Motion till riksdagen
1988/89:A408
av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
Utveckling av Stockholms län
1 Inledning
1.1 Huvudstadsregionens betydelse för resten av landet
Utveckling och förändring är grunden för ett bättre samhälle. Framtiden
ställer människorna, samhället och politiken inför utmaningar. Liberalismen
är optimismens ideologi. Liberaler tror på alla människors förmåga att
utvecklas och i samverkan bidra till samhällsutvecklingen.
Stockholmsregionen har unika kvalitéer. Här bor en femtedel av landets
befolkning. Regionen står för mellan en femtedel och en fjärdedel av landets
inkomster. Här finns vart fjärde företag i Sverige, som arbetar med import
och export av varor och tjänster. I Storstockholm finns en tillräcklig bas för
många slags aktiviteter, som helt saknas i andra delar av Sverige. Storstadens
mångfald skapar möjligheter och ekonomisk expansion som kommer hela
landet till del.
Utvecklingen i Stockholmsregionen har stor betydelse för hela landets
framtid. Sysselsättningen i alla industrialiserade länder förskjuts från tung
energi- och råvarukrävande varuproduktion mot den kunskaps- och kommunikationsberoende
tjänsesektorn. Sverige befinner sig i en omfattande
omstrukturering av arbetsmarknaden. Klarar vår region omställningen,
kommer andra landsdelar att ha lättare att följa efter.
Det väsentliga i en fungerande regionalpolitik är att skapa kreativa miljöer
över hela landet. Stockholmsregionen har många egna unika möjligheter att
stimulera kreativitet och därigenom kulturliv, forskning, sysselsättning och
välfärd. En allmän hämsko på Stockholmsregionen genom indragningar,
pålagor och kontroller gynnar ingen, utan gör bara Sverige fattigare.
Storstockholms framtid måste utvecklas i samverkan med andra regioner.
Från många andra län framförs förslag om tunga statliga investeringar i syfte
att underlätta kommunikation mellan det egna länet och huvudstaden.
Exempel är idéer om nya och snabba järnvägar runt Mälaren, motorvägslänkar
med andra större svenska städer eller bättre flygförbindelser. I dessa
sammanhang ser uppenbarligen andra landsdelar Stockholm som en motor
för hela landet, en källa till gemensam utveckling som måste utnyttjas i
samverkan.
Trenden i regionens utveckling går för närvarande mot allt större klyftor
mellan den norra och den södra länsdelen. Längs stråket Stockholms City Arlanda
flockas framtidsindustrier och människor med högre inkomster.
Även andra klyftor i länet förstärks om trenden fortsätter. Tillväxten är på Mot. 1988/89
både norra och södra sidan av länet påtagligt förskjuten mot väster. A408
Samtidigt finns också i norr kommuner med påtagliga problem. På östra
sidan finns skärgårdskommunerna med glesbygdsproblem, få arbetsplatser
och delvis dåliga kommunikationer.
Ingen samhällsutveckling är dock förutbestämd. Det går att med förutseende
insatser stimulera en mera balanserad utveckling av regionens olika
delar. Företagens lokalisering och människors val av bostadsort kan inte
kommenderas genom politiska beslut. Men samhällets investeringar i
kommunikationer, utbildning och bebyggelse kan påverka olika regiondelars
förutsättningar och dragningskraft påtagligt.
De centrala och nordvästra regiondelarnas försteg i utvecklingen bygger
bl.a. på deras goda kommunikationer. Närheten till både huvudstadens
kraftfält och förbindelser till utlandet blir en källa till utveckling som bör tas
till vara. Men det betyder också att nyinvesteringar i kommunikationer bör
kunna utnyttjas för att lyfta andra regiondelar. På Södertörn kan både
befintligt och nyetablerat näringsliv gagnas av en ny fjärrtågsstation, ett
flygfält och nya vägprojekt som ger bättre kontakt med Europavägnätet. Det
ger också ett säkrare ekonomiskt underlag för ett ökat bostadsbyggande i den
södra regiondelen.
2 Kommunikationer
Goda kommunikationer är en förutsättning men inte en garanti för en
framtidsinriktad utveckling av en region. Kommunikationerna måste komplettera
varandra. Investeringar i kommunikationer är dyrbara. I det
regionala utvecklingsarbetet bör därför utgångspunkten vara att utveckla
befintliga resurser och befintligt näringsliv, och inte använda investeringar i
kommunikationer i syfte att förändra landets befolkningsfördelning.
Stockholmsregionen är hjärtat för landets tåg och flygtrafik. Planeringen
av investeringar för tåg och flyg måste därför ta hänsyn till riksintressen, men
också till att Stockholm är den landsdel som har de flesta och viktigaste
förbindelserna med utlandet. Det ligger i högsta grad i hela landets intresse
att kommunikationerna till och från Stockholm, liksom kommunikationerna
mellan Stockholm och utlandet, håller en hög kvalitet.
En statsfinansiell njugghet mot Stockholmsregionen får olyckliga verkningar
för hela landets och regionens kommunikationsnät. För rättvisare
anslag till Stockholmsregionen talar även att det är där som trafikinvesteringarna
gör mest nytta, samhällsekonomiskt och välfärdsmässigt. Storstockholm
har, jämfört med riksgenomsnittet
- 50% lägre andel invånare med kort gångavstånd till arbetsplasten
- 50 % lägre andel invånare med mindre än 15 min restid till jobbet
- 100% större andel invånare med mer än 30 min restid till jobbet
- 50 % större andel invånare med mer än 90 min kollektivrestid till arbetet.
En tredjedel av kollektivresandet i landet, mätt i personkilometer, sker i
Stockholms län.
Om inte betydande ansträngningar görs för att förbättra situationen för
både bilister och kollektivresenärer, kommer de genomsnittliga restiderna
att öka kraftigt under kommande år. Kötider är totalt improduktiva för
samhället. Den som tvingas resa länge till arbetet förhindras att utöva Mot. 1988/89
produktivt arbete eller tillfredsställa sina personliga fritidsbehov. Detta utan A408
att välfärden för någon annan medborgare ökar.
2.1 Vägar
Tvärförbindelser med bil och buss kräver framför allt utbyggnad av
kringfartsleder runt Stockholms innerstad och nya väglänkar i öst-västlig
riktning mellan regionens yttre delar.
Ett exempel på detta är Österleden mellan Nacka och Roslagstull. Ett
konsortium av företag har erbjudit sig att genomföra byggandet av hela
Värtalänken, alltså ända från Värmdöleden till Roslagstull. Tanken är att
avgiftsbelägga delen mellan Nacka och Värtan och på så sätt finansiera
projektet. Detta förutsätter emellertid en förändring av gällande regler.
Folkpartiet har tidigare motionerat om denna regelförändring, vilket dock
icke blivit bifallet i riksdagen.
