Motion till riksdagen
1988/89 :Bo405
avCarlBildtm.fi.
Valfrihet i boendet 1988/89
Bo405-406
Innehållsförteckning
1. Sammanfattning 2
2. Socialistisk bostadspolitik 2
3. Det moderata alternativet 5
3.1 Valfrihet i boendet 5
3.2 Hyresrätt 5
3.3 Bostadsrätt 7
3.4 Äganderätt 8
3.4.1 Spritt bostadsägande 8
3.4.2 Ägda småhus 9
3.4.3 Ägarlägenheter 9
3.5 Fritidshus 9
3.6 Bosparande 10
4. Avreglering 11
4.1 Bostadssektorn sönderreglerad 11
4.2 Låneregler 11
4.3 Räntebidrag 12
4.4 Reparation, om-och tillbyggnad 13
4.5 Normer och byggreglering 14
4.6 Anpassning av normer 15
5. Bostadsbeskattning 15
5.1 Fastighetstaxeringen 1990 15
5.1.1 Höjda taxeringsvärden 15
5.1.2 Fastighetsskatten 16
5.1.3 Småhusbeskattningen 16
5.1.4 Sammantagna effekter av fastighetstaxeringen ... . 17
5.2 Småhusbeskattningens utformning på sikt 17
5.3 Realisationsvinstbeskattning av fastigheter och bostadsrätter
18
5.4 Statlig fastighetsskatt 19
5.5 Fastighetstaxeringsreglerna 19
6. Markpolitik 20
6.1 Ägande och ansvar 20
6.2 Förköp, expropriation och markvillkor 21
6.3 Plan-och bygglagen (PBL) 21
6.4 Strandskydd 22
7. Hemställan 22
1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Bo405 —406
1. Sammanfattning
Svensk bostadspolitik präglas av hård detaljreglering och styrning, stora
subventioner och brist på valfrihet i boendet. Äganderätten har urholkats
alltmer.
Antalet bostäder per invånare är högre i Sverige än i andra länder. Trots
detta kan inte hundratusentals människor i vårt land förverkliga sina
bostadsönskemål. Den socialistiska mark- och bostadspolitiken har resulterat
i så omfattande trögrörlighet på bostadsmarknaden att denna inte längre
fungerar.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning måste svensk bostadspolitik
förändras i grunden. Utgångspunkter för våra förslag är valfrihet för de
enskilda människorna och respekt för den enskilda äganderätten.
Våra förslag innebär bl.a:
- Dagens omyndigförklaring av landets hyresgäster måste avskaffas. Hyresförhandlingslagen
skall ändras så att den enskilde hyresgästen får
förhandlingsrätt gentemot värden.
- Hyresgästernas egna värderingar måste få ökat genomslag vid hyressättningen
genom att lägesfaktorn ges ökad tyngd.
- All den mot enskild bostadsrätt diskriminerande lagstiftning som socialdemokraterna
med stöd av kommunisterna genomdrivit under senare år
skall avskaffas.
- Med dagens regler blir boendekostnaden i ett nytt småhus med äganderätt
över 1 000 kronor högre i månaden jämfört med om småhuset upplåts
med bostadsrätt eller hyresrätt. Denna orättvisa måste avskaffas och
neutraliteten mellan upplåtelseformerna återupprättas.
- Ett särskilt bosparsystem, öppet för alla, som premierar förvärv av egen
bostad skall inrättas.
- Bostadsbyggandet kännetecknas av ett omfattande och kostnadsdrivande
lånekineseri. För att avveckla detta bör gällande låneregler ersättas med
ett enhetslånesystem.
- 1 kombination med sänkta skatter kan räntebidragen, som kommande
budgetår beräknas uppgå till 17,7 miljarder kronor, reduceras med 600
miljoner kronor, vilket innebär att en trerumslägenhet blir knappt 40
kronor dyrare i månaden.
- För att underlätta god omvårdnad och ett bättre underhåll av fastighetsbeståndet
bör ett system med skattefri avsättning till fastighetsanknutna
reparationsfonder införas.
- En särskild utredning bör tillsättas för att studera om realisationsvinstbeskattning
av bostäder kan begränsas till korta innehav eller helt avskaffas.
- Småhusbeskattningen måste ändras så att 1990 års fastighetstaxering inte
leder till ökade boendekostnader för småhusägarna.
- Strandskyddsreglerna bör ändras så att det blir lättare att bygga nära
stränder i glesbygd.
2. Socialistisk bostadspolitik
Bostadsområdet är den samhällssektor i Sverige där socialistisk regleringsoch
planhushållningspolitik är sorn mest utvecklad. Det är också en sektor
Mot. 1988/89
Bo405
2
som kännetecknas av köer, bristande valfrihet, krångel och byråkrati, snabb
kostnadsökning och ensidig favorisering av kommunala bostadsföretag samt
de rikskooperativa företagen HSB och Riksbyggen. Äganderätten har
urgröpts alltmer. Den enskilde hyresgästens inflytande utövas av Hyresgästernas
Riksförbund, trots att flertalet hyresgäster inte är medlemmar av
organisationen. Kommunerna har ett avgörande inflytande över all byggverksamhet.
Genom sitt planmonopol bestämmer kommunerna var det skall byggas.
Bostadsförsörjningslagen ger därutöver kommunerna mycket vida befogenheter
i samband med bostadsbyggande. Kommunfullmäktige antar
årligen bostadsförsörjningsprogram. Dessa program anger hur mycket
kommunen anser skall byggas och var det skall ske. Dessutom regleras vilka
hus som skall upplåtas med hyresrätt, bostadsrätt respektive äganderätt.
Många kommuner anger t o m vilka byggherrar som skall bygga samt
bostädernas storlek.
Markvillkoret, som infördes 1974, innebär att statliga lån för ny- och
ombyggnad endast beviljas om marken förvärvats från kommun eller
landstingskommun. Det ger kommunerna möjlighet att styra marken till de
byggherrar som kommunen vill gynna. Markvillkoret begränsar därmed
konkurrensen och människornas valfrihet.
Kommunerna kan även utnyttja sin möjlighet till förköp genom att träda i
köparens ställe vid en fastighetsförsäljning.
I bostadsfinansieringsförordningen finns en rad bestämmelser som måste
uppfyllas för att lån och bidrag skall utgå. Färdigprojekterade områden kan
därför på denna grund bli föremål för omprojektering och överarbetning.
Sedan får ärendet gå igenom de byråkratiska kvarnarna ytterligare en gång.
Hur mycket denna hantering ökar kostnaderna i bostadsbyggandet och
därmed boendekostnaderna är det ingen som vet.
Den socialistiska bostadspolitiken präglas av hård detaljreglering och
styrning, stora subventioner och brist på valfrihet i boendet. Denna
utveckling har förstärkts efter socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten
genom en lång rad lagändringar och skattehöjningar.
1983 infördes hyreshusavgiften. Denna förändrades sedan till en fastighetsskatt,
vars tillämpningsområde därefter har utökats samtidigt som
skatten har höjts. Hyresgäster, bostadsrättsinnehavare, egnahemsägare och
andra fastighetsägare skall betala 5,7 miljarder kronor i fastighetsskatt under
1989.
De hyresgäster som bor i kommunalägda hyreshus har fråntagits rätten att
i samband med försäljning av det hus de bor i få företräde för att ombilda det
till bostadsrätt.
1983 ändrade den socialistiska riksdagsmajoriteten tillståndslagen så att
HSB och Riksbyggen undantogs från kravet på förvärvstillstånd vid köp av
fastighet. Den av enskilda bostadsrättsföreningar bildade riksorganisationen
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC) undantogs
emellertid inte. Denna favorisering har byggts ut genom ett särskilt undantag
för HSB och Riksbyggen när det gäller övertagande av statliga lån vid
fastighetsköp från de s.k. allmännyttiga företagen.
Hösten 1986 genomdrevs den nya plan- och bygglagen, vilken bl.a. innebär
Mot. 1988/89
Bo405
'• ii- ■ i ■ i
3
1* Riksdagen 1988189.3sami. Nr Bo405- 406
en kraftig urholkning av den enskilda äganderätten, försämrad ersättning till
markägaren vid intrång och begränsningar i markutnyttjandet samt tidsbegränsning
i rätten att bygga på egen mark inom planlagt område.
Hösten 1988 infördes ytterligare begränsningar vad gäller möjligheterna
att med statliga lån bygga om äldre fastigheter. Regleringarna, som erhöll en
godtycklig utformning, kommer bl a att leda till att ombyggnad med statliga
lån av äldre bostadsfastigheter kommer att upphöra, trots att det är dessa
fastigheter som är i störst behov av modernisering och ombyggnad. Den fina
bostadsmiljö som våra äldre bostadsområden oftast utgör hotas nu av en ny
rivningsvåg.
