Motion till riksdagen
1988/89:Fi202

avLarsWernerm.fi.
Samhällsfonder inför 1990-talet

Riksdagen beslutade 1983 om införande av löntagarfonder. Vpk kunde då
konstatera att det förslag som SAP genomdrev hade mycket litet gemensamt
med de huvudfrågor som togs upp i fonddebattens början. I stort sett är bara
ordet ”löntagarfonder” kvar. Målsättningar som syftar till förändringar av
makten i samhället, ändrad förmögenhetsfördelning, styrning av industripolitiken
och demokratisering av arbetsliv och samhälle saknas i de löntagarfonder
vi nu har.

Socialdemokraterna har deklarerat att de inte skall ge nuvarande löntagarfonder
mer pengar efter 1990. De borgerliga partierna vill avveckla fonderna
och dela ut deras tillgångar till olika ändamål. Det enda nya i fonddebatten är
LO-rapporten ”Välfärdsstaten och sparandet”, som handlar om ledighetsfonder,
semesterfonder, pensionsfonder, kommunala investeringsfonder
etc. Den har f ö inget nytt anslag. Makten skall inte attackeras och fonderna
skall vara en del i ett välmående kapitalistiskt system.

Det är nu hög tid för arbetarrörelsen att enas kring ett helt nytt
fondsystem. Ett system som anknyter till de grundproblem i det kapitalistiska
samhället som en gång föranledde Meidner att börja formulera ett fondförslag.
Vpk har utarbetat ett förslag till samhällsfonder, som är en god grundval
för att genomföra ett nytt fondsystem för 1990-talet.

15 års fonddebatt

Fonddebatten har pågått i snart femton år. En mängd idéer, förslag,
rapporter och kongressbeslut har fattats - och sedan dragits tillbaka.
Socialdemokratisk och facklig ledning har genom denna obeslutsamhet
skapat en stor osäkerhet inom arbetarrörelsen och därmed lämnat utrymme
för högerkrafternas reaktionära offensiv.

Denna egendomliga situation beror på att verklighetsbakgrunden och
därmed motiven till ”fondreformen” har förändrats genom samhällets
alltmer krisartade utveckling. Socialdemokratins brist på realistisk analys av
kapitalismens mekanismer och dess borgerliga ekonomiska tänkande har
förvandlat arbetarklassens offensiva förväntningar till pessimism, passivitet
och nederlagsstämning.

Den socialdemokratiska efterkrigsstrategin, byggd på en kombination av
tillväxtorienterad exportekonomi och en serie breda ”välfärdsreformer”,
drabbades av grundläggande motgångar i och med att allt tydligare kristecken
blev uppenbara i slutet av 1960-talet. Parallellt ställdes allt fler krav som i

grunden kom att punktera den fackliga och politiska klassamarbetspolitiken, Mot.

dvs. ”den svenska modellen”. Fi202

Motiv för löntagarfonder

I fondförslagen har genom åren åberopats många olika motiv, men de flesta
låter sig grupperas under huvudrubrikerna:

1. Arbetet och investeringar

2. Ägande och ekonomisk fördelning

3. Makt och demokrati

I en politisk situation som domineras av permanent arbetslöshet, sjunkande
investeringar, kraftigt ökande ekonomiska och sociala klyftor och
successivt skärpt maktkoncentration inom näringslivet, blir naturligtvis de
nämnda motiven politiskt sprängstoff i den politiska debatten. Storfinansens
maktställning ställs gentemot arbetarklassens och folkets demokratiska
ideal.

Vem äger Sverige? Vem har makten över människor, arbete och regioners
utveckling? Vem skördar frukterna av arbetet med landets råvaror och
resurser? Sådana frågor aktualiserades och svaren på dem har väckt den
socialistiska ideologin till liv. Arbetarrörelsen var redo för mobilisering, men
ju mer den ekonomiska krisen skärptes under 70-talet, desto längre backade
den socialdemokratiska ledningen. Man hukade sig inför kapitalismens och
klassorättvisornas försvarare som höll upp ”fondspöket” i varje situation.