I den trafikpolitiska propositionen, 1987/88:50, har dock regeringen tänkt
om. Där öppnas möjligheter för att både trafikantavgifter och lån från
kommuner och företag skall kunna användas för angelägna trafikprojekt,
som inte skulle komma till stånd inom rimlig tid om de skulle finansieras över
statsbudgeten. Vi noterar det med tillfredsställelse.
Tyvärr har emellertid det förändrade kommunalpolitiska läget i Stockholm
medfört att en förbättring av trafiksituationen i regionen genom
Österleden nu synes avlägsen. Vi beklagar att (s) och stockholmspartiet inte
är mer intresserade av en lösning av Stockholms miljö- och trafiksäkerhetsproblem
.
Investeringar i en förbättrad infrastruktur måste ses som en del av ett
större mönster för en utveckling som inte gör halt vid länsgränserna. Ett
inskränkt länstänkande kan leda till felsatsningar som kan bli dyrbara för
skattebetalarna. Ett fördjupat samarbete bör från Stockholmsregionens sida
inledas med kringliggande län i Sörmland, Uppland och Västmanland, samt
med deltagande av representanter från SJ, vägverket och luftfartsverket.
Stockholms län har en femtedel av Sveriges befolkning, men får fortfarande
inte väganslag som motsvarar befolkningsmängden. Regionen har en
mängd länsvägar som i dag hade varit upprustade om de legat i ett annat
län.Tydliga exempel är länets dåliga tvärförbindelser: den mycket hårt
belastade väg 77 till Norrtälje samt länsväg 225 från Nynäshamn till E3/E4,
som i vissa delar är helt sönderkörd av den tunga trafiken till och från
Gotland. Haningeleden i Haninge med rikstrafiken från Nynäshamn och
Gotland som går rakt igenom Västerhaninge samhälle är ännu ett exempel.
Ekeros 23 000 invånare är beroende av en slingrig 6-meters väg för att komma
in till Stockholm och i Huddinge har vi den gamla Glömstaleden och Åleden.
Listan kan göras lång.
Den dåliga trafikstandarden har både miljö- och trafiksäkerhetseffekter. I
Stockholms län ökar t ex antalet olyckor också med dödlig utgång snabbare
än i andra län. Största orsaken är enligt trafiksäkerhetsutredningar att länet
har ett vägnät byggt för 60-talets trafikvolym. Stockholms län måste få en
ökad andel av de statliga väganslagen.
I den trafikpolitiska propositionen inrättas ett särskilt anslag för investe- Mot. 1988/89
ringar i länstrafikanläggningar. För nästa budgetår avsätts 650 milj. kr. och A408
för det därefter kommande 320 milj. kr. I detta sammanhang är det lämpligt
att ändra fördelningsmodellen för investeringarna i länstrafikanläggningar.
Det bör även vara möjligt för länsstyrelserna att besvära sig hos regeringen
över de av vägverket fastställda länsramarna. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
2.3 Flyget
Flygresandet har utvecklats mycket snabbt i Stockholmsregionen. Samlokaliseringen
av all inrikes flygtrafik till Arlanda gav flyget en kraftigare ökning
än någon kunnat förutse. Snart har flygplatsen nått maximum för sin
kapacitet.
Luftfartsverket räknar i sina prognoser med en ökning av passagerarantalet
i inrikestrafiken med ca 8% per år mellan åren 1985 och 1990. För
utrikestrafiken räknar verket med en ökning på 7% under samma period och
en tredje bana på Arlanda är beslutad.
I den nämnda trafikpolitiska propositionen avsätts 750 milj. kr. för en ny
inrikesterminal på Arlanda. Detta mot bakgrund av att den nuvarande
terminalen är dimensionerad för ca 4 miljoner passagerare men nu måste
rymma nära 7 miljoner.
Studier av flygplatsfrågorna visar entydigt att regionen på sikt behöver
ytterligare en storflygplats och att Tullinge/F18 är den bästa lokaliseringen av
en ny flygplats. Eftersom de politiska förutsättningarna för en lokalisering dit
nu synes vara obefintliga för lång tid framöver, är det nödvändigt att
ytterligare alternativ inventeras i södra delen av regionen.
En flygplats i södra regionen bör utformas för allmänflyg och för att avlasta
Arlanda på de mest trafikerade inrikeslinjerna. Dessa linjer bör inriktas på
resenärer vars start och slut är södra Storstockholmsområdet. En nyligen
presenterad utredning visar också att en flygplats med detta läge skulle vara
både samhälls- och företagsekonomiskt lönsam.
Det brådskar emellertid. Redan nu är Arlanda flygplats så överbelastad att
förhållandena är mycket svårbemästrade. Hela nästa år kommer att gå åt för
den miljökonsekvensutredning som skall föregå byggandet av den tredje
banan, som inte beräknas vara klar förrän 1992. En effekt av denna utredning
kan eventuellt bli att den tredje banan skall användas för att avlasta trafiken
på nuvarande banor och att någon kapacitetsökning inte medges av
miljöskäl. Det är alltså nödvändigt att redan nu bereda alternativ så att inte
flygsituationen i Stockholmsregionen blir ohållbar.
Också flygteknikens utveckling med den nya generationen av tiltrotorplan,
som endast kräver ett minimum av utrymme för start och landning,
pekar på att mindre flygplatser kommer att spela en större roll i ett i
framtiden ytterligare utbyggt inrikesflygsystem.
2.4 Järnvägar
Den spårbundna trafiken behöver en ökad flexibilitet för att stärka sin
konkurrenskraft. T-banan kan knytas samman bättre med järnvägsnätet, 14
exempelvis genom förlängning från Hjulsta till Barkaby eller från Hagsätra Mot. 1988/89
till Älvsjö. Modern spårvagnstrafik kan skapa andra nya sammanbind- A408
ningar.
Utbyggnaden av spårnätet för fj ärrtåg och pendeltåg bör fortsätta även
efter att nu påbörjade projekt är färdiga. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. För pendeltågstrafiken behövs ytterligare dubbelspår
på sträckorna Älvsjö-Västerhaninge och Ulriksdal-Upplands Väsby.
Vi vill i detta sammanhang redovisa olika projekt som diskuteras i
regionen utan att ta slutlig ställning till genomförandet. Västeråsbanan är
idag den järnvägsförbindelse i länet som har den sämsta punktligheten. En ny
bana bör vara ett viktigt samarbetsprojekt mellan berörda landsting,
kommuner och näringslivet.
En ny Mälarbana bör kunna knytas till stambanan i trakten av Häggvik.
Det skapar underlag för en ny fjärrtågsstation Stockholm Norr. Bålsta kan
ges pendeltågsförbindelse med Stockholm och pendeltågen Stockholm-Kungsängen
få egna spår. Den mycket dyrbara dubbelspårsutbyggnaden
Kallhäll-Kungsängen skulle därmed möjligen kunna skrinläggas.
Snabbtåg till Örebro och Eskilstuna, samt runt Mälaren utgör ett
intressant perspektiv. En bättre förbindelse väster om Mälaren skulle kunna
avlasta Stockholms Central från trafik mellan de norra och södra delarna av
landet. En utbyggnad av spårkapaciteten genom Stockholm är emellertid
angelägen.