Trots att bostadsbyggandet efter några år med rekordlåg produktion nu
åter är i nivå med vad den var som lägst under de borgerliga regeringsåren
och trots att antalet bostäder aldrig varit större - Sverige har det största
antalet bostäder per capita i världen - kan tiotusentals människor inte få en
egen bostad och hundratusentals inte den bostad de önskar. Den socialistiska
mark- och bostadspolitiken har helt enkelt resulterat i att bostadsmarknaden
inte längre fungerar.
Bostadsbyggandets omfattning och inriktning styrs i mycket stor utsträckning
av låne- och subventionssystemets utformning. Att så är fallet illustreras
mycket tydligt av de senaste årens statistik rörande gruppbyggda småhus.
1987 fattade länsbostadsnämnderna s k preliminära beslut om bostadslån för
totalt 9 800 gruppbyggda småhus. Av dessa var inte mindre än 9 100 avsedda
för hyres- och bostadsrätt. I hela Sverige igångsattes således endast 700
småhus i grupp med äganderätt. Denna katastrofalt låga siffra är inte någon
statistisk tillfällighet utan resultatet av en utveckling som accelererat under
de senaste åren.
Orsaken är inte en förändring av konsumenternas grundläggande värderingar
av hur de vill bo. Den sammanhänger helt med att socialdemokraterna
med kommunisternas stöd genomdrivit förändringar av regelsystemet så att
den enskildes månadskostnad blir drastiskt minskad om ett gruppbyggt
småhus upplåts med hyres- eller bostadsrätt jämfört med äganderätt. Att så
är fallet konstateras också i det nya boverkets anslagsframställan för
budgetåret 1989/90. Den neutralitet mellan upplåtelseformerna som riksdagen
fastslagit skall gälla existerar helt enkelt inte.
Den obetydliga produktionen av gruppbyggda småhus med äganderätt är,
jämte reavinstbeskattningen, den främsta orsaken till att priserna på
befintliga småhus skjutit i höjden så drastiskt de senaste åren. Prisökningarna
är som störst i storstadsregionerna. Dessa prisökningar har resulterat i att
den stora efterfrågegruppen vad gäller småhus, yngre familjer med barn,
blivit i det närmaste utestängd från marknaden. Det är egentligen endast de
som kan lämna en attraktiv hyres- eller bostadsrätt i byte som har
ekonomiska möjligheter att ta sig in på småhusmarknaden. Det betyder att
man i helt annan utsträckning än under 1970-talet tvingas bo kvar i sin gamla
bostad och att denna inte kan frigöras för bl a de nytillträdande på
bostadsmarknaden.
Även reavinstbeskattningsreglerna bidrar till orörlighet på marknaden.
Många äldre bor t ex kvar i sina småhus, trots att de skulle vilja ha en mindre
bostad i ett flerbostadshus med dess högre servicenivå. De har nämligen
Mot. 1988/89
Bo405
4
upptäckt att om de säljer villan räcker pengarna efter skatt ofta inte till
insatsen för en lägenhet. Trots decenniers amorteringar på lånen räcker
pengarna kanske inte ens till att köpa en hyresrätt ”svart”.
Nyare men perifert belägna lägenheter har högre hyra än äldre lägenheter i
en tätorts centrala delar. Detta gäller även om den centralt belägna
lägenheten är väsentligt större. Detta minskar rörligheten, eftersom den som
en gång lyckats komma över en centralt belägen lägenhet inte gärna lämnar
den, även om den med tiden upplevs som alltför stor.
Den stora trögrörligheten på bostadsmarknaden medför att hundratusentals
människor i vårt land inte kan förverkliga sina bostadsönskemål, trots att
vi i Sverige har världens kanske högsta bostadsstandard. Det får återverkningar
på till exempel arbetsmarknaden genom att försvåra flyttning till ett
nytt och bättre jobb. Såväl människors välfärd som landets ekonomi blir
lidande. Detta är det yttersta beviset för socialdemokraternas totala misslyckande
inom bostadspolitiken.
3. Det moderata alternativet
3.1 Valfrihet i boendet
Utgångspunkter för moderat mark- och bostadspolitik är bostadskonsumenternas
valfrihet och respekten för den enskilda äganderätten. Ägande ger
personligt oberoende och frihet men kräver också ansvar. Spridning av
ägandet medför en spridning av makt. Den decentralisering som härigenom
skapas leder till en bättre maktbalans i samhället.
Valfriheten inom boendet måste öka på alla områden. Den senaste tiden
har det förts en allt mer segregerande bostadspolitik med socialistiska
förtecken. Uttalanden och direkta beslut har fått till följd att kategoriboende
utvecklats bland exempelvis ungdomar och flyktingar. Denna utveckling är
illavarslande.
Bostadspolitikens främsta uppgift skall vara att tillse att människor kan
förverkliga sina bostadsönskemål. Bostadsmarknaden skall styras av människomas
efterfrågan, inte av politisk styrning och detaljreglering.
Om de boendes önskemål får styra utvecklingen kommer detta att få till
följd att såväl den inre som den yttre boendemiljön förbättras. Många
människor önskar ett marknära boende med närhet till naturen. Andra ser
storstadens boende fyllt med fördelar i form av närhet till kultur, service och
människor.
3.2 Hyresrätt
För många människor är hyresrätten den mest attraktiva boendeformen. De
som studerar på annan ort än hemorten, ännu inte har bildat familj eller som
just har påbörjat en yrkeskarriär, varken kan eller vill normalt binda det
kapital som fordras för en ägd bostad. Många, inte minst äldre och
ensamstående, föredrar den höga servicenivå som hyresrätten innebär. All
erfarenhet talar för att hyresrätten även i framtiden kommer att spela en stor
roll på bostadsmarknaden.
Trots att nästan hälften av alla bostäder i Sverige (43%) är hyreslägenheter
Mot. 1988/89
Bo405
5
är valfriheten för dem som önskar bo i hyresrätt begränsad. Det beror på att
den socialistiska regleringspolitiken satt marknaden ur spel. Den låga
rörligheten både inom och mellan de olika upplåtelseformerna drabbar
självfallet även dem som önskar bo med hyresrätt.
För att få en fungerande hyresmarknad krävs att konsumenternas egna
värderingar får ökat genomslag vid hyressättningen. Det stämmer exempelvis
illa med konsumenternas efterfrågan att en ocentralt belägen lägenhet
oftast har samma eller högre hyra än en liknande lägenhet i tätortens centrala
del. För att åstadkomma en förändring krävs att nuvarande s k bruksvärdessystem
reformeras. Det är därför nödvändigt med en översyn av hyreslagen.
Underhålls- och vissa driftskostnader är de enda delarna av hyran som den
enskilde hyresgästen i teorin kan påverka. I praktiken har han eller hon ett
begränsat inflytande även här. Bruksvärdessystemet samt gällande hyresförhandlingssystem
ger inte hyresgästen själv möjlighet att påverka hyran i
tillräcklig omfattning. Lagstiftningen är så utformad att hyresgästen i
praktiken är förhindrad att själv eller genom valt ombud förhandla med
fastighetsägaren om sin hyra m.m.
Fastighetsägarna stipulerar regelmässigt i hyreskontraktet att den enskilde
hyresgästen godkänner en ordning som innebär att hyresförhandlingar och
motsvarande sköts av företaget och hyresgästförening ansluten till Hyresgästernas
Riksförbund. Vill man ha lägenheten, och ofta har man inget annat
val, är det bara att godtaga villkoren. Gällande regelsystem ger i praktiken
hyresgästförening tillhörande Hyresgästernas Riksförbund monopol på att
företräda den enskilde hyresgästen oavsett vederbörandes egen uppfattning.
En omyndigförklaring som denna av ett lands hyresgäster torde vara unik i
västvärlden. Systemets orimlighet illustreras dessutom av att tre hyresgäster
av fyra inte vill vara medlemmar i dessa föreningar.
Moderata samlingspartiet har under många år kritiserat gällande ordning.
Enligt vår uppfattning skall hyresförhandlingslagen ändras så att det är den
enskilde hyresgästen som har förhandlingsrätt gentemot värden. Denna rätt
kan hyresgästen efter eget önskemål överlåta på annan, exempelvis hyresgästförening
i det hus han eller hon bor i, annan större förening eller särskilt
ombud. Vidare skall systemet med uttaxering av förhandlingskostnader och
avgifter för fritids- och boendeinflytandeverksamhet via hyran från hyresgäster
avskaffas.
Hyresgäst kan klaga på hyresvillkor o dyl hos hyresnämnd och bostadsdomstol.
Dessa organ är partssammansatta, vilket innebär att ärendena
avgörs av utöver domaren en representant för fastighetsägarna och en för
Hyresgästernas Riksförbund. Eftersom de bägge avtalsparterna naturligt
nog slår vakt om sin avtalsuppgörelse leder partssammansättningen till att
den enskilde har mycket små möjligheter att vinna gehör för sin ståndpunkt.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning skall prövning inför domstol
vara reell och opartisk. Vi föreslår därför att hyresnämnd och bostadsdomstol
avskaffas och att ärendena överförs till allmän domstol.
