Socialförsäkringsutskottets
betänkande

1988/89:SfU10

Administration av socialförsäkring

FEMTE HUVUDTITELN
Propositionen

Regeringen (socialdepartementet) har i proposition 1988/89:100, bil. 7,
föreslagit riksdagen att
under punkt B 1 till Riksförsäkringsverket för budgetåret 1989/90 anvisa
ett förslagsanslag på 400 724 000 kr.,
under punkt B 2 till Allmänna försäkringskassor för budgetåret 1989/90
anvisa ett förslagsanslag på 513 000 000 kr.

Motionerna

1988/89: Sf213 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande arvodering av
ledamöter i socialförsäkringsnämnder.

1988/89:Sf220 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pensionsbevis
automatiskt utfärdas för sjuk- och förtidspensionärer.

1988/89:Sf224 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändig information till kroniskt sjuka om det sociala
trygghetssystemet.

1988/89:Sf231 av Ewa Hedkvist Petersen och Monica Öhman (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om årlig redovisning av ATP-poäng på den slutliga skattsedeln.

1988/89:Sf237 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de allmänna
försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt rehabiliteringsarbete.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So423.

1988/89:Sf266 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att varje
handikappad bör erbjudas en kontaktperson vid försäkringskassan i enlighet
med vad i motionen anförts.

1988/89

SfUlO

1 Riksdagen 1988189.11 sami Nr 10

1988/89:Sf293 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av
tjänster och lönemedel m.m. från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna.

1988/89:Sf300 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
ATP-poäng och högsta medelpoängen för ATP införs på den slutliga
skattsedeln.

1988/89:Sf301 av Hans Rosengren m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliteringssamverkan och resurssamordning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning inom ramen för rehabiliteringsområdet kopplat till
forskning inom socialförsäkringsområdet.

1988/89:Sf303 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tiden för inbetalning av
restskatt.

1988/89:Sf315 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringskassornas rätt att fritt disponera över sina resurser och
möjligheter att anställa personal i försäkringskassan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nedläggningar av lokalkontor.

1988/89:Sf320 av Kenth Skårvik och Barbro Sandberg (båda fp) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen utreder frågan om åtgärder vid speciella
jävssituationer och därefter om så anses påkallat ger riksförsäkringsverket i
uppdrag att utarbeta anvisningar om hur försäkringskassorna skall kunna på
ett lämpligt sätt hantera denna fråga.

1988/89:Sf329 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att
till Allmänna försäkringskassor för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag
på 603 600 000 kr., dvs. 90 600 000 kr. utöver regeringens förslag.

1988/89:Sf342 av Bengt Kindbom och Gunilla André (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
samverkan mellan försäkringskassan och landstinget i Skaraborgs län.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:So516.

1988/89:Sf359 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om vikten av ett vitt
förgrenat kontorsnät för försäkringskassorna.

1988/89:Sf361 av Marianne Stålberg och Gustav Persson (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om de möjligheter som öppnas till en aktivare rehabiliterings- och sjukdomsförebyggande
verksamhet för försäkringskassorna genom inrättande av
lokala sjukförsäkringsregister.

1988/89 :SfU 10

Utskottet

1988/89:SfU10

Ansvarsfördelning mellan riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna

Riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna samt de lokala
organ som regeringen bestämmer har enligt 1 kap. 2 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL) hand om den allmänna försäkringen.

Riksförsäkringsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som
rör den allmänna försäkringen, delpensionsförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen,
allmänna barnbidrag och bidragsförskott samt för vissa utbetalningsärenden.
Verkets uppgift är huvudsakligen att leda och utöva tillsyn över
försäkringskassornas verksamhet, verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemet
tillämpas likformigt och rättvist samt svara för uppföljning och
utvärdering. Riksförsäkringsverket svarar dessutom för handläggningen av
bl.a. yrkesskadeförsäkring samt ärenden enligt vissa äldre författningar.

Försäkringskassorna, som är 26 till antalet, finns för varje landstingskommun
och kommun som inte tillhör landstingskommun. De är offentligrättsliga
organ med egna styrelser. Försäkringskassornas huvudsakliga uppgift är
att handlägga enskilda ärenden inom försäkrings- och bidragsområdet. Hos
försäkringskassorna finns för närvarande omkring 15 000 årsarbetare, varav
ca 10 600 årsarbetare finns vid lokalkontoren.

Inom socialförsäkringsadministrationen har under flera år pågått ett
omfattande förändringsarbete. Genom riksdagsbeslut år 1983 (prop. 1982/

83:127, SfU 24, rskr. 342) fastlades riksförsäkringsverkets roll och uppgifter
som central förvaltnings- och tillsynsmyndighet inom socialförsäkringsområdet
samt arbetsfördelningen mellan verket och försäkringskassorna. Handläggningen
av det stora flertalet enskilda försäkringsärenden har successivt
anförtrotts kassorna. För närvarande pågår inom försäkringskassorna ett
utvecklingsarbete där målet är att i princip all individinriktad handläggning
av försäkringsärenden skall förläggas till försäkringskassornas lokalkontor. I
propositionen anförs att denna decentralisering i huvudsak bör vara genomförd
under budgetåret 1991/92. Vidare anförs att organisation och arbetssätt
bl.a. härigenom förändras i riktning mot större ansvar och befogenheter för
enskilda handläggare.

Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1989/

90 anfört att det finns behov av ett förtydligande angående ansvarsfördelningen
mellan riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. Verket har
hemställt att regeringen klargör sin inställning beträffande verkets ledningsansvar
inom socialförsäkringsadministrationen.

