Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1988/89 :SfUll

Arbetsskadeförsäkringen

1988/89

SfUll

Motioner

1988/89:Sf207 av Gustav Persson och Sven-Gösta Signell (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av förbättring av försäkringsskyddet i arbetsskadeförsäkringen
och det statliga personalskadeskyddet vid rehabiliteringen på arbetsplatserna.

1988/89:Sf230 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om möjligheten att påföra arbetsgivarna hela
kostnaden för sjukvård förorsakad av arbetsskador.

1988/89:Sf235 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag om utvidgning av lagen om arbetsskadeförsäkring
som innebär att även barn med fosterskador omfattas av lagen i enlighet
med vad som anges i motionen.

1988/89:Sf247 av Lars Svensson och Owe Andréasson (båda s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att det till försäkringskassorna bör knytas personer med teknisk kompetens,
exempelvis skyddsingenjörer, som hjälp vid bedömning av arbetsskadeanmälningar
och rehabilitering av sökande.

1988/89:Sf270 av Bengt Harding Olson och Sigge Godin (båda fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om beräkning av vissa livräntor.

1988/89:Sf284 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 4 kap. 1 § lagen
om arbetsskadeförsäkring.

1988/89:Sf291 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräkning av
tilläggsutbetalning vid retroaktiv arbetsskadelivränta.

1988/89:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag
syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den i motionen
skisserade modellen,

2. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen
beslutar att samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeför -

1 Riksdagen 1988/89.11 sami. Nr 11

säkringen skall förlängas från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 januari
1990,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att försäkringskassan
bör erhålla full kostnadstäckning för utredningsarbete och administration
av statistik m.m. från försäkringsbolag som anlitar kassans
tjänster.

1988/89:Sf305 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som »in mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en förutsättningslös utredning av arbetsskadeförsäkringen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en förlängd samordningstid
i arbetsskadeförsäkringen i enlighet med motionens förslag.

Motiveringarna återfinns i motion 1988/89:A242.

1988/89:Sf315 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär en analys av orsakerna till de ökade
arbetsskadorna samt förslag att komma till rätta med de ökade kostnaderna.

1988/89:Sf328 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en översyn av reglerna
inom livränteområdet för egenföretagare.

1988/89:Sf354 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
ändring i lagen om arbetsskadeförsäkring.

1988/89:Sf369 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetsskadeförsäkringen
enligt de riktlinjer som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:Fi223.

Utskottsutfrågning

Utskottet har den 17 februari 1989 hållit en offentlig utfrågning om
arbetsskadeförsäkringen. Vad som förekommit vid utfrågningen framgår av
bilaga till betänkandet.

Utskottet

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli
1977 och avser arbetsskador som visat sig fr.o.m. nämnda tid. Lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde samtidigt att gälla men
tillämpas fortfarande på skador som visat sig dessförinnan.

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF försäkrad
för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade
endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar
även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med

1988/89 :SfU 11

särskild risk för arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd
av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som
framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som
arbetsskada.

Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall ha rätt
till ersättning för hela det inkomstbortfall som är en följd av skadan.

LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Under de första 90
dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för
ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning
utgå. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen utgör 90 % av inkomstbortfallet.

Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen medfört en fortsatt nedsättning av förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den som har en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst i normalfallet en trehundrasextiofemtedel
av denna inkomst.

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan
den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och
den inkomst han trots skadan kan beräknas få. Det krävs dock att förmågan
att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och
att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det
basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust
upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp. Livränta enligt LAF grundar rätt till ATP till skillnad mot livränta
enligt YFL.

Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Försäkringskassan skall bestämma
ersättning enligt LAF så snart det kan ske. Om kassan inte utan
betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF,
men det finns sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den skadade. Detsamma gäller om rätt till ersättning
föreligger, men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande
dröjsmål.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom socialavgifter
och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften utgör för närvarande
0,90 % av avgiftsunderlaget.

Utskottet behandlar i detta sammanhang motion SÖ02 yrkande 1 i
motsvarande del av Sten Svensson m.fl., vari ifrågasätts om inte behovet av
ekonomisk trygghet vid arbetsskada kan tillgodoses på annat sätt än inom
ramen för den nuvarande arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anför att
tillämpningen av arbetsskadeförsäkringslagen helt fjärmat sig från lagstifta -

1988/89:SfU 11

rens intentioner vad gäller ersättning vid arbetsskada. Försäkringen är ett
svårhanterligt och kostnadskrävande instrument för att tillgodose de ofta
marginella behoven utöver sjukförsäkringen. Genom försäkringsöverdomstolens
praxis får enligt motionärerna praktiskt taget var och en som anmäler
sin sjukdom som arbetsskada ersättning utöver sjukförsäkringens nivå.
Motionärerna begär därför en skyndsam utredning om huruvida behovet av
arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom en kombination av allmän
sjukförsäkring och en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare.
En sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas vid försäkringsbolag.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden och därvid
anfört följande (se senast 1988/89:SfU2).

Sedan lång tid har man i Sverige, liksom i andra industriländer, ansett att
skador ådragna under förvärvsarbete skall kompenseras med högre ersättning
än skador i allmänhet. Bakom denna uppfattning ligger bedömningen
att den som förvärvsarbetar löper större risk än andra att drabbas av skada.
Trots en ökande satsning på arbetarskydd och företagshälsovård finns det,
enligt utskottets mening, fortfarande en generellt sett större risk för
förvärvsarbetande än för icke förvärvsarbetande att drabbas av skada.
Genom arbetsskadeförsäkringen och de olika trygghetsförsäkringarna garanteras
skadade ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder utan att
behöva föra bevisning om att arbetsgivaren varit skadevållande. Därigenom
undviks också en rad skadeståndsprocesser mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Utskottet vill också peka på den starka och mycket viktiga kopplingen
mellan arbetsskadeförsäkringen och det förebyggande arbetarskyddet. En
stor del av informationen till yrkesinspektionen och informationssystemet
om arbetsskador (ISA) vid arbetarskyddsstyrelsen kommer från försäkringskassan.
Om den speciella ersättningen vid arbetsskada tas bort kan antalet
anmälningar komma att sjunka avsevärt. Detta skulle leda till att samhällets
kunskap om arbetsmiljön försämras, och därmed begränsas också förutsättningarna
att påverka den.

Utskottet har vid ett offentligt sammanträde den 17 februari 1989 genom
utfrågning av företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer fått
en bred information om arbetsskadeförsäkringens betydelse. Denna återfinns
i bilaga till betänkandet. Utskottets samlade bedömning är att
arbetsskadeförsäkringens betydelse ytterligare har understrukits genom vad
som därvid anförts, inte minst genom upplysningar som lämnats av företrädare
för arbetstagarorganisationerna. Enligt dessa har nämligen försäkringen,
förutom dess primära uppgift att kompensera inkomstförlusten vid arbetsskada,
även varit en viktig förutsättning för det förebyggande arbetarskyddet.
Utskottet vidhåller således sin tidigare uppfattning att arbetsskadeförsäkringen
skall bestå och avstyrker bifall till motion Sf302 yrkande 1 i denna
del.

Arbetsskadeförsäkringens omfattning

Sorn ovan nämnts är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket
försäkrad för arbetsskada genom lagen om arbetsskadeförsäkring.

I motion Sf235 begär Hans Göran Franck m.fl. en utvidgning av lagen om
arbetsskadeförsäkring i syfte att även barn med fosterskador skall omfattas
av försäkringen. Motionärerna, som särskilt tar sikte på bildskärmsarbete.

1988/89:SfU 11

påpekar att man inom forskningen ännu inte har kunnat klarlägga sambandet
mellan sådant arbete och fosterskador. Enligt motionärerna innebär detta att
behovet av en lagstiftning till skydd för det ofödda barnet är desto mer
angeläget.

Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande i sitt betänkande SfU
1987/88:2. Utskottet anförde därvid att skyddet för fostret borde lösas genom
förebyggande åtgärder och inte genom en utvidgning av LAF. Således borde
gravida kvinnor skyddas från arbetsmiljöer som kan medföra risk för
fosterskador. Utskottet erinrade dessutom om vad utskottet anfört i
betänkande SfU 1986/87:17, nämligen att kunskaperna om sambandet
mellan påverkan av olika yttre faktorer och risken för fosterskador var
begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var oklart.
Utskottet förutsatte dock att arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamt följer det
fortlöpande forskningsarbetet på området och skyndsamt utfärdar föreskrifter
i de fall risken för fosterskador upptäcks i arbetsmiljön.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion
Sf235.

Utskottet behandlar härefter frågan om arbetsskadeskyddet för dem som
deltar i rehabilitering. För dessa gäller för närvarande följande bestämmelser.

Regeringen har i särskild förordning (1977:284) om arbetsskadeförsäkring
och statligt personskadeskydd föreskrivit att arbetsskadeförsäkringen gäller
bl.a. den som som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid
arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning
som har godkänts av allmän försäkringskassa. Försäkringen gäller endast
under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens
med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.
Skador under resor till och från utbildningsstället omfattas däremot inte av
försäkringsskyddet. Däremot kan ersättning vid bl.a. färdolycksfall utgå i
annan ordning, nämligen enligt förordning (AMSFS 1979:7). Enligt denna
utgår ersättning till elev i arbetsmarknadsutbildning, som uppbär utbildningsbidrag
och till inskriven sökande vid arbetsmarknadsinstitut. Ersättning
utgår även till arbetssökande som genom beslut av arbetsförmedlingen
anvisats att delta i besök för kartläggning av sökandens yrkeskunskaper hos
utbildningsanordnaren eller förbesök vid arbetsmarknadsinstitut. I dessa fall
kan ersättning utgå för förlorad arbetsinkomst.

I motion Sf207 av Gustav Persson och Sven-Gösta Signell konstaterar
motionärerna att den som arbetsprövas eller arbetstränas vid en arbetsplats
där han inte är anställd och inte är inskriven vid ett arbetsmarknadsinstitut
inte omfattas av samma försäkringsskydd som övriga som genomgår
rehabilitering. Motionärerna anser att det för en framgångsrik rehabilitering
är viktigt att försäkringsskyddet är fullgott vid alla former av rehabilitering
och begär därför ett tillkännagivande om behovet av en förbättring av
försäkringsskyddet i dessa fall.

Rehabiliteringsberedningen har på förslag av arbetsskadeutredningen fått
i uppdrag att utreda frågan om försäkringsskyddet för studerande under
rehabilitering. Rehabiliteringsberedningen har i sitt betänkande (SOU

1988/89: SfU 11

1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering om försäkringsskyddet vid
arbetsprövning och -träning anfört bl.a. följande (s. 310).

En grundläggande princip för rätt till försäkringsskyddet är att utbildningen
är förenad med särskild risk för arbetsskada. Det kan emellertid ifrågasättas
om inte, av rättviseskäl, elever vid vissa typer av utbildning med hänsyn till
utbildningens speciella karaktär bör jämställas med arbetstagare och därför
åtnjuta samma arbetsskadeskydd som dessa. Den utbildning, prövning eller
träning som nämnts ovan, sker regelmässigt under förhållanden som inte
avviker från dem som gäller i förvärvslivet i övrigt. Riskerna för arbetsskada
är således likartade. De som omfattas av dessa utbildningsformer är främst
personer som har en anknytning till arbetsmarknaden. Vi anser därför det
vara rimligt att de även under avsedd tid har samma försäkringsskydd som
gäller för arbetsmarknaden i övrigt.

Rehabiliteringsberedningens betänkande är för närvarande föremål för
remissbehandling. Utskottet anser att denna behandling bör avvaktas och
avstyrker därför bifall till motion Sf207.

Handläggningen av arbetsskadeärenden

Sedan arbetsskadeförsäkringens tillkomst har antalet arbetsskadeärenden
hos försäkringskassorna ökat kraftigt med huvudsakligen till följd därav
ökande handläggningstider. Den genomsnittliga handläggningstiden vid
försäkringskassorna av arbetssjukdomsärenden var år 1986 ca 9 månader, år
1987 ca 10 månader och vid utgången av år 1988 ca 12 månader. Det totala
antalet inkomna arbetsskadeanmälningar till försäkringskassorna var år 1983
ca 183 000, år 1984 ca 204 000, år 1985 ca 218 000, år 1986 ca 230 000, år 1987
ca 241 000 och år 1988 ca 257 000. Flertalet sjukfall avslutas dock inom
samordningstiden, varför antalet ärenden där försäkringskassan skall göra en
prövning blir betydligt lägre.

Antalet inkomna arbetsskadeärenden och antalet icke avgjorda ärenden
(balanser) under åren 1983-1988 framgår av nedanstående tabell.

Ärenden och balanser angående arbetsskador (jämna 100-tal)

1983 1984 1985 1986 "l987 "1988

Inkomna ärenden 45 500 54 300 64 500 78 600 97 700 117 700

Avgjorda ärenden 40 800 45 900 57 100 68 200 82 200 94 500

Balans 31/12 24 000 32 500 40 000 50 400 65 800 89 000

Arbetssjukdomarna utgör en starkt ökande andel av ärendena och av dessa
utgör besvär i det muskelo-skelettala systemet en helt dominerande andel.

Arbetsskadeförsäkringen har bl.a. mot bakgrund av anhopningen av
arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna varit föremål för översyn av
arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av arbetsskadeförsäkringen
lämnade utredningen förslag till åtgärder för att bl.a.
komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna.
Förslagen innebar bl.a. att samarbetet mellan försäkringskassorna, företagshälsovården
och företagens skyddsorganisation skulle förstärkas. Det medicinska
underlaget för kassornas beslut i arbetsskadeärenden skulle förbättras

1988/89:SfUll

genom att läkarkårens kunskaper om försäkringen ökade och läkarutlåtandena
gavs en bättre utformning. Vidare skulle beslutsfattarna hos kassorna
ges möjligheter att inhämta uppgifter från olika datasystem som innehåller
information om arbetsmiljörisker. Kassornas tillgång till praxisavgöranden
skulle förbättras genom att försäkringsöverdomstolens domar gjordes
åtkomliga via rättsdatasystemet. En begränsning skulle ske av antalet
avgöranden i ärenden som inte kunde leda till ersättning från försäkringen
eftersom skadan inte medfört någon inkomstförlust för den försäkrade.
Utredningen diskuterade vidare, dock utan att lägga fram något förslag, en
förlängning av samordningstiden. Utredningen räknade därvid med att vid
en samordningstid av 180 dagar antalet arbetssjukdomsärenden skulle
minska med ca 20 % och övriga ärenden med ca 30 %.

Mot bakgrund av bl.a. de förslag som förordades av arbetsskadeutredningen
har en rad åtgärder vidtagits inom riksförsäkringsverket och försäkringskassorna
i rationaliserande syfte. De olika åtgärderna har lett till att antalet
avgjorda ärenden ökat. Under år 1984 var ökningen ca 13 %, år 1985
ytterligare ca 25 %, år 1986 ca 20 %, år 1987 likaså ca 20 % och år 1988 ca 17
%.

Av de ärenden som avgjorts har andelen godkända arbetsskador ökat
kraftigt under perioden. Framför allt gäller detta ärenden om arbetssjukdomar.
Av samtliga avgjorda ärenden år 1983 godkändes arbetsskada i 71,7 %
av ärendena och år 1987 i 87,2 % av ärendena. Motsvarande tal för enbart
ärenden om arbetssjukdom var 57,6 % resp. 85,8 %.

Även antalet livränteprövningar ökar. I januari 1987 var antalet livräntetagare
11 900, i januari 1988 var antalet 19 000 och i januari 1989 var antalet
31 000.

Försäkringskassorna har under senare år fått avsevärda medelsförstärkningar
för att möta den kraftiga ärendetillströmningen inom arbetsskadeförsäkringen.
I årets budgetproposition föreslås såvitt avser försäkringskassornas
arbetsskadehantering att en tidigare engångsanvisning om 46 milj. kr.
permanentas samt att ytterligare medel beräknas med 41,5 milj. kr.
Utskottet har i sitt denna dag avgivna betänkande 1988/89:SfU10 tillstyrkt
regeringens förslag i denna del.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom en socialavgift
och avkastning från arbetsskadefonden. Socialavgiften var 0,6 % av lönesumman
åren 1980-1987 och höjdes fr.o.m. år 1988 till 0,9 %. Kostnaderna
för arbetsskadeförsäkringen har stigit kraftigt under senare år. Detta har lett
till att utgifterna för försäkringen fr.o.m. år 1986 har överstigit inkomsterna.
Under år 1987 har inkomsterna uppgått till 2 373 milj. kr. och utgifterna till
4 436 milj. kr. och under år 1988 till 3 493 milj. kr. resp. 6 893 milj. kr.
Arbetsskadefondens medelsbehållning har till följd därav minskat och
uppvisade vid 1987 års utgång ett underskott på 790 milj. kr. och vid 1988 års
utgång ett underskott på 4 190 milj. kr.

Mot bakgrund av att antalet ärenden hos försäkringskassorna fortsatt att
öka och att balansläget vid halvårsskiftet 1987 var oroväckande begärde
riksdagen i slutet av år 1987 (SfU 1987/88:2, rskr. 25) att regeringen snarast
skulle ta de initiativ som erfordrades för att en analys av orsakerna till det
ökande antalet arbetsskadeanmälningar skulle komma till stånd.

1988/89: SfU 11

Regeringen har under november 1988 tillkallat en särskild kommission
som skall kartlägga förhållanden i arbetsmiljön som ger upphov till arbetsskador.
I direktiven till arbetsmiljökommissionen (Dir. 1988:63) anges bl.a.
följande.

En särskild kommission bör tillsättas för att lägga fram förslag till åtgärder,
som ändrar på de arbetsmiljöer som skapar skador och ohälsa. Som underlag
för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i arbetsmiljön, som
ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör inriktas på att identifiera de
mest utsatta arbetena. Kommissionen skall inte bara utgå från sådana
faktorer som ger upphov till relativt lätt identifierade skador eller sjukdomar
utan även till förhållanden av mer sammansatt natur. Det kan handla om en
kombination av fysisk arbetsmiljö, arbetets organisation och psykiskt
påfrestande inslag i arbetet eller om otillräckligt inflytande över den egna
arbetssituationen.

Målet för kommissionens arbete skall vara att minska den arbetsrelaterade
sjukfrånvaron och utslagningen men även att förebygga uppkomsten av nya
hälsorisker i arbetsmiljön.

Kommissionen bör överväga om ekonomiska styrmedel gentemot arbetsgivare
bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Den bör
också föreslå andra åtgärder, som behövs för att ytterligare markera det
ansvar som arbetsgivarna har enligt arbetsmiljölagen.

Kommissionen bör t.ex. se över hur skador och tillbud följs upp på
arbetsplatserna och om de leder till att arbetsgivarna vidtar åtgärder för att
minska riskerna för nya skador. Kommissionen bör också pröva hur behovet
av snabbt tillgänglig och aktuell information om arbetsskadornas utveckling
skall kunna tillgodoses.

Kommissionen bör belysa hur det lokala arbetsmiljöarbetet och särskilt
arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöfrågor fungerar. I detta bör bl.a. ingå att
se över det lokala skyddsarbetets ställning och organisation. Exempelvis
uppfattas skyddskommittéerna ofta spela en sidoordnad roll i förhållande till
de nya former för arbetstagarinflytande som lagstiftningen om medbestämmande
har medfört.

Arbetsmiljörisker skall i första hand mötas med tidiga och förebyggande
insatser. Men för dem som ändå drabbas, bör aktiva rehabiliterings- och
anpassningsåtgärder vidtas, så att de kan vara kvar i arbetslivet. Det är
angläget att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsplatserna
utvecklas och att det byggs upp kunskap och kompetens för sådan
verksamhet. Kommissionen bör överväga om särskilda åtgärder bör vidtas
för att få till stånd en bättre fungerande verksamhet.

Arbetsmiljökommissionen bör överväga effektiviteten i samordningen
mellan olika samhällsorgan centralt och regionalt. Mot bakgrund av erfarenheterna
från kommissionens kartläggning skall den lämna förslag om
inriktning och organisation av arbetsmiljöarbetet och samhällets insatser.

Kommissionen bör överväga, om det finns anledning att göra förändringar
eller förtydliganden i arbetsmiljölagen eller annan lagstiftning.

Kommissionen skall också under arbetets gång kunna lämna förslag till
regeringen om uppdrag till myndigheter och om sådana särskilda utredningar
som kommissionens arbete kan ge anledning till.

Kommissionen skall slutligen även belysa företagsekonomiska, samhällsekonomiska
och statsfinansiella kostnader samt intäkter för de åtgärder, som
föreslås. Om kommissionen lägger fram kostnadskrävande förslag skall den
också ange hur åtgärderna skall finansieras.

1988/89: SfUll

I direktiven anges vidare att rehabiliteringsberedningens betänkande SOU
1988:41 blir ett viktigt underlag för kommissionen. Kommissionen bör vidare
följa översynsarbetet av 1986 års företagshälsovårdsreform, arbetarskyddsstyrelsens
pågående kampanj mot belastningsskador och arbetsmiljöfondens
program mot belastningsskador.

I motion Sf315 yrkande 4 begär Karin Israelsson m.fl. att regeringen
snarast presenterar den analys av orsakerna till det ökade antalet arbetsskador•,
som riksdagen enligt ovan har begärt, jämte förslag för att komma till
rätta med de ökade kostnaderna för försäkringen.

Utskottet noterar att den dåvarande departementschefen i budgetpropositionen
(bil. 7, s. 56) anför att kunskapsunderlaget inom arbetsskadeförsäkringens
område inte är tillfredsställande. Hon anser därför att det i dagsläget
inte är möjligt att på ett snabbt sätt dra slutsatser angående orsakerna till
utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen. Hon anför vidare att den
nyligen tillsatta arbetsmiljökommissionen har som en viktig uppgift att
komplettera kunskaperna om arbetsförhållanden som ger upphov till skador
och sjukdomar.

Arbetsmiljökommissionen har till sin främsta uppgift att kartlägga förhållanden
i arbetsmiljön, som ger upphov till arbetsskador. Utskottet räknar
med att kommissionen i detta arbete kommer att få fram en hel del
information om i vilken omfattning antalet inträffade arbetsskador ökar.
Denna information kommer att utgöra en viktig utgångspunkt vid regeringens
bedömning av orsakerna till det ökande antalet anmälningar av
arbetsskador som görs. Med hänsyn härtill är det naturligt att regeringen
ännu inte kunnat presentera den analys som riksdagen begärt. Utskottet
anser att det för närvarande inte finns någon anledning till tillkännagivande i
frågan och avstyrker bifall till motion Sf315 yrkande 4.

Utskottet behandlar här ett flertal motioner med begäran om en utredning i
olika avseenden.

I motion Sf305 yrkande 1 av Kjell-Arne Welin m.fl. begärs en förutsättningslös
utredning av arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anför att
utredningen bör avse dels frågan om arbetsskadeförsäkringen skall utformas
så att den ger incitament till arbetsmiljöförbättringar, dels hur väntetiderna
för prövning av arbetsskadeärenden skall kunna förkortas och dels vilken roll
arbetsgivarna kan spela i detta sammanhang. Motionärerna anser att
utredningen bör samordnas med arbetsmiljökommissionens arbete. Vidare
begär motionärerna i yrkande 2 förslag om att samordningstiden i avvaktan
på förslag från den begärda utredningen förlängs till 180 dagar.

Även i motion Sf302 yrkande 1 (delvis) av Sten Svensson m.fl. begärs en
skyndsam utredning och förslag om en förändring av sjukförsäkringen så att
arbetsgivaren blir motiverad att förebygga arbetsskador och medverka till
rehabilitering. Även dessa motionärer begär i yrkande 2 att riksdagen
beslutar att i avvaktan på förslag från den av motionärerna förordade
utredningen, som enligt ovan även skall omfatta frågan om en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare, förlänga samordningstiden från 90
dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 januari 1990.

Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf369 yrkande 2 en översyn av
arbetsskadeförsäkringen i syfte att åstadkomma en långtgående samordning

1988/89:SfU 11

mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Motionärerna föreslår
att denna översyn skall göras av arbetsmiljökommissionen.

Vidare föreslås i motion Sf230 av Lars Werner m.fl. att en utredning
tillsätts om möjligheten att påföra arbetsgivarna hela kostnaden för sjukvård
förorsakad av arbetsskador. Kostnaderna för arbetsskadorna skulle härigenom
göras synliga och arbetsgivarna skulle få ett ekonomiskt incitament att
förändra arbetsmiljön.

Vad till en början gäller handläggningstiderna i arbetsskadeärenden anser
utskottet att den nuvarande genomsnittliga handläggningstiden hos försäkringskassan
om drygt 12 månader i arbetsjukdomsärenden är klart otillfredsställande.
Åtgärder har dock löpande vidtagits i syfte att förbättra och
effektivisera handläggningen av arbetsskadeärenden. Bland rationaliseringsåtgärder
som vidtagits under senare tid kan nämnas att tjänsteman fr.o.m.
den 1 januari 1989 kan besluta i flertalet ärenden om arbetsskada till följd av
buller eller i form av pleuraplack till följd av inverkan av asbest. Regeringen
har vidare i proposition 1988/89: lil föreslagit att tjänsteman vid försäkringskassa
skall kunna fatta beslut i ärenden om ifrågasatt recidiv av en tidigare
godkänd arbetsskada om det nya sjukfallet har inträffat inom ett år från det
att ett tidigare sjukfall, som socialförsäkringsnämnd godkänt som arbetssjukdom,
upphört. Mot bakgrund av de åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att
förbättra och effektivisera handläggningen av arbetsskadeärenden anser
utskottet att utvecklingen ytterligare bör avvaktas. Härtill kommer att
försäkringskassorna under senare år har erhållit medel för en kraftig
utökning av antalet arbetsskadehandläggare. Utskottet räknar även med att
den analys som riksdagen enligt ovan har begärt kommer att bli av betydelse
vid bedömningen av försäkringskassornas arbetsskadehandläggning.

Vad härefter gäller frågan om samordningstidens längd bör enligt utskottets
mening effekterna av de ovan redovisade åtgärderna beträffande
arbetsskadehandläggningen avvaktas, och någon anledning att nu begränsa
förmånerna från arbetsskadeförsäkringen genom en förlängning av samordningstiden
föreligger inte.

Vad slutligen gäller de i motionerna upptagna frågorna om ett incitament
för arbetsgivaren att dels åstadkomma arbetsmiljöförbättringar, dels medverka
i rehabiliteringsarbetet, vill utskottet erinra om rehabiliteringsberedningens
betänkande SOU 1988:41. Beredningen föreslår att ett större ansvar
läggs på arbetsplatsen för arbetsanpassning och rehabilitering. Utskottet vill
vidare erinra om att frågan om incitament till arbetsmiljöförbättringar ingår i
arbetsmiljökommissionens uppgifter. Av intresse i detta sammanhang är
även den särskilda arbetsgrupp som arbetsmiljökommissionen har tillsatt.
Arbetsgruppen består av generaldirektörerna för arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket. Dessa skall undersöka
om medel för förtidspensioner och sjukförsäkring kan användas för rehabilitering,
utbildning och andra åtgärder som syftar till arbete. De skall också
försöka hitta bättre former för samverkan mellan vård, försäkringar,
arbetsprövning/arbetsträning osv. och pröva möjligheter att effektivare
koppla ihop insatserna från samhällets sida med åtgärder på arbetsplatserna.
Det ingår också i gruppens uppgifter att belysa möjligheterna att med
ekonomiska styrmedel stimulera till investeringar som minskar riskerna för
sjukdomar och olycksfall i arbetslivet.

1988/89 :SfU 11

Även beträffande frågan om incitament för arbetsgivaren att vidta
förbättringar av arbetsmiljön och att medverka i rehabiliteringsarbetet anser
utskottet att beredningen av rehabiliteringsberedningens betänkande och
resultatet av arbetsmiljökommissionens och den särskilda arbetsgruppens
arbete bör avvaktas. Samma bedömning gör utskottet beträffande frågan om
möjligheten att påföra arbetsgivaren hela kostnaden för sjukvård förorsakad
av arbetsskador.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf305 yrkandena 1 och 2,
Sf302 yrkandena 1 (delvis) och 2, Sf369 yrkande 2 och Sf230.

I motion Sf247 anför Lars Svensson och Owe Andréasson att utredarna i
arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna många gånger skall ta ställning
till problem av teknisk art. Försäkringskassorna borde därför ha tillgång till
tekniskt kunnande, t.ex. genom skyddsingenjörer. Denna kompetens skulle
även vara en tillgång i försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet vill framhålla att försäkringskassorna har möjlighet att utnyttja
tekniskt kunniga personer i såväl arbetsskadehanteringen som i rehabiliteringsarbetet.
Således kan samarbete ske med teknisk expertis vid företagshälsovården.
I många fall finns teknisk kunskap vid skyddskommittéerna på
arbetsplatserna som kan utnyttjas vid arbetsplatsutredningar. Försäkringskassan
har även möjlighet att anlita annan expertis. Utskottet anser att
motion Sf247 därför inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan flera år tillbaka pågår ett samarbete mellan försäkringskassorna och
AMF-Trygghetsförsäkring med stöd av riksförsäkringsverkets föreskrifter
(RFFS 1979:20) om tillhandahållande av vissa uppgifter i arbetsskadeärenden
till AMF-trygghetsförsäkring. Försäkringskassans kostnader för verksamheten
skall enligt kungörelsen ersättas enligt grunder som riksförsäkringsverket
och AMF kommer överens om. Enligt vad utskottet erfarit
betalar AMF för närvarande inte någon ersättning för kassans utredningsarbete.

I motion Sf302 yrkande 3 begär Sten Svensson m.fl. ett tillkännagivande
om att försäkringskassan bör få full ersättning från AMF för det utredningsarbete
kassan utför åt försäkringsbolaget.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att arbetsskadeutredningen i
SOU 1985:54 (s. 79-80) har föreslagit att regeringen skall förordna att
försäkringskassorna skall handlägga s.k. serviceärenden åt AMF och att
AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden för detta biträde. Med
serviceärenden har utredningen därvid avsett ärenden rörande kvarstående
medicinsk defekt även om skadan inte medfört inkomstförlust eller ersättningsgilla
kostnader enligt LAF. Prövningen avser således endast frågan
huruvida arbetsskada föreligger. Utredningen har beräknat att antalet
serviceärenden uppgår till ca 5 000 per år och uppskattat självkostnaden till
ca 3 milj. kr.

Utskottet anser att någon riksdagens åtgärd inte är påkallad när det gäller
ersättning från AMF för försäkringskassornas utredningsarbete, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf302 yrkande 3.

1988/89:SfUll

Livränta

1988/89:SfU 11

Om en arbetsskada förorsakat bestående nedsättning av arbetsförmågan kan
livränta utges med belopp som motsvarar skillnaden mellan den inkomst som
den skadade kan antas ha fått om han inte skadats och den inkomst han
beräknas kunna erhålla trots skadan. För att livränta skall kunna utgå fordras
dock att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete blivit
nedsatt med minst en femtondel. Inkomstförlusten skall för år räknat uppgå
till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde det första år livräntan
skulle börja utgå. Livräntan beräknas på den försäkrades livränteunderlag
och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av
hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Livränteunderlaget utgörs
i allmänhet av den sjukpenninggrundande inkomsten vid den tidpunkt från
vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans
sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga
förhållanden.

I motion Sf284 påpekar Sven-Åke Nygårds m.fl. att bestämmelserna om
rätt till livränta enligt LAF medför att en person, som skulle ha tjänat 120 000
kr. per år i sitt tidigare arbete, inte får någon livränta om det nya arbetet ger
honom en inkomst över 112 000 kr. Förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete har nämligen inte blivit nedsatt med minst en femtondel. Enligt
motionärernas uppfattning är detta orimligt eftersom en inkomstförlust på
denna nivå är kännbar för den skadade. Motionärerna anser att all
inkomstförlust bör berättiga till livränta och begär ett tillkännagivande
härom.

I proposition 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring
angav departementschefen bl.a. följande om nedre gränser för livränta (s.
75-76).

Principen om full kompensation vid inkomstbortfall skulle helt genomförd
leda till att varje nedsättning av förvärvsförmågan, hur liten den än var,
ersattes genom livränta. Små nedsättningar av förvärvsförmågan är emellertid
vanskliga att konstatera. Dessutom brukar de skadade i regel övervinna
mindre handikapp efter någon tid. Med hänsyn härtill och då det inte kan
anses föreligga några starkare sociala skäl att kompensera alltför obetydliga
inkomstbortfall, föreslår kommittén en nedre gräns för den ersättningsberättigande
invaliditeten. Enligt kommitténs mening bör gränsen lämpligen
sättas vid en nedsättning av förvärvsförmågan med 1/15. Kommittén anser
vidare att en helt liten inkomstminskning inte har någon egentlig betydelse
för försörjningen. För att undvika att obetydligt inkomstbortfall skall kunna
berättiga till livränta föreslår kommittén därför också en absolut minimigräns
vid 1/4 av basbeloppet. Kommittén framhåller i detta sammanhang att TFY
ger kompensation för inkomstbortfallet i den mån ersättning inte utgår från
arbetsskadeförsäkringen.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Jag
ansluter mig till de överväganden som kommittén har gjort och förordar att
förslaget genomförs.

Utskottet anser att de nedre gränserna för livränta bör kvarstå och avstyrker
motion Sf284.

Karin Israelsson m.fl. anför i motion Sf328 yrkande 1 att bestämmelserna
om livränta medför att den egenföretagare vars nettoinkomst inte minskar

efter skadan inte kan erhålla livränta. Reglerna kan således medföra problem
för t.ex. en lantbrukare som tar ut medel från skogskonto i nära anslutning till
livränteprövningen. Enligt motionärerna bör bedömningen i dessa fall
grundas på ett annorlunda inkomstbegrepp och med större hänsyn till de
faktiska förhållandena. Motionärerna begär av denna anledning en översyn
av reglerna om livränta till egenföretagare.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU2 ett liknande motionsyrkande.
Utskottet redogjorde därvid för de bestämmelser som gäller
vid fastställande av livränta till en egenföretagare. Redogörelsen omfattade
även reglerna för fastställande av sjukpenninggrundande inkomst för en
egenföretagare. Vidare noterade utskottet att det inom riksförsäkringsverket
pågår en översyn av reglerna om egenföretagares sjukpenninggrundande
inkomst. Med hänsyn till att livränteprövningen har nära samband med
reglerna för den sjukpenninggrundande inkomsten ansåg utskottet att
resultatet av riksförsäkringsverkets översyn borde avvaktas.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion
Sf328 yrkande 1.

Enligt 8 kap. 4 § LAF skall ärende angående livränta till den försäkrade i
försäkringskassa avgöras av socialförsäkringsnämnd.