Vad gäller en fjärrtågsstation Stockholm Syd så ser det ut som om den
kommer att hamna i Flemingsberg. Huddinge kommun och även utomstående
intressenter förhandlar med SJ för att få stationen förlagd till Flemingsberg
som är ett av söderregionens mest expansiva områden i dag.
Den nya fjärrtågsstationen Södertälje Syd skall bilda en knutpunkt för
södra stambanan, Grödingebanan, spåren mot Eskiltuna-Strängnäs och
pendeltågsspåret Södertälj e-Stöckholm.
Hur man ska lösa fjärrtågsförbindelsen norrut och kunna knyta Arlanda
till stambanan är under diskussion. Även här finns intresse från näringslivets
sida att bidra till en snabb lösning. En fjärrtågsförbindelse till Arlanda är en
riksangelägenhet, inte minst med hänsyn till de regionalpolitiska effekterna
på södra Norrland och Bergslagen.
3 Arbete och näringsliv
För Sverige som helhet är det bra om Stockholmsregionen får utveckla det
man är bäst på.
Rikets huvudstadsregion måste rimligtvis inrymma en betydande administrativ
verksamhet. Den bör dock begränsas till vad som är gemensamt och
nödvändigt för hela landet. Möjligheter att decentralisera offentlig förvaltning
till länsstyrelser, andra regionala organ och kommuner bör tillvaratas.
En utflyttning av för riket gemensamma funktioner är däremot mycket
tveksam.
Det är också naturligt att huvudstadsregionen är ledande, men inte
dominerande, inom kulturliv och teknologisk utveckling. Musik, teater och
konst bör givetvis vara väl företrädda i huvudstaden och på en kvalitetsnivå
)
som är attraktiv internationellt. Humanistisk och naturvetenskaplig forsk- Mot. 1988/89
ning samt högteknologisk utveckling kräver för en fungerande kreativitet A408
både en viss minsta storlek och goda kontakter med andra grupper inom och
utom landet. Dessa förutsättningar uppfylls bäst i eller i omedelbar närhet av
ett storstadsområde. Storstadsområdet är även unikt lämpat för utveckling
som bygger på importerad teknik, p g a ett stort antal fristående importörer
och närheten till en stor marknad.
I dag pågår en minskning av varuproduktionen i Stockholms län. Det har
ibland vållat farhågor för en obalans på arbetsmarknaden. I det stora hela är
det obefogat. Endast inom vissa högspecialiserade områden kan tillverkningsindustrin
konkurrera om arbetskraften i storstadsområdena. Sett till
regionen i stort finns ingen anledning att med särskilda medel söka hålla kvar
tillverkningsindustrin i Storstockholm som annars skulle söka sig till områden
med bättre tillgång på arbetskraft. Om man skulle söka öka andelen
industri i Stockholm skulle detta bl a leda till en från andra synpunkter
oönskad ökning av regionens totala befolkning och att andra regioner
berövas arbetstillfällen.
Näringslivet är emellertid inte lika i alla delar av regionen. Som tidigare
nämnts finns det både i norr, öster och söder kommuner med svåra
sysselsättningsproblem. Därför är det rimligt att stimulera framväxten av
mindre tillverkningsindustri, liksom självfallet även andra typer av företag i
glesbygdsområdena.
I Stockholm har länsstyrelsen jämfört med övriga län en mycket stor andel
komplicerade deklarationer att granska. Det är framför allt de omfattande
företagsdeklarationerna som tar lång tid och som också behöver hög
kompetens hos dem som skall granska. Till detta förhållande tas ingen
hänsyn när riksskatteverket fördelar resurser till länsstyrelserna. Mot denna
bakgrund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att hos riksskatteverket
begära förslag om en förändrad modell för fördelning av medel till
deklarationsgranskning så att hänsyn tas till de speciella svårigheter som
råder för Stockholms läns del.
Omfattande resurser, statliga och kommunala, läggs ner på att bevara en
levande skärgård med arbete för skärgårdsbefolkningen året runt. Sjöfartsverket
hade förra året en bemanningsplan för lotsplatserna i Stockholms
skärgård som i praktiken skulle ha inneburit att skärgården mer eller mindre
berövats de allra mest naturliga arbetstillfällena. Vi kan inte acceptera att
myndigheters handlanden så uppenbart strider mot varandra. I ett interpellationssvar
i riksdagen den 19 januari 1987 framhöll kommunikationsministern
att en samhällsekonomisk helhetssyn måste anläggas på frågor av denna typ.
Sjöfartsverket fick också mycket riktigt bakläxa, och endast några små
nedskärningar genomfördes. Vi anser att några ytterligare nedskärningar i
bemanningen av yttre skärgården ej bör ske; tvärtom bör övervakningen
förbättras. Detta dels av sysselsättningspolitiska och säkerhetspolitiska skäl,
men också med hänsyn tili vad kustbevakningen och lotsarna betyder för
fritidsbåtarnas säkerhet. Många liv har räddats tack vare dessa vakande
ögon.
16
4 Miljö Mot. 1988/89
A408
Miljöproblemen är en av vår tids ödesfrågor. Vi har miljön och naturen till
låns för att lämna arvet vidare till kommande generationer. Vi får inte
utveckla vårt samhälle så att unika naturvärden offras för alltid.
Även en storstad skall ha en bra miljö, t.ex. ren luft, rent vatten och
tillgång till grönområden. Miljösituationen i stockholmsområdet är gynnsammare
än i många storstäder utomlands. Vi måste ta lärdom av de misstag
som gjorts vid utbyggnaden av storstäder på andra håll i världen, så att dessa
inte upprepas här.
De framtida miljöproblemen måste analyseras utförligare. Tecken tyder
på att den ekologiska balansen på flera håll i regionen är allvarligt hotad. Inte
minst borde man undersöka hur innerstadens luftföroreningar påverkar de
människor som växer upp där.
4.1 Luftföroreningar
Miljökonsekvensanalyser bör ske inför varje aktualiserad större förändring
av natur eller bebyggelse. I Stockholms län med Sveriges största befolkningskoncentration
är det luftföroreningarna som utgör det största miljöproblemet.
Luftföroreningarna påverkar inte bara människor och natur; man riskerar
också att för alltid förlora omistliga kulturella värden när skulpturer och
byggnader sakta vittrar sönder.
Det är till övervägande delen (70%) trafiken som i Stockholms län bidrar
till luftföroreningsutsläppen. Bil, buss och lastbilstrafiken samt flyget måste
genom både ökade restriktioner och stimulanser förmås att reducera
utsläppen.
Redan under sommaren kom bevisen för att riksdagens beslut om
miljöavgifter för flyget gett resultat. Genom modifiering av planens motorer
anser man sig nu kunna reducera utsläppen av kväve- och kolföreningar med
hälften. I pengar innebär det att miljöavgifterna kommer att kunna reduceras
från beräknade 60 milj. kr. till 30 milj. kr.
