Motion till riksdagen
1988/89:A807

av
Ökad jämställdhet för kvinnor

Kvinnor ska forma morgondagen - under den devisen samlades över
åttatusen kvinnor på Nordiskt Forum i Oslo sommaren 1988. Med tanke på
all den aktivitet och revoltlust som blommade upp på den nordiska
kvinnokonferensen är det också möjligt att det blir så. Tillsammans kan
kvinnor försätta berg och kommer förr eller senare att forcera de maktens
portar som männen ännu med framgång lyckas vakta.

I denna motion vill vpk ställa några krav som förbättrar kvinnans ställning i
samhället och ger kvinnor större möjlighet till makt och inflytande nu och i
framtiden.

Stärk kvinnors ställning på arbetsmarknaden

Kvinnorna utgör inte bara hälften av befolkningen - de utgör också hälften av
arbetskraften. Men kvinnorna är för den skull inte jämställda med männen.
Klassorättvisorna och den könsbestämda maktstrukturen består. Arbetarkvinnorna
befinner sig längst ner på klasstrappan. Kvinnorna är hänvisade
till en segregerad arbetsmarknad där arbetsuppgifterna värderas lågt både
status- och lönemässigt. Karriärmöjligheterna är begränsade. Kampen för
att minska klasskillnaderna i samhället måste därför kombineras med kamp
för att minska skillnaderna mellan män och kvinnor.

Samtidigt är det framför allt bland kvinnorna inom den offentliga sektorn
kraften, kunskapen, förmågan och viljan att utveckla ett mera solidariskt och
mänskligt samhälle finns. Medvetenheten om att det är bland dessa kvinnor
man hittar de progressiva idéerna för framtidens samhälle omfattas nu av allt
fler. Det håller också på att växa fram en medvetenhet om att kvinnornas
erfarenheter av och kunskaper om den offentliga sektorn måste tillvaratas för
att kunna användas i framtida organisationsstrukturer.

Tyvärr har inte den nya medvetenheten om bl.a. offentliganställda
kvinnors värdefulla arbetsinsatser fått någon genomslagskraft i lönekuverten.
Som bl.a. vpk många gånger påpekat så utsätts kvinnorna för kollektiv
lönediskriminering. I 80-talets mitt utgjorde exempelvis de heltidsarbetande
LO-kvinnornas genomsnittliga löneinkomst endast ca 85 % av männens
inom LO.

Enligt en undersökning med rubriken ”Könsdiskriminering på arbetsmarknaden”,
som gjorts vid Umeå universitet, skiljer det upp till 40 % i
lönekuverten till männens fördel inom administrativa yrken. Enligt undersökningen
har kvinnor i genomsnitt nio kronor lägre i lön i timmen än vad

1* Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr A805-808

männen har och denna skillnad kan inte förklaras med att kvinnor finns inom Mot. 1988/89

låglöneyrken. Undersökningen visar helt enkelt att lika-lönsprincipen inte A807

gäller, eftersom man gjort jämförelser mellan anställda med lika kvalifikationer,
yrkes- och näringstillhörighet m.m. Kvinnor utsätts alltså för ren
lönediskriminering.

Undersökningens resultat är intressant ur många synpunkter. Bl.a. visas
att likalönsprincipen är långt ifrån uppfylld. Detta blir speciellt intressant
med tanke på den EG-harmonisering som pågår för fullt i Sverige. EG har
nämligen antagit direktiv om lika lön för arbete av lika värde oavsett kön.

Direktiven är direkt bindande för medlemsstaterna och tar över medlemsstaternas
egna lagar. Danmark har t.ex. tvingats ändra sin likalönslag så att det
klart anges att en arbetsgivare som har kvinnliga och manliga arbetstagare
ska betala, inte bara lika lön för lika arbete, utan lika lön för likvärdigt
arbete.

Den svenska jämställdhetslagen håller knappast måttet när den jämförs
med EG-direktivet om lika lön. Orättvisorna mellan män och kvinnor på den
svenska arbetsmarknaden uppfyller inte ens på långt när den svenska
jämställdhetslagens krav på lika arbetsvillkor. Vpk är helt emot svensk
EG-anslutning men vi kan ändå ansluta oss till vissa positiva principer inom
EG - till detta hör principen om lika lön för likvärdigt arbete.

