Motion till riksdagen
1988/89: FÖ305

av Paul Ciszuk och Anna Horn af Rantzien
(båda mp)

Landsbygdens roll i totalförsvaret

Ett sårbart samhälle

Vi lever i ett sårbart samhälle. Sårbarheten har ökat med alla de maskiner
och verktyg, som gjort livet bekvämare — men också hetsigare. Stordrift
och centralisering har gått hand i hand med den industriella utvecklingen.
Tidigare var förhållandena mellan stad och landsbygd mer välbalanserade.
Staden med sina rika möjligheter till högre utbildning och kommersiellt
kultur- och varuutbud m. m. låg i nära kontakt med och försörjdes till stor
del av sitt omland. Idag börjar de största städerna bli otympliga och svåra
att kontrollera vad gäller lagöverträdelser, trafik- och bostadsproblem och
avfallshantering. Samtidigt växer glesbygdsproblemen; närservicen blir
allt sämre när befolkningsunderlaget sviktar och ungdomen lockas till
städerna av det större nöjes- och arbetsutbudet. De kvarvarande får till
råga på allt vja skattsedeln subventionera bostadsbyggandet och transportsystemet
i städerna.

Vi vet att vi behöver vår levande landsbygd — för försvar och livsmedelsförsörjning,
för att hålla kultur- och naturvärden levande och för att
bibehålla de grundläggande överlevnadskunskaperna, som idag är på väg
att falla i glömska. Vi behöver ett jordbruk där man inte är helt beroende
av insatsvaror som är importerade och där man tillämpar odlingsmetoder,
som ger långsiktigt bärande jordar och fullvärdiga livsmedel.

Samverkan mellan regementen och lantbruk

Obalansen mellan stad och land är besvärande redan i fredstid och i
händelse av krig eller avspärrning hotar samhällets totala kollaps. En
fientlig makt kan bemäktiga sig storstadsregionerna genom små insatser
mot vitala punkter i el-, värme-, vatten- eller datasystem och samtidigt
erövra stora landsbygdsområden helt enkelt på grund av att de är i stort
sett folktomma. Där finns inte människor tillräckligt för hemvärnet — än
mindre för tillräckliga skyddsstyrkor att försvara kraftverk, flygfält, ilandstigningsplatser
osv. Det finns således rent försvarspolitiska skäl att se till
att vi får en mera levande landsbygd.

Det centraliserade samhället med tre—fyra storstadsregioner har också
dåliga förutsättningar att klara förvaltningen av landet på ett sätt som är
ekologiskt försvarbart inför kommande generationer. Flera decenniers

regionalpolitik har tyvärr inte lyckats förhindra att vi hamnat i en svår Mot. 1
situation. På olika sätt måste nya vägar prövas. En kan vara att man utgår FÖ305
från det faktum att försvarshänsyn och ekologiska hänsyn i långa stycken
går hand i hand. Ekologiskt lantbruk har exempelvis i sin målsättning att
den enskilda gården skall ha en hög grad av självförsörjning. Därmed blir
den en robust enhet, som har möjlighet att fungera även vid krig och
avspärrning, vilket kan ge säkra och långvariga bidrag till livsmedels- och
energiförsörjning. Samtidigt hålls fler arbetstillfällen kvar på gårdarna och
därmed på landsbygden, vilket som tidigare nämnts är nödvändigt ur
försvarssynpunkt.

Inom den militära delen av försvaret finns idag stora resurser vad gäller
människor (värnpliktiga), mark (stora övningsfält), byggnader, maskiner
och fordon. Det finns fortfarande genom försvarsområdesregementen och
frivilligorganisationer en viss regional förankring. Inom försvaret har man
även insett behovet av utbildning i överlevnadsteknik såväl för jägarsoldater
som för civila. Med tanke på nämnda behov och förutsättningar synes
det inte orimligt att man vid de regionala regementena började bygga upp
ekologiska gårdar. I vissa fall kan man sannolikt använda delar av övningsfälten
— i andra fall kan det vara mera praktiskt att samarbeta med
intresserade lantbrukare. Vid kusten borde man på några platser kunna
sätta skärgårdshemman i allsidig drift, vilket även skulle vara av direkt
värde för kustbevakningen. Gårdar av här skisserat slag skulle kunna
användas för utbildning i överlevnadsteknik, meningsfullt arbete för vapenfria
värnpliktiga, demonstration och utveckling av ekologisk teknik,
rekreation för människor i vapentjänst och samtidigt utgöra en fin kontaktpunkt
för länets totalförsvar och landsbygdsutveckling.

För att ekonomiskt stödja en verksamhet av här skisserat slag borde
inrättas en fond för landsbygdsutveckling av hög angelägenhet för försvaret.
Fonden borde kunna förvaltas genom överstyrelsen för civil beredskap.

Hemställan
Vi yrkar

att riksdagen beslutar att i budgeten för 1989/90 avsätta
300000000 kr till en fond för landsbygdsutveckling av hög angelägenhet
ur försvarssynpunkt.

Stockholm den 24 januari 1989

Paul Ciszuk (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)