Reducering av föroreningarna kan ske genom rening vid källan dvs. före
utsläpp, genom övergång till trafik med miljövänligare motorer eller bränsle,
effektivare utnyttjande av transportapparaten eller energin, samt på sikt
genom en annan bebyggelseplanering av bostäder och arbetsplatser som
minskar behovet av arbetsresor.
Rening av dieselfordon bör snarast införas med tanke på dessa fordons
stora andel av kväveutsläppen i innerstaden.
Den beslutade katalytiska avgasreningen på personbilar fr.o.m. 1989 års
modell hinner endast få begränsat genomslag till 1995 då enligt riksdagens
beslutade målsättning utsläppen av t ex kväveoxider skall ha minskat med
minst 30% i hela landet.
Den katalytiska avgasreningen beräknas enligt naturvårdsverket endast
hinna bidra till att begränsa ökningen av luftföroreningarna åren 1980-1995.
Om de av naturvårdsverket föreslagna kraven på dieselfordon införs kan de
beräknas medföra en minskning med ca 5% till 1995.
En rad ytterligare åtgärder bedöms emellertid som nödvändiga för att 17
komma till rätta med luftföroreningarna i Stockholms län. Utbyggnad av Mot. 1988/89
kringfartsleder, infartsparkeringar och kollektivtrafik med miljövänlig driv- A408
teknik är nödvändig.
Som nämnts bör Stockholms län få tillgång till en rimligare andel av
riksdagens anslag till väg- och trafikinvesteringar. Nya möjligheter till
styrmedel bör skapas, t.ex. vägavgifter på vissa vägsträckor och miljöavgifter
på bilismen i form av exempelvis trängselavgifter.
Utveckling av teknik för miljövänlig drift av kollektivtrafik och bilar samt
för rening bör stimuleras.
4.2 Miljöfarliga transporter
De oljetransporter i stor skala som nu går genom Stocholms skärgård är ett
ständigt hot mot miljön. Oljehamnen i Stockholm bör därför flyttas till
Nynäshamn. Möjligheten att bygga en pipeline för oljetransporter bör
prövas.
Mälaren som är en av landets största dricksvattentäkter bör skyddas
genom införande av särskilda restriktioner mot kemikalier och skydd av
tillrinningsområden. Vid transporter på Mälaren bör särskilt stränga skyddskrav
gälla.
Genom Stockholms skärgård och Mälaren transporteras årligen ca
5 000 000 ton olja, bensin och fotogen, men för dessa gäller inga särskilda
skyddskrav. Kemikalietransporter är belagda med krav på dubbelskrov;
samma krav bör införas för tankfartyg. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
När det gäller säkerheten i övrigt så finns önskemål från lotsamas sida att
kunna ha en mer exakt rapportering om var fartygen befinner sig. Man har
upprättat två rapportpunkter, och det räcker med ett beslut från länsstyrelsen
för att det ska bli obligatoriskt för fartygen att rapportera sig vid dessa
punkter. Lotsstationerna vill också, med hjälp av dessa mer exakta lägesbestämningar,
kunna ha möjlighet att stoppa ett fartyg om det finns risk att två
fartyg med farlig last möts in någon av de trängre passager som finns i
Mälaren.
4.3 Naturvård
Länsstyrelsens naturvårdsenhet bör förstärkas på grund av att den stora
befolkningskoncentrationen ställer särskilda krav på resurser för samordnad
miljöplanering i hela Stockholms län.
Tack vare kampanjen ”En levande skärgård” som följer riktlinjer som
drogs upp av folkpartiet för femton år sedan, har människor blivit mer rädda
om vår unika skärgårdsmiljö. All utveckling i skärgården måste ske med
särskild hänsyn till den känsliga naturen. Det gäller i hög grad sjöfarten särskilt
Finlandsbåtarna - med allt större tonnage som alstrar ökade
luftföroreningar och slitage på stränderna.
Önskemål om en permanent båtlinje med snabbgående båtar med
hastigheter kring 35 knop kan inte accepteras i den redan hårt belastade
skärgården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Storstadsbor är liksom andra beroende av tillgänglig och fri natur för 18
friluftsliv och annan rekreation. Regionplaneringen och kommunernas Mot. 1988/89
långsiktiga planering skall syfta till att säkerställa att tillräckliga grönområ- A408
den kommer att finnas i framtiden. Även när beslut skall fattas om enstaka
mindre exploateringar av grönområden, är det angeläget att de långsiktiga
och övergripande behoven av naturmark uppmärksammas.
Den orörda naturens långsiktiga värde för samhället måste vara en viktig
förutsättning för all planering och alltid ställas mot kortsiktiga ekonomiska
intressen. När ett område väl är exploaterat går det inte att återställa.
Fler områden i Stockholms län bör ges ett fastare skydd genom inrättande
av naturreservat, naturskyddsområde eller naturvårdsområde.
4.4 Källsortering av avfall
Källsortering av sopor bör underlättas genom att bostäder vid ny- och
ombyggnad förses med utrymmen för förvaring av utsorterat avfall.
Källsortering är positiv ur flera aspekter; bland de ”vinster” man gör kan
nämnas:
- Försäljning av det källsorterade materialet och därmed lägre renhållningskostnader
samt att man hushållar med råvaror och resurser
- Minskad påverkan på miljön genom att vissa miljöfarliga produkter
undantas från den centrala avfallsbehandlingen
- Förbättrad arbetsmiljö för hämtningspersonalen, t.ex. genom att glas och
andra skärande material inte kastas i soporna.
Man har på flera håll i Sverige haft försöksverksamhet med källsortering
och det har på många ställen fallit väl ut. Kanske är det också extra viktigt att
detta stimuleras i storstadsregionerna, eftersom koncentrationen av människor
där är så hög och deponeringen av den enorma mängd sopor som
produceras därför är ett problem, inte minst av utrymmesskäl. Bostadsområden
med en hög koncentration av människor möjliggör också samordningsvinster
vid källsorteringsförsök.
4.5 Myndighetsfrågor
Länsveterinären bör befrias från sina dubbla lojaliteter - mot lantbruksnämnd
och länsstyrelse - och arbeta framför allt med konsumenternas bästa
för ögonen vid granskning av livsmedelsfrågor.
Statens miljömedicinska laboratorium (SML) som samarbetar med Stockholms
läns landsting i omgivningshygieniska och hälsoförebyggande frågor
bör ges ökade resurser för att kunna arbeta med den samlade påverkan på
människan som olika ämnen har.
5 Bostadsbyggande
En liberal bostadspolitik ger valfrihet och inflytande för bostadskonsumenterna.
Den skapar rättvisa mellan boende i olika upplåtelseform. Bra
bostadsmiljöer ska formas och bevaras. Gjorda investeringar i bostäder,
miljö och service ska hanteras med varsamhet.