Fondmotstånd

Fortfarande får ”Fonderna” och ”Fondsverige” representera hemska framtidsbilder
med ekonomisk stagnation, arbetslöshet, diktatur, ineffektivitet,
”fackpampar”, småföretagares konkurser och allmän misär. I sin grova
propaganda kan SAF och borgerligheten dölja verkligheten för att istället
ägna sig åt att skjuta på symboler och spöken. I mängden av fondförslag och
alla ändringar och reträtter kan man vara förvissad om att förvirring och
okunskap råder. Det utgör en god jordmån för skräckpropaganda och stora
politiska reklamkampanjer. Det kostar pengar, men SAF saknar inte
kapitalresurser. Fjärde oktober-rörelsen är ett resultat av denna utveckling.

Oordnad reträtt

När socialdemokraterna trädde till oordnad reträtt övergavs på punkt efter
punkt de förslag som kunde hota kapitalismens mekanismer. Ordet ”fond”
är kvar i debattens centrum, men står idag snarast som kapitalisternas
redskap i egenskap av kapitalförsörjare av aktiebörsen.

Verklighetens arbetslöshet, ekonomiska och sociala orättvisor, liksom den
tilltagande maktkoncentrationen gör sig dock alltmer påmind. Det är dessa
stora politiska frågor som måste avgöras idag och inför 1990-talet. Av
arbetarpartierna krävs att de pekar ut en socialistisk politisk strategi ut ur
krisen. Därför måste ”fonddiskussion” skärskådas ur dessa huvudfrågors
synvinkel.

1. Arbetslöshet - sysselsättning - investeringar - regional utveckling

Arbetslösheten är - trots högkonjunkturen - stor, om man beaktar dem som
omhändertas av AMS, förtidspensioneras och slås ut från arbetslivet.

Kapitalismens utveckling skapar regional obalans, med arbetslöshet,
samhällens avfolkning och avfolkningsbygders död.

Frånsett investeringar i två bilfabriker ligger investeringarna i industrin på
en allt för låg nivå. De svenska storbolagen investerar dock alltmer
utomlands, idag mer än vad som sammanlagt investeras i Sverige. Kapitalexporten
har mer än tiodubblats sedan 1970.

Istället för att investera i produktiv verksamhet som kan gagna sysselsättningen
i landet, flyr kapitalet till spekulation och finansiella transaktioner
och spelar endast en parasitär och skadlig roll i ekonomin. Många av de mest
vinstrika företagen har under en följd av år tillåtits avskeda och permittera
arbetare, avveckla produktion i Sverige och upphöra med utvinning och
förädling av landets råvaror.

Investeringarna för framtiden faller drastiskt. Många regioner avfolkas
och får en allt sämre skattekraft, arbetslösheten är omfattande särskilt för
ungdomen och invandrarna, människor utförsäkras i allt större omfattning
och blir beroende av socialt understöd. Sådan är dagens verklighet.
Kapitalismen urartar alltmer. Det självklara kravet om ARBETE ÅT ALLA
sviks i grunden.

2. Ägande - förmögenhetsfördelning - ekonomiska klyftor

De ekonomiska klyftorna mellan olika grupper har ökat kraftigt under den
senaste tioårsperioden. Inflationen har förstärkt tidigare orättvisor. Skattesystemet
med sina orimliga avdragsregler gynnar kapitalägare och höginkomsttagare.
Bostadsmarknadens våldsamma spekulationsinslag har omfördelat
många miljarder årligen till de rikares förmån. Spekulation av alla slag
har gynnats av inflationen, skatteregler och skyhöga räntor.

Stora rikedomar har funnit nya ägare de senaste åren. Vinsterna ökar
lavinartat för såväl finansbolag som för tillverkningsindustrin. Fördelningen
mellan kapital och arbete inom den produktiva industrin missgynnar
arbetarklassen. I mitten av 70-talet var kapitalets del av förädlingsvärdet
22%, medan det nu i slutet av 80-talet är 33% av förädlingsvärdet.

