Motion till riksdagen

1988/89:A219

av Börje Hörnlund m.fl. (c)

En allmän arbetslöshetsförsäkring

Ett eget arbete utgör grunden för trygg och säker försörjning. Ett eget arbete
skänker egenvärde, sociala kontakter, gemenskap och möjligheter till
personlig utveckling. Det är viktigt för alla att känna att man behövs.

Den långsiktiga tryggheten för den enskilde tillgodoses bäst genom en mer
expansiv näringslivssektor. Särskilt småföretagens villkor och utveckling är
avgörande för möjligheterna till en positiv utveckling av hela vårt land.

Enligt vår uppfattning måste politiken inriktas på att kostnaderna för de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minimeras till förmån för offensiva
närings- och regionalpolitiska satsningar. Med en mer strikt ”arbetslinje”
inom arbetsmarknadspolitiken skapas förutsättningar för att statens totala
kostnader för arbetsmarknadspolitik skall kunna minska. En sådan politik
skulle också skapa utrymme för att införa en heltäckande arbetslöshetsförsäkring.
De senaste åren har närmare en tredjedel av de arbetslösa ej kommit
i åtnjutande av vare sig arbetslöshetsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd
(KAS). Orsaken är att dessa arbetssökande med dagens regler inte
har kvalificerat sig för stöd genom tidigare anställningar eller en tillräckligt
lång arbetslöshet.

Trygghetsförsäkring för alla

Det nuvarande systemet för ersättning vid arbetslöshet innebär således att
arbetslöshetsunderstöd kan lämnas i två former. Ersättningen utgår antingen
som dagpenning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring eller som kontant
arbetsmarknadsstöd. Det finns vidare vissa grundläggande villkor för att
ersättning skall kunna utgå. Sökanden skall vara arbetslös, vara arbetsför och
beredd att ta lämpligt arbete. Rätten till ersättning från arbetslöshetskassorna
utöver dessa gemensamma villkor förutsätter vidare att vissa särskilda
medlems- och arbetsvillkor är uppfyllda.

Vi har tidigare konstaterat att nuvarande regler innebär att närmare en
tredjedel av de arbetslösa inte kan komma ifråga för vare sig ersättning från
arbetslöshetskassa eller KAS. Detta innebär enligt vår uppfattning att
gällande system för arbetslöshetsunderstöd inte fyller de rättvise- och
trygghetskrav som bör ställas på en i huvudsak statsfinansierad försäkring.
Den som drabbats av arbetslöshet måste få en rimlig ekonomisk trygghet.
Arbetslöshetsförsäkringen har dessutom alltmer förlorat sin karaktär av
försäkring. Statens andel av stödet har successivt ökat till ca 95 % av de totala
kostnaderna.

Regeringen tillkallade hösten 1985 en särskilt utredare med direktiv att se Mot. 1988/89

över skilda frågor om kontantstöd vid arbetslöshet. Den socialistiska A219

majoriteten i riksdagen har våren 1988 fattat beslut på grundval av regeringens
proposition i ärendet utan att på något sätt åtgärda de orättvisor vi ovan
redovisat.

Enligt vår uppfattning bör en allmän arbetslöshetsförsäkring för alla
införas. När den s.k. ALF-utredningen fick i uppdrag att utforma en sådan
försäkring rådde bred politisk enighet om behovet av en sådan reform. Det är
många som helt saknar skydd vid arbetslöshet. Framförallt står kvinnor och
ungdomar utan försäkringsskydd. Vid uppkommen arbetslöshet är de i
många fall hänvisade till att söka socialhjälp. Efter viss karenstid kan de
komma i åtnjutande av det begränsade skydd som KAS kan ge.

Från centerpartiets sida har vi i flera motioner framhållit att allmän
arbetslöshetsförsäkring måste införas. Vi har understruktit att en allmän
arbetslöshetsförsäkring skall ge ett grundskydd på en rimlig nivå med
möjlighet att bygga på med avtalsenliga eller enskilt tecknade försäkringar.

Vi har också erinrat om den möjlighet till frivillig påbyggnad av den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringen som temporärt gällde under 1982.

Regeringen har också förhindrat att den utredning som var underlag för
regeringens proposition våren 1988 fick en parlamentarisk sammansättning
och därmed en demokratisk förankring av utredningsarbetet.

Från socialdemokraternas sida har inget som helst intresse visats för att ge
de grupper som nu står utanför ersättningssystemet en bättre ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet. Detta handlingssätt är anmärkningsvärt för ett
parti som tidigare i olika sammanhang påstått sig vara företrädare för de
sämst ställda grupperna i samhället.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att riksdagens majoritet på
regeringens förslag ( prop 1987/88:114, AU 1987/88:18) beslutat att arbetslöshetskassorna
inte längre behöver avsätta medel till särskilda fonder.

Motivet för detta var att statsbidraget skall täcka hela försäkringsersättningen
och därmed skulle inte några fonder som medelsreserv behövas längre.

Regeringens förslag innebar således att fonderna inte längre skulle vara en
del i a-kassornas ekonomiska system utan upplösas och utskiftas samt att
tillgångarna skulle tillfalla de närstående intresseorganisationerna.

Från centerpartiets sida (mot 1987/88: A 50) hävdade vi att dessa fondmedel
borde utnyttjas inom ramen för det trygghetssystem de var avsedda för.

Vi konstaterade bl a att fonderna till huvudsaklig del byggts upp med stöd av
skattemedel. Det fanns således enligt vår mening varken sakliga eller
historiska motiv att föra över de ca 2,2 miljarder kr som fonderats till de
organisationer som står bakom a-kassorna. Dessa fondmedel borde i stället
enligt vår mening ha utnyttjats för att bygga upp en ekonomisk bas för en
allmän trygghetsförsäkring.

Beslutet har också kritiserats mot bakgrund av att avkastningen av
fondmedlen kan utnyttjas på ett sådant sätt av berörda intresseorganisationer
att organisationens egna kommersiella intressen gynnas, vilket är
stötande med hänsyn till att fonderna i huvudsak byggts upp med hjälp av
skattemedel.

Regeringens handlingssätt är desto mera anmärkningvärt, då man samti- 11

digt hävdar att en allmän arbetslöshetsförsäkring skulle bli betungande för Mot. 1988/89
samhällsekonomin. Centerpartiet anser emellertid att den s.k. ”arbetslin- A219
jen”, dvs. att arbete skall erbjudas framför kontantstöd, minskar kostnaderna
för samhället.

En reformerad allmän arbetslöshetsförsäkring måste också innebära att
egenavgifterna utjämnas och rättvisa skapas för alla anställda och egenföretagare.

En sådan politik skulle bryta den passivisering som den socialdemokratiska
politiken riskerar att leda till och stimulera människor till mer aktiva
insatser och större ekonomiskt utbyte. Vinster skulle uppstå såväl för
samhället som för den enskilde. Detta frigör resurser för en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vi kvarstår därför vid vårt krav på att en parlamentarisk
kommitté skall tillkallas med direktiv att snabbt lägga förslag om en
allmän arbetslöshetsförsäkring.

Hemställan

Men hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt
kommitté tillkallas med direktiv att lägga förslag om en allmän
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 18 januari 1989

Börje Hörnlund (c)

Per-Ola Eriksson (c) Roland Larsson (c)

Kersti Johansson (c) Ivar Franzén (c)

Göran Engström (c) Kjell Ericsson (c)

Marianne Andersson (c) Jan Hyttring (c)

Håkan Hansson (c)

12