Från 1930-talet till i dag har Storstockholm fördubblat sin befolkning. De
senaste åren har både födelse- och flyttningsöverskotten ökat. 1987 ökade
befolkningen i Stockholms län med ca 13 000 personer. Av dessa var ca 6 000 Mot. 1988/89
födelseöverskott och ca 7 000 inflyttning. När det gäller inflyttning domine- A408
rar inflyttning från utlandet; 1987 var det knappt 2 500 som flyttade in från
övriga Sverige och under 1988 beräknas utflyttningen överstiga inflyttningen
från övriga Sverige.
Befolkningsökningen ökar kraven på fler och mera ändamålsenliga
bostäder. Dagens bostadssökande är framför allt ungdomar, äldre, frånskilda
samt inflyttade från utlandet. Störst är behovet av smålägenheter och
servicehus. Inom vissa kommuner föreligger även behov av kollektivhus.
Behovet av bostäder är olika inom länets kommuner. Stockholms innerstad
har i dag en mycket stor dragningskraft. Även med en påtagligt högre
bebyggelse på lediga markbitar, blir det svårt att där tillgodose efterfrågan.
De södra delarna av regionen har också ett stort behov av små bostäder,
dels på grund av många ungdomar och dels på grund av den ensidiga
lägenhetssammansättningen som skapades i dessa kommuner under 1960och
70-talen.
Bostadsbyggandet inom Storstockholm måste ökas kraftigt. Renoveringar
och upprustningar av äldre hus måste få fortsätta, men ske med varsamhet.
Bostadskonsumenternas intressen och efterfrågan ska styra både lägenhetsstorlekar
och besittningsformer i nyproduktionen. Av det skälet måste
byggandet av smålägenheter och servicehus ökas. Servicebostäder är en bra
form av boende som ofta efterfrågas av äldre och handikappade. Också
efterfrågan på bostadsrätter är stor och måste resultera i fler bostadsrätter
både i nyproduktionen och i befintliga hus. Bostadsrätten ger människor ett
bättre inflytande över sitt boende.
Under 1987 var det över 7 000 lägenheter som färdigställdes i Stockholms
län och slutresultatet av 1988 års bostadsbyggande kommer att bli ännu
högre, närmare 10 000. Därefter kommer antalet troligtvis att sjunka ganska
kraftigt igen, bl.a. beroende på överhettningen på byggmarknaden i
Stockholmsregionen, men också beroende på att nya plan- och bygglagen gör
att processen från idé till byggstart blir omständligare och mer tidskrävande
och i vissa fall också att byggkostnaderna blir högre.
Bostadsbyggandet måste utformas så, att hyrorna i nybyggda hus inte blir
orimliga. Det kräver bra planering och stor sparsamhet. Flexibla stadsplaner
och omprövning av kostnadskrävande normer inom s.k. fribyggen är
nödvändiga. I nya bostäder bör bostadsytorna kunna minskas och flexibiliteten
i planlösningen öka.
De regleringar som finns för byggandet i Stockholms län har fått orimliga
konsekvenser. Kön är lång och byggrättigheterna har intecknats av de stora
företagen med 100-miljoners-projekt. De regleringar som finns för Stockholms
län måste avskaffas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Komplettering och förbättring av befintliga bostadsområden kräver ofta
lägre samhällsinvesteringar. Utbyggnaden bör ske i samråd med dem som
redan bor i området. Hus i närbelägna fritidsområden bör kunna förvandlas
till permanentbostäder.
Rivningsraseriet måste stoppas. Ombyggnation av äldre lägenheter får
inte bedrivas så att de boende drabbas av onödigt höga hyreshöjningar. De 20
enklare och billigare lägenheterna måste behållas för människor som önskar Mot. 1988/89
sådana. Lägenhetssammanslagningar måste upphöra. A408
5.1 Stimulera byggandet av små lägenheter
Mångå smålägenheter har försvunnit genom lägenhetssammanslagningar i
samband med ombyggnader. Det är nödvändigt att vid saneringar noga
överväga hur många smålägenheter som bör sparas. En försiktig upprustning
kan i många fall vara ett bra alternativ till en genomgripande ombyggnad.
Vi anser att ombyggnadslån inte bör utgå vid ombyggnader som innebär
sammanslagningar av lägenheter, såvida inte fastighetsägaren kan påvisa att
det råder ett överskott på små lägenheter. Vid ombyggnad av hus bör det
vara möjligt att erhålla ombyggnadslån även om alla lägenheter inte fullt
uppfyller de krav som ställs på en ny lägenhet.
På orter med omfattande högskoleutbildning är det lämpligt att bygga
studentbostäder. Det är ofta mycket svårt för dem som ska påbörja sina
studier att få en bostad som är möjlig att bekosta endast med inkomster från
studiemedel. Fler bostäder för studerande gynnar alla ungdomar eftersom
konkurrensen om små bostäder minskar.
På allt fler orter i regionen råder det brist på små bostäder för ungdomar.
De flesta ungdomar som önskar bo i en en egen lägenhet har i allmänhet
begränsade möjligheter att klara av en hög hyra. De efterfrågar därför ofta
små lägenheter.
Det finns inte heller någon anledning för staten att moralisera eller ha
synpunkter på människors boende. Vi vill ha valfrihet. Vi har bestämt avvisat
de tankegångar om en ny utrymmesnorm som redovisades i bostadskommitténs
delbetänkande. Denna norm innebar att inga lägenheter som är mindre
än två rum och kök skulle godtas för permanent boende.
5.2 Boendekostnader i storstad
Samtidigt som en betydande utjämning har skett inom landet på inkomstsidan
föreligger emellertid betydande interregionala skillnader på kostnadssidan.
Levnadskostnaderna blir högre i storstadsområden. Dessa skillnader är
speciellt påfallande när det gäller boendekostnaderna, särskilt när det gäller
boende i småhus och bostadsrättslägenheter. Orsaken är framför allt att
expansionen driver upp i första hand markpriserna, i andra hand byggnadskostnaderna.
Bostads- och hyresundersökningen 1985 ger en antydan om dessa regionala
skillnader. För städer över 75 000 invånare anges vid villaboende en
genomsnittlig bostadsutgift på 39 800 kronor per hushåll, medan motsvarande
utgift för mindre orter endast uppgick till 31 500 kronor.
Det ansågs tidigare vara ett naturligt inslag i skatteförmågeprincipen att
olikheter i regional kostnadsnivå skulle beaktas vid beskattningen. Det
skedde genom ortsavdrag, som var olika i olika delar av landet. Högst var
dessa avdrag i Stockholm, Göteborg och Norrbotten. I det senare fallet
berodde de höga levandskostnaderna på andra faktorer än förekomsten av
expansiva områden inom länet. Ortsavdragen har emellertid avskaffats och
ersatts med ett över hela landet enhetligt grundavdrag.
Samtidigt som ortsavdragen avskaffats kan det konstateras att den svenska Mot. 1988/89
inkomstbeskattningen fortfarande ger betydande möjligheter att beakta A408
typiska glesbygdsmerkostnader. Genom rätten till avdrag för resekostnader
kompenseras de som bor i glesbygderna till stor del för en betydande
merkostnad som glesbygdsboendet medför.