I propositionen anförs i denna fråga att markeringen av riksförsäkringsverkets
ansvar för den centrala lednings- och tillsynsfunktionen skall ses i
förening med de starka strävanden mot en decentralisering som gäller på
området. Det är synnerligen viktigt att strävandena mot en fortsatt decentralisering
fortgår med oförminskad intensitet. Dåvarande departementschefen
erinrar om att i proposition 1986/87:99 om ledningen av den statliga
förvaltningen betonas vikten av decentralisering och att samtidigt detaljreglering
via statsbidrag och centrala myndigheters normgivning måste minska. 3

1* Riksdagen 1988189.11 sami. Nr 10

Vidare erinrar hon om att regeringen den 24 november 1988 har utfärdat en
förordning med ny instruktion för riksförsäkringsverket, där verkets roll och
ansvar läggs fast i enlighet härmed. De grundläggande reglerna om verkets
och försäkringskassornas uppgifter finns dock i lagen om allmän försäkring. I
propositionen anges även att införandet av ett nytt budgeteringssystem har
inneburit en övergång till ram- och målstyrning inom det administrativa
området. Genom utnyttjande av ekonomiska styrinstrument har behovet av
administrativa detaljregleringar kunnat begränsas kraftigt. Även inom detta
område har således en betydande decentralisering skett från riksförsäkringsverket
till försäkringskassorna. Dåvarande departementschefen framhåller
att det är angeläget att ytterligare decentralisering av beslutsbefogenheter
inom det administrativa området kommer till stånd. Härigenom kan
försäkringskassornas styrelser ta sitt ansvar för socialförsäkringens tillämpning
och för de administrativa ledningsfunktionerna inom kassan. I propositionen
framhålls dock att det krävs ett förtroendefullt samarbete mellan
riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för att socialförsäkringsadministrationen
skall fungera effektivt.

I motion Sf293 begär Gustav Persson m.fl. ett tillkännagivande om att
personal och lönemedel bör kunna överföras från riksförsäkringsverket till
försäkringskassorna. Motionärerna anför att riksförsäkringsverkets främsta
uppgifter bör vara att utöva tillsyn över försäkringskassorna och utvärdera
socialförsäkringens verksamhet. All ärendehandläggning bör däremot ske
vid försäkringskassorna. Även annan verksamhet bör kunna överföras till
kassorna. Det bör enligt motionärerna vara en allmän strävan att göra
riksförsäkringsverket till en betydligt mindre central myndighet.

Utskottet instämmer i vad i propositionen anförts om ansvarsfördelningen
mellan riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. Enligt utskottets
mening är motionen i viss mån tillgodosedd genom den decentralisering till
försäkringskassorna som löpande genomförts och som, vilket framhålls i
propositionen, skall fortgå med oförminskad intensitet. Mot denna bakgrund
anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida med anledning av
motion Sf293 inte är erforderligt.

Medelsanvisning

Vad gäller regeringens förslag till medelsanvisning till anslaget B 1 Riksförsäkringsverket
har detta inte föranlett något motionsyrkande och utskottet
tillstyrker förslaget.

För försäkringskassornas förvaltningskostnader har medel beräknats i
enlighet med ett reducerat huvudförslag, där reducering inte görs på den del
av anslaget som avser lönekostnader. Försäkringskassornas personalkostnader
har beräknats till drygt 2,8 miljarder kronor. I detta belopp ingår ca 53
milj. kr. för volymökningar utöver vad som erfordras för handläggningen av
arbetsskadeärenden. Vidare har beräknats 40 milj. kr. för ökade administrationskostnader
till följd av nya reformer. Därvid har hänsyn även tagits till
ökade kostnader för den första etappen i den av regeringen i proposition
1988/89:69 föreslagna utbyggnaden av föräldraförsäkringen. Resurserna för
arbetsskadehandläggning förstärks genom att en tidigare engångsanvisning

1988/89:SfU10

på 46 milj. kr. permanentas och genom att ytterligare medel beräknas med
41,5 milj. kr. Av de medel som beräknats för försäkringskassorna finansieras
15 % över anslaget och resterande 85 % med socialavgifter från inkomsttitel
på statsbudgeten. För försäkringskassorna föreslår regeringen således ett
förslagsanslag under punkt B 2 på 513 milj. kr.

I motion Sf329 av Lars Werner m.fl. framhåller motionärerna att
försäkringskassornas möjligheter att uppehålla en hög servicenivå är av
avgörande betydelse för att vårt socialförsäkringssystem skall fungera.
Försäkringskassornas arbetsuppgifter har ständigt ökat under senare år och
personalen anser att en rimlig servicenivå inte längre kan uppehållas. Särskilt
besvärlig är situationen för arbetsskadehandläggningen men även inom
andra områden ökar belastningen. Den i propositionen föreslagna anslagsökningen
är därför helt otillräcklig. Motionärerna anser att riksförsäkringsverkets
bedömning av behovet av ökade resurser till försäkringskassorna är
väl underbyggd och för försäkringskassorna bör således beräknas medel med
ytterligare 90,6 milj. kr.

Utskottet konstaterar att försäkringskassorna enligt regeringens förslag
kommer att få ett kraftigt tillskott av medel för personalförstärkningar.
Tillskottet motsvarar dock inte i alla delar vad riksförsäkringsverket har
begärt. Vad gäller medel för arbetsskadehandläggningen har riksförsäkringsverket
i sin anslagsframställning begärt dels att få behålla den tidigare
engångsanvisningen om 46 milj. kr., dels att få ytterligare medel motsvarande
ca 500 årsarbetare. Regeringen har i propositionen föreslagit, förutom att
engångsanvisningen permanentas, att ytterligare medel beräknas med 41,5
milj. kr. motsvarande ca 237 årsarbetare. Utskottet har i sitt denna dag
avgivna betänkande 1988/89:SfUll om arbetsskadeförsäkringen konstaterat
att handläggningstiderna vid försäkringskassorna, som när det gäller ärenden
om arbetsskadesjukdomar uppgår till drygt tolv månader, är klart otillfredsställande.
Mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits i syfte att förbättra och
effektivisera handläggningen av arbetsskadeärenden har utskottet emellertid
ansett att utvecklingen bör avvaktas. Utskottet har därvid även beaktat att
försäkringskassorna under senare år har erhållit medel för en kraftig
utökning av antalet arbetsskadehandläggare. Vad gäller medelsberäkningen
för budgetåret 1989/90 för detta ändamål anser utskottet att det föreslagna
medelstillskottet får anses vara till fyllest. Vidare får regeringens förslag till
medelstilldelning i övrigt anses tillgodose försäkringskassornas behov.
Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag till medelsanvisning till
anslaget B 2 Allmänna försäkringskassor och avstyrker bifall till motion
Sf329.

