Motion till riksdagen
1988/89:Bo238

av Hans Rosengren (s)

Kommunala investeringsfonder för VA-nät m.m.

Delar av de kommunala VA-näten är i dag föråldrade och starkt förslitna.
Även om ungefär hälften av VA-nätens totala längd tillkommit efter 1965,
finns det i det övriga nätet ett stort inslag av ledningar som i förhållande till
normal brukslängd är mycket gamla. Med en medellivslängd hos ledningarna
på 40-50 år behöver alltså, som ett räkneexempel, halva landets ledningsnät
bytas ut före år 2010. Med den saneringstakt som kommunerna i dag håller är
detta omöjligt. Även om kostnaderna för att byta ut äldre ledningar anges
som skäl för den långsamma förnyelsetakten, innebär sannolikt läckageförlusterna
samt de kostnader och olägenheter som uppstår vid haverier nog så
stora problem.

Även om ledningarna i vissa fall och under gynnsamma omständigheter
kan hålla längre än 40-50 år, ökar risken för haverier, stora läckage och
förorening av dricksvattnet mycket kraftigt i äldre ledningsnät. En livslängd
på flera hundra år, som förutsätts om saneringstakten inte ökar, är givetvis
helt orealistisk.

Samtidigt som det alltså finns ett stort, akut behov av insatser för att byta ut
uttjänta delar av VA-näten, finns det betydande både ekonomiska och
sanitära fördelar att vinna genom teknik- och materialutveckling. De
metoder som idag, bl.a. på grund av materialets beskaffenhet, är möjliga att
använda är ofta förknippade med stora praktiska problem samtidigt som de
är kostsamma. Med nya material, t.ex. rostfria rör, skulle andra, bättre
metoder kunna komma ifråga samtidigt som livslängden och de hygieniska
egenskaperna skulle öka dramatiskt. Den fördyring som ett sådant materialval
skulle medföra, skulle således väl kompenseras genom ökad livslängd,
enklare anläggningsmetoder och minskade underhållskostnader.

Också bland det offentliga beståndet av lokaler, byggnader och andra slag
av anläggningar finns stora behov av upprustning. Här är det ofta till och med
fråga om behov som rör ett tämligen nytt bestånd, även om omoderniteter
och förfall på grund av ålder och långvarigt bristande underhåll kanske
fortfarande utgör ett kvantitativt större problem. Bland det allmännas
anläggningar finns också sådana som på grund av ålder och otidsenlig
utrustning eller utformning har en skadlig inverkan på miljön. Också av detta
skäl finns alltså ett behov av förnyelseinsatser.

Bristen på långsiktighet i planering och resursallokering tar sig inte enbart
uttryck i eftersläpningar. Det finns också en risk för, och ibland en klar
tendens till, att det uppstår en olycklig konkurrens om resurserna mellan å
ena sidan investeringsändamål som har med sanering och upprustning av
befintliga men föråldrade anläggningar att göra och å andra sidan nyinvesteringar
i byggnader och anläggningar i samband med expansion och utveck

ling. I en högkonjunktur, när behovet av nya bostäder och industriella
satsningar är stort, är det olyckligt om resurser måste användas för att
åtgärda brister i det som redan finns. Så långt möjligt bör därför upprustnings-
och saneringsinsatserna företas vid konjunkturavmattningar, när
nyanläggningsbehovet är lägre.

En sådan planering av reinvesteringarna förutsätter emellertid en god
handlingsberedskap och en förutseende avsättning av investeringskapital. 1
princip måste staten, landstingen och kommunerna under år med högkonjunktur
och hög investeringsaktivitet i andra sektorer fondera medel som kan
tas i bruk när resursutrymmet för reinvesteringsändamål blir större.

Med den ekonomiska situation som i dag råder i många landsting och
kommuner, är benägenheten att göra avsättningar av detta slag ofta tämligen
liten på grund av andra trängande behov. Det finns därför anledning att
uppmuntra ett kommunalt och landstingskommunalt investeringssparande
genom särskilda stimulanser.

Särskilda kommunala investeringsfonder bör därför utvecklas för upprustningsändamål
av de slag som beskrivits ovan. Sådana avsättningar bör också
stimuleras genom speciellt utformade avkastningsvillkor. Utnyttjandet av
fonderade medel bör knytas till ett planeringskrav. Speciellt hög avkastning
bör således kunna utgå när medel lyfts under lågkonjunktur för upprustningsprojekt
som prioriterats i fastställd plan. Systemet bör dock utformas så
att upphandlingen av material sker i en takt som medger genomförande av
investeringarna vid lågkonjunktur.

Stimulanserna kan eventuellt kompletteras med speciella bidrag. Även om
möjligheten att genom lagstiftning öka kommunernas benägenhet att öka
investeringstakten kan övervägas, är stimulanser klart att föredra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att stimulera kommunala reinvesteringar
i VA-nät och andra anläggningar.

Stockholm den 24 januari 1989

Hans Rosengren (s)

Mot. 1988/89
Bo238

8