Motion till riksdagen

1988/89:Fill

avBengtWesterbergm.fi.

med anledning av prop. 1988/89:47 om vissa

ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

1. Socialdemokratiska svek

När ekonomisk-politiska åtgärder skall utvärderas är det viktigt att se till
helheten, dvs effekterna av alla åtgärder sammantaget. Om man bortser från
hur åtgärder samverkar och vilka effekter de får på den ekonomiska
utvecklingen blir perspektivet snedvridet.

Om t ex bostadssubventionerna minskas kan det bidra till en minskad
överhettning i ekonomin och därmed lägre prisökningar. När effekterna för
enskilda hushåll skall bedömas måste hänsyn tas både till den initiala
höjningen av boendekostnaden och till den lägre inflationstakten. Om
politiken är väl avvägd kan hushållen i slutänden vinna på åtgärden trots att
boendekostnaden stiger.

I den nyligen avslutade valrörelsen har socialdemokraterna lagt ned stor
energi på att svartmåla den ekonomiska politik som folkpartiet förordat.
Systematiskt har regeringspartiet undvikit helheten och bara sett till de
”negativa” delarna av våra förslag. Syftet har varit att bibringa väljarna
uppfattningen att dessa har varit helt onödiga inslag i den ekonomiska
politiken. Med fortsatt socialdemokratisk regering skulle inget av allt detta
behöva bli aktuellt.

Mindre än två månader efter valet lägger regeringen nu fram ett antal
förslag som ligger nära folkpartiets. I sak har vi naturligtvis ingen anledning
att beklaga det, men det får den socialdemokratiska valrörelsen att framstå
som i hög grad osaklig och omoralisk.

Några exempel illustrerar helomvändningen:

Före valet ... Efter valet...

... varnade socialdemokraterna
för att folkpartiet ville höja skatten
för låginkomsttagare

... lovade socialdemokraterna att
sänka marginalskatten

... sade socialdemokraterna ingenting
om att de skulle höja skatten
för pensionärerna

... kritiserades folkpartiet för att
vilja uppmuntra personer över 65 år
att förvärvsarbeta

...läggs ett skatteförslag som innebär
just höjd skatt för låginkomsttagare

... läggs ett skatteförslag som innebär
höjd marginalskatt för ca
300 000 förvärvsarbetande

... läggs förslag som innebär en
rejäl skattehöjning för pensionärer

... läggs just ett sådant förslag

Mot. 1988/89

... kritiserades folkpartiet för att
vilja begränsa bostadssubventionerna
och därigenom höja boendekostnaden

...sade socialdemokraterna att
reformer och skattesänkningar inte
behöver finansieras

...sade socialdemokraterna att
det ekonomiska läget är gott

... sade statsministern att skattekvoten
borde sänkas till ca 51,5 %
av BNP

... sade statsministern att tekorestriktionerna
inte kunde avskaffas
därför att textilarbetare skulle mista
jobbet

... sade regeringen nej till folkpartiets
förslag om en ny jordbruksutredning.

Ovanstående är några exempel från den ekonomiska politiken på socialdemokratiska
svek. Fler exempel finns inom andra områden.

2. Det ekonomiska läget

Det internationella ekonomiska läget har under 1988 varit fortsatt mycket
gynnsamt. Ytterligare ett år har lagts till den osedvanligt uthålliga högkonjunktur
som inleddes 1982/83.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att en dämpning av tillväxten
i OECD-länderna är att vänta de närmaste åren. I första hand väntas en
avmattning i USA och Japan, men i viss mån även i Västeuropa. Fortsatt hög
arbetslöshet och en inflationstakt kring 4 % ingår också i bilden. Förutsatt
oförändrade oljepriser och växelkurser är regeringens prognos för Sverige att
den svenska inflationen blir nära dubbelt så hög som i omvärlden, att den
privata konsumtionen fortsätter att stiga men i långsammare takt samt att
BNP-tillväxten sjunker kraftigt till 1,7 % nästa år och 1,3 % 1990.

Regeringens enda kommentar till att Sveriges pris- och kostnadsökningar
fortsätter att ligga långt över omvärldens är ett tämligen lakoniskt konstaterande:
”1 längden är en sådan utveckling inte förenlig med full sysselsättning
och samhällsekonomisk balans.” Liknande konstateranden finns i varje
ekonomisk-politisk proposition. En effekt av denna obalans är det växande
underskottet i betalningarna med utlandet. Bytesbalansen väntas i år visa
underskott på ca 10 mrd = miljarder, nästa år ett underskott på 14
mrd = miljarder och 1990 hela 18 mrd = miljarder.