Inger Hestvik m.fl. uppger i motion Sf354 att de som har livränta enligt
LAF ofta begär att livräntan skall räknas om i samband med löneförhandlingar
m.m. Visserligen räknas livräntan i regel inte om i dessa fall men enligt
gällande bestämmelser skall den försäkrades begäran ändå prövas av
socialförsäkringsnämnd. Motionärerna anser mot denna bakgrund att socialförsäkringsnämnd
endast skulle behöva pröva frågan om en persons rätt till
livränta. En sådan förändring skulle enligt motionärerna inte vara till nackdel
för den enskilde men skulle underlätta försäkringskassornas arbete. Motionärerna
begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utgångspunkten vid beräkningen av livränta enligt LAF är i vilken
omfattning en persons förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete är
nedsatt till följd av arbetsskadan. För att fastställa denna omfattning behöver
socialförsäkringsnämnden oftast göra en helhetsbedömning av ärendet.
Utskottet är därför inte berett tillstyrka att nämndens prövning skulle
begränsas till att avse enbart frågan om rätt till livränta föreligger. Utskottet
avstyrker således bifall till motion Sf354.

Av 17 kap. 1 § AFL jämförd med 6 kap. 7 § LAF följer bl.a. Om en person
har uppburit t.ex. sjukpenning eller förtidspension enligt AFL och senare
beviljas ersättning retroaktivt enligt LAF för samma tid skall den retroaktiva
ersättningen minskas. Minskningen skall ske med det belopp som överstiger
vad som skulle ha utgetts om beslut om båda ersättningarna hade förelegat
samtidigt. Avräkningen mellan ersättningarna skall därvid ske månadsvis.

I motion Sf291 påpekar Iréne Vestlund m.fl. att samordningsreglerna
medför att vid beräkning av livränta enligt LAF måste sjukpenning och vissa
andra ersättningar specificeras månad för månad med såväl bruttobelopp
som preliminärskattebelopp. Livräntan beräknas därefter per månad för att
slutligen samordnas med tidigare ersättningar. Motionärerna framhåller att
livränteberäkningen skulle förenklas om beräkningarna kunde göras kalenderårsvis
eller för hela retroaktivtiden. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om vad som sålunda anförts.

1988/89:SfU 11

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen under hösten
1988 beslutat om ett förenklat avräkningsförfarande mellan sjukpenning
enligt AFL och sjukpenning enligt LAF (prop. 1988/89:42, SfU 8, rskr. 52).
Enligt detta beslut skall avräkningen göras för hela den retroaktiva sjukperioden
i stället för, som tidigare gällde, dag för dag. Utskottet har erfarit att
riksförsäkringsverket i ett förslag till åtgärdspaket för någon tid sedan för
regeringen har presenterat en lösning av samma innebörd som den motionärerna
föreslår. Riksförsäkringsverket har beräknat att den förenklade
samordningen skulle motsvara en besparing av 50 årsarbetare vid försäkringskassorna.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motion Sf291 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om samordning
mellan ålderspension enligt AFL och livränta enligt YFL. Enligt 16 § YFL
gäller att livräntan sänks till tre fjärdedelar av det ursprungliga beloppet när
den skadade blir 65 år. Enligt 17 kap. 2 § AFL gäller att folk- och
tilläggspension i form av ålderspension skall minskas med tre fjärdedelar av
vad som utgår i livränta enligt YFL. Folkpension skall dock alltid utgå med
minst tre fjärdedelar av belopp som annars skulle ha utgått. Personskadelivräntor
i allmänhet är skattepliktiga till den del livräntan utgör ersättning för
förlorad inkomst av skattepliktig natur medan den del som utgör ersättning
för ideell skada, vårdkostnader o.d. är skattefri. Livränta enligt YFL
uppdelas dock fr.o.m. 1977 års taxering i en skattepliktig och en skattefri del
enligt en särskild schablonregel. Schablonregeln innebär att den skattefria
delen av livräntan skall anses svara mot hälften av det till ett beskattningsår
hänförliga livräntebeloppet. Skattefrihet medges dock högst för belopp som
svarar mot hälften av det basbelopp som fastställts för januari månad
beskattningsåret.

I motion Sf270 påpekar Bengt Harding Olson och Sigge Godin att
personer, som har haft ersättning från yrkesskadeförsäkringen sedan de var
unga, sällan har haft möjlighet att tjäna in ATP-poäng och därför får en låg
ålderspension. De missgynnas därför av att livräntan minskar när de går i
pension och särskilt gäller detta minskningen av den skattefria delen av
livräntan. Motionärerna föreslår att pensionsberedningen får i uppdrag att se
över bestämmelserna. Vad sålunda anförts bör enligt motionärerna ges
regeringen till känna.

Ifrågavarande samordningsbestämmelse infördes på förslag av socialförsäkringskommittén
(SOU 1961:29). Förslaget byggde på den samordning
som då gällde mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning och
som innebar att i de pensionsfall, då rätt till motsvarande yrkesskadeersättning
förelåg, utgick en något högre förmån än i övriga fall. Ökningen
motsvarade en fjärdedel av yrkesskadeersättningen.

Med anledning av den år 1976 antagna lagen om arbetsskadeförsäkring
föreslog regeringen i proposition 1976/77:64 om statligt personskadeskydd
m.m. vissa kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig uppräkning
av livräntor enligt YFL som grundades på en invaliditet om minst 25 %.
Vidare redovisades i propositionen (s. 120) följande överväganden som
yrkesskadeförsäkringskommittén hade gjort beträffande samordningen av
de äldre livräntorna och den allmänna försäkringens pensionsförmåner.

1988/89: SfU 11

De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening i de flesta
fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga om de äldre livräntorna.
Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever
det orättvist att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans
belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde
därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt känner de sig
därför berövade viss del av sin pension och satta i ett sämre läge än icke
yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av detta slag har kommit fram i olika
sammanhang och kommittén har därför övervägt att föreslå en ändring i
samordningsreglerna även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika
lösningar. Att slopa samordningsreglerna skulle leda till överkompensation.
Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva större avdrag på livräntorna än
f.n. skulle enligt kommittén leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle
livräntetagare med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.

Regeringen delade kommitténs bedömning att det inte var lämpligt att
genomföra en ändring i samordningsreglerna.

Utskottet finner mot den redovisade bakgrunden inte skäl förorda någon
ändring i ifrågavarande samordningsbestämmelser och avstyrker bifall till
motion Sf270.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrade former för ersättning vid arbetsskada

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf302 yrkande 1 i motsvarande
del,

2. beträffande fosterskador

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf235,

3. beträffande arbetsskadeskydd under rehabilitering
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf207,

4. beträffande analys av antalet arbetsskador

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf315 yrkande 4,

5. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:305 yrkande 1,1988/89:Sf302
yrkande 1 i motsvarande del och 1988/89:Sf369 yrkande 2,

6. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: Sf305 yrkande 2 och 1988/
89:Sf302 yrkande 2,

7. beträffande arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf230,

8. beträffande teknisk kompetens vid försäkringskassorna
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf247,

9. beträffande ersättning för utredningskostnader från AMF
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf302 yrkande 3,

10. beträffande nedre gränser för livränta
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf284,

11. beträffande livränta till egenföretagare

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf328 yrkande 1,

12. beträffande livränteprövning av socialförsäkringsnämnd
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf354,

1988/89: SfU 11

13. beträffande beräkning av retroaktiv livränta
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf291,

14. beträffande samordning med YFL-livränta
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf270.

Stockholm den 21 mars 1989
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Karin
Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson
(s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro
Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild
Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Maria
Leissner (fp).

Reservationer

1. Ändrade former för ersättning vid arbetsskada, översyn av
arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens längd (mom.

1,5 och 6)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”denna del.” bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig vara ett
mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande instrument för att
tillgodose det i många fall marginella behovet av extra försäkringsskydd
utöver den allmänna sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening bör därför
en ny utredning av arbetsskadeförsäkringen omgående tillsättas. En utgångspunkt
för utredningen bör vara att den allmänna sjukförsäkringen - oavsett
orsaken till skadan eller sjukdomen - skall täcka alla vårdkostnader och, i
princip, 90 % av inkomstbortfallet. Utredningen bör få i uppdrag att
undersöka om inte behovet av arbetsskadeförsäkring för dem som får sin
arbetsförmåga bestående nedsatt till följd av arbetsskada kan tillgodoses
genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. En sådan
ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i försäkringsbolag, och det bör
vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur försäkringen i detalj skall
vara uppbyggd. Huvudsaken är att det i botten finns en lagstadgad skyldighet
för alla arbetsgivare att teckna ansvarighetsförsäkring mot arbetsskada. En
ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skulle också kunna omfatta i dag
oförsäkrade grupper eller enskilda personer. Vid försäkringskassorna skulle
personal som i dag handlägger arbetsskadeärenden kunna friställas för att

1988/89:SfU 11

ägna sig åt rehabilitering av långtidssjukskrivna och handikappade. Kostnaderna
för den allmänna försäkringen skulle då bli lägre genom att sjukskrivningstiderna
kunde förkortas och antalet förtidspensioneringar kunde minskas.
Utskottet tillstyrker således bifall till motion Sf302 yrkande 1 i
motsvarande del.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Vad
härefter” och på s. 11 slutar med ”och Sf230.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skulle arbetsgivaren bli mer motiverad att ta
ett ansvar för arbetsmiljöfrågorna om han hade större möjlighet att påverka
sjukförsäkringskostnaderna. Ett större ansvar för sjukförsäkringen bör
således få till följd att antalet arbetsskador nedbringas men även att
rehabiliteringen av långtidssjukskrivna förbättras. Den tidigare begärda
översynen av arbetsskadeförsäkringen med avseende på en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare bör därför omfatta även denna
fråga.

I avvaktan på resultatet av den begärda utredningen bör, mot bakgrund av
de stora ärendebalanserna, samordningstiden mellan sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen förlängas från 90 till 180 dagar. Regeringen bör
återkomma med förslag så att en förlängning av samordningstiden kan träda i
kraft den 1 januari 1990.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande ändrade former för ersättning vid arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf302 yrkande 1 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf302 yrkande 1 i
motsvarande del och 1988/89:Sf305 yrkande 1 och med anledning av
motion 1988/89:Sf369 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande samordningstidens längd

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Sf302 yrkande 2
och 1988/89:Sf305 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

2. Analys av antalet arbetsskador (mom. 4)

Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
noterar” och slutar med ”yrkande 4.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att antalet anmälda arbetsskador fortsätter att öka.
Orsaken till ökningen är inte känd men kan bero på att antalet inträffade
arbetsskador har ökat, att en generösare bedömning numera görs av vad som
är att hänföra till arbetsskada och därför medför att fler skador anmäls

1988/89 :SfU 11

2 Riksdagen 1988189.11 sami Nr 11

och/eller att medvetenheten om arbetsskadeförsäkringens innebörd har
ökat. Riksdagen har i slutet av år 1987 begärt att regeringen snarast tar de
initiativ som erfordras för att en analys av orsakerna till det ökande antalet
arbetsskadeanmälningar kommer till stånd.

Utskottet anser mot bakgrund av bl.a. de kraftigt ökade kostnaderna som
arbetsskadorna och de ökade sjuktalen medför att åtgärder måste vidtas för
att hejda ökningen av antalet arbetsskador. Regeringen bör därför snarast
återkomma till riksdagen med den begärda analysen men även lägga fram
förslag för att komma till rätta med de ökade kostnaderna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

4. beträffande analys av antalet arbetsskador
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf315 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens
längd (mom. 5 och 6)

Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Vad till” och
på s. 11 slutar med ”och Sf230.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att handläggningstiderna i arbetsskadeärenden vid
försäkringskassorna blivit oacceptabelt långa. Åtgärder har vidtagits för att
rationalisera och effektivisera handläggningen, och försäkringskassorna har
under flera år fått kraftiga personalförstärkningar för denna handläggning,
men balanserna av arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna växer
fortfarande kraftigt. De långa väntetiderna är även ett hinder för en effektiv
rehabilitering av de arbetsskadade. Kostnaderna för försäkringen har även
ökat starkt. Utgifterna för försäkringen överstiger inkomsterna med kraftiga
underskott i arbetsskadefonden till följd. Utskottet vill erinra om att
arbetsskadeutredningen i sitt betänkande SOU 1985:54 har anfört att
nuvarande balanser måste nedbringas och att i vart fall ytterligare förlängda
väntetider måste förhindras. Arbetsskadeutredningen har funnit att en
förlängning av samordningstiden från 90 till 180 dagar vore en effektiv åtgärd
för att begränsa ärendetillströmningen. De beräkningar som utredningen
redovisat ger vid handen att en samordningstid på 180 dagar kan medföra att
antalet arbetssjukdomsärenden minskar med ca 20 % och övriga ärenden
med ca 30 %. Utredningens beräkningar visar vidare att en sådan samordning
inte leder till nämnvärda ekonomiska försämringar för den enskilde.

Med hänsyn till det ovan anförda anser utskottet att en förutsättningslös
utredning bör tillsättas. Utredningen bör få i uppdrag att behandla dels
frågan om en långtgående samordning mellan arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen, dels frågan om hur arbetsskadeförsäkringen bör utformas
för att utgöra incitament till arbetsmiljöförbättringar.

Utskottet anser vidare att, i avvaktan på resultatet av en sådan utredning,
samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen bör
förlängas från 90 till 180 dagar. Regeringen bör därför snarast komma med
förslag om en sådan förlängning av samordningstiden.

1988/89 :SfU 11

Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna Sf305
yrkandena 1 och 2 samt Sf369 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

5. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Sf305 yrkande 1 och
1988/89:369 yrkande 2 samt med anledning av motion 1988/89:Sf302
yrkande 1 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande samordningslidens längd

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf305 yrkande 2 och med
anledning av motion 1988/89:Sf302 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader (mom. 7)

Margo Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Även
beträffande” och slutar med ”och Sf230.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att arbetsskadeförsäkringen, som finansieras genom
avgifter från arbetsgivarna och egenföretagarna, inte omfattar samhällets
alla kostnader för de skador som dåliga arbetsmiljöer förorsakar. Det är
rimligt att arbetsgivaren i vart fall betalar hela kostnaden för den sjukvård
som erfordras med anledning av en arbetsskada. Härigenom görs de verkliga
kostnaderna för arbetsskadorna synliga, men arbetsgivarna får även ett
ekonomiskt incitament att förändra arbetsmiljön. Mot denna bakgrund
föreslår utskottet att en utredning om möjligheterna att påföra arbetsgivarna
denna sjukvårdskostnad kommer till stånd. Det anförda bör riksdagen med
bifall till motion Sf230 ge regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf230 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Ersättning för utredningskostnader från AMF (mom. 9)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg
(fp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

De allmänna försäkringskassorna samarbetar i arbetsskadeärenden med
AMF-Trygghetsförsäkring i enlighet med bestämmelser i riksförsäkringsverkets
kungörelse (RFFS 1979:20). Utskottet konstaterar att, såvitt gäller s.k.
serviceärenden, dessa åsamkar försäkringskassorna stora administrativa
kostnader. AMF erlägger dock inte någon ersättning för försäkringskassornas
utredningsarbete. Utskottet anser därför att regeringen, i enlighet med

1988/89: SfU 11

det förslag som arbetsskadeutredningen i sitt betänkande SOU 1985:54
lämnade i denna fråga, skall förordna att försäkringskassorna skall handlägga
serviceärenden åt AMF och att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden
för detta biträde. Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till
motion Sf302 yrkande 3 ges regeringen till känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande ersättning för utredningskostnader från AMF
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf302 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Livränta till egenföretagare (mom. 11)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Hans Dau
(m) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de regler som gäller för beräkning av livränta till
egenföretagare inte ger en rättvisande bild av företagarens förmåga att efter
en arbetsskada skaffa sig inkomst genom eget arbete. En jordbrukare som
efter en arbetsskada kompenserar en inkomstförlust genom att göra uttag av
medel från skogskonto får kanske ingen minskning av den taxerade
nettointäkten av jordbruksfastighet. Han kommer därför inte att erhålla
någon livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt utskottets
mening bör övervägas om ett annat inkomstbegrepp kan tillämpas i dessa
sammanhang som medger att större hänsyn kan tas till de faktiska möjligheterna
för en egenföretagare att i fortsättningen skaffa sig inkomst genom eget
arbete. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf328 yrkande 1 som sin
mening ge regeringen till känna att en översyn bör ske av reglerna för livränta
till egenföretagare.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

11. beträffande livränta till egenföretagare
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf328 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Samordning med YFL-livränta (mom. 14)

Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Hans Dau (m). Barbro Sandberg
(fp) och Maria Leissner (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”motion Sf270.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de som i tidig ålder har drabbats av en yrkesskada
har sämre pensionsförmåner än andra personer. De har dessutom på grund
av yrkesskadan under större delen av sitt liv fått leva under mycket små
omständigheter. Mot denna bakgrund är det otillfredsställande att livräntan
enligt YFL samordnas med den allmänna pensionen i den omfattning som nu
sker. Enligt utskottets mening bör samordningen i vart fall inte avse den
skattefria delen av livränta. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med

1988/89 :SfU 11

bifall till motion Sf270 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

14. beträffande samordning med YFL-livränta
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf270 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Översyn av arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens
längd

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:

1 motion Sf305 yrkande 1 begärs en förutsättningslös utredning av arbetsskadeförsäkringen
som bl.a. bör avse frågan om hur väntetiderna för prövning
av arbetsskadeärenden skall kunna förkortas. Vidare begärs i motion Sf369
yrkande 2 en översyn av arbetsskadeförsäkringen i syfte att åstadkomma en
långtgående samordning mellan denna försäkring och sjukförsäkringen och
därmed en förkortning av handläggningstiderna. I motionerna Sf305 yrkande

2 och Sf302 yrkande 2 föreslås att samordningstiden mellan dessa försäkringar
förlängs från nuvarande 90 dagar till 180 dagar.

Vi anser att handläggningstiderna i arbetsskadeärenden måste förkortas
men har inte kunnat stödja något av de nämnda motionsförslagen för att
åstadkomma kortare handläggningstider. Enligt vår uppfattning är det
viktigt att den som blivit skadad i sitt arbete får full kompensation för sitt
inkomstbortfall. Någon förlängning av samordningstiden utöver nuvarande
90 dagar bör därför inte förekomma.

Däremot skulle handläggningstiderna kraftigt kunna förkortas samtidigt
som ersättningsförmånerna bibehålls om kompensationsnivån inom sjukförsäkringen
i stället höjs till 100 %. Ett sådant förslag redovisades vid
utskottets offentliga utfrågning den 17 februari av riksförsäkringsverkets
generaldirektör. Vi anser att effekterna av en sådan lösning bör övervägas
ytterligare och avser att senare återkomma i frågan. Någon översyn av
arbetsskadeförsäkringen med den inriktning som angetts i föreliggande
motioner bör därför för närvarande inte komma till stånd.

2. Arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader
Ragnhild Pohanka (mp) anför:

Det förslag som förs fram i motion Sf230 om arbetsgivares ansvar för hela
sjukvårdskostnaden skulle enligt min mening få den positiva effekten till
följd att de verkliga kostnaderna för arbetsskadorna görs synliga och att
arbetsgivarna får ett ekonomiskt incitament att förändra arbetsmiljön.
Emellertid kan ett sådant kostnadsansvar även leda till att en arbetsgivare
blir mindre benägen att anställa personer med mindre god fysik. Jag är därför
inte beredd att tillstyrka en utredning av frågan.

1988/89 :SfU 11

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om
arbetsskadeförsäkringen den 17 februari 1989

Kl. 9.30-12.30, 13.30-16.00

I utfrågningen har, utöver socialförsäkringsutskottets ledamöter och suppleanter,
även deltagit ledamöter i riksdagens arbetsmarknadsutskott samt
riksdagens revisorer.

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och
organisationer. De myndigheter och organisationer som varit företrädda
framgår av underbilaga. Utöver där förtecknade representanter har ytterligare
personer varit närvarande.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen. Under
utfrågningen har visats ett antal bilder innehållande diagram m.m. Bilderna
har inte medtagits i utskriften.

Inledning

Utskottets ordförande Doris Håvik (s): Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna
till denna utfrågning om arbetsskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutskottet
har funnit det angeläget att få en så bred information som möjligt just om
arbetsskadeförsäkringen. Utskottet vill ta del av specialkunskaperna på
området som kan bidra till att utskottet får ett brett underlag för sitt arbete.

Utskottet har även funnit det angeläget att inbjuda ledamöter från
arbetsmarknadsutskottet, som handlägger arbetsmiljöfrågor, samt riksdagens
revisorer, som för närvarande granskar vissa frågor med anknytning till
arbetsskadeförsäkringen. Under förmiddagen kommer vi att få information
om och diskutera främst de långa väntetiderna i arbetsskadeärenden och
kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen.

Inledningsvis håller företrädarna för berörda myndigheter och organisationer
ett kort inledningsanförande. Därefter får ledamöterna ställa frågor,
och vi får härigenom ytterligare information.

Under eftermiddagen kommer utfrågningen i första hand att avse försäkringens
betydelse för det förebyggande arbetarskyddet och det ökande
antalet arbetsskadeanmälningar.

Utskrifter från utfrågningen kommer att bifogas socialförsäkringsutskottets
betänkande om arbetsskadeförsäkringen, som beräknas kunna bordläggas
i mitten av april.

Arbetsskadehandläggningen

Inledningsanföranden

K G Scherman: Trots att arbetsskadeförsäkringens syften i stor utsträckning
tillgodoses av den nuvarande lagen ger utvecklingen ändå anledning till en
betydande oro, både när det gäller omfattningen och när det gäller
tillämpningen. Detta påtalade vi redan i samband med riksförsäkringsverkets
remissvar över arbetsskadeutredningens betänkande 1986. Utvecklingen
har bekräftat farhågorna.

1988/89:SfUll

Bilaga

Det finns därför enligt min mening anledning att överväga om försäkringens
syften kan nås på ett mer tillfredsställande sätt än i dag. Till den frågan
återkommer jag. Först något om utveckling och problem.

Antalet anmälda arbetsskador fortsätter att öka. I första hand är det
arbetssjukdomarna och bland dem de s.k. belastningssjukdomarna som står
för ökningen. Men hjärtsjukdomarna och de psykiska och psykosomatiska
sjukdomarna står procentuellt för en lika stor ökning, även om de fortfarande
är antalsmässigt få. Antalet livränteprövningar fortsätter också att öka.

Vi har en mycket klar utveckling mot ökad bifallsfrekvens. Närmare nio av
tio fall godkänns hos försäkringskassorna. Ökningen av antalet anmälningar i
kombination med en allt högre bifallsandel har medfört en kraftig utveckling
av försäkringsutgifterna.

Arbetsskadefonden visade i december 1988 ett kraftigt underskott, eller
4,1 miljarder kronor. Underskottet beräknas bli 9-10 miljarder i slutet av
1989. En kraftig höjning av arbetsgivaravgiften är alltså nödvändig.

För 1988 var utbetalningen från arbetsskadeförsäkringen 5,8 miljarder
kronor, varav för sjukpenning 4,6 miljarder. Endast 10 % av det senare
beloppet, eller 460 miljoner, utgör tillägg till sjukpenningen utöver vad som
ändå skulle betalas ut från sjukförsäkringen. De administrativa kostnaderna
för denna del av arbetsskadeförsäkringen beräknar vi till ca 250 milj .kr. - 250
miljoner sålunda för att administrera utbetalningen av 460 miljoner. Det
finns anledning att ifrågasätta om detta är en rimlig proportion.

Den genomsnittliga väntetiden i sjukdomsärenden var i försäkringskassorna
11 månader år 1987 och mer än 12 månader år 1988. Väntetiderna
fortsätter alltså att öka trots omfattande rationaliseringar och stora resurstillskott.
Den negativa utvecklingen kan väntas fortsätta, trots de stora
resurstillskott som föreslås i budgetpropositionen. Det är en allmän uppfattning
att de långa handläggningstiderna - förutom de allmänna nackdelarna
med väntan på beslut - har en negativ effekt på rehabiliteringsarbetet. De
försäkrade vill helt naturligt ha besked i ersättningsfrågan innan de intresserar
sig för olika rehabiliteringsåtgärder.

Beträffande den fortsatta ärendeutvecklingen kan följande sägas.

Med hänsyn till det ökade antalet godkända arbetsskador och till
praxisutvecklingen kan man anta en fortsatt kraftig ökning av antalet
livränteärenden.

Några tecken som tyder på avmattning av ökningen av anmälningar av
belastningssjukdomar finns inte. Detta är med hänsyn till omständigheterna
inte förvånande. Snarast kan man förvänta sig en ytterligare kraftig ökning av
anmälningar avseende också andra sjukdomar. Jag tänker då främst på
sådana som rör den psykosociala arbetsmiljön.

En följd av en utveckling med allt fler ärenden rörande psykiska och
psykosomatiska besvär är att ytterligare en stor grupp ärenden tillkommer,
som är mycket komplicerade att utreda. Gränsen mellan vad som är en följd
av inverkan i arbetet och vad som har andra orsaker är särskilt svår att dra i
den typen av ärenden.

Sammanfattningsvis kan beträffande ärendeutvecklingen konstateras att
det inte finns något som i realiteten pekar på att någon sorts ”fullfunktionsstadium”
har inträtt eller kommer att inträda under de närmaste åren.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Verket och kassorna har under de gångna åren vidtagit en stor mängd
åtgärder som bidragit till en kraftigt ökad ärendeavverkning per anställd och
till en ökad kännedom om praxis.

Inom nuvarande lagstiftning finns därutöver endast begränsade möjligheter
till ytterligare rationaliseringar i administrationen. Ett par exempel kan
jag dock nämna.

- Den pågående decentraliseringen från centralkontor till lokalkontor bör
kunna ge samordningsvinster och på så sätt bidra till en viss produktivitetsökning.

- Om regeringen förordnar att tjänsteman i stället för förtroendevalda får
fatta beslut i fler ärendegrupper kan både personalresurser och vissa
direkta kostnader sparas. Det finns emellertid klara begränsningar för
hur långt man kan gå på denna väg med bibehållande av de principer som
lagts fast för socialförsäkringsnämndernas medverkan i beslutsprocessen.

För att större förenklingar och rationaliseringar skall kunna uppnås
fordras alltså förändringar i den grundläggande lagstiftningen. Jag återkommer
som sagt till den frågan. Först något om problemen med lagens
konstruktion och med praxisutvecklingen.

Lagens konstruktion har - fullt avsiktligt - öppnat möjligheter till en
successiv anpassning till den medicinska vetenskapens utveckling. Den
tekniken medför en osäker och flytande grund för rättstillämpningen. Den
praxis som utvecklats genom domar från försäkringsöverdomstolen har
också genomgått en fortlöpande mycket kraftig förskjutning. Denna förskjutning,
där det många gånger har varit svårt att urskilja de principiella
grundvalarna, har tillsammans med andra faktorer medfört problem för
försäkringskassorna vid ärendebedömningen, eftersom oklarheter om försäkringens
räckvidd uppstått. Lagstiftningen har enligt min mening gett
utrymme för en alltför stor och snabb glidning av praxis. Det finns skäl att
räkna med en fortsatt förskjutning allteftersom de medicinska ståndpunkterna
utvecklas och förändras.

Vad kan och bör man då inom den nuvarande lagstiftningens ram göra åt
den här situationen?

- Det borde finnas utrymme för mera principiella resonemang i målen vid
behandlingen från både försäkringsöverdomstolens och riksförsäkringsverkets
sida. Det skulle förbättra möjligheten att utröna de principiella
grundvalarna för olika domstolsavgöranden. Att lagens utformning
emellertid ger begränsade möjligheter till det har jag redan nämnt.

- Den omständigheten att försäkringsöverdomstolen inte är en ren prejudikatinstans
utan avgör ett stort antal mål in casu är i detta sammanhang en
klar olägenhet. En ombildning av försäkringsöverdomstolen till en ren
prejudikatsinstans vore från just denna utgångspunkt en fördel.

- Verket planerar ytterligare rättslägesanalyser utöver dem som redan
tagits fram.

- Pågående arbete med ett datoriserat domsregister, tillgängligt för alla
handläggare, bör underlätta för dem att följa aktuella domar.

- Vid regelbundet återkommande konferenser med försäkringskassorna
diskuteras praxisläge och administration. Sådana konferenser kommer
att anordnas även i fortsättningen.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

De här uppräknade åtgärderna ger emellertid begränsade effekter. Det är
därför enligt min mening nödvändigt att ändra själva försäkringen.

Vi har i dag en stor och, inte minst för den enskilde, svåröverskådlig
organisation för att administrera den allmänna försäkringen, arbetsskadeförsäkringen
och kompletterande avtalsförsäkringar liksom för arbetarskydd
och informationssystemet vid arbetsskada. Detta, tillsammans med de
problem inom arbetsskadeförsäkringen som jag redan har berört, gör att det
nu finns anledning att gå vidare och se vilka utvecklingsmöjligheter som finns
för att på ett enklare sätt kompensera människor vid sjukdom och skada,
utan att i väsentlig mån eftersätta det materiella syfte som nu gäller, och för
att effektivare angripa problemen med arbetsmiljön.

I verkets yttrande över arbetsskadeutredningens betänkande tog vi upp
frågan om schabloniserade bedömningsgrunder. Jag anser att en schablonisering
bör övervägas på statsmaktsnivå om nuvarande principiella system i
övrigt skall behållas.

En linje för förändring som alltmer diskuteras - och som också togs upp i
riksförsäkringsverkets yttrande över arbetsskadeutredningen - är en höjning
av kompensationsnivån inom den allmänna sjukförsäkringen till 100 %.
Även utanför arbetsskadeförsäkringens ram skulle förenklingar och rationaliseringar
därmed kunna uppnås. Allt fler arbetstagare har genom olika
avtalslösningar tillförsäkrats i det närmaste 100 % kompensation under viss
tid av sjukdom. En höjning av den allmänna sjukförsäkringens nivå skulle ur
ett samhällsekonomiskt perspektiv därför inte kosta särskilt mycket. Enligt
en inom verket just gjord beräkning skulle nettokostnaden stanna vid cirka
en halv miljard, eventuellt ännu lägre (baserat på kostnaderna 1987).
Behovet av att pröva och ge ut en särskild arbetsskadesjukpenning skulle
därmed falla bort och endast livränteprövningen återstå inom arbetsskadeförsäkringen.

En sådan förändring skulle naturligtvis innebära att administrationen av
försäkringen förenklades betydligt. Vi räknar med att ca 1 300 årsarbetstagare
i dag är sysselsatta med arbetsskadehanteringen på försäkringskassorna.
Man skulle kunna spara in ca 900 årsarbetare på kassorna om en sådan här
förändring genomförs.

En sådan förändring av arbetsskadeförsäkringen skulle naturligtvis inte
vara utan problem. Det gäller bl.a. vissa sjukvårdskostnader som nu ersätts
via arbetsskadeförsäkringen, visst underlag som nu tillhandahålls AMF samt
behov av omstrukturering av informationssystemet angående dåliga arbetsmiljöer.

Beträffande den senare delen, nämligen information om dåliga arbetsmiljöer,
tror jag att vi har en lösning som bättre än det nuvarande systemet
tillgodoser det behovet. Till den saken har jag möjlighet att återkomma
senare i dag.

Att jag i detta sammanhang tar upp frågor om en grundläggande
omprövning får ses som en illustration till hur utomordentligt allvarlig jag
anser att situationen för arbetsskadeförsäkringen är.

Leif Ekberg: Jag är alltså företrädare för de tillämpande organen och
kommer, strikt efter de anvisningar jag har fått, att utveckla arbetsskadebe -

1988/89 :SfU 11

Bilaga

greppet. Det är ju det centrala begreppet i arbetsskadeförsäkringslagen. Det
initierar, bestämmer och avgränsar lagens tillämpning. Mycket av de ibland
påtalade tillämpningssvårigheterna med arbetsskadeförsäkringen hänger
samman med problemen att vid varje tidpunkt rätt tolka vad som skall
hänföras under begreppet.

Yrkesskadeförsäkringen, som föregick arbetsskadeförsäkringen, preciserade
utförligt och exakt vilka yrkes/arbetsskadesjukdomar som skulle vara
ersättningsgrundande. Det skedde i princip genom en uppräkning i en
kungörelse. Man knöt också ersättningsrätten till vissa särskilt angivna
skadliga faktorer.

En sådan konstruktion av lagen innebar att den blev onyanserad, statisk
och låst. Den fångade inte in utvecklingen, och den fick genom sin
konstruktion en ur de försäkrades synpunkt restriktiv tillämpning. Å andra
sidan var den ganska enkel att tillämpa.

Genom arbetsskadeförsäkringen införde man ett helt annat system för att
avgränsa det ersättningsberättigade området. Man övergav den statiska
uppräkningsmodellen i yrkesskadeförsäkringslagen och införde ett generellt
arbetsskadebegrepp. Nu skall varje skada till följd av olycksfall eller, som det
heter, annan skadlig inverkan i arbetet utgöra grund för ersättning. Det
innebar en av lagstiftaren avsedd väsentlig utvidgning av det ersättningsberättigade
området. Man vann också att lagen alltid skulle kunna vara i takt
med utvecklingen. Man såg det alltså som en fördel att lagen i sig fångade in
de medicinska och tekniska rönen.

Vad de tillämpande organen nu i första hand haft att tolka är innebörden i
begreppet skadlig inverkan. Det återkommer i nästan varje mål som vi har i
domstolen. Lagstiftaren har dragit upp en yttre ram. Man har i förarbetena
exemplifierat vilka faktorer som skall anses som skadliga. Det allmänna
rådet är att varje faktor som påverkar den fysiska eller psykiska hälsan
oförmånligt skall anses vara en skadlig inverkan.

Jag hade tänkt redovisa mer exakt en del exempel, men jag nämner bara
ett fåtal exempel på skadlig inverkan: tryck, arbetsställningar, belastning,
psykisk påfrestning. I allmänhet är det rätt enkelt att konstatera att den
försäkrade har varit utsatt för en viss faktor i sitt arbete, men för att den skall
kunna bedömas som skadlig måste den också kunna relateras till en skadlig
effekt. Faktorn skall kunna framkalla en skada med en viss grad av
sannolikhet. Att man kan få ont i ryggen om man lyfter tungt är ganska
självklart. Att repetitiva arbetsmoment kan framkalla överansträngningsinflammation
i muskler och leder är också ganska enkelt att konstatera. I andra
fall är det däremot knepigare, särskilt när det gäller exponering av ämnen
och liknande. Kan t.ex. lösningsmedel framkalla psykoorganiska syndrom?
Kan inandning av trädamm ge magcancer, eller för att ta ett särskilt
uppmärksammat fall: kan passiv rökning förorsaka lungcancer? Här krävs
det enligt svensk lagstiftning endast att det föreligger sannolikhet för att
faktorn i fråga kan framkalla skada. Det krävs däremot inte, vilket ibland
missuppfattas, att det skall vara vetenskapligt belagt att en sådan effekt kan
kopplas till faktorn.

När man väl har konstaterat att en skadlig inverkan föreligger, skall man i
det enskilda fallet göra en sambandsbedömning. Det är allmänt bekant att

1988/89 :SfU 11

Bilaga

det i svensk lagstiftning finns en mycket generös bevisregel, en presumtion
som säger att har man varit utsatt för en skadlig faktor och fått en skada, skall
skadan i princip anses ha samband med den skadliga inverkan.