Lokalkontorsnätet

Huvuddelen av den verksamhet inom försäkringskassorna som innebär
kontakt med de försäkrade i form av upptagande av ansökningar angående
olika försäkringsförmåner, information etc. bedrivs vid kassornas lokalkontor
samt vid filialexpeditioner som finns knutna till vissa lokalkontor. I varje
kommun finns minst ett lokalkontor. För närvarande finns det ca 430
lokalkontor och ett drygt trettiotal filialexpeditioner i landet.

1988/89:SfU 10

I propositionen anges att försäkringskassornas kontorsnät vid en genomförd
decentralisering bör ha en sådan förgrening att medborgarna i alla delar
av landet även fortsättningsvis kan erbjudas en god service. Vidare anges att
den framtida administrationen bör utmärkas av en organisation där personalen
kan utnyttja teknikstöd i syfte att medverka till god service och ökad
kvalitet i handläggningen av försäkringsärenden. Detta leder till slutsatsen
att en rimlig minsta storlek måste föreligga hos lokalkontoren och därmed
hos det befolkningsunderlag som kontoret skall betjäna. Sammanfattningsvis
måste således det framtida lokalkontorsnätet bygga på kontor som har
tillräcklig bärkraft att med kunnig personal och teknikstöd ge en god service i
i stort sett samtliga s.k. individinriktade ärenden. Dåvarande departementschefen
framhåller att det i glesbygder med långa avstånd och ringa
befolkningsunderlag kan behöva tas särskild hänsyn vid utformningen av
lokalkontorsnätet. Liksom hittills ankommer det på styrelsen för resp.
försäkringskassa att inom tilldelade ekonomiska resurser besluta om organisationen
och lokalkontoren inom kassans område. Samtidigt understryks
behovet av en helhetslösning på de problem som kan skönjas inom
socialförsäkringsadministrationen. En sådan helhetslösning innefattar åtgärder
för att effektivisera lokalkontorsstrukturen, utveckling av personalens
kompetens och åtgärder för att inrikta verksamheten mot försäkringens
centrala delar för att ge stadga, arbetsro och den rationella hantering av
försäkringen som kan begäras av socialförsäkringsadministrationen.

Karin Israelsson m.fl. begär i motion S015 yrkande 3 ett tillkännagivande
om att ytterligare indragningar av lokalkontor inte får ske. Motionärerna
påtalar de fördelar en handläggning vid lokalkontor kan ha. I arbetsskadeärenden
är t.ex. den lokala kännedomen en stor fördel och medför att
handläggningstiden i ärendena kan förkortas. Vidare förbättras kontakterna
mellan sjukvård, arbetsförmedling, socialtjänst och föräkringskassa när det
gäller rehabiliteringsarbetet. I motion Sf359 begär Sigge Godin m.fl. ett
tillkännagivande om vikten av ett vitt förgrenat kontorsnät för försäkringskassorna.
Motionärerna framhåller att ett sådant nät är av betydelse även för
försäkringskassornas roll i den framtida folkbokföringen.

Utskottet vill framhålla att den lokala förankringen, som är utmärkande
för försäkringskassorna, är av stor betydelse för socialförsäkringsadministrationen.
Det är därför viktigt att försäkringskassornas väl utbyggda lokalkontorsnät
bibehålls. För att ett lokalkontor skall fylla sin funktion måste det
dock ha förutsättningar att kunna erbjuda en god service. Utskottet vill
därför inte utesluta att det kan förekomma att ett kontor inte har de
förutsättningar som krävs. En indragning av kontoret bör dock inte komma
till stånd förrän olika alternativa lösningar noga har övervägts, t.ex. om
samverkan kan ske med andra offentliga inrättningar. I likhet med vad som
anförs i propositionen anser utskottet att det är vederbörande försäkringskassas
styrelse som i det enskilda fallet får ta ställning till lokalkontorsnätets
omfattning. Som anges i propositionen skall därvid särskild hänsyn tas i
glesbygder och enligt utskottets mening bör sådan hänsyn tas även när det
gäller övriga lokalkontor. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
riksdagen under hösten 1987 har fattat ett principbeslut om att huvudmannaskapet
för den löpande folkbokföringen den 1 juli 1991 skall föras över från

1988/89:SfU 10

pastorsämbetena till de lokala skattemyndigheterna samtidigt som de
allmänna försäkringskassorna ges en aktiv roll i folkbokföringsarbetet (prop.
1986/87:158, SkU 1987/88:2, rskr. 2). Av betydelse för detta beslut har bl.a.
varit försäkringskassornas lokala förankring med ett väl förgrenat kontorsnät
över hela landet och omfattande kontakter med allmänheten. En kommitté
har tillkallats för att lämna förslag till den närmare utformningen av
organisationen och till de åtgärder som behövs för genomförandet (dir.
1988:4). Utskottet utgår från att försäkringskassans styrelse vid utformningen
av lokalkontorsnätet även beaktar de synpunkter som från riksdagens sida
lagts på försäkringskassans roll i folkbokföringsarbetet. Försäkringskassans
styrelse har som tidigare angivits ansvaret för utformningen av lokalkontorsnätet,
men utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionerna Sf315
yrkande 3 och Sf359 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Socialförsäkringsnämnder

I försäkringskassan avgörs vissa ärenden av socialförsäkringsnämnd. Det
gäller bl.a. rätt till förtidspension, handikappersättning och vårdbidrag samt
flertalet beslut i arbetsskadeärenden. Vidare skall omprövningsbeslut i
sjukpenningärenden fattas av nämnd. Ärende avgörs efter föredragning av
tjänsteman hos försäkringskassan. I 18 kap. 6 § AFL anges att i varje
försäkringskassa skall finnas en eller flera socialförsäkringsnämnder. Regeringen
beslutar hur många socialförsäkringsnämnder som skall finnas i riket
och riksförsäkringsverket beslutar för varje försäkringskassa om antalet
nämnder i kassan. Riksförsäkringsverket har i bilaga till sin kungörelse
(RFFS 1986:15) med föreskrifter om socialförsäkringsnämnder i de allmänna
försäkringskassorna angivit det antal nämnder varje försäkringskassa skall
ha och vilket geografiskt område varje nämnds verksamhet skall omfatta. I
kungörelsen föreskrivs vidare att, om flera socialförsäkringsnämnder har
samma geografiska verksamhetsområde och ärendefördelningen inte framgår
av bilagan, skall försäkringskassans styrelse bestämma hur ärendena skall
fördelas mellan nämnderna. En socialförsäkringsnämnd skall enligt 18 kap.
20 § AFL bestå av ordförande och sex övriga ledamöter med sex suppleanter.
Nämnden är beslutsför då minst fyra ledamöter är närvarande.

