Socialutskottets betänkande
1988/89:SoU21

Åtgärder mot HIV-infektion och aids

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse om försöksverksamhet
inom hälso- och sjukvården med utdelning av sprutor och
kanyler till narkotikamissbrukare samt sex motioner som väckts med
anledning av skrivelsen. Vidare behandlas regeringens förslag till medelsanvisning
för insatser mot aids och ett trettiotal motionsyrkanden om
åtgärder mot HIV och aids från den allmänna motionstiden.

Utskottet har efter ingående överväganden godtagit den bedömning som
har gjorts av regeringen, socialstyrelsen och andra att man genom en
fortsatt, noga kontrollerad försöksverksamhet med utbyte av sprutor och
kanyler bör söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot
aids. Utskottet anser det nödvändigt att försöksverksamheten inte görs
mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose
kraven på vetenskaplighet. Utskottet anser övervägande skäl tala för en
begränsning av försöksverksamheten till högst tre platser i landet. Utskottet
tar inte ställning till vilka dessa tre platser bör vara. Däremot bör
Storstockholmsområdet undantas utan att kraven på vetenskaplighet kan
anses eftersättas. Beträffande verksamheterna i Malmö och Lund anser
utskottet att en ändring av inriktningen av verksamheterna måste ske om
de skall vara med i kommande projekt. I övrigt delar utskottet regeringens
uppfattning om försöksverksamhetens utformning.

En avgörande förutsättning för utskottets inställning till försöksverksamheten
är att utbyte av sprutor och kanyler begränsas till den verksamheten.
Om det visar sig att detta krav inte uppfylls förutsätter utskottet att
regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan stoppa
utbytesverksamheten.

Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna. Utskottet
avstyrker de motioner (m, c) som förespråkar att all försöksverksamhet
skall bringas att upphöra liksom de motioner (fp, vpk, mp) som förespråkar
en försöksverksamhet som sträcker sig längre än vad utskottet anfört.
Utskottets fp- och mp-ledamöter reserverar sig till förmån för egna
motionsyrkanden. Två av m-ledamöterna reserverar sig till förmån för de
motioner som förespråkar att all försöksverksamhet skall upphöra.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning. Med anledning
av några motionsyrkanden om statens övergripande ansvar för insat -

1988/89

SoU21

1 Riksdagen 1988/89. 12 sami Nr 21

ser mot HIV och aids (m, fp, c) och mot bakgrund av vissa uttalanden i
budgetpropositionen om att fortsatt statsbidrag till storstadsområdena
efter år 1989 kan ifrågasättas erinrar utskottet om utskottets tidigare
uttalanden att det ännu är för tidigt att binda sig för en tidsgräns när det
statliga bidraget till storstadsområdena bör upphöra. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag om anslag för år 1990. Samtidigt
påpekar utskottet att utskottet inte uttalat sig emot principen att de för
sjukvården i storstadsområdena ansvariga huvudmännen så småningom
måste räkna med att ta över ansvaret för finansiering av de inom deras
områden nödvändiga insatserna mot HIV och aids. Vad utskottet anfört i
denna del föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden. Utskottets m-, fp-, c- och
vpk-ledamöter reserverar sig till förmån för vissa motionsyrkanden om
resurser för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Vidare reserverar
sig utskottets fp, vpk- och mp-ledamöter i frågan om anonymitet vid
provtagning. C- och m-ledamöterna reserverar sig till förmån för vissa
motionsyrkanden om informationen om aids m.m. Ytterligare fyra reservationer
(m, fp, c) har avgivits. Det föreligger också tre särskilda yttranden
(m, c).

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1988/89:100 bil. 7

Regeringen har under punkten A 5 föreslagit att riksdagen för budgetåret
1989/90 till Insatser mot aids anvisar ett reservationsanslag på 226000000
kr.

Regeringens skrivelse 1988/89:94

I skrivelsen lämnas en redogörelse för den pågående verksamheten inom
hälso- och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare med det uppgivna syftet att minska spridningen av
infektion av HIV. Med anledning av ett förslag från socialstyrelsen om
fortsatt utdelning av sprutor och kanyler i form av en kontrollerad och
begränsad försöksverksamhet redogör regeringen för sin syn på vilka villkor
som bör gälla för en sådan verksamhet. Riksdagen bereds tillfälle att ta
del av vad som i sistnämnda hänseende anförs i skrivelsen.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av skrivelsen

1988/89:So 12 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett upphörande
av försöksverksamheten med utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare.

1988/89:SoU21

1988/89:So 13 av Karin Israelsson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten
av en vetenskaplig grund för utdelning av rena sprutor och kanyler till
narkomaner samt behovet att begränsa försöksverksamheten till tre orter.

1988/89:Sol4 av Rolf L Nilson (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att försöksverksamhet med utdelning av
sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare skall ske enligt det av socialstyrelsen
utarbetade förslaget.

1988/89:So 15 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att all utdelning av sprutor till narkomaner skall upphöra.

1988/89:So 16 av Daniel Tarschys m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det av
socialstyrelsen 1988-11-22 föreslagna programmet bör genomföras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt har anförts i motionen med anledning av regeringens skrivelse nr
94.

1988/89:Sol7 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
villkoren för fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler
till narkotikamissbrukare.

1988 /89:Sol8 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson (båda mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att på två
platser, Malmö och Lund, bör försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården
med utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
fortsätta som hitintills i ytterligare tre år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att på de
övriga av de fyra platserna i försöksverksamheten bör verksamheten utformas
i enlighet med vad socialministern anfört i skrivelsen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989

1988/89:So210 av Ylva Annerstedt m. fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statsbidrag
till HIV/aids-bekämpning skall utgå till Stockholms län och andra storstadsregioner
också efter 1990.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A408.

1988/89:So409 av Margo Ingvardsson (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en undersökning om sexualvanorna i Sverige.

1988/89:So430 av Margareta Persson och Lahja Exner (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Föreningen för
Blödarsjuka i Sverige tillerkänns medel inom ramen för anslaget A 5.
Insatser mot aids.

I988/89:SoU21

1988/89:So478 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ökade insatser för vidareutbildning
av lärare och information till elever om HIV och andra sexuellt
överförbara sjukdomar,

2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet metadonpatienter
till 300 personer som föregående riksmöte fastställde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till metadonbehandling,

4. att riksdagen hos regeringen anhåller om att det av socialstyrelsen
föreslagna sprututbytesprogrammet genomförs,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till anonymitet vid HIV-testning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det särskilda bidraget till HIV-insatser i storstadsregionerna.

1988/89:So514 av Rosa Östh m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om inriktningen
av arbetet om HIV/aids,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om frivilligorganisationernas
roll i informationsarbetet kring HIV/aids,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts beträffande
resurser för skolinformation om HIV/aids,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om utbildning
av vård- och hemtjänstpersonal,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om möjligheterna
för smittskyddsläkama att fullgöra sitt arbete vad gäller HIV/aids,

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om tvångsisolerads
möjlighet att enligt smittskyddslagen begära att isoleringen skall
upphöra,

7. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att i sin information rörande
smittspridningen av HIV-viruset beakta sambandet med alkoholkonsumtion
och smittspridningsmönstret,

8. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om sjukvårdshuvudmännens
omhändertagandeansvar för aids-sjuka,

9. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om starkt
restriktiva villkor för att genom samhället göra sprutor tillgängliga för
HIV-smittade narkomaner,

10. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om metadonprogrammet,

11. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för en flexibel vårdorganisation
med utgångspunkt från de smittades situation och behov,

12. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om friskvårdsprogram
för HIV-smittade,

13. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för ”dispensär”-verksamhet
för HIV-problematiken i enlighet med det anförda,

14. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om behovet
av omvårdnadsforskning för patientgruppen HIV/aids,

1988/89:SoU21

15. att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts beträffande
behovet av insatser mot HIV/aids i storstadsregionerna.

1988/89:So528 av Sten Svensson m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om HIV-testningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens övergripande ekonomiska ansvar när farliga smittsamma
sjukdomar uppträder med ett snabbt spridningsförlopp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information och om skolans betydelse i detta sammanhang,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om organisationen av och innehållet i skolans samlevnadsundervisning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att erforderliga resurser inom ramen för aidsanslaget
ställs till skolöverstyrelsens förfogande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd, rådgivning och kontaktspårning,

7. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att
såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården
eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,

8. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser
så att de verkligen kan tillämpas när någon avsiktligt eller av
grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom.

Utskottet

Försöksverksamhet med utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare

Regeringen lämnar i skrivelse 1988/89:94 en redogörelse för verksamheten
inom hälso- och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler
till narkotikamissbrukare. Socialstyrelsens utvärdering av det s.k. Lundaprojektet
redovisas liksom socialstyrelsens förslag om fortsatt utdelning
av sprutor och kanyler i form av en kontrollerad och begränsad försöksverksamhet.
Regeringen redogör i skrivelsen för sin syn på vilka villkor
som bör gälla för en sådan verksamhet.

Bakgrund

I slutet av år 1986 inleddes i Lund ett särskilt samarbetsprojekt mellan
infektionsklinken i Lund och narkomanvårdsenheten vid S:t Lars sjukhus
i syfte att förhindra spridningen av HIV och aids bland narkomaner i Lund
och hela Malmöhus län. Projektet har två delar. En del utgörs av riktad.

1988/89:SoU21

uppsökande information direkt till aktiva sprutnarkomaner och andra i
riskzonen för intravenöst missbruk. Det andra ledet i verksamheten går ut
på att narkomaner som kommer i kontakt med den offentliga narkomanvården
i Lund och som ännu inte förmåtts sluta med sitt missbruk erbjuds
att vid infektionsklinikens speciella läkarmottagning få byta sina gamla
sprutor mot nya.

För verksamheten i Lund har uppställts följande mål: Intravenösa narkotikamissbrukare
skall upplysas om de risker för smitta av HIV och
hepatit B virus (HBV) som ett narkotikamissbruk innebär. Genom en
kontrollerad utdelning av injektionsverktyg och kondomer till injicerande
narkotikamissbrukare skall riskerna minskas för spridning av HIV och
HBV. Genom regelbunden blodprovstagning skall förekomsten och spridningen
av HIV och HBV bland narkotikamissbrukare kartläggas. Projektet
skall erbjuda narkotikamissbrukarna kontakter med narkoman- och socialvård
samt förmedla sådana kontakter.

Vad gäller kontakterna med narkoman- och socialvården har det i Lundaprojektet
inte ställts krav på att missbrukarna skall vara föremål för
aktiv narkomanvård för att få delta i projektet. Man ställer dock sådana
krav för missbrukare som redan undergår institutionsvård eller som är
yngre än 20 år. På infektionskliniken bedrivs viss uppsökande verksamhet.

Utskottet har vid två tillfällen under de senaste åren behandlat frågor om
verksamhet med utbyte av injektionsverktyg för narkotikamissbruk. I
betänkandet SoU 1986/87:19 redovisade utskottet (s. 22 — 24) det då nyligen
inledda Lundaprojektet och vissa uttalanden som socialstyrelsen gjort
med anledning av projektet. I betänkandet redovisades också de bestämmelser
som finns för handel med injektionssprutor och kanyler m.m.
Utskottet konstaterade att det inte förelåg något i lag stadgat förbud för
läkare att till en missbrukare förskriva injektionssprutor och kanyler.
Utskottet uttalade att det inte fanns anledning att ingå i någon prövning av
Lundaprojektets förenlighet med läkarinstruktionens krav på att läkare i
sin verksamhet skall handla efter vetenskap och beprövad erfarenhet.
Utskottet anförde vidare följande.

Smittspridningen sker för närvarande snabbast inom gruppen sprutnarkomaner.
Risken för en vidare smittspridning från denna grupp till den
övriga befolkningen är stor. Intravenösa narkotikamissbrukare är därför
en nyckelgrupp i kampen mot HTLV-III och AIDS. Smitta sprids såväl
genom infekterade sprutor och spetsar som genom sexuella kontakter.

Den allvarliga situationen har gjort att flera av dem som är engagerade i
kampen mot AIDS har böijat ifrågasätta om inte intresset av att förhindra
vidare smittspridning bör sättas före kampen mot narkotikamissbruket i
så måtto att man generellt bör lätta på restriktionerna när det gäller
tillgången till injektionsverktyg. Ett sådant betraktelsesätt kan dock inte
utskottet acceptera. Kampen mot narkotikamissbruket måste föras med
samma kraft som kampen mot AIDS. Ett lättande på nu gällande restriktioner
kunde lätt komma att uppfattas som ett inofficiellt accepterande av
narkotikamissbruket. Utskottet vill dessutom erinra om att risken för
smittspridning var ett viktigt motiv för att införa ett förbud mot fri
försäljning av sprutor och kanyler.

1988/89:SoU21

Utskottet kan inte acceptera att verksamheten i Lund utökas eller att
liknande verksamheter inleds på andra håll i strid med strävandena inom
narkotikapolitiken. Skulle detta bli aktuellt anser utskottet att en författningsreglering
måste övervägas. Utskottet förutsätter att regeringen liksom
även socialstyrelsen noga kommer att följa utvecklingen och om så erfordras
tar initiativ till lagstiftningåtgärder.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

I betänkandet SoU 1987/88:10 anförde utskottet följande.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet gjorde i det ovan citerade
betänkandet. Utskottet vill på nytt understryka att kampen mot narkotikamissbruket
måste föras med samma kraft som kampen mot AIDS. Att
finna effektiva motåtgärder mot spridningen av HIV och AIDS är utomordentligt
angeläget. Detta får dock inte leda till att man okritiskt accepterar
åtgärder som ännu inte är tillräckligt underbyggda och som kan visa sig
komma att motverka andra viktiga strävanden, främst vad gäller narkotikapolitiken.
Utskottet kan därför inte i nuläget acceptera en allmän utveckling
mot fri tilldelning av injektionsverktyg eller mot ytterligare verksamheter
liknande den i Lund innan denna verksamhet ens utvärderats.
Det är också viktigt att ha tillgång till tillförlitlig information om utländska
erfarenheter av en friare tillgång till sprutor och kanyler.

En utvärdering av försöksverksamheten i Lund har inletts och resultatet
av denna utvärdering skall enligt vad som anförs i propositionen vara
färdig under våren 1988. Socialstyrelsen skall därefter göra en samlad
bedömning av försöksverksamheten i Lund och de utländska erfarenheterna
av utdelning av rena sprutor och kanyler. Utskottet förutsätter att
regeringen därefter bereder riksdagen tillfälle att ta ställning till frågan om
inriktningen av de fortsatta åtgärderna på området.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella
motionsyrkandena.

Regeringen uppdrog i februari 1988 åt socialstyrelsen att på grundval av en
vetenskaplig utvärdering av försöket med utdelning av rena sprutor i
Malmöhus läns landsting genomföra en samlad bedömning av sådana
försöksverksamheter. Socialstyrelsen har med en skrivelse till regeringen
den 22 november 1988 redovisat en utredningsrapport som tagits fram av
en projektgrupp inom styrelsen. Av rapporten framgår följande: Vid en
enkät som socialstyrelsen företog sommaren 1988 framkom att åtta av
totalt 29 infektionskliniker vid den tidpunkten bedrev någon form av
verksamhet med utdelning av sprutor och kanyler. Ytterligare sju kliniker
hade i enstaka fall delat ut sprutor och kanyler till missbrukare. Fem av de
åtta infektionsklinikerna med sprututbytesprogram samarbetade med den
psykiatriska vården, socialtjänsten och narkomanvården. Ett av sprututbytesprogrammen
var Lundaprojektet. Antalet besök i detta hade varit ca
150 per månad. Vid Malmö allmänna sjukhus infektionsklinik påböijades
ett sprututbytesprojekt i augusti 1987. Antalet besök i detta projekt hade
varit ca 500 per månad. Rådgivande verksamhet hade förekommit endast i
begränsad omfattning i Malmöprojektet.

I socialstyrelsens utredningsrapport redovisas också utländska erfarenheter
av sprututbytesverksamhet för intravenösa missbrukare.

1988/89:SoU21

Socialstyrelsen anför i den ovan nämnda skrivelsen att den hittillsvarande
försöksverksamheten inte ger möjlighet till en fullständig utvärdering,
då de slutsatser som kan dras därifrån inte är invändningsfria från vetenskapliga
utgångspunkter. Socialstyrelsen anser dock att man har vissa
positiva erfarenheter av den hittillsvarande försöksverksamheten. Mot
den bakgrunden föreslår socialstyrelsen att den försöksverksamhet som
bedrivits i Lund-Malmö skall fortsätta. Enligt förslaget bör det dessutom
ske en utvidgning till nya geografiska områden. Verksamheten bör vara av
tidsbegränsad natur och ske i kontrollerade former. Socialstyrelsen anser
det angeläget att de enskilda lokala verksamheterna följs upp och vetenskapligt
utvärderas. 1 ett antal punkter anges ytterligare förutsättningar för
försöksverksamheten, nämligen följande:

— det bör vara en treårig försöksverksamhet,

— verksamheten skall inkludera erbjudande om HIV-testning samt aktiv
information och rådgivning i syfte att påverka riskbeteende,

— narkotikamissbrukarna skall motiveras till vård och behandling inom
narkomanvården,

— lägsta ålder för deltagande skall vara 20 år,

— försöksverksamheten skall bedrivas i nära samverkan mellan infektionssjukvård,
socialtjänst, narkomanvård, narkomansjukvård, kriminalvård
samt ev. övriga berörda funktioner,

— berört landsting skall — efter samråd med berörda kommuner —
ansöka hos socialstyrelsen om igångsättande av en lokal försöksverksamhet
på grundval av en bedömning av riskerna för en fortsatt HIVspridning
bland sprutnarkomanerna,

— socialstyrelsen skall godkänna försöksverksamheten på grundval av en
plan från vederbörande landsting,

— landstinget skall — i samverkan med kommunen — ansvara för genomförandet
och rapportera till socialstyrelsen enligt en fastställt plan,

— socialstyrelsen skall årligen avrapportera försöksverksamheten till regeringen
och efter treårsperioden redovisa en vetenskaplig utvärdering,

— socialstyrelsen skall utfärda närmare riktlinjer och föreskrifter för
uppföljningen och utvärderingen.