Införandet av arbetsskadeförsäkringen innebar en betydande utvidgning
av det ersättningsberättigade området. Man kan säga att denna utvidgning
har skett på två fronter, där lagstiftaren svarar för den ena och tillämparen för
den andra. Som jag redan har sagt ville lagstiftaren medvetet utvidga det
ersättningsberättigade området, man gjorde det genom att föra in ytterligare
skadliga faktorer som ersättningsgrundande. Man upphävde kopplingen av
en viss faktor till en viss sjukdom. Belastningssjukdomar kan enligt
yrkesskadeförsäkringslagen egentligen inte ersättas. Sjukdomar och skador i
leder och muskler ersätts bara om man varit utsatt för vibrationer och
skakningar. Om man däremot har varit utsatt för tungt arbete, obekväma
arbetsställningar eller tunga arbetsmoment är inte skadan ersättningsgill
enligt den försäkringen.

Dessa lagändringar har i praktiken fått särskilt stor betydelse för belastningssjukdomar
och reumatiska sjukdomar samt det stora området av
psykiska och psykosomatiska sjukdomar, som enligt yrkesskadeförsäkringslagen
var ersättningsgilla bara om vederbörande hade varit utsatt för
exponering av ämnen.

Det andra som förklarar det utvidgade arbetsskadebegreppet och som de
tillämpande organen, framför allt försäkringsöverdomstolen, gått i bräschen
för är att vi har utvecklat ett mera individrelaterat skadebegrepp. Man kan
säga att man i yrkesskadeförsäkringen tillämpade i huvudsak ett mera
allmänorienterat skadebegrepp vid bedömningen av huruvida en faktor var
skadlig eller ej. När man alltså prövade om en påfrestning i arbetet kunde
bedömas som skadlig, t.ex. som ovanligt ansträngande, som farligt vibrerande
eller vid exponering av ämne som farlig, relaterade man prövningen som
regel till gemene man, till vad en normalperson klarade av, en person som i
övrigt var frisk och utan särskilda skavanker eller handikapp eller känslighet
för belastning osv. Visade det sig att faktorer av en viss dignitet kunde klaras
av eller tålas av en sådan person, ansågs faktorn inte skadlig. Om en person
belastad med andra krämpor utsattes för belastning i arbetet och sedan blev
sjuk, ansåg man i regel att det var grundsjukdomen och inte arbetet som
föranledde sjukskrivningen.

Nu har alltså domstolen mer och mer gått över till att göra själva
skadebedömningen individrelaterad. Det må vara att de flesta klarar av den
aktuella påfrestningen, men just denna försäkrade med sin redan nedsatta
hälsa, med sin svaga och klena konstitution, med sin överkänslighet för vissa
ämnen, med sin ömtåliga och bräckliga psykiska kondition, etc., klarar inte
belastningen. Skall han då vara betagen möjligheten att få arbetsskadeersättning?
Dessa tankar får jag vidareutveckla senare.

Vi har alltså gått in för att pröva varje enskilt fall mot bakgrund av
uttalanden i förarbetena att man är försäkrad i befintligt skick. Allra sist: det
är viktigt att man skiljer på arbetsskador och ersättningsberättigade arbetsskador.
De sistnämnda har ökat i stor omfattning, men om de förstnämnda
har ökat är svårare att säga.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Börje Wilhelmsson: Jag har fått till uppgift att på fem minuter säga något om
livräntebedömningen inom arbetsskadeförsäkringen. Jag skall göra så gott
jag kan på den tiden.

En iakttagelse som vi har gjort när det gäller arbetsskademålen är att
sjukpenning- och sambandsbedömningarna, som tidigare helt dominerade
bland arbetsskademålen, relativt sett har blivit färre och att livräntefrågorna,
som handlar om egenlivränta, har ökat i antal. En förklaring till detta är
att sambandsfrågorna nu i huvudsak har fått sin lösning i praxis. Arbetsskadan
godkänns nu ofta så länge besvären hänger med. Vi är med andra ord nu
på grund av praxisutvecklingen inne i ett skede då vi får ta ställning till fler
livräntefrågor.

Ersättning med livränta inom arbetsskadeförsäkringen är avsedd att täcka
mera bestående ekonomiska förluster vid en godkänd arbetsskada. Försäkringen
är nu renodlat inriktad på de ekonomiska följderna av arbetsskadan
och skiljer sig på det sättet från sin föregångare, där ett mera medicinskt
synsätt tillämpades.

I likhet med vad som gäller inom förtidspensioneringen skall i princip
arbetsinvaliditet bedömas. För att rätt till livränta skall föreligga skall den av
arbetsskadan direkt orsakade sjukdomen ha upphört. Rätt ersättningsform,
då sjukdomen består och läkningsprocessen alltjämt pågår, är arbetsskadesjukpenning.

Arbetsskadan skall ha satt ner arbetsförmågan med minst en femtondel.
Vid inkomstförlust avseende kortare tid än ett år skall denna räknas upp till
årsbelopp. En ytterligare förutsättning är att inkomstförlusten för år räknat
minst uppgår till fjärdedel av basbeloppet, dvs. i dag 6 975 kr.

Livräntan skall i princip ersätta 100 % av inkomstförlusten. För de högsta
inkomsttagarna gäller enligt försäkringen inte högre livränteunderlag än 7,5
x basbeloppet. Här blir det alltså inte hundraprocentig kompensation. För
yngre försäkrade tillämpas särskilda regler om uppräkning av livränteunderlaget.
En beviljad livränta förändras med förändringar i basbeloppet.
Livräntan utgår längst t.o.m. 65-årsmånaden.

En beviljad livränta kan omprövas på grund av ändrade förhållanden, med
ändring både i höjande och i sänkande riktning. Det skall ha förelegat en
ändring av betydelse i förhållandena som varit avgörande för beslutet för att
detta skall kunna ske.

Jag går då över till att beskriva några typsituationer där vi har att ta
ställning till livränta. Någon har t.ex. fått förtidspension på grund av
arbetsskada. I en sådan situation täcker livräntan skillnaden mellan pensionen
och den förlorade arbetsinkomsten. Ett problem vid tillämpningen var
åtminstone tidigare hur man skulle se på livräntor då invaliditetstillståndet
hade sin grund i degenerativa förändringar. Eftersom de degenerativa
förändringarnas, särskilt ledförändringarnas, betydelse som besvärsframkallande
faktor numera tonats ner, kan vi väl i dag säga att man närmast kommit
att tillämpa huvudregeln att en livränta som beviljats i anslutning till
förtidspensionering också skall utgå under pensionstiden.

Ett problem som man stöter på i tillämpningen är följande: En försäkrad
beviljas hel förtidspension, där den godkända arbetsskadan bara utgör en del
av förklaringen till förlusten av arbetsförmågan. Det kan i en sådan situation

1988/89:SfU 11

Bilaga

sättas i fråga om man inte skall låta livräntan utgå med endast arbetsskadans
del av invaliditeten. Ofta är det väl så, att arbetsskadan är så omfattande att
enbart den motiverar en 100-procentig nedsättning av arbetsförmågan. I en
sådan situation skall naturligtvis alltid ”hel” livränta utgå.

En annan typsituation är att någon på grund av arbetsskadan tvingats ta ett
sämre betalt arbete. I denna grupp av fall har rättstillämpningen till den
försäkrades fördel bl.a. fäst vikt vid att han på grund av sin arbetsskada inte
har kunnat återgå till det arbete han hade. Hänsyn har också tagits till att
arbetsbyte inte skulle ha gjorts om skadan inte hade inträffat och att ett
arbetsbyte hade varit nödvändigt för att förebygga en försämring. Den
försäkrades egen uppfattning om nödvändigheten av arbetsbytet har också -oavsett om detta varit objektivt medicinskt helt motiverat - ibland varit
utslagsgivande. Ett på medicinska grunder motiverat arbetsbyte är ändå ett
starkare skäl för beviljande av livränta i arbetsbytesfallen. I ett avgörande
har överdomstolen uttalat att det efter en omplacering eller ett arbetsbyte,
som beror på arbetsskadan, saknas anledning att diskutera frågan om fortsatt
medicinskt samband.

Ett annat typfall är att någon har varit tvungen att minska sin arbetstid på
grund av arbetsskadan. Häri inbegriper jag situationer då den försäkrade
varit tvungen att lägga om sin arbetstid så att han mister olika former av
avlöningstillägg som OB-tillägg eller skifttillägg.

Flera av de synpunkter som jag nyss anlade på omplacerings- och
arbetsbytesfallen kan också tillämpas på denna grupp.

Ytterligare ett typfall är livränta under utbildningstiden, då någon har
blivit tvungen att omskola sig. I dessa fall har man särskilt fäst sig vid under
vilka förutsättningar omskolningen har inletts, t.ex. att arbetsförmedlingen
har medverkat eller att försäkringskassan har betalat rehabiliteringssjukpenning.
Omskolningen skall ju bedrivas för hävande eller förebyggande av
nedsättning av arbetsförmågan och syfta till ett lämpligt arbete. Sådan
omskolning som har planerats i samråd med läkare och arbetsförmedling
godtas i regel i sin helhet som livräntegrundande.

När det gäller utbildningens omfattning har man i vissa lägen godtagit även
högskolestudier.

Hans Svensson: Min uppgift är att ge försäkringskassornas syn på handläggningen
av arbetsskadeförsäkringen. Även om det långt ifrån finns lika många
uppfattningar om arbetsskadeförsäkringen som det finns försäkringskassor,
så måste jag konstatera att det dels finns skillnader mellan kassorna
beträffande handläggningstider, ärendebalanser, arbetsrutiner, befolkningsstruktur,
personalomsättning m.m., dels finns skillnader i uppfattningarna
om vilka åtgärder som är nödvändiga för att komma till rätta med de
problem vi har.

För att kunna ge en så aktuell beskrivning av läget som möjligt har
Försäkringskasseförbundet inför dagens utfrågning begärt in aktuella uppgifter
från kassorna om handläggningstider, decentraliseringsläget, rehabiliteringsproblemen
och antalet handläggare som den 1 februari var sysselsatta
med arbetsskadeförsäkringen.

Innan jag redovisar detta vill jag emellertid ta upp några frågor som har
samband med handläggningen av arbetsskador.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Jag tror jag vågar påstå att varje försäkringskassa under i princip hela
1980-talet har ägnat handläggningsfrågorna största uppmärksamhet och på
olika sätt försökt komma till rätta med ärendebalanser och alltför långa
handläggningstider. Arbetsskadeförsäkringen har under en lång rad år varit
ett särskilt insatsområde i verksamheten. Antalet inkommande ärenden har
dock som alla vet ständigt ökat, och kassorna har med några undantag
kommit efter med sitt arbete.

1985, i samband med att arbetsskadeutredningen lagt sitt betänkande, tog
samarbetskommittén mellan RFV och FKF initiativ till att göra en grundlig
genomgång av handläggningsrutinerna. Den s.k. ASSA-gruppen inrättades.

En positiv effekt av den genomgången kan sägas vara att en stor mängd
ärenden har kunnat handläggas på tjänstemannanivå genom den justering av
praxis som kunde göras. I statistiken ser det nu ut som om antalet inkomna
olycksfall ökat dramatiskt, men det är snarare en fråga om klassificering av
vad som skall räknas som olycksfall och vad som skall räknas som
arbetssjukdom som nu kan avläsas i statistiken. Från ca 19 000 olycksfall 1985
har vi fått en ökning till nästan 26 000 år 1988.

I princip hela 80-talet har kännetecknats av ökningar. Antalet anmälningar
har ökat, antalet avgjorda ärenden per handläggare har ökat och antalet
handläggare har ökat.

Trots detta ökar antalet ännu ej avgjorda ärenden. Den aktuella situationen
nu i februari är att handläggningstiderna varierar kraftigt mellan
kassorna, och på alltför många är de fortfarande orimligt långa.

Problemet är störst vad gäller handläggningen av arbetssjukdomsärendena
eftersom dessa ärenden ökar i störst utsträckning samtidigt som de tar längst
tid att utreda. Den genomsnittliga handläggningstiden för arbetssjukdomsärendena
uppgår för närvarande till drygt ett år.

Handläggningstiden varierar som sagt i hög grad mellan olika kassor. Den
kortaste handläggningstiden uppgår till 5 månader i genomsnitt, medan den
längsta genomsnittliga handläggningstiden uppgår till 2 1/2 år.

För olycksfallen, som inte kräver lika omfattande utredningar, är den
genomsnittliga handläggningstiden 4 månader med en spridning mellan 2 och
11 månader. Väntetiderna har en mycket menlig inverkan på rehabiliteringen,
vilket jag skall återkomma till.

I förarbetena till arbetsskadelagen gjordes den bedömningen att det
sammanlagda behovet av personalförstärkning hos försäkringskassorna med
anledning av den nya lagstiftningen kunde beräknas till ett 30-tal årsarbetare.

I och med att ärendehandläggningen decentraliserats till lokalkontoren
har det blivit svårare att få fram exakta uppgifter om antalet årsarbetare som i
dag är sysselsatta med arbetsskadeförsäkringen. Vi har i en enkät bett
kassorna uppge hur många årsarbetare som var sysselsatta med arbetsskadorna
per den 1 februari i år.

Sammanlagt arbetar nu ca 1 400 årsarbetare i försäkringskassorna med
arbetsskador. Om riksdagen bifaller regeringens förslag angående ytterligare
resurser för handläggning av arbetsskadeförsäkringen, kommer ca 1 640
årsarbetare att vara verksamma med L AF under det kommande budgetåret.

1988/89: SfU 11

Bilaga

En allt större arbetsinsats krävs nu också i samband med livränteutredningar.
Antalet utredningar ökar kraftigt, och de är mycket tidsödande och
invecklade.

Sedan budgetåret 1984/85 finns särskilda projektmedel avsatta för socialförsäkringen.
Många kassor har varit aktiva och sökt medel för projekt som
syftat till att förbättra situationen inom arbetsskadeförsäkringens område.

Totalt har 11 arbetsskadeprojekt beviljats medel - ca 1,4 milj. kr. - de
senaste fyra åren.

Dessa projekt har dock med några få undantag inte tillfört särskilt mycket
ny kunskap om arbetsskadeförsäkringen.

Jag tror inte att det nu finns så många mer åtgärder att vidta för att
rationalisera arbetet med handläggning av arbetsskador. Många har redan i
olika omgångar lagt ned mycket arbete och tankemöda för att hitta enkla och
rationella lösningar.

Möjligen kan situationen på litet längre sikt något förbättras när decentraliseringen
är helt genomförd.

Av de uppgifter vi tagit in framgår att handläggningen för närvarande har
decentraliserats till nära hälften av landets lokalkontor. Vid 199 av landets
422 lokalkontor handläggs för närvarande arbetsskadeförsäkringen.

Inom några kassor var decentraliseringen helt genomförd redan våren
1988, medan andra kassor planerar att slutföra den först under hösten 1990.

De erfarenheter kassorna har av decentraliseringen är att handläggningen
fördröjs under själva genomförandet av decentraliseringen och en tid
därefter dels på grund av att omfattande utbildningsinsatser är nödvändiga,
dels på grund av att de nya handläggarna är ovana vid denna typ av ärenden
initialt.

Kassorna räknar dock med att decentraliseringen så småningom kommer
att innebära en rationellare handläggning av arbetsskadeärendena. Integreringen
av arbetsskadeärenden med rehabiliteringsärenden medför också viss
effektivitetsvinst. Decentraliseringen medför sannolikt även snabbare handläggning
genom att antalet inblandade i varje ärende minskar och att
kontakter med försäkrade och företag blir ”närmare”.

En fråga som diskuterats mycket i samband med arbetsskadeförsäkringen
är rehabilitering. I utskottets senaste betänkande om arbetsskadeförsäkringen,
1988/89:SfU2, ansåg utskottet att frågan om försäkringskassans möjligheter
i rehabiliteringshänseende borde anstå i avvaktan på rehabiliteringsberedningens
betänkande.

I beredningens förslag finns inget som tyder på att denna fråga helt kan
avföras från dagordningen med undantag för försäkringsskyddet vid färd till
och från rehabiliteringen.

Samtliga kassor framhåller enhälligt att väntetiderna förefaller påverka
rehabiliteringsviljan negativt.

Den ekonomiska osäkerheten under sjukskrivningstiden och oro inför
framtiden gör den skadade mindre benägen att delta i rehabilitering. Det är
också ofta så att den försäkrade inte vill påbörja ett lägre betalt arbete innan
beslut lämnats i arbetsskadeärendet. Eftersom beslutet om arbetsskada
dröjer, inträder så småningen en passiviseringseffekt som ytterligare minskar
motivationen till rehabilitering. Detta i sin tur kan leda till att sjukskrivningarna
blir längre om arbetsskada är anmäld.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Situationen på försäkringskassorna är mycket besvärlig trots allt vad som
gjorts för att förbättra situationen. Den omfattande kritik vi utsattes för
under början av 80-talet har minskat. Den minskade kritiken hänger
naturligtvis samman med den praxisutveckling som vi haft.

Hur går vi då vidare, och hur kan vi komma till rätta med de problem vi
har?

Ett sätt är naturligtvis att fortsättningsvis ge kassorna de resurser som
behövs för att klara handläggningen av försäkringen med rimliga väntetider.
Jag är dock tveksam ur ett samhällsekonomiskt perspektiv på denna punkt,
inte minst med tanke på det ständigt ökade antalet skador och det mörkertal
som också diskuteras.

Kvarstår då att diskutera förändringar i försäkringen.

De förändringar som nu kan göras kräver lagändringar eller en radikal
förändring av hela arbetsskadelagen. En av de lagmässiga förändringar som
kan föreslås är att ytterligare ärendegrupper bör kunna beslutas på tjänstemannanivå.
De ärenden jag avser är recidivfallen och ändringar av livränteunderlag
utifrån löneförhöjning. En annan möjlighet är att alla arbetssjukdomsfall
bör kunna beslutas av tjänsteman utom då livränta finns med i
bilden. En tredje möjlighet är att endast tveksamma fall eller avslagsärenden
bör föredras i socialförsäkringsnämnden.

En mer radikal förändring är naturligtvis att införa en gemensam
kompensationsnivå för sjukpenningdelen av arbetsskadeförsäkringen med
sjukförsäkringen. Kvar skulle då bli livräntorna och vissa av sjukvårdsförmånerna
i arbetsskadeförsäkringen.

En sådan åtgärd kräver dock att kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen
och det förebyggande arbetarskyddet får en bra lösning.

Ett sätt är att utveckla sjukförsäkringen till att bli ett signalsystem för
ohälsa. Genom satsning på ADB-stöd i lokala register kan uppgifter om
yrke, diagnos, arbetsplats m.m. läggas in i sjukförsäkringsregistret och ligga
till grund för uppföljning av dåliga arbetsmiljöer.

Vid en diskussion om differentierade arbetsgivaravgifter skulle ett underlag
från ett sådant framtida sjukförsäkringsregister vara ovärderligt.

Ett annat förslag som kan diskuteras är att alla förmåner som faller ut vid
arbetsskada skulle handläggas av en huvudman. För den försäkrade är
nuvarande ordning lindrigt sagt snårig.

Här kan två alternativ urskiljas. Det ena är att försäkringskassorna får
ansvar även för den avtalsreglerade försäkringen. Det andra alternativet är
att arbetsskadeförsäkringen görs om till en avtalsförsäkring. Min uppfattning
är att arbetsskadeförsäkringen som den i särklass äldsta socialförsäkringen
också hör hemma i socialförsäkringssystemet och därmed inte bör bli en ren
avtalsförsäkring.

Tiden är dock nu mogen för en förutsättningslös diskussion omkring en
gemensam kompensationsnivå beträffande sjukpenningdelen samt att möjlighet
ges till ytterligare tjänstemannabeslut. I avvaktan på detta måste
kassorna få ytterligare resurser.

Carl Oldertz: Trygghetsförsäkring vid arbetsskada är en av de avtalsförsäkringar
som finns. Syftet med trygghetsförsäkringen är att man skall kunna

1988/89 :SfU 11

Bilaga

föra upp ersättningen till personer som skadats i arbetet till en högre nivå.
Det sker på det sättet att de skadade blir garanterade 100 % ersättning för
inkomstförlust och för kostnader. Därutöver betalas s.k. ideell ersättning,
dvs. ersättning för sveda och värk, lyte och men.

Denna konstruktion innebär också att alla skadeståndssituationer blir utan
intresse, för den skadade får alltid en ersättning som är minst lika hög som det
skadestånd han skulle få, och oftast högre.

Arbetsmarknadens parter har träffat kollektivavtal om den här försäkringen.
När det finns ett kollektivavtal, innebär det att alla som arbetar vid den
verksamhet det gäller också omfattas av försäkringen.

Härutöver har det träffats ett antal enskilda avtal om motsvarande
försäkring. Staten har träffat avtal för sina anställda, och olika företagarkollektiv
har anslutits, t.ex. alla bönder. T.o.m. Sveriges riksdags ledamöter
kommer att ingå i denna försäkring.

Vi bedömer att av de arbetsskador som regleras enligt arbetsskadelagen är
det högst 1 % som inte tillika omfattas av TFA-skydd. Det finns t.ex. en
grupp som saknar TFA-skydd, nämligen yrkesskoleeleverna.

Premierna för dessa försäkringar varierar på ett mycket enkelt sätt. För
arbetare utgör de 0,6 % av den totala lönesumman, och för tjänstemän ner
till 0,05 % av lönesumman.

Ungefär 150 000 skadefall anmäls varje år till TFA. Det finns vissa
inbyggda garantimöjligheter: TFA har träffat avtal med riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna om att TFA får ta del av alla de beslut som fattas
av försäkringskassorna. Det innebär alltså att vi får en garanti för att vi skall
kunna pröva så många fall som möjligt.

Om vi ser litet på vad det är för slags ersättning som betalas, så finner vi
först och främst att man, som jag sade tidigare, i det individuella fallet betalar
extra tillägg för kostnader och för inkomstförlust som inte ersätts av
försäkringskassorna. Det är framför allt av betydelse under de första tre
månaderna, eftersom TFA gäller från åttonde dagen i fråga om olycksfall. I
fråga om arbetssjukdomar däremot gäller TFA om sjukdomen varar i minst
90 dagar.

Det som då blir mest av betydelse för TFA är naturligtvis den ideella
ersättningen. Ersättningen för sveda och värk varierar från 3 120 kr. per
månad till 660 kr. per månad.

Ersättningen för lyte och men varierar från 28 000 kr. vid 10 % medicinsk
invaliditet till ungefär 350 000 kr. vid 100 % medicinsk invaliditet. Utöver
dessa belopp kommer vad som kallas ”ersättning för olägenheter i övrigt”,
vilket motsvarar en minimiförhöjning på 70 %.

Ett problem som vi har inom trygghetsförsäkringen gäller arbetssjukdomarna.
Vårt invaliditetsbegrepp motsvarar icke arbetsskadeförsäkringens
invaliditetsbegrepp. Arbetsskadeförsäkringen har ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp,
trygghetsförsäkringen har ett medicinskt invaliditetsbegrepp.
Den invaliditet som är tillförd genom arbetsskada är den som skall ersättas av
TFA. Det innebär att om det föreligger en sjukdom, som sedan försämras av
arbetet, får vi problem med att avgöra hur stor del som är orsakad av arbetet
och hur stor del som är orsakad av ett naturligt sjukdomsförlopp. Det kan ju
ibland se märkligt ut att man får 100 % ersättning för inkomstförlust men

1988/89:SfUll

Bilaga

3 Riksdagen 1988189.11 sami. Nr 11

kanske bara 5 % ersättning för medicinsk invaliditet.

Jag skall också visa något om ärendeströmningen under ett år. Det
kommer då in 45 000 anmälningar om ersättningsbara olycksfall, som efter
30 dagar har sjunkit till ungefär 20 000. Sedan minskar antalet ytterligare
efter 90 dagar till kanske 15 000, och när det sedan blir frågan om en
invaliditetstid är det 5 000 kvar av dem.

TFA betalar alltså under de första 90 dagarna ersättning för inkomstförlust
och för sveda och värk. Och när invaliditetstiden inträder, betalas ersättning
för lyte och men i relation till invaliditetsgraden.

Detta innebär att TFA i de här fallen gör en fullständig utredning om
inkomstförlusten. Efter 90 dagar faller de allra flesta fallen bort, eftersom
försäkringskassan då träder in och i sin tur - efter en egen utredning där
kassan tar ställning till om skadan är ersättningsbar och, om så är fallet,
vilken inkomstförlust den försäkrade gör - börjar betala ersättning för
inkomstförlust.

När det gäller arbetssjukdomar tillkommer ungefär 25 000 fall av arbetssjukdomar
per år, som sedan resulterar i 10 000 invaliditetsfall. I dessa fall
betalas också kontinuerligt ersättning för sveda och värk samt, om sjukskrivningstiden
är mer än 90 dagar, inkomstförlust och kostnader från första
dagen. Men vid invaliditetstidpunkten tillkommer ungefär 8 000 fall av
buller- och asbestskador, där det ju inte föreligger någon inkomstförlust utan
där det bara blir en bedömning av ersättningen för lyte och men grundad på
den medicinska invaliditetsgraden.

Jag vill slutligen visa en bild på hur kontrollen av försäkringen är
uppbyggd. Det finns en konsortieledning, i vilken ingår arbetsmarknadens
parter. Det finns en nämnd som handlägger och prövar tvistiga fall. Sedan
finns det en ledningsgrupp för den här försäkringen, som svarar för
skaderegleringen.

Hela organisationen är helt centraliserad - den är icke decentraliserad.
Det finns ungefär 350 skadereglerare i dag. Anledningen till att vi har en
centraliserad organisation är att vi på det sättet kan utnyttja datoriseringens
fördelar. Vi kan ha en centraliserad utbildning, och vi kan dela upp
skadetyper och specialisera dem till olika personer.

Hans Noaksson: Jag har blivit ombedd att kort belysa kostnadsutvecklingen
inom den här försäkringen.

Av den första bilden kan vi se hur kostnadsutvecklingen har varit från det
att försäkringen infördes i mitten av 1970-talet och fram t.o.m. 1988. Det var
en ganska långsam kostnadsutveckling under de första åren. Efter 1984 har vi
haft en ungefär 60-procentig kostnadsökning per år i denna försäkring. Totalt
uppgår kostnaderna nu till ca 6 miljarder kronor. Prognosen för 1989 pekar
mot kostnader på ca 9 miljarder kronor.

Vad är då orsakerna till den kraftiga utvecklingen under senare år? Det har
kanske redan framgått av anförandena här tidigare i dag. Det har alltså i stor
utsträckning att göra med en ändrad praxis i försäkringsöverdomstolen, bl.a.
en ny syn på belastningsskadorna och möjligheterna att få dem klassificerade
som arbetsskada. Antalet ärenden för försäkringsmässig prövning - och
antalet avgjorda ärenden - på centralkontoren har också ökat kraftigt.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Beviljandefrekvensen när det gäller dessa ärenden har också ökat kraftigt.

Detta är alltså huvudförklaringen till den allt snabbare kostnadsutvecklingen.

Av nästa bild framgår kostnadsutvecklingen för 1988. Arbetsskadeersättningen
uppgår till ca 5,9 miljarder kronor. Administrationskostnaden är
ungefär 260 milj. kr.

Men samtidigt är merutgifterna inte lika stora. En effekt när arbetsskadeersättningen
ökar är ju att kostnaden för sjukpenningersättningen minskar.
Merutgifterna under 1988 för den här försäkringen är ca 2 miljarder kronor.

Hur finansieras då dessa merutgifter? De finansieras i huvudsak via
arbetsgivaravgifter från privata och kommunala arbetsgivare.

Vad innebär detta för statens del? Det visas på nästa bild. För staten
innebär det inte några merutgifter, utan det innebär i stället att kostnaderna
minskar, såvida arbetsskadefondens utgifter kan täckas genom arbetsgivaravgifter,
- vilket är litet förvånande. Orsaken är att staten i den allmänna
sjukförsäkringen bidrar med ett statsbidrag på 15 % av kostnaderna, medan
något sådant bidrag inte finns i arbetsskadeersättningen.

Slutligen: Hur ser utvecklingen ut för arbetsskadefonden? Arbetsskadefondens
inkomster och utgifter framgår av nästa bild. Det visar sig att
underskottet är ungefär 4,2 miljarder 1988. Prognosen för 1989 innebär ett
underskott på 9-10 miljarder kronor. Ett sådant underskott skulle motsvara
en arbetsgivaravgift på ca 2,5 % på lönesumman, vilket kan jämföras med
dagens uttag, som är 0,9 % på lönesumman.

Jan Parke: Svenska företagsläkarföreningen tackar för inbjudan till detta
utskottsförhör.

Det kan synas djärvt, men med vår redovisning skall vi försöka spegla
synpunkter och erfarenheter från ”fältet” utan det säkra stödet av statistik,
diagram eller vetenskapliga arbeten.

Handläggningen av arbetsskadeärenden är inte genomgående problematisk.
När det gäller arbetsolycksfall och färdolycksfall är den enkel. Den
skadliga inverkan är uppenbar, konsekvenserna likaså. Beslut om ersättning
fattas snabbt. Här finns också en snabb återkoppling till arbetsmiljön, dvs.
åtgärder för att förhindra nya tillbud vidtas ofta omgående.

Betydligt svårare blir det när man närmar sig begreppet sjukdom på grund
av skadlig inverkan. En del sjukdomsgrupper kan tämligen lätt kopplas till
aktuell eller tidigare arbetsmiljö, men när man kommer till ryggens,
musklernas och ledernas sjukdomar blir osäkerheten besvärande. Denna
osäkerhet får tillskrivas det faktum att kunskaperna inom området fortfarande
är uppenbart begränsade.

Det saknas tillförlitliga data om den normala förekomsten av led-muskelsjukdomar
i befolkningen. Därför blir det, av förklarliga skäl, än svårare att
påvisa säkra samband mellan sådana sjukdomar och faktorer i arbetslivet.

Förklaringen till de anmärkningsvärt långa utredningstiderna i försäkringskassorna
torde stå att finna i just dessa svårigheter.

Vi ser inte att utredningarna vid arbetsrelaterad sjukdom i rörelseapparaten
- i kontrast till olycksfallsutredningarna - har någon påtaglig betydelse
för förbättringar i arbetsmiljön. För denna vår uppfattning har vi stöd i en av

1988/89:SfU 11

Bilaga

försäkringskassan i Kopparberg genomförd undersökning.

Under hela utredningsfasen väntar alla på vad beslutet skall bli. Efter
två-tre års väntan finns den vid skadetillfället aktuella arbetsmiljön ofta inte
kvar på grund av den snabba industriella utvecklingen. Därtill är väntetiden
frustrerande för den sjuke, och den bidrar helt säkert till att rehabiliteringen
försinkas.

Vår erfarenhet är att kassornas handläggare har god kompetens för sitt
arbete, men när det gäller läkares medverkan i arbetsskadeutredningarna ser
vi en glidning det senaste året. Tidigare inhämtade kassorna ett särskilt
utlåtande, men begär nu, många gånger, endast in journalkopior. Detta
måste försämra det medicinska underlaget för beslut.

Det måste också ses som en brist att socialförsäkringsnämnderna helt
saknar medicinsk kompetens, med den risk för godtyckliga beslut som därav
kan bli följden.

En del av försäkringskassans kostnader för arbetsskadeförsäkringen är
kända, men vi saknar en ingående analys av hur dessa fördelar sig på själva
utredningsarbetet resp. utbetalning av ersättningar. Särskilt intressant vore
det att få veta vad just utredningar av gruppen rörelseorganens sjukdomar
drar i kronor räknat. Dessutom tillkommer utredningskostnader inom
företagshälsovård, allmän sjukvård, domstolar, fackföreningar, företag och
för enskilda experter.

I proposition 1975/76:197 skrev departementschefen avseende sjukdomar i
rörelseorganen: ”Jag vill samtidigt framhålla att kraven på en noggrann
utredning måste anses särskilt stora när det gäller prövning av de sjukdomar
som kommittén har velat undanta från den vanliga bevisregeln.”

Håller man fast vid detta synsätt, är det svårt att tänka sig en förenklad
handläggning i kassorna, om kravet på noggrannhet skall kvarstå. Man kan å
andra sidan starkt ifrågasätta det rimliga i att över huvud taget utreda
rörelseorganens sjukdomar, när tillgängliga kunskaper ändå inte garanterar
att underlaget för beslut, på ett rättvist sätt, kan belysa om skadlig inverkan
har förelegat eller ej.

Om man slutade utreda arbetsskadorna och samtidigt införde ett ekonomiskt
ansvar i direkt proportion till det hos varje arbetsgivare uppkomna
antalet arbetsskador, skulle sannolikt ansenliga resurser i pengar och
personal frisättas. Väntetiderna skulle försvinna samtidigt som pengar skulle
flyttas från utredningsväsendet till den försäkrade.

Den ökade satsningen på rehabilitering, som vi kan se i en nära framtid,
kommer att dra kostnader för en snabbare och bättre fungerande insats. De
frigjorda medlen kommer därvid väl till pass. De skulle också kunna bekosta
en fördjupad långsiktig och strukturerad forskning inom området arbetsrelaterade
sjukdomar. Till sist tror v i-jag säger tror - att de även skulle räcka till
att alla, oavsett orsak, skulle kunna erhålla 100-procentig ersättning vid
sjukdom.

Samhället värnar om de arbetsskadade, vilket är naturligt och riktigt. Men
i ett samhälle som har solidaritet och människors lika värde som honnörsord
saknar vi motsvarande värn för den som har drabbats av olycka eller sjukdom
av annan orsak.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Frågestund

Ordföranden: Vi har nu kommit till den punkt på dagordningen där
ledamöterna från socialförsäkringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och
riksdagens revisorer har tillfälle att ställa frågor.

Gullan Lindblad (m): Jag vill ställa en fråga till riksförsäkringsverkets chef
K G Scherman och till Leif Ekberg från försäkringsöverdomstolen. Jag
utgår då ifrån förarbetena till nuvarande arbetsskadelagstiftning, där det
bl.a. står: Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar
den försäkrade oberoende av om denna förvärvsarbetar eller ej blir
betraktade som arbetsskador. Är det rimligt, med den arbetsskadebedömning
vi har i dag, att ca 90 % av alla arbetssjukdomsärenden godkänns?
Stämmer detta verkligen med lagens intentioner?

Jag har en fråga till riksrevisionsverkets representant Noaksson. Vad har
riksrevisionsverket föreslagit för att man skall komma till rätta med den
galopperande kostnadsutvecklingen?

