Motion till riksdagen
1988/89:Fi210

avLarsWernerm.fi.

Demokratisk utveckling inom det ekonomiska livet

Två tendenser framträder för närvarande mycket starkt i den svenska
ekonomins utveckling. Den ena är tendensen till koncentration och centralisation
av kapital och ägande. Den andra är tendensen till internationalisering,
framför allt i transnationaliseringens form. Både koncentrationen och
transnationaliseringen ökar de kapitalistiska storföretagens och de kapitalistiska
ägarnas makt på bekostnad av folkets. De transnationella koncernernas
ökade makt begränsar de folkvalda organens möjligheter att bedriva en
självständig, sammanhängande och konsekvent politik. Deras makt utgör ett
hot mot demokratin. Särskilt gäller naturligtvis detta om statens politik
direkt anpassas efter de stora företagens och ägarmaktens intressen.

För att säkra en annan utveckling, en utveckling mot demokrati på det
ekonomiska området, krävs bestämda politiska åtgärder. Avgörande om en
utveckling i riktning mot demokratiska förhållanden inom näringslivet skall
kunna ske, är den aktivitet som lönearbetarklassen och arbetarrörelsen kan
utveckla. De är den enda sociala och politiska kraft som ställer ekonomisk
demokrati som ett mål. Kapitalistklassen och de borgerliga partierna är
däremot uttalade motståndare till en sådan utveckling.

Koncentrationen

Den parlamentariskt sammansatta ägarutredningen, vars betänkande nyligen
framlagts (SOU 1988:38), hade i uppdrag att kartlägga den nuvarande
ägar- och inflytandestrukturen i svenskt näringsliv, men också att beskriva de
förändringar som ägt rum under den senaste tioårsperioden. Utredningen
skulle dessutom analysera orsakerna till och effekterna av förändringarna.

Vad gäller ägarnas fördelning på ägarkategorier visade utredningens
kartläggning på en fortsatt institutionalisering. Under 1980-talets första hälft
minskade de fysiska personernas direktägda andel av börsvärdet med drygt
tio procentenheter. Vid årsskiftet 1985-1986 uppgick denna andel till cirka en
fjärdedel. Därefter har den minskat ytterligare ett par procentenheter.
Istället har olika typer av institutioner kraftigt ökat sina andelar av det
samlade aktievärdet.

Koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur har
påtagligt ökat under den studerade perioden. Den största ägarens andel av
aktiekapitalet i de enskilda företagen uppgick år 1978 till i genomsnitt 20 %,
medan den år 1988 var 29 %. Ett omfattande bruk av aktieslag med olika
röstvärden medförde att röstandelskoncentrationen i flertalet av företagen

var väsentligt högre än kapitalandelskoncentrationen. Den största ägarens
andel av röstetalet uppgick år 1978 till 27 % och år 1988 till 41 %. Bruket av
röstvärdesdifferenser ökade också under perioden.

För att fastställa koncentrationsgraden i företagens inflytandestruktur lade
utredningen samman aktieposter tillhöriga ägare som i ett inflytandeperspektiv
kan anses höra ihop. Efter en sådan sammanslagning uppgick den
största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet år 1978 till 34 % och tio år
senare till 47 %. I närmare hälften av företagen innehade en ägare eller en
ägargrupp ensam majoritet i röstetalet. De fem största ägarnas sammanlagda
innehav hade under perioden ökat från 50,7 % till 69,2 %. De nytillkommande
företagen i gruppen hade den mest koncentrerade ägar- och inflytandestrukturen.

Nära förknippad med koncentrationsutvecklingen i de enskilda företagen
har enligt ägarutredningen varit den under perioden ökade förekomsten av
kontrollägarskiften. Av de närmare hundra storföretag som år 1978 fanns på
aktiemarknaden hade närmare hälften en ny kontrollerande ägare år 1988.
Antalet fusioner och företagsköp visar en stark ökning under åren och har
bidragit till den starkt ökade koncentrationen i näringslivet.

