Motion till riksdagen

1988/89 :A608

av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk)

Den statliga löne- och personalpolitiken

Samhället präglas allt mer av orättvisa förhållanden. Ägandet koncentreras,
förmögenheterna ökar hos ett fåtal och de ekonomiska klyftorna ökar
drastiskt. Löneorättvisorna består och utvidgas.

Under överklassen bildas ett nytt ”frälse” som skall fullgöra den härskande
klassens tjänster. Det är byråkrater, experter och chefer på olika nivåer.
Det nya ”frälset” i samhället utnämns till ”duktiga” och oumbärliga och skall
därmed också belönas med höga löner och förmåner av allehanda slag såsom
t.ex. leasingbilar och erbjudanden om attraktiva kapitalplaceringar.

I SAFs nya organisationsmodeller spelar chefen en central roll. Den
offentliga verksamheten ”industrialiseras” snabbt genom att det privata
näringslivets värderings- och arbetsorganisationsmodeller kritiklöst tilllämpas.

Det som händer på den statliga sektorn är normgivande för kommun- och
landstingssektorn och därmed har SAFs målsättningar fått genomslag i hela
samhället. Nu är det så att regeringen underlåter inte bara att göra något mot
denna utveckling, den understödjer utvecklingen och driver aktivt på i SAFs
anda. Följden blir att arbetarrörelsens ideal om jämlikhet, solidaritet och
gemenskap i kollektiva former får stå tillbaka för de nyliberala strömningarna.
I praktiken har socialdemokratin påbörjat en demontering av sitt eget
välfärdsbygge.

Det är denna utveckling som ligger bakom de nya inkomst- och förmögenhetsklyftorna
i samhället. I den statliga personalpolitiken har alla SAFs
målsättningar anammats. Uppvärdering av chefsrollen och ”duktiga” medarbetare
är centrala delar i den statliga personalpolitik som nu genomförs
även i övrig offentlig förvaltning.

Resultaten är jättelika löner och förmåner till etablissemanget. Generaldirektörer,
chefer, politiker, direktörer, experter m.m. har fått sagolika
lönelyft i förhållande till de vanliga arbetarna inom industri, vård, omsorg
och servicenäringarna. Medan de senare får ett lönetak på 5 procent, höjs
etablissemangets löner med månadsbelopp som ibland överstiger en vanlig
industri- eller vårdarbetares totala månadslön.

Det är nu hög tid att säga nej till denna utmanande utveckling och istället
föra fram arbetarrörelsens klassiska jämlikhetsideal och rättvisekrav som
ledstjärnor. Den statliga personalpolitiken skall utformas utifrån krav om
jämlikhet och rättvisa och från likalöns- och lika värderingsprincip.

De höga chefslönerna inom offentliga sektorn är orsakade av lönestrukturen
inom den privata sektorn. Med de nya förslagen till skattesystem som

regeringen presenterat förstärks de högavlönades ställning i stället för att det Mot. 1988/89

blir en ordentlig marginalskatteskärpning, i kombination med en mycket A608

skärpt avdragsrätt för högavlönade. Det senare skulle dämpa höglöneutvecklingen
och skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle.

Arbetsorganisation och utbildning

I den statliga personalpolitiken framstår två frågor som centrala:

- att lyfta den allmänna nivån på kunnandet, bl.a. minska de stora
utbildningsklyftorna

- att genomföra en arbetsorganisation som ger innehåll i arbetet, minskar
utslagningen och ger en bra arbetsmiljö.

En teknisk-humanistisk utbildning för dem som inte har mer än 9 år i skolan
är en nödvändighet för att jämna ut utbildningsklyftorna men även för att öka
kunnandet i hela den offentliga sektorn och samhället. Den kontinuerliga
utbildningen måste tillfalla alla inom personalpolitikens ram, inte bara ett
fåtal ”guldägg” som myndigheten eller företaget satsar på.

Länge var illusionen att självstyrande grupper - modell industrin - skulle
ge de anställda inflytande över sitt eget arbete. Nu har det visat sig att dessa
grupper i stället har varit oerhört centralt styrda inom fastlagda mål som
myndigheten eller företagets ledning ställt upp.

Kravet på innehåll och inflytande i arbetet, minskad utslagning och bra
arbetsmiljö förutsätter att de fackliga organisationernas ställning stärks. Ett
första krav är att de nya arbetsorganisationsformer, som måste växa fram,
inte skall få införas annat än med fackets godkännande.

En sådan utveckling skulle vara ett föredöme för hela arbetsmarknaden
och påvisa hur parterna kan bli mer jämställda vid förhandlingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om en ny statlig lönepolitik
som utgår från jämlikhet och rättvisa,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till en statlig
personalpolitik innebärande att

a) satsning sker på en teknisk-humanistisk utbildning enligt vad i
motionen anförs

b) nya arbetsorganisationsformer inom den statliga personalpolitiken
inte får införas utan den lokala fackföreningens godkännande
enligt vad i motionen anförs.

Stockholm den 25 januari 1989

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Paul Lestander (vpk) Annika Åhnberg (vpk)

Karl-Erik Persson (vpk)

10