K G Scherman: Det var en svår fråga för mig att besvara på ett tekniskt
juridiskt korrekt sätt. Jag kan bara konstatera, att med den omvända
bevisbördan i sambandsprövningen kombinerad med att det räcker att
skadlig inverkan görs sannolik, på det sätt som Leif Ekberg nämnde, har man
flyttat över till försäkringen hela den risk som följer av ofullständig kunskap.
Det innebär bl.a. att försäkringen bär risken av att en skada blir bedömd som
arbetsskada även om den inte skulle vara det. Jag har svårt att se att det över
huvud taget är möjligt att garantera att man inte får in sådana skador som inte
är orsakade av påverkan i arbetet, med den konstruktion man har givit lagen.
Hela konstruktionen går ju tvärtom ut på, att man skall vara säker på att
skador som förorsakats av arbete verkligen godkänns som arbetsskada. Jag
tycker att det med utgångspunkt i mera allmänt sunt förnuft är rimligt att
förutsätta att detta innebär att också skador och sjukdomar som inte beror på
arbetet ändå riskerar att bli klassade som sådana.

Leif Ekberg: Jag har inte mycket att tillägga. Kom ihåg att man i förarbetena
också har sagt att ofullkomligheter i försäkringssystemet inte skall bäras av
den sjuke utan i första hand av försäkringen. Jag tror att nuvarande
tillämpning lever väl upp till det citat ur förarbetena som Gullan Lindblad
redovisade.

Hans Noaksson: Från riksrevisionsverkets sida har vi föreslagit en översyn av
denna lagstiftning, så att man skulle kunna få en politisk prövning av om
kostnadsutvecklingen verkligen stämmer överens med vad man tänkte sig
från politikernas sida när man fattade detta beslut. I praktiken innebär
tillämpningen, som den ser ut i dag, att det är domstolarna som bestämmer
innebörden av begreppet arbetsskada. Vi har den uppfattningen att det
kanske vore praktiskt med en politisk prövning av lagstiftningens innebörd.

Nils-Olof Gustafsson (s): Jag hade ursprungligen tänkt ställa samma fråga
som Gullan Lindblad. Jag tyckte nämligen att Scherman i sin inledning, när
man uttryckte oro över utvecklingen, var kritisk mot den praxis som nu har
utvecklats inom försäkringsöverdomstolen. Jag hade tänkt be Scherman

1988/89:SfUll

Bilaga

utveckla detta något. Har det gått för långt när det gäller försäk ringsö ve rdomstolens
bedömning osv., tycker du?

Jag vill också passa på att ställa en annan fråga. Hans Svensson tog upp en
annan tanke i slutet av sitt anförande om ett huvudmannaskap för hela
försäkringen, alltså att TFA och arbetsskadeförsäkringen skulle administreras
i ett. Vad jag kunde förstå hade han inte en tanke på att det var AMF som
skulle administrera. Det vore intressant att höra vad representanten från
AMF har att säga om en sådan tanke och också vad LO och SAF tycker om en
sådan idé.

K G Scherman: Nej, i det jag sade låg inte någon kritik av praxis. Det låg ett
konstaterande av att praxis, som det nu har blivit, leder till utomordentliga
svårigheter. Kritiken riktade jag mot lagen och dess konstruktion, som
tvingar fram denna osäkra situation och som har tvingat fram och kommer att
fortsätta att tvinga fram en successiv förändring. Det beror alltså inte på
praxis i sig utan på den lag på vilken praxis grundar sig.

Carl Oldertz: Den fråga som ställdes till TFA måste besvaras på det sättet att
TFA:s aktiviteter helt och hållet bestäms av arbetsmarknadens parter.
Frågan skall egentligen ställas till arbetsmarknadens parter.

Det enda vi kan konstatera är att vi tycker att skaderegleringen beträffande
olycksfall, som vi handhar från första början, fungerar ganska bra och ger
oss få problem.

Ingmar Lindberg: Självfallet förutsätter jag att det inte är fråga om att
lagstiftningsvägen förbjuda arbetsmarknadens parter att träffa avtal om
försäkringsskydd för våra medlemmar. Jag vill också säga att grunden för
arbetsskadeförsäkringen och TFA är arbetsgivarens rätt att leda, fördela och
organisera arbetet. Därmed har arbetsgivaren i botten ett skadeståndsansvar.
TFA täcker in det skadeståndsansvar som det annars skulle kunna föras
skadeståndsprocesser om. Den delen i försäkringen, som ju innefattar
betydligt mer än en hundraprocentig ersättning av sjukfrånvaron, måste
finnas kvar.

Alf Eckerhall: I eftermiddag har ju vi möjlighet att framföra våra synpunkter.
Då kommer vi delvis att besvara frågor i detta sammanhang. Vi ber
därför att få återkomma då.

Ordföranden: Vi får begränsa frågorna till dem som har hållit anföranden
under förmiddagspasset, eftersom inte alla som skall tala i eftermiddag ännu
har kommit.

Rune Backlund (c): Jag vill ställa min fråga till domstolarnas representanter.
I domstolarna bifalls en mycket stor andel av arbetsskadeärendena. Beror
det på att domstolarna och kassorna tolkar lagen på olika sätt, eller beror det
på brister i informationen mellan domstolarna och kassorna eller kompletteras
kassornas underlag av domstolarna så att domstolarna kommer fram till
andra resultat än kassorna?

Jag vill också ställa en följdfråga. Det pågår ju en decentralisering till
lokalkontoren i fråga om handläggning av arbetsskadeärendena. Har det på
något sätt påverkat materialets utformning när det gäller överklagandeären -

1988/89:SfU 11

Bilaga

den som kommer in till domstolarna? Jag vet inte om detta ännu hunnit slå
igenom så att dessa ärenden har nått domstolarna, men det kanske finns
någon tendens som ni kan redovisa.

Leif Ekberg: Man skall ha klart för sig att bifallsfrekvensen i domstolarna är
ganska hög, men den är inte högre än bifallsfrekvensen i andra jämförbara
förvaltningsdomstolar. Man skall också ha klart för sig att domstolarna har
ett starkt selektivt arbetsmaterial. Vi på domstolarna gör i princip bedömningar
bara av sådana arbetsskadeärenden som inte redan är bifallna. På
försäkringskassorna bifalls de flesta ärenden. Det lilla fåtal som inte bifalls
går vidare till försäkringsrätten. Där bifalls ytterligare några. De ärenden
som inte bifalls hos försäkringsrätten går vidare till oss på försäkringsöverdomstolen
där ytterligare några ärenden bifalls.

Anledningen till att vi på försäkringsöverdomstolen ändrar och bifaller
ärenden är i det helt övervägande antalet fall att utredningen i målet har
kompletterats. Man har fått en bättre uppfattning om hur den skadliga
faktorn egentligen har sett ut, omfattningen och graden av den. Det är
mycket vanligt att utredningen tillförts kompletterande medicinskt material,
sakkunnigutlåtanden. Det är alltså i huvudsak förklaringen till ändringarna.

Den sista frågan tror jag det är bäst att någon från försäkringsrätten
besvarar.

Börje Wilhelmsson: Jag instämmer helt i det som Leif Ekberg sade. Jag skulle
emellertid vilja göra en komplettering. När praxis och synsätt utvecklas så
snabbt - jag tänker särskilt på ortopedfallen - är en väsentlig förklaring till
ändringsfrekvensen att man har en eftersläpningseffekt. Det ligger mål i
balans i försäkringsrätten och i överdomstolen. Men om det kommer ett
refererat avgörande som ändrar praxis för detta med absolut automatik med
sig att ett antal mål som ligger och väntar måste ändras, eftersom ett
förändrat synsätt har inträtt i den delen.

Decentraliseringen hos kassorna har slagit igenom på ett sådant sätt att vi
har märkt av det. Jag kan inte påstå att vi har någon erfarenhet av att besluten
materiellt sett skulle vara sämre eller bättre. Det har gått alldeles för kort tid
för att vi skall kunna dra några sådana slutsatser. Rent expeditionellt och
tekniskt har det på vissa kassor förekommit svårigheter av det slaget att de
akter och papper vi får inte alltid är lika välordnade som tidigare. Det har
hänt att papper har skickats fel eller att man på kassorna har behållit papper
som borde ha skickats till oss, osv. Men jag förmodar att det är fråga om saker
som sker nu i övergångsskedet men som kommer att rättas till med
riksförsäkringsverkets hjälp. När domstolscheferna senast träffades talade vi
faktiskt om att vi skulle be att få hjälp med anvisningar i sådana avseenden.

Margo Ingvardsson (vpk): Jag vill fråga riksförsäkringsverkets generaldirektör
vilka förslag riksförsäkringsverket har för att förbättra den nuvarande
arbetsskadestatistiken. Det är ju uppenbart att den har stora brister, bl.a.
eftersläpningar och ett stort mörkertal. Detta har betydelse för det förebyggande
arbetet. Jag undrar också om det finns någon statistik över vad som har
hänt med de människor som har fått sina arbetsskadeanmälningar avslagna.
Vet man i vilken utsträckning de är sjukskrivna, har blivit förtidspensionera -

1988/89: SfU 11

Bilaga

de, osv.? Finns det något intresse av att ta reda på vad som har hänt med
dem?

Avslutningsvis vill jag fråga: I dag riktas hela intresset för kostnadsutvecklingen
mot arbetsskadeförsäkringen. Finns det inte något intresse av att visa
vad arbetsskadorna totalt kostar samhället? Såvitt jag förstår har man bara
uppskattningar av samhällets totala kostnader. Men detta borde kunna
redovisas, eftersom det har betydelse även när man skall avgöra vem som
skall betala följderna av de dåliga arbetsmiljöerna.

K G Scherman: Det var en omfattande fråga. Först vilket statistiksystem som
vi vill ha i stället för den nuvarande arbetsskadestatistiken. Jag hade planerat
att redogöra för det i eftermiddag, eftersom det har sagts att vi då skall
behandla sambandet mellan arbetsmiljön och arbetsskadeförsäkringen. Det
vore därför bättre att ta upp denna fråga då.

Låt mig nu emellertid bara kortfattat säga, att vi behöver en ordentlig
utveckling av vår kunskap om arbetsmiljöerna för vårt arbete i många andra
sammanhang än när det handlar om underlag för statistiken angående
arbetsskador. För att vi skall kunna bli effektivare när det gäller rehabiliteringsverksamheten
och när det gäller att från vår utgångspunkt medverka i
det förebyggande arbetet och uppföljningen av dåliga arbetsmiljöer, behöver
vi förändra statistiken så att man ur den kan få fram sammanställningar av
sjukfall, diagnoser, yrke och arbetsplats. Med ett sådant system, som vi har
föreslagit statsmakterna, kommer vi att kunna erbjuda en profil per företag
när det gäller frånvaro, frånvaroorsak och diagnoser. Jag är övertygad om att
det kommer att bli ett mycket verksamt medel även i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet.

Jag går därefter över till den tredje delfrågan som handlade om intresset
för arbetsskadeförsäkringens kostnader, och - om jag förstod frågan rätt -om man inte borde intressera sig för samhällets hela kostnad för de dåliga
arbetsmiljöerna. Det är min bestämda uppfattning att man skall göra det, och
det är min uppfattning att det finns mycket mer att göra än det som har gjorts
hittills. Bl.a. har arbetsmiljökommissionen en viktig uppgift att fylla i detta
sammanhang. Jag kan nämna att arbetsmiljökommissionen har beslutat att
uppdra åt en grupp bestående av Sivert Andersson .Allan Larsson och mig att
inkomma med visst underlag när det gäller denna del av kommissionens
arbete.

Jag vill stryka under att när man diskuterar arbetsskadeförsäkringens
kostnader skall det inte utan vidare uppfattas som kritik mot att man med en
offentlig försäkring täcker dessa kostnader. Jag nämnde, som ett av de två
alternativen för att komma till rätta med de problem som finns, att man kan
ge 100 % rakt över från sjukförsäkringen. Det handlar alltså inte om att man
inte skall ge ersättning för skador och sjukdomar uppkomna i arbetet, utan
det handlar om att försöka bidra med lösningar som på ett väsentligt
effektivare sätt, och utan de stora olägenheter som finns i arbetsskadeförsäkringen,
når de syften som ligger bakom.

Frågan handlade också om huruvida vi hade någon statistik över vad som
händer med dem som har fått avslag på ansökningar om att få sina skador
klassade som arbetsskador. Svaret på den frågan är nej.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Ulla Johansson (s): Jag skulle vilja ställa en fråga till Börje Wilhelmsson.
Många unga slås nu ut på arbetsmarknaden och ansöker om livränta. Börje
Wilhelmsson säger att försäkringsrätten gör omprövning endast efter ändring
av betydelse. Kan man tänka sig att det blir tätare omprövning av
livräntefallen när det gäller unga utslagna?

Börje Wilhelmsson: I den delen gjorde jag ett försök att redogöra för de
regler som gäller, och enligt reglerna skall det vara fråga om en ändring av
betydelse. I förarbetena har det sagts att det skall handla om en tjugondeis
skillnad för att en omprövning skall ske. Om man syftar till något radikalt
annorlunda är detta en uppgift för lagstiftaren, det är ingenting som vi kan
göra något åt.

Margit Gennser (m): I min fråga vänder jag mig i första hand till någon från
riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och möjligen riksrevisionsverket.
De administrativa kostnaderna har ökat, de är betydande och de
kommer med nuvarande system att öka ännu mer. Vi har fått reda på en
klumpsumma för de administrativa kostnaderna, men när man skall välja ett
nytt system måste man väl se hur kostnaderna fördelar sig per enhet och per
genomsnittligt fall då det gäller sjukdomsfall och olycksfall och hur detta är
relaterat till de ersättningar som genomsnittligt betalas ut. Om de administrativa
kostnaderna utgör en betydande del av den genomsnittliga enhetssumman
måste det finnas stor anledning att se över systemet. Jag skulle vilja fråga
om det har gjorts sådana överväganden och om det finns siffror på detta.

K G Scherman: Det går genomsnittligt dubbelt så fort att klara av ett
olycksfallsärende som ett sjukdomsfall. Vi beräknar att en handläggare
under ett år genomsnittligt hinner med ca 98 sjukdomsärenden och ca 190
olycksfallsärenden.

När det gäller utgifterna från försäkringen för dessa typer av fall har vi
ingen anledning att anta att det finns någon strukturell skillnad mellan
utgifterna för olycksfall och utgifterna för sjukdomsfall. Jag överlåter frågan
till Jan Nordlund.

Jan Nordlund: Det man möjligen kan peka på är att skillnaden mellan
antalet olycksfall och sjukdomsfall, även om varje handläggare behandlar
dubbelt så många olycksfallsärenden, ändå blir större, eftersom antalet
sjukdomsfallsärenden handläggs på ett mycket mera kvalificerat sätt. Bl.a.
kommer socialförsäkringsnämndens hantering in i bilden när det gäller
sjukdomsärendena. Därför är kostnaderna för ett sjukdomsärende sannolikt
mer än dubbelt så stora som för ett generellt olycksfallsärende.

Hans Svensson: Jag kan bara bekräfta det som K G Scherman sade. Vi har
inte heller tillgång till några andra uppgifter.

Per Ängmo: Jag kan tillägga att den merersättning som utgår till den
försäkrade, utöver den som han i annat fall hade fått, dvs. den 90-procentiga
kompensationen i sjukpenningen, i administration kostar ungefär 40 kr. per
utbetald hundralapp.

Karin Israelsson (c): Jag skulle vilja ställa en fråga till samtliga närvarande.
Riksdagen har fattat beslut om en analys av orsakerna till det läge som vi i dag

1988/89 :SfU 11

Bilaga

har på arbetsskadefronten. Jag undrar om någon av er är inblandad i något
förarbete med en sådan analys, så att vi kan få den presenterad? En analys
utlovades före jul, men vi har inte hört något om den. Det vore därför
intressant om ni kunde tala om vad som är på gång.

En annan grupp vars roll har förändrats är företagsläkarna, om jag har
förstått Jan Parke rätt. Jag vill ställa min fråga till företrädarna för
försäkringsrätten och försäkringsöverdomstolen som prövar sina ärenden på
ett något annorlunda sätt. Jag undrar om inte försäkringsöverdomstolen,
som prövar sina ärenden individuellt, anser att det är en brist att inte ha
företagsläkarnas utlåtanden i större utsträckning utan kanske endast ett
journalutdrag vid den individuella bedömningen? Och kommer det att vara
möjligt att använda dessa bedömningar som underlag för ett register med
prejudicerande domar om det saknas ett s.k. basmaterial där en läkares
medicinska bedömning finns med? Är det möjligt att få fram ett användbart
register om man inte har detta underlag?

Leif Ekberg: Man borde rimligen kunna avgöra många arbetsskadeärenden
genom att få tillgång till endast journalutdraget, under förutsättning att detta
journalutdrag tecknar den medicinska bakgrunden angående den försäkrade,
är tillräckligt aktuellt i tiden och anpassat till den aktuella arbetsskadan.
Å andra sidan finns det inte så sällan exempel där det enligt domstolarnas
mening hade varit klokt om redan försäkringskassan hade tagit in ett litet
fylligare medicinskt material. Det är inte uteslutet att om kassan hade gjort
det hade det blivit bifall redan där. I stället får den försäkrade kanske föra
upp målet i andra eller tredje instans. Det här individrelaterade skadebegreppet
komplicerar självfallet utvärderingen av tillämpningen i olika
avseenden. Bl.a. är det svårt att få fram prejudicerande avgöranden. I stor
utsträckning är faktiskt arbetsskadeavgöranden vad vi kallar in casuavgöranden,
dvs. de gäller bara den enskilde personen, den personen
utrustad med alla sina svagheter.

När man tolkar avgöranden i överdomstolen är det viktigt att göra klart för
sig om det är ett in casu-avgörande eller ett med mer generell betydelse. Det
får naturligtvis en viss komplicerande inverkan när det gäller det förebyggande
arbetsmiljöarbetet, eftersom man måste vara försiktig med att dra
slutsatser.

En lätthanterlig förteckning över sjukdomar och sjukdomsbesvär som
skulle kunna sättas i händerna på kassorna är ju något att önska sig. Det talas
också om att arbetsskadehanteringen skulle kunna påskyndas och effektiviseras
om man i större utsträckning använde sig av schablonbedömningar och
schablonavgöranden. Jag tror för min del att det är ett förlegat betraktelsesätt.
Ett socialt ärende av så stor betydelse för den enskilde bör inte överlåtas
till ett schablontänkande där man går på en medelproportional och ser om
vederbörande passar in. Jag tror att den nuvarande utvecklingen är den
riktiga, dvs. att varje ärende bedöms individuellt. Den komplicerar och
tynger handläggningen, men den ger det mest rättvisa resultatet.

Jan Parke: Ofta är personens, patientens, besvär väl beskrivna i journalmaterialet,
men det saknas många gånger en ingående beskrivning av arbetsplatsen
och de villkor under vilka personen har arbetat. Om man tar in ett särskilt

1988/89 :SfU 11

Bilaga

utlåtande får man reda på hur arbetsplatsen ser ut. Det är inte vanligt att man
skriver så mycket om det i journalerna.

Jan Nordlund: Jag kan hålla med Jan Parke om att journalmaterialet ofta är
upprättat i ett annat syfte, nämligen i ett medicinskt behandlingssyfte. Det
materialet kan givetvis i många av arbetsskadeutredningarna ha sitt intresse
när det gäller detaljer. Men det är också väsentligt att man i arbetsskadeutredningen
får med kopplingen mellan arbetsuppgifterna och arbetsplatsen
och den typ av skada som den skadade har drabbats av och att man får en
medicinskt sakkunnig bedömning av detta i form av ett samlat utlåtande.

När det gäller ett register för prejudicerande avgöranden och om man där
skall kunna finna en medicinsk belysning av arbetsskadeproblematiken vill
jag säga följande. Det domsregister som vi i riksförsäkringsverket nu arbetar
med kommer att vara ett databaserat register där försäkringsöverdomstolens
och försäkringsrätternas domar, i den mån ärendena har förts vidare till
försäkringsöverdomstolen, är sökbara fullt ut. Genom att slå in vissa sökord
kan man finna i stort sett precis det man vill ha fram. Naturligtvis kommer
inte hela aktmaterialet att finnas tillgängligt i detta register. Men det här är en
ingång i det material som domstolen använder för sitt avgörande. Vill man
sedan gå vidare finns det alltid möjlighet att söka i det aktmaterial som i regel
finns hos försäkringskassorna. Men det här är ett effektivt sätt att påskynda
hanteringen ute på försäkringskassorna, framför allt i samband med den
decentraliseringsprocess som vi nu arbetar med, för att man på lokalkontoren
snabbt skall kunna få tillgång till allt relevant material från försäkringsdomstolarna.

Ragnhild Pohanka (mp): Jag skulle vilja ställa en fråga om det material som
vi har fått. Jag förstår inte varför man har tagit med buller och asbest i samma
framställning.

Det är självfallet att den springande punkten i detta sammanhang är frågan
om arbetsmiljön, vilken skall tas upp i eftermiddag, utom den allmänna
folkhälsan, förebyggande vård och tidig symtombehandling. Jag vill fråga
Jan Parke m.fl. vilken inställning de har till ortopedisk medicin och till
naprapater. Där detta har prövats har sjukskrivningarna minskat med
hälften. Man skulle kunna påverka arbetsskadorna om man på ett tidigt
stadium gav en adekvat behandling. Detta gäller framför allt belastningsskador,
ryggskador och ledskador, där kostnaden för samhället är ca 40
miljarder, och det är vad 15 normalstora landsting kostar samhället. Min
fråga är alltså om man vill införa denna typ av vård, dvs. med naprapater och
ortopedmedicinska läkare, för att förebygga skador och för att på ett tidigt
stadium införa symtombehandling av skador. Den här frågan gäller läkare
men även andra instanser, jag är osäker på var frågan hör hemma.

Carl Oldertz: Jag kan svara på den första frågan, nämligen varför asbest och
buller tas upp i samma framställning. Anledningen till det är att bullerskador
och de flesta asbestskador inte föranleder någon arbetsoförmåga, utan de
föranleder en medicinsk invaliditet. Det är därför de kommer att utgöra en
särskild grupp ur handläggningssynpunkt.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Ragnhild Pohanka (mp): Jag undrar alltså om kostnaderna för denna
behandling kan bekostas av sjukförsäkringen. Inom vissa försäkringar tillåts
det att man använder sig av en remiss från en läkare till en naprapat eller till
en ortopedmedicinare, men vissa tillåter det inte.

K G Scherman: Jag tolkar frågan så, att den handlar om gränserna för
sjukförsäkringen, dvs. vad som skall finansieras genom sjukförsäkringen.
Här aktualiseras gränsdragningen mot andra ansvarsområden, bl.a. landstingen.
Jag kan inte bidra med så mycket mer än just tolkningen av frågan.
Jag kan dock bidra med den reflektionen att när det gäller insatser för
rehabilitering är det viktigt att man är öppen för olika alternativ. Vi har från
riksförsäkringsverkets sida vid några tillfällen tagit upp den här frågan med
regeringen. Om jag minns rätt har det dock inte gällt just naprapaterna men
näraliggande områden.

Vi har framhävt, att det viktiga är att man i vården verkligen utnyttjar olika
professioner som kan bidra till människors tillfrisknande. Vi har också pekat
på att med den ansvarsfördelning som nu råder skall man i första hand
försöka påverka landstingen att bli öppna och okonventionella. Statsmakterna
har dock självfallet ett övergripande ansvar för vad som händer. De bör
mot den bakgrunden inte bara nöja sig med att önska att landstingen skall
vidta åtgärder, utan de skall följa utvecklingen intensivt. Rent principiellt är
det hären mycket intressant fråga. Målet är rimligen att man skall utnyttja de
nya landvinningar som görs också i form av okonventionella metoder.

Lena Öhrsvik (s): Jag har en fråga till Hans Noaksson, riksrevisionsverket.
Hans Noaksson angav tre skäl till kostnadsutvecklingen, bl.a. ändrad praxis,
att antalet ärenden har ökat och att beviljandefrekvensen har ökat. Har man i
analysen tagit hänsyn till den starkt ökande förvärvsfrekvensen under denna
tid och att denna lett till väsentligt högre inkomster, vilket givetvis ger ökade
kostnader för försäkringen? Dessutom vill jag veta om man har tagit hänsyn
till att man har längre ersättningstider, bl.a. beroende på insatser för
rehabilitering, långa utbildningstider osv., som kanske andra myndigheter
tog hand om tidigare, t.ex. AMS? Det har förts över vissa kostnader genom
att man har tagit ett mera samlat ansvar ifrån försäkringen. Jag vill veta om
dessa aspekter har funnits med när man gjort kostnadsanalysen.

Jag har även en fråga till Försäkringskasseförbundet som gäller handläggningen
och utbildningen av handläggare. Man har nu en ökad frekvens av
avgjorda ärenden. Men det kommer ju ett steg därefter. De skall verkställas
också. Man har uppmärksammat en brist på utbildade människor som skall
kunna hantera det. Det är en mycket lång utbildningstid för pensionsuträknare.
Vilken beredskap har man nu och vilka planer finns det för utbildning
av den gruppen? Det får nämligen inte bli en flaskhals där när vi nu kan
avgöra flera ärenden.

Hans Noaksson: När det gäller belastningssjukdomarna och deras betydelse
för de ökade försäkringsersättningarna kan nämnas att den ändrade praxisen
har inneburit att man inte längre har en begränsad ersättningstid. Den nya
praxisen innebär att man får belastningssjukdomar accepterade som arbetsskador.
Det har naturligtvis fört med sig att kostnaderna för försäkringen har

1988/89 :SfU 11

Bilaga

ökat ganska kraftigt, eftersom belastningssjukdomarna är en så stor del av
arbetsskadorna.

En annan fråga gällde om vi i vår analys har tagit hänsyn till att andra organ
skulle kunna ta över en del ärenden och till samspelet mellan myndigheter.
De aspekterna finns inte inkopplade i vår kostnadsanalys. De är självfallet
intressanta.

Ordföranden: Frågan gällde nog inte riktigt detta. Det var väl i stället fråga
om att försäkringskassorna har tagit över ansvaret ifrån annan myndighet -AMS nämndes - och numera har hand om de långa utbildningsfallen, om jag
förstod frågeställaren rätt. Man har där hand om de långvariga sjukfallen.
Många gånger kan utbildningen vara tre-fyra-fem år. Under denna tid utgår
numera sjukpenning. Det var väl så frågeställaren menade. Jag tyckte att det
förelåg ett missförstånd i svaret. Ni har således inte tagit hänsyn till den
delen?

Hans Noaksson: Nej, som jag uppfattade frågan har vi inte tagit hänsyn till
det.

K G Scherman: Jag kan kanske belysa frågeställningen något. Vi har inte
analyser av dessa frågor isolerat för arbetsskadeförsäkringen. Däremot har vi
från verkets sida för en kort tid sedan givit ut en analys angående det ökande
sjuktalet. Dessa frågor hänger naturligtvis samman.

Av analysen framgår att mellan 1983 och 1987 ökade sjuktalet från 18,3 till
23,1, dvs. med 4,7 sjukdagar per försäkrad och år.

Av ökningen kan vi hänföra 0,6 dagar - således litet över 10 %, kanske
bortåt 15 % - till en förändrad struktur bland de förvärvsarbetande. Den
ökade förvärvsfrekvensen innebär att nya grupper med en annan sjukbenägenhet
har kommit in på arbetsmarknaden. Det här kan i någon mån belysa
en del av Lena Öhrsviks fråga.

När det gäller frågan om att vi har tagit över kostnader från andra
myndigheter, som det uttrycktes, kan jag översiktligt konstatera, att den helt
dominerande förklaringen till ökningen av sjukfrånvaron är ökningen av de
långa sjuktalen. En mycket stor del av denna ökning kan hänföras till den
förändring som har skett i praxis i två avseenden. Det ena är att vi i dag ger
ersättning i rehabiliteringsfall under mycket längre tid än vi gjorde tidigare,
bl.a. för mera omfattande utbildning. Det andra är att vi har en annan syn på
kravet på vilket arbete vederbörande skall kunna ta. Man har gått bort ifrån
den tidigare ståndpunkten att jämföra mot ett ”teoretiskt” arbete som
möjligtvis skulle kunna finnas någonstans, över till att den försäkrade
faktiskt får ett arbete.

I båda dessa avseenden handlar således ökningen av sjuktalet om att vi
inom vårt system har fått in utgifter för dessa fall som tidigare har bekostats
av andra myndigheter, framför allt på arbetsmarknadssidan.

Hans Svensson: Lena Öhrsvik ställde nog också en fråga till Försäkringskasseförbundet.
Vid min sida har jag direktören för försäkringskassan i
Västernorrlands län, Kurt Dahlberg. Jag tänkte att han skulle kunna svara på
den frågan litet grand utifrån en enskild kassas horisont.

1988/89:SfUll

Bilaga

Kurt Dahlberg: Frågan gällde bl.a. vad det finns för beredskap för att också
klara själva utbetalningen i de beslutade ärendena. Den frågan är berättigad.
Mycket av intresset för arbetsskadeförsäkringen har avsett balanserna när
det gäller utredning och beslut. Med den beslutandefrekvens som vi har nu är
det väl så på nästan alla försäkringskassor att en del av balansen på 89 000
ärenden faktiskt befinner sig i det skedet att det är tidsödande att räkna ut
beloppen. I det skedet arbetar vi så gott som helt med manuella metoder.

Som frågeställaren konstaterade är det ett mycket tidsödande och
kvalificerat arbete. Det tar lång tid att utbilda personer som skall reglera
ersättningen. Jag förmodar att beredskapen varierar mycket mellan de olika
försäkringskassorna. En del av de extra anslag som vi nu har fått till nästa
budgetår kommer troligen att användas för att förstärka personalen just på
pensionsavdelningarna, för att man skall hinna klara av uträkningarna av
dessa belopp.

Ett annat problem kan uppstå något år framöver om vi skall fullfölja
decentraliseringen, som i och för sig är ett värdefullt instrument för att nå en
bättre hantering. Man kommer då in på problemet med avvägningen mellan
det effektiva i att ha decentraliserade specialister kontra att allt läggs ut på
lokal nivå. Här kan väl olika kontor gå olika vägar. Om jag skall bedöma
framtiden och komma med ett konkret svar på frågan förmodar jag att de
flesta kassorna kommer att satsa större resurser på pensionsavdelningarna
för uträkning av pensioner.

Hans Lindblad (fp): Jag vänder mig först till Leif Ekberg. Om man har varit
med i det här huset några år så märker man att det finns tre saker som gäller
inom nästan alla samhällsområden. Den första är att det inte blev som man
hade tänkt. Den andra är att byråkraterna skyller på att politikerna fattar fel
beslut. Den tredje är att politikerna säger att byråkratin har krånglat till det.

Min mycket enkla tanke när vi ser siffrorna för ökade utgifter är att det
hade varit omöjligt att säga till riksdagen att fatta beslut av den typen när det
gäller naturvårdsverket, skolböcker till barnen etc. Man hade då tänkt att det
antingen stoppas i finansdepartementet eller i utskotten. Alla som motionerar
i behjärtansvärda frågor vet att kraven inte går igenom. Men här går
kostnaderna plötsligt upp.

Vi utskottsledamöter tycker att det är bra om man avstår från detta, men
när Leif Ekberg och hans kollegor sitter i försäkringsöverdomstolen och
ändrar praxis får det de här konsekvenserna i slutänden. Försäkringskassan
hänvisar till att praxis undan för undan har ändrats i försäkringsöverdomstolen.
Då säger ni naturligtvis att det beror på lagen. Om det bara hade berott
på lagen skulle det här väl rimligen ha kommit bums. Oavsett vilka som sitter
i försäkringsdomstolen skulle det ha blivit samma utfall. Jag tror alltså att
praxis betyder ganska mycket. Min fråga är om ni någon gång tänker på dessa
finansiella aspekter när ni ändrar praxis under ett antal års lopp.

Leif Ekberg: När det gäller den sista frågan kan jag säga att den domstol som
skulle tillämpa lagstiftningen och samtidigt snegla på de ekonomiska
konsekvenserna väl har missförstått sin uppgift. Jag tycker för min del inte att
det är något fel på lagen om arbetsskadeförsäkringen. Det är en mycket bra
lag, och den står sig.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Jag tror att man skall vara litet försiktig när man säger att den stora
ökningen av arbetsskadeförsäkringens kostnader beror på en generösare
tillämpning. Det gör den i viss utsträckning. Detta har jag redovisat
inledningsvis. Men det var också avsikten att den skulle göra det. Man gjorde
medvetet lagen flexibel för att fånga in det tekniska och medicinska
kunnandet för att tillämpningen hela tiden skulle kunna vara liberal.

När det gäller belastningssjukdomar tror jag att man nu i stort sett har
kommit så långt som man kan. Praxis är etablerad på det området. Det har
tagits några trappsteg för att komma dit, och det har helt klart försvårat
tillämpningen i underinstanserna. Man kan säga att utvecklingen har gått
igenom tre fyra faser innan den kom fram till den praxis som vi har i dag.

Jag tror dock att man gör sig skyldig till en felsyn om man i dag vill förklara
den väldiga ansvällningen av arbetsskadefall med hänvisning till en liberalare
praxis. Anledningen till att man har så många arbetsskadefall nu är att det
anmäls så många arbetsskador. Mycket av förklaringen till att det anmäls så
många arbetsskador är att man numera är betydligt kunnigare om att det
finns en socialförsäkring som erbjuds förvärvsarbetare, det görs en medveten
satsning ifrån fackligt håll för att bevaka arbetsskador och i pressen
förekommer information om att man skall se till att utnyttja och bevaka sina
rättigheter. Jag tycker därför att det finns anledning att fundera på den fråga
som jag hastigt hann nämna avslutningsvis i mitt inledningsanförande. Det är
skillnad på arbetsskador och på ersättningsberättigade arbetsskador. De
ersättningsberättigade arbetsskadorna har ökat enormt, eftersom de nu
anmäls. Det är kanske så att vi alltid har haft den nivån på våra arbetsskador.
Det är inte säkert att arbetsskadorna har ökat totalt, utan det är de anmälda
arbetsskadorna som har ökat. Ibland tror vi i domstolen att det stora
problemet är att det fortfarande finns många som skadas i arbetet, men som
inte anmäler sitt fall till försäkringskassan och därför går miste om
ersättning.

K G Scherman: Det jag i ett tidigare inlägg sade om att min kritik riktade sig
mot lagens konstruktion kan möjligtvis utgöra underlag för uppfattningen,
att jag skulle ha ”skyllt på politikerna”. Jag vill därför gärna klargöra hur jag
ser på lagstiftningsarbetet. Det är visserligen politikerna som har det yttersta
ansvaret, men det är förvisso också så, att myndigheter och andra lämnar
underlag av olika slag. 1 remissvar skall vi bl.a. belysa vilka följder olika
förslag kan få. Om vi i efterhand nödgas konstatera att utvecklingen icke var
förutsedd så är det därför i lika hög grad vi på byråkratsidan som politikerna
som får bära ansvaret för det. Dessutom tycker jag för min del inte att frågan
om orsaken till den uppkomna situationen är det centrala. Det centrala är att
vi har en situation som behöver ändras och att vi skall analysera vad man kan
göra.