Ett medel för en fortsatt reell koncentration har också varit den ökade
förekomsten av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande, även kallat korsvist
ägande. Våren 1988 förekom det mellan aktiemarknadsföretag 26 fall av
ömsesidigt ägande där företagen innehade minst två procent av varandras
aktiekapital eller röstetal. I genomsnitt uppgick röstandelen i dessa samband
till 14 %. Därtill skall läggas flera fall av cirkulärt ägande bland aktiemarknadsföretagen
samt ett inte obetydligt antal såväl ömsesidiga som cirkulära
ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag och företag utanför aktiemarknaden.

Ägarutredningen studerade också ägar- och inflytandestrukturen på en
mera övergripande nivå. Den konstaterade att ett begränsat antal ägare
kontrollerar stora delar av produktion och sysselsättning i den privatägda
delen av svenskt näringsliv. Flera tecken tyder på, anförde utredningen, att
ägarkoncentrationen på denna övergripande nivå ökat.

Släkten Wallenberg har under flera decennier varit den i särklass största
ägaren i detta avseende, närmast följd av Svenska Handelsbank-gruppen.
Medan man förut talade om ’"de femton familjerna" framträder nu "fyra
giganter" som dominerande inom det privata näringslivet, nämligen jämte
Wallenberg och Handelsbank-gruppen de båda inbördes sammanflätade
storföretagen Skånska och Volvo. Räknat efter antalet anställda i de egna
och kontrollerade företagen hade dessa "fyra stora" tillsammans inte mindre
än 3/4 av hela antalet anställda i företag kontrollerade av de 20 största
finansgrupperna. Dessa 20 var största ägare i företag med sammantaget
622 000 anställda. Därtill kom då anställda i företag där de var delade största
ägare samt i ägarföretagen själva i de fall ingen entydig kontrollerande ägare
fanns. Av de sammanlagt 181 privatägda svenska storföretagen (med minst
500 anställda) år 1985 hade 77 företag någon av dessa 20 som kontrollerande
ägare. Dessa 77 företag sysselsatte sammanlagt 84 % av hela antalet anställda
i de privatägda storföretagen och var alltså genomsnittligt större än övriga
storföretag.

Mot. 1988/89

Fi210

8

Transnationaliseringen Mot. 1988/89

Fi210

Ett av uttrycken för kapitalets koncentration och centralisation under
aktuella förhållanden är transnationaliseringen. De transnationella företagen
eller imperialistiska koncernerna blir dominerande i det kapitalistiska
produktionssystemet. Därmed följer också en internationalisering av produktionsprocessen.

Kapitalistisk verksamhet utomlands, dvs i andra länder än företagets eller
kapitalgruppens ”moderland”, förutsätter i sin tur investeringar gjorda i
utlandet. Svenska företags investeringar i utlandet, liksom utländska företags
investeringar i Sverige har tills nu krävt tillstånd av riksbanken.

Kapitalexporten i denna form har ökat kraftigt under de senaste åren. Det
totala tillståndsbeloppet för svenska företags investeringar i utlandet har
ökat från mellan 8 och 9 miljarder kr år 1982 till över 36 miljarder kr år 1987.

Under första halvåret 1988 uppgick svenska företags direktinvesteringar i
utlandet till närmare 20 miljarder kr mot drygt 11 miljarder under samma
period året förut. De stora svenska transnationella företagen beräknas göra
större investeringar i andra länder än i Sverige. En rad av dessa företag har nu
fler anställda utomlands än i Sverige. I sin årsskrift 1988 beräknar industridepartementet
den totala sysselsättningen i svenskägda företag i utlandet till ca
410 000 vid slutet av 1987. Ökningstakten har under de senaste åren varit i
runda tal 40 000 per år.

En mycket liten - och under de senaste åren allt mindre - del av dessa
utlandsinvesteringar görs i u-länder. (År 1987 endast 6 procent.) Direktinvesteringarna
görs istället i andra kapitalistiska utvecklade ekonomier.

