Motion till riksdagen
1988/89:Fi214
avCarlBildtm.fi.
Den ekonomiska politiken 1988/89
Fi214
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Sverige behöver ett politiskt skifte! 2
2 Den ekonomiska utvecklingen 5
2.1 Internationell bakgrund 5
2.2 Den svenska utvecklingen 7
2.3 Sverige halkar efter 12
3 Regeringens ekonomiska politik 17
3.1 Finansplanens riktlinjer 17
3.2 Budgetpolitiken 20
4 Det moderata alternativet 23
4.1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 23
4.2 Budgetpolitiken 26
4.3 Penningpolitiken 33
4.3.1 Utgångspunkter 33
4.3.2 Statsskuldspolitiken 34
4.3.3 Kreditpolitiken 35
4.3.4 Valutapolitiken 36
4.4 Effekter av den moderata politiken 37
5 Hemställan 40
1 Riksdagen 1988189. 3 sami. NrFi214
1
1 Sverige behöver ett politiskt skifte! Mot. 1988/89
Fi214
Trots de senaste årens internationella högkonjunktur är det uppenbart att
Sverige har problem som kräver en ny politik.
Den offentliga välfärdssektorn befinner sig - trots tillgång till större
ekonomiska resurser än i något annat land - i en accelererande kris.
Trots att kvaliteten sjunker på område efter område skjuter kostnaderna i
höjden. Den kombinerade kvalitets- och kostnadskrisen i välfärden drabbar
enskilda individer och familjer som gjorts beroende av t.ex. den offentliga
sjukvården, äldreomsorgen eller barnomsorgen. Daghem stängs på grund av
brist på personal. Köer till livsnödvändiga operationer hör till vardagen.
Effekten av en välfärd som står utanför medborgarnas egen kontroll leder
till ständigt växande kostnader utan att detta kommer medborgarna till godo.
Bristerna i välfärden och det offentligas oförmåga att tillgodose växande
behov kommer - om inget görs - att leda till ständigt ökande problem.
Detta kommer att ge den svenska välfärden en orättfärdig profil. Den som
förväntat sig en god sjukvård eller trygghet på äldre dagar riskerar att erfara
att han trots höga skatter inte har några rättigheter gentemot välfärdsstaten.
Den som väljer att leva sitt liv efter egna värderingar och önskemål, t.ex.
genom att själv ta hand om sina barn, riskerar att få möta den politiskt styrda
välfärden enbart som finansiär av dess växande kostnader.
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige kännetecknas av lägre välfärdsökning
och större prisstegringar än i omvärlden.
Sverige är åter på väg in i stora underskott i sina utrikes affärer med risker
för sysselsättning och trygghet. Osäkerhet om skatter, Europapolitik och
energipriser hämmar företagsamhetens utveckling.
Förmågan att klara många av statens kärnuppgifter urholkas. Upprätthållandet
av respekten för lag och ordning har länge eftersatts, liksom det
nödvändiga värn för vår yttre trygghet som försvaret av vår nationella frihet
utgör.
Medan världen i övrigt frigör och avreglerar lever gamla monopolföreställningar
fortfarande kvar i Sverige. Monopolet på radio- och TV-sändningar
finns fortfarande kvar, trots en dynamisk internationell utveckling mot
mångfald och valfrihet.
Moderata samlingspartiet har länge påtalat behovet av politisk förändring i
Sverige. Med stor konsekvens har vi drivit våra krav på sänkt skattetryck,
alternativ i välfärden, uppbrutna offentliga tjänstemonopol och en frigörelse
från den förlegade socialdemokratiska politiken.
Men även 1980-talet har blivit ett förlorat decennium i arbetet på att
förändra och förbättra Sverige på detta sätt. När även Sverige fått del av
effekterna av den ihållande och kraftiga internationella ekonomiska uppgången
sedan 1982 har behovet av förändringar inte framstått som tillräckligt
stort.
Socialdemokraterna har inför de skärpta krav på förändringar som
1980-talets verklighet artikulerat företrätt det förändringsfientliga alternativet
i svensk politik. Socialdemokraterna har slagits för att under 1980-talet
konservera ett ”ruttet” skattesystem, stoppa alternativ i välfärden och
cementera de offentliga monopolen.
I allt väsentligt fullföljs denna politik i finansplanen och budgetförslaget
för 1989/90. På viktiga punkter - skattepolitiken för 1990, den kommunala
ekonomin, försvarspolitiken m.m. - ges över huvud taget inga besked. På
andra talas om nödvändigheten av förändringar, men utan några konkreta
konsekvenser i form av förslag.
Den socialdemokratiska politiken har kommit att framstå som allt mer
idélös. Utan egen färdriktning och vision har den blivit en haltande
kombination av frampressad högeranpassning och underliggande vänstersträvan.
Utan ett politiskt skifte kommer Sveriges problem att fördjupas och
förvärras. Riktlinjerna för ett sådant skifte anges i den politik moderata
samlingspartiet står för. Vår strävan är att vinna parlamentarisk majoritet för
denna förändring och förbättring av Sverige. I kraft av våra idéers styrka och
mot bakgrund av de problem som Sverige och det svenska samhället kommer
att möta erbjuder moderata samlingspartiet ett politiskt alternativ.
Alla de moderata motioner som har väckts under den allmänna motionsperioden
syftar till att bereda vägen för det goda samhälle som bara moderat
politik kan förverkliga.
Det moderata Sverige är i många avseenden motsatsen till socialdemokraternas.
I vårt Sverige är tron på den enskilda människans förmåga och på
framtidens möjligheter stark. Stort utrymme finns för egna initiativ. Sådana
är inte bara tillåtna; de uppmuntras och tillåts också ge positiva resultat.
I det moderata Sverige paras den individuella friheten med personligt
ansvarstagande. Det moderata samhället präglas av omtanke och framtidstro.
Människor litar i större utsträckning till varandra och till en naturlig
gemenskap. Det är på många områden möjligt att utan beroende av stat och
kommun och utan det offentligas styrning lösa uppkommande frågor och
problem. Människan är tryggare genom alla de gemenskaper och nätverk i
form av bl.a. familj, nära vänner, arbetskamrater och släktingar som omger
henne. Hon är också trygg i förvissningen om att staten verkligen står stark
där den måste stå stark.
Ledorden för framtidens samhälle är kvalitet, kunskap och kreativitet. Det
kräver en ökad individuell frihet, mångfald och öppenhet inför nytänkande
och nya lösningar. Och det kräver ett samhällsklimat som inte hindrar eller
motverkar nytänkande och enskilda initiativ.
Stor vikt måste fästas vid klara och entydiga spelregler och en högt
utvecklad känsla för etik.
En skattereform som sänker marginalskatterna samtidigt som den utgör
det första steget i en målmedveten minskning av det totala skattetrycket är
den viktigaste insatsen för skapandets klimat. Detta framstår också allt
tydligare som den enda vägen att åstadkomma reallöneökningar utan att
skada konkurrenskraft och samhällsekonomi. En skattereform kan inte
vänta. Den är nödvändig för att vidga den enskildes frihet och valmöjligheter.
De kollektiva löntagarfonderna skall avskaffas för att säkra en dynamisk
och öppen ekonomi. Samtidigt skall ägandet spridas, och möjligheterna till
vinstdelning och delägande förbättras. Fler skall få chansen att äga sitt hem.
Mot.
Fi214
Familjer i vanliga inkomstlägen måste kunna spara till en buffert för osäkra Mot. 1988/89
tider. Fi214
1 utbildningen krävs en tyngdpunkt på kvalitet, kunskaper och färdigheter.
Varje elevs anlag och intressen skall tas tillvara. Kunskapsförmedlingens
viktigaste förutsättningar - välutbildade lärare, fungerande lokaler och
läroböcker där kunskaperna står - måste säkras.
Kommunerna skall ges frihet att utan dagens detaljstyrning genom lagar
och statsbidragsbestämmelser utforma den kommunala verksamheten så att
den anpassas till kommuninnevånarnas önskemål. Det nuvarande skatteutjämningssystemet
måste förändras. Ett nytt ”klumpbidrag” till kommunerna
skall ersätta en stor del av nuvarande specialdestinerade anslag. Marknadsekonomiska
reformer och lägre skatter ger mindre makt i Stockholm och ett
växande utrymme i hela vårt land för att förverkliga varje regions möjligheter.
I vården medför fler enskilda initiativ, framför allt inom öppenvården, att
offentliga resurser frigörs till förstärkningar inom den slutna. En allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring med frihet för den enskilde att välja vård
efter egna önskemål är den viktigaste reformen på detta område. I avvaktan
på att detta system införs skall alla patienter genom en vårdgaranti garanteras
plats inom den offentliga eller enskilt drivna sjukvården.
Äldreomsorgen får inte bli en arena för politiska och vårdideologiska
modeväxlingar. De äldre skall ha rätt att välja bland en mångfald av
omsorgsformer, med varierande lösningar för upplåtelse och finansiering.
Ett system med ”hemtjänstcheckar” bör införas, som ger dem som behöver
hemtjänst fullständig frihet i valet av denna.
Den s.k. halvtidsfrigivningen måste avskaffas och polisens resurser
stärkas. Kampen mot narkotikan skall stå överst på dagordningen. Polisen,
tullen och domstolarna måste få bättre förutsättningar att fylla sin uppgift.
En mångfald av sociala skyddsnät måste kunna växa sig starka. Det
handlar om familjer som har möjlighet och råd att ställa upp för nära som har
problem. Det ställer krav på en skatte- och välfärdspolitik som i sin respekt
för den enskildes rätt gör samhället och människors naturliga gemenskap till
något betydligt vidare än det offentliga. Om vänkretsar, kyrkor, föreningar
och andra frivilliga nätverk får spela en större roll, ökar välfärden och
tryggheten. Som komplement till dem alla skall det finnas ett starkt och
fungerande offentligt skyddsnät.
En familjereform och en skattereform som ger fler familjer ekonomisk
självständighet och som ger familjer rätt att fatta de viktiga besluten och göra
de viktiga valen själva är en nödvändig förutsättning för att denna ambition
skall kunna förverkligas.
De riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som
förordas i denna motion utgör tillsammans med förslagen i övriga moderata
motioner en god utgångspunkt för det arbete som nu måste inledas för att
göra Sverige bättre.
4
Mot.
Fi214
Tiden efter andra världskriget har präglats av en kamp mellan socialism och
kapitalism. I Sputniks spår lovade Sovjetunionens ledare att hans land snart
skulle bevisa socialismens överlägsenhet genom att ekonomiskt växa ikapp
och förbi det ledande västlandet USA. Den kraftmätningen är nu avgjord till
kapitalismens fördel. I öststaterna råder stagnation och ekonomisk kris.
”Perestrojkan” innebär ett erkännande av att socialismen leder till dålig
ekonomisk tillväxt, allvarlig brist på livsnödvändiga varor och miljöproblem.
Den förändringsprocess som nu inletts betyder framför allt introduktionen av
marknadsekonomiska inslag.
En liknande anpassning pågår i kommunistiska länder i Asien, inte minst
Kina. Där kan man på nära håll iaktta de snabba framstegen i Japan och de
nya industriländerna i Sydostasien, som alla bygger på privat ägande och
företagsamhet samt marknadsstyrning. Även i världens u-länder noteras
resultatet av tävlan mellan de två produktionssystemen, och en rörelse i
riktning mot marknadsekonomi - och därmed i förlängningen demokrati kan
förmärkas.
I de västliga industriländerna har den ekonomiska utvecklingen under
1980-talet i allmänhet varit gynnsam. Utbudsstimulanser i form av skattesänkningar
och avregleringar, som initierats av konservativa regeringar, har
medgett en stabil tillväxt samtidigt som inflationen kunnat hållas tillbaka. I
Västeuropa har talet om ”euroscleros” tystnat. Medan den ekonomiska
utvecklingen aldrig förmådde motsvara prognoserna under det av keynesiansk
efterfrågestyrning präglade 1970-talet, överträffas numera förväntningarna
lika regelbundet. Det förefaller som om marknadsekonomins stärkta
ställning ger en större växtkraft än vad ekonomiska samband från tidigare
perioder ger prognosmakarna anledning att tro.
Sålunda blev under 1988 den ekonomiska tillväxten i OECD-området
starkare än väntat. Turbulensen på de finansiella marknaderna hösten 1987
fick inte några mer påtagliga negativa effekter. Produktionsökningen 1988
blev i hela OECD-området 4 procent och i Västeuropa 3,5 procent.
Förra årets förnyade aktivitetsökning var en följd av bl.a. lägre oljepriser,
omläggningen av finanspolitiken i Japan i expansiv riktning, uppmjukningen
av penningpolitiken efter börsfallet i slutet av 1987, fortsatt förhållandevis
låg inflationstakt samt goda vinster i företagen.
Framför allt de stora växelkursförändringarna mellan dollarn och andra
valutor har medfört betydande förskjutningar i världshandeln. Medan
underskottet i den amerikanska bytesbalansen växte under 1987, vände
trenden förra året. I förhållande till BNP utgör budgetunderskottet nu
knappt 3 procent, vilket inte skulle ha varit särskilt svårhanterat, om det inte
vore för storleken på den amerikanska ekonomin och det svaga privata
sparandet inom landet. Förutom att dollarfallet stärkt den amerikanska
industrins konkurrenskraft skedde dock under 1988 en viss spontan dämpning
av den inhemska efterfrågan, vilket hållit tillbaka importen. Även god
tillväxt utanför USA, framför allt i den japanska ekonomin, har stärkt den
2 Den ekonomiska utvecklingen
2.1 Internationell bakgrund
amerikanska handelsbalansen. Det alltjämt stigande överskottet i den Mot. 1988/89
västtyska handelsbalansen i kombination med en tendens till växande Fi214
bytesunderskott i övriga Europa är dock oroande.
Även om utvecklingen i den amerikanska ekonomin under 1988 varit
positiv, är det för tidigt att helt utesluta risken för förnyad turbulens på de
finansiella marknaderna. Om underskottet i handelsbalansen stannar vid den
nuvarande nivån på ca 10 miljarder dollar per månad - vilket de flesta
prognoser förutspår - försvagas ändå bytesbalansen med inemot 1 miljard
dollar per månad eller 10 miljarder dollar per år som en följd av att den
amerikanska räntebördan till utlandet stiger. Det finns därför risk för en
skärpning av penningpolitiken i syfte att hålla nere inflationen. Ett högre
ränteläge kan förvärra bankkrisen i USA och leda till allvarliga problem för
u-länderna med deras stora skuldbörda.