I förvaltningslagen finns föreskrifter om jäv som i försäkringskassa gäller
för den som handlägger eller beslutar i ett ärende. I 11 § förvaltningslagen
föreskrivs sålunda att den som skall handlägga ett ärende är jävig bl.a. om
saken angår honom själv eller någon närstående, om han eller någon
närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som
kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång, vidare om han har
fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken. Handläggaren
är även jävig om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet, s.k. delikatessjäv. Den som
känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom skall
självmant ge det till känna.

Kenth Skårvik och Barbro Sandberg påpekar i motion Sf320 att hela
socialförsäkringsnämnden i vissa fall kan hamna i en jävssituation. Som

1988/89:SfU 10

exempel nämns fall då en av ledamöterna eller en föredragande ansöker om
en socialförsäkringsförmån. Motionärerna påpekar att det saknas möjlighet
att flytta ärenden till en annan socialförsäkringsnämnd. De begär en
utredning av frågan om åtgärder i dessa situationer. Riksförsäkringsverket
bör därefter få i uppdrag att utarbeta anvisningar om hur frågan skall kunna
hanteras.

Eftersom socialförsäkringsnämnden ärbeslutsför med endast fyra ledamöter
bör nämnden, enligt utskottets mening, i allmänhet kunna lösa ett
jävsproblem genom att den jävige inte deltar i beslutet. I de fall flera
socialförsäkringsnämnder har samma geografiska område kan vidare försäkringskassans
styrelse besluta att en annan nämnd för samma område skall
handlägga ärendet. Utskottet har noterat att riksförsäkringsverket i en
uppföljning under år 1988 av socialförsäkringsnämndernas arbete har gjort
en enkät till ledamöter i nämnderna, som bl.a. omfattade flera frågor om jäv
(RFV redovisar 1989:3). Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket även
i fortsättningen bevakar tillämpningen av jävsfrågorna i socialförsäkringsnämnderna.
Med hänsyn till det anförda är något uttalande från riksdagens
sida med anledning av motion Sf320 inte erforderligt.

Enligt 18 kap. 25 § AFL fastställs arvode och annan ersättning till ledamot
av socialförsäkringsnämnd av regeringen. I beslut den 30 juni 1988 har
finansdepartementet fastställt arvoden m.m. för vissa uppdrag inom socialdepartementets
verksamhetsområde under budgetåret 1988/89. I beslutet
anges att annan ledamot än ordförande samt suppleant i socialförsäkringsnämnd
erhåller arvode med 250 kr. för månad och 300 kr. för sammanträdesdag.
Vidare anges att en ledamot eller suppleant som är anställd hos stat elier
kommun eller hos annan arbetsgivare får ersättning för de avlöningsförmåner
som han går miste om när han är tjänstledig från sin anställning för att
fullgöra uppdraget.

I motion Sf213 påtalar Karin Israelsson att arvodesreglerna missgynnar de
ledamöter i socialförsäkringsnämnderna som är egna företagare. Den
nuvarande ersättningen motsvarar inte det verkliga inkomstbortfallet. För
att socialförsäkringsnämnderna även för framtiden skall kunna ges en bred
sammansättning bör det vara ekonomiskt möjligt för egenföretagare att
kunna delta, och motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda.

Till en början vill utskottet erinra om att utskottet vid behandlingen av
frågan om inrättande av socialförsäkringsnämnder framhöll att det är
värdefullt att även egenföretagarna får delta i socialförsäkringsnämndernas
arbete (se SfU 1985/86:12). Vad gäller ersättning för deras medverkan i
nämnderna konstaterar utskottet att egenföretagarna enligt regeringens
ovannämnda beslut endast har rätt till ett fast arvode per månad resp.
sammanträde. Utskottet vill i detta sammanhang nämna att ett delbetänkande
från förtroendeuppdragsutredningen för närvarande bereds inom regeringskansliet
som rör frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst till
kommunalt förtroendevalda. I delbetänkandet (Ds 1988:46) Pengar är inte
allt men ... har förtroendeuppdragsutredningen lämnat förslag till nya
ersättningsregler för kommunalt förtroendevalda. Reglerna föreslås träda i
kraft den 1 januari 1992. Förslaget innebär att kommunerna blir skyldiga att

1988/89:SfU10

ersätta de förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst som de går miste om
på grund av uppdraget. Inkomstförluster som vida överstiger vad som kan
betraktas som normalt skall dock inte ersättas. Utredningen har avstått från
att rekommendera något speciellt ersättningssystem men gett exempel på
olika tänkbara metoder. I förslaget har utredningen också försökt lösa
problemet med att ersätta egna företagare som visserligen drabbas av
inkomstförlust på grund av förtroendeuppdraget, men där det av olika skäl
kan vara svårt att beräkna förlusten. Till denna krets räknas jordbrukare,
hantverkare, konstnärer, privatpraktiserande läkare, advokater, köpmän
m.fl. En ersättningsform som utredningen i sådana fall visar på är en
schablonersättning baserad på medelinkomsten för t.ex. en industriarbetare
på orten, en viss sjukpenningklass eller ett schablonbelopp i kronor. Den
ersättningsberättigade inkomstförlusten får enligt förslaget avse all tid som
behövs för att ta sig mellan arbetsplatsen och förrättningslokalen och rimlig
ledighet i anslutning till sammanträden för dem som har obekväma arbetstider
eller säregna arbetsförhållanden i övrigt. I utredningen visas också på
möjligheten för en förtroendevald att välja mellan fast ersättning och
ersättning för faktisk förlorad arbetsinkomst. Som tidigare nämnts bereds
förslaget för närvarande inom regeringskansliet. Civildepartementet har
aviserat en proposition i frågan till den 31 mars 1989.