De merkostnader som förorsakas av storstadsboendet kompenseras
däremot inte genom skattesystemet. Bostadsbeskattningens utformning
ledde tvärtom till att dessa merkostnader ökar. De som bor i storstadsområdena
tvingas inte bara betala mer för sitt boende, utan måste också betala en
högre skatt för detta boende. Medelvärdet för ett försålt småhus i Kristianstads
län andra kvartalet 1987 var 300 000 kronor, medan medelvärdet för ett
försålt småhus i Storstockholm samma år var 750 000 kr. Eftersom
bostadsbeskattningen är kopplad till taxeringsvärdet och taxeringsvärdet är
kopplat till fastigheternas försäljningspris, leder denna differens till en
särskilt hård skattebelastning av villaägare i Stockholmsområdet och andra
storstadsregioner.
Vad är då skälet till att villaägare i storstadsområden utöver högre
kapitalkostnader för boendet också skall belastas med en skatt som i
normalfallet kan vara flera tusen kronor högre än ”mellankommunvillaägarens”?
Finns det några rimliga skäl till denna sneda fördelning av skattebördan?
Nej, det är svårt att finna några sådana skäl. Det ursprungliga syftet
bakom villabeskattningen var inte att åstadkomma någon utjämning i
bostadskostnaderna mellan landets olika delar. Snedbelastningen har långsamt
förvärrats utan att några principiella ställningstaganden förekommit.
Efter avdragsbegränsningen framstår progressiviteten i villabeskattningen
som en anomali. Det reella syftet med progressiviteten var ursprungligen att
begränsa effekterna av ränteavdragen för ägare till mera lyxbetonade villor.
Sedan möjligheten till ränteavdrag inskränkts hänger den progressiva
villaschablonen i luften. Genom att såväl inkomstbeskattningen som kapitalbeskattningen
är progressiv kan man genom dessa skattetyper införa det mått
av progressivitet som man önskar i skattesystemet. Att därtill ha en tredje
progressiv skatt skapar bara oreda i systemet och gör det i själva verket
svårare att hantera de båda först nämnda instrumenten. Ett antal tidigare
utredningar ( Ds Fi 1966:4, Ds B 1980:5 samt SOU 1985:36) har pekat på
bristerna i systemet men utan att komma med konkreta förslag till åtgärder.
När riksdagen tidigare har haft att pröva de synpunkter på bostadsbeskattningen
som vi här har utvecklat, har skatteutskottet bl.a. anfört (SkU
1985/86:44, SkU 1986/87:31) att det finns praktiska skäl mot en regional
utjämning. Denna synpunkt är svårbegriplig eftersom t.ex. en avveckling av
den differentierade villabeskattningen rimligen måste innebära en förenkling
av skattesystemet. En så allvarlig snedfördelning av skattebördan som den
som vi här har påtalat kan heller inte viftas undan med synpunkten att
praktiska skäl talar mot en rättvisare beskattning.
Den nuvarande regionala snedbelastningen i bostadsbeskattningen utgör
ett allvarligt problem för människor i vanliga inkomstlägen i Stockholmsregionen.
I det fortsatta arbetet med utformningen av bostadsbeskattningen
bör den progressiva delen av bostadsbeskattningen avskaffas. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. 22
7 Utbildning
Sorn nämnt skiljer sig arbetsmarknaden i Stockholms län på flera områden
från övriga delar av landet. Den trend som kan noteras i alla industrialiserade
länder, att sysselsättningen förskjuts från tung energi- och råvarukrävande
varuproduktion mot en kunskaps- och kommunikationsberoende tjänstesektor,
är tydlig också i vår region. Detta ställer stora krav på en hög
utbildningsnivå.
Trots den stora ökningen av antalet sysselsatta i den kunskapsintensiva
tjänstesektorn har inte motsvarande expansion skett på utbildningsområdet.
Detta förhållande har lett till den inflyttning av välutbildade från övriga
landet, som länsstyrelsen redovisar i sin skrift ”De nya inflyttarna”. Där visas
att inflyttarna i första hand är unga och välutbildade och att de lämnar ett
arbete på den gamla orten för att hellre arbeta på Stockholms arbetsmarknad.
Detta blir naturligtvis möjligt på grund av den efterfrågan på välutbildad
arbetskraft som finns i denna region. Vi skulle dock hellre se att de ungdomar
som redan finns här fick den utbildning som behövs för att motsvara de högt
ställda krav som arbetsmarknaden här ställer.
7.1 Gymnasieskolan.
Utbildningen på gymnasienivå har i Stockholms län - och det i synnerhet den
södra länsdelen - har en alltför kraftig inriktning mot gymnasiets yrkesinriktade
studievägar. I förhållande till de arbetsmarknadssegment som den
yrkesspecifika gymnasieutbildningen riktas mot är den alltför stor. I en
utredning gjord vid planeringsavdelningen vid länsstyrelsen i Stockholms
län, ”Teknikförnyelse eller stagnation?” visas detta med all önskvärd
tydlighet. Totalt sett tycks den utbildning som erbjuds inom länet på övriga
nivåer inte heller motsvara de behov som näringslivet ställer i samband med
den snabba teknikförnyelsen. Resultatet har blivit den kraftiga inflyttning av
kvalificerad och välutbildad arbetskraft som redovisats ovan.
I dag går ungefär var fjärde gymnasieelev på en yrkesutbildning som
förbereder för yrke inom industrin, trots att sådana yrken endast upptar en
knapp tiondel av länets arbetstillfällen. Länsskolnämnden i Stockholms län
har vid flera tillfällen framfört dessa förhållanden till regeringen och
skolöverstyrelsen utan resultat. Det är således angeläget att en förändrad
fördelning görs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
7.2 Högre utbildning
Enligt en studie av Regionplanekontoret vid Stockholms läns landsting
(”Det nya näringslivet - Informationsteknologi i Stockholmsregionen”,
Rapport 1986:4, publicerad februari 1987) redovisas en enkät bland 600
företag i regionen. Där sägs: ”Kunskapsintensiteten i svenskt näringsliv ökar
snabbt, och Stockholmsregionen ligger före och driver på i denna utveckling
Stockholmsregionens roll som centrum för nationell teknikspridning
Mot.
A408
gör det särskilt angeläget att där satsa på snabba transporter, på utbildning Mot. 1988/89
och på internationellt orienterad Fou.” A408
Utbyggnad av högre utbildning och forskning är av ökande betydelse för
näringsliv och förvaltning i vårt land. Speciellt gäller detta för verksamhet
inom de s.k. kunskapsintensiva områdena. Detta omfattar särskilt fält som
bygger på kvalificerad informationshantering och ny kommunikation t.ex.
med teletekniska hjälpmedel.