Ordföranden: Nu talar vi bara om kostnader, beroende på konstruktionen på
denna utfrågning. Något senare i eftermiddag kommer också arbetsmiljön in
i bilden, och vi kan då se en koppling mellan kostnader och arbetsmiljö.

Barbro Sandberg (fp): Min fråga anknyter till det Hans Lindblad tog upp. Jag
ställer frågan till Leif Ekberg, som sade att praxis har förändrats i

1988/89 :SfU 11

Bilaga

försäkringsöverdomstolen så att flera arbetsskador godkänns. Det här har
man också följt i försäkringskassorna och i socialförsäkringsnämnderna där
man godkänner fler och fler arbetsskador, eftersom det näppeligen lönar sig
att avslå. För ett tag sedan kunde vi läsa ett uttalande i tidningen, det var väl
av Ian Goldie, om att alla belastningsskador inte är arbetsskador. Man kan
då fråga sig vad man skall dra för slutsats av det. Är man på väg att ändra
praxis nu igen och hur skall man då tolka denna fråga i socialförsäkringsnämndema? Leif

Ekberg: Ja, detta belyser faktiskt ett stort problem som de juridiska
instanserna står inför när det gäller socialförsäkringarnas tillämpning,
nämligen vårt beroende av medicinsk sakkunskap. Tyvärr är den medicinska
sakkunskapen inte alltid så enhällig. Det är inte heller så att deras åsikter
alltid står sig.

Professor Goldie har under en lång följd av år varit knuten till riksförsäkringsverket
och yttrat sig i ett otal mål i försäkringsöverdomstolen. Jag skulle
vilja påstå att hans tidigare synpunkter har varit mycket styrande för
domstolens praxis just när det gäller belastningssjukdomar. I några intervjuer
på senare tid har Goldie emellertid uttalat sig på ett sådant sätt att vi
faktiskt inte känner igen honom. Det innebär dock inte att praxis svänger nu,
utan praxis avancerar alltid bara i en riktning, nämligen framåt. Det finns
dessutom en bred ortopedisk sakkunskap vid sidan av Goldie. Vi får således
väga in synpunkter ifrån många håll.

Jan Nordlund: Professor Goldie får ju då och då klä skott för den utveckling
som har skett på belastningsskadeområdet. Försäkringen är emellertid
konstruerad på ett sådant sätt att den får bära den medicinska ofullkomligheten
och okunskapen, vilket har sagts här tidigare vid något tillfälle. Den
uppfattning jag i alla fall har fått av kontakterna med Goldie både i och
utanför de ärenden vi har, är att han har konstaterat och erkänt sig inte ha
den kunskap som fordras för att man skall kunna göra ett absolut säkert
uttalande. Det är nog alldeles riktigt att alla belastningsskador som godkänns
som arbetsskador inte är arbetsskador egentligen. Men det är väl just det som
är själva finessen med försäkringen såsom den i dag är konstruerad.

Leif Ekberg sade att utvecklingen och praxis alltid går framåt. Ja, så är det
kanske. Men det är väl ändå inte helt säkert. Någon gång kanske vi kan få -läkarna får rätta mig om jag har fel - besked om hur dåliga ryggar ser ut och
varför de ser ut som de gör, och då kan vi få ett svar som säger att det icke är
arbetet utan någon annan utanför arbetet liggande faktor som är upphovet. I
ett sådant läge skulle i alla fall jag förvänta mig att vi får en praxisändring.
Praxis går i så fall visserligen framåt så till vida att vi säkert lär oss mer, men
den behöver inte ge fler arbetsskador.

Ordföranden: Där är vi alltså inte än, utan det är någonting som kan hända
längre fram.

Arne Gadd (s): Leif Ekberg uttalade principen att en domstol inte skall
pröva mål med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Jag tror faktiskt
att de flesta har den inställningen. Men de ekonomiska konsekvenserna är
trots allt centrala. Vi kan se på kostnadsutvecklingen. Såvitt jag erinrar mig

1988/89 :SfU 11

Bilaga

så förutsåg i varje fall inte riksrevisionsverket det här när man remissbehandlade
det hela.

Jag skulle vilja fråga riksrevisionsverkets representant Hans Noaksson och
hans kollega vad det beror på att vi beslutsfattare inte fick den här
bedömningen redan på förberedelsestadiet. Beror det på att myndighetsstrukturen
inte är bra och att man därför inte kan förutse sådana här saker?
När man får en sådan kostnadsutveckling misstänker man ju att det inte är en
rationell utveckling när det gäller fördelningspolitiken.

Det finns delar som kostar 40 % i administration. Var ligger det sjuka i
detta? Betalar vi ut för litet? Skall vi femdubbla det hela? Då blir ju
administrationen billigare.

K G Scherman: Jag fick inte riktigt kläm på från vilken tidpunkt Arne Gadd
ville ha en analys av bristen på förmågan att förutse utvecklingen. Jag
förmodar dock att det var från tiden före lagens antagande. Jag kan bara ge
en belysning för en kortare period, nämligen de sju år jag har varit med i den
här verksamheten. Om någon för sju år sedan hade sagt att arbetsskadeförsäkringen
skulle få den omfattning den har i dag, skulle man ha sagt att det är
totalt orimligt.

Man har skrivit en lag som ger möjlighet att följa den medicinska
utvecklingen. Jag tror inte att man satte sig in i vilken revolution den
lagstiftningstekniken innebär i förhållande till en lag där man har en typ av
lista. Inledningsvis kunde man inte - och inte ens läkarna hade den
möjligheten - förstå vad som fordrades för att tillämpa lagen riktigt. Man -läkaren - skulle gå över ifrån att göra en bedömning av om det med tillgänglig
kunskap kunde bedömas som möjligt att en arbetsskada förelåg till att göra
en motsatt bedömning och i stället ställa sig frågan: Kunde det möjligtvis vara
så att jag i dag har börjat bli osäker? Kan detta ändå inte vara en arbetsskada?
Det var när denna förändrade bedömningsgrund gick upp för läkarvetenskapen
som explosionen kom. Det är min uppfattning. Och vidden av denna
förändring tror jag inte att det fanns någon möjlighet att kvantifiera i förväg.
Man kommer här över i mera filosofiska och rättssociologiska frågor om hur
rättstillämpningen egentligen går till. Man tog således ett mycket stort steg
och hade inte förmåga att då överblicka vilka följder det skulle få.

Hans Noaksson: Det kan visst finnas ofullkomligheter i riksrevisionsverkets
sätt att bevaka denna kostnadsutveckling. Det tror jag säkert. Men samtidigt
har vi vid flera tillfällen skrivit rapporter om konsekvenser av just den här
typen av lagstiftningsteknik. Jag minns närmast delpensioneringen, då vi
belyste en motsvarande utveckling. Den hänger ju samman med den här
lagstiftningstekniken med en mål- och ramlag där definitionen av lagens
innebörd ganska mycket läggs över på tillämparna. Vid den typen av
lagstiftningskonstruktion blir det litet oklart var kostnadsansvaret och
kostnadsbevakningen egentligen finns. Vi efterlyser därför ett förfarande så
att man, när man använder den typen av lagstiftningskonstruktion, skulle
stanna upp efter fem, tio år eller vad som skulle kunna vara lämpligt och på
nytt pröva om de tankar som fanns från början verkligen gäller fortfarande.

Leif Ekberg: Jag var med i det kommittéarbete som föregick riksdagens
beslut om införande av arbetsskadeförsäkringen. Det är riktigt att den här

1988/89: SfU 11

Bilaga

4 Riksdagen 1988/89.11 sami. Nr 11

yrkesskadeförsäkringskommittén inte gjorde några noggrannare försök att
kvantifiera vad det utvidgade ersättningsområdet skulle betyda i ökade
kostnader. Däremot var man i kommittén mycket väl medveten om att
förslagen om att utvidga ersättningsområdet till belastningssjukdomar,
reumatiska sjukdomar och psykiska sjukdomar skulle kunna bli kostnadskrävande.
Man föreslog därför att man skulle ha en restriktivare bevisregel när
det gäller dessa tre grupper av arbetsskador, för att man skulle kunna hålla
igen och få ett grepp om utvecklingen.

Det var desto generösare som riksdagen och på initiativ av riksdagen andra
lagutskottet 1967 hade initierat den ändring av bevisregeln som vi har i dag.
Den bevisregeln är oerhört generös gentemot de försäkrade och är i mångt
och mycket förklaringen till den mycket liberala tillämpningen. Det fanns
således försök till att man skulle vara försiktig när det gäller de stora
grupperna av arbetsskador som tillfördes ersättningsområdet genom arbetsskadeförsäkringen.
När riksdagen sedan fattade sitt beslut ville man inte
införa dubblerade bevisregler, eftersom det - såsom det enbart motiverades -skulle komplicera tillämpningen.

K G Scherman: Jag skulle vilja komplettera mitt svar när det gäller
kostnadsansvaret på myndighetsnivå. Det är helt klart att finansiella
aspekter inte får inverka på tillämpningen när man har den här typen av
regler. Det är ändå möjligt att identifiera ett kostnadsansvar på myndighetsnivå.
Det åligger oss på riksförsäkringsverket att inom ramen för uppföljnings-
och utvärderingsverksamheten följa kostnadsutvecklingen och om det
finns anledning göra fördjupade analyser, fästa statsmakternas uppmärksamhet
på utvecklingen osv. Det har vi gjort.

Slutligen vill jag ta upp frågan om de 40 procenten i administrationskostnader
och om man möjligtvis skulle höja ersättningen för att få lägre
administrationskostnader. Nu finns det ett tak vid 100 %, och det är redan
nått i arbetsskadeförsäkringen. Orsaken till att det ger så stora administrativa
vinster att gå upp till 100 % i sjukförsäkringen är att vi redan har hela den
administrativa apparat som behövs. Då kan vi spara in de särskilda och
mycket vidlyftiga utredningar som nu satsas för att räkna fram rätten att få de
extra 10 % utöver den vanliga sjukpenningen, som en godkänd arbetsskada
medför.

Sigge Godin (fp): K G Scherman var i sitt inledningsanförande inne på att
man skulle kunna ge exempelvis 100 % ersättning både för sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen. Det skulle ge 900 årsarbetare som man då
kunde disponera till annat. Jag skulle vilja fråga Hans Svensson i Försäkringskasseförbundet
vad han skulle använda dessa människor till. Skulle det
vara en tillgång i rehabiliteringen så att människor snabbare kommer ut i
arbete och vi därmed får minskade skador och mindre kostnader?

Nästa fråga går då till Jan Parke. Är samarbetet i dag mellan försäkringskassorna
och företagen så bra som man över huvud taget skulle kunna tänka
sig eller skulle en omdisponering av personalen innebära att rehabiliteringen
skulle fungera bättre och människor snabbare skulle komma ut i arbete?

Hans Svensson: Om försäkringskassorna fick disponera 900 årsarbetare tror
jag att samtliga kassor omedelbart skulle sätta i gång med att ytterligare

1988/89:SfUll

Bilaga

utveckla arbetet med de långa sjukdomsfallen. Kassorna skulle så tidigt som
möjligt komma i gång med rehabiliteringsinsatser, eftersom det också ger
stora samhällsekonomiska vinster.

Andra områden som ligger nära detta, och som också är angelägna att
arbeta djupare med, är att utveckla bättre kontakter med arbetsplatserna och
företagen och att kunna delta med underlag i det förebyggande hälsoarbetet.

Jan Parke: Det finns naturligtvis stora skillnader när det gäller samarbetet
mellan kassor och företag. Jag jobbar på ett stort företag i Stockholm med
anställda inom hela Stockholmsregionen. Det skulle innebära att jag skulle
behöva kommunicera med alla kassor i Stockholm. Det är i det närmaste
omöjligt att göra på ett förtroligt sätt.

Vi vet att det ute i landsorten förekommer mycket nära samarbete mellan
företag och kassor. De har också uppvisat en hel del bra resultat. Det vore en
strävan att man hade ett närmare samarbete mellan kassa och företag. Vi tror
att om man kunde frigöra resurser från kassorna skulle man kunna öka
samarbetet ut mot arbetslivet.

Kjell Nilsson (s): Det finns en organisation som heter Galaxen som har till
uppgift att hjälpa till att rehabilitera och ta hand om yrkesskadade
byggnadsarbetare. Organisationen har visat att intresset för rehabilitering
från den skadades sida avtar mycket snabbt efter det att man har blivit
friställd från arbetsmarknaden. Delar ni uppfattningen att det är angeläget
med en snabb rehabilitering? Vad behöver göras för att starta rehabiliteringen
tidigare? Det sägs ibland att individen inte är särskilt intresserad av att få
någon rehabilitering förrän målet är avgjort. Vad skall man göra för att öka
individens intresse?

Är det inte besvärligt att avgöra arbetsskador hos en individ, när man inte
vet vilken status individen hade när han började arbetet?

K G Scherman: För det första: När det gäller rehabiliteringen är vi överens
om att den skall sättas in snabbt. För det andra: Vi har just fått ett stort
betänkande från rehabiliteringsutredningen på remiss.

I betänkandet framläggs förslag om hur man skall utveckla arbetet. Där
finns insatser och åtgärder som man kan sammanfatta under följande
rubriker:

- Ökat ansvar för arbetsplatserna och arbetsgivarna

- Förbättrat och effektiviserat samarbete mellan myndigheterna

- En utveckling av bidragssystemet, bl.a. med syfte att göra vår användning
av det mera flexibelt.

Detta är med all säkerhet åtgärder som kommer att behövas. Jag tycker att
det är värt att stryka under, att ytterst ligger ansvaret på arbetsplatserna. För
det första gäller det ansvaret för att se till att folk inte blir arbetsskadade och
onödigtvis hamnar i dessa långa sjukdomsfall. För det andra är det också på
arbetsplatserna som insatser måste göras. Erfarenheten visar att om man
knyter rehabiliteringen till arbetsplatsen och den vanliga arbetsmiljön, och
inställningen från arbetsledare och arbetskamrater är positiv, finns det en
chans.

1988/89:SfU 11

Bilaga

En av de saker som vi kommer att ägna stor uppmärksamhet i remissarbetet
när det gäller rehabiliteringsberedningens betänkande är att förvissa oss
om att det stora och utökade ansvar som man säger sig vilja att arbetsplatserna
skall ta verkligen också blir garanterat i den fortsatta utvecklingen.

Vi på myndighetssidan borde kunna bli, och bör bli, mycket bättre och
effektivare än vad vi är i dag.

När det gällde frågan om vad man skall göra för att öka rehabiliteringsviljan
hos dem som går och väntar på en bedömning i ett arbetsskademål, kan
jag bara konstatera att man måste komma ifrån situationen att folk går och
väntar på avgörande i arbetsskademål.

Christina Pettersson (s): Min fråga riktar sig till Hans Svensson. Han var inne
på effektivisering av kassorna. Jag vill ställa en fråga om Trelleborgsprojektet.
Vad är din syn på det? Är det något som är möjligt att utveckla som
modell? Kan man se det som en effektivisering och att man arbetar under litet
andra former?

Hans Svensson: Trelleborgsprojektet är ett av de projekt som har bedrivits
bl.a. med hjälp av pengar från de centrala projektmedel som finns. Projektet
är ett bra exempel på vad man kan åstadkomma när man låter de lokala
krafterna i en konstruktiv anda försöka finna lämpliga sätt att arbeta. Om
just detta metodsätt är tillämpbart på alla företag och i alla delar av landet är
jag inte säker på. Men projektet tjänar som en bra modell för vad som går att
åstadkomma när man lokalt tar denna typ av initiativ.

Projektet har visat att det blir samhällsekonomiskt fördelaktigt att gå in
med riktade åtgärder. I så måtto tycker vi att projektet är bra, och vi har
försökt att sprida kunskap om projektet i hela landet. Det är viktigt att varje
kassa känner ett ansvar och försöker att tillsammans med de lokala företagen
komma fram till modeller som passar under de särskilda förhållanden som
råder på skilda orter.

Bengt-Ola Ryttar (s): I går presenterade TCO i Dalarna en undersökning om
företagshälsovården. TCO kom fram till att den fungerade dåligt. Detta har
huvudsakligen tre orsaker.

Den första orsaken var att demokratin inom företagshälsovården fungerade
dåligt. TCO var där självkritiskt. Man ansåg i och för sig inte att det var
företagshälsovårdens fel utan TCO:s eget fel som organisation.

Den andra orsaken var att man arbetade under flera avtal - ett statligt, ett
kommunalt och ett privat avtal.

Den tredje orsaken var att det var mycket heterogena typer av företag som
de enskilda företagshälsovårderna arbetade med.

Jag tror att undersökningen hade sett litet annorlunda ut om den hade
gjorts från ett LO-perspektiv. Men det vore ändå intressant att få en
kommentar från Jan Parke.

Gunnar Spång: Det är naturligtvis litet krångligt att svara på något som har
refererats när man inte har sett det i skrift. Det är klart att för oss
företagsläkare finns det flera avtal att arbeta efter. Det ställer till problem på
en del ställen.

Jag arbetar som enskild företagsläkare med 50 företag, och det finns

1988/89: SfU 11

Bilaga

ungefär 2 800 anställda på dessa företag. De spänner från bakning av bullar
till kärnkraftverk. Att arbeta mot så olika branscher och företag ställer till
problem. Mitt minsta företag har tre anställda och det största har 910
anställda.

Frågan om demokratin fungerar dåligt var tydligen inte riktad mot
personalen inom företagshälsovården. Den frågan kanske jag kan hoppa
över tills jag har läst vad som står i rapporten.

Ordföranden: Jag skulle vilja ta upp en siffra som K G Scherman använde.
Handläggningstiden var 1987 11 månader. Efter det att man har förstärkt
kassans personal är den 1988 12 månader. Jag skulle vilja fråga efter
förklaringen. Frågan är riktad till Hans Svensson. Är förklaringen möjligen
att man får använda välutbildade handläggare för att lära upp de nyanställda
och att det tar lång tid att lära upp de nyanställda handläggarna? Är det
möjligt att jag har missuppfattat det hela? Men jag förutsätter att det är så det
går till. När möts man, dvs. de välutbildade har hunnit lära upp de
nyanställda så att de har nått en kapacitet som innebär att de kan arbeta
självständigt. Vilken effektivitet och tid när det gäller att avgöra ett ärende
bedömer ni att man har nått då?

K G Scherman: Så länge vi har ny personal att utbilda går en del av våra
resurser till det, och det kommer att fortsätta så länge vi behöver öka
personalen. Vi räknar med ungefär ett år innan en handläggare kan bedömas
vara i full produktion.

Hans Svensson: Till det som K G Scherman har sagt kommer att decentraliseringen
i sig innebär att produktiviteten bromsas upp något under denna
utbildningsfas. Så länge vi tillförs nya resurser kommer det att finnas under
en längre tid, som K G Scherman säger. En annan faktor som man ibland
kanske glömmer bort och som också kan påverka produktiviteten och ge en
längre handläggningstid, är den på vissa kassor mycket höga personalomsättningen.
Det här är mycket ojämnt fördelat över landet. Men det är
naturligtvis hårt, exempelvis för Stockholmskassan - att ständigt utbilda
arbetsskadehandläggare, som efter en färdig utbildning och när de har
arbetat en tid försvinner över till t.ex. AMF och andra centrala organisationer
i Stockholm. Det blir tungt att arbeta i sådana lägen. Detta är delvis en
förklaring till att det kan skifta mellan kassorna när det gäller handläggningstider.

K G Scherman: Går vi över till en situation där vi inte längre behöver öka
personalen finns det en reserv. De som nu utbildar andra kan då börja arbeta
med ärendehandläggning själva igen. Språngvis får man en viss ökning av
avverkningsmöjligheten. Den ökningen är emellertid mycket liten i förhållande
till de volymer som vi talar om här.

Per Ängmo: Jag kan lägga till några fakta från den revision som riksrevisionsverket
på regeringens uppdrag utförde av riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas
äskanden om ytterligare medel för att klara av de ökade
ärendetillströmningarna av arbetsskador. Revisionen gjordes 1987, så siffrorna
är inte uppdaterade. Vi fann att det året var ungefär 100 årsarbetskraf -

1988/89:SfUll

Bilaga

ter under utbildning och därför improduktiva. Jag kan bara instämma i det
som K G Scherman m.fl. har sagt tidigare, dvs. att när man når fullskalenivå
kommer produktiviteten att bli högre än vad den är i dag.

Bertil Persson (m): Om man ser litet mot framtiden är den viktiga frågan när
kurvorna som vi har sett kommer att plana av. En mycket viktig faktor har
varit belastningsskadorna - även om Leif Ekberg har sagt att man nu har
kommit i balans, vilket jag tror finns anledning att ifrågasätta.

Kunnandet om rörelseorganens sjukdomar är mycket begränsat. Jag
skulle vilja ställa en fråga till Jan Parke. Utöver ryggarna har vi nu alltmer
bekymmer med fibromyalgi. Om man ser på kunnandet på sådana områden
kan inte ens reumatologerna avgöra om 0,6 % eller 3 % av svenska folket
har reumatiska sjukdomar. Hur ter sig utvecklingen? Vad väntar vi av
kunnande inom dessa områden - inte bara när det gäller ryggar utan även
fibromyalgi? Har vi kommit till en balans, som Leif Ekberg sade, eller
kommer vi att få kraftigt ökade frekvenser och därmed kraftigt ökat antal
försäkringsfall framöver? Finns där en balans eller inte, och när planar
kurvorna ut?

Jan Parke: Det här är mycket svårt att svara på. När det gäller fibromyalgi är
kunskapsnivån fortfarande så låg att det inte går att sia om vad som kommer
att hända framöver. Som jag sade tidigare är kunskaperna mycket begränsade
när det gäller hur befolkningarna såg ut innan man började prata om
arbetsskador. Vi har mycket dåliga kunskaper om vilka ledtillstånd som har
förekommit i befolkningen. Om man lyssnar på Alf Nachemson, som är
profet i Göteborg och som arbetar med dessa problem, finner vi att han säger
att senare tids utredningar snarast gör troligt att det finns en för hög
godkännandefrekvens av arbetsskador. Jag kan inte säga om Alf Nachemson
har rätt eller inte. Men att det kan förhålla sig så här är det budskap som han
har framfört vid olika tillfällen.

Arne Mellqvist (s): Jag skulle vilja återvända till kassornas handläggningstider.
I första hand vill jag ställa en fråga till Hans Svensson, eftersom det var
han som redogjorde för dessa siffror. Handläggningstiden för ett sjukdomsärende
var mellan fem månader och två och ett halvt år. Min ena fundering
gäller i vilken utsträckning dessa olikheter beror på kassornas ambitioner och
framför allt deras förutsättningar att göra erforderliga arbetsplatsutredningar.

Min andra fundering gäller arbetsplatsutredningarnas roll i sambandsprövningen.
Har den förändrats på något vis med avseende på att vi har en sådan
hög bifallsprocent? Det talas om att nära 90 % av alla anmälda fall bifalles.
Vad har arbetsplatsutredningarna för betydelse i ett sådant läge?

Kurt Dahlberg: Jag kan nämna exempel på faktorer som påverkar en kassa
där man något så när kan komma till rätta med problemet. Hans Svensson var
inne på detta i ett tidigare svar, och han tog Stockholmskassan som ett
exempel där man har mycket stor personalomsättning. Detta är förmodligen
en av de viktigare faktorerna för kassorna i landet, dvs. att de har kommit till
rätta med problemet med personalomsättningen i olika takt.

Vår kassa i Västernorrland har kommit ner i en handläggningstid på 5-6

1988/89: SfU 11

Bilaga

månader. Det tycker vi är ganska bra. En av orsakerna är att vi inte har så hög
personalomsättning. Vi har fått behålla kvalificerad personal. Vi har kunnat
satsa mycket på utbildning, och vi har utbildat och nyanställt personal - det är
kanske den viktigaste faktorn.

Naturligtvis finns det ambitionsfrågor. Det är också möjligt att vi i
Västernorrland har satsat mer än andra kassor, och vi har kanske lyckats få
ner ärendebalanserna. Men det är helt klart att detta kan få en inverkan på
andra bitar i vår hantering av andra socialförsäkringsområden. Det är hela
tiden en ambitionsfråga. Om vi nu har satsat på arbetsskadehandläggning, är
det möjligt att vi kanske har kommit ner något i kvalitet på vissa andra
ärendetyper - det är bara att konstatera detta.

Den viktigaste faktorn - och som jag tror alla känner till som har arbetat
med ärenden som är gamla - är att det genererar mycket arbete att ta fram
och skadereglera ett ärende som är mer än tre år gammalt. Den skadade skall
kontaktas. Han har kanske glömt bort att han har skickat in en arbetsskadeanmälan.
Läkaren skall kontaktas, men han har flyttat för länge sedan.
Skyddsingenjören har bytt arbete. Detta var några exempel på hur hopplöst
svårt det är att reglera ett ärende som är gammalt. Det är viktigt att komma ur
dessa gamla surdegar. De genererar så mycket arbete som är improduktivt.
Men utvecklingen för vår kassa är att om vi inte hittar på nya sätt - det har vi
inte gjort än - kommer balanserna att öka igen, trots att vi har satsat det vi
kan på detta.

K G Scherman: Kurt Dahlberg har på ett bra sätt beskrivit hur detta kan se ut
från den enskilda kassans horisont. Jag vill bara lägga till, att RFV, med
utgångspunkt i sitt ansvar att i olika delar av försäkringen och administrationen
se till att vi får en likformig och rättvis tillämpning och lika service över
hela landet, skall följa utvecklingen. Om skillnaderna blir för stora måste vi
överväga om vi kan göra något för att minska dem. Skillnaderna i väntetider
mellan kassorna i arbetsskadeförsäkringen är för stora och inte acceptabla.

Kassorna och verket har gemensamt under de närmast gångna åren försökt
finna en bättre kännedom om praxis. Vi har koncentrerat våra resurser på
detta. De insatser som kan göras för att vi skall åstadkomma en mera likartad
situation över landet när det gäller väntetider ligger framför oss.

Jan Nordlund: Frågan var om arbetsplatsutredningarna har fått en mindre
betydelse i arbetsskadehanteringen än vad de hade tidigare. Jag skulle våga
svara ja på den frågan. Vad gäller frågan om skadlig inverkan - det är
närmast där arbetsplatsutredningarna kommer in, och det har väl sagts förut
- har man kommit mycket långt ut på plan när det gäller att acceptera olika
sorters arbeten som skadliga. Naturligtvis görs det fortfarande arbetsplatsutredningar.
Men de drivs inte så långt som tidigare. En faktor som har
betydelse när det gäller den skadliga inverkan är att man även väger in
individens status. Hur ser han ut, vilka förutsättningar har han osv. Det tror
jag är något som väger nog så tungt som just om man har vridit armen ett visst
antal grader eller inte. Det är en mer generell bedömning av arbetssituationen
som man ägnar sig åt i dag.

Sten Östlund (s): Vi i arbetsmarknadsutskottet har nyligen fått arbetsmiljön
som ett nytt arbetsområde. Jag skall inte ställa några speciella frågor om det.

1988/89:SfUll

Bilaga

Sedan gammalt har vi också regionalpolitiken i arbetsmarknadsutskottet.

Jag tycker att det låter som om Stockholmskassan borde överväga att
inleda samarbete med Västernorrlands kassa eller andra kassor. Det har för
en tid sedan diskuterats att förlägga gamla patienter ute i landet. En del av
handläggningsärendena tycker jag låter bra som regionalpolitisk! medel. Att
från Stockholms sida köpa hjälp borde gå. Kan man tänka sig att flytta gamla
ut i landet kan man väl också tänka sig att ”köpa hjälp” så att man får ner
handläggningstiderna. Detta borde vara ett uppslag. Allt detta går att
genomföra - det visar ju AMF. Företaget har ju bara en enda central
handläggning. Det må vara att man får tjänster genom försäkringskassan.
Det borde finnas möjligheter på detta område som går att ta till vara.

Hans Svensson: Det var i och för sig ett uppslag, och detta skulle kunna ha
det goda med sig att man på kort sikt kunde avverka något flera ärenden.
Men det går på tvärs mot den utveckling som vi har strävat efter inom hela
socialförsäkringen, nämligen att få besluten fattade så nära de människor
som besluten berör. Då kanske det inte är så lyckligt att man sitter i
Härnösand och utreder arbetsskador för dem som bor söder om Stockholm.

K G Scherman: Jag tror också att det finns mera näraliggande åtgärder för att
komma till rätta med skevheterna. Naturligtvis är det nödvändigt att de
försäkringskassor som har långa köer skärper sin uppmärksamhet och
utvecklar sin effektivitet. Ytterst blir det en fråga om att omfördela pengar,
inte att skicka ärenden mellan försäkringskassorna.

Kurt Dahlberg: Bara en liten komplettering. Ur regionalpolitisk synpunkt
och som västernorrlänning lät det trevligt att skicka arbete från Stockholm till
Västernorrland. Men jag delar Hans Svenssons uppfattning. Jag kan
komplettera mitt tidigare svar med att en viktig bidragande orsak att det har
gått så bra för oss är att vi har decentraliserat en del av arbetena ännu
närmare den skadade och arbetsplatsen. Som exempel kan jag nämna hur det
går till i ett företag där man inte bara får in arbetsskadeanmälan. Till den
fogar skyddsingenjören en arbetsplatsbeskrivning. Företagsläkaren fogar
härtill på en gång ett läkarutlåtande. Detta kan man göra när man delegerar
arbetet ut på lokal nivå. Man kan där få ett fint samarbete mellan läkare,
företag och kassa. En av fördelarna med att det går så här bra är att vi som gör
skaderegleringarna finns nära den skadade och företaget.

Arbetsskadeförsäkringen och arbetsmiljön
Inledningsanföranden

Ordföranden: Detta avsnitt handlar mycket om arbetsmiljö. Generaldirektör
Sivert Andersson, arbetarskyddsstyrelsen, håller det första inledningsanförandet.

Sivert Andersson: Inledningsvis skulle jag med anledning av diskussionen på
förmiddagen bara vilja säga att det faktum att arbetsskadeförsäkringen finns
till ju inte innebär att kostnaderna sjunker särskilt mycket om man tar bort
den. Jag tycker att diskussionen på förmiddagen på ett betänkligt sätt har gett

1988/89:SfU 11

Bilaga

intryck av att de som är arbetsskadade inte skulle ha sjukpenning, om
arbetsskadeförsäkringen inte fanns. Det är alltså beträffande administrationskostnaderna
som man kan rationalisera och inte när det gäller de
kostnader som belastar arbetsskadefonden.

Låt mig säga att 1884 års arbetsskadeförsäkringskommitté var den första
arbetsmiljöutredningen. Vid sin granskning kom man fram till att man inom
flera yrkesgrupper vid 30-årsåldern bara hade några årtionden kvar att leva
och att det förelåg betänkliga risker inom olika yrken. 1884 års män
konstruerade den första arbetsskadeförsäkringen. Vi har ett IS A-system i
Sverige som i dagarna fyller tio år. ISA-systemet står för ”informationssystemet
om arbetsskador”. Det är kopplat till ett annat system, SARA, som står
för ”samordnat arbetsställeregister för arbetarskyddsverket”. Systemet är
nu under utveckling i hela landet. Arbetarskyddsstyrelsen är organiserad i 19
yrkesinspektionsdistrikt. Systemet handläggs i arbetarskyddsstyrelsens organisation
på enheten för information om arbetsskador och hanteras erfarenhetsmässigt
på tillsynsavdelningen i vad det gäller resultaten. Vad beträffar
systemet som sådant ute i distrikten kommer vi om en stund att få en
beskrivning av chefen för Västeråsdistriktet.

Arbetsskadorna omfattar kort sagt arbetsolyckor, arbetssjukdomar och
färdolycksfall. Det område där det är lättast att avgöra hur det förhåller sig
gäller antalet dödsolyckor i arbetslivet. Av den bild som jag visar framgår det
att vi i dag har ungefär 1/4 av det antal olyckor som man hade att räkna med
på 1950-talet. Detta visar att arbetsmiljön när det gäller de olyckor som
orsakar de mest konkreta effekterna, alltså dödsolyckorna, har kunnat
påverkas ordentligt, vilket naturligtvis hänger samman med samhällsutvecklingen
i övrigt.

Med ISA-statistiken har vi, som vi brukar säga, synliggjort vissa arbetsskador.
Det mest intressanta är kanske kurvan för arbetssjukdomar, sjukdomar
som tidigare knappast hade noterats. Sådana sjukdomar dök upp i och med
att ISA-systemet började tillämpas 1979. Vi vet att man så sent som 1977
efter litteraturstudier om samband mellan belastning och skada drog
slutsatsen att det närmast rörde sig om helt anekdotiska skador. Det var alltså
sådant som man berättade för varandra. Vad som nu har hänt är att frågan
om belastningsskadorna har kommit på bordet, börjat bedömas och kommit
in i statistiken. De som förr var utslitna arbetare är nu människor som i
mycket hög grad har fått ersättning för belastningsskador. Med det vill jag
säga att de system som vi nu har är oerhört värdefulla i det förebyggande
arbetet, och det går inte att vara utan den här kunskapen. Med det har jag
inte sagt att det system som vi har i dag inte går att ändra. Vi kan naturligtvis
inte ha kvar ett dyrt administrativt system enbart för att producera statistik.
Man får se vad det finns för andra möjligheter att skaffa fram informationen.
Den måste vi ha.

Ser man på antalet arbetsolyckor efter händelser finner man det mycket
intressanta att olycksfallsutvecklingen nästan helt - när man talar om ökning
- handlar om överbelastningsskador. Antalet övriga olyckor sjunker eller
förändras inte. Här är det naturligtvis vårdyrkena som rycker fram. Orsaken
är givetvis de tunga lyften. Ryggar, armar, axlar, knän för att ta exempel
skadas.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Ser man på fördelningen när det gäller anmälda belastningsskador per
1 000 förvärvsarbetande, finner man att vid olyckor bland arbetare männen
ligger högt. Beträffande kvinnor finner vi också att utvecklingen är mycket
oroande. Just belastningssidan är faktiskt ett av de få områden där kvinnor är
mer utsatta än män. Detta är någonting som vi faktiskt måste ta fasta på.
Också det här tyder på att vårdyrkena rycker fram när det gäller skador.

Det finns de som har talat om mörkertal här i dag. Låt mig säga att
explosionen när det gäller arbetsskador sannolikt inte ligger inom belastningsskadeområdet
utan inom området psykiska och sociala arbetsmiljöfaktorer.
Det är få fall, men utvecklingen är lavinartad och ju mer folk får klart
för sig att deras psykiska besvär, depressioner och annat, kan ha samband
med arbetslivet, desto mer kommer arbetsskadeanmälningarna att öka
oerhört i antal. Detta innebär ju inte att kostnaderna kommer att öka särskilt
mycket. De människor som det här är fråga om är under alla omständigheter
utslagna från arbetsmarknaden och sjukskrivna. Men orsakerna till det hela
kommer att förorsaka debatt. Då blir frågan om de skall betecknas som
arbetsskador eller inte.

