Utrikesutskottets betänkande

Mänskliga rättigheter

1988/89

UU6

Sammanfattning

Regeringens ansvar att såväl i Sverige som internationellt försvara de
mänskliga rättigheterna har tagits upp i ett flertal motioner.

Betänkandet upptar följande rubriker

1. Initiativ för att förbättra FN:s insatser för mänskliga rättigheter (MR)

a. förstärkta resurser till FN:s arbete för MR (U514 yrk. 2 U525 yrk. 1)

b. Stöd till länder där folkrätten hotas (U525 yrk. 5)

c. Inrättande av en särskild kommissarie för MR (U525 yrk. 4)

d. Nordiskt initiativ till ett FN-universitet för demokrati och MR (U525
yrk. 10)

2. Inrättande av UD-avdelning för MR (U514 yrk. 1)

3. Barns rättigheter (U507, U515, U525 yrk. 11-13, U526)

4. Avskaffande av dödsstraff (U525 yrk. 2 och 3)

5. Tvångsförsvinnanden (U527)

6. Åtgärder för att förbättra de handikappades situation (U525 yrk. 14)

7. Föräldrarätten (U540)

8. Förbud mot dumdum-kulor (U525 yrk. 9)

9. Mänskliga rättigheter i Rumänien (U501)

10. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen (U509, U512, U513 samt U528)

11. Mänskliga rättigheter i Turkiet (U502)

12. Stöd till det kurdiska folket (U521)

Utskottet behandlar dessa motioner i ett gemensamt betänkande.

I betänkandets första avsnitt kommer en kortfattad redogörelse att lämnas
för det svenska arbetet internationellt på att främja de mänskliga rättigheterna.
Vidare lämnas en kort redogörelse för de internationella instrument som
finns till främjandet av de mänskliga rättigheterna. För ytterligare bakgrundsredogörelse
hänvisas till utskottets betänkande 1987/88:4.

I betänkandets andra avsnitt behandlas de specifika frågor rörande
mänskliga rättigheter som tagits upp i motionerna.

Motionerna

1987/88:U501 av Anita Bråkenhielm (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen undersöker möjligheterna att i FN aktualisera en särskild rapport
om efterlevnaden i Rumänien av FN:s konventioner och deklaration om de
mänskliga rättigheterna,

1 Riksdagen 1988/89. 9sami. Nr 6

1987/88:U502 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att brotten mot
mänskliga fri- och rättigheter i Turkiet skall fördömas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att svenska partirepresentanter i
Europarådet rekommenderas att verka för en ökande opinion mot förtrycket
i Turkiet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en anmälan av Turkiet
inför Europakommissionen rörande det orättfärdiga i att frånta oppositionella
deras medborgarskap,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stöd och hjälp åt den fria
fackföreningsrörelsen i Turkiet,

1987/88:U507 av Margareta Hemmingsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns
rättigheter,

1987/88: U509 av Elisabeth Fleetwood och Lars Ahlström (m) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen vid internationella och bilaterala förhandlingar
uppmärksammar professor Naum Meimans rätt till familjeåterförening,

1987/88:U512 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen vid alla direkta kontakter med Sovjetunionens regering
och via initiativ i FN, Europarådet, Nordiska rådet m.fl. organisationer
påtalar behovet av att Sovjetunionens regering aktivt ingriper mot den
växande antisemitismen i landet och att Sovjetunionens lagar och tillämpningen
av dem, när det gäller bl.a. rätten till utresa, bringas i överensstämmelse
med landets åtaganden enligt den internationella konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter och internationell praxis,

1987/88:0513 av Lars Ahlström och Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen vid internationella och bilaterala förhandlingar
uppmärksammar Dr.Benjamin Charnys rätt till familjeåterförening,

1987/88:U514 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en avdelning
för mänskliga rättigheter bör inrättas på UD,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ på det internationella planet
för att förbättra efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i enlighet med
vad som i motionen anförs,

1987/88:U515 av Kristina Svensson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i
internationella organ arbetar för att möjlighet till barnarbete elimineras,

1987/88:U521 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att den turkiska
regeringens behandling av den kurdiska befolkningen i Turkiet tas upp i
Europarådet,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att ta upp den kurdiska
frågan i dess helhet i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

1988/89: UU6

2

1987/88:U525 av Gunnel Jonäng m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förstärkta resurser till FN:s arbete för
skydd av mänskliga fri- och rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att som ett första steg verka för ett Europa fritt från dödsstraff,

3. att riksdagen hos regeringen begär förnyade initiativ för att få till stånd
en internationell överenskommelse om avskaffande av dödsstraff,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta svenska insatser för inrättande av en särskild kommissarie
för mänskliga rättigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till länder där folkrätten hotas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot dumdum-kulor,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nordiskt initiativ angående ett FN-universitet för demokrati och
mänskliga rättigheter,

11. att riksdagen uppmanar regeringen att vidta åtgärder i syfte att få till
stånd förnyad diskussion om skydd för barn i krig i enlighet med motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot barnarbete,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av ett nordiskt institut för barns rättigheter,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att förbättra de handikappades situation,

1987/88:U526 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om artikel 20 i förslaget till barnkonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en internationell kommitté för övervakning av konventionens
implementering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnkonventionens efterlevnad i Sverige,

1987/88:0527 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en FNdeklaration
mot tvångsförsvinnanden samt om förstärkta resurser till FN:s
MR-kommissions arbetsgrupp om tvångsförsvinnanden (the Working Group
on Enforced or Involuntary Disappearances),

1987/88:U528 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om de sovjetiska judarnas
situation,

1987/88:0540 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar hos
regeringen begära förslag till återkallande av reservationen till artikel 2 i
tilläggsprotokollet av den 20 mars 1952 till 1950 års europeiska konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

1988/89 :UU6

3

Allmän bakgrund

1988/89: UU6

Det folkrättsliga regelsystemet

I detta betänkande har utskottet att behandla ett antal motioner som har
väckts under allmänna motionstiden. Motionerna har i huvudsak tagit upp
frågor rörande medborgerliga och politiska rättigheter, vilket återspeglas i
betänkandet.

De mänskliga rättigheterna är dock fler. I det folkrättsliga regelsystem som
vuxit fram rörande de mänskliga rättigheterna är ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter likställda med medborgerliga och politiska.

Som grund för det internationella normsystemet på hela rättighetsområdet
ligger FN:s allmänna förklaring från 1948 om de mänskliga rättigheterna.
Förklaringen återfinns som bilaga till betänkandet.

De mänskliga rättigheterna är rättigheter för den enskilde. Det normsystem
som har vuxit fram internationellt är ägnat att skydda den enskilde mot
övergrepp från statsmakterna.

Rättigheterna gäller för den enskilde individuellt men avser även de som
utövas tillsammans med andra, t.ex. fackliga rättigheter. Sverige ansluter sig
till rättsuppfattningen att till mänskliga fri- och rättigheter bör endast
hänföras sådana rättigheter som kan göras gällande av individen gentemot
statsmakterna.

Det är i år 40 år sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna antogs (den 10 december 1948). Förklaringen utarbetades av
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och är det grundläggande
dokumentet på detta område.

Den allmänna förklaringen följdes 1966 av konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter och av konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. Båda dessa konventioner är bindande för de stater som
har undertecknat dem. Tillsammans med den allmänna förklaringen brukar
dessa konventioner kallas ”Bill of Human Rights”.

Därtill har inom ramen för FN flera konventioner och förklaringar
utarbetats med syfte att skydda speciella grupper eller intressen. År 1966
tillkom konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
År 1979 antogs konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor. År 1984 antogs konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Andra konventioner som antagits i FN är 1948 års konvention om
folkmord, 1951 års konvention om flyktingar (med tilläggsprotokoll 1966),
1954 års konvention om statslösa samt 1926 års slaverikonvention (med
tilläggsprotokoll 1966).

FN har hittills inte kunnat anta en konvention om förbud mot dödsstraff.

Under utarbetande är en konvention om barns rättigheter och en
konvention om migrerande arbetares mänskliga rättigheter. Det pågår även
arbete på en deklaration om rätten att främja och försvara de mänskliga
rättigheterna.

Inom FN:s fackorgan har även antagits en rad konventioner som rör de
mänskliga rättigheterna. ILO:s medlemmar har t.ex. antagit konventioner
rörande barnarbete, föreningsfrihet, förbud mot tvångsarbete, diskriminering
inom arbetslivet och rätten till arbete. Inom UNESCO har antagits en
konvention mot diskriminering i undervisningen.

Vid sidan av bindande konventioner har FN och FN:s fackorgan under
åren antagit förklaringar och resolutioner som inte är bindande, men som
ändå kan anses tjäna som rättesnöre i vissa folkrättsliga frågor. Exempel på
resolutioner och förklaringar som har relevans för de motioner som utskottet
nu har att behandla är förklaringen om avskaffande av alla former av religiös
ofördragsamhet (1981), en förklaring om barnens rättigheter samt resolutioner
om avskaffande av dödsstraff.

Utanför FN-systemet är 1949 års Genéve-konventioner angående skydd
för krigets offer m.m. samt de två tilläggsprotokollen från 1977 av betydelse
(ett tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter).

Även i Europa har nedlagts ett stort arbete för att främja de mänskliga
rättigheterna. Direkt efter FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna utarbetades den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionen
antogs 1950 av Europarådet. Samtliga medlemsstater i Europarådet är
anslutna till konventionen och konventionen kan anses ha varit en viktig
inspirationskälla för FN-arbetet på samma område. Europarådet har senare
antagit åtta tilläggsprotokoll till konventionen. Av intresse är här bl.a. det
första protokollet som bl.a. behandlar äganderätten, rätten till fria val och
rätten till undervisning och det sjätte protokollet som förbjuder dödsstraff i
fredstid.

Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter har även varit en viktig
del av arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) och
slutdokumentet har fått stor betydelse i praktiken. Det sägs uttryckligen i
slutdokumentet från Flelsingfors (1975) att respekt för de mänskliga rättigheterna
utgör en väsentlig faktor för freden. Slutdokumentet är dock inte
juridiskt bindande.

Det finns därför inte något system för prövning av konkreta frågor om
överenskommelsens tolkning eller tillämpning. Snarast är Helsingforsöverenskommelsen
ett slags avsiktsförklaringar vilkas betydelse ligger på det
politiska och moraliska mer än på det juridiska planet. De har fått stor
betydelse i praktiken bl.a. vad gäller mänskliga kontakter över gränserna i
Europa.

De uppföljningskonferenser som har hållits i Belgrad, Madrid och nu i
Wien har dock bl.a. behandlat hur åtagandena rörande mänskliga rättigheter
i Helsingforsdokumentet har efterlevts. Under det pågående mötet i Wien
undersöks även möjligheterna att deltagarländerna skall kunna komma
överens om ytterligare åtaganden bl.a. vad avser mänskliga rättigheter. I
likhet med Helsingforsdokumentet blir dessa endast moraliskt bindande.

I vissa andra regioner har utarbetats konventioner för skydd av de
mänskliga rättigheterna. Sålunda antog OAS — organisationen för de
amerikanska staterna - år 1969 en amerikansk konvention om de mänskliga
rättigheterna, det s.k. San José-fördraget. Det trädde i kraft 1978. OAU -organisationen för de afrikanska staterna - antog år 1981 den afrikanska
stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter. Det finns vidare ett
förslag till en stadga om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter i
arabvärlden. Arabförbundet har dock inte tagit ställning till förslaget.

1988/89:UU6

5

Övervakning och kontrollmekanism

Inom FN-systemet har utvecklats kontrollsystem för att tillse att de stater
som undertecknat en konvention rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna,
också efterlever konventionen. Kontrollen utövas av kommittéer till
vilka konventionsstaterna åläggs rapportera om hur de uppfyllt konventionsåtagandena.
Kommittéerna kan även granska klagomål som väcks av en
konventionsstat mot en annan eller av enskilda mot en stat. Kontrollkommittéer
har upprättats för de tre MR-konventioner som antogs 1966: konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, konventionen om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering samt för att övervaka efterlevnaden av 1979
års konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor och,
slutligen, 1984 års tortyrkonvention.

Kommittéernas möjlighet till en effektiv övervakning försvagas dock av att
de endast kan pröva klagomål från stater eller enskilda personer om
klagomålet riktar sig mot det begränsade antal stater som uttryckligen,
genom särskild förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt protokoll,
godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Sådana frivilliga
protokoll har tillförts konventionen om de politiska och medborgerliga
rättigheterna, tortyrkonventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Få
stater har erkänt enskilda klagomål. Hittills har t.ex. endast 42 av de 87 stater
som ratificerat konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter
anslutit sig till det frivilliga protokollet. Av de 33 stater som antagit 1984 års
tortyrkonvention har 15 godkänt kommitténs behörighet att ta upp klagomål
från annan konventionsstat eller från enskild. Endast 12 av de 124 stater som
antagit 1966 års rasdiskrimineringskonvention har antagit kommitténs
kompetens att behandla klagomål från enskilda.

De olika kommittéerna rapporterar till FN:s generalförsamling, vanligtvis
via FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). År 1946 upprättade
ECOSOC Kommissionen för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen)
som är det centrala organet inom FN-systemet för främjandet av de
mänskliga rättigheterna. Kommissionen har även en underkommission
(Underkommissionen för förhindrande av diskriminering och skydd av
minoriteter). Denna underkommision fungerar delvis som ett beredningsorgan
till MR-kommissionen. MR-kommissionen har 43 medlemmar. Sverige
är medlem för perioden 1989-1991.

För att generellt kunna granska alla FN:s medlemsstaters respekt för de
mänskliga rättigheterna, dvs. även icke konventionsstater, har MR-kommissionen
utvecklat olika övervakningsmekanismer vilka, utan stöd i någon
konvention, skall kunna användas till att övervaka hur olika enskilda länder
uppfyller de normer som uppsatts rörande mänskliga rättigheter.

En av dessa mekanismer är den s.k. 1503-proceduren som är en konfidentiell
granskning av klagomål från enskilda, grupper etc. om brott mot de
mänskliga rättigheterna. Granskningen utförs av arbetsgrupper under MRkommissionen
och dess underkommission som bedömer om brottet innebär
ett grovt och systematiskt kränkande av mänskliga rättigheter. Det slutliga
ställningstagandet hänskjuts då till MR-kommissionen som kan besluta om

1988/89:UU6

6

t.ex. en officiell undersökning skall genomföras eller en rapportör tillsättas.