En ökad variation i utbudet av service bör enligt vår uppfattning kunna
utvecklas. Olika hyresgäster efterfrågar olika former av service. Det kan
gälla allt ifrån barnfamiljernas till de äldres speciella önskemål. Dessa former
Mot. 1988/89
Bo405
6
av service skall få utvecklas och finansieras på ett friare sätt.
Många hyresgäster som skulle vilja bo i egen ägd lägenhet eller bostadsrättslägenhet
förfogar inte över den kapitalinsats som då är nödvändig. För
att göra det möjligt för fler människor än i dag att förverkliga sina önskemål
föreslår vi ett vid beskattningen premierat bostadssparande (se nedan).
En annan åtgärd med samma syfte vore införande av en ny form av
bostadsupplåtelse. Hyresgästen tecknar kontrakt och bor med hyresrätt tills
han eller hon vill övergå till bostadsrätt. Fastigheten kan därigenom så
småningom komma att övergå från hyresrätt till bostadsrätt. Detta måste
dock vara känt för hyresgästerna vid kontraktsskrivningen.
Det borde vidare vara möjligt att konstruera reglerna så att en viss del av
hyran får tillgodoräknas som kontantinsats vid en övergång till bostadsrätt.
Denna form av ”hyr-köp” eller delat ägande torde ha stora förutsättningar
till framgång - inte minst bland unga människor. För att ett system med
”hyr-köp” skall kunna bli verklighet fordras emellertid förändringar av det
regelverk som i dag detaljstyr bostadsmarknaden. Exempelvis måste förbudet
mot dubbelupplåtelse avskaffas.
En stor del av de nuvarande problemen på bostadsmarknaden beror på en
bristande överensstämmelse mellan människornas önskemål och utbudet.
Det finns därför all anledning att överväga hur en mer flexibel och
kontinuerligt anpassningsbar bostadsmarknad kan uppnås. En stor förbättring
skulle kunna komma till stånd om upplåtelseformen för olika lägenheter
i ett och samma flerfamiljshus kan variera.
3.3 Bostadsrätt
Bostadsrätten är en väl utvecklad boendeform. Andelen lägenheter med
bostadsrätt uppgår till 15% av det totala bostadsbeståndet.
Bostadsrätt är en form av boende som efterfrågas av många. Genom god
omvårdnad, sparsamhet och egna arbetsinsatser blir både drifts- och
underhållskostnader lägre i bostadsrätt än i hyresrätt. Trots det motarbetas
många producenter på bostadsrättsmarknaden av såväl den nuvarande
regeringen som en rad kommuner i vårt land. Med stöd av bl a markvillkoret
förvägras ofta privata företag möjligheten att köpa mark för bostadsrättsbebyggelse.
Det är vanligt att de enda företag som tilldelas mark är de
rikskooperativa företagen HSB och Riksbyggen. Dessa företag bedriver i
och för sig en förtjänstfull verksamhet, men genom att de många olika
enskilda bostadsrättsproducenterna utestängs försämras konkurrensen och
den kvalitetsutveckling och kostnadspress denna för med sig - och därmed
konsumenternas valfrihet.
Vissa jämförelser mellan enskilda bostadsrättsföreningar och HSB/Riksbyggens
projekt har kunnat göras. I bl a Uppsala har driftskostnadsutvecklingen
jämförts. Det har därvid visat sig att privata bostadsrättsföreningar
har lägre kostnader. För en normalstor trerumslägenhet har skillnaden varit
ända upp till 1 000 kronor per månad till den privata bostadsrättens fördel.
Denna utveckling mot ett billigare boende skall uppmuntras och inte
motarbetas.
Lagstiftningen skall enligt vår uppfattning reformeras så att alla som
efterfrågar en bostadsrätt skall kunna förverkliga sina önskemål. Det
Mot. 1988/89
Bo405
7
1** Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Bo405- 406
innebär, förutom att markvillkoret avskaffas, att all den mot enskild
bostadsrätt diskriminerande lagstiftning som socialdemokraterna med stöd
av kommunisterna under senare år har genomdrivit skall avvecklas. Exempel
på sådan diskriminering är särbehandlingen av Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC) genom bl.a tillståndslagen.
Moderata samlingspartiet anser att bostadsrätten fritt skall kunna disponeras
av ägaren. Därför skall nuvarande regler om rätt för HSB och Riksbyggen
att tillämpa hembudsskyldighet för nya bostadsrättsföreningar avskaffas.
Den stora efterfrågan på bostadsrätt som i dag finns i vissa delar av vårt
land skall naturligtvis mötas med ett ökat utbud och inte med regleringar och
förbud. Prisökningar på befintliga bostadsrätter kan därigenom hållas
tillbaka. För att öka förutsättningarna för ett småskaligt bostadsrättsbyggande
bör den s k ombildningslagen ändras så att bostadsrättsföreningar kan
bildas med endast tre lägenheter.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning bör de allmännyttiga företagen
aktivt verka för att hyresgästerna, när dessa så önskar, får köpa det hus
de bor iför ombildning till bostadsrätt. För att underlätta denna ägandespridning
bör riksdagen snarast avskaffa den införda regeln, "lex Malmö", om
slopande av räntebidrag vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag eller
sådana företags fastigheter.
Hyresgäster i privatägda flerbostadshus kan genom s k intresseanmälan
erhålla företrädesrätt framför en annan köpare för förvärv och ombildning
till bostadsrätt. Denna rätt fanns tidigare även för hyresgäster i av allmännyttiga
företag ägda hus. De socialistiska partierna har dock avskaffat denna
rätt. Enligt vår uppfattning bör de ca 1 600 000 människor som bor i
allmännyttan ha samma rättigheter som de som bor i privatägda hus, även när
det gäller att ombilda de hus de bor i till bostadsrätt. Företrädesrätten bör
därför återgå till att omfatta även allmännyttans fastigheter.
3.4 Äganderätt
3.4.1 Spritt bostadsägande
Den enskilda äganderätten är en nödvändig förutsättning för demokrati.
Överallt där socialistisk planekonomi har införts och tillämpats råder
diktatur. Men äganderätten har också på andra sätt stor betydelse för den
enskilde.
Bostaden i form av till exempel småhus eller bostadsrätt är för många
människor den viktigaste och mest värdefulla ägodelen. Ett spritt bostadsägande
för det goda med sig att drift och underhåll blir både billigare och
bättre. Den som äger något tar också som regel god hand om egendomen.
Men trots att önskan om en egen ägd bostad är djupt rotad i det svenska
samhället är exempelvis andelen småhus, som i allmänhet innehas med
äganderätt, lägre i Sverige än i de flesta andra länder i västvärlden. Sålunda
uppgår den till endast 46 procent jämfört med 57 procent i Danmark,
68 procent i Norge och 75 procent i Belgien. Ändå är Sverige ett jämförelsevis
glest befolkat land.
Mot. 1988/89
Bo405
8
3.4.2 Ägda småhus
Socialdemokraternas dokumenterade motvilja mot äganderätt är den främsta
orsaken till att småhusandelen är så låg. Avdragsbegränsning, fastighetsskatt
m.m. har på senare år drivit upp kostnaderna till en för många
medborgare alltför hög nivå. Dessutom är de statliga lånereglerna direkt
diskriminerande mot äganderätt. Av två identiskt lika småhus blir det som är
upplåtet med äganderätt mer än 1 000 kronor dyrare i månaden jämfört med
bostads- eller hyresrätt.
Enligt vår uppfattning måste denna orättvisa elimineras. Vi föreslår därför
att nuvarande statliga låneregelsystem avskaffas och ersätts med lika
lånemöjligheter för samtliga upplåtelseformer.
Nybyggandet av ägda småhus har också, som en följd av bl a socialdemokraternas
motarbetande av denna boendeform, minskat dramatiskt. 1987
byggdes endast 10 000 egnahem att jämföras med de 30-40 000 per år som
byggdes under de borgerliga åren 1976-1982. Även försäljningen av
befintliga egnahem har minskat betydligt trots att efterfrågan är fortsatt hög.
Den främsta orsaken till detta är den nuvarande ”flyttskatten”, dvs
realisationsvinstbeskattningen. Trots att efterfrågan på ägda småhus är hög
har den förda politiken medfört att byggande och omsättning av fastigheter
stadigt sjunkit med efterföljande kraftiga prisökningar. De som drabbas mest
av detta är barnfamiljer.
Skattefrågorna, som behandlas utförligt nedan, har en oerhörd betydelse
inte bara för valet av upplåtelseform utan också för rörligheten på bostadsmarknaden.
3.4.3 Ägarlägenheter
Ytterligare en väg att tillgodose människors önskan om en egen ägd bostad
vore att införa ett ägarlägenhetssystem. Många av dem som önskar en egen
ägd bostad föredrar nämligen att bo i flerbostadshus. Ägarlägenheter finns
sedan länge över hela världen men inte i Sverige. Den statliga ägarlägenhetsutredningen
visade för några år sedan att det inte finns några principiella
hinder för ett införande även i Sverige. För att på detta sätt ytterligare bredda
valfriheten föreslår vi att ett system med ägarlägenheter omedelbart införs.