Vi kan vara stolta över den arbetsskadestatistik som vi har i Sverige. Vid en
jämförelse med de nordiska länderna finner man att Sverige ligger högst i
statistiken, vilket innebär att vi fångar upp skadorna betydligt bättre än vad
man gör i våra nordiska grannländer. Vi har avstått från att göra flera
internationella jämförelser, men vi står oss utomordentligt väl.

Låt mig sedan säga att vi kan jämföra hur de olika skadetyperna efter
diagnos dominerar i de olika länderna. Man ser att belastningsskadorna är de
som är störst i Sverige. På Island är belastningsskadorna inte så påtagliga,
vilket är märkligt med tanke på fiskeriindustrin. Men det är fråga om
definitioner när man skall avgöra hur det hela hänger ihop. CNS, som rör det
centrala nervsystemet, dominerar i Danmark. Om detta sammanhänger med
verkliga skillnader i arbetsmiljö eller om man i Danmark har lagt ned särskilt
mycket möda på forskning på det här området vet jag inte. I USA talas det
om det nordiska syndromet, beroende på att det är mest i Norden som man
har hittat effekterna. Men det här kan vara lärorikt för den fortsatta
diskussionen om hur vi skall gå vidare. Låt mig avslutningsvis säga att det i
Sverige finns en betydande enighet om att en effektiv arbetsskadestatistik är
nödvändig. Vi behöver den för primärpreventiva åtgärder på det lokala
planet, när det gäller prioritering av yrkesinspektionens verksamhet, bakgrund
och prioritering av arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete, allmän
information och utbildning, underlag för administrativ planering, som
bakgrundsmaterial för forskning och som uppföljning av insatta åtgärder.

Larseric Burström: En huvuduppgift för yrkesinspektionen är att se till att
arbetsmiljölagen efterlevs ute i arbetslivet. Vi skall också bevaka att
arbetsgivarna planerar och bedriver sin verksamhet så, att arbetsmiljökraven
tillgodoses - ett ganska nyligen inskrivet krav i arbetsmiljölagen.

I Västmanland, som är ett medelstort yrkesinspektionsdistrikt, arbetar 15
yrkesinspektörer med att bevaka ungefär 7 000 arbetsplatser med omkring
120 000 arbetstagare. I ett läge där antalet arbetsskador ökar, och den kurva
som jag nu visar är väl ganska bekant för er alla, och våra resurser dessutom

1988/89:SfUll

Bilaga

tenderar att minska, är det en absolut nödvändighet att vi prioriterar våra
insatser. Ett mycket viktigt instrument för prioriteringen är en bra arbetsskadestatistik.
De första 90 åren av yrkesinspektionens tillvaro - vi fyller ju
100 år nästa år - har vi egentligen inte haft någon arbetsskadestatistik att
stödja oss på då det gäller planeringen av arbetet. 1979, då ISA skapades, fick
vi för första gången ett rejält instrument i detta avseende. Nu efter ungefär tio
år börjar ISA att fungera på ett sådant sätt att det verkligen är ett starkt stöd
för oss i vårt planeringsarbete.

Jag tänkte visa några bilder som dels illustrerar hur vi till vardags kan
använda ISA-systemet, dels också visar hur ISA kan användas i den mera
övergripande planeringen. Det här är en bild som visar ett arbetsställe och
möjligheten att plocka ut uppgifter om vissa förutsättningar. Detta är alltså
uppgifter om olika typer av skador - antalet under två år. Här är det en
fördelning efter ålder. Man kan också se korta och långa sjukskrivningstider,
fördelade på män och kvinnor. Vidare kan man se olika typer av sjukdomar
och fördelningen på de anställda.

De här tre bilderna kan yrkesinspektören direkt ta ut på en skärmbild. De
kan då tjäna som underlag för en inspektion. Bilderna är direkt tillgängliga,
och statistiken är färsk. Oftast rör det sig om uppgifter som är bara några
månader gamla.

Går vi sedan över till planeringsunderlaget kan jag nämna att vi har
möjlighet att göra ”10-i-topp-listor”, exempelvis den som jag nu visar. Här
ser man vilka branscher som har de flesta arbetssjukdomarna. Siffrorna inom
parentes är rikssiffrorna. Dessa siffror kan man ha som ett mycket bra stöd
vid en jämförelse mellan vårt län och landet i dess helhet och med tanke på
vad som är viktigt att prioritera inför det kommande året. Det här är ett annat
sätt att skära i statistiken. Vi kan visa vilka branscher som har den snabbaste
ökningen när det gäller arbetssjukdomar. Detta är en minst lika viktig sak att
kontrollera. Även om det inte rör sig om så höga totalsiffror kan själva
ökningen vara viktig för att man skall veta, om det blir nödvändigt att göra
insatser. Eller en sådan här bild som är en specialbeställning från centrala
ISA, där vi alltså kan få en ”10-i-topp-lista” inom ett visst område och under
vissa förutsättningar i en viss bransch t.ex.

Det här är alltså ett mycket litet axplock ur de många skärningar som vi kan
göra med hjälp av informationssystemet för arbetsskador.

Om jag skall komma med några önskemål med tanke på fortsättningen
skulle jag kunna säga att förutom att vi behöver den här statistiken måste den
vara snabb - bättre grov och snabb än fin och gammal. En flera år gammal
statistik är inte särskilt användbar. Företag som vi har att göra med tar inte
gammal statistik på särskilt stort allvar. Förutom den här statistiken behöver
vi uppgifter om aktuell frånvaro. En aktuell frånvarostatistik som omfattar
korttidssjukfrånvaro, långtidssjukfrånvaro och även uppgifter om sjukpensioneringstal
tillsammans med uppgifter från andra statistikinstrument, t.ex.
cancerregistret som kan ge signaler om för oss obekanta, nya arbetsskaderisker,
är en nödvändighet för att vi skall kunna prioritera vårt arbete med den
begränsade arbetsstyrka som vi har. Får vi dessutom ett samarbete med de
andra myndigheter som arbetar på detta område - jag tänker då framför allt

1988/89 :SfU 11

Bilaga

på arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna - tror jag att vi har ett
starkt underlag för att kunna göra ett bra arbetsmiljöbevakningsarbete.

Svante Sjöberg: Fonden är ju det stora sektorsorganet inom arbetsmiljön. Vi
stöder både forskning, utveckling och utbildning med hjälp av arbetarskyddsavgifter
som till en del förs till fonden.

Dels stöder vi den traditionella utbildningen av skyddsansvariga på
arbetsplatserna, dels omfattande informationsverksamhet, direkt och indirekt,
när det gäller de berörda parterna. Vi stöder också forskning som har
direkt vinkling mot det problem som är aktuellt i dag. Under de senaste åren
har vi haft ganska många projekt som är av intresse i debatten om
arbetsskador. Det finns två huvudlinjer i den forskningsprofilen. Under
1980-talet hade vi ca 15 projekt om sammanlagt 4 milj.kr., som direkt har
rört arbetsskador. Delvis har det handlat om bearbetning av arbetsskadestatistik
och utveckling av den inom olika branscher. Men ett projekt som är
speciellt intressant för dagens debatt är ett som under 1980-talet har bedrivits
vid universitet i Lund av Antoinette Hetzler. Hon har belyst beslutsprocessen
i arbetsskadeärenden, både ur medicinsk, byråkratisk och legal synvinkel.
Denna undersökning torde vara unik både i Sverige och internationellt.
Den har också väckt en ganska omfattande debatt, eftersom Hetzler har gjort
en rad påpekanden om vad som enligt hennes uppfattning är felaktigt i
arbetsskadehandläggningen. Hon har visat på vad man kan korrigera och på
konsekvenserna av detta. En vinkling av den forskningen är ju vilka skador
som sedan uppstår på grund av de långa behandlingstiderna när det gäller
beslutsprocessen i arbetsskadeärenden. Den forskningstråden följs för
närvarande upp av Heinz Leymann på arbetsmiljöinstitutet i ett projekt som
stöds av fonden. En tidigare arbetsskadad kan i och för sig få skadan psykiskt
förvärrad på grund av lång väntetid.

Slutligen skall jag beröra ett område som är av direkt betydelse för
arbetsskador och där fonden just nu har påbörjat en specialinsats. Uppmärksamheten
har under den senaste tiden riktats på belastningsskadorna, och
fonden har beslutat att göra ett särskilt program för belastningsskador. Det
är ju egentligen inte bristen på kunskap som är det egentliga hindret för
utformandet av effektiva åtgärder mot belastningsskador. Snarare är det en
brist på helhetssyn på problemet. Vår inställning har då varit att förändringarna
måste ses ur alla synvinklar, både tekniska, ergonomiska och organisatoriska.
Belastningsprogrammet kommer att bli ett stöd till företagsanknutna
projekt, kompetensuppbyggnad, information och satsningar som har inriktning
på tekniskt och organisatoriskt utvecklingsarbete. På kort sikt kommer
programmet att ha som främsta mål att ta fram åtgärder för befintliga
arbetsplatser. Det kommer man att göra genom att analysera tillgängliga
forskningsdata och använda redan känd kunskap för att främja de utvecklingsprojekt
som vi tänker sätta i gång. Vi skall också i detta sammanhang
försöka att ta vara på erfarenheter från anpassningsverksamheten. De
långsiktiga målen riktas mot planerings- och projekteringsprocesserna
liksom mot konstruktionsprocessen, som formar den framtida arbetsmiljön.
Som ett led i detta kommer programmet att verka för att blivande ingenjörer
och civilingenjörer får utbildning inom området. Man kommer också att ge
pengar till speciella forskartjänster inom högskolevärlden.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Det krävs som sagt en helhetssyn på problemen, och det är väl det som
präglar forskningen i dag. Man kan alltså inte komma åt arbetsskador genom
att angripa en enskild arbetsplats. Man hamnar mer och mer i den filosofin att
den totala arbetsorganisationen inom en produktionsprocess bör styras och
påverkas. Intressant blir då hur man i framtiden skall angripa det lokala
förändringsarbetet, hur man skall utveckla det, vilka mekanismer som sätter
i gång lokalt förändringsarbete och hur det skall påverkas. Fonden kommer
att rikta insatser också mot den sidan.

Som sammanfattning skulle jag vilja säga att vi i dag har resurser att stödja
information och utbildning på området liksom forskning när det gäller den
ekonomiska sidan. Fortfarande kan det behövas en viss forskning som
belyser orsakssambanden. Man behöver utveckla formerna för lokalt
förändringsarbete, och man behöver ha en helhetssyn på arbetsmiljön för att
komma åt främst belastningsskadorna.

Åsa Kilbom: Arbetsmiljöinstitutet är den största institutionen för arbetsmiljöforskning
i Sverige. Institutet har bara ett och ett halvt år på nacken men
har ett mångårigt förflutet som forskningsavdelning vid arbetarskyddsstyrelsen.
Vi har ungefär 300 anställda som förutom utbildning i arbetsmiljö har
som huvuduppgift att utföra forskning inom arbetsmiljöområdet. Forskningen
koncentreras alltså till att identifiera nya risker på arbetsplatserna, att
utreda orsaker till och förebygga arbetsskador. Som exempel på pågående
forskning kan jag nämna forskning om cancerrisker i yrkeslivet, effekter av
lösningsmedelsexponering, effekter av bildskärmsarbete och effekter av
elektromagnetiska fält. Under de senaste åren har forskning om de s.k.
belastningsskadorna varit högprioriterad, och jag kommer under de här
korta minuterna att tala om det, eftersom dessa skador är de mest
svårbedömda och de som också ger upphov till en mycket stor andel av
skadorna.

Genom statistik från ISA, informationssystemet för arbetsskador, har man
identifierat yrkesgrupper med hög frekvens av anmälda skador. Bland de
stora manliga yrkesgrupperna är slakt- och charkuteriarbete, vissa byggnadsarbeten
och verkstadsmekaniker representerade med risker, som är cirka
åtta, fyra resp. tre gånger högre än genomsnittet för manliga anställda. Bland
kvinnor är motsvarande högriskyrken maskinmontörer, verkstadsmekaniker
och slakt- och charkuteriarbete.

Vi har vid institutet genom riktade undersökningar kunnat påvisa konsekvenserna
av dessa skador, och i en stor andel av fallen finner vi patienter
som efter flera år fortfarande är sjukskrivna alternativt sitter kvar i
fullständigt oförändrade arbetsplatser och arbetsmiljöer. Men ISA-statistiken
visar enligt vår mening bara toppen på ett isberg. Den speglar framför allt
allmänhetens kunskaper om skaderisker i yrkesarbete. Våra riktade undersökningar
visar att belastningsbesvär är mycket vanligare än vad statistiken
visar och att det för varje anmäld belastningsskada finns ett mörkertal av
oanmälda skador, som ofta har lika svåra konsekvenser för den enskilda i
form av långvarig värk och konsekvenser på både arbete och fritid. Som
exempel på yrkesgrupper där skaderiskerna ännu inte framgår av statistiken
kan man nämna kvinnor i sjukvård och hemsjukvård, hotell, städning och
restaurang - alltså serviceyrken för kvinnor.

1988/89: SfU 11

Bilaga

Skador som enligt våra undersökningar anmäls i alldeles för liten
omfattning är t.ex. sådana som drabbar underarm och hand och de s.k.
förslitningsskadorna i leder. Vi tror att vi fortfarande inte alls har sett slutet
på utvecklingen och att de här skarorna kommer att visa en ökande trend
under många år framöver. Det finns alltså enligt vår uppfattning inget fog för
påståendet att det skulle röra sig om överanmälning av skador eller att den
alarmerande statistiken skulle vara en effekt av försäkringssystemet. Skadorna
är verkliga och medför mycket svåra lidanden. Tyvärr är orsakerna till
skadorna endast delvis kända. Vi vet genom forskning, bl.a. vid institutet, att
statiska arbetsställningar, repetitiva rörelser och tunga lyft är förknippade
med stora skaderisker. Men vilken kvantitativ roll spelar de psykiska och
sociala faktorerna på arbetsplatsen och var går egentligen gränsen mellan en
acceptabel och en oacceptabel arbetsplatsutformning och arbetsorganisation?
Så länge som orsakerna delvis är okända blir preventionen trubbig och
ibland verkningslös. Som exempel kan jag nämna tunga lyft och materialhantering.
Är det det upprepade lyftandet dag efter dag som ger skador, eller är
det kanske det enstaka tunga lyftet som leder till en halkolycka? Är det
kanske höga krav på precision och prestation som ökar skaderisken snarare
än en viss arbetsplatsutformning? Vi vet att orsakerna inte är en utan flera,
men den kvantitativa betydelsen av enskilda faktorer vid olika typer av
skador känner vi inte. Vi behöver forska mer om den saken.

Man kan fråga sig varför vi, trots så stora satsningar på arbetsmiljö,
fortfarande har så mycket skador. Man måste då komma ihåg att rationaliseringen
i svenskt arbetsliv har varit mycket framgångsrik och att vi trots
förbättrad fysisk utformning av arbetsplatserna har fått ett alltmer effektivt
utnyttjande av arbetskraften. Det har medfört färre naturliga pauser, mer
repetitivitet och mindre möjligheter för den anställde att påverka sin
arbetssituation.

Parallellt med den fortsatta forskningen om orsakerna till skador måste
större resurser sättas in på att utvärdera den prevention som prövas av
företagshälsovård, arbetsgivare och arbetstagare. För närvarande kan dessa
försök, tycker jag, liknas vid en hagelsvärm som är mycket brett spridd.
Många av haglen träffar långt utanför målet och är dessutom dyrbara. Det
finns alltså, enligt min mening och trots vad som sades här tidigare, inga bra
modeller för effektiv prevention.

De frågor som vi skulle behöva ha svar på är:

1. Hur stor andel av belastningsskadorna kan förhindras?

2. Vilka är de mest effektiva preventionsteknikerna?

3. Vad kostar alternativa preventionstekniker?

Dessa frågor måste besvaras med forskning och utredningar i framtiden
och en mer effektiv uppföljning av flera olika preventionsprojekt. Vid
institutet pågår och planeras flera preventionsprojekt av den naturen i
samarbete med företag, anställda och organisationer. Jag tror att det är här
den stora satsningen i framtiden bör läggas. Det räcker inte med att satsa
blint på en hagelsvärm av olika åtgärder.

John-Olle Persson: Arbetsmiljökommissionen har i huvudsak varit verksam
under detta år, dvs. en mycket kort tid. Vi håller på att organisera vårt arbete

1988/89 :SfU 11

Bilaga

och har därför kanske anledning att vid detta tillfälle vara litet ödmjuka i
tonen. Vi har fått till uppgift att kartlägga de farligaste jobben. Vi ser det som
en arbetsmetod. Genom att ge oss på problemen på det sättet hoppas vi också
komma åt övriga risker.

Det ingår också i vår uppgift att studera vilka nya risker som är och kan
vara på väg in i arbetslivet, framför allt kombinationen av olika faktorer som
fysisk press, psykiska och sociala faktorer.

Arbetsmarknadslagstiftningen har nu några år på nacken. Vi skall studera
på vilket sätt lagstiftningen har bidragit till att lösa konflikter i första hand
kring arbetsmiljöproblemet. Vi skall också studera lagstiftningen och
förhållandet till avtal som tecknats mellan parterna.

Vi kommer att studera sambandet mellan å ena sidan sjukdomar och
olycksfall och å andra sidan arbetsorganisation och lönesystem - på vilket sätt
bidrar en dålig arbetsorganisation och pressande lönesystem till olycksrisker
och sjukdomar?

Vi skall studera samverkan mellan arbetsmarknadens parter och samhällets
organ. Vi skall göra det i stort, men också regionalt och lokalt - hur man
utbyter erfarenheter och tar vara på varandras kunskaper. Vårt intryck ärdet
står också i direktiven - att skyddsorganisation och företagshälsovård
kommit litet vid sidan om linjeorganisationen ute i verksamheter. På vilket
sätt kan man föra tillbaka dem till det som är grundtanken, nämligen att
arbetsgivarna har ansvaret för det som händer på arbetsplatsen?

En av våra uppgifter är att studera hur ekonomiska styrmedel kan
användas för att styra mot minskade risker i arbetslivet men också till mer av
rehabilitering och återanpassning till jobbet, dvs. vi skall, på samma sätt som
i arbetsmarknadspolitiken, se på möjligheten att upprätthålla det man i den
politiska debatten kallar arbetslinjen.

Vi skall, innan rehabiliteringsutredningen har remissbehandlats, se om
ekonomiska ersättningar för sjukdom och förtidspensionering kan aktiveras
för rehabilitering och arbete. Det är flera som studerar detta.

För övrigt ger oss direktiven för vårt arbete stort utrymme att ge oss på
arbetsmiljöproblemen och arbetsmiljöområdet i dess helhet. Vår uppgift är
att ta fram förslag för att långsiktigt påverka utvecklingen i en annan riktning
än dagens. Vi kommer att lägga alla de larmrapporter som nu kommer fram
som en del i vårt arbete för förslag till ett långsiktigt handlande.

Huvudinriktningen för vårt arbete är att finna förebyggande åtgärder.
Allteftersom vi kommer fram till förslag skall vi lägga fram dessa för
regeringen. Vi skall inte samla vårt arbete i något slutbetänkande, utan vi
skall efter hand redovisa våra synpunkter och föreslå åtgärder. Därför vill vi i
alla fall själva se oss mera som en aktionsgrupp än som en utredning.

K G Scherman: Vi vet att en dålig arbetsmiljö producerar många arbetsskador.
Vad vi behöver fråga oss är om det behövs en arbetsskadeförsäkring för
att förbättra arbetsmiljön.

Det finns ett antal skäl till att vi har en arbetsskadeförsäkring. Ett är att
inkomstförlust och andra olägenheter till följd av skador man får under
förvärvsarbete så långt möjligt skall kompenseras till fullo. Ett annat är att vi
med hjälp av försäkringen kan undvika skadeståndsprocesser. Ett tredje är

1988/89:SfU 11

Bilaga

att man med hjälp av försäkringen kan åstadkomma underlag för statistik när
det gäller arbetsmiljön och arbetssjukdomarna.

Skulle det vara möjligt att lösa ersättningsfrågorna på ett annat och mindre
resurskrävande sätt än i dag? Det är inte förvånande att man inte har ställt
den frågan tidigare. Säkert var det till för mycket kort tid sedan fullständigt
utopiskt att man skulle diskutera att höja ersättningen inom den allmänna
sjukförsäkringen till 100 %. Men nu är vi där!

När det gäller frågan om vi behöver arbetsskadeförsäkringen för att klara
arbetsmiljön vill jag peka på två saker. För det första tycker jag rimligen att
man skall erkänna att arbetsskadeförsäkringen, med den utveckling som
skett av kostnader och praxis och med den intensiva debatt som detta har
fött, onekligen på ett mycket tydligt sätt har lyft fram bl.a. belastningsskadorna
och deras koppling till arbetsmiljöförhållandena. Så till vida har arbetsskadeförsäkringen,
enligt min mening, säkert haft en positiv betydelse för
arbetsmiljöarbetet, även om det nog inte var på det sättet lagstiftaren hade
tänkt sig att kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen och arbetsmiljön
skulle gå till.

Flera talare före mig har varit inne på att man måste ha statistik. Kan man
få fram statistik på annat sätt än genom att ha en särskild arbetsskadeförsäkring?
Jag är övertygad om det. Jag vet att det finns överväganden om att gå
direkt till arbetarskyddsstyrelsen med rapporteringen när det gäller faror och
risker i arbetsmiljön, en annan väg än via vårt försäkringssystem. Det är inte
min sak att närmare gå in på detta. Vad jag däremot kan återknyta till är mitt
svar på en fråga som Margo Ingvardsson ställde tidigare, nämligen att vi inom
socialförsäkringsadministrationen ändå behöver utveckla ett system som ger
oss information om ohälsan på arbetsplatserna, oberoende av om en skada
har varit eller kan komma att bli klassificerad som arbetsskada.

Vi behöver ett bättre signalsystem i den allmänna sjukförsäkringen och för
arbetet med rehabiliteringen för att få ett grepp om sambandet mellan ohälsa
och arbetsplats. Vi har behov av ett underlag som ger en koppling mellan
uppgifter om sjukfall, diagnoser, yrke och arbetsplats. Syftet är att få fram ett
bättre underlag för rehabiliteringsinsatser och större kunskaper om arbetsmiljöns
betydelse redan tidigt i sjukdomsförloppet, oberoende av om
sjukdomsfallet klassats som arbetsskada. Ett sådant signalsystem kan, såvitt
jag förstår, mycket väl också utnyttjas för kartläggningar av arbetsmiljöerna
som sådana.

Vi har redan utarbetat en lösning av detta slag. Vi har lagt fram förslaget
för statsmakterna inom ramen för det s.k. FAS 90-projektet. Ett genomförande
av detta projekt skulle ge möjlighet att på ett tidigt stadium
uppmärksamma hälsorisker och ge underlag för att genom samverkan mellan
försäkringskassa, yrkesinspektion och arbetsplatser förebygga sjukdom och
åtgärda dåliga arbetsmiljöer. Vi studerar nu möjligheterna att genomföra
denna förändring av vårt datasystem tidigare och snabbare än vi hittills har
sagt.

Jag skulle alltså på min egen fråga om arbetsskadeförsäkringen behövs för
arbetsmiljön vilja svara att vi kan klara detta på alternativa sätt.

Torgny Wännström: TFA är ensamma om systematisk kunskap om de
allvarligaste arbetsskadornas konsekvenser.

1988/89:SfUll

Bilaga

TSI, TFA:s skadeinformationssystem, skall ge underlag för skadeförebyggande
arbete genom att selektivt presentera vilka yrken, aktiviteter och
maskiner som har den allvarligaste skaderisken.

I den undersökning, ”Svåra handskador inom träindustrin”, som gjorts om
skador inom AMF-trygghetsförsäkring kan vi, utifrån det allvarlighetstal
som TFA använder, konstatera att det är framför allt några maskiner som
orsakar skador som leder till svåra konsekvenser.

Med kunskaper om orsakerna till de svåra skadorna kan vi rikta våra
insatser dit där den skadeförebyggande effekten blir störst.

”Träprojektet" har resulterat i bl.a. ett tekniskt utvecklingsprojekt för
framtagande av nya maskinskydd. För närvarande provas dessa nya skydd på
ett antal träindustrier i Småland.

TFA:s kunskaper om de svåra skadorna inom träindustrin har också
inneburit att träindustribranschen och arbetarskyddsnämnden för närvarande
håller på att ta fram ett informationsmaterial som riktar sig såväl till
företagsledningarna som till de anställda men också till utbildningen av nya
träarbetare.

I dag har TFA ett skadeinformationssystem som kan identifiera särskilt
riskutsatta yrken, företag, verksamheter, maskiner m.m.

Vi arbetar vidare för att kombinera TSI-systemet med lokala instrument
för riskanalys som kan bli en viktig del av det lokala praktiska skyddsarbetet.

Lars-Gunnar Albåge-. Det finns några sidor av utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen
som har gjort att vi på den privata arbetsgivarsidan har börjat
uppmärksamma den litet särskilt på senare tid. En viktig sak är naturligtvis
utvecklingen av praxis, som har gjort att kostnadsutvecklingen blivit så
kraftig att en betydande höjning av arbetsgivaravgifterna hotar. Det har
blivit långa handläggningstider för ärendena, med vissa följder för rehabiliteringen
av de skadade. Det har också följder för vår egen tilläggsförsäkring,
TFA. Utvecklingen av praxis har gjort att gränsen mellan vilka skador som
orsakats i arbetet resp. utanför arbetet är ganska luddig.

En annan sak som tidigare har nämnts här är att vi nu har en 100-procentig
ersättning vid sjukfrånvaro över praktiskt taget hela arbetsmarknaden
genom kollektivavtal.

Eftersom vi anser att arbetsskadeförsäkringen inte har något exklusivt
värde för statistik och informationssystem i övrigt eller förebyggande
verksamhet, har vi kommit fram till att vi behöver ompröva hela systemet
radikalt. Det finns flera utgångspunkter för detta.

Man kan fråga sig om det är modernt att i ett samhälle av vår typ behandla
människor olika, beroende på om de har skadat t.ex. ryggen i arbetet eller
utanför arbetet. Är det inte ett modernt samhälles uppgift att behandla
människorna lika? Är det inte lika legitimt att bli skadad i hemmet eller
under färd till och från fritidshuset t.ex.?

En annan utgångspunkt är att den 100-procentiga ersättningen ger oss
möjlighet att följa internationella konventioner på arbetsskadeområdet. Det
är annars något som binder oss och som vi inte kan bortse ifrån. Ett
kvarvarande problem som gäller livräntor kan man säkert lösa - vare sig
livräntorna ligger kvar hos försäkringskassan eller flyttas över till trygghets -

1988/89:SfU 11

Bilaga

5 Riksdagen 1988/89. II sami. Nr II

försäkringarna - även om man radikalt förändrar systemet.

Vi tror således att det är möjligt att i det stora hela slopa arbetsskadeförsäkringen
utan att det blir några väsentliga välfärdsförluster i det svenska
samhället. Vi tror att det är möjligt att inordna arbetsskadeförsäkringen i ett
reformerat allmänt sjukersättningssystem. Vi tror att man gör avsevärda
vinster genom detta, således utan välfärdsförluster. Vi kommer att få en
minskad administration, vi slipper väntetider innan människors ärenden blir
utredda och vi får ett bättre incitament till rehabilitering.

I det förslag till omläggning av sjukersättningssystemet som SAF:s styrelse
har lagt fram, som innebär att man skulle ha en sjuklön från arbetsgivaren vid
korttidsfrånvaro och en 100-procentig nivå på sjukpenningen, passar det väl
in att också beakta behovet av en omläggning av arbetsskadeförsäkringen.

Jag sade tidigare att vi tror att man haren begränsad nytta av arbetsskadeförsäkringen
i det förebyggande arbetet. Jag har ganska stor erfarenhet av
detta. Givetvis har vi på SAF, från de privata arbetsgivarna, det största
intresse av att ständigt förbättra arbetsmiljön. Men det är sällan vi i det
arbetet hör talas om att arbetsskadeförsäkringen skulle ha någon större
betydelse. Det som är betydelsefullt är att den som råkar ut för en skada
kommer in tidigt. Det allra viktigaste vore egentligen att ha ett internt system
för arbetsskadestatistik på företagen, där man omedelbart kunde spåra upp
de risker som finns och vid olycksfall, arbetssjukdomar och annat direkt
utpeka vilken miljö som är den farliga och vad som behöver åtgärdas. Det
arbetar vi också för. Det är så varje ansvarskännande och avancerad
skyddstjänst i ett företag vill arbeta.

Det vi får veta från arbetsskadeförsäkringsstatistiken är för gammalt och
inte alls indelat på ett sådant sätt att man kan få riktig information. Vidare
visar det sig av undersökningar att arbetsskadeförsäkringen inte ger hela
sanningen ens statistiskt. Det kan vi lätt tänka oss in i. De flesta människor
kanske går på ett tidigt stadium till den allmänna sjukvården, till vårdcentral
eller privatläkare. Det är där de första symtomen uppmärksammas.

Låt oss i ett reformerat system arbeta vidare med att bygga upp och
förbättra de informationssystem vi behöver, som inte behöver ha samband
med just en arbetsskadeförsäkring.

Klas-Göran Lindström: Arbetsskadeförsäkringens betydelse för arbetsmiljön
är temat under eftermiddagen. Jag skall i detta sammanhang redovisa
några uppfattningar som är gemensamma för staten som arbetsgivare och de
fackliga huvudorganisationerna i den statliga sektorn - SACO/SR, SF och
TCO-S vilka är statens arbetsmiljönämnds huvudmän.

Jag vill först beröra vilka motiv som nu finns att utreda och anmäla
personskador som kan misstänkas ha samband med arbetet. Man kan ibland
få intrycket att det bara är försäkringen som gör att skador anmäls. Om man
ser litet närmare på detta kan man dock, anser vi, urskilja ett antal olika
motiv som vart och ett har stor betydelse i sammanhanget.

Det första motivet skulle vi vilja kalla det medmänskliga motivet. Det är
den kanske största drivkraften hos oss, att se till att människor inte skadas.
Oavsett vilken position vi har i ett företag eller en myndighet tror jag att vi
alla känner ett sådant ansvar. De människor, som har blivit fällda i domstol

1988/89:SfU 11

Bilaga

för att de anses ha haft skuld i att en människa drabbats av skada eller t.o.m.
avlidit, känner under många år framåt en stor skuldkänsla, som betyder
enormt mycket mer än det ringa bötesbelopp som normalt blir följden av ett
sådant domslut.

Vad bidrar då arbetsskadeförsäkringen med i detta sammanhang? Det
finns en djupt grundad uppfattning hos oss att man, om man skadas i jobbet,
inte därutöver skall behöva drabbas ekonomiskt och att man skall få den
ersättning man är berättigad till. För de flesta av oss kanske jobbet är
lustfyllt. Men att arbeta är också något man måste göra för att överleva. Det
ligger alltså inte en frivillighet bakom. Det är då rimligt att man inte drabbas
dubbelt.

En annan typ av motiv är det formella ansvaret. Genom arbetsmiljölagen,
brottsbalken och de olika arbetsmiljöavtalen finns tillräckliga motiv för att
man skall ta reda på vilka risker som finns, utreda skador och anmäla dem.
Även här tillför LAF en del. Där finns nämligen ett formellt krav att man
skall utreda och anmäla skada inom en viss tid.

Oavsett vilken typ av verksamhet man har vill man bedriva den på ett
effektivt sätt. Det innebär att man skall bedriva en produktion, en
verksamhet, med så stor omfattning och så god kvalitet som möjligt. Det
innebär också att det skall ske så få störningar som möjligt. Många
arbetsmiljöforskare använder begreppet störning eller avvikelse som en
definition på olycka. Det är ett starkt motiv i sig. Genom att man har ett krav
på att utreda och anmäla skador, leder det till ökad kunskap om vad som
orsakat skadan. De avvikelser som inträffar leder så att säga bakvägen till
ökad kunskap om vilka brister som finns i produktionen. Därmed ökar också
effektiviteten i verksamheten.

Kostnaderna syns tydligt i många fall - om man skall sätta in ersättare för
den som är sjukskriven eller om det blir skador på utrustningen. Man skall
inte heller glömma bort att det finns vinster att hämta när det gäller att
åstadkomma arbetsmiljöförbättringar.

Man kan i och för sig säga att arbetsskadeförsäkringen är en fast kostnad.
Man kanske inte har uppfattningen att det kostar att ha den försäkringen. Jag
tror ändå att det finns ett allmänt medvetande om detta. Det blir emellertid
mer komplicerat om man ser till den enskilde arbetsgivaren, det enskilda
arbetsstället. Här är betalningsströmmarna så komplicerade att det inte är så
lätt att överblicka exakt vad en skada leder till strikt ekonomiskt. På den
statliga sidan är sambandet nog tydligast på en vanlig anslagsmyndighet. Där
betalar man genom arbetsgivarinträdet för den som är sjukskriven, och man
får inte tillbaka någonting från försäkringen. Det får man t.ex. på affärsdrivande
verk.

Man kan således konstatera att det finns en hel del starka motiv för att ta
reda på vilka risker som finns i jobbet, att utreda inträffade skador och
anmäla dem. Detta gäller oavsett LAF. Men med den utformning försäkringen
har i dag ger den ett antal ytterligare viktiga motiv för att göra utredningar
och anmälningar av skador. Den slutsats man kan dra av detta är att om man
avskaffar försäkringssystemet, måste man skapa andra incitament för
utredning och anmälan av personskador i arbetet, om man vill ha samma
kunskap som man har i dag. Eller också får vi helt enkelt räkna med en
minskad benägenhet att utreda och anmäla skador.

1988/89:SfUll

Bilaga

När det gäller vilka direkta arbetsmiljöförbättringar som LAF leder till
kan vi konstatera att på lokal nivå, på det enskilda arbetsstället, styrs mycket
av utbildning, information och uppmärksamhet av de konstateranden som
görs officiellt om sambandet mellan arbete och skada. Det påverkar
säkerligen i många fall vilka resurser man är beredd att släppa till och den
beredvillighet som finns att vidta åtgärder.

Naturligtvis påverkar LAF på många fler sätt. När det gäller den officiella
statistiken anser vi från SAN:s sida att denna är mycket användbar på
sektors- och branschnivå vid prioriteringar av generella insatser. Den är
naturligtvis mindre användbar på lokal nivå på grund av den långa
eftersläpningen och de grova kategoriindelningar som används. Vi anser
ändå att statistiken är en bra inkörsport för konstruktiva diskussioner om
åtgärder på arbetsplatserna. Med alla de brister som arbetsskadestatistiken
har, har den dock en fantastisk förmåga att få en att ställa frågor och att göra
självprövningar.

Eftersom ISA ”lever” genom LAF är den slutsats man kan dra följande:
om man avskaffar försäkringssystemet måste man skapa ett nytt system för
central skaderapportering, eller också får vi i fortsättningen klara oss utan en
officiell skadestatistik på riksplanet.

