Socialutskottets betänkande
1988/89:SoU9

Ny smittskyddslag

1988/89

SoU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1988/89:5 Ny smittskyddslag
m.m. jämte de motioner som väckts med anledning av propositionen.

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till ny smittskyddslag
med viss ändring. Vidare tillstyrker utskottet förslagen till lag om undersökning
beträffande H I V-smitta i brottmål och om ändring i sekretesslagen.

I betänkandet behandlas en motion (fp) vari yrkas att sjukdomen ulcus
molle skall inkluderas bland de smittsamma sjukdomar som betraktas som
samhällsfarliga. Utskottet uttalar att det finns skäl att upprätthålla kontrollen
över sjukdomens utbredning. Med anledning av motionen föreslår utskottet
att ulcus molle — mjuk schanker — förs in i bilagan till lagen bland
andra anmälningpliktiga sjukdomar än samhällsfarliga.

Övriga motionsyrkanden avstyrks, däribland ett motionsyrkande (vpk)
om införande av fullständig anonymitet vid HIV-test, dvs. även sedan en
person konstaterats vara smittad. Utskottet vidhåller uppfattningen att en
fullständig anonymitet vid HIV-test skulle rubba grunderna för smittskyddslagens
tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket
svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland
synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patienter
möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom
undandra sig lagens åtgärder. Utskottets fp- och vpk-ledamöter reserverar
sig till förmån för motionsyrkandet.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig till förmån för motionsyrkanden
(m) om att tvångsisolering skall kunna ske även vid icke landstingskommunal
sjukhus, att vård och behandling hos privatpraktiserande läkare skall
vara kostnadsfri, att staten skall ha ett särskilt ekonomiskt ansvar för smittskyddet
samt att en översyn skall göras av brottsbalken.

Mot beslutet att en tvångsisolerad har rätt att när som helst begära att
tvångsisoleringen skall upphöra reserverar sig utskottets c-ledamöter. Samma
ledamöter reserverar sig även till förmån för ett motionsyrkande (c) om
en uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till den nya
smittskyddslagen.

Utskottets vpk-ledamot reserverar sig slutligen till förmån för ett yrkande 1

1 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 9

(vpk) att den totala kostnaden för smittskyddet inom landstingen skall täck- 1988/89 :SoU9
as av statsbidrag.

Propositionen

I proposition 1988/89:5 hemställer regeringen (socialdepartementet) att
riksdagen antar de av lagrådet granskade förslagen till

1. smittskyddslag,

2. lag om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) med vidtagna ändringar.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

1988/89:So5 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
att ulcus molle inkluderas bland de smittsamma sjukdomar som skall
betraktas som samhällsfarliga.

1988/89:So6 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger möjlighet till anonymitet
även vid positivt HIV-test,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den totala
kostnaden för smittskyddet inom landstingen skall täckas av statsbidrag.

1988/89:So7 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 38 § i det till propositionen
fogade förslaget till smittskyddslag: 38 § Länsrätten skall för

smittspridning. Tvångsisolering skall ske på sjukhus.,

2. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 63 § i det till propositionen
fogade förslaget till smittskyddslag: 63 § All undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig
sjukdom skall vara gratis för patienten om åtgärderna utförs inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården eller av en privat verksam
läkare, om denne är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring.De läkemedel för patienten. Bestämmelserna
i allmän försäkring.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens ansvar för ekonomiskt stöd till särskilt utsatta landsting
och kommuner när samhällsfarliga sjukdomar med explosivt spridningsförlopp
uppträder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av brottsbalken mot bakgrund av att
smittskyddslagen inte kommer att innehålla några straffbestämmelser.

1988/89:So8 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de samhällsfarliga sjukdomarna skall uppräknas
i lagtexten,

2. att riksdagen beslutar att ”samhällsfarlig sjukdom” skall kunna tas bort
från listan om sjukdomen ändrar karaktär till det bättre,

3. att riksdagen beslutar att den smittade inte skall ha någon absolut
skyldighet att på eget initiativ söka läkare om han tror att han lider av en
samhällsfarlig sjukdom utan först efter anmodan av smittskyddsläkare,

4. att riksdagen beslutar att ingen skall kunna tvångsisoleras utan beslut
av domstol,

5. att riksdagen beslutar att beslut om förlängd tvångsisolering skall kunna
överklagas till länsrätten,

6. att riksdagen beslutar att smittspårning skall kunna ske med största
möjliga hänsyn till de inblandades integritet.

1988/89:So9 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfördelningen
mellan smittskyddsläkare och MHN med avseende på LL 21 § och
nya smittskyddslagens 9 §.

1988/89:SolO av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till
smittskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande smittskyddsläkarens möjlighet att få tillgång till adekvat
information för t.ex. smittspårning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av samordning av informationsarbetet kring smittspridning
och smittskydd på den centrala nivån samt centralt — lokalt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande tillämpningen av bestämmelserna om tvångsisolerads
rätt att begära att tvångsisoleringen skall upphöra,

5. att riksdagen beslutar att ändra 45 § i den nya smittskyddslagen i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Propositionsförslaget i huvuddrag

I propositionen föreslås att 1968 års smittskyddslag ersätts av en ny smittskyddslag,
som i princip skall omfatta alla smittsamma sjukdomar som
sprids bland människor. De flesta bestämmelserna gäller dock endast de
allvarliga smittsamma sjukdomarna, vilka i lagen benämns samhällsfarliga
sjukdomar. Bland dessa finns både sjukdomar som är sexuellt överförbara
och sjukdomar som sprids på annat sätt. Den hittillsvarande generella särregleringen
för de veneriska sjukdomarna försvinner således. Anmälan
skall göras till ansvariga myndigheter när det inträffar ett fall av smitta i en
samhällsfarlig sjukdom eller i en annan särskilt angiven sjukdom. Sjukdomar
som skall anmälas kallas anmälningspliktiga sjukdomar. Vilka smittsamma
sjukdomar som skall anses vara samhällsfarliga samt vilka ytterliga -

1988/89:SoU9

3

re sjukdomar som bör vara anmälningspliktiga, anges i en bilaga till smittskyddslagen.
Det blir således riksdagen som beslutar om lagens tillämplighet
på varje sådan sjukdom vid vilken bl.a. tvångsåtgärder kan komma att
tillgripas.

När det gäller ansvarsfördelningen inom smittskyddet föreslås att landstingskommunen
och kommunerna skall dela på ansvaret på det sättet att
landstingskommunen svarar för de personinriktade åtgärderna, medan
kommunen svarar för de objektinriktade åtgärderna.

Inom landstingskommunen skall en särskild myndighet, smittskyddsläkaren,
leda smittskyddet. Smittskyddsläkaren har förebyggande, samordnande
och övervakande uppgifter samt rena myndighetsuppgifter.

För den enskilde gäller att var och en som har anledning anta att han har
smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka
läkare för provtagning och annan undersökning. Han är vidare skyldig att
följa de förhållningsregler som läkare meddelar honom. Om någon har
smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall han också lämna läkare de uppgifter
denne kan behöva för att kunna företa smittspårning.

Varje läkare som har kompetens för uppgiften och inte är förhindrad att
utföra den, är skyldig att undersöka och behandla patienter vid samhällsfarlig
sjukdom. Om en läkare konstaterar att någon har smittats av en anmälningspliktig
sjukdom skall han anmäla detta till smittskyddsläkaren
och statens bakteriologiska laboratorium samt beträffande vissa sjukdomar
även till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Undersöknings- och behandlingsskyldigheten
gäller dock inte en privat verksam läkare som inte är
ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.

Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om tvångsåtgärder,
nämligen tvångsundersökning, tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering.
Tvångsbehandling får däremot inte förekomma.

Någon särskild straffbestämmelse för den som sprider smitta finns inte i
den nya lagen.

Socialstyrelsen skall svara för tillsynen över smittskyddet i landet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

I propositionen föreslås dessutom en ny lag om undersökning beträffande
HIV-smitta i brottmål. I lagen stadgas att den som blivit utsatt för ett
brott, varigenom HIV-smitta kan ha överförts, skall kunna få till stånd en
undersökning av den som är skäligen misstänkt för brottet för att utröna om
denne är smittad av HIV. I första hand skall möjlighet till sådan undersökning
finnas vid sexualbrott. Undersökning skall emellertid även kunna ske
vid andra brott, om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras
att infektion av HIV har överförts genom brottet.

Slutligen föreslås i propositionen en konsekvensändring i sekretesslagen
med anledning av att underrättelseskyldighet till målsäganden föreskrivs i
lagen om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål.

Sjukdomarna i smittskyddslagen

1988/89:SoU9

I motion So8 av Anita Stenberg mfl. (mp) hemställs att riksdagen beslutar att
de samhällsfarliga sjukdomarna uppräknas i lagtexten (yrkande 1) och att

4

”samhällsfarlig sjukdom” skall kunna tas bort från listan om sjukdomen 1988/89:SoU9
ändrar karaktär till det bättre (yrkande 2). Motionärerna vill att de samhällsfarliga
sjukdomarna skall uppräknas i lagtexten eftersom tvångsåtgärder
kan tillgripas mot den enskilde, och då skall riksdagen ha beslutat vid vilken
sjukdom detta kan bli aktuellt.

Enligt den nu gällande smittskyddslagen (1968:231) bestämmer regeringen
vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och veneriska
sjukdomar. I propositionen framhålls (s. 35 f.) att en smittskyddslag
med nödvändighet måste tillhandahålla medel som kan innebära intrång i
de enskilda människornas personliga förhållanden och att i enstaka fall
detta kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes integritet. Enligt
departementschefens mening är det av rättssäkerhetsskäl av stor vikt att
lagens tillämplighet beträffande en viss sjukdom inte kan ifrågasättas, och
därför föreslås i propositionen att de smittsamma sjukdomar som skall
betraktas som samhällsfarliga anges genom en uppräkning i lagen. Praktiskt
har detta lösts genom att uppräkningen fogats som en bilaga till lagen.

Utskottet delar uppfattningen att tillämpligheten av en tvångslagstiftning
måste vara oantastlig ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är därför en stor fördel
att lagens tillämplighet på varje sådan sjukdom vid vilken tvångsåtgärder
kan komma att tillgripas har prövats av riksdagen. Det är mot denna bakgrund
också naturligt att riksdagen tar ställning till frågan om en sjukdom
inte längre skall anses samhällsfarlig eller anmälningspliktig. Utskottet tillstyrker
således propositionens förslag i denna del. Motion So8 (mp) är
genom propositionens förslag tillgodosedd i behandlade delar (yrkandena
1 och 2) och avstyrks.

I motion So5 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) hemställs att ulcus molle inkluderas
bland de smittsamma sjukdomar som skall betraktas som samhällsfarliga.

Ulcus molle — mjuk schanker — hänförs enligt 6 § nu gällande smittskyddskungörelse
(1968:234) till de veneriska sjukdomarna och är således
även anmälningspliktig. I det behandlade förslaget till ny smittskyddslag
finns sjukdomen inte längre med vare sig bland de samhällsfarliga sjukdomarna
eller bland andra anmälningspliktiga sjukdomar.