Under åren 1982—1986 var USA det största investeringslandet. Under de
allra senaste åren har de svenska direktinvesterarna flyttat sitt huvudintresse
till Europa och framför allt till EG-marknaden.

Det är ett begränsat antal företag som svarar för huvudparten av den
svenska industrins utlandsverksamhet. SCB undersökte de 17 största utlandsinvesterande
koncernerna räknat efter antalet anställda. Denna grupp
svarade 1985 för ca 85 % av den totala sysselsättningen utomlands. Gruppen
sysselsätter totalt 540 000 personer. Mer än hälften av de anställda fanns
sålunda utomlands. Koncernerna i 17-gruppen svarade för en tredjedel av
Sveriges export och ca 60 % av industrins totala forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Deras utlandsproduktion var av större omfattning än deras
export från Sverige vid försäljningen till de utländska marknaderna.

Ökningen av den utlandsägda andelen av svenskt näringsliv är den andra
sidan av transnationaliseringen. Den har i avgörande utsträckning skett
genom att utländskt kapital köpt upp redan existerande svenska företag.

I industridepartementets årsbok Svensk industri och industripolitik 1988
betecknas 1980-talet som de utländska ”förvärvens årtionde”. Förvärvsintensiteten
mätt i antalet anställda i av utlandskapital uppköpta företag har
aldrig tidigare varit så hög. Den största affären har varit fusionen av Asea och
Brown Boveri, som skapade en stor transnationell koncern omfattande 700
företag och med sammanlagt 180 000 anställda.

Förutom denna storaffär har drygt 700 svenska företag med 60 000
anställda uppköpts av utländska intressen under 1980-talet. Med de uppköp

som skett under 1988 uppgår de utländska förvärven hittills under decenniet Mot. 1988/89

till företag med drygt 100 000 sysselsatta. Om förvärvsintensiteten antas vara Fi210
lika hög under de närmaste åren beräknas den utländska (majoritetsägda)
sysselsättningsandelen i svensk tillverkningsindustri komma att uppgå till ca
21 % år 1992 och 27 % 1997. Inom vissa branscher skulle den kunna bli
väsentligt högre.

I dagsläget uppskattas den totala utlandsägda företagssektorn i Sverige till
drygt 200 000 anställda eller en andel på 9—10 % i hela näringslivet. Det
utländska kapitalet är i stor utsträckning placerat inom nyckelområden, inom
områden av väsentlig betydelse för alla sidor av samhällets liv. Det gäller
oljeraffinaderier, livsmedelsindustrier, den petrokemiska industrin, plastindustrin,
elektro- och elektronikindustrierna, datorindustrin, produktionen
av TV-apparater och -utrustning, byggnadsmaterialindustrin, olika avsnitt av
verkstadsindustrin. Det gäller också sådana områden som filmdistributionen
och reklambranschen.

Kamp för demokratisering

Både den fortsatta koncentrationen och den fortsatta transnationaliseringen
har inneburit en ökad maktställning för kapital- och ägarmakten i Sverige.

Detta gäller såväl inom de stora företagen som inom samhället som helhet.

Det är mycket svårt för en arbetargrupp att hävda sina intressen i ett stort
företag med låt oss säga 100 000 anställda. Ännu svårare är det om företaget
har en världsomspännande verksamhet och huvuddelen av de anställda
utanför Sverige.

Även samhälleligt sett innebär koncentrationen och transnationaliseringen
ökad makt för de stora företagen och deras ägare. Detta står i strid med
strävandena till en demokratisering av samhället.

Tendenserna till fortsatt maktkoncentration inom det ekonomiska livet
måste brytas. Istället måste en utveckling inledas som bryter fåtalsväldet
inom företagen och i näringslivet samt ersätter detta med demokratiska
ägarformer och avgörande makt för dem som utför arbetet. Detta måste gälla
inom både privat och offentligt ägda företag.

