Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1988/89: SfU19

Ny utlänningslag m. m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1988/89: 86 med förslag
till utlänningslag m. m. och motioner.

Förslagen i propositionen utgör den sista delen av ett översynsarbete
som inleddes år 1987 med primärt syfte att radikalt förkorta handläggningstidema
i utlänningsärenden.

Nyheterna i regeringsforslaget avser främst ändrade handläggningsregler
för asylärenden. De viktigaste ändringarna i detta avseende är följande.

Alla ärenden där asylskäl åberopas skall i fortsättningen avgöras av invandrarverket.
Den rätt som polismyndighet nu har att i vissa fall besluta
om direktavvisning även i sådana ärenden upphävs. Invandrarverket får
möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet av sina avvisningsbeslut
i vissa fall.

De nuvarande bestämmelserna om överlämnande och övertagande av
s. k. verkställighetsärenden upphävs. Eventuella verkställighetshinder skall
i stället beaktas redan när en fråga om avvisning eller utvisning prövas.

Nya omständigheter, som inte prövats i avvisnings- eller utvisningsärendet,
skall dock kunna medföra att en ny ansökan om uppehållstillstånd
prövas innan avvisnings- eller utvisningsbeslutet verkställts.

Muntliga inslag i handläggningen av asylärenden ges större utrymme än
hittills.

Utförligare beslutsmotiveringar möjliggörs genom en ändring i sekretesslagen
till skydd för uppgifter som har tagits in i skälen till ett beslut.

Flera åtgärder vidtas mot den s. k. dokumentlösheten, dvs. det problem
som utgörs av att utlänningar som kommer till Sverige uppger sig sakna
både identitetshandlingar och biljetter. Sådana åtgärder avser dels möjligheterna
att använda tvångsmedel mot utlänningen, dels andra åtgärder.

Tvångsmedlen innefattar både rätt till kroppsvisitation i samband med inresekontroll
för att eftersöka identitets- och resehandlingar och utvidgad
rätt att ta en utlänning som är över 16 år i förvar. Andra åtgärder är ett
utökat kostnadsansvar för ägaren eller brukaren av det fartyg eller luftfartyg
som har transporterat en utlänning till Sverige, som inte har erforderliga
tillstånd att komma hit, och anteckning om osäker identitet i en flyktings
resedokument.

Beslut om förordnande av offentligt biträde skall få fattas av invandrarverket
och i vissa fall av polismyndighet. 1

1988/89

SfU19

1 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

En del bestämmelser som finns i den nuvarande utlänningslagen skall i 1988/89: SfU19
fortsättningen finnas i särskilda lagar. Detta gäller de s. k. terroristbestämmelsema,
som sammanförs med lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall till en lag om åtgärder för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund (terroristlag), samt bestämmelserna om anställningstillstånd
för utländska sjömän på svenska fartyg i utrikes fart. En
rad följdändringar görs också i andra lagar.

I betänkandet behandlas också motioner från den allmänna motionstiden.

Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet och avstyrker bifall till
samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats sammanlagt 55 reservationer och 6 särskilda
yttranden.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1988/89:86 föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till

1. utlänningslag,

2. lag om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen),

3. lag om tillstånd för anställning på fartyg,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

7. lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,

8. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister,

9. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

10. lag om ändring i lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.,

11. lag om ändring i datalagen (1973:289), *

12. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

13. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).

Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1988/89:Sf29 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget i 8 kap. 8 § om utvidgad rätt att besluta
om omedelbar verkställighet och beslutar att nuvarande lagregler skall
gälla, 2

2. att riksdagen avslår förslaget i 6 kap. 2 § första stycket 1 och 2 om nya
förvarsgrunder för vuxna,

3. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2 § andra stycket ändras när det gäller
rekvisit för undanhållande från ”anledning att anta” till ”skäligen kan befaras”,

4. att riksdagen avslår förslaget i 6 kap. 3 § om nya kriterier för förvar av
barn och beslutar att nuvarande lagregler skall gälla,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn endast
bör få tas i förvar i yttersta undantagsfall och att den hittillsvarande tilllämpningen
av lagen inneburit förvar av barn i alldeles för hög utsträckning,

6. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket bör få i uppdrag
att fortlöpande föra statistik över samtliga beslut om förvar av barn,

7. att riksdagen avslår förslaget i 5 kap. 2 § att ge polisman rätt att kroppsvisitera
utlänning vid inresekontroll för att utröna identitet eller resväg,

8. att riksdagen avslår förslaget i 9 kap. 2 § om utvidgat kostnadsansvar
för transportören,

9. att riksdagen avslår förslaget i 2 kap. 5 § andra stycket om ny ansökan
och att bestämmelserna om verkställighetshinder i nu gällande utlänningslag
bör behållas,

10. att riksdagen avslår förslaget i 2 kap. 9 § om presumtion av återkallelse
av tillstånd vid oriktiga uppgifter om identitet och beslutar att nuvarande
lagregler skall gälla,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en bedömning
alltid måste ske av garantierna i det enskilda fallet och att en asylsökande
verkligen åtnjuter trygghet i ett första asylland mot att skickas vidare
till hemlandet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid beslut
om avvisning med omedelbar verkställighet för den beslutande myndigheten
kända humanitära skäl bör beaktas även om de inte anförts av utlänningen,

13. att riksdagen avslår förslaget i 11 kap. 6 § om att socialnämnd eller
hälso- eller sjukvårdsmyndighet skall åläggas att lämna ut uppgifter om
utlänningen till regeringen, invandrarverket eller polismyndighet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anteckning
inte bör få göras i resedokument eller främlingspass att utlänningen inte
kunnat styrka sin identitet,

15. att riksdagen avslår förslaget i 8 kap. 12 § om tidsfrister för utlänningen
att lämna landet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utlänningen
bör få en skälig tid för att avveckla sin vistelse i landet på ett humant
sätt från delgivningen av ett lagakraftägande avlägsnandebeslut,

17. att riksdagen beslutar att 8 kap. 9 § 1 punkten skall ha följande lydelse:
”Om en utlänning har överklagat ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet enligt 8 §, skall statsrådet pröva om
verkställigheten av beslutet tills vidare skall avbrytas (inhibition).”,

18. att riksdagen avslår förslaget till förändrad lydelse av 43 § rättshjälpslagen
vad avser överflyttande av beslutanderätten från rättshjälpsnämn -

1988/89: SfU 19

3

den till polismyndighet, invandrarverket eller departementstjänsteman
som regeringen bestämmer,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett muntligt förfarande
i utlänningsärenden som innehåller regler som leder till större rättssäkerhet
såsom kontradiktoriskt förfarande och obligatorisk närvaro för det offentliga
biträdet,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att invandrarverket
skall överta handhavandet av utredningarna i asylärenden från polisen.

1988/89: SGO av Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark (båda s) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om utredning om instansordning, överklagningsmöjligheter och utredningsarbete
i asylärenden,

2. att riksdagen beslutar om utökad muntlig handläggning i enlighet med
vad som angetts i motionen,

3. att riksdagen beslutar att genomföra lagutredningens förslag om delbeslut
beträffande uppehållstillstånd samt om beslutsmotivering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om förvarstagande och behovet av att införa ett nytt institut, kvalificerad
uppsikt, i första hand vad gäller barn,

5. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser kroppsvisitering, omhändertagande
av biljetter och ansvar för transportföretag enligt vad som
angetts i motionen.

1988/89: SDI av Sylvia Pettersson och Ines Uusmann (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förvarstagande och behovet av att införa ett nytt institut, kvalificerad
uppsikt, i första hand vad gäller barn.

1988/89: Sf32 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att asyl inte automatiskt utan prövning i vaije enskilt fall skall
meddelas krigsvägrare,

2. att riksdagen begär att regeringen skall återkomma med förslag innebärande
att flyktingstatus ej gäller om flyktingen lämnar ett demokratiskt
land till vilket flyktingen lyckats nå,

3. att riksdagen beslutar att polismyndighetens rätt till direktavvisning
skall kvarstå i den omfattning som råder i dag.

1988/89: Sf33 av Karin Söder (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning till riksdagen om utveckling av praxis i samband
med behandling av asylfall,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundläggande riktlinjer för bevisvärderingen i asylärenden,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att direktavvisning
av barn ej bör äga rum,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn ej bör
få tas i förvar eller skiljas från sina föräldrar,

1988/89: SfU 19

4

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att effektivitet 1988/89: SfU 19
och snabbhet vid behandling av ny ansökan om uppehållstillstånd ej bör få

överordnas rättssäkerheten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som
eventuellt skall sändas till tredje asylland skall ha rätt till offentligt biträde.

1988/89: S04 av Rune Backlund m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemliknande lokaler för placeringen av familjer med barn som
tagits i förvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av personal med gedigna kunskaper om barn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges möjligheter att hjälpa människor i akut behov av
skydd och en utökning av flyktingkvoten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tolkar och advokater.

1988/89: Sf35 av Ragnhild Pohanka och Eva Goes (båda mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget om utvidgat kostnadsansvar för transportföretag
för utlänningars återresa vid avsaknad av pass, visum, uppehållstillstånd
o. d., 9 kap. 2 §,

2. att riksdagen avslår förslaget om rätt att omhänderta returbiljett, 5
kap. 4 §,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att civila personer
och inte poliser bör vara de som vid gränsen tar emot flyktingarna/utlänningarna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utlänningen
bör upplysas om sin rätt att söka asyl,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den asylsökande
före en första utfrågning bör få tillgång till tolk och offentligt biträde,

6. att riksdagen beslutar att ett joursystem för jurister verksamma inom
området upprättas,

7. att riksdagen beslutar att behålla beslutanderätten i rättshjälpsfrågor
hos rättshjälpsnämndema,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ingen utökning
av direktavvisningsbeslut bör antas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ingen viseringsskyldighet
bör införas som grundregel i 3 §,

10. att riksdagen beslutar att som flykting avse även den som avses enligt
den utvidgade flyktingkonventionen i OAU, tillägg till 3 kap. 3 §,

11. att riksdagen avslår förslaget om kroppsvisitation enligt 5 kap. 2 §,

12. att riksdagen avslår förslaget om förvar enligt 6 kap. 2 § punkterna 1
och 2,

13. att riksdagen beslutar om totalförbud mot att ta barn i förvar, 6 kap.

3 § med undantag av 3 § punkt 2 första stycket,

14. att riksdagen avslår förslaget om anteckning i resedokument om osäker
identitet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att verkstäl- 5

lighetsbeslutet bör delges den asylsökande och räknas från den dag han/-hon erhållit det i sin hand,

16. att riksdagen beslutar att avvisning ej i något läge får ske förrän beslutet
vunnit laga kraft,

17. att riksdagen beslutar att verkställighet inhiberas vid överklagning
av beslut,

18. att riksdagen beslutar att avvisningsverkställighet inhiberas, då nya
skäl framkommit efter överklagan till regeringen och därav följt av visningsbeslut,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att muntlig
handläggning är en rättighet på alla nivåer,

20. att riksdagen beslutar att ej förlänga preskriptionstiden från två år
till fyra år,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid återsändande
till första asylland, myndigheten bör försäkra sig om att den enskilde
har skydd där,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att flykting
under inga omständigheter bör få sändas tillbaka till ett första asylland
som inte är bundet av Genévekonventionen i sin helhet,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att flyktingars/-utlänningars sjukjournal bör ha samma sekretesskydd som svenska medborgares.

1988/89: Sf36 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget om att införa ett generellt viseringstvång
som grundregel i 3 §,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de som flyr undan krig och inbördeskrig också skall kunna
omfattas av asylreglerna,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att invandrarverket
skall vara den myndighet som skall handlägga även den första asylutredningen,

4. att riksdagen avslår förslaget om kroppsvisitation i 5 kap. 2 §,

5. att riksdagen avslår förslaget om omhändertagande av returbiljetter i
5 kap. 4 §, *

6. att riksdagen avslår förslaget om förvar av utlänning på grund av oklar
identitet i 6 kap. 2 § punkt 1,

7. att riksdagen avslår förslaget om förvar av utlänning för utredning om
oklar identitet, 6 kap. 2 § punkt 2,

8. att riksdagen beslutar om ett totalt förbud mot att ta barn i förvar,

9. att riksdagen avslår förslaget om anteckning om oklar identitet i främlingspass,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidsfrist vid avvisningsbeslut av regeringen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grunderna för omedelbar verkställighet,

12. att riksdagen avslår förslaget om utökat betalningsansvar för transportföretag,

1988/89: SfU19

6

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en redovisning av hur reglerna om straff för den som i
vinningssyfte organiserar illegal invandring i Sverige tillämpas.

1988/89: Sf37 av Lahja Exner och Ines Uusmann (båda s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att det av utlänningslagens 2 kap. 4 § punkt 1 skall
framgå att undantag från huvudregeln kan göras i särskilda fall av uppskjuten
invandrarprövning.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988/89

1988/89: Sf362 av Karin Söder och Pär Granstedt (båda c) vari yrkas att
riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som i denna motion anförts.

1988/89: Sf373 av Bertil Persson (m) vari yrkas

I. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om angelägenheten av att utländska tandläkarstuderande i Sverige
som efter avlagd examen vill verka här också tillåts göra detta.

1988/89: Sf501 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om behovet av speciellt utbildad personal vid första förhör med flyktingar
som ankommer till Sverige.

1988/89: Sf502 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs beträffande viseringstvånget för flyktingar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs angående viseringstvånget för chilenska medborgare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om information till berörda länder och transportföretag om
att asylsökande inte avkrävs visum för att resa in i Sverige,

8. att riksdagen beslutar överföra beslut om direktavvisning från polisen
till invandrarverket,

9. att riksdagen beslutar om rätt till offentligt biträde för alla asylsökande
i enlighet med vad som anförs i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att den allmänna rättshjälpen skall gälla även vid
överklagande av beslut om flyktingstatus och för utfärdandet av resedokument,

II. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående första asyllandsprincipen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående motivering av beslut i asylärenden,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående förvarstagande av asylsökande,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

1988/89: SfU 19

7

motionen anförs om vikten av att asylsökande ges ”skäligt rådrum” och 1988/89: SfU 19
möjlighet att lämna landet under värdiga former,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om vikten av att föräldrar inte utvisas om det innebär att
de skiljs från minderåriga barn,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående bättre utredningar av barnens situation i asylärenden,

21. att riksdagen beslutar om ett totalt förbud mot att ta barn i förvar,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående möjligheterna att tillåta arbete under former
som liknar beredskapsarbete under asylsökandes väntetid,

29. att riksdagen begär att regeringen närmare utreder möjligheten att
skapa asylnämnder i enlighet med vad som anförs i motionen.

1988/89: Sf504 av Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att sådana förändringar i utlänningsförordningen
bör vidtas att flykting kan erhålla temporärt arbetstillstånd under
den tid utredning om uppehållstillstånd pågår.

1988/89: Sf506 av Alexander Chrisopoulos och Berith Eriksson (båda vpk)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så att
utländska medborgare som gifter sig med svenska medborgare eller med
personer som har rätt att vistas i landet, får permanent uppehållstillstånd
vid äktenskapets ingående.

1988/89: Sf508 av Knut Wachtmeister och Ingrid Sundberg (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagfäst rätt till dispensmöjligheter
vid anställning av invandrare i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1988/89: Sf510 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär att översynen av utlänningslagen
skall leda till att den s. k. terroristparagrafen stryks.

1988/89: Sf524 av Maria Leissner (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om en sådan ändring i
utlänningslagen beträffande homosexuellas rätt till asyl som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt initiativ i fråga om homosexuella flyktingar.

1988/89: Sf528 av Stig Gustafsson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande
av bestämmelserna om s. k. kommunarrest.

1988/89: Sf530 av Ingrid Ronne-Björkqvist m. fl. (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående översyn av den s. k. tvåårsregeln för utvisning av misshandlade
flyktingkvinnor.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89: So302. 8

1988/89: Sf531 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen av regeringen
begär en redogörelse för vad som ligger till grund för terroriststämpeln
på kurder i Sverige, vad de kommunarresterade anklagas för och
vilka bevis som åberopas när kurder anklagas för mordet på Olof Palme.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89: U534.

1988/89: Sf532 av Hans Göran Franck m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
förslag om offentligt biträde åt asylsökande samt om advokatjour.

1988/89: Sf535 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av gällande regler för uppehållstillstånd i enlighet med vad i motionen
anförts.

1988/89: Sf536 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
straffbelägga att gömma personer som nekats asyl i Sverige.

1988/89: Sf538 av Lola Björkquist (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att handläggarna tar personlig kontakt med de asylsökande vid
svårbedömda fall.

1988/89: Sf539 av Lola Björkquist och Karl-Göran Biörsmark (båda fp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de s. k. kommunarrestemas avskaffande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om tilläggsdirektiv för kommittén för översyn av terroristbestämmelsema
i utlänningslagen.

1988/89: Sf541 av Hans Göran Franck m. fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att viseringstvånget
för chilenska medborgare snarast hävs.

1988/89: Sf542 av Jill Lindgren och Per Gahrton (båda mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar ändra bestämmelserna om kommunarrest i syfte att tillgodose
de berördas rättigheter i de hänseenden som angivits i motionen.

1988/89: Sf545 av Inger Schörling m. fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar inrätta ett antal ”asylnämnder” i Sverige, varvid
föreskrivs att asylnämnden och inte polisen eller invandrarverket skall
avgöra om den asylsökande får stanna eller inte och att beslut skall fattas så
fort som möjligt, dock icke snabbare än att flyktingens rättssäkerhet kan
tillgodoses samt att asylnämnden kan bestå av en domare som ordförande
samt lekmän och sakkunniga,

2. att riksdagen beslutar att asylnämndens beslut skall kunna överklagas
till länsrätten och därefter vidare inom rättsapparaten,

3. att riksdagen beslutar att riksdag och regeringen står för principbeslut
som skall vara vägledande för asylnämndema,

1988/89: SfU19

9

6. att riksdagen beslutar att inga flyktingar får hållas i fangsligt förvar om
de inte har begått brott; och aldrig barn,

7. att riksdagen beslutar att all direkt avvisning vid gränsen skall upphöra
och polisens roll som förhörsledare skall överföras till representanter
för asylnämnden,

9. att riksdagen beslutar att terroristbestämmelserna skall tillämpas enbart
efter individuell prövning i domstol,

10. att riksdagen beslutar att personal och förhörsledare skall lyssna mer
på barnen,

11. att riksdagen beslutar att psykolog då skall vara närvarande,

14. att riksdagen beslutar att den som söker uppehållstillstånd/asyl skall
få arbete och undervisning under ansökningstiden.

1988/89: Sf547 av Sten Svensson m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utlänningslagen vad gäller dess stadgande om rätten till asyl,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behov av sådana regler att aylsökandes identitet säkrare kan
bestämmas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om skyldigheten för arbetsgivare att göra anmälan till polismyndighet
när utländsk medborgare tillträder och avslutar anställning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av att möjlighet ges till tidsbegränsat arbetstillstånd
för asylsökande i avvaktan på att väntetiderna nedbringas till en rimlig
nivå.

1988/89: U511 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att visumtvånget inte bör användas för att förhindra utländska
medborgare att söka politisk asyl i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att visumtvånget för chilenska medborgare bör avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Sf511.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1987/88

1987/88: U521 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att begränsa de skadeverkningar
som den kurdiska folkgruppen i Sverige åsamkats i samband
med jakten på Olof Palmes mördare.

1988/89: SfU 19

10

Utskottet

1988/89: SfU 19

Allmänt om propositionen

År 1987 inleddes ett översynsarbete av invandrar- och flyktingpolitiken
med primärt syfte att radikalt förkorta handläggningstiderna i utlänningsärenden.
Detta arbete har varit uppdelat i fyra delar:

— En huvudsakligen teknisk översyn av utlänningslagstiftningen (lagutredningen).

— Utredning om nya rutiner för handläggningen av asylärenden (asylärendeutredningen).

— Översyn av organisationen vid statens invandrarverk (organisationsutredningen
SIV 89).

— Ny ordning för bistånd åt asylsökande under väntetiden.

Den nya ordningen för bistånd åt asylsökande infördes den 1 maj 1988
(prop. 1987/88:80, SfU 17, rskr. 160). Riksdagen fattade under våren 1988
vidare beslut om principerna för en ny organisation för statens invandrarverk,
vilken innebär en ny, regionaliserad verksorganisation (prop.
1987/88:158, SfU 28, rskr. 339). Riksdagen beslöt samtidigt att korrigera
vissa delar av tidigare gällande riktlinjer för flyktingmottagandet. Nya rutiner
för asylärenden och detaljorganisation för invandrarverket förbereds
för närvarande enligt dessa riktlinjer. Riksdagen har nyligen också fattat
närmare beslut om resurserna för och inriktningen av arbetet i den nya
verksorganisationen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225). 1 den nu föreliggande
propositionen, som grundas huvudsakligen på lagutredningens
betänkande (SOU 1988:1) Översyn av utlänningslagen, föreslås en ny utlänningslag.
Lagförslaget skall ses som det sista ledet i det angivna översynsarbetet
av invandrar- och flyktingpolitiken.

Alla åtgärder som omfattas av arbetet — inkl. de som nu föreslås —
avses träda i kraft den 1 juli 1989.

Den föreslagna lagen skall ersätta 1980 års utlänningslag (1980:376).
Nyheterna i lagförslaget avser främst ändrade handläggningsregler för asylärenden.
Härutöver föreslås ändringar i regelsystemet för att göra detta
tydligare och enklare än hittills.

De viktigaste ändringarna i handläggningsreglema är följande.

Alla ärenden där asylskäl åberopas skall i fortsättningen avgöras av invandrarverket.
Den rätt som polismyndighet nu har att i vissa fall besluta
om direktavvisning även i sådana ärenden upphävs. Invandrarverket får
möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet av sina avvisningsbeslut
i vissa fall.

De nuvarande bestämmelserna om överlämnande och övertagande av
s. k. verkställighetsärenden upphävs. Eventuella verkställighetshinder skall
i stället beaktas redan när en fråga om avvisning eller utvisning prövas.
Nya omständigheter, som inte prövats i avvisnings- eller utvisningsärendet,
skall dock kunna medföra att en ny ansökan om uppehållstillstånd
prövas innan avvisnings- eller utvisningsbeslutet verkställts.

Muntliga inslag i handläggningen av asylärenden ges enligt förslaget
större utrymme än hittills.

Utförligare beslutsmotiveringar möjliggörs genom en ändring i sekretesslagen
till skydd för uppgifter som har tagits in i skälen till ett beslut.

Flera förslag tar sikte på problemet med den s. k. dokumentlösheten,
nämligen att utlänningar som kommer till Sverige uppger sig sakna både
identitetshandlingar och biljetter. Sådana förslag rör dels möjligheterna att
använda tvångsmedel mot utlänningen, dels andra åtgärder. Förslagen om
tvångsmedel avser både kroppsvisitation för att i samband med inresekontroll
eftersöka identitets- och resehandlingar och utvidgade möjligheter att
ta utlänningar som är över 16 år i förvar. Andra åtgärder som föreslås är ett
utökat kostnadsansvar för ägaren eller brukaren av det fartyg eller luftfartyg
som har transporterat en utlänning till Sverige, som inte har erforderliga
tillstånd att komma hit, och anteckning om osäker identitet i en flyktings
resedokument.

Beslut om förordnande av offentligt biträde föreslås få fattas av invandrarverket
och i vissa fall polismyndigheten i stället för som hittills av
rättshjälpsnämndema.

De viktigaste ändringarna för att ge en tydligare och enklare reglering än
hittills är en uppdelning av lagen i kapitel och en omdisposition i vissa fall
mellan lag och förordning, så att vad som är huvudregler anges i lag tillsammans
med de viktigaste undantagen, och regeringen ges bemyndigande
att föreskriva andra undantag.

En del bestämmelser som finns i den nuvarande utlänningslagen föreslås
i fortsättningen bli intagna i särskilda lagar. Detta gäller de s. k. terroristbestämmelserna,
som enligt förslaget sammanförs med lagen (1975:1360)
om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall till en lag om åtgärder för att
förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag), samt bestämmelserna
om anställningstillstånd för utländska sjömän på svenska
fartyg i utrikes fart. Vidare föreslås en rad följdändringar i andra lagar.

Den föreslagna lagen med sin uppdelning i kapitel utgör enligt utskottets
mening en mera överskådlig och lättillgänglig författning än den nu gällande
lagen. Även den föreslagna omdisponeringen av regler mellan lag och
förordning är till gagn för förståeligheten och är också av principiella skäl
lämpligare. Utskottet vill dock i likhet med lagrådet påpeka att den valda
tekniken att skapa en ny lag, vari många paragrafer överförs från tidigare
lag utan ändrat innehåll, medför svårigheter för tillämpningen genom att
förarbetena får sökas bakåt i flera led. Motiveringen till många bestämmelser
i den nya lagen får således sökas i förarbetena till 1980 års utlänningslag
eller ännu längre tillbaka, eftersom denna lag i sin tur på samma sätt
byggde på 1954 års utlänningslag.

Ett av huvudproblemen inom invandrings- och flyktingpolitiken är de
långa handläggningstidema i utlänningsärenden. Utskottet anser att det
framlagda förslaget är väl ägnat att tillgodose det uttalade syftet att bidra
till en radikal förkortning av dessa handläggningstider.

Det materiella innehållet i förslagets olika delar bedömer utskottet i det
följande.

1988/89: SfU 19

12

Tillståndsfrågor

Allmänt

Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som skall gälla för
inresa på dess territorium. Någon generell rätt för en utlänning att besöka
en stat finns således inte.

I utlänningslagen (1980:376), UtlL, anges på vilka villkor utlänningar
får resa in i och ut ur Sverige samt uppehålla sig och ha anställning här.
Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen
utfärdade utlänningsförordningen (1980:377), UtlF.

Regeringen får enligt 10 § UtlL föreskriva att utlänningar inte utan tillstånd
får resa in i eller uppehålla sig i Sverige. Regeringen har också meddelat
sådana föreskrifter. Dessa innebär att utlänningar enligt huvudregeln
i svensk rätt skall ha pass eller liknande legitimationshandling (1 § UtlF)
samt visering (24 § UtlF) eller uppehållstillstånd (30 § UtlF) för att få resa
in i och uppehålla sig i Sverige. Föreskrifterna är emellertid försedda med
omfattande undantag. 1 fråga om visering gäller generellt undantag för
dem som har permanent uppehållstillstånd samt för medborgare i de nordiska
länderna och för medborgare i ytterligare ett åttiotal länder.

I propositionen föreslås att skyldigheten för utlänningar att ha pass, visering
samt uppehålls- och arbetstillstånd föreskrivs i lag tillsammans med
de viktigaste undantagen, medan övriga undantag föreskrivs i förordning
av regeringen med stöd av bemyndigande i lagen. Någon förändring i sak,
annat än viseringsfrihet för den som har tidsbegränsat uppehållstillstånd,
föreslås inte.

Förslaget till omdisponering har föranlett två motionsyrkanden såvitt
avser viseringskravet. 1 motionerna Sf36 (yrkande 1) av Maria Leissner
m. fl. och Sf35 (yrkande 9) av Ragnhild Pohanka och Eva Goes yrkar motionärerna
avslag på förslaget om viseringstvång som grundregel.

Den omdisposition i fråga om vissa regler som föreslås i propositionen
skall ses mot bakgrund av att man i 1954 års lagstiftningsärende, vars huvudprinciper
följdes också i 1980 års lagstiftningsärende, utgick från att
omfattande restriktioner rörande utlänningars inresa och vistelse i Sverige
endast skulle behövas under en begränsad tid. 1 gällande lag ges därför
regeringen bemyndigande att föreskriva skyldighet för utlänningar att ha
pass, visering samt uppehålls- och arbetstillstånd. Dessa skyldigheter föreskrivs
därefter i förordning. Som framhålls i propositionen (s. 53) har vad
som i 1954 års lagstiftningsärende framstod som regler av undantagskaraktär
kommit att bli huvudregler som sannolikt inte kommer att ändras under
överskådlig tid. Även om strävandena till ett vidgat samarbete inom
Europa på skilda områden på sikt skulle leda till ett avskaffande av passtvång
m. m. mellan de berörda länderna, skulle kravet på pass och andra
villkor för inresa och vistelse i Sverige kvarstå för flertalet utlänningar.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att vad som i praktiken är
huvudregler bör anges i lag och mindre betydelsefulla undantag i förordning.
Samma ordning bör i detta avseende gälla för de olika formerna av
tillstånd. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen och
avstyrker bifall till motionerna SD5 yrkande 9 och Sf36 yrkande 1.

1988/89: SfU 19

13

Visering i vissa fall

1988/89: SfU 19

Visering till Sverige innebär rätt att resa in i och vistas i landet under en
viss kortare tid. Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök
hos släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs i praxis
att utlänningen kan försörja sig här och att han inte kan antas komma att
begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Visering medges
inte om utlänningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här utan att ha
fått uppehållstillstånd.

Som framgått ovan har regeringen enligt nuvarande regler bemyndigande
att föreskriva såväl viseringsskyldighet som undantag från sådan. Enligt
de föreslagna nya reglerna skall regeringen kunna föreskriva undantag.

Det svenska viseringskravet omfattar ungefär hälften av världens länder.
Regeringen har genom en ändring i UtlF (SFS 1988:1600) fr. o. m. den
1 januari 1989 föreskrivit viseringsskyldighet för medborgare i Chile, för
vilka tidigare gällt viseringsfrihet.

I flera motioner tas frågan upp om viseringstvångets betydelse för möjligheten
att söka asyl.

Bengt Westerberg m. fl. hänvisar i motion Sf502 till de riktlinjer som
riksdagen har slagit fast för asylpolitiken. Motionärerna anför att ett viseringstvång
för flyktingar är oförenligt med flyktingbegreppet och med våra
internationella förpliktelser. De anser att regeringen genom överenskommelser
med Polen och DDR hindrat flyktingar, som saknar inresevisum
till Sverige, att komma hit och att ett visumtvång för chilenare kan godtas
endast under förutsättning att man inte försvårar flyktingars möjlighet att
söka asyl. Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen till känna vad
som anförs om viseringstvång för flyktingar (yrkande 5) och för chilenska
medborgare (yrkande 6) samt att berörda länder och transportföretag informeras
om att asylsökande inte avkrävs visum för att resa in i Sverige
(yrkande 7).

Också Lars Wemer m. fl. kritiserar i motion U511 att viseringstvånget
används för att täppa till flyktvägarna och göra det omöjligt för flyktingar
att komma till Sverige och söka politisk asyl. Motionärerna begär att riksdagen
ger regeringen till känna att visumtvånget inte bör användas för att
hindra utländska medborgare att söka politisk asyl i Sverige (yrkande 1)
samt att visumtvånget för chilenska medborgare bör avskaffas (yrkande 2).

Hans Göran Franck m.fl. begär i motion Sf541 yrkande 1 att viseringstvånget
för chilenska medborgare snarast hävs.

Såsom inledningsvis anförts reglerar varje stat själv tillträdet till sitt territorium.
Någon grund som ger en annan stat rätt att kräva att sådana
regler ändras finns inte. 1 FN:s flyktingkonvention (Genévekonventionen)
anges vilka rättigheter och förmåner en kon vent ionsstat är skyldig att tillförsäkra
flyktingar som vistas inom dess område. Bl. a. gäller att en flykting
inte får avvisas eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar
politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon förpliktelse
att hjälpa flyktingar att komma till ett land där flyktingen kan få asyl.
Några sådana skyldigheter finns inte heller i någon av UNHCR:s rekommendationer.

Riksdagen behandlade vid 1985/86 års riksmöte ingående vad som förevarit
mellan Sverige och Tyska demokratiska republiken (DDR) med anledning
av den omfattande tillströmning av asylsökande som skett via
DDR till Trelleborg. Frågan behandlades både av konstitutionsutskottet
(KU 1985/86:25) och socialförsäkringsutskottet (SfU 1985/86:21).

Konstitutionsutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(s. 28) följande:

Utskottet vill till en början konstatera att Sverige, inte bara genom FN:s
flyktingkommissarie utan även genom egna initiativ, gjort betydande insatser
på förevarande område inom ramen för svensk flyktingpolitik. Det
har i något sammanhnang gjorts gällande att Sverige genom ett avtal med
DDR i strid mot den fastlagda invandrarpolitiken och föreliggande konventioner
m.m. har hindrat flyktingar från att komma till Sverige via
DDR. Utskottet får, efter att ha tagit del av vad som redovisats från utrikesdepartementet
och övrig utredning, slå fast att något avtal med DDR
inte har slutits i frågan. Vad som förekommit är fastmer att DDR har anslutit
sig till internationell praxis så till vida att det numera beaktas om den
som önskar transitera genom DDR till Sverige har svenskt inresevisum när
så erfordras. Det skulle visserligen inte utan fog kunna hävdas att den
gängse inställningen i asylfrågor har rubbats, men endast under förutsättning
att Sverige vore första asylland för dem som i stort antal via DDR
kom till Trelleborg under 1985. Majoriteten av dem hade emellertid enligt
vad som upplysts vistats i Turkiet och alltså befunnit sig i ett första asylland.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning till någon
formell kritik mot regeringens åtgärder. Det förhållandet att i någon mån
personer för vilka Sverige kan vara att anse som första asylland nu får söka
sig andra vägar hit är i och för sig beklagligt. Den uppkomna situationen
innebar emellertid betydande påfrestningar från olika utgångspunkter. Genom
den generösa svenska flyktingpolitiken, inom ramen för FN:s flyktingkommissaries
arbete och på annat sätt, föreligger alltjämt utomordentliga
möjligheter för dem som bäst behöver en tillflykt i Sverige att få detta.
Vid detta förhållande föranleder granskningen inte något ytterligare uttalande
från utskottets sida.

Socialförsäkringsutskottet återgav i sitt likaledes av riksdagen godkända
betänkande den redogörelse som utskottet erhållit från dåvarande statssekreteraren
Jonas Widgren, arbetsmarknadsdepartementet, om vilka kontakter
som hade förekommit mellan Sverige och DDR. Utskottet ansåg att
någon invändning inte kunde riktas mot regeringens handlande i frågan.

Utskottet ansåg senast vid förra årets riksmöte (se SfU 1987/88:27) att
det inte fanns anledning för riksdagen att ändra uppfattning beträffande
transiteringen genom DDR. Utskottet ansåg vidare att eftersom något avtal
i frågan inte fanns med DDR borde ett föreliggande motionsyrkande
om uppsägning av avtalet inte heller föranleda någon riksdagens åtgärd
samt att det inte heller fanns anledning till att initiera några ytterligare
kontakter med DDR. Utskottet konstaterade vidare att det utan viseringskravet
skulle vara förenat med stora svårigheter att reglera invandringen
och avstyrkte bifall till föreliggande motioner.

Statsrådet Georg Andersson uppgav den 13 oktober 1988 i svar på en
riksdagsfråga om de politiska flyktingarna från Chile att svenska myndig -

1988/89: SfU 19

15

heter där tar ut skyddsbehövande på den s. k. flyktingkvoten samt att be- 1988/89: SfU 19
sked om kvotuttagning kan lämnas inom 48 timmar då förfrågan härom
görs av chilenska hjälporganisationer eller av oppositionella partier.

Det införda viseringstvånget för chilenare måste enligt utskottets uppfattning
bedömas mot bakgrunden av att ett mycket stort antal asylsökande
från Chile kommit till Sverige. Av dessa har utan tvivel många haft
goda skäl att söka sig hit. Många har dock befunnits sakna asylskäl och i
stället sökt sig hit av ekonomiska skäl. Den svenska flyktingmottagningen
är emellertid inte dimensionerad för mottagning även av s. k. ekonomiska
flyktingar och kan inte heller avpassas för ett sådant ändamål. Vårt bistånd
till människor som på andra håll i världen lever under knappa omständigheter
skall alltjämt utgå i form av bidrag till det internationella utvecklingssamarbetet.

Enligt uppgifter som utskottet i samband med beredningen av propositionen
inhämtat från arbetsmarknadsdepartementet kan den som behöver
fly från Chile i första hand via någon medborgarrättsorganisation genom
ambassadens förmedling få hjälp med att komma till Sverige inom ramen
för flyktingkvoten. Den skyddsbehövande beviljas av invandrarverket ett
permanent uppehållstillstånd i Sverige. Han får främlingspass och också
rent praktisk hjälp med resan till Sverige. Frågan om flyktingskap eller
annan grund för uppehållstillståndet prövas sedan efter ankomsten till
Sverige. Samma förfarande kan tillämpas för skyddsbehövande i El Salvador.
Såsom framgår av regeringens skrivelse 1988/89:82 om flyktingpolitiken
(s. 31) har i samtliga fall, där någon medborgarrättsorganisation i
Chile anmält att ett skyddsbehov förelegat, tillstånd att komma till Sverige
inom ramen för flyktingkvoten snabbt kunnat erbjudas, och detta kommer
enligt skrivelsen givetvis att gälla också i framtiden.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning såvitt avser transitering genom
DDR och i fråga om svårigheterna att utan viseringskrav reglera invandringen.
Mot den nyss angivna bakgrunden i fråga om införande av
visumtvång och med beaktande av de garantier för att kunna hjälpa dem
som måste fly från Chile som redogjorts för avstyrker utskottet bifall till
motionerna Sf502 yrkandena 5, 6 och 7, U511 yrkandena 1 och 2 och
Sf541 yrkande 1.

Uppehålls- och arbetstillstånd

En utlänning får inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader
utan att ha uppehållstillstånd (30 § UtlF). Undantag gäller för nordiska
medborgare och i vissa fall för barn under 16 år vars föräldrar har rätt att
vistas i Sverige. 1 propositionen föreslås att kravet på uppehållstillstånd tas
in i lag (1 kap. 4 §), tillsammans med undantaget för medborgare i Danmark,
Finland, Island och Norge, och att regeringen bemyndigas att föreskriva
andra undantag och att förkorta den uppehållstillståndsfria tiden.

I 31 § UtlF finns regler om när uppehållstillstånd får ges. Tillstånd får ges
till utlänningar som har rätt till skydd i Sverige (flyktingar, krigsvägrare
och personer med flyktingliknande skäl, s. k. de facto-flyktingar). Vidare
får uppehållstillstånd ges om det finns andra skäl av humanitär art eller om 16

utlänningen har viss anknytning till Sverige. Slutligen får tillstånd beviljas
den sorn fått arbetstillstånd eller på annat sätt har sin försörjning tryggad
eller sorn skall studera eller göra besök här.

Arbetstillstånd ges för viss tid. Tillstånd får avse ett visst slag eller vissa
slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Enligt propositionen överförs kraven på uppehålls- och arbetstillstånd
till lag tillsammans med de viktigaste reglerna om när uppehållstillstånd
får ges. Regeringen bemyndigas att föreskriva att tillstånd kan ges även i
andra fall.

Sedan år 1981 gäller som huvudregel att uppehålls- och arbetstillstånd
skall ha erhållits före inresan i Sverige (33 § UtlF). Den som söker uppehållstillstånd
vid eller efter ankomsten eller som är här när ansökan prövas
får normalt avslag. Bestämmelsen infördes för att skapa bättre möjligheter
för en konsekvent invandringspolitik. Vissa grupper är emellertid undantagna
från förbudet att resa in i Sverige för bosättning utan att först ha
beviljats uppehållstillstånd. Det är till en böljan de utlänningar som är
befriade från kravet på uppehållstillstånd samt de som omfattas av reglerna
om rätt till asyl eller annat skydd i 3, 5 eller 6 § UtlL. Vidare är det
utlänningar som skall förena sig med en nära familjemedlem som är stadigvarande
bosatt i Sverige. Här krävs dessutom att de har sammanlevt
med varandra utom riket. Slutligen kan undantag göras för det fall utlänningen
av något annat skäl av synnerlig vikt bör tillåtas att uppehålla sig i
Sverige medan hans ansökan om uppehållstillstånd prövas.

1 propositionen föreslås att även reglerna om vilka som kan få ansökan
om tillstånd beviljad när de befinner sig i Sverige förs över till lag (2 kap. 5
§ första och andra styckena resp. 6 § andra stycket lagförslaget). Reglerna
föreslås i huvudsak vara oförändrade. Härutöver framläggs emellertid vad
gäller uppehållstillstånd ett förslag i 2 kap. 5 § tredje stycket. Detta förslag
hänger samman med de förslag om ändrade regler för handläggning av
verkställighetsärenden som behandlas i ett följande avsnitt. Förslaget, som
mött erinringar i motioner, kommer därför att behandlas i samband med
behandlingen av de föreslagna nya reglerna om handläggningen av verkställighetsärenden.

Beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller samboende gäller enligt
praxis en ordning med s. k. uppskjuten invandringsprövning om äktenskapet
eller samboendet har uppkommit i anslutning till eller snarast efter
inresan. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd
för sex månader i taget fyra gånger innan han accepteras som
invandrare.

Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i tre motioner.
Alexander Chrisopoulos och Berith Eriksson begär i motion Sf506 förslag
till lagändring så att utländska medborgare som gifter sig med svenska
medborgare eller med personer med rätt att vistas i landet får permanent
uppehållstillstånd vid äktenskapets ingående. Ingrid Ronne-Björkqvist
m. fl. begär i motion Sf530 en översyn av den s. k. tvåårsregeln för utvisning
av misshandlade flyktingkvinnor. Lahja Exner och Ines Uusmann be -

1988/89: SfU 19

17

2 Riksdagen 1988/89. II sami. Nr 19

gär i motion Sf37 att det av lagtexten skall framgå att undantag i särskilda
fall kan göras från huvudprincipen om uppskjuten invandrarprövning.

I det av riksdagen godkända betänkandet SfU 1983/84:30 med anledning
av proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken
prövade utskottet ett antal motioner i frågan. Motionerna avstyrktes med
hänvisning till att utskottet, som ansåg att det var nödvändigt att vara
speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden, ansåg att de överväganden
som gjorts i propositionen i denna fråga var tillfredsställande. I
propositionen framhölls att, när ett äktenskap eller ett samboende bröts
före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda fallet
borde beaktas vid prövningen av om utlänningen skulle få stanna. Som
exempel på sådana omständigheter angavs att det fanns barn i förhållandet
eller att utlänningen hade blivit misshandlad eller annars illa behandlad i
äktenskapet eller samboendet, riskerade att bli socialt utstött vid återkomsten
till hemlandet eller hade hunnit bli väl etablerad i arbetslivet.
Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som framstod som
stötande för rättskänslan.

Utskottet inhämtade vid behandling av motioner i frågan vid 1985/86
års riksmöte under hand från invandrarverket att verket — mot bakgrund
av de uttalanden som gjorts i den nämnda propositionen och i utskottsbetänkande!
— i de ärenden där ömmande omständigheter fördes fram tog
största möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt tillstånd
trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens utgång.

Utskottet fann med hänsyn till det anförda inte anledning att frångå sitt
tidigare ställningstagande i fråga om prövningsförfarandet i dessa tillståndsärenden
(se SfU 1985/86:21). Utskottet gjorde samma bedömning
vid behandlingen av liknande motioner i sitt betänkande SfU 1986/87:21.

Statsrådet Georg Andersson erinrade i interpellationssvar den 29 november
1988 om de av riksdagen antagna riktlinjerna för dessa ärenden
och betonade att regeringen i de fall ett förhållande brutits på grund av
misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts
tar mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna trots
att anknytningen upphört.

Utskottet vill erinra om att flyktingkvinnors asylärenden prövae enligt
vanliga regler för sådana ärenden och att någon tvåårsregel inte finns i
dessa. Utskottet vidhåller vidare sitt tidigare ställningstagande i frågan och
avstyrker bifall till motionerna Sf37, Sf506 och Sf530.

Bertil Persson anför i motion Sf373 att det är angeläget att de utländska
tandläkarstuderande som efter avlagd examen vill verka i Sverige också får
detta samt begär (yrkande 1) ett tillkännagivande härom.

Torgny Larsson begär i motion Sf535 ett tillkännagivande om behovet
av en översyn av gällande regler för uppehållstillstånd för elitidrottsmän.

Frågan om utomnordisk arbetskraftsinvandring behandlades i proposition
1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken. Som undantag
från den tidigare fastlagda principen att utomnordisk arbetskraftsinvandring
inte borde vara tillåten nämndes i propositionen främst nyckelfunktioner
inom industrin och näringslivet i övrigt samt inom vissa andra sam -

1988/89: SfU 19

18

hällsområden. Vidare nämndes personer som behövs för kvalificerad
forskning, produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom
inom det kulturella området. Även andra undantag borde enligt propositionen
kunna göras under särskilda förhållanden, inte minst i fall då arbetstagare
med den utbildning och erfarenhet som behövdes i ett visst fall
inte fanns att tillgå i Sverige. Liksom tidigare fick det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att i samråd med arbetsmarknadens parter genom
praxis klarlägga i vilka fall undantag borde kunna ske. — I UtlF föreskrivs
också att arbetsmarknadsstyrelsen — i den utsträckning det är möjligt och
efter hörande av arbetsmarknadens parter — skall meddela riktlinjer för
tillståndsärenden med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Invandrarverket
skall, innan verket beviljar arbetstillstånd, samråda med arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta anses ha skett, om verket följer meddelade riktlinjer
(55 § UtlF).

Arbetskraftsinvandringen från icke-nordiska länder är sedan böljan av
1970-talet mycket begränsad (se prop. 1985/86:98 om invandrarpolitiken,
SfU 20). Arbetstillstånd ges i princip endast till den som har även annan
anknytning hit än möjligheten att få arbete samt till den som skall utföra
arbete inom ett område där det råder brist på arbetskraft.

I den nu föreliggande propositionen uttalar föredragande statsrådet (s.
61) att hon inte har för avsikt att i detta sammanhang föreslå några förändringar
i de riktlinjer för arbetskraftsinvandring och för beviljande av arbetstillstånd
som har lagts fast av statsmakterna i olika sammanhang under
åren. I regeringens skrivelse 1988/89:82 om flyktingpolitiken, som utskottet
behandlar i sitt betänkande SfU 18, påpekas att uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet
inte kan tillgodoses inom Sverige och att detta kan gälla
montörer, vikarierande läkare m. fl. Dessutom beviljas arbetstillstånd för
exempelvis artister och idrottsmän.

Enligt utskottets uppfattning finns inte skäl att nu ompröva de uttalanden
i proposition 1983/84:144 om utomnordisk arbetskraftsinvandring
som ovan redovisats och som riksdagen godkänt. Frågorna om uppehållsoch
arbetstillstånd för de grupper som avses i motionerna Sf373 och Sf535
får därför prövas enligt gällande regler, och utskottet avstyrker bifall till
motionerna Sf373 yrkande 1 och Sf535.

Enligt nuvarande regler fattas beslut om visering samt om uppehålls- och
arbetstillstånd huvudsakligen av invandrarverket. Visering får även ges av
bl. a. chefen för utrikesdepartementet.

1 propositionen föreslås att inte endast beslut om visering utan även beslut
om uppehållstillstånd skall få meddelas av utrikesdepartementet (2
kap. 7 §). Enligt propositionen (s. 60 och 151) avses denna rätt gälla inom
departementets verksamhetsområde, dvs. främst tillstånd till personer
med diplomatisk anknytning eller anknytning till internationella organ.

Av 12 kap. 2 § lagförslaget framgår att lagen skall tillämpas endast i den
utsträckning som regeringen föreskriver i fråga om diplomatiska tjänstemän
som är anställda av främmande stater i Sverige m.fl.

Enligt utskottets uppfattning bör rätten för utrikesdepartementet att

1988/89: SfU 19

19

meddela uppehållstillstånd rätteligen avse personer inom departementets 1988/89: Sfö 19

verksamhetsområde som ej är undantagna från skyldigheten att ha uppehållstillstånd,
dvs. personer som inte är tjänstemän vid beskickningar,
konsulat eller internationella organ eller sådan tjänstemans familjemedlem
eller privattjänare.

Med stöd av bemyndigande i 9 § UtlL har regeringen förordnat om skyldighet
för hotell och pensionat resp. för arbetsgivare att i vissa fall göra
anmälan om upplåtande av bostad åt resp. anställning av en utlänning (61
resp. 62 § UtlF).

Sten Svensson m. fl. begär i motion Sf547 yrkande 9 ett tillkännagivande
om att anmälningsskyldigheten för arbetsgivare bör avskaffas.

I propositionen föreslås att bemyndigandet skall överföras till den nya
lagen (12 kap. 1 §). Föredragande statsrådet förklarar emellertid samtidigt
att anmälningsskyldigheterna synes vara av begränsat värde och att de administrativa
kostnaderna är höga. Såväl bostads- som arbetsgivaranmälningar
bör därför enligt statsrådet nu avskaffas.