I en skrivelse till regeringen den 26 januari 1989 har socialstyrelsen
kompletterat och preciserat de tidigare förslagen. Styrelsen anför att försöksverksamheten
bör bedrivas på om möjligt fyra olika platser. Storstockholmsområdet
och Skåne bör ingå i den fortsatta försöksverksamheten.
Dessutom bör två områden med låg förekomst av smitta ingå. Ingen rätt
till anonymitet med undantag för vad som gäller vid testning för infektion
av HIV bör få förekomma. Socialstyrelsen avser att utfärda detaljerade
riktlinjer för hur försöksverksamheerna skall läggas upp, bedrivas och
rapportera. Försöksverksamheten förutsätter en noggrann planering och
att en plan läggs upp för uppföljning och värdering. Socialstyrelsen förklarar
sig vara beredd att inrätta en särskild ledningsgrupp, med medicinsk
och socialvetenskaplig expertis, för den utvidgade försöksverksamheten.

1988/89:SoU21

Regeringens skrivelse

Skrivelsen inleds med avsnitt bl. a. om den svenska narkotikapolitiken,
hittillsvarande verksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler,
lagstiftningen och erfarenheter vid en av socialdepartementet anordnad
hearing i december 1988.

Regeringen uttalar i skrivelsen att en viss försöksverksamhet bör komma
till stånd för att det skall bli möjligt att vetenskapligt utvärdera verksamheter
med utdelning av sprutor och kanyler som förebyggande åtgärd. När
det gäller utformningen och inriktningen av verksamheten anför socialministern
att han i huvudsak kan ställa sig bakom socialstyrelsens förslag.
Vissa konkretiseringar görs emellertid.

I fråga om omfattningen av försöksverksamheten anför föredraganden
att den inte får göras mer omfattande vad gäller platser och deltagare än
vad som oundgängligen behövs för att få ett tillräckligt underlag för utvärderingen.
Under inga förhållanden bör försöksverksamheten få bedrivas
på fler än fyra platser. Utdelning av sprutor och kanyler skall enligt
skrivelsen inte få förekomma utanför försöksverksamheten. Socialstyrelsen
har till uppgift att se till att så inte sker.

När det gäller utformningen och inriktningen av verksamheten utgår
regeringen från socialstyrelsens reviderade förslag och ställer sig i huvudsak
bakom detta. Det framhålls dock att det inte bara är tillräckligt att
samverkan mellan infektionssjukvård, socialtjänst, narkomanvård, narkomansjukvård,
kriminalvård samt ev. övriga berörda funktioner kommer
till stånd utan det skall krävas att bl. a. narkomanvård och övrig socialtjänst
kan avsätta tillräckliga resurser för att på ett aktivt sätt kunna ta del i
verksamheten. Endast den som har eller är beredd att ta kontakt med
socialtjänsten för att få behandling för sitt missbruk bör enligt skrivelsen få
delta. Försöksverksamhet får startas endast om och i den omfattning
socialtjänsten kan godta planerna för samverkan. Polis- och åklagarmyndigheter
skall höras.

I skrivelsen anförs vidare att de projekt som skall ingå måste granskas i
vetenskapligt hänseende för att säkerställa att utvärdering kan göras när
det gäller effekter på smittspridning och narkotikamissbruk. Medicinska
forskningsrådet (MFR) bör biträda socialstyrelsen vid de bedömningar
som därvid måste göras.

Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av de överväganden som görs i
skrivelsen.

Motionerna

Två motioner som väckts med anledning av skrivelsen går ut på att all
försöksverksamhet med utdelning av sprutor och kanyler bör upphöra.

I motion 1988/89:Sol2 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om ett upphörande av försöksverksamheten med
utdelning av sprutor och kanyler. Motionärerna anför bl. a. att det saknas
vetenskaplig grund för att anse att man kan förhindra spridning av HIV

1988/89:SoU21

genom att starta fler utbytesprogram. I stället för den föreslagna verksamheten
måste kraftfulla åtgärder sättas in såväl mot narkotikamissbruket
som mot HIV/aids.

I motion 1988/89:SoJ5 av Kjell Eriksson (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att all utdelning av sprutor till narkomaner upphör.
Motionären anser att utdelning av rena sprutor till narkomaner innebär att
samhället inte längre agerar konsekvent i narkotikafrågor. Den opinionsmässiga
effekten i narkotikabekämpningen är så allvarlig att utdelning av
sprutor inte kan accepteras.

1 några andra motioner krävs en begränsning i fråga om antalet platser.
Även andra krav framförs.

I motion 1988/89:Sol7 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om villkoren
för fortsatt försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare. Till regeringens villkor lägger motionärerna bl. a.
följande: Försöksverksamhet får bedrivas på högst tre platser i landet. Det
måste skapas garantier för att utbyte inte förekommer utanför försöksverksamheten.
Inga nya storstadsområden utanför Malmö-Lund-området får
komma i fråga. Om verksamheten i Malmö-Lund skall fortsätta skall den
utformas så att den ger underlag för vetenskaplig utvärdering, annars
avbrytas. Inga ungdomar under 22 år får ingå. Man måste ha väl definierade
intagningskriterier. En strikt vetenskaplig studie måste garanteras.
Riksdagen skall fortlöpande underrättas om de rön som nås.

I motion 1988/89:Sol3 av Karin Israelsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om nödvändigheten
av en vetenskaplig grund för utdelning av rena sprutor och kanyler till
narkomaner samt behovet att begränsa försöksverksamheten till tre orter.
Motionärerna anser att syftet med försöksverksamheten måste vara att
såväl förhindra HIV-smitta som att bekämpa narkotikamissbruk genom
att motivera den enskilde för vård och att försöksverksamheten måste ske
på en strikt vetenskaplig grund. Syftet måste vara att utröna om man på
detta sätt kan motivera för vård och rehabilitering samtidigt som man kan
förhindra ytterligare spridning av HIV-smitta. Liknande synpunkter framförs
i motion I988/89:So5l4 av Rosa Östh m.fl. (c). Där begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om starkt restriktiva
villkor för att genom samhället göra sprutor tillgängliga för HIVsmittade
narkomaner (yrkande 9). Motionen väcktes under den allmänna
motionstiden innan regeringens skrivelse förelåg.

Några motioner har väckts med utgångspunkten att regeringens förslag är
alltför begränsat.

I motion 1988/89:Sol8 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson
(båda mp) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna att på två platser, Malmö och Lund, skall försöksverksamheten med
utdelning av sprutor och kanyler få fortsätta som hittintills i ytterligare tre
år (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om att på
de övriga av de fyra platserna i försöksverksamheten skall verksamheten
utformas enligt regeringens förslag (yrkande 2). Motionärerna anser att

1988/89:SoU21

försöksverksamheten i Malmö eller Lund inte bör avbrytas eller förändras 1988/89:SoU21
förrän en utvärdering har kunnat ske.

I motion 1988/89:Sol4 av Rolf L Nilson (vpk) begärs ett tillkännagivande
till regeringen att försöksverksamhet skall ske enligt det av socialstyrelsen
utarbetade förslaget. Motionären anser att de av regeringen föreslagna
försiktighetsåtgärderna är alltför rigorösa och skulle göra det nästan omöjligt
att genomföra en försöksverksamhet.

I motion 1988/89:Sol6 av Daniel Tarschys m. fl. (fp) begärs dels ett
tillkännagivande till regeringen om att det av socialstyrelsen 1988-11-22
föreslagna programmet bör genomföras (yrkande 1), dels ett tillkännagivande
om vad som i övrigt anförs i motionen med anledning av regeringens
skrivelse (yrkande 2). Motionärerna anser att det är angeläget att
sprututbytesprogram utnyttjas som en metod bland många andra för att
hindra spridningen av HIV, inte minst inför den risk för en ”andra våg” i
smittspridningen som har påtalats. Motionärerna riktar kritik mot vissa
uttalanden i skrivelsen. Motionärerna anser att man missar en viktig
poäng i den ”lågtröskelverksamhet” som bedrivits i bl. a. Lund-Malmö
och som lett till att kontakter kunnat etableras efter hand. Man anser att
samtyckeskraven försvårar de åsyftade insatserna. Socialstyrelsens förslag
om hur samverkan bör ske är tillräckligt. Enligt motionen råder det inte
något förbud mot att läkare i smittbekämpande syfte delar ut sprutor och
kanyler. Därför kan inte regeringen ålägga socialstyrelsen att tillse att ett
sådant förbud efterlevs. När det gäller tolkningen av begreppet ”vetenskap
och beprövad erfarenhet” anförs det i motionen att föredragandens kommentarer
inte har någon rättsligt bindande verkan.

I motion 1988/89:So478 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om att det av socialstyrelsen föreslagna
sprututbytesprogrammet genomförs (yrkande 4). Motionen väcktes under
den allmänna motionstiden innan regeringens skrivelse förelåg.

Utskottets bedömning

Ännu saknas botemedel mot infektion av HIV och sjukdomen aids. Utskottet
har i alla sammanhang då HIV och aids behandlats framhållit att
information om hur spridning av sjukdomen kan hindras är det absolut
främsta medlet i kampen mot smittan och sjukdomen. Utskottet finner
anledning att på nytt framhålla detta. Informationen behöver emellertid
när det gäller smittspridningen inom vissa, mycket speciella riskgrupper
kompletteras med andra åtgärder. I debatten har framhållits att en lämplig
sådan åtgärd för att förhindra smittspridning bland narkomaner är verksamhet
med utbyte av sprutor och kanyler för sprutnarkomaner. Enligt
utskottet måste en sådan åtgärd under alla omständigheter ses som ett
mycket begränsat instrument i kampen mot aids. I stället är det ett antal
kulturella och sociala faktorer som måste analyseras och åtgärdas.

När det gäller risken för spridning av HIV och aids bland narkotikamissbrukare
har utskottet vid flera tillfallen framhållit att kampen mot
narkotikamissbruket måste föras med samma kraft och envishet som
kampen mot aids. Samhället får inte vare sig i ord eller handling agera så 11

att den ena kampen uppfattas som mindre viktig än den andra. Även detta
finner utskottet skäl att ännu en gång betona.

Utskottet kan konstatera att det stora engagemanget för att komma till
rätta med båda dessa problem har med en viss generalisering lett till en
motsättning mellan, å ena sidan, dem som med alla medel vill komma till
rätta med narkotikamissbruket och därmed även med smittspridningen
men är negativa till utdelning av rena sprutor och, å den andra sidan, dem
som räknar med att man genom ansträngningar för att eliminera risken för
smittspridning och genom någon form av utdelning av rena sprutor också
når missbrukarna på ett sådant sätt att deras missbruksbeteende upphör.
Utskottet har bl. a. genom uppvaktningar från representanter för de olika
uppfattningarna inför behandlingen av det nu aktuella ärendet fått båda
sidornas syn väl presenterad för sig. Något enkelt svar på frågan vilken
effekt utdelning av rena sprutor har på smittspridningen och narkotikamissbruket
står i dag inte att få.

1 syfte att komma till rätta med risken för spridning av HIV-smitta via
intravenösa missbrukare har på flera håll i landet inletts verksamheter —
vissa mer omfattande, andra endast avseende några enskilda fall — med
utbyte av begagnade injektionsverktyg mot nya. Den önskan som funnits
att en sådan verksamhet skulle kunna bevisas vara ett väl fungerande
redskap i kampen mot HIV aids har inte kunnat vetenskapligt bevisas.
Utskottet har efter ingående överväganden godtagit den bedömning som
har gjorts av regeringen, socialstyrelsen och andra, nämligen att man
genom en fortsatt, noga kontrollerad försöksverksamhet med utbyte av
sprutor och kanyler bör söka vetenskapligt stöd för metodens värde i
kampen mot aids. Utskottet kommer i det följande att närmare ange
skälen för detta ställningstagande och de villkor som utskottet anser bör
gälla för en fortsatt försöksverksamhet.

Utskottet delar således inte den bedömning som görs i motionerna So 12
(m) och So 15 (c) att all försöksverksamhet skall upphöra. Därför avstyrker
utskottet dessa motioner.

Utskottet övergår till frågan om vilken omfattning den fortsatta försöksverksamheten
med utbyte av sprutor och kanyler bör ha.

Regeringen har i skrivelsen uttalat att omfattningen av verksamheten,
med hänsyn till att det rör sig om en synnerligen omstridd och känslig
verksamhet, inte får göras mer omfattande än vad som oundgängligen
behövs för att man skall få ett tillräckligt underlag för utvärderingen. Som
en yttersta gräns har regeringen sagt att under inga förhållanden bör
försöksverksamheten få bedrivas på fler än fyra platser. Motionsyrkandena
sträcker sig från krav på skärpningar i förhållande till regeringens
skrivelse - ingen försöksverksamheten alls, vilken fråga utskottet redan
behandlat, tre platser (motion So 13), därutöver inga storstadsområden
utanför Malmö-Lund-området (motion Sol7) — till ”utvidgning till ytterligare
platser” som det uttrycks i socialstyrelsens förslag från november
1988. Den sistnämnda omfattningen förespråkas i motionerna So 16 och
So 14.

1988/89:SoU21

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att försöksverksamheten inte
görs mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose
kraven på vetenskaplighet. Utskottet anser övervägande skäl tala för en
begränsning till högst tre platser i landet. Utskottet tar inte ställning till
vilka dessa tre platser bör vara. Däremot bör Storstockholmsområdet
undantas utan att kraven på vetenskaplighet kan anses eftersättas. Verksamheten
i Malmö motsvarar i dag inte de krav på kontrollerbarhet ur
olika hänseenden som enligt både regeringens förslag och utskottets uppfattning
bör ställas på en fortsatt försöksverksamhet. Inte heller verksamheten
i Lund är helt invändningsfri. Om dessa verksamheter skall ingå i
kommande projekt måste således en ändring av verksamheternas inriktning
ske.

Mycket unga missbrukare bör inte ingå i försöksverksamheten. Ofta har
dessa missbrukare inte nått så långt i sitt missbruk att de inte kan nås på
annat sätt än genom medverkan i försöksverksamhet med utdelning av
rena sprutor och kanyler. Utskottet anser det svårt att sätta en åldersgräns
men har valt att ansluta sig till en absolut lägsta ålder på 20 år som
regeringen och socialstyrelsen föreslagit för deltagande i försöksverksamhet.

När det gäller kraven på samverkan delar utskottet regeringens uppfattning
att det krävs en samverkan mellan de olika berörda verksamheterna,
t. ex. narkomanvården, socialtjänsten, olika sidor av sjukvården och kriminalvården.
Dessutom måste krävas att bl. a. narkomanvården och socialtjänsten
avsätter de resurser som behövs för ett aktivt deltagande i
verksamheten. Socialtjänstens medverkan är enligt utskottets mening en
absolut förutsättning för försöksverksamheten, utan vilken försöksverksamhet
inte bör få komma till stånd. Utskottet delar bedömningen i
skrivelsen att de projekt som skall ingå i en fortsatt försöksverksamhet bör
granskas i vetenskapligt hänseende för att säkerställa att en riktig utvärdering.
En medverkan från MFR bedömer utskottet som värdefull. Utskottet
delar alltså uppfattningen i motion So 13 (c), i vilken särskilt framhålls att
den försökverksamhet som kommer till stånd måste ske på en strikt
vetenskaplig grund.

En väsentlig förutsättning för utskottets inställning till försöksverksamheten
är att utbyte av sprutor och kanyler inte sker utanför försöksverksamheten.
Kravet på att begränsa utbytesverksamhet ifrågasätts bl. a. i motion
Solö (fp) med hänsyn till läkarinstruktionens krav på alla läkare att handla
efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Utskottet lämnar här en kort
bakgrund.

I samband med att Lundaprojektet startade informerades socialstyrelsen
om projektet och om formerna för och inriktningen av detta. Styrelsen
redovisade sin syn i en skrivelse i februari 1987 och anförde bl. a. följande.

En generell utdelning av sprutor och kanyler till injektionsmissbrukare
strider mot rådande riktlinjer för narkotikapolitiken. Det är välkänt att
behandlingen av missbrukare är svår. Det tar ofta lång tid att motivera
missbrukaren att helt upphöra med sitt missbruk. Återfall är dessutom
vanliga. Enligt socialstyrelsens bedömning är det rimligt att efter individu -

1988/89:SoU21

eli prövning ta konsekvenserna av denna kunskap i samband med bekämpningen
av HIV-smitta bland injektionsmissbrukare.

