Motion till riksdagen
1988/89:Bo506

av Sonia Karlsson (s)

Ersättningsreglerna i plan- och bygglagen

Mot.

1988/89

Bo506-508

Ett syfte med den nya plan- och bygglagen (PBL) var att öka kommunernas
möjligheter att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i privat ägo och
samtidigt garantera att inga enskilda skulle drabbas ekonomiskt av kommunens
bevarandeambitioner. Kommunen har därför fått rätt att i detaljplan
(eller områdesbestämmelser) införa skyddsbestämmelser, som reglerar
utformningen av såväl interiör som exteriör hos kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse och även vilka underhållsmetoder som skall användas. Den
fastighetsägare, som anser att dessa bestämmelser innebär att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten, skall
väcka talan om ersättning inom två år från det att detaljplanen vunnit laga

En bärande tanke i PBL är att detaljplaner skall vara genomförandeinriktade;
att alla genomförandefrågor skall vara väl utredda och redovisade i en
särskild genomförandebeskrivning. Genomförandebeskrivningen skall följa
planen under hela planprocessen, från ett magert första utkast, vilket
successivt förtydligas och kompletteras då man genom samråds- och utställningsförfarandena
får klarhet i hur olika intressenter ställer sig till det som
föreslås i planen. När planen antas skall samtliga konsekvenser, bland annat
de ekonomiska, stå klara för det organ som antar planen och övriga
inblandade parter.

Det är därför mycket olyckligt att PBL i sin nuvarande skrivning inte
innehåller någon skyldighet för fastighetsägare att varsla kommunen om
eventuella ersättningsanspråk redan under planprocessens gång. Samtliga
fastighetsägare inom ett planområde skall enligt lagen kontaktas under
planprocessen, och för att ha rätt att överklaga planen till länsstyrelsen måste
de, senast under utställningstiden, till kommunen ha framfört skriftliga
klagomål över planen. Ersättningsanspråk på grund av en skyddsbestämmelse
kan däremot komma in upp till två år efter det att planen vunnit laga kraft,
även då den berörda fastighetsägaren inte på något sätt klagat över
skyddsbestämmelsen under planprocessens gång. Detta har lett till att
kommunerna helt enkelt inte törs använda de skyddsbestämmelser för
värdefull bebyggelse, som den nya lagen erbjuder.

PBL har hunnit verka endast under ett och ett halvt år. I princip bör en så
omfattande lagreform som denna få en chans att prövas under en längre
period innan man börjar göra ändringar i den. Det finns dock ett antal
problem, som redan nu framstår som så klara att de bör leda till omedelbara
lagjusteringar. Det gäller dels den fråga jag berört här ovan, dels också ett 1

kraft.

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Bo506—508

antal förenklingar och förtydliganden av PBL:s förfaranderegler, som för
närvarande utreds av en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet-boverket.
Arbetsgruppens ändringsförslag har samlats in under återkommande kontakter
med kommunernas och länsstyrelsernas PBL-handledare. För att
kunna försvara PBL:s regelverk inför allmänheten, är det viktigt att de som
arbetar ute på fältet känner att de får ett gensvar på den erfarenhetsåterföring
som skett och att onödiga krångligheter därför rensas bort snarast.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i reglerna för ställande av vissa
ersättningsanspråk enligt PBL,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förenklingar och förtydliganden av
PBL:s förfaranderegler.

Stockholm den 18 januari 1989

Sonia Karlsson (s)

Mot. 1988/89
Bo506

2