Utskottet anser att resultatet av ovannämnda beredning bör avvaktas och
att motion Sf213 därför inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Rehabiliteringsarbetet

Försäkringskassornas rehabiliteringsansvar regleras främst i 2 kap. 11 §
jämfört med 3 kap. 13 § AFL. Enligt dessa stadganden skall en försäkringskassa,
i de fall ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits för 90
dagar i följd eller då det annars föreligger skälig anledning till det, undersöka
om det föreligger behov av åtgärder som är ägnade att förkorta sjukdomstiden
eller att på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen
av den försäkrades arbetsförmåga. Om försäkringskassan finner att en sådan
åtgärd är erforderlig, skall kassan tillse att lämplig åtgärd vidtas. Riksförsäkringsverket
har i kungörelsen (RFFS 1979:1) om rehabiliteringsgrupper
m.m. hos allmän försäkringskassa, utfärdat föreskrifter om samarbete
mellan de olika rehabiliteringsaktörerna.

Under år 1985 tillkallade regeringen en kommitté för att göra en översyn
av sjukförsäkringens regler i syfte att åstadkomma en mera aktiv och
rehabiliteringsinriktad försäkring. Kommittén skulle bl.a. klarlägga ansvarsfrågorna
i rehabiliteringsarbetet och ta ställning till om försäkringskassorna
skall ges en mera aktiv och pådrivande roll. Kommittén, som antagit namnet
rehabiliteringsberedningen, har i november 1988 överlämnat betänkandet
(SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering - Samverkansmetoder
och rehabiliteringsinriktad ersättning m.m.

Rehabiliteringsberedningen föreslår i betänkandet att försäkringskassorna
bör ges ett ökat administrativt och samordnande ansvar för att rehabiliteringsarbetet
genomförs i varje enskilt fall. Försäkringskassan skall i det
enskilda fallet

1988/89:SfU 10

- tillse att rehabiliteringsbehovet klarläggs

- initiera rehabiliteringsåtgärder om så inte redan skett

- samordna rehabiliteringsåtgärderna

- tillse att rehabiliteringsplan upprättas och fullföljs

- följa upp rehabiliteringsplanen

- besluta om rehabiliteringsersättning

- tillse att åtgärder vidtas för en effektiv rehabilitering

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Försäkringskassornas roll i rehabiliteringsarbetet har föranlett flera motionsyrkanden.

I motion Sf237 yrkande 8 av Carl Bildt m.fl. framhåller motionärerna
vikten av en effektiv, samordnad rehabilitering. Samordningen är i dag
bristfällig och motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att de
allmänna försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt rehabiliteringsarbete.
Hans Rosengren m.fl. tar i motion SOOl yrkande 1 upp frågor
om rehabilitering vid arbetsskada. Motionärerna anser att det krävs ett nära
samspel mellan de individinriktade rehabiliteringsinsatserna och insatserna
på arbetsplatsen. Kostnaderna till följd av arbetsrelaterade skador och
sjukdomar belastar i dag flera olika parter såsom arbetsgivarna, sjukvårdshuvudmännen
och socialförsäkringen. Kostnaderna skulle minska om samordningen
av rehabiliteringsinsatserna ökar. De ekonomiska resurserna för
rehabilitering borde därför sammanföras. Motionärerna begär ett tillkännagivande
härom.

Bengt Kindbom och Gunilla André redogör i motion Sf342 för vilka
prioriteringar Skaraborgs läns landsting gör i hälso- och sjukvården. Bl.a. har
satsningar gjorts när det gäller den förebyggande hälsovården och rehabiliteringsarbetet.
Enligt motionärerna har Skaraborgsmodellen genom sin decentraliserade
organisation särskilda förutsättningar för sådant arbete.
Motionärerna anser därför att försäkringskassan i Skaraborgs län med sina
erfarenheter av rehabilitering och landstinget med den utbyggda primärvården
borde ges möjlighet att samverka i olika projekt för att uppnå bästa
resursutnyttjande. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

I motion Sf266 yrkande 1 föreslår Carl Bildt m.fl. att varje handikappad
bör erbjudas en kontaktperson vid försäkringskassan som ett led i försäkringskassans
roll som rehabiliteringsorgan. Målet måste vara att ge de
arbetshandikappade möjligheter till arbetsvillkor som så nära som möjligt
ansluter till dem som gäller på den reguljära arbetsmarknaden. Härigenom
kan antalet personer som förtidspensioneras minska.

Rehabiliteringsberedningen har i sitt betänkande lämnat förslag som rör
frågor som tas upp i motionerna. Utskottet anser att beredningen av
betänkandet bör avvaktas och motionerna Sf327 yrkande 8, Sf301 yrkande 1,
Sf342 och Sf266 yrkande 1 bör därför inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motion Sf315 yrkande 1 påtalar Karin Israelsson m.fl. att såväl
sjukkontrollen som rehabiliteringsinsatserna blir lidande av den ökade
arbetsbelastningen vid försäkringskassorna. Även felaktiga utbetalningar
blir följden. Motionärerna anser att varje försäkringskassa bör få anställa
den personal som krävs för att utföra de ålagda arbetsuppgifterna. Kostna -

1988/89:SfU10

derna för detta får belasta det statsbidrag som utgår för att täcka kostnaderna
för sjukpenning. I realiteten kommer detta konto dock ej att belastas
eftersom besparingar i försäkringssystemet kommer att göras genom att
kontroll och tidiga rehabiliteringsinsatser då kan göras i såväl långa som
korta sjukdomsfall. Om antalet sjukdagar minskas med två innebär detta
nämligen en besparing av 2 000 milj. kr. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om vad sålunda anförts.