Detta understryker att den amerikanska ekonomiska utvecklingen har en
nyckelroll för det fortsatta förloppet i världsekonomin.
En viss avmattning i den internationella konjunkturen förutspås allmänt
för kommande år. Produktionsökningen begränsas till takten i kapacitetstillväxten.
Enligt OECD:s senaste bedömning väntas den ekonomiska tillväxten
bli 3 1/4 procent 1989 och 2 3/4 procent 1990. Regeringen har i finansplanen
justerat ner denna prognos något. Skillnaden kan dock sägas ligga inom
felmarginalen. Under alla omständigheter måste man räkna med att
draghjälpen utifrån för den svenska ekonomin börjar avta. Särskilt bekymmersamt
är att tillväxten i Norden väntas utvecklas svagt.
Inflationen förutses bli fortsatt låg i OECD-området. Regeringen gör
bedömningen att prisökningen i konsumentledet under både 1989 och 1990
blir 4 procent, vilket ligger i linje med andra prognoser. Den vikt som den
ekonomiska politiken i många länder fäster vid kampen mot inflationen har
demonstrerats av räntehöjningarna under andra halvåret 1988 och i början av
innevarande år.
Regeringen framhåller att världsekonomins utveckling kännetecknas av
ett stort mått av osäkerhet och att det trots den förhållandevis gynnsamma
grundprognosen finns risk för en väsentligt sämre konjunkturutveckling.
Särskilt framhålls möjligheten av att tillväxten bromsas upp kraftigare än
förutsett som en följd av de stora finansiella obalanser som fortfarande råder
mellan de tre största länderna eller av tendenser till ökande inflation, som
kan komma att mötas med en stramare penningpolitik med räntehöjningar
som följd. Även om det inte kan uteslutas att det sker en tvärare inbromsning
än vad de flesta konjunkturbedömare nu räknar med, finns det emellertid
flera positiva inslag i världsekonomin som kan bädda för en god utveckling i
industriländerna under 1990-talet, när en kommande dämpning väl är
avklarad.
De faktorer som kan ge ett bra 90-tal är för det första att inflationen är
tillbaka på 60-talsnivå i de stora industriländerna. Det senaste årets
utveckling visar också att genomförda utbudsstimulerande åtgärder som
t.ex. skattesänkningar och avregleringar gjort det möjligt att hålla nere
inflationen även vid snabb produktionsökning och högt kapacitetsutnyttjande.
För det andra har företagen genomgående en bättre vinstnivå än under
70-talet. För det tredje sker stora teknologiska genombrott bl.a. på
dataområdet, som kan skapa nya affärsmöjligheter och bidra till ökad Mot. 1988/89
ekonomisk tillväxt. För det fjärde sker genom EG:s arbete för att förverkliga Fi214
en fri inre marknad en vitalisering av de europeiska ekonomierna.
Världshandeln växer snabbare än väntat trots återkommande hot om
protektionism. Frihandelsavtalet mellan USA och Canada får positiv
betydelse, inte minst psykologiskt, och kan driva på de pågående GATTförhandlingarna
mot ett lyckligt slut. Det pågående integrationsarbetet inom
EG ökar givetvis handelsutbytet inom Europa.
Denna utveckling innebär sammantaget att 1990-talet kan erbjuda goda
exportutsikter för svenska företag men också att kraven skärps på den
ekonomiska politiken i Sverige, om vårt land inte skall ligga kvar i kön på den
internationella tillväxtligan.
2.2 Den svenska utvecklingen
I jämförelse med omvärlden var tillväxten låg i Sverige under 1988. Att BNP
ändå steg med 2,8 procent kan tillskrivas en kalendereffekt, som innebar att
antalet arbetsdagar var fler än under 1987. Den högre siffran jämfört med
tidigare år är därför mer ett statistiskt fenomen än ett tecken på en stark
ekonomi.
Trots svagare tillväxt än i jämförbara industriländer präglades den svenska
ekonomin under 1988 av en markerad överhettning. Detta visar att
problemen återfinns på utbudssidan snarare än på ekonomins efterfrågesida.
Särskilt anmärkningsvärd är den dåliga produktivitetsutvecklingen, vilken
inte minst sammanhänger med problemen inom den stora offentliga sektorn.
Priserna steg under 1988 med 6,3 procent. Prisökningarna har under i stort
sett hela 1980-talet varit högre än i omvärlden, vilket framgår av diagram 1.
Även om inflationstakten i absoluta tal har dämpats under senare år jämfört
med 1970-talet, har den relativa takten i prisökningarna stigit markant. Den
nuvarande utvecklingen är långt värre än under den s.k. kostnadskrisen vid
mitten av 1970-talet och har kunnat klaras endast till följd av omfattande
nedskrivningar av kronans värde vid 1980-talets början och en gynnsam
utveckling av prisförhållandena i utrikeshandeln under senare år.
7
Diagram 1
Mot. 1988/89
Fi214
Konsumentprisutvecklingen 1965—1989
Sverige relativt OECD
Index 1965 « 100
122
118
114
110
106
102
85
75
80
70
1965
Källa: SAF
Enligt finansplanen steg lönerna under 1988 med 7,5 procent. Mycket tyder
på att denna siffra kommer att visa sig för låg, när den slutliga statistiken
föreligger. Löneglidningen var stark även mot slutet av året. Den tumregel
som säger att lönestegringen - liksom inflationen - blir ungefär dubbelt så
snabb som regeringens prognos vid årets början förefaller stämma även på
1988.
Från moderat håll har vi länge varnat för att avsaknaden av sparstimulerande
åtgärder, avregleringar och skattelättnader, som kunde dämpa
lönestegringen och därmed även inflationen, måste leda till kraftiga kostnadsökningar.
I finansplanen räknar nu regeringen med lönekostnadsökningar
1989 på 7 procent. Prognosen är mer realistisk än vanligt, så detta år
behöver man inte räkna med en fördubbling. Men med hänsyn till det
överhettade läget på arbetsmarknaden och regeringens otillräckliga förslag
till skattelättnader synes det svårt att undvika att löneökningarna under 1989
i genomsnitt hamnar betydligt närmare ett tvåsiffrigt tal än vad regeringen
hoppas på. Regeringens prisprognos på 5,5 procent överträffas då också sannolikt
blir inflationstakten högre än under 1988.
De alltför snabba pris- och kostnadsökningarna understryker behovet av
en omläggning av den ekonomiska politiken i riktning mot mer långsiktighet
och fasthet. Nuvarande uppläggning med tvära kast och skattehöjningar
fungerar helt enkelt inte.
Regeringen reviderar ned prognosen för den privata konsumtionen under
1989 jämfört med konjunkturinstitutets bedömning i december (se tabell 1).
Detta har ett visst stöd i bl.a. siffrorna för försäljningen i detaljhandeln under
året och rapporterna om en förhållandevis svag julhandel. Det förefaller
därför rimligt att räkna med att försämringen av hushållens sparande
upphört. Men eftersom regeringen inte vidtagit några verkningsfulla åtgärder
för att förbättra hushållssparande!, kan det vara alltför optimistiskt att
räkna med en förbättring från minus 3,0 till minus 2,4 procent. Därmed finns
risk för att den privata konsumtionen under 1989 växer något snabbare både
jämfört med regeringens prognos och i förhållande till tillväxten i hela
ekonomin. Behovet av sparstimulerande åtgärder framträder därmed ännu
starkare.
Tabell 1
Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i procent, där ej
annat anges)
1989 SI |
1989 Kl dec |
1989 Reg fipl |
1990 Kl dec |
1990 |
1990 |
|
BNP |
1,0 |
1,7 |
1,7 |
1,2 |
1,7 |
1,4 |
Privat konsumtion |
1,5 |
2,4 |
1,9 |
1,6 |
1,5 |
1,7 |
Offentlig konsumtion |
1,5 |
1,7 |
1,9 |
1,1 |
1,5 |
1,1 |
Statlig |
1,6 |
1,6 |
0,0 |
0,0 |
||
Kommunal |
1,7 |
2,0 |
2,0 |
1,5 |
||
Bruttoinvesteringar |
1,5 |
1,9 |
1,5 |
2,9 |
2,5 |
1,7 |
Lagerinvesteringar1 |
0,5 |
0,4 |
0,4 |
0,3 |
0,2 |
0,2 |
Export av varor |
||||||
och tjänster |
1,5 |
2,9 |
3,2 |
1,7 |
3,2 |
2,7 |
Import av varor |
||||||
och tjänster |
3,5 |
5,1 |
4,3 |
4,1 |
3,9 |
3,9 |
Prisökning |
||||||
dec-dec |
6,0 |
5,5 |
||||
Prisökning, |
||||||
årsgenomsnitt |
7,0 |
6,1 |
5,6 |
6,1 |
4,0 |
5,5 |
Löneökning |
7,5 |
7,5 |
7,0 |
7,6 |
4,0 |
7,0 |
Hushållens |
||||||
sparkvot, |
||||||
förändring |
+ 0,6 |
+ 0,3 |
+ 1,2 |
- 0,4 |
||
Bytesbalans, |
||||||
mdr kr |
- 13 |
- 12 |
- 14,1 |
-20,1 |
- 18,3 |
- 18,8 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP
Anm: SI = Sveriges Industriförbunds prognos januari 1989
Kl Dec = Konjunkturinstitutets decemberprognos
Reg fipl = regeringens bedömning i finansplanen
Den offentliga konsumtionen förutses av regeringen öka med 2,0 procent
under 1989. Erfarenhetsmässigt brukar emellertid regeringens bedömning av
den kommunala expansionen snarare innebära ett önsketänkande än en
realistisk prognos. De många kommunala skattehöjningarna under 1989 och
den förbättring av kommunernas ekonomiska situation som väntas äga rum
1990, något som bl.a. sammanhänger med eftersläpningen i utbetalningen av
kommunalskatterna, talar för att kommunerna expanderar med mer än 2
Mot. 1988/89
Fi214
9
procent 1989. Den kommunala verksamheten fortsätter därigenom att växa Mot. 1988/89
långt snabbare än vad riksdagen fastställt som önskvärt. Fi214
De totala investeringarna förutses öka med endast 1,5 procent i år. Det
innebär en kraftig uppbromsning jämfört med 1988. I första hand är det
investeringarna i näringslivet som svarar för dämpningen, vilket förefaller
vara en rimlig bedömning med hänsyn inte minst till den extra vinstskatt som
finansministern presenterade på nyårsafton. Dessutom påverkas den totala
investeringsverksamheten av det minskade bostadsbyggandet. Nedgången i
ombyggnadsverksamheten förstärks som en direkt följd av regeringens i
höstas föreslagna och av riksdagsmajoriteten beslutade åtgärder på området.
Även nybyggnationen dämpas. Regeringens regleringar på byggmarknaden
får, som tidigare påpekats från moderat sida, inte åsyftad effekt.
Trots det försämrade kostnadsläget har exporten utvecklats bättre än
väntat. Den främsta förklaringen är den oväntade styrka som världsekonomin
uppvisat. Sverige förlorar emellertid alltjämt sedan andra halvåret 1984
andelar på världsmarknaden. För närvarande torde emellertid inte försämringen
av kostnadsläget utgöra den viktigaste hämskon för exportutvecklingen.
Snarare är det restriktioner på ekonomins utbudssida, bl.a. bristen på
arbetskraft, som betyder mest. Inför utsikterna av en avmattning i världsekonomin
räknar regeringen med att exporten mattas av. Industriförbundet är i
sin prognos än mer pessimistiskt, vilket bl.a. sammanhänger med dess
bedömning att den internationella utvecklingen blir svagare och den
inhemska kostnadsstegringen starkare än vad regeringen och konjunkturinstitutet
räknar med. Det kan dock inte uteslutas att nuvarande inriktning av
den utländska efterfrågan på främst investeringar verkar till Sveriges fördel.
Den inhemska efterfrågan fortsätter att öka snabbare än tillväxten i
totalproduktionen, trots att BNP-tillväxten dämpas markant. Regeringen
räknar också med att importen ökar snabbare än exporten 1989. Därmed
växer underskottet i bytesbalansen till drygt 14 miljarder 1989.
Att inte underskottet ökar ännu mer beror på en förväntad gynnsam
utveckling för de svenska exportpriserna i förhållande till importpriserna. De
senaste årens prisvinster för svenskt näringsliv på exportmarknaden kan
dock inte väntas bestå. Med tanke på att den reala handelsbalansen sedan
flera år genomgår en fortlöpande försämring, är det inte osannolikt att
bytesbalansen kommer att försvagas utöver vad regeringen anger. En
uppgång i oljepriset kan även bidra till att underskottet ökar mer än vad
regeringen räknar med.
Sett från produktionssidan är den svenska industrikonjunkturen alltjämt
mycket stark, även om det finns tecken på en begynnande avmattning. Både
konjunkturinstitutets senaste barometer och statistik från statistiska centralbyrån
bekräftar att kapacitetsutnyttjandet var mycket högt i industrin
under slutet av 1988. Det bör dock noteras att en starkt bidragande orsak till
dagens flaskhalsproblem är att investeringarna under 1980-talet varit otillräckliga.
Produktivitetsökningen i den svenska ekonomin beräknas av regeringen
bli 0,5 procent 1989. Denna svaga ökning innebär på kort sikt att sysselsättningen
hålls uppe, men också att den underliggande inflationstakten drivs
upp med negativa konsekvenser för den långsiktiga konkurrenskraften. Den
dåliga produktivitetsutvecklingen innebär i kombination med bristen på Mot. 1988/89
arbetskraft en allvarlig begränsning av tillväxten från utbudssidan, vilket Fi214
visar att utbudsstimulerande åtgärder erfordras.
Diagram 2 visar produktivitetsutvecklingen för hela ekonomin sedan
1960-talet. Genomsnittligt ökade produktiviteten under 1960-talet med ca
5 procent. Under 1970-talet skedde en nedgång till 2,7 procent. Därefter har
mer än en halvering ägt rum. Hittills under 1980-talet har produktivitetstillväxten
försvagats till 1,2 procent per år.
Expansionen i den offentliga sektorn, vars produktivitetsutveckling schablonmässigt
anges till noll i nationalräkenskaperna men som i praktiken ofta är
negativ, är en viktig förklaring till den alltjämt fortgående försämringen.