Birgit Andersson: Jag företräder här både Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Den kommunala sektorn, dvs. landsting och kommuner, tillhör inte de
näringsgrenar som är mest drabbade ur arbetsskadesynpunkt. Såväl arbetsolyckorna
som arbetssjukdomarna ligger under genomsnittet för samtliga
näringsgrenar, om man ser till frekvensen skador per 1 miljon arbetstimmar.
Det framgår av den senaste statistiken från arbetarskyddsstyrelsen över
arbetsskador 1984. Inom vissa grupper har vi dock problem. Det gäller
framför allt sjukvårdsbiträden i såväl sluten som öppen vård. Lokalvårdare
är en annan utsatt grupp.

Enligt statistiken är överbelastning den vanligaste orsaken till arbetsolyckorna.
och belastningsskador är den vanligaste orsaken till arbetssjukdomar.
Men det pågår också en hel del utvecklingsarbete för att komma till rätta med
problemen. Utvecklingsarbetet innebär dels en satsning på teknik och
metoder, dels en utveckling av arbetsorganisationerna.

Den kraftiga omstruktureringen i vården innebär stora förändringar i
arbetsmiljön. När vården sker i andra boendeformer, t.ex. i hemmet, är
förutsättningarna för en god arbetsmiljö helt annorlunda. En ömsesidig
anpassning måste alltid göras mellan personalens behov och dess krav på en
god arbetsmiljö och den enskilde patientens behov av service, men det gäller
också patientens behov av integritet. På sjukhusen kan följden samtidigt bli
att vårdtyngden blir större - ju fler patienter som flyttar till annan vård, desto
fler krävande patienter får man att vårda. Det innebär också en ökad psykisk
och fysisk belastning för personalen.

Det görs kartläggningar av arbetsmiljöns beskaffenhet, och det förs
kontinuerligt lokal arbetsskadestatistik. Detta utgör ett viktigt underlag för
det förebyggande arbetet. Den centrala statistiken från ISA kan inte
användas i det praktiska arbetet. Den är alltför grov, och redovisningen

1988/89 :SfU 11

Bilaga

släpar tidsmässigt efter. För att man skall kunna börja det förebyggande
arbetet på ett tidigare stadium behövs en betydligt bättre och snabbare
statistik.

Arbetsmiljöfrågorna är mycket viktiga för landstingen och kommunerna
när det gäller personalförsörjningsarbetet inför 1990-talet. Det gäller
insatser på flera plan, bl.a. en mer medveten satsning på personalens trivsel
och utveckling. Det gäller även förändrade samverkansformer med de
fackliga organisationerna.

Det pågår ett aktivt arbete från parternas sida för att arbetsmiljön skall bli
så bra som möjligt och för att man skall kunna förhindra att arbetsskador
uppkommer. Arbetet ingår som en naturlig del i verksamheten. Stora
resurser satsas också på särskilda projekt inom en hel del problemområden.
Man satsar också på utsatta yrkesgrupper och vissa verksamhetsområden.

Insatser görs även för att de långtidssjukskrivna lättare skall kunna återgå i
arbete. Företagshälsovården i samarbete med arbetsledare, primärvården,
försäkringskassan m.fl. har en särskilt viktig roll i detta arbete.

Landstingsförbundet och Kommunförbundet stöder på olika sätt landstingen
och kommunerna i deras arbete för en bra arbetsmiljö. Olika metoder
diskuteras för att nedbringa sjukfrånvaron. En metod som diskuteras är en
radikal omläggning av sjukersättningssystemet. Det bör finnas ekonomiska
incitament för arbetsgivaren genom ett klart samband mellan personalens
sjukersättning och arbetsgivarens kostnad. Diskussionen har i första hand
gällt att låta arbetsgivarna ta det fulla ekonomiska ansvaret för ersättning för
förlorad arbetsförtjänst vid kortare sjukskrivningsperioder. Resurser från
försäkringskassan skulle kunna sparas in, frigjorda medel skulle sättas in i det
aktiva rehabiliteringsarbetet.

Det finns naturligtvis risker med en sådan omläggning. Personer med olika
slags arbetshandikapp kan få svårare att komma in på arbetsmarknaden och
svårare att byta arbete. Man måste överväga på vilka sätt en sådan utveckling
kan förhindras. Omläggningen är också förenad med en rad praktiska
svårigheter som måste analyseras.

Oavsett om det är en arbetsskada eller om det är något annat som orsakat
sjukdomen är det mycket viktigt att rehabilitering sätts in i tid och att man
kan komma tillbaka till arbetet och arbetsgemenskapen.

Ingemar Lindberg: Förmiddagens diskussioner har ganska mycket handlat
om försäkringens administration och kostnader. Jag tycker att det är viktigt
att från de försäkrades synpunkt också diskutera den utveckling vi talat om.

Bland de fackliga medlemmarna har det under många år funnits en stark
kritik mot tillämpningen av arbetsskadeförsäkringen. Man har upplevt att
den tillämpats för snävt och att det funnits stor variation i tillämpningen. Man
har fått avslag på ansökningar om arbetsskador som man på arbetsplatsen
helt klart funnit vara relaterade till arbetsplatsförhållanden. Den kritiken har
nu minskat genom den ändrade praxis som slagit igenom under senare år.
Enligt min uppfattning har försäkringen numera i huvudsak fått en tillämpning
som svarar mot de syften man hade med den nya lagstiftningen.

Huvudfrågan när det gäller arbetsskadeförsäkringen är enligt min mening
inte administrationen och kostnadsutvecklingen. Det är viktigt att vänteti -

1988/89:SfUll

Bilaga

6 Riksdagen 1988189.11 sami. Nr II

derna förkortas, och jag tror att administrationen säkert kan förenklas. Men
det allvarliga är det förhållandet att' så många människor i åldern 20-50 år
slits ut i arbetet. Det alarmerande är inte att arbetsskadeförsäkringens
kostnader ökar. Större delen av kostnaderna skulle för övrigt, om så inte var
fallet, ligga på sjukförsäkringen. Det alarmerande är att alla tre grupperna -långtidssjukskrivna. arbetsskadade och förtidspensionärer-ökar samtidigt.
Det är inte fråga om att genom en snävare praxis flytta människor från den
ena gruppen till den andra, det är fråga om att göra något åt utvecklingen.

Förhållandena i arbetslivet har en stor del av ansvaret för utvecklingen.
Utvecklingen har gått mot att arbetet på många håll styckats sönder i ännu
mindre moment, och arbetstempot har drivits upp. Våra medlemmar har
drabbats hårt av detta. Vi vet att klasskillnaderna när det gäller ohälsa
snarare har ökat än minskat. Antalet människor med svår värk i skuldror,
axlar, rygg eller höfter är cirka fyra gånger så högt hos arbetarklassen som i
socialgrupp 1. Detta kan inte förklaras med att det beror på individuella
faktorer. Det strategiska handlandet är att ge sig på de förhållanden i
arbetslivet som skapar förslitning och ohälsa.

Det finns också andra motiv till arbetsskadeförsäkringen. Det gäller den
enskildes rätt till ersättning, den skadeståndsaspekt som jag förut pekat på,
liksom att de förhållanden som leder till arbetsskador i många fall är en form
av ekonomisk brottslighet.

Om vi ser till arbetsskadeförsäkringens roll när det gäller arbetet med
arbetsmiljöproblemen, finner vi att det först och främst är en fråga om att få
in anmälningar. Vi skulle helt säkert få mycket färre anmälningar om det inte
fanns en försäkring där det har betydelse för den enskilde om han anmäler sig
eller inte. Det handlar om att ha en försäkring och om hur försäkringen är
utformad. Genom anmälningarna får vi inte bara en statistik, vi får en
uppmärksamhet kring dessa frågor. Jag är övertygad om att dagens
diskussion om belastningsskador inte hade förts om vi inte haft en försäkring
som omfattat den typen av skador. Vi hade heller inte satsat så kraftigt på att
göra något åt dem som vi nu är på gång att göra.

Det gäller att fästa uppmärksamheten på utvecklingen och de här
skadorna. Det handlar också om att få fram kunskaper om orsakssammanhang
och om vad som kan göras. Riskerna med lösningsmedel, flygmotorbränsle
och asbest har främst till följd av arbetsskadeförsäkringen kommit
under vetenskaplig belysning. Jag tror att vi kan utnyttja försäkringen bättre,
men vi skall ha den som ett av instrumenten i arbetet med arbetsmiljöproblemen.
Vi kan utnyttja anmälningarna bättre. Varje anmäld skada kan
användas som en indikator. Man behöver inte vänta på prövningen. Redan
anmälda skador bör vara en signal till åtgärder på arbetsplatserna.

Jag tror också det är möjligt att åtminstone på större arbetsplatser med
tillgång till företagshälsovård lägga första steget i en arbetsplatsutredning vid
arbetsskada på arbetsplatsen och därmed få en snabbare och effektivare
koppling till förebyggande åtgärder. Det skulle i så fall vara en parallell till
det rehabiliteringsutredningen föreslår vad gäller rehabiliteringsarbetet.
Försäkringskassan skall naturligtvis ha kvar det slutliga ansvaret för utredningen,
för kompletteringar m.m. samt för bedömningen. Men jag tror att
mycket mer kan göras på arbetsplatsen. Vi diskuterar just nu den frågan

1988/89:SfUll

Bilaga

inom LO i samband med remissyttrandet över rehabiliteringsutredningens
betänkande.

En fråga som på många håll har diskuterats är om man på något sätt kan
skapa ekonomiska drivkrafter för arbetsgivaren att medverka till rehabilitering
och till en bättre arbetsorganisation och arbetsmiljö. Med den motiveringen
har man från arbetsgivarsidan själv föreslagit att man skall ta över
ansvaret för sjukersättningen under den första delen av en sjukperiod.

Visst kan korttidsfrånvaron ha samband med arbetsorganisation och
arbetsmiljö, men jag tycker att resonemanget verkar bakvänt. Det är främst
de långa sjukskrivningarna som avspeglar arbetsskador och brister i arbetsmiljön.
Det är framför allt fallen av sjukskrivningar under lång tid som kan
nedkortas genom effektivare rehabilitering. Det är fallen med sjukskrivningar
under lång tid som står för huvuddelen av sjukförsäkringens kostnader och
huvuddelen av ökningen.

Varför inte vända på resonemanget och säga att försäkringskassan skall
debitera arbetsgivaren kostnaden för den sjukfrånvaro som sträcker sig från
30 dagar till 6 månader? Då tror jag att vi skulle få ett betydligt större intresse
för att de långtidssjukskrivna skall ha möjlighet att så fort som möjligt
komma tillbaka till arbetsplatsen.

Men en avgörande förutsättning är att vi inte skapar ett system som leder
till en ännu hårdare gallring av de arbetssökande. Det är kanske någon form
av differentierade avgifter som vi skall stanna för.

Arbetsskadeförsäkringen är alltså viktig både för den enskilde och för att
fästa uppmärksamhet på och få kunskaper om faktorer i arbetsorganisationen
som orsakar skador och sjukdomar. Vi kan använda arbetsskadeförsäkringen
på ett bättre sätt än vi gör i dag.

Lars-Ake Sandqvist: Att arbetsskadeförsäkringen blivit ett bekymmer för
socialförsäkringsadministrationen har framgått av förmiddagens redovisning.
Arbetslivet försliter emellertid människor i snabbare takt än vad
administrationen hinner med att hantera. Trots arbetsmiljöförbättringar,
som i ett internationellt perspektiv är föredömliga, ökar skadorna. Nya
skaderisker dyker hela tiden upp. Monotona och repetitiva arbeten som
leder till statisk belastning och successiv förslitning återfinns förutom i
industrin även i dagens kontorsmiljö. Detta beror bl.a. på införandet av ny
teknik som många gånger innebär en annorlunda arbetsorganisation som
skapar monotona och repetitiva arbeten.

Tjänstemän är utsatta för såväl olycksfall i arbetet som arbetssjukdomar.
Olika faktorer i miljön kan leda till psykosociala skador. Med den snabba
utveckling och strukturförändring som sker på arbetsmarknaden kan man
sannolikt förvänta sig att psykiska och sociala faktorer i arbetsmiljön
kommer att spela en alltmer betydande roll för uppkomsten av arbetsskador
och arbetssjukdomar, vilket innebär en ur arbetsmiljösynpunkt sammansatt
problembild. Det är då viktigt att ha en särskild arbetsskadelagstiftning. Det
gäller att slå vakt om en för arbetstagaren mycket viktig reform. Lagen om
arbetsskadeförsäkring syftar till att garantera en ekonomisk grundtrygghet
vid sjukdom och skada vilka är föranledda av arbetet. TCO anser att detta
syfte fortfarande gäller, och detta skall vara vägledande när arbetstagaren
använder försäkringen.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Vi instämmer i det som Leif Ekberg från försäkringsöverdomstolen sade
på förmiddagen och det som Ingemar Lindberg från LO nyss sade, nämligen
att domstolarna har utvecklat försäkringen till vad politikerna ansåg att den
skulle vara den dag de beslöt om införandet av försäkringen. Lagens smidiga
konstruktion medger en anpassning till utvecklingen inom forskningen. TCO
anser emellertid inte att socialförsäkringsadministrationen på den här
punkten på ett effektivt sätt utnyttjar nuvarande praxisutveckling och
forskningens landvinningar.

Vi är medvetna om att kritik har riktats mot lagen. TCO kan inte acceptera
att kritiken mot tillämpningen av lagen tas till intäkt för att göra ingripanden i
lagen som försämrar arbetstagarnas försäkringsskydd. Det är i första hand de
bakomliggande orsakerna till ökningen av antalet arbetsskador som vi måste
komma till rätta med. TCO är emellertid öppet för en positiv diskussion kring
försäkringen och en eventuell förändring av den, dock utan att ändring sker
beträffande grundskyddet.

Enligt TCO behövs ett bättre incitament för en förbättring av arbetsmiljön
för att därmed minska trycket på arbetsskadeförsäkringen. Detta skulle
kunna ske genom skärpta bestämmelser av arbetsmiljölagen och därmed mer
kostsamma påföljder för arbetsgivaren än vad som är fallet i dag. Vidare bör
diskussionen om differentierade avgifter till arbetsskadeförsäkringen intensifieras
och leda till konstruktiva förslag. Förbättringar i miljön skulle kunna
uppmuntras med sänkt avgift. I dag är avgiften lika för alla.

Det måste bli mer ekonomiskt kännbart för företag som producerar
arbetsskador och som samtidigt från arbetsmiljösynpunkt inte tar sitt
arbetsgivaransvar. TCO har, liksom andra organisationer och myndigheter,
uppmärksammat svagheten i sambandet mellan försäkringskassornas handläggning
av arbetsskadeärenden och yrkesinspektionens insatser för arbetsmiljöförbättrande
åtgärder.

TCO inlämnade i juni månad förra året till regeringen en hemställan om
åtgärder för att öka sambandet mellan arbetsskador och arbetsmiljö. TCO
har funnit att åtgärder för att undvika ytterligare skador mycket sällan
vidtagits på arbetsplatser som anmält arbetsskador, vare sig under den tid
skadan utretts eller efter det att skadan godkänts.

TCO kan också konstatera att försäkringskassan har en omfattande och
viktig kunskap om arbetsmiljön på olika arbetsplatser. Detta gäller speciellt
ärenden avseende arbetssjukdomar. Denna kunskap utnyttjas nästan aldrig
vid arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. TCO anser därför att det måste bli
en starkare organisatorisk koppling mellan försäkringskassan och yrkesinspektionen.
Detta kan ske genom att man i varje län tillsätter en samverkansgrupp
för arbetsskador och förebyggande miljöarbete. Syftet med grupperna
skall vara att fortlöpande bedöma och diskutera sambanden samt att
tillsammans med myndigheterna också föreslå åtgärder för att eliminera eller
begränsa antalet arbetsskador på arbetsplatserna, i olika branscher eller
inom olika yrkesgrupper.

Lena Lindqvist: Enligt SACO/SR är antalet arbetsskador av den typ som
ofta berör just våra medlemmar, och som kan betecknas som psykiska eller
psykosociala, av mycket stor omfattning. De är i dag i mycket stor

1988/89: SfU 11

Bilaga

utsträckning dolda. Detta beror bland annat på okunskap hos den drabbade
om kopplingen mellan skadan och miljön på arbetsplatsen. Själva anmälan
kan vidare kännas mycket betungande att göra för en person som är drabbad
av en sådan typ av skada. Orsakssammanhangen kan också vara mycket
svåra att konstatera.

Det faktum att psykiska arbetsskador inte anmäls, eller anmäls i maskerad
form, visar hur nödvändigt det är att försöka belysa och förstå faktorerna
bakom dessa skador. För att man skall få en rättvisare bedömning av
arbetsskador av psykisk art och för att uppnå en anmälningsfrekvens som står
i proportion till antalet skadade bör man arbeta för lösningar som underlättar
för personer från denna grupp att genomföra en anmälan.

Psykiskt påfrestande arbetsförhållanden förekommer ofta i SACO/SRgruppernas
arbetsmiljöer. Det finns t.ex. socialsekreterare som ofta är
utsatta för hot och våld vilket många gånger leder till stress. Vi har väl alla
följt debatten om lärarnas arbetsmiljö i massmedia. Vi har i debatten erfarit
att lärarna många gånger känner sig otillräckliga.

Förutom i psykiskt påfrestande arbetsmiljöer finns våra grupper i stort sett
överallt i samhället. Jag vill som exempel nämna Tandläkarförbundets
medlemmar, vilka har traditionella arbetsskador av typen belastningsskador
samt vibrationsskador och eksem. Jag vill nämna att det här i dag finns
representanter från Lärarnas riksförbund och Tandläkarförbundet.

Om arbetsskadeförsäkringen skall fungera för alla som blir sjuka på grund
av arbetsrelaterade problem är det helt klart att detta kommer att leda till
ytterligare belastning på ett redan överbelastat system, varför en översyn
behövs. Vi konstaterar dessutom, trots förhoppningar i arbetsskadeutredningens
betänkande, att försäkringen i nuläget saknar direkt koppling till
arbetsmiljöförbättrande åtgärder, vilket är helt förödande. En möjlighet att
uppnå detta kan vara att i någon form skapa en starkare organisatorisk
koppling mellan försäkringskassan och yrkesinspektionen, kanske i en sådan
form som man från TCO nyss förordade.

Företagshälsovården är en resurs som mer borde involveras i utredningen
om arbetsskador för att man t.ex. skall få fram upplysningar om hur
arbetsplatsens miljö ser ut.

SACO/SR har inte någon samlad bild av SACO/SR-medlemmarnas
arbetsskador, eftersom ISA-systemet är för grovt indelat. Detta är en
nackdel, då en väl fungerande arbetsskadestatistik är något mycket angeläget
för det förebyggande arbetet med arbetsmiljön. Till problemen hör också att
de personer som nu genomlider en arbetsskadeutredning hårt drabbas av
själva utredningsförfarandet, trots att arbetsskadeförsäkringen skall vara
utformad som en trygghet för den enskilde vid skador i arbetslivet.

Skador och sjukdomar som beror på den psykosociala miljön är ofta
mycket svåra att utreda. Som situationen nu är, föreslår SACO/SR en
utredning som förutsättningslöst skall se över arbetsskadeförsäkringens
innehåll. Utredningen bör ifrågasätta om de skillnader som finns mellan
arbetsskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen vad gäller förmåner
är rimliga. Är det fortfarande självklart att vissa sjukdomsyttringar, kring
vilka man kan påvisa samband mellan sjukdom och vissa specifika mätbara
faktorer i arbetsmiljön, skall ge en högre ekonomisk kompensation än i
andra fall?

1988/89:SfUll

Bilaga

Den eventuella ekonomiska vinst som kan tänkas göras med ett annat
system bör kunna användas till en ökad satsning på t.ex. rehabilitering.
Dessutom är forskning om arbetsrelaterade sjukdomar ett mycket angeläget
område som också kräver resurser. Det får slutligen inte ifrågasättas att det
skapas garantier för ett bibehållande av ett fungerande system för arbetsskadestatistik.
Detta är mycket angeläget, eftersom statistiken är en av
grundstenarna i det förebyggande arbetet när det gäller arbetsmiljön.

Sverker Höglund: Lantbrukets arbetsmiljö bjuder på många hälsorisker. Det
finns arbetsmiljöfaktorer såsom avancerade maskiner, byggnader, djurhantering,
skogsavverkning, kemikalier m.m. som orsakar olycksfall och skador.
Minst 20 % av dödsfallen på arbetsplatser drabbar lantbruket där endast 3-4
% av de yrkesverksamma arbetar. Trots möjligheter till ersättning enligt
arbetsskadeförsäkringen förekommer en betydande underrapportering av
arbetsskadorna i lantbruket. I den officiella statistiken från år 1977 var
antalet arbetsolycksfall i lantbruket ca 6 000. En aktuell studie utförd av
Lantbrukshälsan, baserad på en omfattande enkät och intervjuer, kommer
inom kort att publiceras, och den visar på en faktisk olycksfallsfrekvens som
är ungefär dubbelt så stor. Arbetsskadeförsäkringen är således inte tillräckligt
effektiv när det gäller att påvisa frekvensen av arbetsolyckor i lantbruket.

Det finns även andra arbetsmiljöfaktorer: damm, arbetsställningar, vibrationer,
djurkontakt och en mångfald av allergen och kemikalier som kan
orsaka arbetssjukdomar. Arbetssjukdomarnas epidemiologi i lantbruket har
varit litet känd. Senare års studier har emellertid visat att lungproblem på
grund av dammexponering är mycket utbredda. När det gäller lungbesvär
hos yrkesverksamma lantbrukare har ca 30 % yrkesrelaterade besvär från
lungorna. Det är en mycket hög siffra i en population där cigarrettrökningen
uppgår till mindre än hälften av riksgenomsnittets.

Vi har bland lantbrukare på Gotland funnit att ca 40 % är allergiker, varav
ca 15 % är allergiska mot förrådskvalster, vilka är specifika för lantbruksmiljön.
Också detta är höga siffror jämfört med vad man förväntat sig.

När det gäller förekomsten av höftledsartros hos lantbrukare finner vi att
förslitna höftleder är åtta gånger vanligare hos lantbrukare jämfört med vad
vi vet från kända siffror över befolkningen i Malmöregionen. Det rör sig här
om ett klart yrkesrelaterat samband. Traktorkörning, vibrationer, tungt arbete
före 16 års ålder m.m. har visat sig korrelera med fyndet. Det pågår
forskning i detta avseende.

Det borde således finnas förutsättning för att arbetsskadeförsäkringen i
hög grad skall vara tillämpbar i lantbruket. Hur fungerar då detta i
praktiken? När en bonde får en arbetsskada visar sig tillämpningen av
arbetsskadeförsäkringen föga anpassad till de rådande förhållandena. Detta
gäller framför allt vid arbetssjukdomar. Skadan föranleder sjukskrivning
men arbetet på gården måste fortsätta. Arbetet får då utföras av ersättare,
t.ex. avbytare eller andra medlemmar av familjen. Kostnaden för avbytare
eller annan anställd ersättare täcks inte på långt när av den ofta låga
sjukpenning som bonden har, och det tillkommer extra kostnader på grund
av minskad produktion. Den långa handläggningstiden hos först försäkrings -

1988/89:SfU 11

Bilaga

kassan och den där efter följande handläggningen i AMF, en tid som kanske
kan uppgå till flera månader, gör att den arbetsskadade måste ligga ute med
stora summor innan ersättning kan erhållas. Alternativt drabbar det extra
arbetet familjemedlemmar, släkt och vänner. Den reella kostnad som
arbetsskadan föranlett blir då aldrig uppenbar.

Vid en mindre uttalad, men dock klar arbetsskada, väljer kanske
lantbrukaren att inte sjukskriva sig, utan fortsätter arbetet med reducerad
kapacitet. Även i detta fall finns i regel extra kostnader för att upprätthålla
produktionen. På grund av avsaknaden av sjukskrivning och en bibehållen
inkomstnivå är det svårt att få en prövning av ärendet.

När det slutligen gäller bedömningen av livränta baseras denna på taxerad
inkomst och försämring av inkomsten. Bondens taxerade inkomst och
sjukpenning är ofta låg medan stora summor kan finnas i avskrivningar,
lagerhållning och andra fasta kostnader. Vid en eventuell avveckling av t.ex.
mjölkproduktionen kan hela underlaget för den sjukpenninggrundande
inkomsten försvinna, samtidigt som en stor del av de fasta kostnaderna finns
kvar.

Man kan sammanfattningsvis säga att arbetsskadesituationen inom lantbruket
är allvarlig och att den troligen ligger i topp inom hela näringslivet. De
lantbruksverksamma utgörs till 90 % av egna företagare, familjejordbrukare.
Tillämpningen av arbetsskadelagen är, som vi ser det, komplicerad och
upplevs inte sällan av de berörda som orättvis.

Anders Åberg: Småföretagens Riksorganisation företräder landets småföretagare
och egenföretagare. Det är viktigt att veta att nära 100 % av företagen
är småföretag. De stora företagen utgör således färre än 0,5 % av samtliga
företag. Företag med färre än 20 anställda utgör 96 % av företagen. I hela 59
% av företagen saknas anställda.

Småföretagen svarar för 60 % av sysselsättningen inom det privata
näringslivet, exkl. jordbruket. En tredjedel av antalet sysselsatta inom
näringslivet finns i företag med färre än 20 anställda, 7 % av de sysselsatta
finns i företag utan anställda.

Nästan två tredjedelar av alla företag drivs i form av egenföretag, dvs. som
enskild firma, handelsbolag eller jordbruk.

Nuvarande sjukförsäkrings- och arbetsskadesystem missgynnar småföretagen
och egenföretagarna. Jag skall ge några exempel på detta.

Sjuktalen är betydligt lägre för företagare än för anställda. Sjukfrånvaron
är betydligt lägre i små företag än i stora företag. Motsvarande tendenser
finns även när det gäller arbetsskador. Däremot finns inte någon motsvarande
differentiering av avgiften. Det betyder att de små företagen relativt sett
betalar för höga avgifter. Ersättningen - sjukpenningen - ligger för stora
grupper företagare på en sådan nivå att de helt enkelt inte har råd att vara
sjuka.

Handläggarna på försäkringskassorna har inte alltid tillräcklig förståelse
för egenföretagarnas förhållanden. Detta kan i vissa fall leda till en ren
misstro. Det hävdas t.ex. att en företagare inte ens får skriva under en check
på en sjukdag. Vi har märkt motsvarande misstro i en del socialförsäkringsnämnder.
Det är därför viktigt att den vars ärende bedöms i socialförsäk -

1988/89 :SfU 11

Bilaga

ringsnämnden har en representant från sin grupp med i nämnden. Nämnderna
måste kompletteras med människor som har kunskap om småföretag i de
fall småföretagare bedöms.

När en långvarig semesterlönegrundande frånvaro, vid t.ex. sjukdom eller
arbetsskada, inträffar i företag med enstaka anställda medför detta semesterlönekostnader
som inte är rimliga i förhållande till företagets storlek.

Slutsatsen blir att småföretagen och egenföretagarna missgynnas med
nuvarande system och att detta i huvudsak inte beror på arbetsskadeförsäkringen,
utan det beror på hela socialförsäkringssystemet.

Om arbetsskadeförsäkringen skulle vara idealt utformad, skulle den först
och främst ge den enskilde - företagare eller arbetstagare - ett tillräckligt
ekonomiskt skydd, vilket den i stor utsträckning gör. Vi hörde från
lantbrukssidan att det finns problem när det gäller lantbrukare, och
detsamma gäller övriga egenföretagare.

Försäkringen bör skapa ett incitament för att förebygga skador, dvs.
förbättra arbetsmiljön. Det är uppenbart att försäkringen i sig inte skapar ett
sådant incitament i dag.

Försäkringen bör vara utformad så, att en återgång till arbetslivet - en
rehabilitering - underlättas. Inte heller detta uppfylls med nuvarande
system.

Slutligen bör försäkringen naturligtvis vara utformad på ett sådant sätt att
den är administrativt enkel att hantera. Inte heller på denna punkt uppfyller
nuvarande arbetsskadeförsäkring kraven på ett bra utformat system.

Slutsatsen blir att det finns all anledning att pröva en samordning av
arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringssystemet i övrigt.

Frågestund

Ordföranden: Därmed har vi gått igenom talarlistan och övergår nu till den
planerade frågestunden. Jag förklarar således ordet fritt.

Nils-Olof Gustafsson (s): I Dagens Nyheter för i dag finns en artikel om en
25-årig kvinna, som är anställd på Ericsson i Söderhamn. Enligt artikeln är
hon långtidssjukskriven på grund av belastningsskador orsakade av jobbet,
vilket beskrivs som monotont och med prestationslön. Artikeln är ganska
upplysande och den beskriver bl.a. hur arbetet är upplagt.

I slutet görs en kommentar av platschefen. Han medger att det nog finns en
hel del att göra åt det monotona arbetet. ”Men”, fortsätter han, "prestationslönen
tänker vi fortsätta med. Då får vi mest ut av arbetskraften." Jag
vill då fråga kanske främst arbetsmarknadens parter, men även Sivert
Andersson: I vilken mån bidrar själva ackordslönesystemet till arbetsskador?
Hur mycket vet vi om detta? Vad har resultatet blivit t.ex. när man gått
över från ackordslön till tidlön?

Sivert Andersson: Vi på arbetarskyddsstyrelsen anser att det finns ett
samband mellan löneformen och arbetsskadeutvecklingen. Vi anser att det
är dags att ta upp en diskussion om löneformen ur den synvinkeln, att man
skall ta reda på i vilken utsträckning löneformen reser hinder för att förbättra
arbetsmiljön. Vi menar att parterna måste komma till ett ställningstagande i

1988/89: SfU 11

Bilaga

den frågan, eftersom detta ju är en fråga som avgörs genom förhandlingar
och knappast låter sig regleras via föreskrifter.

Såvitt jag kan erinra mig finns det förbud mot ren ackordslön i två fall: vid
arbete på hög höjd och vid dykeriarbete. Det är inte särskilt lämpligt att
lagstiftningsvägen reglera löneformerna för parterna på arbetsmarknaden,
men vi anser att det i hög grad är en fråga för parterna att ta upp till
diskussion. Jag vet att frågan är aktualiserad i arbetsmiljökommissionen.

Alf Eckerhall: Det är svårt att svara på den här frågan, eftersom det inte finns
några direkta mätningar. Jag vill ändå fästa uppmärksamheten på ett par
problem.

När det gäller vissa arbeten är det kanske väldigt svårt att hitta andra
lönesystem. Sophämtning är ett sådant typiskt arbete, för vilket det är svårt
att hitta ett annat lönesystem. Jag har inte någon idé om hur man skall göra i
framtiden.

Däremot finns det många nya lönesystem, där man väger in mycket annat -inte enbart själva produktionen ur snäv synvinkel, utan materialförbrukning,
returer och sådant. Man kan naturligtvis även väga in sådant som vi
diskuterar här. Självfallet finns det problem, men - som sagt - några tal har
jag inte att redovisa.

Carina Nilsson: Som det också sägs i frågeställningen menar vi att belastningsskadorna
och även olycksfallen helt klart följer i synnerhet de yrkesgrupper
som har raka ackord. Särskilt inom de utsatta förbunden pågår det
mycket livliga diskussioner om att försöka ändra på förhållandena. Jag kan
nämna att Träindustriarbetareförbundet har uppvaktat arbetsmiljökommissionen
för att förmå kommissionen att ta upp denna fråga. Även inom Metall
och Livs pågår diskussioner om hur man skall kunna ändra löneformen för att
eliminera den mycket negativa faktorn, nämligen risken för arbetsskador.

Rune Backlund (c): Av anföranden här i dag framgår att det finns ganska
delade uppfattningar om arbetsskadeförsäkringens värde när det gäller
rapporteringen av arbetsskador. Några har uttryckt att den bl.a. är ett
trubbigt instrument som medför lång fördröjning.

Jag skulle vilja fråga Sivert Andersson om man på arbetarskyddsstyrelsen
ser någon annan väg att få fram ett bättre, snabbare och finmaskigare
rapporteringssystem som via arbetsskadeförsäkringen skulle kunna ersätta
det som i dag finns.

Sivert Andersson: På arbetarskyddsstyrelsen harvi utarbetat ett diskussionsunderlag,
som innebär att anmälningarna så att säga skulle ta en annan väg,
vilket också K G Scherman i sitt anförande antydde. Vi kommer att lämna
diskussionsunderlaget till utskottet för studier när vi går härifrån. Detta är
alltså ett diskussionsunderlag, som innebär att man snabbare skulle få fram
informationen kring detta.

Samtidigt vill jag för att undanröja missförstånden om aktualiteten i själva
ISA-systemet passa på att säga att denna är mycket hög. I framtiden när
systemet har körts in kommer man att ur detta kunna plocka fram uppgifter
som är två månader gamla. Ur det här perspektivet är den officiella
publicerade yrkesskadestatistiken, som SCB och arbetarskyddsstyrelsen

1988/89 :SfU 11

Bilaga

7 Riksdagen 1988189.11 sami. Nr 11

gemensamt tar fram, utomordentligt gammal. Men det som finns inlagt i
datasystemet är till stor del rykande färskt och kan alltså användas, vilket
också sker i det förebyggande arbetet ute i företagen och genom yrkesinspektionerna.
Detta står i direkt motsats till vad som framförts från annat håll här,
men så är det faktiska förhållandet.

Barbro Sandberg (fp): Många har i dag talat om att det är något märkligt att
ersättningen skall vara beroende av var man blir skadad eller sjuk. Många har
också antytt att det kanske borde finnas endast ett system. Klas Göran
Lindström sade, att om man tar bort arbetsskadeförsäkringen, måste man ha
ett nytt system när det gäller rapporteringen av arbetsskador. Jag förstod inte
riktigt varför.

K G Lindström: Jag redovisade att det utan LAF:s inverkan finns många
motiv för att utreda skadorna och registrera dem. Genom LAF tillförs också
en hel del motiv för att ett sådant arbete skall ske. Om man skulle ta bort
arbetsskadeförsäkringen måste andra motiv tillföras som ersättning, om man
vill ha bibehållen nivå, omfattning och kvalitet på skadeanmälningarna.

Bertil Persson (m): De psykosociala arbetsskadorna är ju ett ännu mer
svårbedömt fält än dessa belastningsskador som vi har talat så mycket om. De
psykosociala skadorna är svårbedömda, svårmätbara och svåra att isolera.
Är detta ett fält där man inom arbetsmiljöinstitutet har några aktuella
projekt på gång, som kan bli till stöd för den fortsatta handläggningen?

Åsa Kilbom: På arbetsmiljöinstitutet finns en psykologienhet som bedriver
ett flertal olika projekt. Det handlar bl.a. om mobbning i arbetslivet och dess
konsekvenser och om psykologiska och sociala konsekvenser av bildskärmsarbete
och kontorsrationalisering. Dessa projekt innehåller mycket viktiga
aspekter när det gäller arbetsskador.