De ”katastrofalternativ” med sjunkande tillväxt, stigande arbetslöshet
m.m. som utmålats i tidigare propositioner har ännu inte inträffat. Det är
bara att konstatera att Sverige haft tur. Valutakurser, oljepriser och externa
konjunkturstimulanser som förlängt högkonjunkturen har medfört att vi så
att säga har kunnat hoppa från tuva till tuva.

... läggs just ett sådant förslag Fi 11

... talas om ”omprövningar av utgiftsprogram”

.. .sågs att 1989 är ett förlorat år
för löntagarna

... sägs i propositionen att skattekvoten
kommer att ligga kvar på ca
56 % under både 1989 och 1990
... föreslås att tekorestriktionerna
tas bort

... föreslås att en sådan tillsätts.

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr FilO—12

På kort sikt kännetecknas det ekonomiska läget i Sverige av överhettning, Mot. 1988/89
snabba prisökningar och sparandebrist. Fill

I ett längre perspektiv är den låga produktivitetsökningen ett allvarligt
problem. Brist på arbetskraft samt dålig beredskap inför kommande
konjunkturdämpningar hör också till bilden. Den av regeringen aviserade
förlängningen av semestern med en sjätte vecka innebär en minskning av
arbetsutbudet, vilket är motsatsen till vad regeringen säger sig vilja uppnå.

3. Kritik av regeringens ekonomiska politik

Finanspolitiken lyser med sin frånvaro. Därför tvingas penningpolitiken vara
fortsatt stram, med höga räntor. Regeringen har givit upp kampen mot
inflationen.

Utbudsstimulanserna är i stort sett bra, men orden motsvaras i alltför liten
grad av konkreta förslag. Vi välkomnar emellertid omtänkandet även om det
främst är verbalt. Analys saknas av tidsperspektivet, dvs när effekterna kan
väntas uppkomma.

”Den mest akuta uppgiften för den ekonomiska politiken är för närvarande
att få ned inflationen.” Så inleds avsnittet om den ekonomiska politiken i
propositionen. Därutöver sägs emellertid föga. De tankar som presenteras i
form av s k utbudsstimulanser kan väntas få effekt först på längre sikt och är
knappast relevanta för utvecklingen av den samhällsekonomiska balansen på
kort sikt.

Regeringen konstaterar bara att den föreslagna politiken måste följas upp
genom en stram inriktning av finanspolitiken i 1989/90 års statsbudget. Detta
är självklart alldeles riktigt - en stramare finanspolitik skulle i själva verket
satts in senast i våras. Folkpartiet lade då förslag om konkreta utgiftsbegränsningar
i detta syfte. De avvisades av riksdagens majoritet. Effekterna därav
visar sig nu, bl a i en stigande inflation.

4. Folkpartiets ekonomiska politik

Allmänna riktlinjer

Målen för folkpartiets ekonomiska politik är full sysselsättning, låga
prisökningar, hög tillväxt, regional balans och god miljö. Vi konstaterar att
regeringen inte anser vare sig den regionala balansen eller en god miljö vara
viktiga nog för att inkluderas bland de övergripande målen. Det är
beklagligt.

Folkpartiets politik skiljer sig på avgörande punkter från regeringens. Vi
har under en följd av år betonat betydelsen av en rejäl skattereform, stabila
förutsättningar för löneförhandlingarna, en stram finanspolitik genom
utgiftsbegränsningar och stimulanser av det privata sparandet, avregleringar
och åtgärder för att öka konkurrensen särskilt inom den sociala tjänsteproduktionen,
samt införandet av miljöavgifter.

Om dessa riktlinjer hade tillåtits styra den ekonomiska politikens uppläggning
skulle många av dagens problem vara betydligt mindre.

Detta är särskilt tydligt i fråga om den kortsiktiga stabiliseringspolitiken.

Regeringens egen analys våren 1988 utmynnade i krav på finanspolitisk

åtstramning. Vi delade i allt väsentligt denna uppfattning. I motsats till Mot. 1988/89

regeringen föreslog vi dessutom konkreta åtgärder för att skapa en sådan Fill

stramare finanspolitik. Regeringen accepterade ett av förslagen, nämligen en
höjning av oljeskatten. Förslagen om minskade offentliga utgifter avvisades
emellertid.

Under valrörelsen förnekades behovet av finanspolitisk åtstramning.

Statsministern gick så långt att han förklarade att de statsinkomster som
förväntades av den höjda oljeskatten kunde användas för nya reformer,
främst en första etapp i en utbyggd föräldraförsäkring.