Även i detta sammanhang är rehabiliteringsberedningens betänkande av
intresse. I betänkandet behandlas bl.a. möjligheten att använda sjukförsäkringens
anslag mer flexibelt. Beredningen anser att försäkringskassan bör få
disponera vissa medel för bl.a. förebyggande och uppsökande verksamhet
samt för olika utredningar. Varje försäkringskassa kan t.ex. varje år få ett
anslag för sådana insatser. Försäkringskassans styrelse bör besluta om hur
anslaget skall användas.

Med hänsyn till att förslaget nu är föremål för remissbehandling bör enligt
utskottets mening motion Sf315 yrkande 1 inte föranleda något uttalande
från riksdagens sida.

I motion Sf361 framhåller Marianne Stålberg och Gustav Persson att det är
angeläget att försäkringskassorna ökar sin aktivitet när det gäller förebyggande
och rehabiliterande verksamhet. Motionärerna påpekar att det förslag
till nytt ADB-system för socialförsäkringen som förbereds bygger på
inrättande av lokala sjukförsäkringsregister som inehåller all den information
som krävs för förebyggande och rehabiliterande åtgärder. Systemet kan
ge impulser till handläggarna utifrån en kombination av olika faktorer såsom
ålder, diagnos, yrke och sjukskrivningstid m.m. Det blir också möjligt att få
en bild av de arbetsplatser där arbetsskador är vanliga. Detta skapar
förutsättningar för samarbete mellan kassor, företagshälsovård och yrkesinspektionen
i syfte att vidta förebyggande åtgärder. Informationen skulle
även kunna utgöra ett värdefullt underlag för en eventuell differentiering av
exempelvis arbetsskadeavgiften. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om fördelarna med lokala sjukförsäkringsregister.

Möjligheten att inrätta datoriserade lokala sjukförsäkringsregister berörs i
propositionen i samband med frågan om utformningen av det framtida
ADB-stödet. I propositionen anförs att ADB-stödet på sikt bör inriktas mot
en struktur där registerhanteringen inom sjuk- och föräldraförsäkringen
förläggs lokalt. Därigenom skapas förutsättningar för att mera systematiskt
än hittills sammanställa information om sjukfrånvaron och dess orsaker.
Detta ger i sin tur ökade möjligheter att komma till rätta med de ökande
utgifterna för sjukfrånvaron.

Frågan om datorisering av lokala sjukförsäkringsregister behandlas även
av rehabiliteringsberedningen. Beredningen påpekar inledningsvis att försäkringskassorna
redan i dag har betydande kunskaper om vad som inom det
egna kassaområdet är orsakerna till långa sjukskrivningar. Beredningen
anger att ett statistiksystem av den typ som prövats inom ramen för FAS 90
med uppgifter om bl.a. arbetsställe, yrke, diagnos, sjukskrivningsförhållanden
m.m. kan ge upplysning om diagnosrelaterade kostnader som härrör från
sjukvård men också från försäkringskassans insatser. Systemet kan även
fungera som larmsystem när en viss diagnos är överrepresenterad inom ett

1988/89:SfU 10

yrke, på visst arbetsställe eller vid en viss typ av exposition. Beredningen
anför vidare att ett sådant statistiksystem bl.a. kan ge underlag för
sjukvårdens planering, ge förutsättningar för förebyggande insatser i arbetsmiljö
m.m. samt ge vägledning för prioritering av åtgärder i rehabiliteringsarbetet.
Vidare bör ett sådant lokalt statistiksystem innebära att varje
vårdcental får information från försäkringskassan om de sjukskrivningar
läkaren genererar, t.ex. i form av antal sjukdagar, genomsnittlig sjukskrivningstid,
information om långa sjukfall samt försäkringens kostnad för de
aktuella sjukfallen.

Med det anförda, och då rehabiliteringsberedningens förslag nu är föremål
för remissbehandling, anser utskottet att motion SÖ61 inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motion Sf301 yrkande 2 anför Hans Rosengren m.fl. att det vore
värdefullt om en försöksverksamhet avseende rehabilitering inom belastningsskadeområdet
snarast initierades och kombinerades med forskningsoch
utvecklingsinsatser. Särskilt viktigt är det att studera effekterna av tidiga
rehabiliterings- och behandlingsinsatser ur ett helhetsperspektiv. Även
uppföljningar av resultaten är viktigt. Forskningen skall syfta till att få fram
nya effektiva utrednings- och behandlingsmodeller samt att visa de ekonomiska
fördelarna med tidigt insatta åtgärder. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.

Även forskningsfrågor behandlas av rehabiliteringsberedningen i det
angivna betänkandet. Beredningen redovisar vilka myndigheter och forskningsorgan
som finns på rehabiliteringsområdet och vilka projekt som är
aktuella i sammanhanget. Beredningen anser att ett klart behov föreligger av
att forskningsprojekt och deras resultat redovisas sammanfattat, systematiskt
och kontinuerligt så att de blir tillgängliga inte bara för forskare utan
även för användare av olika slag. Beredningen konstaterar att någon sådan
redovisning för närvarande inte finns och föreslår därför åtgärder.

Utskottet anser att beredningen av rehabiliteringsberedningens förslag
bör avvaktas även i denna del. Motion Sf301 yrkande 2 bör därför avslås.

Övriga frågor

Enligt uppbördslagen är arbetsgivare skyldig att vid utbetalning av bl.a.
pension göra avdrag för kvarstående skatt för föregående år. Fr.o.m.
pensionsutbetalningen i januari t.o.m. utbetalningen i mars månad skall
avdrag göras vid varje tillfälle med en tredjedel av kvarskatten.

I samband med pensionsutbetalningarna för november och december 1988
angav riksförsäkringsverket på utbetalningsbeskeden att avdrag för kvarstående
skatt skulle komma att göras om pensionären inte senast den 10
december 1988 själv hade betalat in skatten.