Nyligen har vi slutfört ett projekt som handlar om kontorsanställda inom
statsförvaltningen. Alla projekt har lett till viktiga slutsatser som kan
användas i denna diskussion. De visar att de som har ett monotont och
repetitivt arbete av en mängd olika skäl har en ökad sjukfrånvaro. Det går
inte att urskilja ett enda skäl, utan det rör sig om flera.

Gullan Lindblad (m): Jag har två frågor som berör dels statistiken, dels de
psykologiska aspekterna.

Sivert Andersson sade att vi kan vara stolta över vår arbetsskadestatistik,
och från flera håll har det påpekats att denna statistik är mycket viktig. Men
när jag tar del av tablån över vår arbetsskadestatistik jämfört med de övriga
nordiska ländernas, och jämför denna med riksförsäkringsverkets statistik
över ärendeutvecklingen under de senaste åren, måste jag säga att jag inte är
stolt, utan alldeles förskräckt. Jag är sedan gammalt sjuksköterska och har
under många år haft ett mycket tungt arbete. Därför vet jag ungefär vad detta
handlar om.

Har vi rent medicinskt blivit ett mycket vekare och sjukare folk, eller vilka
är orsakerna - jag förstår att det är det som ni undersöker? Ingemar Lindberg
var delvis inne på detta. Han sade att antalet ensidiga arbetsmoment har ökat
vilket kanske är en av orsakerna. Men det kan väl inte vara den enda? Är det

1988/89: SfU 11

Bilaga

sådana förhållanden som ni undersöker? Ser ni inom forskningen dessutom
på vår levnadssituation över huvud taget? Jag tror att det finns aspekter
utanför arbetslivet som har lika stor inverkan, t.ex. stressen på morgnarna
med att få i väg barn till dagis, att vi lever fel när det gäller kost och motion
osv.

Sedan vill jag vända mig främst till John-Olle Persson och anknyta till vad
SACO/SR:s representant och även Bertil Persson var inne på, nämligen de
psykosociala aspekterna. 1 mitt jobb har jag under åren tyvärr tvingats till att
förtidspensionera många människor. Jag vet att orsaken ofta har varit just
psykisk, men det har man inte talat så mycket om. När jag ser arbetsmiljökommissionens
uppgifter, tycker jag att man tittar mer på hur tungt jobbet är
och sådant. Finns även de psykiska effekterna med vid bedömningen
framdeles, vilket jag tror är mycket viktigt?

Den gamle slitne byggnadsarbetaren som inte orkar hänga med i ackordet
känner att han därför näst intill blir mobbad. Över huvud taget finns det
problem med mobbning på arbetsplatserna. Tänker ni föreslå åtgärder för
utbildning av chefer, fackliga representanter och andra som gör dem mer
medmänskliga i inställningen till arbetskamraterna? Detta är också en
mycket viktig aspekt.

Sivert Andersson: Att vi är stolta över vår statistik beror just på att vi genom
den har fått klart för oss hur stort sambandet mellan sjukskrivning och
arbetsförhållanden verkligen är. Det är alltså en statistik som fångar upp
problemen på ett mycket bättre sätt än man gör på de flesta andra håll i
världen. Det är det som vi är stolta över. Vi är inte stolta över att arbetsmiljön
innebär skaderisker. Tvärtom, vi är besjälade av ambitionen att medverka
till att förbättra situationen.

När det gäller levnadsförhållanden i övrigt och hur man väger in kost,
motion och liknande, arbetar man också med detta. Jag vill erinra om att
inom socialdepartementet finns Folkhälsogruppen, som just har till uppgift
att väga in också den typen av frågor. Där diskuteras folkhälsan i dess helhet,
medan vi på arbetarskyddsstyrelsen försöker att koncentrera så mycket som
möjligt till det som sammanhänger med arbetsmiljön.

John-Olle Persson: I arbetsmiljökommissionens uppgift ingår att titta på
kombinationerna av psykiska, fysiska och sociala faktorer. Det kommer vi
att göra tillsammans med folkhälsokommittén enligt de direktiv vi har. Vi
tror inte att man kan lokalisera en eller ett par saker som skulle kunna sättas
in i form av olika åtgärder, utan det rör sig om mycket komplexa
sammanhang.

Om man skall våga sig på en gissning, kanske det inte bara är arbetsledare
och personer i den övriga ledningen som behöver utbildas och utvecklas för
att få ett annat synsätt på detta. Det är kanske två saker som man behöver
undersöka riktigt noga.

För det första måste de som planerar jobben ha en utbildning som är
mycket bredare när det gäller att se till de sammansatta faktorerna. För det
andra mår människor i arbetslivet mycket bättre av att ha makt att själva
kunna planera sitt arbete, vilket de i allt mindre grad har i dag.

1988/89:SfUll

Bilaga

Ingemar Lindberg: Många kan filosofera kring frågan om svenska folket har
blivit friskare eller sjukare. Jag skall i stället ge mig in på frågan om vi även
ser på andra faktorer än dem som finns i arbetslivet.

Inom LO har vi startat ett femårigt hälsoprojekt, där vi går ut med
hälsofrågorna i stort, både vår livsstil och förhållandena på arbetsplatserna
samt kombinationen av de olika faktorerna. Avsikten med hälsoprojektet är
att man lokalt ute på varje arbetsplats skall diskutera hälsofrågorna utifrån
ett mycket brett perspektiv, eftersom vi vet att det är så många faktorer som
inverkar. Man kan misstänka att det förhåller sig så - Gullan Lindblad
nämnde stressen för småbarnsföräldrar - när man ser på utvecklingen av
sjuktalet: ökningen har varit större för kvinnor än för män.

När det gäller män under 60 år har det praktiskt taget inte skett någon
ökning av den korta och medellånga sjukfrånvaron, vilket motsäger tankarna
om att det skulle vara någon skillnad i arbetsmoral jämfört med förr.
Däremot har antalet sjukskrivna kvinnor, i synnerhet i åldrarna 30-39 år,
ökat kraftigt.

De stora skillnaderna som finns mellan olika yrkesgrupper i fråga om lång
sjukfrånvaro, arbetsskador, antalet förtidspensioneringar - skador i rygg,
skuldror osv. är fyra gånger så vanligt inom arbetarklassen som i socialgrupp
ett - kan emellertid inte förklaras med individuella faktorer. Jag tycker att
det är väldigt svårt att få genomslag för detta synsätt. Det talas mycket mer
om de individuella faktorerna än om de förhållanden som råder för olika
grupper. Därför är det viktigt att vi håller fast vid att skillnaderna är mycket
stora mellan olika yrkesgrupper.

Åsa Kilbom: Betydelsen av individuella faktorer och fritidsvanor är dåligt
belyst i forskningen. Av de forskningsprojekt som vi nyligen har genomfört
och som har genomförts i Sverige kan man inte utläsa några starka
indikationer på att t.ex. muskelstyrka eller fritidsvanor vad gäller motion har
någon betydelse när det gäller att få besvär från skuldror och nacke, utan där
dominerar arbetsmiljöfaktorerna rejält. Jag vill emellertid säga att om man
ser på konditionsläget över huvud taget hos den svenska befolkningen, finns
det inte heller några siffror som tyder på att konditionsläget i genomsnitt har
försämrats. Vad som antagligen har hänt är att spridningen är betydligt större
nu för tiden. Vi har yrkesgrupper som är fysiskt mycket inaktiva. Jag tror att
detta är ett skepp som kommer seglande och som framför allt för äldre och
kvinnor kommer att ge utfall i form av fler frakturer i framtiden, om vi inte
motar detta på något sätt.

Sivert Andersson: Jag vill tillägga en sak som inte har kommit fram under
dagen. Vi talar mycket om sjuktalet och dess utveckling. Förvisso ökar detta,
men 1987 låg det faktiskt på samma nivå som det gjorde 1978. Alla
jämförelser som nu görs, görs med 1983 då sjuktalet gick i botten, vilket jag
tror är ganska angeläget att framhålla.

Om man sedan skulle standardisera värdena gentemot de faktorer som har
skymtat fram här - bl.a. fler kvinnor i arbete - har man egentligen ännu inte
nått upp till 1978 års nivå, även om det verkar vara någonting som är att
vänta. Det är alltså ingenting våldsamt som nu inträffar och som plötsligt
kommer som en blixt från en klar himmel.

1988/89:SfUll

Bilaga

Ordföranden: Just nu under denna högkonjunktur jobbar man för högtryck
där det finns monotona arbeten. De som skadas får gå och man tar in nya
friska krafter. Jag undrar hur man inom företagshälsovården aktiverar sig för
att komma till rätta med detta. Vad gör man bland skyddsombuden? Hur
reagerar man över huvud taget på arbetsmarknaden när unga människor
redan i början av 20-årsåldern blir beviljade livräntor? Detta har ökat under
högkonjunkturen.

Gunnar Spång: Många företagare kommer till mig i min egenskap av doktor
och ber mig försöka skilja ut t.ex. vilka människor som skulle klara av vissa
typer av jobb. Jag säger då att jag inte kan det. I stället försöker vi att
informera de människor ute på företagen som skall kunna någonting om
detta. Vi försöker bearbeta detta genom att starta ergonomigrupper
tillsammans med företag, fack och företagshälsovård. Vi intensifierar
utbildningen av folk genom rygg- och nackskolor. Jag kan inte svara för vad
företagshälsovården i stort gör, men hos oss har vi mycket information och
många utbildningsaktiviteter kring dessa frågor.

Sven Yllner: En av orsakerna till att många inte klarar av arbetslivet i dag i
förhållande till vad det varit tidigare är naturligtvis att i det här läget sker en
bottenskrapning av all tillgänglig arbetskraft. Då är det klart att det finns
många som har skavanker av olika slag och som inte klarar konfrontationen
med arbetsmarknaden. Därför slås de tyvärr ganska snabbt ut igen. Detta är
säkert en av orsakerna till att vi har den här utslagningen av yngre
arbetskraft, och även äldre för den delen.

Carina Nilsson: Det ställdes också en fråga om skyddsombuden och hur vi på
den fackliga sidan aktiverar oss när det gäller att få fram förbättringar. I och
för sig hänger ju inte våra aktiviteter enbart ihop med högkonjunkturer, utan
vi har ju alltid försökt att få den lokala skyddsverksamheten så effektiv som
möjligt.

Det är klart att en högkonjunktur visar tydligare på de brister som finns i
arbetsmiljön. Blir man stressad av ökad arbetsintensitet, så ökar riskerna på
grund av de ensidiga jobben, vilket medför att riskerna för belastningsskador
och olycksfall ökar. Inom bl.a. byggsektorn har olycksfallen ökat i omfattning.
Det är en mycket oroande utveckling att inte bara belastningsskadorna
ökar, utan tydligen även olycksfallen.

I ett sådant läge riktar vi naturligtvis uppmärksamheten på att informera
och på olika sätt ge råd om och synpunkter på hur skyddsombuden skall
arbeta. Vad vi nu framför allt vill intensifiera är uppmärksamheten på
arbetets organisation. Som tidigare sagts här måste vi påvisa att arbetet måste
läggas upp på ett annat sätt. Man måste också ta med arbetsplanering och
annat, så att man inte överbelastar människor. Den risken är annars
uppenbar nu i högkonjunkturtider.

Lars-Åke Sandqvist: Visst är våra skyddsombud medvetna om de problem
som finns och som vi här i dag diskuterar. Jag vill emellertid kraftigt
understryka att det finns bara en part på arbetsplatsen som kan förändra
arbetsmiljön, och det är arbetsgivaren. Man får alltså inte hamna i den fällan

1988/89:SfU 11

Bilaga

att man tror att skyddsombuden har någon makt i det fallet. Det finns bara en
part som har den makten, och det är arbetsgivaren.

Claes Stråth: Jag skall försöka fånga upp det som sades från TCO senast. Det
är ju riktigt att ansvaret för arbetsmiljön och arbetsorganisationen vilar på
arbetsgivaren. Vi har under många år gått ut i diskussioner med kommunerna
om hur arbetet kan läggas upp för att ta hänsyn till arbetsmiljökonsekvenser.
Exempelvis på hemtjänstens område har vi under senare år på olika sätt
försökt stimulera och bidra med våra insatser för att se på olika sätt att lägga
upp arbetet. Bl.a. har vi genom en för kommuner och landsting gemensam
trygghetsfond kunnat lämna ekonomiska bidrag, så att hemtjänstens innehåll
och uppläggning kan organiseras på ett sådant sätt att andra arbetsuppgifter
än de svåra och monotona finns där. Det skall alltså inte bara vara städning
och att gå och handla, utan också sådant som att vara tillsammans med
pensionärerna även vid mer fritidsbetonade sysselsättningar. På så sätt kan
man lägga in egen utveckling, ergonomi osv. i arbetsuppgifterna.

Klas-Göran Lindström: Det frågades efter vilka initiativ som tas för att finna
åtgärder mot ensidiga jobb och för en effektivare rehabiliteringsverksamhet.
Den här typen av aktiviteter har lång startsträcka. Det handlar mycket om
utbildning, information och attitydförändring, och sådant tar tid att organisera
på ett effektivt sätt.

Belastningsskadorna har uppmärksammats ordentligt på den statliga
sektorn. I dagarna går SAN ut tillsammans med Statshälsan, företagshälsovården
inom staten, och inbjuder samtliga statliga verk och myndigheter till
en ordentlig genomgång av de här siffrorna och för att närmare diskutera vad
som kan göras. Där markerar vi betydelsen av att såväl arbetsgivar- som
arbetstagarorganisationer är representerade på de seminarier som vi skall
hålla.

Åsa Kilbom: Det är kanske orättvist att kräva att hälsovården och skyddsombuden
skall klara de ganska stora problem vi står inför. Vad man inte har
diskuterat hittills är ett ökat medvetande hos en grupp som produktionstekniker,
arbetsledare och designers om arbetsorganisatoriska frågor. Det är en
stor uppgift, som vi knappt ens har börjat försöka lösa än.

Sivert Andersson: Jag kanske får erinra om att arbetarskyddsstyrelsens
belastningsergonomiska program håller på att rulla ut över landet för
närvarande. Det går så till, att vi står i direktkontakt med 25 av de branscher
som vi har delat in det svenska näringslivet i, för att diskutera konkreta
åtgärder för att komma åt belastningsergonomiska problem. Avsikten är att
branscherna sedan skall dra i gång detta där det skall i gång, nämligen ute på
företagen, med företagens linjeorganisation involverad i arbetet. Syftet är då
framför allt att undanröja de arbetstillfällen som innebär risk för belastningsskador.

Där finns oerhört mycket att göra, och jag vill gärna understryka att det
finns ett starkt intresse för det här, självfallet uppbackat av den arbetskraftsbrist
som råder i Sverige och de demografiska förändringar som vi ser framför
oss, som de närmaste årtiondena kommer att leda till brist på framför allt
yngre arbetskraft. Vi tror att detta kommer att få ett stort genomslag.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

När jag nu talar om arbetsgivare, tar jag också, i allra högsta grad, in den
offentliga sektorn, som jag inte på något sätt tycker är något föredöme som
arbetsgivare i detta avseende. Vi har haft utomordentligt svåra problem med
kommuner och landsting när det gäller att komma åt belastningsskadeproblematiken
inom vårdyrkena. Jag vill understryka att det är någonting som vi
från arbetarskyddsstyrelsen ser med största allvar på. Den utveckling som
pågår där kan inte få fortsätta.

Alf Eckerhall: Utan att vilja gå i polemik med tidigare talare vill jag bara
nämna några resurser som finns på området arbetsmiljö inom företagshälsovården,
vars omfattning har passerat 75 % av de anställda och är på väg upp
mot 80 %. Där finns 1 200-1 300 läkare, dubbelt så många sjuksköterskor,
skyddsingenjörer lika många som läkare, och antalet sjukgymnaster växer
undan för undan och är väl uppe i ungefär 800. Detta är heltidstjänster, och
de sitter verkligen inte sysslolösa.

Ytterligare en poäng är att man med ett nytt bidragssystem för några år
sedan har försökt styra över verksamheten från efterhjälpande till mera
förebyggande. Det kommer naturligtvis in i just den här frågeställningen.
Man kan kanske inte generalisera så som frågeställaren gjorde, men visst kan
sådana fall förekomma - så är det alldeles säkert.

Karl-Erik Persson (vpk): Jag skulle vilja ställa två frågor, en till John-Olle
angående arbetsmiljökommissionen.

Bland det sista som står i direktiven, står det att i kommissionens arbete
skall gälla vad regeringen har föreskrivit i betänkandet EG-aspekter, dir.
1988:43, samt dir. 1984:5 angående utredningsförslagens inriktning. Vad har
det här för betydelse för kommissionens arbete? Kommer den att ändå lägga
fram förslag som strider litet grand mot de här direktiven i och med att man
kommer på bättre lösningar för den inriktning som kommissionen har i sina
direktiv? Jag tycker direktiven är bra för övrigt, om man inte hade med den
här biten.

Sedan vill jag fråga SAF:s representant en sak. Han sade att man i dag
jobbar med ”bottenskrapet” av arbetare. Jag har förstått att söker man
arbete i ett företag i dag, så går man igenom en hälsokontroll. Har man en
sjukdom eller en arbetsskada och ändå kommer in i företaget så är man i alla
fall registrerad, så man är inte dubbelt bokförd. Därför kan man inte belasta
statistiken två gånger, även om man arbetar med ”bottenskrapet”.

John-Olle Persson: Jag skall svara på frågan om EG-aspekterna.

Det ingår numera i alla former av utredningsdirektiv att ta reda på om de
åtgärder man föreslår har någon sådan kollisionskurs. Det skall vi också göra
när vi kommer med våra förslag. Vår bedömning är nog ändå, i de första
resonemangen, att det inte kommer att vara något större problem. Det gäller
ju om förslagen innebär några handelshinder, och om vi lyckas tillverka våra
varor med glada och friska människor så är det knappast något problem,
snarare en tillgång. Arbetsmiljöinsatser av den karaktären bör - i alla fall i
första omgången - inte rimligen vara konkurrenshämmande. Men vi skall
studera EG-aspekterna, och vi skall också redovisa detta.

Det tillhör våra uppgifter att se på de ekonomiska styrinstrumenten. Det är

1988/89: SfU 11

Bilaga

ju så att det betalas ut enormt mycket pengar i sjukförsäkring och förtidspensioner,
och av någon anledning räknas inte de utgifterna i företagens
verksamhet. Vi skall se om vi skulle kunna få in dessa kostnader i företagens
kalkyler på ett eller annat sätt, så att utgifterna för socialförsäkringen får
vägas mot kostnaderna för arbetsmiljöförbättringar i form av investeringar,
utbildning eller andra utvecklingsmöjligheter för dem som jobbar i produktion
eller förvaltning. Här finns alltså starka ekonomiska incitament.

Jag vill dock säga att vi inte har börjat vår diskussion med vad som skulle
kunna hindra oss, utan vi har startat med att se vilka möjligheter det finns att
ta sig fram för att långsiktigt förbättra det läge som nu är. Så småningom skall
vi naturligtvis också redovisa hindren. Men det finns alltså inga sådana
aspekter som hindrar oss att ta fram det bästa av vad vi önskar i
kommissionen.

Karin Israelsson (c): Jag vill återupprepa en fråga från förmiddagen.

I november 1987 beslutade ett enigt socialförsäkringsutskott - och
riksdagen fastställde detta - att regeringen snarast bör ta initiativ som
erfordras för att en analys kommer till stånd när det gäller orsakerna till
arbetsskadeökningen. På förmiddagen hade ingen någon kännedom om att
något sådant pågick eller att man sökte material i de styrelser och verk som då
var representerade. Frågan är om någon i eftermiddagens grupp har hört
talas om detta.

Eftersom vi inte hade fått detta redovisat förra året heller, tog vi i
november—december 1988 initiativ till denna hearing, som utskottet ställde
sig bakom. Den kanske kan ge en viss belysning av situationen, men inte
någon fullständig analys.

Så till en annan fråga. Det ekonomiska skyddet är ju en av grundpelarna i
arbetsskadeförsäkringen - ingen skall bli ekonomiskt lidande på grund av en
arbetsskada. Ofta kombineras ju den vanliga sjukersättningen med en
frivillig ersättning, som arbetsgivaren står för. Vilka grupper är det som
fortfarande står utan ett hundraprocentigt skydd?

Sedan en fråga som vi väl kommer att få ta ställning till i utskottet, eftersom
Sivert Andersson säger att man har lagt fram ett diskussionsunderlag om vem
som skall ta över ansvaret. Är det rimligt att sjukvården tar ett ökat ansvar?
Alla de här människorna passerar ju i form av sjukskrivningar genom
sjukvårdsapparaten. Borde man då inte ta ett ansvar där för att snabbare
registrera och söka orsakerna till att patienter söker för belastningsskador
osv.? Utnyttjar vi sjukvårdsapparaten på rätt sätt, när vi bygger upp
organisationer omkring den som tar över detta ansvar? Finns det en
möjlighet att rationalisera statistikinsamlingen och kanske också bättra på
när det gäller att finna medicinskt stöd för att skadorna finns?

Alf Eckerhall: Jag tänkte försöka besvara delfrågan om vilka som står
utanför. Låt mig i korthet förklara hur det ser ut.

De flesta har i dag sammanlagt 100 % ersättning under de 90 första
dagarna. Därefter sjunker ersättningen till ungefär 95 % under sjukskrivningstiden.
Under förtidspensionstiden sjunker den ytterligare för en del
grupper, men för en del ligger den kvar på 95 %.

Det som bl.a. har gjort att SAF har sådana här funderingar är förmodligen

1988/89:SfU 11

Bilaga

det faktum att det utges 100 % under de första 90 dagarna. Sedan måste man
dela litet på det, beroende på skadeorsak. Är det en arbetsskada så fortsätter
man på 100 %, är det en trafikskada eller om en ansvarsförsäkring kommer
in, blir det också en högre nivå.

Det här kostar väldigt mycket att administrera. Försäkringarna innehåller
nämligen samordningsregler, såman får inte ge ut mer än 100 %. Därför kan
man få gå till flera ställen för att hämta ersättning-90 % från försäkringskassan
och 10 % från arbetsgivaren, eller 10 % från AGS-systemet, osv. I
tidningarna har vi dessutom sett att det förekommer att man hämtar
ersättning från ställen som man inte skall göra, men det kan vi kanske bortse
från här.

Om systemet görs om så att det bara finns en enda källa, får man ju bort en
del onödig ”skadereglering” eller vad man vill kalla det. Detta har vi sett som
en fördel. Det nämndes tidigare i dag att enbart inom försäkringskassan är
uppemot 1 000 personer anställda på arbetsskadesidan, och tar man ett
helhetsgrepp på detta skulle det bli ytterligare några tusen som administrerar
de korta sjukfallen. Många av dem skulle kunna användas till bättre
uppgifter, t.ex. inom rehabiliteringsarbetet för de långa sjukfallen.

Anders Aberg: Som jag nämnde i min inledning ligger ersättningsnivån, alltså
sjukpenningen, för stora grupper egenföretagare på en sådan nivå att de inte
har råd att vara sjuka. Det finns två typer av fall därvidlag.

Den första typen utgörs av de egenföretagare vars verksamhet går mycket
bra. För närvarande får de en sjukpenning som inte överskrider lönen för en
arbetstagare som gör samma arbete. Det innebär att sjukpenningen i en del
fall kan vara avsevärt lägre än avgifterna.

Den andra typen utgörs av de egenföretagargrupper som har lägre
inkomster. De har en kostnadsbild i företaget som gör att sjukpenningen inte
alls täcker den inkomstförlust som inträffar i företaget vid sjukdom eller
arbetsskada.

John-Olle Persson: Jag tänkte bara komma med en synpunkt i frågan om
huruvida sjukvården i ökad utsträckning skall engageras.

I rehabiliteringsutredningen sägs att man skall göra en rehabiliteringsplan
för den som har någon form av arbetsskada eller sjukdom till följd av arbetet.
Det är oerhört viktigt att man verkligen gör en sådan plan.

Om faktorer av andra slag än fysiska ökar sjukskrivningen och problemen i
arbetslivet är det kanske inte sjukvården som först skall in i bilden. Det kan
tänkas att det är oerhört viktigt att rehabiliteringen sker på själva arbetsplatsen.

Detta är en av de frågor som vi skall studera.

Claes Stråth: Karin Israelssons fråga om vilka förmåner man har vid sjukdom
kan väl enklast besvaras på följande sätt. Jag tror att det jag säger är sant
dessutom.

De som har kollektivavtal har en 100-procentig ersättningsnivå. Denna
nivå kan uppnås antingen genom en utfyllnad av lönen om 10 % eller genom
någon försäkringslösning. Den 100-procentiga nivån har man under 3
månader eller under de 90 första dagarna, alltså mellan 3 och 4 månader.

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Birgit Andersson: I dag pågår en del försök mellan landsting, kommuner och
försäkringskassa där man på bästa sätt använder de gemensamma resurserna.

Målsättningen är ju att man skall nå snabbare resultat i rehabiliteringen av
dem som är långtidssjuka. Man skall också försöka minska rätt mycket på
byråkratin. Det är kanske litet för mycket byråkrati i dag.

Lars-Åke Sandqvist: Jag tycker att vi hela denna dag då vi diskuterar
försäkringen inte blir på det klara med vad vi skall göra.

Skall vi spara pengar? Samtidigt framhålls att den stora kostnaden i
försäkringen är sjukpenningen. De pengarna kommer vi alltså inte att spara,
för de kommer att läggas i den andra potten.

Då återstår två kostnader inom försäkringen: sjukvårdskostnader och
livräntor. De senare kan man dela in i korta och långa. Med korta livräntor
menar jag livräntor till unga personer som kan omskolas till nya arbeten.
Dessa personer blir nya, produktiva människor i samhället i stället för att bli
förtidspensionärer.

Såväl riksförsäkringsverket, Arbetsgivareföreningen som en del andra har
sagt att försäkringen skall kopplas ihop med sjukförsäkringen. Vad gör man i
så fall med sjukvårdskostnader och livräntor - skall vi avveckla dem?

Det är dessa frågor som kräver utredning - kvalificerad sådan.

Sjukpenningen kostar ingenting i administration, för den kopplar man
ihop med det andra systemet.

K G Scherman: Vi skall svara på frågor från utskottsledamöterna och inte på
de svarandes frågor. Jag vill ändå påpeka att jag i min inledning klargjorde att
man sparar de nämnda 900 personerna enbart genom att ta bort sjukpenningdelen
av arbetsskadeförsäkringen. Jag har då förutsatt att vi har medarbetare
kvar som skall sköta livräntorna på samma sätt som i dag. Det var delfråga 1.

När det gällde sjukvårdskostnaderna sade jag att en sådan här ändring inte
kan göras utan att förorsaka problem. Jag framhöll därvid sjukvårdskostnaderna.
Det är oftast en kostnad som är väsentligt mycket lägre än vad
sjukpenningen är. Den är ju i dag föremål för högkostnadsskydd o.d. i olika
avseenden. Men visst skulle det innebära en olägenhet att ta bort den, och det
problemet får man överväga.

Sivert Andersson: Det är angeläget att understryka nödvändigheten av ett
system som gör att de som drabbas av en arbetsskada inte får det ekonomiskt
sämre än vad de arbetsskadade i dag har.

Om vi har ett 100-procentigt ersättningssystem måste de fall där ersättningen
inte helt och hållet räcker naturligtvis täckas igen, så att människor blir
skadeslösa. Ett annat villkor är ju att livräntorna kan bibehållas. Det skall
göras tydligt vem som skall betala.

Skillnaden mellan sådana som gör illa sig i arbetslivet och sådana som
skadar sig på fritiden eller i hemmet kan jag belysa med ett exempel.

Jag har en mycket nära vän som arbetade som pressare i en spisfabrik. Han
arbetade med att ta ut spishällarna ur tunnelpressen. Den gjorde ett
dubbelslag och berövade honom vänstra armen strax nedanför armbågen.

Hans framtid på arbetsmarknaden är naturligtvis begränsad efter den

1988/89:SfU 11

Bilaga

olyckan. Det är självklart att arbetsgivaren, som var ansvarig för att pressen
bar sig åt på det här sättet, skall svara för de försäkringskostnader som en
livränta för denna person för med sig. Det är ju det vi talar om.

Helt naturligt blir resonemangen litet luddigare när man börjar tala om
belastningsskador. Kom ihåg att bakgrunden är de mycket tydliga orsakssamband
som föreligger då en arbetstagare ställs in i en produktion där
arbetsgivaren leder och fördelar arbetet och bestämmer hur det skall utföras.
Om det då händer en olycka skall ansvaret naturligtvis läggas där det skall
finnas. Det är det andra villkor som jag tycker måste uppfyllas. På den
punkten är K G Scherman och jag helt överens. Denna fråga måste lösas.

Det tredje och mycket viktiga villkor som jag anser att man måste ställa i
dessa sammanhang är att vi skall ha en arbetsskadestatistik som gör att vi kan
studera arbetsskadeutvecklingen. Vi måste få ett system som leder till att vi
kan inrikta och prioritera våra insatser. Vi skall inte stå helt utan underlag för
myndighetsinsatser o.d. på det här området.

Detta var de tre villkoren. Om vi uppfyller dem är det klart att vi kan
diskutera en annan ordning än den vi har i dag. Bara statistikproduktionen
som kostnad kan inte motivera en svåradministrerad arbetsskadeförsäkring -det är väl klart. Vi måste emellertid uppfylla de tre villkoren för att detta skall
kunna genomföras.

Alf Eckerhall: SAF:s inställning till livräntefrågan är den som Lars-Gunnar
Albåge tog upp i sitt inledningsanförande.

K G Scherman: Vi vill ha full ersättning för olägenheter som följer på skada i
arbetet - det är vi helt överens om. Det finns anledning att tillägga: Vi är
säkert också överens om att vi inte vill ha mer än 100 % ersättning.

Låt mig, som illustration till behovet av att från den utgångspunkten göra
en översyn, nämna hur en del av det här systemet fungerar i dag.

Vi ger ju i vanliga fall ersättning från arbetsskadeförsäkringen först efter
samordningstidens slut. Om det rör sig om s.k. recidiv utgår emellertid
ersättning från första dagen. Vi har avtalskompletteringar som ger utfyllnad
av den vanliga sjukpenningen mellan 90 och 100 %. Resultatet blir då att man
på grund av avtal och sjukförsäkring får ersättning redan för ett vanligt
sjukfall. Om det visar sig vara recidiv av en arbetsskada får man sedan
dessutom 10 % från oss. Ingen samordning - ingen avräkning!

Avslutning

Ordföranden: Jag vill på utskottets vägnar tacka alla er som har infunnit er
här på vår inbjudan och suttit så troget och lyssnat, gjort så värdefulla inlägg
från talarstolen och på ett så utomordentligt engagerat och livligt sätt svarat
på våra frågor.

Ni må tro att jag har en lång talarlista kvar, och jag vet att många är
besvikna över att de inte har fått komma till tals.

Vi i utskottet skall ta till oss vad ni har sagt i olika frågor. Antingen vi gillar
det eller inte är det en gemensam egendom som utskottet har när vi senare
skall behandla de motioner som gäller arbetsskador.

Jag vill också tacka er som suttit på läktaren och troget lyssnat på dessa

1988/89:SfUll

Bilaga

frågor. Det ger mig en alldeles bestämd känsla av att detta är frågor som rör
människor ända in i själen.

Hjärtligt tack för i dag! Vi skall gå vidare i arbetet. Det är mycket som
återstår att göra tills den dag kommer då man känner trygghet när man går till
arbetet och inte oro för skador.

Härmed är utfrågningen avslutad.

1988/89:SfU 11

Bilaga

Underbilaga
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om
arbetsskadeförsäkringen den 17 februari 1989

Riksförsäkringsverket (RFV)

Generaldirektören K G Scherman
Avdelningschefen Jan Nordlund

Försäkringsöverdomstolen

Presidenten Leif Ekberg

Försäkringsrätten för Södra Sverige

Försäkringsrättsrådet och chefen Börje Wilhelmsson

Försäkringskasseförbundet (FKF)

Förbundsdirektören Hans Svensson

Direktören Kurt Dahlberg, Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa

AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar

Direktören Torgny Wännström
Direktören Carl Oldertz

Riksrevisionsverket (RRV)

Revisionsdirektören Hans Noaksson
Byrådirektören Per Ängmo

Svensk företagsläkarförening

Företagsläkaren Jan Parke, Philips Elektronik-industrier
Företagsläkaren Gunnar Spång, ”Hälsan” FHV i Oskarshamn AB

Arbetarskyddsstyrelsen

Generaldirektören Sivert Andersson

Y rkesinspektionen

Tillsynsdirektören Larseric Burström, Västerås
Arbetsmilj öfonden

Enhetschefen Svante Sjöberg, enheten för utveckling, forskning och utbildning -

1988/89: SfU 11

Bilaga

Institutet för arbetsmiljöforskning

Professorn Åsa Kilbom

Arbetsmiljökommissionen

Ordföranden John-Olle Persson

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

Direktören Lars-Gunnar Albåge
Direktören Alf Eckerhall
Med.lic. Sven Yllner

Statens arbetsmiljönämnd (SAN)

Kanslichefen Klas-Göran Lindström

Landstingsförbundet

Landstingsrådet Birgit Andersson, ordförande i förhandlingsdelegationen

Svenska kommunförbundet

Sektionschefen Claes Stråth

Landsorganisationen i Sverige LO

Enhetschefen Ingemar Lindberg, socialpolitiska enheten
Utredaren Carina Nilsson, miljöenheten

Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Ombudsmannen Lars-Åke Sandqvist

SACO/SR

Utredningssekreteraren Lena Lindqvist

Lantbrukarnas riksförbund (LRF)

Chefsläkaren Sverker Höglund, Lantbrukshälsan

Småföretagens riksorganisation

Direktören Anders Åberg

1988/89 :SfU 11

Bilaga

Innehållsförteckning 1988/89: SfU 11

Motioner 1

Utskottsutfrågning 2

Utskottet 2

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen 2

Arbetsskadeförsäkringens omfattning 4

Handläggningen av arbetsskadeärenden 6

Livränta 12

Hemställan 15

Reservationer 16

1. Ändrade former för ersättning vid arbetsskada, översyn av arbetsskadeförsäkringen
och samordningstidens längd (m) 16

2. Analys av antalet arbetsskador (c, mp) 17

3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens längd

(fp) 18

4. Arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader (vpk) 19

5.ErsättningförutredningskostnaderfrånAMF(m,fp

6. Livränta till egenföretagare (m, c) 20

7. Samordning med YFL-livränta (m, fp) 20

Särskilda yttranden 21

1. Översyn av arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens längd

2. Arbetsgivares ansvar för sjukvårdskostnader (mp) 21

Bilaga: Utskrift från utskottsutfrågning 22

Inledning 22

Arbetsskadehandläggningen 22

Inledningsanföranden 22

Frågestund 37

Arbetsskadeförsäkringen och arbetsmiljön 56

Inledningsanföranden 56

Frågestund 76

Avslutning 87

Deltagarförteckning 89