Under det första socialdemokratiska regeringsåret 1983 började såväl
vinster som aktieutveckling slå rekord. Oskäliga devalveringsvinster har
plockats hem. Även mellan löntagargrupperna ökar klyftorna. Löneorättvisorna
består och utvidgas. Den orättvisa marginalskattereformen gör ont
värre. Samtidigt fortsätter reallönerna att sjunka för de lågavlönade och
kostnaderna för mat och bostad ökar mest, vilket givetvis drabbar arbetarklassen
och övriga låginkomsttagare. Ökade sociala klyftor är en direkt
konsekvens.

Det ojämlika ägandet av kapital i olika former är grundläggande för de
växande ekonomiska klyftorna i Sverige. Under de senaste årens industriella
kris har aktieägarna och överklassen gynnats samtidigt som de som arbetat
ihop rikedomarna drabbats av sänkt standard. Klassorättvisorna skärps
alltmedan kapitalismen urartar.

Mot. 1988/89

Fi202

4

Det självklara kravet på EKONOMISK OCH SOCIAL RÄTTVISA sviks Mot.
i grunden. Fi202

3. Maktkoncentration - demokrati - kontroll över näringslivet

Såväl banker som industri ägs och styrs i Sverige av ett fåtal privatpersoner.
Maktkoncentrationen har fortgått och är nu oerhörd. Den underlättas av att
det passiva institutionella ägandet ökar i andel. Storföretagen äger bara en
fjärdedel av sitt arbetande kapital. Resten har man lånat av svenska folket
genom AP-fonder, pensionskassor, försäkringsbolag och banker. Mer än
90% av näringslivet är dock kontrollerat av privata intressen. I runda tal är
det 10 stora finansfamiljer som styr företag med närmare 600 000 anställda i
Sverige. Omkring 1% av alla aktieägare kontrollerar 75% av alla aktier i
Sverige.

De flesta aktieägare är helt maktlösa. I 75% av de största företagen är det
två personer eller färre som har makten att driva igenom beslut på
bolagsstämmorna.

Mer än 90% av industriinvesteringarna finansieras av företagens behållna
vinstmedel. Nyemissioner är ovanliga och utnyttjas för övrigt mest av
institutionernas placeringar. Detta innebär i korthet att den typiske kapitalisten
eller private aktieägaren egentligen endast tjänar pengar och utövar makt
genom sitt ägande, han riskerar knappast något.

Kapitalisterna utför sina viktiga transaktioner i hemlighet och oftast
utanför aktiebörsen. Bolagen köper in sig hos varandra och upprättar nya
maktstrukturer. Imperier växer och omvandlas i enlighet med privata
intressen. Storföretag i vilka tiotusentals människor arbetar byter ägare över
en natt och med ägandet följer den oinskränkta makten att styra och
förändra. Hela branscher omstruktureras av ett fåtal personer med diktatorisk
makt.

Det finns en mycket stark koppling mellan finanskapitalet i bankerna och
industrikapitalet. Även här är huvuddelen av det strategiska kapitalet
dominerat av samma fåtal rika personer och familjer. Sammanflätningen
mellan svenskt och internationellt kapital går allt längre.

I själva verket råder i Sverige av idag ekonomisk diktatur där ett fåtal, i
kraft av ett strategiskt ägande av kapital och produktionsmedel, kontrollerar
näringslivet och därmed svensk ekonomis utveckling. Denna odemokratiska
struktur förstärks alltmer, samtidigt som den äldre kapitalismens konkurrens
urholkas. Monopol, maktkoncentration och kapitalets internationalisering
tilltar, alltmedan kapitalismen successivt urartar.

Det självklara kravet på MAKTFÖRDELNING OCH DEMOKRATISK
KONTROLL sviks i grunden.