Vi anser det vara föga meningsfullt att föreslå stabiliseringspolitiskt
motiverade åtgärder som en kortsiktig korrigering av en i övrigt socialdemokratisk
uppläggning av den ekonomiska politiken. Med den uppläggning
som regeringen väljer uppstår ständiga ”kriser” eller ”paniktillfällen” som
kräver ”panikpaket” med kortsiktiga motåtgärder av skilda slag. De gångna
mandatperioderna uppvisar rikliga erfarenheter. Hösten 1984 kom det första
”panikpaketet”. Våren 1985 kom det andra ”panikpaketet”. En tid därefter
räddades situationen av bl a starkt sjunkande oljepriser, men ett tredje
”paniktillfälle” inföll våren 1988, då riksbanken tvingades skärpa penningpolitiken
eftersom finanspolitiken var alltför slapp.

Så länge den långsiktiga uppläggningen av den ekonomiska politiken följer
de riktlinjer socialdemokraterna angivit kan liknande kriser väntas även
framöver. Det blir då regeringens och den socialistiska majoritetens i
riksdagen ansvar att lösa dessa problem. I en situation där folkpartiets
uppläggning av den långsiktiga ekonomiska politiken får styra de konkreta
förslagen är vi självfallet beredda att också föreslå åtgärder som löser de
problem som socialdemokraternas gångna misstag skapat. Men vi är inte
beredda att tid efter annan föreslå kortsiktiga botemedel när regering/
riksdag hela tiden avvisat våra förslag till en helt annan uppläggning av den
ekonomiska politiken. Folkpartiets politik måste ses i ett sammanhang och
som en helhet. Särskilt viktigt är naturligtvis att de kortsiktiga åtgärderna står
i god överensstämmelse med de långsiktiga riktlinjerna.

Arbetskraftsutbud

På grund av åldersstrukturen i den svenska befolkningen kommer bristen på
arbetskraft att vara ett framträdande drag i den ekonomiska utvecklingen
framöver. Detta är ett av flera viktiga skäl till varför en rejäl skattereform
krävs, som medför att det lönar sig att arbeta.

Målet för en reformerad inkomstskatt är enligt vår uppfattning att nästan
alla förvärvsarbetande har en marginalskatt på högst 40 %. Taket bör sättas
vid 50 %, dvs alla bör alltid få behålla minst hälften av en inkomstökning eller
extrainkomst. Det automatiska inflationsskyddet bör återinföras.

Som ett första steg i en sådan reform anser vi att marginalskatten skall
sänkas med 4 procentenheter för alla inkomster över 70 000 kr, dvs i stort sett
alla heltidsarbetande. Sänkningen bör ske i grundbeloppet. Inflationsskyddet
skall återinföras för att säkerställa att gjorda sänkningar av marginalskatten
blir bestående. Ett framträdande drag i de senaste årens utveckling är just
att avsaknaden av inflationsskydd medfört att merparten av den sänkning av

marginalskatten som genomfördes i början av 80-talet därefter har återgått. Mot. 1988/89

Den genomsnittliga marginalskatten är nu nästan lika hög som före "den Fill

underbara natten”.

Regeringen föreslår att pensionärernas kommunala bostadstillägg (KBT)
inte skall reduceras om inkomsten stiger genom förvärvsarbete. Detta avses
uppmuntra de pensionärer som så önskar att även efter 65 års ålder delta i
förvärvsarbete. Vi har ingenting att invända mot detta förslag, men anser att
det måste kompletteras. För det första bör reduktion av KBT inte heller ske
mot inkomst av rörelse, vilket uppmuntrar pensionerade hantverkare med
flera till fortsatta arbetsinsatser. För det andra bör även de pensionärer som
inte har KBT få ett bättre utbyte av fortsatt förvärvsarbete genom att ett
förvärvsavdrag på 10 000 kr införs.

Regeringen avvisar vårt tidigare framförda förslag att låta asylsökande få
möjlighet till beredskapsarbete i väntan på uppehålls- och arbetstillstånd.

Detta är oförståeligt, inte främst för att dämpa bristen på arbetskraft utan av
humanitära skäl. Många flyktingar mår dåligt av den påtvingade sysslolösheten,
och många andra blir negativt inställda av att flyktingarna ”inte gör
någonting”. Vi föreslår alltså att asylsökande ges möjlighet till beredskapsarbete.
De 25 personer i s k rörlig arbetsförmedlingsstyrka som arbetsmarknadsministern
föreslår bör även arbeta med dessa uppgifter.

Regeringen skriver i propositionen att större prioritet bör ges åt aktiva
insatser bl a för arbetshandikappade. Tyvärr följs detta uttalande inte upp
med några konkreta förslag. Det är utomordentligt beklagligt eftersom
arbetslösheten fortfarande är mycket hög bland människor med handikapp.

