Motion till riksdagen
1988/89: FÖ205
av Per Gahrton (mp)
Den grundstötta sovjetiska ubåten i
Blekingeskärgården, m. m.
Mot.
1988/89
FÖ205 —207
Ubåtsaffarerna har duggat tätt sedan den minnesvärda morgonen hösten
1981 då en sovjetisk ubåt oförnekligen låg stadigt förankrad på urberget i
blekingeskärgården. Minst någon gång per år sedan dess har det varit stort
ubåtslarm.
Är den svenska U137-versionen trovärdig?
”Vilken förnuftig människa, för att inte tala om militära experter, skulle
kunna tänka sig att en ubåt som går i övervattensläge med tända färdljus
och med dieselmotorer, vars buller hördes på långt håll, ja till och med
under nattetid och i dålig sikt, skulle kunna bedriva sådan 'verksamhet’”,
skrev den sovjetiska regeringen i sitt svar på den svenska protestnoten
efter U137:s grundstötning. Ungefär samma grundfrågor har svenska kritiker
ställt. Betyder det att de har ägnat sig åt ”desinformation” i sovjetisk
tjänst?
Nej, tvärtom har de ställt den grundfråga som i en sund demokrati borde
ställts av en stor majoritet, inte bara av en ynka förlöjligad minoritet. De
har helt enkelt frågat: Är den officiella svenska versionen sannolik? Det
besvärande för regering och maktelit är att det krävs att samtliga kritiska
synpunkter antingen kan falsifieras eller bevisas vara förenliga med den
officiella versionen för att denna ska hålla. Detta är en logisk grundlag.
Det är ju inte kritikerna som lägger fram en exakt helhetsversion som de
kräver tilltro till, utan det är den officiella versionen som utgör en detaljerad
anklagelseakt som måste hålla i alla detaljer för att hålla överhuvudtaget!
Kritikerna behöver bara ha rätt i eli enda påstående för att den
officiella versionen skall brista.
Var blev atombomben av?
Låt oss alltså betrakta bara en enda ”detalj” i den officiella svenska
versionen, den påstådda atombeväpningen. 1 en intervju i en film av Maj
Wechselman framträder den svenske tekniker som gav upphov till denna
ödesdigra uppgift som starkt präglade Fälldinregeringens reaktion på
U137. Teknikern medger i Jilmen att han inte har bevisat att U137 var 1
1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr FÖ205 - 207
atomvapenbeväpnad! Han hävdar att pressen blåste upp historien enormt.
Ändå tycker han att ”man kan ju inte gå ut och dementera allting”.
Oppenheimer, Bohr m. fl. stora kärnfysiker skulle vrida sig i sina gravar
om de kunde höra en ung kärnvapenforskare uttrycka sig så! Som om
forskaren inte hade ansvar för hur hans rön används. Danska kolleger till
svensken intygar f.ö. i filmen att denne inte kan ha påvisat atomvapen
med de instrument och metoder han använde sig av. Denne tekniker har
alltså spelat en strategisk roll. han har levererat undersökningsresultat som
missbrukats å det grövsta på politisk nivå — och han reagerar inte förrän
flera år senare när han får frågor av en filmmakare!
Hur har då det officiella Sverige reagerat på att sensationsuppgiften om
att U137 hade atomvapen ombord visat sig vara en myt? Med tystnad.
Ingen framträder numera till försvar för denna, på sin tid, oerhört allvarliga
anklagelse mot Sovjetunionen. Man har bara i tysthet låtit saken falla.
Behöver internationella anklagelser inte bevisas?
Maktelitens syn på betydelsen av sanning i ubåtssammanhangen uttrycktes
oförblommerat av chefsredaktör Svante Nycander 1985 i Dagens Nyheter
där han erkänner att den officiella versionen inte kan ledas i bevis.
Men han anser att vi får ”uthärda att inte veta säkert”. Det räcker, anser
han att Sovjets skuld ”inte kan uteslutas”. Han hävdar att det troliga är att
Sovjet ”har så liten respekt för den svenska beredskapen att man ansåg en
sådan operation som så gott som riskfri”. Givetvis är det möjligt att en
supermakt som tillåtit sig aktioner typ Ungern 1956, Tjeckoslovakien
1968 och Afganistaninvasionen skulle kunna resonera så. Men räcker
möjligheten att det är så verkligen för officiella diplomatiska beskyllningar?
Var blev Sven Anderssons internationella kommission av?
1 den sovjetiska svarsnoten efter den svenska Hårsfjärdenprotesten talades
om behov av en ”ny och objektiv undersökning”, på vilket ubåtskommissionens
ordförande Sven Andersson reagerade positivt; han föreslog till och
med en internationell expertkommission med Sovjetunionens medverkan
(DN 15/5 1983). Men ÖB avvisade omedelbart idén, som därefter självdog
eller viftades bort. Efter detta har ingen velat ta dylika tankegångar på
allvar. Varför? Vågar de svenska ansvariga inte utsätta sina indicier för
opartisk internationell granskning?