Sammanfattning

När vi sammanfattar den politiska situationen efter de senaste krisåren kan vi
se hur storfinansen stärkt sin ställning, såväl maktpolitiskt som ekonomiskt.
Statsmakten och de demokratiskt valda organen saknar resurser och
styrmedel att kontrollera utvecklingen. Grundläggande politiska målsättningar
sviks. Verkligheten har uppenbarat för alla att såväl samhället som

1 * Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Fi201 -205

lönearbetarnas fackliga organisationer står maktlösa och utan handlingsstra- Mot. 1988/89
tegi. Kapitalismens urartning borde givetvis vara till nackdel för högerkraf- Fi202
terna och samtidigt gynna spridningen av arbetarklassens socialistiska
ideologi. SAF och borgerlighetens lösning på problemen är endast att
förespråka mer kapitalism, dvs ökade klyftor, större maktkoncentration,
mindre demokrati och återgång till förlegade sociala ideal.

På grund av socialdemokratins defensiva strategi (tredje vägens politik),
osäkerhet i grundläggande frågor, borgerligt styrda ekonomiska och politiska
tänkanden, lyckas högern vända nackdelar till fördelar och att gör svart till
vitt. Sverige utmålas som styrt av fackföreningspampar, den sociala grundtryggheten
utmålas som dyrbar lyx - medan den verkliga lyxkonsumtionen
beskrivs som individens frihet och arbetslösheten lastas på den enskilde.

Fondfrågan har tidvis rört vid väsentligheter, därav de starka reaktionerna.
Från att ha varit en offensiv fråga för arbetarklassens politiska målsättningar
har den utmynnat i urholkade tekniska konstruktionslösningar.

Genom att granska debatten om fonder ur de tre nämnda politiska
huvudfrågornas perspektiv kan vi bättre förstå de politiska sammanhangen
och få en mer realistisk bedömningsgrund för hur ett fondsystem inför
1990-talet skall utformas.

Meidners förslag

LO-kongressen 1971 gav Rudolf Meidner uppdraget att utreda frågan om
löntagarfonder. En omfattande utredning förelåg 1975 som i stort sett antogs
med entusiasm av LO-kongressen 1976.

Förslaget till kollektiva löntagarfonder motiverades främst av att man vill
bryta makt- och förmögenhetskoncentrationen i näringslivet, att ge lönearbetarna
ett väsentligt större inflytande och att stödja den solidariska
lönepolitiken. Meidner och LO kom att i klartext erkänna sambandet mellan
ägande och makt. Man hävdade arbetets direkta rätt till stora delar av
produktionsöverskottet. Man avvisade individuella lösningar med aktiespridning
och förutsatte ett kollektivt ägande. Systemet byggde på att
aktiebolag med fler än 50 anställda skulle erlägga 20% av vinsten i form av
aktier till branschvisa löntagarfonder (eventuellt regionala fonder), vilkas
styrelse skulle utses av fackföreningarna. Det uppskattades att 50% av den
berörda aktiestocken skulle komma att ägas av fonderna inom 15—40 år.

Fondernas avkastning skulle användas kollektivt för att stärka lönearbetarnas
positioner: Egna utredningsinstitut, facklig utbildning, samhällsinriktad
forskning, satsningar på arbetsmiljö etc. Organisation och tekniskt
administrativa lösningar skulle utredas vidare. Förslaget måste ur socialdemokratiskt
perspektiv anses vara mycket radikalt.

Det väckte också stora förhoppningar och entusiasm i arbetarleden.

Förslaget innebar helt enkelt att en del av bolagsvinsten direkt överfördes till
lönearbetarnas ägarkapital. Den maktpolitiska aspekten var central.