MR-kommissionen har under senare år tillsatt särskilda rapportörer,
representanter eller arbetsgrupper för att studera MR-situationen i vissa
länder (Afghanistan, Chile, El Salvador Iran och Cuba) eller för att studera
särskilda brott mot de mänskliga rättigheterna (tvångsförsvinnanden, summariska
avrättningar, tortyr och religiös intolerans).

FN-systemet har inga sanktionsmöjligheter mot de stater som bryter mot
de mänskliga rättigheterna. De kommittéer som tillsatts för att kontrollera
konventionsstaternas tillämpning av konventionerna och för att pröva
klagomål kan inte avge bindande avgöranden. Vid mål mellan två stater kan
kommittéerna söka få till stånd en förlikning men om detta misslyckas kan
kommittéerna endast avge rapport med fakta i målet och parternas argumentering.
Vid klagomål från en enskild kan kommittén fälla utslag. Detta gäller
dock endast de stater som tillträtt det frivilliga protokollet eller avgivit
särskild deklaration eftersom endast de erkänt kommitténs kompetens att
pröva enskilda mål. I andra fall är offentliggörandet av missförhållanden,
diskussion och fördömande inom FN-systemet och moraliska påtryckningar
på den förbrytande staten de former av sanktion som finns. FN-systemet kan
dock inte framtvinga någon form av rättelse mot den berörda statens vilja.

FN kan finansiellt bistå personer vars mänskliga rättigheter kränkts. År
1978 upprättade generalförsamlingen på nordiskt initiativ en frivillig fond för
hjälp till personer som utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna i
Chile. 1981 breddades fondens mandat till att bistå personer över hela världen
som utsatts för tortyr.

FN kan även bistå med experthjälp till de länder som vill främja mänskliga
rättigheter och demokrati utan att ha tillräckliga medel eller kunskaper.
MR-kommissionen har upprättat ett program för rådgivning och tekniskt
bistånd. Biståndet som finansieras via en frivillig fond kan användas till bl.a.
utbildning av personal och rådgivning i frågor som rör mänskliga rättigheter.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna har i motsats till FN-systemets
konventioner försetts med ett effektivt implementeringssystem. Övervakningen
av att medlemsstaterna efterlever konventionerna sker genom tre
organ: den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt Europarådets
ministerkommitté. Två typer av mål kan anhängiggöras inför kommissionen:
mellanstatliga mål och enskilda mål. Alla konventionsstaterna (tillika
Europarådsmedlemmar) utom Cypern har godtagit den enskilda klagorätten.
Kommissionen avlägger rapport till ministerkommittén som kan pröva
frågan. På begäran av den berörda staten eller kommissionen kan ett mål
även föras till den europeiska domstolen för prövning. Alla Europarådets
stater har godkänt domstolens jurisdiktion vad gäller mellanstatliga mål. För
enskilda mål har inte Turkiet och Cypern godkänt domstolens behörighet.
Domstolens dom är bindande för staterna.

1988/89:UU6

7

Utskottet

la Förstärkta resurser och ökat stöd till FN:s arbete för skydd
av mänskliga fri och rättigheter
lb Stöd till länder där folkrätten hotas

En genomgång av folkrättens regler för skyddet av mänskliga rättigheter kan
ge intryck av att det skulle vara förhållandevis väl sörjt för att mäns, kvinnors
och barns rättigheter skyddades runt om i världen. Verkligheten är emellertid
annorlunda, något som nyhetsförmedlingen dagligen ger skrämmande
bevis på.

Reglerna finns men de respekteras inte i praktiken. Många stater har över
huvud taget inte anslutit sig till de viktigaste internationella konventionerna.
Andra har anslutit sig, men godtar inte de befintliga procedurerna för
prövning av klagomål över kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det internationella samfundet har nu kommit långt i det normativa arbetet
rörande mänskliga rättigheter. Arbetet inom FN bör därför främst inriktas
på att se till att de normer och principer som utarbetats även efterlevs och att
fler stater ansluter sig till de bindande fördragsbestämmelser som finns samt
godtar de prövningsprocedurer som existerar. Det är även viktigt att
prövningsprocedurerna förbättras och utvidgas.

Arbetet inom FN, då i första hand inom MR-kommissionen för främjandet
av mänskliga rättigheter, bör även mer än tidigare inriktas på missförhållanden
i enskilda länder. Brott mot de mänskliga rättigheterna i olika länder,
oavsett vilket landet är, måste kunna tas upp till behandling i FN i syfte att
påverka den internationella opinionen och sätta tryck på vederbörande
regeringar att bättre respektera de mänskliga rättigheterna.

Utskottet får dock konstatera att det är svårt att få till stånd en
FN-granskning av förhållandena i enskilda länder. De länder som motsätter
sig FN:s granskning hävdar att den innebär en inblandning i inre angelägenheter.
Länder inom samma region som vet att de inte levt upp till sina
åtaganden tenderar också att skydda varandra. MR-kommissionen och
generalförsamlingen stöter därför på allt större motstånd mot att t.ex.
tillsätta nya rapportörer eller kommittéer för att undersöka förhållanden
rörande mänskliga rättigheter i enskilda länder.

Det är numera en internationellt accepterad uppfattning att skyddet av
mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet. Det kan därför
aldrig vara en stats ensak hur den behandlar sina medborgare eller andra
människor som befinner sig på dess territorium. Ingen stat kan därför hävda
att påtalande av kränkning av mänskliga rättigheter är en otillåten inblandning
i statens inre angelägenheter. I stället är det enligt den svenska
uppfattningen det internationella samfundets skyldighet att påtala kränkningar
av mänskliga rättigheter varhelst de än sker.

Det gäller att trots många länders motvilja mot samarbete finna sätt att
kontrollera hur staterna uppfyller sina åtaganden. En framkomlig och
relativt effektiv metod som utvecklats under senare år är att, i stället för att
utpeka enskilda länder, ta upp förekomsten globalt av särskilt allvarliga brott
mot mänskliga rättigheter (teman) och inom ramen för dessa teman se till att

1988/89:UU6

8

de länder där kränkningar förekommer, noggrant studeras. Exempel på
sådana teman är tortyr och tvångsförsvinnanden.

Det arbete som utförs för att tillse att konventionerna rörande de
mänskliga rättigheterna efterlevs försvåras av att den praktiska uppföljningen
inte fungerar som den skall. FN söker kontrollera hur staterna uppfyller
sina åtaganden enligt konventionerna genom att kräva att dessa regelbundet
rapporterar till kommissionen för mänskliga rättigheter eller till generalförsamlingen
och redogör för hur de följer upp sina åtaganden. Länderna
inkommer emellertid med sina rapporter sent eller inte alls. Stor eftersläpning
förekommer också i sekretariatens granskning av de inkomna rapporterna.

Stärkandet av skyddet för de mänskliga rättigheterna ingår som en central
del i svensk utrikes- och biståndspolitik. Det är också en politik som har
starkt stöd av den svenska opinionen. Den svenska regeringen har arbetat
aktivt på att såväl stärka normsystemet inom FN som på att effektivisera
uppföljningen av detta normsystem.

Det är enligt utskottets uppfattning mycket viktigt att regeringen fortsätter
sitt arbete på att förmå fler stater att godta de befintliga procedurerna för
prövning av klagomål över kränkning av mänskliga rättigheter. Det är även
viktigt att arbetet på att effektivisera rapporterings- och uppföljningsprocesserna
i FN fortsätter.

Det finansiella stöd som Sverige ger till MR-kommissionens program för
tekniskt bistånd fyller, enligt utskottets uppfattning, en betydelsefull funktion.
Biståndet går som beskrivits ovan till att hjälpa de länder som så önskar
med att bygga upp en politik, en lagstiftning och en infrastruktur som främjar
respekten för de mänskliga rättigheterna. Hittills har medel använts till
utbildning av personal, rådgivning och seminarier. Programmet kan bli av
stor betydelse för FN:s möjligheter att nå ut även till länder som motsätter sig
en granskning av landets politik vad avser mänskliga rättigheter. Det är
utskottets uppfattning att det svenska stödet till programmet bör fortsätta.

Arbetet på att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna kan
synas svårt. De många frivilliga organisationer som övervakar staternas
efterlevnad av de juridiska instrument som finns gör en beundransvärd
insats. Amnesty International intar här en särställning genom sina rapporter
om brott mot mänskliga rättigheter i olika länder. Röda korset (ICRC) utför
likaså en viktig insats men är på grund av sina arbetsprinciper förhindrat att
öppet kritisera sina verksamhetsländer. Bland andra organisationer som
aktivt engagerar sig för skyddet av de mänskliga rättigheterna märks Rädda
barnen och internationella juristkommissionen.

Dessa organisationer och andra som aktivt främjar mänskliga rättigheter
spelar bl.a. en stor opinionsbildande roll. Opinionsbildning såväl nationellt
som inom ramen för de internationella organisationerna samt internationellt
lagstiftningsarbete är enligt utskottets uppfattning för närvarande några
framkomliga vägar att gå för att stärka folkens medvetande om sina
rättigheter och regeringarnas om sina skyldigheter.

Sverige har sedan länge givit ett aktivt bidrag till främjandet av mänskliga
rättigheter inom ramen för de internationella organisationerna. Det svenska
medlemskapet i Kommissionen för de mänskliga rättigheterna 1989-1991

1988/89 :UU6

9

kommer att ge regeringen ökade möjligheter att påverka FN:s arbete på
området.

En annan möjlighet att från svensk sida förbättra staternas efterlevnad av
sina åtaganden är att inrikta det svenska bilaterala biståndet på åtgärder som
främjar demokrati och mänskliga rättigheter i mottagarländerna. Denna
uppfattning framfördes i bl.a. utskottets betänkande UU 1987/88:20 s. 25.
Utskottet konstaterade där att partiernas synpunkter rörande denna fråga
väl sammanföll och sammantagna borde kunna ligga till grund för regeringens
arbete på att inom ramen för biståndsarbetet främja demokratin och
respekten för de mänskliga rättigheterna i mottagarländerna. Mot denna
bakgrund försöker SIDA utforma och genomföra de bilaterala svenska
biståndsinsatserna på ett sätt som befrämjar detta mål. Från och med
budgetåret 1987/88 finns i biståndsbudgeten under anslagsposten Särskilda
program en särskild delpost som skall utnyttjas för insatser av specifik
betydelse för demokratisk utveckling och respekten för de mänskliga
rättigheterna.

Utskottet får konstatera att en stor del av det svenska bilaterala biståndet
redan används till att främja de mänskliga rättigheterna och en demokratisk
samhällsutveckling. (Bl.a. genom det humanitära biståndet till Latinamerika
och Södra Afrika.)

I motion U514 yrkande 2 framförs krav på regeringen att genom initiativ på
det internationella planet förbättra efterlevnaden av de instrument som finns
för att skydda mänskliga rättigheter.

I motion U525 yrkande 1 krävs förstärkta resurser till FN:s arbete för
mänskliga fri och rättigheter. I samma motion yrkande 5 tas behovet upp av
stöd till länder där folkrätten hotas. Liksom tidigare år då dessa frågor
behandlats (senast i betänkande UU 1987/88:4) instämmer utskottet i det
allmänna syftet bakom dessa yrkanden.

Av vad som ovan sagts framgår att Sverige arbetar aktivt för att bl.a. inom
FN:s ramar förstärka och utvidga skyddet för mänskliga rättigheter och
främja demokratins utbredning. Stöd för folkrätten är en av de grundläggande
principerna i svensk utrikespolitik. Det föreligger en bred enighet om vad
som framförs i motion U525 om betydelsen av att den svenska regeringen
aktivt arbetar för internationella åtgärder som garanterar folkrätten. Vad
gäller finansieringen av arbetet på detta område får utskottet dock konstatera
att finansieringen av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna med
underorgan och arbetsgrupper går via FN:s reguljära budget. Medlemsstaternas
bidrag till denna reguljära budget är proportionellt fastställd. Från
svensk sida framförs regelbundet i generalförsamlingen behovet av att tillse
att arbetet till skydd för mänskliga rättigheter tillförsäkras tillräckliga
resurser. FN befinner sig alltjämt i en finansiell kris. För att varaktigt lösa
denna och för att bibehålla FN på en säker finansiell grund krävs dock, vilket
utskottet tidigare framfört, (UU 1986/87:1) en rättvis fördelning av finansieringsbördan
och inte i första hand att enskilda länder tar på sig ett ökat
finansieringsansvar.

Möjligheterna att i dag ge frivilliga medel till FN:s arbete för mänskliga
rättigheter begränsas till tre fonder: Fonden för personer som utsatts för
tortyr, urbefolkningsfonden samt den nyligen inrättade fonden för rådgiv -

1988/89: UU6

10

ning och tekniskt bistånd inom mänskliga rättighetsområdet. Sverige var
tillsammans med de övriga nordiska länderna initiativtatgare till fonden för
tortyroffer och har under åren givit ett flertal bidrag. Sverige är en av de
största bidragsgivarna till fonden för rådgivning och tekniskt bistånd.
Utskottet förutsätter att Sverige även i framtiden kommer att ha en generös
inställning.

Härmed torde yrkande 2 i motion U514 och yrkandena 1 och 5 i motion U525
få anses besvarade.

lc Inrättande av en särskild kommissarie för mänskliga
rättigheter

Bakgrund

Frågan om en kommissarie för de mänskliga rättigheterna som väcks i motion
U525 yrkande 4 har utskottet behandlat tidigare vid ett flertal tillfällen.
(Senast i betänkandet UU 1987/88:4.) Redan år 1964 tog Costa Rica och
Sverige upp frågan i FN:s generalförsamling om att inrätta en post som
kommissarie. Tanken var att härigenom ge ytterligare tyngd åt det viktiga
arbete som FN utför med att främja de mänskliga rättigheterna. Förslaget
fick inte stöd av generalförsamlingen. Frågan togs senast upp år 1977 och
diskuterades i generalförsamlingen fram till 1982 utan att önskat resultat
uppnåtts. Ett antal u-länder och öststater motsätter sig inrättandet av en
kommissarie eftersom de befarar att detta kan komma att innebära ökad
inblandning från FN:s sida i vad de anser vara länders inre angelägenheter.
Eventuellt kan en kompromiss sägas ha uppnåtts 1982 då generalförsamlingen
enhälligt beslöt att upphöja FN:s enhet för de mänskliga rättigheterna till
ett center. Sedermera har tjänsten som chef för centret upphöjts till
biträdande generalsekreterare och chef för FN:s kontor i Genéve.