Med hänsyn till det återgivna uttalandet om avskaffande av arbetsgivaranmälningar
anser utskottet att motion Sf547 yrkande 9 bör vara tillgodosedd,
och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Arbete m. m. för asylsökande

Enligt gällande riktlinjer för invandringspolitiken skall invandringen kontrolleras
för att göra det möjligt att anpassa den till landets resurser och
politiken på olika områden. Kontrollen innebär, som ovan framgått, att
den som vill invandra till Sverige i princip skall ha arbete, bostad och arbetstillstånd
ordnade före inresan. Undantag från denna huvudregel gäller
bl. a. för flyktingar och nära familjemedlemmar till den som redan finns i
Sverige. Dessa kan beviljas tillstånd efter inresan.

En utlänning som har ansökt om tillstånd att få stanna i Sverige har inte
rätt att arbeta under den tid han väntar på besked i tillståndsärendet.

Denna ordning gäller oavsett vilka skäl han har åberopat till stöd för sin
ansökan.

Kommunerna har enligt lag skyldighet att se till att grundläggande
svenskundervisning anordnas för invandrare så snart som möjligt efter ankomsten
till Sverige. Skyldigheten avser bl. a. utländska medborgare som
efter att ha ansökt om uppehållstillstånd regelmässigt vistas i kommunen i
avsikt att bosätta sig i riket. På förläggningarna bedrivs svenskundervisning
som uppdragsutbildning i huvudsak enligt läroplanen för den grundläggande
svenskundervisningen. Undervisningen omfattar 20 timmar i
veckan och bekostas av staten via invandrarverket.

I fem motioner tas frågan upp om arbete och annan sysselsättning för
asylsökande. Sten Svensson m. fl. begär i motion Sf547 yrkande 10 ett tillkännagivande
om möjlighet till tidsbegränsat arbetstillstånd för asylsökande
i avvaktan på att väntetiderna nedbringas till en rimlig nivå, och
Sonja Rembo begär i motion Sf504 ett tillkännagivande om temporärt arbetstillstånd
för asylsökande. Knut Wachtmeister och Ingrid Sundberg be- 20

gär i motion Sf508 att ett förslag läggs fram om lagfast dispensmöjlighet för
anställning av asylsökande. Bengt Westerberg m. fl. begär i motion Sf502
yrkande 25 ett tillkännagivande om möjligheterna att tillåta arbete under
former som liknar beredskapsarbete under asylsökandes väntetid. Inger
Schörling m.fl. slutligen begär i motion Sf545 yrkande 14 att riksdagen
beslutar att den som söker uppehållstillstånd/asyl skall få arbete och undervisning
under ansökningstiden.

Utskottet har tidigare, och senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
SfU 1987/88:27, framhållit att man i första hand måste komma till
rätta med de problem som uppkommer under väntetiden genom att hålla
nere handläggningstidema och vidhållit att arbetstillstånd bör beviljas
först då beslut om uppehållstillstånd ges samt att en annan ordning kan
befaras leda till en uppluckring av principen om den reglerade invandringen.
Utskottet hänvisade också till att kommande förslag om ändrad
utlänningslag m.m., liksom den nya organisationen av invandrarverket,
kunde antas få stor betydelse för att faktiskt nedbringa väntetiderna i asylärenden
avsevärt. Utskottet pekade också på de svårigheter som förelåg att
placera flyktingar och invandrare med uppehållstillstånd i arbetslivet och
på behovet att i första hand satsa arbetsmarknadsresurser på dessa.

Statsrådet Georg Andersson besvarade den 6, 13 och 20 oktober 1988
riksdagsfrågor om arbete och sysselsättning för asylsökande. Han påpekade
därvid att beredskapsarbete huvudsakligen används i tider av arbetsbrist
och att det i det rådande arbetsmarknadsläget inte fanns någon omedelbar
anledning att öka antalet beredskapsarbeten. Alla ansträngningar
borde i stället enligt statsrådet inriktas på att flyktingar, som redan hade
arbetstillstånd, anställdes på de lediga arbeten som fanns. Statsrådet framhöll
att särskilda åtgärder hade vidtagits i detta syfte och att regeringen
följde den fortsatta utvecklingen med uppmärksamhet.

Utskottet har vidare i sitt nyligen avgivna betänkande 1988/89: SfU 17
hänvisat till att i proposition 1988/89:105 om ny organisation, hantering
av asylärenden och resurser för statens invandrarverk m.m. uttalats att
man i förläggningsverksamheten bör motverka att tristess, isolering och
passivisering uppstår samt att en särskild arbetsgrupp för närvarande arbetar
med att undersöka hur meningsfull verksamhet kan organiseras vid
förläggningarna.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att de i motionerna påtalade
problemen med sysselsättning för asylsökande i första hand bör lösas genom
att väntetiderna i asylärenden förkortas. Så kan nu förväntas bli fallet,
och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf502 yrkande 25,
Sf504, Sf508, Sf545 yrkande 14 och Sf547 yrkande 10.

Återkallelse av tillstånd

Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får enligt 11, 17 resp. 23 §
UtlF återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga

1988/89: SfU 19

21

uppgifter eller svikligen förtigit omständigheter av betydelse för tillståndet.
Visering och arbetstillstånd samt uppehållstillstånd för den som inte
rest in i Sverige får återkallas om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

I propositionen föreslås en skärpning av reglerna så att återkallelse av ett
tillstånd skall ske om utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin
identitet, såvida det inte kan antas att uppgiften inte har inverkat på frågan
om tillstånd eller andra särskilda skäl talar emot det (2 kap. 9 §).

Lars Wemer m. fl. yrkar i motion Sf29 yrkande 10 avslag på förslaget om
presumtion för återkallelse vid oriktiga uppgifter om identitet.

Enligt propositionen (s. 64 och 152) motiveras regeln främst av en önskan
att markera det allvar med vilket det tilltagande bruket att inte medföra
identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige måste betraktas. Utgångspunkten
är att ett tillstånd skall återkallas om det har getts till en
person under en viss identitet som senare visar sig vara oriktig. Kan det
emellertid antas att uppehållstillstånd skulle ha meddelats, även om den
rätta identiteten hade varit känd, på grundval av de förhållanden som i
övrigt förelåg vid tillståndsgivningen, skall ingen återkallelse ske. Återkallelse
bör också kunna underlåtas i vissa fall, även om de oriktiga uppgifterna
har inverkat på frågan om tillstånd. Detta bör gälla där starka humanitära
skäl talar för att utlänningen - trots att de oriktiga uppgifterna inverkat
på frågan om tillstånd — likväl bör tillåtas att vistas i landet.

Utskottet anser mot den angivna bakgrunden och med beaktande av det
utrymme som enligt propositionen ges att underlåta återkallelse av tillstånd
att propositionen i denna del bör bifallas. Motion Sf29 yrkande 10
avstyrks därmed.

Olika former av avlägsnandebeslut

En utlänning som kommer till eller befinner sig i Sverige utan erforderligt
pass eller tillstånd kan enligt nuvarande regler komma att avvisas eller utvisas,
beroende på inom vilken tid efter ankomsten till Sverige som avlägsnandebeslutet
fattas. Beslut om avlägsnande som fattas mer än tre månader
efter inresan måste ske i form av utvisning. Avvisning, som främst
avser avlägsnande av formella skäl, får inom tremånadersgrän^en också
ske på s. k. materiella avvisningsgrunder, dvs. på grund av omständigheter
som hänför sig till utlänningens person.

I propositionen föreslås att användningen av begreppen avvisning och
utvisning skall ändras. Avvisning skall enligt 4 kap. 1 § lagförslaget få ske
utan tidsgräns om en utlänning inte uppfyller de formella krav som gäller
för inresa och vistelse i Sverige, således när han saknar pass, visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd, när han är skyldig att ha resp. tillstånd.
Avlägsnande skall vidare ske genom avvisning när utlänningen antingen
inte behövt visering men stannat kvar sedan den viseringsfria tiden
gått ut eller visserligen haft visering men dröjt sig kvar sedan viseringen
gått ut.

Avlägsnande på materiella grunder såsom medellöshet och risk för
brottslig verksamhet skall liksom hittills ske genom avvisning (4 kap. 2 §).
Tidsgränsen tre månader behålls för dessa fall.

1988/89: SfU19

22

Avlägsnande när en utlänning som haft uppehållstillstånd uppehåller sig 1988/89: SfU 19
här efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller återkallats skall ske
genom utvisning (4 kap. 3 §), liksom avlägsnande på grund av brott (4 kap.

7 §). Avlägsnande på grund av asocialitet skall inte längre kunna ske.

Förslagen i propositionen i denna del har inte föranlett något motionsyrkande,
och utskottet har inte någon erinran mot förslagen.

Frågor om asyl
Rätt till asyl m. m.

I FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genévekonventionen)
avses med uttrycket flykting — utom personer som blivit
att anse som flyktingar enligt vissa äldre överenskommelser — den som
till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning
av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner
sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på
grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av
sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land,
till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari
han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund
av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. Enligt konventionen
kunde varje fördragsslutande stat välja huruvida uttrycket
”händelser som inträffat före den 1 januari 1951” för statens del skulle
avse händelser ”i Europa” eller ”i Europa eller annorstädes”. De stater
som valt att låta endast händelser i Europa omfattas av statens förpliktelser
har när som helst kunnat utvidga sina förpliktelser att avse händelser
även annorstädes.

Genévekonventionen har senare kompletterats med 1967 års protokoll
angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade
sig anslutande stater att tillämpa konventionens flyktingbestämmelser
utan begränsning till händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som
anslutit sig till konventionen med den geografiska begränsningen till Europa
har emellertid kunnat behålla denna begränsning.

Bland de stater som begränsat sin anslutning till Genévekonventionen
till att avse händelser i Europa märks Turkiet och Italien.

De afrikanska staterna har en egen konvention om flyktingar (OAUkonventionen).
Konventionen, som antogs år 1969, har en betydligt vidare
flyktingdefinition. Även personer som har flytt till följd av extern aggression,
ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stört
den allmänna ordningen i hemlandet anses som flyktingar.

Enligt 3 § UtlL skall en flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i
Sverige, om han behöver skydd här. Definitionen av flykting överensstämmer
med den som finns i Genévekonventionen. Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa människor. Härutöver finns i
paragrafen en definition av uttrycket ”politisk förföljelse” som inte har
någon motsvarighet i konventionen. 23

Enligt 5 § UtlL har också krigsvägrare i allmänhet rätt att få vistas i
Sverige. Med krigsvägrare avses i första hand den som har avvikit från
pågående militärtjänst som äger rum på en krigsskådeplats eller kan
komma att förläggas dit. Motsvarande gäller i allmänhet i fråga om den
som har flytt från sitt hemland för att undgå att bli uttagen till militärtjänstgöring
på krigsskådeplats. I det senare fallet måste emellertid risken
för krigstjänstgöring ha varit påtaglig.

Utöver flyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra personer
som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena
där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till
stöd för detta. Skyddet för denna grupp med flyktingliknande skäl regleras
i 6 § UtlL. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller
löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som
konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena
i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte
är rimligt att begära att de skall återvända dit. Paragrafen omfattar normalt
inte den som har tvingats lämna sitt land på grund av yttre aggression,
ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön
eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter
vara sådana att 6 § anses tillämplig. För de personer som avses i 6 § används
ofta termen de facto-flyktingar.

Bestämmelserna om konventionsflyktingar, krigsvägrare och de factoflyktingar
föreslås överförda till den nya lagen utan ändring i sak. Definitionen
av politisk förföljelse, som inte har någon motsvarighet i konventionen,
föreslås dock utgå ur lagtexten. 1 propositionen föreslås vidare att
begreppet asyl skall användas för det tillstånd att uppehålla sig i Sverige
som ges till konventionsflyktingar, krigsvägrare och de facto-flyktingar.
Detta innebär visserligen att Sverige kommer att använda ett asylbegrepp
som i viss mån avviker från vad som är vedertaget internationellt — att
tala om asyl endast i samband med skydd åt konventionsflyktingar — men
fördelarna av att det klart anges vilka förutsättningarna är för rätt till
skydd i Sverige, av att långtgående jämställdhet mellan grupper med i det
närmaste samma behov av skydd nås samt av att lagtexten blir mer lättförståelig
anses väga över eventuella nackdelar.

I fråga om rätten till asyl för olika kategorier finns ett antal motioner.

Sten Svensson m. fl. anför i motion Sf547 att bestämmelsen om de factoflyktingar
bör slopas och att i stället bestämmelserna om konventionsflyktingar
och om humanitära skäl skall tillämpas generöst samt begär ett tillkännagivande
därom (yrkande 1).

Maria Leissner begär i motion Sf524 ett förslag om en ändring i utlänningslagen
beträffande homosexuellas rätt till asyl som skapar rättssäkerhet
för denna grupp människor (yrkande 1) och ett tillkännagivande om
behovet av ett internationellt initiativ i frågan (yrkande 2).

I två motioner väckta med anledning av propositionen tas frågan om
s. k. krigsflyktingar upp. Maria Leissner m. fl. anför i motion Sf36 att
många människor som flytt undan krig eller inbördeskrig och som nu kan
få uppehållstillstånd av humanitära skäl behöver ett starkare skydd. Re -

1988/89: SfU 19

24

geringen bör därför enligt motionärerna överväga och lägga fram förslag
om hur de som flyr från krig och inbördeskrig skall kunna omfattas av
asylreglema, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande
2). Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrkande 10 att
riksdagen beslutar att även ”en person som på grund av aggression utifrån,
ockupation, främmande herravälde eller händelser som allvarligt stör den
allmänna ordningen i delar av eller hela hans hemland, tvingas lämna sin
bostad för att söka skydd på annat sätt utanför hemlandet” skall ges flyktingstatus
genom tillägg i 3 kap. 3 § lagförslaget.

I motion SG2 kritiserar Göran Ericsson bestämmelserna om asyl för
krigsvägrare, och han begär ett tillkännagivande att de inte automatiskt
bör få asyl (yrkande 1).

Bestämmelserna om skydd åt asylsökande som inte är flyktingar men som
ändå anför vägande skäl av politisk-humanitär art mot att återvända till
hemlandet infördes år 1976. Bestämmelserna, som alltså avser krigsvägrare
och de facto-flyktingar innebar att tidigare praxis på området lagfästes.
Införandet av bestämmelserna innebar att Sverige tidigare än andra
länder gav dessa grupper ett lagstadgat skydd.

Ett motionsyrkande om avskaffande av bestämmelsen om de factoflyktingar
och i stället en generösare tillämpning av bestämmelsen om konventionsflyktingar
och av bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära
skäl behandlades av utskottet i dess av riksdagen godkända betänkande
SfU 1983/84:30 om invandrings- och flyktingpolitiken. Utskottet
hänvisade därvid till att det av proposition 1983/84:144 framgick att i
andra länder fanns en praxis som gav skydd åt utlänningar som anförde
flyktingliknande skäl och att diskussioner pågick inom Europarådets flyktingkommitté
om att ge de aktuella grupperna ett skydd mot återsändande
till hemlandet. De olägenheter som onekligen var förknippade med de aktuella
bestämmelserna och som gjorde sig särskilt gällande i avvisningssituationer
kunde därför förutses komma att successivt minska i takt med
att det pågående arbetet inom Europarådet ledde fram till konkreta resultat.
Det vore därför enligt utskottets mening olyckligt om Sverige, som
tidigare än andra länder hade kodifierat skyddet för personer med flyktingliknande
skäl och som därför hade anledning att vara pådrivande i internationella
sammanhang i denna fråga, skulle återgå till den ordning som
gällde före 1976. Utskottet ville också erinra om att det i propositionen
framhölls att det även med en generös tolkning av flyktingbestämmelsen i
3 § utlänningslagen fanns naturliga gränser för vilka som kunde ges flyktingstatus.
Den som efter en extensiv tolkning ändå inte uppfyllde flyktingrekvisiten
borde därför liksom tidigare ges rätt att stanna här i landet med
stöd av en uttrycklig bestämmelse i 6 § utlänningslagen. — Utskottet anslöt
sig sålunda till de överväganden i frågan som fanns i propositionen och
avstyrkte bifall till den föreliggande motionen. Utskottet ville emellertid
med skärpa understryka vikten av att asylsökande som uppfyller förutsättningarna
för att få flyktingstatus enligt 3 § verkligen erkändes som konventionsflyktingar
och att det förhållandet att de ändå kan få stanna enligt 6 §
inte får inverka vid prövningen av flyktingskapet.

1988/89: SfU 19

25

Utskottet anser att de tidigare uttalandena i frågan alltjämt har stark
giltighet och avstyrker bifall till motion Sf547 yrkande 1.

Även frågan om homosexuellas rätt till asyl behandlades i betänkandet
SfU 1983/84:30. Frågan behandlades också av riksdagen i samband med
behandlingen av proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation
i samhället jämte motioner. Socialutskottet redogjorde därvid i sitt av riksdagen
godkända betänkande SoU 1986/87:31 för gällande lagstiftning och
dess förarbeten samt konstaterade att en homosexuell person som förföljdes
i sitt hemland på grund av sin homosexuella läggning i praxis beviljades
uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl enligt 31 § utlänningsförordningen
medan 3 § utlänningslagen inte var tillämplig. Enligt socialutskottets
uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i
praktiken ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl
behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt socialutskottet att
närmast av formella skäl göra ett ingrepp i flyktinglagstiftningen och därmed
skapa ett svenskt flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i
FN:s flyktingkonvention. — Socialutskottet delade vidare den oro som
kommit till uttryck bl. a. i en motion över att förföljelse mot homosexuella
från tid till annan förekom i vissa länder men ansåg det uppenbart att, om
en uttalad förföljelse mot homosexuella just på grund av deras sexuella
läggning skulle uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i
Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet ville samtidigt
fasta uppmärksamheten på att förföljelse uppstod på samma sätt på
olika håll i världen mot många grupper människor. Det var därför viktigt
att ha en allmän beredskap för att vid behov kunna agera för människor
som var i behov av en fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen
i andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet
utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av utlänningslagstiftningen
som utvecklingen i länder där politisk förföljelse förekom eller
kunde befaras uppstå. Av det anförda följde enligt socialutskottets mening
att det också ankom på regeringen att ta de internationella initiativ som
visade sig påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem. Socialutskottet
ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens uttalande i den
frågan.

Socialförsäkringsutskottet ansåg vid sin behandling under fölra årets
riksmöte (se SfU 1987/88:27) av motionsyrkanden om ett klargörande i
utlänningslagen av att homosexuella omfattades av flyktingbegreppet och
om behovet av internationella initiativ i frågan om homosexuella flyktingar,
inte att det fanns skäl för riksdagen att uttala annan uppfattning i
fråga om möjligheten att bereda homosexuella skydd mot förföljelse och
om behovet av internationella initiativ än vad som gjorts i socialutskottets
nämnda betänkande.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att homosexuella som förföljs
på grund av sin homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning
av gällande bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs.

Utskottet anser inte heller att det finns skäl för riksdagen att uttala annan
uppfattning i fråga om behovet av internationella initiativ än vad som
gjordes i socialutskottets nämnda betänkande.

1988/89: SfU 19

26

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf524 .

1 fråga om möjligheterna att ge asyl till s. k. krigsflyktingar anser utskottet
i likhet med vad som anförts i propositionen (s. 77) att det inte är lämpligt
att ytterligare utvidga den starka rätt till skydd i Sverige som asylreglema
är avsedda att garantera och att en annan sak är att många utlänningar
ändå bör beviljas uppehållstillstånd i Sverige just därför att
förhållandena i hemlandet är sådana att uppehållstillstånd bör beviljas av
humanitära skäl. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf35 yrkande
10 och Sf36 yrkande 2.

I olika sammanhang har upprepade gånger framhållits att prövning av
en asylsökandes skäl måste göras i vaije enskilt fall. Utskottet utgår från att
så sker även beträffande den som uppger sig vara krigsvägrare och avstyrker
bifall till motion Sf32 yrkande 1.

Rune Backlund m. fl. anför i motion Sf34 att vårt engagemang utomlands
bör öka så att vi på ett aktivare sätt genom våra beskickningar hjälper
människor i akut behov av skydd samt att detta kan ske genom en utökning
av flyktingkvoten. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom
(yrkande 3).

Utskottet behandlade motioner om höjning av flyktingkvoten senast i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89: SfU 17. Utskottet framhöll
därvid att flyktingkvoten sedan år 1976 angetts till ca 1 250 personer
per år, medan antalet faktiskt överförda flyktingar däremot varierat mellan
åren. Sålunda har såväl år 1987 som år 1988 kvoten överskridits med
ca 200 personer. Dessutom har ytterligare ett antal personer beviljats inresetillstånd
som kvotflyktingar. Då i årets budgetproposition förutsatts att
regeringen — utöver den nämnda kvoten på 1 250 personer — kan besluta
om överföring av flyktingar och övriga åtgärder som bedöms nödvändiga
under budgetåret, avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att riksdagen
nu skulle besluta om en högre flyktingkvot.

Utskottet vill gärna betona vikten av att vaije möjlighet tas till vara att
genom överföring inom flyktingkvoten hjälpa dem som behöver skydd.
Behovet av en ökad aktivitet hos de svenska beskickningarna utomlands i
detta avseende har aktualiserats genom det vidgade visumtvånget som har
behandlats ovan och kan mycket väl aktualiseras ytterligare genom vissa
av de åtgärder som föreslås i propositionen. Utskottet utgår från att regeringen
beaktar detta behov och anser inte att något tillkännagivande behövs
med anledning av motion Sf34 yrkande 3.

Karin Söder anför i motion Sf33 att utlänningslagens bestämmelser är generellt
utformade och får sin innebörd genom bl. a. tolkning och att successiva
förändringar av praxis noga måste följas av riksdagen. Motionären
anför vidare att invandrarverket har fått i uppdrag att sammanställa och
redovisa tillämpad praxis, att behovet av en sådan redogörelse är stort för
de asylsökande själva liksom för deras ombud samt att riksdagen i samband
med behandlingen av en sådan redogörelse också kan inhämta erfarenheter
från sakkunniga i asylärenden. Motionären begär ett tillkännagivande
om behovet av en sådan redovisning till riksdagen om utvecklingen
av praxis för behandlingen av asylärenden (yrkande 1). I motionen anför

1988/89: SfU 19

27

hon vidare att det för myndigheter och flyktingombud vore av stort värde 1988/89: SfU19
att ha tillgång till av riksdagen antagna grundläggande synpunkter på bevisvärderingen
i asylärenden, och hon begär ett tillkännagivande om detta
behov (yrkande 3).

Bakgrunden till uppgiften i motionen om ett uppdrag till invandrarverket
att sammanställa praxis i asylärenden synes vara ett uttalande av föredragande
statsrådet i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken,
där hon starkt underströk vikten av att gällande regler, riktlinjer,
motivuttalanden och praxis blev föremål för en systematisk
dokumentation och spridning. Statsrådets uttalande i denna del föranledde
inte något uttalande från riksdagens sida (se SflJ 30).

Utskottet har senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89: SfU 17 uttalat förståelse för att arbetet med en dokumentation av
praxis i asylärenden kan medföra vissa problem, inte minst beroende på
att förhållandena i de asylsökandes hemländer förändras. Utskottet har i
betänkandet vidare instämt i ett uttalande i proposition 1988/89:105 om
ny organisation, hantering av asylärenden och resurser för statens invandrarverk
m.m. att en decentraliserad handläggning av asylärenden till
utredningsslussama ställer stora krav på att huvudenhetens ledning ser till
att det blir en enhetlig praxis vid alla utredningsslussar och att ändringar i
praxis och aktuell länderkunskap sprids till personalen vid utredningsslussama.
Utskottet har i betänkandet vidare utgått från att frågan om en dokumentation
och spridning av praxis utanför invandrarverket skulle bli
aktuell inom verket i samband med denna decentralisering samt ansett att
något uttalande från riksdagens sida med anledning av en motion i frågan
mot denna bakgrand inte var erforderligt.

Utskottet, som i och för sig anser att en redovisning inför riksdagen av
praxis i asylärenden kan ske i samband med den redogörelse för flyktingpolitiken
som regeringen lämnar, vidhåller sin tidigare uppfattning och
anser inte heller nu att något uttalande från riksdagen i frågan behövs. Med
det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf33 yrkande 1.

I fråga om vägledande riktlinjer för bevisvärdering vill utskottet framhålla
att denna värdering till slut alltid måste göras i vaije enskilt fall. Den
dokumentation och spridning av praxis som ovan nämnts bör dock kunna
i viss mån tillgodose behovet av vägledning i denna fråga. Utskottet avstyrker
bifall även till yrkande 3 i motion Sf33.

Principen om första asylland m. m.

Någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige finns inte ens för konventionsflyktingar.
För en sådan flykting gäller att han inte utan synnerliga
skäl skall vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd (3 § UtlL).

Med synnerliga skäl avses enligt motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU
14, rskr. 155 och prop. 1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och
122) dels situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som
omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt Genévekonventio- 28

nen diskvalificerar en flykting från konventionens skydd. Sådana omständigheter
kan vara brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande
gärningar samt grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.

För en krigsvägrare eller en de facto-flykting gäller att han inte utan särskilda
skäl skall vägras rätt att vistas här, om han behöver skydd här (5
resp. 6 § UtlL). Som särskilda skäl angavs i motivuttalanden (prop.
1975/76:18 s. 108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37) bl. a. att förhållandena
är sådana att det bedöms vara nödvändigt för att reglera invandringen.

Någon ändring i sak föreslås inte i propositionen. Undantagen från rätten
till asyl anges emellertid enligt förslaget i lagen. Detta gäller även den
mycket viktiga s. k. första asylland-principen.

Första asylland-principen uttrycks i nuvarande lag inte på annat sätt än
att en förutsättning för rätt till fristad eller rätt att vistas här är att utlänningen
behöver sådant skydd. Denna förutsättning anses inte föreligga om
något annat land är första asylland, dvs. det första land utlänningen kom
till efter flykten från sitt hemland, om han i det landet är skyddad mot
förföljelse eller mot att återsändas till förföljelselandet. Principen gäller
dock inte (se prop. 1983/84:144, SfU 30 s. 15) om utlänningen enbart har
rest igenom annat land på väg till Sverige (en route-regeln) eller om han
visserligen vistats någon tid i det andra landet men vistelsen föranletts av
akut sjukdom, trafiktekniskt hinder eller annan omständighet som utlänningen
inte rått över. Principen tillämpas inte heller om utlänningen har
särskild anknytning till Sverige.

I den nya lagen föreslås första asylland-principen få sitt uttryck i 3 kap. 4
§ andra stycket 4. Enligt förslaget får asyl vägras en utlänning om han före
ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och,
om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande
fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också
mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande
skydd. Regeringen föreslås vidare få bemyndigande att föreskriva undantag
från första asylland-regeln för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om asyl
prövad här.

1 fyra motioner framställs yrkanden rörande tillämpningen av första
asylland-principen.

Bengt Westerberg m. fl. kritiserar i motion Sf502 att Sverige träffat överenskommelser
med de övriga nordiska länderna och med Förbundsrepubliken
Tyskland om en ömsesidig återtagningsskyldighet, att första
asylland-principen kommit att användas som ett medel för tredje land att
förvägra en asylsökande asyl, att den ges olika innebörd i skilda länder och
att resultatet därav blir att en asylsökande kan skickas fram och tillbaka
mellan ett land och ett annat. Vidare anförs att Sverige tillämpar principen
strikt så att även korta uppehåll i andra länder kan utgöra skäl för avvisning
och att detta gäller bl. a. dem som gått över bergen från Iran till Turkiet.
Motionärerna anser att en route-regeln i praxis urholkats av handläggande
myndigheter. Motionärerna kritiserar vidare att icke-européer avvisas
till Turkiet, som enbart åtagit sig att skydda europeiska flyktingar,

1988/89: SfU 19

29

liksom att irakier avvisas till Iran. De anför att UNHCR:s exekutivkommitté
rekommenderat att asyl inte skall vägras enbart därför att asyl kunde
ha sökts i en annan stat och att en princip av liknande innebörd stöddes av
den svenska delegationen vid FN-konferensen om territoriell asyl år 1977.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att första asylland-principen
inte bör få tillämpas om den asylsökandes vistelse i första land/länder är av
genomresenatur samt att för tillämpning bör krävas att det är utrett att den
asylsökande är en konventionsflykting och att första asyllandet har biträtt
Genévekonventionen och verkligen kommer att bevilja asyl (yrkande 11).

Lars Werner m. fl. anför i motion Sf29 att förslaget i propositionen att en
stat som tillträtt och tillämpar flyktingkonventionen utan prövning i det
enskilda fallet skall anses utgöra ett första asylland för de persongrupper
konventionen omfattar inte kan accepteras. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om att en bedömning alltid måste ske av garantierna i det
enskilda fallet att en asylsökande verkligen åtnjuter trygghet i ett första
asylland mot att skickas vidare till hemlandet (yrkande 11).

Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 ett tillkännagivande
om att myndigheten vid återsändande till första asylland skall försäkra
sig om att den enskilde får skydd där (yrkande 21) och ett tillkännagivande
om att en flykting aldrig får sändas tillbaka till ett första asylland
som inte är bundet av Genévekonventionen i dess helhet (yrkande 22).

Göran Ericsson anför i motion Sf32 att de under 1980-talet snabbt
ökande strömmarna av flyktingar med nödvändighet passerar en eller flera
västliga demokratier innan de når Sverige och att flyktingarna bör söka
asyl i det första demokratiska land de når. Motionären anser därför att en
route-regeln bör avskaffas och begär att regeringen skall återkomma med
förslag som innebär att när en flykting når ett land som ratificerat Genévekonventionen
skall det landet anses vara första asylland (yrkande 2).

Utskottet behandlade frågan om första asylland i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1983/84:30 med anledning av proposition
1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken. Utskottet tillstyrkte
därvid förslaget i propositionen om en uppmjukning av tillämpningen av
principen om första asylland. Denna uppmjukning innebar att den omständigheten
att den asylsökande, sedan han lämnat hemlandet, hadfe rest
genom ett annat eller andra länder på vägen hit och där tillfälligt stannat
till som ett led i resandet, inte skulle hindra att hans asylansökan prövades
i Sverige. En asylsökande skulle inte heller avvisas om han hade viss starkare
anknytning till Sverige men inte hade någon sådan anknytning till det
land till vilket han kunde avvisas.

Utskottet underströk, såvitt gällde tillämpningen i praxis av principen
om första asylland, att den inte fick tillämpas på ett sådant sätt att resultatet
framstod som stötande för rättskänslan och att principen inte heller fick
tillämpas på ett sätt som kunde anses strida mot de humanitära principer
som Sverige bekände sig till.

Utskottet vidhöll denna uppfattning senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1987/88:27. Utskottet — som utgår från att det i vaije
asylärende görs en bedömning av huruvida den asylsökande i det ifrågasatta
första asyllandet är skyddad på grund av landets lagstiftning, interna -

1988/89: SfU 19

30

tionella åtaganden eller kända praxis — anser inte heller nu att det finns 1988/89: SfXJ 19
anledning till annat uttalande i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna Sf29 yrkande 11, SB2 yrkande 2, Sf35 yrkandena
21 och 22 och Sf502 yrkande 11.

Handläggningen av asylärenden
Beslutande myndighet m. m.

En utlänning som kommer till Sverige får enligt 28 § UtlL avvisas bl. a. om
han saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, när det
behövs, eller om han tänker besöka något annat nordiskt land utan att ha
erforderligt tillstånd.

En utlänning får dessutom enligt 29 § UtlL avvisas bl. a. om det kan
antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige
eller i något annat nordiskt land samt för sin hemresa. Detsamma gäller
om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt
land och det skäligen kan antas att han inte kommer att försörja sig ärligt
eller att han kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd
utan att ha sådant tillstånd.

De angivna avvisningsgrundema föreslås som ovan framgått i huvudsak
oförändrade föras över till den nya lagen.

Kontrollen av in- och utresande vid rikets gränser sköts i första hand av
polismyndigheten. Det är också polismyndigheten som fattar beslut om
avvisning enligt 28 eller 29 § UtlL, om inte ärendet enligt bestämmelserna
i 33 —35 §§ skall överlämnas till invandrarverket för beslut.

De fall där polismyndigheten skall överlämna ärenden till invandrarverket
är sådana där det enligt myndigheten föreligger skäl för avvisning enligt
28 eller 29 § UtlL men där utlänningen påstår att han i det land som
han skulle komma att sändas till löper risk antingen att bli utsatt för politisk
förföljelse eller att bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att
han har övergett en krigsskådeplats eller annars vägrat att fullgöra krigstjänstgöring.
Detsamma gäller om utlänningen påstår att han i det land
han skulle komma att sändas till inte är skyddad mot vidaresändning till
ett land där han löper denna risk (33 § UtlL). Överlämnande skall också
ske när utlänningen förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på
grund av de politiska förhållandena där (34 § UtlL).

Om utlänningens påstående om risken för att utsättas för politisk förföljelse
eller för att bli sänd till krigsskådeplats e.d. är uppenbart oriktigt,
skall ärendet enligt huvudregeln inte överlämnas till invandrarverket. Om
de skäl utlänningen åberopar för att på grund av de politiska förhållandena
i hemlandet inte vilja återvända dit kan lämnas utan avseende, eller om
det är uppenbart att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet,
när han skall sändas till ett annat land, skall ärendet enligt huvudregeln
inte heller överlämnas till invandrarverket. Ett av polismyndigheten fattat
avvisningsbeslut i dessa ärenden måste anmälas till invandrarverket och
får inte verkställas förrän verket har förklarat att det inte övertar ärendet.

Om verket övertar ärendet förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. 31

Avvisningsärenden skall enligt 35 § UtlL överlämnas till invandrarverket
i andra fall när en polismyndighet anser det tveksamt om en utlänning
mot vilken det finns grund för avvisning också skall avvisas.

I propositionen föreslås att invandrarverket som första instans skall fatta
beslut i alla ärenden där behovet av asyl — såsom detta begrepp används i
den nya lagen — har åberopats (4 kap. 4 §). Detsamma skall gälla ärenden
som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Som behandlas i ett följande
avsnitt skall invandrarverket kunna förordna om omedelbar verkställighet
av sina avvisningsbeslut i vissa fall, huvudsakligen motsvarande
de fall där polismyndigheten nu får besluta om direktavvisning.

Två motioner berör frågan om beslutande myndighet i dessa fall. Bengt
Westerberg m.fl. begär i motion Sf502 yrkande 8 att beslut om direktavvisning
förs över från polisen till invandrarverket. Göran Ericsson begär i
motion Sf32 yrkande 3 att polismyndighetens rätt till direktavvisning skall
kvarstå i samma omfattning som tidigare.

En begäran om asyl kommer av naturliga skäl även i fortsättningen normalt
att framställas till polisen i samband med inresan i landet. Om en
utlänning, när fråga uppkommer om avvisning, begär att få stanna i Sverige
och åberopar sådana skäl som anges i 3 kap. lagförslaget — något som
enligt vad som framhålls i propositionen (s. 162) alltid bör tolkas som en
begäran om uppehållstillstånd — skall alltså ärendet avgöras av invandrarverket.
Liksom för närvarande åligger det polismyndigheten att förvissa
sig om vilka grunder utlänningen åberopar till stöd för sin begäran. Påstår
utlänningen att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de factoflykting
skall polismyndigheten överlämna frågan om huruvida han skall
meddelas uppehållstillstånd/asyl eller avvisas till verket för att fatta beslut.
Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som uppenbart att
de åberopade grunderna inte kan medföra rätt till asyl. Utlänningen behöver
inte uttryckligen ansöka om asyl. Frågan skall överlämnas till verket
även i ett sådant fall om polismyndigheten anser att de åberopade skälen
skulle kunna medföra asyl. Polismyndigheten måste vara lyhörd för sådana
omständigheter i utlänningens berättelse som kan tyda på att det är
fråga om ett asylärende.

Skyldigheten att till invandrarverket överlämna även ärenden om nära
familjemedlemmar till en utlänning som söker asyl motsvarar enligt propositionen
(s. 162) gällande fast praxis. Härigenom möjliggörs ett gemensamt
ställningstagande till hela familjens rätt att stanna här och beslut som
medför familjesplittring förebyggs.

1 fråga om polismyndighetens skyldighet enligt 4 kap. 4 § tredje stycket
att överlämna ärenden till invandrarverket om det enligt polismyndighetens
bedömning är tveksamt om avvisning bör ske påpekas i specialmotiveringen
att regeln överensstämmer med den nuvarande bestämmelsen i
35 § första stycket andra meningen UtlL. Denna bestämmelse reglerar
bl. a. fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden finns
starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.

Utskottet vill i detta avseende understryka betydelsen av att polismyndigheten
i alla ärenden där fråga kan vara om uppehållstillstånd av asylskäl

1988/89: SfU 19

32

eller starka humanitära skäl är lyhörd för vad utlänningen menar och vid
tveksamhet överlämnar ärendet till invandrarverket.

Förslaget att flytta över ärenden om direktavvisning av asylsökande från
polismyndigheten till invandrarverket framlades redan av asylutredningen
i dess betänkande (SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direktavvisningar.
Som skäl till förslaget anfördes bl. a. internationella rekommendationer
som säger att beslut i asylärenden alltid skall fattas av den centrala utlänningsmyndigheten.
Ett regeringsförslag i frågan har länge efterlysts. Utskottet
hälsar med tillfredsställelse att förslaget nu föreligger. Motion
Sf502 yrkande 8 får härigenom anses tillgodosedd. Utskottet avstyrker
med det anförda också bifall till motion Sf32 yrkande 3.

Det är enligt utskottets mening naturligt att frågan om rätten till asyl tas
upp både av utlänningen och polisen när direktavvisning aktualiseras. Något
särskilt tillkännagivande om att utlänningen vid gränsen bör upplysas
om sin rätt att söka asyl, såsom begärs i motion Sf35 yrkande 4 av Ragnhild
Pohanka och Eva Goés, behövs därför enligt utskottets uppfattning
inte.

Inger Schörling m. fl. begär i motion Sf545 dels ett beslut om att inrätta
ett antal asylnämnder i Sverige som skall avgöra om asylsökande får
stanna eller inte (yrkande 1), dels ett beslut om att asylnämndens beslut
skall kunna överklagas till länsrätten och därefter vidare inom rättsapparaten
(yrkande 2), dels ett beslut om att riksdagen och regeringen står för
principbeslut som skall vara vägledande för asylnämndema (yrkande 3),
och dels ett beslut om att polisens roll som förhörsledare skall överföras till
representanter för asylnämnden (yrkande 7 delvis).

Tanken på särskilda fristående asylnämnder framfördes av ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) i ett remissvar över betänkandet
Rättssäkerheten vid direktavvisningar. Utskottet ansåg i sitt av riksdagen
godkända betänkande SfU 1987/88:21 med hänsyn till det pågående förändringsarbetet
beträffande asylärendehanteringen att en utredning om ett
ändrat prövningsförfarande då inte var motiverad.

Även om förslaget om asylnämnder enligt utskottets mening kan vara en
tänkbar lösning i ett längre perspektiv vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning
och anser att den nya organisationen för mottagning av asylsökande
och handläggning av asylärenden som till stora delar har beslutats,
och som den föreslagna nya utlänningslagen är den sista delen av, först
måste prövas i praktiken. Utskottet anser att de föreslagna nya reglerna är
väl ägnade att stärka rättssäkerheten i asylärenden genom den ökade
muntliga handläggningen och genom att alla sådana ärenden skall avgöras
av invandrarverket. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
Sf545 yrkandena 1 — 3 och 7 i denna del.

Utredande myndighet

Den nya organisation för hantering av asylärenden som beslutats och som
för närvarande genomförs innebär följande.

Utredningsslussar skall inrättas för utredningar i asylärenden. Polisens
utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de asylsökande bor un -

1988/89: SfU 19

33

3 Riksdagen 1988/89. 11 sami Nr 19

der utredningen, så att utredningen normalt skall kunna genomföras inom
två veckor från ansökan. Vid utredningsslussama skall finnas personal
från invandrarverket för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal
från invandrarverket skall i direkt anslutning till polisens utredning
göra en sortering i klara ärenden och andra ärenden samt omgående fatta
beslut i de klara ärendena. I ärenden som inte är så klara att det är möjligt
att ge den sökande tillstånd redan vid utredningsslussama eller att direkt
avvisa vederbörande, skall invandrarverket normalt fatta beslut senast
inom sex veckor från det att polisens utredning är slutförd. Detta förutsätter
dock att den asylsökandes offentliga biträde utan dröjsmål kommer in
med yttrande.

Denna ordning innebär alltså att förhör med asylsökande i första hand
skall hållas av polisen. Som berörs i ett avsnitt nedan om muntlig handläggning
kommer emellertid invandrarverkets möjligheter att komplettera
den av polisen utförda delen av utredningen att ökas väsentligt.

Frågan om vem som skall ha ansvaret för olika delar av utredningen
berörs i flera motioner.

Maria Leissner m. fl. anför i motion Sf36 att UNHCR bl. a. genom rekommendationer
från exekutivkommittén framhållit att det bör vara
samma myndighet som utreder och fattar beslut. Motionärerna anser att
ett nästa steg i reformeringen av asylhanteringen bör vara att låta invandrarverkets
personal ta över även det första förhöret. De begär i yrkande 3
ett förslag härom från regeringen. I motion Sf29 yrkande 20 av Lars Werner
m. fl. begärs också förslag om att invandrarverket skall överta handhavandet
av utredningarna i asylärenden från polisen.

I motion Sf35 yrkande 3 av Ragnhild Pohanka och Eva Goes begärs
tillkännagivande att civila personer och inte poliser vid gränsen bör vara
de som skall ta emot flyktingarna/utlänningarna. I motion Sf501 anför
Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand att det är av största vikt att speciellt
utbildade socionomer, psykologer eller andra som i flyktingens ögon
inte representerar ordningsmakten har den första kontakten med en flykting
och kan utföra de första förhören. I motionen begärs ett tillkännagivande
om behovet av speciellt utbildad personal vid första förhör med
flyktingar som ankommer till Sverige. f

1 olika sammanhang har framhållits de skäl som starkt talar för att radikalt
minska väntetiderna i asylärenden: humanitära såväl som rättssäkerhetsmässiga,
allmänt invandrarpolitiska och ekonomiska. Den nya organisationen
för hanteringen av asylärenden är en väsentlig komponent i arbetet
för att åstadkomma detta. I detta arbete kan enligt utskottets
uppfattning den utredningskompetens och -erfarenhet som finns inom polismyndigheten
inte undvaras. Utskottet anser det därför inte vara möjligt
att nu överföra uppgiften att göra den grundläggande utredningen i asylärenden
till invandrarverkets personal. Vad beträffar det omedelbara mottagandet
vid gränsen av inresande till Sverige — av vilka asylsökande utgör
en bråkdel — är denna ett led i vår gränskontroll, som måste utföras under
myndighetsansvar av personal som är utbildad för uppgiften och som besitter
den nödvändiga kompetensen.

1988/89: SfU 19

34

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf29 yrkande 1988/89: SfU 19
20, Sf35 yrkande 3, Sf36 yrkande 3 och Sf501.

Utredningar om barn i asylärenden

I tre motioner tas frågor om bamutredningar upp. Bengt Westerberg m. fl.
begär i motion Sf502 yrkande 19 ett tillkännagivande om behovet av bättre
utredningar om barnens situation i asylärenden. Karin Söder och Pär
Granstedt begär i motion Sf362 (delvis) ett tillkännagivande om att asylutredningar
med barn bör utföras av särskilt utbildad personal. Inger
Schörling m. fl. begär i motion Sf545 ett beslut om att personal och förhörsledare
skall lyssna mer på barnen (yrkande 10) och ett beslut att psykolog
då skall vara närvarande (yrkande 11).

I propositionen framhålls (s. 80) att bland de asylsökande har barnen en
särskilt utsatt position. Många av dem har utsatts för svåra påfrestningar
till följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller på grund av
våld som har riktats mot dem själva eller deras anhöriga. Ett snabbt uppbrott
från den invanda livsmiljön och resan till ett främmande land under
omständigheter som ofta är svåra för barn att förstå kan ytterligare drabba
barnen hårt. Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer
som kan ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och inte
som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av asylärenden utfrågas
därför numera vårdnadshavare om medföljande barns förhållanden,
bl. a. deras fysiska och psykiska tillstånd, men också om eventuella
egna asylskäl för barnen. Med utgångspunkt däri får avgöras om barnet
självt bör höras, om sociala myndigheter bör kopplas in eller om någon
annan åtgärd bör vidtas. Enligt av socialstyrelsen nyligen framlagda allmänna
råd bör asylsökande — däribland barn — ges en inledande hälsoundersökning
så snart som möjligt. För vissa grupper, bl. a. barn, skall denna
inledande undersökning kunna följas upp av en läkarundersökning. Uppgifter
från dessa undersökningar skall efter medgivande från vårdnadshavaren
kunna ingå i det utredningsmaterial som skall ligga till grund för
beslut i ärendet om uppehållstillstånd.

Regeringen har i oktober 1988 också beslutat att ännu en förtroendeläkare
skall tillsättas för att bedöma läkarintyg i utlänningsärenden. Denne
skall ha barn- och ungdomspsykiatri som speciell kompetens.

Den beskrivna målsättningen för förfarandet ger enligt föredragande
statsrådet goda förutsättningar för att i asylärenden som inte leder till omedelbar
avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation.

Utskottet delar denna uppfattning och utgår från att regeringen uppmärksamt
följer hur målsättningen efterlevs. Något riksdagens uttalande
med anledning av motionerna Sf362 i denna del, Sf502 yrkande 19 och
Sf545 yrkandena 10 och 11 är enligt utskottets mening inte påkallat.

35

Muntlig handläggning m. m.

1988/89: SfU 19

Särskilda regler finns om förhandling i bl. a. ärenden om utvisning av personer
som bedöms utgöra en risk för rikets säkerhet (48 § UtlL), ärenden
om förlängning av tiden för förvar (53 § UtlL) och i annat ärende enligt
UtlL hos invandrarverket eller regeringen om det finns anledning till det.

Enligt 14 § förvaltningslagen (1986:223) skall en part, som vill lämna
uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, få
tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I
andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig.

I propositionen föreslås att särskilda regler om förhandling i de angivna
typerna av ärenden behålls. I övrigt föreslås att i stället för 14 § förvaltningslagen
skall finnas en särskild regel i utlänningslagen om muntlig
handläggning (11 kap. 1 §). Muntlig handläggning skall ingå i ett asylärende
vid invandrarverket om en sådan handläggning kan antas vara en
fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av ärendet.
Muntlig handläggning skall också annars företas på begäran av utlänningen
om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för frågan
om uppehållstillstånd. Med muntlig handläggning avses såväl informella
telefonkontakter och sammanträffanden som mer formella förhandlingar.
I propositionen (s. 84) förordas i första hand informella sammanträffanden
mellan invandrarverkets personal, utlänningen och, i förekommande
fall, dennes biträde. Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande
utredning, inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen inledningsvis
skall hålla med den asylsökande.

I propositionen framhålls (s. 84) att förutsättningarna för muntlig handläggning
genom den omorganisation av invandrarverket som avses träda i
kraft den 1 juli 1989 i betydande grad kommer att förbättras.

Frågan om muntlig handläggning tas upp i flera motioner.

Lars Wemer m. fl. anför i motion Sf29 att det i propositionen framlagda
förslaget till muntlig handläggning är så urvattnat att det förlorat all väsentlig
betydelse. Motionärerna begär därför ett förslag om muntligt förfarande
i utlänningsärenden som leder till större rättssäkerhet såsom kontradiktoriskt
förfarande och obligatorisk närvaro för det offentliga biträdet
(yrkande 19).

Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrkande 19 ett
tillkännagivande om att muntlig handläggning är en rättighet på alla nivåer.

Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark anför i motion Sf30 att muntlig
handläggning bör ske i form av förhandling, att muntlig handläggning
regelmässigt bör förekomma om ett ärende drar ut på tiden såväl hos invandrarverket
som hos arbetsmarknadsdepartementet, och att beslut skall
fattas i nära anslutning till den muntliga handläggningen. Det offentliga
biträdet bör enligt motionärerna alltid beredas tillfälle att närvara. De begär
i yrkande 2 att riksdagen beslutar om utökad muntlig handläggning i
enlighet med det anförda.

I motion Sf538 yrkande 1 av Lola Björkquist begärs tillkännagivande att

36

handläggarna bör ta personlig kontakt med de asylsökande vid svårbedömda
fall.