Men även om den offentliga sektorn borträknas, kan en nedgång i
produktivitetsutvecklingen noteras. Denna kan helt och hållet hänföras till
den privata tjänstesektorn. Trots att produktiviteten förbättras långsammare
där än i industrin, är utvecklingen ändå avsevärt bättre än i den offentliga
tjänsteproduktionen. Under 1970-talet var skillnaden i produktivitetstillväxt
mellan privat och offentlig tjänsteproduktion nästan 5 procentenheter. Det
bör noteras att en så måttlig differens som 1,5 procentenheter i genomsnitt
under en tioårsperiod ger besparingseffekter som motsvarar 6 procentenheter
av BNP vid överföring av tjänsteproduktion från offentlig till privat
tjänstesektor.
Diagram 2
Produktiviteten i hela ekonomin, procentuell förändring
(BNP/Arbetade timmar)
%
S
«
fl
1960
Källa: SAF
11
Regeringen räknar med att BNP stiger med endast 1,7 procent 1989, vilket är Mot. 1988/89
lågt i förhållande till tillväxttakten i OECD-området. Detta belyser tillväxt- Fi214
hindrens inverkan på möjligheterna att uppnå en högre eller i vart fall en lika
hög tillväxt som i andra viktiga industriländer.
I nationalbudgeten redovisas även två alternativa kalkyler för 1990. I
alternativ I antas löneökningarna stanna vid 4 procent. Fortsatta flaskhalsproblem
och andra tillväxthinder innebär att tillväxten blir oförändrat låg
jämfört med 1989. I alternativ II ökar lönerna med 7 procent, vilket torde
vara mer realistiskt, inte minst till följd av det fortsatt rekordhårda
skattetryck som regeringens politik leder till. Tillväxten dämpas ytterligare i
detta alternativ, och den svenska ekonomin går in i en sannolik internationell
konjunkturavmattning med betydande kostnadsproblem.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den svenska ekonomins balansproblem
fortsätter att förstärkas. Möjligheten ter sig mycket avlägsen att - i
enlighet med den under hösten 1987 fastlagda ekonomiska politiken på
medellång sikt - fram till början av 1990-talet arbeta upp överskott i
bytesbalansen, som skulle kunna användas för amortering av utlandsskulden.
Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken är risken i
stället påtaglig att bytesbalansunderskottets ökning accelererar, tillväxten
stagnerar och arbetslösheten ökar i början av 1990-talet.
2.3 Sverige halkar efter
Den svenska ekonomins grundläggande svagheter från slutet av 1960-talet
och 1970-talet kvarstår i allt väsentligt, trots den till synes tämligen
gynnsamma utvecklingen under de internationella högkonjunkturåren på
1980-talet. Det framgår när den långsiktiga utvecklingen av produktion,
realinkomst och konsumtion jämförs med vad som skett i andra länder.
Under perioden 1870-1960 hade Sverige den näst Japan snabbaste
BNP-tillväxten per capita i världen. Sedan ungefär 1970 ligger Sverige
däremot nära botten på OECD:s tillväxtliga. Jämförs tillväxttakten för real
bruttonationalinkomst (BNI) per capita sedan 1970, ligger Sverige på en
bottenplats.
Beträffande BNP per capita har Sverige glidit ner från den tidigare
topplaceringen bland världens länder till sjunde plats, strax ovanför OECDgenomsnittet.
Tillbakagången i förhållande till andra länder är emellertid
långt kraftigare vid en jämförelse av real disponibel hushållsinkomst för
industriarbetare. Med detta mått intar Sverige en föga imponerande
nittondeplats. Resultatet blir likartat, om man jämför privat konsumtion per
invånare.
Även andra mått bekräftar samma sak. Enligt OECD:s decemberprognos
bekräftas också att Sverige halkar efter alltmer. 1988 låg Sverige på nittonde
plats vad gäller tillväxt i bruttonationalprodukten bland de 24 industrialiserade
västländerna, 1989 kommer vi att halka ned till tjugoförsta plats för att
1990 fortsätta än längre ner till tjugotredje plats (se tabell 2). Den svenska
ekonomin går därmed mot den definitiva jumboplatsen i tillväxthänseende
just i ett skede då den internationella ekonomiska utvecklingen ställer
särskilt stora krav på dynamik i ekonomin.
Tabell 2
BNP-tillväxt i OECD-länderna, procent
Rangordning |
Land |
Genomsnitt 1983-1989 |
1990 |
1 (1) |
Turkiet |
5,9 |
5 |
2 (7) |
Spanien |
3,4 |
4 |
3 (2) |
Japan |
4,3 |
3,75 |
4 (12) |
Portugal |
2,6 |
3,5 |
5 (3) |
Canada |
4,1 |
3 |
6 (13) |
Västtyskland |
2,5 |
2,75 |
7 (11) |
Italien |
2,9 |
2,75 |
8 (4) |
USA |
3,8 |
2,5 |
9 (18) |
Frankrike |
2,1 |
2,5 |
10 (20) |
Grekland |
2,0 |
2,5 |
11 (16) |
Nederländerna |
2,2 |
2,5 |
12 (9) |
Norge |
3,3 |
2,5 |
13 (17) |
Österrike |
2,1 |
2,25 |
14 (21) |
Belgien |
1,9 |
2,25 |
15 (10) |
Finland |
3,2 |
2,25 |
16 (24) |
Irland |
1,1 |
2,25 |
17 (8) |
Luxemburg |
3,4 |
2,25 |
18 (14) |
Schweiz |
2,3 |
2,25 |
19 (6) |
Australien |
3,5 |
2,25 |
20 (5) |
Storbritannien |
3,5 |
2 |
21 (22) |
Nya Zeeland |
1,8 |
2 |
22 (19) |
Danmark |
2,0 |
1,75 |
23 (15) |
Sverige |
2,3 |
1,5 |
OECD |
3,5 |
2,75 |
Anm.: Länderna är rangordnade efter 1990 års förväntade tillväxttakt. Siffran inom
parentes avser placeringen för perioden 1983-1989. För det tjugofjärde OECD-landet
Island finns ingen prognos för 1990, men genomsnittstillväxten 1983-1989 var
1,7 procent.
Källa: Economic Outlook, december 1988.
Av diagram 3 framgår produktionsutvecklingen inom den svenska tillverkningsindustrin
i jämförelse med OECD. Diagrammet visar att vår industriproduktion
drabbades ännu hårdare än vad som var fallet i flertalet
OECD-länder av den allmänna nedgången av den ekonomiska tillväxten vid
1970-talets mitt. Problemen accentuerades av att Sverige hade relativt stora
resurser knutna till tillbakagående sektorer och av den kostnadskris som
inträffade vid denna tidpunkt. Industriproduktionen kom därmed att
stagnera under nästan ett helt decennium - en stagnation som i själva verket
varade längre än någon liknande period efter industrialismens genombrott i
Sverige. Trots en viss återhämtning efter de stora devalveringarna 1981 och
1982 har industriproduktionens tillväxt i Sverige sedan 1970 varit ungefär
20 procent långsammare än OECD-genomsnittet. För BNP som helhet är
eftersläpningen ungefär lika stor.
Mot. 1988/89
Fi214
13
Diagram 3
Mot. 1988/89
Fi214
Produktionsutvecklingen inom tillverkningsindustrin
Index
160
160
OECD
140
140
120
120
Sverige
100
100
70
75
80
85 87
Källa: Assar Lindbeck, SE-bankens kvartalstidskrift 3/88
Det är anmärkningsvärt att både BNP och industriproduktionen i Sverige
inte ens efter 1981 och 1982 års stora devalveringar har utvecklats bättre än
OECD-genomsnittet, trots att devalveringarna medverkade till ett engångslyft
av produktionsvolymen i samband med ökat kapacitetsutnyttjande.
Diagram 4 visar hur dåligt Sverige förmår att hålla jämna steg med
omvärlden. Trots omfattande devalveringar, som förbättrade kostnadsläget i
början av 1980-talet, förmådde inte exportindustrin återta de förlorade
andelarna. Sedan 1984 pekar den långsiktiga kurvan för marknadsandelar i
volym åter nedåt. Tillfälliga prisvinster har inneburit att kurvan för
värdeandelar ännu inte börjat vika efter 1982 år devalvering.
14
Diagram 4
Marknadsandelar och exportpriser relativt OECD
Index
110
110
Relativa exportpriser
100
100
90
90
Volym
80
80
Värde
t
JL
O.
JL.
70 75 80 85 87
Källa: Assar Lindbeck, SE-bankens kvartalstidskrift 3/88
Den förbättring av konkurrenskraften som skedde under första hälften av
1980-talet kom till stånd enbart som en följd av devalveringarna. Parallellt
med kostnadsförbättringen har emellertid skillnaden i löneökningstakt
mellan Sverige och de viktigaste konkurrentländerna vidgats. Därmed ökar
lönerna och även priserna alltjämt i en takt som inte är förenlig med den
rådande fasta växelkurspolitiken. Sedan 1982 är ökningstakten omkring 50
procent snabbare än i de viktigaste konkurrentländerna. Under 1989 och
1990 förefaller denna skillnad vidgas ytterligare.
Detta innebär att det kostnadsförsprång som svenskt näringsliv erhöll efter
devalveringarna 1981 och 1982 är på väg att försvinna. Problemen med den
alltför snabba löneökningstakten har också tilltagit under de senaste sex
åren. Redan nästa år torde devalveringseffekten från 1982 vara borta (se
diagram 5, kurvan för svenska kronor). Om effekten av valutakursförändringarna
exkluderas (se kurvan lokal valuta) visar det sig att den underliggande
försämringen av konkurrenskraften under perioden 1982—1988/89 varit
nästan dubbelt så stor som under kostnadskrisen vid mitten av 1970-talet.
Den alltför snabba kostnadsutvecklingen utgör således ett allvarligt problem
i den svenska ekonomin.
Mot. 1988/89
Fi214
15
Diagram 5
Relativ lönekostnad per producerad enhet
Mot. 1988/89
Fi214
Index 1973-100
1*0
140
SVERIGE MOT 14 INDUSTRILANDER
130
130
Lokol voluto
120
120
110
110 ■
100
100
90
Svcn»ko kronor y
60
VOxelkurs
70
70
60
60
1970 72 74 76 78 80 82 64 66 86 89
Prognos
Källa'. Handelsbanken
Anm.: Kurvan för lokal valuta anger den relativa lönekostnaden per producerad enhet
exkl. växelkursens inverkan. I kurvan för svenska kronor ingår växelkursen.
Ett annat problem är att vinstförbättringen efter devalveringarna 1981 och
1982 främst inneburit att basindustrierna återhämtat sig, medan utvecklingen
inom högteknologiska branscher fortsatt att släpa efter.
Eftersom världsmarknaden för basindustrierna präglas av låg tillväxttakt
och fallande relativpriser, konkurrerar en stor del av den svenska industrin
på nästintill stagnerande marknader och får dessutom allt sämre betalt i
utländsk valuta för sina produkter. Så länge basindustrierna dominerar
produktionen krävs därför ett allt lägre relativt kostnadsläge - med
åtföljande försämring av levnadsstandarden i förhållande till andra länder för
att den fulla sysselsättningen skall kunna bibehållas.
Slutsatsen måste alltså bli att de grundläggande problem med pris- och
lönebildningen som ständigt återför ekonomin till nya balansproblem tilltagit
under 1980-talet. Dessutom har omstruktureringen och utbyggnaden av
näringslivet gått för långsamt.
Utifrån flera jämförelsegrunder kan det sålunda konstateras att Sverige
faller tillbaka som ledande industrination och att andra länder går förbi oss.
Fortsätter utvecklingen på det här sättet, kommer snart det tidigare så höga
välståndet att framstå som tämligen ordinärt.
De ekonomiska problemen i Sverige är i huvudsak av två slag, nämligen
problem med konkurrenskraften och med utvecklingskraften.
Ekonomisk tillväxt är i allt väsentligt beroende av ekonomins utbudssida.
En gynnsam efterfrågeutveckling på svenska varor (och ett gynnsamt
kostnadsläge) är ett nödvändigt men alls inte tillräckligt villkor för tillväxt.
För att ett gott efterfrågeläge skall kunna omsättas i varaktigt högre tillväxt
måste funktionsdugligheten på ekonomins utbudssida vara tillräckligt hög. I
annat fall leder produktionsuppgången till flaskhalsproblem och vidare till en
inflationistisk utveckling av ekonomin som förr eller senare återför konkurrens/kostnadssituationen
och efterfrågan till utgångsläget.
Det är just detta som nu sker i den svenska ekonomin. Ekonomins
utbudssida har inte den erforderliga funktionsdugligheten. Därmed fullföljs
inte den produktionsuppgång som devalveringspolitiken skapade i en
varaktigt högre tillväxttakt.
En väl fungerande utbudssida är inte heller bara en fråga om tillräcklig
mängd arbetskraft och kapital samt en kvantitativ ökning av produktionskapaciteten.
Minst lika viktigt är det att världsekonomins signaler om vilka
varor och tjänster som har goda framtidsutsikter (snabbt växande marknader
och stigande relativpriser) tillåts slå igenom i ekonomin och att ekonomins
utbudssida besitter sådan flexibilitet och anpassningsförmåga att resurser i
form av t.ex. arbetskraft och kapital kan förås över från företag med svaga
framtidsutsikter till företag och branscher med goda betingelser. Tillväxten
har därmed både en kvantitativ och en kvalitativ sida.
Den s.k. tredje vägens politik har misslyckats med att komma till rätta med
kostnadsproblemen, vilket innebär att konkurrenskraften successivt försämras.
Inte heller har regeringen förmått att förbättra utvecklingskraften i
ekonomin.
Härtill kommer att skattetrycket har ökat. Ingenting har gjorts för att bryta
upp de offentliga monopolen inom vård, barnomsorg och utbildning, som
kännetecknas av låg effektivitet, bristande kvalitet och långa köer. Inom
många områden i näringslivet kvarstår problem med konkurrensbegränsningar,
etableringshinder, regleringar, förbud och föreskrifter. Även införandet
av löntagarfonder och den ökade osäkerheten om spelreglerna till
följd av bl.a. ”engångsskatter” har försvagat flexibiliteten på ekonomins
utbudssida. Rådande oklarhet om den framtida energiförsörjningen och
regeringens avsikter beträffande Sveriges förhållande till EG avhåller från
initiativ inom näringslivet.