3.5 Fritidshus
Det finns i vårt land ett stort intresse för natur, friluftsliv och fritidsboende.
Genom växande fritid och tillgång till egen bil har grundläggande förutsättningar
skapats för fler människor att uppleva den rikedom och variation som
vår natur erbjuder. Att bo i fritidshus har därför blivit ett allt viktigare fritidsoch
semesteralternativ. Fritidshuset är utgångspunkten för en stor del av det
rörliga friluftslivet.
En politik som underlättar fritidshusbyggande ger hela Sverige en mängd
fördelar. Utvecklingen i glesbygd skulle främjas genom en ökad efterfrågan
på service.
Utvecklingen i många skärgårdssamhällen skulle förbättras med ett ökat
utbud av fritidshus. Efterfrågan, och därmed priserna, på permanentbostäder
skulle inte öka som i dag.
Mot. 1988/89
Bo405
9
I vårt vidsträckta land räcker marken till för att tillgodose efterfrågan på
fritidshus. Nuvarande bebyggelse, drygt 700 000 hus, återfinns främst längs
kuster, runt vissa sjöar och med tyngdpunkten runt Stockholm och på västoch
sydkusten. Omkring två tredjedelar av alla fritidshus ligger sålunda inom
15 mil från Stockholm, Göteborg eller Malmö, och närmare hälften inom 1,5
km från kust.
Även om förutsättningarna för ytterligare utbyggnad av antalet fritidshus
är begränsade i stora delar av Stockholms skärgård och på väst- och
sydkusterna borde efterfrågan i övriga Sverige - även i omedelbar anslutning
till sjöar och vattendrag - i de flesta fall kunna tillgodoses. Många av dessa
hus kan byggas utanför detaljplan.
För att öka attraktiviteten för fritidsbebyggelse i dessa områden och
samtidigt lätta på trycket längs våra kuster bör bestämmelserna om
strandskydd ändras i enlighet med vad som anges nedan. Vi är övertygade om
att detta skulle resultera i en positiv utveckling för många i dag stagnerande
glesbygdssamhällen och bidraga till ett bevarande av det öppna landskapet
och en levande landsbygd.
Det är även viktigt att kommunernas planläggning ökar tillgången på
tomter samtidigt som statsmakterna på olika sätt underlättar fritidshusboende.
Åtgärder för hushållning med mark och vatten i fjällvärlden - som i och för
sig är nödvändiga - behöver inte hindra fritidshusbebyggelse. Genom
komplettering av befintlig bebyggelse och genom lämpligt utformade
detaljplaner finns möjligheter att högst väsentligt utöka antalet fritidshus.
En politik med denna inriktning är av stort värde för turismen och för alla
medborgare som i dag eller i framtiden vill bo i eget eller hyrt fritidshus. Tnte
minst har den stor regionalpolitisk betydelse.
3.6 Bosparande
I Sverige behöver det enskilda sparandet allmänt sett öka. Ett sätt att öka
sparandet är att skapa nya och attraktiva former för målsparande till egen
bostad i form av ägt småhus eller bostadsrätt. Ökat enskilt bosparande
medför att lånebehovet till bostadssektorn minskar och att månadsutgifterna
för den boende blir lägre. Ägande medför också regelmässigt bättre
hushållning och därmed lägre kostnader för drift och underhåll av bostaden.
Produktionskostnaden för nya bostäder har ökat kraftigt under senare år
och boendekostnaderna är därför höga. trots mycket omfattande subventioner.
Om den enskilde genom ett bosparande kan betala en större insats
minskar behovet av dyra topplån. Boendekostnaden kan då sänkas rejält.
Det finns således flera skäl att införa ett särskilt, av staten premierat,
bosparsystem i stället för det som nyligen införts. Det nu gällande systemet
omfattar enbart ungdomar och är inte knutet till bostadsköp. Ett bosparande
bör, enligt vår mening, ge alla möjlighet att på goda villkor spara till en egen
bostad.
Följande villkor bör omgärda sparformen:
- Bosparande skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst tre år.
- Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller kreditinstitutet i
minst tre år bör man kunna påräkna högre ränta än för annat sparande.
Mot. 1988/89
Bo405
10
- Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot uppvisande av
ingånget köpeavtal.
- När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig skattefri premie
för det sparbelopp som stått inne i minst tre år. Premien utgår med 10 %,
dock högst 10 000 kr.
- I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller medlen
disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri statlig premie.
4. Avreglering
4.1 Bostadssektorn sönderreglerad
Det nuvarande regelsystemet inom bostadssektorn är kostnadsdrivande,
samtidigt som det hindrar konsumenternas önskemål från att slå igenom på
bostadsmarknaden. Resultatet har blivit höga bostadskostnader som dessutom
ökar snabbt.
Samtidigt fungerar bostadsmarknaden dåligt. Det råder mycket liten
överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan, vilket i stor utsträckning
beror på att bostadsmarknaden är så reglerad att den inte längre är någon
marknad utan snarare ett administrativt system.
Förutom att systemet gör att kostnaderna blir högre och tillfredsställelsen
lägre än med en friare ordning leder regleringarna till allt fler regelbrott. De
bostadssökande accepterar i praktiken inte nuvarande ordning utan försöker
på olika sätt ta sig förbi de begränsningar den socialdemokratiska politiken
sätter upp.
I stället för en väl fungerande bostadsmarknad har vi fått ett dåligt
fungerande, socialistiskt administrativt system, med påtagliga inslag av
mygel och olagliga transaktioner.
4.2 Låneregler
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning är det nödvändigt att gällande
låneregelsystem förändras i grunden.
Nuvarande regler är krångliga, svåröverskådliga och kostnadsdrivande.
De har resulterat i en omfattande central, regional och lokal byråkrati. I
stället för att låta konsumenternas önskemål om utformning, standard och
utrustning styra byggandet har producenterna tvingats bygga de bostäder
som får optimalt belåningsvärde.
Ett nytt låne- och bostadsfinansieringssystem bör i princip utformas så att
räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån per m2, neutralt
mellan alla byggherrar och upplåtelseformer. Beräkningen bör göras från en
lägenhet med given storlek, exempelvis 75 m2. För mindre lägenheter
reduceras lånet och för större ökas det upp till en viss största lägenhetsyta.
Om lägenheten är större eller kostar mer än vad som täcks av enhetslånet får
denna kostnad täckas med tilläggslån till marknadsränta.
Lånesystemet bör i princip inte innehålla något moment av kostnadskontroll.
Den byggande får frihet att anpassa sitt bygge till konsumenternas
önskemål. Den enda begränsningen bör vara att byggobjektets kreditsäkerhet
inte riskeras.
Mot. 1988/89
Bo405
11
Detta lånesystem skulle resultera i att styrningen av det svenska bostadsbyggandet
i grunden skulle förändras. I stort sett hela den hantering som i dag
ligger på boverket, länsbostadsnämnder och kommunala förmedlingsorgan i
fråga om prövning av olika byggobjekts kostnader mot en rad schabloner
eller s.k. produktionskostnad m.m. skulle kunna upphöra och ersättas av
sedvanlig kreditriskprövning.
Härmed öppnas möjlighet att helt avskaffa boverkets befattning med
denna långivning. Den kan övertas av de vanliga kreditinstituten. Banker
och andra kreditinstitut gör den slutliga kreditprövningen vid bedömningen
av hur stort eventuellt topplån som kan beviljas. Statens medverkan
inskränker sig till att fastställa regler för enhetslånet och därmed sammanhängande
statlig borgen. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB,
kan avskaffas.
För den byggande skulle det här skisserade låneregelsystemet innebära att
i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt dagens lånekineseri
försvinner. Endast en ren kreditriskprövning behövde återstå. Om exempelvis
en byggherre avsåg att bygga okonventionellt eller utnyttja ej tidigare
använd teknik skulle det över huvud taget inte föranleda någon prövning, så
länge byggobjektets kreditvärdighet inte påverkas. Nytänkande och
produktutveckling stimuleras.
För konsumenterna skulle systemet innebära att bostadsbyggandet äntligen
anpassas till deras skiftande önskemål och värderingar och inte som i dag
till optimal lånevärdering.
Räntebidragens omfattning och utformning i detta enhetslånesystem bör
utredas. Målsättningen bör vara att systemet skall kunna träda i kraft från
budgetåret 1990/91.
4.3 Räntebidrag
Räntebidragen ökar snabbt. 1975 uppgick de till 1,8 miljarder kronor,
1989/90 beräknas de uppgå till 17,7 miljarder. Beloppet har alltså tiodubblats
på femton år.
Våra förslag om sänkta skatter, vilka redovisas i annan motion, skapar
förutsättningar för en balanserad neddragning av transfereringarna till
hushållen. Skattesänkningarna leder till ökningar av alla löntagares disponibla
inkomster även med beaktande av de av oss föreslagna besparingarna.