Vpk har i många år ställt kravet om att utarbeta ett nytt arbetsvärderingssystem
för att bryta könsdiskrimineringen i arbetslivet. Kvinnors revolt mot
usla löner, oregelbundna och långa arbetstider måste tas på allvar. I dagens
Sverige när det inom många områden finns brist på arbetskraft är tidpunkten
den rätta för att uppvärdera kvinnorna på arbetsmarknaden. Staten har i
egenskap av arbetsgivare ett speciellt ansvar för att gå i spetsen för en
personalpolitik som uppvärderar kvinnors arbetsinsats.

Varannan damernas?

I regeringens proposition om jämställdhet (1987/88:105) anges bl.a. att ”en
viktig förutsättning för jämställdhet är att kvinnor och män delar makt,
inflytande och ansvar på samhällets alla områden. En jämn könsfördelning i
olika beslutande församlingar är en viktig demokratifråga." Riksdagen har
på grundval av propositionen fastlagt som målsättning att kvinnorepresentationen
i styrelser för statliga myndigheter och kommittéer ska uppgå till 30 %

1992, till 40 % 1995 och inom 10 år ha en jämn könsfördelning. Frågan om
ev. lagstiftning prövas om kvinnorepresentationen år 1992 inte uppgår till
minst 30 %.

En metod för att nå jämn könsfördelning är att regering och departement
begär in namn på både en man och en kvinna från de nominerande
organisationerna. Det är också den metod som utredningen om kvinnorepresentation,
flertalet remissinstanser och dåvarande jämställdhetsministern
förordade. Av egen erfarenhet ser vi att denna metod ger direkta resultat till
kvinnornas fördel. Vi vet också att rutinerna fortfarande brister inom
regeringen och departementen när det gäller att begära in namn av båda
könen. Många nominerande organisationer nonchalerar också helt denna
metod vid nomineringar. Värst är arbetsgivarorganisationerna som gör allt
för att desavouera alla försök till jämnare könsfördelning.

För att inte ytterligare förlänga den orättvisa och odemokratiska könsför- Mot. 1988/89
delningen i samhällets maktpositioner anser vpk att riksdagen ska besluta om A807
omedelbar lagstiftning om att nominerande organisationer ska föreslå både
en man och en kvinna vid val till olika statliga organ. Vi anser också att
regeringen ska utarbeta förslag till lagstiftning om att genomföra jämn
könsfördelning inom statliga organ.

Stärk jämställdhetsministerns ställning

1 samband med att den nya socialdemokratiska regeringen tillträdde efter
valet 1988 flyttades jämställdhetsfrågorna från arbetsmarknadsdepartementet
till civildepartementet. Vpk ser positivt på detta, eftersom jämställdhetsfrågorna
inte enbär berör arbetsmarknaden. Överflyttningen till civildepartementet
ser vi som en åtgärd för att jämställdhetsfrågorna vidgas till att gälla
i stort sett alla politikens områden.

Det är däremot orimligt att aktivt kunna bevaka och föreslå nya
jämställdhetsåtgärder om ministerposten är överöst med andra viktiga
uppgifter. Den bitr civilministern ska nu inte bara handha jämställdhetsfrågor
utan även folkrörelse-, kyrko-, ungdoms- och konsumentfrågor. Vi
menar att jämställdhetsfrågor borde ha en sådan tyngd att de motiverar att
prioriteras. Den bitr civilministern bör därför avlastas andra frågor för att
därigenom få större möjlighet att driva kvinnofrågorna framåt.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen i egenskap av arbetsgivare föra
en personalpolitik som innebär uppvärdering av kvinnoyrkena,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att utarbeta ett
nytt arbetsvärderingssystem i syfte att få slut på den kollektiva
lönediskriminering som kvinnorna utsätts för på arbetsmarknaden,

3. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om att genomföra
jämn könsfördelning inom statliga organ,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om att
nominerande organisationer skall föreslå både en man och en kvinna
vid val till olika statliga organ,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om prioritering av jämställdhetsfrågor på ministernivå.

Stockholm den 25 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Maggi Mikaelsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk) Bo Hammar (vpk)

Hans Petersson (vpk)