Motion till riksdagen
1988/89:FÖ511

av Gunhild Bolander (c)
Sjukvården i krig

Den civila sjukvården i krig har sedan 1982 års försvarsbeslut varit den
funktion som prioriterats högst inom den civila delen av totalförsvaret. Det
är väl känt att åtgärder för att öka uthålligheten i krig inte vidtagits i den takt
som riksdagen förutsatte i samband med 1982 års försvarsbeslut. Detta har
bl.a. föranlett att ett öppet utskottsförhör med försvars- och socialutskotten
genomfördes den 22 november 1988. Därvid togs också frågan upp om vad
som nu kommer att ske efter 1987 års försvarsbeslut. Pågående civilområdesvisa
inventering av sjukvårdens kapacitet i krig kommer dock att ge ett
bättre underlag för åtgärder än vad som var fallet efter 1982 års beslut.

Sjukvårdens förmåga i krig är emellertid inte beroende enbart av att vi
köper materiel, läkemedel etc. och lägger i förråd. Personalen inom sjukvården
måste utbildas och övas i fred för att vi skall kunna klara de krav som
ställs på sjukvården i krig. Vidare måste verksamheten planläggas på ett
samordnat sätt i hela landsdelar i form av gemensamma civila och militära
planer för de landstingsövergripande sjukvårdsoperationer som blir nödvändiga
om vi skall kunna sammanföra krigsskadade patienter och behövliga
resurser inom den bestämda tidsram (timmar) som krävs i krig. Denna
planläggning liksom ledningsutbildning och landstingskommunala ledningsövningar
genomförs i fred av civilbefälhavarna i samråd med militärbefälhavarna.
Civilbefälhavarna har således en nyckelroll när det gäller att
leda och utnyttja samhällets sjukvård i krig. Civil- och militärbefälhavarna
har därför gemensamma planeringsinriktningar eller civo-miloplaner för
sjukvårdens verksamhet i krig för att sjukvården skall kunna bedrivas samordnat
inom civil- och militärområdena. Sjukvårdshuvudmännens planer
för verksamheten i krig måste således bygga på vad civilbefälhavaren anger.

I prop. 1984/85:160 rörande ledningen av de civila delarna av totalförsvaret
föreslog försvarsministern att civilbefälhavarna borde få föreskriftsrätt
redan i fred mot länsstyrelser och sidoordnade statliga myndigheter när
det gällde beredskapsförberedelsernas inriktning. Efter riksdagsbehandling
har civilbefälhavarna fått föreskriftsrätt i fred mot länsstyrelserna m.fl.
när det gäller planläggningen av totalförsvaret inom civilområdet (förordning
1986:294, 16 §).

Ett av motiven för civilbefälhavarnas föreskriftsrätt, som angavs i prop.
1984/85:160, var att regeringen ville säkerställa att beredskapsförberedelserna
inom civilområdena fick en enhetlig inriktning. Sjukvården var emellertid
inte med i sammanhanget, eftersom det enbart gällde statliga myndigheter,
men försvarsministern framhöll bl.a.

”Vad gäller frågan om civilbefälhavarnas föreskriftsrätt mot andra än stat

liga myndigheter vill jag framhålla att denna måste grundas på lagstiftning.
Jag avser att återkomma till denna fråga.”

Med ”andra än statliga myndigheter” avsågs rimligen enbart sjukvårdshuvudmännen.

Försvarsministerns uttalande har fortfarande inte resulterat i något regeringsförslag,
och jag vill därför föreslå att lagstiftning nu kommer till stånd
för att reglera denna för krigssjukvårdsplaneringen mycket viktiga fråga.

Civilbefälhavarnas instruktion

Beträffande civilbefälhavarnas instruktion så är den i stort behov av en
översyn. Den daterar sig till 1970, och sedan dess har civilbefälhavarnas roll
starkt förändrats, bl.a. genom tillkomsten av föreskriftsrätten 1986.

I instruktionen för myndigheter som har föreskriftsrätt bör krävas att de
skall ”tillse” att statsmakternas uppgifter till dem genomförs. I nuvarande
instruktion används uttrycket ”verka för”, vilket är ett till intet förpliktande
uttryck.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som
reglerar krigssjukvårdsplanläggningen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av civilbefälhavarnas
instruktion.

Stockholm den 24 januari 1989
Gunhild Bolander (c)

Mot.1988/89

FÖ511

11