Mot denna bakgrund står det klart att regeringen inte förmått utnyttja de
goda internationella förhållandena under 1980-talet till att på allvar ta itu
med de underliggande problemen med konkurrenskraften och utvecklingskraften
i den svenska ekonomin.
3 Regeringens ekonomiska politik
3.1 Finansplanens riktlinjer
I likhet med den ekonomiska höstpropositionen innehåller finansplanen
resonemang, som är både nya och lovande. Men det är som regel långt från
ord till handling. I den mån konkreta åtgärder föreslås går de ofta i alldeles fel
riktning.
Det nya i höstpropositionen var främst talet om utbudsekonomi och
Mot.
Fi214
2 Riksdagen 1988189.3 sami NrFi214
avreglering. Men den viktigaste förändring som genomfördes var en
skärpning av regleringarna inom bygg- och bostadssektorn. Mot slutet av
1988 talades det från regeringshåll mycket om skattesänkningar. Men i
praktisk handling föreslogs på nyårsafton skärpningar (ny vinstskatt och
försämrad avdragsrätt för reaförluster), som ytterligare driver skattetrycket i
höjden.
Regeringen fortsätter i alla fall att i finansplanen beskriva sin nya
utbudsinriktade ekonomisk-politiska strategi. Som vi tidigare påpekat
innebär detta omtänkande ett närmande till det ekonomisk-politiska program
som moderata samlingspartiet länge förespråkat.
Vi noterar att regeringen - trots sitt faktiska handlande - principiellt
avvisar ytterligare höjning av skattetrycket som ett finanspolitiskt instrument
. Regeringen delar också numera vår uppfattning att problemen i svensk
ekonomi främst ligger på utbudssidan. Det förefaller som om regeringen
inser att en fortsatt skärpning av skattetrycket skulle försämra ekonomins
utbudssida. Förhoppningsvis har den dessutom lärt av erfarenheten att
finanspolitiken inte är ett särskilt träffsäkert instrument för att styra den
totala efterfrågan i ekonomin.
Fortfarande saknar emellertid regeringen en långsiktig målsättning för
budgetarbetet. Målen har varierat år från år. 1 1988 års finansplan framhölls
att det årets budgetarbete bedrevs efter principen ”att statsfinanserna inte får
försämras i nominella termer”. I årets finansplan sägs bara att budgetarbetet
har bedrivits med ”stramhet”. Men samtidigt framhålls att det är nödvändigt
att utforma en mer långsiktig strategi som sätter ramar för den offentliga
utgiftsökningen och anger prioriteringen mellan olika utgiftsområden. En
sådan strategi utlovas till den reviderade finansplanen senare i vår, vilket
måste sägas vara i senaste laget, eftersom flertalet utgiftsbeslut inför
budgetåret 1989/90 då redan har hunnit fattas.
På det verbala planet har således regeringen numera anslutit sig till det
moderata synsättet i tre viktiga avseenden:
- skattehöjningar skall inte användas som finanspolitiskt medel i åtstramningssyfte,
- den ekonomiska politiken skall inriktas på åtgärder som stimulerar
ekonomins utbudssida, samt
- budgetarbetet måste bedrivas efter långsiktiga riktlinjer som bl.a. anger
hur mycket de totala offentliga utgifterna får öka.
Problemet med den ekonomiska politik som skisseras i finansplanen är
därmed inte längre att det grundläggande synsättet är felaktigt. Däremot har
den socialdemokratiska regeringen fortfarande uppenbara svårigheter att
omsätta sin nyvunna klarsyn i praktisk handling. Denna svaghet kännetecknar
i hög grad årets finansplan. Ingenting görs exempelvis åt inkomstskatterna
för 1990. Inga åtgärder föreslås som ökar valfriheten och effektiviteten
genom att bryta upp de offentliga monopolen. Inte heller finns det några
förslag som minskar krånglet och byråkratin. Det talas om avreglering av
jordbruks- och bostadspolitiken, men inget konkret föreslås.
Stor praktisk betydelse bör förordet i finansplanen för valutaregleringens
slopande få - ett uttalande som vi länge efterlyst. Men inte ens i detta
avseende ges några fullständiga besked. Inte med en rad nämns de
Mot. 1988/89
Fi214
18
omsättningsskatter på aktier och andra värdepapper som finns idag och som i
praktiken inte är förenliga med en avreglering av valutapolitiken, enligt vad
företrädare för riksbanken uttalat. Inte heller ges några besked om tidpunkt
och omfattning beträffande de särskilda förslag om skattekontroll och
statistik som regeringen finner nödvändiga för att regleringen skall kunna tas
bort.
Med detta undantag bekräftas i finansplanen iakttagelsen att när regeringen
väl föreslår åtgärder, går de dessvärre ofta i rakt motsatt riktning mot de
egna ekonomisk-politiska insikterna.
Regeringens tal om att förbättra arbetsutbudet klingar ihåligt, när man
samtidigt planerar att lagstifta om en sjätte semestervecka, vilket rimligen
måste verka i rakt motsatt riktning.
När regeringen tidigare satt upp mål för utgiftsutvecklingen, har överskridanden
i efterhand tolererats. Den kommunala volymexpansionen överträffar
regelmässigt föreskrivna 1 procent, och förra årets löneram justerades på
oklara grunder upp från 4,0 till 5,6 procent.
Det är mot denna bakgrund som vi ställer oss tvivlande till att regeringen
som helhet verkligen menar allvar och är beredd att genomföra den
kursomläggning som förespråkas av finansministern.
I finansplanen finns ett avsnitt om förnyelse av den offentliga sektorn. Där
sägs att det är en central uppgift för de kommande åren att utveckla den
offentliga sektorns effektivitet. Återigen blir det en vältalig beskrivning av
problemen, men några konkreta förslag till förbättringar inom sjukvård,
åldringsvård, barnomsorg och skola förekommer inte.
Insikten om svårigheterna i stat, kommuner och landsting är emellertid
påtaglig. Det framhålls exempelvis:
Betydande effektivitets- och välfärdsvinster borde stå att vinna genom
strukturomvandling, som för över resurser från verksamheter och utgiftsområden
med mindre välfärdsutbyte till aktiviteter med större effekter i form av
rättvisare fördelning och större social trygghet.
Vidare sägs det:
Det är en huvuduppgift för den ekonomiska politiken att inleda ett arbete för
att utveckla och förnya den offentliga sektorn. Nu är tiden inne att föra den
offentliga sektorns utveckling över från efterkrigstidens utbyggnadsskede till
ett utvecklingsskede med vad det innebär av strukturförändringar och
effekti visering.
Regeringens uppfattning om reformarbetet i den offentliga sektorn kan
sammanfattas i tre punkter:
- förändrad organisation och ledning av den offentliga verksamheten,
- konkurrens mellan olika producenter inom den offentliga sektorn, samt
- viss upphandling av tjänster från entreprenörer.
De tjänster som på den sistnämnda punkten kan komma i fråga är de som
”lämnar relativt sett mindre bidrag till rättvisa och trygga levnadsvillkor för
medborgarna”. Därmed undantas uttryckligen privata initiativ inom områden
som barnomsorg, skola, sjukvård och arbetsmarknadspolitik.
Det är viktigt att i detta sammanhang betona att Sverige är det land i
västvärlden som gått längst när det gäller att tilldela den offentliga sektorn ett
Mot.
Fi214
tjänstemonopol. Genom skattefinansiering och direkta regleringar hindras i Mot. 1988/89
praktiken privata initiativ från att konkurrera inom många områden. Fi214
Möjligheten att förbättra utnyttjandet av de resurser som används för
tjänsteproduktion i det offentliga är betydande. Att ersätta delar av den
offentliga verksamheten och skapa alternativ till denna i form av privata
marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till en effektivare och
därmed billigare produktion utan även större variationsrikedom i tjänsteutbudet,
vilket på allvar skulle befrämja valfriheten för både konsumenter och
berörda yrkesutövare. Det skulle också innebära en större frihet fördem som
arbetar i offentlig sektor att välja arbetsgivare eller starta eget.
Medan regeringen i sin förnyelse av den offentliga sektorn uppenbarligen
vill undanta viktiga områden som barnomsorgen, skolan, sjukvården och
arbetsmarknadspolitiken från privata initiativ, innebär den moderata uppfattningen
att monopolen bör brytas upp och möjligheter till privata
alternativ införas. Våra förslag om vårdnadsbidrag, ”skolpeng” och sjukvårdsförsäkring,
som redovisas utförligt i andra motioner, är konkreta
exempel på hur enskilda initiativ skulle kunna beredas utrymme samtidigt
som finansieringen alltjämt sker via den offentliga sektorn.
Effektivisering genom avmonopolisering och avreglering handlar om att
skapa en både livskraftig privat servicesektor och en väl fungerande offentlig
sektor, som i större utsträckning än idag kan koncentrera sig på de uppgifter
som enbart den kan sköta. Denna politik öppnar också möjligheter att
varaktigt sänka skattetrycket.
3.2 Budgetpolitiken
Regeringen gör ett stort nummer av att budgetpropositionen för första
gången på ett kvartssekel innehåller ett budgetförslag som uppvisar balans.
Det är visserligen sant att man får gå tillbaka till 1962 för att finna en
budgetproposition som innehåller ett totalbalanserat budgetförslag. Trots
detta innebär emellertid det redovisade budgetsaldot för 1989/90 en försämring
gentemot innevarande års budgetsaldo, enligt senaste prognos med
nästan 11 miljarder (se tabell 3).
Regeringen har alltsedan 1982 haft en enligt vår mening alltför stark
inriktning av den ekonomiska politiken på själva budgetsaldot. Det förväntade
saldot framkommer i finansplanen som ett resultat av dels förslagen till
utgiftsbeslut, dels antaganden om pris- och lönestegringen vid beräkningen
av skatteinkomsterna. Dessa antaganden har emellertid regelmässigt underskattat
den faktiska utvecklingen. Därmed har underskottet också blivit
mindre än beräknat. Den snabbare pris- och löneutvecklingen har långsiktigt
en negativ inverkan på ekonomin, vilket dock inte återspeglas i den till synes
positiva budgetutvecklingen.
20
Tabell 3
Budgetsaldo för budgetåren 1983/84-1989/90
Budgetår |
Budgetsaldo enligt finansplan |
Budgetsaldo utfall |
Differens |
1983/84 |
- 90,2 |
- 77,1 |
+ 13,1 |
1984/85 |
- 80,8 |
- 68,5 |
+ 12,3 |
1985/86 |
- 63,5 |
- 46,8 |
+ 16,7 |
1986/87 |
- 48,9 |
- 15,1 |
+ 33,8 |
1987/88 |
- 36,9 |
- 4,1 |
+ 32,9 |
1988/89 |
- 11,9 |
+ 10,9l |
+ 22,8 |
1989/90 |
+ 0,4 |
? |
9 |
1 Senaste prognos enligt finansplan 1989
Det budgetförslag sorn regeringen nu presenterar visar ett överskott på 0,4
miljarder kronor för budgetåret 1989/90. Det underliggande saldot uppskattas
till minus 3 miljarder kronor. Regeringens beräkningar av skatteinkomsterna
har emellertid utgått från alltför låga antaganden om kommande
löneökningar. För 1990 räknar regeringen med att lönesumman ökar med
4,8 procent. Denna siffra sönderfaller i två komponenter: en prisökning med
4 procent och en ökning av sysselsättningen med 0,8 procent.
Enligt vår uppfattning torde en mer realistisk bedömning av löneökningarna
1990, i frånvaro av åtgärder exempelvis på skatteområdet som skulle
kunna verka återhållande på löneutvecklingen, leda fram till en ökning med
ca 7 procent. Därmed borde skatteintäkterna räknas upp med åtskilliga
miljarder, i synnerhet som de vid årsskiftet föreslagna skattehöjningarna inte
lär vara inräknade i budgetkalkylerna. I likhet med tidigare år torde därmed
budgetöverskottet 1989/90 bli betydligt större än vad regeringen räknar med.
Därmed är det inte, som ovan påpekats, sagt att budgeten blir starkare,
eftersom en snabbare pris- och löneutveckling har en långsiktigt negativ
inverkan på ekonomin. Detta illustrerar hur missvisande det är att inrikta
den ekonomiska debatten på det i finansplanen förutsedda budgetsaldot.
Av tabell 4 framgår att det finansiella sparandet i hela den offentliga
sektorn, vilket är ett mer relevant mått än det statliga budgetunderskottet,
förväntas uppgå till drygt 30 miljarder kronor under budgetåret 1989/90.
Den offentliga sektorns bidrag till hela ekonomins finansiella sparande blir
därmed 2,5 procent av BNP. Utifrån en målsättning på balans i det offentliga
sparandet finns således möjlighet att sänka skattetrycket med
2,5 procentenheter, om det visar sig att hushållen kan förmås att öka sitt
sparande i motsvarande mån.
Tabell 4
Finansiellt sparande i stat, kommuner och socialförsäkringssektor 1982/83 och
1987/88-1989/90
Miljarder kronor
1982/83 |
1987/88 |
1988/89 |
1989/90 |
|
Staten |
-57,1 |
7,3 |
16,2 |
4,6 |
Kommunerna |
0,8 |
- 6,8 |
- 8,5 |
- 3,6 |
Socialförsäkringssektorn |
18,3 |
26,3 |
29,6 |
29,6 |
Summa |
-38,0 |
26,8 |
37,3 |
30,6 |
Andel av BNP (%) |
- 5,7 |
2,7 |
3,3 |
2,5 |
Mot. 1988/89
Fi214
21
3 Riksdagen 1988189.3 sami. NrFi214
I finansplanen sägs på flera ställen att finanspolitiken måste präglas av Mot. 1988/89
”stramhet”. Ändå kan konstateras att finanspolitiken enligt den beräkning Fi214
som redovisas i nationalbudgeten inte varit mer expansiv under något
tidigare år sedan regeringsskiftet än den väntas bli under 1989. För statens del
blir den finanspolitiska effekten för första gången positiv. Och den offentliga
konsumtionen väntas öka med ca 2 procent 1989 och ungefär 1,5 procent
1990. Bakom dessa siffror ligger en beräknad tillväxt i den kommunala
konsumtionen med ca 2 procent, något som väntas leda till en kraftig
sysselsättningsökning i kommunerna. Mot denna bakgrund kan budgeten
inte betecknas som stram, i synnerhet som industrins expansion i betydande
utsträckning hämmas av brist på arbetskraft.