I frågan om liknande regler bör inforas även för handläggningen i regeringskansliet
anförs i propositionen (s. 85) att genom den muntliga handläggningen
vid invandrarverket bör alla de omständigheter som kan vara
av betydelse för avgörandet av en asylsökandes rätt att stanna i landet ha
kommit fram och underlaget således vara komplett när invandrarverket
fattar sitt beslut och att anledning därför saknas att införa en liknande
handläggning i samband med överklagande. I frågan om tidpunkten för
meddelande av beslut sägs att, om det i ett asylärende förekommit muntlig
handläggning, beslut i vissa fall bör kunna meddelas vid eller i nära anslutning
till den muntliga handläggningen. Tid för överklagande kommer då,
om utlänningen är närvarande och därigenom får del av beslutet, att kunna
räknas från avkunnandet. Myndighetens underrättelse enligt 21 § förvaltningslagen
kan därmed fullgöras på ett enkelt sätt. Förfarandet är också
ägnat att förkorta den totala handläggningstiden för ärendet.

Den nya bestämmelsen om muntlig handläggning tillsammans med den
nya organisationen för invandrarverket och dess hantering av asylärenden
innebär enligt utskottets uppfattning en betydande förbättring av möjligheterna
till en korrekt bedömning av dessa ärenden. Utskottet anser att
resultatet av den nya handläggningsordningen bör avvaktas och vill för
närvarande inte förorda längre gående regler om den muntliga handläggningen
utan avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf29 yrkande
19, SGO yrkande 2 och Sf35 yrkande 19. Motion Sf538 yrkande 1 får anses
tillgodosedd med det i propositionen framlagda förslaget.

Tillgången på tolkar och advokater

Frågan om behovet av advokater och tolkar tas upp i flera motioner. Rune
Backlund m. fl. anför i motion Sf34 att både tolkar och advokater är viktiga
personer i handläggningen och att sådana måste finnas i tillräckligt
antal. Regeringen bör enligt motionärerna noga följa utvecklingen i fråga
om tillgången på tolkar och omgående i samarbete med advokatsamfundet
se över om tillgången på jurister som kan fungera som biträden i flyktingärenden
är tillräcklig. De begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om behovet
av tolkar och advokater. Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion
Sf35 yrkande 5 (delvis) ett tillkännagivande om att den asylsökande
före en första utfrågning bör få tillgång till tolk. I samma motion yrkande 6
begär motionärerna att riksdagen beslutar att ett joursystem för jurister
verksamma inom området upprättas. Hans Göran Franck m. fl. begär i
motion Sf532 (delvis) att regeringen snarast lägger fram ett förslag om advokatjour
för riksdagen.

Utskottet instämmer i vad som framförts i motionerna om betydelsen av
tillräcklig tillgång på tolkar. Detta innebär bl. a. att tolkar skall finnas att
tillgå på ett så tidigt stadium som möjligt i en utredning. Utskottet utgår
emellertid från att regeringen och invandrarverket har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och anser inte att något riksdagens uttalande behövs

1988/89: SfU 19

37

med anledning av motionerna Sf34 yrkande 4 i denna del och Sf35 yrkande
5 i denna del.

Utskottet anser det vidare vara viktigt att jurister med kunskaper och
erfarenhet av flyktingfrågor finns i tillräckligt antal. Utskottet anser emellertid
att, även om regeringen bör följa utvecklingen, frågan om ett joursystem
för advokater och jurister i första hand är en fråga för advokatsamfundet.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf34 yrkande 4 i
denna del, SD5 yrkande 6 och Sf532 i denna del.

Delbeslut

Lagutredningen föreslog att uppehållstillstånd borde kunna meddelas som
delbeslut, så snart det var klarlagt att sådant tillstånd kunde meddelas på
någon annan grund än flyktingskap, medan frågan om flyktingskap fick
vänta. Fördelarna skulle vara att väntetiden förkortades, och om utlänningen
ändå skulle vilja ha frågan om asyl besvarad skulle han anmäla
detta inom viss tid efter beslutet.

Något förslag om delbeslut läggs inte fram. I propositionen (s. 86) anges
att invandrarverket redan nu torde ha möjlighet att meddela uppehållstillstånd
i form av ett delbeslut, dvs. på annan grund än den som åberopats
eller på en av flera åberopade grunder och att detta följer av allmänna
forvaltningsrättsliga principer. Vidare understryks att verket har skyldighet
att alltid ta ställning till åberopade asylskäl (jfr prop. 1983/84:144, SfU
30), dvs. även efter det att ett ”delbeslut” meddelats.

I motion Sf30 yrkande 3 (delvis) av Hans Göran Franck och Ulla-Britt
Åbark begärs att utredningsförslaget om delbeslut genomförs.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att någon bestämmelse om
delbeslut inte behövs och avstyrker bifall till motion Sf30 yrkande 3 i
denna del.

Beslutsmotiveringar m. m.

Enligt 20 § förvaltningslagen är myndigheter skyldiga att vid ett ärendes
avgörande lämna en beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte
går någon part emot, om det av annan anledning är uppenbart obehövligt
att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets
säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden
eller något jämförbart förhållande, eller om ärendet är så brådskande att
det inte finns tid att utforma skälen.

Ytterligare undantag gäller enligt 102 § andra stycket UtlL för beslut om
visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat uppehållstillstånd. I övrigt är 20
§ förvaltningslagen tillämplig på beslut i utlänningsärenden.

Vid införandet av bestämmelsen i 102 § UtlL ansågs grunden för avvisning
ofta vara entydig, nämligen att utlänningen inte innehade pass och
tillstånd för att resa in i riket eller att han kunde antas komma att sakna
erforderliga medel för sin vistelse här. Ett återgivande av innehållet i det
åberopade lagrummet ansågs i dessa fall kunna godtas som skäl för ett
avvisningsbeslut.

Kritik mot att beslut i utlänningsärenden är bristfälligt motiverade har
bemötts med invändningen att beslutsmotiveringar lämnas i den utsträckning
som är möjlig med hänsyn till sekretessreglerna.

1988/89: SfU 19

38

Sekretess gäller enligt 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen 1988/89: SfU 19

(1980:100) för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av
uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat
allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och
utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Sekretess gäller enligt 7 kap. 14 § andra stycket sekretesslagen bl. a. verksamhet
för kontroll över utlänningar för uppgifter om enskildas personliga
förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men (omvänt skaderekvisit).

Sekretess gäller också för anmälan eller annan utsaga av en enskild om det
kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgett
utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt
men om uppgiften röjs (rakt skaderekvisit). Sekretessen gäller dock
inte beslut som meddelas i sådana ärenden.

Enligt propositionen bör huvudregeln om beslutsmotivering följas även
i utlänningsärenden. Beslut i ärenden rörande visering, arbetstillstånd och
tidsbegränsat uppehållstillstånd skall dock även i fortsättningen vara undantagna
från kravet på beslutsmotiveringar (11 kap. 3 §).

För att inte känsliga uppgifter om utlänningens personliga förhållanden
skall röjas genom att de tas in i beslutet föreslås en ändring i 7 kap. 14 §
andra stycket sekretesslagen. Enligt förslaget skall den sekretess i utlänningsärenden
som föreskrivs i lagrummet gälla för uppgifter i skälen till ett
beslut. Detta innebär att en uppgift om en enskilds personliga förhållanden
är sekretessbelagd, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men. Förslaget innebär
också att vissa avsteg görs från principen att förvaltningsmyndigheternas
beslut skall vara offentliga i så stor utsträckning som möjligt.

I en motion från den allmänna motionstiden i år, Sf502 yrkande 12 av
Bengt Westerberg m.fl., begärs ett tillkännagivande om behovet av motivering
av beslut i asylärenden och om behovet att sekretessbelägga uppgifter
i motiveringarna för att skydda den asylsökandes intressen.

Motion Sf502 yrkande 12 är enligt utskottets mening tillgodosedd genom
förslaget i propositionen och påkallar därför inte någon åtgärd.

Det framlagda förslaget om ändring i sekretesslagen innebär att frågan
om sekretess eller offentlighet för en uppgift kommer att få avgöras i samband
med att uppgiften begärs utlämnad.

I motion Sf30 yrkande 3 (delvis) begär Hans Göran Franck och UllaBritt
Åbark ett beslut att förordnande om sekretess skall meddelas av den
myndighet som meddelar asylbeslutet.

Lagutredningens förslag innebar att beslutsmyndigheten, om den i skälen
till sitt beslut tog in uppgifter för vilka gällde sekretess, skulle kunna
förordna i beslutet att sekretessen för uppgifterna skulle bestå.

1 lagrådsremissen, som i detta avseende innehöll samma förslag som
propositionen, framhöll föredragande statsrådet att den av lagutredningen
föreslagna ordningen skulle medföra att den tillämpande myndigheten i
samband med beslut i ett utlänningsärende utan närmare direktiv fick avgöra
om offentlighets- eller sekretessintresset skulle tilläggas störst tyngd.

En sådan befogenhet föreskrivs enligt gällande rätt endast för domstolar i 39

mål eller ärende i domstolens rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet.
Enligt tryckfrihetsförordningen skall begränsningen av rätten att ta del
av allmänna handlingar anges noga i en särskild lag. I princip har en icke
närmare reglerad möjlighet att göra en intresseavvägning vid prövning av
utlämnande av uppgifter till enskilda nästan uteslutande förbehållits riksdag
och regering. Domstolarna har emellertid en i viss mån motsvarande
befogenhet bl. a. när det gäller att avgöra när sekretessbelagda uppgifter
skall tas in i en dom. Denna frihet för domstolen att göra en avvägning i
det enskilda fallet beror bl. a. på att det finns en lång tradition med åtföljande
erfarenhet att falla tillbaka på.

Om man skulle införa en rätt för en myndighet som handlägger utlänningsärenden
att bestämma om sekretess för uppgifter i beslutet skall bestå,
får detta enligt föredragande statsrådet ses som ett principgenombrott,
och enligt statsrådets mening är denna konstruktion inte lämplig för någon
annan verksamhet än den hos domstolar och andra myndigheter som i
detta sammanhang kan jämställas med sådana.

Lagrådet förordar i sitt yttrande (prop. s. 384) den av lagutredningen
föreslagna ordningen.

Enligt föredragande statsrådets mening i propositionen (s. 90) är emellertid
de skäl som lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt i denna del
inte av den arten att de motiverar en avvikelse från gällande principer om
offentlighet hos förvaltningsmyndigheterna.

Utskottet delar statsrådets uppfattning och avstyrker bifall till motion
Sf30 yrkande 3 i denna del.

Kontrollbehov

I propositionen anges att några mer omfattande ändringar av gällande regler
om den yttre eller inre utlänningskontrollen samt därmed sammanhängande
möjligheter att vidta tvångsåtgärder inte framstår som påkallade
men att de problem som orsakas av att utlänningar anländer till Sverige
utan identitets- och resehandlingar måste uppmärksammas. Avsaknaden
av handlingar skapar enligt propositionen stora problem för de flyktingmottagande
länderna när det gäller att föra en rättvis flyktingpolitik. Det
blir ofta omöjligt att kontrollera den asylsökandes berättelse. Även i de fall
där detta är möjligt tar det betydligt längre tid än som annars skulle ha
varit fallet. Detta påverkar i sin tur den tid som alla asylsökande får vänta
på beslut. Eftersom det i praktiken är möjligt att återsända en asylsökande
till ett s. k. första asylland endast om återsändandet sker i nära anslutning
till utresan därifrån, blir följden av att utlänningen saknar handlingar att
det är omöjligt att konstatera varifrån han närmast har kommit och därmed
också omöjligt att sända honom tillbaka. — Bland dem som gör sig av
med sina handlingar finns enligt propositionen personer som tveklöst
skulle få stanna i Sverige även om deras identitet och tidigare vistelseort
kunde påvisas men också personer som lika tveklöst skulle återsändas, i
vart fall till ett första asylland, och personer om vilkas rätt att stanna i
Sverige tveksamhet kan råda. Motivet till att de asylsökande gjort sig av
med sina identitetshandlingar kan också variera. Det förekommer att de

1988/89: SfU19

40

som organiserar resorna för asylsökande uppmanar dem att göra sig av
med identitets- och resehandlingar innan de ger sig ut på den sista etappen
av resan. Skälet för detta kan vara antingen att försvåra ett avvisande av
den asylsökande eller att använda passen — och eventuella returbiljetter —
på nytt. Det vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter
bedöms i propositionen med all sannolikhet vara att den asylsökande anser
att hans möjlighet att få stanna i Sverige blir större om handlingarna inte
visas fram. Detta torde särskilt ofta vara fallet om det av handlingarna
skulle framgå att han redan har vistats i ett annat land där han antingen
redan har fått eller skulle kunna få asyl och dit han alltså skulle kunna
skickas tillbaka. En allvarlig aspekt i sammanhanget är vidare misstanken
att brottslingar — även terrorister — genom att komma till Sverige utan
identitetshandlingar kan få möjlighet att etablera sig här under falskt namn
och på sikt också förvärva svenskt medborgarskap i detta namn.

De problem som dokumentlösheten medför anges sammanfattningsvis i
propositionen vara att utredningen i asylärenden försvåras, förlängs och
försämras, att möjligheten att bedriva en generös flyktingpolitik försämras
genom att stora resurser måste läggas ned på utredningar om utlänningarnas
resväg och hemvist samt att det kan leda till bestående identifieringsproblem
beträffande personer som tillåts bosätta sig här.

De åtgärder, bl. a. i form av tvångsmedel, i syfte att motverka dokumentlösheten
som föreslås och som närmare redovisas nedan skall enligt
propositionen ses mot den angivna bakgrunden.

Tvångsmedel

Förvar

För att en utlänning skall få tas i förvar krävs enligt 50 § UtlL att det
antingen är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas eller att ett
verkställbar! beslut om avvisning eller utvisning har fattats. Vidare krävs
att det med hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva
brottslig verksamhet här eller att hans identitet är oklar. Om utlänningen
är under 16 år får han inte utan synnerliga skäl tas i förvar. Detsamma
gäller hans vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem.

Om det bedöms tillräckligt, kan utlänningen i stället för att tas i förvar
hållas under uppsikt. Detta kan ske genom att han åläggs att på vissa tider
anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller ges föreskrifter om att lämna
ifrån sig pass eller om andra villkor.

Ett förvarstagande får enligt 53 § UtlL inte utan synnerliga skäl pågå mer
än två veckor eller — när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats
— två månader. Ett beslut om förlängning av förvar skall föregås av
förhandling. Ett beslut om uppsikt gäller för varje gång högst sex månader.

En utlänning kan också, främst i samband med in- och utresa, kvarhållas
av polismyndigheten för utredning i upp till sex timmar utan att ett förvarsbeslut
fattas. Ett sådant kvarhållande får ske om det behövs för att
utreda utlänningens rätt att vistas i Sverige (8 § tredje stycket UtlL).

1988/89: SfU 19

41

Regler om placeringen av utlänningar som har tagits i förvar finns i 81 §
UtlF. En vuxen utlänning som har tagits i förvar skall tas in i kriminalvårdsanstalt,
allmänt häkte eller polisarrest eller tas om hand på annat
lämpligt sätt. Barn under 16 år som har tagits i förvar får inte alls tas in i
kriminalvårdsanstalt eller häkte och i polisarrest endast om det finns synnerliga
skäl för det och omhändertagandet där kan antas bli mycket kortvarigt.
Om barnets vårdnadshavare samtidigt hålls i förvar, skall denne
eller, om båda hålls i förvar, åtminstone den ene av dem omhändertas
tillsammans med barnet.

I propositionen föreslås vidgade möjligheter att ta utlänningar som fyllt 16
år i förvar. Dessa vidgade möjligheter avser i första hand förvar på grund
av oklar identitet och för utredning. Enligt 6 kap. 2 § lagförslaget skall
således en vuxen utlänning få tas i förvar om

1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han därefter
ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan göra sannolikt att den
identitet han uppger är riktig samt hans rätt att få resa in i eller vistas i
Sverige inte kan bedömas ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i Sverige
skall kunna genomföras, eller

3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4 kap.
1—3 eller 11 § eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning samt det med hänsyn till hans personliga förhållanden
eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han annars
kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige.

Liksom hittills skall en utlänning i stället för att tas i förvar kunna ställas
under uppsikt (6 kap. 5 §).

Som krav för att utlänningar under 16 år — barn — skall få tas i förvar
föreslås i propositionen (6 kap. 3 § lagförslaget) gälla att det dels är sannolikt
att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas enligt 4 kap. 1 — 3 eller

II § eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning, dels också

1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan och därigenom
äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröja^, eller

2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig verksamhet i
Sverige.

Om ett barn under 16 år skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet
tas i förvar skall åtgärden få vidtas endast om det finns synnerliga skäl.
Detta motsvarar vad som redan i dag gäller i praxis.

I lagförslaget anges vidare särskilt att ett barn inte får tas i förvar om det
är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.

Utredningsförvar, som endast gäller vuxna, skall enligt 6 kap. 6 § i lagförslaget
inte få pågå längre än 48 timmar. Annat förvar skall liksom hittills
få pågå längst två veckor eller — om ett beslut om avvisning eller
utvisning har meddelats - högst två månader, om det inte finns synnerliga
skäl för längre tid. Ny prövning av förvarsbeslutet skall ske fortlöpande
inom samma tider, och denna prövning skall föregås av förhandling (6

1988/89: SfU 19

42

kap. 7 §). Ett beslut om uppsikt skall liksom hittills gälla högst sex månader 1988/89: SfU 19

i taget.

Möjligheten att hålla kvar en utlänning för utredning högst sex timmar
behålls enligt förslaget (6 kap. 1 §).

I fråga om förvar av vuxna är enligt propositionen (s. 96) en klart uttalad
möjlighet att ta en utlänning i förvar redan på den grunden att hans identitet
är oklar ytterligare en åtgärd för att komma till rätta med den s. k.
dokumentlösheten. Det framhålls dock att det inte alltid kan krävas att
utlänningen skall kunna styrka sin identitet för att undgå ett beslut om
förvarstagande utan det bör vara tillräckligt att han gör sannolikt att den
identitet som han uppger är riktig.

Beträffande förvar för genomförande av utredning framhålls i propositionen
(s. 97) att en utlänning som inte vill inställa sig till ett förhör visserligen
kan hämtas till polisen och hållas kvar där för utredning under en
kortare tid (sex timmar) och att kvarhållandemöjligheten också kan utnyttjas
i samband med utlänningens ankomst till Sverige. Om många asylsökande
anländer samtidigt kan det dock vara svårt eller omöjligt för polisen
att hinna genomföra ett förhör under de sex timmar som utlänningen får
hållas kvar för utredningen. Samtidigt är det uppenbart att ingen utlänning
som åberopar asylskäl bör tillåtas att resa in i landet utan att ens ett inledande
förhör har hållits. En möjlighet skulle visserligen kunna vara att
utöka den tid av sex timmar som utlänningen får kvarhållas för utredning
utan att ett förvarsbeslut meddelas. Detta framstår emellertid enligt föredragande
statsrådet som en sämre lösning än att medge att beslut om förvar
får meddelas. Ett beslut om förvar får, till skillnad från beslut om kvarhållande,
inte fattas av en enskild polisman och kan dessutom överklagas.

Tidsgränsen 48 timmar för utredningsförvar torde vidare enligt föredragande
statsrådet undanröja eventuell tveksamhet i frågan om förvarsregeln
står i överensstämmelse med UNHCR:s i oktober 1986 utfärdade rekommendationer
i detta ämne.

I fråga om förvar av barn uttalar föredragande statsrådet i propositionen
(s. 99) att hon inte kan finna annat än att det alltjämt är nödvändigt att
även barn kan tas i förvar i vissa fall. Om förvarstagande av barn omöjliggjordes
helt skulle detta få till resultat att avlägsnandebeslut rörande
barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas, och detta kan enligt
statsrådets mening inte vara en rimlig ordning. I lagen bör emellertid ges
klarare uttryck för när barn över huvud taget får tas i förvar än vad som är
fallet för närvarande.

Statsrådet framhåller till en böljan att för förvar av barn alltjämt bör
krävas antingen att det har fattats avlägsnandebeslut som skall verkställas
eller att det är sannolikt att ett sådant beslut kommer att fattas. De nuvarande
kraven att det därutöver måste föreligga risk för antingen undanhållande
eller brottslig verksamhet bör också behållas men högre krav än för
vuxna bör ställas med avseende på undanhållanderisken. I propositionen
föreslås därför att det skall föreligga en uppenbar risk för undanhållande
och att därigenom en förestående verkställighet som inte bör fördröjas blir
äventyrad. Den utformning av lagtexten som föreslås samt de exemplifieringar
som anförs i specialmotiveringen bör enligt statsrådets mening leda 43

till att intentionerna bakom de nuvarande bestämmelserna uppfylls bättre
och att därigenom fÖrvarstagande av barn kommer att vidtas i färre fall än
för närvarande. Vidare framhåller hon att i fråga om barn också föreslås en
uttrycklig regel om att det alltid först måste övervägas om inte syftet med
ett fÖrvarstagande i stället kan uppnås genom att barnet ställs under uppsikt.

I specialmotiveringen (s. 175) påpekas att barn under 16 år bör få tas i
förvar endast när det finns synnerligen starka skäl för det. I fråga om risken
för undanhållande anges att det måste anses att det är barnet som håller sig
undan även om det är fråga om ett litet barn som helt utan eget agerande
göms undan av föräldrarna. Risk för undanhållande måste finnas i det enskilda
fallet. Den kan t. ex. framgå av barnets eller vårdnadshavarens uppgifter
eller beteende. I fråga om äventyrande av en förestående verkställighet
som inte bör fördröjas anges att detta framför allt torde kunna anses
vara fallet om verkställighet skall ske till ett s. k. första asylland. Statsrådet
påpekar att avvisning till ett första asylland i allmänhet måste ske inom
mycket kort tid efter ankomsten, om den alls skall gå att genomföra. Det
kan också enligt statsrådet anses vara viktigt att verkställigheten inte fördröjs
i ärenden där det redan har gått en längre tid efter det verkställbara
avlägsnandebeslutet, särskilt om det är barnet eller barnets vårdnadshavare
som själva avsiktligt har fördröjt verkställigheten.

Som exempel på sådana synnerliga skäl som skall föreligga för att ett
barn skall få skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de är flera, en av
dem anges i specialmotiveringen (s. 176) att det beträffande en av föräldrarna
föreligger risk för undanhållande men inte beträffande den andra.
Likaså kan det någon gång anses vara ett synnerligt skäl för att skilja barnet
från någon av föräldrarna att man behöver kunna ta föräldern i förvar med
stöd av 2 § första stycket 1 eller 2 för att kunna utröna familjens identitet
eller genomföra en utredning om familjens rätt att stanna i Sverige. Att
undvika familjesplittring genom att ta såväl barn som vårdnadshavare i
förvar får givetvis inte förekomma, om inte förutsättningarna för förvar
föreligger beträffande samtliga.

I specialmotiveringen anges vidare att uppsikt kan ske exempelvis genom
att barnet får bo hos en släkting eller på annat lämpligt ställe och inte
utan särskilt tillstånd får lämna det område där denna bostad är belägen.
Det påpekas också att det område där barnet får vistas naturligtvis inte bör
vara så begränsat att det i realiteten är fråga om ett förvar. I detta avseende
hänvisas till följande uttalande av lagrådet (prop. s. 372) i fråga om utformningen
av institutet uppsikt.

Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt att inför
domstol påfordra att lagligheten av ett frihetsberövande prövas. Vaije åliggande
för en person att vistas på en viss plats eller inom ett visst område
t. ex. en kommun torde inte kunna anses som ett frihetsberövande i konventionens
mening. Är emellertid platsen till ytan så liten som en förläggning
eller en utredningssluss kan antas vara föreligger med stor sannolikhet
ett frihetsberövande. Jfr Guzzardimålet, Europadomstolens publikationer,
serie A 39, där den europeiska domstolen fann att det förelåg ett frihetsberövande
då en person ålagts att vistas på en liten ö utanför Sardi -

1988/89: SfU 19

44

nien. Enligt lagrådets mening bör därför som villkor vid beslut om uppsikt
inte få föreskrivas att en utlänning skall vistas på en förläggning eller utredningssluss.

Med hänsyn till lagrådets uttalande påpekas i propositionen (s. 178) att ett
åläggande för en utlänning att vistas inom ett mer begränsat område än en
viss ort eller en viss kommun, t. ex. en flyktingförläggning, skulle kunna
vara att anse som ett förvar.

I propositionen framhålls vidare (s. 99) att om förhållandena är sådana
att ett barn trots allt måste tas i förvar, är det viktigt att i möjligaste mån
minska de negativa konsekvenserna som ett förvarstagande kan få för barnet.
Det ligger i sakens natur att förvaret innebär en begränsning i barnets
rörelsefrihet. Det är dock angeläget att barnet under tiden i förvar får vistas
under i övrigt så normala förhållanden som möjligt. Härmed avses
framför allt förvarslokalemas utformning och betydelsen av att det där
finns personal med kunskap om barn och barns utveckling. Föredragande
statsrådet förklarar också att det bör vara möjligt att nu ta bort den kvarvarande
möjligheten att, om det finns synnerliga skäl för det, hålla barn i
förvar i polisarrest.

Frågor om förvar av vuxna och barn tas upp såväl i motioner väckta med
anledning av propositionen som i motioner väckta under den allmänna
motionstiden.

Maria Leissner m. fl. begär i motion Sf36 yrkande 6 avslag på förslaget
om förvar på grund av oklar identitet och i yrkande 7 avslag på förslaget
om förvar för utredning.

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf29 yrkande 2 avslag på förslaget om
nya förvarsgrunder för vuxna och i yrkande 3 att uttrycket ”finns anledning
att anta” i fråga om risken för undanhållande eller för brottslig verksamhet
i 2 kap. 2 § andra stycket lagförslaget ändras till ”skäligen kan befaras”.

Ragnhild Pohanka och Eva Goés begär i motion Sf35 yrkande 12 avslag
på förslaget om förvar på grund av oklar identitet eller för utredning.

Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark begär i motion Sf30 yrkande 4
(delvis) ett tillkännagivande att förvar ej bör ske på grund av oklar identitet
eller för att genomföra utredning.

Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf502 yrkande 21 och Maria Leissner
m. fl. i motion Sf36 yrkande 8 begär beslut om totalt förbud mot att ta barn
i förvar.

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf29 avslag på förslaget om nya kriterier
för förvar av barn (yrkande 4) samt ett tillkännagivande om att barn
skall få tas i förvar endast i yttersta undantagsfall och att den hittillsvarande
tillämpningen av lagen inneburit förvar av barn i alldeles för hög
utsträckning (yrkande 5). Motionärerna begär vidare att invandrarverket
ges i uppdrag att fortlöpande föra statistik över beslut om förvar av barn
(yrkande 6).

Ragnhild Pohanka och Eva Goés begär i motion Sf35 yrkande 13 ett
beslut om förbud mot att ta barn i förvar utom om anledning finns att anta
att barnet annars bedriver brottslig verksamhet.

1988/89: SfU 19

45

Karin Söder begär i motion Sf33 yrkande 5 ett tillkännagivande att barn
inte får tas i förvar eller skiljas från sina föräldrar.

Inger Schörling m. fl. begär i motion Sf545 yrkande 6 ett beslut att inga
flyktingar får hållas i fangsligt förvar om de inte har begått brott, och aldrig
barn.

I motionerna Sf30 yrkande 4 (delvis) av Hans Göran Franck och UllaBritt
Åbark och SOI av Sylvia Pettersson och Ines Uusman begärs ett tillkännagivande
om förbud mot förvar av barn och om att ett nytt institut,
kvalificerad uppsikt, behöver införas i första hand vad gäller barn.

Rune Backlund m. fl. begär i motion S04 ett tillkännagivande om behovet
av hemliknande lokaler För familjer med barn som tagits i förvar (yrkande
1) samt ett tillkännagivande att den personal som har ansvaret för
familj och barn under förvarstiden bör ha gedigna kunskaper om barn (yrkande
2).

Utskottet instämmer i de bedömningar som gjorts i propositionen om behovet
av de nyaförvarsgrundernaför vuxna. Utskottet vill, liksom föredragande
statsrådet, erinra om att redan i den inledande bestämmelsen i lagförslaget
anges att lagen skall tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas
mer än vad som är nödvändigt i vaije enskilt fall och att i detta
ligger bl. a. att det alltid bör göras en bedömning om den för individen
lindrigare åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. Med det anförda
tillstyrker utskottet bifall till propositionen i vad den avser förvarsgrundema
oklar identitet och utredningsbehov och avstyrker bifall till motionerna
Sf29 yrkande 2, Sf30 yrkande 4 i denna del, Sf35 yrkande 12 och
Sf36 yrkandena 6 och 7.

Vad beträffar det i 6 kap. 2 § andra stycket använda uttrycket ”finns
anledning anta” i stället för det tidigare använda ”skäligen kan befaras”
såvitt avser risk för undanhållande eller för brottslig verksamhet så har
någon kommentar inte gjorts i propositionen. I specialmotiveringen sägs
endast (s. 175) att bestämmelserna på denna punkt överensstämmer med
den nu gällande huvudregeln i 50 § UtlL. Någon skillnad i sak mellan de
båda uttrycken avses således inte, och utskottet utgår från att bytet av uttryck
heller inte kommer att medföra någon skillnad i tillämpningen. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion Sf29 yrkande 3.

Utskottet, som alltså anser att förvar av vuxna i vissa fall bör kunna
beslutas oavsett om de begått brott, avstyrker också bifall till motion Sf545
yrkande 6 i denna del.

Den nuvarande bestämmelsen om förutsättningarna för att ta barn i förvar
infördes år 1985 (prop. 1983/84:144, SfU 30). I propositionen (s. 112) anslöt
sig föredragande statsrådet till invandrarpolitiska kommitténs uppfattning
att, när en utlänning var under 16 år, varken han eller hans vårdnadshavare
skulle få tas i förvar om det inte förelåg synnerliga skäl. Hon ville
emellertid göra den preciseringen att det principiella förbudet inte borde
gälla andra än barnet och den ena av vårdnadshavare. I den mån det lät
sig göra borde man dock söka undvika att splittra familjen genom att placera
någon av föräldrarna i förvar. Synnerliga skäl att ta utlänningar under
16 år i förvar förelåg i direktavvisningssammanhang, men föredragande

1988/89: SfU 19

46

statsrådet ville heller inte utesluta att så även annars undantagsvis kunde
vara fallet, exempelvis i samband med verkställighet. Statsrådet betonade
också att det, om det blev nödvändigt att ta den som var under 16 år och
hans vårdnadshavare i förvar, var angeläget att fÖrvarstiden blev så kort
som möjligt.

Föredragande statsrådet ansåg i detta lagstiftningsärende det också
framstå som lämpligt att tillämpningen av förvarsinstitutet följdes upp av
invandrarverket för att motverka att det användes utan tvingande skäl.
Det ankom på regeringen att meddela de föreskrifter som behövdes härför,
och statsrådet skulle återkomma i annat sammanhang till den frågan.

Utskottet uttalade i SfU 1983/84:30 bl. a. att det självfallet var önskvärt
att utlänningar, vuxna såväl som barn, i de berörda situationerna över huvud
taget inte skulle tas in i lokaler som var avsedda för helt andra ändamål.
Fram till dess att andra förvarslokaler hade anskaffats var det enligt
utskottets uppfattning nödvändigt att med kraft fortsätta ansträngningarna
att för de undantagsfall där barn i framtiden togs i förvar finna en så
normal miljö som möjligt för barnen och åtminstone en av vårdnadshavama.
Det fick enligt utskottet ankomma på berörda myndigheter att i
detta hänseende ta erforderliga initiativ. Utskottet ansåg att det i yttersta
undantagsfall tills vidare måste accepteras att barn togs in tillsammans
med vårdnadshavama i polisarrest under några timmar och att det av rent
praktiska skäl inte torde vara möjligt att vid t. ex. direktavvisning lösa lokalproblemen
på annat sätt.

Vid det följande riksmötet (se SfU 1984/85:27) underströk utskottet att
ansträngningarna att hitta andra Förvarslokaler än kriminalvårdsanstalt,
allmänt häkte eller polisarrest måste intensifieras. I yttersta undantagsfall
måste det dock under ytterligare en tid accepteras att barn — exempelvis i
samband med en direktavvisning — togs in tillsammans med vårdnadshavare
i polisarrest under några timmar.

Under riksmötet 1985/86 (se SfU 1985/86:21) hänvisade utskottet till
sina tidigare uttalanden och underströk åter vikten av att barn inte placeras
i häkte eller arrestlokal.

I betänkande SfU 1987/88:9 redogjorde utskottet för de tidigare uttalandena
i frågan och anförde sammanfattningsvis att utskottet sålunda vid
olika tillfällen kraftigt understrukit betydelsen såväl av att barn endast i
undantagsfall tas i förvar som att de i dessa fall endast undantagsvis placeras
i lokaler avsedda för andra ändamål. Utskottet påpekade vidare att av
den undersökning om förvarsbeslut som invandrarverket i samråd med
rikspolisstyrelsen gjort på regeringens uppdrag och som överlämnats till
invandrarministem framgick att ett stort antal beslut om förvar, inte minst
avseende barn under 16 år, hade tagits främst av polismyndigheten i
Stockholm, Arlanda valdistrikt, under den tid undersökningen avsåg,
dvs. maj —september 1987 och att regeringen därför uppdragit åt justitiekanslern
(JK) att utreda omständigheterna kring förvarstagande enligt
UtlL vid det nämnda vaktdistriktet samt att därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt beslut att ta barn under 16 år i förvar. Utskottet konstaterade
med tillfredsställelse att förbud nu rådde mot att placera barn i kriminalvårdsanstalt
eller häkte men ansåg det samtidigt vara djupt oroande

1988/89: SfU 19

47

att barn togs i förvar i den utsträckning som invandrarverkets utredning 1988/89: SfU19
gav vid handen. Utskottet, som ännu en gång ville understryka vikten av
att barn endast undantagsvis togs i förvar, ansåg att resultatet av JK:s
nämnda utredning borde avvaktas innan riksdagen vidtog någon åtgärd.

I betänkande SfU 1987/88:27 redogjordes i korthet för förhållandena
för barn i förvar vid invandrarverkets förläggning i Carlslund och för JK:s
utredning. Utskottet ville i avvaktan på beredningen av lagutredningens
betänkande och socialstyrelsens utredning om behovet av åtgärder för
asylsökandebam inte förorda något totalt förbud mot att barn tas i förvar.

Utskottet ville emellertid understryka betydelsen av en restriktiv tillämpning
av förvarstagandebestämmelsema och betydelsen av att — för de fall
ett förvarstagande bedömdes oundgängligen nödvändigt — det skedde i
godtagbara former och i lämpliga lokaler.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att barn alltjämt måste
kunna tas i förvar i vissa fall. Detta gäller enligt utskottets uppfattning
endast i de fall då det är oundgängligen nödvändigt och sedan det noga
övervägts om syftet med åtgärden inte kan nås genom att barnet ställs under
uppsikt.

De motionärer som förordat att ett nytt institut benämnt kvalificerad
uppsikt införs har inte närmare utvecklat vad de avser att detta bör innebära,
och utskottet vill erinra om lagrådets ovan (s. 44) återgivna uttalande
beträffande bedömningen av föreskrifter om vistelse inom flyktingförläggning
eller utredningssluss.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna SDO yrkande
4 i denna del, SDI, SD3 yrkande 5 i denna del, SD6 yrkande 8, Sf502
yrkande 21 och Sf545 yrkande 6 i denna del.

I kritiken mot propositionens förslag såvitt avser möjligheterna att ta
barn i förvar har de föreslagna bestämmelserna tolkats så att de skulle ge
större utrymme än för närvarande för förvarstagande. Utskottet har för sin
del svårt att finna fog för ett sådant påstående. I nuvarande lagstiftning är
förvarsgrundema i botten desamma för vuxna som för barn, men därutöver
krävs det synnerliga skäl för att ta barn i förvar. I det nya lagförslaget
har som nämnts möjligheterna vidgats att ta vuxna i förvar. För barnens
del är däremot liksom tidigare förvar möjligt endast när det är sannolikt
att barnet kommer att avvisas eller utvisas eller när det är fråga om verkställighet
av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut samt det därutöver finns
risk för att barnet håller sig undan eller finns anledning anta att barnet
annars bedriver brottslig verksamhet. Risken för undanhållande skall i
fortsättningen vara uppenbar, i stället för som för närvarande endast skäligen
kunna befaras, och genom undanhållandet skall en förestående verkställighet
som inte bör fördröjas äventyras. Den tidigare möjligheten att —
i de situationer när det är sannolikt att barnet kommer att avvisas eller
utvisas eller när det är fråga om verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut
— ta barn i förvar om identiteten är oklar har tagits bort i
den nya lagstiftningen. Möjligheten att ta barn i förvar har sålunda minskats
i detta hänseende. Att det allmänna villkoret i nuvarande lagstiftning
— att förvar får tillgripas endast om det finns synnerliga skäl för det — har 4g

tagits bort kan för den mycket begränsade grupp barn där förvarstagande 1988/89: SfU19
aktualiseras på grund av risk för brottslig verksamhet möjligen ge utrymme
för ett ökat förvarstagande. Vad avser den tveklöst betydelsefullaste förvarsgrunden,
nämligen risken för undanhållande, uppvägs det nuvarande
allmänna villkoret att förvar får tillgripas endast om det finns synnerliga
skäl av skärpningen och preciseringen av undanhållanderisken i lagförslaget.
Genom denna skärpning och precisering ges enligt utskottets uppfattning
bättre uttryck åt i vilka situationer förvarstagande får tillgripas än
med nuvarande uttryckssätt. Utskottet vill också erinra om att statsrådet
som ovan nämnts framhållit i specialmotiveringen att barn bör få tas i
förvar endast när det finns synnerligen starka skäl.

Utskottet finner att de nya kriterierna för förvarstagande av barn och
föreskrifterna för att förhindra familjesplittring väl ger uttryck åt den
starka restriktivitet som måste iakttas i fråga om sådana förvarsbeslut. De
föreslagna inskränkningarna i den nuvarande rätten att ta barn i förvar och
motivuttalandena till bestämmelsen i frågan ger enligt utskottets uppfattning
garantier för att förvar kommer att tillgripas endast om det finns mycket
starka skäl för åtgärden. Utskottet noterar också med tillfredsställelse
att den kvarvarande möjligheten att sätta barn i förvar i polisarrest nu kan
tas bort. — Utskottet tillstyrker propositionen även i denna del och avstyrker
bifall till motionerna Sf29 yrkandena 4 och 5, Sf33 yrkande 5 i denna
del och Sfi?5 yrkande 13.

Utskottet utgår vidare från att regeringen och ansvariga myndigheter
noga följer utvecklingen i fråga om förvarstagande av barn. För att avgöra
detta måste de ansvariga myndigheterna fortlöpande se till att det finns ett
underlag för uppföljningen. Något tillkännagivande om uppdrag till invandrarverket
att föra statistik anser utskottet dock inte påkallat, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf29 yrkande 6.

I propositionen har också starkt framhållits betydelsen av förvarslokalernas
utformning och personalens kompetens. Utskottet anser att yrkandena
1 och 2 i motion Sf34 därmed är tillgodosedda.

1 motion Sf502 hänvisar Bengt Westerberg m. fl. till att ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO) kritiserat behandlingen av förvarstagna
utlänningar, bl. a. att förvarstagna utlänningar sällan överförs från polisarrest
eller häkte till kriminalvårdsanstalt och att kontakt med rättsliga biträden,
vänner och anhöriga hindrats. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om att regeringen bör få i uppdrag att genom kontakter med berörda
myndigheter åtgärda missförhållandena (yrkande 14).

DO har i en skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen påtalat brister i behandlingen
av förvarstagna utlänningar vid främst allmänna häktet i Stockholm.
Inom häktet har, enligt vad utskottet inhämtat, tillsatts en arbetsgrupp
för att söka komma till rätta med bristerna. Enligt vad utskottet
vidare inhämtat från häktet har också situationen där under den senaste
tiden avsevärt förbättrats. Antalet förvarstagna utlänningar har gått ned
betydligt, vilket sammanhänger bl. a. med att förvarstagna utlänningar numera
kan placeras i särskilda lokaler vid Carlslund. De utlänningar som
ändå förvaras på häktet är nu samlade på en egen avdelning. En besöksordning
har införts som innebär att besökande normalt kan tas emot utan

4 Riksdagen 1988/89. 11 sami Nr 19

föranmälan mellan kl. 8 och 18. Om besöket inte kan genomföras omedelbart
på grund av att inget besöksrum finns tillgängligt, reserveras en tid för
besöket senast följande dag.

Utskottet vill understryka betydelsen av att gällande föreskrifter om behandlingen
av förvarstagna utlänningar iakttas. Utskottet utgår från att
regeringen noga följer utvecklingen i detta hänseende och vidtar de åtgärder
som behövs. Något särskilt uppdrag i frågan anser utskottet inte påkallat
och avstyrker därför bifall till motion Sf502 yrkande 14.

Kroppsvisitation

Polisman, liksom personal vid tullen och kustbevakningen och passkontrollant
i vissa fall, får i samband med inresekontroll undersöka bl. a. bagageutrymmen
i bilar och andra transportmedel i syfte att hindra att utlänningar
reser in i Sverige i strid mot reglerna i utlänningslagstiftningen (8 §
UtlL).

I propositionen föreslås att befogenheten vidgas till att i den utsträckning
som det är nödvändigt företa kroppsvisitation i samband med inresekontroll
för att eftersöka identitets- och resehandlingar (5 kap. 2 § lagförslaget).

I fyra motioner yrkas avslag på förslaget om kroppsvisitation, nämligen
motionerna SD6 yrkande 4 av Maria Leissner m.fl., Sf29 yrkande 7 av
Lars Werner m.fl., SB5 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka och Eva Goes
samt SOO yrkande 5 (delvis) av Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark.

I propositionen framhålls (s. 101) att det ingripande som en kroppsvisitation
innebär självfallet inte får vara större än vad som behövs för att
uppnå det avsedda resultatet. Det bör vara tillräckligt att polismannen,
tulltjänstemannen eller annan som sköter inresekontrollen känner i eller
utanpå fickor och kläder samt kontrollerar medfört bagage, dvs. sådana
åtgärder som ibland kallas ytlig kroppsvisitation eller provisorisk skyddsvisitation.
Syftet med undersökningen skall vara att eftersöka pass och andra
identitetshandlingar samt handlingar som utvisar utlänningens resväg
till Sverige, exempelvis biljetter. Det får aldrig bli fråga om någon rutinmässig
visitation av utlänningar som kommer hit utan det måste finnas
anledning att anta att en utlänning underlåter att visa upp medförda handlingar.
I de fall där det saknas skäl att ifrågasätta utlänningens uppgifter
om resväg eller orsaken till att han saknar handlingar bör någon undersökning
inte få företas. 1 specialmotiveringen (s. 170) påpekas att möjligheten
till kroppsvisitation är av intresse främst för att den s. k. första asyllandprincipen
skall kunna tillämpas. För att undersökning skall få ske krävs
också att dokument som styrker identitet eller resväg behövs för de syften
som angivits.

Utskottet anser att den möjlighet till kroppsvisitation som föreslås behövs
som en av flera åtgärder för att motverka dokumentlösheten. Utskottet
vill emellertid kraftigt understryka angelägenheten av att de riktlinjer
som getts i propositionen för när kroppsvisitation kan tillgripas och hur
den bör utföras noga följs i den praktiska tillämpningen. Utskottet tillstyrker
med det anförda bifall till propositionen i denna del och avstyrker bi -

1988/89: SfU19

50

fall till motionerna Sf29 yrkande 7, Sf30 yrkande 5 i denna del, Sf35 yrkande
11 och Sf36 yrkande 4.

Andra kontrollåtgärder
Fingeravtryck och fotografi

Polismyndigheten får enligt nuvarande regler ta fingeravtryck och fotografi
av varje utlänning som vid ankomsten till Sverige eller senare söker uppehållstillstånd
här och som inte kan styrka sin identitet (8 c § UtlL). Fingeravtryck
och fotografi får också tas om förutsättningarna för förvarstagande
är uppfyllda (50 a § UtlL).

Fotografi och fingeravtryck föreslås i propositionen få tas under samma
förutsättningar som tidigare (5 kap. 5 §).

Omhändertagande av returbiljett m. m.

En utlännings pass får omhändertas om han söker uppehållstillstånd här
vid ankomsten eller senare (8 b § UtlL). En utlännings returbiljett får omhändertas
om han saknar erforderliga handlingar för inresa eller vistelse i
Sverige eller om han kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd
samt det inte framstår som osannolikt att han kommer att vägras tillstånd,
och det kan befaras att han gör sig av med biljetten så att han inte själv kan
betala sin återresa (8 a § UtlL).

Polismyndigheten föreslås i propositionen få omhänderta pass eller annan
identitetshandling (5 kap. 3 §) samt returbiljetter (5 kap. 4 §) under
huvudsakligen samma förutsättningar som nu gäller för pass och returbiljetter.

I motionerna Sf36 yrkande 5 av Maria Leissner m.fl., Sf35 yrkande 2 av
Ragnhild Pohanka och Eva Goes samt Sf30 yrkande 5 (delvis) av Hans
Göran Franck och Ulla-Britt Åbark yrkas avslag på förslaget om rätt att
omhänderta returbiljett.

Lagutredningen föreslog att möjligheten att ta hand om biljetter skulle
slopas. Som skäl angavs huvudsakligen svårigheter att få systemet att fungera
tillfredsställande. Enligt propositionen bör emellertid denna möjlighet
att begränsa statens kostnader inte slopas.

Utskottet delar bedömningen i propositionen av denna fråga och avstyrker
bifall till motionerna Sf30 yrkande 5 i denna del, Sf35 yrkande 2 och
Sf36 yrkande 5.

Anteckning i resedokument m. m.

Enligt artikel 28 i Genévekonventionen skall den stat som tar emot en
flykting utfaraa resedokument för denne. Resedokumentet gäller som pass
och innebär också en skyldighet för den utfärdande staten att tillåta innehavaren
att resa tillbaka in i landet. Liksom ett vanligt pass innehåller
resedokumentet uppgifter om innehavarens identitet.

Resedokument utfärdas av invandrarverket (5 § UtlF).

1988/89: SfU 19

51

Om en utlänning inte kan visa upp någon handling som gäller som pass
och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling eller om det annars finns
synnerliga skäl, får invandrarverket utfärda främlingspass för honom (6 §
UtlF).

I propositionen föreslås att invandrarverket liksom hittills skall utfärda
resedokument för flyktingar och statslösa samt att ytterligare föreskrifter
om resedokument får meddelas av regeringen (3 kap. 7 §). Enligt propositionen
avser regeringen att föreskriva att i resedokument och i främlingspass
skall kunna antecknas att en persons identitet inte är styrkt.

I tre motioner begärs tillkännagivande att någon anteckning om oklar
identitet inte skall få göras i resedokument eller i främlingspass, nämligen
i motionerna Sf36 yrkande 9 av Maria Leissner m.fl., Sf29 yrkande 14 av
Lars Werner m.fl. och Sf35 yrkande 14 av Ragnhild Pohanka och Eva
Goes.

Åtgärden i fråga har föreslagits av lagutredningen. UNHCR har i remisssvar
över lagutredningens betänkande avstyrkt att utredningsförslaget i
denna del genomförs och därvid anfört att det skulle strida mot Genévekonventionens
bestämmelser om obligatorisk rätt till ett resedokument för
flyktingar att på detta sätt inskränka möjligheten för den som är beroende
av dokumentet att förflytta sig över gränserna. Föredragande statsrådet
förklarar i propositionen att hon inte kan dela UNHCR:s uppfattning i
denna fråga.

Utskottet, som vill framhålla att lagrådet inte har haft någon invändning
mot förslaget i denna del, delar den i propositionen uttalade uppfattningen
att det kan ifrågasättas om det egentligen är rimligt att alls utfärda en identitetshandling
beträffande en person vars identitet inte är styrkt. Eftersom
det inte är möjligt att vägra att utfärda resedokument till en konventionsflykting,
synes det utskottet vara en lämplig lösning att anteckning får göras
i dokumentet. Detsamma bör gälla för främlingspass. Liksom hittills
bör det ankomma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter om dessa
handlingar. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf29
yrkande 14, Sf35 yrkande 14 och Sf36 yrkande 9.

I motion Sf547 yrkande 3 begär Sten Svensson m. fl. ett tillkännagivande
om behovet av sådana regler att asylsökandes identitet säkrare kan bestämmas.

1 propositionen föreslås, som ovan framgått och som nedan kommer att
framgå, en rad åtgärder med det syfte som avses i motionen. Enligt utskottets
uppfattning är motion Sf547 yrkande 3 därmed tillgodosedd och påkallar
ingen åtgärd.