Sjukdomen ulcus molle är i dag sällsynt i Sverige. Den kan enligt vad
utskottet inhämtat inte anses utgöra ett så allvarligt hot mot befolkningens
hälsotillstånd att den bör betecknas som samhällsfarlig. Enligt utskottets
mening finns däremot skäl att upprätthålla kontrollen över sjukdomens
utbredning. Denna bör därför föras in under 2.1 i bilagan till lagförslaget
bland andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga. Utskottet
förordar sålunda med anledning av motion So5 (fp) att bilagan till lagförslaget
ges den lydelse som framgår av bilaga 2 till betänkandet.

Ansvaret för smittskyddet

I motion So9 av Margareta Fogelberg (fp) yrkas att riksdagen ger regeringen
till känna vad som anförts om ansvarsfördelningen mellan smittskyddslä -

5

kare och miljö- och hälsoskyddsnämnd med avseende på livsmedelslagen
21 § och nya smittskyddslagens 9 §.

Motionären anför att i lagförslagets 9 § sägs att miljö- och hälsoskyddsnämnderna
skall vidta åtgärder för att undvika smittspridning bl.a. via livsmedel.
Här uppstår enligt motionären sannolikt ett problem, om en person i
livsmedelsbranschen konstateras lida av en mag-tarmbunden allmänfarlig
sjukdom, vars smittämne kan antas göra livsmedel otjänligt. Miljö-och hälsoskyddsnämnden
kan enligt livsmedelslagens (LL) 21 § förbjuda en person,
som har eller kan antas ha sjukdom som kan göra livsmedel otjänligt
som människoföda, att vara i arbete. Enligt förslaget till ny smittskyddslag
skall smittskyddsläkaren bestämma om vederbörande skall gå i arbete eller
ej. Enligt motionärens mening är ansvarsfördelningen på denna punkt
oklar i den föreslagna lagen, och det vore önskvärt om det av den nya lagen
klart framgick vems beslut som skall gälla.

Ansvaret för smittskyddet skall enligt propositionen delas mellan landstingskommunen
och kommunerna på det sättet att landstingskommunen
svarar för de personinriktade åtgärderna medan kommunen svarar för de
objektinriktade åtgärderna. Kommunernas miljö-och hälsoskyddsnämnder
skall således vidta åtgärder vid smittspridning från livsmedel, vattentäkter,
avloppsvatten, ventilationsanläggningar och liknande smittkällor
samt i vissa fall från djur. Nämnden måste i detta sammanhang bedriva den
smittspårning som är nödvändig för att kunna finna den aktuella smittkällan.

Det av motionären berörda problemet har uppmärksammats i propositionen,
och departementschefen uttalar med anledning härav att det är otillfredsställande
att situationer kan uppkomma då två olika organ, vilka båda
har uppgifter inom smittskyddet, i ett enskilt fall av smitta kan ha olika
uppfattningar om behovet av att avstänga en person från arbete och att
sådana situationer så långt möjligt bör förebyggas. Departementschefen
fortsätter (s. 41):

Genom att miljö- och hälsoskyddsnämnderna även framgent skall vidta
åtgärder mot smittkällor i miljön finns det ett generellt behov av att samordna
nämndens och främst smittskyddsläkarens verksamhet. Mot denna bakgrund
föreslår jag att miljö- och hälsoskyddsnämnden regelmässigt skall
informera smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse
för hans verksamhet och samråda med honom inför beslut och andra viktigare
åtgärder som berör smittskyddet. På detta sätt anser jag att förutsättningarna
förbättras för ett harmoniskt och nära samarbete mellan nämnden
och smittskyddsläkaren.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är olyckligt om lagstiftningen
på smitt- och hälsoskyddsområdena är utformad på ett sådant sätt,
att det kan uppstå konkurrens om vilka bestämmelser som skall tillämpas.
Utskottet konstaterar, att det inte är uteslutet att det i något fall kan uppstå
problem i de situationer motionären angivit. Som framgår av det ovan redovisade
har frågan om ansvarsfördelning och samarbete mellan smittskyddsläkaren
och miljö-och hälsoskyddsnämnden också behandlats i propositionen.
För att verksamheten skall bedrivas på bästa sätt föreslås således att

1988/89:SoU9

6

miljö-och hälsoskyddsnämnden regelmässigt skall informera smittskyddsläkaren
om iakttagelser som kan vara av betydelse för hans verksamhet och
samråda med honom inför beslut och andra viktigare åtgärder som berör
smittskyddet. Utskottet delar departementschefens uppfattning att förutsättningarna
för ett harmoniskt och nära samarbete mellan nämnden och
smittskyddsläkaren härigenom har givits. Utskottet förutsätter att också
smittskyddsläkaren vid behov lämnar miljö- och hälsoskyddsnämnderna
den information nämnderna kan behöva. Enligt utskottets mening föreligger
mot bakgrund av det ovan redovisade inget behov av något uttalande
från riksdagen i denna fråga. Motion So9 (fp) avstyrks.

Smittskyddsläkarens befogenheter

1 motion SoIO av Rosa Östh m.Jl. (c) anförs att för att smittskyddsläkaren
effektivt skall kunna fullgöra sin uppgift är det viktigt att denne får tillgång
till adekvat information för t.ex. smittspårning. Motionärerna framhåller
att när det gäller sexuellt överförda sjukdomar är uppgiftslämnandet i normalfallet
begränsat därför att uppgifterna bedöms som känsliga. Enligt motionärernas
mening är det viktigt att riksdagen tydliggör att smittskyddsläkaren
på egen begäran också har rätt att ta del av samtliga uppgifter, som
han bedömer vara nödvändiga för smittskyddsarbetet (yrkande 2).

1 propositionen anförs (s. 44) att smittskyddsorganisationen i landstingskommunen
skall utformas så att det i varje landstingskommun skall finnas
en smittskyddsläkare som under hälso- och sjukvårdsnämnden planerar,
organiserar och leder smittskyddet i landstingsområdet. Smittskyddsläkaren
skall verka för samordning och likformighet av smittskyddet inom
landstingsområdet samt fortlöpande följa smittskyddssituationen i landstingskommunen.
Han skall också verka för att förebyggande åtgärder vidtas
för att hindra eller begränsa att smittsamma sjukdomar sprids. Han skall
biträda miljö- och hälsoskyddsnämnderna, läkare och andra som är verksamma
inom smittskyddet i deras smittskyddsarbete. Vidare skall han svara
för samverkan med miljö- och hälsoskyddsnämnderna samt med behandlande
läkare och andra som bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet.
Han skall lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor
samt i erforderlig omfattning undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal
och hälsoskyddspersonal i sådana frågor. Han skall ha rätt att
besluta om tvångsåtgärder mot enskilda.

1 propositionen föreslås vidare att smittskyddsläkaren skall få rätt att få
upplysningar från och få del av uppgifter i handlingar hos miljö- och hälsoskyddsnämnder
samt hos läkare och andra som är verksamma inom hälsooch
sjukvården, om han i ett enskilt fall begär det och behöver det för att
kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen och föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen (8 §).

Om någon skulle vägra att lämna smittskyddsläkaren de upplysningar
eller handlingar som han begärt, kan han vända sig till socialstyrelsen som
tillsynsmyndighet för att få rättelse. Genom sina uppgifter blir smittskydds -

1988/89:SoU9

7

läkaren att betrakta som en myndighet, skild från landstingskommunens 1988/89 :SoU9
hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Liksom enligt gällande smittskyddslag skall varje läkare som konstaterar
att någon har smittats av en smittsam sjukdom, som hänförts till de anmälningspliktiga
sjukdomarna, anmäla detta till smittskyddsläkaren. När anmälan
avser en sexuellt överförbar sjukdom skall den, som framgår av 21 § i
lagförslaget, inte innehålla uppgift om den smittades eller — i vissa fall —
kontaktpersons identitet. Andra uppgifter av betydelse för smittskyddet
skall anges i anmälan. Anmälningar av andra samhällsfarliga sjukdomar
skall innehålla uppgift även om den smittades och kontakters identitet.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att i de flesta
fall torde de uppgifter som lämnas i anmälningarna tillgodose smittskyddsläkarens
behov av information. Som framhålls i propositionen (s. 115) kan
det dock förekomma att smittskyddsläkaren behöver ytterligare uppgifter i
ett enskilt fall. Enligt den ovan beskrivna bestämmelsen i 8 § ges således
smittskyddsläkaren rätten att i ett enskilt fall, på begäran, få sådana ytterligare
uppgifter som han behöver för att kunna fullgöra sina smittskyddsuppgifter.
Detta gäller både vid sexuellt överförbara sjukdomar och andra
smittsamma sjukdomar. Den föreslagna regeln tillgodoser enligt utskottets
mening motionärernas krav. Motionen (c) avstyrks därför i denna del (yrkande
2).

Den enskildes skyldigheter

I motion So8(mp)yvV.&% att den smittade inte skall ha någon absolut skyldighet
att på eget initiativ söka läkare om han tror att han lider av en samhällsfarlig
sjukdom utan först efter anmodan av smittskyddsläkare (yrkande 3).

Enligt nu gällande smittskyddslag är den som lider av allmänfarlig sjukdom
eller som för smitta därav skyldig att på anfordran av distriktsläkare
låta undersöka sig av denne av annan läkare till vilken han hänvisats. Detsamma
gäller för den som misstänks lida av eller för smitta av sådan sjukdom.
Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning och behandling
som behövs.

1 den nu föreslagna lagen, 13 §, föreskrivs att var och en som har anledning
anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att
utan dröjsmål uppsöka läkare och ta de prov som behövs för att fastställa
om han har smittats av en sådan sjukdom.

I propositionen anförs (s. 51) att den som tror sig vara smittad av en
samhällsfarlig sjukdom i de allra flesta fall uppsöker läkare för undersökning
och behandling. Departementschefen fortsätter:

Enstaka enskilda torde dock även i framtiden komma att söka undandra sig
sådana kontakter med läkare. Jag är därför, liksom flera remissinstanser,
övertygad om att det också i en ny smittskyddslagstiftning är nödvändigt
med en i lag fastlagd skyldighet att söka läkare för den som har anledning
anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom. Om en sådan bestämmelse
inte fanns, skulle syftet med smittskyddslagen inte framträda
lika klart. Jag är dock medveten om att efterlevnaden av denna skyldighet

kan vara svår att övervaka. Jag tror också att människor i allmänhet skulle
ha svårt att förstå att det från smittskyddssynpunkt ibland kan vara nödvändigt
att tvångsvis undersöka misstänkt smittade eller att isolera smittade
mot deras vilja, men att det inte skulle föreligga någon skyldighet att söka
läkare för den som har anledning anta att han har blivit smittad av en
samhällsfarlig sjukdom.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen och avstyrker
motionen (mp) yrkande 3.

Smittspårning

Frågan om smittspårning behandlas i motion So8 (mp) vari hemställs att
smittspårning skall kunna ske med största möjliga hänsyn till de inblandades
integritet (yrkande 6).

1 propositionen anförs att när det gäller sjukdomar som huvudsakligen
sprids med livsmedel, avloppsvatten etc. bör miljö-och hälsoskyddsnämnden
svara för att smittkällan kan lokaliseras. Det är vidare naturligt att de
läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett primärt ansvar
för smittspårningen. 1 propositionen anförs vidare beträffande smittspårning
(s. 60).