Folkpartiet har tidigare presenterat en rad förslag om hur människor med
handikapp skall kunna lotsas ut på arbetsmarknaden. Det är inte bara ett
slöseri med mänskliga resurser att förtidspensionera handikappade utan
också en orsak till personliga tragedier. I nuvarande arbetsmarknadsläge bör
särskilda insatser för människor med handikapp har särskilt goda förutsättningar
att ge effekt.

Folkpartiet menar att det skall vara möjligt att väga arbetsmarknadspolitiska
insatser mot de resurser som satsas på förtidspensioner. Administrativa
problem skall inte få hindra handikappade människor att få arbete. Vi menar
därför att pengar skall föras över från socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadssektorn.
Vi anser vidare att lönebidragets storlek bör knytas mera
till handikappets utveckling i syfte att stimulera arbetsgivare att anställa
handikappade. Vi menar att antalet platser vid Samhall bör utökas med 500
personer. Det finns också skäl att undersöka om det behövs ytterligare
insatser inom arbetsmarknadsverkets ram t ex av det slag som nu föreslås för
flyktingar.

Regeringen bör därför få i uppdrag att återkomma till riksdagen med
förslag till hur fler människor med handikapp skall kunna få arbete.

I syfte att stimulera den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden
föreslås ett s k merkostnadsbidrag på 5 000 kr. Likheten mellan detta bidrag
och det gamla flyttningsbidraget är stor, och det är uppenbart att regeringen
nu inser att det var ett misstag att avskaffa flyttningsbidraget. Folkpartiet var
emot att det avskaffades och vi hälsar med tillfredsställelse att det återinförs,
om än med ny benämning.

De regler som föreslås för att merkostnadsbidrag skall utgå förefaller oss Mot. 1988/89

inte de bästa. De lämnar utrymme för stort godtycke och tillämpningen kan Fill

riskera bli helt olika i likartade fall. Hur skall t ex ”första anställning” efter
avslutad utbildning definieras, räknas tillfälliga extrajobb eller inte, och
varför görs åtskillnad mellan ”vanlig” utbildning och arbetsmarknadsutbildning?
Regeringen bör noga följa hur dessa regler tillämpas och utnyttjas i
praktiken och återkomma till riksdagen med en redovisning.

Byggverksamhet

Enligt vår uppfattning är det inte lämpligt att utvidga regleringen på
byggarbetsmarknaden, vare sig tidsmässigt eller geografiskt. Regeringen
föreslår att nuvarande byggreglering i Stockholms och Göteborgs och Bohus
län skall förlängas till 1991, samt att annat byggande än bostadsbyggande i
hela riket skall begränsas med 5 % under 1989 jämfört med i år. Vi motsatte
oss införandet av nuvarande byggreglering och vi avvisar också dessa
förslag.

Vi anser att den föreslagna utökade regleringen på en ”marknad” som
redan är en av de mest genomreglerade är ett felaktigt sätt att försöka dämpa
den tilltagande obalansen. Det är ett exempel på hur regeringen på grund av
brister i den generella finanspolitiken känner sig tvungen att sätta in selektiva
regleringar i stället. Förslaget strider mot de tankar på avreglering som
framförs på andra ställen i propositionen. Det skapar också stor ryckighet i
bostadsbyggandet.

Bostadsministern lägger fram förslag om minskade bostadssubventioner
som uppgår till 1,3 miljarder kr på några års sikt. Vi noterar detta med viss
förvåning, eftersom liknande förslag från folkpartiet tidigare med skärpa
avvisats av regeringen. Inte minst under valrörelsen ansågs folkpartiets
förslag om minskade subventioner närmast asocialt.

Regeringens förslag innebär att den garanterade räntan vid nybyggnad av
hyres- och bostadsrättshus höjs med 0,1 procentenheter, att räntesubventionerna
i det befintliga beståndet minskas med 300 milj kr och att räntebidragen
vid ombyggnader halveras sett över hela bidragstiden.

Regeringens bostadspolitik har flera gånger tidigare präglats av ryckighet
och panikåtgärder. Samma mönster upprepas nu. Räntebidragen till ombyggnad
har länge legat på en alltför hög nivå vilket bl a uppmuntrat alltför
genomgripande ombyggnader. Nu föreslås plötsligt en utomordentlig drastisk
minskning som skulle få oöverskådliga effekter för verksamheten. Det
gäller t ex riskerna för en rivningsvåg, för att ålderdomshem kan slås ut och
för att det blir svårare att få fram övergångsbostäder för flyktingar.

Vi menar att den nödvändiga minskningen av räntebidragen vid ombyggnader
måste ske på ett mer varsamt sätt.

Folkpartiet presenterade i partimotionen Bo230 ett förslag till minskade
bostadssubventioner som beräknades ge ca en miljard i besparing på helår.

Samtidigt lade vi fram förslag bl a om höjda barnbidrag och flerbarnstillägg.