Vi föreslår således att räntebidrag till hus byggda före år 1975 helt upphör.
Dessa hus har haft räntebidrag i femton år eller längre och kvarvarande
bidrag är i flertalet årgångar relativt små. Spareffekten på statsbudgeten
uppgår till ca 600 miljoner kronor. Normalt sjunker subventionerna för varje
år. Detta är emellertid beroende av det ränteläge som i varje läge råder,
varför det inte går att exakt ange hur stora subventionerna skulle bli 1990
med oförändrade regler.
Vid kommande hyresförhandlingar kommer fastighetsägarnas ökade
kostnader till följd av minskade räntebidrag att utjämnas för hela beståndet
av hyreslägenheter i de allmännyttiga fastigheterna. Eftersom knappt hälften
av de allmännyttiga bostäderna är berörda av vårt förslag kan hyresökningen
väntas bli ca 40 kronor/månad i genomsnitt.
Mot. 1988/89
Bo405
12
För privatägda fastigheter och bostadsrättsföreningar sker ingen utjämning.
Varje enskild privat fastighet får bära hela kostnadsökningen när
räntebidraget upphör. Till följd av bruksvärdesprincipen kan fastighetsägaren
emellertid inte kompensera sig för detta genom hyreshöjningar. Regeringen,
eller den myndighet regeringen bemyndigar, bör i sådana fall kunna
medge att räntebidraget avvecklas på två år.
4.4 Reparation, om- och tillbyggnad
Vi motsatte oss det så kallade ROT-systemets införande 1983 och har sedan
dess kritiserat systemet. Nu har socialdemokraterna själva i praktiken satt
systemet ur spel genom att chockhöja räntenivåerna.
Socialdemokraterna har ersatt ett dåligt system med ett ännu sämre, dvs
samma regler som förut men dubbelt så dyrt. Eftersom bruksvärdessystemet
inte tar hänsyn till att fastighetsägarnas kostnader för ombyggnader i ett slag
har fördubblats kan ombyggnaderna av ekonomiska skäl inte genomföras.
Detta stopp för ombyggnader är självfallet en stor nackdel för alla som bor
i fastigheter med stort behov av upprustning. I stället för ombyggnader kan
resultatet bli en våg av rivningar genom att äldre fastigheter med höga
boendekvaliteter får slitas ner, för att sedan rivas och ersättas av subventionsmässigt
mer gynnad nybyggnad med väsentligt högre hyror.
Exempelvis har det kommunala fastighetsbolaget Poseidon i Göteborg
redan meddelat bostadsministern att det av detta skäl överväger att riva hus
från 1960-talet för att ersätta dessa med nybyggnation. Bostadsministern har
inte anfört någon negativ synpunkt på detta. Det är emellertid, enligt vår
mening, orimligt att snedvridna subventioner gör en sådan operation lönsam.
Detta är dock en följdriktig konsekvens av den socialdemokratiska politiken.
1 stället för socialdemokraternas ryckiga politik, som medför fullständigt
oförutsebara kostnadsökningar för vissa fastigheter men inte för andra,
behövs en ny långsiktig politik. Vad som krävs är ett system med fasta
spelregler som kan fungera under lång tid, och som gör det möjligt att
finansiera såväl det kortsiktiga som det långsiktiga fastighetsunderhållet ur
hyresinkomsterna från fastigheten. Detta kräver dels ett system för hyressättningen
som ger utrymme även för de långsiktiga underhållskostnaderna,
dels en möjlighet att fondera de medel som flyter in.
Vi förordar att nuvarande låne- och bidragssystem ersätts med en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder. Fonderna
skall vara fastighetsanknutna och medel skall endast kunna lyftas för
renovering och modernisering av fastigheten. I dag medför renoveringar ofta
kraftiga hyreshöjningar. Vårt förslag leder till att hyreshöjningarna kan
hållas tillbaka i renoverade fastigheter. Duktiga fastighetsförvaltare gynnas
av systemet och konkurrensen ökar därmed, vilket är till gagn för alla
hyresgäster. I takt med att fonderna byggs upp kan räntebidragssystemet och
därmed lånebyråkratin för ombyggnader avskaffas.
Mot. 1988/89
Bo405
13
4.5 Normer och byggreglering
Som ovan anförts åren avreglering av svensk bostadspolitik nödvändig för att
få fram ett bostadsbyggande och en bostadsförvaltning, där det är de enskilda
människornas värderingar och önskemål som styr marknaden och inte som i
dag offentlig reglering.
Regeringens beslut i höstas att förlänga det år 1986 införda stoppet för
annat byggande än bostäder i storstadsområdena måste hävas. Redan när
byggstoppet infördes hävdade vi att det inte skulle lösa några problem men
skapa desto fler.
Utvecklingen har visat att dessa farhågor var välgrundade. Byråkratin
frodas och redan nu är byggkvoten i exempelvis Storstockholm intecknad för
flera år. En lång rad ytterst angelägna objekt har inte kunnat inrymmas i
kvoten. I vissa bostadsområden kommer angelägen kommersiell och samhällelig
service inte att kunna erbjudas medborgarna under lång tid p.g.a.
byggstoppet.
Företag med god lönsamhet kan inte bygga ut sin kapacitet. Regeringens
förhoppning att dessa företag skulle flytta ut verksamhet från Storstockholm
till övriga landet har, som vi förutsåg, kommit helt på skam. Förhoppningen
att regleringen skulle resultera i ett avsevärt ökat bostadsbyggande har inte
heller infriats. Sålunda har exempelvis igångsättningen av nya bostäder i
Stockholm inte i modern tid varit lägre än den är för närvarande. Enligt vår
uppfattning bör riksdagen avskaffa möjligheten för regeringen att med
användande av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd tillgripa regleringar
som byggstoppet.
1987 genomdrev riksdagens socialistiska majoritet lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt. Lagen präglas av sedvanlig socialistisk övertro på
politikers och byråkraters förmåga att häva en bristsituation, som de själva
skapat genom olika regleringar.
Bostadsanvisningslagen skapar inte några bostäder. Däremot gör den det
mer invecklat och tidskrävande för medborgarna att hitta lämpliga bostäder.
Lägenhetsbyten och andrahandsuthyrningar försvåras. Effekten i bristorter
blir att den som väl lyckas komma över en bostad behåller den, även om han
egentligen skulle vilja ha en annan. Den svarta eller grå bostadsmarknaden
kommer att växa än mer på grund av att människor ändå kommer att försöka
byta till sig önskad bostad. Enligt vår uppfattning bör riksdagen upphäva
lagen om anvisning av bostäder.
Under avsnittet Låneregler har ett nytt låne- och bostadsfinansieringssystem
skisserats. Förslaget skulle, som framhållits, innebära att en stor del av
den byråkrati som i dag finns inom boverket och länsbostadsnämnder kan
avskaffas.
Boverket har nyligen antagit nybyggnadsföreskrifter anpassade till den
nya plan- och bygglagen. Föreskrifterna skall ersätta nuvarande Svensk
Byggnorm (SBN). Moderata samlingspartiet har under många år riktat kritik
mot komplexet av byggnormer på grund av dess omfång och därför att råd
och krav blandats. Dessutom innebär många av kraven onödig, kostnadsdrivande
och utvecklingshämmande detaljreglering.
De nu antagna nybyggnadsföreskrifterna innehåller jämfört med SBN
Mot. 1988/89
Bo405
14
något färre regleringar samt viss övergång till funktionskrav. Föreskrifter och
råd blandas fortfarande. Enligt vår uppfattning är denna omarbetning
otillräcklig. Antalet bestämmelser bör reduceras kraftigt och helt utformas
som funktionskrav. Råd och exempel på tekniska lösningar skall inte ingå i
nybyggnadsföreskrifterna utan föras över till tekniska handböcker. En sådan
förändring skulle främja nytänkande och ett bättre byggande i vårt land.
4.6 Anpassning av normer
I regeringens budgetproposition sägs: ”Inom bostadsdepartementet övervägs
nu åtgärder som syftar till att minska trycket på den svenska byggmaterialindustrin.
En sådan åtgärd är att underlätta användningen på den svenska
marknaden av byggkomponenter och byggmaterial som godkänts i annat
nordiskt land. Förslag härom avses kunna föreläggas riksdagen under våren
1989.”
Med andra ord säger regeringen att priserna bör bli lägre om vi öppnar den
svenska marknaden för konkurrens från andra nordiska länder. Vi instämmer
självfallet i regeringens nyvunna insikt att ökad konkurrens och friare
marknader är bra för konsumenterna. Att på detta sätt förbättra för
konsumenterna har ju alltid varit en viktig del av vår politik.
Det finns dock ingen anledning att begränsa sig till de nordiska länderna.
Även i andra länder förekommer en byggmaterialindustri med hög kvalitet.
Genom att arbeta med funktionskrav på byggnader snarare än med
föreskrifter för hur dessa skall uppnås blir ju långtgående avreglering
möjlig.