Under förutsättning att sprutor och spetsar endast överlämnas i samband
med ett personligt besök hos läkaren, där läkaren utifrån säkra
kriterier kan dra den slutsatsen att patienten skulle hamna i en än mer
riskabel situation, om denne inte får en ren spruta med kanyl, har socialstyrelsen
svårt att hävda att överlämnandet inte står i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Eftersom åtgärden strider mot
rådande praxis måste verksamheten begränsas till ett minimum. Styrelsen
utgår ifrån att verksamheten utvärderas och att information därom lämnas
till socialstyrelsen.

Socialdepartementet anordnade den 15 december 1988 en hearing om
utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. En redovisning
av vad som förekom vid hearingen finns i regeringens skrivelse (s.
16 — 20). Utöver syftet att belysa hur en verksamhet med utdelning av rena
sprutor och kanyler förhåller sig till lagstiftningen avsåg hearingen att
belysa hur en sådan utbytesverksamhet kan förenas med läkarinstruktionens
krav på att läkare skall handla efter vetenskap och beprövad erfarenhet.
I hearingen deltog representanter för myndigheter med anknytning till
hälso- och sjukvården och till rättsväsendet men också från AIDS-delegationen,
Sveriges domareförbund, Svenska Läkaresällskapet samt vissa experter.

Socialstyrelsens representant framhöll på frågan om utdelning av rena
sprutor och kanyler från hälso- och sjukvården till narkotikamissbrukare
är en åtgärd som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet att frågan ännu inte kunde besvaras, eftersom syftet med försöksverksamheten
är att få ett underlag för att kunna bedöma detta. Den
uppfattningen delades av övriga som uttalade sig i saken. Man diskuterade
också socialstyrelsens syn på frågan som den kommit till uttryck i den
ovan citerade skrivelsen från februari 1977 och det synsätt som kommit
fram i samband med socialstyrelsens framställning till regeringen i november
1988.1 den sistnämnda skrivelsen anför socialstyrelsen att utlämnande
av sprutor och kanyler bör få ske endast inom ramen för en sådan strängt
reglerad försöksverksamhet som socialstyrelsen har godkänt.

Vid hearingen upplystes från socialstyrelsen att man valt att inte ingripa
mot enskilda läkare som delar ut sprutor utanför försöksverksamheten i
avvaktan på hearingen och på resultatet av styrelsens framställning till
regeringen i november 1988. Av diskussionen vid hearingen syntes dock,
enligt vad som redovisas i regeringens skrivelse, framgå att den läkare som
delar ut rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare utanför en av
socialstyrelsen godkänd försöksverksamhet riskerar att anmälas till hälsooch
sjukvårdens ansvarsnämnd för att inte handla i enlighet med vetenskap
och beprövad erfarenhet. Det upplystes att ansvarsnämnden dittills
inte prövat något ärende där läkare delat ut rena sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare. Ansvarsnämnden kan inte pröva principer eller
generella förehavanden inom hälso- och sjukvården utan endast fall av
individinriktad vård. Enligt representanten för nämnden torde ett utlämnande
av sprutor och kanyler inte kunna betraktas som en individinriktad

1988/89:SoU21

vård, såvitt inte samtidigt också andra vård- och behandlingsåtgärder
vidtas.

Socialstyrelsen har i sin skrivelse till regeringen i januari 1988 ytterligare
anfört följande.

När det gäller utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
i syfte att hindra spridning av Hl V-smitta gäller att sådan verksamhet
enligt socialstyrelsens mening inte är så prövad och utvärderad att den kan
anses utgöra en etablerad medicinsk behandlingsmetod och därmed förenlig
med kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är dock angeläget
att — som styrelsen redan förslagit i skrivelsen den 22 november 1988
— en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet kommer till stånd för att
skapa ett säkrare bedömningsunderlag.

Regeringen anför i skrivelsen (s. 22) att utdelning av sprutor och kanyler
inte får förekomma utanför försöksverksamheten och att det är en uppgift
för socialstyrelsen att se till att så sker.

I motion So 16 (fp) anför motionärerna mot bakgrund av vissa uttalanden
i skrivelsen att det inte kan föreligga något förbud mot att läkare i
smittbekämpande syfte delar ut sprutor och kanyler, att ett förbud inte kan
införas genom en skrivelse från regeringen till riksdagen samt att regeringen
inte kan ålägga socialstyrelsen att se till att ett sådant förbud efterlevs.
När det gäller frågan om vetenskap och beprövad erfarenhet anser motionärerna
med hänvisning till de ställningstaganden som gjorts av WHO,
Sveriges Läkareförbund, Svensk Psykiatrisk förening, Läkare mot aids
m. fl. att frågan är enkel att besvara i sak. Vad gäller den mera formella
frågan anför motionärerna att det inte ankommer på vare sig riksdag eller
regering att avgöra frågan om vad som står i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gör enligt motionärerna att
föredragandens överväganden i skrivelsen saknar rättsligt bindande verkan.

Utskottet delar uppfattningen att det inte ankommer på vare sig riksdag
eller regering att avgöra frågan om vad som uppfyller eller inte uppfyller
läkarinstruktionens krav på läkare att handla efter vetenskap och beprövad
erfarenhet. Däremot kan naturligtvis en viss verksamhet förbjudas
genom lagstiftning. Utskottet vill bestämt framhålla att en avgörande
förutsättning för utskottets ställningstagande beträffande försöksverksamheten
är att utbyte av sprutor och kanyler begränsas till den verksamheten.
För att en fortsatt försökverksamhet skall kunna utvärderas måste utbytesverksamheten
vara begränsad. Om det visar sig att detta krav inte
uppfylls förutsätter riksdagen att regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt
vidtar åtgärder eller att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till åtgärder som kan stoppa utbytesverksamheten.

Mot bakgrund av de ställningstaganden som utskottet har gjort i detta
ärende konstaterar utskottet att det i huvudsak föreligger en samstämmighet
mellan uttalandena i regeringens skrivelse, utskottets uppfattning och
de synpunkter som framförs i motionerna So 13 (c), So 17 (m) och So514 (c)
yrkande 9. Detsamma gäller också yrkande 2 i motion Sol8 (mp). Vad
utskottet anfört i fråga om villkoren för försöksverksamheten med utbyte

1988/89:SoU21

av sprutor och kanyler bör riksdagen som sin mening bör ge regeringen till
känna med anledning av dessa motioner.

Med den inställning som utskottet har när det gäller försöksverksamhet i
Lund och Malmö kan utskottet inte stödja förslaget i motion So 18 (mp)
yrkande 1. Detta avstyrks således.

Utskottet kan inte kan ställa sig bakom de krav på en utvidgad försöksverksamhet
som finns i motionerna Sol4 (vpk), Solö (fp) och So478 (fp)
yrkande 4. De avstyrks därför.

Utskottet anser inte att regeringens skrivelse i övrigt påkallar något uttalande
från riksdagens sida.

Budgetpropositionens förslag till medelsanvisning och övriga
motioner om HIV/aids från allmänna motionstiden

Informationen om HIV/aids

I motion 1988/89:So514 av Rosa Östh m. fl. (c) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts om inriktningen av arbetet om
HIV/aids (yrkande 1). I motionen begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om frivilligorganisationernas roll i informationsarbetet kring
HIV/aids (yrkande 2). Motionärerna anför att en saklig och målgruppsanpassad
information är det bästa och säkraste sättet att hejda smittspridningen
och att informationsinsatser inte bara skall inriktas på att sprida
faktakunskap utan också att åstadkomma förändrade attityder och förändrat
sexuellt beteende. Motionärerna anser det angeläget att olika intresseorganisationer
engageras i informationsarbetet. Enligt motionärerna bör
en större del av informationsmedlen komma frivilligorganisationer till del
för att användas i deras upplysnings- och utbildningsarbete.

Frågan om organisationernas medverkan i informationsarbetet behandlades
bl.a. i utskottets betänkande SoU 1987/88:10 (s. 8 — 9). Därvid
framhöll utskottet den betydelsefulla roll som organisationerna har i informationsverksamheten.
Utskottet konstaterade att statliga bidrag i avsevärt
omfattning utgått för organisationernas informationsarbete. Utskottet
fann det viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta arbetet,
eftersom organisationerna genom sin struktur och genom sina speciella
informationskanaler både effektivt och snabbt når ut med information till
stora delar av folket. Utskottet hänvisade till att er. fortlöpande utvärdering
görs av informationsarbetet. Utskottet ansåg det viktigt att erfarenheterna
från informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta insatserna
sätts in där behoven visar sig vara störst.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om organisationernas
viktiga roll i arbetet med att sprida information om HIV och
aids. Detta värdefulla arbete har också stötts med omfattande bidrag från
såväl staten som landstingskommuner och kommuner. Utskottet förutsätter
att organisationerna som hittills kommer att medverka i informationsarbetet
och att bidrag också fortsättningsvis kommer att lämnas till detta
arbete. Därför ser utskottet inte någon motsättning mellan motionärernas

1988/89:SoU21

uppfattning och den förda politiken. Detsamma gäller även det som anförs
i motionen om inriktningen av arbetet mot HIV och aids. Därmed föreligger
inte heller något behov av ett uttalande från riksdagen med anledning
av motion So514 (c) i dessa delar. Yrkandena 1 och 2 i motionen avstyrks
således.

I motion 1988/89:So514 (c) hemställs att riksdagen ger regeringen i uppdrag
att i sin information rörande smittspridningen av HIV-viruset beakta
sambandet med alkoholkomsumtion och smittspridningsmönstret (yrkande
7).

Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande förra året konstaterade
utskottet att AIDS-delegationen hade för avsikt att ta upp frågan i sitt
arbete (SoU 1987/88:10 s. 9). Frågan behandlades tillsammans med ett
stort antal andra motionsyrkanden om informationen om HIV/aids. Utskottet
ansåg motionärernas synpunkter tillgodosedda genom vad utskottet
anfört och fann inte något behov av åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet delar motionärernas bedömning att det är angeläget att man i
informationsarbetet om HIV och aids uppmärksammar sambandet mellan
alkoholkonsumtion och smittspridning. Så har också skett, bl. a. inom
ramen för AIDS-delegationens informationskampanj förra året. En särskild
aktion planeras för övrigt för närvarande mot droger, där även
HIV/aids-frågan har sin givna plats. Utskottet anser det nödvändigt att
alkoholfrågorna på detta sätt behandlas i informationsarbetet om HIV/
aids och, omvänt, att HIV/aids behandlas i arbetet med drogfrågorna.

Utskottet anser sig mot denna bakgrund kunna förutsätta att alkoholfrågornas
samband med HIV/aids kommer att få den uppmärksamhet som
efterlyses i motion So514 (c). Något särskilt uppdrag till regeringen behövs
därför inte. Utskottet avstyrker med det anförda yrkande 7 i motionen.

Skolans sex- och samlevnadsundervisning

I motion 1988/89:So528 av Sten Svensson m.jl. (m) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som anförs i motionen om information och
skolans betydelse i det sammanhanget (yrkande 3). I motionen begärs
vidare ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om organisationen
av och innehållet i skolans samlevnadsundervisning (yrkande 4). I
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om behovet av att erforderliga resurser inom ramen för aidsanslaget
ställs till skolöverstyrelsens förfogande. Motionärerna framhåller
att ungdomarna är den viktigaste målgruppen för information och att
skolan har en angelägen uppgift genom sina unika möjligheter att ge
ungdomarna en fördjupad information om HIV/aids. Enligt motionärerna
får samlevnadsundervisningen i skolan sällan det utrymme och den utformning
som är föreskrivet. Motionärerna framhåller att undervisningen
i fortsättningen måste organiseras enligt föreskrifterna. Information om
HIV/aids och andra sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet
måste ingå i all samlevnadsundervisning. I motionen påtalas behovet av
fortbildning för lärarna och att erforderliga resurser inom ramen för aids -

1988/89:SoU21

2 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 21

anslaget måste ställas till skolöverstyrelsens förfogande så att det planerade
fortbildningsprogrammet kan genomföras.

I motion 1988/89:So478 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär ökade insatser för vidareutbildning av
lärare och information till elever om HIV och andra sexuellt överförbara
sjukdomar (yrkande 1). Motionärerna hänvisar bl. a. till tidigare uttalanden
av riksdagen. Vidare anförs att skolöverstyrelsen (SÖ) endast beviljats
en bråkdel av de resurser som man bedömt nödvändiga för en effektiv
lärarfortbildning. Motionärerna anser också att det finns stora brister i
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Riksdagen bör enligt motionen
föreskriva att vidgade insater för undervisning om HIV i skolan bör ges
hög prioritet.

I motion 1988/89:So514 (c) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförs i motionen beträffande resurser för skolinformation om HIV/aids
(yrkande 3). Motionärerna framhåller skolans centrala funktion i informationsarbetet.
En fördjupad information om HIV/aids bör enligt motionärerna
inte vara en isolerad företeelse utan ingå som en naturlig del i
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Upplysningen om andra sexuellt
överförbara sjukdomar får inte försummas. En förutsättning för att
skolan skall kunna fullfölja sin uppgift är att sex- och samlevnadsundervisningen
fungerar tillfredsställande på alla stadier och på alla linjer. En
ytterligare förutsättning är att SÖ tillförs erforderliga resurser för fortbildning.
Fortbildningen måste ske kontinuerligt för att få effekt, framhålls det
också.

Vid sin behandling av motioner om skolans sex- och samlevnadsundervisning
förra året (SoU 1987/88:10 s. 9—12) hänvisades till vissa uttalanden i
den då aktuella budgetpropositionen. Olika planerade insatser redovisades.
Utskottet hänvisade också till vissa tidigare uttalanden från utskottets
sida (SoU 1986/87:19 och 1987/88:1) där utskottet framhållit betydelsen
av vikten av skolans sex- och samlevnadsundervisning och nödvändigheten
av att problemkomplexet HIV/aids behandlas i det sammanhanget.
Utskottet gjorde följande bedömning:

Som framgått av den tidigare redovisningen har utskottet vid flera tillfallen
tidigare betonat den stora betydelsen av att problemkomplexet AIDS
och HIV behandlas i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Det finns
enligt utskottets mening anledning att på nytt understryka detta.

Undersökningar har visat att ungdomarnas faktakunskaper om HIV och
AIDS inte är bristfälliga. Det är dock nödvändigt att försöka påverka
attityder och värderingar hos ungdomar så att de medvetet undviker
situationer där de riskerar att utsätta sig för HIV-smitta. Detta framhålls
också i såväl propositionen som motionerna. För att skolans verksamhet
skall kunna medverka till ett önskvärt beteende hos ungdomarna måste
skolan i sitt arbete använda lämpliga pedagogiska metoder. Bl. a. måste ges
tillfälle till en dialog med eleverna och samtal i mindre grupper. Förändrade
arbetsformer kan kräva viss fortbildning av de lärare som skall handha
sådan undervisning. Det är viktigt för AIDS-informationen att sådan
fortbildning kan anordnas i erforderlig omfattning. Under 1987 har även
som framgått av redovisningen ovan skolöverstyrelsen erhållit vissa bidrag
ur AIDS-anslaget för särskilda insatser i gymnasieskolan.

1988/89:SoU21

Utskottet ser det som mycket angeläget för AIDS-arbetet att det nu
inledda fortbildnings- och undervisningsprogrammet kan fullföljas. Mot
bakgrund av vad som anförs i propositionen om vikten av information
inom ramen för skolundervisningen anser utskottet dock inte att frågan för
närvarande erfordrar något initiativ från riksdagens sida.

Utskottet avstyrkte därmed de då aktuella motionerna.

Utskottet behandlade i samma betänkande ett motionsyrkande om att
ett visst belopp av aids-anslaget skulle användas för att förstärka resurserna
för samlevnadsundervisningen i skolorna. Utskottet hänvisade till sitt
tidigare ställningstagande när det gällde innehållet i och formerna för
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Utskottet var inte berett att
tillstyrka att det i motionen yrkade beloppet skulle specialdestineras för
informationsarbetet inom skolan (SoU 1987/88:10 s. 40).

Skolöverstyrelsen (SÖ) har vid flera tillfallen ansökt om omfattande bidrag
ur aids-anslaget för ett digert fortbildnings- och undervisningsprogram i
skolan. Hösten 1987 erhöll SÖ 3,5 milj. kr. i bidrag ur aids-anslaget för ett
sådant program.

SÖ och länsskolnämndema genomförde under 1988 en fortbildning av
personal på gymnasieskolorna. Utbildningen genomfördes i två steg. Först
utbildade man ett kursledarlag för vaije län. Därefter var det skolpersonalens
tur att få utbildning. SÖ har i rapporten Den statliga skoladministrationens
insatser avseende HIV/aids-information i gymnasieskolan (R89:6)
utvärderat den genomförda utbildningen. Avsikten var bl. a. att utbilda
s. k. personallag eller hälsolag om fyra till fem personer från varje gymnasieskola.
Undersökningen visar att 83 procent av skolorna deltagit i fortbildningen
med sådana lag. Det är mest lärare som ingår i skolornas
personallag, men där finns också personal från skolhälsovården och den
övriga elevvården samt skolledare. Fortbildningen har oftast pågått i två
dagar, men i fem län har den pågått i tre dagar och i fem län fyra dagar.

På många platser har de statliga aids-bidragen kompletterats med bidrag
från annat håll. Detta har möjliggjort en förlängd fortbildning för berörda
lärare. 1 sex av länen har man genomfört fortbildningen med stöd av de
pengar som socialdepartementet skjutit till. I de övriga har andra bidragit
med medel, främst landstinget och länsskolnämnden.

