Motion till riksdagen
1988/89:Fi203

av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp)
Avskaffande av löntagarfonderna

Motiven för att införa de kollektiva löntagarfonderna var att ”i första hand
genom s.k. vinstdelning bidra till att bryta den onda cirkel som består i att
höga vinster alltid tenderar att följas av kraftig löneglidning vilket i sin tur
leder till högre inflation och försämrad tillväxtkraft”. I dag kan konstateras
att löntagarfonderna inte haft någon mätbar dämpande inverkan på löneglidning
och avtalade löneökningar utan att vår löneutveckling fortsätter att vara
ogynnsam gentemot våra konkurrentländer. Någon uttalad återhållsamhet
från arbetstagarorganisationerna med hänvisning till löntagarfonderna har
inte framkommit. Den höga sysselsättningsnivån och bristen på arbetskraft
har drivit upp lönerna betydligt snabbare än i konkurrentländerna.

Ett annat av de uppsatta målen var att ge löntagarna ett direkt ansvar för
riskkapitalets användning och allokering samtidigt som de får del i framtida
vinster och ett ökat inflytande. Eller klarare uttryckt ge de centrala
arbetstagarorganisationerna ett ytterligare inflytande över kapitalets användning.

Detta mål framträder också allt tydligare i takt med att de andra motiven
förbleknar.

Vid slutet av år 1989 kan fonderna ha ett värde på cirka 17-18 miljarder
kronor. I takt med ökade resurser har löntagarfonderna också sökt sig in på
småföretagsområdet, vilket innebär att småföretagen via vinstdelningsskatt
och den särskilda tilläggspensionsavgiften får betala sin egen socialisering.

För att ekonomin på sikt skall ha en god balans krävs en god framtidstro
inom näringslivet. En ökad framtidstro som också leder till ytterligare
investeringar. Detta gäller inte minst i de mindre och medelstora företagen.
Där tas besluten om investeringar av människor som själva byggt upp sin
rörelse och därför mer direkt är beroende av vad som väntar i framtiden. De
beslut som tas i denna företagskategori är också av avgörande betydelse för
sysselsättningen. 1 dag skapas 70 % av de nya jobben i det privata
näringslivet i mindre och medelstora företag.

Den enda garantin som dessa företag har för att få konkurrera på
likvärdiga villkor är att marknaden är fri. Redan i dag finns ett stort antal
offentliga konkurrenshinder som försvårar småföretagens villkor. Och tyvärr
tycks antalet snarare öka än minska. Med den inställning till fri företagsamhet
byggd på enskilt ägande som visats från delar av den fackliga rörelsen
finns det befogad anledning att befara att de kollektiva löntagarfonderna
successivt kommer att förstärka dessa konkurrenshinder. Ett belysande
exempel är den utredning inom Landsorganisationen (LO) som föreslagit

införandet av flera nya kollektiva fonder som skall ge löntagarorganisatio- Mot. 1988/89

nema ännu mer makt över kapitalbildningen. Därför bör de kollektiva Fi203

löntagarfonderna avvecklas omedelbart.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som
infördes genom proposition 1983/84:50.

Stockholm den 23 januari 1989
Marianne Andersson (c)
Göthe Knutson (m)

Gudrun Norberg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Anders G. Högmark (m)
Lars De Geer (fp)

Stig Bertilsson (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ulla Orring (fp)

Siw Persson (fp)

Anders Castberger (fp)

I

14