Överklagande och omprövning

Polismyndighets beslut om avvisning kan enligt nuvarande regler överklagas
till invandrarverket. Beslutet skall dock enligt huvudregeln verkställas
utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Invandrarverkets beslut om
avvisning eller utvisning överklagas till regeringen. En domstols beslut om

1988/89: SfU 19

52

utvisning på grund av brott överklagas enligt reglerna om överklagande av
dom i brottmål. Beslutet kan verkställas sedan det vunnit laga kraft eller
efter nöjdförklaring.

En polismyndighets beslut i verkställighetsfrågan kan formellt inte
överklagas. Polismyndigheten skall dock då nya inte uppenbart oriktiga
asylskäl åberopas överlämna verkställighetsfrågan till invandrarverket för
beslut. Om polismyndigheten beslutar att inte överlämna ett ärende kan
detta beslut överklagas till invandrarverket. Invandrarverkets beslut i
detta ärende får överklagas hos regeringen.

Beslut om förvar som fattats av en polismyndighet eller av invandrarverket
överklagas till kammarrätten i Jönköping. Beslut om förvar som
fattats av ett statsråd överklagas till regeringsrätten. Regeringens beslut om
förvar kan inte överprövas. Ett beslut av regeringen om förvar i samband
med ett avvisnings- eller utvisningsbeslut gäller emellertid inte längre än
fyra dagar.

Invandrarverkets beslut att inte ge flyktingförklaring eller resedokument
eller att återkalla flyktingförklaring överklagas till regeringen (65 § UtlL, 89
§ UtlF).

Beslut av förvaltningsmyndigheter i utlänningsärenden får överklagas
endast i de fall det är särskilt angivet (68 § UtlL). Beslut att vägra eller
återkalla visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd samt beslut om
uppsikt kan inte överklagas.

Invandrarverket får ompröva ett av verket i första instans fattat beslut,
om verket finnér att beslutet är oriktigt på grund av nya omständigheter
eller av annan anledning och det nya beslutet inte blir till nackdel för utlänningen
(65 b § UtlL). Detta får — med viss inskränkning — ske även
sedan beslutet överklagats hos regeringen. Möjligheten till omprövning infördes
år 1986 i samband med att den nya förvaltningslagen (1986:223)
antogs av riksdagen. Även denna lag innehåller en omprövningsregel, som
dock på några punkter skiljer sig från regeln i UtlL.

I propositionen föreslås endast mindre ändringar i regleringen av möjligheterna
att överklaga. Överinstansen skall emellertid enligt förslaget (7
kap. 5 §) ges möjlighet att i ett sammanhang fatta beslut i närliggande frågor.
Ett beslut av invandrarverket att vägra eller återkalla uppehållstillstånd
och arbetstillstånd i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning
skall sålunda kunna prövas av regeringen tillsammans med prövningen
av verkets avlägsnandebeslut. Regeringen skall därvid kunna
besluta om sådana tillstånd i de fall ett avlägsnandebeslut upphävs. Invandrarverket
och regeringen skall också ges möjlighet att i regel meddela
beslut om avvisning eller utvisning av barn under 16 år som står under
utlänningens vårdnad i samband med att frågan om avlägsnande av denne
överprövas, även om frågan inte har prövats tidigare beträffande barnet.

I övrigt föreslås samma ordning för överklagande som tidigare. En betydelsefull
skillnad uppkommer ändå enligt förslaget, eftersom bestämmelserna
om skyldighet för polismyndighet att överlämna eller hänskjuta verkställ
ighetsärenden till invandrarverket tas bort. Liksom tidigare skall beslut
av förvaltningsmyndigheter enligt den nya lagen få överklagas endast i
de fall som särskilt anges (7 kap. 1 §).

1988/89: SfXJ 19

53

I propositionen föreslås vidare att frågan om omprövning av invandrar- 1988/89: SfU 19
verkets beslut uteslutande skall regleras i den nya utlänningslagen. Enligt
de nya reglerna (7 kap. 10 §) skall verket ompröva beslut på grund av nya
omständigheter eller av annan anledning, om inte ändringen skulle bli till
nackdel för utlänningen eller sakna betydelse för honom. Verket skall —
med viss inskränkning — få ompröva sitt beslut även sedan det överklagats
till regeringen.

Frågan om inrättande av överinstanser tas upp i två motioner. Bengt Westerberg
m. fl. anför i motion Sf502 att det kan ifrågasättas om det är rimligt
att landets högsta instans i flyktingärenden både skall meddela avslag på
asylansökningar och uppträda som invandrares och flyktingars välgörare.

Fristående asylnämnder som tar ställning i de fall invandrarverket inte
ansett sig kunna bifalla en asylansökan skulle enligt motionärerna skapa
större rättssäkerhet och insyn i bedömningarna samt befria regeringen från
en tung börda. I motionen yrkande 29 begärs därför en utredning av möjligheten
att skapa asylnämnder. Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark
ifrågasätter i motion Sf30 dels om regeringen och det ansvariga statsrådet i
så stor utsträckning som nu är fallet bör handha överklagningsärenden,
dels om asylärenden i första instans bör prövas av invandrarverket. Motionärerna
anser det vara olyckligt att invandrarverket och arbetsmarknadsdepartementet
i stor utsträckning uppfattas som motparter till de asylsökande
samt att både verket och departementet får ägna alltför mycket tid
åt enskilda ärenden till förfång för möjligheten att driva och genomföra en
aktiv invandrarpolitik. De begär därför i yrkande 1 ett tillkännagivande
om behovet av utredning om instansordningen och om överklagningsmöjlighetema.

Enligt utskottets mening finns visst fog för de i motionerna framförda
synpunkterna. Utskottet vill dock framhålla att de förslag som läggs fram i
propositionen bl. a. har till syfte att nedbringa den sammanlagda tidsåtgången
inom myndigheterna för handläggning av enskilda asylärenden.

Utskottet utgår vidare från att de påtalade problemen uppmärksammas
inom det ansvariga departementet. Något riksdagens uttalande med anledning
av motionerna Sf30 yrkande 1 och Sf502 yrkande 29 är således enligt
utskottets uppfattning inte påkallat.

Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Allmänt om verkställighet

I 81 § UtlL anges till vilket land verkställighet av beslut om avvisning eller
utvisning skall ske. Avvisning skall ske till det land från vilket utlänningen
har kommit och utvisning skall ske till hemlandet eller, om hemlandet inte
kan fastställas, till det land från vilket utlänningen kom hit. Om beslutet
inte kan verkställas på det angivna sättet eller det finns andra särskilda skäl
emot det, får utlänningen sändas till det land som bedöms lämpligast.

Av avsnittet nedan om transportörers kostnadsansvar framgår att en utlänning
också i vissa fall får återföras till ett fartyg eller ett luftfartyg som
han kommit hit med. 54

I 77 — 80 §§ UtlL finns bestämmelser om s. k. politiskt verkställighetshinder.
Avvisning eller utvisning får normalt inte verkställas till ett land där
utlänningen riskerar politisk förföljelse eller vidaresändning till ett sådant
land. Vidare får en krigsvägrare i princip inte sändas till ett land där han
riskerar att sändas till en krigsskådeplats eller till ett land där han riskerar
vidaresändning till ett sådant land. En de facto-flykting som anför synnerliga
skäl för att han inte skall sändas till sitt hemland får inte sändas dit
eller till ett land där han riskerar att bli sänd till sitt hemland.

Ett beslut om avvisning eller utvisning skall enligt 84 § UtlL verkställas
så snart det kan ske. Sättet för verkställighet regleras i utlänningsförordningen.
Beslutet får enligt 76 § UtlF verkställas genom att utlänningen
åläggs att inom en viss kort tid lämna riket. En förutsättning för detta är att
utlänningen sannolikt är villig att rätta sig efter beslutet utan att tvångsåtgärder
vidtas. 1 princip får också enligt 69 § UtlF anstånd beviljas för viss
kort tid om utlänningen begär det för att ordna enskilda angelägenheter
eller om han åberopar annan godtagbar anledning, eller anstånd av annat
skäl bör medges. Om det inte är sannolikt att utlänningen kommer att rätta
sig efter ett åläggande eller om han inte har följt ett åläggande, får han föras
ur landet med tvång. Närmare föreskrifter angående dessa frågor får enligt
87 § UtlF utfardas av rikspolisstyrelsen efter samråd med invandrarverket.
Enligt uppgift från rikspolisstyrelsen anges tidsfristen för en utlänning att
lämna landet normalt till tre veckor, och anstånd ges med upp till tre veckor.

Polismyndighets beslut om avvisning är alltid verkställbara utan hinder
av att de har överklagats. Detta gäller även de beslut rörande personer som
åberopat asylskäl m. m. som polismyndighet enligt nuvarande regler får
fatta men skall anmäla till invandrarverket för eventuellt övertagande.
Verkställigheten får emellertid inte genomföras innan invandrarverket har
beslutat att inte överta ärendet.

Om en utlänning i ett verkställighetsärende gör gällande verkställighetshinder,
skall ärendet enligt huvudregeln överlämnas till invandrarverket.
För avgörande av frågan om polismyndigheten skall överlämna ärendet till
verket gäller samma regler som för frågan om myndigheten skall överlämna
ett ärende om avvisning till verket. Enligt de paragrafer som reglerar
överlämnande av verkställighetsärenden skall dock ett ärende inte
överlämnas om de i ärendet åberopade skälen har prövats redan i grundärendet.

Polismyndighets beslut att inte överlämna ett ärende kan sedan den 1
juli 1986 i vissa fall överklagas till invandrarverket som vid bifall övertar
ärendet.

Reglerna om till vilket land en avvisning eller utvisning skall ske föreslås i
propositionen göras något mer flexibla än nuvarande regler. Verkställighet
föreslås sålunda enligt 8 kap. 5 § få ske till hemlandet eller, om möjligt, till
det land från vilket utlänningen kom till Sverige. Om verkställighet inte
kan genomföras på det sättet eller om det finns andra särskilda skäl, skall
utlänningen få sändas till något annat land.

Bestämmelserna om verkställighetshinder förs enligt propositionen över
till den nya lagen i sak oförändrade (8 kap. 1 —4 §§). De kompletteras och

1988/89: SfU 19

55

inleds med en särskild bestämmelse som generellt förbjuder verkställighet
till länder beträffande vilka det finns grundad anledning att tro att utlänningen
där skulle vara i fara för att utsättas för dödsstraff eller tortyr eller
vidaresändning till sådant land.

Polismyndighets avvisningsbeslut skall enligt propositionen alltjämt
vara direkt verkställbara (8 kap. 7 §). Polismyndigheten skall emellertid,
som ovan berörts, aldrig få fatta avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl
åberopas och polismyndighet skall vidare överlämna ärenden till invandrarverket,
om polismyndigheten anser det tveksamt om avvisning bör ske.

Bestämmelserna om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden
föreslås upphävas.

Invandrarverket skall få förordna om omedelbar verkställighet av sitt
avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det är uppenbart att
det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas
på någon annan grund (8 kap. 8 §). Beslut om omedelbar avvisning
skall dock få meddelas senare än tre månader efter utlänningens ankomst
till Sverige bara om det finns synnerliga skäl till det.

I propositionen föreslås vidare att i lagen för vissa fall skall anges inom
vilka frister en utlänning skall lämna landet (8 kap. 12 §). Polismyndighets
beslut om avvisning, invandrarverkets beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet, domstols dom eller beslut om utvisning
samt regeringens beslut om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet
skall dock alltjämt verkställas snarast möjligt (8 kap. 12 § första stycket).
De frister som föreslås för andra fall är vid avvisning två veckor och vid
utvisning fyra veckor efter det beslutet vann laga kraft, om inte annat bestäms
i beslutet (8 kap. 12 § andra stycket). Om utlänningen inte lämnar
landet inom den föreskrivna tiden eller det med säkerhet måste antas att
han inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom denna tid, skall
polismyndigheten verkställa beslutet så snart det kan ske (8 kap. 12 § tredje
stycket).

Utgångspunkten för tidsfristerna är således enligt förslaget den dag då
beslutet vann laga kraft. Detta sker enligt förvaltningslagens regler tre veckor
efter det att utlänningen fick del av ett beslut som han kan överklaga.
Regeringens beslut, som inte kan överklagas, vinner laga kraft genast.

Förslaget om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut kritiseras i ett
antal motioner.

Maria Leissner m. fl. begär i motion Sf36 yrkande 11 ett tillkännagivande
om att någon utvidgning av grunderna för omedelbar verkställighet
inte är acceptabel.

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf29 yrkande 1 avslag på förslaget om
utvidgad rätt att besluta om omedelbar verkställighet och i yrkande 12 ett
tillkännagivande att vid beslut om avvisning med omedelbar verkställighet
för den beslutande myndigheten kända humanitära skäl skall beaktas även
om de inte anförts av utlänningen.

Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrkande 8 ett tillkännagivande
att ingen utökning av direktavvisning kan godtas och i yrkande
16 ett beslut att avvisning aldrig får ske förrän avvisningsbeslutet

1988/89: SfU 19

56

vunnit laga kraft. I motion Sf545 yrkande 7 (delvis) av Inger Schörling
m. fl. begärs beslut att all direkt avvisning vid gränsen skall upphöra.

Företeelsen direktavvisning kritiseras också i andra motioner. I motion
SB3 yrkande 4 begär Karin Söder ett tillkännagivande att direktavvisning
av barn inte bör äga rum och i motion SG62 (delvis) begär Karin Söder och
Pär Granstedt ett tillkännagivande om att ensamma barn och barnfamiljer
inte bör direktavvisas.

I propositionen påpekas (s. 123) att polismyndigheten alltjämt skall fatta
beslut om avvisning i sådana fall då utlänningen antingen saknar erforderliga
tillstånd för inresan eller kan antas sakna tillräckliga medel för vistelsen
här eller för hemresan, kan antas inte komma att försörja sig ärligt eller
bedriva brottslig verksamhet av visst slag eller omfång m. m. men att, om
en utlänning som i och för sig skulle kunna avvisas på någon av dessa
grunder ansöker om asyl, invandrarverket skall bedöma de skälen och fatta
beslut i avvisningsfrågan. Polismyndighetens beslut om avvisning skall i
fortsättningen inte inrymma några bedömningar av känsligare art; det
skall röra sig om fall där det föreligger klara brister i utlänningens rätt att
vistas i eller komma in i landet. Dessa avvisningsbeslut bör även i fortsättningen
kunna verkställas utan att laga kraft avvaktas och utan hinder av ett
eventuellt överklagande.

I fråga om de beslut i ärenden där skäl för asyl har åberopats och som
föreslås i fortsättningen alltid fattas av invandrarverket anförs i propositionen
följande (s. 123).

För att de riktlinjer som riksdagen — senast vid antagandet av prop.
1983/84:144 — har dragit upp för invandringspolitiken skall kunna följas,
måste det liksom hittills vara möjligt att låta ett avvisningsbeslut även avseende
en asylsökande verkställas utan hinder av att det inte har vunnit
laga kraft. Möjlighet till omedelbar verkställighet måste t. ex. med nödvändighet
finnas om avvisning till ett första asylland skall kunna genomföras.
Även i en del fall där verkställighet skall ske till hemlandet bör den emellertid
kunna genomföras, trots att avlägsnandebeslutet inte har vunnit laga
kraft. Det är inte rimligt att personer som uppenbart saknar rätt till asyl
här i landet skall få avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande
blir definitivt. Detta tar ofta lång tid och förorsakar problem för den enskilde
och blir en ekonomisk belastning för samhället.

Det är för närvarande inte ovanligt att de skäl, som medför att tillstånd
att stanna i Sverige slutligen ges, inte är de ursprungligen åberopade asylskälen
utan skäl som har uppkommit först under vistelsen här. Utlänningen
acklimatiserar sig i Sverige, förlorar anknytning till hemlandet eller
formar sådana förbindelser här att det framstår som inhumant att begära
att han skall lämna Sverige. Det står inte i överensstämmelse med de antagna
riktlinjerna för invandringspolitiken att möjligheter skapas för en
sådan händelseutveckling. I en tid när antalet asylsökande liksom antalet
flyktingar ökar och stora krav ställs på resurser för att ta emot och integrera
flyktingar på ett riktigt sätt, framstår det som felaktigt att den som kanske
rentav lämnar medvetet falska uppgifter om sina asylskäl till sist får uppehållstillstånd
på grund av den anknytning han har vunnit till Sverige. Även
för att motverka en sådan utveckling bör därför omedelbar verkställighet
kunna genomföras i uppenbara fall.

Omedelbar verkställighet bör till en början kunna ske om varje risk för

1988/89: SfU 19

57

förföljelse framstår som utesluten i hemlandet. Så anses vara fallet i fråga
om länder där man med säkerhet kan säga att brott mot mänskliga rättigheter
eller annan förföljelse inte förekommer. Ibland kan det visserligen
inte uteslutas att vissa personer i ett land utsätts för förföljelse men det kan
inte anses föreligga någon risk för den asylsökande. Omedelbar verkställighet
skall således kunna ske om en asylsökande inte åberopar någon annan
grund än en som redan har prövats av regeringen beträffande andra
personer och då inte har befunnits tillräcklig; det kan gälla exempelvis tillhörighet
till en viss religion eller hemvist i ett visst område i hemlandet.
Omedelbar verkställighet skall också kunna ske om utlänningen, enligt de
principer som jag tidigare har redogjort för, kan återsändas till ett land (ett
s. k. första asylland), där han har uppehållit sig före ankomsten till Sverige
och där han är skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där
han riskerar förföljelse.

I specialmotiveringen (s. 198) uttalas beträffande under vilka förutsättningar
omedelbar verkställighet av ett avvisningsbeslut skall kunna förordnas
följande.

Förordnande om omedelbar verkställighet får meddelas endast när det är
uppenbart att grund för asyl inte föreligger. När sökanden åberopar asylskäl
— eller om det annars finns anledning att pröva om asyl bör ges —
måste det därför vara helt klart att utlänningen inte genom att avlägsnas
från Sverige kan komma att bli utsatt för förföljelse, trakasserier eller tvingas
delta i krig. Vid avgörandet kan vägledning hämtas från tidigare praxis
men en bedömning måste alltid göras av omständigheterna i det enskilda
fallet. Det kan sålunda aldrig anses uppenbart att en asylansökan skall avslås
enbart på den grunden att den asylsökande tillhör en nationalitet eller
religion, för vilkas medlemmar asyl normalt inte brukar medges. Vad som
i dessa fall har lagts fast i praxis är att det förhållandet att någon bekänner
sig till en viss religion inte ensamt utgör ett tillräckligt skäl för asyl. I ett
sådant fall måste ändå utredas, att det inte finns ytterligare omständigheter
som ensamma eller tillsammans med religionstillhörigheten kan medföra
asylrätt. Endast om det är uppenbart att så inte är fallet kan beslut om
omedelbar verkställighet meddelas. Ett annat fall när det är uppenbart att
en asylansökan skall avslås kan vara att det står klart att utlänningens uppgifter
är osanna i alla väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden
behöver göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara
asylgrundande är det emellertid uteslutet att förordna att avvisningsbeslutet
får verkställas direkt. Utlänningens intressen måste få väga över; uppenbarhetsrekvisitet
kan inte anses uppfyllt om det råder någon tvekan om
antingen huruvida utlänningens uppgifter kan medföra rätt till asyl eller
huruvida uppgifterna är trovärdiga.

Även om det är uppenbart att en ansökan om asyl inte kan beviljas, får
beslut inte tas om omedelbar verkställighet om det inte också är uppenbart
att uppehållstillstånd inte bör beviljas av andra skäl, t. ex. anknytning eller
humanitära skäl. Härvid bör dock observeras att uppehållstillstånd som
regel inte får beviljas om ansökan görs vid eller efter ankomsten till Sverige.
Endast av utlänningen anförda skäl behöver bedömas.

Omedelbar verkställighet kan beslutas även om skäl för asyl inte alls
åberopas av utlänningen. Ärendet kan ha överlämnats av polismyndigheten
för att denna har ansett det tveksamt om avvisning bör få ske.

1988/89: SfU 19

I fråga om möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet av ett

58

beslut att avvisa en utlänning senare än tre månader efter hans ankomst till
Sverige sägs i specialmotiveringen (s. 199) att starka skäl talar för att den
som har vistats i Sverige i åtskilliga månader skall få bli kvar här till dess
frågan om hans rätt till uppehållstillstånd har prövats slutligt.

Utskottet vill till en böljan framhålla att polismyndigheten liksom hittills
skall ha att besluta om avvisning i rutinartade ärenden som rör utlänningskontrollen
och där varje antydan om att asylskäl eller humanitära skäl för
uppehållstillstånd skulle föreligga saknas. Direkt avvisning vid gränsen bör
i dessa fall även i fortsättningen få ske. Något totalt förbud mot omedelbar
verkställighet av invandrarverkets avlägsnandebeslut i alla situationer där
asylskäl eller liknande skäl över huvud taget åberopas oavsett vilken bedömning
som kan göras av skälen vill utskottet inte heller tillstyrka. Utskottet
avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf35 yrkande 16
och Sf545 yrkande 7 i denna del.

Vad gäller yrkandena om tillkännagivanden rörande direktavvisning av
ensamma barn och barnfamiljer i flyktingsituationer vill utskottet gärna
understryka behovet av restriktivitet i fråga om omedelbar verkställighet
av avvisning i dessa fall. Såsom utskottet understrukit i avsnittet om handläggningen
av asylärenden krävs extra stor varsamhet vid utredningen om
barns asylskäl. Att helt förbjuda omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut
i dessa fall anser utskottet emellertid inte vara möjligt. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf33 yrkande 4 och Sf362 i
denna del.

I fråga om de förutsättningar som föreslås för att invandrarverket skall
få förordna om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut anser utskottet
att de tillgodoser berättigade krav på rättssäkerhet. Med anledning av
det citerade uttalandet i specialmotiveringen om att endast av utlänningen
anförda skäl behöver bedömas vill utskottet emellertid framhålla att invandrarverket
självfallet bör beakta även andra skäl som är kända för verket.
Utskottet utgår från att så sker. Med det anförda tillstyrker utskottet
bifall till propositionen i denna del och avstyrker bifall till motionerna
Sf29 yrkandena 1 och 12, Sf35 yrkande 8 och Sf36 yrkande 11.

Även förslaget att i lagen ange tidsfrister för utlänningen att lämna landet
har föranlett flera motioner. Maria Leissner m. fl. begär i motion Sf36 yrkande
10 ett tillkännagivande om att tidsfristen för verkställighet av avvisningsbeslut
av regeringen bör vara fyra veckor. Lars Wemer m. fl. begär i
motion Sf29 avslag på förslaget om tidsfrister för utlänningen att lämna
landet (yrkande 15) och ett tillkännagivande att utlänningen bör få skälig
tid för att avveckla sin vistelse i landet på ett humant sätt från delgivningen
av ett lagakraftägande avlägsnandebeslut (yrkande 16). Ragnhild
Pohanka och Eva Goés begär i motion Sf35 yrkande 15 ett tillkännagivande
att verkställighetsbeslutet skall delges den asylsökande och tidsfrist
räknas från delgivning.

Sättet för verkställighet berörs också i en motion från den allmänna motionstiden.
Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf502 yrkande 15 ett
tillkännagivande om vikten av att asylsökande ges ”skäligt rådrum” och
möjlighet att lämna landet under värdiga former samt i yrkande 18 ett

1988/89: SfU 19

59

tillkännagivande om vikten av att föräldrar inte utvisas om det innebär att
de skiljs från minderåriga barn.

I propositionen (s. 116) framhålls beträffande sättet för verkställighet
bl. a. att det är önskvärt att den som avvisas eller utvisas ges tillfälle att
frivilligt lämna Sverige vilket är huvudregel även enligt nuvarande ordning.
Emellertid har det visat sig att systemet med frivillig verkställighet
ofta inte fungerar. Som en tänkbar orsak till detta nämns de stora möjligheter
till förnyad prövning som finns enligt de nuvarande reglerna. Det
förefaller dock enligt propositionen sannolikt att snabbare handläggning
av ärenden om uppehållstillstånd i förening med en ändring av systemet av
prövning på verkställighetsstadiet kommer att medföra också en större benägenhet
från den enskildes sida att rätta sig efter beslutet. En uttrycklig
regel som anger inom vilken tid den som har avvisats eller utvisats bör ha
lämnat landet bedöms ändå som värdefull.

I detta sammanhang redovisas också den ordning som tillämpas nu. Enligt
denna underrättas den som har avvisats eller utvisats om beslutet genom
polisens försorg. Invandrarverket och, i förekommande fall, regeringen
sänder beslutet till polismyndigheten, som kallar den asylsökande
och delger honom beslutet vid ett personligt sammanträffande med hjälp
av tolk. Samtidigt som beslutet expedieras till polismyndigheten skickas en
kopia av beslutet till utlänningens offentliga biträde i de ärenden där offentligt
biträde finns förordnat. Undersökningar som har genomförts av
asylärendeutredningen visar att det ofta tar tid att lämna underrättelse om
ett beslut. Utredningen anser därför att rutinerna för underrättelse om beslut
behöver ses över. — Den nya organisationen för mottagning av asylsökande
innebär att de normalt skall vistas på en förläggning till dess att
deras ärende avgörs slutligt. Härigenom bör underrättelseförfarandet
kunna förenklas och gå snabbare. Underrättelse kan ske genom personal
på förläggningen som lätt kan nå den asylsökande. Vid förläggningarna
finns tillgång till tolkar, vilket också bör underlätta förfarandet. 1 de fall
där underrättelse inte kan ges på detta sätt får även i fortsättningen de
nuvarande rutinerna följas.

I propositionen framhålls vidare behovet av att kunna anpassa fristerna
till förhållandena i det enskilda fallet. Om det kan hållas för visst att utlänningen
inte frivilligt kommer att lämna Sverige, skall alltså en kortare tidsfrist
än den som föreslås för normalfallet kunna bestämmas av myndigheten
redan i beslutet om avlägsnande. Detsamma anges kunna gälla i de fall
där utlänningen finns på en statlig mottagningsforläggning och alltså normalt
inte har något berättigat behov av att avveckla sin vistelse i Sverige.
Någon gång kan däremot en längre tidsfrist vara motiverad, t. ex. om utlänningen
gör troligt att han behöver extra rådrum för att ordna sina förhållanden
i hemlandet.

Utskottet delar i huvudsak de bedömningar som gjorts i propositionen
om behovet av tidsfrister för verkställighet av avlägsnandebeslut. Utskottet
vill understryka att den nya organisation för mottagningen av asylsökande
som håller på att genomföras och den därmed sammanhängande förkortning
av handläggningstidema för asylärenden som kan förutses starkt
bidrar till att några långa tidsfrister för en utlänning som vägras

1988/89: SfU 19

60

uppehållstillstånd inte bör behövas. Utskottet vill vidare framhålla att de
föreslagna fristerna i fråga om beslut av invandrarverket innebär en tidrymd
om fem resp. sju veckor från delgivningen av beslutet, eftersom tiden
för lagakraftvinnande böijar löpa först i och med delgivningen. Vad gäller
frågan om huruvida beslut av regeringen skall behöva delges för att fristen
skall bölja löpa anser utskottet att den rutin för underrättelse som redovisas
i propositionen och som då den asylsökande vistas på förläggning innebär
ett snabbt och enkelt underrättelseförfarande får anses tillräcklig i
dessa fall. En motsvarande ordning bör kunna tillämpas i de fall då en
asylsökande vistas på annan plats som är känd. I de fall däremot då den
asylsökande håller sig undan och följaktligen inte går att nå med underrättelse
torde förutsättningar för förvarstagande ofta föreligga när utlänningen
påträffas. För dessa fall synes delgivning som utgångspunkt för tidsfristen
inte meningsfull. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen
i denna del och avstyrker bifall till motionerna Sf29 yrkandena 15 och
16, Sf35 yrkande 15, SB6 yrkande 10 och Sf502 yrkande 15.

Utskottet behandlade frågan om familjesplittring vid verkställighet av
avlägsnandebeslut senast i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU
1987/88:27. Utskottet ansåg att det var omöjligt att helt undvika familjesplittring,
eftersom det ibland förekom att någon i en familj medverkade
till sådan splittring genom att gå underjorden eller genom att gömma barnen.
Myndigheterna borde dock enligt utskottet i möjligaste mån undvika
en splittring av familjer, vilken uppfattning också hade kommit till uttryck
i ett svar av invandrarministem på en fråga i riksdagen. Utskottet ansåg
inte att något tillkännagivande i detta avseende behövdes. Utskottet vidhåller
denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf502 yrkande 18.

Upphävande av bestämmelserna om överlämnande av verkställighetsärenden

De nuvarande reglerna om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden
föreslås som framgått ovan inte få någon motsvarighet i den
nya lagen. För att ge möjlighet till prövning av nya omständigheter föreslås
i stället en bestämmelse om att en ny ansökan om uppehållstillstånd av en
utlänning som befinner sig här i landet skall kunna prövas utan hinder av
att det beträffande utlänningen föreligger ett lagakraftvunnet men ännu
inte verkställt administrativt beslut om avvisning eller utvisning. En sådan
ansökan får dock bifallas endast om det framkommer omständigheter som
inte har prövats tidigare och om utlänningen har rätt till asyl här eller det
annars finns synnerliga skäl av humanitär art (2 kap. 5 §).

1 motion Sf29 yrkande 9 begär Lars Wemer m. fl. att förslaget om ny
ansökan avslås och att nuvarande bestämmelser om verkställighetshinder
behålls.

I motion Sf33 yrkande 6 begär Karin Söder ett tillkännagivande att effektivitet
och snabbhet vid behandling av ny ansökan om uppehållstillstånd
inte får överordnas rättssäkerheten.

Som ovan framgått föreslås nu gällande bestämmelser om verkställighetshinder
överföras i sak oförändrade till den nya lagen. De föreslås bli
kompletterade med en bestämmelse om förbud mot verkställighet till län -

1988/89: SfU 19

61

der där utlänningen kan utsättas för dödsstraff eller tortyr eller annan
omänsklig behandling. Utskottet förstår därför det nu återgivna yrkandet i
motion Sf29 på det sättet att de nuvarande bestämmelser som motionärerna
vill behålla är de som rör möjligheterna att göra invändning i verkställighetsärenden
och skyldighet för polismyndigheten att överlämna sådana
ärenden till invandrarverket.

Som motiv till förslaget att avskaffa dessa regler anges i propositionen (s.
113) att dessa detaljerade och komplicerade regler saknar motsvarighet såväl
i andra länders utlänningslagstiftning som i svensk rätt när det gäller
verkställighet av beslut inom andra rättsområden samt att reglerna har lett
till att det inte sällan sker en ny prövning under verkställigheten, som leder
till en annan utgång efter det att regeringen har fattat beslut om avlägsnande.
Självfallet är detta enligt propositionen en positiv effekt, om det
därigenom skapas ett riktigt beslut i stället för ett felaktigt. Inte sällan
torde det emellertid vara fråga om ett beslut som i och för sig var riktigt när
det fattades men där det just genom en ny behandling och därav beroende
tidsutdräkt på verkställighetsstadiet uppkommer nya omständigheter, som
saknar egentligt samband med frågan om risk för förföljelse eller liknande
i hemlandet. En av lagutredningen företagen undersökning visar att invandrarverket
som grund för ändring i överlämnade och överklagade verkställighetsärenden
angav anknytning till Sverige eller humanitära skäl i
omkring 80 % av fallen. Berörda parter kan också enligt propositionen —
mer eller mindre medvetet — avstå från att i det första ärendet, när ansökan
om uppehållstillstånd prövas, åberopa relevanta omständigheter eller
se till att ett ärende är komplett, eftersom de vet att det går att få en prövning
också på verkställighetsstadiet. Det förekommer också framställningar
som är klart obefogade. Dessa förhalar processen och medverkar
genom den ökade arbetsbelastningen hos främst invandrarverket och
polismyndigheterna till att handläggningstidema ökar för alla ärenden. —
Ett handläggningssystem som erbjuder i det närmaste obegränsade möjligheter
att få ett ärende prövat på nytt leder enligt propositionen med nödvändighet
till att handläggningstidema blir långa och därigenom skapar
rättsosäkerhet. Visserligen är drastiskt förkortade väntetider vad gäller
prövningen av asylärenden i sig ägnade att minska antalet ändrade beslut
på verkställighetsstadiet. Om tiden mellan ansökan och beslut är kort kan
nya skäl inte uppkomma i så många fall. Det är emellertid mycket tveksamt
om det alls är möjligt att förkorta väntetiderna om den nuvarande
verkställighetsprövningen får vara kvar. Man måste då alltid räkna med
att nya omständigheter kontinuerligt förs fram. Det är långt ifrån alltid
fråga om förhållanden som inte hade kunnat föras fram och bedömas redan
från början. Det är därför olämpligt att ha kvar ett system som är så
lätt att missbruka som det nuvarande.

I sammanhanget bör som anges i propositionen framhållas att lagrådet
såväl i detta ärende som i yttrande över proposition 1987/88:69 om Europakonventionen
och rätten till domstolsprövning i Sverige uttalat att uppehållstillstånd
inte bör jämställas med civila rättigheter enligt artikel 6 i
Europakonventionen.

Utskottet delar de i propositionen gjorda bedömningarna om behovet

1988/89: SfU 19

62

att avskaffa reglerna om överlämnande och övertagande av verkställighet. 1988/89: SfU 19

Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf29 yrkande 9.

Utskottet utgår från att befogade rättssäkerhetskrav beaktas vid behandlingen
av en ny ansökan om uppehållstillstånd och anser inte att något
tillkännagivande med anledning av motion Sf33 yrkande 6 behövs.

Inhibition

Invandrarverket kan enligt 89 a § UtlL intill dess verket tar slutlig ställning
i ett verkställighetsärende förordna om inhibition i ärendet.

I propositionen föreslås (8 kap. 9 §) att vid överklagande och vid omprövning
av ett avvisningsbeslut med förordnande om omedelbar verkställighet
invandrarverket skall pröva frågan om inhibition. Verket skall vid
ny ansökan om uppehållstillstånd få besluta om inhibition av tidigare lagakraftvunnet
avvisningsbeslut samt i andra fall, om det finns särskilda
skäl, besluta om inhibition (8 kap. 10 §).

I ett ärende som skall prövas av regeringen skall det statsråd som har till
uppgift att föredra sådana ärenden, för tiden till dess regeringen avgör
ärendet, få besluta om inhibition (11 kap. 4 §).

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf29 yrkande 17 att riksdagen beslutar
att frågan om inhibition av invandrarverkets beslut om avvisning med
omedelbar verkställighet skall avgöras av vederbörande statsråd.

Ragnhild Pohanka och Eva Goés begär i motion Sf35 att riksdagen beslutar
att verkställighet skall inhiberas vid överklagande (yrkande 17) och att
riksdagen beslutar att avvisningsverkställighet inhiberas då nya skäl framkommit
efter överklagan till regeringen och därav följt avvisningsbeslut
(yrkande 18).

I propositionen framhålls (s. 120) att vad som har föreslagits i fråga om
kraven på en ny ansökan också måste få till konsekvens att den nya ansökan
inte automatiskt leder till att verkställigheten avbryts men att invandrarverket
naturligtvis måste ha möjlighet att meddela beslut om inhibition
i avvaktan på att den nya ansökan prövas. Det ligger enligt propositionen i
sakens natur att inhibition inte bör meddelas annat än om det vid en samlad
bedömning framstår som någorlunda troligt att den nya ansökan kommer
att bifallas. I specialmotiveringen (s. 201) betonas att såväl polismyndigheten
som invandrarverket förutsätts göra en vid tolkning av vad som
skall anses vara en ny ansökan om rätt att få stanna här.

Utskottet delar den bedömning som gjorts i propositionen av när inhibition
skall kunna meddelas och avstyrker därför bifall till motion Sf35
yrkandena 17 och 18.

I frågan om vem som skall pröva frågan om inhibition av invandrarverkets
beslut om avvisning med omedelbar verkställighet anförs i propositionen
(s. 126) att den föreslagna nya regeln att även invandrarverkets beslut
om omedelbar verkställighet kan bli föremål för omprövning medför att
det blir en nödvändig konsekvens att invandrarverket också skall ta ställning
i inhibitionsfrågan. Enligt föredragande statsrådets bedömning ligger
i detta inte någon risk för rättssäkerheten. Vidare understryks att invandrarverket
i samtliga fall av överklagande av dessa beslut skall vara skyldigt 63

att ta ställning till om det finns skäl att avbryta verkställigheten innan ärendet
förs vidare till regeringen, alltså också sådana fall där skäl till omprövning
i och för sig inte anses föreligga. — Om regeringen eller, i förekommande
fall, statsrådet när ärendet når regeringen skulle finna att inhibition
ändå bör meddelas får det liksom för närvarande stå regeringen eller statsrådet
fritt att göra detta med en analog tillämpning av förvaltningslagens
inhibitionsregel.

I propositionen räknar föredragande statsrådet med att invandrarverket
i största möjliga utsträckning kommer att organisera verksamheten så att
inhibitionsfrågan kan prövas av någon annan person än den som fattade
avvisningsbeslutet.

Utskottet godtar den bedömning som gjorts i propositionen och avstyrker
bifall till motion Sf29 yrkande 17.

Preskription

Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut upphör enligt 92 § UtlL att gälla om
det inte verkställts inom två år.

I propositionen föreslås att preskriptionstiden för dessa beslut skall förlängas
till fyra år (8 kap. 15 §).

Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrkande 20 avslag
på förslaget att förlänga preskriptionstiden till fyra år.

Bakgrunden till förslaget är enligt propositionen (s. 117 och 204) att det
blivit allt vanligare att utlänningar undandrar sig verkställighet av lagakraftvunna
avlägsnandebeslut genom att hålla sig undan under långa tider.

Utskottet har inte någon erinran mot propositionen i denna del och avstyrker
bifall till motion Sf35 yrkande 20.

Ansvarsregler
Transportörs kostnadsansvar

En utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige skall enligt huvudregeln
i 99 § första stycket UtlL själv betala sin resa härifrån. Eftersom utlänningen
kan sakna medel till detta har regeln kompletterats med en skyldighet
för den som transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande
till staten svara för den kostnaden.

Som berörts i avsnittet om verkställighet ovan får en utlänning som har
kommit hit med fartyg eller luftfartyg och som avvisas eller utvisas av vissa
skäl enligt 82 § UtlL föras tillbaka till fartyget om det skall avgå omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Enligt fast praxis avses med den närmaste
tiden omkring en vecka. Han får också sättas ombord på ett annat fartyg
eller luftfartyg med samma innehavare. Enligt uttalanden i förarbetena till
1954 års utlänningslag (se prop. 1954:41 s. 115), där dessa bestämmelser
först infördes i svensk rätt, gäller tidsfristen också när transporten sker
med annat fartyg eller flygplan med samma innehavare. Om befälhavaren
vägrar att ta emot utlänningen får vite föreläggas honom.

1988/89: SfU 19

64

Fartygets eller luftfartygets innehavare är skyldig att utan ersättning Föra 1988/89: SfU 19
utlänningen ur Sverige (99 § andra stycket UtlL).

I propositionen föreslås att transportörens kostnadsansvar ökas. Enligt 8
kap. 6 § lagförslaget skall en utlänning sorn avvisas därför att han saknar
pass eller erforderliga tillstånd eller medel för sin hemresa inom i princip
obegränsad tid få föras tillbaka till det fartyg eller luftfartyg som han kom
med eller sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samma ägare
eller brukare (transportören). Vidare skall, om det är nödvändigt att bevakningspersonal
följer med, även den personalen ges plats på fartyget eller
luftfartyget. Utökningen av ansvaret i detta avseende gäller således
både den tid under vilken ansvaret kan göras gällande och det antal personer
för vilket det kan göras gällande.

Enligt 9 kap. 2 § lagförslaget skall transportören vara skyldig att ersätta
staten för kostnaden för utlänningens resa från Sverige samt för kostnaden
för resan från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal som behöver
följa med. Kostnadsansvaret Föreslås alltså avse inte bara de fall då
transportören skall vara skyldig att bereda utlänningen och eventuell bevakningspersonal
plats på sina egna fartyg eller luftfartyg utan även transporter
med transportmedel som har annan ägare eller brukare. Transportören
skall kunna befrias helt eller delvis från kostnadsansvaret om han
kan visa att han haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att
resa in i Sverige eller det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra
skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut kostnaden.

I fyra motioner yrkas avslag på förslaget om utökat kostnadsansvar för
transportföretag, nämligen motion Sf36 yrkande 12 av Maria Leissner
m.fl., Sf29 yrkande 8 av Lars Werner m. fl. och Sf35 yrkande 1 av Ragnhild
Pohanka och Eva Goés, medan Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark i
motion SF30 yrkande 5 (delvis) yrkar avslag på förslaget eller i vart fall att
undantag skall göras då utlänningen inför transportören förklarat sig vara
asylsökande.

Frågan om transportörens ansvar för återtransport och kostnaden För
denna är enligt propositionen (s. 128) nära förbunden med det ökande
problemet med dokumentlösheten. Ett ökat ansvar för transportören kan
ses som ett medel att på ett relativt tidigt stadium motverka en ytterligare
spridning av detta. Begränsningen av ansvaret till återtransport som kan
ske inom en mycket kort tid efter ankomsten till Sverige svarar enligt föredragande
statsrådets uppfattning inte mot vad som kan antas vara den
reella grunden för bestämmelserna. Det väsentliga torde vara om transportören
har fört någon till Sverige trots att han vetat eller bort veta att denne
saknade rätt att resa hit. Ansvaret bör därför i fortsättningen gälla under i
princip obegränsad tid i fall där transportören har en realistisk möjlighet
att kontrollera att det förhåller sig så. Flera av avvisningsgrunderna är sådana
att det i praktiken är omöjligt för transportören att bedöma om grund
för avvisning föreligger. Kostnadsansvar och ansvar för återtransport bör
därför endast komma i fråga om avvisning sker på grund av att utlänningen
saknar pass eller erforderliga tillstånd eller medel för hemresa, dvs.
i princip de fall där avvisningsgrund föreligger enligt 4 kap. 1 och 2 §§ i

5 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

lagförslaget. Att medel för hemresa finns måste alltid anses vara fallet om
utlänningen har returbiljett.

Förslaget att transportörens kostnadsansvar skall utsträckas till att gälla
återresa inte bara med hans eget fartyg eller flygplan utan också med transportmedel
som har annan ägare bör enligt propositionen kunna motverka
att kostnadsreglema sätts ur spel. Det förekommer nämligen att vitesföreläggande
är verkningslöst eftersom befälhavaren vet att han inte behöver
återvända till Sverige eller det i realiteten inte är befälhavaren själv utan
ägaren av transportmedlet eller företrädare för denne som vägrar att ta
med utlänningen.

Vad beträffar de fall då ersättningsskyldigheten skall kunna efterges helt
eller delvis bör detta enligt propositionen vara fallet om det i praktiken har
varit omöjligt för befälhavaren att genomföra en kontroll, t. ex. vid fäijeförbindelser
mellan de nordiska länderna eller vid andra transporter där
ett mycket stort antal personer skall tas ombord under kort tid. Något ansvar
bör inte heller komma i fråga om utlänningen haft falska handlingar,
om inte dessa handlingar varit så uppenbart falska att det måste ha upptäckts
omedelbart.

Vad gäller invändningen att flygbolagen skulle sakna faktiska möjligheter
att företa en effektiv kontroll påpekas i propositionen att regler om
straffansvar för de transportörer som befordrar utlänningar utan pass eller
visum har införts i en rad länder under senare år. Detta, som inte har
ansetts strida mot gällande internationella överenskommelser på området,
måste med nödvändighet ha medfört att kontroller redan nu vidtas av bolagen
i förhållande till dessa länder. Det är svårt att inse att då inte någon
form av motsvarande kontroll skulle kunna vidtas också beträffande resenärer
till Sverige. Detta argument har enligt propositionen också bäring på
den allvarligare invändningen att ett ökat ansvar för transportörerna kan
få till effekt att dessa inte vill eller vågar ta ombord sådana personer som
hals över huvud flyr sitt land undan förföljelse och därför inte heller kan
skaffa vare sig pass eller erforderliga tillstånd. Denna risk har alltså inte
avhållit andra länder från att införa straffsanktioner mot transportföretagen.

Om de föreslagna reglerna skall få önskad effekt kan enligt propositionen
kostnadsansvaret inte begränsas till att gälla den sista etappen av en resa,
t. ex. med en eller flera flyglinjer till Köpenhamn och ett annat flygbolag
mellan Köpenhamn och den svenska slutdestinationen. Det måste i normalfallet
ankomma på flygbolagen att sinsemellan reglera dessa kostnader.
Det torde också vara möjligt att i flertalet fall kontrollera handlingarna
även vid omstigning till ett nytt flygbolag.

Utskottet vill erinra om att någon begränsning av den tidrymd inom
vilken återförande måste ske inte finns i den för luftfarten gällande Chicagokonventionen,
och den saknas också i många andra länders lagstiftning.
Det kan också finnas anledning framhålla att vid införandet av 1954 års
lagstiftning avvisning torde ha skett inom tidrymden en vecka. Uttalandet
i det lagstiftningsärendet om tidrymden kan antas ha tillkommit i utlänningens
intresse. Det skulle inte få förekomma att en utlänning tvingades
vistas på ett fartyg i veckor eller månader i avvaktan på att det lämnade

1988/89: SfU 19

66

Sverige. — Chicagokonventionen stadgar att det åligger ett flygbolag att
kontrollera att en passagerare innehar de dokument som krävs för inresa i
destinationslandet. Enligt konventionen (annex 9, p. 3.35) gäller skyldigheten
för en transportör att återföra en passagerare från destinationslandet
till dess passageraren definitivt tillåtits komma in i landet. Någon tidsgräns
inom vilken återförandet måste ske finns inte i konventionsbestämmelsen.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att kraftfulla åtgärder mot
dokumentlösheten behövs. Utökade sanktionsregler mot transportörer
har, som anförs i propositionen, genomförts i andra länder utan att ha
ansetts bryta mot gällande internationella konventioner. Lagrådet har inte
haft någon erinran mot förslaget på denna punkt. Utskottet tillstyrker med
det anförda bifall till propositionen i denna del och avstyrker bifall till
motionerna Sf29 yrkande 8, Sf30 yrkande 5 i denna del, Sf35 yrkande 1
och Sf36 yrkande 12.

Straffbestämmelser

Bestämmelser om straff för brott mot olika regler i utlänningslagen finns i
95 — 98 §§ UtlL. I 99 a och b §§ finns bestämmelser om påförande av avgift
för den som anställer en utlänning utan föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd.
Bestämmelserna föreslås med nedan angivet undantag i sak
oförändrade föras över till den nya lagen.

Fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande, böter
stadgas för den som genom att dölja en utlänning eller genom annan sådan
åtgärd försöker hindra verkställighet av vissa beslut om avvisning eller utvisning
om gärningen förövats i vinningssyfte (96 § andra stycket 3 UtlL).
Samma straff är föreskrivet för den som i vinningssyfte planlägger eller
organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser
till Sverige utan pass eller tillstånd till inresa i riket (96 § andra stycket 4
UtlL).

I propositionen föreslås att straffmaximum för den sistnämnda gärningen
— att i vinningssyfte planlägga eller organisera verksamhet som är
inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller tillstånd
— höjs till två års fängelse.

Enligt propositionen (s. 130) är det angeläget att påföljden för den som i
vinningssyfte organiserar utlänningars resor till Sverige utan pass eller tillstånd
i stor omfattning är så pass kännbar att den kan ha en avhållande
verkan trots de uppenbart mycket höga vinster som går att få. Den föreslagna
straffskärpningen tar sikte på de fall då verksamheten bedrivs yrkesmässigt
eller i vart fall i mycket stor omfattning och med betydande vinning.

Förslaget om straffskärpning har inte föranlett något motionsyrkande,
och utskottet har inte någon erinran mot förslaget.

I motion Sf536 begär Sten Andersson i Malmö ett tillkännagivande om
att det bör straffbeläggas att gömma personer som nekats asyl i Sverige.

I propositionen till den lag varigenom den nuvarande bestämmelsen infördes
(prop. 1981/82:146) framhölls bl. a. att kunskaperna om problemets
omfattning och om orsakerna var begränsade, men det ansågs angeläget att

1988/89: SfU 19

67

kunna ingripa mot vissa yttringar som döljandet av avvisade personer
kunde komma att ta sig. I sitt av riksdagen godkända betänkande (AU
1982/83:3) ansåg arbetsmarknadsutskottet att man borde beakta att det
fanns stora variationer beträffande motiven för ett aktivt ingripande i syfte
att hindra verkställigheten. I de fall en person ingrep av tvingande medmänskliga
bevekelsegrunder ansåg utskottet att andra medel än straffpåföljd
borde tillgripas, främst informationsinsatser. — Socialförsäkringsutskottet
avstyrkte ett liknande motionsyrkande i sitt betänkande SfU
1983/84:4 med hänvisning till att erfarenheterna av bestämmelsen, som
varit i kraft mindre än ett år, borde avvaktas.