I motion Sf303 av Hans Nyhage kritiserar motionären riksförsäkringsverkets
rutiner rörande avdrag för kvarstående skatt. Motionären anser att en
pensionär bör ha samma rätt som en löntagare att slippa avdrag för kvarskatt
om han själv betalar in skatten senast den 31 december. Om det inte är
tekniskt möjligt att fristen sätts till den 31 december bör riksförsäkringsverket
i stället göra kvarskatteavdrag först fr.o.m. februari månad. Motionären

1988/89:SfU 10

begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har förståelse för att den pensionär som först en bit in i december
månad och i många fall efter den 10 december fick sin slutliga skattsedel var
missnöjd med den tidsfrist som riksförsäkringsverket hade angivit för
inbetalning av kvarskatten. Vid det senaste årsskiftet skulle riksförsäkringsverkets
pensionsdatabas uppdateras med uppgifter om betald kvarstående
skatt natten efter den 23 december 1988. Utskottet har erfarit att en
pensionär, som själv betalade in sin kvarstående skatt, inte behövde
vidkännas kvarskatteavdrag på januaripensionen om vederbörande senast
den 23 december 1988 visade upp kvitto på inbetalningen vid försäkringskassan.
Utskottet anser att denna möjlighet att göra egen inbetalning av
kvarskatten t.o.m. den 23 december 1988 tillgodoser den enskildes intressen
så långt det är möjligt. Vad gäller motionärens förslag att avdrag för
kvarstående skatt skall göras först vid februariutbetalningen vill utskottet
erinra om att enligt kungörelse (1968:97) om skatteavdrag i vissa fall från
folkpension m.m. får kvarstående skatt, under förutsättning att skatten kan
betalas in senast vid den tidpunkt som riksskatteverket bestämmer, dras från
pension vid utbetalningstillfällena i februari, mars och april. Denna bestämmelse
gäller fr.o.m. den 1 januari 1987. Utskottet har erfarit att riksförsäkringsverket
under en tid har prövat att förskjuta kvarskatteavdraget en
månad men att detta inte fallit väl ut. En förskjutning förutsätter även att
riksskatteverket medger att skatten får inlevereras vid senare tidpunkt.
Någon dispens i detta avseende finns för närvarande inte. Utskottet anser
mot denna bakgrund att det varken är lämpligt eller möjligt att förskjuta
kvarskatteavdraget på sätt motionären föreslår.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf303.

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år
fastställer skattemyndigheten storleken av pensionsgrundande inkomst för
varje försäkrad. Försäkringskassan tillgodoräknar därefter försäkrad pensionspoäng
för varje år sådan inkomst har fastställts. Tilläggspensionen i
form av ålderspension beräknas sedermera i princip på medeltalet av de
femton högsta pensionspoängtalen. Storleken av den utgående pensionen
påverkas även av andra faktorer såsom om vederbörande inte har tillgodoräknats
pensionspoäng för minst 30 år, inberäknat s.k. vårdår.

I motion Sf231 av Ewa Hedkvist Petersen och Monica Öhman föreslås att
den enskildes aktuella pensionspoäng årligen skall redovisas på den slutliga
skattsedeln. Detta skulle underlätta för den enskilde att i tid planera sin
ekonomiska situation. Av samma skäl anser Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. i
motion Sf300 att det på den slutliga skattsedeln skall finnas uppgift om
vederbörandes pensionspoäng samt uppgift om högsta medelpoäng.

Som ovan nämnts är storleken av pensionen beroende av många olika
faktorer. Utskottet är därför tveksamt till värdet av en löpande uppgift om
vederbörandes pensionspoäng. Som utskottet framhållit vid behandling av
frågan under föregående riksmöte (se SfU 1988/89:19) har alla försäkrade
möjlighet att vända sig till försäkringskassan för att få ett preliminärt besked
om den framtida pensionens storlek. Utskottet vill även erinra om att
riksförsäkringsverket sedan några år tillbaka sänder ut individuell information
till försäkrade i vissa åldersgrupper om intjänade pensionspoäng, den

1988/89:SfU10

framtida pensionens storlek m.m. Under kommande år avser riksförsäkringsverket
att sända sådan information till försäkrade som fyller 50, 55, 60
eller 63 år. Mot bakgrund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet
motionerna Sf231 och Sf300.

I motion Sf220 av Britta Bjelle tar motionären upp frågan om de olika
rabatter pensionärer kan få. Motionären påpekar att en ålderspensionär med
ett vanligt ID-kort kan styrka sin pensionsålder, medan sjuk- och förtidspensionärer
måste uppvisa själva beslutet om pension där även pensionsbelopp
m.m. anges. Motionären anser att ett särskilt pensionsbevis borde utfärdas
automatiskt för dessa grupper. En enkel lösning kunde vara att nedre delen
av pensionsbeslutet innehöll vissa uppgifter som kunde avskiljas som en
talong. Motionären begär ett tillkännagivande i frågan.

Utskottet har erfarit att försäkringskassorna på begäran utfärdar pensionsbevis
avsett att uppvisas vid SJ. Detta görs i enlighet med ett avtal med SJ,
och SJ ersätter försäkringskassan för detta arbete. I fråga om ett mer
generellt pensionsbevis förutsätter utskottet att riksförsäkringsverket inom
det löpande arbetet överväger den ur olika aspekter lämpligaste utformningen
av pensionsbesluten. Något uttalande från riksdagens sida är emellertid
inte nödvändigt med anledning av motion Sf220.

I motion Sf224 yrkande 2 av Görel Thurdin m.fl. anför motionärerna att
det är viktigt att människor får en riktig information när de har problem med
svåra sjukdomar i familjen. Motionärerna anser därför att det är angeläget
att socialdepartementet tar initiativ till en utökad information i frågor som
rör samhällets trygghetssystem för dessa grupper. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.