Utskottet

Utskottet upprepar sin tidigare uppfattning att det är beklagligt att det inte
har funnits tillräckligt stöd bland FN:s medlemsstater för en kommissarie för
mänskliga rättigheter. Generalsekreterarens beslut 1982 att upphöja enheten
för mänskliga rättigheter och dess chef kan dock sägas vara ett steg i rätt
riktning.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att undersöka möjligheterna
att inrätta en befattning som kommissarie för de mänskliga rättigheterna. För
att kunna bli effektiv och verkligen bli en förstärkning av FN:s arbete för
skydd av de mänskliga rättigheterna måste dock en kommissarie ha
auktoritet och stöd av en majoritet av medlemsländer.

Yrkande 4 i motion U525 får härmed anses besvarat.

1988/89:UU6

11

ld Nordiskt initiativ till FN-universitet för demokrati och 1988/89:UU6

mänskliga rättigheter

Bakgrund

Frågan om ett FN-universitet för demokrati och mänskliga rättigheter har
tidigare behandlats av utskottet (senast i UU 1987/88:4).

Det finns i dag två FN-universitet: FN-universitetet i Tokyo (UNU) och
fredsuniversitetet i Costa Rica. FN-universitetet i Tokyo började sin
verksamhet 1975. Dess kursplaner är inte i första hand inriktade på mänskliga
rättigheter utan universitetet har haft tre prioritetsområden: Världssvälten,
social utveckling och användandet av naturresurser. Universitetet finansieras
med frivilliga bidrag. Under FN-universitetet skapades 1986 ett
världsinsititut för utvecklingsforskning i Helsingfors (WIDER). Detta
finansieras huvudsakligen av finska regeringen. Fredsuniversitetet i Costa
Rica upprättades 1980 på initiativ av landets dåvarande president. Universitetet
finansieras av Costa Ricas regering. Under FN:s olika fackorgan finns
även ett antal olika utbildningsinstitutioner, bl.a. kan nämnas Sjöfartsuniversitetet
j Malmö som hör till IMO.

Utskottet

Utskottet stöder det allmänna syfte som ligger bakom yrkandet. Ett initiativ i
denna fråga skulle ligga väl i linje med det stöd som vi från svensk (och
nordisk) sida ger FN i dess arbete på att främja demokrati och mänskliga
rättigheter. Utbildning och information spelar en stor roll när det gäller att
stödja den demokratiska utvecklingen i länder som tidigare haft diktatur och
förtryck.

FN befinner sig dock i en finansiell kris. Det finns därför i dag knappast
några möjligheter att skapa ett nytt FN-organ som skulle finansieras med
reguljära medel. Inte heller torde det finnas några möjligheter att få ett
universitet för demokrati och mänskliga rättigheter finansierat med frivilliga
medel, dvs. utanför FN:s reguljära budget. Trots att behovet av studier och
utbildning rörande mänskliga rättigheter finns, bedömer utskottet det inte
meningsfullt att nu väcka förslag om inrättandet av ett FN-universitet för
demokrati och mänskliga rättigheter.

Behovet av studier om mänskliga rättigheter har dock uppmärksammats
inom UNESCO som är det FN-organ som ansvarar för FN-universitetets
verksamhet. (Universitetet redovisar sin verksamhet inför UNESCO:s
styrelse.)

Bl.a. skall UNESCO utarbeta undervisningsmaterial rörande mänskliga
rättigheter. Utskottet har erfarit att mänskliga rättigheter och den roll som
UNESCO kan spela t.ex. på undervisningsområdet tillmäts stor betydelse
inom ramen för det arbete som pågår inom UNESCO för att utarbeta
organisationens program 1990-1995. Parallellt härmed undersöker FNuniversitetet
möjligheten att inom ramen för universitetskurser rörande
interkulturell förståelse lägga in undervisning om mänskliga rättigheter.

12

FN-universitetet har i likhet med FN-systemet i övrigt dock under en tid 1988/89:UU6
befunnit sig i finansiellt trångmål. En konsolideringsprocess pågår för
närvarande.

Yrkande 10 i motion U525 avstyrks härmed.

2. Inrättande av en UD-avdelning för mänskliga rättigheter
Bakgrund

Arbete på att befrämja de mänskliga rättigheterna utförs i dag vid ett antal
olika avdelningar på UD: rättsavdelningen, politiska avdelningen, avdelningen
för internationellt utvecklingssamarbete samt även, för vissa specifika
frågor, handelsavdelningen. Enhet 5 på den politiska avdelningen behandlar
ärenden rörande FN och FN:s fackorgan, däribland FN:s arbete rörande
mänskliga rättigheter. Enhet 4 på rättsavdelningen behandlar ärenden som
rör mänskliga rättigheter, Europarådet, europeiska kommissionen och
domstolen samt FN. De enheter på den politiska avdelningen som bevakar
olika enskilda länder samt biståndsavdelningens bilaterala enhet följer även
situationen beträffande mänskliga rättigheter i dessa länder. Även i det
arbete som utförs vid biståndsavdelningens multilaterala enhet och i enheten
för budget och planeringsfrågor ingår främjandet av mänskliga rättigheter
som en viktig del.

Handelsavdelningens enhet 2 (multilaterala handelsfrågor) behandlar
inom ramen för GATT och OECD frågor rörande mänskliga rättigheter i det
ekonomiska livet, bl.a. barnarbete och fackliga rättigheter.

Utskottet

Lika mångfacetterad som människan är, lika varierade som människans
sociala kontakter och relationer är, lika mångfacetterade och varierade är de
mänskliga rättigheterna och friheterna. Arbetet på att främja dessa rättigheter
och friheter kommer därmed av nödvändighet att täcka i stort sett alla
utrikespolitikens områden. Vissa frågor kan mer renodlat än andra sägas
tillhöra mänskliga rättigheter. Häri ingår utarbetande av folkrättsliga
instrument eller beredning av svenska mål som väckts med åberopande av
Europakonventionen. Hit hör även det svenska deltagandet i FN: s arbete för
främjandet av mänskliga rättigheter (MR-kommissionen och tredje utskottet
i FN:s generalförsamling).

Situationen avseende de mänskliga rättigheterna i enskilda länder t.ex.
torde dock inte på ett meningsfullt sätt kunna avskiljas från bevakningen av
andra aspekter på landet i fråga. En renodlad avdelning på UD enbart för
frågor rörande mänskliga rättigheter riskerar, enligt utskottets uppfattning,
slå sönder en för närvarande väl fungerande struktur utan att något därmed
skulle vinnas i effektivitet eller överblick.

Enligt vad utskottet erfarit, sker samarbete löpande mellan de olika
avdelningar som sysslar med skilda aspekter på mänskliga rättigheter.

13

Utrikesförvaltningens inriktning och organisation är för närvarande föremål
för en utredning som skall lägga fram sitt betänkande år 1989.

Härmed avstyrks yrkande 1 i motion U514.

3. Skydd av barn och barns rättigheter

Bakgrund

År 1959 antog FN:s generalförsamling en deklaration om barns rättigheter.

År 1979, som var det internationella barnåret, tillsatte FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna en arbetsgrupp för att utarbeta en konvention
om barns rätt.

Arbetet på konventionen är nu inne i sin slutfas. Konventionen omfattar
31 artiklar varav 21 behandlar barns rätt på olika områden och övriga artiklar
behandlar formalia och uppföljning av konventionen.

Enighet har uppnåtts inom arbetsgruppen om samtliga frågor med
undantag av finansieringen av den kommitté som skall övervaka att
konventionen efterlevs. En sista diskussion av konventionstexten skall föras
vid arbetsgruppens möte i november-december 1988. Förhoppningen är att
konventionstexten därefter skall kunna antas av FN:s generalförsamling
hösten 1989 och därefter ratificeras av FN:s medlemsstater.

I barnkonventionen kombineras för personer under 18 års ålder de
rättigheter som hitintills har skyddats genom två olika konventioner, dvs.
konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen
för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 18-årsgränsen gäller
endast för stater som ej har lagstadgad lägre myndighetsålder.

Konventionen stadgar bl.a. barns rätt till liv, hälsa och utveckling, rätt till
namn och nationalitet, tili föräldrar, till att fritt uttrycka sina åsikter och till
religion. I konventionen behandlas vidare rätten till utbildning, social
trygghet och rätt till vila och lek samt handikappade barns och flyktingbarns
speciella behov. Konventionen behandlar även adoptioner, barn i väpnade
konflikter och barn i brottmålsprocess. Exploatering av barn förbjuds.
Konventionen innehåller förbud mot barnprostitution, barnpornografi och
exploatering av barn genom försäljning eller barnarbete. Konventionen
fastställer behovet av minimiålder för barnarbete.

För första gången förbjuds kvinnlig omskärelse.

Konventionens efterlevnad skall enligt förslaget kontrolleras av en övervakningskommitté
bestående av 10 experter. Experterna skall nomineras av
signatärstaterna till konventionen men fungera i egen kapacitet. Experterna
skall väljas för 4 år och kan återväljas. UNICEF och andra FN-organ kan
ingå i övervakningskommittén. Frivilliga organisationer kan ingå som
rådgivare till kommittén. Såväl UNICEF och andra FN-organ som frivilligorganisationer
kommer att bistå med att praktiskt genomföra åtgärder
föranledda av de rapporter som kommittén får från signatärstaterna (tekniskt
råd eller bistånd). UNICEF får här en central ställning.

Signatärstaterna skall enligt förslaget rapportera om de åtgärder de
vidtagit nationellt med anledning av konventionen. De första rapporterna

1988/89:UU6

14

skall inkomma till kommittén två år efter det att konventionen trätt i kraft.
Därefter skall signatärstaterna rapportera vart femte år.

En av konventionens mer kontroversiella artiklar har varit den preliminärt
antagna artikel 20 som rör barn i väpnade konflikter. I artikeln har den nedre
åldergränsen för rekrytering till väpnade styrkor satts till 15 år vilket
sammanfaller med tidigare lagstiftning på området (1977 års tilläggsprotokoll
till Genévekonventionerna angående skydd för krigets offer m.m. Från
svensk sida har förordats en nedre åldersgräns om 18 år.

Skyddet av civilbefolkningen (i synnerhet barn) vid en väpnad konflikt
som tas upp i artikel 20 har även från svensk sida ansetts vara otillräckligt i
den nuvarande lydelsen. Enligt förslaget till konventionen står att de
stridande parterna skall vidta alla görliga (feasible) åtgärder för att skydda
civilbefolkningen.

Från svensk sida anses att alla nödvändiga (necessary) åtgärder skall vidtas
till civilbefolkningens beskydd.

UNICEF samt Rädda barnen, Röda korset m.fl. frivilligorganisationer har
aktivt deltagit i arbetet på konventionen. UNICEF har sedan en längre tid
ägnat uppmärksamhet åt frågan om barn som är utsatta för särskilt svåra
förhållanden såsom krig. Särskilda hjälpprogram har igångsatts för barn i
krigsområden som Libanon och El Salvador.

Arbetet på att förbättra barns situation pågår även inom Europarådet och
inom FN:s MR-kommission. Kommissionens underkommission (för hinder
mot diskriminering och skydd av minoriteter) har en arbetsgrupp för nutida
former av slaveri. Denna arbetsgrupp har sedan sin tillkomst år 1974 bl.a.
studerat barnarbete i nära samarbete med UNICEF, ILO m.fl och olika
frivilliga organisationer.

Under det möte med arbetsgruppen som hölls i augusti 1988 beslöts att
arbetsgruppen framgent skall ägna speciell uppmärksamhet åt handel med
människor, försäljning av barn, exploatering av barn genom barnarbete,
barnprostitution och barnpornografi. Tre ämnen skall under de kommande
tre åren bli föremål för djupstudier: förhindrande av försäljning av barn,
barnprostitution och barnpornografi (1989), utrotning av exploatering av
barnarbete och livegenskap (1990) och förhindrandet av handel med människor
och utnyttjande av annans prostitution (1991).

I den aktuella barnkonventionen stadgas i artikel 18 bl.a. om minimiålder
för barnarbete. Artikeln är ägnad att komplettera och förstärka redan
existerande folkrättsliga dokument på området. Dessa inkluderar 1921 års
konvention om undertryckande av handeln med kvinnor och barn, samt
ILO.s konvention nr 138 från 1973 vari minimiåldern för yrkesarbete sattes till
15 år.

UNICEF arbetar för avskaffande av barnarbete och exploatering av barn.
I nära samarbete med ILO strävar UNICEF att genom en allmän förbättring
av barnens och deras föräldrars situation och genom information och
upplysning om barnarbetes skadliga effekter minska dess omfattning.

Inom ILO utarbetas och behandlas studier rörande barnarbete, bl.a. ett
aktionsprogram mot barnarbete.

1988/89:UU6

15

Utskottet

1988/89 :UU6

1 motionerna U507, U525 och U526 tas FN:s barnkonvention upp. Det är två
frågor som motionärerna anser ännu inte vara tillfredsställande lösta i
konventionsarbetet: skyddet av barn i väpnade konflikter (artikel 20) och
övervakningen av konventionens efterlevnad (artikel 22-24). Frågan om
barn i väpnade konflikter har tidigare behandlats av utskottet (UU 1987/

88:4). Motionärerna anser att den nuvarande utformningen av artikel 20 inte
är till fyllest utan att den lägre åldersgränsen för barns deltagande i väpnade
konflikter bör sättas till 18 år.

De svenska representanterna i arbetsgruppen som utarbetat konventionsutkastet
har arbetat för en höjning av åldersgränsen till 18 år. Enligt gällande
konventionsrätt på området (1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner)
har dock den nedre åldersgränsen för rekrytering av barn till
väpnade styrkor satts till 15 år.

Utskottet delar motionärernas bekymmer över att de svenska ståndpunkterna
inte kunnat tillgodoses. Artikeln har visserligen bl.a. efter svenska
påtryckningar vid arbetsgruppens senaste möte förbättrats i och med att det
nu stadgas att staterna i görligaste mån skall tillse att inga barn (dvs. personer
under 18 år) skall delta i direkta stridigheter. Vid rekrytering till väpnade
styrkor skall staterna även, enligt artikeln, söka välja så gamla barn som
möjligt.