Utskottet behandlade därefter ett liknande motionsyrkande i sitt av riksdagen
godkända betänkande SfU 1987/88:27. Utskottet beklagade därvid
att enskilda personer och vissa organisationer medverkade till att utlänningar
höll sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut eller
för att hindra verkställighet av ett sådant beslut. Utskottet, som beaktade
att sådan verksamhet ofta bottnade i ideell övertygelse, ansåg dock att andra
medel än straffpåföljd, främst informationsinsatser, i första hand
borde tillgripas för att komma till rätta med sådant beteende. Vidare borde
enligt utskottets bedömning bl. a. kortare handläggningstider i asylärenden
bidra till att göra sådana undanhållanden mindre vanliga.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och avstyrker
bifall till motion Sf536.

Maria Leissner m. fl. begär i motion Sf36 yrkande 13 ett tillkännagivande
om behovet av en redovisning av hur reglerna om straff för den som
i vinningssyfte organiserar illegal invandring i Sverige tillämpas.

Utskottet, som vill erinra om att lagrådet förordat en översyn av ansvarsbestämmelserna
vid lämpligt tillfälle, anser att någon särskild sådan
redovisning som begärs i motionen inte behövs. Utskottet avstyrker bifall
till motion Sf36 yrkande 13.

Skyldighet att lämna uppgifter

Socialnämnden skall enligt 19 a § UtlL lämna ut uppgifter om en utlännings
personliga förhållanden om uppgifterna behövs i ett ärende om uppehållstillstånd.
Socialnämnden skall vidare enligt 84 a § UtlL lämna ut
uppgifter om en utlännings adress om uppgifterna behövs för verkställighet
av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut.

De nämnda skyldigheterna föreslås bli överförda till den nya lagen (11
kap. 6 § första stycket). I de fall en utlänning i ett ärende enligt utlänningslagen
åberopar intyg om sin psykiska eller fysiska hälsa, föreslås i propositionen
att en skyldighet införs för hälso- och sjukvårdsmyndighet att på
begäran av den myndighet som handlägger ärendet lämna upplysningar
som kan vara av betydelse för att bedöma uppgifterna i intyget (11 kap. 6 §
andra stycket).

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf29 yrkande 13 avslag på förslaget om
att socialnämnd eller hälso- eller sjukvårdsmyndighet skall åläggas att
lämna ut uppgifter om utlänningen till regeringen, invandrarverket eller
polismyndighet. Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrk -

1988/89: SfU 19

68

ande 23 ett tillkännagivande att flyktingars sjukjoumal skall ha samma
sekretesskydd som svenska medborgares.

I specialmotiveringen (s. 211) erinras först om att uppgifter om personliga
förhållanden även omfattar rena faktauppgifter som t. ex. om bostadsadress.
I fråga om paragrafens andra stycke anges att avsikten med bestämmelsen
är att uttrycka en uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen
och därmed bryta den sekretess som annars gäller för uppgifter inom
hälso- och sjukvården enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Med stöd av bestämmelsen
skall t. ex. förtroendeläkare i utlänningsärenden ges möjlighet att ta
del av sjukhusjournaler etc. om utlänningen åberopar läkarintyg för att få
stanna i Sverige. Skyldigheten att lämna uppgifter begränsas till att gälla
myndigheter inom hälso- och sjukvården. Privat verksam hälso- och sjukvårdspersonal
omfattas alltså inte.

Inom hälso- och sjukvårdsområdet gäller för uppgifter om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden ett s. k. omvänt skaderekvisit,
dvs. presumtionen är för sekretess (7 kap. 1 § sekretesslagen). Sekretessen
inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden är
utformad på samma sätt (7 kap. 4 § sekretesslagen).

Beträffande föreliggande sekretessbrytande regler gäller bl. a. följande.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att uppgift
lämnas ut om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten
skall kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen kan inte åberopas för
att hjälpa en annan myndighet att fullgöra sin verksamhet.

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift lämnas
till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Den enskilde kan enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen efterge sekretessen.

Den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen — enligt denna
bestämmelse får uppgifter lämnas till myndighet om det är uppenbart att
intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som
sekretessen skall skydda - gäller inte för uppgifter på hälso- och sjukvårdsområdet
samt inom socialtjänsten.

Utanför tillämpningsområdet för sekretesslagen faller verksamhet vid
sjukhus och andra liknande inrättningar som drivs av enskilda.

Utskottet vill till en böljan konstatera att en uppgiftsskyldighet för socialnämnd
i samma utsträckning som gällt hittills behövs, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion Sf29 yrkande 13 i denna del.

Utskottet uppfattar yrkandet i motion Sf35 som att det avser avslag på
förslaget om skyldighet för hälso- och sjukvårdsmyndighet att lämna vissa
upplysningar.

I frågan om denna skyldighet kan anledning finnas att göra en jämförelse
med den skyldighet som finns inom den allmänna försäkringen för dessa
myndigheter att lämna uppgifter. En sådan skyldighet föreskrivs i 20 kap.
9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och i 8 kap. 7 § lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring. I proposition 1980/81:28 om följdlagstiftning
till den nya sekretesslagen i fråga om hälso- och sjukvården
samt den allmänna försäkringen ansåg föredragande statsrådet att en generell
skyldighet för läkare att tillhandahålla försäkringskassor m. fl. uppgifter
rörande patienter stred mot de grundläggande principerna om patien -

1988/89: SfU 19

69

tens rätt till ett starkt skydd för sin personliga integritet i kontakterna med
hälso- och sjukvården men att det samtidigt var viktigt att försäkringskassorna
och övriga organ inom den allmänna försäkringen fick tillgång till de
uppgifter som är nödvändiga för handläggningen av enskilda ärenden. Att
en försäkringskassa med hänvisning till exempelvis integritetsskäl förvägrades
ta del av vissa uppgifter fick inte leda till att den enskilde erhöll en
ersättning som han inte hade rätt till eller förvägrades en ersättning han
hade rätt till. De problem som låg i avvägningen mellan dessa motstridiga
intressen borde i allmänhet kunna undvikas. Ibland kunde uppgifterna
vara så okontroversiella att de därför kunde lämnas ut utan att förorsaka
patienten något men, och om den bedömningen inte kunde göras var det
oftast möjligt att inhämta den enskildes samtycke. Det kunde emellertid
också förekomma fall då den enskilde motsatte sig att läkaren lämnade ut
närmare uppgifter om hans tillstånd och om orsakerna till sjukdom m. m.
Skälet till att den enskilde motsatte sig kunde emellertid också helt enkelt
vara att han med hänsyn till uppgifternas ömtåliga karaktär och sin egen
integritet var angelägen om att de inte lämnades ut. Statsrådet erinrade om
att de inhämtade uppgifterna åtnjöt sekretesskydd även hos försäkringskassorna
och andra myndigheter och att den myndighetsutövning för vilken
uppgifterna skulle ligga till grund hade till syfte att tillförsäkra de enskilda
ett ekonomiskt skydd samt att om försäkringskassornas verksamhet
vöre helt beroende av den enskildes samtycke till uppgiftsinhämtande deras
verksamhet i praktiken skulle bli mycket svår. I propositionen föreslogs
därför att de dittills gällande reglerna om uppgiftslämnande skulle bestå.
Med hänvisning till principerna i den nya sekretesslagen anförde statsrådet
emellertid följande. Av hänsyn till den enskildes integritet bör hans samtycke
inhämtas när uppgifter om honom rekvireras, åtminstone om det är
fråga om att inhämta sjukjoumaler eller uppgifter av känslig natur. Om
den enskilde motsätter sig att vissa uppgifter hämtas in är det särskilt viktigt
att överväga om uppgifterna kan antas vara nödvändiga. Ett mer slentrianmässigt
uppgiftsinhämtande måste undvikas. En framställning till
sjukvården om att få uppgifter bör i förekommande fall innehålla preciseringar,
exempelvis om vilken tidsperiod som är av intresse eller frågor avseende
vissa sjukdomstillstånd e.d.

Enligt utskottets uppfattning måste ett liknande resonemang kunna föras
beträffande inhämtande av uppgifter i utlänningsärenden. Utskottet
vill understryka att den enskildes samtycke i första hand bör inhämtas och
att ett slentrianmässigt uppgiftsinhämtande måste undvikas.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i denna del
och avstyrker bifall till motionerna Sf29 yrkande 13 i denna del och Sf35
yrkande 23.

Rättshjälpsfrågor

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429), RHL, kan lämnas i fyra
skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i

1988/89: SfU 19

70

brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning. I utlänningsärenden
kan främst bli fråga om allmän rättshjälp och rättshjälp genom
offentligt biträde.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i vaije rättslig angelägenhet där det
föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall utgå i någon
annan form. Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar den
rättssökandes egna kostnader i ärendet, varibland främst märks kostnaden
för juridiskt biträde, men den rättssökande är skyldig att efter förmåga
själv bidra till kostnaderna genom att betala en avgift. Tillämpningsområdet
för allmän rättshjälp anges i 6 —8 §§ RHL.

Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa särskilt angivna typer
av mål och ärenden bl. a. inom utlänningslagstiftningens område som rör
den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Ersättningen
till det offentliga biträdet betalas av staten, och denna hjälp är helt
kostnadsfri för den enskilde.

Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde regleras i 41 och 42
§§ RHL. Sådan rättshjälp kan enligt 41 § RHL beviljas bl. a. i ärenden om
avvisning enligt utlänningslagen, dock ej i ärenden hos polismyndighet,
om inte anledning föreligger att överlämna ärendet till invandrarverket,
och i ärenden om verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna eller hänskjuta ärendet till invandrarverket eller om
utlänningen hållits i förvar längre tid än tre dagar. Offentligt biträde skall i
dessa fall förordnas, om det inte måste antas att behov av biträde saknas
(42 § RHL).

Frågor om rättshjälp och biträde avgörs enligt huvudregeln i 43 § RHL
av den myndighet som handlägger det mål eller ärende som rättshjälpen
avser. I vissa ärenden prövas emellertid rättshjälpsfrågoma av rättshjälpsnämndema.
Detta gäller bl. a. utlänningsärenden.

Beviljad rättshjälp med biträdesförordnande i ett ärende gäller intill
dess att ärendet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft. Reglerna
innebär beträffande utlänningsärenden att ett beslut om rättshjälp i
ett s. k. grundärende inte omfattar förfarandet i ett s. k. verkställighetsärende.
Om det finns anledning att överlämna ett sådant ärende till invandrarverket,
måste alltså frågan om rättshjälp prövas på nytt.

1 propositionen föreslås att bestämmelserna om under vilka omständigheter
rättshjälp skall beviljas skall vara i sak oförändrade. I fråga om omfattningen
av beviljad rättshjälp föreslås dock att denna skall gälla tills verkställighet
har skett i ärenden om avvisning eller utvisning eller frågan om
verkställighet förfallit. Detta innebär att beviljad rättshjälp sålunda enligt
propositionen skall omfatta insatser som har avseende på genomförandet
av eller hinder för verkställigheten samt även det ärende som en ny ansökan
om uppehållstillstånd av den som enligt lagakraftvunnet beslut skall
avvisas eller utvisas ger upphov till.

Beslutanderätten i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden föreslås flyttad
från rättshjälpsnämndema till de myndigheter, främst invandrarverket,
som handlägger ärendet. Är den handläggande myndigheten en polis -

1988/89: SfU 19

71

myndighet får myndigheten dock bara bevilja rättshjälp, medan beslut om 1988/89: SfU 19
avslag endast får fattas av rättshjälpsnämnd.

Flera motioner rör frågan om i vilka fall rättshjälp i form av offentligt
biträde skall beviljas.

Bengt Westerberg m. fl. anför i motion Sf502 att ett offentligt biträde till
stöd för den asylsökande redan vid forsta förhöret kan underlätta förhöret
och hjälpa den asylsökande att redan då ange sina asylskäl. Motionärerna
anser att tillgång till ett offentligt biträde för asylsökande är den viktigaste
reformen för större rättssäkerhet vid gränsen, och de begär i yrkande 9 att
riksdagen beslutar om sådan rätt till offentligt biträde för alla asylsökande.

Hans Göran Franck m. fl. anför i motion Sf532 (delvis) att möjligheten
till offentligt biträde i princip bör omfatta alla ärenden där avvisning av en
asylsökande till hemlandet aktualiseras och även andra fall, där behovet av
rättshjälp är särskilt påkallat. Motionärerna begär att regeringen lägger
fram förslag i dessa avseenden för riksdagen.

Ragnhild Pohanka och Eva Goes begär i motion Sf35 yrkande 5 (delvis)
ett tillkännagivande att den asylsökande före en första utfrågning bör få
tillgång till offentligt biträde.

Karin Söder anför i motion Sf33 att de fall där fråga är om återsändande
till ett första asylland ofta är svårbedömda och att den asylsökande inte
alltid är klar över hur han skall kunna föra sin talan. Motionären anser
behovet vara uppenbart av offentligt biträde för varje asylsökande även
där fråga är om återsändande till ett första asylland, och hon begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 7).

I frågan om i vilka fall offentligt biträde bör förordnas framhåller föredragande
statsrådet i propositionen att utgångspunkten även fortsättningsvis
bör vara att ingen asylsökande skall kunna avlägsnas ur riket utan att
ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. I propositionen redogörs för
asylutredningens behandling av frågorna om rättshjälp vid direktavvisning
av asylsökande. Eftersom utredningen föreslog att alla asylärenden borde
behandlas av invandrarverket och inte av polisen, skulle detta få till följd
- om ingen ändring gjordes i RHL - att den rätt till offentligt biträde som
fanns föreskriven för de till invandrarverket överlämnade ärendena skulle
komma att gälla för alla asylärenden, således också dem som dittills avgjorts
av polisen. Asylutredningen diskuterade om det fanns någon enkel
metod att från lagrummets tillämpningsområde undanta asylärenden som
var av den karaktären att en rätt till offentligt biträde dittills inte medgetts
och inte heller i fortsättningen borde medges. Asylutredningen fann emellertid
att de ärenden där behov av offentligt biträde saknades inte lämpligen
kunda avgränsas genom ett undantagsstadgande i 41 § RHL. På
samma sätt som gällde för övriga ärendekategorier i lagrummet måste avgränsningen
ske genom en särskild behovsprövning av beslutande myndighet
för vaije särskilt fall. Inte heller fann utredningen tillräckliga skäl föreligga
att ändra presumtionsregeln i 42 § RHL. — I propositionen påpekas
att lagutredningen i dessa frågor gjort samma bedömning som asylutredningen,
och inte heller föredragande statsrådet anser det vara möjligt att i
lagen närmare ange i vilka fall behov av biträde saknas. Även med de änd- 72

ringar i utlänningslagstiftningen som föreslås kommer behov av biträde att
föreligga i flertalet av de avvisnings- och utvisningsärenden som skall prövas
av invandrarverket i första instans. Presumtionsregeln i 42 § RHL
kommer således enligt propositionen fortfarande att avspegla det faktiska
behovet.

I vilka fall offentligt biträde skall förordnas får alltså liksom hittills bli en
fråga om tillämpningen i det enskilda fallet. När invandrarverket i fortsättningen
skall besluta om avvisning med omedelbar verkställighet, dvs. motsvarigheten
till dagens direktavvisningar, måste det enligt vad som uttalas
i propositionen (s. 135) vara uppenbart att grund för asyl inte föreligger
och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på annan grund. Det får
i dessa fall inte föreligga behov av utredning om förhållandena, saken
måste vara uppenbar utan närmare undersökningar. I dessa fall torde det
enligt statsrådets bedömning också som regel kunna antas att behov av
offentligt biträde saknas, men undantag härifrån kan föreligga. Enligt uttalandena
i propositionen bör offentligt biträde kunna förordnas om det är
fråga om avvisning till hemlandet utom i de fall där det är fråga om stabila
demokratier präglade av rättskultur i svensk mening. Offentligt biträde bör
också förordnas i övriga fall, såvitt det inte är fråga om att sända utlänningen
till ett tredjeland där risken för förföljelse och vidaresändande till
land där förföljelse kan inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt
biträde bör vidare alltid förordnas då det är fråga om asylsökande som till
följd av minderårighet, sjukdom eller annat liknande skäl inte ens med
tolk kan förväntas föra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande
sätt. — Liksom hittills bör enligt propositionen i princip rätt till biträde
föreligga redan under polisutredningen utom i de fall där polismyndigheten
själv har att besluta om avvisning och utlänningen inte hålls i
förvar eller har hållits i förvar mindre tid än tre dygn. I propositionen
påpekas också att i regel naturligtvis viss utredning måste göras innan det
kan avgöras om biträde skall förordnas.

Motion Sf532 i vad den avser förslag om offentligt biträde åt asylsökande
får enligt utskottets mening anses tillgodosedd genom propositionen.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen om svårigheten
att närmare ange i vilka fall offentligt biträde skall förordnas i utlänningsärenden.
De bedömningar som görs i propositionen om i vilka fall
sådant biträde skall förordnas är enligt utskottets uppfattning väl avvägda.
Som påpekas i propositionen måste i regel viss utredning göras innan frågan
om biträde aktualiseras. Sålunda behövs i varje fall någon utredning
för att avgöra att ett ärende över huvud taget kan röra asyl. Utskottet vill
emellertid understryka vikten av att ett biträde kommer in i ett asylärende
så tidigt som möjligt. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna
Sf502 yrkande 9, Sf35 yrkande 5 i denna del och Sf33 yrkande 7.

1 motionerna Sf29 yrkande 18 av Lars Werner m. fl. och Sf35 yrkande 7 av
Ragnhild Pohanka och Eva Goes yrkas avslag på förslaget att flytta beslutanderätten
från rättshjälpsnämnden.

Fördelarna med att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till

1988/89: SfU 19

73

invandrarverket är dels att handläggningstidema därigenom kan förkortas
eftersom en myndighet mindre behöver sätta sig in i ärendet, dels att problemet
med hur besluten skall fattas i brådskande fall blir löst, eftersom
invandrarverket kommer att ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning
med omedelbar verkställighet. Utskottet anser liksom föredragande
statsrådet att dessa fördelar är så stora att de väger över principiella betänkligheter
mot att låta den myndighet som kan upplevas som motpart till
den enskilde handha frågan om biträdesforordnande. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna Sf29 yrkande 18 och Sf35 yrkande 7.

I motion Sf502 yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl. begärs att allmän
rättshjälp skall gälla vid överklagande av beslut om flyktingstatus och för
utfärdande av resedokument. Enligt motionärerna har möjlighet till sådan
rättshjälp tidigare funnits men försvunnit efter ett beslut av besvärsnämnden
för rättshjälp. Motionärerna hävdar att den asylsökandes rättsskydd
sålunda har urholkats utan att några beslut härom har fattats av riksdagen.

Rätten till flyktingförklaring regleras i 16 § UtlL. Endast den som är
flykting enligt definitionen i 3 § UtlL (konventionsflykting) och har fått
uppehållstillstånd på den grunden kan få flyktingförklaring. Utfärdande av
resedokument (5 § UtlF) förutsätter likaledes att utlänningens flyktingstatus
är fastställd. Flyktingförklaring och resedokument utfärdas av invandrarverket
vars beslut kan överklagas till regeringen. Denna ordning föreslås
inte ändrad genom det nya lagförslaget.

I det beslut av besvärsnämnden för rättshjälp (nr 436/86) som motionärerna
torde avse gällde frågan rättshjälp vid besvär över invandrarverkets
beslut i fråga om resedokument och flyktingförklaring. I beslutet avslog
nämnden begäran om allmän rättshjälp med hänvisning bl. a. till att utredningsskyldighet
föreligger för förvaltningsmyndigheter och att behov av
bistånd genom allmän rättshjälp hos sådana myndigheter därför inte anses
föreligga annat än i undantagsfall.

Besvärsnämnden har härefter i andra beslut (se främst nr 276/88) beviljat
rättshjälp i ärenden av det nu aktuella slaget.

Såsom justitieutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande
JuU 1987/88:21 över proposition 1987/88:73 om förbättringar i rättshjälpssystemet
får de nuvarande reglerna — rätt tillämpade — anses ge
tillräckliga möjligheter till allmän rättshjälp i de ärenden som avses. Socialförsäkringsutskottet
avstyrker därför bifall till motion Sf502 yrkande
10.

Terroristbestämmelsema

Mot bakgrund av den internationella terrorismen och de våldshandlingar
med politiska motiv som då förekommit i Sverige antogs år 1973 lagen
(1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund, den s.k. terroristlagen. Lagen var tidsbegränsad,
men giltighetstiden förlängdes senare till utgången av år 1975. En del av
terroristlagens regler överfördes därefter till utlänningslagstiftningen medan
reglerna om användningen av tvångsmedel överfördes till lagen

1988/89: SfU 19

74

(1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, spaningslagen.
Spaningslagen är tidsbegränsad och gäller för närvarande till utgången av
år 1989.

De grundläggande terroristbestämmelserna finns i 30 och 47 §§ UtlL.
Flertalet av de regler som tillämpas under handläggningen av terroristärenden
är desamma som gäller i övriga utlänningsärenden. 1 princip är det
fråga om särbestämmelser i två avseenden. För det första anges särskilda
grunder för att avvisa eller utvisa en utlänning. För det andra är det regeringen
som fattar beslut i ärendena.

De omständigheter som skall föreligga för att ett ingripande skall kunna
göras enligt terroristbestämmelsema är följande. En utlänning som kommer
till Sverige skall enligt 30 § UtlL avvisas, om det finns grundad anledning
att anta att han tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som,
med hänsyn till vad som är känt om gruppens verksamhet, kan befaras
utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och
därvid begå sådana gärningar här i riket. Det skall dessutom med hänsyn
till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller i övrigt
föreligga fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar. Enligt
47 § UtlL får en utlänning utvisas, om det föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 § UtlL.

Innan regeringen fattar beslut om att avvisa eller utvisa en presumtiv
terrorist skall en förhandling hållas vid domstol. Domstolen skall inte fatta
några beslut i själva saken eller avge något yttrande, utan protokollet från
förhandlingen ingår i regeringens beslutsunderlag. Vid förhandlingen —
liksom i ärendet i dess helhet — har utlänningen rätt till offentligt biträde.
Det allmännas intresse tillvaratas av ett s. k. allmänt ombud som skall
medverka till att frågorna blir belysta på ett allsidigt och uttömmande sätt.
Till allmänt ombud utses normalt rikspolisstyrelsen. Innan regeringen fattar
sitt beslut skall i allmänhet statens invandrarverk avge yttrande i ärendet.

Regeringens beslut att avvisa eller utvisa en presumtiv terrorist kan inte
överklagas. Regeringen är emellertid skyldig att i de fall där beslutet inte
kan verkställas ompröva sitt beslut när det finns skäl till det (73 § UtlL).

Ett beslut att avvisa eller utvisa en presumtiv terrorist, liksom andra
utlänningar, får i princip inte verkställas, om det föreligger verkställighetshinder
enligt 77 — 80 §§ UtlL. Ett beslut om avvisning eller utvisning meddelas
emellertid också i dessa fall. Beslutet skall då förenas med ett uttryckligt
förordnande att det tills vidare inte får verkställas. Även detta förordnande
skall — liksom avvisnings- eller utvisningsbeslutet — omprövas när
det finns skäl till det.

Om ett meddelat avvisnings- eller utvisningsbeslut beträffande en presumtiv
terrorist inte kan verkställas, kan regeringen föreskriva anmälningsplikt
samt inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens vistelseort,
byte av bostad och anställning (74 § UtlL). Det är villkor enligt dessa föreskrifter
som allmänt kommit att kallas ”kommunarrest”. Utlänningen kan
i dessa fall också bli föremål för en viss kontroll och övervakning enligt den
tidigare nämnda spaningslagen under sin vistelse i Sverige. T. ex. kan polisen
besluta om husrannsakan och domstol om telefonavlyssning.

1988/89: SfU 19

75

Regeringen skall årligen i en skrivelse till riksdagen redovisa hur terroristlagstiftningen
tillämpas. Regeringen redogör för spaningslagens tilllämpning
i samband med proposition om förlängd giltighetstid av lagen.

Terroristbestämmelsema är för närvarande föremål för översyn inom en
parlamentarisk kommitté. Kommittén har i uppdrag att göra en genomgripande
översyn av reglerna om avvisning och utvisning av utlänningar som
kan befaras medverka i terroristhandlingar här i landet samt reglerna i
spaningslagen. Översynen bör enligt direktiven (dir. 1988:49) avse både
reglernas effektivitet som ett skydd mot terrorismen och deras utformning
från rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs arbete bör slutföras före utgången
av år 1989.

I propositionen föreslås bestämmelserna från utlänningslagen och i spaningslagen
överföras i huvudsak oförändrade till en ny lag, lagen om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen).
Den nya lagen föreslås emellertid till skillnad från spaningslagen
inte vara tidsbegränsad. Genom de redogörelser för tillämpningen av såväl
UtlL:s terroristbestämmelser som spaningslagen som regeringen ålagts att
årligen redovisa till riksdagen tillgodoses enligt propositionen (s. 140) behovet
av riksdagens insyn och kontroll, varför något avgörande hinder mot
att spaningslagens regler permanentas inte föreligger. I sammanhanget
hänvisas vidare till den pågående översynen av terroristlagstiftningen, och
den föreslagna nya lagen antas därför få en mycket begränsad giltighetstid.

Förslaget om överförande av utlänningslagens terroristbestämmelser
och spaningslagen till en ny lag har inte föranlett några motionsyrkanden,
och utskottet tillstyrker bifall till propositionen i denna del. Den i lagens
rubrik inom parentes angivna benämningen bör emellertid anges i obestämd
form.

Beträffande innehållet i utlänningslagens terroristbestämmelser finns
emellertid flera under allmän motionstid väckta motioner.

Lars Wemer m. fl. begär i motion Sf510 yrkande 3 att översynen av utlänningslagen
skall leda till att den s. k. terroristparagrafen stryks.

I tre motioner, Sf528 av Stig Gustafsson m.fl., Sf539 yrkande 1 av Lola
Björkquist och Karl-Göran Biörsmark och Sf542 av Jill Lindgren och Per
Gahrton, framställs yrkanden om upphävande eller ändring av bestämmelserna
om s.k. kommunarrest. Inger Schörling m.fl. begär i motion
Sf545 yrkande 9 ett beslut att terroristbestämmelsema skall tillämpas enbart
efter individuell prövning i domstol.

Lola Björkquist och Karl-Göran Biörsmark begär i motion Sf539 yrkande
2 ett tillkännagivande om att terroristlagstiftningskommittén bör få
tilläggsdirektiv att komma med förslag om hur den parlamentariska insynen
vad gäller regeringens beslut i terroristärenden skall kunna förbättras.

Lars Wemer m.fl. begär i motion Sf531 en redogörelse för vad som ligger
till grund för terroriststämpeln på kurder i Sverige, vad de kommunarresterade
anklagas för och vilka bevis som åberopas när kurder anklagas
för mordet på Olof Palme. Lars Wemer m.fl. begär också i motion
1987/88: U521 yrkande 3 åtgärder för att begränsa de skadeverkningar

1988/89: SfU 19

76

som den kurdiska folkgruppen i Sverige åsamkats i samband med jakten
på Olof Palmes mördare.

Utskottet behandlade motionsyrkanden rörande den s. k. kommunarresten
och om den parlamentariska insynen i regeringens handläggning av
terroristärenden i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89: SfU6.1
betänkandet lämnades en närmare redogörelse för terroristlagstiftningskommitténs
direktiv, och utskottet avstyrkte bl. a. med hänsyn till kommitténs
arbete de föreliggande motionsyrkandena. Utskottet vidhåller sin
tidigare bedömning och avstyrker bifall till motionerna Sf528, Sf539 yrkandena
1 och 2, Sf542 och Sf545 yrkande 9. Utskottet anser inte heller att
riksdagen nu bör göra något uttalande, huruvida någon av terroristbestämmelserna
bör avskaffas, utan utskottet anser att den pågående översynen
av terroristlagstiftningen bör avvaktas. Med detta avstyrks bifall även till
motion Sf510 yrkande 3.

Av motion Sf531 framgår inte om den redogörelse som motionärerna
begär om vad de kommunarresterade anklagas för avser anklagelser till
grund för terroriststämpeln eller anklagelser i samband med mordet på
Olof Palme. I vad motionen avser begäran om en redogörelse för vad som
ligger till grund för terroriststämpel av vissa kurder i Sverige anser utskottet
att frågan om hur mycket som kan redovisas av bakgrunden till regeringens
beslut i terroristärenden hänger samman med terroristlagstiftningskommitténs
uppdrag och avstyrker med hänvisning till översynen bifall till
motion Sf531 i denna del. Frågan om redovisning av material i förundersökningen
om mordet på Olof Palme bör enligt utskottets uppfattning bedömas
enligt vanliga regler om förundersökningsmaterial, och utskottet
finnér ingen anledning till åtgärd beträffande motion Sf531 i denna del.

I fråga om de skador och det obehag som kurder i Sverige åsamkats i
samband med åtgärder under utredningen av mordet på Olof Palme delar
utskottet motionärernas uppfattning att fokuseringen på kurder i samband
med utredningen riskerade att drabba alla kurder i Sverige och att detta
var djupt olyckligt för den kurdiska folkgruppen i Sverige. Utskottet anser
emellertid att skadeverkningarna bäst motverkas genom en fortgående
opinionsbildning ute i samhället och avstyrker att riksdagen skulle vidta
någon speciell åtgärd med anledning av motion 1987/88: U521 yrkande 3.

Lagförslagen

Vissa av de lagar som föreslås ändrade har i andra sammanhang ändrats
genom beslut av riksdagen, och förslagen bör jämkas i enlighet härmed.
Utskottet framlägger därför i bilaga 2 nya förslag till ändring i vissa lagar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande viseringsskyldighet som grundregel
att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:86 och med avslag på
motionerna 1988/89: Sf35 yrkande 9 och 1988/89: Sf36 yrkande 1 antar
1 kap. 3 § förslaget till utlänningslag,

1988/89: SfU 19

77

2. beträffande flyktingar och visering

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 5 och
1988/89: U511 yrkande 1,

3. beträffande visering för chilenska medborgare

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 6,
1988/89: Sf541 yrkande 1 och 1988/89: U511 yrkande 2,

4. beträffande information om flyktingar och visering
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf502 yrkande 7,

5. beträffande uppehållstillstånd för make/maka

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf37, 1988/89: Sf506 och
1988/89: Sf530,

6. beträffande uppehålls- och arbetstillstånd i vissa fall

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf373 yrkande 1 och
1988/89: Sf535,

7. beträffande arbetsgivaranmälningar

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf547 yrkande 9,

8. beträffande arbete m. m. för asylsökande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 25,
1988/89: Sf504, 1988/89: Sf508, 1988/89: Sf545 yrkande 14 och
1988/89: Sf547 yrkande 10,

9. beträffande återkallelse av tillstånd

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89: Sf29 yrkande 10 antar 2 kap. 9 och 10 §§ förslaget till utlänningslag,

10. beträffande de facto-flyktingar

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf547 yrkande 1,

11. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf524 yrkande 1,

12. beträffande internationellt initiativ för homosexuella flyktingar
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf524 yrkande 2,

13. beträffande s. k. krigsflyktingar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf35 yrkande 10 och
1988/89: Sf36 yrkande 2,

14. beträffande asyl för krigsvägrare

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf32 yrkande 1,

15. beträffande flyktingkvoten m. m.

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf34 yrkande 3,

16. beträffande praxisredovisning av asylfall

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf33 yrkande 1,

17. beträffande riktlinjer för bevisvärdering

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf33 yrkande 3,

18. beträffande principen om första asylland

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf32 yrkande 2,
1988/89: Sf35 yrkande 22 och 1988/89: Sf502 yrkande 11,

19. beträffande viss tillämpning av första asylland-principen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 11 och
1988/89: Sf35 yrkande 21,

1988/89: SfU 19

78

20. beträffande direktavvisning av polismyndighet

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf32 yrkande 3 och

1988/89: Sf502 yrkande 8,

21. beträffande upplysning om rätten att söka asyl
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf35 yrkande 4,

22. beträffande asylnämnder som första beslutsinstans

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf545 yrkandena 1—3 och 7 i
denna del,

23. beträffande förhör med asylsökande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 20,

1988/89: Sf35 yrkande 3, 1988/89: Sf36 yrkande 3 och Sf501,

24. beträffande barnutredningar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf362 i denna del,

1988/89: Sf502 yrkande 19 och 1988/89: Sf545 yrkandena 10 och 11,

25. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 19,

1988/89: Sf30 yrkande 2, 1988/89: Sf35 yrkande 19 och

1988/89: Sf538 yrkande 1,

26. beträffande tolkar

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf34 yrkande 4 i denna del
och 1988/89: Sf35 yrkande 5 i denna del,

27. beträffande joursystem för jurister

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf34 yrkande 4 i denna del,
1988/89: Sf35 yrkande 6 och 1988/89: Sf532 i denna del,

28. beträffande delbeslut

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89: SBO yrkande 3 i denna del antar 3 kap. 6 § förslaget till utlänningslag,

29. beträffande motivering av beslut

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf502 yrkande 12,

30. beträffande förordnande om sekretess

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89: SBO yrkande 3 i denna del antar förslaget till lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),

31. beträffande förvar av vuxna m. m.

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 2 och 3, 1988/89: SBO yrkande 4 i
denna del, 1988/89: SB5 yrkande 12, 1988/89: SB6 yrkandena 6 och 7
och 1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna del antar 6 kap. 2 och 4-15 §§
förslaget till utlänningslag,

32. beträffande förvar av barn

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 4 och 5, 1988/89: SBO yrkande 4 i
denna del, 1988/89:SBI, 1988/89: SB3 yrkande 5, 1988/89: SB5 yrkande
13, 1988/89: SB6 yrkande 8, 1988/89: Sf502 yrkande 21 och
1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna del antar 6 kap. 3 § förslaget till
utlänningslag,

1988/89: SfU 19

79

33. beträffande statistik över beslut om förvar av barn
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf29 yrkande 6,

34. beträffande utformningen av förvar av barn

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf34 yrkandena 1 och 2,

35. beträffande behandling avförvarstagna

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf502 yrkande 14,

36. beträffande kroppsvisitation

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkande 7, 1988/89: SBO yrkande 5 i denna del,
1988/89: SB5 yrkande 11 och 1988/89: SB6 yrkande 4 antar 5 kap. 2 §
förslaget till utlänningslag,

37. beträffande omhändertagande av returbiljetter

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: SOO yrkande 5 i denna del, 1988/89: SB5 yrkande 2 och
1988/89: SB6 yrkande 5 antar 5 kap. 4 § förslaget till utlänningslag,

38. beträffande anteckning om oklar identitet

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 14,

1988/89: SB5 yrkande 14 och 1988/89: SB6 yrkande 9,

39. beträffande bestämmande av den asylsökandes identitet
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf547 yrkande 3,

40. beträffande utredning om instansordning m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: SBO yrkande 1 och
1988/89: Sf502 yrkande 29,

41. beträffande omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 1 och 12, 1988/89: SB3 yrkande 4,
1988/89: SB5 yrkandena 8 och 16, 1988/89: SB6 yrkande 11,
1988/89: SB62 i denna del och 1988/89: Sf545 yrkande 7 i denna del
antar 8 kap. 7 och 8 §§ förslaget till utlänningslag,

42. beträffande tidsfrister för verkställighet

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 15 och 16, 1988/89: SB5 yrkande 15,
1988/89: SB6 yrkande 10 och 1988/89: Sf502 yrkande 15 antar 8 kap.
12 § förslaget till utlänningslag,

43. beträffande familjesplittring vid verkställighet

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf502 yrkande 18,

44. beträffande ny prövning vid verkställighet

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89: Sf29 yrkande 9 antar 2 kap. 5 § förslaget till utlänningslag,

45. beträffande behandling av ny ansökan

att riksdagen avslår motion 1988/89: SB3 yrkande 6,

46. beträffande inhibition

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkande 17 och 1988/89: SB5 yrkandena 17 och 18
antar 8 kap. 9 och 10 §§ förslaget till utlänningslag,

47. beträffande preskription

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion -

1988/89: SfU19

80

ema 1988/89: SB5 yrkande 20 antar 8 kap. 15 § förslaget till lag om 1988/89: SfU 19
utlänningslag,

48. beträffande transportörers kostnadsansvar

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkande 8, 1988/89: Sf30 yrkande 5 i denna del,

1988/89: Sf35 yrkande 1 och 1988/89: S06 yrkande 12 antar 8 kap. 6 §
och 9 kap. 2 § förslaget till utlänningslag,

49. beträffande straffansvar

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf536,

50. beträffande tillämpningen av viss straffbestämmelse
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf36 yrkande 13,

51. beträffande socialnämnds uppgiftsskyldighet

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89: Sf29 yrkande 13 i denna del antar 11 kap. 6 § första stycket
förslaget till utlänningslag,

52. beträffande uppgiftsskyldighet för hälso- och sjukvårdsmyndighet
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkande 13 i denna del och 1988/89: Sf35 yrkande
23 antar 11 kap. 6 § andra stycket förslaget till utlänningslag,

53. beträffande offentligt biträde till asylsökande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf33 yrkande 7,

1988/89: Sf35 yrkande 5 i denna del, 1988/89: Sf502 yrkande 9 och

1988/89: Sf532 i denna del,

54. beträffande beslut om rättshjälp

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna
1988/89: Sf29 yrkande 18 och 1988/89: Sf35 yrkande 7 antar det
av utskottet i bilaga 2 punkt 2 framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1989:000) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

55. beträffande rättshjälp i ärenden om flyktingförklaring m. m.
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf502 yrkande 10,

56. beträffande kommunarrest

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf510 yrkande 3,

1988/89: Sf528, 1988/89: Sf539 yrkande 1, 1988/89: Sf542 och

1988/89: Sf545 yrkande 9,

57. beträffande parlamentarisk insyn

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf539 yrkande 2,

58. beträffande bakgrund till terroriststämpling
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf531,

59. beträffande åtgärder för den kurdiska folkgruppen
att riksdagen avslår motion 1987/88: U521 yrkande 3,

60. beträffande lagförslagen
att riksdagen

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. utlänningslag i vad förslaget inte berörts ovan under momenten 1,

9, 28, 31, 32, 36 37, 41, 42, 44, 46-48, 51 och 52,

2. lag om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen) med den ändringen att i rubriken ordet ”terroristlagen”
skall bytas ut mot ”terroristlag”, 81

6 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

3. lag om tillstånd för anställning på fartyg med den ändringen att i 3
§ ordet ”sjömansförmedling” skall bytas ut mot ”sjöarbetsförmedling”,

4. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

5. lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,

6. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,

7. lag om ändring i lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.,

8. lag om ändring i datalagen (1973:289),

9. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

10. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
dels antar de av utskottet i bilaga 2 framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429), (punkt 1),

2. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

3. lag om ändring i lagen (1989: 000) om ändring i lagen (1971: 289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,

4. lagom ändring i lagen (1989: 000)om ändring i lagen (1989: 15)om
ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Stockholm den 19 maj 1989
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Boije Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s),
Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Hans Dau (m), Margo Ingvardsson
(vpk), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina
Pettersson (s), Bertil Persson (m), Maria Leissner (fp) och Marianne Jönsson
(c).

Reservationer

1. Viseringsskyldighet som grundregel (mom. 1)

Sigge Godin (fp), Ragnild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 böijar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar bedömningen i propositionen att huvudregler bör anges i
lag och mindre betydelsefulla undantag i förordning. Utskottet anser emellertid
att viseringsfrihet bör gälla som huvudregel och att viseringsskyldighet
bör föreskrivas i undantagsfall.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande viseringsskyldighet som grundregel
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: SD5 yrkande 9 och

1988/89: SfU 19

82

1988/89: SD6 yrkande 1 och med anledning av proposition
1988/89:86 antar 1 kap. 3 § förslaget till utlänningslag med den ändringen
att lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

1 kap.

3§

En utlänning som reser in i eller Regeringen får föreskriva att utvistas
i Sverige skall ha visering, om länningar inte utan tillstånd får resa

inte utlänningen har uppehållstill- in i Sverige. Tillstånd, som ej skall

stånd eller är medborgare i Dan- ges som uppehållstillstånd, ges som
mark, Finland, Island eller Norge. visering.

Regeringen får föreskriva andra
undantag frän kravet på visering.

2. Flyktingar och visering, visering för chilenska medborgare
och information om flyktingar och visering (mom. 2, 3 och 4)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”Sf541 yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Reglerna för visum är avsedda för besök av tillfällig karaktär i ett land.
Den som har tänkt sig att stanna mer varaktigt i ett annat land har därför
inte rätt att få visum utan skall begära uppehållstillstånd. Den som begär
uppehållstillstånd på grund av flyktingskap eller av flyktingliknande skäl
begär asyl. För en asylsökande behövs enligt vad riksdagen bestämt inte
visum. En asylansökan skall alltid prövas av invandrarverket och kan inte
beviljas av svensk beskickning i utlandet. Det är därför enligt utskottets
mening oacceptabelt att regeringen genom överenskommelser med DDR
hindrar flyktingar som saknar inresevisum till Sverige att komma hit. Därigenom
frångår regeringen vad riksdagen har slagit fast om att flyktingpolitiken
skall vara human och generös och att asylbestämmelsema skall
tillämpas i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser. Det i praktiken
gällande viseringstvånget för flyktingar som söker sig till Sverige via
DDR måste därför upphöra och DDR på lämpligt sätt informeras om att
asylsökande inte behöver ha visum för att resa in i Sverige.

Det nyligen införda visumtvånget för chilenare försvårar för den som
behöver fly från Chile att söka asyl i Sverige och kan därför enligt utskottets
uppfattning inte godtas. Detsamma gäller försök över huvud taget att
med hjälp av visumtvång hindra asylsökande att komma till Sverige.

Regeringen bör på lämpligt sätt informera berörda länder och transportföretag
om att asylsökande inte avkrävs visum för att resa in i Sverige.

Det anförda bör med bifall till motion Sf502 yrkandena 5, 6 och 7 ges
regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också syftet med motionerna
U511 och Sf541 yrkande 1.

1988/89: SfU 19

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande flyktingar och visering

83

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 5 och
med anledning av motion 1988/89: U511 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande visering för chilenska medborgare

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 6,
1988/89: U511 yrkande 2 och 1988/89: Sf541 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande information om flyktingar och visering

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Uppehållstillstånd för make/maka (mom. 5)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild
Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 böijar med ”1 det” och
slutar med ”och Sf530.” bort ha följande lydelse:
Utlänningslagstiftningens regler om uppskjuten invandringsprövning
har tillkommit för att hindra skenäktenskap. Den s. k. tvåårsregeln innebär
emellertid att en utländsk kvinna i ett äktenskap eller ett samboförhållande
blir starkt beroende av den svenska mannen för sin rätt att få stanna
i Sverige. I sin nuvarande utformning och tillämpning kan regeln enligt
utskottets uppfattning bidra till att misshandlade och förnedrade invandrarkvinnor
utvisas till en utsiktslös framtid i hemlandet. Utskottet anser
därför att regeln bör ses över.

Det anförda bör med anledning av motionerna Sf37, Sf506 och Sf530
ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande uppehållstillstånd för make /maka

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89: Sf37,
1988/89: Sf506 och 1988/89: Sf530 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Arbete m. m. för asylsökande (mom. 8)

Gullan Lindblad, Hans Dau och Bertil Persson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 10.” bort ha följande lydelse:

Såsom framhållits bl. a. i motionerna Sf504 och Sf547 utsätts asylsökande
för mycket stora påfrestningar under en påtvingad ibland årslång
sysslolöshet medan de väntar på uppehållstillstånd. I allmänhet är de asylsökande
inställda på att skapa sig en ny framtid och försörja sig genom eget
arbete. 1 stället hamnar de i en beroendesituation som de inte kan påverka.

1988/89: SfU 19

84

En del svenska medborgare uppfattar också de asylsökandes sysslolöshet
som ett hot mot den egna välfärden, och det är inte allmänt känt att en
asylsökande förmenas rätten att själv arbeta för sitt uppehälle.

Utskottet anser därför att — i de fall det står klart att de asylsökandes
fall skall tas upp till utredning om uppehållstillstånd — ett tidsbegränsat
arbetstillstånd bör kunna ges. Regeringen bör meddela sådana föreskrifter
i utlänningsförordningen att detta blir möjligt.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande arbete m. m. för asylsökande
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf504 och
1988/89: Sf547 yrkande 10 och med anledning av motionerna
1988/89: Sf502 yrkande 25, 1988/89: Sf508 och 1988/89: Sf545 yrkande
14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Arbete m. m. för asylsökande (mom. 8)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 10.” bort ha följande lydelse:

De långa väntetiderna blir mer destruktiva än nödvändigt för asylsökande
på grund av att de inte får lov att arbeta under tiden. Flertalet asylsökande
får efter beslut lov att stanna i Sverige. Utskottet anser att det
skulle vara en stor fördel för dem och en god böljan på vistelsen i Sverige
om de kunde arbeta under väntetiden. Integreringen i samhället underlättas
och självkänslan stärks av att kunna göra nytta och få del av en arbetsgemenskap.
En mycket negativ följd av kombinationen långa väntetider
och förbud mot att arbeta är att många svenskar reagerar mot att de asylsökande
”lever på det sociala”.

Enligt utskottets mening är den bästa lösningen på detta problem att
radikalt korta väntetiderna. Regeringen bör emellertid också pröva möjligheterna
att tillåta beredskapsarbete under väntetiden. Inom ramen för
svenskundervisning bör också studier och arbete kunna varvas.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande arbete m. m. för asylsökande
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 25 och
med anledning av motionerna 1988/89: Sf504, 1988/89: Sf508,
1988/89: Sf545 yrkande 14 och 1988/89: Sf547 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Arbete m. m. för asylsökande (mom. 8)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”yrkande 10.” bort ha följande lydelse:

Rätten till arbete måste enligt utskottets uppfattning gälla även asylsö -

1988/89: SfU 19

85

kande. De bör under väntetiden kunna få undervisning varvad med arbetslivspraktik.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande arbete m. m. för asylsökande
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf545 yrkande 14 och
med anledning av motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 25,
1988/89: Sf504, 1988/89: Sf508 och 1988/89: Sf547 yrkande 10 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Återkallelse av tillstånd (mom. 9)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrks därmed.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning kan den presumtion för återkallelse av
uppehållstillstånd när en asylsökande lämnat felaktiga uppgifter om sin
identitet som föreslås i propositionen inte godtas. De nuvarande reglerna
om återkallelse bör i stället behållas.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande återkallelse av tillstånd
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 10 och med
anledning av propositionen
dels avslår 2 kap. 9 § förslaget till utlänningslag,
dels antar 2 kap. 10 § förslaget till utlänningslag med den ändringen att
lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

2 kap.

10 §

Visering, uppehållstillstånd och Visering, uppehållstillstånd och

arbetstillstånd får återkallas, om ut- arbetstillstånd får återkallas, om utlänningen
medvetet har lämnat and- länningen medvetet har lämnat

ra oriktiga uppgifter än om sin oriktiga uppgifter om sin identitet

identitet eller medvetet har förtigit eller annat eller medvetet har förti omständigheter

som varit av bety- git omständigheter som varit av be delse

för att få tillståndet. Återkal- tydelse för att få tillståndet. Åter lelse

får även ske om det finns an- kallelse får även ske om det finns

dra särskilda skäl, i fråga om uppe- andra särskilda skäl, i fråga om up hållstillstånd

dock endast om pehållstillstånd dock endast om ut utlänningen

ännu inte har rest in i länningen ännu inte har rest in i
Sverige. Sverige.

1988/89: SfU 19

86

8. De facto-flyktingar (motiveringen till mom. 10)

Gullan Lindblad, Hans Dau och Bertil Persson (alla m) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet anser” och slutar
med ”Sf547 yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner att den nya lagens utformning ger ett mera strikt uttryck
än tidigare för vem som har rätt till asyl. Vidare anser utskottet det väsentligt
med hänsyn tagen till det internationella integrationsarbetet att det i
beslutet om asyl klart framgår vilka flyktingar som är konventions- resp. de
facto-flyktingar. Den nya lagen synes ge klara riktlinjer för detta, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion Sf547 yrkande 1.