1 december 1989 erhöll SÖ drygt 3,3 milj. kr. för ett liknande fortbildnings-
och undervisningsprogram inom grundskolan.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om de skarpa uttalanden som utskottet gjort om vikten
av att HIV och aids behandlas i skolans sex- och samlevnadsundervisning.
Skolan har en unik möjlighet att nå ungdomarna med information. Utskottet
har även i andra sammanhang vid åtskilliga tillfällen framhållit att
sex- och samlevnadsundervisningen i skolan måste förbättras. Undervisningen
skall vara ett led i en vidare samlevnadsundervisning där begrepp
som ansvar och hänsyn inte glöms bort i en hantering som lätt kan tendera
att bli för teknisk. Utskottet delar den grunduppfattning som finns i
motionerna att sex- och samlevnadsundervisningen måste få ökad priori -

1988/89:SoU21

tet i skolan. Tidigare har utskottet framhållit att undervisningen måste
utformas så att ungdomarna får möjlighet att verkligen diskutera frågorna.

Enligt utskottets mening föreligger det en god överensstämmelse mellan
utskottets tidigare uttalanden och de allmänna synpunkter som framförs i
flera av motionerna. Detta gäller inte minst motion So528 (m) yrkandena
3 och 4. Utskottet ser därför inte något behov av ett särskilt uttalande från
riksdagen sida i denna del. Därför avstyrker utskottet de nämnda motionsyrkandena.

Vad sedan gäller kraven på resurser till SÖ för sex- och samlevnadsutbildningen
vill utskottet erinra om utskottets uttalanden i denna fråga
förra året. Utskottet anser det alltjämt angeläget att ett program för fortbildning
och undervisning kan fullföljas. Av den förgående redovisningen
framgår att SÖ med stöd av bidrag från aids-anslaget nu genomfört ett
sådant program för gymnasieskolan och att SÖ även erhållit medel för ett
liknande program för grundskolan. Utskottet anser detta arbete mycket
värdefullt och ser med tillfredsställelse att en viss utvärdering av genomförda
insatser kommit till stånd. Utskottet anser det angeläget att de
företagna utbildningsinsatserna verkligen tas till vara i skolans sex- och
samlevnadsundervisning. Det finns emellertid anledning att framhålla att
de nu företagna insatserna inte får bli insatser av engångskaraktär.

Utskottet finner det riktigt och angeläget att medel utgår från aidsanslaget
för att förbättra informationen om HIV och aids i skolorna.
Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla att utskottet inte anser det
rimligt att hela den nydaning av sex- och samlevnadsundervisningen som
är nödvändig finansieras med medel ur aids-anslaget. Eftersom sex- och
samlevnadsundervisningen utgör en betydelsefull del i skolans hela undervisning
anser utskottet att medel för en reformering av sex- och samlevnadsundervisningen
också måste sökas på annat håll. Aids-medlen är
framför allt avsedda för att åtgärder snabbt skall kunna vidtas i ett initialskede.
Inte minst gäller detta de insatser som behövs i fråga om informationen
om HIV och aids. När informationen väl integrerats i annat arbete
bör finansieringen av det arbetet ske på det reguljära sättet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna So478
(fp) yrkande 1, So514 (c) yrkande 3 och So528 (m) yrkande 5.

En undersökning av sexualvanorna i Sverige

I motion 1988/89:So409 av Margo Ingvardsson (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en undersökning om sexualvanorna i Sverige.
Motionärerna pekar på att den senaste stora undersökningen om sexualvanorna
i Sverige genomfördes i slutet av 1960-talet. En uppföljning bör
därför göras. Ett viktigt skäl är förekomsten av HIV/aids. Motionärerna
anser det nödvändigt med en ökad kunskap om sexualvanorna och om
våra normer och vanor står i överensstämmelse för att samhället skall
kunna ge en relevant information i förebyggande syfte. Andra skäl för en
undersökning är enligt motionärerna ökningen av aborterna och behovet
av att förbättra det abortförebyggande arbetet. Som ytterligare skäl åbero -

1988/89:SoU21

pas att samhället behöver kunskaper om våra behov och normer för att
kunna motverka den kommersiella porrindustrin.

Från AIDS-delegationen har inhämtats att delegationen planerar ett
expertmöte om sexologiska undersökningar inom kort. Avsikten med mötet
är att fä fram underlag för bedömningar om behovet, förutsättningarna
och möjligheterna att genomföra en större studie av sexualvanorna eller
eventuellt ett antal mindre sådana undersökningar. Frågan kommer sedan
att behandlas av AIDS-delegationen.

Utskottet delar uppfattningen att det inte minst för arbetet med att bekämpa
HIV och aids är viktigt att få kunskaper om sexualvanorna. Utskottet
förutsätter att de diskussioner som nu förs i AIDS-delegationen kommer
att leda till att initativ med denna inriktning tas. Därför bör riksdagen inte
nu göra något uttalande i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet
motion So409 (vpk).

Utbildning av vård- och hemtjänstpersonal

I motion 1988/89:So514 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om utbildning av vård- och hemtjänstpersonal
(yrkande 4). Motionärerna framhåller betydelsen av fort- och vidareutbildning
av vårdpersonalen när det gäller HIV/aids både för att tillgodose
säkerheten för personalen i kontakten med virusinfekterade patienter men
också för att patienternas behov av ett ändamålsenligt och mänskligt
omhändertagande skall kunna tillgodoses. Eftersom sannolikt flera aidssjuka
personer kommer att långtidsvårdas i det egna hemmet måste också
hemtjänstpersonalens utbildningsbehov beaktas.

Utskottet har återkommande vid behandlingen av olika aidsfrågor framhållit
vikten av utbildning för all vårdpersonal när det gäller HIV/aids. Vid
sin behandling förra året av motionsyrkanden om utbildning för vårdpersonalen
anförde utskottet följande (SoU 1987/88:10 s. 12-13):

Utskottet delar helt den uppfattning som kommer till uttryck såväl i
propositionen som i motionen att all vårdpersonal i sin grund-, fort- och
vidareutbildning måste undervisas om HIV och AIDS. Utskottet förutsätter
att man redan i dag i all grundutbildning för vårdpersonal bereder
tillräckligt utrymme för utbildning om sjukdomen, dess orsaker och spridning
men också om de särskilda krav som en god vård och ett gott
omhändertagande av patienterna ställer. Inte minst det psykologiska omhändertagandet
av patienterna är ett viktigt område där fortsatta utbildningsinsatser
är viktiga. Utskottet erinrar om att utskottet i åtskilliga
sammanhang tidigare understrukit angelägenheten av att nya och bättre
vårdformer utvecklas för de AIDS-sjuka och HIV-smittade.

Omfattande insatser har vidare gjorts av myndigheter och andra för att
ta fram undervisningsmaterial och för att genomföra olika fort- och vidareutbildningsprogram
för vårdpersonalen. Dessa ansträngningar måste
självfallet fortsätta. I propositionen anförs också att informations- och
utbildningsinsatser som riktas till särskilda yrkesgrupper skall förbättras.
Sålunda anförs att bl. a. hälso- och sjukvårdspersonalen behöver intensifierad
information och upplysning, inte minst för att motverka den oro som
ibland har kunnat iakttas hos personal som arbetar i nära kontakt med
grupper som är eller kan misstänkas vara HIV-smittade.

1988/89:SoU21

Utskottet ansåg mot bakgrund av de intentioner som uttalades i den då
aktuella propositionen och till det pågående omfattande arbetet för att
förbättra informationen och utbildningen om HIV och AIDS att det inte
erfordrades något särskilt initiativ från riksdagens sida för att syftet med
den då aktuella motionen skulle bli tillgodosett. Utskottet avstyrkte därför
motionen.

Både landstingen och kommunerna har vidtagit åtgärder för att förbättra
omhändertagandet av patienter, anhöriga och personal.

Landstingsförbundet gjorde under våren 1988 en enkät bland samtliga
sjukvårdshuvudmän om den aktuella situationen beträffande verksamhet
inom HIV/aids-området. I enkäten ingick frågor om HIV-testning, organisation,
psykosocialt stöd till patienter, anhöriga och personal samt frågor
om kontaktspårning. Enkäten har bl. a. redovisats för AIDS-delegationen
och återredovisas för sjukvårdshuvudmännen.

När det gäller psykosocial stödverksamhet för HIV-smittade och aidssjuka
patienter utvisar enkäten att sådan verksamhet förekommer hos alla
sjukvårdshuvudmän och att den oftast bedrivs av den reguljära personalen
vid resp. avdelning eller mottagning. Det är också mycket vanligt att
patienten erbjuds kontakt med psykolog eller psykiater. Gruppsamtal är
något mindre vanligt förekommande. Stödet till anhöriga utformas vanligen
på samma sätt som för patienterna men den verksamheten är ännu
inte fullt utbyggd hos alla sjukvårdshuvudmän (finns hos 20 huvudmän).

Det psykosociala stödet för personalen utformas vanligen inom ramen
för gruppsamtal som antingen förekommer på avdelningen (17 landsting)
eller på kliniken (7 landsting) eller på annan enhet, t. ex. psykiatrisk klinik,
infektionsklinik eller hos distriktsläkare. Hos vissa sjukvårdshuvudmän
förekommer flera former för gruppsamtal. Samtalsgrupper kan ledas av en
psykolog, en psykiater, en kurator, en sjukhuspräst eller en sjuksköterska.
Ungefär hälften av landstingen erbjuder också personalen individuellt stöd
i någon form. Många landsting ger sin personal handledning.

Flertalet sjukvårdshuvudmän anger i enkäten att de har beredskap för
snabba psykosociala insatser till personal när den första HIV-smittade
patienten kommer till en vårdcentral/vårdavdelning. Ofta är olika sammansatta
krisgrupper beredda att vid behov rycka ut.

Svenska Kommunförbundet publicerade år 1987 skriften HIV/AIDS —
Kommunala perspektiv. Skriften är avsedd för förtroendevalda och tjänstemän
som arbetar med HIV/aids. I skriften behandlas kommunens olika
roller: kommunen som ger allmän service åt invånarna, som har anställd
personal som kommer i kontakt med HIV-smittade och aidssjuka eller
som är arbetsgivare för anställd personal som är smittad.

Kommunförbundet har efter publiceringen av den nämnda skriften
genom sina länsavdelningar anordnat ett antal konferenser om kommunens
roll i arbetet med HIV och aids. Syftet med konferenserna har varit
kunskapsspridning och anses ha haft stor genomslagskraft. En mångfald
verksamhetsgrenar har deltagit i konferensverksamheten. Enskilda kommuner
har i sin tur genomfört utbildningsinsatser när det gäller olika
personalgrupper. Inte minst gäller detta storstadskommunerna. Dessa har

1988/89:SoU21

genomfört mera omfattande fortbildning av t. ex. hemtjänstens personal.
Genom deltagande i vårdlag i vilka ingår även hälso- och sjukvårdens
personal har hemtjänstens personal också fått del av utbildning.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att såväl Landstingsförbundet som Svenska Kommunförbundet,
de enskilda landstingen och kommunerna nu tagit viktiga
steg mot att förbättra utbildningen av personalen när det gäller HIV och
aids. Detta är mycket viktigt såväl för dem som drabbats av smitta och
deras anhöriga men också för vårdpersonalen som skall kunna hantera
sina upplevelser kring patienter som de möter. Psykosocial stödverksamhet
på olika områden är enligt utskottet av stor betydelse för att vården,
oavsett om det gäller hälso- och sjukvården eller hemtjänsten, skall kunna
uppfylla kraven på en god vård anpassad efter de olika behoven. Utskottet
vill samtidigt framhålla att ansvariga myndigheter efter att ha inlett fortbildningsverksamhet
om HIV och aids inte kan slå sig till ro. Ansträngningar
måste även i fortsättningen göras för att befästa de förbättringar
som åstadkoms. Utskottet förutsätter att detta kommer att ske och att
motion So514 (c) således kommer att bli tillgodosedd utan att riksdagen
gör något uttalande i frågan. Därmed avstyrker utskottet yrkande 4 i
motionen.

Vården av smittade och sjuka m. m.

I motion I988/89:So514 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar
för aidssjuka (yrkande 8). Motionärerna anför att samhällets
vårdresurser för missbrukare är helt otillräckliga. Fortfarande är det inte
ovanligt att en påverkad missbrukare vägras akut vård. Motionärerna
anser att sjukvårdshuvudmännens omhändertagandeansvar måste slås
fast.

Utskottet har återkommande i betänkanden om åtgärder mot HIV/aids
behandlat frågor om vården för narkotikamissbrukare.

I betänkandet SoU 1986/87:19 behandlade utskottet ett stort antal
motionsyrkanden om bl. a. narkomanvården som väckts under allmänna
motionstiden 1987. Utskottet uttalade därvid bl. a. följande:

En av de från smittskyddssynpunkt viktigaste grupperna att nå med information,
vård och behandling är missbrukarna, särskilt de injicerande

narkomanerna. Insatser görs på en rad områden för att man skall

finna bättre former för att nå narkomanerna, motivera dem till att upphöra
med sitt missbruk och söka adekvat behandling. Som påpekas i några
motioner är emellertid situationen i dag sådan att många narkomaner som
söker hjälp för avgiftning m.m. på grund av bristande resurser inom
sjukvård och socialtjänst inte kan erhålla den önskade och absolut nödvändiga
hjälpen. Ett särskilt område där utskottet tidigare påtalat behovet av
åtgärder är bristen på platser för vård enligt LVM.

Utskottet hänvisade därefter till socialberedningen och dess arbete med en
översyn av LVM och till att beredningen i sitt arbete kunnat konstatera en

1988/89:SoU21

kraftig reducering under senare år när det gäller antalet platser för tvångsvård.
Utskottet uttalade att det med oro tagit del av dessa uppgifter och
pekade på att situationen i Stockholm var särskilt akut. Utskottet anförde
vidare:

Enligt utskottet råder för närvarande på detta område förhållanden som
inte längre kan accepteras.

Utskottet har i tidigare sammanhang uttalat att kampen mot

AIDS är en nationell angelägenhet och att staten här måste ha ett särskilt
ledningsansvar. Detta fråntar dock inte kommuner och landsting och
andra berörda myndigheter deras skyldigheter att vidta åtgärder inom sina
resp. ansvarsområden. Med hänsyn till de förhållanden som i dag råder
inom narkomanvården är det nu nödvändigt att regeringen tar upp saken
med berörda huvudmän och i samarbete med bl. a. kommuner och landsting
skyndsamt tar fram förslag till hur problemen inom narkomanvården
skall lösas.

Utskottet anser att regeringen och även AIDS-delegationen måste överväga
snabba åtgärder i enlighet med vad utskottet nu har uttalat.

Vad utskottet i dessa delar anfört beslutade riksdagen sedermera att ge
regeringen till känna (rskr. 187).

I betänkandet SoU 1987/88:10 anförde utskottet följande dels med
anledning av uttalanden i den då aktuella budgetpropositionen, dels vissa
motionsyrkanden:

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att regeringens förslag i propositionen
ligger väl i linje med riksdagens tidigare uttalanden och att regeringen
nu föreslår att avsevärda medel skall anslås särskilt för insatser när
det gäller narkomanvården och för de HIV-smittade missbrukarna. Enligt
utskottets mening är det av stor betydelse att den angelägna utbyggnaden
av narkomanvården stimuleras på detta sätt.

I propositionen betonas insatser bl. a. när det gäller uppsökande verksamhet,
bättre samverkan mellan myndigheter, en bättre öppenvård, en
utveckling och inte minst en utbyggnad av institutionsvården. Utskottet
anser i likhet med motionärerna att den uppsökande verksamheten
bland narkomanerna ytterligare måste intensifieras. Det är även viktigt
att nå missbrukarna i ett tidigt skede av deras missbruk. Särskilda
insatser behövs för utvecklandet av metoder att nå utsatta grupper. Utskottet
noterar att en inriktning i enlighet med det anförda också förespråkas
i propositionen.

Narkomanvården kan inte nå och rehabilitera alla intravenösa narkotikamissbrukare
utan ett väl fungerande samarbete mellan socialtjänst, sjukvård,
kriminalvård, polis, arbetsförmedling och frivilliga organisationer.
Det är därför viktigt att, som också föreslås i propositionen, arbete sker för
att förstärka möjligheterna till samverkan mellan de berörda instanserna. I
propositionen redovisas vissa försöksprojekt. Utskottet delar bedömningen
att erfarenheterna från sådana projekt måste integreras i myndigheternas
ordinarie verksamhet.

När det gäller institutionsvården och antalet vårdplatser har utskottet
tidigare påtalat nödvändigheten av att regeringen, i samarbete med kommuner
och landsting, skyndsamt tar fram förslag till hur problemen inom
narkomanvården skall lösas. Bristande resurser inom sjukvård och narkomanvård
får inte hindra att missbrukare erhåller erforderlig hjälp. Kraftiga
insatser behövs för att göra vården mer lättillgänglig för missbrukare
och för utbyggnaden av behandlingshem inriktade på särskilda gruppers

1988/89:SoU21

vårdbehov. Tvångsvård måste kunna användas när så är nödvändigt och 1988/89:SoU21
innehållet i denna vård måste kunna vidareutvecklas.