Utskottet utgår ifrån att de svenska representanterna vid arbetsgruppens
nästa - och förhoppningsvis sista - möte söker få gehör för de svenska
ståndpunkterna. Utskottet anser vidare att Sverige vid detta möte även ska
söka få gehör för att staterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att undvika
att barn deltar i direkta strider och inte endast ”i görligaste mån”. Det är även
viktigt, enligt utskottet uppfattning, att artikel 20 utformas så att ett absolut
förbud mot våld mot civilbefolkningen ingår samt att konventionen skall
gälla för alla stater, inte endast de som ratificerat Genévekonventionerna och
1977 års protokoll.

Härmed får yrkande 11 i motion U525 och yrkande 1 i motion U526 anses
besvarade.

Vad gäller efterlevnaden av konventionen har, som framgår ovan, arbetsgruppen
föreslagit en expertkommitté som i nära samarbete med bl.a
UNICEF och frivilliga organisationer skall övervaka att de stater som
tillträder konventionen lever upp till sina åtaganden.

UNICEF kommer att spela en central roll i uppföljningsarbetet och i att ge
tekniskt och ekonomiskt bistånd till u-länder som anser sig behöva stöd för
att efterleva konventionen.

Det är utskottets uppfattning att Sverige bör ge övervakningskommittén
allt stöd.

Härmed får den del som berör barnkonventionen i motion U507 och yrkande

2 i motion U526 anses besvarade.

16

Konventionen sammanfaller i sin nuvarande utformning generellt med
svenska lagregler på området. Enda fall där en svensk reservation kan bli av
nöden gäller artikel 19 där det krävs att frihetsberövade barn skall hållas
avskilda från misstänkta eller dömda vuxna. Enligt svensk syn bör barn över
huvud taget inte vara utsatta för straffprocessuella ingripanden. Om så är
fallet placeras barn vanligtvis i öppna anstalter med ungdomar upp till 25 år.
(Sverige reserverade sig mot 1966 års FN-konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter av samma skäl.)

Andra områden där skillnader föreligger är artikel 2 avseende barns rätt
till medborgarskap där konventionen i undantagsfall godtar hemvistprincipen,
dvs. att barnet får medborgarskap i det land där det föds. Denna
möjlighet finns för närvarande inte i svensk lag.

Artikel 3 ger rätt åt ett barn att vara part i ett domstols- eller administrativt
förfarande som rör barnet. Detta är inte alltid fallet i Sverige.

Artikel 6 som ger uttryck för principen att barn och föräldrar inte skall
skiljas åt, t.ex. vid frihetsberövande, kan komma i konflikt med sekretessregler
vid kriminalvårdslagstiftningen.

Minimiåldern för barnarbete skiljer sig i Sverige från vad som stadgas i
konventionen. Det kan i sammanhanget påpekas att Sverige inte anslutit sig
till ILO:s konvention om en 15-årsgräns för barnarbete. Anledningen är
svårigheterna att kontrollera efterlevnaden i jordbruket och små familjeföretag.
Frågan är under övervägande hos regeringen.

Arbetet med artikel 20 i konventionen som behandlar barn i krig och där
en gräns sätts för barns deltagande i direkta stridigheter har inneburit att den
svenska värnpliktslagen har ändrats. Reglerna för inskrivning av underåriga
(2 § första stycket och 15 § värnpliktslagen) tillät tidigare inskrivning av den
som under inskrivningsåret fyller minst 16 år. Dessa regler har nu upphävts.
Hädanefter gäller en 18-årsgräns (se även FöU 1987/88:4 sid. 11).

Även Hemvärnskungörelsen (1970:304) enligt vilken de som under
antagningsåret fyller minst 15 år kan antas till hemvärnsungdom måste
självfallet ses över och vid behov anpassas till Sveriges kommande åtaganden
gentemot konventionen.

För att i övrigt kunna efterleva barnkonventionens stadganden torde ett
samarbete över gränserna vara av nytta och hjälp. Utskottet tänker då främst
på samarbetet med u-länderna, antingen bilateralt eller via FN. Sverige är
sedan gammalt en av UNICEF:s största bidragsgivare. Det svenska biståndet
uppgår för innevarande år till 260 milj.kr. Det nordiska biståndssamarbetet
torde i framtiden bl.a. kunna ägnas åt att bistå u-länder med att efterleva
barnkonventionen.

Ett nordiskt samarbete i formen av inrättandet av ett institut för barns
rättigheter är, enligt utskottets uppfattning, en intressant idé. Det torde dock
inte i första hand vara i de nordiska länderna som en fördjupad debatt behövs
om barns rättigheter och sambandet mellan rättigheter, utveckling och
uppväxtvillkor.

Härmed avstyrks yrkande 13 i motion U525. Yrkande 3 i motion U526 får

anses besvarat.

1988/89:UU6

17

2 Riksdagen 1988/89. 9 sami. Nr 6

Frågan om barnarbete har under en följd av år behandlats av utskottet
(senast i UU1987/88:4). Utskottet får upprepa den betydelse det lägger vid att
Sverige och andra likasinnade länder i internationella sammanhang aktualiserar
frågan om missbruket av barnarbetskraft.

Utskottet välkomnar det skydd mot barns exploatering som det föreliggande
barnkonventionsförslaget utgör och det arbete som utförs inom ramen för
MR-kommissionen. Det är ett svårt arbete där kampen måste föras mot
fattigdomen i u-länderna och traditionella värderingar samt mot egoistisk
kommersialism.

Sverige har sedan länge verkat för en socialklausul i GATT för att bl.a.
kunna motverka barnarbete. Motståndet från u-ländernas sida har dock varit
stort.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter sina ansträngningar att stärka
opinionen mot barnarbete och med att främja den sociala och ekonomiska
utvecklingen i u-länderna för att på så sätt minska incitamenten till
barnarbete.

Härmed får motion U515 och yrkande 12 i motion U525 anses besvarade.

4. Avskaffande av dödsstraff

Bakgrund

Det finns i dag ingen konvention om förbud mot dödsstraff. I FN:s
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter stadgas inte dödsstraffets
avskaffande utan endast begränsningar i dess användande. Dödsstrafffår
enligt denna konvention endast utmätas för de allvarligaste brotten
och inte för brott som begås av minderåriga.

Det stora flertalet av FN:s medlemsländer använder sig fortfarande av
dödsstraff. Endast 34 länder har enligt FN formellt förbjudit dödsstraff,
minst 11 länder har sedan minst 10 år tillbaka slutat verkställa det och 12
länder har avskaffat det utom i exceptionella fall. Från svensk sida har vi
länge verkat för att få ett förbud mot denna den yttersta kränkningen av
människans rättigheter. Sverige tog redan år 1959 initativet till att föra upp
frågan om dödsstraffets avskaffande i FN. Enda resultat blev att FN:s
ekonomiska och sociala råd fick i uppdrag att studera frågan. Så skedde
under närmare tio år. Fortsatta svenska ansträngningar ledde till att FN
genom att anta en resolution 1971 för första gången slog fast att målet var ett
fullständigt avskaffande av dödsstraffet. Det var så långt man då kunde
komma. År 1980 lade Sverige fram ett resolutionsförslag i FN om dödsstraffets
avskaffande. En klar majoritet röstade för att frågan inte skulle
behandlas. Sverige lade då tillsammans med Västtyskland fram ett förslag om
ett frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter i vilket tillträdande stater skulle åta sig att avskaffa och
inte återinföra dödsstraffet. Förslaget stötte på stort motstånd. Ett utkast till
frivilligt protokoll utarbetades dock och medlemsstaterna ombads komma
med sina synpunkter på utkastet. Utkastet och en sammanställning av
inkomna synpunkter remitterades till MR-kommissionen som i sin tur

1988/89:UU6

18

remitterade frågan till sin underkommission (Underkommissionen för
hinder mot diskriminering och skydd av minoriteter).

År 1985 gav ECOSOC underkommissionens särskilde rapportör i uppdrag
att göra en analys av förslaget om ett frivilligt protokoll. Rapportörens
rapport kunde antas vid underkommissionens möte hösten 1988. Frågan
kommer nu att behandlas vid MR-kommissionens möte under våren 1989.

Sverige och de övriga nordiska länderna har också under lång tid aktivt
verkat för ett avskaffande av dödsstraffet i Europa. Arbetet har här under
senare år varit betydligt mer framgångsrikt. Över hälften av Europarådets
medlemsländer (15 länder) har nu undertecknat ett tilläggsprotokoll till den
europeiska konventionen angående avskaffande av dödsstraffet i fredstid.
Elva av dessa länder har ratificerat protokollet. Endast Turkiet praktiserar
fortfarande dödsstraff. Frågan om avskaffande av dödsstraff har även tagits
upp på mötet i Wien om fred och säkerhet i Europa (ESK).

Utskottet

Motion U525 yrkande 2 tar upp behovet av att Sverige verkar för ett Europa
fritt från dödsstraff. I samma motion yrkande 3 begärs förnyade initiativ till
att få till stånd en internationell överenskommelse om avskaffande av
dödsstraff.

Utskottet får konstatera att Sverige sedan lång tid tillbaka varit ett av de
mest aktiva länderna i arbetet för att avskaffa dödsstraffet. Arbetet har ännu
inte varit så framgångsrikt som vi önskat men heller inte resultatlöst. Även
om motståndet fortfarande är stort i många länder kan en svag trend ses som
pekar på att antalet avrättningar och dödsdomar minskar. Enligt Amnesty
Internationals årsrapport för 1987 utdömde 62 länder dödsstraff till 185
personer. Antalet utdömda dödsstraff är en betydlig minskning jämfört med
året dessförinnan då 1 272 personer dömdes till döden. Antalet verkställda
dödsstraff 1987 var 769 (39 länder). Detta innebär en liten höjning som torde
hänföra sig till det stora antalet utdömda straff året dessförinnan.

Fyra länder avskaffade dödsstraffet helt och hållet under 1987: DDR,
Filippinerna, Haiti och Liechtenstein. Det faktum att den rapport, rörande
utkastet till ett frivilligt protokoll om avskaffande av dödsstraffet som
utarbetades i underkommissionen för förebyggande av diskriminering och
för skydd av minoriteter, kunde antas enhälligt vid underkommissionens
möte i september 1988 är ett steg framåt, om än blygsamt. Det är utskottets
förhoppning att MR-kommissionen konstruktivt fortsätter att behandla
frågan och att det så småningom skall kunna utmynna i ett protokoll med
bred anslutning.

Utskottet har då frågan tidigare behandlats (senast i UU 1987/88:4) betonat
vikten av att arbetet på att avskaffa dödsstraffet i Europa även sprids till
Europas östra delar. ESK är här ett lämpligt forum och det är utskottets
förhoppning att frågan om dödstraffets avskaffande även kan komma med i
det slutdokument som blir resultatet av det pågående mötet i Wien.

1988/89UU6

Härmed får yrkande 2 och 3 i motion U525 anses besvarade.

Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp den del av motion U507 som
behandlar utdömande av dödsstraff till barn i vissa av USA:s delstater.

I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter åtar sig
konventionsstaterna att inte döma ut dödsstraff för brott som begåtts av
personer under 18 år. USA undertecknade konventionen år 1977 men har
sedan inte ratificerat den och är alltså inte folkrättsligt bunden.

Artikel 19 i den konvention för barn som är under utarbetande innehåller
förbud mot dödsstraff för brott begångna av barn (dvs. för dem som är under
18 år).

Det är utskottets förhoppning att USA antingen genom att ratificera
konventionen för medborgerliga och politiska rättigheter eller barnkonventionen
skall avskaffa dödsstraffet för barn och att USA med sitt uttalade
engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter som ett nästa steg helt
skall avstå från användande av dödsstraffet.

Härmed får den del av motion U507 som behandlar dödsstraffet anses
besvarat.

5 .Tvångsförsvinnanden

Bakgrund

Tvångsförsvinnanden har länge använts av vissa regimer som en metod att
sprida terror och göra sig av med motståndare utan att regimen kan ställas till
ansvar. Om en person försvinner och senare hittas mördad finns det inga
bevis och inga vittnen. Innan denna terrormetod började uppmärksammas
var det ett bekvämt sätt för olika regimer att på samma gång kunna krossa
politiskt motstånd och behålla en respektabel och demokratisk fasad. Denna
kränkning av de mänskliga rättigheterna utnyttjas i många av världens
länder. Det finns bedömare som anser att över 100 000 personer har
försvunnit på detta sätt under senare år.

Många fall rapporteras dock inte.

FN:s arbetsgrupp mot tvångsförsvinnanden misstänkte att tvångsförsvinnanden
hade ägt rum i 40 länder under 1987. Anmälningar om tvångsförsvinnanden
kom under året från 14 länder.

Under 1987 erhöll arbetsgruppen 3 500 anmälningar om försvunna
personer. Efter undersökningar av arbetsgruppen rapporterades 1094 fall till
de berörda regeringarna. Övriga anmälningar återfördes till källorna eftersom
de inte innehöll tillräcklig information.

I det omfattande internationella normsystem som skapats inom FN:s ram
för skyddet av de mänskliga rättigheterna finns regler om skydd mot
tvångsförsvinnanden. 1966 års konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter innehåller t.ex. artiklar om individens rätt till liv, frihet och
personlig säkerhet, rätten att inte behöva utsättas för godtyckligt frihetsberövande,
rätten till likhet inför lagen samt rätten att inte utsättas för tortyr eller
grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s generalförsamling behandlade frågan om tvångsförsvinnanden för
första gången 1978. År 1980 skapade kommissionen för mänskliga rättigheter

1988/89:UU6

20

en arbetsgrupp för tvångsförsvinnanden. Arbetsgruppen söker genom att ta
kontakt med anhöriga till en försvunnen, med frivilliga organisationer som
åtagit sig fallet och med regeringen i landet i fråga få klarhet i vad som skett
och få den berörda regeringen att agera. Arbetsgruppen agerar på anmälningar
från privatpersoner eller organisationer.

Andra FN-organ som agerar i fall av tvångsförsvinnanden är ILO och
UNESCO. För en mer detaljerad beskrivning av FN:s arbete på området
hänvisas till betänkande UU 1987/88:4.

Europarådet antog 1979 en rekommendation rörande tvångsförsvinnanden
där medlemsstaterna uppmanades samarbeta i sökandet efter försvunna
personer och utbyta information. Hittills har Europarådet inte behövt ta upp
någon individuell anmälan om tvångsförsvinnanden. Europarådets kommission
för de mänskliga rättigheterna har emellertid undersökt fall av
försvunna personer i Cypern. Kommissionen slog då fast att Turkiet brutit
mot vissa delar av den konvention rörande mänskliga rättigheter som landet
ratificerat.