9. Internationellt initiativ för homosexuella flyktingar (mom.
12)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 27 slutar med ”motion Sf524.” bort ha följande lydelse:
Möjligheterna för förföljda homosexuella att få stanna i länder dit de flyr
är ofta begränsade därför att länderna diskriminerar dem i sin lagstiftning.
Utskottet anser därför att det behövs ett svenskt initiativ på internationell
nivå för att lösa frågorna om homosexuella flyktingar. Detta bör med bifall
till motion Sf524 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12. beträffande internationellt initiativ för homosexuella flyktingar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf524 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. S.k. krigsflyktingar(mom. 13)

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 böijar med ”1 fråga om”
och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Många av världens flyktingar har flytt undan krig eller inbördeskrig, där
deras eller deras familjs personliga säkerhet varit i fara. Dessa människor
kan enligt utskottets uppfattning behöva ett starkare skydd än det de får
genom nuvarande regler om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Utskottet
anser därför att regeringen, såsom anförs i motion S06, bör överväga
hur de som flyr från krig och inbördeskrig skulle kunna omfattas av
asylreglema och därefter lägga fram ett förslag härom för riksdagen. Härigenom
tillgodoses också i huvudsak motion Sf35 yrkande 10.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

13. beträffande s. k. krigsflyktingar

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf36 yrkande 2 och med

1988/89: SfU 19

87

anledning av motion 1988/89: Sf35 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Flyktingkvoten m. m. (morn. 15)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild
Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”Sf34 yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
UNHCR och andra internationella hjälporganisationer har listor över
människor som behöver lämna sitt land omgående och få komma till ett
land där de skulle åtnjuta skydd. Enligt utskottets mening skulle Sverige i
dag på ett mera aktivt sätt genom våra beskickningar kunna hjälpa dessa
människor att lämna sitt land och få en fristad här. Härvid bör också den
nuvarande flyktingkvoten ökas. Detta bör med bifall till motion Sf34 yrkande
3 ges regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

15. beträffande flyktingkvoten m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf34 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Praxisredovisning av asylfall (mom. 16)

Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margo Ingvardsson (vpk), Maria
Leissner (fp) och Marianne Jönsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”Sf33 yrkande 1.” bort ha följande lydelse:
Utlänningslagen är en typisk ramlag, vilket innebär att många bestämmelser
är generellt utformade och får sin speciella innebörd genom bl. a.
tolkning. Riksdagen måste därför enligt utskottets mening ges tillfälle att
noga följa successiva förändringar av praxis i strid med lagstiftningens avsikter.
Detta bör ske genom att invandrarverket sammanställer och redovisar
tillämpad praxis. Behovet av en sådan redogörelse är också stort både
för asylsökande själva och för deras advokater och ombud.

Det anförda bör med bifall till motion Sf33 yrkande 1 ges regeringen till
känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

16. beträffande praxisredovisning av asylfall

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf33 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89: SfU 19

88

13. Principen om första asylland (mom. 18) 1988/89:SfU19

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet
behandlade” och på s. 31 slutar med ”Sf502 yrkande 11.” bort ha följande
lydelse:

Meningen med principen om första asylland var ursprungligen att skapa
en skyldighet för det första asyllandet att ge asylsökande fristad. Det är
enligt utskottets uppfattning högst beklagligt att principen kommit att användas
också som ett medel för tredje land att förvägra en asylsökande
fristad. Även den svenska tillämpningen av principen är mycket strikt.
Den s. k. en route-regeln har urholkats av handläggande myndigheter. Utskottet
anser inte att detta kan accepteras.

Utskottet vill också framhålla att Sverige enligt FN:s flyktingkonvention
har förbundit sig att inte avvisa en flykting till gränsen mot ett område där
flyktingens liv eller frihet skulle hotas på grund av hans eller hennes ras,
religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska
åskådning. Bl. a. mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening förkastligt
att avvisa icke-européer till Turkiet, vars anslutning till flyktingkonventionen
endast avser européer.

UNHCR:s exekutivkommitté har vidare rekommenderat att asyl inte
skall vägras enbart därför att den kunde ha sökts i en annan stat. Den
svenska delegationen vid FN-konferensen om territoriell asyl år 1977
stödde en princip av liknande innebörd. Sverige bör därför iaktta detta.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

18. beträffande principen om första asylland
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 11 och
med anledning av motion 1988/89: Sf35 yrkande 22 samt med avslag
på motion 1988/89: SD2 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

14. Viss tillämpning av första asylland-principen (mom. 19)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet
behandlade” och på s. 31 slutar med ”Sf502 yrkande 11.” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening kan en stat som tillträtt och tillämpar Genévekonventionen
inte utan vidare utgöra ett första asylland för de persongrupper
som konventionen omfattar. Utskottet anser också att en prövning av
frågan om den asylsökande kommer att åtnjuta skydd om han återsänds
till ett första asylland alltid måste göras i det enskilda fallet. Detta framgår
inte klart av propositionen.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

89

19. beträffande viss tillämpning av första asylland-principen
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 11 och med
anledning av motion 1988/89: Sf35 yrkande 21 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Upplysning om rätten att söka asyl (mom. 21)

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Det är”
och slutar med ”uppfattning inte.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör den personal som möter utlänningar
vid ankomsten till Sverige ha skyldighet att upplysa dem om rätten att söka
asyl. Detta bör med bifall till motion Sf35 yrkande 4 ges regeringen till
känna.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

21. beträffande upplysning om rätten att söka asyl
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Asylnämnder som forsta beslutsinstans (mom. 22)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Tanken
på” och slutar med ”i denna del.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör ett antal asylnämnder inrättas i Sverige
för att i stället för invandrarverket utreda och avgöra om den asylsökande
skall få asyl eller inte. Asylnämndema, som kan bestå av en domare som
ordförande och av lekmän och sakkunniga på olika områden, bör knytas
till de orter dit det största antalet asylsökande kommer. Asylnämndemas
beslut bör kunna överklagas till länsrätt och vidare inom förvaltningsdomstolarna,
men riksdagen och regeringen stå för principbeslut som skall vara
vägledande för asylnämndema.

Frågan om inrättande av asylnämnder i enlighet med det anförda bör
enligt utskottets mening utredas närmare. Det anförda bör med anledning
av motion Sf545 yrkandena 1-3 och 7 i denna del ges regeringen till
känna.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

22. beträffande asylnämnder som första beslutsinstans
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Sf545 yrkandena
1 — 3 och 7 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

1988/89: SfU 19

90

17. Förhör med asylsökande (mom. 23)

1988/89: SfU 19

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”1 olika”
och på s. 35 slutar med ”och Sf501.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att tiden nu är mogen att förbereda ytterligare en etapp i
en reform som låter invandrarverket överta hela ansvaret för asylutredningama.
Det bör enligt utskottets uppfattning vara tjänstemän från invandrarverket
som även sköter det första förhöret med asylsökande. Regeringen
bör därför, såsom anförs i motionerna Sf29 och Sf36, utreda denna
fråga och lägga fram förslag härom för riksdagen.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

23. beträffande förhör med asylsökande
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 20 och
1988/89: Sf36 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1988/89: Sf35
yrkande 3 och 1988/89: Sf501 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

18. Bamutredningar (mom. 24)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 böijar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”inte påkallat.” bort ha följande lydelse:

Både invandrarpolitiska kommittén (IPOK) och den proposition som
följde på kommitténs utredning slog fast att barnens situation måste uppmärksammas
i samtliga fall och att humanitära skäl relaterade till barnen
kan ha betydelse för prövningen av föräldrarnas ansökan. Enligt socialstyrelsen
bör utredaren vid asylförhöret fråga om barnens erfarenheter, och
detta material skall finnas med i invandrarverkets beslutsunderlag. Det är
enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att så verkligen sker. Om
handläggaren i asylutredningen försummar att begära in uppgifter om barnen
kan det leda till att familjer med barn som verkligen är i starkt behov
av att få stanna i Sverige inte får göra det.

Det anförda bör med bifall till motion Sf502 yrkande 19 ges regeringen
till känna. Härigenom tillgodoses också motionerna Sf362 i denna del och
Sf545 yrkandena 10 och 11.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

24. beträffande barnutredningar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 19 och
med anledning av motionerna 1988/89: Sf362 i denna del och
1988/89: Sf545 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört, 91

19. Bamutredningar (mom. 24)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 35 böijar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”inte påkallat.” bort ha följande lydelse:
Utredningen i asylärenden rörande barnfamiljer är enligt utskottets uppfattning
i många fall otillräcklig. Föredragande statsrådet uttalade i proposition
1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken (s. 127) att i
dessa ärenden sådana omständigheter av humanitär natur som hänför sig
till barnen skall beaktas, liksom deras situation från hälsosynpunkt och i
övrigt. Dessa uttalanden har emellertid, såsom konstaterats av socialstyrelsen
i mars 1988, i stor utsträckning åsidosatts.

Utredningarna om barnen kan ofta vara mycket svåra. Många barn har
t. ex. svårt att redovisa sina mest påfrestande upplevelser före och under
flykten. Erfarenheten har visat att barnen ibland har förbjudits av föräldrarna
att över huvud taget berätta något för polisen. Utredningarna med
och om barn måste därför utföras av kvalificerad, särskilt utbildad personal.
Om utredarna inte har kompetens för sitt uppdrag måste utbildning
sättas in.

Det anförda bör med bifall till motion Sf362 i denna del ges regeringen
till känna. Härigenom tillgodoses också motionerna Sf502 yrkande 19 och
Sf545 yrkandena 10 och 11.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

24. beträffande bamutredningar

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf362 i denna del och
med anledning av motionerna 1988/89: Sf502 yrkande 19 och
1988/89: Sf545 yrkandena lOoch 11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

20. Muntlig handläggning (mom. 25)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 böijar med ”Den nya”
och slutar med ”framlagda förslaget.” bort ha följande lydelse:

Förslaget i propositionen om muntlig handläggning är enligt utskottets
mening inte tillräckligt. Det muntliga förfarandet bör präglas av större
krav på rättssäkerhet. Förfarandet bör, som framhålls i motion Sf29, vara
kontradiktoriskt och det offentliga biträdets närvaro obligatorisk.

Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag om nya regler till
muntlig handläggning i enlighet med det anförda.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

25. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 19 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf30 yrkande 2 och 1988/89: Sf35
yrkande 19 samt med avslag på motion 1988/89: Sf538 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89: SfU 19

92

21. Muntlig handläggning (mom. 25)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 böljar med ”Den nya”
och slutar med ”framlagda forslaget.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör rätten till muntlig handläggning gälla inte
bara hos invandrarverket utan även inom regeringskansliet. Utskottet anser
vidare att den asylsökande och hans offentliga biträde bör närvara personligen
vid sådan handläggning.

Det anförda bör med bifall till motion Sf35 yrkande 19 ges regeringen till
känna.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

25. beträffande muntlig handläggning
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 19 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 19 och 1988/89: Sf30
yrkande 2 samt med avslag på motion 1988/89: Sf538 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22. Tolkar och joursystem för jurister (mom. 26 och 27)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utskottet
instämmer” och på s. 38 slutar med ”Sf532 i denna del.” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening bör det finnas tolk- och juristjour att tillgå då
asylsökande anländer till Sverige. Snabb tillgång till tolk och juridiskt biträde
som godkänns av den asylsökande bör enligt utskottets uppfattning
ge en god effekt på utredningarnas kvalitet och bidra till att förkorta handläggningstidema.

Det anförda bör med bifall till motion Sf35 yrkandena 5 i denna del och
6 ges regeringen till känna.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

26. beträffande tolkar

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 5 i denna
del och med anledning av motion 1988/89: SG4 yrkande 4 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

27. beträffande joursystem för jurister

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 6 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf34 yrkande 4 i denna del och
1988/89: Sf532 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

1988/89: SfU 19

93

23. Delbeslut (mom. 28)

1988/89: SfU 19

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 3 i denna del.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, såsom begärts i motion SBO, lagutredningens
förslag om delbeslut genomföras.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

28. beträffande delbeslut
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: SBO yrkande 3 i denna
del och med anledning av propositionen antar 3 kap. 6 § förslaget till
utlänningslag med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom
Reservantens förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

3 kap.

6§

På begäran av en flykting skall statens invandrarverk antingen i samband
med att uppehållstillstånd beviljas eller därefter ange att han är flyk ting

(flyktingförklaring).

En flyktingförklaring skall återkallas av invandrarverket, om det framkommer
att utlänningen inte längre är att anse som flykting enligt 2 §.

Har en utlänning ansökt om asyl
får, om förutsättningar härför i övrigt
föreligger, uppehållstillstånd beviljas
utan att ställning tas till om
asyl skall beviljas eller på vilken
grund en sådan ansökan skall beviljas.
Om utlänningen i ett sådant fall
önskar få bedömt om han är flykting
men inte har ansökt om flyktingförklaring,
skall han skriftligen
anmäla detta inom tre veckor från
det att uppehållstillstånd meddelats.

24. Förvar av vuxna m. m. (mom. 31)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”i denna del.” bort ha följande lydelse:

Regeringens motivering till förslaget om vidgade förvarsgrunder är oron
över att allt fler asylsökande som kommer till Sverige inte kan förete erforderliga
identitetshandlingar. Företeelsen är ingalunda ny utan har funnits i
alla flyktingsammanhang. Vanligast är enligt utskottets uppfattning att den
flyende saknar möjlighet att skaffa fram pass eller andra handlingar inför
flykten. Det förekommer också att människor söker sig till ett europeiskt
land efter att ha suttit i fångläger eller levt under svåra förhållanden i ett
land nära hemlandet. De är medvetna om att de inte tas emot i ett europeiskt
land om de anses ha fått asyl i ett annat land och kan då vilja fly vidare 94

med falska passhandlingar. Enligt utskottets uppfattning är den hårdnande
flyktingpolitiska attityden i västvärlden det huvudsakliga skälet till den
uppkomna situationen. Med en generös och rättssäker flyktinglagstiftning
i Europa skulle dokumentlösheten vara ett väsentligt mindre problem.

Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att de föreslagna vidgade
möjligheterna att ta utlänningar i förvar inte kan accepteras. Konsekvenserna
skulle enligt utskottets uppfattning bli förvarstagande av asylsökande
som huvudregel. Förslaget om förvar på grund av oklar identitet
strider också mot rekommendationer som antagits av UNHCR:s exekutivkommitté
och som Sverige varit med om att utarbeta.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till propositionen i denna del.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

31. beträffande förvar av vuxna m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena 2
och 3, 1988/89: Sf35 yrkande 12 och 1988/89: Sf36 yrkandena 6 och 7
och med anledning av propositionen och motion 1988/89: Sf30 yrkande
4 i denna del samt med avslag på motion 1988/89: Sf545 yrkande
6 i denna del

dels antar 6 kap. 5 och 7 — 15 §§ förslaget till utlänningslag,
dels antar 6 kap. 2, 4 och 6 §§ förslaget till utlänningslag med den
ändringen att lagrummen erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservanternas förslag

6 kap.

2 §

En utlänning som har fyllt sexton En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om år får tas i förvar om det är sanno 1.

hans identitet är oklar vid an- likt att han kommer att avvisas el komsten

till Sverige eller när han ler utvisas enligt 4 kap. 1—3 eller

därefter ansöker om uppehållstill- 11 § eller fråga uppkommer om

stånd och han inte kan göra sanno- verkställighet av ett beslut om av likt

att den identitet han uppger är visning eller utvisning. Beslut om

riktig samt hans rätt att få resa in i förvar får dock meddelas endast

eller vistas i Sverige inte kan bedö- om det med hänsyn till utlänning mas

ändå, eller ens personliga förhållanden eller

2. det är nödvändigt för att en ut- övriga omständigheter skäligen kan

redning om hans rätt att stanna i befaras att han annars kommer att

Sverige skall kunna genomföras, el- hålla sig undan eller bedriva brotts ler

lig verksamhet i Sverige.

3. det är sannolikt att han kommer
att avvisas eller utvisas enligt 4
kap. 1 — 3 eller 11 § eller fråga uppkommer
om verkställighet av ett
beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar enligt första
stycket 3 får meddelas endast om
det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga

1988/89: SfU 19

95

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

omständigheter finns anledning att
anta att han annars kommer att
hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet i Sverige.

4§

En utlänning får inte hällas i förvar
med stöd av 2 § första stycket 2
längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning inte hållas
kvar i förvar mer än två veckor,
om det inte finns synnerliga skäl för
en längre tid. Om ett beslut om avvisning
eller utvisning har meddelats,
får utlänning dock hållas i förvar
i högst två månader, om det
inte finns synnerliga skäl för en
längre tid.

Ett beslut om förvar som avses i
4 § andra stycket skall prövas på
nytt senast två veckor eller, om beslut
har meddelats om avvisning eller
utvisning, två månader efter den
dag då förvarsbeslutet verkställdes.

En utlänning får inte hållas kvar i
förvar mer än två veckor, om det
inte finns synnerliga skäl för en
längre tid. Om ett beslut om avvisning
eller utvisning har meddelats,
får en utlänning dock hållas i förvar
i högst två månader, om det inte
finns synnerliga skäl för en längre
tid.

6§

Ett beslut om förvar som avses i
4 § skall prövas på nytt senast två
veckor eller, om beslut har meddelats
om avvisning eller utvisning,
två månader efter den dag då förvarsbeslutet
verkställdes.

Ett beslut om uppsikt skall prövas på nytt inom sex månader från beslutet.

Om utlänningen hålls kvar i förvar eller fortfarande skall stå under uppsikt,
skall ny prövning fortlöpande ske inom samma tider.

Om ny prövning inte sker inom föreskriven tid upphör beslutet om förvar
eller uppsikt att gälla.

25. Förvar av vuxna m.m. (mom. 31)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”i denna del.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör asylsökande aldrig kunna tas i förvar
annat än vid misstanke om brottslighet.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

31. beträffande förvar av vuxna m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna
del och med anledning av propositionen och motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 2 och 3, 1988/89: Sf30 yrkande 4 i denna del,
1988/89: Sf35 yrkande 12 och 1988/89: SG6 yrkandena 6 och 7
dels antar 6 kap. 5 och 7 — 15 §§ förslaget till utlänningslag,
dels antar 6 kap. 2, 4 och 6 §§ förslaget till utlänningslag med den
ändringen att lagrummen erhåller följande såsom Reservantens förslag
betecknade lydelse:

1988/89: SfU 19

96

Regeringens förslag

Reservantens förslag

1988/89: SfU 19

6 kap

2§

En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om

1. hans identitet är oklar vid ankomsten
till Sverige eller när han
därefter ansöker om uppehållstillstånd
och han inte kan göra sannolikt
att den identitet han uppger är
riktig samt hans rätt att få resa in i
eller vistas i Sverige inte kan bedömas
ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en utredning
om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras, eller 3.

det är sannolikt att han kommer
att avvisas eller utvisas enligt 4
kap. 1 — 3 eller 11 § eller fråga uppkommer
om verkställighet av ett
beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar enligt första
stycket 3 får meddelas endast om
det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning att
anta att han annars kommer att
hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet i Sverige.

En utlänning som har fyllt sexton
år får tas i förvar om det är sannolikt
att han kommer att avvisas eller
utvisas enligt 4 kap. 1 — 3 eller
11 § eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning. Beslut om
förvar får dock meddelas endast om
det med hänsyn till utlänningens
personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning att
anta att han annars kommer att bedriva
brottslig verksamhet i Sverige.

4§

En utlänning får inte hållas i förvar
med stöd av 2 § första stycket 2
längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning inte hållas
kvar i förvar mer än två veckor,
om det inte finns synnerliga skäl för
en längre tid. Om ett beslut om avvisning
eller utvisning har meddelats,
får utlänning dock hållas i förvar
i högst två månader, om det
inte finns synnerliga skäl för en
längre tid.

En utlänning får inte hållas kvar i
förvar mer än två veckor, om det
inte finns synnerliga skäl för en
längre tid. Om ett beslut om avvisning
eller utvisning har meddelats,
får en utlänning dock hållas i förvar
i högst två månader, om det inte
finns synnerliga skäl för en längre
tid.

6§

Ett beslut om förvar som avses i
4 § andra stycket skall prövas på
nytt senast två veckor eller, om beslut
har meddelats om avvisning eller
utvisning, två månader efter den
dag då förvarsbeslutet verkställdes.

Ett beslut om uppsikt skall prövas
tet.

Ett beslut om förvar som avses i
4 § skall prövas på nytt senast två
veckor eller, om beslut har meddelats
om avvisning eller utvisning,
två månader efter den dag då förvarsbeslutet
verkställdes,
på nytt inom sex månader från beslu -

97

7 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

Regeringens förslag Reservantens förslag

Om utlänningen hålls kvar i förvar eller fortfarande skall stå under uppsikt,
skall ny prövning fortlöpande ske inom samma tider.

Om ny prövning inte sker inom föreskriven tid upphör beslutet om förvar
eller uppsikt att gälla.

26. Förvar av barn (mom. 32)

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 49 slutar med ”Sf35 yrkande 13.” bort ha följande lydelse:
För att ta barn i asylsökande familjer i förvar fordras att det finns synnerliga
skäl. Trots detta har förvarstagandet accelererat under 1980-talet
och enligt utskottets uppfattning nått proportioner som skulle varit otänkbara
tidigare, trots att riksdag och regering ständigt skärpt tonen. Det alltför
höga antalet förvarstaganden framgår bl. a. av en utredning om förvarstaganden
undertiden maj — september 1987 i Arlanda vaktdistrikt. Lagutredningen
har också funnit att förvarstaganden skedde i en långt större
utsträckning än lagstiftarna avsett och att det i många fall bort räcka med
att ställa barn under uppsikt. Socialstyrelsen har i en skrivelse till regeringen
hävdat att förvar av barn bör förbjudas.

Mot den angivna bakgrunden finns det enligt utskottets uppfattning inte
någon annan möjlighet än att helt förbjuda att barn tas i förvar.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

32. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf36 yrkande 8,
1988/89: Sf502 yrkande 21 och 1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna del
och med anledning av motionerna 1988/89: Sf30 yrkande 4 i denna
del, 1988/89:SOI och 1988/89:S03 yrkande 5 samt med avslag på
motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena 4 och 5 och 1988/89: SO5 yrkande
13 avslår 6 kap. 3 § förslaget till utlänningslag,

27. Förvar av barn (mom. 32)

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 böljar med ”Utskottet
delar” och på s. 49 slutar med ”S05 yrkande 13.” bort ha följande lydelse:
Barn i en flyktingsituation är särskilt utsatta. Enligt utskottets mening
ger förslagen i propositionen inte barnen ett helt tillfredsställande skydd.
Barn bör enligt utskottets uppfattning över huvud taget inte tas i förvar.
Detta bör, såsom anförs i motion S03, ges regeringen till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

32. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till propositionen och till motion
1988/89: Sf33 yrkande 5 och med avslag på motionerna 1988/89: Sf29
yrkandena 4 och 5, 1988/89: SOO yrkande 4 i denna del,
1988/89:SOI, 1988/89:S05 yrkande 13, 1988/89:S06 yrkande 8,

1988/89: SfU 19

98

1988/89: Sf502 yrkande 21 och 1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna del

dels antar 6 kap. 3 § förslaget till utlänningslag,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

28. Förvar av barn (mom. 32)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 49 slutar med ”S135 yrkande 13.” bort ha följande lydelse:

Genom det nu framlagda lagförslaget vidgas enligt utskottets uppfattning
möjligheterna att ta barn i förvar. Detta kan givetvis inte godtas, och
utskottet anser att lagrummet bör ges en lydelse som innebär större restriktivitet.

Trots att möjligheten att ta barn i förvar skall tillämpas endast i undantagsfall
och upprepade uttalanden gjorts om detta, utnyttjas uppenbarligen
möjligheten att ta barn i förvar i betydligt större utsträckning än vad som
är avsikten. Såsom framhålls i motion Sf29 får barn tas i förvar endast i
yttersta undantagsfall.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

32. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkandena 4 och 5
och med anledning av propositionen och motionerna 1988/98: SDO
yrkande 4 i denna del, 1988/98:SDI, 1988/89:SD3 yrkande 5,
1988/89: SD5 yrkande 13, 1988/89: SD6 yrkande 8, 1988/89: Sf502 yrkande
21 och 1988/89: Sf545 yrkande 6 i denna del
dels antar 6 kap. 3 § förslaget till utlänningslag med den ändringen att
lagrummet erhåller följande såsom Reservantens förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

6 kap.

3 §

En utlänning under sexton år får
tas i förvar endast om det är sannolikt
att han kommer att avvisas eller
utvisas enligt 4 kap. 1 — 3 eller 11 §
eller fråga uppkommer om verkställighet
av ett beslut om avvisning eller
utvisning och det

1. finns en uppenbar risk för att
han annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående
verkställighet som inte bör fördröjas,
eller

2. finns anledning att anta att han
annars bedriver brottslig verksamhet
i Sverige.

Den som är under sexton år får inte tas i förvar om det är tillräckligt att
han ställs under uppsikt enligt bestämmelserna i 5 § andra stycket.

En utlänning under sexton år får
tas i förvar endast om det finns ett
beslut om avvisning eller utvisning
som skall verkställas och han har
hållit sig undan verkställighet. Om
han därefter frivilligt inställt sig hos
polismyndighet får han dock ej tas i
förvar.

1988/89: SfU 19

99

Regeringens förslag

Om ett barn under sexton år
skulle komma att skiljas från sin
vårdnadshavare eller, om de är
flera, en av dem genom att vårdnadshavaren
eller barnet tas i förvar
får åtgärden vidtas endast om det
finns synnerliga skäl.

Reservantens förslag

Samma begränsning av möjligheten
att ta utlänning under sexton år
i förvar som framgår av första stycket
gäller även hans vårdnadshavare
eller, om de är två, båda vårdnadshavarna.

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. Statistik över beslut om förvar av barn (mom. 33)

- vid avslag på reservation 26 -

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”Sf29 yrkande 6.” bort ha följande lydelse:

Den information som finns om antalet förvarstaganden av barn är bristfällig.
Den tillgängliga informationen tyder på att barn tas i förvar i betydligt
större utsträckning än vad som varit avsikten med hittills gällande regler.
För att utvecklingen på detta område skall kunna följas är det enligt
utskottets uppfattning av stor betydelse att statistik förs över de beslut som
fattas om förvar av barn. Utskottet vill också erinra om att konstitutionsutskottet
i sitt granskningsbetänkande 1988/89: KU30 (s. 66) framhållit att
det enligt detta utskotts mening är angeläget att det fortlöpande förs statistik
över antalet förvarstaganden av barn.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att invandrarverket bör ges
i uppdrag att föra statistik över samtliga beslut om förvar av barn.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

33. beträffande statistik över beslut om förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30. Behandling av förvarstagna (mom. 35)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Sf502 yrkande 14.” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka vikten av att utlänningar i förvar behandlas
enligt gällande bestämmelser och inte underkastas onödiga restriktioner.
Förvar får inte ske i polisarrest eller häkte annat än under kort tid, och
förvarstagna får inte hindras från kontakter med sina rättsliga biträden,
vänner eller anhöriga. Det bör, såsom anförts i motion Sf502, ankomma
på regeringen att genom kontakter med berörda myndigheter åstadkomma
att gällande bestämmelser följs.

dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

35. beträffande behandling av förvarstagna

1988/89: SfU19

100

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

31. Kroppsvisitation (mom. 36)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 51 slutar med ”Sf36 yrkande 4.” bort ha följande lydelse:
Regeringens motivering till förslaget om kroppsvisitation liksom om
vissa andra åtgärder är oron över att så många människor kommer in i
Sverige med oklar identitet. Bakgrunden till att så många asylsökande saknar
dokument kan givetvis variera. Den som skall fly snabbt från sitt hem
kan sakna möjlighet att skaffa fram pass eller andra handlingar inför flykten.
Det kan också hända att den som levt under svåra förhållanden i ett
land nära hemlandet vill komma längre bort och tas emot i ett europeiskt
land. Att asylsökande ofta uppträder utan handlingar hänger enligt utskottets
mening bl. a. samman med de västeuropeiska staternas bristande samarbete,
där asylsökande sänds mellan länderna under åberopande av en
första asylland-princip om vilkens rätta tolkning ingen samfälld europeisk
överenskommelse finns.

Bland de åtgärder som regeringen föreslår för att komma till rätta med
dokumentlösheten är rätt till kroppsvisitation avseende såväl vuxna som
barn. Skyddet mot kroppsvisitation är en av de rättigheter som åtnjuter
särskilt skydd i regeringsformen (se 2 kap. 12 § RF). Detta skall givetvis ses
mot bakgrund av att kroppsvisitation är en allvarlig kränkning av den personliga
integriteten. Begränsningar i rättigheterna får bara göras för att
tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och
får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål'
som har föranlett den. Utskottet anser inte att den föreslagna begränsningen
gäller ett sådant ändamål. Utskottet avstyrker därför bifall till propositionen
i denna del och tillstyrker bifall till motionerna Sf29 yrkande 7,
SOO yrkande 5 i denna del, Sf35 yrkande 11 och Sf36 yrkande 4.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

36. beträffande kroppsvisitation
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 7,
1988/89: Sf30 yrkande 5 i denna del, 1988/89: Sf35 yrkande 11 och
1988/89: Sf36 yrkande 4 och med anledning på propositionen antar 5
kap. 2 § förslaget till utlänningslag med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse:

1988/89: SfU 19

101

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

1988/89: SfU 19

5 kap.

2§

I samband med inresekontroll får
en polisman undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna utrymmen
i bilar och andra transportmedel
i syfte att förhindra att utlänningar
reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i
en författning som har utfärdats
med stöd av denna lag.

I samband med inresekontroll får
en polisman kroppsvisitera en utlänning
samt undersöka hans bagage,
handresgods, handväskor och
liknande, i den utsträckning som
det är nödvändigt för att ta reda på
utlänningens identitet. Sådan undersökning
får också ske för att ta
reda på utlänningens resväg till Sverige,
om denna är av betydelse för
bedömningen av rätten att resa in i
och vistas här i landet. En polisman
får i samband med inresekontrollen
även undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna utrymmen i bilar
och andra transportmedel i syfte att
förhindra att utlänningar reser in i
Sverige i strid mot bestämmelserna
i denna lag eller i en författning
som har utfärdats med stöd av
denna lag.

Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndigheten, kustbevakningen
eller med hjälp av en särskilt förordnad passkontrollant, skall
pass och andra handlingar uppvisas för tulltjänstemannen, tjänstemannen
vid kustbevakningen eller passkontrollanten. Dessa har under sådana omständigheter
samma befogenheter som anges i första stycket.

Protokoll skall föras över kroppsvisitation.
1 protokollet skall anges
vad som har förekommit vid visitationen.

32. Omhändertagande av returbiljetter (mom. 37)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”S06 yrkande 5.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar lagutredningens bedömning att möjligheten att ta hand
om returbiljetter bör slopas. Utskottet avstyrker därför bifall till propositionen
i denna del och tillstyrker bifall till motionerna Sf30 yrkande 5 i
denna del, Sf35 yrkande 2 och Sf36 yrkande 5.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

37. beträffande omhändertagande av returbiljetter
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf30 yrkande 5 i
denna del, 1988/89: SB5 yrkande 2 och 1988/89: Sf36 yrkande 5 avslår
5 kap. 4 § förslaget till utlänningslag, 102

33. Anteckning om oklar identitet (mom. 38)

1988/89: SfU 19

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”Sf36 yrkande 9.” bort ha följande lydelse:
Åtgärden, som föreslogs av lagutredningen, kritiserades i remissvar av
UNHCR, som ansåg att det stred mot Genévekonventionens bestämmelser
om obligatorisk rätt till resedokument för flyktingar att genom anteckning
i dokumentet inskränka möjligheten för den som är beroende av det
för att förflytta sig över gränserna. Utskottet anser att någon anteckning
om oklar identitet inte bör göras vare sig i resedokument eller främlingspass.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

38. beträffande anteckning om oklar identitet
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 14 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf35 yrkande 14 och 1988/89: SD6
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. Utredning om instansordning m. m. (mom. 40)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”inte påkallat.” bort ha följande lydelse:

Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om det är rimligt att landets
högsta instans i flyktingärenden både skall meddela avslag på asylansökningar
och samtidigt uppträda som invandrares och flyktingars välgörare.
Fristående asylnämnder som tar ställning i de fall invandrarverket
inte ansett sig kunna bifalla en asylansökan är en modell för prövning av
asylärenden. Sådana nämnder skulle kunna ge större öppenhet och insyn i
bedömningarna samt befria regeringen från en stor mängd enskilda ärenden.
Utskottet anser med hänsyn till det anförda att frågan om att inrätta
asylnämnder bör utredas, och detta bör med bifall till motion Sf502 yrkande
29 ges regeringen till känna.

dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

40. beträffande utredning om instansordning m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 29 och
med anledning av motion 1988/89: Sf30 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

103

35. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (mom. 41)
Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 59 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Sf36 yrkande 11.” bort ha följande lydelse:

Genom det nya förslaget om omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut
utvidgas grunderna för direktavvisning. Detta sker genom att omedelbar
verkställighet avses kunna ske, då en asylsökande inte åberopat någon
annan grund för sin ansökan än en som redan prövats av regeringen
beträffande andra personer och då inte har befunnits tillräcklig. En sådan
tillämpning innebär att beslut fattas på generella grunder och att någon
individuell bedömning inte görs. Detta är såsom framhålls i motion Sf36
inte godtagbart.

Vidare bör såsom framhålls i motion Sf33 barn inte kunna avvisas med
omedelbar verkan, eftersom någon tillfredsställande utredning av barnets
sociala och hälsomässiga situation inte kan ske inom den snäva tidsram
som gäller för omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut.

Det anförda bör med bifall till motionerna Sf33 yrkande 4 och Sf36 yrkande
11 ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån
motionerna Sf29 yrkande 12, Sf35 yrkande 8 och Sf362 i denna del.

dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

41. beträffande omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf33 yrkande 4 och
1988/89: Sf36 yrkande 11 och med anledning av propositionen och
motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena 1 och 12, 1988/89: Sf35 yrkande
8 och 1988/89: Sf362 i denna del samt med avslag på motionerna
1988/89: Sf35 yrkande 16 och 1988/89: Sf545 yrkande 7 i denna del
dels antar 8 kap. 7 och 8 §§ förslaget till utlänningslag,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

36. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (mom. 41)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Sf36 yrkande 11.” bort ha följande lydelse:

Förslaget i propositionen om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut
innebär enligt utskottets uppfattning att omedelbar avvisning kommer
att ske i väsentligt fler fall än med nuvarande regler om direktavvisning.
Utskottet anser detta inte vara godtagbart och avstyrker därför bifall till
det framlagda lagförslaget såvitt avser 8 kap. 8 §. Nuvarande regler bör i
stället såsom framhålls i motion Sf29 yrkande 1 gälla i detta avseende.

Med anledning av ett ovan citerat uttalande i specialmotiveringen att
endast av utlänningen anförda skäl behöver bedömas vid prövning av frågan
om omedelbar verkställighet vill utskottet framhålla att invandrarverket
givetvis bör beakta även andra skäl som är kända för verket. Detta bör
med bifall till motion Sf29 yrkande 12 ges regeringen till känna.

1988/89: SfU 19

104

Vidare bör såsom framhålls i motion Sf33 barn inte kunna avvisas med
omedelbar verkan, eftersom någon tillfredsställande utredning av barnets
sociala och hälsomässiga situation inte kan ske inom den snäva tidsram
som gäller för omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut. Härigenom
tillgodoses också motion Sf362 i denna del.

dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

41. beträffande omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena 1
och 12, 1988/89: Sf33 yrkande 4, 1988/89: Sf35 yrkande 8 och
1988/89: Sf362 i denna del och med anledning av propositionen och
motionerna 1988/89: SD5 yrkande 16, 1988/89: Sf36 yrkande 11 och
1988/89: Sf545 yrkande 7 i denna del

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 8 kap. 7 och 8 §§ förslaget till utlänningslag med den ändringen
att 8 kap. 8 § erhåller följande såsom Reservantens förslag betecknade
lydelse.

Regeringens förslag

Reservantens förslag

8 kap.
8§

Statens invandrarverk får förordna
att verkets beslut om avvisning
får verkställas även om det
inte har vunnit laga kraft (omedelbar
verkställighet), om det är uppenbart
att det inte finns grund för
asyl och att uppehållstillstånd inte
heller skall beviljas på någon annan
grund.

Statens invandrarverk får förordna
att verkets beslut om avvisning
får verkställas även om det
inte har vunnit laga kraft (omedelbar
verkställighet).

Förordnande om omedelbar verkställighet
får dock inte meddelas om
utlänningen vid avvisning enligt 4
kap. 1 eller 2 § påstår att han i det
land till vilket han skulle komma att
sändas löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse
eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats
eller straffad för att han har övergett
en krigsskådeplats eller annars har
vägrat att fullgöra krigstjänstgöring.
Detsamma skall gälla, om utlänningen
påstår att han i det landet
inte är skyddad mot att sändas till
ett land där han löper denna risk.
Förordnande om omedelbar verkställighet
får dock meddelas om utlänningens
påstående är uppenbart
oriktigt eller om påståendet har prövats
i ärendet om avvisning eller i ett
ärende som avses i 4 kap. 7 § eller 7
kap. 15 §.

Vad som sägs i andra stycket om
hinder för omedelbar verkställighet

1988/89: SRJ19

105

Regeringens förslag

Reservantens förslag

1988/89: SfU 19

gäller även, när utlänningen förklarar
att han inte vill återvända till
hemlandet på grund av de politiska
förhållandena där. Förordnande om
omedelbar verkställighet får dock
meddelas om de skäl som utlänningen
åberopar för att inte vilja
återvända till hemlandet kan lämnas
utan avseende, eller, när utlänningen
skall sändas till ett annat
land än hemlandet, om det är uppenbart
att han inte löper risk att
sändas vidare till hemlandet eller
om utlänningens invändningar redan
har prövats i ärendet om avvisning
eller i ett ärende som avses i 4
kap. 7 § eller 7 kap. 15 §.

Beslut om omedelbar verkställighet får meddelas senare än tre månader
efter utlänningens ankomst till Sverige bara om synnerliga skäl talar för
detta.

37. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (mom. 41)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”Sf36 yrkande 11.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör, såsom anförs i motionerna Sf35 (yrkande
16) och Sf545 (yrkande 7, delvis), ett beslut om avvisning aldrig få
verkställas förrän det vunnit laga kraft.

dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

41. beträffande omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf35 yrkande 16 och
1988/89: Sf545 yrkande 7 i denna del och med anledning av motionerna
1988/89: Sf29 yrkandena 1 och 12, 1988/89: Sf33 yrkande 4,

1988/89: SG5 yrkande 8, 1988/89: SB6 yrkande 11 och

1988/89: Sf362 i denna del avslår 8 kap. 7 och 8 §§ förslaget till utlänningslag,

38. Tidsfrister för verkställighet (mom. 42)

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 61 slutar med ”Sf502 yrkande 15.” bort ha följande lydelse: Enligt

FN:s flyktingkonvention skall en asylsökande ha rätt till skäligt
rådrum vid utvisning bl. a. för att den som inte vill återvända till hemlandet
skall få tid att förbereda resa till annat asylland. Regeringsförslaget om
tidsfrister för verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut kan betyda 106

att människor som bott i Sverige i flera år riskerar att få mycket litet tid på
sig att ta farväl, packa ihop och leta efter en fristad i något annat land. Den
asylsökande måste enligt utskottets mening ges tid och möjlighet att lämna
landet under värdiga former, och utskottet anser att tidsfristen normalt
bör uppgå till fyra veckor i fråga om ett avvisningsbeslut som fattats av
regeringen.

Vad utskottet sålunda anfort bör med bifall till motionerna Sf36 yrkande
10 och Sf502 yrkande 15 ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses
också i viss mån motion Sf29 yrkande 16.

dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

42. beträffande tidsfrister för verkställighet
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf36 yrkande 10 och
1988/89: Sf502 yrkande 15 och med anledning av propositionen och
motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena 15 och 16 och 1988/89: Sf35 yrkande
15

dels antar 8 kap. 12 § förslaget till utlänningslag,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

39. Tidsfrister för verkställighet (mom. 42)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 61 slutar med ”Sf502 yrkande 15.” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottets mening är de av regeringen föreslagna tidsfristerna för
en utlänning som avvisats eller utvisats att lämna landet alldeles för kort,
särskilt som fristerna i fråga om beslut av regeringen löper oavsett om utlänningen
fått del av beslutet eller inte. Utskottet anser att förslaget i 8 kap.
12 § om tidsfrister bör avslås. Utlänningen bör såsom anförs i motion Sf29
enligt utskottets uppfattning få skälig tid för att avveckla sin vistelse i landet
på ett humant sätt från delgivningen av ett lagakraftägande avlägsnandebeslut.

dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

42. beträffande tidsfrister för verkställighet
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkandena 15 och 16
och med anledning av motionerna 1988/89: S05 yrkande 15,
1988/89: SD6 yrkande 10 och 1988/89: Sf502 yrkande 15,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels avslåi 8 kap. 12 § förslaget till utlänningslag,

1988/89: SfU 19

107

40. Tidsfrister för verkställighet (mom. 42)

1988/89: SfU 19

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 61 slutar med ”Sf502 yrkande 15.” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottets uppfattning bör tidsfristen för verkställighet av ett avlägsnandebeslut
räknas från den dag då utlänningen fått beslutet i sin
hand. Detta bör med bifall till motion Sf35 yrkande 15 ges regeringen till
känna.

dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

42. beträffande tidsfrister för verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 15 och med
anledning av propositionen och motionerna 1988/89: Sf29 yrkandena
15 och 16, 1988/89: Sf36 yrkande 10 och 1988/89: Sf502 yrkande 15
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 8 kap. 12 § förslaget till utlänningslag,

41. Familjesplittring vid verkställighet (mom. 43)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”yrkande 18.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det inte godtagbart att familjer splittras genom att föräldrar
avvisas eller utvisas medan deras barn gått under jorden. Regeringen
bör därför vidta sådana åtgärder att familjesplittring helt kan undvikas.

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf502 yrkande 18
ges regeringen till känna.

dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

43. beträffande familjesplittring vid verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 18 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. Ny prövning vid verkställighet (mom. 44)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 63 slutar med ”yrkande 9.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det inte vara godtagbart att nuvarande regler om att polismyndigheten
skall överlämna verkställighetsärenden till invandrarverket
vid invändning om verkställighetshinder tas bort och ersätts med möjligheten
att få en ny ansökan om asyl prövad av invandrarverket. Denna
möjlighet är enligt utskottets mening alltför begränsad.

dels att moment 44 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

108

44. beträffande ny prövning vid verkställighet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 9 och med
anledning av propositionen

dels antar 2 kap. 5 § förslaget till utlänningslag med den ändringen att
tredje stycket utgår,

dels antar två nya paragrafer, 8 kap. 17 och 18 §§, av följande lydelse:

8 kap.

17 §

Om en utlänning, när verkställighet skall ske av avvisning eller utvisning
enligt 4 kap. 1 — 3 eller 11 §, påstår att han i det land till vilket han skulle
komma att sändas löper risk att

1. bli utsatt för politisk förföljelse eller

2. bli sänd till en krigsskådeplats eller straffad för att han har övergett en
krigsskådeplats eller annars har vägrat att fullgöra krigstjänstgöring,
skall ärendet överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt
skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, om utlänningen påstår att
han i det landet inte är skyddad mot att sändas till ett land där han löper
denna risk.

Ärendet skall inte överlämnas, om utlänningens påstående är uppenbart
oriktigt. Inte heller skall ärendet överlämnas, om påståendet har prövats i
ärendet om avvisning, i samband med utvisningsbeslut enligt 4 kap. 3 §
eller i ett ärende som avses i 4 kap. 7 § eller 7 kap. 15 §.

18 §

Vad som sägs i 17 § om överlämnande av ärende gäller även, när utlänningen
förklarar att han inte vill återvända till hemlandet på grund av de
politiska förhållandena där.

Ärendet skall inte överlämnas, om de skäl som utlänningen åberopar för
att inte vilja återvända till hemlandet kan lämnas utan avseende, eller, när
utlänningen skall sändas till ett annat land än hemlandet, om det är uppenbart
att han inte löper risk att sändas vidare till hemlandet. Inte heller skall
ärendet överlämnas om utlänningens invändningar mot verkställigheten
redan har prövats i ärendet om avvisning, i samband med utvisningsbeslut
enligt 4 kap. 3 § eller i ett ärende som avses i 4 kap. 7 § eller 7 kap. 15 §.

43. Behandling av ny ansökan (mom. 45)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 böljar med ”Utskottet
utgår” och slutar med ”6 behövs.” bort ha följande lydelse:

I propositionen framhålls att vid en ny ansökan om uppehållstillstånd
det naturligtvis är viktigt att denna handläggs snabbt. Härvid kan risker
föreligga för att behandlingen av ärendet blir summarisk och att nya skäl
inte blir tillräckligt belysta. Större effektivitet får enligt utskottets mening
inte innebära att rättssäkerheten sätts ur spel. Det anförda bör med bifall
till motion Sf33 yrkande 6 ges regeringen till känna.

dels att moment 45 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

45. beträffande behandling av ny ansökan

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf33 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89: SfU 19

109

44. Inhibition (mom. 46)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”Utskottet
godtar” och slutar med ”yrkande 17.” bort ha följande lydelse:

Det kan enligt utskottets mening inte godtas att frågan om inhibition av
ett beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet
skall prövas av samma myndighet som meddelat beslutet. Frågan om inhibition
av sådana beslut av invandrarverket bör därför fattas av invandrarministern.

dels att moment 46 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

46. beträffande inhibition
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 17 och med
anledning av propositionen samt med avslag på motion 1988/89: SD5
yrkandena 17 och 18

antar 8 kap. 9 och 10 §§ förslaget till utlänningslag med den ändringen
att 9 § erhåller följande såsom Reservantens förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag Reservantens förslag

8 kap.
9§

Om en utlänning har överklagat
ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet
enligt 8 §, skall statens invandrarverk
pröva om verkställigheten
av beslutet tills vidare skall avbrytas
(inhibition). I samband med
omprövning av ett avvisningsbeslut
med ett sådant förordnande skall
invandrarverket pröva om inhibition
skall meddelas.

Om en utlänning har överklagat
ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet
enligt 8 §, skall det statsråd
som har till uppgift att föredra ärenden
enligt denna lag pröva om verkställigheten
av beslutet tills vidare
skall avbrytas (inhibition). I samband
med omprövning av ett avvisningsbeslut
med ett sådant förordnande
skall invandrarverket pröva
om inhibition skall meddelas.

45. Inhibition (morn. 46)

— vid avslag på reservation 37 —

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”och 18.” bort ha följande lydelse:

Beslut om avvisning eller utvisning bör enligt utskottets uppfattning alltid
inhiberas vid överklagande eller vid prövning av ny ansökan.

dels att moment 46 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

46. beträffande inhibition
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkandena 17 och 18
och med anledning av propositionen och motion 1988/89: Sf29 yrkande
17 antar 8 kap. 9 och 10 §§ förslaget till utlänningslag med den

1988/89: SfU 19

110

ändringen att lagrummen erhåller följande såsom Reservantens förslag
betecknade lydelse.

Regeringens förslag Reservantens förslag

8 kap.
9§

Om en utlänning har överklagat
ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet
enligt 8 §, skall statens invandrarverk
pröva om verkställigheten
av beslutet tills vidare skall
avbrytas (inhibition). I samband
med omprövning av ett avvisningsbeslut
med ett sådant förordnande
skall invandrarverket pröva om inhibition
skall meddelas.

Om en utlänning har överklagat
ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet
enligt 8 §, skall statens invandrarverk
besluta att verkställigheten
av beslutet tills vidare skall
avbrytas (inhibition).

10 §

Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 §
tredje stycket, skall statens invandrarverk
besluta om inhibition av
det tidigare meddelade beslutet om
avvisning eller utvisning.

Vid prövning av en ansökan om
uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt
ett beslut som har vunnit laga kraft,
får statens invandrarverk besluta
om inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.

Regeringen får, vid prövning av en fråga om upphävande av en domstols
dom eller beslut om utvisning eller vid omprövning av ett beslut om utvisning
enligt 4 kap. 11 §, besluta om inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.

Om det finns särskilda skäl, får
invandrarverket också i andra fall
än som angetts i första stycket besluta
om inhibition.

46. Preskription (mom. 47)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 20.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte den i propositionen uttalade uppfattningen att preskriptionstiden
bör förlängas.

dels att moment 47 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

47. beträffande preskription
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf35 yrkande 20 och med
anledning av propositionen antar 8 kap. 15 § förslaget till utlänningslag
med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom Reservantens
förslag betecknade lydelse.