I årets budgetproposition redovisas att, bl. a. mot bakgrunden av nödvändigheten
att bekämpa spridningen av HIV bland missbrukare, stora resurser
har satsats på en omfattande utveckling av narkomanvården. Ett stort
antal öppenvårdsenheter och länsprojekt har startat liksom ett stort antal
samordningsprojekt mellan kriminalvården och narkomanvården. Frivilliga
organisationer har fått ökat stöd. I propositionen hänvisas till den
medelsram på 100 milj. kr. som ställts till regeringens förfogande för
genomförande av ett samlat handlingsprogram för den fortsatta kampen
mot HIV och aids. Föredraganden anför att en del av dessa resurser avses
komma till användning i arbetet med att utveckla en offensiv narkomanvård.
Vidare anförs att de statliga insatserna i ökande utsträckning bör
inriktas på att konsolidera den verksamhet som kommit igång genom bl. a.
utbildnings- och dokumentationsinsatser och att fortsatt stöd också avses
för att utveckla institutionsvården för grupper som har svårt att få vård.
Initiativ behöver, anför föredraganden vidare, tas för att förbättra samverkan
mellan narkomanvård, kriminalvård och psykiatri. En betydande del
av insatserna bör inriktas på att stödja huvudmännen att utveckla olika
vårdformer för HIV-positiva och aidssjuka missbrukare.

Utskottet konstaterar i likhet med vad som anförs i budgetpropositionen
att omfattande insatser har vidtagits för att förbättra narkomanvården
men att det alltjämt finns ett stort behov av insatser när det gäller vården
för missbrukare och särskilt för missbrukare som är HIV-smittade eller
aidssjuka. Dessa uttalanden överensstämmer väl med vad som i denna del
anförs i motion So514 (c).

Ett särskilt problem som utskottet har påtalat vid flera tillfallen är
bristen på platser för tvångsvård av narkotikamissbrukare. Man har kunnat
notera problem hos vissa kommuner och landsting när det gällt att
inrätta platser för tvångsvård av HIV-smittade narkotikamissbrukare. Utskottet
vill med skärpa framhålla att kommuner och landsting måste ta det
ansvar som åligger dem enligt social- och hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
Vårdbehövande missbrukare måste kunna få tillgång till den vård som
de behöver. Utskottet förutsätter att regeringen är väl medveten om problemen
och vid behov återkommer till riksdagen i frågan. Härmed tillgodoses
i viss utsträckning de krav på uttalande som begärs i motion So514
(c). Yrkande 8 i motionen avstyrks.

I motion 1988/89:So514 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om friskvårdsprogram för HIV-smittade (yrkande
12). Motionärerna anser att sjukvårdshuvudmännen bör utarbeta
särskilda friskvårdsprogram för HIV-smittade och att dessa bör erbjudas
särskilda stödinsatser som kostråd, rökavvänjning och möjligheter till
friskvård och motion.

I betänkandet SoU 1987/88:10 behandlade utskottet ett liknande
motionsyrkande (s. 15). Utskottet anförde följande:

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka vikten av att HIVsmittade
bibringas insikt om att de bör ha en så sund livsföring som
möjligt. En HIV-smittad kan vara utan symtom med full arbetskapacitet
under många år och leva ett i allt väsentligt normalt liv. Man vet inte
säkert hur många HIV-smittade som senare utvecklar AIDS.

HIV-smittade blir sjuka därför att kroppens försvar mot infektioner
försvagas. Den HIV-smittade måste därför sköta sin hälsa så att risken för
infektioner minskar. I första hand måste det ankomma på behandlande
läkare och annan vårdpersonal som kommer i kontakt med smittade
människor att ta upp frågan om betydelsen av en sund livsföring. I det
material som tagits fram av socialstyrelsen för bl. a. sjukvårdens arbete
med HIV och AIDS betonas att individuellt utformad information måste
lämnas de smittade om deras möjligheter att undvika eller fördröja att
AIDS bryter ut genom att undvika infektioner och byta livsstil. Det framhålls
också att patienterna i dessa sammanhang kan behöva stöd av psykolog
och psykiater. Även i det skriftliga material som utarbetats för att
lämnas direkt till patienterna understryks betydelsen av friskvård.

Det torde enligt utskottets mening vara ett känt faktum för dem som är
engagerade i vården av HIV-smittade att ett sunt leverne är nödvändigt för
patienterna. Något särskilt initiativ från riksdagens sida för att t. ex. uppmärksamma
regering och AIDS-delegation på frågan om särskilda
friskvårdsprogram är därför enligt utskottets mening inte erforderligt.

Med det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om vikten
av att HIV-smittade bibringas insikt om att de bör föra ett sunt liv,
eftersom detta klart förbättrar deras möjligheter att leva utan svårare
symtom på sin sjukdom. Som tidigare påtalats är detta ett förhållande som
är och bör vara känt för dem som är engagerade i vården av de smittade.
Utskottet anser sig kunna förutsätta att vårdpersonalen anstränger sig för
att nå och påverka de HIV-smittade till en sund livsstil. Behov av något
uttalande från riksdagens sida torde mot den bakgrunden inte föreligga.
Därför avstyrker utskottet motion So514 (c) yrkande 12.

I samma motion, So5l4 (c), hemställs att riksdagen hos regeringen skall
begära initiativ för en flexibel vårdorganisation med utgångspunkt från de
smittades situation och behov (yrkande 11). Motionärerna betonar att
vården av HIV-smittade och aidssjuka måste organiseras utifrån just denna
patientgrupps särskilda vårdbehov.

Vården av aidssjuka och HIV-smittade har behandlats av utskottet i
flera betänkanden. I betänkandet SoU 1985/86:15 framhöll utskottet vikten
av att utveckla vården och omhändertagandet av de aidssjuka. Utskottet
erinrade särskilt om behovet av psykosocial stödverksamhet för dem
som drabbas av sjukdomen aids eller konstateras vara smittbärare och om
att psykosocial stödverksamhet kommer att erfordras för anhöriga till dem
som drabbas av sjukdom och smitta liksom i många fall för den personal
som svarar för vården av de sjuka. Utskottet ansåg det också viktigt att
engagera olika frivilliga krafter då folkrörelser och organisationer här kan
göra viktiga insatser, t. ex. genom olika former av kamratstöd. Utskottet
betonade att innehållet i vården måste uppmärksammas inte minst för
dem som kan komma att vårdas med tvång. Vad utskottet anfört beslutade
riksdagen sedermera att ge regeringen till känna (rskr. 154).

1988/89:SoU21

Utskottet återkom till dessa frågor i betänkandet SoU 1986/87:19. Utskottet
inskärpte därvid ännu en gång betydelsen av att finna nya former
av vård för de aidssjuka och HIV-smittade. Utskottet betonade att stora
krav ställs på att man inom alla vårdformer och på alla nivåer kan möta
det växande vårdbehovet och erbjuda en anpassad vård. Utskottet pekade
också på att behovet av psykosocial stödverksamhet kommer att vara
stort, såväl för de direkt drabbade som deras anhöriga och den personal
som skall vårda dem. Även dessa uttalanden från utskottets sida beslutade
riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 187).

Vid sin senaste behandling av frågor om vården av sjuka och smittade
anförde utskottet följande (SoU 1987/88:10 s. 14):

De av utskottet tidigare gjorda uttalandena äger alltjämt sin giltighet.
Även i propositionen framhålls att de HIV-smittade och AIDS-sjuka patienterna
måste få ett fullgott medicinskt omhändertagande och ett lika gott
psykosocialt stöd. Propositionen slår fast att sjukvårdshuvudmännen enligt
hälso- och sjukvårdslagen också har ett ansvar att erbjuda HIV-smittade
och AIDS-sjuka ett kvalificerat psykosocialt omhändertagande. Enligt
propositionen bör bidrag utgå till olika organisationers insatser för psykosocialt
stöd. Utskottet vill i det sammanhanget understryka att många
frivilliga och intresseorganisationer som liksom kyrkan och trossamfunden
utför ett synnerligen förtjänstfullt arbete bland och för de smittade och
sjuka. Deras stora erfarenhet av arbete med människor är en viktig resurs i
detta sammanhang. Utskottet delar därför bedömningen i propositionen
och motionerna att bidrag skall kunna utgå för sådana insatser.

Med den inriktning av de fortsatta insatser som sålunda framgår av
propositionen finns det enligt utskottets mening anledning anta att motionärernas
synpunkter kommer att bli tillgodosedda utan något riksdagens
initiativ.

Med det anförda avstyrkte utskottet de då aktuella motionsyrkandena.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om de uttalanden som utskottet tidigare gjort i denna
fråga. Det finns också skäl att erinra om vad som redovisats ovan om
behovet av utbildning för vårdpersonalen och de uttalanden som utskottet
där gjort om vikten av utvecklingsarbete och utbildning av vårdpersonal
för att vården av HIV-smittade och aidssjuka skall kunna nå den höga
kvalitet som är nödvändig. Ett omfattande arbete pågår också på detta
område. Utskottet anser det därför inte nödvändigt med något nytt uttalande
från riksdagens sida med anledning av motion So514 (c) yrkande 11.
Detta avstyrks följaktligen.

I motion 1988/89:So514 (c) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen om behovet av omvårdnadsforskning
(yrkande 14). Motionärerna anser att omvårdnadsforskning
för patientgruppen HIV/aids måste uppmärksammas mer i framtiden.
Motionärerna framhåller vissa erfarenheter från hälsouniversitetet i Linköping.

Utskottet har återkommande i olika betänkanden om HIV/aids betonat
betydelsen av att satsningar görs när det gäller forskningen om aids. När
det gäller den icke-medicinska forskningen har utskottet uttalat, bl. a. i

1988/89:SoU21

betänkandet SoU 1986/87:19, att ytterligare åtgärder måste vidtas för att
stimulera till forskning kring aids, särskilt på det samhälls- och beteendevetenskapliga
området. I betänkandet SoU 1987/88:10 uttalade utskottet
att utskottets tidigare uttalanden om forskningens stora betydelse när det
gäller HIV/aids alltjämt gör sig gällande med stor kraft. Utskottet framhöll
att långsiktigheten i stödet till denna forskning måste garanteras och att
denna forskning ställer stora krav på resurser, som det är viktigt att
samhället kan tillgodose.

Utskottet delar det synsätt som framkommer i motionen. Vid åtskilliga
tillfällen tidigare har utskottet också framhållit att omvårdnadsforskningen
när det gäller HIV och aids måste ha en framskjuten ställning. Ett
arbete på området har också inletts och det är enligt utskottet viktigt att
detta kan fortsätta.

Utskottet förutsätter, inte minst mot bakgrund av de uttalanden som
riksdagen redan gjort om betydelsen av forskning när det gäller omvårdnaden
om de aidssjuka och HIV-smittade, att den aktuella motionen skall bli
tillgodosedd utan något nytt uttalande från riksdagens sida. Därför avstyrker
utskottet yrkande 14 i motion So514 (c).

Smittskyddsarbete m. m.

I motion 1988/89:So528 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om stöd, rådgivning och kontaktspårning
(yrkande 6). Motionärerna anser att det i vaije landstingsområde bör finns
centra med expertis för kvalificerad hjälp åt smittade. Dessa centra kan
också fungera som informationscentra och bistå enskilda och organisationer
med sakkunskap och råd. Motionärerna betonar betydelsen av att det
finns en mångfald av stöd- och vårdformer samt jourverksamhet och
framhåller därvid värdet av olika enskilda ideella organisationers arbete. I
motionen påtalas också vikten av kontaktspårning för att stoppa smittspridningen.
Enligt motionärerna finns en unik kompetens och erfarenhet
för detta arbete hos landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar.
Denna kompetens måste utvecklas och utökas.

I motion 1988/89:So514 (c) hemställs att riksdagen hos regeringen skall
begära initiativ för ”dispensär”-verksamhet för HIV-problematiken (yrkande
13). Motionärerna anser att det behövs en dispensärverksamhet
med specialistutbildad personal med ett totalt omhändertagandeansvar för
patienternas vård, liknande den som tidigare fanns för de människor som
drabbades av tuberkulos. En liknande verksamhet bör enligt motionärerna
prövas i arbetet med att bekämpa aids.

1 betänkandet 1987/88:10 behandlade utskottet motionsyrkanden av motsvarande
innehåll som i de nu aktuella motionerna. Utskottet uttalade att
det delade uppfattningen att kontaktspåmingen utgör ett viktigt led i
aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger bör
tillvaratas och analyseras. Samtidigt framhöll utskottet att ett effektivt
smittspåmingsarbete kräver att patienten känner förtroende för den personal
som skall utföra smittspåmingsarbetet. Utskottet anförde vidare att

1988/89:SoU21

kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren personal. Utskottet
såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen vidtagit för att förstärka
kunskaperna om bl. a. kontaktspårning. I betänkandet hade redovisats
att kontaktspårningen hade behandlats vid vissa konferenser och att en
särskild arbetsgrupp samlat och redovisat kunskaper och erfarenheter som
finns hos hälso- och sjukvårdspersonal. Gruppen hade också lämnat förslag
om hur kontaktspårning kan bedrivas. Arbetet hade publicerats i
serien Socialstyrelsen redovisar (nr 1987:13, Kontaktspårning vid sexuellt
överförbara infektioner). Utskottet underströk starkt vikten av att kontaktspårningen
snarast byggs ut.

När det gäller särskilda centra med expertis för aidsarbetet anförde
utskottet följande (s. 31):

Utskottet delar uppfattningen i motionerna att det inom varje landsting
nära de HIV-smittade och AIDS-drabbade patienterna måste finnas människor
med särskild kunskap om HIV och AIDS.

Många HIV-smittade kan leva lång tid utan särskilda symtom på sin
sjukdom eller smitta. Efter ett antal år kan den smittade utveckla olika
symtom på kroniska sjukdomar. När immunförsvaret har skadats alltför
svårt uppträder sjukdomstillståndet AIDS. Varje patient har, vilket också
framhållits tidigare av utskottet i olika sammanhang, rätt till en god vård
och ett gott omhändertagande under smittans och sjukdomens olika faser.
Vård måste kunna ges såväl patienter som bor kvar i sitt hem som patienter
som behöver tas in på sjukhus. Arbetet med att förhindra smittans
spridning i samhället kräver insatser av kunnig och erfaren personal inom
olika vårdområden.

I betänkandet SoU 1986/87:19 uttalade utskottet bl. a. att utskottet
ansåg det betydelsefullt att beakta den resurs som den kurativa delen av
mottagningarna för sexuellt överförda sjukdomar utgör när det gäller
arbetet med AIDS och HIV. Utskottet delar motionärernas syn på betydelsen
av att läkare och annan vårdpersonal vid behov kan vända sig till mera
erfaren personal som då kan fungera som expertis. Samtidigt vill dock
utskottet betona att goda kunskaper krävs hos alla dem som har att ta del i
vården av smittade och sjuka.

I (budget]propositionen anmäler socialministern att hon i den aviserade
propositionen om ny smittskyddslag kommer att föreslå en förstärkning av
smittskyddsläkarorganisationen. I avvaktan härpå anser utskottet inte att
riksdagen har anledning att ta några initiativ som rör smittskyddets lokala
organisation.

Utskottet erinrar om de uttalanden som tidigare gjorts om betydelsen av
smittskyddsarbetet och också behovet av kunnig personal för detta arbete.
Genom den nya smittskyddslagen (1988:1472) som träder i kraft den 1 juli
i år har en förstärkning skett av smittskyddsorganisationen. Utskottet
anser det mot denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av de aktuella motionsyrkandena. Därför
avstyrker utskottet motionerna So528 (m) yrkande 6 och So514 (c) yrkande
13.

I motion 1988/89:So514 (c) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen om möjligheterna för
smittskyddsläkarna att fullgöra sitt arbete vad gäller HIV/aids (yrkande 5).

1988/89:SoU21

Motionärerna anför att smittskyddsläkarna måste garanteras resurser som
motsvarar de nya kraven enligt smittskyddslagen. Motionärerna anser att
regeringen har en skyldighet att följa upp att smittskyddsläkarna i varje län
får de medel som krävs för en ändamålsenlig verksamhet.

Vid sin behandling i höstas av förslaget till ny smittskyddslag (prop.
1988/89:5, SoU9) behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande. Utskottet
anförde därvid följande:

Utskottet konstaterar att en förutsättning för ett fungerande smittskydd är
givetvis att tillräckliga resurser finns såväl lokalt söm centralt. Det åligger
socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa smittskyddsverksamheten i
landet. Som utskottet ovan anfört får regeringen dessutom anses ha ett
särskilt ledningsansvar då det gäller mycket svåra samhällsfarliga sjukdomar.
I detta ligger enligt utskottets mening att regeringen kontinuerligt
måste hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de samhällsfarliga
sjukdomarna och vid behov tillse att erforderliga medel ställs till smittskyddsverksamhetens
förfogande. Något särskilt riksdagsinitiativ beträffande
uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till smittskyddslagen
är därför obehövligt.

Mot den bakgrunden avstyrkte utskottet den då aktuella motionen.

Utskottet, som erinrar om att den nya smittskyddslagen träder i kraft först
den 1 juli 1989, finner inte skäl till något ändrat ställningstagande. Utskottet
avstyrker således yrkande 5 i motion So514 (c).

