Motion till riksdagen
1988/89: FÖ713

av Jarl Lander m. fl. (s)
Räddningstjänsten i glesbygd

I motion till riksdagen om räddningstjänsten i glesbygd 1987/88: FÖ503
påtalades att räddningstjänstens möjligheter till en snabb och slagkraftig
insats är starkt begränsade, främst beroende på långa avstånd och i många
fall begränsade resurser. I motionen föreslogs att statens räddningsverk
(SRV) borde få uppdraget att göra en analys av situationen och komma
med förslag till förbättringar.

Utskottet konstaterade i sitt yttrande 1988/89: FöU 2 att SRV i sitt
yttrande uppgivit att man redan börjat uppta problemen rörande räddningstjänsten
i glesbygd till närmare granskning. Utskottet ansåg sig därmed
kunna utgå ifrån att den i motionen föreslagna analysen kommer att
genomföras av verket.

Det är glädjande att räddningsverket redan uppmärksammat den särskilda
situation som gäller för människor i glesbygd och deras möjligheter
att få en snabb räddningsinsats. Verkets analys av situationen bör dock
skyndas på varför verket bör åläggas att till regeringen redovisa de åtgärder
man avser att vidta senast utgången av år 1989.

Räddningsverkets analys bör särskilt omfatta följande:

— En starkt förbättrad samverkan mellan statliga och kommunala resurser.
Polisens resurser är begränsade varför det bör belysas vilka av de
uppgifter som normalt utförs av polisen som kan överföras till räddningstjänsten.
Det kan t. ex. röra sig om omdirigering av trafik vid
olyckor, vissa utredningsuppdrag i samband med bränder.

— Det föreligger för närvarande skyldighet för den kommunala räddningstjänsten
att göra en insats om det gäller olyckshändelser eller övervägande
fara för olyckshändelser. Däremot finns ingen skyldighet att göra
insatser när det t. ex. gäller akuta sjukdomstillstånd. Det har gjorts
försök, med lyckat resultat, inom bl. a. Kumla kommun med att låta
räddningstjänsten även göra insatser vid sådana händelser. Då ambulansresurserna
är begränsade inom glesbygd bör det till räddningsverket
särskilt uppdras att studera huruvida en sådan utvidgning av insatsberedskapen
kan förbättra situationen.

— Andra statliga myndigheters möjligheter och resurser bör inventeras.
Närmast avses Tullverket och Vägverket, men även andra myndigheters
möjligheter bör belysas.

— Den kommunala socialtjänsten, främst hemvården, bör kunna ges uppdrag
inom räddningstjänstområdet. I första hand kan det här röra sig

om förebyggande åtgärder av enkel kontrollnatur. Även kommunernas
tekniska funktioner bör kunna medverka.

— Den kommunala sotningsverksamheten har redan viktiga uppgifter
inom det förebyggande brandförsvaret. Skorstensfej arna gör regelbundna
besök i så gott som samtliga fastigheter med intervaller som räddningsverket
bestämmer. Det bör undersökas om skorstensfejarna kan
åläggas ytterligare arbetsuppgifter utöver de redan nu föreskrivna.

— Det är allmänt accepterat att s. k. brandvarnare verkligen räddar liv.
Brandförsvarsföreningen och även räddningsverket rekommenderar att
brandvarnare installeras i alla lägenheter oavsett avstånd till närmaste
räddningskår. 1 glesbygd måste det anses vara än mer nödvändigt med
brandvarnare än på annat håll. Verket bör utreda hur installation av
brandvarnare kan utökas så att så gott som samtliga fastigheter i glesbygd
blir utrustade med en brandvarnare. I första hand bör då frivilliga
åtgärder övervägas.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad som i
motionen anförts om behovet av åtgärder för att förbättra räddningstjänsten
i glesbygd,

2. att riksdagen hos regeringen begär att räddningsverket får i
uppdrag att senast utgången av år 1989 redovisa de åtgärder man
ämnar vidta till stöd för en bättre räddningstjänst i glesbygd.

Stockholm den 24 januari 1989

Jarl Lander (s)

Hans Rosengren (s) Ewa Hedkvist Petersen (s)

Mats Lindberg (s)

Mot. 1988/89
FÖ713

5