Vi menar att det förslaget är bättre avvägt än det regeringen lagt fram.

Genom att besparingen slagits ut på flera sektorer behöver inte effekterna bli
så drastiska. Förslaget har dessutom den fördelen att det ger en snabbare
besparingseffekt.

Vi accepterar regeringens förslag om höjd nybyggnadsränta. I övrigt Mot. 1988/89

menar vi att regeringens förslag i denna del bör avslås. Riksdagen bör i stället Fil 1

begära ett nytt förslag av regeringen i linje med vad vi förordade i januari.

Folkpartiets förslag innebär att anslaget för förvärvslån utgår, att räntelån
och eftergift av räntelån inte längre skall beviljas, att en extra upptrappning
av den garanterade räntan med 350 milj kr skall genomföras, att räntebidragen
för ombyggnad och underhåll minskas så att besparingseffekten på några
års sikt blir 300 milj kr, att bidrag till hyresrabatter avskaffas, att kvarboendegarantin,
bidrag till nybyggnad och förvärvslån för äldre egnahem avskaffas,
att ortskoefficienterna avskaffas och att eftergift av hyresförlustlån inte
längre skall beviljas.

Åtgärder som underlättar minskningen av subventionerna bör vidtas.

Skattefria avsättningar till reparationsfonder är ett sådant möjligt förslag.

Uppbyggandet av reparationsfonder möjliggör ett effektivare vidmakthållande
av lägenheter och fastigheter och minskar behovet av statliga medel till
underhåll och ombyggnader. Regeringen bör återkomma med förslag till
riksdagen.

Enligt vår uppfattning skulle den tilltagande bostadsbristen i stor utsträckning
kunna motverkas om det existerande bostadsbeståndet utnyttjas bättre.

För närvarande hämmas rörligheten bl a av de olika regler som gäller för
realisationsvinstskatten. En enkel åtgärd som vi anser bör genomföras
omedelbart är att införa samma rätt till uppskov med reaskatten för byte
bostadsrätt-bostadsrätt, småhus-bostadsrätt och omvänt som gäller för byte
småhus-småhus. Detta skulle kraftigt öka rörligheten på bostadsmarknaden
och därigenom skapa ett bättre utnyttjande av dagens bostäder.

Regeringens förslag om ändrade villkor för räntebidrag för ombyggnader
har närmast retroaktiv karaktär. Det föreslås gälla för ombyggnader för vilka
preliminärt beslut om bostadslån lämnas efter den 26 oktober 1988. Många
ansökningar har emellertid fått muntligt besked och kanske till och med
rekommendation att sätta igång trots att preliminärt beslut inte givits. De
ändrade reglerna kullkastar helt förutsättningarna för dessa ombyggnader.

Vi utgår ifrån att riksdagen avvisar regeringens förslag men om så inte sker
måste självklart förändringarna i villkoren gälla ombyggnader för vilka
ansökningarna inkommit till förmedlingsorganet efter den 26 oktober för att
undvika retroaktiva effekter.

I regeringens förslag finns några undantag för vilka de föreslagna nya
villkoren inte skall gälla. Till dessa anser vi att ombyggnad av ålderdomshem,
och gruppboende för åldersdementa och övergångsbostäder för flyktingar
bör läggas. Riksdagen har så sent som i våras påtalat vikten av att
ålderdomshemmen moderniseras och förbättras och vi kan inte acceptera att
detta arbete skjuts på framtiden. I fråga om gruppboende för dementa finns
ett utomordentligt stort behov av både nybyggnader och ombyggnader och
inte heller här kan vi acceptera sådana förseningar som regeringens förslag
skulle medföra.

8

Konkurrensfrågor

Jordbruket

Vi kan från folkpartiets sida i allt väsentligt instämma i den beskrivning av
svenskt jordbruk som görs i propositionen. Det bör dock noteras att när den
totala subventionen av svenska livsmedel anges till ca 14 miljarder kr per år så
jämförs inhemska priser med världsmarknadspriser som inte uttrycker
produktionskostnader utan som är subventionerade.

Måluppfyllelsen är låg i svenskt jordbruk. Samtidigt som ett stort antal
lantbrukare har ansträngd ekonomi klagar konsumenter över höga priser och
försämras miljön genom läckage av jordbrukskemikalier.

Därför måste jordbrukspolitiken förändras. Jordbrukssektorn måste
marknadsanpassas så att överskotten elimineras. Miljöhänsynen måste öka
och den onda cirkeln med regleringar som ständigt föder nya regleringar
brytas.