Vid många sjukdomar uppfattar patienten det inte som särskilt känsligt att
lämna ut behövliga upplysningar. När det däremot gäller de sexuellt överförbara
sjukdomarna visar erfarenheten, att patienten lämnar sådana uppgifter
endast om han känner förtroende för den som efterfrågar uppgiften
och vet att uppgiften inte sprids till andra. Det är därför viktigt att all
smittspårning bedrivs så, att den kan ske i en anda av förtroende mellan
patienterna och den personal som har att utföra smittspårningen. Bl.a. är
det viktigt att klargöra för patienten att de uppgifter som han lämnar skyddas
av den starka hälso- och sjukvårdssekretessen, som också gäller för
smittskyddet. Självklart måste man även få patienten att inse betydelsen av
att smittspridningen kan stoppas och att smittade kan komma under vård
och behandling.

Det framhålls i propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge
vägledande riktlinjer för hur smittspårning bör bedrivas. Sådan vägledning
finns redan vad gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna i skriften Kontaktspårning
vid sexuellt överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar
1987:13). På det regionala planet bör det vara en av smittskyddsläkarens
viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kommer
till berörd personals kännedom.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att smittspårning måste ske
med stor varsamhet och med hänsyn till de berördas integritet. Att verksamheten
skall ha denna inriktning framkommer enligt utskottet väl i propositionen
och något uttalande från riksdagen i saken är därför inte påkallat.
Motionsyrkandet (mp) avstyrks.

Vissa frågor om tvångsisolering

1988/89:SoU9

Tre motioner tar upp frågor som rör den föreslagna möjligheten till tvångsisolering.

9

I motion So8(mp)yrkas dels att ingen skall kunna tvångsisoleras utan beslut 1988/89 :SoU9

av domstol (yrkande 4,1 dels att ett beslut om förlängd tvångsisolering skall
kunna överklagas till länsrätten (yrkande 5).

I motion So/O (c) anförs att enligt 42 § lagförslaget har en tvångsisolerad
rätt att begära att tvångsisoleringen skall upphöra, och smittskyddsläkaren
är då skyldig att ofördröjligen besluta i frågan. Enligt motionärernas mening
är det viktigt att klargöra att denna möjlighet inte skall tillämpas på ett
slentrianmässigt sätt. Det är således, anför motionärerna, inte rimligt att
vare sig begäran eller nytt beslut sker förrän situationen varaktigt kan ha
förändrats. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 4).

I samma motion (yrkande 5) anförs att i 45 § lagförslaget regleras vissa
inskränkningar i rättigheter hos den som är tvångsisolerad samt att där sägs
”Den som är tvångsisolerad får inte inneha” .. Enligt motionärernas mening
skulle lagtexten bli tydligare om samma sak uttrycktes med ”Från den
som är tvångsisolerad får omhändertas” .... och i motionen hemställs att
riksdagen skall besluta att ändra 45 § i nya smittskyddslagen i enlighet med
det anförda.

Slutligen föreslås i motion So7 av Sten Svensson m.fl. (m) att tvångsisolering
skall kunna ske även på annat sjukhus än ett som drivs av en landstingskommun
(yrkande 1).

I propositionen föreslås — 38 § förslaget till ny smittskyddslag — att länsrätten
skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering
av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte
frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning.
Ett sådant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning
anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler, och underlåtenheten
innebär en uppenbar risk för smittspridning. Om länsrättens beslut
om tvångsisolering inte kan avvaktas utan fara, skall smittskyddsläkaren
meddela beslut om tvångsisolering. Smittskyddsläkarens beslut skall
omedelbart underställas länsrättens prövning (39 § lagförslaget). Tvångsisolering
skall enligt lagförslaget ske på ett sjukhus som drivs av en landstingskommun
(38 §). Tvångsisolering får enligt förslaget pågå under högst
tre månader från den dag den smittade på grund av beslut om isolering togs
in på sjukhus. Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta
att tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den angivna längsta tiden. Ett
sådant beslut får avse högst sex månader åt gången. En ansökan om fortsatt
tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande
beslut om tvångsisolering har löpt ut. När det inte längre finns skäl för
tvångsisolering skall smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen
skall upphöra. Om den tvångsisolerade begär att tvångsisoleringen
skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen besluta
i frågan (40—42 §§ lagförslaget).

Som skäl för att ett beslut om tvångsisolering skall fattas av domstol anförs i
propositionen (s. 88) bl.a. att ett beslut om tvångsisolering är ett betydande
ingrepp i den enskildes personliga förhållanden och att de överväganden

som föregår ett sådant beslut är inte enbart av medicinsk art utan innefattar 10

även en legalitetsprövning om förutsättningarna för tvångsisolering föreligger.

1 propositionen framhålls att avsikten med ett beslut om tvångsisolering
är att förhindra att den isolerade fortsätter att sprida smitta, och att orsaken
till att smittspridningen inte kan förhindras på annat sätt vanligen är att den
smittade inte kan förmås att frivilligt underkasta sig de åtgärder och inskränkningar
i sin livsföring som är nödvändiga för att hindra smittans
vidare spridning. Mot denna bakgrund ligger det enligt propositionen (s.
89) i sakens natur att beslut om tvångsisolering inte kan definitivt begränsas
i tiden när beslutet fattas. Med hänsyn till att omhändertagandet i ett enskilt
fall således kan bli långvarigt, är det enligt propositionen (s. 90) nödvändigt
att fortlöpande pröva behovet av tvångsisolering. Detta föreslås ske så att
beslutet om tvångsisolering får gälla under högst tre månader, men att isoleringen
därefter kan förlängas med högst sex månader åt gången. Även frågor
om förlängning bör enligt förslaget prövas av länsrätten.

Utskottet delar uppfattningen att såväl beslut om tvångsisolering som om
förlängning av den tid tvångsisoleringen skall gälla bör fattas av länsrätten
och tillstyrker propositionens förslag i dessa delar. Yrkandena i motion So8
(mp) är därmed tillgodosedda och avstyrks (yrkandena 4 och 5).

I propositionen föreslås således att ett beslut om tvångsisolering bör avse en
viss längsta tid, vilken vid behov kan förlängas genom nya beslut. Tvångsisoleringen
måste alltid pågå så länge det finns risk för smittspridning på
grund av den smittades inställning. Först när situationen för den isolerade
har förändrats på ett sådant sätt, att förutsättningarna för tvångsomhändertagande
inte längre föreligger, kan beslutet om tvångsisolering hävas, anförs
det i propositionen. Smittskyddsläkaren skall fortlöpande pröva om
grunderna för tvångsisolering består, och om så inte är fallet skall beslut
omedelbart fattas om att isoleringen skall upphöra. Beslut om att tvångsisoleringen
skall upphöra skall enligt propositionsförslaget fattas av smittskyddsläkaren.
I propositionen framhålls att den tvångsisolerade när som
helst kan begära att tvångsisoleringen skall upphöra.

I motion So 10 anförs att det är viktigt att klargöra att denna möjlighet
inte skall tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. Det är, anför motionärerna,
inte rimligt att vare sig begäran eller nytt beslut sker förrän situationen
varaktigt kan ha förändrats.

Utskottet konstaterar att skälet för ett beslut om tvångsisolering vanligen är
att en smittad inte frivilligt medverkar till de åtgärder, som behövs för att
hindra smittspridning. Det ligger också i sakens natur att ett beslut om
tvångsisolering inte definivt kan begränsas i tiden när beslutet fattas. Längden
på tvångsisoleringen kommer, som framhålls i propositionen, att bli
avhängig bl.a. av den isolerades inställning till sin situation och till sin
omgivning. Tvångsisolering får inte bli ett innehållslöst avskiljande från
omvärlden, utan tiden måste användas till att på lämpliga sätt motivera den
isolerade att förändra sin attityd. Då en sådan attitydförändring har skett
skall tvångsisoleringen givetvis upphöra.

Enligt utskottets uppfattning bör samhället begränsa en tvångsvis om -

1988/89:SoU9

11

händertagen persons möjlighet att begära att ett tidsobestämt omhändertagande
skall upphöra, endast om det klart påvisats att en begränsning är
oundgängligen nödvändig för att hindra ett missbruk. Utskottet förutsätter
att regeringen följer utvecklingen vad gäller bl.a. fattade beslut om tvångsisolering
och isoleringstider samt återkommer till riksdagen, om missförhållanden
visar sig uppstå i något avseende. Riksdagen bör mot denna bakgrund
inte nu ta något initiativ för att närmare reglera den tvångsintagnes
möjlighet att begära att isoleringen skall upphöra, och motionen (c) avstyrks
således (yrkande 4).

I propositionen anförs (s. 88) att med hänsyn till behovet av medicinska
bedömningar avseende bl.a. infektionsrisker och den isolerades psykiska
tillstånd, bör tvångsisolering ske på sjukhus som drivs av en landstingskommun.
Med sjukhus avses i förslaget detsamma som i hälso-och sjukvårdslagen,
dvs. en sjukvårdsinrättning för intagning av den som behöver sluten
vård. Något krav på att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus av en viss
storlek eller med en viss inriktning bör enligt propositionen inte ställas upp.

I motion So7 (m) framhålls att de medicinska bedömningar som behöver
göras angående den tvångsintagnes hälsotillstånd givetvis kan göras även
vid andra sjukhus, som har den personal och den utrustning som behövs för
ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande, än sådana som
drivs av en landstingskommun. Bestämmelsen i den nya lagen bör således
enligt motionärerna endast innebära att tvångsisolering skall ske på sjukhus.

Utskottet delar uppfattningen att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus,
som är utrustat på ett sådant sätt och har den personal som behövs för att
kravet på ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande av den
tvångsisolerade skall vara uppfyllt. Dessa förutsättningar kan i och för sig
vara uppfyllda såväl vid ett sjukhus som drivs av en landstingskommun som
vid ett sjukhus som drivs av en annan huvudman. Utskottet är emellertid
inte berett att föreslå att ett sjukhus med enskild huvudman skall få ta
ansvaret för de olika tvångsbefogenheter som lagen medger. Utskottet tillstyrker
således propositionens förslag att tvångsisolering skall ske på ett
sjukhus som drivs av en landstingskommun och avstyrker motionen (m)
yrkande 1.

I propositionen föreslås (45 § första stycket i lagförslaget) att den som är
tvångsisolerad inte får inneha bl.a. narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel eller injektionssprutor och kanyler. I paragrafens andra
stycke stadgas att om sådan egendom som avses i första stycket påträffas
får den omhändertas. I propositionen anges (s. 90) som motiv till bestämmelsen
följande.

Det finns skäl anta att tvångsisolering av smittbärare också i framtiden
kommer att i huvudsak gälla HIV-smittade narkotikamissbrukare. Eftersom
missbruket i sig regelmässigt torde vara den verkliga orsaken till att en
narkotikamissbrukare lever på ett sådant sätt att han utsätter sin omgivning
för smittrisk, är det nödvändigt för motivationsarbetet att den tvångsisolerade
inte får tillgång till alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsme -

1988/89:SoU9

12

del under denna tid. För detta krävs att lämpliga kontrollåtgärder kan vidtas.
Enligt min uppfattning bör därför i smittskyddslagen tas in bestämmelser
om undersökning av ingående post, omhändertagande och förverkande
av alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel och sprutor eller
kanyler samt kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning efter förebild i
motsvarande bestämmelser i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga och i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.
Beslut i dessa frågor bor fattas av den överläkare som ansvarar för den
tvångsisolerade. Ett beslut om förverkande bör kunna överklagas till länsrätten.
Andra sådana beslut bör inte kunna överklagas.