Många frivilliga organisationer är aktiva i arbetet på att förhindra
tvångsförsvinnanden och med att hjälpa de försvunna och deras anhöriga. En
av dessa är FEDEFAM (Federacion latinoamericano de associasiones de
familiares de detenidos desparecidos) som är en latinamerikansk paraplyorganisation
för olika nationella föreningar som arbetar för att hjälpa
försvunna eller fängslade personer. En svensk stödförening finns för
FEDEFAM. Exempel på andra organisationer som arbetar med tvångsförsvinnanden
är Amnesty International, Internationella juristkommissionen,
Internationella federationen för mänskliga rättigheter och Internationalla
röda korskommittén (ICRC).

FN:s arbete för att förhindra tvångsförsvinnanden har Sveriges fulla stöd.
Regeringen stöder även frivilliga organisationers arbete på detta område.
FEDEFAM har t.ex. via Världskyrkorådet och Diakonia erhållit bidrag från
SIDA. Det humanitära stödet som Sverige ger till Latinamerika och Södra
Afrika innehåller även bidrag till arbetet mot tvångsförsvinnanden.

Utskottet

Utskottet delar uppfattningen som framförs i motion U527 om att tvångsförsvinnanden
är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. De regimer
som använder sig av försvinnande som ett sätt att bli av med oppositionella
gör sig skyldiga till grova kränkningar av existerande folkrättsliga regler.

Även om tvångsförsvinnanden inte specifikt förutsetts och reglerats i
internationella instrument för mänskliga rättigheter finns det redan, som
framgår av bakgrundsbeskrivningen, i existerande instrument ett antal regler
mot vilka tvångsförsvinnanden otvetydigt utgör ett brott. Det har även
utarbetats mekanismer för att främja efterlevnaden av dessa folkrättsliga
instrument.

Utskottet delar därför inte den uppfattning som framförs i motion U527
om behovet av en FN-deklaration, utan vidhåller den uppfattning som
framfördes i förra årets betänkande (UU 1987/88:4) att Sverige inte i första
hand bör verka för att nya instrument skapas. I stället bör alla ansträngningar

1988/89 :UU6

21

3 Riksdagen 1988189. 9sami. Nr6

sättas in på att förstärka de som redan finns, dvs. FN:s deklaration för de
mänskliga rättigheterna, 1966 års konvention för de medborgerliga och
politiska rättigheterna, samt Europeiska konventionen för skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Hittills har t.ex.
endast hälften av FN:s medlemsstater undertecknat konventionen för
medborgerliga och politiska rättigheter. Endast 42 stater har undertecknat
det frivilliga protokollet, vari kommittén för mänskliga rättigheter ges
kompetens att granska klagomål från enskilda mot en stat när denna stat
kränkt den enskildes rättigheter.

Det finns alltså fortfarande mycket att göra innan de redan existerande
instrumenten får den skärpa som behövs för att stoppa staters brott mot sina
medborgare. Det finns också alltid risker med att sätta i gång arbete på nya
instrument. En risk är att de stater som motsätter sig det nya instrumentet ser
till att det blir svagt även om de själva inte har för avsikt att ansluta sig. Det
finns också en risk att medan arbetet pågår avstannar det praktiska arbetet på
området i väntan på att det nya instrumentet skall bli klart.

Utskottet delar däremot motionärernas synpunkter vad gäller förstärkta
resurser till arbetsgruppen mot tvångsförsvinnanden. Arbetsgruppen har
hittills utfört ett gott arbete. Dess för FN-systemet unika arbetsmetod har
visat sig effektiv och kan skydda familjer och vittnen till tvångsförsvinnanden
och kan förhoppningsvis även förhindra andra försvinnanden. Det är dock
viktigt att arbetsgruppen kan agera snabbt. Dess styrka och effektivitet ligger
i att regeringar blir medvetna om att tvångsförsvinnanden inte går obemärkta
utan genast kommer till världsopinionens kännedom.

Utskottet får upprepa sin tidigare framförda uppfattning (UU 1987/88:4 s.
20) att regeringen även fortsättningvis bör verka för att arbetsgruppen och
andra mellanstatliga och frivilliga organisationers arbete mot tvångsförsvinnanden
underlättas och samordnas.

Med det ovan anförda får utskottet anse motion U527 besvarad.

6. Åtgärder för att förbättra handikappades situation
Bakgrund

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) beräkningar är mellan sju och tio
procent av världens befolkning handikappade. Det innebär att mellan 340
och 480 miljoner människor har någon form av handikapp: rörelsehinder,
synskador, hörselskador, talsvårigheter eller utvecklingsstörning. Ca 270-370 miljoner av de handikappade bor i u-länderna. Av dessa är ca hälften, 150
miljoner, barn.

Trots detta var det först mot mitten av 1970-talet som handikappfrågorna
började uppmärksammas i FN:s arbete. År 1975 antog generalförsamlingen
en förklaring om de handikappades rättigheter. Året därpå antog församlingen
en resolution om att göra 1981 till ett internationellt år för handikappade.
År 1982 utropade FN:s generalförsamling perioden 1983-1992 till FN:s
handikappårtionde. Samtidigt antogs ett världsaktionsprogram för handikappade.
Programmet, som är avsett att utgöra riktlinjer för det internatio -

1988/89: UU6

22

nella handikapparbetet, utarbetades av en rådgivande FN-kommitté där
bl.a. Sverige ingick.

I augusti 1987 var Sverige värdland för ett expertmöte i FN:s regi som hade i
uppdrag att göra en utvärdering av hur världsaktionsprogrammet genomförts
fram till handikappårtiondets mittpunkt. Mötet skulle även ge förslag till hur
det fortsatta handikapparbetet borde bedrivas fram till årtiondets slut. Mötet
antog ett trettiotal rekommendationer för det fortsatta arbetet. Bland
rekommendationerna ingick krav på att FN skall utarbeta en konvention mot
diskriminering av handikappade och krav på att FN satsar mer resurser för
genomdrivande av världsaktionsprogrammet bl.a. till UNDP och till
CSDHA (FN:s center för social utveckling och humanitära frågor i Wien).

Mötet rekommenderade även att medlemsstaterna i sina ansökningar om
stöd från UNDP inkluderar åtgärder på handikappområdet samt att FN:s
medlemsstater stödjer och samråder med handikapporganisationer samt
stimulerar till bildandet och utvecklandet av sådana organisationer. Mötet
krävde även att särskild uppmärksamhet ges handikappade kvinnors problem
samt vissa andra grupper som utvecklingsstörda, psykiskt sjuka,
flerhandikappade m.fl.

Rekommendationerna behandlades vid 1987 års generalförsamling men
församlingen ansåg sig inte kunna fatta några beslut på grund av tidsbrist. Vid
årets generalförsamling antogs däremot en resolution med allmänt stöd till
det fortsatta arbetet för att hjälpa handikappade i enlighet med världsaktionsprogrammet
och de rekommendationer som utarbetats vid expertmötet.

Handikapparbete bedrivs inom många av FN:s fackorgan. Centret för
social utveckling och humanitära frågor (CSDHA) är centralinstans för
samordning och övervakning av världsaktionsprogrammets förverkligande,
liksom för revision och utvärdering av programmet. Vid centret finns en
särskild handikappenhet.

Sverige har sedan länge aktivt drivit handikappfrågorna i FN utifrån den
svenska uppfattningen om de handikappades rätt till ett produktivt liv,
integrerat i samhället. 1987-1988 avsatte regeringen ett extra bidrag om 4
milj.kr. för handikappinsatser via FN-organ.

Inom ramen för det nordiska biståndssamarbetet (Köpenhamn-avtalet
1981) har beslutats om särskilda åtgärder till förmån för handikappade.

Utskottet

I motion U525 betonas behovet av att Sverige verkar för att handikappade
ges hög prioritet i FN:s arbete. Utskottet delar det engagemang för de
handikappades situation som ligger bakom yrkandet i motion U525. Det är
världssamfundets skyldighet att tillse att handikappade likaväl som övriga
har rätt till ett fritt och oberoende liv som ger möjlighet till självförverkligande.
Handikappade skall inte särbehandlas utan ha samma rättigheter och
möjligheter som andra. Det är de handikappades rätt att få möjligheter till
utbildning och arbete, en trygg ekonomisk grund, förmågan att leva
tillsammans med vänner och familj samt att delta i alla aspekter av
samhällslivet.

1988/89:UU6

23

Utskottet anser mot denna bakgrund att det arbete som pågår inom ramen
för MR-kommissionen rörande mänskliga rättigheter och handikapp är
viktigt.

Utskottet delar den svenska regeringens uppfattning att de handikappades
behov måste inordnas som en del i den löpande planeringen av samhällets
alla sektorer. Av detta följer att handikappfrågorna måste vara en del av det
allmänna utvecklingsarbetet inom FN:s organ. UNDP måste t.ex. i större
utsträckning än hittills integrera handikappaspekterna i sin verksamhet. Det
är också mycket viktigt att de handikappade själva genom sina organisationer
kan delta och utforma åtgärder för att förbättra de handikappades situation.

Handikapporganisationerna utför ett värdefullt arbete och deras kunskaper
och erfarenheter bör utnyttjas i ännu högre grad än vad som nu är fallet.

Under världsaktionsprogrammets genomförande bör FN:s center i Wien
(CSDHA) nära samarbeta med och konsultera handikapporganisationerna.

Det är utskottets uppfattning att Sverige redan spelar en mycket aktiv roll i
handikapparbetet inom FN. Detta arbete bör med kraft fortsätta.

Härmed avstyrks yrkande 14 i motion U525.

7. Föräldrarätten

Bakgrund

Den 22 juni 1953 ratificerade Sverige det första tilläggsprotokollet till den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. I artikel 2 i detta
protokoll stadgas att ingen får förvägras rätten till undervisning men att
staten skall respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran
och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och
filosofiska övertygelse.

Regeringen reserverade sig mot denna artikel med förklaringen att Sverige
dels inte kan medge föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska
övertygelse erhålla befrielse för sina barn från skyldigheten att delta i de
allmänna skolornas undervisning, dels att befrielse från att delta i de
allmänna skolornas kristendomsundervisning endast kan medges för barn
med annan trosbekännelse än svenska kyrkan, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad.

I proposition 1953:32 lämnades en utförlig redogörelse för bakgrunden till
regeringens ställningstagande. Vad gällde föräldrarnas filosofiska övertygelse
framfördes att skolans undervisning i de olika ämnena var att betrakta som
en helhet och att det inte kunde vara rimligt att föräldrar, med hänvisning till
sin filosofiska övertygelse, kunde tillåtas byta ut delar av undervisningen mot
privat undervisning.

I propositionen skrevs: ”Föräldrar som t.ex. skulle anse att skolans
historieundervisning icke överensstämmer med deras historieuppfattning
eller att biologiundervisningen i fråga om utvecklingsläran strider mot deras
övertygelse, kunna sålunda icke under åberopande härav påkalla att deras
barn skola fritagas från dessa delar av undervisningen. Någon möjlighet att
på sådant sätt taga hänsyn till vad som skulle kunna rubriceras såsom

1988/89:UU6

24

föräldrarnas 'filosofiska övertygelse’ föreligger sålunda icke enligt gällande
svenska bestämmelser.”

Det förhöll sig något annorlunda med religionsundervisningen. Regeringen
fastslog i proposition 1953:32 att krav på deltagande i kristendomsundervisningen
i skolan i och för sig inte utgjorde någon kränkning av religionsfriheten
eftersom undervisningen förutsattes bedrivas på ett objektivt sätt.
Samtidigt ansåg regeringen att trossamfund som i sin åskådning väsentligt
avvek från grunderna för skolans kristendomsundervisning skulle äga
möjlighet att med regeringens tillstånd själva ombesörja religionsundervisning
i skolans ställe.

I dag har följande trossamfund sådant tillstånd: De mosaiska församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, katolska kyrkan i Sverige, Evangelisk-Lutherska
kyrkan i Sverige, Lutherska bekännelsekyrkan i Sverige,
muslimska församlingen i Malmö, Islamiskt centrum i Göteborg och den
Pakistanska-Islamiska föreningen i Göteborgs och Bohus län.

Vid tre senare tillfällen har Sverige anslutit sig till internationella
överenskommelser med likartad innebörd. 1968 ratificerade Sverige UNESCO-konventionen
mot diskriminering inom undervisningen. Denna konvention
innehåller i artikel 5:1 :b en bestämmelse i vilken det förklaras vara
väsentligt att respektera föräldrars och andra målsmäns frihet ”att på ett sätt
som överensstämmer med landets rättstillämpning tillförsäkra barnen en
religiös och moralisk uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse.”
Enligt artikel 5:2 förbinder sig vidare de fördragsslutande staterna att vidta
alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principerna i
artikel 5:1.

Det är inte möjligt att reservera sig mot UNESCO-konventionen.

År 1971 ratificerade Sverige de båda FN-konventionerna om medborgerliga
och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Enligt artikel 13:3 i den sistnämnda konventionen förpliktar sig
konventionsstaterna bl.a. att respektera föräldrars och förmyndares ”frihet
att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran som står i
överensstämmelse med deras egen övertygelse”. En praktiskt taget likalydande
bestämmelse finns också i artikel 18:4 i konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter.

Inget förbehåll gjordes av Sverige mot någon av dessa bestämmelser. När
regeringen föreslog riksdagen ratifikation av dessa båda konventioner (prop.
1967:36 och 1971:125) skedde det med hänvisning till att religionsundervisningen
i svenska skolor skall vara objektiv och att den därför inte kan anses
stå i strid med föräldrars eller förmyndares rätt att tillförsäkra barn den
religiösa och moraliska fostran som står i överensstämmelse med deras egen
övertygelse.

Utskottet

Bestämmelserna i tillläggsprotokollet till den Europeiska konventionen och
de senare FN-konventionerna är inte identiska i sin ordalydelse. I tilläggsprotokollet
tar man sikte på själva undervisningen i de offentliga skolorna. I
denna sin skolverksamhet skall, enligt tilläggsprotokollet, staten respektera

1988/89:UU6

25

föräldrarnas rätt att ge sina barn en uppfostran och undervisning som
överensstämmer med föräldrarnas övertygelse. I UNESCO och FN-konventionerna
heter det att föräldrar skall ha möjlighet att välja andra likvärdiga
läroanstalter för sina barn än de offentliga och ge barnen en religiös och
moralisk uppfostran som överensstämmer med föräldrarnas övertygelse. I
UNESCO-konventionen står det vidare att ingen person skall påtvingas en
religiös fostran som inte överensstämmer med hans övertygelse. Samtidigt är
UNESCO-konventionen inte helt kategorisk. Det sägs bl.a. att föräldrarnas
övertygelse skall respekteras ”på ett sätt som överensstämmer med formerna
för landets rättstillämpning”.