Vpk:s kritik av Meidner

Kritiken från vpk och övrig socialistisk vänster byggde på att förslaget skulle
binda arbetarna vid ett långvarigt samarbete med de nuvarande kapitalägar

6

na, och att arbetarnas inflytande skulle baseras på deras roll som arbetare och Mot. 1988/89

inte som eventuella kapitalägare. Vidare påtalades det att stora risker för Fi202

dubbla roller skulle drabba fackföreningarna, vilket kunde hämma den

offensiva fackliga kampen för bättre löner och arbetsvillkor. Det kritiserades

även för att lönearbetarnas successiva växande inflytande reserverades för

vinstrika bolag, medan inget inflytande gavs till dem som arbetade i

krisföretag. Förslaget var heller inte kopplat till förslag om socialisering av

bank- och finansväsendet, eller upphävandet av aktiemarknaden eller

nuvarande bolagsordningar. Ingen övergripande samhällelig eller facklig

strategi fanns angiven för den ”socialistiska strategin”. Det fanns ett starkt

moment av brist på realism och utebliven ekonomisk-politisk analys i

LO-kongressens beslut.

Det var som om fackföreningsrörelsen gemensamt med Wallenberg skulle
bygga socialismen, som om klassmotsättningarna inte fanns. Visst innehöll
det första genomarbetade löntagarfondförslaget en radikal kärna och mycket
ideologisk klarsyn - i jämförelse med senare förslag - men det ligger mycket i
C H Hermanssons karaktäristik av förslaget som ”en halshuggning av
kapitalismens skugga”.

Vi kan nu konstatera - snart 13 år efteråt - att de arbetande inte fick det
inflytande Meidnerförslaget sade sig syfta till. De fonder vi fick efter
riksdagsbeslutet 1983 har inte som främsta syfte att bryta makt- och
förmögenhetskoncentrationen i näringslivet, utan tvärt om. Löntagarfonderna
ger inte lönearbetarna något inflytande och den stödjer inte en solidarisk
lönepolitik. Paradoxalt är att privatkapitalet idag - också efter börskraschen

- är starkare än det var 1975.

Löntagarfonderna

Det löntagarfondsförslag som 1983 bifölls av riksdagen hade följande
utgångspunkter:

- Löntagarfonderna skall stödja och möjliggöra lönepolitisk återhållsamhet

- bidra till jämnare förmögenhetsfördelning

- förbättra kapitalbildningen

- stärka ATP-systemet

- stärka löntagarinflytandet.

Systemet innebär en utvidgning av befintliga AP-fonder, där minst fem
regionala fonder skall förvalta aktiekapital med lönsamhetskrav på 3%.

Avkastningen skall föras till de övriga pensionsmedlen. Sammanlagt kommer
drygt 2 miljarder kronor årligen att tillföras fondernas kapital. Finansieringen
sker dels med en komplicerad form av övervinstdelning där 20% av
realvinsten över en viss nivå beskattas, dels en särskild ATP-avgift på
0,2%-0,5% som skall avräknas från löneutrymmet.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att den enda målsättning löntagarfonderna
uppnår är den lönepolitiska återhållsamheten. Någon brist på
kapital på börsen föreligger överhuvudtaget inte - tvärtom. Däremot saknas
det samordnande investeringsbeslut för en långsiktig industriell utveckling.

Om vi jämför med de tidigare LO-förslagen till löntagarfonder återstår det 7

praktiskt taget ingenting av de maktpolitiska ambitionerna och även själva Mot. 1988/89
innehållet i konstruktionen är helt annorlunda. Endast namnet ”löntagarfon- Fi202
der” återstår på dagordningen. Löntagarfonderna är numera ofarliga för den
bestående ordningen och stödjer snarare det moderna kapitalistiska produktionssättet.
Kapitalet får sitta i orubbat bo och fackföreningsrörelsen och
samhället deltar i aktiespekulationen. Någon förmögenhetsfördelning, något
industripolitiskt ansvar eller några demokratiska maktanspråk är det inte
längre fråga om.

Några riktade emissioner eller någon facklig initiativrätt förekommer inte
längre, utan fonderna får köpa vad som finns till försäljning å börsen. Mer än
50% av röstvärdet får inte disponeras av fonden i ett företag och högst
8-10% av börsvärdet får ägas av fonderna. Möjlighet finns att om så begärs
överföra halva fondens röststyrka i ett företag till de lokala fackföreningarna.