I motion So 10 (c) förordas att lagtexten ändras så att i paragrafen nämnda
berusningsmedel och föremål får omhändertas från den som ärtvångsisolerad.

Utskottet vill understryka att beslut om tvångsisolering av den som för
smitta av samhällsfarlig sjukdom fattas, om den smittade inte frivilligt medverkar
till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Som framhålls
i propositionen torde tvångsisolering komma att i huvudsak gälla
HIV-smittade narkotikamissbrukare. Behandlingsarbetet under isoleringstiden
kommer i första hand att gå ut på att förmå missbrukaren att upphöra
med missbruket och därigenom kunna bli motiverad att följa givna föreskrifter
för att hindra smittspridning. Enligt vad utskottet erfarit kan det
inte uteslutas att vårdpersonalen skulle finna det svårt att bedriva ett engagerat
motivationsarbete med sikte på drogfrihet, om det samtidigt var i
princip tillåtet för den tvångsisolerade att inneha t.ex. alkohol.

Utskottet delar således den uppfattning som framförs i propositionen att
det bör vara i princip förbjudet för den som är tvångsisolerad att inneha
bl.a. narkotika och alkohol. Yrkande 5 i motionen (c) avstyrks.

Patientens kostnader

I motion So7(m) yrkas att all undersökning, vård och behandling som behövs
från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara
gratis för patienten om åtgärderna utförs inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården eller av en privat verksam läkare, om denne är ansluten
till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (yrkande
2).

I propositionen framhålls (s. 97) att det är av utomordentligt stor betydelse
för smittskyddet att man i så stor utsträckning som möjligt underlättar för
den enskilde att ta kontakt med hälso- och sjukvården. Alla sjukvårdsbesök
inom den landstingskommunala vården, som görs med anledning av en
samhällsfarlig sjukdom, bör därför vara gratis för den enskilde. Detta bör,
framhålls det i propositionen, gälla både den undersökning och utredning
som görs för att fastställa om en sådan sjukdom föreligger, och den efterföljande
vård och behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att
vård och behandling skall vara gratis för patienten utgör inte något hinder
mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård,
anförs det vidare. För den som väljer att vända sig till en privatpraktiserande
läkare vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom, föreslås i pro -

1988/89:SoU9

13

positionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger 1988/89 :SoU9

skall vara gratis, medan patientavgift skall erläggas vid besök för vård eller

behandling.

Utskottet delar uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett
fungerande smittskydd att var och en som smittats av en samhällsfarlig
sjukdom söker läkare för undersökning, och att kontakterna med sjukvården
därför måste underlättas så mycket som möjligt. Att göra besöken inom
den landstingskommunala sjukvården gratis för patienten är en väg till
detta mål. Det är likaså värdefullt att besök hos en privatpraktiserande
läkare för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger är gratis. Då
det gäller vård och behandling delar utskottet den uppfattning som framförs
i propositionen att patientavgift bör erläggas om denna ges av en privatpraktiserande
läkare. Motionsyrkandet (m) avstyrks således.

Samordning av informationsarbetet

I motion SolO (c) hemställs att vad som anförts om behovet av samordning
av informationsarbetet kring smittspridning och smittskydd på den centrala
nivån samt centralt — lokalt ges regeringen till känna (yrkande 3). Motionärerna
anför att eftersom ansvaret för det konkreta arbetet naturligen
måste finnas på den lokala nivån är det viktigt att de centrala signalerna inte
kan missförstås. Det finns, framhåller motionärerna, en risk att olika besked
kan komma från centrala befattningshavare när det gäller t.ex. HIVsmitta,
eftersom flera olika centrala organ har ansvar för åtgärder på detta
område. Det är i en sådan situation viktigt med kontinuitet, öppna och täta
kontakter samt en samordning i fortbildning och information mellan centralt
och lokalt arbete, slutar motionärerna.

1 propositionen (s. 42) anförs att det självklart finns ett behov av samarbete i
smittskyddet. För att detta skall understrykas, föreslås, som tidigare
nämnts, att en bestämmelse tas in i nya smittskyddslagen (12 §) om att
smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall samverka
med varandra och med myndigheter, behandlande läkare och andra som
bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet. Smittskyddsläkarna
skall också samarbeta med varandra i smittskyddsfrågor och vid behov
utbyta uppgifter som är nödvändiga för verksamheten. I propositionen berörs
i samband med frågan om samarbete inom smittskyddet behovet av att
i vissa fall kunna inrätta en särskild epidemikommission med extraordinära
befogenheter. Departementschefen anför därvid att vi av hävd i vårt land
har en stark organisation av smittskyddet på riksplanet genom socialstyrelsen
och statens bakteriologiska laboratorium samt att hon inte avser att
föreslå några förändringar av den organisationen. 1 lagförslaget stadgas
sålunda (12 §) att en läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har
smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall anmäla detta, förutom till smittskyddsläkaren,
till statens bakteriologiska laboratorium. Vidare föreskrivs
att socialstyrelsen skall ha tillsynen över smittskyddet i landet och att styrelsen
i sin tillsynsverksamhet bl.a. får meddela de föreskrifter som behövs för

att lagen skall efterlevas. Socialstyrelsen har vidare rätt att inspektera smitt- 14

skyddsverksamheten och på begäran få de upplysningar och ta del av de
handlingar som behövs för tillsynen (65 — 68 §§).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är mycket viktigt att en
samordning sker av informationen kring smittskydd och smittspridning
såväl centralt mellan olika myndigheter som centralt — lokalt. Utskottet
konstaterar att samarbetets centrala betydelse har klart markerats i propositionen
genom att en bestämmelse om samarbete föreslås ingå i den nya
smittskyddslagen. Genom att alla fall av samhällsfarliga sjukdomar skall
anmälas även till statens bakteriologiska laboratorium, säkerställs den nationella
överblicken då det gäller utvecklingen av olika samhällsfarliga
sjukdomar. Socialstyrelsen skall liksom hittills ha tillsynen över smittskyddet
i landet. Enligt utskottets mening ges i propositionen förutsättningarna
för en samordnad verksamhet beträffande smittskyddet i landet. Något
riksdagsinitiativ i denna fråga är därför inte erforderligt, och utskottet avstyrker
motion SolO (c) yrkande 3.

Vissa resursfrågor

Tre motioner behandlar frågor om resurser till smittskyddet.

I motion So6 (vpk) yrkas att den totala kostnaden för smittskyddet inom
landstingen skall täckas av statsbidrag (yrkande 2).

1 motion So7(m)anförs att staten måste anses ha ett övergripande ekonomiskt
ansvar när mycket farliga, smittsamma sjukdomar uppträder med ett
explosivt spridningsförlopp. Det blir då en gemensam, nationell angelägenhet
att de bekämpas var de än uppträder i landet, och särskilt utsatta landsting
och kommuner måste i en sådan situation kunna göra anspråk på och
erhålla ett särskilt statligt, ekonomiskt stöd liksom nu gäller i fråga om HI Vsmitta.
Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 3).

Slutligen anförs i motion SolO (c) att det är nödvändigt att smittskyddsläkaren
har tillräckliga resurser för t.ex. smittspårning om insatserna skall bli
effektiva. Regeringen bör därför noga följa upp att smittskyddsläkama i
varje län erhåller utifrån de lokala förutsättningarna tillräckliga resurser för
sitt arbete (yrkande 1).

Enligt den nya smittskyddslagen skall landstingskommunerna svara för det
individinriktade smittskyddet inom sina resp. områden. Kommunernas
miljö- och hälsoskyddsnämnder skall även i fortsättningen svara för de
objektinriktade åtgärder som behövs för att hindra smittspridning från
smittkällor i den fysiska miljön.

Departementschefen framför som sin uppfattning (s. 103) att ansvarsoch
uppgiftsfördelningen i smittskyddslagen bör återspeglas i fördelningen
av kostnaderna. Utgångspunkten för hur kostnaderna skall fördelas bör
således vara att var och en svarar för sina egna kostnader. Detta innebär att
varje landstingskommun bör svara för kostnader för smittskyddsåtgärder
inom landstingsområdet, inberäknat bl.a. smittskyddsläkarens organisation
och verksamhet samt att kommunerna också framgent bör svara för de
kostnader som föranleds av miljö- och hälsoskyddsnämndernas smittskyddsverksamhet.

1988/89:SoU9

15

I propositionen görs bedömningen (s. 98) att förslaget till ny smittskyddslagstiftning
innebär måttliga kostnadsökningar och att den föreslagna förstärkningen
av den landstingskommunala smittskyddsorganisationen i
princip är den enda åtgärd som leder till ökade kostnader.

Utskottet delar uppfattningen att landstingskommunerna bör ha ansvaret
för det individinriktade smittskyddet i den nya smittskyddslagstiftningen.
Ansvaret bör som framhålls i propositionen (s. 40) avse bl.a. en skyldighet
att på olika sätt förebygga uppkomsten och hindra spridningen av smittsamma
sjukdomar. Det är vidare självklart att ansvaret även innebär en
skyldighet att undersöka och behandla sjuka och andra smittbärare. De
uppgifter landstingskommunerna sålunda skall svara för inom smittskyddet
omfattas enligt utskottets mening av landstingskommunernas ansvar
enligt hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet kan inte biträda ett förslag om
ett specialdestinerat statsbidrag vid sidan av det av riksdagen accepterade
systemet för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Yrkande 2 i motionen
(vpk) avstyrks.

Detta principiella ställningstagande kan emellertid inte tolkas så att staten
inte har något ekonomiskt ansvar på smittskyddets område. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om de uttalanden det vid olika tillfällen gjort
beträffande sjukdomen AIDS. I betänkandet SoU 1985/86:15 uttalade utskottet
bl.a. att det måste vara en nationell angelägenhet att kampen mot
AIDS — som utgör ett nytt och allvarligt hot mot folkhälsan — intensifieras
och bedrivs effektivt på alla nivåer. Detta kan, sade utskottet, uttryckas på
så sätt att staten måste ha ett särskilt ledningsansvar för arbetet med dessa
frågor. Utskottet framförde som sin åsikt att problemet med att storstadsområdena
skulle komma att drabbas av en stor del av kostnaderna för
kampen mot AIDS i första hand borde beaktas inom ramen för de ekonomiska
överläggningar som regelbundet hålls mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet fann det dock sannolikt att de åtgärder som åvilar
landstingskommuner och kommuner kommer att ställa krav på särskilda
resurser.

Statsbidrag till särskilt drabbade kommuner och landsting för bekämpningen
av sjukdomen AIDS har därefter utgått vid tre tillfällen (SoU 1985/
86:25, 1986/87:19 och 1987/88:10).

I betänkandet SoU 1987/88:10 (s.4l—42) uttalade utskottet bl.a.

Genom att spridningen av HIV i stor utsträckning är koncentrerad till Storstockholmsområdet
men även till Malmö och Göteborg har dessa storstadsområden
drabbats av en stor del av kostnaderna för kampen mot AIDS.
Utskottet vill betona att en effektiv smittbekämpning i storstadsområdena
måste anses ligga i hela landets intresse. Ett effektivt smittskyddsarbete
inom de mest utsatta områdena gagnar övriga huvudmän i landet. Utskottet
vill också erinra om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att kampen
mot AIDS och HIV måste anses vara en nationell angelägenhet.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att uttala att finansieringsansvaret
för det förebyggande arbetet med HIV och AIDS från och med
1990 helt skulle kunna föras över till resp. huvudman. Enligt utskottets
mening är det troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest drabbade
kommunerna och landstingen kommer att behövas under betydligt

1988/89:SoU9

16

längre tid om arbetet mot AIDS och HIV skall kunna bedrivas så effektivt
som förutsatts från statsmakternas sida. Utskottet anser därför inte att man
nu bör låsa sig för en tidsgräns varefter inga ytterligare statsbidrag utgår.

Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

I motion So7 (m) begärs således att riksdagen skall uttala att staten måste
anses ha ett övergripande ekonomiskt ansvar när mycket farliga, smittsamma
sjukdomar uppträder med ett explosivt spridningsförlopp, och att särskilt
utsatta landsting och kommuner måste i en sådan situation kunna göra
anspråk på och erhålla ett särskilt statsbidrag, liksom nu gäller i fråga om
HIV-smitta.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden beträffande ansvaret för bekämpningen
av sjukdomen AIDS. Uttalandena har gjorts med anledning
av den konkreta situation som uppstått i och med sjukdomen AIDS. Det
principiella ställningstagandet omfattar emellertid enligt utskottets uppfattning
även andra samhällsfarliga sjukdomar, som är mycket farliga och
kan få explosiv utbredning, men som förekommer främst i vissa utsatta
områden. Mot bakgrund av att riksdagen således så sent som våren 1988
ställde sig bakom utskottets uttalanden om ansvaret för kampen mot sjukdomen
AIDS, anser utskottet det obehövligt med något nytt uttalande i den
principiella frågan. Yrkande 3 i motion So7 (m) är enligt utskottets mening
tillgodosett och avstyrks därför.

I motion So 10 begärs att regeringen bör följa upp att smittskyddsläkarna får
tillräckliga resurser för sitt arbete.

Utskottet konstaterar att en förutsättning för ett fungerande smittskydd
är givetvis att tillräckliga resurser finns såväl lokalt som centralt. Det åligger
socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa smittskyddsverksamheten i
landet. Som utskottet ovan anfört får regeringen dessutom anses ha ett
särskilt ledningsansvar då det gäller mycket svåra samhällsfarliga sjukdomar.
I detta ligger enligt utskottets mening att regeringen kontinuerligt måste
hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de samhällsfarliga
sjukdomarna och vid behov tillse att erforderliga medel ställs till smittskyddsverksamhetens
förfogande. Något särskilt riksdagsinitiativ beträffande
uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till smittskyddslagen
är därför obehövligt, och utskottet avstyrker mot denna bakgrund
motion So 10 (c) yrkande 1.

Övriga frågor
Anonymitet vid HIV-tester

Frågan om anonymitet vid HIV-tester tas upp i motion So6 av Lars Werner
m.Jl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om
förslag som ger möjlighet till anonymitet även vid positivt HIV-test (yrkande
1). Enligt motionärernas mening är det viktigare att en person inte avstår
från att genomgå HIV-test av rädsla för repressalier, än att samhället får
fullständiga personuppgifter.

1988/89:SoU9

I propositionen berörs inte frågan om anonymitet vid HIV-test eller andra

17

provtagningar. 1 lagförslagets 21 § stadgas som nämnts ovan (s. 11) att en 1988/89:SoU9

anmälan om att någon smittats av en sjukdom som avses i 1.3 bilagan till
lagen (de tidigare veneriska sjukdomarna), inte skall innehålla uppgift om
den smittades namn, personnummer, adress samt om den sannolika smittkällan.
Dessa uppgifter skall dock, enligt 27 § lagförslaget, meddelas om
den behandlande läkaren har anledning anta, att en smittad eller misstänkt
smittad, inte kommer att följa eller inte följer meddelade förhållningsregler
samt om en sådan person avbryter pågående behandling. Uppgifterna skall
vidare, som utvecklats ovan (s. 11 — 12), lämnas ut om smittskyddsläkaren
behöver dem i ett enskilt fall för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt
lagen.

Bestämmelserna om anonymitet vid HIV-test finns dels i patientjournallagen
(1985:562, senast ändrad 1986:197), dels i nuvarande smittskyddskungörelse.
Bestämmelserna i smittskyddskungörelsen möjliggör viss anonymitet
i samband med läkares underrättelseskyldighet. Motsvarande bestämmelser
föreslås som ovan nämnts ingå i den nya smittskyddslagen.

Anonymitet vid HIV-test möjliggjordes genom ett beslut våren 1986 av
riksdagen om ändring i 14 § patientjournallagen (SoU 1985/86:15, rskr.

154). Enligt detta stadgande får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om undantag från regeln att patientjournal
alltid skall innehålla uppgift om patients identitet, såvitt gäller
provtagning för viss sjukdom.

I samband med införandet av undantagsbestämmelsen i patientjournallagen
anförde utskottet bl.a. följande (s. 22 och 23):

Patientjournallagen gör inte någon åtskillnad mellan undersökning som
görs helt frivilligt och undersökning som kan genomföras oberoende av
patientens samtycke. HTLV-111-infektion utgör emellertid numera en venerisk
sjukdom enligt smittskyddslagen. Om resultatet av provtagningen visar
att den undersökte är smittad blir smittskyddslagens tvingande regler
tillämpliga. I sak innebär föreskrifterna i smittskyddslagen inte några påtagligt
negativa konsekvenser för den smittade om han följer de förhållningsregler
om sin livsföring som läkaren meddelar för att förhindra vidare
smittspridning. Om han däremot inte följer förhållningsreglerna kan
tvångsåtgärder komma i fråga.

Enligt utskottets mening måste alla tänkbara ansträngningar göras för att
snabbt hindra spridningen av sjukdomen AIDS. Det är av yttersta vikt att
framför allt de som tillhör de s.k. riskgrupperna kan förmås att medverka
till provtagning. Utskottet anser därför starka skäl tala för att öppna en
möjlighet att erbjuda anonym provtagning. Utskottet vill emellertid understryka
att kraven på en god och säker vård inte får eftersättas. Det får t.ex.
inte uppstå risk för förväxling av patienter. Tillämpningen får inte heller
komma i konflikt med smittskyddslagens bestämmelser i de fall det visar sig
att någon är smittbärare. Enligt utskottets mening bör det dock vara möjligt
att finna former som tillgodoser dessa krav.

Möjlighet till anonym testning skall endast vara förbehållen provtagning
avseende HTLV-III-virus.

Regeringen har med stöd av det nya bemyndigandet i 14 § patientjournallagen
utfärdat en särskild förordning (SFS 1986:198) om provtagning för
infektion av HIV. I denna anges att föreskriften i patientjournallagen om '

identitetsuppgifter i en patientjournal inte skall tillämpas i samband med 1988/89:SoU9

provtagning för infektion av HIV, om patienten begär att sådant prov tas
anonymt. Föreskriften skall dock tillämpas om resultatet av provtagningen
visar att patienten har antikroppar mot sådant virus. De nya bestämmelserna
i patientjournallagen och den särskilda förordningen trädde i kraft den
13 maj 1986.

Frågan om fullständig anonymitet vid HIV-test, dvs. anonymitet även
sedan smitta konstaterats, har behandlats tidigare av utskottet och senast
utförligt i betänkandet SoU 1986/87:9 s. 19 — 21 då två motsvarande yrkanden
(fp och vpk) avstyrktes av utskottet.

Utskottet erinrade inledningsvis om det mycket starka sekretesskydd som
generellt gäller på hälso- och sjukvårdsområdet samt om att det finns
många andra uppgifter om hälso- och sjukvården än utförda HIV-tester,
vilka människor kan uppleva som känsliga och vara angelägna om att de
inte kommer till andras kännedom. Utskottet uttalade vidare (s. 21).

När det gäller frågan om att låta anonymiteten vid HTLV-IlI-test gälla även
när smitta konstaterats vidhåller utskottet sin tidigare anförda uppfattning
att en sådan ordning skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning.

Det har visserligen från vissa håll hävdats att en fullständig anonymitet
skulle medföra att flera människor lät testa sig. Denna åsikt baserar sig
emellertid på antaganden. Något verkligt stöd har hittills inte presenterats.

Enligt utskottets uppfattning finns det sannolikt också andra skäl än rädsla
för att uppgifterna skall spridas som gör att en del människor drar sig för
provtagning. Ett uppenbart sådant skäl är att många människor i det längsta
vill undvika ett besked om att de bär på en livshotande sjukdom. På detta
finns många exempel. I all synnerhet torde detta gälla i fråga om en sjukdom
för vilken det inte finns något botemedel.

Även om en regel om fullständig anonymitet skulle göra att något flera lät
testa sig — vilket alltså är ovisst — skulle för övrigt inte risken för smittspridning
därmed vara eliminerad. En ökad testbenägenhet kan inte i sig
ersätta smittskyddsåtgärder. Testresultaten måste självklart följas upp genom
individuellt anpassade föreskrifter och stöd till dem som visar sig vara
smittade. Man måste också försöka spåra smittkällan samt andra som i sin
tur kan ha smittats. Enligt utskottets mening vore det inte godtagbart att
genom en regel om anonymitet för den som så önskar försvåra eller helt
omöjliggöra en effektiv smittskyddsverksamhet.

Utskottet vidhåller uppfattningen att en fullständig anonymitet vid HIVtest
skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt utskottets
uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning
som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder,
om samhället samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även
efter ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Motionen
(vpk) avstyrks därför i aktuell del (yrkande 1).

Straffbestämmelser

I motion So7(m)anförs att en smittskyddslag helt rensad från straffbestämmelser
förutsätter att brottsbalkens bestämmelser i 3 och 13 kap. verkligen

19

kan tillämpas, t.ex. om någon avsiktligt eller genom synnerlig grov oakt- 1988/89:SoU9
samhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Motionärerna anför att
tillämpbarhet är särskilt angeläget när det gäller i princip straffbar spridning
av HIV-smitta med tanke på de fruktansvärda konsekvenser Hivinfektion
kan innebära. För att klarlägga denna fråga vore det värdefullt
med en översyn av brottsbalkens bestämmelser. Detta bör ges regeringen till
känna (yrkande 4).

Som motionärerna anför innehåller förslaget till ny smittskyddslag inte
några straffbestämmelser. Den tidigare gällande straffbestämmelsen i
smittskyddslagen (1968:231) upphävdes genom beslut av riksdagen hösten
1985 (SoU 1985/86:4, RD 33, rskr. 15). Ett upphävande av smittskyddslagens
straffbestämmelse skulle dock enligt proposition 1985/86:13 inte innebära
att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara
straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i brottsbalken som
beroende på omständigheterna i det särskilda fallet kan vara tillämpliga.

Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken och dess bestämmelser om brott
mot liv och hälsa samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott.

Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov
misshandel i 6 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, framkallande
av fara för annan i 9 §, spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7
§ och vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva
straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4 s. 7). I sammanhanget
framhöll utskottet vad gällde frågan om straffbarhet enligt brottsbalken
att bedömningen huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankommer
på vederbörande domstol, och att riksdagen således inte kunde uttala
sig om vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.

Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig skyldig till
en handling som är straffbar enligt brottsbalken måste avgöras av vederbörande
domstol. Såvitt utskottet har sig bekant har ingen sådan fråga som
motionärerna berör varit föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets
mening bör riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några
initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i brottsbalken. Motionen
(m) avstyrks (yrkande 4).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beslut om samhällsfarliga sjukdomar

att riksdagen avslår motion 1988/89:So8 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande sjukdomen ulcus molle

att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1988/

89:So5 antar den i bilaga 2 upptagna och som Utskottets förslag betecknade
lydelsen av Bilagan i förslaget till smittskyddslag,

3. beträffande ansvaret för smittskyddet

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:So9 godkänner vad utskottet
anfört, 20

4. beträffande smittskyddsläkarens befogenheter
att riksdagen avslår motion 1988/89:SolO yrkande 2,

5. beträffande den enskildes skyldigheter

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89:So8 yrkande 3 antar 13 § i förslaget till smittskyddslag,

6. beträffande smittspårning

att riksdagen avslår motion 1988/89 :So8 yrkande 6,

7. beträffande beslut om tvångsisolering

att riksdagen avslår motion 1988/89:So8 yrkande 4,

8. beträffande beslut om förlängd tvångsisolering
att riksdagen avslår motion 1988/89:So8 yrkande 5,

9. beträffande begäran att tvångsisolering skal! upphöra
att riksdagen avslår motion 1988/89:SolO yrkande 4,

10. beträffande tvångsisolering på annat sjukhus än landstingskommunalt att

riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
I988/89:So7 yrkande 1 antar 38 § i förslaget till smittskyddslag,

11. beträffande särskilda befogenheter vid tvångsisolering

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89:SolO yrkande 5 antar 45 § i förslaget till smittskyddslag,

12. beträffande patientens kostnader

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion
1988/89:So7 yrkande 2 antar 63 § i förslaget till smittskyddslag,

13. beträffande samordning av informationsarbetet
att riksdagen avslår motion 1988/89:SolO yrkande 3,

14. beträffande särskilt statsbidrag till smittskyddet
att riksdagen avslår motion 1988/89:So6 yrkande 2,

15. beträffande statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall
att riksdagen med avslag på motion 1988/89:So7 yrkande 3 godkänner
vad utskottet anfört,

16. beträffande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:Sol0yrkande 1 godkänner
vad utskottet anfört,

17. beträffande anonymitet vid HIV-test

att riksdagen avslår motion 1988/89:So6 yrkande 1,

18. beträffande tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser
att riksdagen avslår motion 1988/89:So7 yrkande 4,

19. beträffande förslaget till smittskyddslag

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till smittskyddslag
i den mån det inte behandlats under föregående moment,

20. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till lag om undersökning
beträffande HIV-smitta i brottmål och lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 24 november 1988

På socialutskottets vägnar

1988/89:SoU9

21

3 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 9

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten
Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman
(vpk), Anita Stenberg (mp), Ingegerd Anderlund (s), Jan Andersson (s),
Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Barbro Westerholm (fp).

Reservationer

1. Begäran att tvångsisolering skall upphöra (mom. 9)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 11 som börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 12 slutar med ”(yrkande 4)” bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att en tvångsisolerad person när som helst skall
kunna begära att tvångsisoleringen skall upphöra. Enligt utskottets mening
kan denna möjlighet inte få tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. För att
tvångsisoleringen skall kunna hävas måste situationen för den tvångsisolerade
ha förändrats på ett varaktigt sätt. Vad utskottet anfört bör med anledning
av motion SolO (c) yrkande 4 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande begäran att tvångsisolering skal! upphöra

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So 10 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Tvångsisolering på annat sjukhus än
landstingskommunalt (mom. 10)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 12 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus,
som är utrustat på ett sådant sätt och har den personal som behövs för att
kravet på ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande av den
tvångsisolerade skall vara uppfyllt. Givetvis kan dessa förutsättningar vara
uppfyllda även vid sjukhus som drivs av en annan huvudman än en landstingskommun.
Enligt utskottets mening kan således även ett sådant sjukhus
anförtros uppgiften att omhänderta tvångsisolerade patienter. Utskottet föreslår
därför att riksdagen med bifall till motion So7 (m) yrkande 1 skall
avslå propositionens förslag i denna del.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10. beträffande tvångsisolering på annat sjukhus än landstingskommunalt att

riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1988/89:So7 yrkande 1 antar följande som Reservanternas
förslag betecknade lydelse av 38 § i förslaget till smittskyddslag.

1988/89:SoU9

22

Propositionens förslag

Reservanternas förslag

1988/89:SoU9

38 § Länsrätten skall, på ansökan
av smittskyddsläkaren, besluta om
tvångsisolering av den som för smitta
av en samhällsfarlig sjukdom, om
den smittade inte frivilligt medverkar
till de åtgärder som behövs för
att hindra smittspridning. Ett sådant
beslut skall också fattas om det
finns grundad anledning anta att
den smittade inte följer meddelade
förhållningsregler och underlåtenheten
innebär en uppenbar risk för
smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjukhus
som drivs av en landstingskommun.

3. Patientens kostnader (mom. 12)

38 § Länsrätten skall, på ansökan
av smittskyddsläkaren, besluta om
tvångsisolering av den som för smitta
av en samhällsfarlig sjukdom, om
den smittade inte frivilligt medverkar
till de åtgärder som behövs för
att hindra smittspridning. Ett sådant
beslut skall också fattas om det
finns grundad anledning anta att
den smittade inte följer meddelade
förhållningsregler och underlåtenheten
innebär en uppenbar risk för
smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjukhus.

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 14 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet avvisar bestämt den åtskillnad som här görs mellan offentlig
och enskild vård. Genom den i propositionen föreslagna bestämmelsen
avhänds patienten i betydande utsträckning sin valfrihet att välja vårdgivare.
Denna valfrihet är i synnerhet viktig då det gäller sexuellt överförda
sjukdomar. Enligt utskottets mening bör vård och behandling vara kostnadsfri
oberoende av hos vilken läkare en smittad väljer att söka vård och
behandling. Utskottet föreslår därför att riksdagen med bifall till motion
So7 (m) yrkande 2 skall avslå propositionens förslag i denna del.

dets att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande patientens kostnader
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1988/89:So7 yrkande 2 antar följande såsom Reservanternas
förslag betecknade lydelse av 63 § i förslaget till smittskyddslag.

Propositionens förslag

63 § All undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt
vid en samhällsfarlig
sjukdom skall vara gratis för patienten
inom den landstingskommunal
hälso- och sjukvården.

En undersökning som utförs av en
privat verksam läkare för att utreda
om någon har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom är gratis för patienten.
om läkaren är ansluten
till sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Reservanternas förslag

63 § All undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt
vid en samhällsfarlig
sjukdom skall vara gratis för patienten
om åtgärderna utförs inom
den landstingskommunala hälsooch
sjukvården eller av en privat verksam
läkare, om denne är ansluten
till sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

23

De läkemedel som behövs från
smittskyddssynpunkt vid behandling
av en samhällsfarlig sjukdom
skall vara gratis för patienten.

Bestämmelserna i denna paragraf
om gratis förmåner för patienter
gäller den som är sjukförsäkrad enligt
lagen om allmän försäkring.

De läkemedel som behövs från
smittskyddssynpunkt vid behandling
av en samhällsfarlig sjukdom
skall vara gratis för patienten.

Bestämmelserna i denna paragraf
om gratis förmåner för patienter
gäller den som är sjukförsäkrad enligt
lagen om allmän försäkring.,

1988/89:SoU9

4. Särskilt statsbidrag till smittskyddet (mom. 14)

Gudrun Schyman (vpk) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 16 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”(vpk) avstyrks” bort ha följande lydelse:

Landstingens kostnader för smittskyddet enligt den nya smittskyddslagen
beräknas enligt propositionen till ca 12 milj.kr. årligen. Landstingsförbundet
anser i sitt remissyttrande att dessa kostnadsberäkningar bygger på
en gynnsam epidemisituation och att HIV nu förändrat dessa förutsättningar.
De kostnadsberäkningar som Landstingsförbundet gjort, efter samråd
med socialstyrelsen, visar att kostnaderna för landstingen är av en storleksordning
som allvarligt kommer att påverka resursbehoven redan under de
närmaste åren. I dessa beräkningar inkluderas åtgärder för att förhindra
spridning av HIV samt vård och behandling till följd av HIV.

Samhällsfarliga sjukdomar kräver resurser som i första hand inte kan
betraktas som en angelägenhet för det enskilda landstinget.

Enligt utskottets mening bör därför den totala kostnaden för smittskyddet
inom landstingen täckas av statsbidrag.

Vad utskottet sålunda anfört om kostnaden för smittskyddet inom landstingen
bör riksdagen med anledning av motion So6 (vpk) yrkande 2 ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande särskilt statsbidrag till smittskyddet
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So6 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall
(mom. 15)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 17 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att staten måste anses ha ett övergripande ekonomiskt
ansvar när mycket farliga, smittsamma sjukdomar uppträder med
ett explosivt spridningsförlopp. Det blir då en gemensam, nationell angelägenhet
att de bekämpas var de än uppträder i landet. Särskilt utsatta landsting
och kommuner måste enligt utskottets mening i en sådan situation

kunna göra anspråk på och erhålla ett särskilt ekonomiskt stöd, liksom nu 24

gäller i fråga om HIV-smitta. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med 1988/89:SoU9
anledning av motion So7 (m) yrkande 3 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So7 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Uppföljning och utvärdering av resursfrågorna (mom.
16)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 17 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar på s. med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Nyckelpersonen i smittskyddsarbetet är enligt utskottets mening smittskyddsläkaren,
som enligt lagförslaget får stora befogenheter. En förutsättning
för ett fungerande smittskydd är dock att tillräckliga resurser ställs till
smittskyddsläkarens förfogande. Eftersom det är fråga om ett regionalt ansvar,
men smittspridningsrisken kan vara nationell, är det enligt utskottets
mening angeläget att resursfrågorna följs upp i kommande förhandlingar.

Regeringen bör således följa upp att smittskyddsläkarna i varje län erhåller
utifrån de lokala förutsättningarna tillräckliga resurser för sitt arbete.

Vad utskottet sålunda anfört om uppföljning och utvärdering av resursfrågorna
i anslutning till smittskyddslagen bör riksdagen med anledning av
motion So 10 (c) yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Sol0 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Anonymitet vid HIV-test (mom. 17)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (vpk) och Barbro Westerholm (fp)
anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 19 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”(yrkande 1)” bort ha följande lydelse:

Trots de arrangemang som vidtagits till skydd för den enskildes integritet
vittnar många läkare om att många som borde genomgå testning avhåller
sig härifrån av oro för att deras sexuella läggning skall röjas eller för att de
senare skall utsättas för kontrollåtgärder.

När det gäller bekämpningen av sjukdomen AIDS är det utomordentligt
angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HIV-virus låter
testa sig.

Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu underlåter att
testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses
uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får
personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård och vene rologiska

mottagningar har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få vill 25

vara anonyma även i fortsättningen, om det visar sig att de har en HIV- 1988/89:SoU9
infektion. Om någon begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta
och därefter uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för råd och
fortsatta undersökningar så har trots allt sjukvården nått sitt syfte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig,
även om test visar att HIV-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de
åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So6 (vpk) yrkande 1
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande anonymitet vid HIV-test

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So6 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser (mom. 18)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 20 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”(yrkande 4)” bort ha följande lydelse:

Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt utskottets
mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens bestämmelser
verkligen kan tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov
oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets
uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att
en översyn av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras. Detta bör riksdagen
med anledning av motion So7 (m) yrkande 4 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So7 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26

I proposition 1988/89:5 framlagda lagförslag
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Smittskyddslag
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med smittskydd avses i denna lag verksamhet till skydd mot att
smittsamma sjukdomar sprids bland människor.