Regeringen erkänner visserligen att den kommunala konsumtionen under
1980-talet överskridit vad riksdagen angett som förenligt med en balanserad
utveckling av samhällsekonomin. Dessutom framhålls att behovet av att
dämpa den kommunala konsumtionsökningen accentueras av bristen på
arbetskraft och risken för att kommuner och landsting driver upp lönekostnadsökningen
i ekonomin för att tillgodose behovet av personal. Mot denna
bakgrund hade det varit motiverat med en restriktiv behandling av bidragen
till kommunerna. Men regeringen har valt utvägen att skjuta behandlingen
av de kommunalekonomiska frågorna till kompletteringspropositionen.Till
dess har dock omställningstiden för kommunerna blivit i motsvarande mån
kortare, vilket försvårar en imbromsning redan nästa år.
Likaså hade en hårdare budgetprövning vad gäller stöd till företagen och
anslag till olika statliga myndigheter varit önskvärd. Därmed skulle finanspolitiken
kunna vara stramare på utgiftssidan. Besparingarna vad gäller
subventioner och bidrag till hushållen borde också ha varit större men mer än
väl motverkats med skattesänkningar.
Motivet till den nya vinstskatt som finansministern presenterade på
nyårsafton sägs i finansplanen vara stabiliseringspolitiskt (trots att det i
samma finansplan på sid. 21 slås fast att höjningar av skattetrycket inte bör
användas som stabiliseringspolitiskt instrument).
Regeringen hävdar att skatteskärpningen på företagen leder till att
löneökningarna dämpas. Senast våren 1988 genomdrev regeringen i samma
syfte en omfattande likviditetsindragning från företagen, varpå lönestegringen
blev dubbelt så snabb som beräknat. All erfarenhet liksom vetenskaplig
forskning visar att företagens vinster inte spelar någon roll för löneökningarna
jämfört med i första hand situationen på arbetsmarknaden och därnäst
den förda skattepolitiken. Tvärtom kan det hävdas att en höjd vinstbeskattning
minskar företagens motstånd mot lönehöjningar, eftersom alternativet
är att merparten av pengarna går bort i skatt.
Alldeles säkert är att en skatt som aviseras dagen innan verksamhetsåret
skall börja kullkastar företagens planering och skapar en osäkerhet, som kan
leda till att de förlägger sin expansion utomlands. Vinster som redan gjorts i
utlandet tas inte hem av fruktan för nya skatteindragningar. Dessutom lär
regeringens handlande inte locka utländska företag till investeringar i
Sverige. I den mån investeringar kommer till stånd ökar risken för att det blir
felinvesteringar genom att jakten på avskrivningsunderlag intensifieras i
syfte att undgå höjningen av vinstskatten till uppemot 70 procent. 22
Den andra skatteskärpning sorn finansministern presenterade på nyårsafton
riktas, som så många gånger tidigare, mot enskilt aktiesparande. Det sätt
på vilket denna skärpning utformats går på tvärs mot vad regeringen
förespråkar i andra skattesammanhang, nämligen principen om symmetri i
beskattningen. Den ensidiga begränsningen av rätten till avdrag för reaförlust
efter kortare innehavstid än två år innebär att en privatperson på kort sikt
måste få en reavinst som är 2,5 gånger större än varje reaförlust i
fortsättningen. Detta är naturligtvis orimligt och leder till en omotiverad
höjning av risknivån vid aktiesparande. Följden blir en minskning av det
direkta riskvilliga sparandet från hushållens sida med en allt snabbare
institutionalisering av aktieägandet som resultat. Dessutom kommer viktiga
riskbetonade projekt, som är av betydelse för den framtida ekonomiska
utvecklingen, att stoppas i brist på finansieringsmöjligheter.
Regeringens sätt att handla rakt emot uttalade ambitioner beträffande
skattetryck och skattesymmetri skapar stor osäkerhet inför den planerade
skattereformen 1991. Sedan återkomsten i regeringsställning 1982 har
socialdemokraterna drivit igenom 124 skatteskärpningar, och skattesystemet
har blivit alltmer svåröverskådligt. Att regeringen inte föreslår några som
helst marginalskattelättnader 1990, trots att sådana skulle underlätta såväl
årets som nästa års lönerörelser, bidrar till att minska trovärdigheten.
Regeringens budgetpolitik leder till att skattetrycket förblir rekordhögt, ca
55,5 procent. Av allt att döma har ändå inte konsekvenserna av nyårspaketet
räknats in i den redovisade skattekvoten. Beaktas dessa skattehöjningar,
stiger skattetrycket till 56 procent. När socialdemokraterna återkom i
regeringsställning 1982, var skattetrycket 50,1 procent. Ökningen mellan
1982 och 1989 uppgår således till ca 6 procentenheter, vilket betyder ca
70 miljarder kronor i dagens priser. Detta motsvarar i stort sett vad staten
totalt sett får in i statlig inkomstskatt från fysiska personer.
4 Det moderata alternativet
4.1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Målet för den ekonomiska politik moderata samlingspartiet förespråkar är
ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter god
ekonomisk tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen
kan nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och
avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin.
Omvandlingens och dynamikens förutsättningar måste sättas i centrum för
strukturpolitiken. Omvandling av ekonomin förutsätter utveckling av nya
lönsamma företag och avveckling av gamla olönsamma. För en ekonomisk
tillväxt i nivå med omvärldens krävs dels god konkurrenskraft, dels en
förbättrad utvecklingskraft. Att förbättra såväl konkurrenskraft som utvecklingskraft
är den dubbla uppgift som den ekonomiska politiken står inför
under de närmaste åren.
Utvecklingskraften förstärks genom att man ökar ekonomins flexibilitet
och förmåga att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser mot områden
Mot.
Fi214
med gynnsamma pris- och tillväxtförutsättningar såväl på hemma- som på Mot. 1988/89
världsmarknaden. Det skapar förutsättningar för en varaktigt högre tillväxt. Fi214
Genom en bättre funktionsduglighet hos olika marknader och högre
produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin, vilket
underlättar stabiliseringspolitiken.
Den viktigaste åtgärden för att öka drivkraften att arbeta, spara och starta
företag samt för att underlätta lönebildningen är att sänka marginalskatterna.
Med anledning därav föreslås i en särskild partimotion en omfattande
marginalskattereform med början redan 1990. Vi drar upp riktlinjer för en
sänkning av bolagsskatten i samband med att vissa möjligheter till skattefria
avsättningar minskas. Förmögenhets- och arvsskatterna bör också sänkas,
eftersom de träffar den kapitalbildning som främjar ekonomisk tillväxt.
Den svenska ekonomin behöver dessutom avregleras. Det gäller både den
offentliga sektorn och det privata näringslivet. Idag kännetecknas områden
som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och utbildning av låg effektivitet,
bl.a. till följd av övertung byråkrati och långa köer. Vi anser att de offentliga
monopolen skall brytas och konkurrensen stärkas genom att enskilda
alternativ tillåts arbeta på likvärdiga villkor. Detta kan bl.a. ske genom
användandet av den princip som ligger till grund för det gemensamma
borgerliga förslaget om familjepolitiken. Dess bärande tanke är att finansieringen
i högre grad skall följa medborgaren, och ge denne möjlighet att
välja mellan olika alternativ, och inte den offentliga producenten. Våra
förslag i dessa avseenden utvecklas utförligt i andra moderata motioner.
En så pedagogiskt välmotiverad åtgärd som att sänka genomsnittsåldern
för skolstart med ett år skulle därtill få mycket positiva ekonomiska
verkningar. Anspråken på en utbyggnad av barnomsorgen minskar med
åtföljande lägre driftskostnader. Ungdomarna kommer tidigare ut i arbetslivet,
och den yrkesverksamma tiden förlängs i princip med ett år, vilket
naturligtvis ger ett betydande produktionstillskott.
En privatisering av statliga företag och andra tillgångar befrämjar effektiviteten,
sprider ägandet och innebär dessutom en välbehövlig sanering av
statens skuldbörda.
Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt som möjligt
tas bort. En avreglerad kapital- och valutamarknad fördelar de finansiella
resurserna smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de gör mest
nytta. Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att den
underlättar och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden
måste fås att fungera bättre genom att subventioner successivt tas bort,
fastighetsskatten stegvis avskaffas, och centralstyrning och byråkrati ersätts
med rörlighet och anpassning.
Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är att ekonomins spelregler är
någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
den socialdemokratiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat där
långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte kommer till
stånd. Den ekonomiska politikens inriktning bör därför ligga fast över tiden.
Stabiliseringspolitiken måste baseras på det förhållandet att kapacitetsut- 24
nyttjandet för närvarande är högt. Det råder nästan överallt brist på
arbetskraft. Inflationstakten tilltar och lönebildningen fungerar så dåligt att
kostnadsläget försämras i snabb takt. Bakom dagens överhettningsproblem
ligger inte främst en för stor konsumtionsökning utan en för liten produktionstillväxt,
vilket i sin tur sammanhänger med restriktioner på ekonomins
utbudssida, framför allt det hårda skattetrycket.
En åtstramningspolitik skulle minska kapacitetsutnyttjandet och driva upp
arbetslösheten. Efter hand kan detta visserligen ge vissa återverkningar i
form av lägre pris- och löneökningar. Men i frånvaro av åtgärder som
angriper de grundläggande problemen i ekonomin skulle därefter ett ökat
kapacitetsutnyttjande stöta på samma utbudshinder, vilket varit det vanliga
mönstret vid konjunkturtopparna under de senaste 20 åren.
Dessutom är de aktuella kraven på snabbt insatta åtstramningsåtgärder ett
uttryck för den förlegade uppfattningen att staten skall ägna sig åt att finstyra
den totala efterfrågan i ekonomin. Under 50- och 60-talens regelbundna
konjunkturförlopp tedde det sig mer naturligt att försöka stimulera ekonomin
i lågkonjunktur för att sedan strama åt vid konjunkturtopparna. Denna
keynesianskt inspirerade ekonomiska politik fungerar emellertid inte längre.
Såväl svensk som internationell erfarenhet visar att osäkerheten om den
ekonomiska utvecklingen samt om hushållens och företagens beteende
innebär att den aktiva konjunkturpolitiken tenderar att snarare förstärka än
motverka ekonomins svängningar.
Mot denna bakgrund har moderata samlingspartiet tidigare avvisat
finanspolitiska åtstramningsåtgärder i form av snabba skattehöjningar.
I stället är det angeläget att ge stabiliseringspolitiken en mer långsiktig
inriktning.
Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga
budgetunderskottet. Tvärtom uppvisar den samlade offentliga sektorn
numera ett finansiellt sparandeöverskott, som gör det angeläget att överväga
var i ekonomin sparandet skall ske.
Den av socialdemokraterna förespråkade inriktningen mot bestående
överskottssparande i den offentliga sektorn innebär en successiv överföring
av ägande från enskilda händer till det allmänna. Införandet av löntagarfonder,
uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter
och tillkomsten av 5:e AP-fonden är konkreta exempel på utvecklingen
mot ett alltmer omfattande tvångssparande. Dessutom innebär de nya
idéer som framförts från LO att socialdemokraterna överväger ytterligare
steg mot en socialisering av ägandet.
Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och den
kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda
sektorn. Efter hand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat hushållssparande
bör den offentliga sektorns finansiella sparande kunna reduceras.
Målet bör sedan vara att det hålls i balans sett över en konjunkturcykel.
För att förbättra det dåliga hushållssparande! krävs en generell politik. Det
går inte att nämnvärt öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder
som t.ex. nu sker i allemanssparande!. Inte heller påverkas hushållens
Mot. 1988/89
Fi214
25
sparvilja av påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen
genomfört.
För att öka hushållens sparande krävs i första hand stabila spelregler.
Dessutom krävs en minskning av skattetrycket, som förutom att dämpa
inflationen höjer avkastningen efter skatt på sparandet. Våra förslag om
reformerad kapitalbeskattning gör det mer lönsamt att spara och mindre
lönsamt att låna. Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt
bundet sparande samt att sprida ägandet av bostäder och aktier till enskilda
hushåll. Konkreta förslag för att öka hushållssparande presenteras i en
särskild motion.
Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik innefattar
således en strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader och avreglering
samt en icke-interventionistisk, normbaserad uppläggning av stabiliseringspolitiken.
Detta program har större möjligheter än en interventionistisk
politik att varaktigt och trovärdigt värna den fulla sysselsättningen.
4.2 Budgetpolitiken
Utformningen av finanspolitiken spelar en central roll för den ekonomiska
tillväxt som ger ökad valfrihet och tryggare välfärd i framtiden.
Den långsiktiga tendensen till att statsbudgetens såväl inkomst- som
utgiftssida ökar i förhållande till den samlade produktionen (BNP) måste
brytas. Enligt vår mening är det nödvändigt att både skattetryck och offentlig
utgiftsandel reduceras.
Detta innebär att de offentliga utgifternas möjliga ökningstakt i nominella
termer bestäms av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som
råder i de länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs samt det krav på
minskning av skattetrycket som ställs upp.
Vårt sedan tidigare uppsatta mål är att skattetrycket skall dras ned med i
genomsnitt cirka en procentenhet per år. Det innebär att de offentliga
utgifternas reala ökning måste begränsas till 0,5—1,0 procent per år, vid en
genomsnittlig tillväxt i totalproduktionen (BNP) på 2,0-2,5 procent per år.
Enligt vår mening är en sådan inriktning av budgetpolitiken fullt realistisk.
De avregleringar och avmonopoliseringar som vi har föreslagit skapar
tillsammans med nödvändiga besparingar ett tillräckligt utrymme för att
klara också de nytillkommande offentliga utgiftsbehov som är ofrånkomliga
eller enligt vår mening angelägna att tillgodose.