Målsättningen bör därför vara att underlätta användningen av byggmaterial
från andra länder, även om det i första ledet blir fråga om Norden och EG.
Vi bör självfallet också sträva efter att svenska tillverkare skall kunna sälja
till dessa länder med så få begränsningar som möjligt.
5. Bostadsbeskattning
5.1 Fastighetstaxeringen 1990
5.1.1 Höjda taxeringsvärden
1990 genomförs en allmän fastighetstaxering för småhus. De förändringar av
taxeringsvärdena som då sker påverkar skatteuttaget i flera avseenden. Den
statliga fastighetsskatten tas ut i förhållande till taxeringsvärdet, och
schablonintäkten för småhus beräknas med utgångspunkt i taxeringsvärdet,
vilket också ligger till grund för förmögenhetsbeskattningen.
Utgångspunkt för 1990 års fastighetstaxering är marknadsvärdena 1988.
De bedömningar av prisutvecklingen som nu kan göras tyder på att
taxeringsvärdena kommer att öka med genomsnittligt för hela landet ca 50
procent. Utvecklingen varierar emellertid kraftigt mellan olika regioner.
Storstadsområdena och vissa andra områden med kraftig efterfrågan kommer
att få väsentligt större höjningar än genomsnittet. Taxeringsvärdena kan
här komma att öka med 100 procent eller ännu mer.
Mot. 1988/89
Bo405
15
Mot. 1988/89
Bo405
Tabell 1
Fastighetsskatt för småhus i dag och vid taxeringsvärdesökningar 1990
Taxeringsvärde |
Fastighetsskatt |
Fastighetsskatt 1990 vid taxeringsvärdesökning på 50 % 75 % |
100 % |
|
250 000 |
1 167 kr/år |
1 750 kr/år |
2 042 kr/år |
2 334 kr/år |
300 000 |
1 400 kr/år |
2 100 kr/år |
2 450 kr/år |
2 800 kr/år |
350 000 |
1 633 kr/år |
2 450 kr/år |
2 857 kr/år |
3 267 kr/år |
400 000 |
1 867 kr/år |
2 800 kr/år |
3 267 kr/år |
3 734 kr/år |
5.1.3 Småhusbeskattningen
Sedan mitten av 1950-talet beskattas förmånen av att bo i egen bostad enligt
en schablonmetod. En viss andel av fastighetens taxeringsvärde tas upp som
intäkt vid inkomstbeskattningen. Från intäkten får avdrag endast ske för
ränteutgifter och tomträttsavgäld. Eventuellt uppkommande underskott får
dras av mot övriga inkomster, men det skattemässiga värdet av ett sådant
avdrag är endast 47 procent (vid en kommunalskatt på 30 kronor) oavsett hur
hög marginalskatt småhusägaren har.
De taxeringsvärdeshöjningar som blir följden av 1990 års fastighetstaxering
kommer således att påverka beräkningen av schablonintäkten. I
tabell 2 redovisas hur mycket skatten ökar till följd av taxeringsvärdeshöjningar
på 50,75 % och 100 procent. Tabellen avser en inkomsttagare med
50 procents marginalskatt.
Tabell 2
Taxeringsvärde |
Småhusskatt |
Småhusskatt 1990 vid taxeringsökning på 50 % 75 % 100 % |
||
250 000 |
2 500 kr/år |
3 750 kr/år |
4 375 kr/år |
5 500 kr/år |
300 000 |
3 000 kr/år |
4 500 kr/år |
6 000 kr/år |
7 500 kr/år |
350 000 |
3 500 kr/år |
6 000 kr/år |
7 875 kr/år |
10 500 kr/år |
400 (XX) |
4 000 kr/år |
7 500 kr/år |
10 500 kr/år |
14 000 kr/år |
5.1.2 Fastighetsskatten
1 regeringens kompletteringsproposition 1987 föreslogs en skärpning av
fastighetsskatten för såväl småhusägare som hyresgäster och bostadsrättshavare.
Utgångspunkten för förslaget var den allmänna fastighetstaxering som
ägde rum 1988 för bl a flerfamiljshus. Till följd av ett samfällt agerande från
oppositionen avslogs emellertid regeringens förslag.
Fastighetstaxeringen av småhus nästa år kan, som tidigare nämnts,
beräknas medföra taxeringsvärdeshöjningar på i genomsnitt 50 procent. I
vissa fall kan ökningarna komma att vara och t o m överstiga 100 procent. I
tabell 1 redovisas de kostnadsökningar som blir följden av taxeringsvärdeshöjningar
på 50, 75 respektive 100 procent. Beräkningarna utgår från att
innehavaren har en marginalskatt på 50 procent och visar effekten av den
statliga fastighetsskatten.
16
Som framgår av tabellen uppkommer kraftiga kostnadsökningar vid oförändrade
regler för beräkning av schablonintäkten.
5.1.4 Sammantagna effekter av fastighetstaxeringen
I tabell 3 redovisas skatteökningen utslagen per månad vid taxeringsvärdeshöjningar
på 50, 75 respektive 100 procent till följd av fastighetsskatten och
den löpande småhusbeskattningen.
Tabell 3
Skattehöjning 1990 till följd av fastighetsskatt och småhusbeskattning vid oförändrade
regler
Taxeringsvärde |
Kostnadsökning 1990 vid taxeringsvärdesökning på |
||
250 000 |
153 kr/mån |
229 kr/mån |
347 kr/mån |
300 000 |
183 kr/mån |
337 kr/mån |
492 kr/mån |
350 000 |
276 kr/m&n |
467 kr/mån |
720 kr/mån |
400 000 |
369 kr/mån |
658 kr/mån |
989 kr/mån |
För ett småhus i storstadsregion med ett vanligt förekommande taxeringsvärde
på 350 000 kronor ökar månadskostnaden från 427 kr/månad till
1 147 kronor - eller med 147 procent redan vid 50 procents marginalskatt.
Vid 62 procents marginalskatt ökar den från 498 till 1 224 kronor.
För ett småhus med taxeringsvärde på i dag 300 000 kronor leder den för
landet i genomsnitt beräknade ökningen av taxeringsvärdet med 50 procent
till en kostnadsökning på 50 procent (från 367 till 550 kronor).
En sådan skatteskärpning är helt oacceptabel. Enligt vår uppfattning får
1990 års fastighetstaxering inte leda till att fastighetsskatten skärps. Den
löpande småhusbeskattningen måste ändras så att kapitalkostnadsutvecklingen
för småhus inte överstiger den för flerbostadshus. Vidare måste de
regionala effekter som kommer att uppstå bland annat på grund av bl.a. den
prisutveckling som de senaste årens låga småhusbyggande resulterat i
begränsas. Om så ej sker kommer tiotusentals småhusägare i framför allt
storstadsområdena och vissa skärgårdsområden inte att ha råd att bo kvar i
sina hus. En av de åtgärder som bör vidtagas är att progressivi teten i
schablonbeskattningen avskaffas. Förmögenhetsskatten måste också justeras.
5.2 Småhusbeskattningens utformning på sikt
Den nuvarande utformningen av villabeskattningen skapar två principiellt
viktiga problem. För det första skiljer sig taxeringsvärdet för likadana hus
högst väsentligt mellan olika orter och regioner i landet. Denna utveckling
har skärpts de senaste åren. Det innebär att villaskatten slår mycket olika
beroende på var i landet ett hus ligger. För det andra har, genom att avdrag
inte längre medges för reparationer i småhus, det s.k. svarta arbetet ökat
högst betydligt.
Det kan starkt ifrågasättas om den huvudsakliga grunden för småhusbeskattningen
numera kan anses vara en beskattning av den beräknade
Mot. 1988/89
Bo405
17
förräntningen av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Det ter sig rimligare att
avkastningen i form av boendet i sig skall vara utgångspunkt för beskattningen.
Detta är för övrigt tanken bakom beskattningen av den som bor i lägenhet
i eget hyreshus.
Det bör därför utredas huruvida en ny metod för småhusbeskattning kan
införas. Därvid bör övervägas om inte beskattningen av småhus, bostadsrätter
och ägarlägenheter kan utformas på ett likformigt sätt. Den nya metoden
får inte leda till höjt skatteuttag.
Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år föreslagit att en
avdragsrätt för reparationer i småhus bör införas. Redan i en promemoria
från bostadsdepartementet 1980 (DsB 1980:10) skisserades en avdragsrätt
för reparationskostnader. Denna fråga har också behandlats i bostadskommitténs
slutbetänkande (SOU: 1986:6). Enligt utredningens mening skulle en
årlig avdragsrätt för reparationer verksamt bidraga till att stävja det s.k.
svartjobberiet. En tänkbar metod var, enligt utredningen, att tillåta avdrag
för styrkta lönekostnader upp till ett belopp av 10 000 kronor per år. Särskilt
stora kostnader skulle kunna fördelas framåt i tiden.