2 § Utöver föreskrifterna i denna lag gäller om smittskydd vad som är
föreskrivet i annan författning.

Smittsamma sjukdomar

3 § Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övriga
smittsamma sjukdomar.

De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma
sjukdomarna skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana sjukdomar
benämns anmälningspliktiga sjukdomar.

De samhällsfarliga sjukdomarna och de övriga smittsamma sjukdoma
som skall anmälas anges i en bilaga till denna lag.

4 § Om riksdagens beslut om ändring av bilagan inte kan avvaktas, får
regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar
skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss
smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet,
om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv
utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de
smittade. En sådan föreskrift får meddelas endast om nämnda verkningar
av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan.

Regeringen får föreskriva att en viss smittsam sjukdom som annars inte
är anmälningspliktig skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag.

Föreskrifter som meddelas med stöd av första eller andra stycket skall
snarast underställas riksdagens prövning.

Allmänna bestämmelser om ansvar och åligganden

5 § Varje landstingskommun svarar för att behövliga smittskyddsåtgärder
vidtas inom landstingsområdet, i den mån annat inte följer av 9-11 §§.

Vad som sägs i denna lag om landstingskommuner gäller också kommuner
som inte ingår i en landstingskommun.

6 § I varje landstingskommun skall det finnas en smittskyddsläkare, som
utses av hälso- och sjukvårdsnämnden. I frågor som inte gäller smittskyddsläkarens
myndighetsutövning skall denne verka under hälso- och
sjukvårdsnämnden.

7 § Smittskyddsläkaren skall, utöver vad som är särskilt föreskrivet i
denna lag.

1988/89:SoU9

Bilaga 1

1. planera, organisera och leda smittskyddet,

2. verka för samordning och likformighet av smittskyddet,

3. verka för att förebyggande åtgärder vidtas,

4. fortlöpande följa smittskyddsläget i landstingskommunen,

5. biträda miljö- och hälsoskyddsnämnderna, läkare och andra som är
verksamma inom smittskyddet i deras smittskyddsarbete,

6. undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddspersonal
i smittskyddsfrågor,

7. lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt

8. även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.

8 § Smittskyddsläkaren skall få upplysningar från och fa del av uppgifter
i handlingar hos miljö- och hälsoskyddsnämnder samt hos läkare och andra
som är verksamma inom hälso- och sjukvården, om han i ett enskilt fall
begär det och behöver det för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna
lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

9 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden i en kommun svarar för att smittskyddsåtgärder
vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avloppsvatten,
ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller misstänks
sprida smittsamma sjukdomar.

10 § Varje läkare skall i sin hälso- och sjukvårdande verksamhet vara
uppmärksam på förekomsten av samhällsfarliga och andra anmälningspliktiga
sjukdomar och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Om läkaren
har kompetens för uppgiften och inte är förhindrad att utföra den, är
läkaren skyldig att undersöka den som har anledning anta att han har
smittats av en samhällsfarlig sjukdom samt att behandla den som för smitta
av en sådan sjukdom. Undersöknings- och behandlingsskyldigheten gäller
dock inte en privat verksam läkare som inte är ansluten till sjukförsäkringen
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

11 § En läkare som undersöker eller behandlar någon enligt denna lag
benämns behandlande läkare.

Om behandlande läkares åligganden enligt denna lag finns närmare föreskrifter
i 15-23, 25-27, 29, 32 och 36 §§.

Samverkan

12 § Smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall
samverka med varandra och med myndigheter, behandlande läkare och
andra som bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet. Särskilt
skall miljö- och hälsoskyddsnämnderna informera smittskyddsläkaren om
iakttagelser som kan vara av betydelse för hans verksamhet och samråda
med honom om beslut och andra viktigare åtgärder som berör smittskyddet.

Smittskyddsläkarna skall samarbeta i smittskyddsfrågor och vid behov
utbyta uppgifter som är nödvändiga för verksamheten.

Skyldighet att söka läkare och lämna upplysningar

13 § Den som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare samt att låta läkaren göra
de undersökningar och ta de prov som behövs för att fastställa om han har

1988/89:SoU9

Bilaga 1

28

smittats av en sådan sjukdom. Han är också skyldig att följa de förhållningsregler
som läkaren har meddelat honom.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också om en person som
smittats av en samhällsfarlig sjukdom uppger att han varit i kontakt med
någon annan person på sådant sätt att smitta kunnat överföras.

14 § Den som har smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall lämna den
behandlande läkaren uppgift om den eller de personer som smittan kan ha
kommit från och förts vidare till samt lämna upplysningar i övrigt om
varifrån smittan kan ha kommit och vart den kan ha förts vidare.

Läkarundersökning och förhållningsregler

15 § Vid undersökning som avses i 13 § skall den behandlande läkaren ta
de prov som behövs för att fastställa om den undersökte smittats av en
samhällsfarlig sjukdom. Läkaren skall informera den undersökte om den
misstänkta sjukdomens art och smittsamhet.

16 § Den behandlande läkaren skall meddela den som undersöks för en
samhällsfarlig sjukdom de förhållningsregler som behövs för att hindra
smittspridning. Reglerna får avse den undersöktes kontakter med läkaren,
hygien, isolering i hemmet, arbete och skolgång samt livsföring i övrigt.
Förhållningsreglerna skall tas in i den undersöktes patientjournal.

Läkaren skall så långt det är möjligt se till att förhållningsreglerna följs.

17 § Om den undersökte begär det, skall smittskyddsläkaren pröva förhållningsreglerna.
Smittskyddsläkaren får ändra förhållningsreglerna på
det sätt han finner mest ändamålsenligt.

18 § Om den undersökte har smittats av en samhällsfarlig sjukdom, skall
den behandlande läkaren genom att fråga den smittade söka få veta av vad
eller vem han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit
smittade av samma smittkälla. Han skall också söka få reda på till vem den
smittade kan ha fört smittan vidare.

19 § Om den som undersökts för en samhällsfarlig sjukdom byter behandlande
läkare, skall den läkare som övertar behandlingsansvaret omedelbart
underrätta den tidigare behandlande läkaren om detta.

Anmälan om samhällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom

20 § En läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats av
en samhällsfarlig sjukdom skall anmäla detta till smittskyddsläkaren och
statens bakteriologiska laboratorium.

Vid fall av samhällsfarlig sjukdom som avses i 1.2 bilagan till denna lag
skall anmälan göras även till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Anmälan till
nämnden behöver dock inte göras om omständigheterna klart visar att
smittkällan finns utanför landets gränser.

21 § En anmälan som avses i 20 § skall innehålla uppgifter om

1. den smittades namn, personnummer och adress,

2. den sannolika smittkällan,

3. de sannolika smittvägarna,

4. de förhållningsregler som läkaren har meddelat samt de behandlings -

1988/89:SoU9

Bilaga 1

29

4 Riksdagen 1988/89. 12 sami. Nr 9

åtgärder och andra åtgärder som han har vidtagit för att hindra smittsprid- 1988/89 :SoU9
ning. Bilaga 1

5. andra uppgifter av betydelse för smittskyddet.

Om anmälan gäller en sjukdom som avses i 1.3 bilagan till denna lag,
skall uppgifter som avses i första stycket 1 och 2 inte lämnas i anmälan.

22 § En läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats av
en annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskyddsläkaren och statens bakteriologiska laboratorium.
Anmälan skall göras även beträffande annan sjukdom som är eller
som misstänks vara smittsam, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form.

Vid fall av sjukdom som avses i 2.2 bilagan till denna lag skall anmälan
göras även till miljö- och hälsoskyddsnämnden.

23 § En anmälan enligt 22 § skall innehålla de uppgifter som behövs för
att kunna följa sjukdomens utbredning. Den skall inte innehålla uppgift om
den smittades identitet. På begäran av smittskyddsläkaren eller miljö- och
hälsoskyddsnämnden är dock den läkare som gjort anmälan skyldig att
lämna smittskyddsläkaren eller nämnden uppgift om identiteten samt andra
uppgifter av betydelse för deras smittskyddsarbete.

24 § Om smittskyddsläkaren efter att ha fått en anmälan enligt 20 eller
22 § finner att ytterligare åtgärder behövs för att hindra smittspridning,
skall han se till att sådana åtgärder vidtas.

Särskilda åtgärder vid befarad smittspridning

25 § Om en behandlande läkare har anledning anta att en patient, som för
eller misstänks föra smitta av en samhällsfarlig sjukdom, inte kommer att
följa eller inte följer meddelade förhållningsregler, skall han skyndsamt
underrätta smittskyddsläkaren. Detta gäller också då en sådan patient
avbryter pågående behandling utan att den behandlande läkaren är införstådd
med det.

26 § Om den behandlande läkaren i sitt arbete med smittspårning enligt
18 § finner anledning anta att en person har smittats av en samhällsfarlig
sjukdom och denne inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkaren själv
eller av en annan läkare, skall den behandlande läkaren underrätta smittskyddsläkaren
om detta.

27 S 1 en underrättelse enligt 25 eller 26 § skall den behandlande läkaren
ange den smittades eller misstänkt smittades namn, personnummer och
adress samt andra uppgifter som bedöms kunna vara av betydelse för
smittskyddsläkarens fortsatta åtgärder. En underrättelse enligt 26 § skall
alltid innehålla uppgift om de omständigheter på vilka den behandlande
läkaren grundar sin misstanke om smitta.

28 § Efter att ha fått en underrättelse enligt 25 eller 26 § skall smittskyddsläkaren
vidta de åtgärder som behövs för att hindra vidare smittspridning
eller för att få till stånd läkarundersökning av den som misstänks
vara smittad. Innan smittskyddsläkaren tillgriper en tvångsåtgärd bör han
söka nå rättelse på frivillig väg, om det kan ske utan risk för smittspridning.
30

1988/89:SoU9

Bilaga 1

30 § Om smittskyddsläkaren har fått en underrättelse från en behandlande
läkare om att en patient som för smitta av infektion av HIV inte har följt
eller misstänks inte ha följt meddelade förhållningsregler, skall smittskyddsläkaren
underrätta socialnämnden, polismyndigheten och skyddskonsulenten.
Därvid skall han lämna uppgift om vem förhållningsreglerna
gäller och innebörden av dessa. Underrättelse skall inte lämnas om smittskyddsläkaren
bedömer att den inte behövs för att tillse att förhållningsreglerna
följs eller att den annars saknar betydelse för smittskyddet.

31 § Uppmärksammar socialnämnden, polismyndigheten eller skyddskonsulenten,
efter att ha fått underrättelse enligt 30 §, i sin verksamhet
förhållanden som tyder på att förhållningsreglerna inte följs, skall detta
anmälas till den smittskyddsläkare som har lämnat underrättelsen. Om
denne har överlämnat ärendet till en smittskyddsläkare i en annan landstingskommun,
skall anmälan i stället göras till den smittskyddsläkaren.

När smittskyddsläkaren anser att socialnämndens, polismyndighetens
eller skyddskonsulentens medverkan inte längre behövs, skall han meddela
myndigheten detta.