Av tabell 5 framgår att transfereringar till hushåll är den del av de
offentliga utgifterna som ökar fortast, mer än dubbelt så snabbt som
tillväxten i BNP. Detta har stort genomslag på den totala utgiftsökningen,
eftersom dessa transfereringar svarar för en tredjedel av de offentliga
utgifterna. Den offentliga konsumtionen har i genomsnitt ökat med 1,6
procent under den period som tabellen avser. Medan den statliga konsumtionen
minskat, har den kommunala ökat långt snabbare än vad riksdagen vid
flera tillfällen angeri som önskvärt. Dessutom visar nu föreliggande prognoser
att den kommunala konsumtionen kommer att växa ännu snabbare under
kommande år. Även dessa aktuella tendenser måste brytas. Totalt sett tyder
finansdepartementets beräkning för 1989 på att den offentliga sektorns
Mot. 1988/89
Fi214
26
utgifter annars expanderar med 2,2 procent i volym. Prognoserna för 1990 Mot.
tyder på en liknande utveckling. Fi214
Tabell 5
Reala förändringar av den offentliga sektorns inkomster och utgifter 1983-1989
Årlig procentuell volymförändring
1983 |
1984 |
1985 |
1986 |
1987 |
1988 |
1989 |
|
Inkomster |
4,9 |
3,1 |
3,5 |
5,1 |
7,9 |
0,0 |
2,0 |
Exkl. engångsskatt |
5,2 |
2,5 |
|||||
Utgifter |
2,7 |
0,4 |
3,8 |
1,4 |
0,0 |
1,8 |
2,2 |
Transfereringar till |
|||||||
hushåll |
3,1 |
- 1,2 |
4,7 |
5,9 |
5,4 |
6,6 |
5,5 |
Övriga transfere |
|||||||
ringar |
6,0 |
- 10,4 |
3,6 |
2,7 |
- 10,0 |
-0,8 |
-0,4 |
Räntor |
7,8 |
9,6 |
12,0 |
-7,4 |
- 8,9 |
-9,7 |
-4,9 |
Konsumtion |
0,8 |
2,4 |
2,1 |
1,2 |
1,3 |
1,4 |
1,9 |
Investeringar |
-0,3 |
- 2,2 |
- 3,7 |
-2,6 |
- 3,5 |
4,3 |
1,7 |
Anm.: Förändringstalen för den totala offentliga sektorns inkomster och utgifter
redovisas med statsbidrag och andra interna betalningsströmmar eliminerade. Inkomster
och transfereringar har defiaterats med KPI. Offentlig konsumtion och
investeringar har defiaterats med respektive implicitdeflator.
Källa-, Finansdepartementet
Sammantaget innebär detta att de moderata besparingarna i de offentliga
utgifterna måste uppgå till ca 14 miljarder för att volymökningen i den
offentliga sektorn skall hållas inom det ovan angivna intervallet. Det
budgetalternativ som presenteras nedan följer denna snäva ram.
Våra förslag till förändringar är så utformade att de främst begränsar
tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka kommunernas expansion.
Effekterna motverkas för hushållen genom att skattesänkningarna är
större än besparingarna och för kommunerna genom att minskningen av
statsbidrag kopplas samman med ett slopande av till dessa knutna villkor och
föreskrifter. Med tanke på lönekostnadernas stora betydelse för kommunernas
ekonomi innebär våra förslag därutöver väsentligt minskade kostnader
för kommunerna, eftersom de av oss föreslagna skattesänkningarna gör det
möjligt att hålla löneökningarna på en låg nominell nivå.
Mot bakgrund av behovet av att anpassa den svenska inflationstakten till
den som råder i omvärlden måste utgiftsökningarna i nominella termer
successivt begränsas till ca 5 procent för hela den offentliga sektorn. Mot
denna bakgrund delar vi i princip regeringens uppfattning att en utgiftsram
bör tillämpas även för nästa budgetår och att denna bör bestämmas till 5
procent. Detta innebär emellertid inte att vi anser den av regeringen använda
tekniken för utgiftsramens tillämpning vara den bästa. Med den reglering och
detaljstyrning som följer av budgetsystemet riskerar utgiftsramen att leda till
oönskade nedskärningar av offentlig verksamhet. Inte minst debatten kring
grundskolan visar detta. För en smidig tillämpning av en utgiftsram krävs att
detaljstyrningen i budgetsystemet minskar. Dessutom krävs en skattepolitik
som skapar förutsättningar för en rimlig löne- och prisutveckling.
Ytterligare en komplikation är att kommunerna inte omfattas av utgiftsra- Mot. 1988/89
men. Enligt vår uppfattning bör storleken på statsbidragen till kommunerna Fi214
återspegla huruvida deras utgiftsökningar ligger inom ramen eller ej, vilket i
sin tur förutsätter att detaljstyrningen i statsbidragsreglerna tas bort på det
sätt som vi föreslår. Dessutom krävs att kommunerna inte tillåts kompensera
sig med skattehöjningar, vilket förutsätter att ett kommunalt skattestopp
införs under en övergångsperiod. Därigenom skulle utgiftsramen bli gällande
för en större del av den offentliga sektorn än för närvarande, vilket
tillsammans med andra viktiga delar i den moderata politiken skulle bidra till
en mer återhållsam pris- och löneutveckling i hela ekonomin.
Vårt förslag till statsbudget för budgetåret 1989/90 innebär en utgiftsnivå
som ligger 15,2 miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Av dessa
utgiftsminskningar är ca 3 miljarder kronor av mer eller mindre engångskaraktär,
även om samma slags intäkter av denna storlek torde kunna beräknas
för varje år under den närmast överskådliga framtiden.
Vårt förslag till statsbudget innebär vidare att skatteintäkterna kan
beräknas bli 9,8 miljarder kronor mindre än vad regeringen utgått från.
Vårt kassamässiga överskott för budgetåret 1989/90 blir således
5,4 miljarder kronor större än vad regeringen föreslagit.
Bortser vi från de icke-permanenta effekterna, som är ett resultat av
föreslagen försäljning av statliga företag m.m., beräknas det av oss föreslagna
överskottet bli ca 2,3 miljarder kronor större än regeringens.
28
Tabell 6
Budgetförändringar, netto (miljoner kronor)
Mot. 1988/89
Fi214
Departement |
Budgetåret 1989/90 |
"Helår" |
|
Justitiedepartementet |
+ 15 |
+ |
15 |
Utrikesdepartementet |
- 992 |
992 |
|
Försvarsdepartementet1 |
+ 32 |
+ |
32 |
Socialdepartementet |
- 2 360 |
— |
2 210 |
Kommunikationsdepartementet |
+ 817 |
331 |
|
Finansdepartementet2 |
- 2 591 |
4 716 |
|
Utbildningsdepartementet |
- 533 |
552 |
|
Jordbruksdepartementet |
- 696 |
696 |
|
Arbetsmarknadsdepartementet |
- 2 489 |
2 514 |
|
Bostadsdepartementet |
- 535 |
835 |
|
Civildepartementet |
+ 100 |
+ |
100 |
Industridepartementet |
- 2 684 |
5 184 |
|
Energi- och miljödepartementet |
91 |
91 |
|
Tillkommande utgifter3 |
- 3 500 |
— |
3 500 |
Summa |
- 15 507 |
21 474 |
|
(varav försäljning av statliga företag m.m.) |
(- 2 975) |
( |
■ 5 475) |
Minskade statliga intäkter till följd av änd |
|||
ringar i vissa försäkringssystem |
+ 700 |
+ |
1 200 |
Minskade statsskuldräntor4 |
- 500 |
— |
1 000 |
Budgetförändring |
- 15 307 |
21 274 |
|
Skattesänkningar, netto |
+ 9 800 |
+ 21 000 |
|
Budgetsaldo, förändring |
- 5 507 |
274 |
1 Avser endast det icke-militära försvaret. Ytterligare anslagsökningar kommer att
föreslås för det militära försvaret i samband med behandlingen av särproposition
under våren 1989.
2 Hänsyn har inte tagits till minskade socialhjälpskostnader för kommunerna till följd
av grundavdraget för barn vid den kommunala beskattningen, vårdnadsbidraget
m.m.
3 Beräknat tillkommande utgiftsbehov för moderata förslag under våren 1989 med
kostnadskonsekvenser för BÅ 1988/89 har upptagits till 1.500 miljoner kronor.
4 Lägre räntekostnader för statsskulden till följd av sänkta räntor bl.a. efter
aviseringen om valutaregleringens avskaffande.
Anm: Minustecken anger budgetökning och plustecken budgetminskning.
Den uppläggning moderata samlingspartiet föreslår av budgetpolitiken är en
konsekvens av de politiska strävanden som redovisats i denna motions
inledning. Förslagen ansluter nära till den politik vi 1988 gick till val på.
Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det moderata budgetalternativet.
För det första att minska de automatiska utgiftsökningarna. För det andra att
öka valfriheten för såväl enskilda som kommuner och företag. För det tredje
att avveckla onödiga subventioner.
Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan skattesänkningar och
utgiftsbegränsningar. Denna har gjorts så att hushållens ekonomiska situation
förbättras genom att skattesänkningarna för individer och hushåll är
större än besparingar på direkta transfereringar.
Detta gäller t.ex. sjukförsäkringen. Ersättningsnivån i sjukförsäkringssystemet
har tidigare på grund av ökade skatter höjts från 80 procent till
90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Mot bakgrund av de
omfattande skattesänkningar vi föreslår är det naturligt att ersättningsnivån
4 Riksdagen 1988/89.3 sami. NrFi214
under de första 89 dagarna nu åter sänks till 80 procent. För den enskilde är Mot. 1988/89
det avgörande vad som blir kvar efter skatt - inte vilket belopp denne får ut Fi214
före skatt.
Av samma skäl föreslår vi att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
minskas från 90 till 80 procent. Skattesänkning är också ett motiv för den
sänkning av ersättningsnivån i delpensionsförsäkringen från 65 till
50 procent som i likhet med tidigare år föreslås. Ett annat motiv är att
förhindra den höjning av delpensionsavgiften som annars inom kort blir
oundviklig.
Inom justitiedepartementets område läggs fram förslag om ökade resurser
för att se till att kriminalvårdsanstalter är narkotikafria och för att förstärka
domstolsväsendet. Dessa åtgärder innebär ökade kostnader med ca 15
miljoner kronor.
Inom utrikesdepartementets område föreslås omfördelningar av medel
inom såväl biståndsramen som i anslagen till olika organisationer m.m.
Sammanlagt minskar anslagen inom detta område med 992 miljoner kronor.
Liksom tidigare år finns mycket stora reservationer inom biståndsanslagen.
Detta innebär att SIDA och de olika s.k. programländerna saknar
möjlighet att förbruka pengar i lika snabb takt som riksdagen fattar beslut om
dem. Mot denna bakgrund föreslår vi för det kommande budgetåret att
anslagstilldelningen minskas i främst de fall där reservationerna är stora. Vi
upprepar dessutom kravet på en avveckling av biståndet till Vietnam.
Inom vår biståndspolitiska ram föreslås ökade satsningar på miljö- och
markvård, demokratiutveckling, regionala insatser i bl.a. södra Afrika och
enskilda organisationer.
Inom UD i övrigt föreslås nya medel för att möjliggöra ett utökat
samarbete med bl.a. stipendier med främst de baltiska republikerna.
Försvarspolitiken kommer att behandlas av riksdagen i samband med
senare förslag till budget för det militära försvaret 1989/90. Enligt vår
uppfattning kommer då att krävas väsentliga tillskott för att förhindra en
ytterligare nedgång i försvarets kapacitet. Vi har reserverat medel för detta.
På det civila totalförsvarets område föreslås redan nu vissa förstärkningar
på ca 32 miljoner kronor. Dessa avser bl.a. datasäkerhetsberedskap och
befolkningsskyddet.
Inom socialpolitiken föreslås betydande förändringar i förhållande till
regeringens förslag. Dessa har främst samband med familjepolitiken. Totalt
minskar utgifterna på detta område med 2.360 miljoner kronor.
Förslag läggs fram om ett vårdnadsbidrag på 15.000 kronor per barn och år
i förskoleåldern och avdragsrätt för styrkta barntillsynskostnader på motsvarande
belopp. Denna reform innebär att småbarnsfamiljerna får en verklig
valfrihet i barnomsorgen under hela tiden innan barnen börjar i förskolan.
Kostnaden för denna reform uppgår till 1 750 miljoner kronor för budgetåret
1989/90. Regeringens förslag om förlängd föräldraförsäkring avvisas.
Utöver vårdnadsbidraget och avdragsrätten föreslås ett grundavdrag för
barn vid den kommunala beskattningen på 15.000 kronor. Detta är ett sätt att
anpassa skatteuttaget efter familjernas försörjningsbörda och på detta sätt
generellt förbättra för barnfamiljerna.
Vi föreslår en höjning av garantibeloppet i föräldraförsäkringen från 60 till
76 kronor per dag. Förslag läggs också fram om pensionstillskott till de s.k.
undantagandepensionärerna.
Utgifterna på socialområdet påverkas dessutom av de förslag till ändrade
ersättningsnivåer i bl.a. sjuk- och föräldraförsäkringssystemen som redogjorts
för tidigare.
Inom kommunikationsdepartementets område föreslås en engångssatsning
på underhåll och byggande av vägar på ca 1 miljard kronor. Detta är av stor
betydelse för att förhindra att vägarna slits ner för mycket, att trafiksäkerheten
kan ökas och att trafiken kan flyta på ett ur miljösynvinkel bättre sätt.
Vissa besparingar föreslås. Totalt ökar utgifterna på området med 964
miljoner kronor.
Vi föreslår minskade utgifter på finansdepartementets område på 2.591
miljoner kronor. Kommunerna ges genom bl.a. avregleringar frihet att själva
avgöra var tillgängliga resurser skall satsas. En rad specialdestinerade och
styrande bidrag slås samman till ett klumpbidrag. Vi föreslår att skatteutjämningsavgiften
och den s.k. Robin Hood-skatten avskaffas. Våra förslag gör
det möjligt att minska transfereringarna till kommunerna med sammantaget
3 miljarder kronor för budgetåret, vilket ändå betyder att kommunerna kan
bibehålla en realt oförändrad verksamhet. Betalningarna till och från staten
effektiviseras.
Tullen tillförs ytterligare 15 miljoner kronor för att kunna öka insatserna
mot narkotikasmuggling. Detta gör det bl.a. möjligt att sätta upp s.k.
gränssköldsstyrkor för koncentrerade insatser mot knarksmugglingen.
Inom utbildningsdepartementets område föreslås betydande omfördelningar
av anslagen till grundskolan samt vissa besparingar inom vuxenutbildningen
och presstödet. Den totala kostnaden minskar med 533 miljoner kronor.
Inom grundskolan föreslås en förstärkning av resurserna för undervisningen.
En större andel av statsbidragen ges direkt till kommunerna. Detta ger
kommunerna frihet att förstärka undervisningens kvalitet genom att t.ex.
fatta beslut om mindre klasser. Förstärkningarna motsvaras av besparingar
på olika specialdestinerade och centralstyrda bidrag samt på administrationen
inom skolväsendet.