Det är folkpartiets grundinställning att det är angeläget att värna om ett
livskraftigt svenskt jordbruk, dels för att det producerar livsmedel för vilka vi
kan påverka kvalitet och produktionsmetoder, dels för att jordbruket tillför
samhället en rad nyttigheter utöver livsmedel. Det har bl a stor betydelse för
vår beredskap, för miljövården och för regionalpolitik, turism och friluftsliv.

Ett förslag till ny jordbrukspolitik måste därför utgå från en helhetssyn där
allt detta vägs in och som inte bara ser till livsmedelsproduktionen.

Folkpartiet har under flera år föreslagit att en ny parlamentarisk jordbruksutredning
tillsätts. Nu har regeringen valt att tillsätta en kommitté med
en snäv tidsram. Vi är dock beredda att med en positiv inställning delta i
kommitténs arbete.

Vi anser att arbetet bör koncentrera sig på en avveckling av prisregleringslagen,
så att prisbildningen släpps fri inom landet för huvuddelen av
produktionen. Aven om det innebär en radikal förändring av de villkor som
jordbruket i mer än ett halvt sekel verkat under, så synes det nödvändigt för
att i tillräcklig omfattning kunna minska regleringar och öka miljöhänsyn.

Effekterna av en omställning i form av minskad trygghet för lantbrukarna
kan mildras om vi samtidigt inför en generell arealersättning - varigenom
lantbrukarna i särskild ordning får betalt för landskapsvård, beredskap m m och
intensifierar pågående forskning/försök för utveckling av odling av
biobränslen på åkermark till lönsamma alternativ. Det är också rimligt att
jordbruket får en väl tilltagen omställningstid varunder staten lämnar vissa
garantier.

Internationellt bör Sverige fortsätta att arbeta för samordnade åtgärder i
syfte att minska subventioner och gränsskydd för jordbruksprodukter. Men
vi bör inte vidtaga någon ensidig förändring av vårt gränsskydd då det av
omvärlden kan uppfattas som en ändrad inställning till vårt eget jordbruk.

Teko

Folkpartiet har i många år drivit kravet att tekorestriktionerna bör
avskaffas. De fördyrar för alla konsumenter och särskilt för barnfamiljerna.

Flera forsknings- och utredningsrapporter har slagit fast att handelspolitiken 9

Mot. 1988/89
Fill

inte kan användas som medel för något försörjningspolitiskt mål inom Mot. 1988/89

tekoområdet och att en vanlig svensk barnfamilj skulle tjäna mellan 1 000 Fil 1

och 1 500 kr på billigare kläder (vilket motsvarar ca 3 000 kr före skatt).

Regeringen kommer nu med ett försiktigt steg i denna riktning. Det är bra.

Det är däremot oförståeligt varför de svenska konsumenterna skall behöva
vänta i ytterligare nästan tre år innan gränshindren avskaffas. Det är
visserligen sant att MFA IV löper ut i juli 1991, men ingenting hindrar att
Sverige häver gränshindren tidigare. Vi anser att så bör ske omedelbart,

Utredning om konkurrensförhållanden

Regeringens omsorg om den fria konkurrensen såsom den tar sig uttryck i
propositionens avsnitt om konkurrensen är rörande. Många teoretiska
argument finns på plats, liksom en viss handlingsvilja när det gäller det
privata näringslivet. Men den del av den svenska ekonomin som politikerna
direkt bär ansvaret för, nämligen den offentliga sektorn, glöms bort.

Meningen ”Vissa offentliga monopol har lösts upp" pockar på en
fortsättning som inte finns.

Folkpartiet förespråkar enskilda alternativ till den offentliga tjänsteproduktionen.
Vi vill riva upp monopolen och skapa skatte- och bidragsbestämmelser
som möjliggör för enskilda att starta konkurrerande verksamheter på
lika villkor. Dessa enskilda alternativ skapar valfrihet för konsumenterna.

De tjänar också som inspirationskälla och stimulans för den offentliga
sektorn. Mångfald och variation ger såväl anställda som de politiskt
ansvariga möjligheter att jämföra sina egna ansträngningar med andra
verksamheter. Det är inte självklart att enskilda alternativ alltid kommer att
visa sig mera effektiva än offentlig produktion. Men utan konkurrens får man
aldrig veta vem som är bäst.

Enligt vår uppfattning måste den aviserade utredningen om konkurrensförhållanden
få i uppdrag att gå igenom vilka förändringar i skatter och andra
regler som krävs för att skapa konkurrens även i de verksamheter som idag
drivs i faktiska offentliga monopol eller monopolliknande former.

Sparande

Sverige går nu åter mot växande underskott i bytesbalansen. Dessa
underskott är ett uttryck för bristen på sparande. Den verkliga sparandebristen
kan till och med sägas vara större än den synliga, eftersom investeringsnivån
fortfarande är för låg med hänsyn till behovet av utbyggnad av den
konkurrensutsatta sektorn.

