Motion till riksdagen
1988/89 :A6
av
med anledning av prop. 1988/89:109 om ny inriktning
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för unga
I propositionen föreslås att ungdomslagen avskaffas och ersätts med
inskolningsplatser som omfattar hela arbetsmarknaden. Den avgörande
skillnaden mellan ungdomslag och inskolningsplatser är att de nya inskolningsplatserna
ger arbete i åtta timmar per dag mot fyra som är fallet i
ungdomslag.
Förslaget är ett steg i rätt riktning. Vpk var från början kritiskt till
ungdomslagens inriktning och var det enda riksdagsparti som inte ställde sig
bakom inrättandet av ungdomslagen.
Ungdomsarbetslösheten har sedan början och mitten på åttiotalet ändrat
karaktär. I högkonjunkturens spår har ungdomarna haft det lättare att vinna
inträde på arbetsmarknaden, men det finns ungdomar som inte uppfyller de
krav arbetsmarknaden ställer. Följden blir att de ställs utanför och kan bli
utslagna från arbetsmarknaden om ingenting görs. Även om den öppna
arbetslösheten minskat finns det fortfarande regional och lokal arbetslöshet.
Huvudproblemet för ungdomarna liksom för alla andra är arbetsmarknadens
allt mer hårda villkor. Strukturomvandlingar inom ett flertal sektorer,
inte minst offentlig verksamhet, effektiviseringar och allt högre lönsamhetskrav
på alla delar av arbetsmarknaden innebär att rätten till ett arbete som är
meningsfullt och förenat med en god miljö urholkas.
Rätten till arbete för alla handlar mer och mer om en bra arbetsmiljö i vid
bemärkelse; arbetsvillkoren, arbetets mening och möjligheten för de arbetande
att ha inflytande över arbetet.
Vpk accepterar i huvudsak regeringens förslag att inrätta inskolningsplatser
och hälsar med tillfredsställelse att ungdomslagen avskaffas.
Inskolningsplatser är emellertid inget universalmedel som löser några
avgörande problem. Vad händer med ungdomar som inte får arbete efter att
ha varit på inskolningsplats i 6 månader? Kommer ungdomarna då att hamna
i karusellen av åtgärder. Det är en stor brist att arbetsförmedlingen inte
obligatoriskt kan anvisa lediga platser. I dag tvingas AF att underordna sig
företagens villkor. Det innebär ”förhandlingar” med dessa om bästa möjliga
lösning, hela tiden på arbetsköparens villkor. Vpk har i andra sammanhang
föreslagit att samhället måste stärka sin ställning gentemot arbetsköparintresset.
Det skall inte glömmas bort att inskolningsplatser liksom andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder kan utnyttjas av arbetsköparna som ett sorterings-
och utslagningsinstrument. Omfattande förändringar av samhällets
maktrelationer krävs för att komma tillrätta med dessa risker.
Historien visar att en högkonjunktur följs av en lågkonjunktur. Vi Mot. 1988/89
kommer att få uppleva arbetslöshet av det ”gamla” formatet igen. Trots att A6
årskullarna av ungdomar som skall in på arbetsmarknaden minskar, kommer
ungdomarna vid en lågkonjunktur att drabbas hårdast. Någon beredskap för
en sådan utveckling finns inte i arbetsmarknadspolitiken.
I flera år har vpk kritiserat ungdomsåtgärdernas tillfällighetskaraktär och
mängden av ”särlösningar”. Vpk har i flera år krävt åtgärder för att skapa
fasta jobb med lön att leva på - för ungdomen. Även till årets budgetproposition
har vpk krävt att 2 miljarder kronor satsas på den offentliga sektorn,
främst för att förbättra arbetsförhållandena. Då skapas också fler jobb på
bättre villkor.
När vpk accepterar inskolningsplatser vill vi samtidigt föreslå att samhället
garderar sig inför en kommande lågkonjunktur och inför ett system som kan
benämnas en ALLMÄN INSKOLNINGSGARANTI. Det är ett förslag vars
innehåll vpk tidigare ställt under namnet ungdomsgaranti.
Bakgrunden till vpk:s förslag till allmän inskolningsgaranti är att på
arbetsmarknaden finns det dels de som köper arbetskraft, dels de som säljer
sin arbetskraft för att leva (överleva). Vpk företräder dem som säljer sin
arbetskraft. Ägandet av och därmed följande makt över produktionen av
varor och tjänster gör arbetsmarknaden till köparens marknad. Det är
dessutom så att den som har ägandet och makten är den som bör bära
ansvaret. Vårt förslag till allmän inskolningsgaranti innebär att vi avkräver
arbetsköparna deras ansvar för arbete och sysselsättning.
Vpk föreslår att regeringen lägger ett förslag till riksdagen om en allmän
inskolningsgaranti. Denna garanti skall gälla dem som ännu inte har kommit
in på arbetsmarknaden eller har mycket liten arbetslivserfarenhet. I första
hand kommer ungdomar, flyktingar och vissa hemarbetande kvinnor i fråga.
Inskolningsgarantin skall omfatta hela arbetsmarknaden och utformas som
en lag som ger arbetsförmedlingen rätt att anvisa t.ex. en arbetslös per 50
anställda såväl i privat som offentlig verksamhet räknat på företagets,
förvaltningens eller branschens storlek inom en kommun. Därmed kan även
små arbetsplatser komma i fråga för inskolningsgarantin.
Det innebär en skyldighet för företag och förvaltning att bereda arbetslösa
med ingen eller liten arbetslivserfarenhet en meningsfull sysselsättning.
Inskolningsgarantin skall användas när alla andra försök att bereda den
arbetslöse arbete är uttömda.
För att hävda principen att det är hela samhällets angelägenhet att ordna
arbete åt dem som inte kommit in på arbetsmarknaden, främst ungdom, skall
arbetsköparna solidariskt finansiera satsningarna på inskolningsgarantin
genom ett uttag av en särskild arbetsgivaravgift som sedan sätts in på ett
särskilt inskolningskonto (inskolningsfond). Avgiften tas ut av ”arbetsgivarna”
varje år och kommer därmed att jämna ut kostnaderna över låg- och
högkonjunktur för arbetsköparna.
De medel som denna avgift ger skall täcka 50% av kostnaderna för löner
och sociala avgifter för dem som hänvisas till privat verksamhet, 75% i
privata företag med färre än 15 anställda och 100% av kostnaderna för dem
som hänvisas till offentlig verksamhet. Lönerna skall vara avtalsenliga och
arbetsuppgifterna i denna typ av ”garantijobb” skall vara så lika de ordinarie
arbetsuppgifterna på respektive arbetsplats som möjligt. Mot. 1988/89
Vårt förslag innebär en inskränkning i arbetsköparnas rätt att fritt anställa A6
arbetskraft. Det vållar naturligtvis kritik hos SAF och alla som för eller
underordnar sig en nyliberal politik. Det är dock vpk:s uppfattning att
riksdag och regering inte i framtiden kan undgå att ta ett rejält ansvar för
ungdomens möjlighet till arbete. Ungdomsarbetslösheten på 80-talet får inte
upprepas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän inskolningsgaranti
enligt vad som föreslås i motionen.
Stockholm den 22 mars 1989
Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)
Ylva Johansson (vpk)
17