I motion So514 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om tvångsisolerads möjlighet att enligt smittskyddslagen
begära att isoleringen skall upphöra (yrkande 6). Motionärerna anser
det inte rimligt att vårdbehovet skall omprövas närhelst den intagne så
begär. För att isoleringen skall kunna hävas måste det finnas anledning att
tro att situationen för den intagne varaktigt skall ha förändrats. Det kan,
anser motionärerna, inte vara förenligt med den vårdades intresse att
prövningen sker slentrianmässigt, vilket det finns risk för med nuvarande
bestämmelse.

Tvångsisolering får enligt den nya smittskyddslagen pågå under högst tre
månader från den dag den smittade på grund av beslutet om isolering togs
in på sjukhus (40 §). Länsrätten får dock efter ansökan av smittskyddsläkaren
besluta att tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den längsta tiden
enligt 40 §. Ett sådant beslut får avse högst sex månader åt gången (41 §).
Den bestämmelse i smittskyddslagen (1988:1472) som motionärerna
åsyftar i motionen är 42 §. Enligt denna skall smittskyddsläkaren, när det
inte längre finns skäl för tvångsisolering, ofördröjligen besluta att tvångisolering
skall upphöra. Om den tvångsisolerade begär att tvångsisoleringen
skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen besluta i
frågan.

Vid sin behandling av regeringens förslag till ny smittskyddslag hösten
1988 behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella.
Därvid anförde utskottet bl. a. följande (1988/89:SoU9 s. 11 — 12):

1988/89:SoU21

Utskottet konstaterar att skälet för ett beslut om tvångsisolering vanligen
är att en smittad inte frivilligt medverkar till de åtgärder, som behövs för

att hindra smittspridning. Det ligger också i sakens natur att ett beslut om
tvångsisolering inte definitivt kan begränsas i tiden när beslutet fattas.
Längden på tvångsisoleringen kommer, som framhålls i propositionen, att
bli avhängig bl. a. av den isolerades inställning till sin situation och till sin
omgivning. Tvångsisolering får inte bli ett innehållslöst avskiljande från
omvärlden, utan tiden måste användas till att på lämpliga sätt motivera
den isolerade att förändra sin attityd. Då en sådan attitydförändring har
skett skall tvångsisoleringen givetvis upphöra.

Enligt utskottets uppfattning bör samhället begränsa en tvångsvis omhändertagen
persons möjlighet att begära att ett tidsobestämt omhändertagande
skall upphöra, endast om det klart påvisats att en begränsning är
oundgängligen nödvändig för att hindra ett missbruk. Utskottet förutsätter
att regeringen följer utvecklingen vad gäller bl. a. fattade beslut om tvångsisolering
och isoleringstider samt återkommer till riksdagen, om missförhållanden
visar sig uppstå i något avseende. Riksdagen bör mot denna
bakgrund inte nu ta något initiativ för att närmare reglera den tvångsintagnes
möjlighet att begära att isoleringen skall upphöra.

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning. Den nya smittskyddslagen har
ännu inte trätt i kraft och därför föreligger inte några erfarenheter av den
obegränsade rätten att begära omprövning av isoleringsbeslut. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion So514 (c) yrkande 6.

1 motion I988/89:So528 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan tillämpas
när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig
sjukdom (yrkande 8). Motionärerna anför att det skall vara
förenat med stränga straff att medvetet sprida HIV-smitta. Eftersom smittskyddslagen
saknar straffbestämmelser är det enligt motionärerna nödvändigt
att se över brottsbalkens bestämmelser. Det råder osäkerhet om huruvida
nuvarande regler är tillämpliga.

Den tidigare gällande straffbestämmelsen i smittskyddslagen (1968:231)
upphävdes genom beslut av riksdagen hösten 1985 (SoU 1985/86:4, RD
33, rskr. 15). Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse
skulle dock, enligt vad som framhölls i den då aktuella propositionen
(prop. 1985/86:13), inte innebära att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom
inte längre kunde vara straffbart. Propositionen hänvisade till flera
olika ställen i brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda
fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken
och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa samt 13 kap.
brottsbalken som gäller allmänfarliga brott. Särskilt nämndes bestämmelserna
om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov misshandel i 3 kap. 6 §),
vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för
annan i 9 §, spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och vårdslöshet
med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva
straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1984/85:4 s. 7). I sammanhanget
framhöll utskottet vad gällde frågan om straffbarhet enligt brottsbalken
att bedömningen huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankom -

1988/89:SoU21

mer på vederbörande domstol och att riksdagen således inte kunde uttala
sig om vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.

1 anslutning till regeringens förslag till ny smittskyddslag (prop.
1988/89:5) väcktes en motion av samma innebörd som den nu aktuella.
Utskottet redovisade därvid de ovan återgivna uttalandena och anförde
vidare:

Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig skyldig till en
handling som är straffbar enligt brottsbalken måste avgöras av vederbörande
domstol. Såvitt utskottet har sig bekant har ingen sådan fråga som
motionärerna berör varit föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets
mening bör riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några
initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i brottsbalken.

Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motion
So528 (m) yrkande 8.

I samma motion, So528 (m), hemställs att riksdagen beslutar om en sådan
ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett om denne
vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande
läkare (yrkande 7).

Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande i höstas anförde
utskottet följande i betänkandet 1988/89:SoU9 (s. 13—14):

I propositionen framhålls (s. 97) att det är av utomordenligt stor betydelse
för smittskyddet att man i så stor utsträckning som möjligt underlättar för
den enskilde att ta kontakt med hälso- och sjukvården. Alla sjukvårdsbesök
inom den landstingskommunala vården, som görs med anledning av
en samhällsfarlig sjukdom, bör därför vara gratis för den enskilde. Detta
bör, framhålls det i propositionen, gälla både den undersökning och utredning
som görs för att fastställa om en sådan sjukdom föreligger, och den
efterföljande vård och behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet
att vård och behandling skall vara gratis för patienten utgör inte något
hinder mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten
sjukhusvård, anförs det vidare. För den som väljer att vända sig till
privatpraktiserande läkare vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom,
föreslås i propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig
sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall erläggas vid
besök för vård eller behandling.

Utskottet delar uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för
ett fungerande smittskydd att var och en som smittats av en samhällsfarlig
sjukdom söker läkare för undersökning, och att kontakterna med sjukvården
därför måste underlättas så mycket som möjligt. Att göra besöken
inom den lanstingskommunala sjukvården gratis för patienten är en väg
till detta mål. Det är likaså värdefullt att besök hos privatpraktiserande
läkare för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger är gratis. Då
det gäller vård och behandling delar utskottet den uppfattning som framförs
i propositionen att patientavgift bör erläggas om denna ges av en
privatpraktiserande läkare.

1988/89:SoU21

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motion
So528 (m) yrkande 7.

HIV-testning

I motion 1988/89:So528 (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförs om HIV-testning i motionen (yrkande
1). Motionärerna anför att en väl utbyggd och klokt inriktad HIV-testning
av god kvalitet måste vara ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården.
Testningen bör enligt motionärerna successivt utvidgas. Orsakerna till att
antalet HIV-tester varit avtagande under senare tid, särskilt i fråga om
homosexuella, måste noga analyseras.

HIV-testningen har behandlats av utskottet i flera betänkanden. I betänkandet
SoU 1986/87:19 uttalade utskottet bl. a. att det fann det värdefullt
att testningen vidgas även till grupper utanför blodgivare och de människor
som uppvisar ett s. k. riskbeteende, eftersom detta bidrar till en
önskvärd avdramatisering av provtagningarna. När det gällde testning av
gravida kvinnor hänvisade utskottet till pågående försöksverksamhet. Utskottet
uttalade som sin mening att flera skäl talar för att gravida kvinnor
bör erbjudas möjlighet till provtagning för HIV. Det konstaterades att en
sådan mer allmän testverksamhet av kvinnor inletts och att socialstyrelsen
utfärdat allmänna råd för verksamheten (SOSFS 1987:22). Utskottet anförde
i det nämnda betänkandet också följande:

Det kan enligt utskottet finnas skäl att härefter steg för steg utvidga
provtagningarna även till andra grupper i samhället, t. ex. de värnpliktiga.
Det är angeläget att medicinskt underlag fortlöpande tas fram för att man
skall kunna ta ställning till för vilka grupper en sådan utvidgad provtagning
framstår som angelägnast. En annan möjlighet kan vara att erbjuda
test i samband med andra blodprov. Regeringen bör noga följa utvecklingen
på detta område och ta de initiativ som erfordras.

Vid sin behandling av motioner om HIV-testning förra året anförde utskottet
följande (SoU 1987/88:10 s. 24 — 25):

Utskottets uttalande gör sig alltjämt enligt utskottets mening starkt

gällande. Utskottet vill särskilt betona att det är viktigt att ett medicinskt
underlag tas fram fortlöpande för att man skall kunna ta ställning till hur
provtagningarna skall kunna utvidgas på lämpligaste sätt. En stegvis utökad
testverksamhet ger inte bara kunskap om smittspridningen i samhället
och i särskilt riskutsatta grupper utan också underlag för planering av
vård- och informationsinsatser. Testningen ger även tillfälle till rådgivning
och attityd- och beteendepåverkan.

Utskottet vill även understryka vikten av att avdramatisera testningen
och att öka medvetenheten om behovet av testning hos de människor som
vet med sig att de utsatt sig för risk att smittas. Att öka testbenägenheten
hos denna grupp ter sig i nuläget som den kanske mest angelägna uppgiften.

Utskottet kan däremot inte ställa sig bakom förslaget i motion So8 (c)
om en allmän och regelbunden testning av hela landets vuxna befolkning.

1988/89:SoU21

3 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 21

En sådan omfattande och upprepad testning skulle våra ytterst svårgenomfSrbar
och ter sig för närvarande inte ändamålsenlig.

Utskottet konstaterar att vad som nu anförs i motion So528 (m) väl
överensstämmer med de uttalanden utskottet gjorde förra året. Motionen
får därmed anses redan vara tillgodosedd. Någon åtgärd från riksdagens
sida behövs inte. Yrkande 1 i motion So528 (m) avstyrks följaktligen.

I motion 1988/89:So478 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om möjlighet till anonymitet vid HIV-testning
(yrkande 5).

Frågan om anonymitet vid HIV-testning har behandlats ett flertal
gånger av utskottet. Vid sin senaste behandling, i betänkandet
1988/89:SoU9, redovisades de regler som finns i patientjoumallagen
(1985:562, senast ändrad 1986:197) och förordningen (1986:198) om
provtagning för infektion av HIV. Där återgavs också utförligt utskottets
tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet uttalade att det
vidhöll uppfattningen att en fullständig anonymitet vid HIV-test skulle
rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt utskottets uppfattning
skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller
möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället
samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett
positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Då aktuella
motioner avstyrktes.

Utskottet har inte ändrat inställning i frågan om anonymitet. Utskottet
avstyrker motion So478 (fp) yrkande 5.

Metadonbehandling

I motion 1988/89:So478 (fp) hemställs att riksdagen beslutar undanröja
den maximering av antalet metadonpatienter till 300 personer som föregående
riksmöte fastställde (yrkande 2). I samma motion begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om åtgärder
för att undanröja köerna till metadonbehandling (yrkande 3). Motionärerna
pekar på den höga dödligheten bland narkomaner som väntar på
metadonbehandling och anser det oförsvarligt att narkomaner som bedömts
behöva metadonbehandling inte omgående kan få sådan. Man
måste omgående bygga ut väl strukturerade och noga kontrollerade metadonprogram
i de områden där heroinistema bor. Behandling bör ges till
alla patienter som uppfyller de kriterier som uppställts, oberoende av
deras könummer.

I motion 1988/89:So514 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförs i motionen om metadonprogrammet (yrkande 10).
Motionärerna anser det viktigt att den metadonbehandling som förekommer
måste ske under största kontroll. Motionärerna varnar för en utveckling
som den i Danmark och Holland.

1988/89:SoU21

Utskottet behandlade förra året, i betänkandet SoU 1987/88:10, ett
motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta antal för de

missbrukare som kan få metadonbehandling. I betänkandet redovisades
det program för metadonbehandling för opiatmissbrukare som sedan en
längre tid funnits vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade
också att socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga metadonprogrammet
till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund) och till att
omfatta högst 300 patienter. Vidare redovisades de föreskrifter som socialstyrelsen
utfärdat för metadonunderhållsbehandlingen (SOSFS 1988:4).

1 det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):

HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för narkomanvården
är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara drogfri. För vissa
långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan emellertid målsättningen
med fullständig drogfrihet och drogfri vård vara svår att uppnå. Risken att
genom infekterade injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för
de intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och internationellt
har också visat att HIV-smittan sprids mycket snabbt i denna grupp.

Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av det
högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300
personer. Det är dock angeläget att urvalet av klienter sker med stor
restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet
följs. Utvidgningen får inte heller uppfattas som en
principiell förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening
fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte minst på grund
härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en övre gräns för verksamhetens
omfattning. Utskottet vill också framhålla att socialstyrelsen noga
måste följa verksamheten och regelbundet redovisa metadonprogrammets
utveckling.

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Efter socialstyrelsens beslut förra året om en utökning av antalet platser
för metadonbehandling för narkomaner från 150 till 300 platser har verksamhet
med utdelning av metadon nu kommit till stånd även i Stockholm.
Den praktiska verksamheten har mera än i Uppsala kommit att inriktas på
behandling i öppen vård. Enligt vad som rapporterats om metadonbehandlingsprojektet
ingår i dag ca 200 personer i metadonprogrammet. På
väntelista står ytterligare 200 personer. För närvarande tar man in tre —sex
nya patienter per månad i metadonprogrammet. Enligt vad som uppgivits
är det inte det tak som satts till högst 300 personer som utgör det största
hindret mot att antas till metadonbehandling utan bristen på utbildad
personal. Utskottet har tidigare betonat att det är angeläget att urvalet av
klienter för behandling med metadon måse ske med stor restriktivitet och
att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogammet följs.
Utskottet har också framhållit att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten
och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling. Utskottet
vidhåller sin tidigare uppfattning. Utskottet kan konstatera att
denna mycket väl överensstämmer med vad som anförs i motion So514
(c). Utskottet anser det därför obehövligt med något uttalande från riksdagens
sida med anledning av motionen. Yrkande 10 i motionen avstyrks
därför.

1988/89:SoU21

Vad gäller kraven i motion So478 (fp) på att taket för antalet metadonpatienter
på 300 personer skall undanröjas vidhåller utskottet sin tidigare
inställning. Som framgått i det föregående är det inte den maximering som
satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att de som
väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte kunnat få den
avsedda behandlingen. Utskottet ser därför inte något skäl att ändra sin
tidigare inställning i denna del. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion So478 (fp) yrkandena 2 och 3.

Medelsanvisningen

Regeringen föreslår för budgetåret 1989/90 under anslaget A 5 Insatser
mot aids ett reservationsanslag på 226000000 kr. (Motsvarande belopp
för innevarande budgetår är 230000000 kr.) För förebyggande insatser
beräknas 106 milj. kr. Från den beräknade ramen för förebyggande insatser
avses utgå visst bidrag till driften av ett nytt säkerhetslaboratorium vid
statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och till andra insatser inom
medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning.

Till de medel för bekämpning av aids som ovan nämnts kommer 8,2
milj. kr. för socialstyrelsens insatser mot aidsepidemin och ca 15,2 milj. kr.
till en basorganisation m.m. vid statens bakteriologiska laboratorium
(SBL). Tillsammans med 35 milj. kr. som föreslås bli ställda till förfogande
under förslagsanslaget H 2 Bidrag till missbrukarvård m.m. skulle sammanlagt
ca 284,4 milj. kr. få disponeras för åtgärder mot HIV/aids under
budgetåret 1989/90.

Medelsanvisningen och statens ansvar för smittskyddsarbetet

Statsbidrag till särskilt drabbade kommuner och landsting för bekämpningen
av sjukdomen aids har utgått vid tre tillfällen (SoU 1985/86:25,
1986/87:19 och 1987/88:10).

Med anledning av vissa uttalanden av socialutskottet i betänkandet SoU
1987/88:10 om att man inte nu bör låsa sig för en tidsgräns efter vilken
inga ytterligare statsbidrag skall utgå till vissa särskilt drabbade landsting
och kommuner (uttalandena återges mera fullständigt nedan) uttalar departementschefen
i budgetpropositionen att det är viktigt att huvudmännen
efter en övergångstid tar finansieringsansvaret för de insatser mot
HIV/aids som planeras och genomförs. Det extra bidraget har varit avsett
att hjälpa huvudmännen att snabbt komma igång med nödvändiga åtgärder
för att förhindra smittspridningen. 1 budgetpropositionen framhåller
departementschefen att det förhållandet att staten övergångsvis underlättat
smittskyddsarbetet inom de värst drabbade regionerna inte på sikt får
leda till en annan kostnadsfördelning mellan staten och de kommunala
instanserna än den som motsvaras av ansvaret för olika åtgärder inom
samhället. Departementschefen anser sig inte vara beredd att i budgetpropositionen
ta ställning till frågan i vilken utsträckning det extra statsbidraget
skall utgå för tiden efter år 1989. Erfarenheterna om hur epidemin
utvecklar sig i Sverige bör avvaktas.