Bostadskommittén konstaterar att en avdragsrätt, av det utseende utredningen
diskuterade, sannolikt inte skulle leda till något skattebortfall till följd
av de positiva effekterna när det gäller redovisning av uppburna inkomster.
Enligt vår mening bör en avdragsrätt för reparationer införas enligt de
principer som angetts.
5.3 Realisationsvinstbeskattning av fastigheter och bostadsrätter
Realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter beskattas så att köpeskillingen,
minskad med det inflationsuppräknade ingångsvärdet, läggs samman
med övriga inkomster. Inflationsuppräkningen gäller emellertid inte för de
första fyra åren av ett innehav. Denna begränsningsregel, som infördes i
stället för en begränsning av avdragsrätten (vilken ändå tillkom några år
senare), är mycket komplicerad och ger stora problem vid taxeringsarbetet.
Regeln kan också leda till att rena inflationsvinster beskattas. Den bör därför
avskaffas.
Vid realisationsvinstbeskattningen kan i vissa fall uppskov med betalning
av den beräknade skatten medges för den som säljer sitt småhus och
förvärvar ett annat. Motsvarande uppskovsregler finns inte när det gäller
bostadsrätter. Realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter motsvarar
inte heller i övrigt reglerna för småhus och andra fastigheter.
Enligt vår uppfattning bör bostäder i realisationsvinstbeskattningshänseende
behandlas på samma sätt, oavsett om det är fråga om en bostad i småhus
eller en bostad i flerfamiljshus med bostadsrätt eller äganderätt. Realisationsvinstbeskattningsreglerna
för bostadsrätter bör så långt möjligt ändras
så att de ansluter till de regler som ska gälla för småhus. Det innebär bl a att
uppskovsregler skall införas. Uppskov skall vidare kunna medges vid
försäljning av bostadsrätt och köp av småhus och vice versa.
Realisationsvinstbeskattningen är, som vi tidigare framhållit, en av de
främsta orsakerna till den orörlighet som kännetecknar den svenska bostadsmarknaden.
En ökad rörlighet skulle göra det lättare för alla bostadskonsu
Mot. 1988/89
Bo405
18
menter att tillgodose sina önskemål. Enligt vår uppfattning bör därför hela
systemet för beskattning av realisationsvinster vid försäljning av bostäder bli
föremål för en särskild utredning. Därvid bör övervägas hur beskattningen
skall utformas så att den endast omfattar tidsmässigt korta innehav eller om
den t.o.m. helt kan slopas.
5.4 Statlig fastighetsskatt
Genom riksdagsbeslut i december 1984 ersattes hyreshusavgiften fr.o.m. den
1 januari 1985 med en statlig fastighetsskatt. Den nya skatten innebär i
jämförelse med hyreshusavgiften en avsevärd utvidgning av skattskyldigheten.
Bl.a. berörs alla Sveriges drygt 1,5 miljoner småhusinnehavare. Enskilt
ägda hyresfastigheter och lokaler beskattas hårdare än de s.k. allmännyttiga
bostadsföretagen.
Regeringen föreslog hösten 1986 en ytterligare skärpning av skatten för
enbart det enskilt ägda beståndet av hyresfastigheter och lokaler. Även detta
förslag framlades utan tillfredsställande beredning. Även om en viss
kompensation kom att utgå till enskilda fastighetsägare med statliga lån har
konkurrensen ytterligare snedvridits.
Det är främst de småhusägare som redan har de högsta boendekostnaderna
som drabbas hårdast av fastighetsskatten. Det gäller särskilt småhusägare
som finansierat sina hus utan statliga lån och de som under senare år
förvärvat ett äldre hus. Det kan ofta röra sig om flerbarnsfamiljer som redan
har en svår ekonomisk situation.
Även i fråga om flerfamiljshus betyder den sammanlagda effekten av
fastighetsskatten och de bidrag som avses utgå för att kompensera skatten en
diskriminering av fastigheter som inte är statligt belånade. Därtill kommer
att de olika skattesatserna (en högre för konventionellt beskattade fastigheter
och en lägre för schablonbeskattade fastigheter som ofta tillhör allmännyttan)
gör att de privata fastighetsägarna till följd av bruksvärdessystemet
inte ens kan ta ut tillräcklig hyra för att erhålla kostnadstäckning för skatten.
Fastighetsskatten bör successivt slopas. Behovet av att snabbt genomföra
en omfattande marginalskattereform medger emellertid ingen sänkning
beskattningsåret 1990.
5.5 Fastighetstaxeringsreglerna
Riksdagen har under de senaste åren vid flera tillfällen (bl.a. under hösten
1985), med hänvisning till erfarenheterna av 1981 års allmänna fastighetstaxering,
beslutat att hos regeringen begära en utredning syftande till en
omläggning av fastighetstaxeringssystemet så att förenklingar kan uppnås.
Visserligen har en utredning rörande taxering av småhus slutfört sitt arbete
under 1987, men riksdagens ursprungliga krav har inte tillgodosetts. Detta är
synnerligen allvarligt med tanke på att fastighetstaxeringen genomförs för
olika fastighetskategorier med början innevarande år och fullföljs 1990 och
1992. En utredning för den uppgift riksdagen angett bör snarast tillsättas.
Regler bör vidare införas om att särskild fastighetstaxering kan begäras av
fastighetsägare, t.ex. jordbrukare, på grund av att marknadsvärdet har
sjunkit.
Mot. 1988/89
Bo405
19
6. Markpolitik
6.1 Ägande och ansvar
En av den västerländska civilisationens grundpelare är den enskilda äganderätten.
Den är en omistlig del i en demokrati. Det är bl.a. därför som
äganderätten garanteras i den europeiska konventionen om mänskliga frioch
rättigheter.
Äganderätten är sedan århundraden djupt förankrad i den västerländska
kulturtraditionen. Ägandet stärker människors oberoende och utgör en
trygghetsfaktor, men samtidigt utgör detta ägande ett ansvarstagande för
dem som har att handha, sköta eller nyttja sin egendom.
Enskilt ägande leder till decentralisering av en rad beslut, vilka är
nödvändiga element i och förutsättningar för marknadsekonomi. Enskilt
ägande och välfärd går hand i hand. I ett samhälle som domineras av
kollektivt ägande ersätts den enskilde individens ansvarstagande av de mer
eller mindre anonyma kollektivens beslut.
Den oinskränkta äganderätten, där ägaren fullt ut och ensam bestämmer
över sin egendom, har gradvis försvagats. Under de senaste hundra åren har
samhället blivit allt mera komplicerat. En allt mera avancerad teknik
tillämpas i industriprocesser. Kemiska ämnen används såväl vid industriproduktion
som vid livsmedelstiliverkning. Utsläpp av skadliga ämnen påverkar
människor och natur. Detta har medfört att det varit nödvändigt med vissa
restriktioner vid bl.a. markanvändning och industriproduktion. I viss mån är
detta en begränsning av den fulla äganderätten, men den måste ändå anses
acceptabel som skydd för miljö och människor.
På ett område har äganderätten mist sitt fulla innehåll. Det är då stat och
kommun med lagstiftning, regler, restriktioner o.s.v. minskar äganderätten
för vissa grupper, exempelvis markägare. Bevekelsegrunderna är ofta att det
från allmän synpunkt, ur samhällets synvinkel eller dylikt är acceptabelt eller
till och med nödvändigt att begränsa vissa egendomsägares rättigheter, och
på så sätt erbjuda "de många” förmåner eller rättigheter som "de få”
ensamma förfogat över, utan att betala en rimlig ersättning. Som exempel
kan nämnas PBL-lagstiftningen, ersättning vid rådighetsinskränkning, förköpslagen
och expropriationslagen.
Den socialdemokratiska rättsuppfattningen skiftar beroende på vem den
riktas mot. Ett samhälle där enskilda behandlas på ett annat och sämre sätt än
stat eller kommun förlorar sin ställning som rättsstat.
Moderata samlingspartiets grundläggande uppfattning är att med markägande
skall följa rätten att bestämma över egendomen, att bruka, bebygga
och sälja den m.m. Statens eller kommunernas inskränkningar i enskilda
markägares nyttjanderätt får endast ske på följande grunder:
- För att skydda andra människor till liv, hälsa och säkerhet.
- För att skydda miljön och naturen.
- För att kunna genomföra för landet eller kommunen ytterst angelägna
uppgifter.
Alla inskränkningar skall vara generella och gälla lika för aila oberoende
av ägarkategori eller grupp. Markägaren skall ersättas fullt ut.
Mot. 1988/89
Bo405
20
6.2 Förköp, expropriation och markvillkor
Förköpslagen infördes i slutet av 1960-talet. Den har sedan byggts ut alltmer
och omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder.
Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna
ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket stark
ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har härigenom
möjlighet att genomföra sina planer utan att hehöva ta till förköpsmöjligheterna.
Förköpslagen bör därför avskaffas.
Expropriation skall kunna tillgripas endast om kommunen har ett klart och
påvisbart behov av aktuell fastighet inom snar framtid. Kommunen skall
därvid betala det fulla marknadsvärdet för fastigheten samt ersätta ägaren för
de kostnader som uppkommer genom expropriationen.