Kravet om avgörande makt åt dem som utför arbetet utgår från grundläggande
värderingar av arbetets betydelse och av vad demokrati och jämlikhet
mellan människorna kräver. Om en utveckling i riktning mot demokratiska
förhållanden inom näringslivet skall ske krävs kraftigt ökad aktivitet av
lönearbetarklassen och arbetarrörelsen. Kampen på arbetsplatserna, av de
fackliga och politiska organisationerna är därvid avgörande. Den måste
emellertid stödjas och befästas av uttalanden och lagstiftning i riksdagen. Vi
föreslår att riksdagen i detta syfte uttalar sig för ekonomisk demokrati, för en
utveckling i riktning mot demokratiska förhållanden inom näringslivet.

Ägarutredningens uppdrag var begränsat. Dess uppgift tolkades så att den
skulle studera frågan om ägande och inflytande med utgångspunkt i
näringslivets förmåga till förnyelse och tillväxt. Den slutliga frågeställningen
skulle vara hur denna förmåga påverkas av förändringar i ägar- och
inflytandestrukturen. Förändringarnas betydelse för företagsdemokratiska
och fördelningspolitiska strävanden i samhället ansågs ligga utanför dess
uppdrag att behandla.

Såsom påpekades i en av reservationerna till utredningen kan man Mot. 1988/89

emellertid inte skilja dessa frågor från varandra. Ett ökat inflytande för de Fi210

anställda i företagen, för arbetare, tekniker och tjänstemän, är i själva verket
en avgörande förutsättning för ett mera effektivt näringsliv. Det förefaller
också rätt poänglöst att utförligt utreda den ökade ägarkoncentrationen med
dess ökade makt för kapitalet och storföretagens ledningar, men inte gå
vidare och diskutera åtgärder för att bryta denna maktkoncentration och
åstadkomma mera demokratiska förhållanden. Vi föreslår därför att ägarutredningen
ges tilläggsdirektiv att studera möjligheterna för en demokratisk
utveckling inom företagen och hela det ekonomiska livet samt framlägga
förslag i denna riktning.

Transnationaliseringen i båda dess riktningar - utflyttningen av svenska
företag till utlandet och de utländska företagsköpen i Sverige - begränsar de
folkvalda organens och svenska folkets makt över den ekonomiska utvecklingen.
Genom att valutalagstiftningen inte längre tillämpas avhänder sig
statsmakterna ett viktigt vapen för en möjlig kontroll. Enligt vår åsikt bör
valutalagstiftningens alla möjligheter istället utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande
över den ekonomiska internationaliseringsprocessen. Vi
föreslår att riksdagen gör ett uttalande i detta syfte.

De värden som investeras i svenska företags uppköp av företag i utlandet
eller som utgöres av svenska företag som förvärvas av utländska kapitalgrupper
har skapats av de arbetande vid respektive företag. De bör enligt vår
mening ha den avgörande bestämmanderätten över de värden som skapats
genom deras arbete. De fackliga organisationerna vid respektive företag bör
därför ha vetorätt när det gäller försäljning av svenska företag till utländskt
kapital eller svenska företags uppköp av företag i utlandet. Riksdagen bör av
regeringen begära förslag till lagstiftning i detta syfte.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomisk demokrati och en utveckling i
riktning mot demokratiska förhållanden inom näringslivet,

2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till ägarutredningen
att studera möjligheterna för en demokratisk utveckling inom
företagen och hela det ekonomiska livet samt framlägga förslag i
denna riktning,

3. att riksdagen beslutar att valutalagstiftningens alla möjligheter
utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande över den ekonomiska
utvecklingen,

11

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning med Mot. 1988/89
syfte att ge de fackliga organisationerna vid respektive företag vetorätt Fi210
vid försäljning av svenska företag till utländskt kapital eller svenska
företags uppköp av företag i utlandet.

Stockholm den 23 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

12