1988/89:SoU21

I motion 1988/89:So5l4 (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
av vad som anförs i motionen beträffande behovet av insatser mot HIV/
aids i storstadsregionerna (yrkande 15). Motionärerna är kritiska mot den
bedömning som görs i budgetpropositionen när det gäller statsbidraget till
storstadskommunerna. Enligt motionärerna kommer det att finnas behov
av statsbidrag till storstadskommunerna för ytterligare ett antal år framöver.

I motion 1988/89:So478 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som i motionen anförs om det särskilda bidraget till HIV-insatser i
storstadsregionerna (yrkande 6). Motionärerna anser det oacceptabelt att
regeringen försöker avskaffa det särskilda bidraget till storstadsområdena.
Ett sådant bör utgå även under 1990. Liknande synpunkter framförs även i
motion 1988/89:So210 av Ylva Annerstedt m.Jl (fp). I motionen hemställs
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att statsbidrag
till HIV-bekämpning skall utgå till Stockholms läns landsting också efter
1990 (yrkande 2).

I motion So528 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om statens övergripande ekonomiska ansvar när
farliga smittsamma sjukdomar uppträder med ett snabbt spridningsförlopp
(yrkande 2).

Utskottet har i olika betänkanden om aids och HIV behandlat statens
ansvar för smittskyddet. 1 betänkandet SoU 1985/86:15 uttalade utskottet
bl. a. att det måste vara en nationell angelägenhet att kampen mot aids —
som utgör ett nytt och allvarligt hot mot folkhälsan — intensifieras och
bedrivs effektivt på alla nivåer. Detta kan, sade utskottet, uttryckas på så
sätt att staten måste ha ett särskilt ledningsansvar för arbetet med dessa
frågor. Utskottet framförde som sin åsikt att problemet med att storstadsområdena
skulle komma att drabbas av en stor del av kostnaderna för
kampen mot aids i första hand borde beaktas inom ramen för de ekonomiska
överläggningar som regelbundet hålls mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet fann det dock sannolikt att de åtgärder som
åvilar landstingskommuner och kommuner kommer att ställa krav på
särskilda resurser.

Statsbidrag till särskilt drabbade kommuner och landsting har, vilket
också framgått ovan, efter utskottets uttalanden i betänkandet SoU
1985/86:15 utgått vid tre tillfällen (SoU 1985/86:25, 1986/87:19 och
1987/88:10). I det sistnämnda betänkandet uttalade utskottet bl. a. följande
(s. 41-42):

Genom att spridningen av HIV i stor utsträckning är koncentrerad till
Storstockholmsområdet men även till Malmö och Göteborg har dessa
storstadsområden drabbats av en stor del av kostnaderna för kampen mot
AIDS. Utskottet vill betona att en effektiv smittbekämpning i storstadsområdena
måste anses ligga i hela landets intresse. Ett effektivt smittskyddsarbete
inom de mest utsatta områdena gagnar övriga huvudmän i
landet. Utskottet vill också erinra om de uttalanden som utskottet tidigare
gjort om att kampen mot AIDS och HIV måste anses vara en nationell
angelägenhet.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att uttala att finansierings -

1988/89:SoU21

4 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 21

ansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och AIDS från och med
1990 helt skulle kunna föras över till resp. huvudman. Enligt utskottets
mening är det troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest
drabbade kommunerna och landstingen kommer att behövas under betydligt
längre tid om arbetet mot AIDS skall kunna bedrivas så effektivt som
förutsatts från statsmakternas sida. Utskottet anser därför inte att man nu
bör låsa sig för en tidsgräns varefter inga ytterligare statsbidrag utgår.

Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

Statens ekonomiska ansvar för smittskyddet behandlades även i samband
med utskottets behandling av förslaget till ny smittskyddslag. I
betänkandet 1988/89:SoU9 redovisades bl. a. uttalanden i propositionen
med förslag till ny smittskyddslag men också de ovan återgivna utskottsuttalandena.
Utskottet anförde därtill bl. a. följande (s. 15 f.):

Enligt den nya smittskyddslagen skall landstingskommunerna svara för det
individinriktade smittskyddet inom sina resp. områden. Kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder skall även i fortsättningen svara för de
objektinriktade åtgärder som behövs för att hindra smittspridning från
smittkällor i den fysiska miljön.

Departementschefen framför som sin uppfattning (s. 103) att ansvarsoch
uppgiftsfördelningen i smittskyddslagen bör återspeglas i fördelningen
av kostnaderna. Utgångspunkten för hur kostnaderna skall fördelas bör
således vara att var och en svarar för sina egna kostnader. Detta innebär
att varje landstingskommun bör svara för kostnader för smittskyddsåtgärder
inom landstingsområdet, inberäknat bl. a. smittskyddsläkarens organisation
och verksamhet samt att kommunerna också framgent bör svara för
de kostnader som föranleds av miljö- och hälsoskyddsnämndernas smittskyddsverksamhet.

I propositionen görs bedömningen (s. 98) att förslaget till ny smittskyddslagstiftning
innebär måttliga kostnadsökningar och att den föreslagna
förstärkningen av den landstingskommunala smittskyddsorganisationen
i princip är den enda åtgärd som leder till ökade kostnader.

Utskottet delar uppfattningen att landstingskommunerna bör ha ansvaret
för det individinriktade smittskyddet i den nya smittskyddslagstiftningen.
Ansvaret bör som framhålls i propositionen (s. 40) avse bl. a. en
skyldighet att på olika sätt förebygga uppkomsten och hindra spridningen
av smittsamma sjukdomar. Det är vidare självklart att ansvaret även
innebär en skyldighet att undersöka och behandla sjuka och andra smittbärare.
De uppgifter landstingskommunerna sålunda skall svara för inom
smittskyddet omfattas enligt utskottets mening av landstingskommunernas
ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet kan inte biträda ett
förslag om ett specialdestinerat statsbidrag vid sidan av det av riksdagen
accepterade systemet för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Detta principiella ställningstagande kan emellertid inte tolkas så att
staten inte har något ekonomiskt ansvar på smittskyddets område. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om de uttalanden det vid olika tillfällen
gjort beträffande sjukdomen AIDS.

Utskottet återgav därefter utskottets tidigare uttalanden i SoU 1985/86:15
och 1987/88:10. Utskottet fortsatte senare (se bet. s. 17):

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden beträffande ansvaret för bekämpningen
av sjukdomen AIDS. Uttalandena har gjorts med anledning
av den konkreta situation som uppstått i och med sjukdomen AIDS. Det

1988/89:SoU21

principiella ställningstagandet omfattar emellertid enligt utskottets uppfattning
även andra samhällsfarliga sjukdomar, som är mycket farliga och
kan fä explosiv utbredning, men som förekommer främst i vissa utsatta
områden. Mot bakgrund av att riksdagen således så sent som våren 1988
ställde sig bakom utskottets uttalanden om ansvaret för kampen mot
sjukdomen AIDS, anser utskottet det obehövligt med något nytt uttalande
i den principiella frågan.

Utskottet ansåg det då aktuella motionsyrkandet tillgodosett, varför det
avstyrktes.

Utskottet gör här följande bedömning.

Utskottet erinrar om det tidigare gjorda ställningstagandet i frågan om
statens ansvar för HIV och aids. Det finns dock anledning att påpeka att
utskottet inte uttalat sig emot principen att de för sjukvården i storstadsområdena
ansvariga huvudmännen så småningom måste räkna med att ta
över ansvaret för finansiering av de inom deras områden nödvändiga
insatserna mot HIV och aids. Utskottet har emellertid vid flera tillfällen
anfört att utskottet ännu anser det vara för tidigt att binda sig för en
tidsgräns när det statliga bidraget till storstadsområdena bör upphöra.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Regeringen bör därför återkomma
med förslag om anslag för år 1990.

Utskottet erinrar även om vad utskottet uttalade i höstas om statens
ansvar över huvud taget när farliga smittsamma sjukdomar uppträder med
ett snabbt spridningsförlopp.

Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So514 (c) yrkande
15, So478 (fp) yrkande 6, So210(fp) yrkande 2 och So528 (m) yrkande 2
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stödet till de blödarsjuka

I motion 1988/89:So430 av Margareta Persson och Lahja Exner (båda s)
hemställs att riksdagen skall ge regeringen till känna att Förbundet Blödarsjuka
i Sverige tillerkänns medel inom ramen för anslaget A 5 —
Insatser mot aids.

Socialdepartementet beslutade i november 1988 att ge Förbundet Blödarsjuka
i Sverige bidrag med 200000 kr. till förbundets allmänna arbete
med frågor rörande HIV/aids och till fritidsaktiviteter för HIV-smittade
blödarsjuka och deras anhöriga. Samtidigt beslutade departementet att
tilldela Noaks Ark/Röda korset 600 000 kr. för en försöksverksamhet med
psykosocialt stöd och information för HIV-smittade blödarsjuka och deras
anhöriga. Båda anslagen avsåg en ettårsperiod. Föredraganden uttalade i
anslutning till beslutet att det statliga stödet på intet sätt fritar de berörda
sjukvårdshuvudmännen från skyldigheten att också göra ekonomiska insatser
till stöd för de HIV-smittade blödarsjuka.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att före den 1 september 1989 redovisa
en utvärdering och också lämna förslag till utformning av den framtida
stödverksamheten.

1988/89:SoU21

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att det finns en väl
fungerande stödverksamhet för de blödarsjuka som drabbats av HIV och
deras anhöriga. Utskottet konstaterar att bidrag utgått till stödverksamhet
för de blödarsjuka ur förra årets aidsanslag. Vidare kan konstateras att
socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att redovisa en utvärdering av
hittills gjorda insatser men också lämna förslag till hur verksamheten bör
utformas för framtiden.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte finns något behov av
uttalande från riksdagens sida med anledning av motion So430 (s). Motionen
avstyrks således.

Utskottet har i det föregående avstyrkt vissa motionsyrkanden om användningen
av medlen i anslaget A 5 (se närmast föregående avsnitt och s.
20-ovan). Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till
medelsanvisning i övrigt.

Hemställan
Utskottet hemställer

Försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare 1.

beträffande upphörande av all verksamhet med utbyte av sprutor
och kanyler

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sol2 och 1988/89:So 15,

2. beträffande villkoren för fortsatt försöksverksamhet

att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse och med anledning
av motionerna 1988/89:So 13, 1988/89:So 17,

1988/89:So514 yrkande 9 och 1988/89:Sol8 yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 1988/89:So 18 yrkande 1, 1988/89:Sol4,
1988/89:Sol6 och 1988/89:So478 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande regeringens skrivelse i övrigt att riksdagen beslutar
att vad som i övrigt anförs i skrivelsen om överväganden inte skall
föranleda något riksdagens uttalande,

Medelsanvisning till Insatser mot aids m. m.

4. beträffande informationen om aids m. m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkandena 1 och 2,

5. beträffande sambandet mellan alkohol och HIV/aids
att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 7,

6. beträffande förutsättningarna för skolans sex- och samlevnadsundervisning att

riksdagen avslår motion 1988/89:So528 yrkandena 3 och 4,

7. beträffande tillkännagivande om resurser för skolans sex- och
samlevnadsundervisning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So 478 yrkande 1,
1988/89:So514 yrkande 3 och 1988/89:So528 yrkande 5,

8. beträffande en undersökning om sexualvanorna
att riksdagen avslår motion 1988/89:So409,

1988/89:SoU21

9. beträffande utbildning av värd- och hemtjänstpersonal
att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 4,

10. beträffande vårdresurser för missbrukare

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 8,

11. beträffande friskvårdsprogram

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 12,

12. beträffande vårdorganisationen

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 11,

13. beträffande omvårdnadsförskning

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 14,

14. beträffande smittskyddsarbetets organisation

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So528 yrkande 6 och
1988/89:So514 yrkande 13,

15. beträffande resurser för smittskyddsarbetet

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 5,

16. beträffande upphörande av tvångsisolering

att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 6,

17. beträffande viss översyn av brottsbalkens strajföestämmelser
att riksdagen avslår motion 1988/89:So528 yrkande 8,

18. beträffande patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen att

riksdagen avslår motion 1988/89:So528 yrkande 7,

19. beträffande inriktning av HIV-testningen

att riksdagen avslår motion 1988/89:So528 yrkande 1,

20. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1988/89:So478 yrkande 5,

21. beträffande utvärdering av metadonprogrammet
att riksdagen avslår motion 1988/89:So514 yrkande 10,

22. beträffande maximering av antalet metadonpatienter m. m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:So478 yrkandena 2 och 3,

23. beträffande statens övergripande ansvar för insatser mot HIV
m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So514 yrkande
15, 1988/89:So478 yrkande 6, 1988/89:So210 yrkande 2 och
1988/89:So528 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

24. beträffande stödet till de blödarsjuka
att riksdagen avslår motion 1988/89:So430,

25. beträffande medelsanvisning till Insatser mot aids

att riksdagen med bifall till propositionen till Insatser mot aids för
budgetåret 1989/90 anvisar ett reservationsanslag på 226 000000 kr.

Stockholm den 13 april 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

1988/89:SoU21

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson
(s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd
Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m) [mom. 4 — 25], Rosa Östh
(c), Gudrun Schyman (vpk), Jan Andersson (s), Ingegerd Troedsson (m)
[mom. 1 —3], Barbro Westerholm (fp) och Marianne Samuelsson (mp).

Reservationer

1. Upphörande av all verksamhet med utbyte av sprutor och
kanyler (mom. 1)

Sten Svensson och Per Stenmarck (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”1 syfte”
och slutar med ”dessa motioner.” bort ha följande lydelse:

Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största problem.
Narkotika är ett dödligt gift och dess användning har dessutom förorsakat
det svenska samhället en dyster brottsutveckling. Denna insikt har bl. a.
givit riksdagen anledning att fatta ett beslut om kriminalisering av narkotikakonsumtion.
Det ter sig därför verklighetsfrämmande att samma riksdag
skulle medge att man tillhandahåller verktygen åt missbrukarna, vilket
skulle underlätta ett fortsatt missbruk och brottsliga handlingar.

Mot denna bakgrund tar utskottet bestämt avstånd från vaije tanke på
att en fri utdelning eller ett fritt utbyte av sprutor och kanyler till missbrukare
skall tillåtas förekomma.

I sin skrivelse till riksdagen konstaterar regeringen att det ännu är för
tidigt att uttala sig om vilka effekter som en utdelning av sprutor kan ha för
dels spridningen av HIV-smitta bland de intravenösa missbrukarna, dels
omfattningen av missbruket. Regeringen redovisar dock att den — för att
få underlag för en vetenskaplig utvärdering — är beredd att godta en
treårig försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler på
högst fyra platser om vissa villkor kan uppfyllas.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det inte finns vetenskaplig
grund för att anse att man kan förhindra spridning av HIV genom att
starta fler utbytesprogram. Utskottet kan inte instämma i socialstyrelsens
slutsats att fördelarna överväger nackdelarna. Inte heller kan utskottet
biträda socialstyrelsens förslag till fortsatt och utbyggd försöksverksamhet.
Socialstyrelsens förslag står i klar strid med riksdagens restriktiva hållning
att eliminera alla led i narkotikahanteringen, ett förhållningssätt som för
övrigt överensstämmer med ansträngningarna att begränsa HIV-smittan.
En verksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
kan således inte godtas utifrån dagens kunskaper och erfarenheter.

Uppfattningen att utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
skulle leda till minskad smittspridning och i ett längre perspektiv
minskat narkotikamissbruk bygger enligt utskottets mening på en felaktig
- och fördomsfull - bedömning av narkotikamissbrukarens roll för
spridning av HIV-smitta i samhället och på en felaktig analys av narkotikamissbrukarens
livsföring.

1988/89:SoU21

Utskottet anser vidare att man inte kan dra för långtgående slutsatser av
försöket med utdelning av sprutor i Lund. Stockholm och Lund skiljer sig
åt både vad gäller storlek och missbrukskultur. I Stockholm finns en
organiserad och utbyggd narkomanvård just för att påverka narkotikamissbrukare
att förändra sin livsföring och skydda sig för HIV-smitta.

Kriminalisering av själva narkotikamissbruket, kraftigt ökat sociallagstvång
mot narkotikamissbrukare och utdelning av sprutor och kanyler
till narkotikamissbrukare är ett budskap som inte går att förstå. En verksamhet
med utdelning av sprutor sammantaget med övriga nämnda
tvångsåtgärder motverkar den enskilda individens möjligheter att seriöst
överväga eget ansvarstagande för den personliga livsföringen. Personligt
ansvarstagande är det enda verkligt effektiva medlet mot ökad smittspridning.
Denna åsikt omfattas av samhällets myndigheter och propageras för
till allmänheten och bör självfallet gälla även missbrukare.

Utdelning av sprutor och kanyler ökar risken för ytterligare stigmatisering
av en redan utslagen grupp. Det är en risk som inte bör tas för en
åtgärd med så osäkert smittskyddsvärde.

Socialstyrelsens motiv för fortsatt försöksverksamhet är som utskottet
redan anfört inte övertygande. Förslaget får knappt ett halvhjärtat stöd
från regeringen. Reservationerna är många i regeringens skrivelse. De
etiska motiven för en avvisande hållning överväger. Utskottet anser därför
att försöksverksamheten snarast skall avbrytas.