Förslag läggs dessutom fram om att skolstartsåldern skall sänkas till det år
barnet fyller sex år. Ökade medel anvisas för att stärka ämnenas ställning
inom universitetsutbildningen.
På jordbruksdepartementets område räknas med ökade inkomster genom
försäljning av delar av Domänverkets markinnehav. Eftersom skogsvårdsavgiften
föreslås sänkt från 0,8 till 0,3 procent kan vissa av de anslag som
finansieras av avgiften minskas.
Inom arbetsmarknadsdepartementets område föreslås besparingar på totalt
2.489 miljoner kronor.
Regionalpolitiken föreslås ges en ny inriktning genom att socialavgifterna
sänks med 10 procentenheter i stödområde A och 3 procentenheter i
stödområde B. Till den allmänna förbättring av näringsförutsättningarna i
dessa områden detta leder till skall läggas effekterna av den förstärkning av
väganslagen som föreslås. En förstärkning av det s.k. länsanslaget med 50
miljoner kronor föreslås. Vissa neddragningar av den äldre regionalpolitiken
föreslås parallellt med dessa åtgärder.
Mot.
Fi214
Förslag läggs också fram om sänkta bidrag till kommunerna för bered- Mot. 1988/89
skapsarbeten och minskade insatser vad gäller kontant arbetsmarknadsstöd Fi214
och utbildningsbidrag. Det skall ses mot bakgrund av den låga arbetslösheten.
På bostadsdepartementets område förs tidigare års förslag om en avtrappning
av räntebidragen till flerfamiljshus byggda före år 1975 åter fram. De
generella subventionerna bör minskas och ett nytt lånesystem införas. Våra
förslag medför utgiftsminskningar på 535 miljoner kronor.
Den oroande brottsutvecklingen gör det nödvändigt att förstärka polisväsendet.
Mot denna bakgrund läggs inom civildepartementets område fram
förslag om förstärkning av polisen med 600 administrativa tjänster. Dessa gör
det möjligt att frigöra poliser för egentligt polisarbete. Kostnaden beräknas
till ca 100 miljoner kronor.
Inom industridepartementets område föreslås en fortsatt avveckling av de
selektiva företagssubventionerna samt en försäljning av statliga företag.
Utgifterna för departementet minskar med 2.684 miljoner kronor.
Inom ramen ryms emellertid också vissa förstärkningar av Sveriges
deltagande i det europeiska rymdforskningssamarbetet.
Inom miljö- och energidepartementets område föreslås ökade insatser för
vård av naturreservat och för att värna kulturlandskapet. Den marina
forskningen tillförs ytterligare 20 miljoner kronor för byggnader och
utrustning till forskningsstationerna vid Askö och Kristineberg. Eftersom
anslagen till bl.a. energiforskning minskas något kan departementets budget
minskas med 91 miljoner kronor.
Budgetpropositionen är i många hänseenden ofullständig. Regeringen
kommer i särpropositioner under våren att lägga förslag som bl.a. rör det
militära försvaret, den kommunala ekonomin och - troligtvis - skatterna.
Regeringen har beräknat anslagsposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto till 5 miljarder kronor. Någon specifikation av hur medlen avses bli
använda anges inte. Anslaget skall bl.a. utnyttjas för att täcka de kostnader
som blir följden av de särpropositioner som ännu inte förelagts riksdagen.
Till skillnad från regeringen har vi i våra motioner redovisat förslag över hela
det politiska fältet, med undantag för i första hand det militära försvaret. En
noggrann genomgång av de förslag som vi avser att förelägga riksdagen under
våren och vilka har kostnadskonsekvenser för budgetåret 1989/90 medför ett
beräknat tillkommande utgiftsbehov om 1.500 miljoner kronor.
Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största delen av försäljningar
av statliga företag. Detta är med andra ord besparingar som under en följd av
år kan upprepas. De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn
kommer inte formellt att påverka budgetunderskottet. De leder i stället till
ett större överskott inom socialförsäkringssektorn. Från samhällsekonomisk
synpunkt är dock dessa förändringar att jämföra med utgiftsminskningar som
får direkta budgeteffekter. Bokföringsmässiga dispositioner bör vidtas så att
besparingarna formellt påverkar statsbudgeten. Inom ramen för ett oförändrat
uttag av socialförsäkringsavgifter bör storleksförhållandena mellan de
olika avgifterna justeras.
I vår partimotion om skattepolitiken redogörs för alla våra förslag på
skatteområdet. I tabell 7 redovisas de statsfinansiella konsekvenserna av det
första steget av vårt program för skattesänkningar.
Tabell 7
Finansiella kostnader av våra skatteförslag för 1989
(miljoner kronor)
Budgetår |
Helår |
|
1989/90 |
1990 |
|
milj. kr. |
milj. kr |
|
Marginalskattesänkningar |
10 600 |
25 400 |
Grundavdrag för barn |
625 |
1 500 |
Ändrade kapitalbeskattningsregler |
490 |
900 |
Skogsvårdsavgiften sänks till 0,3 % |
250 |
250 |
Schablonavdraget minskas till 2 000 kr. |
- 600 |
- 1 300 |
Skattesänkning |
11 350 |
26 750 |
Ökade skatteintäkter genom ökad tillväxt |
1 500 |
5 800 |
Förändring av den offentliga sektorns inkomster |
9 850 |
20 950 |
Sammantaget innebär det moderata budgetförslaget en viss finanspolitisk
förstärkning jämfört med regeringens förslag, vilket vi finner befogat med
hänsyn till det väntade efterfrågetrycket i ekonomin. Skulle avmattningen
under budgetåret bli mer markerad än vad vi nu förutser, reduceras det
beräknade budgetöverskottet automatiskt.
Det kan mot bakgrund av i det föregående angivna riktlinjer synas
motsägelsefullt att i en tid av betydande överskott i den samlade offentliga
sektorn förorda ett visst - om än beskedligt - budgetöverskott, vilket ju
ytterligare förstärker det kollektiva sparandet. Det offentliga sparandeöverskottet
hänför sig emellertid i allt väsentligt till socialförsäkringssektorn, där
alla prognoser pekar på snabbt växande utgiftsökningar i framtiden. Den av
oss åsyftade anpassningen bör därför i första hand komma till stånd genom
att stor återhållsamhet iakttas med kommande höjningar av socialförsäkringsavgifter.
4.3 Penningpolitiken
4.3.1 Utgångspunkter
Med den långsiktiga, icke-interventionistiska uppläggning som moderata
samlingspartiet vill ge finanspolitiken kommer uppgiften att genomföra
kortsiktiga justeringar av stabiliseringspolitiken främst att åvila penningpolitiken.
Inom de ramar som sätts av målet om en fast växelkurs gäller det då att
påverka likviditet och räntenivå så att inflation och arbetslöshet hålls nere.
Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av marknadskrafter, blir
förändringar av penningmängden genom marknadsoperationer det främsta
instrumentet. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt snabbare än
finanspolitiska ingrepp, vilket minskar risken för felaktig tidsanpassning.
Men fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på
penningpolitiken är inte bara det snabbare genomslaget. Grundläggande är
att inflation är ett monetärt fenomen, medan finanspolitiken främst rör
sådana strukturella frågor som fördelningen mellan enskild och kollektiv
konsumtion och mellan privat och offentligt sparande.
Under förutsättning att finanspolitiken är i hygglig balans, vilket idag får
anses vara fallet, bör den inriktas främst på långsiktiga mål, varvid
Mot. 1988/89
Fi214
33
konjunkturella svängningar endast tillåts påverka takten i förändringarna. Mot. 1988/89
På penningpolitiken faller då att med utnyttjande av marknadskonforma Fi214
instrument motverka smärre uppkommande störningar av kortsiktig natur.
4.3.2 Statsskuldspolitiken
Statsskulden uppgick vid årsskiftet 1988-1989 till ca 610 miljarder kronor.
Det är något mindre än vid föregående årsskifte. Sedan socialdemokraterna
återkom till regeringsmakten 1982 har dock statsskulden ökat med närmare
300 miljarder, vilket är mer än under den borgerliga regeringsperioden
1976—1982, då skuldökningen uppgick till 250 miljarder.
Statens utlandsskuld minskade likaledes under 1988 från ca 120 miljarder
till 106 miljarder. Att detta skedde under ett år med betydande underskott i
bytesbalansen berodde främst på att den förda räntepolitiken medförde ett
än större inflöde på den privata kapitalbalansen.
Det minskade upplåningsbehovet skapade under det gångna året vissa
problem för riksgäldskontoret. Det kontinuerliga tillflödet till allemanssparandet
och kravet att även i övrigt suga upp likviditet från hushållen
medförde, att det tidvis var svårt att förse penning- och obligationsmarknaderna
med erforderlig mängd statsskuldsväxlar och riksobligationer. En
annan konsekvens var att statsskuldens återstående löptid fortsatte att
förkortas, så att den nu understiger tre år.
I planeringen för 1989 förutses totalt sett inte något behov av nettoupplåning.
Genom att framför allt allemanssparandet ökar kontinuerligt sker det
emellertid en förskjutning bort från statsskuldväxlar och riksobligationer.
Detta är olyckligt, eftersom dessa upplåningsformer fungerar smidigt och är
kostnadseffektiva.
Allemanssparkonton samt premie- och sparobligationer är alla försedda
med betydande skattefavörer, och särskilt de båda obligationstyperna är
administrativt krävande, vilket ytterligare höjer kostnaderna. Det är svårt att
motivera varför just sparande åt staten från hushållens sida skall vara särskilt
gynnat i skattehänseende. Statsupplåningen bör befrias från rollen som
sparfrämjare och stimulansen av hushållens sparande i stället ges en mera
generell utformning. Huvuddelen av hushållens bidrag till statens upplåning
får då lämnas via avkastningsfonder, som i sin tur placerar i statspapper av
varierande längd. Sparobligationen bör successivt avvecklas som upplåningsform,
och volymen av premieobligationer bör inte öka. De störningar som
under senare tid uppträtt på premiemarknaden motiverar försiktighet med
nya emissioner under 1989.
Som upplåningsform för staten har allemanssparandet flera nackdelar.
Dess omfattning bestäms inom politiskt givna ramar av spararna/långivarna
och står alltså utanför riksgäldskontorets kontroll. Inflödet är närmare
1 miljard kronor i månaden (emellanåt förstärkt till följd av medgivna
engångsinsättningar). Kostnaden är hög, och eftersom den följer det numera
betydelselösa och därför sällan ändrade diskontot stiger den relativt sett i
tider av räntenedgång. Inlåningen är i princip a vista, vilket skapar osäkerhet
inför en kommande skattereform, som kan framkalla en hög uttagsfrekvens.
Allemanssparandet hos riksgäldskontoret infördes i en tid, då staten hade
ett stort sparandeunderskott och näringslivet ovanligt nog ett överskott,
varför hushållens sparande borde kanaliseras till statsskulden. Det var då
rationellt att lyfta ut såväl inlåning som statsobligationer från bankernas
balansräkningar och låta hushållen placera sina sparmedel direkt i statsskulden.
Men i dagsläget, när det offentliga sparandet visar ett stort överskott och
de icke-finansiella företagen till följd av ökade investeringar har ett negativt
sparande, bör det skattegynnade sparandet i stället styras till näringslivet.
Enligt vår mening bör således allemanssparande! avvecklas som statlig
upplåningsform. Däremot är det angeläget att stödja sparande i allemansfond
liksom att stimulera långsiktigt bundet sparande i bank och försäkring,
varifrån medlen kan kanaliseras till produktiva investeringar.
Statens upplåning utomlands fungerar numera smidigt, särskilt efter
tillkomsten av korta faciliteter på eurodollarmarknaden och den inhemska
amerikanska marknaden. Den fortlöpande hanteringen av utlandslånen med
bl.a. förtidsinlösen och skuldbytesavtal ger betydande kostnadsreduktioner.
Normen att staten inte skall låna i utlandet bör, som framhålls i
finansplanen, ligga fast. Men det kan inte vara rimligt att riksgäldskontoret i
en tid av växande bytesunderskott skall amortera ned statens utlandsskuld.
Detta medför nämligen en avsevärd höjning av statens upplåningskostnader.
I stället för att låna kort utomlands till exempelvis 6 procent får man betala
nära 5 procentenheter mer för inhemsk upplåning mot statsskuldväxlar,
vilka köps av svenska företag som lånar utomlands och tillgodogör sig
mellanskillnaden.
4.3.3 Kreditpolitiken
Den under senare år genomförda avregleringen av kreditmarknaden har
varit positiv för den svenska ekonomin. Strävan bör därför vara att avlägsna
sådana återstående rester av kreditregleringen som förbudet mot realränte/
indexlån för försäkringsbolag. Kassakravsmedel hos riksbanken bör berättiga
till skälig ränteersättning. Diskontot bör med hänsyn till sina snedvridande
effekter slopas snarast möjligt. När avregleringen är fullständigt genomförd,
bör detta bekräftas genom att lagen om kreditpolitiska medel ersätts
med en regelrätt beredskapslag för extraordinära situationer.
Reformarbetet kan emellertid inte därmed betraktas som avslutat. Förutsättningarna
på kapitalmarknaden ändras snabbt, inte minst som en följd av
den pågående internationaliseringen. Försäkringsverksamhetskommittén
och kreditmarknadskommittén har nu efter många års utredningsarbete
avlämnat sina slutbetänkanden. Tyvärr har flera förslag redan hunnit
passeras av utvecklingen. Det är angeläget att så stora resurser avdelas för
det fortsatta beredningsarbetet att förslag till lagstiftning kan lämnas till
riksdagen under 1989.
Den grundläggande principen bör därvid vara den av kreditmarknadskommittén
förordade, nämligen att det som inte är uttryckligt förbjudet är
tillåtet, vilket skulle ge erforderlig flexibilitet för framtiden. Några ägarbegränsningar
bör inte införas - tvärtom är det angeläget att öppna för
utländskt ägande i bank och för utländska bankfilialer i Sverige. Av
konkurrensskäl gentemot t.ex. EG-företag torde det också bli nödvändigt att
luckra upp den strikta gränsen mellan bank- och försäkringsverksamhet.
Mot.