En viktig orsak till den totala sparandebristen är det dåliga hushållssparande!.
Sedan början av 1980-talet har hushållens sparande sjunkit kraftigt och
är nu negativt. Det innebär att hushållen fortsätter att låna och ta av sina
sparmedel för att konsumera.

Det sjunkande sparandet påverkas av den tilltagande osäkerheten om
sparandets framtida avkastning som den socialdemokratiska politiken skapat.
Exempel på detta är den s k engångsskatten på pensionssparande, de
många försämringarna för sparande i aktier samt skatten på företagsanknutna
vinstandelssystem.

Folkpartiet anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att stimulera
enskilda människors sparande och ägande. Målet bör vara att hushållen skall

kunna ha ett sparkapital motsvarande den genomsnittliga årslönen för en Mot. 1988/89
industriarbetare. För en sund privatekonomi och för den personliga trygghe- Fill
ten behöver varje hushåll ha en buffert av sparmedel mot oförutsedda
utgifter.

Den skattepolitik som folkpartiet föreslår skulle kraftigt förbättra de
allmänna villkoren för sparande. Dessutom behövs emellertid särskilda
stimulanser som premierar långsiktigt bundet sparande.

Vi föreslår att ett särskilt sparande införs för barn och ungdomar genom
vilket föräldrar och andra närstående kan göra insättningar upp till ett visst
belopp utan att gåvoskatt tas ut. Sparkontot bör spärras för uttag till dess
barnet blir myndigt. I gengäld bör räntan vara skattefri. Ungdomarna skulle
därigenom ges en trygg start i vuxenlivet. De ungdomar som vill fortsätta att
spara på sitt ungdomskonto och som är beredda att binda medlen i minst tre
år bör premieras genom en skattereduktion.

Vi föreslår också att villkoren för bundet sparande i bank förhättras.

Regler som liknar dem som gäller för pensionsförsäkringar bör införas.

Insättning upp till ett visst belopp bör således vara avdragsgill och avkastningen
skattefri mot att pengarna binds och skattskyldighet inträder vid 55
års ålder. Folkpartiet lade i våras fram ett sådant förslag och nyligen har
bankerna föreslagit detsamma. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag.

Stabiliseringspolitik

Våra skatteförslag innebär skattelättnader på ca 8 miljarder, dvs ca 4
miljarder kr mer än regeringen. Regeringen hoppas att dess förslag skall
motsvaras av lägre nominella löneökningar och att därför någon ökning av
den inhemska köpkraften inte skall uppkomma. Enligt vår uppfattning är
förutsättningarna för detta minst lika goda och sannolikt bättre med
folkpartiets skatteförslag, framför allt därför att vårt förslag inkluderar ett
automatiskt skydd mot att inflationen smyghöjer skatten. Parterna slipper
därigenom en ytterligare osäkerhetsfaktor i förhandlingar, nämligen att gissa
hur stora prisökningarna blir under avtalsperioden och gardera sig för detta.

Ett led i vår långsiktiga politik är att öka hushållens sparande. Detta
innebär också en dämpning av den inhemska efterfrågan. Vi föreslår kraftiga
stimulanser för sparandet och räknar med att detta innebär en väsentlig
dämpning av den privata konsumtionen. En ökning av hushållens sparkvot
med blygsamma 1 procentenhet, från nuvarande ca -3 % till -2 %,
motsvarar en minskning av konsumtionsökningen med ca 5 miljarder kr.

I övrigt avser vi återkomma i januari med de förslag till förändringar av
offentliga utgifter och skatter som vi anser bör genomföras.

Det enda skälet till att regeringen nu lägger fram en proposition om den
ekonomiska politiken är att förslag måste presenteras om skatteskala för
1989. Detta i sin tur beror enbart på att regeringen underlåtit att göra det
tidigare, antingen i budgetpropositionen eller i kompletteringspropositionen
i våras. Det enda substantiella förslaget i den ekonomiska propositionen
gäller reduceringen av bostadssubventionerna. Eftersom regeringen inte
behagat presentera några som helst kalkyler över de effekter dess förslag har

för statsbudgeten eller den samhällsekonomiska balansen kan vi inte bedöma Mot. 1988/89
i vilken mån de ytterligare förslag vi presenterar bör föranleda även andra Fill

justeringar. Denna bedömning får anstå till januari. Av den prognos
riksrevisionsverket gjort för statsbudgetens utveckling under innevarande
budgetår framgår emellertid att ett väsentligt överskott kan förväntas, främst
på grund av höga löneökningar och stor konsumtionsökning. Några statsfinansiella
skäl att kompensera statskassan för våra större skattesänkningar
torde alltså inte finnas.