Hur svara på misstankar om intrång?
Nycanders tes var att sanningsfrågan inte spelar någon roll eftersom redan
möjligheten av avsiktlig inträngning kräver militära motåtgärder!
Om detta kan sägas två saker:
1. Militära och diplomatiska reaktioner är inte detsamma. Om endast
misstankar kan motivera en viss militär beredskapsåtgärd är ett lands
ensak. Men om endast misstankar leder till officiella protestnoter betyder
Mot. 1988/89
FÖ205
2
del att varje strävan efter en internationell rättsordning har punkterats.
Diplomatiska beskyllningar som inte håller för en sedvanlig bevisgranskning
borde givetvis tas tillbaka.
2. Om man i ett land låter sina rustningar och sin försvarspolitik styras av
militärens hotbilder helt oberoende av deras sanningshalt har man avhänt
sig den politiska styrningen av militären, vilket är första steget mot att
avskaffa demokratin. Nycanders resonemang betyder att militären kan
hitta på vad som helst. Så länge det inte kan avfärdas på grund av sin
uppenbara orimlighet, så länge det finns ett uns av sannolikhet i hypotesen,
skall alltså politikerna bevilja de anslag militären säger sig behöva för
att bemöta hotet.
Har ÖB bevis?
U137 var verklig. En mängd optiska iakttagelser och hydrofonindikationer
har också varit verkliga. När jag tillsammans med några andra medlemmar
av ledningen för miljöpartiet de gröna i februari 1988 fick samma
föredragning av ÖB om ubåtslarmen som riksdagspartierna tidigare fått
kunde visserligen många ”trovärdiga” indikationer rapporteras, men bara
ett enda ”bevis” som ÖB uttryckligen trodde skulle hålla inför domstolsprövning:
Bilder (tidigare visade i TV) av bottenspår av bandfordon.
Varför prövas då inte det ”beviset” inför Internationella Domstolen?
Låt det vara helt klart: Min tes är inte att det absolut inte har förekommit
illegala undervattenskränkningar av svenska farvatten. Det handlar här i
stället om att visa hur en otvetydig incident (U137) utnyttjas, anpassas och
förvrängs på ett sätt som hotar varje försök att etablera en internationell
rättsordning, grundad på idén om internationell skiljedom.
Fortfarande spökar ubåtsafFärer med jämna mellanrum — om än mera
sällan än tidigare. De flesta svenska makthavare tycks vara helt övertygade
om att illegala sovjetiska kränkningar fortfarande pågår. De må i sina
hjärtan tro vad de vill. Men det är ett elementärt anständighetskrav att
relationerna med andra stater bygger på internationell rättsordning.
Egypten och Israel har efter tio år lyckets lösa en territoriell konflikt
genom internationell skiljedom.
Vad finns det för skäl mot att överlämna ubåtsaffarerna till samma
förfarande?
Hemställan
Mot bakgrund av ovanstående hemställer jag
1. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om U137:s påstådda
atombeväpning görs till föremål för förnyad och opartisk utredning,
t. ex. av PRIO i Oslo,
2. att riksdagen hos regeringen begär överlämnande av befintliga
bevis angående U137:s påstådda karaktär och avsikter till Internationella
Domstolen i Haag eller annan liknande instans i och för
skiljedom,
Mot. 1988/89
FÖ205
3
+ 1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr FÖ205 - 207
3. att riksdagen hos regeringen begär överlämnande av samtliga
bevis på andra påstådda ubåtskränkningar som man har åberopat
eller vill åberopa i internationella offentliga diplomatiska sammanhang
till Internationella Domstolen i Haag eller annan liknande
instans i och för skiljedom,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
samtliga officiella noter, uttalanden och texter från svensk sida
angående utbåtsaffarerna skall granskas och eventuellt korrigeras i
enlighet med de internationella skiljedomarnas utslag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
misstänkta men internationellt obevisade gränskränkningar mot
Sverige i det diplomatiska umgänget skall betraktas enligt vanliga
rättsprinciper, dvs. såsom icke inträffade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
misstänkta men obevisade gränskränkningar givetvis får tillmätas
samma vikt i beredskapsplaneringen som seriösa försvarsplanerare
anser rimligt när det gäller andra hypotetiska faktorer, t. ex. underrättelsetjänstens
gissningar och militärstrategernas s. k. hotbilder.
Stockholm den 25 januari 1989
Per Gahrton (mp)
Mot. 1988/89
FÖ205
4