Stockholmsregionen och Mälardalen i övrigt innehåller ett antal av den
svenska ekonomins mest dynamiska företag. Där finns företag som Ericsson,
Saab Scania, delar av ABB, Astra, Alfa Laval, Atlas Copco, Fläkt och
Televerket. Där finns också den offentliga förvaltningens organisationer,
som ökar sitt intresse för utveckling och förbättrad styrning. Behoven av en
stabil grund inom de kunskapsintensiva områdena i anknytning till informationsteknologi
och kommunikation är särskilt tydliga i Stockholmsområdet.
En utbyggnad av resurserna för högre utbildning och forskning inom
informationsteknologi och kommunikation i Stockholmsområdet bör ta
inomregionala hänsyn i beaktande. All expansion behöver inte förläggas till
områden norr om staden.
En utbyggnad inom angivna områden i Stockholmsområdets södra delar
skulle inte utarma satsningarna norr om staden. Det finns viktiga nya
områden för forskning och högre utbildning som utgör komplettering och
inte ersättning. Särskilt gäller detta för verksamhet med systemanalys och
kvalificerade tillämpningar av data och telesystem för kommunikation,
organisation och arbetsmiljö.
I Botkyrka kommun arbetar sedan två år Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut
och museum. Stiftelsen dokumenterar den historiska och nutida
invandringen till Sverige och bedriver forskning och utbildning. Denna
verksamhet bör kunna utgöra kärnan i ett centrum för utbildning och
forskning i invandrarfrågor. Det är naturligt att denna disciplin förläggs till
en högskoleenhet på Södertörn.
Den medicinska och biovetenskapliga högskole- och forskningsverksamhet
som äger rum i anslutning till Huddinge sjukhus skulle kunna kompletteras
med utbildnings- och forskningssatsningar inom nya områden som t.ex.
de ovan nämnda.
Den påbörjade utbyggnaden som finns i Haninge och Södertälje bör
fortsätta, med koncentration på grundutbildning på högskolenivå men utan
den kvalificerade forskningen, som ju ofta kräver avancerad utrustning som
med våra begränsade resurser svårligen kan spridas till många orter.
Regionalpolitiska hänsyn bör sålunda tas vid utbyggnaden av högskoleutbildning
och forskning i Stockholmsområdet.
Länsstyrelsens utredning har tydligt klarlagt att risken är stor att de
redovisade inflyttningsströmmarna blir allt större om inte Stockholmsregionen
får en ökad tilldelning av utbildningsresurser på högskolenivå . Detta får
då också negativa effekter på landets näringsliv i övrigt på så sätt att
Stockholmsregionen lockar till sig kvalificerad och välutbildad arbetskraft
från övriga landet.
Slutsatsen är dock inte att utbildningskapaciteten bör dras ned i övriga
regioner, utan endast att den bör ökas i Stockholmsregionen. 24
8 Trygghet
Stockholmspolisen befinner sig idag i en mycket besvärlig situation. Samtidigt
som brottsligheten ökar har antalet poliser minskat drastiskt. Under de
senaste fyra åren har kåren minskat med ca 15% eller 500 polismän.
Även om ett maximalt antal polismän nyanställs, visar en optimistisk
prognos på en stadig försämring under de närmaste fem åren.
Det är nödvändigt att redan idag vända trenden så att poliser ser skäl att
stanna i Stockholm och att poliser från andra delar av landet söker sig till
Stockholm.
Landshövdingen och länspolismästaren har i en skrivelse till regeringen
aktualiserat problemen och också lämnat förslag till en lång rad åtgärder. Vi
ställer oss bakom denna skrivelse och vill ytterligare understryka det prekära
läget.
Folkpartiet har i tidigare motioner krävt att ett första viktigt steg borde
vara att kraftigt öka antalet intagningsplatser till polishögskolan. I årets
budgetproposition har detta krav hörsammats. Vi anser emellertid att denna
ökning i intagningen bör fortsätta också under 1990/91.
Dessutom bör särskilda insatser göras för att stimulera fler ungdomar från
Stockholmsregionen att söka till polisutbildning. Av erfarenhet vet vi att
polisaspiranter från andra delar av Sverige arbetar ett par år i Stockholm och
sedan flyttar tillbaka ”hem” när de skaffat sig tjänsteår och kvalifikationer
nog för att söka till sin hemort. Det innebär bl a att andelen unga och oerfarna
poliser är högre i Stockholm än i övriga landet, vilket är till nackdel för
kontinuitet och kunskapsöverföring i arbetet.
I en huvudstad ställs sådana krav på polisen som sällan uppkommer på en
mindre ort. I Stockholm måste polisen ägna allt större del av sin tid åt ökande
våld, drogmissbruk och annan tung brottslighet. Effekten, när bristen på
poliser är stor, blir att vissa insatser måste nedprioriteras. Ett sådant område
är trafikövervakningen. Resultatet är att kollektivtrafikfilerna regelmässigt
används av obehöriga, att hastighetsgränserna överskrids och att körning
mot rött ljus ständigt sker. Fler olyckor, sämre miljö och sämre framkomlighet
blir konsekvensen.
Ett sätt att försöka ändra denna situation är att anställa kommunala
poliser, s k Stockholmsbobbies. För detta krävs en lagändring. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
8.1 Brottsoffrens situation
En annan sida av brottsligheten i storstäderna som ofta glöms bort är
brottsoffrens situation. Människor som blivit utsatta för brott känner ofta en
stark otrygghet, och även om de materiella skadorna ersätts finns nästan
aldrig någon organiserad hjälp för de drabbade.
De få brottsoffer jourer som finns är tillkomna på enskilda initiativ; ett
exempel är BOJ, brottsofferjouren i Södertälje, som startade helt ideellt,
men som efter att ha visat sig betyda oerhört mycket för de människor som
kommit i kontakt med dem, fått resurser från olika instanser. Bl.a. förfogar
man över en liten lägenhet där man har såväl kontor och mottagning som
övernattningsmöjligheter för drabbade. Man har fått pengar från bl.a.
Mot.
A408
justitiedepartementet. Denna typ av verksamhet måste på ett mer aktivt sätt Mot. 1988/89
stimuleras och stödjas. A408
9 Ungdomar i storstaden
Att växa upp i en storstadsregion innebär mycket positivt. Storstaden
innebär många valmöjligheter när man ska utbilda sig, stor valfrihet i fritidsoch
kulturutbudet och inte minst är Stockholms internationella atmosfär med
människor från skiftande kulturer en stimulerande miljö att växa upp i.
Men det finns också negativa sidor av storstaden. Undgdomar som i brist
på meningsfull sysselsättning söker sig in till staden och, om de har otur,
hamnar i destruktiva och brottsliga gäng. Reportagen om ”gatans barn”, det
meningslösa våldet och klottrarnas och vandalernas rop på uppmärksamhet
visar vidden av problemet. Samhället kan givetvis aldrig ersätta det stöd och
den trygghet som ett fungerande hem har att ge. Men när föräldrarna inte
klarar av situationen får myndigheterna försöka göra det mesta möjliga för
att hjälpa de ungdomarna från att hamna på ”sned”, dras in i kriminalitet,
alkohol- eller narkotikamissbruk.