Fi214
Det är vidare betydelsefullt att Sverige deltar i den samordning av Mot. 1988/89
kapitaltäckningsreglerna för kreditinstitut som initierats av den s.k. Cooke- Fi214
kommittén. Den skärpning av kraven som därmed sker för t.ex. fastighetskrediter
kan mycket väl visa sig befogad vid en kommande avreglering av
jordbruks- och bostadspolitiken. Övergångsreglerna bör dock utformas så
att inte påfrestningarna på t.ex. bostadskreditinstitut blir alltför stora.
Såväl penning- som obligationsmarknaderna påverkas starkt av den från
årsskiftet införda omsättningsskatten på värdepapper. Redan mot slutet av
förra året sjönk omsättningen av vissa instrument ned till en tredjedel. Detta
är ett problem främst för låntagarna, vilka får sin finansiering avsevärt
fördyrad. Inte minst gäller det staten, som får räkna med ökade kostnader för
sin upplåning, när marknaden blir mindre likvid. Redan utvecklas andra,
mer svårhanterliga upplåningsformer, vilka dock har den egenskapen att de
inte träffas av den nya skatten. Minskad omsättning och kringgång kommer
att medföra att skattens avkastning inte på långt när blir den väntade. Med
hänsyn till omsättningsskattens negativa verkningar bör den enligt vår
mening avskaffas.
4.3.4 Valutapolitiken
Regeringen bekräftar i budgetpropositionen att den numera ansluter sig till
det i många år framförda moderata kravet att avveckla även valutaregleringens
s.k. hårda kärna, d.v.s. förbudet för svenskar att placera i räntebärande
värdepapper eller på bankkonton utomlands och förbudet för utlänningar att
göra motsvarande placeringar i Sverige. Detta är ett mycket betydelsefullt
ställningstagande, som öppnar nya möjligheter men också ställer hårda krav
på den ekonomiska politiken.
Vi delar regeringens uppfattning att erfarenheterna av den hittills genomförda
liberaliseringen är goda. Det är också riktigt att valutaregleringen ger
upphov till snedvridningar utan att längre uppnå de syften som ursprungligen
var avsedda. Men det avgörande skälet för ett fullständigt slopande av
valutaregleringen är naturligtvis den internationella utvecklingen mot fria
kapitalrörelser över gränserna och nödvändigheten för Sverige av nära
relationer till EG.
Redan förväntningarna om en avreglering av valutapolitiken har sänkt det
svenska ränteläget med närmare en procentenhet. Det bekräftar vad vi
moderater länge framhållit, nämligen att framför allt ett öppnande av
möjligheten för utlänningar att förvärva svenska kronobligationer skulle
minska räntekostnaderna för både statens upplåning och näringslivets
investeringar.
Vi vidhåller vår uppfattning att återstoden av valutaregleringen bör
avskaffas i ett slag. En successiv avveckling efter ett okänt tidsschema
kommer endast att skapa osäkerhet och spekulation på olika marknader.
Frågan om skattekontroll får inte tas till intäkt för särbestämmelser, som
avviker från vad som gäller i andra länder. Det bör observeras, att
avskaffandet av valutaregleringen i Danmark, som också är ett högskatteland,
inte tycks ha gett upphov till något märkbart kapitalutflöde. Det vore
olyckligt om avregleringen av valutapolitiken skulle försenas av lagstiftningsarbete,
oavsett om detta gäller beskattningsfrågor eller den framtida
beredskapslagstiftningen. Målsättningen bör under alla omständigheter vara
att valutaregleringen inte skall behöva förlängas, när den nuvarande
tillämpningtiden löper ut den 30 juni 1989.
Det är utmärkt att riksbanken nyligen har avlägsnat nästan alla de hinder
som kvarstod för sådana transaktioner som inte räknas till den hårda kärnan,
främst köp och försäljning av aktier och fastigheter över gränserna. En
onödig skönhetsfläck är att fysiska personers rätt till köp av bostad för eget
bruk i utlandet fortfarande skall vara begränsad till 800.000 kronor. Sedan
det nu blivit helt fritt för juridiska personer att köpa fast egendom utomlands
kan denna restriktion lätt kringgås genom att man bildar ett bolag för
ändamålet. Frisläppet av alla aktieaffärer kommer dessutom att nödvändiggöra
ett slopande av nu existerande omsättningsskatter, om inte handeln med
svenska värdepapper i stor utsträckning skall förläggas till utländska börser.
Valutaregleringens slopande aktualiserar frågan om Sveriges valutapolitiska
regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Sedan ett tiotal år tillbaka
anges denna i förhållande till en korg av utländska valutor. I praktiken har
emellertid den svenska kronans värde påverkats av de stora kurssvängningarna
för dollarn, som dessutom har getts dubbel vikt i korgen. En fastare punkt
att anknyta kronan till erbjuder sig i form av EMS (det europeiska monetära
systemet), i vilket flertalet EG-länders valutor ingår. Inom EMS skulle också
riksbanken kunna påkalla andra riksbankers stöd för att försvara kronans
värde. I Storbritannien och Norge förekommer nu överväganden med sikte
på inträde i EMS, vilket ytterligare skulle vidga kretsen av samarbetsländer.
Som isolerad åtgärd löser inte en EMS-anknytning problemen i den
svenska ekonomin. Men om den ekonomiska politiken i övrigt ges rätt
inriktning, kan ett sådant steg ge ett värdefullt bidrag till kampen mot
inflationen. När Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av våra stora
ekonomiska obalanser utträdde ur valutaormen, utlovades en förnyad
anknytning till ett europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar för
detta åter förelåg. Enligt vår mening är så nu fallet.
4.4 Effekter av den moderata politiken
Den uppläggning av den ekonomiska politiken som förordats i det föregående
leder till ett väsentligt bättre utfall än regeringens förslag i finansplanen,
vilket framgår av tabell 8. Beräkningarna av det moderata alternativet
baseras på följande, i det föregående redovisade förutsättningar:
- En internationell utveckling som ligger i linje med regeringens prognos.
- En skattereform som innebär att marginalskatterna sänks kraftigt med
början redan den 1 januari 1990.
- En långtgående avreglering av den offentliga sektorn.
- Ett program för ökat hushållssparande.
- En stabiliseringspolitik med den ovan beskrivna normbaserade inriktningen.
Skattereformens första steg 1990 innebär att den statliga inkomstskatten
sänks med 7 procentenheter över 75.000 kronor i beskattningsbar inkomst
och med 1 procentenhet för inkomster därunder. Under senare år har ett
flertal studier av skattesänkningars inverkan på arbetsutbudet gjorts på
svenska förhållanden. I flertalet fall tyder de på stora positiva effekter - på
lång men även på kort sikt.
Mot. 1988/89
Fi214
37
I en rapport till inkomstskatteutredningen har Sören Blomquist räknat på Mot. 1988/89
tre olika alternativ. I de två alternativ som ligger närmast det moderata Fi214
förslaget för 1990 sänks marginalskatterna med i genomsnitt 5 resp. 10
procentenheter över 70.000 kr i beskattningsbar inkomst. Enligt Blomquist
är båda sänkningarna mer än självfinansierande, d.v.s. de dynamiska
effekterna överstiger den statsfinansiella kostnaden för själva skattesänkningen.
Arbetsutbudet förväntas öka med 2,8 resp 6,7 procent. Enligt
rapporten uppkommer i båda alternativen en ökning av arbetsutbudet på 1,6
procent inom loppet av ett år, medan ytterligare effekter kan förväntas ta
något längre tid. Blomquist menar också att skattesänkningar i nuvarande
konjunktursituation, med god efterfrågan i ekonomin, leder till att de
dynamiska effekterna slår igenom mycket snabbt.
Tabell 8 utgår ifrån att våra skattesänkningar leder till en extra ökning av
arbetsutbudet med i storleksordningen 0,9 procent under 1990. Jämfört med
Sörens Blomquists beräkningar torde denna uppskattning vara mycket
försiktig.
Beräknat på den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt, som uppgår till
ca 1.480 timmar per år, innebär den förutsedda extra ökningen av arbetsutbudet
att arbetstiden ökar med ca tretton timmar 1990 eller motsvarande
drygt en timma per månad.
Skattesänkningarna påverkar ekonomin i flera avseenden. För det första
minskar överhettningen på arbetsmarknaden. Det blir lättare för företag att
rekrytera välutbildad arbetskraft genom att fler vill arbeta mer och tar ut
ersättningen i pengar snarare än i ledighet. Därigenom ökar produktionskapaciteten,
vilket bl.a. skapar större exportmöjligheter.
För det andra leder den minskade överhettningen på arbetsmarknaden till
att löneglidningen avtar, något som är betydelsefullt i branscher som idag
upplever begynnande problem med kostnadsläget. Även de avtalsenliga
löneökningarna 1990 kan komma att dämpas något förutsatt att särskilt de
högst avlönade anpassar sina lönekrav till den ökning av disponibelinkomsten
som skattesänkningarna medför. Mot denna bakgrund torde det vara
möjligt att dämpa den nominella löneökningstakten 1990 till ca 4 procent.
Den privata konsumtionen väntas som en följd av skattereformen öka
snabbare än enligt finansplanen eller med 3,2 procent. Därvid förutses en
förbättring av hushållens sparkvot från minus 2 procent 1989 till minus
1 procent 1990, inte minst som en följd av de sparstimulanser vi föreslår
jämte skattereformens sparfrämjande effekt. Även vissa besparingar i form
av minskade subventioner till hushållen verkar återhållande på den privata
konsumtionen.
38
Tabell 8
Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i procent, där ej
annat anges)
1989 Reg fipl |
1990 |
1990 |
1990 (m) |
|
BNP |
1,7 |
1,7 |
1,4 |
2,6 |
Privat konsumtion |
1,9 |
1,5 |
1,7 |
3,2 |
Offentlig konsumtion |
1,7 |
1,5 |
1,1 |
- 0,5 |
Bruttoinvesteringar |
1,5 |
2,5 |
1,7 |
3,8 |
Lagerinvesteringar1 |
0,4 |
0,2 |
0,2 |
0,3 |
Export av varor och tjänster |
3,2 |
3,2 |
2,7 |
4,4 |
Import av varor och tjänster |
4,3 |
3,9 |
3,9 |
5,2 |
Prisökning dec-dec |
5,5 |
|||
Prisökning, årsgenomsnitt |
5,6 |
4,0 |
5,5 |
4,0 |
Löneökning |
7,0 |
4,0 |
7,0 |
4,0 |
Hushållens sparkvot, |
||||
förändring |
+ 1,2 |
- 0,4 |
+ 1,0 |
|
Bytesbalans, mdr. kr. |
- 14,1 |
- 18,3 |
- 18,8 |
- 19,9 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP
Anm: Reg fipl = regeringens bedömning i finansplanen; (m) = prognos baserad på
moderat politik
Ett högre kapacitetsutnyttjande än med regeringens politik medför att
i bruttoinvesteringarna stiger med 3,8 procent. Den lägre inflationstakten och
slopandet av valutaregleringen torde också medföra en fortsatt räntenedgång,
varigenom företagens finansieringskostnader för investeringar hålls
nere.
Den offentliga konsumtionen minskar med en halv procent som en följd av
besparingarna i statsbudgeten och inom den kommunala sektorn. Därigenom
underlättas näringslivets möjligheter att rekrytera arbetskraft, vilket
bidrar till att stärka produktionskapaciteten. Minskningen av de offentliga
konsumtionsutgifterna förväntas emellertid inte innebära att den statliga och
kommunala servicen försämras. Den moderata politiken innebär en betydande
avreglering av den offentliga sektorn, vilket gör det möjligt att mer
effektivt disponera tillgängliga medel och öka servicen till medborgarna vad
avser både kvantitet och kvalitet.
Exporten gynnas av dels den högre produktionskapaciteten, dels den
lugnare löneutvecklingen och beräknas öka med 4,4 procent, vilket motverkar
den högre importutveckling som den inhemska efterfrågeutvecklingen
framkallar. Därmed kan bytesbalansens saldo stanna vid minus
19,9 miljarder kronor. Den obetydliga ökningen av bytesunderskottet
jämfört med regeringens prognos döljer i själva verket en förbättring,
eftersom den mer än väl motsvaras av en uppgång i näringslivets investeringar,
som gör det möjligt att snabbare återvinna balans i våra utrikes affärer.
De finansiella beräkningarna leder fram till en prisökningstakt för 1990 på i
genomsnitt 4 procent, vilket skulle innebära en påtaglig dämpning jämfört
med tidigare år. För den offentliga sektorn blir det en viss nedgång i det
finansiella sparandet, vilken i det närmaste uppvägs av ett ökat hushållssparande.
Mot. 1988/89
Fi214
39
Sammantaget leder den moderata politiken till en väsentligt högre Mot. 1988/89
tillväxttakt redan 1990. Därmed kommer Sverige mer i linje med den Fi214
internationella utvecklingen. I det något längre perspektivet medför den med
det moderata alternativet förhöjda aktivitetsnivån att produktionskapaciteten
förstärks, flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden reduceras, inflationstakten
avtar och räntenivån sänks, vilket allt hjälper till att förstärka
bytesbalansen.
Den moderata politiken leder således inte bara till en bättre ekonomisk
utveckling redan under 1990. Den innebär dessutom att grunden läggs för
fortsatta förbättringar under 1990-talet. Skattesänkningar och avregleringar
ger positiva verkningar även under kommande år, då också nya steg kommer
att tas utefter den inslagna vägen.
5 Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,
[att riksdagen beslutar att fr.o.m. den 1 januari 1990 i enlighet
med motionens förslag införa nya regler i sjukpenningförsäkringen
och föräldraförsäkringen,1]
[att riksdagen beslutar att för nytillkommande ersättningsnivån i
delpensioneringen fr.o.m. den 1 januari 1990 skall vara 50 %,1]
[att riksdagen beslutar omfördela medel från socialförsäkringssektorn
till statsbudgeten i enlighet med vad som i motionen
anförts,1]
3. att riksdagen för budgetåret 1989/90, i avvaktan på slutligt
förslag, beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, till
1 500 000 000 kr.,
4. att riksdagen för budgetåret 1989/90, i avvaktan på slutligt
förslag, till Räntor på statsskulden m.m. beräknar ett förslagsanslag av
57 500 000 000 kronor,
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige riksgäldskontoret
till känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige riksbanken till
känna vad i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.
40
Stockholm den 25 januari 1989
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Dahlberg (m)
Gunnar Hökmark (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Mot. 1988/89
Fi214
Ingegerd Troedsson (m)
Bo Lundgren (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)
Sonja Rembo (m)
1 1988/89:Sf336.
41