När Europarådskonventionen tillkom var det i en situation då det i många
europeiska länder förelåg en motsättning mellan ett konfessionslöst offentligt
undervisningsväsen å ena sidan och ett behov hos många grupper att ge
sina barn en kristen undervisning å den andra. Konventionstexten är för
medlemsländer i denna situation en uppmaning att tillförsäkra de föräldrar
som så önskar rätten att välja andra skolformer eller kompletterande
undervisning.

I länder med statskyrkosystem som Sverige var läget annorlunda. Där
hade de offentliga skolorna av tradition tagit på sig uppgiften att sörja för
elevernas kristna fostran.

År 1953 när Sverige skulle biträda Europarådskonventionen var det
statsmakternas uppfattning att föräldrar med hävisning till sin filosofiska
uppfattning inte borde kunna få befrielse från någon del av undervisningen.
Undervisningen sågs som ett sammanhållet helt.

Vad gällde den religiösa undervisningen var det statsmakternas uppfattning
att den skulle bedrivas på ett objektivt sätt som uteslöt samvetstvång.
Samtidigt medgavs att undervisningen byggde på kristna värderingar. Detta
gjorde det möjligt för trossamfund som i sin uppfattning väsentligt avvek från
grunderna i kristendomsundervisningen att på vissa villkor erhålla befrielse
från denna undervisning.

Det ansågs därför nödvändigt med ett förbehåll till konventionen som slog
fast att kristendomsundervisningen i normalfallet var obligatorisk, men att
det under vissa omständigheter var möjligt för barn med annan trosbekännelse
än svenska kyrkans att få befrielse från kristendomsundervisningen.

När UNESCO-konventionen ratificerades 1968 och senare, år 1971, de
båda FN-konventionerna var läget annorlunda. Kristendomsundervisning
hade bytt namn till religionskunskap och undervisningen fick alltmer
icke-konfessionell opartisk karaktär. Undervisningen i religionskunskap
kunde därför inte anses stå i strid med andra religiösa övertygelser.

Det kan därför göras gällande att den del av det svenska förbehållet mot
Europarådskonventionen som gäller religionsundervisning numera borde
kunna återtas. Liksom vid det förra tillfället utskottet behandlade frågan
(UU 1982/83:1) talar dock övervägande skäl mot ett sådant återtagande.

Det är t.ex. osäkert om de organ som har att tilllämpa tilläggsprotokollet:
den europeiska domstolen och den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna, skulle acceptera argumentet att den nuvarande
undervisningen i religionskunskap är sådan att den inte kan kränka någon
förälders religiösa övertygelse. Om detta argument skulle underkännas kan

1988/89:UU6

26

den svenska reservationen få praktisk betydelse. Annars skulle Sverige
kunna åläggas att i ökad utsträckning medge befrielse från undervisningen i
religionskunskap.

Ett annat skäl är att om reservationen nu skulle återkallas med motiveringen
att den svenska religionsundervisningen är helt neutral, skulle de svenska
myndigheterna i konsekvens härmed också behöva ifrågasätta grunden för
redan beviljade befrielser. Enligt skollagen kan sådana dispenser ges.

Härmed avstyrks motion U540.

8. Förbud mot dumdum-kulor
Bakgrund

I motion U525 krävs att regeringen bör verka för ett internationellt förbud
mot plastammunition, s.k. dumdum-kulor, bl.a. mot bakgrund av att denna
typ av ammunition används vid oroligheterna på Nordirland. I motionen
krävs även att regeringen bör aktualisera frågan vid samtal med företrädare
med den engelska regeringen.

Utskottet

En konvention mot s.k. dumdum-kulor utarbetades 1899. Sverige ratificerade
konventionen år 1900. Dumdum-kulorna förbjöds för att de även för att
vara vapen ansågs för destruktiva. Det kan i sammanhanget vara på sin plats
att konstatera att konventionen mot dumdum-kulor visar att det går att
förbjuda och under lång tid upprätthålla ett förbud mot särskilt motbjudande
vapen (dvs. krigets folkrätt är inte meningslös).

Den typ av plastammunition som används bl.a. på Nordirland är av ett
annat slag än dumdum-kulorna. Plastammunition kan anses vara nog så grym
och det är, enligt utskottets uppfattning, djupt tragiskt att dylik ammunition
används i dag mot civilbefolkning bl.a. i Nordirland och på den ockuperade
västbanken. Människor har skadats och dödats, bl.a. barn. Utskottet får
dock med beklagande konstatera att det hittills inte ansetts möjligt att införa
folkrättsligt bindande förbud mot s.k. kravallvapen för mötande av inre
oroligheter. Hur olika stater utrustar sin polis och sina säkerhetsstyrkor har
ansetts vara en fråga som faller under vederbörande stats suveräna rättigheter.
Enligt vad som framgick av utrikesministerns svar på en fråga i riksdagen
i oktober 1987 avser regeringen att i fortsättningen noga följa frågan om
användning av plastammunition och undersöka vad som kan göras för att få
till stånd en internationell reglering på detta område.

Härmed avstyrks yrkande 9 i motion U525.

1988/89:UU6

27

9. Mänskliga rättigheter i Rumänien

1988/89:UU6

Bakgrund

Rumänien har anslutit sig till FN:s konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter samt undertecknat slutakten från konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (Helsingforsdokumentet). Enligt motion U501 visar den
rumänska regimen trots detta liten respekt för de mänskliga rättigheterna.

I motionen anförs att det rumänska folket under senare år fått lida av ett
alltmer hänsynslöst förtryck under en diktator, som med nepotism och terror
driver landet. Enligt Amnesty Internationals rapport för 1987 var antalet
kända samvetsfångar i Rumänien 35. Amnesty höll det dock för troligt att
flera hundra andra rumäner fängslats för att de hade utnyttjat sin rätt till
yttrandefrihet utan att bruka våld eller för att de försökt lämna landet utan
tillstånd. Yttrande- och mediafriheten kan sägas vara obefintlig. Religiösa
samfunds möjligheter att utöva sin religion är kringskurna. Fria fackliga
organisationer tillåts inte verka i Rumänien utan endast av regimen
godkända organisationer. Under det senaste året har de ungerska och tyska
minoriteterna i Rumänien utsatts för en kulturell-etnisk diskriminering
genom den assimileringspolitik som drivs allt starkare av de rumänska
myndigheterna.

Det under året igångsatta bysystematiseringsprogrammet, varvid nära
hälften av Rumäniens byar ska utplånas, uppfattas av dessa minoritetsgrupper
som ett försök att utrota deras kultur. Officiellt skall programmet, som
skall vara slutfört till sekelskiftet, leda till en utjämning mellan land och stad
vilket skulle innebära en höjning av levnadsstandarden på landsbygden. Ett
annat skäl som officiellt nämns är att öka andelen odlingsbar mark.

Regeringen har i FN kritiserat Rumänien för brott mot mänskliga
rättigheter, bl.a. det förda bysystematiseringsprogrammet.

Utskottet

Utskottet har tidigare behandlat situationen i Rumänien och de brott mot de
mänskliga rättigheterna som de rumänska befolkningsgrupperna utsätts för
(senast UU 1987/88:4). Den kritik som kommer till uttryck i motion U501
rörande Rumäniens brott mot de mänskliga rättigheterna kan utskottet
dela.

Sedan frågan sist behandlades i utskottet (hösten 1987) har den rumänska
regeringen igångsatt det s.k. bysystematiseringsprogrammet. Med detta
program söker de rumänska myndigheterna på ett brutalt sätt modernisera
det rumänska jordbruket. Programmet skulle i sin nuvarande utformning
innebära att nära hälften av Rumäniens byar skulle jämnas med marken och
befolkningen tvingas flytta in i s.k. agro-industriella centra. Skulle detta
program genomföras vore det, enligt utskottets uppfattning, ett allvarligt
brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den svenska regeringen har kritiserat den rumänska politiken i UNESCO
och inför FN:s generalförsamling. FN:s MR-kommission tar, som framgår av
inledningen till detta betänkande, upp ett antal länder till närmare studium.

De brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i dessa länder kan
antingen studeras av en särskilt avsedd rapportör eller av en arbetsgrupp. Ett
annat förfaringssätt är granskning av olika teman varvid enskilda länder kan
utsättas för granskning avseende det specifika brott mot mänskliga rättigheter
som är under studium (för närvarande granskas tvångsförsvinnanden,
summariska rättegångar, tortyr och religiös intolerans).

Vad gäller Rumänien kan de brott mot mänskliga rättigheter som regimen
begår även tas upp inom ramen för ESK eftersom Rumänien har undertecknat
Helsingforsdokumentet och därmed förklarat sig berett att tillämpa och
genomföra slutaktens principer och bestämmelser, bl.a. på det humanitära
området.

Det är utskottets förvissning att regeringen kommer att fortsätta att på alla
sätt påtala när den rumänska regimen bryter mot sina internationella
humanitära åtaganden. Utskottet anser att regeringen under det svenska
medlemskapet i FN:s MR-kommission bör undersöka möjligheten att
aktualisera en rapport om Rumäniens efterlevnad av FN:s konventioner och
deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Härmed får motion U501 anses besvarad.

10. Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

Bakgrund

I motionerna U512 och U528 tas de sovjetiska judarnas situation upp. Trots
de positiva tendenserna i den senaste tidens utveckling vad gäller respekten
för de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen är enligt motionerna situationen
fortfarande svår för bl.a. de sovjetiska judarna. Judarna förhindras
studera och lära känna sin egen historia, sina traditioner, sin kultur och sitt
språk hebreiskan. I motion U512 tas även upp den traditionella ryska
antisemitismen som bl.a. tagit sig uttryck genom bildandet av antisemitiska
organisationer.

Även om de sovjetiska myndigheterna officiellt kritiserar dessa organisationer
är det enligt motion U512 uppenbart att deras verksamhet kommer att
expandera om den inte begränsas av myndigheterna.

Motionerna tar även upp svårigheterna för judar att få utvandra. Det
beräknas att av de ca 2 miljoner judar som bor i Sovjetunionen önskar
400 000 utvandra. Enligt motion U528 har 266 000 judar kunnat lämna
Sovjetunionen sedan 1968. Utvandringsfrekvensen har varit ytterst ojämn.
Vissa år har endast ett fåtal utresetillstånd givits av myndigheterna. Andra år
som karaktiserats av töväder har antalet utresande varit större. Slutet av
1970-talet var en sådan period av öppenhet som kulminerade 1979 då de
sovjetiska myndigheterna tillät 50 000 judar att utvandra. Därefter och fram
till slutet av 1987 hårdnade klimatet åter och endast få sovjetiska medborgare
kunde lämna landet.

Under 1987 t.ex. tilläts endast 8 500 personer lämna Sovjetunionen. 160
personer fick turistviseringar för att besöka släktingar i utlandet.

Under innevarande år har situationen åter förbättrats. Enligt sovjetiska

1988/89: UU6

29

4 Riksdagen 1988189. 9sami. Nr 6

Rättelse: S. 35 rad 2 Står: 11 Rättat till: 11 S. 35 rad 3 Står: 11 Rättat till: 1

uppgifter skulle 15 708 judar ha givits utresetillstånd under årets första nio
månader. Enligt en prognos skulle totala antalet utresetillstånd för judar
under innevarande år komma att uppgå till ca 24 000.

Anledningen till att människor nekats utresetillstånd har ofta varit s.k.
säkerhetsskäl. Den visumsökande skall genom sin anställning ha haft tillgång
till statshemligheter. Ett annat skäl som anförts vid avslag till visumsökande
har varit avsaknaden av nära släktanknytning i det land dit den visumsökande
vill resa.

De s.k. säkerhetsskälen skall enligt de sovjetiska myndigheterna nu ses
över, så till vida att det inom ramen för den sovjetiska lagstiftningen generellt
skall definieras vad som menas med ”statshemlighet”.

Under de senaste åren har flera svensk-sovjetiska återföreningsfall lösts.
Ett fåtal kvarstår.

Vad gäller familjeåterförening kan reglerna under det senaste året dock
sägas ha skärpts genom att familjebegreppet satts snävare än tidigare. En ny
lag rörande utresebestämmelser trädde i kraft i januari 1987. Enligt denna
godtas formellt t.ex. inte inbjudan att besöka barnbarn.

Sovjetunionen har anslutit sig till 1966 års konventioner om mänskliga
rättigheter. Sovjetunionen har också undertecknat slutakten från konferensen
om säkerhet och samarbete i Europa (ESK).

Den svenska regeringen påtalar konsekvent de sovjetiska judarnas
situation liksom brotten mot mänskliga rättigheter i övrigt som begås i
Sovjetunionen. Regeringen har i olika internationella sammanhang som FN,
ESK och Europarådet kritiserat Sovjetunionen för förföljelsen och fängslandet
av oliktänkande, för att människor förvägrats rätten att emigrera samt
andra brott mot de mänskliga rättigheterna.

Utskottet

Vissa tecken finns på att den sovjetiska regeringen i ökad grad börjat
respektera sina åtaganden enligt konventionerna för de mänskliga rättigheterna.
Det sovjetiska samhällets öppenhet har ökat och yttrandefriheten
givits något större ramar. Den judiska befolkningen har fått se vissa lättnader
vad gäller möjligheterna bl.a. att utöva sin religion och få undervisning på
hebreiska. Ännu är det dock långt innan de sovjetiska medborgarna får
åtnjuta de rättigheter som de enligt konventionerna har, inkl. rätten att fritt
utöva sin religion eller att fritt få lämna landet.

Rätten till personlig rörelsefrihet och till fritt utövande av religion finns
klart definierad i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
från 1966 som Sovjetunionen antagit.

Det är dock enligt utskottets mening uppmuntrande att antalet judar och
andra personer som tillåts emigrera åter långsamt ökar. Enligt vad utskottet
erfarit har såväl professor Naum Meiman och Dr Benjamin Charny efter lång
väntan erhållit utresetillstånd och har lämnat Sovjetunionen.

Riksdagen tar inte upp enskilda fall. Det är regeringens sak. Utskottet vill
dock uttrycka sin tillfredsställelse över att dessa personer fått resa ut.