Förslaget berör ca 1% av befintliga företag, stiftelser och ekonomiska
föreningar.

Fonderna skall inte påta sig företagsledande ansvar utan nöja sig med att
förse företagen med riskvilligt kapital, dvs att bli ännu en institutionell
placerare på börsen.

Det är viktigt att notera att löntagarfondsystemet endast införts på prov till
år 1990. Några punkter är värda att rikta uppmärksamhet på:

- Huvudmålsättningen har övergått till att hålla tillbaka lönekraven

- Övervinstdelningen är mycket ”välvillig” och innehåller dels fribelopp,
och dels är den inflationsskyddad

- De flesta företag berörs överhuvudtaget inte av systemet

- Ingen industripolitisk målsättning skall styra verksamheten bortsett från
ett realt avkastningskrav på 3%

- Fonderna skall inte ta på sig ett företagsledande ansvar även om detta i
något fall vore möjligt genom tillräckligt antal röster

- Fonderna skulle fram till 1990 eventuellt kunna tillföras sammanlagt
12—15 miljarder kronor att spridas ut på börsen

- Fondernas aktieköp har kraftigt drivit upp aktiekurserna och därmed
snarare ökat den ojämna förmögenhetsfördelningen

- Fonderna kan aldrig tvinga fram emissioner eller köp av någon viss aktie,
utan skall endast försöka köpa om någon erbjuder aktier till försäljning

- Bidraget till pensionsutbetalningar rör sig om ca 0,5% av vad som årligen
betalas ut

- Pensionerna kommer att bli beroende av de svenska multinationella
bolagens internationella vinster.

Löntagarfonderna och arbetarrörelsens huvudmål

Vid en sammanfattning av hur dagens löntagarfonder förhåller sig till de tre
politiska huvudmål som ställdes vid fonddebattens start kan följande
konstateras:

1. Löntagarfonderna har inte bidragit till att öka investeringarna. Någon
industripolitisk förnyelse till gagn för utsatta regioner och branscher har
inte förekommit. Några nya samhällsinvesteringar för att tjäna eftersatta
behov och social nytta har inte kommit till stånd. Tvärtom har det

kapitalistiska vanstyret fortsatt med samma kortsiktiga strategi som
tidigare.

2. Löntagarfonderna har inte bidragit till ekonomisk rättvisa. Tvärtom har
löneåterhållsamheten och skattepolitiken drabbat arbetarklassen hårt.
Aktiekurserna och förmögenhetsutvecklingen har kraftigt ökat de
ekonomiska klyftorna i samhället. Kapitalägarna har gynnats.

3. Löntagarfonderna har inte angripit maktkoncentrationen och den
ekonomiska fåtalsdiktaturen inom näringslivet. Löntagarfonderna är
idag passiva kapitalplacerare.

Fondsystem för 1990-talet

Arbetarrörelsens och samhällets huvuduppgifter är att ge arbete åt alla, att
genomföra en rättvis fördelningspolitik och att bryta storfinansens makt.
Löntagarfondsystemet har inte berört dessa politiska frågor. Socialdemokratins
”tredje väg” i politiken understödjer kapitalismens utveckling. SAP slår
fast att några mer pengar till löntagarfonderna efter 1990 blir det inte.

För arbetarrörelsen måste de viktiga politiska huvuduppgifterna angripas.
Inför 1990 kan ett nytt fondsystem vara en del i en utveckling som skapar
arbete åt alla, genomför en rättvis fördelningspolitik och bryter storfinansens
maktställning och bekämpar klassorättvisorna.

Vpk föreslår därför att en utredning tillsätts som har till uppgift att lägga
fram ett förslag till ett fondsystem för 1990-talet, som stärker de arbetandes
makt över produktionen.