Det ankommer på riksförsäkringsverket och försäkringskassorna att se till
att allmänheten får en tillfredsställande service och information om trygghetsanordningarna.
Enligt utskottets uppfattning är den omfattande information
som lämnas av hög kvalitet. Motion Sf224 yrkande 2 bör därför
inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvarsfördelningen mellan riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf293,

2. beträffande anslag till riksförsäkringsverket

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100, bil. 7, punkt B 1
till Riksförsäkringsverket för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 400 724 000 kr.,

3. beträffande anslag till allmänna försäkringskassor

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100, bil. 7, punkt B 2
och med avslag på motion 1988/89:Sf329 till Allmänna försäkringskassor
för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 513 000 000
kr.,

1988/89:SfU10

4. beträffande försäkringskassornas kontorsnät

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf315 yrkande 3 och 1988/
89:Sf359,

5. beträffande jävssituation

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf320,

6. beträffande arvodering av ledamöter i socialförsäkringsnämnd
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf213,

7. beträffande försäkringskassornas rehabiliteringsarbete

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf237 yrkande 8, 1988/
89:Sf301 yrkande 1, 1988/89:Sf342 och 1988/89:Sf266 yrkande 1,

8. beträffande sjukförsäkringsanslaget

att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf315 yrkande 1,

9. beträffande lokala sjukförsäkringsregister
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf361,

10. beträffande forskning på rehabiliteringsområdet
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf301 yrkande 2,

11. beträffande inbetalning av kvarskatt
att riksdagen avslår motion 1988/89: Sf303,

12. beträffande pensionspoäng på skattsedeln

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Sf231 och 1988/89:Sf300,

13. beträffande pensionsbevis för förtidspensionär
att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf220,

14. beträffande information till kroniskt sjuka

att riksdagen avslår motion 1988/89:Sf224 yrkande 2.

Stockholm den 21 mars 1989
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m). Börje Nilsson (s). Karin
Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson
(s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro
Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margö Ingvardsson (vpk). Ragnhild
Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Maria
Leissner (fp).

Reservationer

1. Anslag till allmänna försäkringskassor (mom. 3)

Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ”motion Sf329.” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att försäkringskassornas arbetsuppgifter under

1988/89:SfU10

senare år ständigt har ökat. Särskilt besvärlig är situationen när det gäller
handläggningen av arbetsskadeärenden, men även när det gäller utbetalning
av sjukersättning är handläggningstiderna orimligt långa. På grund av den
stora arbetsbelastningen har försäkringskassans möjlighet att kontrollera
utbetalda belopp minskat. För att försäkringskassorna skall kunna uppehålla
en hög servicenivå anser utskottet att försäkringskassorna bör tillföras mer
medel än vad som föreslås i propositionen. Enligt utskottets mening är
riksförsäkringsverkets bedömning av behovet av ökade resurser väl underbyggd,
och för försäkringskassorna bör därför i enlighet med vad som anförs i
motion Sf329 beräknas ytterligare 90,6 milj. kr. Riksdagen bör således till
Allmänna försäkringskassor anvisa ett förslagsanslag av 603 600 000 kr.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande anslag till allmänna försäkringskassor
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf329 och med anledning
av proposition 1988/89:100, bil. 7, punkt B 2 till Allmänna försäkringskassor
för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på
603 600 000 kr.,

2. Arvodering av ledamöter i socialförsäkringsnämnd
(mom. 6)

Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c). Margit Gennser (m), Hans Dau
(m) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Till en” och på
s. 9 slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de ledamöter i försäkringskassornas socialförsäkringsnämnder
som är egenföretagare inte erhåller samma ekonomiska
kompensation för sitt uppdrag som övriga ledamöter. Enligt utskottets
mening är det viktigt att nämnderna får en så bred sammansättning som
möjligt, och som utskottet tidigare har framhållit är det värdefullt att även
egenföretagarna deltar i nämndernas arbete. För att detta skall bli möjligt
måste dock även en egenföretagare få ersättning för sitt inkomstbortfall. Vad
utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf213 ges regeringen till
känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande arvodering av ledamöter i socialförsäkringsnämnd
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf213 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Försäkringskassornas rehabiliteringsarbete (mom. 7)

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Rehabiliteringsberedningen
har” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande
lydelse:

I dag är många samhällsorgan engagerade i rehabiliteringsarbetet. Eftersom
samordningen ofta är bristfällig försenas rehabiliteringen, vilket leder

1988/89 :SfU 10

till långa sjukskrivningar och minskar patientens motivation för rehabilitering.
För att effektivisera rehabilitering bör försäkringskassan enligt utskottets
mening ges en samordnande roll i rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser
vidare att varje arbetshandikappad person bör få en särskild kontaktperson
vid försäkringskassan när det gäller rehabiliteringen. Vad sålunda anförts
bör riksdagen med bifall till motionerna Sf237 yrkande 8 och Sf266 yrkande 1
ge regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande försäkringskassornas rehabiliteringsarbete

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89 :Sf237 yrkande 8 och
1988/89:Sf266 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1988/
89:Sf301 yrkande 1 och 1988/89:Sf342 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

4. Sjukförsäkringsanslaget (mom. 8)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Även i” och
slutar med ”riksdagens sida.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att försäkringskassornas arbetsuppgifter ständigt
har ökat under senare år. Handläggningstiderna för utbetalning av sjukersättning
och andra förmåner är orimligt långa. Försäkringskassans möjligheter
att göra sjukkontroll har minskat. Utskottet anser att försäkringskassorna
för att kunna uppehålla en hög servicenivå skall få anställa den personal som
man behöver för att utföra de ålagda arbetsuppgifterna. Kostnaderna för
detta bör få belasta det statsbidrag som utgår för kostnaderna för sjukförsäkringen.
Eftersom försäkringskassorna då får möjlighet att göra kontroll av
systemet och därigenom tidigt kan sätta in rehabiliteringsinsatser kommer
kostnaderna för sjukförsäkringen att minska. Härigenom finansieras försäkringskassornas
personalförstärkningar. Med bifall till motion Sf315 yrkande
1 bör detta ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

8. beträffande sjukförsäkringsanslaget

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Sf315 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Arvodering av ledamöter i socialförsäkringsnämnd
Ragnhild Pohanka (mp) anför:

De ledamöter i försäkringskassornas socialförsäkringsnämnder som är
egenföretagare erhåller i dag inte samma ekonomiska kompensation för sitt
uppdrag som övriga ledamöter. Jag anser att det är viktigt att nämnderna får
en så bred sammansättning som möjligt, och även egenföretagare bör därför

1988/89:SfU 10

få ersättning för sitt verkliga inkomstbortfall. Med hänsyn till att frågan om
ersättning för förlorad arbetsförtjänst till kommunalt förtroendevalda för
närvarande bereds inom regeringskansliet avstår jag dock från att yrka bifall
till motion Sf213.

1988/89 :SfU 10