Markvillkoret, som innebär att statliga bostadslån inte utgår om inte
kommunen upplåtit marken eller själv äger den, leder till att enskilt
byggande ytterligare stryps.
Markvillkoret är ett inslag i de socialdemokratiska strävandena att skapa
en total kommunal planhushållning på bostadsområdet. Exploatering och
byggande i privat regi försvåras på ett allvarligt sätt. Markvillkoret bör därför
avskaffas.
6.3 Plan-och bygglagen (PBL)
Vid införandet av PBL motsatte sig moderata samlingspartiet lagen. I stället
förordade vi delreformer och gradvisa förändringar av lagstiftningen. Ännu
ett och ett halvt år efter ikraftträdandet kvarstår våra grundläggande
invändningar. Ändringar i PBL måste därför göras på olika områden.
PBL:s stadgande om genomförandetider på mellan fem och femton år
innebär en oacceptabel inskränkning i markägarens rättigheter. Hinner inte
bygget påbörjas inom genomförandetiden kan byggrätten gå förlorad. Vi
anser att rätten för en markägare att bygga skall gälla utan tidsbegränsning i
detaljplanelagt område.
De kommunala översiktsplanerna är enligt PBL obligatoriska och skall
omfatta hela kommunens yta. Även om de inte får vara bindande kommer de
i stor utsträckning att vara styrande för markanvändning och byggande.
Översiktsplanerna bör bli frivilliga och utformas så att olika utvecklingsalternativ
skisseras. Härigenom undviks den starka styrningen av enskildas
markanvändning och olyckliga låsningar i felaktiga planer elimineras.
Systemet med områdesbestämmelser skall avskaffas. Om byggandet skall
regleras skall detta ske med detaljplan. I dessa skall klart och entydigt anges
kommunens och den enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter.
I PBL-systemets detaljplaner kan markanvändningen styras på ett alltför
långtgående sätt. Kommunen kan exempelvis lägga fast andelen lägenheter
av olika slag, förbjuda eller begränsa livsmedelshandeln och förbjuda
handeln med andra varor i butiker som säljer bensin. Kommunpolitikerna
träder i konsumenternas ställe vid val av var och hur dessa skall handla. Detta
kan inte accepteras. Vi anser att det är byggherrens sak att avgöra
upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar. Butiksägarna skall bestämma vad
Mot. 1988/89
Bo405
21
som skall säljas i deras butiker. Om fastigheten, butiken eller varorna är
attraktiva avgörs av konsumenterna. Givetvis måste emellertid hänsyn tas till
hygieniska och andra krav.
Kvalifikationsgränsen för att ersättning skall utgå till markägaren på upp
till 10 % vid intrång eller rådighetsinskränkning måste ändras. Äganderätten
urholkas med nuvarande regler. När kommunen beslutar om intrång - och
starka skäl måste finnas för ett sådant ställningstagande - skall full ersättning
utgå till markägaren.
6.4 Strandskydd
I naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser stadgas att generellt strandskydd
gäller i Sverige intill 100 meter från strand. Där får bebyggelse inte
ske.
Vårt land är rikt på sjöar, stränder och vattendrag. Den sammanlagda
strandsträckan är mycket lång. Endast inom begränsade områden uppstår
konflikt mellan strandskyddet och önskemål om exploatering. Detta gäller
de delar av vårt land som är särskilt attraktiva för fritids- eller permanentbebyggelse.
För den helt övervägande delen av stränderna finns endast ett lågt
eller inget tryck alls i fråga om bebyggelse.
Enligt moderata samlingspartiets uppfattning är det fel att ha en generell
bestämmelse för hela landet, som inte tar hänsyn till faktiska förhållanden.
Redan av detta skäl bör strandskyddslagen revideras. I Sverige finns
sammantaget så mycket strandmark att ett frisläppande på intet sätt utgör
något hot mot allmänhetens möjligheter att fritt kunna nå stränderna.
En annan effekt av dessa lättnader skulle bli att exploateringstrycket på
mark inom attraktiva områden skulle minska avsevärt.
Att helt upphäva strandskyddsbestämmelserna låter sig dock inte göras,
eftersom vissa strandavsnitt behöver skyddas från exploatering. Kommunerna
skall i detaljplan kunna undanta dessa stränder från bebyggelse. Det skall
dock påvisas att det föreligger synnerliga skäl och välgrundade motiv för
skyddsbestämmelserna. Sådana skäl kan vara att området ligger nära ett
tättbefolkat område eller utgör en omistlig naturmiljö.
Inom icke detaljplanerat område skall bygglov icke kunna vägras, även om
det gäller strandnära lägen. Kommunerna skall här endast reglera hur
bebyggelsen skall ordnas, inte om den får ske. Vi är övertygade om att på
detta sätt ändrade regler skulle resultera i en positiv utveckling för många i
dag stagnerande glesbygdssamhällen och bidra till ett bevarande av det
öppna landskapet och en levande landsbygd.
7. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i hyreslagstiftningen
så att lägesfaktorn ges ökad vikt,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i hyresförhandlingslagen
så att den enskilde hyresgästen kan ges förhandlingsrätt,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
hyresnämnd och bostadsdomstol avskaffas och ärendena överförs till
allmän domstol,1]
Mot. 1988/89
Bo405
22
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar för att Mot. 1
möjliggöra införandet av ”hyr-köp” av bostäder, Bo405
4. att riksdagen beslutar ändra lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m. så att förvärvstillstånd utöver nu gällande undantag
inte heller skall gälla en riksorganisation eller regional organisation
för bostadsrättsföreningar,
5. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen (1971:479) så att
nuvarande regler om möjlighet för HSB och Riksbyggen att tillämpa
hembudsskyldighet avskaffas,
6. att riksdagen beslutar ändra lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt
a) så att lagen inte skall gälla om fastigheten innehåller färre än tre
lägenheter,
b) så att s k intresseanmälan skall kunna göras även av hyresgäster
boende i allmännyttiga bostadsföretag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
räntebidrag skall kunna utgå när allmännyttiga bostadsföretag eller
sådana företags bostadsbestånd överlåtes,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
ägarlägenheter i enlighet med ägarlägenhetsutredningens betänkande
Ägarlägenheter (SOU 1982:40),
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
system för bosparande bör införas i enlighet med vad i motionen
förordats,2]
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
a) att ett bostadsfinansieringssystem byggt på s k enhetslån införs,
b) att räntebidragens omfattning och utformning i enhetslånesystemet
utreds, och
c) att enhetslånesystemet införs den 1 juli 1990,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att statens bostadsfinansieringsaktiebolag skall
avskaffas,
11. att riksdagen beslutar att räntebidrag för hus byggda före år 1975
skall upphöra från och med den 1 januari 1990,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande ROT-finansieringsregler bör ersättas med en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder,
[att riksdagen beslutar avskaffa lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd
m.m.,3]
13. att riksdagen upphäver anvisningsrättslagen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen förordats om utformningen av boverkets nybyggnadsföreskrifter,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
fastighetsskatt enligt vad som anförts i motionen,4]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
schablonbeskattning av småhus enligt vad som anförts i motionen,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en ny utformning av småhusbeskattningen,4]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdragsrätt för
reparationer utförda i schablontaxerade småhus enligt vad som anförts
i motionen,4]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad realisationsvinstbeskattning
av fastigheter enligt vad som anförts i
motionen,4]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad realisationsvinstbeskattning
av bostadsrätter enligt vad som anförts i
motionen,4]
[att riksdagen hos regeringen begär en utredning om reglerna för
allmän och särskild fastighetstaxering i enlighet med vad som anförts i
motionen,4]
15. att riksdagen beslutar avskaffa förköpslagen (1967:868),
16. att riksdagen beslutar avskaffa det s.k. markvillkoret,
17. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10) så att
a) genomförandetiden för detaljplaner avskaffas,
b) översiktsplanerna blir frivilliga,
c) planinstitutets områdesbestämmelse avskaffas,
d) markanvändning beträffande detaljhandelsstruktur m.m. inte
kan regleras genom detaljplaner,
e) full ersättning till markägaren utgår vid intrång eller rådighetsinskränkning,
[att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i enlighet med
vad som i motionen föreslagits.5]
Stockholm den 20 januari 1989 |
|
Carl Bildt (m) |
|
Lars Tobisson (m) |
Ingegerd Troedsson (m) |
Anders Björck (m) |
Bo Lundgren (m) |
Görel Bohlin (m) |
Rolf Clarkson (m) |
Rolf Dahlberg (m) |
Ann-Cathrine Haglund (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
Gullan Lindblad (m) |
Arne Andersson (m) |
Sonja Rembo (m) |
i Ljung |
|
l1988/89:Ju414 |
|
21988/89:Fi601 |
|
31988/89:A217 |
|
41988/89:Sk359 |
|
51988/89:Jo752 |
Mot. 1988/89
Bo405
24