Vpk:s fondalternativ - samhällsfonder

Vpk kan tänka sig fonder om de är ett redskap för att bryta storfinansens
makt och ingår i en strategi för socialism. Detta gör vpk:s samhällsfonder och
de lokala fackliga investeringsfonderna. Några huvudmoment i vpk:s förslag
är att:

1. Fonderna skall ha en regional förankring och främja sysselsättning och
näringsliv inom varje region.

2. Fonderna skall bygga upp en svensk industriproduktion och motverka
industriutflyttning till andra länder.

3. Fonderna skall användas för investeringar i löntagarägda företag och
nya samhällsägda industrier. Den regionala fonden i Dalarna - Dalafonden
- skulle få stor betydelse.

4. Fondernas pengar skall satsas utifrån samhällsekonomiska kalkyler för
en behovsinriktad produktion för nationell utveckling, regional balans,
långsiktig resurshushållning och värnande om miljöintressen.

5. Fonderna finansieras genom skatter och avgifter på kapitalet och att
denna finansiering inte avräknas i avtalsrörelsen.

6. Fonderna bör vara det instrument som styr investeringarna. Genom
fonderna och självständig facklig kamp byggs en ”motmakt” upp mot
storfinansen centralt och lokalt. Fonderna blir ett instrument i strategin
för socialism.

7. Ett fondsystem isolerat kan inte bryta storfinansens makt. Det måste
kombineras med en kamp i syfte att överföra banker, aktiestiftelser och
investmentbolag i samhällets ägo.

Mot.

Fi202

Vpk har en skiss till ett fondsystem som utgår från dessa sju Mot. 1988/89

utgångspunkter: Fi202

1. Samhällsfonder inrättas. Dessa finansieras genom beskattning av
produktion, vinster och förmögenheter. En central riksfond och 24
länsfonder inrättas.

2. Fonderna används för att skapa nya jobb genom investeringar i ny
samhällsägd industri, att stödja kooperativa och löntagarägda företag,
att rädda jobben i hotade branscher och regioner.

3. Delar av länsfonderna kan efter beslut av de lokala fackföreningarna
användas för investeringar i det egna företaget. De utgör då lokala
fackliga investeringsfonder. För att fonderna skall bli ett fungerande
redskap i den fackliga kampen krävs att de kombineras med stärkta
demokratiska fackliga rättigheter såsom strejkrätt och vetorätt.

I ovan skissade fondsystem finns dagens tre politiska
huvudområden

1. Fonderna skall ge fler jobb - målet är arbete åt alla

2. Fonderna har en rättvis fördelningsprofil, kapital—arbete

3. Fonderna bidrar till en annan maktfördelning.

10

Mot. 1988/89

Fi202

VPK:s FÖRSLAG TILL FONDSYSTEM

Kooperativ»
och löntagarIgda
1örei»g_

[Lokala >

[fackliga in-j
'vsstarlngsfonder

Fina nereus ge
nom produk
tionsbaiken
nmg. vinst och
förmögenhet»
beskattning

Nya samhällsägda före
tag. tiora samhiNsnytti
ga projekt

RIKSFOND

Samordnad strategi för att bryta storfinansens makt genom
en nationalisering »pr ogram beslående av

/— v

nationaltseringar riktade mot

ty vi

privatägda 1	banker
storföretag	oell investmentbolag

Samhällsägda
företag

Förhiöandtt mellan linsfonden, fö/atag och lokala fackliga invasterings/ondar
IdaiaJ/l

LÄNSFOND

i r

I orr
ingar
> de t
icken /

Beslut om in- Investeringer beslut

vetteringar fat- den. dir de lokala fl

tas av de lokala
lacken

□

- demokratiskt valda fondstyrelser
■ lokala fackliga investeringsfonder

- kooperativa och lön t agar agda företag
• samhällsägda företag

Mot.
Fi202

Stockholm den 19 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att lägga fram förslag till ett nytt fondsystem inför 1990-talet
med utgångspunkt från de riktlinjer om samhällsfonder som motionen
anger.

1988/89

12