I stället för den föreslagna försöksverksamheten måste kraftfulla åtgärder
sättas in såväl mot narkotikamissbruket som mot HIV/aids. Utskottet
vill ännu en gång framhålla vad som sagts i det föregående om att kampen
mot narkotikamissbruket måste föras med samma kraft och envishet som
kampen mot aids och att samhället inte vare sig i ord eller handling får
agera så att den ena kampen uppfattas som mindre viktig än den andra.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av regeringens skrivelse och
med anledning av motionerna So 12 (m) och So 15 (c) bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande upphörande av all verksamhet med utbyte av sprutor
och kanyler

att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse och med
bifall till motionerna 1988/89:Sol2 och 1988/89:So 15 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Upphörande av all verksamhet med utbyte av sprutor och
kanyler (motiveringen till mom. 1)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Ännu saknas” och som på s.
12 slutar med ”dessa motioner.” bort ha följande lydelse:

Utskottet är inte berett att ställa sig bakom kraven på att all verksamhet
med utdelning av sprutor och kanyler skall upphöra. Utskottet kommer i
det följande att utveckla sin syn i denna fråga. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna So 12 (m) och So 15 (c).

1988/89:SoU21

3. Villkoren för fortsatt försöksverksamhet (mom. 2)

1988/89:SoU21

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Sten Svensson och Per Stenmarck (båda m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet
övergår” och på s. 16 slutar med ”De avstyrks därför.” bort ha följande
lydelse:

Som en följd av utskottets ställningstagande att all verksamhet med
utbyte av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare skall bringas att
upphöra avstyrker utskottet motionerna So 13 (c), So 17 (m), So514 (c)
yrkande 9, So 18 (mp) yrkandena 1 och 2, So 14 (vpk), So 16 (fp) och So478
(fp) yrkande 4.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande villkoren för fortsatt försöksverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:So 13, 1988/89:Sol7,
1988/89:So514 yrkande 9, 1988/89:So 18 yrkandena 1 och 2,
1988/89:Sol4, 1988/89:Sol6 och 1988/89:So478 yrkande 4,

4. Villkoren för fortsatt försöksverksamhet (mom. 2)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet
övergår” och på s. 16 slutar med ”De avstyrks därför.” bort ha följande
lydelse:

Narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. Kraftfulla åtgärder
måste enligt utskottets mening vidtas för att hindra narkotikans vidare
spridning och stödja narkomanerna i deras ansträngningar att upphöra
med missbruket.

I detta arbete fyller hälso- och sjukvården en viktig funktion. Hälso- och
sjukvården har också ansvar för smittskyddet och bekämpningen av sjukdomar
som HIV. Oberoende härav är det även en uppgift för hälso- och
sjukvården att förebygga och behandla ohälsa bland narkomaner. Narkotikamissbrukare
har samma rätt till en god hälso- och sjukvård som andra
människor i Sverige.

Vissa sjukdomar, såsom gulsot och HIV, sprids i stor utsträckning
genom att narkomaner delar förorenade injektionsverktyg. Såvitt gäller
HIV är detta en av farsotens viktigaste spridningsvägar. Det finns en rad
kända exempel på att stora delar av injektionsmissbrukarna inom skilda
stortadsområden på kort tid har infekterats med HIV på detta sätt. Smittade
missbrukare har sedan på sexuell väg fört infektionen vidare till den
icke-missbrukande befolkningen.

Det är mot denna bakgrund som man på många håll i världen har startat
sprututbytesprogram för att motverka bruket av förorenade verktyg och
därmed hejda spridningen av HIV. I många länder kan sprutor och kanyler
köpas fritt på apoteken. WHO har fastslagit att injektionsmissbrukare inte
bör förmenas tillgång till rena verktyg. Vid det expertmöte som WHO höll
i Sverige hösten 1986 var det enbart från svensk sida som det riktades
invändningar mot denna i övrigt enhälligt omfattade rekommendation.

Den verksamhet som bedrivs i Lund och Malmö bygger följaktligen på 1988/89:SoU21
en grundsyn som har stark internationell förankring. Även i Sverige har
denna grundsyn accepterats av t. ex. Läkaresällskapet, Läkarförbundet,

Läkare mot aids, Svensk psykiatrisk förening, RFHL, Verdandi, Alro samt
Statens medicinsk etiska råd.

Ingen av de vetenskapliga utvärderingar som genomförts har kunnat
påvisa några från narkotikapolitisk synpunkt negativa effekter av programmet
i Lund och Malmö. Tvärtom har man kommit i kontakt med
tidigare okända narkomaner och kunnat erbjuda dem såväl HIV-test som
hälsoupplysning och narkomanvård. Som påpekas i socialstyrelsens rapport
går det visserligen inte att med säkerhet fastställa sambandet mellan
sprututbytesverksamheten och den mycket låga smittspridningen bland
injektionsmissbrukare i Malmö —Lund-området, men resultaten är ändå
så pass lovande att en fortsatt och vidgad verksamhet enligt samma modell
rekommenderas.

Utskottet instämmer i socialstyrelsens förslag. Häri ingår att verksamheten
bör bedrivas i samverkan och kontakt med andra samhällsorgan,
såsom socialtjänsten och polisen. Utskottet ser dock ingen anledning att
uppställa den typ av restriktioner som regeringen tillfogar i sin skrivelse.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det knappast är genom metodanvisningar
från riksdag och regering som framgångsrik vetenskaplig
verksamhet kan bedrivas. Det är enligt grundlagen (RF 11:7) heller inte
statsmakterna som har att avgöra vilka typer av förebyggande insatser som
står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna
typ av professionella bedömningar ankommer på läkarna och prövas i sista
hand av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Att motverka utnyttjandet av förorenade injektionsverktyg är självfallet
enbart en av flera metoder som bör utnyttjas i arbetet mot HIV. Med tanke
på den allvarliga risken för fortsatt smittspridning inom narkomangruppen
samt genom narkomangruppen ut i den icke-missbrukande befolkningen
vore det emellertid oansvarigt att inte omedelbart och på bred front
pröva även denna metod. Värdefull tid har redan gått förlorad genom den
snäva attityd som riksdagen hittills har intagit. I kampen mot en dödlig
farsot som HIV duger det enligt utskottets mening inte att uppställa så
höga krav på visshet att endast långvarigt prövade motmedel kan användas.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna Solö (fp),

So478 (fp) yrkande 4, So 14 (vpk) och So 18 (mp) yrkande 1 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet är med hänvisning till vad som anförts i det föregående inte
berett att ställa sig bakom de särskilda villkor för försöksverksamheten
som framförs i motionerna So 17 (m), So 13 (c), So514 (c) yrkande 9 och
Sol8 yrkande 2. De angivna motionsyrkandena avstyrks således.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande villkoren för fortsatt försöksverksamhet
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So 16,

1988/89:So478 yrkande 4, 1988/89:Sol4 och 1988/89:So 18 yrkande

1, med anledning av regeringens skrivelse samt med avslag på
motionerna 1988/89:So 13, 1988/89:Sol7, 1988/89:So 18 yrkande 2
och 1988/89:so514 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

5. Villkoren för fortsatt försöksverksamhet (mom. 2)

Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 16 slutar med ”De avstyrks därför.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar i och för sig regeringens uppfattning att försöksverksamheten
inte bör göras mer omfattande än vad som är nödvändigt för att man
skall få ett underlag för en utvärdering. Utskottet accepterar regeringens
förslag att försöksverksamhet skall få bedrivas på högst fyra platser.

Erfarenheterna från verksamheterna med utbyte av sprutor och kanyler
till narkotikamissbrukare i Lund och Malmö är sådana att utskottet anser
det angeläget att dessa verksamheter kan ingå i den planerade försöksverksamheten.
Verksamheterna i Lund och Malmö bör kunna ingå utan att
några större förändringar görs i dem.

På de övriga platserna bör försöksverksamheten dock utformas i enlighet
med vad regeringen föreslagit.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande villkoren för fortsatt försöksverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sol 8 yrkandena 1 och 2
samt med anledning av regeringens skrivelse och med anledning av
motionerna 1988/89:So 13, 1988/89:Sol7, 1988/89:So514 yrkande
9, 1988/89:Sol4, 1988/89:Sol6 och 1988/89:So478 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Informationen om aids m. m. (mom. 4)

Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson
(m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 17 slutar med ”avstyrks således.” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar helt motionärernas bedömning att en saklig och målgruppsanpassad
information är det bästa och säkraste sättet att hejda
smittspridningen. Informationsinsatserna måste inriktas på att inte bara
sprida faktakunskap utan också att åstadkomma förändrade attityder och
förändrat sexuellt beteende.

I likhet med motionärerna vill utskottet framhålla betydelsen av att
olika intresseorganisationer engageras. Det är ett väl känt faktum att
människor hellre anammar budskap som ges av personer med vilka man
känner en samhörighet. Statliga bidrag har visserligen utgått till organisa -

1988/89:SoU21

tionernas informationsarbete, men utskottet anser att restriktiviteten varit
onödigt stor när det gäller beviljande av anslag. Enligt utskottets uppfattning
finns det anledning att låta en större del av informationsmedlen
komma frivilligorganisationerna till del för att användas i deras upplysnings-
och utbildningsarbete.

Vad utskottet sålunda anfort med anledning av motion So514 (c) yrkandena
1 och 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande informationen om aids m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So514 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

7. Tillkännagivande om resurser för skolans sex- och
samlevnadsundervisning (mom. 7)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck
(m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk) och
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Vad
sedan” och slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:

En förutsättning för att SÖ skall kunna genomföra den nödvändiga
fortbildningen av lärare m. fl. är att SÖ får ökade resurser för ändamålet.
Utskottet anser att erforderliga resurser bör ställas till SÖ:s förfogande
inom ramen för aidsanslaget, så att det planerade fortbildningsprogrammet
kan genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande tillkännagivande om resurser för skolans sex- och
samlevnadsundervisning

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So478 yrkande
1, 1988/89:So514 yrkande 3 och 1988/89:So528 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Upphörande av tvångsisolering (morn. 16)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 6.” bort ha följande lydelse:

I vissa undantagsfall händer det att smittade måste omhändertas för
tvångsvård. Bestämmelser härom finns bl. a. i den nya smittskyddslagen
(1988:1472). I 42 § nämnda lag finns även en bestämmelse som medger att
den som är omhändertagen för tvångsvård när som helst har rätt att få en
begäran prövad om att tvångsisoleringen skall upphöra. Utskottet delar
bedömningen i motion So514 (c) att det inte kan anses förenligt med den
vårdades intresse om prövningen tillämpas på ett slentrianmässigt sätt.
För att en begäran om att få tvångsisoleringen upphävd skall kunna omprövas
måste det finnas anledning att tro att situationen för den tvångsisolerade
skall ha förändrats på ett varaktigt sätt. Regeringen bör snarast

1988/89:SoU21

återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring av smittskyddslagen i
enlighet med utskottets uttalande.

Vad utskottet anfört med anledning av motion So514 (c) yrkande 6 bör
riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa

16. beträffande upphörande av tvångsisolering

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So514 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser
(mom. 17)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 8.” bort ha följande lydelse:

Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt utskottets
mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens
bestämmelser verkligen kan tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av
grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets
uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser
därför att en översyn av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras. Detta
bör riksdagen med anledning av motion So528 (m) yrkande 8 ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa

17. beträffande viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So528 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Patientens kostnader för behandling enligt
smittskyddslagen (mom. 18)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling
som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom
kostnadsfri för patienten om den utförs inom den landstingskommunala
sjukvården. Endast undersökningar som utförs av en privat verksam,
försäkringsansluten läkare för att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är gratis för patienten. Utskottet avvisar bestämt
den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård. Att patienten
har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller sexuellt
överförda sjukdomar. När det gäller HIV torde valfriheten vara av avgörande
betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården. Utskottet anser att vård och behandling bör vara kostnadsfria
oavsett hos vilken läkare en smittad avser söka vård och behandling.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring
av smittskyddslagen i enlighet med utskottets uttalande.

1988/89:SoU21

Vad utskottet anfort med anledning av motion So528 (m) yrkande 7 bör 1988/89:SoU21
ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa

18. beträffande patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen att

riksdagen med anledning av motion 1988/89:So528 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

11. Anonymitet vid provtagning (mom. 20)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (vpk), Barbro Westerholm (fp) och
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 5.” bort ha följande lydelse:

Utskottet gör nu följande bedömning.

Trots de arrangemang som vidtagits till skydd för den enskildes integritet
vittnar många läkare om att många som borde genomgå testning
avhåller sig härifrån av oro för att deras sexuella läggning skall röjas eller
för att de senare skall utsättas för kontrollåtgärder.

När det gäller bekämpningen av sjukdomen aids är det utomordenligt
angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HIV-virus låter
testa sig.

Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu underlåter
att testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses
uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får
personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård och venerologiska
mottagningar har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få
vill vara anonyma även i fortsättningen, om det visar sig att de har en
HIV-infektion. Om någon begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat
smitta och därefter uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för
råd och fortsatta undersökningar så har trots allt sjukvården nått sitt syfte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig,
även om test visar att HIV-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de
åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So478 (fp) yrkande 5
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa

20. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So478 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Maximering av antalet metadonpatienter m. m.
(mom. 22)

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Vad
gäller” och slutar med ”yrkandena 2 och 3.” bort ha följande lydelse:

Vad gäller kraven i motion So478 (fp) vill utskottet framhålla att det är 1988/89:SoU21
en angelägen uppgift att verka för en fungerande narkomanvård som
klarar de svåra uppgifter som HIV/aids ger upphov till. Men det är lång
väg dit. I det läget måste vi ta till alternativ som har uppenbara fördelar
från smittskyddssynpunkt. Att förvägra missbrukarna denna möjlighet är
både omänskligt och hänsynslöst. Internationella studier visar en ökad
dödlighet bland narkomaner som väntar på metadonbehandling, och man
anser att detta också gäller Stockholm. Det är oförsvarligt att narkomaner,
som bedömts behöva metadonbehandling, inte omgående skall kunna få
sådan. Samhället visar en cynisk inställning till dessa människors värde
genom att acceptera den höga dödligheten bland dem som står i kö för att
komma med i ett metadonprogram. Man måste därför omgående bygga ut
väl strukturerade och noga kontrollerade metadonprogram i de områden
där heroinistema bor.

För metadonbehandling gäller för närvarande en maximigräns: högst
300 patienter får beredas vård. Denna gräns som saknar motstycke i
svensk sjukvård bör undanröjas. Metadonbehandling bör ges till alla patienter
som uppfyller de kriterier som uppställts, oberoende av deras könummer.

Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motion So478 (fp)
yrkandena 2 och 3 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa

22. beträffande maximering av antalet metadonpatienter m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So478 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1 .Vårdresurser för missbrukare (mom. 10)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi i motion 1988/89:So207 lagt fram förslag till
lösningar på problem som sammanhänger med drogmissbruket. Denna
motion behandlas emellertid av utskottet i annat sammanhang.

2. Smittskyddsarbetets organisation (morn. 14)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anför:

På landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar finns en unik
kompetens och stor erfarenhet av rådgivnings-, informations- och smittskyddsarbete
hos inte minst kuratorerna. Dessa mottagningar skulle kunna
utgöra centra för information, kontaktspårning, stöd och rådgivning och
kunna bistå enskilda organisationer med sakkunskap.

3. Smittskyddsarbetets organisation (mom. 14)

1988/89:SoU21

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

I motion 1988/89:So514 hänvisas till den verksamhet som bedrevs vid den
tidigare dispensärverksamheten för tuberkulos där det fanns specialistutbildad
personal som hade ett totalt omhändertagandeansvar för patienternas
vård. I likhet med motionärerna anser vi att det vore värdefullt om en
liknande verksamhet kunde prövas i arbetet med att bekämpa aids.

4. Utvärdering av metadonprogrammet (mom. 21)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

När socialutskottet tog ställning till förslaget om ett utökat metadonprogram
framhöll utskottet bl. a. följande (SoU 1988/89:10 s. 22).

Det är dock angeläget att urvalet av klienter sker med stor restriktivitet
och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkerprogrammet
följs. Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell förändring
av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening fortfarande måste ha
drogfrihet som ett självklart mål. Inte minst på grund härav anser utskottet
det nödvändigt att sätta en övre gräns för verksamhetens omfattning.
Utskottet vill också framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten
och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Flera uppgifter tyder på att nuvarande verksamhet med metadonbehandling
i flera avseenden skiljer sig från det ursprungliga metadonprogrammet
i Uppsala. Det finns därför anledning att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på området.

Innehållsförteckning

1988/89:SoU21

Sammanfattning 1

Proposition 1988/89:100 bil. 7 2

Regeringens skrivelse 1988/89:94 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av skrivelsen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989 3

Utskottet 5

Försöksverksamhet med utdelning av sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare 5

Bakgrund 5

Regeringens skrivelse 9

Motionerna 9

Utskottets bedömning 11

Budgetpropositionens förslag till medelsanvisning och övriga motioner
om HIV/aids från allmänna motionstiden 16

Informationen om HIV/aids 16

Skolans sex-och samlevnadsundervisning 17

En undersökning av sexualvanorna i Sverige 20

Utbildning av vård-och hemtjänstpersonal 21

Vården av smittade och sjuka m. m 23

Smittskyddsarbete m. m 28

HIV-testning 33

Metadonbehandling 34

Medelsanvisningen 36

Medelsanvisningen och statens ansvar för smittskyddsarbetet . 36

Stödet till de blödarsjuka 39

Hemställan 40

Reservationer 42

Särskilda yttranden 50

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989