Vi måste värna om de organisationer som ger ungdomarna möjlighet till en
meningsfull fritid. Man kan inte nog betona den uppgift idrottsföreningar och
andra frivilligorganisationer fyller. De kan fånga upp ungdomar och ge
fritiden ett innehåll och skapar även sociala kontakter.
I första hand är det kommunernas skyldighet att se till att det finns ett
vettigt fritidsutbud för ungdomarna, men vid större helger och skolavslutningar
är det fråga om samarbete i större skala. När man arrangerar större
evenemang måste man lyssna på vad ungdomarna vill ha. Nu blev Lucianatten
i Stockholm den stilla natt som man hoppats på, men alltför många
fritidsgårdar är levande bevis på vad som händer när lösningarna kommer
uppifrån - man når inte dem man vill nå. En vettig samarbetsform mellan
ungdomarna, de sociala myndigheterna och polisen måste utarbetas. Socialstyrelsen
som varit med och gett pengar till en del större projekt borde kunna
spela en aktiv roll i sammanhanget.
10 Vården i Stockholms län
Vården i Stockholmsregionen lider f.n. av en svår personalbrist. Landstinget
har tvingats stänga hela avdelningar. Äldre och handikappade kan inte få den
vård de behöver därför att hemtjänsten inte lyckas rekrytera personal i
tillräcklig omfattning.
Samma problem finns också inom barnomsorgen.
Det finns flera orsaker till denna personalbrist, och en rad olika åtgärder
måste vidtas för att stimulera fler att jobba inom vården.
Ett fundamentalt problem är den allmänna överhettning som råder i
Stockholmsregionens ekonomi. Det kan endast angripas genom en bättre
ekonomisk politik. En annan viktig faktor bakom personalbristen är
bostadsbristen i regionen. Den är på många sätt ett resultat av regeringens
politik; svagt bostadsbyggande, sammanslagningar av små lägenheter till
större, en skatte- och subventionspolitik som kraftigt inskränker rörligheten
på bostadsmarknaden.
En tredje faktor är utbildningspolitiken. Behovet av en utbyggd äldreom- Mot. 1988/89
sorg och barnomsorg har länge kunnat förutses, och mot den bakgrunden får A408
det beskrivas som ett misslyckande att utbildningsväsendet inte har kunnat
dimensioneras för att tillgodose denna efterfrågan.
Det positiva man kan se i sammanhanget är hur de enskilda alternativen
fungerar. Ofta präglas deras personalsituation av kontinuitet och många
sökande på varje tjänst. Allt fler landsting prövar också att lägga ut
vårdenheter på entreprenad. För att man fullt ut ska kunna få en fungerande
alternativ sektor måste dock bl.a. Dagmar-avtalet rivas upp och statsbidragsreglema
för barnomsorgen ändras. Mer om detta återfinns i folkpartiets
motion om offentliga sektorns förnyelse.
I denna motion beskrivs också behovet av decentralisering av ansvar och
beslut för att motivera personalen.
10.1 HIV/aids-bekämpning i Stockholms län
Cirka 70 % av de HIV-smittade i Sverige, 1 300 personer, finns i Stockholms
län. För att stoppa spridningen i Sverige av HIV-smittan är det av största vikt
att kraftfulla åtgärder vidtas i Stockholm.
I budgetpropositionen skriver statsrådet Sigurdsen att statsbidraget för
HIV/aids-bekämpningen skall upphöra fr o m 1990. För Stockholmsregionen
skulle det få orimliga konsekvenser. Vi anser därför att statsbidrag till
Stockholms län och andra storstadsregioner måste utgå också efter 1990.
11 Avslutning
Satsningar i Stockholms län ses ibland som konkurrerande med övriga delar
av landet. En välutvecklad huvudstadsregion är emellertid en förutsättning
för att Stockholm skall kunna hävda sig i konkurrrens med övriga storstäder i
Europa. En välutvecklad huvudstadsregion är därmed av intresse för hela
landet.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts ovan hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fördelning av statliga anslag vad gäller vägar och
kollektivtrafik till Stockholms län,1]
[att riksdagen begär att regeringen inleder planeringen för en
alternativ flygplats i södra regionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behov av fortsatt utbyggnad av spårbunden trafik i
Stockholms län, även efter att nu påbörjade projekt är färdiga,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om länets arbetsmarknad,
[att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt riksskatteverket att
presentera förslag om en ändrad fördelningsmodell av resurser för
granskning av deklarationer,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 27
bemanningsplanen för Stockholms skärgård måste omprövas,!]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89
motionen anförts om rening av avgaser från dieselfordon,3] A408
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stimulans för utveckling av miljövänlig teknik,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att skyddet
av Mälaren skall förstärkas genom att restriktioner införs för kemikalieanvändning
på tillrinningsområden av särskild betydelse,3]
[att riksdagen beslutar att tankfartyg på Mälaren beläggs med
krav på dubbelskrov,5]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om obligatorisk rapportering för fartyg i Mälaren
samt om ökade befogenheter för lotsarna,5]
[att riksdagen beslutar att länsstyrelsens naturvårdsenhet tillförs
ökade resurser,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot höghastighetsbåtar i linjetrafik,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vad
som i övrigt anförts i motionen om åtgärder för att begränsa
luftföroreningarna beaktas vid olika myndigheters arbete,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om skydd för känsliga naturområden,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om planering för källsortering av avfall vid ny- och
ombyggnad av bostäder,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om länsveterinärens ställning,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om bestämmelserna för erhållande av ombyggnadslån till
lägenhetssammanslagningar,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om s.k. fribyggen,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
bostadsbeskattningen bör förändras så att den progressiva delen av
bostadsbeskattningen avskaffas,2]
[att riksdagen beslutar avskaffa de regleringar som införts speciellt
för byggandet i Stockholms län,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts i motionen om bostadsbyggande i Stockholms län,6]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad teoretisk gymnasieutbildning i
Stockholms län,7]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av regionalpolitiska hänsyn vid utbyggnad
av universitets- och högskoleutbildning i Stockholms län,7]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utnyttjandet av resurser inom polisen i Stockholm
till stöd för poliskåren,8]
28
[att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89
motionen anförts om ökad intagning till polishögskolan också 1990/ A408
91,8]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring för att
möjliggöra kommunala poliser,8]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om stöd och stimulans till brottsofferjourer,8]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ungdomar i storstad,9]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statsbidrag till HIV/aids-bekämpning skall utgå till Stockholm också
efter 1990,9]
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om behovet av utveckling av Stockholms län.
Stockholm den 17 januari 1989
Ylva Annerstedt (fp)
Hadar Cars (fp) Lars Leijonborg (fp)
Maria Leissner (fp) Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)
Barbro Westerholm (fp)
1 1988/89:T209
2 1988/89:Sk803
3 1988/89:Jo719
4 1988/89:N208
5 1988/89:Fö705
6 1988/89: Bo206
7 1988/89: Ub805
8 1988/89:Ju807
9 1988/89:So210 29
gotab 16510, Stockholm 1989