Den samhällsekonomiska bedömning som regeringen presenterar är som
nämnts närmast obefintlig. Regeringens förslag om s k utbudsstimulanser
torde ha mycket små effekter på kort sikt.

Det som nu är nödvändigt är att fastställa en skatteskala för 1989. Den
vidare samhällsekonomiska bedömningen får anstå till januari. Vi kommer
då att presentera folkpartiets förslag för den ekonomiska politiken i fråga om
förändringar i statens utgifter och inkomster i ett sammanhang och som en
helhet. Begränsningar av de offentliga utgifterna utgör ett väsentligt inslag i
denna politik. Vi konstaterar också att oljeskatten på vårt initiativ kommer
att höjas från den 1 januari. Regeringen gör uppenbarligen den bedömningen
att medlen kan användas för att finansiera nya utgifter. Vi föredrar att
använda dem för sänkningar av inkomstskatten.

Sammanfattande kommentar

Sammantaget torde effekterna på den samhällsekonomiska balansen av våra
förslag innebära en avsevärd förbättring i förhållande till regeringen.

Effekterna på den inhemska efterfrågan innebär sammantaget en viss
dämpning. Sänkningen av inkomstskatten spär på efterfrågan med ca 4
miljarder på kort sikt. Detta uppvägs emellertid av den redan beslutade
höjningen av oljeskatten (ca 1,9 miljarder), våra sparfrämjande åtgärder
(om sparkvoten bara stiger med 1/2 procentenhet motsvarar det en efterfrågedämpning
med ca 2,5 miljarder) samt våra förslag om reducerade
bostadssubventioner (på kort sikt innebär våra förslag en minskning som är
ca 0,4 miljarder större än regeringens). De dämpande effekterna summerar
alltså till minst 4,8 miljarder, sannolikt betydligt mer, vilket mer än väl
uppväger effekten av skattesänkningen på ca 4 miljarder.

Effekter av det av oss förslagna förvärvsavdraget för pensionärer kan
väntas få omedelbara och snabba konsekvenser för arbetsutbudet och
därmed produktionen.

Det finns ca 80 000 pensionärer per årsklass i åldern 65—70 år, dvs totalt ca
400 000 pensionärer under 70 år. Antag att blygsamma 10 % av dem
förvärvsarbetar 1 månad per år när förvärvsavdraget införs. Det motsvarar
40 000 arbetsmånader. Det motsvarar drygt 6 miljoner arbetstimmar i
tillskott under 1 år. En rent mekanisk beräkning innebär att detta leder till ett
produktionstillskott på ca 1 miljard. Detta sannolika är att betydligt fler
pensionärer blir intresserade av fortsatt förvärvsarbete när avskastningen
efter skatt ökar radikalt. Om t ex hälften av dem skulle förvärvsarbeta bara
en månad blir produktionstillskottet ca 5 miljarder kr på ett år.

Det är uppenbart att den samhällsekonomiska balansen, dvs förhållandet
mellan utbud och efterfrågan, kommer att förbättras väsentligt när utbudet
ökar och efterfrågan något dämpas. Detta skapar förutsättningar för en lägre
inflation nästa år med folkpartiets politik än med regeringens.

Hemställan Mot. 1988/89

Fill

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för
asylsökande att få beredskapsarbete,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ytterligare insatser
för att ge arbete åt människor med handikapp,

3. att riksdagen hos regeringen begär en senare redovisning av hur
reglerna för s k merkostnadsbidrag tillämpats i praktiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att byggnadsregleringen bör avvecklas,

5. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beträffande
ombyggnadslån och räntebidrag i befintlig bebyggelse hos regeringen
begär förslag om minskade bostadssubventioner i enlighet med vad
som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om reavinstskatten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om avsättningar till reparationsfonder,

8. att riksdagen, om regeringens förslag i denna del godkänns, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om att
förändringar i villkoren för ombyggnadslån gäller projekt för vilka
ansökningar inkommit till förmedlingsorganet efter den 26 oktober
1988,

9. att riksdagen, om regeringens förslag i denna del godkänns, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
undantag från ändrade villkor för ombyggnadslån för ålderdomshem,
gruppbostäder för åldersdementa och övergångsbostäder för flyktingar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utgångspunkterna för den framtida jordbrukspolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om omedelbart avskaffande av tekorestriktionerna,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om stimulans av enskilda alternativ till offentlig
produktion av sociala tjänster,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stimulanser av
långsiktigt bundet sparande för ungdomar enligt vad som anförs i
motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stimulanser av
långsiktigt bundet sparande i bank enligt vad som anförs i motionen,

13

15. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som i övrigt anges i motionen.

Stockholm den 16 november 1988

Bengt Westerberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1988/89
Fill

14