1988/89: SfU 19

lil

Regeringens förslag

Reservantens förslag

1988/89: SfU 19

8 kap.
15 §

Ett beslut om avvisning eller utvisning,
som inte har meddelats av
allmän domstol, upphör att gälla,
om det inte har verkställts inom
fyra år från det att beslutet vann
laga kraft.

Om en utlänning inte har kunnat
anträffas för verkställighet av ett
beslut enligt första stycket inom fyraårstiden,
och frågan om verkställighet
fortfarande får ske kommer
upp därefter, skall beslutet anses
verkställt enligt 14 § inom fyraårstiden,
om inte annat visas.

Ett beslut om avvisning eller utvisning,
som inte har meddelats av
allmän domstol, upphör att gälla,
om det inte har verkställts inom två
år från det att beslutet vann laga
kraft.

Om en utlänning inte har kunnat
anträffas för verkställighet av ett
beslut enligt första stycket inom
tvåårstiden, och frågan om verkställighet
fortfarande får ske kommer
upp därefter, skall beslutet anses
verkställt enligt 14 § inom tvåårstiden,
om inte annat visas.

47. Transportörers kostnadsansvar (mom. 48)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 67 slutar med ”yrkande 12.” bort ha följande lydelse:

Det i propositionen föreslagna ökade ansvaret för den som transporterar
utlänningar utan erforderliga tillstånd är enligt utskottets mening inte acceptabelt.
Förslaget innebär, som utskottet framhöll vid behandlingen av
ett liknande förslag i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU
1985/86:21, att svenska myndigheters befogenheter att pröva skälen för
asyl läggs över på olika transportföretag och att man försvårar för asylsökande
att ta sig hit. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till propositionen
i denna del och tillstyrker bifall till motionerna Sf29 yrkande 8,
Sf30 yrkande 5 i denna del, Sf35 yrkande 1 och Sf36 yrkande 12.

dels att moment 48 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

48. beträffande transportörers kostnadsansvar
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 8,
1988/89: SOO yrkande 5 i denna del, 1988/89: Sf35 yrkande 1 och
1988/89: S06 yrkande 12 och med anledning av propositionen
antar 8 kap. 6 § och 9 kap. 2 § förslaget till utlänningslag med den
ändringen att lagrummen erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknade lydelse:

112

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

1988/89: SfU 19

8 kap.

6§

Om en utlänning som har kommit
till Sverige med ett fartyg eller
ett luftfartyg avvisas därför att han
saknar pass eller de tillstånd som
krävs för att resa in i landet eller
medel för sin hemresa, får han föras
tillbaka till detta eller sättas ombord
på ett annat fartyg eller luftfartyg
med samma ägare eller brukare
(transportören). Om det är
nödvändigt att bevakningspersonal
följer med skall även den ges plats
på fartyget eller luftfartyget.

Vägrar befälhavaren på fartyget
eller luftfartyget att ta emot utlänningen
eller bevakningspersonalen,
får polismyndigheten förelägga ho -

Om en utlänning som har kommit
till Sverige med ett fartyg eller
ett luftfartyg avvisas därför att han
saknar pass eller de tillstånd som
krävs för att resa in i landet eller
medel för sin hemresa, får han föras
tillbaka till detta eller sättas ombord
på ett annat fartyg eller luftfartyg
med samma ägare eller brukare
(transportören), om fartyget
eller luftfartyget skall avgå omedelbart
eller inom den närmaste tiden.

Vägrar befälhavaren på fartyget
eller luftfartyget att ta emot utlänningen,
får polismyndigheten förelägga
honom vite.

nom vite.

Första stycket gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett
land dit utlänningen inte får sändas enligt 1 — 4 §§.

9 kap.

2§

Om en utlänning som har kommit
till Sverige med ett fartyg eller
ett luftfartyg avvisas därför att han
saknar pass eller de tillstånd som
krävs för att resa in i landet eller
medel för sin hemresa, är transportören
skyldig att ersätta staten för
kostnaden för utlänningens resa
från Sverige samt för resekostnaden
från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal
som behöver följa
med.

Denna skyldighet kan transportören
helt eller delvis befrias ifrån, om

1. han visar att han har haft skälig
anledning att anta att utlänningen
hade rätt att resa in i Sverige,
eller

2. det med hänsyn till kostnadens
storlek eller av andra skäl framstår
som uppenbart oskäligt att kräva ut
kostnaden.

Om en utlänning enligt 8 kap. 6 §
förs tillbaka till det fartyg eller luftfartyg
med vilket han kommit till
Sverige eller sätts ombord på ett annat
fartyg eller luftfartyg med
samma ägare eller brukare är transportören
skyldig att utan ersättning
av staten föra utlänningen ut ur Sverige.

113

8 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

48. Tillämpningen av viss straffbestämmelse (mom. 50)

Sigge Godin (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”yrkande 13.” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Sf36 kan det vara svårt att leda i bevis vad som
är vinningssyfte vid organisation av asylsökandes resor. Risken finns att
flyktvägar stängs för dem som skyndsamt måste lämna sitt land. Regeringen
bör därför enligt utskottets mening följa tillämpningen av denna
betämmelse och återkomma med en informativ redovisning härom till
riksdagen, lämpligen i de årligen återkommande skrivelserna om flyktingpolitiken.

dels att moment 50 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

50. beträffande tillämpningen av viss straffbestämmelse

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf36 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

49. Socialnämnds uppgiftsskyldighet (mom. 51)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 böijar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”denna del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att socialnämnd inte bör ha någon skyldighet att lämna
ut uppgifter om utlänningars personliga förhållanden i ärenden om uppehållstillstånd
eller i ärenden om verkställighet av beslut om avvisning eller
utvisning. Propositionen i denna del bör därför avslås.

dels att moment 51 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

51. beträffande socialnämnds uppgiftsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf29 yrkande 13 i denna
del avslår 11 kap. 6 § första stycket förslaget till utlänningslag,

50. Uppgiftsskyldighet för hälso- och sjukvårdsmyndighet
(mom. 52)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 böijar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”yrkande 23.” bort ha följande lydelse:
Förslaget att sekretessen hos hälso- och sjukvårdsmyndighet skall kunna
brytas gentemot invandrarmyndigheterna om en utlänning i ett ärende enligt
utlänningslagen åberopar intyg om sin hälsa bör enligt utskottets mening
av integritetsskäl inte genomföras.

dels att moment 52 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

52. beträffande uppgiftsskyldighet för hälso- och sjukvårdsmyndighet

1988/89: SfU19

114

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 13 i
denna del och 1988/89: Sf35 yrkande 23 avslår 11 kap. 6 § andra stycket
förslaget till utlänningslag,

51. Offentligt biträde till asylsökande (mom. 53)

Sigge Godin (fp), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp) och
Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med ”Motion
Sf532” och slutar med ”yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

De flesta asylsökande befinner sig vid första förhöret med polisen i ett
omtumlat tillstånd. Därvid kan ett offentligt biträde hjälpa den asylsökande
att ange sina asylskäl och därigenom underlätta såväl själva förhöret
som utredningen i övrigt. Om utredningen på detta sätt är av god kvalitet
från böljan kan enligt utskottets mening väntetiden kraftigt förkortas eftersom
antalet överklaganden minskar. Alla asylsökande bör därför ges tillgång
till offentligt biträde redan vid gränsen. Utskottet anser att en sådan
åtgärd är den viktigaste reformen för större rättssäkerhet vid gränsen.

Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att moment 53 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

53. beträffande offendigt biträde till asylsökande

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf502 yrkande 9 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf33 yrkande 7, 1988/89: Sf35 yrkande
5 i denna del och 1988/89: Sf532 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

52. Beslut om rättshjälp (mom. 54)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med ”Fördelarna
med” och på s. 74 slutar med ”Sf35 yrkande 7.” bort ha följande lydelse:
Fördelarna med att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågan till
den myndighet som handlägger asylärendet är enligt utskottets mening inte
så stora att de överväger de principiella betänkligheterna. Den myndighet
som handlägger asylärendet kan lätt uppfattas som motpart till den asylsökande,
och utskottet anser därför att beslut om rättshjälp alltjämt bör fattas
av rättshjälpsnämndema.

dels att moment 54 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

54. beträffande beslut om rättshjälp

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89: Sf29 yrkande 18 och
1988/89: SO 5 yrkande 7 och med anledning av propositionen antar
det av utskottet framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1989:000) om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) med den ändringen
att 43 § andra stycket skall ha den som Nuvarande lydelse betecknade
lydelsen,

1988/89: SfU 19

115

53. Kommunarrest (mom. 56)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

1988/89: SfU 19

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”Sf510 yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör översynen av utlänningslagen leda till
att den s. k. terroristparagrafen stryks. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 56 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

56. beträffande kommunarrest
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf510 yrkande 3 och med
anledning av motionerna 1988/89: Sf528, 1988/89: Sf539 yrkande 1,
1988/89: Sf542 och 1988/89: Sf545 yrkande 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

54. Bakgrund till terroriststämpling (mom. 58)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ”Av motion”
och slutar med ”denna del.” bort ha följande lydelse:

Behandlingen av kurderna i Sverige fläckas svårt av händelserna kring
spaningarna efter Olof Palmes mördare. Ingenting har dock framkommit
eller framlagts som kan motivera den svenska regeringens terroriststämpel
på PKK eller den mångåriga kommunarrest som nio kurder i Sverige fortfarande
utsätts för. Detta är enligt utskottets mening en skamfläck för Sverige,
och riksdagen bör agera i frågan. Regeringen bör inför riksdagen och
svenska folket redovisa vilket material terroriststämpeln grundas på, vad
de kommunarresterade anklagas för och vilka bevis som åberopas när kurder
anklagas för mordet på Olof Palme.

Det anförda bör med bifall till motion Sf531 ges regeringen till känna.

dels att moment 58 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

58. beträffande bakgrund till terroriststämpling
att riksdagen med bifall till motion 1988/89: Sf531 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

55. Åtgärder för den kurdiska folkgruppen (mom. 59)

Margo Ingvardsson (vpk) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ”1 fråga”
och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Det borde vara en moralisk förpliktelse för riksdagen att själv uttala eller
begära av regeringen att den vidtar åtgärder så att den skada som åsamkats
kurderna som grupp i Sverige genom den obevisade kopplingen till mordet
på Olof Palme kan minskas.

dels att moment 59 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

59. beträffande åtgärder för den kurdiska folkgruppen

116

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:U521 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

Särskilda yttranden

1. Uppehålls- och arbetstillstånd i vissa fall

Gullan Lindblad, Hans Dau och Bertil Persson (alla m) anför:

När det gäller frågor kring utomnordisk arbetskraftsinvandring anser vi
det angeläget att sträva mot en mera positiv behandling av invandrare som
skaffat sig en kvalificerad yrkesutbildning i vårt land och efter avlagd examen
önskar utöva sitt yrke i Sverige. Inte minst gäller detta när det handlar
om områden där det råder arbetskraftsbrist i Sverige och där utbildningen
inte förmedlats som ett led i den svenska biståndspolitiken.

Inom ramen för ett alltmera integrerat Europa kommer efter hand synen
på invandring, inte minst av kvalificerad arbetskraft, att utvecklas i en mer
positiv inriktning.

Då motionen endast upptar en yrkeskategori avstår vi för närvarande
från att reservera oss men avser att återkomma i frågan.

2. De facto-flyktingar

Gullan Lindblad, Hans Dau och Bertil Persson (alla m) anför:

Redan i böljan av innevarande vårsession framförde vi i motion Sf547 av
Sten Svensson m. fl. ett flertal förslag i fråga om flykting- och invandrarpolitiken.
En av de frågor vi aktualiserade gäller rätten till asyl och den regel
i den nuvarande utlänningslagen som tar sikte på flyktingliknande skäl,
dvs. 6 §.

Regeln, som inte har någon motsvarighet i andra länder, innebar att icke
konventionsflyktingar erhåller betydande möjligheter till politisk asyl.
Dessa s. k. de facto-flyktingar får i praktiken t. o. m. större rättigheter än
konventionsflyktingar genom att principen om första asylland endast kan
tillämpas på de senare.

Lagstiftningen bör vara klar och entydig och dessutom ta hänsyn till de
möjligheter Sverige har att ge flyktingarna rimliga villkor såväl vid negativa
som positiva beslut. Mot bl. a. den bakgrunden har vi förordat i motionen
att 6 § slopas samtidigt som rätten till politisk asyl enligt flyktingkonventionen
(3 §) och enligt utlänningsförordningens stadganden om humanitära
skäl vidgas genom en generös tolkning.

Vidare bör den flyktingkvot som gäller genom FN:s flyktingkommissarie
överförda flyktingar ökas.

Regeringen föreslår nu en i allt väsentligt förtjänstfull omkonstruktion
av utlänningslagen till ett klart och entydigt regelverk. Ambitioner har
ställts upp för att påtagligt förkorta väntetiderna. För detta ändamål har
riksdagsmajoriteten beslutat om resursförstärkningar.

Dessutom tolkar vi utskottets skrivning beträffande flyktingkvoten så att

1988/89: SfU 19

117

möjligheterna att använda kvoten till att överfora den som behöver skydd
i stort tillgodoser vårt förslag på den punkten.

Allt detta medför att motivet för vårt yrkande om ett slopande av regeln
om rätt till asyl av flyktingliknande skäl inte längre har samma styrka som
tidigare. I huvudsak uppfylls de önskemål som ligger bakom vårt krav på
ett borttagande av 6 § i den nu gällande utlänningslagen.

Vi noterar för övrigt med tillfredsställelse att regeringens förslag till ny
utlänningslag har betydande likheter med den typ av lagstiftning som invandrarpolitiska
kommittén (IPOK) ursprungligen företrädde.

3. Flyktingkvoten

Gullan Lindblad, Hans Dau och Bertil Persson (alla m) anför:

Vi anser att den svenska flyktingkvoten bör användas för att möjliggöra en
ökad överföring till Sverige av den stora mängd flyktingar som befinner sig
i flyktingläger på olika håll i världen. Den i motion Sf34 föreslagna ökningen
av flyktingkvoten har motiverats med att svenska beskickningar
behöver kunna hjälpa människor som omgående behöver lämna sitt land.
Utskottets skrivning visar på möjligheten att använda kvoten till att överföra
dem som behöver skydd i vårt land till Sverige. Vidare utgår utskottet
från att regeringen beaktar detta behov. Vi finnér därför inte skäl att nu
reservera oss i frågan.

4. Riktlinjer för bevisvärdering

Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anför:

Vi delar den uppfattning som förs fram i motion Sf33 att det är viktigt att
vägledande riktlinjer anges för hur utlänningslagen skall tolkas och hur
bevisvärderingen i asylärenden skall ske. Med hänsyn till den dokumentation
och spridning av praxis som nu kan väntas ske genom invandrarverkets
försorg avstår vi från att reservera oss i frågan.

5. Muntlig handläggning

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anför:

Vi välkomnar förslaget att särskilda regler skall införas om muntlig handläggning
i asylärenden. Tillsammans med den nya organisationen för invandrarverket
och dess hantering av asylärenden förbättras härigenom
möjligheterna till en korrekt bedömning av asylärendena. Vi utgår från att
muntlig handläggning kommer att användas i största möjliga utsträckning
och delar utskottets bedömning att resultatet av den nya handläggningsordningen
bör avvaktas. Vi avstår därför nu från att reservera oss i frågan.

1988/89: SfU 19

118

6. Kommunarrest

1988/89: SfU 19

Sigge Godin och Maria Leissner (båda fp) anför:

I ett flertal motioner som behandlas av utskottet har påtalats orimligheter
i de nuvarande terroristbestämmelserna. Vi delar uppfattningen att bestämmelserna
bör avskaffas. Med hänsyn till den pågående översynen av
terroristlagstiftningen har vi dock inte nu något yrkande i frågan.

119

I propositionen framlagda lagförslag

1 Förslag till
Utlänningslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Kraven för utlänningars vistelse i Sverige m. m.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges regler för utlänningars inresa, utresa, vistelse i Sverige
och arbete i Sverige som anställd samt för rätten till asyl här. 1 lagen anges
också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur
landet.

Lagen skall tillämpas så, att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad
som är nödvändigt i vaije enskilt fall.

Passkrav

2 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass.
Regeringen får föreskriva undantag från kravet på passinnehav.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens invandrarverk
föreskriver vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen
föreskriver vidare i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för
utlänningar.

Viseringskrav

3 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om
inte utlänningen har uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge.

Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på visering.

Krav på uppehållstillstånd

4 § En utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader skall ha
uppehållstillstånd, om inte utlänningen är medborgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på uppehållstillstånd.
Regeringen får också föreskriva krav på uppehållstillstånd redan
efter en kortare vistelsetid i Sverige än tre månader.

Krav på arbetstillstånd

5 § En utlänning skall ha tillstånd för att arbeta i Sverige på grund av
anställning här eller utomlands (arbetstillstånd), om inte utlänningen har
permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge.

Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på arbetstillstånd.

2 kap. Närmare om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd
Visering

1 § Visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss
kortare tid.

Visering får ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle, om inte
annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Visering får begränsas
även i övrigt och får förenas med de villkor som kan behövas.

U ppehållsti llstånd

2 § Uppehållstillstånd innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige
under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).

3 § Enligt bestämmelserna i 3 kap. skall en utlänning i vissa fall ges
uppehållstillstånd i Sverige.

4 § Uppehållstillstånd får ges till

1. en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller
som annars har särskild anknytning till Sverige,

2. en utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige, eller

3. en utlänning som har fått arbetstillstånd eller som har sin försörjning
ordnad på något annat sätt.

Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.

5 § Om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan om uppehållstillstånd
görs eller prövas, får ansökan inte bifallas.

Detta gäller dock inte om

1. utlänningen har rätt till asyl här,

2. utlänningen skall återförena sig med en nära familjemedlem som är
stadigvarande bosatt i Sverige och som han tidigare har sammanlevt med
utomlands, eller

3. det annars finns särskilda skäl.

Om utlänningen skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har
vunnit laga kraft, får dock en ansökan om uppehållstillstånd från honom
bifallas bara om ansökan grundar sig på omständigheter som inte har
prövats förut i ärendet om hans avvisning eller utvisning och om

1. utlänningen har rätt till asyl här, eller

2. det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.

Arbetstillstånd

6 § Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag eller
vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

I fråga om arbetstillstånd tillämpas 5§ första och andra stycket på
motsvarande sätt.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.

Beslutande myndigheter

7 § Beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas
av statens invandrarverk. Beslut om visering och uppehållstillstånd får
meddelas också av utrikesdepartementet.

Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, invandrarverket
får ge andra myndigheter rätt att besluta om sådana tillstånd.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

121

8 § Att regeringen i vissa fall kan besluta om tillstånd framgår av 7 kap.
5, 11 och 16 §§.

Återkallelse av tillstånd

9 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall återkallas, om
utlänningen har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Återkallelse
skall dock inte ske, om det kan antas att den oriktiga uppgiften inte har
inverkat på tillståndsbeslutet eller om andra särskilda skäl talar emot det.

10 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas, om
utlänningen medvetet har lämnat andra oriktiga uppgifter än om sin
identitet eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse
för att få tillståndet. Återkallelse får även ske om det finns andra särskilda
skäl, i fråga om uppehållstillstånd dock endast om utlänningen ännu inte
har rest in i Sverige.

11 § Om utlänningen har rest in i landet, får ett uppehållstillstånd återkallas 1.

om han inte försöijer sig på ett ärligt sätt eller bedriver sådan verksamhet
som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd,

2. om han på grund av ett tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i
något annat nordiskt land, eller

3. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan
antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
i Sverige eller i något annat nordiskt land.

Återkallelse enligt första stycket får endast ske om frågan har väckts
innan utlänningen har varit bosatt här i två år med uppehållstillstånd.

12 § Ett permanent uppehållstillstånd skall återkallas om utlänningens
bosättning i Sverige upphör.

13 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av
statens invandrarverk. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet
som har meddelat viseringen eller av invandrarverket. Uppehållstillstånd
eller visering som har beviljats av utrikesdepartementet får återkallas
endast av departementet.

3 kap. Asyl
Definitioner

1 § Med asyl avses i denna lag uppehållstillstånd som beviljas en utlänning
därför att

1. han är flykting,

2. han är krigsvägrare, eller

3. han, utan att vara flykting, inte vill återvända till sitt hemland på
grund av de politiska förhållandena där och kan åberopa tungt vägande
omständigheter till stöd för detta.

2 § Med flykting avses i denna lag en utlänning som befinner sig utanför
det land, som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en
viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfatt -

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

122

ning, och sorn inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av
detta lands skydd.

Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl
befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort
och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

3 § Med krigsvägrare avses i denna lag en utlänning som har övergett en
krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i
Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.

Rätten till asyl

4 § En utlänning som avses i 1 § har rätt till asyl.

Asyl får dock vägras om

1. det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet
eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte
bevilja asyl,

2. det beträffande en utlänning som omfattas av 1 § 2 eller 3 finns
särskilda skäl att inte bevilja asyl,

3. utlänningen har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och
kan sändas åter till något av dessa länder i enlighet med en överenskommelse
mellan Sverige och det landet, såvida det inte är uppenbart att han
inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,

4. utlänningen i annat fall före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i
ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats
eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där
han inte har motsvarande skydd, eller

5. utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är
skyddad på det sätt som anges i 4.

Regeringen får föreskriva undantag från andra stycket 4 för de fall då
utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas
att få sin ansökan om asyl prövad här.

När flyktingskap upphör

5 § En flykting upphör att vara flykting om han

1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han är
medborgare,

2. efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på
nytt,

3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land, som avses i 2§,
eller

5. inte längre befinner sig i en sådan situation att han kan anses som
flykting enligt 2 § och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av det
lands skydd, där han är medborgare eller där han som statslös tidigare hade
sin vistelseort.

Flyktingförklaring

6 § På begäran av en flykting skall statens invandrarverk antingen i
samband med att uppehållstillstånd beviljas eller därefter ange att han är
flykting (flyktingförklaring).

En flyktingförklaring skall återkallas av invandrarverket, om det framkommer
att utlänningen inte längre är att anse som flykting enligt 2§.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

123

Resedokument

7 § För flyktingar och statslösa utfärdar statens invandrarverk en särskild
legitimationshandling för resor utanför Sverige (resedokument) enligt
de föreskrifter som regeringen meddelar.

4 kap. Avvisning och utvisning
Avvisning

1 § En utlänning får avvisas

1. om han saknar pass när pass krävs för inresa eller vistelse i Sverige,

2. om han saknar visering, uppehållstillstånd eller annat tillstånd som
krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,

3. om det vid hans ankomst till Sverige framkommer att han tänker
besöka något annat nordiskt land men saknar erforderligt tillstånd att resa
in dit, eller

4. om han vid inresan antingen undviker att lämna polismyndigheten
begärda uppgifter eller till polismyndigheten medvetet lämnar oriktiga
uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medvetet
förtiger någon sådan omständighet.

Avvisning enligt forsta stycket får inte ske av den som vid ankomsten till
Sverige hade eller som därefter, under en tid, har haft ett uppehållstillstånd
som har upphört att gälla.

2 § En utlänning får vidare avvisas

1. om det kan antas att han kommer att sakna tillräckliga medel för sin
vistelse i Sverige eller i något annat nordiskt land, som han tänker besöka,
samt för sin hemresa,

2. om han tänker söka sitt uppehälle i Sverige eller i något annat nordiskt
land och det kan antas att han inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt
eller att han kommer att bedriva sådan verksamhet som kräver arbetstillstånd
utan att ha sådant tillstånd,

3. om han på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i
något annat nordiskt land,

4. om det med hänsyn till hans tidigare verksamhet eller i övrigt kan
antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner
har föreskrivits att avvisning kan ske.

En utlänning får avvisas även i andra fall när det har begärts av den
centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas
att han annars beger sig till det landet.

Avvisning enligt denna paragraf får inte ske senare än tre månader efter
utlänningens ankomst till Sverige och inte om utlänningen har visering
eller uppehållstillstånd.

Utvisning när uppehållstillstånd upphört att gälla

3 § En utlänning får utvisas ur Sverige, om han upphåller sig här efter
det att hans uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats.

Handläggning av ärenden om avvisning och utvisning enligt 1 — 3 §§

4 § Statens invandrarverk skall pröva ärenden om avvisning om

1. utlänningen söker asyl här,

2. utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl här,

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

124

3. utlänningen kan komma att avvisas med stöd av 2§ andra stycket,
eller

4. utlänningen utan avbrott har vistats i Sverige mer än tre månader
efter ankomsten när frågan väcks om hans avvisning.

I andra fall skall polismyndigheten pröva frågan om avvisning.

Om polismyndigheten anser det tveksamt om avvisning bör ske, skall
ärendet överlämnas till statens invandrarverk.

5 § Beslut om utvisning enligt 3 § meddelas av statens invandrarverk.

6 § Om en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller ett uppehållstillstånd
återkallas medan utlänningen befinner sig i Sverige skall samtidigt
beslut meddelas om avvisning eller utvisning, om inte synnerliga skäl talar
mot detta.

Utvisning på grund av brott

7 § En utlänning får också utvisas ur Sverige,

1. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än
ett år, eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn
som utlänningen har dömts till för ett sådant brott, eller

2. om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar som har utfärdats med stöd av lagen,
samt omständigheterna vid brottet är försvårande eller utlänningen under
de senaste två åren före brottet har begått brott av samma slag.

Utlänningen får dock utvisas endast om det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att
fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant
att han inte bör få stanna kvar.

8 § Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

9 § När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att förändra en
påföljd, som en utlänning har dömts till förutom utvisning, får domstolen
även meddela det beslut beträffande utvisningen, som förändringen av
påföljd ger anledning till.

Vissa begränsningar för utvisning på grund av brott

10 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7§,
skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt
till hur länge han har vistats i Sverige.

En utlänning som hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd
sedan minst två år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige
sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma
gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna
tidpunkten hade varit bosatt här sedan minst två år.

Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att
anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om
han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning
får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet
som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta
att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som
när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

125

Utvisning av hänsyn till rikets säkerhet

11 § När det behövs av hänsyn till rikets säkerhet, får regeringen utvisa
en utlänning eller besluta om inskränkningar och villkor i fråga om utlänningens
vistelseort, byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt.

I ärenden enligt forsta stycket skall förhandling hållas. Därvid tillämpas
reglerna om förhandling i 6 kap.

Beaktande av hinder mot verkställighet

12 § När en fråga om avvisning eller utvisning prövas skall hänsyn tas
till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 8 kap. 1 — 4§§ inte kan
sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att
avgörandet verkställs.

1 beslut som meddelas av regeringen eller statens invandrarverk skall ges
de anvisningar i fråga om verkställigheten som denna prövning kan föranleda.

Återtransport i vissa fall

13 § Om en utlänning, som enligt ett beslut som har meddelats med stöd
av denna lag bara får uppehålla sig i en viss del av landet ändå uppehåller
sig på en annan plats i Sverige, skall han genom polismyndighetens försorg
föras till en plats där han får vistas.

Förbud att återvända till Sverige

14 § När statens invandrarverk beslutar om avvisning eller utvisning,
får beslutet förenas med förbud för utlänningen att under viss tid återvända
till Sverige utan tillstånd av invandrarverket.

En dom eller ett beslut om utvisning enligt 7 eller 11 § skall innehålla
förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan
tidsbegränsning. I domen eller beslutet skall utlänningen upplysas om vilken
dag förbudet upphör att gälla och om den påföljd som överträdelse av förbudet
kan medföra enligt 10 kap. 4§.

Särskilt tillstånd till kort besök i Sverige

15 § En utlänning som med stöd av 14 § har förbjudits att återvända till
Sverige under en viss tid eller för alltid kan av statens invandrarverk ges
särskilt tillstånd att göra ett kort besök här för synnerligen viktiga angelägenheter.
Ett sådant tillstånd kan, om det finns särskilda skäl, ges även på
ansökan av någon annan än utlänningen.

5 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder
Kontroll i samband med inresa och utresa

1 § Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för
polismyndigheten, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen har
meddelat. Utlänningen skall också lämna polismyndigheten de upplysningar
och visa upp de handlingar som är av betydelse för bedömningen av
utlänningens rätt till inresa och vistelse i Sverige.

2 § I samband med inresekontroll får en polisman kroppsvisitera en
utlänning samt undersöka hans bagage, handresgods, handväskor och liknande,
i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlän -

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

126

ningens identitet. Sådan undersökning får också ske för att ta reda på
utlänningens resväg till Sverige, om denna är av betydelse för bedömningen
av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband
med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna
utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar
reser in i Sverige i strid mot bestämmelserna i denna lag eller i en
författning som har utfärdats med stöd av denna lag.

Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndigheten, kustbevakningen
eller med hjälp av en särskilt förordnad passkontrollant, skall
pass och andra handlingar uppvisas för tulltjänstemannen, tjänstemannen
vid kustbevakningen eller passkontrollanten. Dessa har under sådana omständigheter
samma befogenheter som anges i första stycket.

Protokoll skall föras över kroppsvisitation. 1 protokollet skall anges vad
som har förekommit vid visitationen.

Omhändertagande av pass

3 § Om en utlänning vid ankomsten till Sverige eller därefter ansöker
om uppehållstillstånd, får polismyndigheten ta hand om hans pass eller
annan identitetshandling i avvaktan på att han får tillstånd att vistas här
eller lämnar landet.

Omhändertagande av biljetter

4 § En utlännings biljett för resan från Sverige får omhändertas av
polismyndigheten i avvaktan på att utlänningen får tillstånd att vistas i
Sverige eller lämnar landet, om

1. utlänningen saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd
när detta fordras för inresa eller vistelse i Sverige, eller

2. utlänningen kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd.
Biljetten får omhändertas bara om det

dels framstår som sannolikt att utlänningen kommer att vägras tillstånd
att vistas här,

dels finns anledning att anta att utlänningen annars gör sig av med
biljetten och inte själv kan betala kostnaden för sin resa från Sverige.

Polismyndigheten får försöka lösa in biljetten, om den annars skulle
förlora sitt värde. Om inlösen sker, skall omhändertagandet avse de pengar
som då betalas ut.

Fingeravtryck och fotografi

5 § Polismyndigheten får fotografera en utlänning och ta hans fingeravtryck
om

1. utlänningen inte kan styrka sin identitet vid ankomsten till Sverige
eller när han därefter ansöker om uppehållstillstånd, eller

2. det finns förutsättningar att ta utlänningen i förvar.

Kontroll under vistelsen i Sverige

6 § En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en
polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han har
rätt att uppehålla sig i Sverige. Han är också skyldig att efter kallelse av
polismyndigheten komma till myndigheten och lämna uppgifter om sin
vistelse här. Om utlänningen inte gör det, får han hämtas. Om det med

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

127

hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller av annan anledning
kan antas att han inte skulle följa kallelsen, får han hämtas utan föregående
kallelse.

Kontrollåtgärder enligt första stycket får vidtas endast om det finns
anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här eller om
det annars finns särskild anledning till kontroll.

6 kap. Särskilda bestämmelser om förvar och uppsikt m. m.

Kvarhållande för utredning

1 § För utredning i samband med inresa eller utresa eller i samband med
kallelse eller hämtning enligt 5 kap. 6 § får en utlänning hållas kvar, dock
inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om
inte beslut har meddelats om förvar enligt 2 eller 3 §.

Förvar och uppsikt

Förvar av vuxna

2 § En utlänning som har fyllt sexton år får tas i förvar om

1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han därefter
ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan göra sannolikt att den
identitet han uppger är riktig samt hans rätt att få resa in i eller vistas i
Sverige inte kan bedömas ändå, eller

2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att stanna i
Sverige skall kunna genomföras, eller

3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4 kap.

I — 3 eller 11 § eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om
avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar enligt första stycket 3 får meddelas endast om det med
hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter
finns anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller
bedriva brottslig verksamhet i Sverige.

Förvar av barn

3 § En utlänning under sexton år får tas i förvar endast om det är
sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas enligt 4 kap. 1—3 eller

II § eller fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning och det

1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröjas,
eller

2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig verksamhet i
Sverige.

Den som är under sexton år får inte tas i förvar om det är tillräckligt att
han ställs under uppsikt enligt bestämmelserna i 5§ andra stycket.

Om ett barn under sexton år skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller
barnet tas i förvar får åtgärden vidtas endast om det finns synnerliga skäl.

Begränsning av tiden JÖrförvar

4 § En utlänning får inte hållas i förvar med stöd av 2 § första stycket 2
längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning inte hållas kvar i förvar mer än två veckor, om

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

128

det inte finns synnerliga skäl för en längre tid. Om ett beslut om avvisning 1988/89:

eller utvisning har meddelats, får en utlänning dock hållas i förvar i högst Bilaga 1

två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

Uppsikt

5 § En utlänning som har fyllt sexton år kan, under de förutsättningar
som anges i 2 §, i stället för att tas i förvar ställas under uppsikt, om detta är
tillräckligt.

Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig
hos polismyndigheten i orten eller lämna ifrån sig sitt pass eller annan
legitimationshandling eller uppfylla andra särskilda villkor.

Ny prövning

6 § Ett beslut om förvar som avses i 4 § andra stycket skall prövas på nytt
senast två veckor eller, om beslut har meddelats om avvisning eller utvisning,
två månader efter den dag då förvarsbeslutet verkställdes.

Ett beslut om uppsikt skall prövas på nytt inom sex månader från
beslutet.

Om utlänningen hålls kvar i förvar eller fortfarande skall stå under
uppsikt, skall ny prövning fortlöpande ske inom samma tider.

Om ny prövning inte sker inom föreskriven tid upphör beslutet om
förvar eller uppsikt att gälla.

7 § Varje ny prövning av ett beslut om förvar skall föregås av en förhandling.
Detta gäller även ett beslut om uppsikt, om det inte med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller andra omständigheter framstår som
uppenbart att en sådan saknar betydelse.

8 § Om det inte längre finns skäl att hålla utlänningen i förvar eller
under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

Beslutande myndigheter

9 § Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet som handlägger
ett ärende om uppehållstillstånd, avvisning eller utvisning. I ärenden
som handläggs av regeringen får det statsråd, som har till uppgift att
föredra ärenden enligt denna lag, under handläggningen besluta om förvar
eller uppsikt. Beslut att ta eller hålla kvar någon i förvar kan inte fattas av
regeringen. Motsvarande gäller beträffande uppsikt.

Den verkställande myndigheten fattar beslut om förvar eller uppsikt,
när ett beslut om avvisning eller utvisning har lämnats till myndigheten för
verkställighet.

Utan hinder av första stycket får ett beslut om förvar eller uppsikt
meddelas av statens invandrarverk i ett ärende där handlingarna ännu inte
har sänts över till regeringen och av en polismyndighet i ett ärende där
handlingarna inte har överlämnats till invandrarverket.

Polismyndigheten får också fatta beslut om att tillfälligt ta en utlänning i
förvar eller ställa honom under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta
den handläggande myndighetens beslut. Beslut med stöd av detta stycke
skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och
denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar
eller uppsikt skall fortsätta att gälla.

SfU19

129

9 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

10 § Om en utlänning som har tagits i förvar eller står under uppsikt
avvisas eller utvisas, skall den myndighet som fattar beslutet pröva om
utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt.

Regeringen får upphäva beslut om förvar eller uppsikt.

11 § Att en polisman i vissa fall får omhänderta en utlänning i avvaktan
på polismyndighetens beslut om förvar framgår av 11 § polislagen
(1984:387).

Om utlänningskontroll sker under medverkan av tullmyndigheten, kustbevakningen
eller med hjälp av en särskilt förordnad passkontrollant, har
tulltjänstemannen, tjänstemannen vid kustbevakningen eller passkontrollanten
samma rätt att omhänderta en utlänning som polismannen. Omhändertagandet
skall så skyndsamt som möjligt anmälas till en polisman
för prövning av om åtgärden skall bestå.

Bestämmelser om förhandling

12 § Förhandling om förvar eller uppsikt skall hållas inför den myndighet
som beslutar om åtgärden. Denna myndighet får bestämma att förhandlingen
i stället skall hållas av en tingsrätt.

Myndigheten får bestämma att även någon annan än utlänningen skall
höras vid förhandlingen. Om förhandlingen inte hålls vid den myndighet
som skall besluta om förvar eller uppsikt, skall, förutom utlänningen, en
representant för myndigheten vara närvarande.

I ärenden om uppehållstillstånd, avvisning eller utvisning som handläggs
av regeringen, får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden
enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta
om förhandlingen och utse en tingsrätt eller en förvaltningsmyndighet att
hålla den. Därvid gäller andra stycket på motsvarande sätt.

13 § Utlänningen och andra personer som skall höras skall kallas till
förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den tingsrätt eller
förvaltningsmyndighet som håller förhandlingen besluta om hans inställelse.
Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra
dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga
förfall, får tingsrätten eller förvaltningsmyndigheten besluta att han skall
hämtas genom polismyndighetens försorg. Hämtning av någon annan än
utlänningen får dock ske endast om det finns synnerliga skäl.

14 § Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan
inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin
ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

Förhandling vid tingsrätt skall ske enligt bestämmelserna om bevisupptagning
utom huvudförhandling i brottmål i tillämpliga delar. Utöver vad
som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten besluta att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen
kommer fram uppgifter, för vilka hos domstolen gäller sekretess
som anges i sekretesslagen (1980:100).

Förhandling vid förvaltningsmyndighet skall ske enligt bestämmelserna
om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen (1971:291) i tillämpliga
delar.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

15 § För inställelsen vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av
allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn

130

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

7 kap. överklagande m. m.

Rätten att överklaga

1 § Beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag får
överklagas endast om det anges i detta kapitel.

Regeringen får pröva ansökningar om upphävande av en avvisning eller
en utvisning endast i de fall som anges i detta kapitel.

Beslut om avvisning och utvisning

Polismyndighetens beslut

2 § En polismyndighets beslut om avvisning får av utlänningen överklagas
till statens invandrarverk.

Invandrarverkets beslut

3 § Statens invandrarverks beslut i fråga om avvisning eller utvisning
och en i samband därmed behandlad fråga om uppehållstillstånd eller
arbetstillstånd eller återkallelse av sådana tillstånd får av utlänningen
överklagas till regeringen.

Beslut om flyktingförklaring och resedokument

4 § Statens invandrarverks beslut om flyktingförklaring eller resedokument
samt återkallelse av flyktingförklaring får av utlänningen överklagas
till regeringen.

Beslut vid sidan av beslut om avvisning eller utvisning

5 § När statens invandrarverk eller regeringen fattar beslut i ett överklagat
ärende om avvisning eller utvisning, får beslut fattas också i fråga om
uppehållstillstånd även om denna fråga inte har tagits upp av utlänningen.

Regeringen får vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning
besluta att utlänningen skall för viss tid förbjudas att återvända till Sverige,
även om lägre instans inte har meddelat ett sådant förbud.

Invandrarverket och regeringen får vid prövning av ett beslut om avvisning
eller utvisning samtidigt meddela sådant beslut angående barn under
sexton år som står under utlänningens vårdnad, även om lägre instans inte
har prövat denna fråga. I ärenden hos regeringen gäller detta dock inte om
det för barnet har åberopats sådana omständigheter som avses i 3 kap. 1 §,
såvida det inte är uppenbart att det inte finns grund för asyl.

till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i Sverige samt
övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen för att
höras har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för kostnad och
tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning
för resa och uppehälle.

Ersättning och förskott beslutas av den myndighet eller domstol som
håller förhandlingen.

Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Beslut att omhänderta biljett

6 § En polismyndighets beslut att omhänderta en biljett får av utlänningen
överklagas till kammarrätten.

131

Beslut om förvar 1988/89: SfU 19

7 § En polismyndighets eller statens invandrarverks beslut om förvar får Bilaga 1
av utlänningen överklagas till den kammarrätt som skall överpröva beslut
av invandrarverket. Kammarrättens beslut får överklagas enligt bestämmelserna
i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Beslut om förvar får överklagas utan samband med ärendet i övrigt och
utan begränsning till viss tid.

Om ett beslut om förvar har fattats av det statsråd som har till uppgift
att föredra ärenden enligt denna lag, prövar regeringsrätten på framställning
av utlänningen, om åtgärden skall bestå.

Dom eller beslut om utvisning på grund av brott

8 § En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas
enligt vad som gäller om överklagande av allmän domstols dom eller
beslut i brottmål.

Beslut om ersättning m. m.

9 § En förvaltningsmyndighets beslut

1. om ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag,

2. att avvisa ombud eller biträde, eller

3. i en jävsfråga,

får överklagas utan samband med ärendet i övrigt.

Beslut om ersättning överklagas till kammarrätten.

Omprövning av invandrarverkets beslut

10 § Finner statens invandrarverk att ett beslut som verket har meddelat
som första instans är oriktigt på grund av nya omständigheter eller av
någon annan anledning, skall verket ändra beslutet om det inte blir till
nackdel eller skulle sakna betydelse för utlänningen.

Omprövning får ske även om beslutet överklagas till regeringen. Sedan
invandrarverket har överlämnat handlingarna i ärendet till regeringen, får
verket ompröva sitt beslut bara om regeringen begär yttrande från verket.

överlämnande av ärenden till regeringen

11 § Statens invandrarverk får överlämna ett ärende till regeringen för
avgörande, om verket anser att särskilda skäl motiverar detta. Invandrarverket
skall då bifoga eget yttrande i ärendet.

Nöjdförklaring

12 § En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller
en dom eller ett beslut om utvisning kan förklara att han avstår från att
överklaga beslutet eller domen i den delen (nöjdförklaring).

13 § Nöjdförklaring avges inför

1. den myndighet som har meddelat beslutet eller domen,

2. polismyndighet som inte har meddelat beslutet, eller

3. styresmannen vid en kriminal vårdsanstalt eller föreståndaren för ett
häkte eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren.

Nöjdförklaringen får dock avges inför en annan myndighet än den som 132

har meddelat beslutet eller domen bara i vittnes närvaro och om den som
tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet eller domen
eller ett bevis om vad avgörandet innehåller.

14 § En nöjdförklaring kan inte återtas. Om utlänningen har överklagat
beslutet eller domen när nöjdförklaringen avges, skall hans överklagande i
fråga om avvisning eller utvisning anses återkallat genom nöjdförklaringen.
Om utlänningen ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, resedokument,
flyktingförklaring eller främlingspass skall ansökningen anses
återkallad genom nöjdförklaringen.

Upphävande av awisnings- och utvisningsbeslut i vissa fall

15 § Om statens invandrarverk efter omprövning eller på grund av en ny
ansökan beviljar en utlänning uppehållstillstånd, får verket samtidigt upphäva
ett beslut om avvisning eller utvisning. Meddelar invandrarverket ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning
eller utvisning, får detta inte verkställas medan tillståndet gäller.

Invandrarverket får dock inte

1. upphäva en domstols dom eller beslut om utvisning,

2. upphäva regeringens beslut om utvisning enligt 4 kap. 11 §, eller

3. meddela uppehållstillstånd för den som har utvisats genom en sådan
dom eller ett sådant beslut.

16 § Om regeringen finnér att en dom eller ett beslut om utvisning på
grund av brott eller ett beslut om utvisning enligt 4 kap. 11 § inte kan
verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte
längre skall gälla, får regeringen upphäva avgörandet helt eller delvis.

Om domen eller beslutet om utvisning inte upphävs kan, i fall som avses
i första stycket, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd
meddelas av regeringen. Utvisningsbeslutet får inte verkställas medan
tillståndet gäller.

8 kap. Verkställighet
Hinder mot verkställighet

Risk för dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr

1 § En avvisning eller en utvisning får aldrig verkställas till ett land om
det finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara i fara att
straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr och
inte heller till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett
land där han skulle vara i sådan fara.

Risk för förföljelse

2 § När en avvisning eller en utvisning skall verkställas, får utlänningen
inte sändas till ett land där han riskerar att utsättas för förföljelse och inte
heller till ett land där han inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land
där han löper risk för förföljelse.

En utlänning får dock sändas till ett land som avses i första stycket, om
det inte går att sända honom till något annat land och utlänningen genom
ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna i Sverige.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

133

Detta gäller inte om den förföljelse som hotar honom i det andra landet
innebär fara för hans liv eller annars är av särskilt svår beskaffenhet.

Likaså får utlänningen sändas till ett land som avses i första stycket, om
han har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för Sveriges säkerhet
och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet
här och han inte kan sändas till något annat land.

Särskilda hinder i fråga om krigsvägrare m.Jl.

3 § En krigsvägrare får inte, om det inte finns särskilda skäl, sändas till
ett land där han riskerar att sändas till en krigsskådeplats. Samma hinder
gäller i fråga om länder i vilka han inte är skyddad mot att sändas vidare
till ett land, där han löper denna risk.

4 § En utlänning som avses i 3 kap. 1 § 3 får inte sändas till sitt hemland
eller till ett land, där han riskerar att sändas vidare till hemlandet, om han
har synnerliga skäl mot detta.

Vart verkställigheten skall ske

5 § Om det inte finns hinder mot verkställigheten enligt 1 — 4 §§, skall en
utlänning som avvisas eller utvisas sändas till sitt hemland eller, om
möjligt, till det land från vilket han kom till Sverige.

Kan verkställigheten inte genomföras på det sätt som anges i första
stycket eller finns det andra särskilda skäl, får utlänningen i stället sändas
till något annat land.

6 § Om en utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller ett
luftfartyg avvisas därför att han saknar pass eller de tillstånd som krävs för
att resa in i landet eller medel för sin hemresa, får han föras tillbaka till
detta eller sättas ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma
ägare eller brukare (transportören). Om det är nödvändigt att bevakningspersonal
följer med skall även den ges plats på fartyget eller luftfartyget.

Vägrar befälhavaren på fartyget eller luftfartyget att ta emot utlänningen
eller bevakningspersonalen, får polismyndigheten förelägga honom vite.

Första stycket gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett
land dit utlänningen inte får sändas enligt 1 — 4 §§.

Verkställighet av icke lagakraftvunna beslut

7 § En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas även om
det har överklagats.

Statens invandrarverks beslut om avvisning eller utvisning får verkställas
fastän beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har avgett
nöjdförklaring.

Verkställighet får också ske om utlänningen har avgett nöjdförklaring
beträffande en domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott
och åklagaren medger det. Verkställighet av utvisningen får dock inte ske
förrän en ådömd fängelsepåföljd har avtjänats eller verkställigheten av den
har flyttats över till ett annat land.

8 § Statens invandrarverk får förordna att verkets beslut om avvisning
får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (omedelbar verkställighet),
om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

134

Beslut om omedelbar verkställighet får meddelas senare än tre månader
efter utlänningens ankomst till Sverige bara om synnerliga skäl talar för
detta.

Avbrytande av verkställigheten (inhibition)

9 § Om en utlänning har överklagat ett beslut om avvisning med förordnande
om omedelbar verkställighet enligt 8§, skall statens invandrarverk
pröva om verkställigheten av beslutet tills vidare skall avbrytas (inhibition).
I samband med omprövning av ett avvisningsbeslut med ett sådant
förordnande skall invandrarverket pröva om inhibition skall meddelas.

10 § Vid prövning av en ansökan om uppehållstillstånd från en utlänning
som skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit laga
kraft, får statens invandrarverk besluta om inhibition av det tidigare
meddelade beslutet.

Regeringen får, vid prövning av en fråga om upphävande av en domstols
dom eller beslut om utvisning eller vid omprövning av ett beslut om
utvisning enligt 4 kap. 11 §, besluta om inhibition av det tidigare meddelade
beslutet.

Om det finns särskilda skäl, får invandrarverket också i andra fall än
som angetts i första stycket besluta om inhibition.

Verkställande myndighet

11 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas av polismyndigheten
eller, i fråga om beslut av regeringen, någon annan myndighet
som regeringen bestämmer.

Tidpunkten för verkställighet

12 § En polismyndighets beslut om avvisning, statens invandrarverks
beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet, domstols
dom eller beslut om utvisning samt regeringens beslut om utvisning
enligt 4 kap. 11 § skall verkställas snarast möjligt.

I andra fall än som avses i första stycket, skall en utlänning som har
avvisats lämna landet inom två veckor och en utlänning som har utvisats
lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om
inte annat bestäms i beslutet.

Om utlänningen inte lämnar landet inom den föreskrivna tiden eller det
med säkerhet måste antas att han inte har för avsikt att frivilligt lämna
landet inom denna tid, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart
det kan ske.