1988/89:UU6

Härmed får motionerna U509 och U513 anses besvarade.

30

Den svenska regeringen påtalar, enligt utskottets uppfattning, närhelst
tillfälle ges de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i Sovjetunionen.
Det är dock viktigt att den senaste tidens orientering mot en ökad
öppenhet och respekt för medborgarnas rättigheter i Sovjetunionen inte får
kritiken att avstanna i tron att allt nu är gott och väl. Det är utskottets
förvissning att det är av stor betydelse att den sovjetiska regeringen får
ständiga påminnelser om att världsopinionen med kritisk blick följer
utvecklingen. Den välkomnar och gläds åt alla steg mot demokrati och
mänskliga rättigheter, men fördömer fortsatt förtryck och godtycklighet. Det
finns skäl att välkomna de lättnader för den judiska folkgruppen i Sovjetunionen
som under senare tid kunnat iakttas, men också skäl till oro över att
organisationer med antisemitisk tendens vuxit fram. En fortsatt vaksamhet
är enligt utskottets uppfattning ett viktigt bidrag till en varaktig förbättring
för befolkningen i Sovjetunionen, inkl. den judiska.

Härmed får motion U512 och motion U528 anses besvarade.

11. Mänskliga rättigheter i Turkiet

Bakgrund

Utskottet har under en följd av år behandlat frågan om mänskliga rättigheter
i Turkiet i samband med rapporten från den svenska delegationen vid
Europarådets parlamentariska församling. Senast behandlade utskottet
frågan i betänkande 1987/88:17. Det konstateras där att Sverige spelat en
särskilt aktiv roll vad gäller att kritiskt granska utvecklingen i Turkiet i fråga
om mänskliga rättigheter. År 1982 gjorde Sverige tillsammans med fyra andra
länder (Danmark, Frankrike Nederländerna och Norge) en anmälan mot
Turkiet inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Anmälan ledde till en förlikning enligt vilken den turkiska regeringen utfäste
sig att säkerställa att tortyr inte skulle förekomma i landet och att det militära
undantagstillståndet skulle hävas. Uppgörelsen innebar inte att Turkiet
ansågs uppfylla de krav på demokratisk ordning och respekt för mänskliga
rättigheter som bl.a. ställs i Europarådets stadga.

Europarådet har under lång tid kritiskt granskat situationen i Turkiet.
Bl.a. denna granskning har sannolikt bidragit till att påskynda den demokratiska
utvecklingen i Turkiet.

Alltsedan den tre år långa militärdiktaturen i Turkiet avskaffades år 1984
och civilt styre infördes har respekten för de mänskliga rättigheterna i landet
långsamt förbättrats. Under det gångna året har de politiska fri- och
rättigheterna formellt återställts och vissa åtgärder vidtagits för att stärka
respekten för de mänskliga rättigheterna.

Bland de åtgärder som vidtagits är att Turkiet med ett antal reservationer
accepterat den individuella klagorätten till den europeiska kommissionen för
mänskliga rättigheter. Turkiet har ratificerat såväl den europeiska som
FN-konventionen mot tortyr. Pressen åtnjuter ökad frihet, och vissa
liberaliserande åtgärder har vidtagits i den fackliga lagstiftningen.

Ännu kvarstår dock väsentliga inskränkningar i grundläggande fri- och
rättigheter i Turkiet. Dödsstraffet har inte avskaffats i landet. Enligt

1988/89:UU6

31

Amnesty Internationals årsrapport utdömdes 28 civila och militära dödsdomar
under 1987. Inget dödsstraff har dock verkställts sedan 1984. Enligt
Amnesty hade 159 dödsdömda fångar vid utgången av 1987 uttömt alla
möjligheter till överklagande.

Trots att Turkiet ratificerat konventioner mot tortyr är misshandel och
tortyr utbrett och systematiskt förekommande. Den fackliga lagstiftningen är
klart otillräcklig och uppfyller enligt ILO inte de åtaganden som Turkiet gjort
gentemot organisationen.

Andra faktorer som visar på behovet av ytterligare steg i demokratisk
riktning är t.ex. långdragna rättegångsförfaranden (bl.a. mot den fackliga
huvudorganisationen DISK), avsaknaden av amnesti till de tiotusentals
turkar som flydde i början av 1980-talet under militärregimen samt att den
kurdiska minoriteten inte tillåts en egen identitet.

Turkiet har dock under hösten 1988 tagit emot mellan 60 000 och 100 000
irakiska kurder som flytt undan terror i Irak.

Utskottet

Sverige har spelat en särskilt aktiv roll när det gäller att granska utvecklingen
i Turkiet avseende respekten för de mänskliga rättigheterna. Utskottet utgår
från att denna roll även fortsättningsvis kommer att spelas såväl av den
svenska parlamentarikerdelegationen vid Europarådet som av regeringen.

Det återstår mycket innan Turkiet kan kallas en fullvärdig demokrati även
om vissa förbättringar sker vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i
landet. Turkiets erkännande av Europarådets kommission för mänskliga
rättigheter behörighet att pröva individuella fall kan möjligen tolkas som
tecken på framsteg. Andra är upphävandet år 1987 av vissa politiska
bannlysningar och valen till parlamentet samma år.

Utskottet får med beklagande konstatera att tortyr fortfarande är utbredd i
Turkiet trots den turkiska ratificeringen av Europakonventionen och FNkonventionen
mot tortyr.

Utskottet utgår från att regeringen och den svenska parlamentarikerdelegationen
även fortsättningvis kommer att noga följa denna fråga och ta
erforderliga initiativ.

Det är även enligt utskottet beklagligt att vissa av de turkar som flydde från
Turkiet under militärregimen i början av 1980-talet inte tillåts återvända hem
och att det kan vara svårt för personer att få pass för att resa ut ur Turkiet.

Enligt utskottets mening är Europarådet det organ som är bäst lämpat för
att följa situationen och den fortsatta demokratiseringsprocessen i Turkiet.
Europarådets justitieutskotts rapportör studerade under 1988 på uppdrag av
Rådet situationen i Turkiet vad avser mänskliga rättigheter och parlamentarisk
demokrati. I rapporten konstateras att framsteg görs men att situationen
vad gäller mänskliga rättigheter ger anledning till fortsatt vaksamhet.
Utskottet instämmer i detta.

1988/89:UU6

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrks yrkandena 1 och 3 i motion

U502.

32

I motion U502 yrkas att riksdagen hos regeringen begär att svenska
partirepresentanter i Europarådet rekommenderas att verka för en ökande
opinion mot förtrycket i Turkiet. Med anledning härav får utskottet framföra
att riksdagen inte, och än mindre regeringen, har möjlighet att föreskriva hur
de svenska representanterna skall förhålla sig till frågor som behandlas i
Europarådets parlamentariska församling. En rekommendation av det slag
som föreslås i motionen sammanfaller inte med svensk praxis för Europarådsarbetet.

Yrkande 2 i motion U502 avstyrks därför.

Vad gäller stöd och hjälp till den fria fackföreningsrörelsen som framförs i
motion U502 får utskottet konstatera att svensk fackföreningsrörelse sedan
långt tid tillbaka har ett nära och fruktbart samarbete med den turkiska
fackliga huvudorganisationen DISK. Från svensk sida ges såväl moraliskt
som ekonomiskt bistånd. LO har t.ex. under perioden 1981-1987 givit
370 000 kr. i bistånd. Ekonomisk hjälp har även kommit från TCO och
Kommunalarbetareförbundet.

Härmed får yrkande 4 i motion U502 anses besvarat.

12. Stöd till det kurdiska folket

Bakgrund

Kurdernas situation har varit föremål för utskottets behandling under en
följd av år. En utförlig beskrivning av det kurdiska folkets situation och
geografiska belägenhet har givits under tidigare behandlingar av frågan och
utskottet får hänvisa till dessa (UU 1982/83:4, UU 1983/84:12, UU 1985/86:2
och 21 och UU 1987/88:4).

Den kurdiska identiteten går 2 000 år tillbaka i tiden. Under denna
tidsperiod har det kurdiska folket hållit hårt på sin egenart och sitt oberoende
och så långt möjligt vägrat att låta sig assimileras i de länder där de utgör en
minoritet (Turkiet, Syrien, Iran, Irak, Sovjetunionen och Libanon). Antalet
kurder antas vara 20 miljoner. Härav beräknas den största gruppen bo i
Turkiet (10-12 miljoner), ca fem miljoner i Iran, 2,5 miljoner i Irak, 800 000 i
Syrien och mindre grupper i Sovjetunionen och Libanon.

Ett nationellt oberoende eller någon form av autonomistatus har sedan en
lång tid tillbaka varit ett mål för den kurdiska frihetskampen. Denna har
dock inte förts gemensamt utan av olika grupper som haft olika mål och olika
politiska utgångspunkter. Ofta har rivaliserande kurdiska grupper kämpat
mot varandra. Det finns inte någon enad nationell rörelse.

Efter vapenstilleståndet mellan Iran och Irak har den irakiska armén
igångsatt en offensiv mot den kurdiska befolkningen som straff för att den
kurdiska motståndsrörelsen stött Iran under kriget. Giftgas har använts bl.a.
mot byn Halabja den 16 mars 1988. Den svenska regeringen har fördömt
detta brott mot folkrätten.

1988/89:UU6

33

De irakiska övergreppen har haft till följd att upskattningsvis 60 000-100 000 kurder flytt över gränsen till Turkiet.

Utskottet

Utskottet har med bestörtning erfarit att giftgas använts av den irakiska
armén mot kurderna. Utskottet fördömer detta brott mot folkrätten.

Det är utskottets förvissning att regeringen kommer att fortsätta att
bevaka det kurdiska folkets situation. För närvarande är det mest akuta hotet
mot de irakiska kurderna ytterligare användning av kemiska stridsmedel och
den utsatta situation som de tusentals kurder som flytt in till Turkiet befinner
sig i. Regeringen har, enligt vad som framfördes av utrikesministern i
riksdagen den 27 oktober, lämnat ett särskilt bidrag till FN:s flyktingkommissarie
för verksamhet bland de kurdiska flyktingarna. Sverige har även
erbjudit sig att ta emot ett antal av dessa flyktingar i Sverige.

Det torde även framgent bli svårt att väcka en bred internationell opinion
för kurdernas sak i FN. Det är dock utskottets uppfattning att Sverige
närhelst tillfälle ges bör arbeta för att sådana förhållanden skapas i de länder
där kurderna bor så att dessa liksom andra folkgrupper kan leva i fred, få del
av den ekonomiska utvecklingen och bibehålla sina kulturella särdrag. Det
svenska internationella engagemanget för skyddet av de mänskliga rättigheterna
bör även gälla det kurdiska folket.

Därför bör regeringen, enligt utskottets uppfattning, undersöka möjligheterna
att ta upp frågan om det kurdiska folkets mänskliga rättigheter i FN.

Däremot är, såsom utskottet yttrat i tidigare betänkanden, Europarådet
inte primärt forum för frågor rörande kurdernas situation och rättigheter.
Turkiet är endast ett av de länder som har en kurdisk minoritet. Inom ramen
för det svenska engagemanget för en demokratisk utveckling i Turkiet torde
dock frågan om kurdernas rättigheter även kunna bevakas.

Flärmed torde yrkandena 1 och 2 i motion U521 få anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förstärkta resurser till FN:s arbete för mänskliga
rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1987/88:U514 och yrkande 1
i motion 1987/88:U525 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande stöd till länder där folkrätten hotas

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1987/88:U525 besvarat med
vad utskottet anfört,

3. beträffande kommissarie för mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1987/88:U525 besvarat med
vad utskottet anfört,

4. beträffande FN-universitet för mänskliga rättigheter
att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1987/88:U525,

5. beträffande UD-avdelning för mänskliga rättigheter
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1987/88:U514,

1988/89 :UU6

34

6. beträffande barn i väpnade konflikter

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1987/88:U525 och yrkande
1 i motion 1987/88:U526 besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande övervakning av barnkonventionens efterlevnad

att riksdagen förklarar ifrågavarande del i motion 1987/88:U507 och
yrkande 2 i motion 1987/88:U526 besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande barnkonventionens efterlevnad i Sverige

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1987/88:U526 besvarat med
vad utskottet anfört,

9. beträffande institut för barns rättigheter

att riksdagen avslår yrkande 13 i motion 1987/88:11525,

10. beträffande barnarbete

att riksdagen förklarar motion 1987/88:11515 och yrkande 12 i motion
1987/88:11525 besvarade med vad utskottet anfört,

11. beträffande avskaffande av dödsstraff

att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion 1987/88:11525
besvarade med vad utskottet anfört,

12. beträffande dödsstraff för barn i USA

att riksdagen förklarar ifrågavarande del av motion 1987/88:11507
besvarad med vad utskottet anfört,

13. beträffande tvångsförsvinnanden

att riksdagen förklarar motion 1987/88:11527 besvarad med vad
utskottet anfört,

14. beträffande åtgärder för att förbättra handikappades situation
att riksdagen avslår yrkande 14 i motion 1987/88:11525,

15. beträffande föräldrarätten

att riksdagen avslår motion 1987/88:11540,

16. beträffande förbud mot dumdum-kulor

att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1987/88:11525,

17. beträffande mänskliga rättigheter i Rumänien

att riksdagen förklarar motion 1987/88:11501 besvarad med vad
utskottet anfört,

18. beträffande mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

att riksdagen förklarar motionerna 1987/88:11509, 1987/88:11512,
1987/88:11513 och 1987/88:U528 besvarade med vad utskottet anfört,

19. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet

att riksdagen avslår yrkandena 1, 2 och 3 i motion 1987/88:11502 samt
förklarar yrkande 4 i motion 1987/88:11502 besvarat med vad utskottet
anfört,

20. beträffande stöd till det kurdiska folket

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1987/88:11521
besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 november 1988
På utrikesutskottets vägnar

1988/89:UU6

Stig Alemyr

35

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Maj
Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel
Andersson (s), Inger Koch (m), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),
Maria Leissner (fp), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp), Ingbritt
Irhammar (c), Berith Eriksson (vpk), Lena Boström (s) och Marianne
Samuelsson (mp).

Reservationer

1. FN-universitet för mänskliga rättigheter (mom. 4)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”FN befinner
sig” och på s. 13 slutar med ”avstyrks härmed.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser därför att Sverige tillsammans med de andra nordiska
länderna bör ta initiativ till ett FN-universitet för demokrati och mänskliga
rättigheter. Syftet med universitetet skulle vara att sprida kunskap om hur de
demokratiska organen kan byggas upp, hur fria val kan genomföras och hur
skyddet för mänskliga rättigheter stärks. Ett sådant universitet skulle kunna
ge ett aktivt bidrag i arbetet med att återupprätta demokratin i länder som
varit diktaturer.

Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker utskottet yrkande 10 i
motion U525.

dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande FN-universitet för mänskliga rättigheter
att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1987/88: U525 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Institut för barns rättigheter (mom. 9)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Ett nordiskt”
och slutar med ”motion U525.” bort ha följande lydelse:

Det behövs fördjupad debatt om barns rättigheter och samband mellan
rättigheter, utveckling och uppväxtvillkor. Utskottet stöder därför förslaget i
motion U525 om att ett nordiskt institut för barns rättigheter, utveckling och
miljö inrättas. Institutet bör ha en fristående ställning. Enligt utskottets
uppfattning skall institutet kunna fungera som ett fakta- och dokumentationscentrum,
men också som ett forum för samtal över gränserna genom
seminarier och kursverksamhet. Utskottet är av den uppfattningen att det
skulle kunna fungera både som en kunskapsbank och en pådrivare i frågor
som rör barns rättigheter. Ett nordiskt institut skulle vidare, enligt utskottets
uppfattning, markera den vikt som de nordiska länderna ger dessa frågor.

Härmed tillstyrker utskottet yrkande 13 i motion U525.

1988/89 :UU6

36

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande institut för barns rättigheter
att riksdagen med bifall till yrkande 13 i motion 1987/88:U525 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Mänskliga rättigheter i Turkiet (mom. 19)

Berith Eriksson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Det återstår”
och på s. 33 slutar med ”anses besvarat” bort ha följande lydelse:

Trots att den tre år långa diktaturen i Turkiet avskaffades 1984 och civilt
styre infördes har Turkiet kvar den konstitution som infördes 1982 under
dåvarande militärjunta. Konstitutionen innehåller klara inskränkningar av
mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter. I artikel 14 förbjuds partier
som vill förändra samhället i socialistisk riktning. Begränsningen gäller även
vissa religiösa grupper. Även andra artiklar berör inskränkningar.

Enligt utskottets uppfattning har Turkiet mycket långt att gå för att kunna
kallas för en demokrati i västeuropeisk mening. Politiska fångar, tortyr,
godtyckliga arresteringar, antifackliga lagar och lagar som strider mot
principen för mänskliga fri- och rättigheter utgör klara bevis för detta.

Trots den turkiska ratificeringen av Europakonventionen och FN-konventionen
mot tortyr förekommer tortyr i större utsträckning i dag än under
militärjuntans dagar. Ett annat exempel är att civila fångar visserligen har
överförts till civila fängelser, men rättegångarna hålls fortfarande i militärdomstolar.
Dessa militärdomstolar accepterar ”erkännanden” som tillkommit
under tortyr och accepterar även andrahandserkännanden. Enligt vad
utskottet erfar, hungerstrejkar för närvarande ca 2 000 fångar mot olidliga
förhållanden i fängelserna.

De liberaliserande åtgärder som den turkiska regeringen säger sig ha
vidtagit är enligt utskottet antingen endast formella och utan praktisk
betydelse eller helt otillräckliga. Tidningar och nyhetsbyråer utsätts för
påtryckningar och restriktioner. Inte heller kan de liberaliserande åtgärder
som vidtagits i den fackliga lagstiftningen sägas innebära någon förbättring.
Den enda tillåtna fackföreningen är Turk-is som står Demirels högerparti
mycket nära. Mot bakgrund av detta är det utskottets uppfattning att brotten
mot mänskliga fri- och rättigheter i Turkiet skall fördömas.

Det är även enligt utskottet beklagligt att många av de turkar som flydde
från Turkiet under militärregimen i början av 1980-talet fråntagits sitt
medborgarskap och därigenom hindras från att återvända. För ett stort antal
personer är passen indragna både för personer som vistas i Turkiet, men även
för många i exil. Det är enligt utskottets uppfattning djupt orättfärdigt att
frånta oppositionella deras medborgarskap. Utskottet anser att regeringen
bör anmäla Turkiet inför Europakommissionen för detta brott mot de
mänskliga rättigheterna.

Vad gäller de svenska partirepresentanterna i Europarådet får utskottet
konstatera att den svenska riksdagen saknar möjligheter att föreskriva hur de
svenska representanterna bör förhålla sig till de frågor som behandlas av
församlingen. De svenska delegaterna har också skilda uppfattningar.

1988/89:UU6

37

Utskottet anser dock att riksdagen genom ett uttalande bör stödja dem i den
svenska delegationen som intar en kritisk attityd till förhållandena i Turkiet
och kräver en snabbare återgång till. demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter.

Kampen för att etablera en fri fackföreningsrörelse i Turkiet förtjänar att
särskilt uppmärksammas. Det som i dag förbryts mot medlemmar i den fria
och av regeringen obundna DISK är en klart olaglig bestraffning från den
turkiska statens sida mot sina egna medborgare. Det utförs utan något
domstolsutslag eller ens försök till juridiskt berättigande. Visst stöd ges
redan till DISK från Sverige. Det är utskottets uppfattning att mer stöd och
hjälp behövs.

Härmed tillstyrker utskottet yrkandena 1, 2, 3 och 4 i motion U502.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet
att riksdagen med bifall till yrkandena 1-4 i motion 1987/88:U502 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Svenskt bilateralt bistånd till demokrati och mänskliga
rättigheter

Alf Wennerfors, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anför:

De länder som varit de största mottagarna av svenskt bistånd har i mycket
ringa utsträckning utvecklats i demokratisk riktning. Trots en glädjande
utveckling mot demokrati i den tredje världen står flertalet svenska
biståndsländer vid sidan om denna utveckling.

Långvariga biståndsinsatser i flertalet av de länder som i dag tar emot
svenskt bistånd har i mycket ringa utsräckning lett till en utveckling av
demokratin i mottgarländerna. Detta är en konsekvens av att de blivit
mottagarländer mer på grund av den socialistiska politik de fört än på grund
av de möjligheter de skapat för en utveckling som syftar till mångfald och
pluralism. Övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna förekommer i
många av mottagarländerna för svenskt bistånd.

Det är av utomordentligt stor vikt att de svenska biståndsinsatserna blir ett
tydligt stöd för respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna och inte bara
blir ett stöd till formella deklarationer från regimer i mottagarländer.

Riksdagen bör enligt vår mening anvisa ett särskilt anslag för demokratiutveckling
i samarbetsländerna.

Vi anser att ett svenskt bistånd bör präglas av en medveten strategi i syfte
att stödja en demokratisk utveckling. Vi anser att utvecklingen av demokrati
i våra samarbetsländer bör följas och utvärderas av en särskild parlamentarisk
kommission.

Kommissionen bör genom årliga rapporter följa utvecklingen i resp. land
och hur de biståndspolitiska målen nås.

1988/89:UU6

38

Förenta Nationernas allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna

Antagen den 10 december 1948
Inledning

Enär erkännandet av det inneboende värdet hos alla medlemmar av
människosläktet och av deras lika och oförytterliga rättigheter är grundvalen
för frihet, rättvisa och fred i världen,
enär ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna lett till
barbariska gärningar, som upprört mänsklighetens samvete, och enär
skapandet av en värld, där människorna åtnjuta yttrandefrihet, trosfrihet
samt frihet från fruktan och nöd, kungjorts som folkets högsta strävan,
enär det är väsentligt för att icke människan skall tvingas att som en sista
utväg tillgripa uppror mot tyranni och förtryck, att de mänskliga rättigheterna
skyddas genom lagens överhöghet,
enär det är väsentligt att främja utvecklandet av vänskapliga förbindelser
mellan nationerna,
enär Förenta Nationernas folk i stadgan ånyo uttryckt sin tro på de
grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet
och värde samt männens och kvinnornas lika rättigheter, ävensom beslutat
främja socialt framåtskridande och bättre levnadsvillkor under större frihet,
enär medlemsstaterna åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna
säkerställa allmän och effektiv respekt för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna,
enär en gemensam uppfattning av dessa fri- och rättigheters innebörd är av
största betydelse för uppfyllandet av detta åtagande,
kungör

generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
såsom en gemensam riktlinje för alla folk och nationer, på det att varje
individ och varje samhällsorgan må med denna förklaring i åtanke ständigt
sträva efter att genom undervisning och uppfostran befordra respekten för
dessa fri- och rättigheter samt genom framstegsfrämjande inhemska och
internationella åtgärder säkerställa deras allmänna och verksamma erkännande
och tillämpning såväl bland folken i medlemsstaterna som bland
folken i områden under deras överhöghet.

Artikel 1

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro
utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en
anda av broderskap.

Artikel 2

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna
förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk,
religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung,
egendom, börd eller ställning i övrigt.

1988/89:UU6

Bilaga

39

2. Föräldrarätten

Alf Wennerfors, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anför:

Sverige har reserverat sig mot artikel två i tilläggsprotokollet till den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

I artikeln stadgas att ingen får förvägras rätten till undervisning men att
staten skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en
uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas
religiösa och filosofiska övertygelse.

Av utskottets sammanfattning framgår att den ursprungliga grunden för
den svenska reservationen inte längre föreligger då ämnet kristendomskunskap
ersatts av religionskunskap.

Vi kan inte finna att de argument som framförts för ett bibehållande av
reservationen nu är tillräckliga.

Praktiskt taget alla elever är för sin skolgång hänvisade till grundskolan.
Möjligheterna att välja en alternativ skolgång är ytterst begränsade och
kräver som regel stora privata uppoffringar. På grund av denna brist på
alternativ bör man därför i den svenska skolan ta stor hänsyn till elevers och
föräldrars övertygelse i religiösa och filosofiska frågor.

Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska eller
internationella ställning, som intages av det land eller område, till vilket en
person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under
förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan
begränsning av sin suveränitet.

Artikel 3

Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4

Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess
former äro förbjudna.

Artikel 5

Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning.

Artikel 6

Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.

Artikel 7

Alla äro lika inför lagen och äro utan åtskillnad berättigade till lika skydd från
lagens sida. Alla äro berättigade till lika skydd mot varje åtskillnad i strid
med denna förklaring och mot varje framkallande av sådan åtskillnad.

Artikel 8

Envar har rätt till verksam hjälp från sitt lands behöriga domstolar mot
handlingar, som kränka de grundläggande rättigheter, vilka tillkomma
honom genom lag eller författning.

Artikel 9

Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.

Artikel 10

Envar är under full likställdhet berättigad till rättvis och offentlig rannsakning
inför oavhängig och opartisk domstol vid fastställandet av såväl hans
rättigheter och skyldigheter som varje anklagelse mot honom för brott.

Artikel 11

1. Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas
som oskyldig, till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig
rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier.

1988/89: UU6

Bilaga

41

2. Ingen må dömas för handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten 1988/89:UU6
för dess begående icke var straffbar enligt inhemsk eller internationell Bilaga
rätt. Ej heller må högre straff utmätas än vad som var tillämpligt vid
tidpunkten för den straffbara gärningens begående.

Artikel 12

Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj,
hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar
har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Artikel 13

1. Envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig och välja sin
vistelseort.

2. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att
återvända till sitt eget land.

Artikel 14

1. Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.

2. Denna rätt må icke åberopas vid laga åtgärder, reellt grundade på
icke-politiska brott eller på handlingar, som strida mot Förenta
Nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15

1. Envar har rätt till en nationalitet.

2. Ingen må godtyckligt berövas sin nationalitet eller förmenas rätten att

ändra nationalitet.

Artikel 16

1. Fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränkning på
grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda
familj. De äga lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid
äktenskaps upplösning.

2. Äktenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och
fullständiga samtycke.

3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och

äger rätt till skydd från samhället och staten.

Artikel 17

1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.

2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.

Artikel 18

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt
innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap
med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom
undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa
sedvänjor.

Artikel 19

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet
för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och
sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan
hänsyn till gränser.

Artikel 20

1. Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Artikel 21

1. Envar har rätt att taga del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt
valda ombud.

2. Envar har rätt till lika tillträde till allmän tjänst i sitt land.

3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet.
Denna vilja skall uttryckas i periodiska och verkliga val, vilka skola äga
rum med tillämpning av allmän och lika rösträtt samt hemlig röstning
eller likvärdiga fria röstningsförfaranden.

Artikel 22

Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är
berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som äro
oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet,
förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete
med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.

Artikel 23

1. Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.

2. Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.

3. Envar, soth arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning,
som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig
tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel
för socialt skydd.

4. Envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för
sina intressen.

Artikel 24

Envar har rätt till vila och fritid, innefattande rimlig begränsning av
arbetstiden och regelbunden semester med bibehållen lön.

Artikel 25

1. Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tilläcklig för hans egen och
hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder,
bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till

1988/89:UU6

Bilaga

43

trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död,
ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över
vilka han icke kunnat råda.

2. Mödrar och barn äro berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla
barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma
sociala skydd.

Artikel 26

1. Envar har rätt till undervisning. Undervisningen skall vara kostnadsfri,
åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den
elementära undervisningen skall vara obligatorisk. Yrkesundervisning
och teknisk undervisning skall vara allmänt tillgänglig. Den högre
undervisningen skall stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras
duglighet.

2. Undervisningen skall syfta till personlighetens fulla utveckling och till
att stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter.
Undervisningen skall främja förståelse, tolerans och vänskap mellan
alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt befordra Förenta
Nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3. Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i
främsta rummet deras föräldrar.

Artikel 27

1. Envar har rätt att fritt taga del i samhällets kulturella liv, att njuta av
konsten samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess
förmåner.

2. Envar har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen, som
härröra från varje vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt verk, till
vilket han är upphovsman.

Artikel 28

1. Envar har rätt till en social och internationell ordning, i vilken de fri- och
rättigheter, som uttalas i denna förklaring, till fullo kunna förverkligas.

Artikel 29

1. Envar har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga
utvecklingen av hans personlighet ensam är möjlig.

2. Vid utövandet av sina fri- och rättigheter må envar underkastas endast
sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att
trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter
samt att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på
moral, allmän ordning och allmän välfärd.

3. Dessa fri och rättigheter må i intet fall utövas i strid med Förenta
Nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 30

Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för någon

stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som

syftar till att omintetgöra någon av häri uttalade fri- och rättigheter.

1988/89:UU6

Bilaga

44

golab Stockholm 1988 16427