Underrättelse om hinder mot verkställighet

13 § Om den verkställande myndigheten finner att verkställigheten inte
kan genomföras eller att ytterligare besked behövs, skall myndigheten
underrätta statens invandrarverk om detta. Invandrarverket får i ett sådant
fall besluta i fråga om verkställigheten eller vidta de åtgärder i övrigt
som behövs.

Om verkställigheten avser en dom eller ett beslut om utvisning på grund
av brott, skall invandrarverket skyndsamt överlämna ärendet till regeringen
för prövning om verkställigheten inte kan genomföras.

1988/89: SfU19

Bilaga 1

135

När ett beslut skall anses verkställt 1988/89: SfU 19

14 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, om Bilaga 1
utlänningen har lämnat landet och beslutet har vunnit laga kraft.

Preskription

15 § Ett beslut om avvisning eller utvisning, som inte har meddelats av
allmän domstol, upphör att gälla, om det inte har verkställts inom fyra år
från det att beslutet vann laga kraft.

Om en utlänning inte har kunnat anträffas för verkställighet av ett beslut
enligt första stycket inom fyraårstiden, och frågan om verkställighet fortfarande
får ske kommer upp därefter, skall beslutet anses verkställt enligt
14 § inom fyraårstiden, om inte annat visas.

Ny verkställighet

16 § Om en utlänning som har avvisats eller utvisats med förbud att
återvända ändå återkommer till Sverige utan att ha fått särskilt tillstånd
till ett kort besök här enligt 4 kap. 15 § eller stannar kvar här efter det att
giltighetstiden för ett sådant särskilt tillstånd har gått ut, skall beslutet
verkställas på nytt.

9 kap. Kostnadsansvar
Utlänningens ansvar för resekostnader

1 § Om en utlänning avvisas eller utvisas, är han skyldig att betala
kostnaden för sin egen resa till den ort dit han sänds eller åläggs att resa
genom en myndighets försorg.

Detsamma gäller när en utlänning som bara får vistas i en viss del av
Sverige, genom polismyndighetens försorg förs tillbaka till en plats där han
får vistas.

Transportörens kostnadsansvar

2 § Om en utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller ett
luftfartyg avvisas därför att han saknar pass eller de tillstånd som krävs för
att resa in i landet eller medel för sin hemresa, är transportören skyldig att
ersätta staten för kostnaden för utlänningens resa från Sverige samt för
resekostnaden från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal som
behöver följa med.

Denna skyldighet kan transportören helt eller delvis befrias ifrån, om

1. han visar att han har haft skälig anledning att anta att utlänningen
hade rätt att resa in i Sverige, eller

2. det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra skäl framstår
som uppenbart oskäligt att kräva ut kostnaden.

3 § Om en utlänning, som är anställd ombord på ett fartyg eller ett
luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar fartyget eller
luftfartyget under dess uppehåll i Sverige och olovligen reser in i Sverige
och avvisas, är fartygets eller luftfartygets ägare eller brukare skyldig att
svara dels för de kostnader för hans uppehälle som uppstår för de närmaste
tre månaderna, dels för hans utresa ur Sverige. Har fartyget eller luftfartyget
utländsk ägare eller brukare, är befälhavaren skyldig att på dennes

vägnar svara för dessa kostnader, om det inte är uppenbart oskäligt. 136

10 kap. Påföljder för brott

Straffansvar

1 § Till böter döms

1. en utlänning som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd
och utan att inom föreskriven tid ha ansökt om ett sådant tillstånd, eller

2. en utlänning som har anställning eller bedriver verksamhet som
kräver arbetstillstånd, utan att inneha ett sådant tillstånd.

Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst ett
år döms den som har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har
föreskrivet arbetstillstånd. I fråga om påförande av särskild avgift gäller
7 —8§§.

2 § Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst
sex månader döms

1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna
i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,

2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag,

3. den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller
enligt en författning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet
lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande
av betydelse,

4. den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av
lagen.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket 4 döms
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms

1. den som försöker hindra verkställighet av ett beslut om utvisning som
har meddelats enligt 4 kap. 11 §,

2. den som genom att dölja en utlänning eller genom någon annan sådan
åtgärd försöker hindra verkställighet av ett beslut om avvisning eller
utvisning, om gärningen har skett i vinningssyfte,

3. en utlänning som överträder föreskrifter som har meddelats enligt
denna lag eller enligt en författning som har utfärdats med stöd av denna
lag och som innebär skyldighet för honom att endast vistas inom en viss
del av landet.

4 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en
utlänning som uppehåller sig i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut
om utvisning enligt 4 kap. 7 eller 11 § inte har haft rätt att återvända hit.
Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå förföljelse.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än
om det är påkallat från allmän synpunkt.

5 § Till fängelse i högst två år eller, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet
som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan
pass eller de tillstånd som krävs för inresa i Sverige.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

6 § Ersättning som har lämnats till den som har begått brott enligt 3 § 2
eller 5§ skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

137

Avgifter

7 § En fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst fastän
denne inte har arbetstillstånd skall, oavsett om ansvar utkrävs enligt 1 §
andra stycket, betala en särskild avgift.

För vaije utlänning som avses i forsta stycket utgör avgiften hälften av
det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när
överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har pågått under en längre tid
än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet.
Avgiften får minskas eller efterskänkas, om särskilda omständigheter
talar för det.

8 § Frågor om påförande av avgift enligt 7 § prövas av allmän domstol
efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år från det att
överträdelsen upphörde. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna
i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än
böter och bestämmelserna om kvarstad i brottmål på motsvarande sätt.
När fem år har gått efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte
påföras. Avgiften tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Om
avgiften inte betalas inom denna tid, får den tillsammans med restavgift,
som beräknas enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), drivas in på
det sätt som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder
får dock inte vidtas när fem år har gått efter det att beslutet vann
laga kraft.

11 kap. Vissa bestämmelser om handläggningen
Muntlig handläggning i asylärenden

1 § I ett asylärende vid statens invandrarverk skall det ingå muntlig
handläggning det kan antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt
främja ett snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även
annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning
skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd.

Invandrarverket får bestämma att även andra personer än utlänningen
skall höras vid handläggningen. Ersättning för inställelsen lämnas därvid
enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 15 § andra stycket.

Parts rätt att få del av uppgifter

2 § Bestämmelserna i 17§ förvaltningslagen (1986:223) om rätt för en
part att få del av uppgifter tillämpas i ärenden om visering, tidsbegränsat
uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehållstillstånd
endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Motivering av beslut

3 § Bestämmelserna i 20f) förvaltningslagen om motivering av beslut
tillämpas inte beträffande beslut om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd
och arbetstillstånd.

Statsråds beslut om inhibition

4 § När ett ärende enligt denna lag skall prövas av regeringen får, för
tiden till dess regeringen avgör ärendet, det statsråd som har till uppgift att
föredra dessa ärenden besluta om inhibition av avvisning eller utvisning.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

138

Tolkersättning

5 § Den som är tolk vid handläggning av ett ärende enligt denna lag inför
en förvaltningsmyndighet eller domstol har rätt att av allmänna medel få
arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget
har fullgjorts i tjänsten.

Frågan om ersättning prövas av den domstol eller myndighet som handlägger
ärendet.

Närmare bestämmelser om ersättning meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Skyldighet att lämna uppgifter

6 § Socialnämnden skall på begäran av regeringen, statens invandrarverk
eller en polismyndighet lämna ut uppgifter om en utlännings personliga
förhållanden, om uppgifterna behövs i ett ärende om uppehållstillstånd
eller för verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.

Om utlänningen i ett ärende enligt denna lag åberopar intyg om sin
psykiska eller fysiska hälsa, skall hälso- och sjukvårdsmyndighet på begäran
av den myndighet som handlägger ärendet lämna upplysningar som
kan vara av betydelse för att bedöma uppgifterna i intyget.

Yttrande i ärenden om arbetstillstånd

7 § Vid handläggning av frågor om arbetstillstånd som har principiell
betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

12 kap. Särskilda bemyndiganden
Anmälningsskyldigheter m. m.

1 § Regeringen får, utöver vad som förut har angetts i denna lag, meddela
föreskrifter om

1. skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige,

2. sådana inskränkningar angående utlänningars rätt att vistas inom
vissa områden eller vara anställda i ett visst företag eller i företag av ett
visst slag som är nödvändiga med hänsyn till Sveriges säkerhet.

Diplomatpersonal m. fl.

2 § I fråga om diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän
som är anställda av främmande stater i Sverige samt deras familjer
och betjäning liksom beträffande främmande staters kurirer tillämpas
denna lag endast i den utsträckning som regeringen föreskriver.

I fråga om andra utlänningar, vilka är berättigade till förmåner enligt
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, iakttas de
inskränkningar som följer av 2 — 5 §§ i den lagen.

Hemsändande för vård m. m.

3 § Regeringen får meddela föreskrifter om hemsändande av utlänningar,
som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 §

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

139

lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
jämförd med 6§ lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen
föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt meddela de
föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Krig och krigsfara m. m.

4 § Regeringen får meddela föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara eller
under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller
av krigsfara som Sverige har befunnnit sig i, i fråga om utlänningars

1. inresa och vistelse i landet,

2. utresa ur landet,

3. rätt att ha anställning eller offentligt förtroendeuppdrag här,

4. avlägsnande från landet samt

5. omhändertagande i anstalt eller förläggning.

5 § En föreskrift enligt 4§ 4 eller 5 som har meddelats i andra fall än då
Sverige är i krig skall underställas riksdagen inom en månad från ikraftträdandet.
Om riksmöte inte pågår då, räknas tiden från början av nästa
riksmöte.

Föreskriften upphör att gälla, om den inte underställs riksdagen i rätt tid
eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från den dag då
underställningen skedde.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989, då utlänningslagen
(1980:376) skall upphöra att gälla.

2. Om ett ärende om avvisning eller utvisning på annan grund än brott
har inletts före ikraftträdandet, skall i det ärendet beslut i frågan om
avvisning eller utvisning fattas med tillämpning av äldre bestämmelser.

3. Om ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller
utvisning har inletts före ikraftträdandet, tillämpas i det ärendet äldre
bestämmelser i fråga om verkställigheten. För utlänningen gäller i sådant
fall inte 2 kap. 5§ tredje stycket.

4. Om det i lag eller annan författning förekommer uttrycken förpassning
eller förvisning, skall därmed avses utvisning enligt 4 kap. 3 § resp. 7 § i nya
lagen.

5. Vid tillämpning av 10 kap. 3§ 1 och 3 samt 4§ likställs med beslut om
utvisning eller föreskrift som där nämns motsvarande beslut eller föreskrift
enligt äldre lag.

6. Om det i en lag eller i en annan författning hänvisas till en föreskrift,
som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

140

2 Förslag till

Lag om åtgärder för att förebygga våldsdåd med
internationell bakgrund (terroristlagen)

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det finns
grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation
eller grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med
hänsyn till vad som är känt om hans tidigare verksamhet eller i övrigt
föreligger fara för att han här i landet medverkar till sådana handlingar som
avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till
vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana
gärningar här i landet.

Avvisning skall ske när utlänningen kommer till Sverige eller så snart
som möjligt efter ankomsten. Avvisning får inte ske senare än tre månader
från ankomsten.

2 § Uppkommer fråga om att en utlänning som kommer till Sverige skall
avvisas, skall polismyndigheten genast överlämna ärendet till regeringens
avgörande. I sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas
från statens invandrarverk, om det inte möter hinder på grund av
att ärendet är synnerligen brådskande. Regeringen får dock utan föregående
förhandling eller hörande av invandrarverket besluta att inte avvisa
utlänningen.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter med riktlinjer för polismyndigheternas
prövning av frågan om ett ärende skall överlämnas till
regeringens avgörande.

3 § En utlänning får utvisas ur landet, om det föreligger sådana omständigheter
som anges i 1 § första stycket men enligt tredje stycket avvisning
inte kan ske.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av regeringen. 1
sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas från
statens invandrarverk, om det inte möter hinder på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande.

4 § Beslut om avvisning eller utvisning skall förenas med förbud för
utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i

4 kap. 14§ andra stycket utlänningslagen (1989:000) på motsvarande sätt.

5 § 1 ärenden om avvisning eller utvisning enligt denna lag får det
statsråd som har till uppgift att föredra ärenden enligt denna lag, eller den
tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling och bestämma
om andra än utlänningen skall höras. Förhandlingen skall hållas
vid Stockholms tingsrätt eller, om särskilda skäl talar mot att förhandlingen
hålls där, vid en annan domstol eller vid en förvaltningsmyndighet.

6 § Den domstol eller myndighet som håller förhandlingen skall uppdra
åt rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet eller åt en särskilt utsedd
person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

141

7 § Utlänningen och andra personer som skall höras, skall kallas till
forhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den domstol eller
förvaltningsmyndighet som håller förhandlingen besluta om hans inställelse.
Har kallelse till förhandlingen delgetts den som skall höras minst fyra
dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan att ha anmält laga
förfall, får domstolen eller förvaltningsmyndigheten besluta om hämtning
genom polismyndighetens försorg. Hämtning av någon annan än utlänningen
får dock ske endast om det finns synnerliga skäl.

8 § Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan
inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin
ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

I fråga om förhandling vid allmän domstol skall, i den mån annat inte
följer av 5 — 7 samt 9 och 10 §§, i tillämpliga delar gälla bestämmelserna om
bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål. Utöver vad som
följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen
kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess
som avses i sekretesslagen (1980:100).

Förhandling vid förvaltningsmyndighet eller allmän förvaltningsdomstol
skall, om annat inte följer av 5 —7 samt 9 och 10 §§, ske med iakttagande
i tillämpliga delar av som föreskrivs om muntlig förhandling vid sådan
domstol.

9 § För inställelse vid förhandlingen skall utlänningen få ersättning av
allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden, den tid han har vistats i landet samt
övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid förhandlingen har rätt
till ersättning av allmänna medel för kostnad och tidsspillan med anledning
av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle.

Den som är allmänt ombud eller tolk har rätt att av allmänna medel få
arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan, om inte uppdraget
har fullgjorts i tjänsten.

10 § Frågan om ersättning eller förskott prövas av den domstol eller
förvaltningsmyndighet som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser
om ersättning och förskott meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

11 § En förvaltningsmyndighets beslut om ersättning enligt 9 § får överklagas
till kammarrätten.

12 § En utlänning får tas i förvar om det är sannolikt att han kommer att
avvisas eller utvisas enligt denna lag eller beslut härom föreligger och det
skäligen kan antas att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva
brottslig verksamhet i Sverige eller om hans identitet är oklar. Är utlänningen
under sexton år, får han inte utan synnerliga skäl tas i förvar.
Detsamma gäller hans vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem.

Under de förutsättningar som anges i första stycket kan en utlänning
ställas under uppsikt, om detta är tillräckligt. Beträffande uppsikt gäller 6
kap. 5 § utlänningslagen (1989:000) i tillämpliga delar.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

142

13 § Även om de i 12 § angivna förutsättningarna inte föreligger, får en
polismyndighet ta en utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt
när fråga om avvisning skall överlämnas till regeringen enligt 2§ eller när
det uppkommer fråga om att utvisa utlänningen enligt 3 §.

Beslut med stöd av första stycket skall anmälas till regeringen. Det
statsråd som har till uppgift att föredra ärenden enligt denna lag skall
snarast pröva om åtgärden skall bestå.

14 § När regeringen har beslutat om avvisning eller utvisning enligt
denna lag men det möter hinder som anges i 8 kap. 1 — 4 §§ utlänningslagen
(1989:000) mot att verkställa beslutet eller beslutet av annan särskild
anledning inte bör verkställas, skall regeringen förordna att verkställighet
tills vidare inte får ske (inhibition). Avvisnings- eller utvisningsbeslutet
samt förordnandet om inhibition skall prövas på nytt när det finns skäl till
detta.

15 § När fråga uppkommer om hinder mot verkställighet av ett beslut
om avvisning eller utvisning enligt denna lag, får det statsråd som har till
uppgift att föredra sådana ärenden besluta att verkställighet inte skall ske
innan regeringen har avgjort ärendet. Ett sådant beslut får även fattas av
statens invandrarverk. Verket skall då genast underrätta regeringen och
anmäla ärendet, om det ännu inte har kommit under regeringens prövning.

16 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det
kan ske. Verkställigheten ankommer på polismyndighet. Regeringen får
dock förordna att verkställigheten skall ske genom annan myndighets
försorg.

17 § Skall ett av regeringen meddelat beslut om avvisning eller utvisning
enligt denna lag på grund av förordnande enligt 14 § inte verkställas, tillämpas
19 — 22 §§ beträffande utlänning som avses med beslutet. Regeringen får
besluta om sådana åtgärder som anges i 4 kap. 11 § första stycket utlänningslagen
(1989:000) för utlänningens vistelse i landet.

Har enligt utlänningslagen meddelats beslut i andra fall än sådana som
avses i första stycket om avvisning eller utvisning och kan beslutet inte
verkställas, får regeringen, om sådana omständigheter föreligger beträffande
utlänningen som avses 1 §, förordna att 19 — 22 §§ skall tillämpas och
besluta om sådana åtgärder som sägs i första stycket.

Innan beslut om åtgärder meddelas skall förhandling hållas. Därvid
tillämpas reglerna om förhandling i 5 — 11 §§.

18 § I ärende enligt denna lag gäller i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet i 4 kap. 12, 13 och 15 §§, 5 kap. 5§, 6 kap. 4§ andra stycket och
6 — 15§§, 7kap. 7 och 9§§, 8kap. 1 —6, 14 och 16§§, 9 kap. 1 — 3§§ samt
11 kap. 5 och 6§§ utlänningslagen (1989:000).

19 § Om det är av betydelse för att utröna om en organisation eller
grupp som avses i 1 § andra stycket planlägger eller förbereder gärning som
innebär våld, hot eller tvång för politiska syften, får en utlänning som
avses i 17 §, underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.
Av en sådan utlänning får också tas fingeravtryck och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndighet.
I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt bestämmelserna i 28 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar.

1988/89: SflJ 19

Bilaga 1

143

20 § För ändamål som avses i 19 § forsta stycket kan rätten, om det finns
synnerliga skäl, meddela polismyndighet tillstånd att ta del av samtal till och
från telefonapparat, som innehas eller av annat skäl kan antas komma att
begagnas av en utlänning som avses i 17 §.

Rätten kan för ändamål som avses i 19 § forsta stycket, om det finns
synnerliga skäl, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka,
öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten
handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning som
avses i 17§, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan
befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet
avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas
till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet
skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden inte får utan
tillstånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren
eller annan.

21 § Tillstånd som avses i 20 § skall meddelas att gälla för viss tid som
inte överstiger en månad. Tiden räknas vid tillstånd till telefonavlyssning
från den dag tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare och i övriga
fall från den dag tillståndet meddelades.

Frågan om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen.
Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut
går omedelbart i verkställighet. I fråga om förfarandet skall också bestämmelserna
i rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av fråga
som under förundersökning i brottmål uppkommit om åtgärd enligt 27
kap. 16 § nämnda balk tillämpas.

22 § Uppteckning som har gjorts vid telefonavlyssning får inte granskas
av annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Innehåller
uppteckningen något som inte är av betydelse för det ändamål som har
föranlett avlyssningen, skall den i sådan del efter granskningen omedelbart
förstöras.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt 20§
får inte närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten,
rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Sådan handling skall
undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, skall försändelse
som finns hos befordringsanstalt tillställas den till vilken försändelsen
är ställd och annan handling återlämnas till den hos vilken handlingen
påträffats, om inte beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

23 § Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är mildrande,
till böter döms

1. den som hjälper en sådan utlänning som avses i 1 § att komma in i
Sverige,

2. den som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning eller
utvisning enligt denna lag eller

3. en utlänning som bryter mot en sådan föreskrift som har meddelats
enligt 17 §.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket 1 döms
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

24 § Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms
en utlänning som uppehåller sig i Sverige, fast han enligt ett verkställt

144

beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag inte har haft rätt att
återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att
undgå förföljelse som avses i 3 kap. 2§ utlänningslagen (1989:000).

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än
om det är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989, då lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall skall upphöra att gälla.

Bestämmelserna i 17 § första stycket tillämpas även när regeringen enligt
73§ utlänningslagen (1980:376) eller 8§ lagen (1973:162) om särskilda
åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund
eller 51 § tredje stycket utlänningslagen (1954:193) har förordnat att avvisnings-
eller utvisningsbeslut ej skall verkställas. Bestämmelserna i 17 §
andra stycket är tillämpliga också när beslut om avvisning eller utvisning
har meddelats enligt utlänningslagen (1980:376) och när beslut om avvisning,
förpassning, förvisning eller utvisning har meddelats enligt utlänningslagen
(1954:193).

Vid tillämpning av 23 § första stycket 2 och 24 § första stycket likställs med
beslut om avvisning eller utvisning som där avses motsvarande beslut enligt
äldre lag. Med föreskrift enligt 23 § första stycket 3 likställs motsvarande
föreskrifter som meddelats enligt äldre lag.

Om det i en lag eller i en annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

10 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

145

3 Förslag till
Lag om tillstånd för anställning på fartyg

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En utlänning skall ha tillstånd för att ha anställning som avser
befattning på svenskt fartyg i utrikes trafik (anställningstillstånd) om inte
utlänningen har permanent uppehållstillstånd i Sverige eller är medborgare
i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på anställningtillstånd.

2 § Anställningstillstånd ges för tjänstgöring i en befattning på ett visst
fartyg eller vissa fartyg eller på fartyg som tillhör ett visst rederi. Tillståndet
får förenas med de villkor som behövs.

3 § Anställningstillstånd ges av arbetsmarknadsstyrelsen. Tillstånd får
dessutom ges

1. av den sjömansförmedling, som utses av regeringen eller av den
myndighet som regeringen bestämmer, och

2. av de svenska utlandsmyndigheter som utrikesdepartementet bestämmer.

Arbetsmarknadsstyrelsen får återkalla ett anställningstillstånd om utlänningen
medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen har förtigit
vissa omständigheter eller om det i övrigt föreligger särskilda skäl.

4 § Den som har en utlänning i sin tjänst trots att utlänningen inte har
föreskrivet anställningstillstånd döms till böter eller, när omständigheterna
är försvårande, till fängelse i högst ett år.

5 § Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst, trots att
denne inte har föreskrivet anställningstillstånd, skall erlägga en särskild
avgift.

För varje utlänning som avses i första stycket utgör avgiften hälften av
det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när
överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre tid än tre
månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet.
Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

6 § Frågor om påförande av avgift enligt 5§ prövas av allmän domstol
efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år efter det att
överträdelsen upphörde. I frågor om sådan talan gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har
förflutit efter det att överträdelsen upphörde, får avgift inte påföras. Avgiften
tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet.
Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, som beräknas
enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning
som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder
får dock inte vidtas sedan fem år har förflutit från det beslutet vann laga
kraft.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

146

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

4 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 och 43 §§ rättshjälpslagen (1972:429)* skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

41 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8, 9 eller 10§ eller utskrivning enligt 16 eller 19§ lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt
6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma
lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första stycket
1 samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedelbart
omhändertagande enligt 13 § samma lag,

5. angående utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48§ utlänningslagen
(1980:376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna
lagrum,

6. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att överlämna ärendet till
statens invandrarverk eller utlänningen
enligt 50 eller 52§ samma
lag hållits i förvar längre än tre dagar,

7. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till
statens invandraverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87§ samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52§ samma lag hållits i förvar
längre än tre dagar,

8. angående föreskrifter som
meddelats enligt 13§, 48§ eller 74 §
andra stycket utlänningslagen,

5. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1989:000), dock
inte hos polismyndighet, såvida inte
utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 §
utlänningslagen hållits i förvar
längre än tre dagar,

6. angående utvisning enligt 4
kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,

1. angående avvisning eller utvisning
enligt lagen (1989:000) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund (terroristlagen).

8. hos regeringen angående åtgärder
som beslutas enligt 4 kap. 11 §
utlänningslagen eller 17§ terroristlagen,

1 Lagen omtryckt 1983:487.

2 Senaste lydelse 1988:1482.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

147

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9. angående hemsändande av ut- 9. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 104§ första länning med stöd av 12 kap. 3§ utstycket
utlänningslagen, länningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1§ and- 14. hos regeringen enligt 17§

ra stycket lagen (1975:1360) om andra stycket terroristlagen angåtvångsåtgärder
i spaningssyfte i vis- ende förordnande om tillämpning

sa fall, av 19— 22 §§ samma lag,

15. hos allmän förvaltningsdomstol angående intagning på sjukhus enligt
7, 14 eller 15 § smittskyddslagen (1968:231) eller angående utskrivning
från sjukhus enligt samma lag.

43 §3

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas
rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får
föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde Rättshjälp beviljas och biträde

förordnas av den myndighet som förordnas av den myndighet som

handlägger målet eller ärendet, handlägger målet eller ärendet.

Dock ankommer prövningen i Dock ankommer prövningen i

ärende hos socialnämnd eller social ärende hos socialnämnd eller social

distriktsnämnd enligt 41 § 3 på distriktsnämnd enligt 41 § 3 på

länsrätten, i ärende som avses i 41 § länsrätten, i ärende som avses i 41 §

5-9, 13 eller 14 på rättshjälps- 13 på rättshjälpsnämnden, i ärende

nämnden, i ärende hos polismyn- hos polismyndighet enligt 41 § 5 eldighet
enligt 41 § 12 på länsrätten ler 7 på rättshjälpsnämnden, om an samt

i annat ärende hos regeringen sökan om rättshjälp skall avslås, i

än som avses i 41 § 5 — 9 eller 14 på ärende hos polismyndighet enligt

departementstjänsteman som rege- 41 § 12 på länsrätten samt i ärende

ringen bestämmer. hos regeringen på departements tjänsteman

som regeringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

3 Senaste lydelse 1988:213.

148

Nuvarande lydelse

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5 —9, 13 eller 14,
ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Föreslagen lydelse

Har rättshjälp beviljats i ärende
vari beslutas om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen
(1989:000) eller lagen (1989:000)
om åtgärder för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund
(terroristlagen) gäller rättshjälpen
till dess verkställighet av beslutet
skett eller frågan om verkställighet
förfallit.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 13, ges dock ansökan
in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet
med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I ärende enligt utlänningslagen
(1980:376) eller lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i
vissa fall tillämpas fortfarande äldre bestämmelser.

1988/89: SfU19

Bilaga 1

11 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

149

5 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 14§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Förslagen lydelse

7 kap.

14 §

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp
eller annat allvarligt men som föranleds av fohållandet mellan
utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av första
stycket gäller sekretess i verksamhet
för kontroll över utlänningar
och i ärende om svensk medborgarskap
för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. I
verksamhet för kontroll över utlänningar
gäller sekretess också för anmälan
eller annan utsaga av enskild,
om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har
gjort anmälan eller avgivit utsagan
eller någon honom närstående utsätts
för våld eller annat allvarligt
men om uppgiften röjs. Sekretessen
gäller dock inte beslut i ärende som
avses i detta stycke.

Utöver vad som följer av första
stycket gäller sekretess i verksamhet
för kontroll över utlänningar
och i ärende om svenskt medborgarskap
för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. I
verksamhet för kontroll över utlänningar
gäller sekretess också för anmälan
eller annan utsaga av enskild,
om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har
gjort anmälan eller avgivit utsagan
eller någon honom närstående utsätts
för våld eller annat allvarligt
men om uppgiften röjs. Beträffande
beslut i ärende som avses i detta
stycke gäller sekretessen dock endast
för uppgifter i skälen.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

'Lagen omtryckt 1988:9

150

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 18 a§ lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18 a §

Har beträffande någon som är
patient enligt denna lag beslut meddelats
om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen (1980:376)
eller utlämning enligt lagen
(1957:668) om utlämning för brott
eller lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård
eller behandling, skall han utskrivas,
om det begärs av den myndighet
som skall verkställa beslutet
och hans tillstånd tillåter sådan
verkställighet.

Har beträffande någon som är
patient enligt denna lag beslut meddelats
om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen (1989:000)
eller utlämning enligt lagen
(1957:668) om utlämning för brott
eller lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård
eller behandling, skall han utskrivas,
om det begärs av den myndighet
som skall verkställa beslutet
och hans tillstånd tillåter sådan
verkställighet.

Beträffande utskrivning som nu sagts gäller 17 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller fortfarande
i fråga om beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen
(1980:376).

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1982:782

151

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§‘

Regeringen får förordna att en Regeringen får förordna att en
utlänning som skäligen kan antas utlänning som skäligen kan antas

ha hemvist i en blockerad stat och ha hemvist i en blockerad stat och

ha begått eller avser att begå sådan ha begått eller avser att begå sådan

handling som står i strid mot för- handling som står i strid mot förbud
enligt 3 — 8 §§ kan avvisas i den bud enligt 3 — 8 §§ kan avvisas i den

ordning som föreskrivs i utlän- ordning som föreskrivs i utlänningslagen
(1980:376). ningslagen (1989:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1988/89: SfU19

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1985:1053

152

8 Förslag till

Lag om ändring av lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §'

I uppgift från polisregister må, om ej annat foijer av 7 a §, ej medtagas
anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av
strafföreläggande;

2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn,
fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap.

3 § brottsbalken, överlämnande till 3 § brottsbalken, överlämnande till

särskild vård, dom varigenom nå- särskild vård, dom varigenom någon
enligt 30 kap. 6§ brottsbalken gon enligt 30 kap. 6§ brottsbalken

förklarats fri från påföljd, beslut av förklarats fri från påföljd, beslut av

åklagare att icke tala å brott eller åklagare att icke tala å brott eller

beslut om utvisning enligt 38, 43, beslut om utvisning enligt 4 kap. 3

47 eller 48 § utlänningslagen eller 11 § utlänningslagen

(1980:376), sedan tio år förflutit (1989:000) eller 3§ lagen

från dom eller beslut; (1989:000) om åtgärder för att före bygga

våldsdåd med internationell
bakgrund (terroristlagen), sedan tio
år förflutit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som avses i 2 samt forvandlingsstraff för böter,
sedan tio år förflutit från frigivningen;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett
anteckningen.

Anteckning om utvisning som beslutats av allmän domstol tas med
under den tid, som är föreskriven för den brottspåföljd som har ådömts
jämte utvisningen.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av
tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge
någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekommer
flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om anteckning angående beslut om utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:376).

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

1 Senaste lydelse 1988:946.

153

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 2, 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

2§2

Nuvarande lydelse

Regeringsrätten prövar

1.. besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291),

2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av
riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammarrätterna
anföres hos domstolen.

Om regeringsrättens behörighet
att pröva ansökningar om resning
och återställande av försutten tid
finns bestämmelser i 11 kap. 11 §
regeringsformen. I 67§ tredje stycket
utlänningslagen (1980:376)
finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vissa fall prövar
om förvarsbeslut skall bestå.

Om regeringsrättens behörighet
att pröva ansökningar om resning
och återställande av försutten tid
finns bestämmelser i 11 kap. 11 §
regeringsformen. I 7 kap. 7§ tredje
stycket utlänningslagen (1989:000)
finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vissa fall prövar
om beslut om förvar skall bestå.

14 §3

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., utlänningslagen
(1980:376), smittskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande av verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning
av barn, allt i den utsträckning

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., smittskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller
behandling, körkortslagen

(1977:477) och lagen (1989:14) om
erkännande av verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m. m.
och om överflyttning av barn, allt i
den utsträckning som är föreskrivet

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 1982:1138.

3 Senaste lydelse 1989:15.

154

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som är föreskrivet i dessa lagar i dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6§ första stycket lagen (1985:206) om vitén.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxeringseller
uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.

18 §4

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne 2. vid sådant förhör med vittne

eller sakkunnig som begärts av an- eller sakkunnig som begärts av an nan

länsrätt samt vid sådant förhör nan länsrätt,

i ärende enligt utlänningslagen
(1980:376) som begärts med stöd av
57§ samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga och 13 § (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag
av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål
enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152),

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

4 Senaste lydelse 1988:1481.

155

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5000 kr.,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningama i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis
skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

156

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m. fl.

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m. fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

2§ Bistånd lämnas till en utlän- 2§ Bistånd lämnas till en utlänning
som med stöd av 3, 5 eller 6§ ning som enligt bestämmelserna om

utlänningslagen (1980:376) söker asyl i 3 kap. 1§ utlänningslagen

uppehållstillstånd (asylsökande), (1989:000), ansöker om uppehålls om

den asylsökande tillstånd (asylsökande), om den

asylsökande

1. vistas på en statlig förläggning för asylsökande,

2. vistas i en kommun som har träffat överenskommelse med statens
invandrarverk om att ta emot asylsökande och där den asylsökande har
anvisats plats av invandrarverket,

3. tillfälligt vistas i en kommun i avvaktan på att anvisas plats på en
förläggning eller i en annan kommun, eller

4. vistas i en kommun som den asylsökande har stark familjeanknytning
till eller har andra synnerliga skäl av vistas i.

Rätt till bistånd enligt första stycket har också den asylsökandes medföljande
barn under 16 år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

12 Riksdagen 1988/89. 11 sami Nr 19

Rättelse: Efter s. 160 tillkommer Lagförslag 13. Ompaginering från s. 161.

157

11 Förslag till
Lag om ändring av datalagen (1973:289)

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 4§ datalagen (1973:289)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller utlänningslagen
(1980:376) får endast
om synnerliga skäl föreligger meddelas
annan än myndighet som enligt
lag eller annan författning har
att föra förteckning över sådana
uppgifter.

Föreslagen lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister
som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller utlänningslagen
(1989:000) får endast
om synnerliga skäl föreligger meddelas
annan än myndighet som enligt
lag eller annan författning har
att föra förteckning över sådana
uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller
uppgift om någons sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om
att någon fått ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten eller varit
föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl
föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning
har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om
någons ras, politiska uppfattning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt får
meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1 Lagen omtryckt 1982:446.

2 Senaste lydelse 1988:1485.

158

12 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

1988/89: Sföl 9

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 20§ kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom
vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i anvisningarna;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av
den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn
som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;svenska

allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349);
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 99 a § utlännings- avgift enligt 10 kap. 7 § utlänlagen
(1980:3 76); ningslagen (1989:000);

avgift enligt 26§ arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund
av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering; överförbrukningsavgift

enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg;

avgift enligt 3§ lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om in- eller utförsel av varor;

' Senaste lydelse 1988:1530. 159

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och
kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag
som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser skall fortfarande
tillämpas i fråga om avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376).

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

160

13 Förslag till
Lag om ändring av kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 6§ kreditupplysningslagen (1973:1173)'
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6§2

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg
får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, 11 — 14 §§
polislagen (1984:387), lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m.m. eller
utlänningslagen (1980:376) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamlas, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift
om sjukdom, hälsotillstånd eller
liknande.

Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har
avtjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit
föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall, lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, 11 — 14 §§
polislagen (1984:387), lagen
(1976:511) om omhändertagande
av berusade personer m. m. eller utlänningslagen
(1989:529) får ej
utan medgivande av datainspektionen
insamlas, lagras eller vidarebefordras
i kreditupplysningsverksamhet.
Detsamma gäller uppgift
om sjukdom, hälsotillstånd eller
liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga
skäl föreligger.

Vad som anges i andra stycket utgör ej hinder för att uppgift om
näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1 Lagen omtryckt 1981:737.

2 Senaste lydelse 1988:1478.

13 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 19

1988/89: SfU 19

Bilaga 1

161

Av utskottet framlagda lagförslag
1 Förslag till

Lagom ändring i lagen (1989:000) om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

41 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8, 9 eller 10 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3. angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt
6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma
lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första stycket
1 samma lag,

4. hos förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående omedelbart
omhändertagande enligt 13 § samma lag,

5. angående utvisning enligt 38,
43, 47 eller 48 § utlänningslagen
(1980:376) samt vid utredning hos
polismyndighet när fråga har uppkommit
om utvisning enligt angivna
lagrum,

6. angående avvisning enligt utlänningslagen,
dock ej hos polismyndighet,
såvida icke anledning
föreligger att överlämna ärendet till
statens invandrarverk eller utlänningen
enligt 50 eller 52§ samma
lag hållits i förvar längre än tre dagar,

7. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning föreligger
att överlämna ärendet till
statens invandraverk med stöd av 85
eller 86 § samma lag eller hänskjuta
ärendet dit med stöd av 87§ samma
lag eller om utlänningen enligt 50
eller 52§ samma lag hållits i förvar
längre än tre dagar,

8. angående föreskrifter som
meddelats enligt 13§, 48§ eller 74§

5. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1989:000), dock
inte hos polismyndighet, såvida inte
utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3§
utlänningslagen hållits i förvar
längre än tre dagar,

6. angående utvisning enligt 4
kap. 3 eller 11 § utlänningslagen.

7. angående avvisning eller utvisning
enligt lagen (1989:000) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund (terroristlagen),

8. hos regeringen angående åtgärder
som beslutas enligt 4 kap. 11 §

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

1 Lagen omtryckt 1983:487.

2 Senaste lydelse 1989:000 (rskr. 227).

162

andra stycket utlänningslagen, utlänningslagen eller 17§ terrorist lagen,

9. angående hemsändande av ut- 9. angående hemsändande av utlänning
med stöd av 104§ första länning med stöd av 12 kap. 3§ ut stycket

utlänningslagen, länningslagen,

10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt
samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § and- 14. hos regeringen enligt 17§
ra stycket lagen (1975:1360) om andra stycket terroristlagen angåtvångsåtgärder
i spaningssyfte i vis- ende förordnande om tillämpning

sa fall, av 19—22§§ samma lag,

15. hos allmän förvaltningsdomstol angående intagning på sjukhus angående
tillfälligt omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39
eller 41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen
(1988:1472).

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 juli
1989. 1989. / ärende enligt utlänningsla gen

(1980:376) eller lagen
(1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall tillämpas
fortfarande äldre bestämmelser.

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

163

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989: OOO)
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 43§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

43 §2

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars
anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas
rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § 1 även av annan som får
föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i
ärende hos socialnämnd eller social
distriktsnämnd enligt 41 § 3 på
länsrätten, i ärende som avses i 41 §
5 — 9, 13 eller 14 på rättshjälpsmyndigheten,
i ärende hos polismyndighet
enligt 41 § 12 på länsrätten
samt i annat ärende hos
regeringen än som avses i 41 § 5—9
eller 14 på departementstjänsteman
som regeringen bestämmer.

Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i
ärende hos socialnämnd eller social
distriktsnämnd enligt 41 § 3 på
länsrätten, i ärende som avses i 41 §
13 på rättshjälpsmyndigheten,
ärende hos polismyndighet enligt
41 § 5 eller 7 på rättshjälpsmyndigheten,
om ansökan om rättshjälp
skall avslås, i ärende hos polismyndighet
enligt 41 § 12 på länsrätten
samt i ärende hos regeringen på
departementstjänsteman som regeringen
bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till
dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande
tillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets
avgörande.

Har rättshjälp beviljats i ärende
vari beslutas om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen
(1989:000) eller lagen (1989:000)
om åtgärder för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund
(terroristlagen) gäller rättshjälpen
till dess verkställighet av beslutet
skett eller frågan om verkställighet
förfallit.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 13, ges dock ansö -

Ansökan om rättshjälp genom offentligt
biträde ges in till den myndighet
som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5 — 9, 13 eller 14,

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

1 Lagen omtryckt 1983:487.

2 Senaste lydelse 1989:000 (rskr. 259).

164

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1988/89: SfU 19

Bilaga 2

ges dock ansökan in till rättshjälps- kan in till rättshjälpsmyndigheten.
myndigheten.

Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet
med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

Denna lag träder i kraft, i fråga om
8 och 8 a§§ den 1 juli 1989, och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft, i fråga om
8 och 8 a §§ samt 43 § utom såvitt
avser utbyte av ordet rättshjälpsnämnd,
den 1 juli 1989, och i övrigt
den dag regeringen bestämmer. /
ärende enligt utlänningslagen
(1980:376) eller lagen (1975:1360)
om tvångsåtgärder i spanningssyfte
i vissa fall tillämpas fortfarande
äldre bestämmelser.

165

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§2

Regeringsrätten prövar

1. besvär över kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291),

2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av
riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammarrätterna
anföres hos domstolen.

Om regeringsrättens behörighet Om regeringsrättens behörighet
att pröva ansökningar om resning att pröva ansökningar om resning

och återställande av försutten tid och återställande av försutten tid

finns bestämmelser i 11 kap. 11 § finns bestämmelser i 11 kap. 11 §

regeringsformen. I 67§ tredje styc- regeringsformen. I 7 kap. 7§ tredje

ket utlänningslagen (1980:376) stycket utlänningslagen (1989:000)

finns vidare bestämmelser om att finns vidare bestämmelser om att

regeringsrätten i vissa fall prövar regeringsrätten i vissa fall prövar

om förvarsbeslut skall bestå. om beslut om förvar skall bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 1982:1138.

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

166

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:000) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §2

Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne 2. vid sådant förhör med vittne
eller sakkunnig som begärts av an- eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt samt vid sådant förhör nan länsrätt,

i ärende enligt utlänningslagen
(1980:376) som begärts med stöd av
57§ samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas,

5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,

6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen,
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6§ lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga och 13§ (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt mål om tillfälligt omhändertagande enligt
37 § smittskyddslagen (1988:1472),

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsforfattningama med undantag
av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål
enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5000 kr.,

7. mål enligt skatte- och taxeringsforfattningarna i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 1989:000 (rskr. 227).

167

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1988/89:SfU19

Bilaga 2

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,

10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis
skall återkallas,

11. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

168

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989: OOO) om ändring i lagen
(1989:15) om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § och ikraftträdandebestämmelserna till lagen
(1989:176) om ändring i lagen (1989:15) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14§2

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen 2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med (1980:620), lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av

unga, lagen (1988:870) om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall, lagen missbrukare i vissa fall, lagen

(1988:153) om bistånd åt asylsö- (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om kande m.fl., lagen (1985:568) om

särskilda omsorger om psykiskt ut- särskilda omsorger om psykiskt

vecklingsstörda m.fl., utlännings- utvecklingsstörda m.fl., smitt lagen

(1980:376), smittskyddslagen skyddslagen (1988:1472), lagen

(1988:1472), lagen (1970:375) om (1970:375) om utlämning till Dan utlämning

till Danmark, Finland, mark, Finland, Island eller Norge

Island eller Norge för verkställighet för verkställighet av beslut om vård

av beslut om vård eller behandling, eller behandling, körkortslagen

körkortslagen (1977:477) och lagen (1977:477) och lagen (1989:14) om

(1989:14) om erkännande av verk- erkännande av verkställighet av ut ställighet

av utländska vårdnadsav- ländska vårdnadsavgöranden m. m.

göranden m. m. och om överflytt- och om överflyttning av barn, allt i

ning av barn, allt i den utsträckning den utsträckning som är föreskrivet

som är föreskrivet i dessa lagar i dessa lagar samt mål enligt 6 kap.

samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6§ första stycket lagen (1985:206) om vitén.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen

(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxeringseller
uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.

1988/89: SfU 19

Bilaga 2

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 1989:000 (rskr. 227).

169

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft, såvitt
gäller ändrad beteckning på smittskyddslagen,
den 1 juli 1989 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.

Föreslagen lydelse 1988/89: SfU 19

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft, såvitt
gäller ändrad beteckning på smittskyddslagen
och prövning av rättshjälp
i mål enligt utlänningslagen
(1980:376), den 1 juli 1989 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.

170

Innehållsförteckning 1988/89: SfXJ 19

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988/89 7

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1987/88 10

Utskottet 11

Allmänt om propositionen 11

Tillståndsfrågor 13

Allmänt 13

Visering i vissa fall 14

Uppehålls-och arbetstillstånd 16

Arbete m. m. för asylsökande 20

Återkallelse av tillstånd 21

Olika former av avlägsnandebeslut 22

Frågor om asyl 23

Rätt till asyl m. m 23

Principen om forsta asylland m. m 28

Handläggningen av asylärenden 31

Beslutande myndighet m. m 31

Utredande myndighet 33

Utredningar om barn i asylärenden 35

Muntlig handläggning m. m 36

Tillgången på tolkar och advokater 37

Delbeslut 38

Beslutsmotiveringar m. m 38

Kontrollbehov 40

Tvångsmedel 41

Förvar 41

Kroppsvisitation 50

Andra kontrollåtgärder 51

Fingeravtryck och fotografi 51

Omhändertagande av returbiljett m. m 51

Anteckning i resedokument m. m 51

Överklagande och omprövning 52

Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning 54

Allmänt om verkställighet 54

Upphävande av bestämmelserna om överlämnande av verkställ lighetsärenden

61

Inhibition 63

Preskription 64

Ansvarsregler 64

Transportörs kostnadsansvar 64

Straffbestämmelser 67

Skyldighet att lämna uppgifter 68

Rättshjälpsfrågor 70

Terrorist bestämmelserna 74

Lagförslagen 77

Hemställan 77

Reservationer 82

1. Viseringsskyldighet som grundregel (fp, mp) 82

2. Flyktingar och visering, visering för chilenska medborgare och

171

information om flyktingar och visering (fp, vpk, mp) 83 1988/89: SfU 19

3. Uppehållstillstånd för make/maka (fp, c, vpk, mp) 84

4. Arbete m. m. för asylsökande (m) 84

5. Arbete m.m. för asylsökande (fp) 85

6. Arbete m.m. för asylsökande (mp) 85

7. Återkallelse av tillstånd (fp, vpk, mp) 86

8. De facto-flyktingar (m) 87

9. Internationellt initiativ för homosexuella flyktingar (fp, vpk, mp) 87

10. S. k. krigsflyktingar (fp, mp) 87

11. Flyktingkvoten m. m. (fp, c, vpk, mp) 88

12. Praxisredovisning av asylfall (fp, c, vpk) 88

13. Principen om första asylland (fp, mp) 89

14. Viss tillämpning av första asylland-principen (vpk, mp) 89

15. Upplysning om rätten att söka asyl (fp, mp) 90

16. Asylnämnder som första beslutsinstans (mp) 90

17. Förhör med asylsökande (fp, vpk) 91

18. Bamutredningar (fp, vpk, mp) 91

19. Barn utredningar (c) 92

20. Muntlig handläggning (vpk) 92

21. Muntlig handläggning (mp) 93

22. Tolkar och joursystem för jurister (mp) 93

23. Delbeslut (mp) 94

24. Förvar av vuxna m. m. (fp, vpk) 94

25. Förvar av vuxna m. m. (mp) 96

26. Förvar av barn (fp, mp) 98

27. Förvar av barn (c) 98

28. Förvar av barn (vpk) 99

29. Statistik över beslut om förvar av barn (fp, vpk, mp) 100

30. Behandling av förvarstagna (fp, vpk) 100

31. Kroppsvisitation (fp, vpk, mp) 101

32. Omhändertagande av returbiljetter (fp, vpk, mp) 102

33. Anteckning om oklar identitet (fp, vpk, mp) 103

34. Utredning om instansordning m. m. (fp) 103

35. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (fp) 104

36. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (vpk) 104

37. Omedelbar verkställighet av avlägsnandebeslut (mp) 106

38. Tidsfrister för verkställighet (fp) 106

39. Tidsfrister för verkställighet (vpk) 107

40. Tidsfrister för verkställighet (mp) 108

41. Familjesplittring vid verkställighet (fp, vpk) 108

42. Ny prövning vid verkställighet (vpk) 108

43. Behandling av ny ansökan (mp) 109

44. Inhibition (vpk) 110

45. Inhibition (mp) 110

46. Preskription (mp) lil

47. Transportörers kostnadsansvar (fp, vpk, mp) 112

48. Tillämpningen av viss straffbestämmelse (fp, mp) 114

49. Socialnämnds uppgiftsskyldighet (vpk) 114

50. Uppgiftsskyldighet för hälso- och sjukvårdsmyndighet (fp, vpk,

mp) 114

51. Offentligt biträde till asylsökande (fp, vpk, mp) 115

52. Beslut om rättshjälp (vpk, mp) 115

53. Kommunarrest (vpk, mp) 116

54. Bakgrund till terroriststämpling (vpk) 116

172

55. Åtgärder för den kurdiska folkgruppen (vpk, mp) 116 1988/89: SfU19

Särskilda yttranden 117

1. Uppehålls-och arbetstillstånd i vissa fall (m) 117

2. De facto-flyktingar (m) 117

3. Flyktingkvoten (m) 118

4. Riktlinjer för bevisvärdering (c) 118

5. Muntlig handläggning (fp) 118

6. Kommunarrest (fp) 119

Bilaga 1 120

Bilaga 2 162

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989

173