32 § Om någon som för smitta av infektion av HIV tas in på en kriminalvårdsanstalt
eller med tvång på en annan vårdinrättning, skall den läkare
som där ansvarar för hälso- och sjukvården underrättas av den behandlande
läkaren om smittan och om de förhållningsregler som gäller för den
intagne.

Kan den intagne inte tas om hand på ett sådant sätt att smittspridning
kan förhindras, skall den ansvarige läkaren underrätta den behandlande
läkaren om detta.

Tvångsåtgärder

Förelägganden m. m.

33 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhällsfarlig
sjukdom.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon inte följer ett föreläggande eller förbud, får miljö- och hälsoskyddsnämnden
förordna om rättelse på hans bekostnad. Ett sådant beslut
får också meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om nämnden
med hänsyn till risken för smittspridning finner att rättelse bör ske
utan dröjsmål.

Särskilda underrättelser vid infektion av HIV

29 § Beträffande den som för smitta av infektion av HIV är följande
personer och myndigheter skyldiga att på begäran av smittskyddsläkaren
lämna honom de uppgifter som han behöver för att kunna fullgöra sina
åligganden enligt denna lag:

1. myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter
av betydelse för smittskyddet och

2. personal inom enskild hälso- och sjukvård som i sin yrkesutövning
står under tillsyn av socialstyrelsen.

34 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får låta förstöra gång- och sängkläder,
husgeråd, möbler och andra föremål av personlig natur samt låta

31

avliva sällskapsdjur, om det är nödvändigt för att hindra spridning av
samhällsfarlig sjukdom. Nämnden skall betala skälig ersättning till den
som har drabbats av ett beslut om förstöring.

35 § För att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har miljö- och
hälsoskyddsnämnden rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen
varifrån smitta kan spridas och får där göra undersökningar och ta
prov. För uttaget prov betalas inte ersättning.

T vångsundersökning

36 § Om någon som enligt 13 § är skyldig att söka läkare inte utan
dröjsmål gör det. får smittskyddsläkaren besluta att han skall undersökas
av en läkare som smittskyddsläkaren bestämmer. Vid undersökningen får
inte förekomma ingrepp som kan förorsaka annat än obetydligt men.

Läkaren skall underrätta smittskyddsläkaren om resultatet av undersökningen.

Tillfälligt omhändertagande

37 § Om det av särskilda skäl behövs för att förhindra befarad smittspridning,
får smittskyddsläkaren besluta att den som kan antas ha blivit smittad
av sjukdom som avses i 1.1 och 1.2 bilagan till denna lag tillfälligt skall
tas om hand på sjukhus. Omhändertagandet skall bestå till dess det klarlagts
huruvida denne har smittats, dock högst sju dagar, den dag då
omhändertagandet verkställdes medräknad.

Den omhändertagne får hindras att lämna sjukhusets område eller den
del av sjukhuset där han skall vistas.

Beslut om tvångsisolering

38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om
tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om
den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att
hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns
grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler
och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjukhus som drivs av en landstingskommun.

39 § Om länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan avvaktas utan
fara, skall smittskyddsläkaren meddela ett sådant beslut som avses i 38 §
första stycket. Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas
länsrättens prövning.

Tvångsisoleringens varaktighet

40 § Tvångsisolering får pågå under högst tre månader från den dag den
smittade på grund av beslutet om isolering togs in på sjukhus.

41 § Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att
tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den längsta tiden enligt 40 §. Ett
sådant beslut får avse högst sex månader åt gången.

1988/89:SoU9

Bilaga 1

32

En ansökan om fortsatt tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten
innan tiden för gällande beslut om tvångsisolering har löpt ut. Tvångsisoleringen
skall fortgå i avvaktan på att länsrätten beslutar med anledning av
ansökan.

42 § När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall smittskyddsläkaren
ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen skall upphöra.

Om den tvångsisolerade begär att tvångsisoleringen skall upphöra, är
smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen besluta i frågan.

Omhändertagandet under tvångsisoleringen

43 § Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall få det
stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och
livsföring så, att tvångsisoleringen kan upphöra.

Särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen

44 § Den som är tvångsisolerad får hindras att lämna sjukhusets område
eller den del av sjukhuset där han skall vistas och får i övrigt underkastas
den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra
tvångsisoleringen. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs
av hänsyn till hans egen eller andras säkerhet.

45 § Den som är tvångsisolerad får inte inneha

1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,

2. injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i
människokroppen.

3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika, eller

4. annan egendom som kan skada honom själv eller annan eller vara till
men för ordningen på sjukhuset.

Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhändertas.

46 § Om det anses påkallat, får den tvångsisolerade kroppsvisiteras eller
ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till sjukhuset, för kontroll av att
han inte bär på sig egendom som avses i 45 §. Detsamma gäller om det
under vistelsen på sjukhuset uppkommer misstanke att sådan egendom
skall påträffas hos den tvångsisolerade.

Överläkaren beslutar om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna
medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

47 § Överläkaren får besluta att försändelser till den tvångsisolerade får
undersökas för kontroll av att de inte innehåller egendom som avses i 45 §.
Om en försändelse innehåller sådan egendom, får den omhändertas.

48 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 45 eller 47 § eller har sådan egendom påträffats där
någon är tvångsisolerad utan att det finns någon känd ägare till egendomen,
skall överläkaren låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen

1988/89:SoU9

Bilaga 1

33

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma 1988/89:SoU9

gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för Bilaga 1
insprutning i människokroppen, eller i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika.

Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering

49 § Den som är tvångsisolerad får ges tillstånd att under viss tid vistas
utanför sjukhusets område. Tillståndet får förenas med särskilda villkor.

50 § Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smittskyddsläkaren
efter samråd med överläkaren. Smittskyddsläkaren får återkalla
tillståndet om förhållandena kräver det.

Överklagande

51 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas
hos länsrätten.

52 § Smittskyddsläkarens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsrätten
om beslutet gäller

1. förhållningsregler enligt 17 §,

2. tillfälligt omhändertagande enligt 37 §,

3. avslag på en begäran att tvångsisoleringen skall upphöra,

4. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför sjukhusets område
enligt 49 §,

5. återkallelse av tillstånd att vistas utanför sjukhusets område enligt
50 §.

Överläkarens beslut enligt 48 § får överklagas hos länsrätten.

Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare
får inte överklagas.

53 § Socialstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 67 § får
överklagas hos kammarrätten.

Handläggningen av mål och ärenden

54 § Mål och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

55 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av länsrätten
i det län där den som har beslutat i frågan eller ansökt om åtgärden har
sin verksamhet.

56 § Länsrätten skall ta upp mål om tvångsisolering enligt 39 eller 41 § till
avgörande inom en vecka från den dag då ansökan kom in eller underställning
skedde. Om beslutet om tvångsisolering inte är verkställt när det
underställs, skall målet tas upp till avgörande inom en vecka från den dag
beslutet verkställs. Länsrätten får dock förlänga dessa tider om det behövs
ytterligare utredning eller om det på grund av någon annan särskild omständighet
är nödvändigt.

I mål om tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § får länsrätten förordna 34

rörande saken i avvaktan på målets avgörande.

57 § I mål om tvångsisolering, som väckts vid länsrätten genom ansökan
av smittskyddsläkaren, skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig
förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. I andra mål enligt
denna lag prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna
skall upplysas om sin rätt till muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till
en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.

58 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än som
avser 33-35 eller 37 § skall nämndemän ingå i rätten.

59 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

60 § Vid delgivning med enskild i mål och ärenden enligt denna lag gäller
inte 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970:428).

61 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förordnas
i beslutet.

Biträde av polismyndighet

62 § Polismyndighet skall lämna biträde på begäran av

1. smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,

2. smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall tas
om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller 39 §,

3. smittskyddsläkaren eller överläkaren för att återföra den som har
avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt omhändertagen
eller tvångsi sole rad, eller den som inte har återvänt till sjukhuset
sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har gått ut eller
återkallats,

4. miljö- och hälsoskyddsnämnden för att bereda nämnden tillträde till
områden, lokaler och andra utrymmen som avses i 35 §,

5. socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.

Kostnader

63 § All undersökning, vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt
vid en samhällsfartig sjukdom skall vara gratis för patienten
inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården.

En undersökning som utförs av en privat verksam läkare för att utreda
om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är gratis för patienten,
om läkaren är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring.

De läkemedel som behövs från smittskyddssynpunkt vid behandling av
en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten.

Bestämmelserna i denna paragraf om gratis förmåner för patienter gäller
den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring.

1988/89:SoU9

Bilaga 1

64 § Landstingskommunen svarar för kostnader för åtgärder som avses i

35

63 § första stycket samt för kostnader för läkemedel som avses i 63 § tredje 1988/89 :SoU9
stycket och som förordnas inom den egna verksamheten. Bilaga 1

Staten svarar för övriga kostnader som följer av 63 §.

Tillsyn

65 § Socialstyrelsen har tillsynen över smittskyddet i landet.

66 § Socialstyrelsen har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del
av de handlingar som behövs för tillsynen.

67 § Socialstyrelsen får i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

68 § Socialstyrelsen har rätt att inspektera smittskyddsverksamhet som
bedrivs av smittskyddsläkare, miljö- och hälsoskyddsnämnder och hälsooch
sjukvårdspersonal. Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att
lämna det biträde som behövs vid inspektionen.

Ytterligare föreskrifter

69 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter

1. om åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar förs in i
landet eller sprids till utlandet,

2. om andra frågor inom smittskyddet som inte gäller vaccination.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning

på försvarsmakten, i den mån föreskrifterna inte gäller tvångsåtgärd mot
enskild.

Regeringen får överlåta åt myndighet att meddela föreskrifter som avses
i denna paragraf.

Smittskyddet i krig m. m.

70 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet enligt
denna lag, om landet kommer i krig eller krigsfara eller om det råder
sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som landet har befunnit sig i.

36

Bilaga

Anmälningspliktiga sjukdomar

1 Samhällsfarliga sjukdomar

1.1 difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B

hepatit non A non B

meningokockinfektion

polio

tuberkulos

virala hemorragiska febrar exkl. hemorragisk nefrosonefrit
återfallsfeber

1.2 hepatit A
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest

rabies

salmonellainfektion

shigellos

tyfoidfeber

1.3 gonorré

infektion av HIV (humant immunbristvirus)

klamydiainfektion

syfilis

2 Andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga

2.1 amöbainfektion
hemorragisk nefrosonefrit

infektioner orsakade av atypiska mykobakterier

malaria

stelkramp

trikinos

tularemi

2.2 botulism
campylobacter
giardia lamblia
legionärssjuka
listerios
papegoj sjuka
toxoplasmainfektion

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 juli 1989, då smittskyddslagen
(1968:231) (gamla lagen) skall upphöra att gälla.

2. Föreskrifter som har meddelats enligt 7 § gamla lagen om isolering och
om inskränkning i någons verksamhet och enligt 12 § gamla lagen om
åtgärder för att hindra spridning av smitta skall anses ha meddelats enligt
16 § nya lagen.

3. Den som vid ikraftträdandet är intagen på sjukhus enligt 7 eller 14 §
gamla lagen skall anses intagen enligt 38 § eller, efter ett beslut om omedel -

1988/89:SoU9

Bilaga 1

37

bär tvångsisolering fattat av en läkare som avses i 2 § andra stycket gamla 1988/89 :SoU9

lagen, 39 § nya lagen. Vid tillämpning av den nya lagen skall beslutet om Bilaga 1

intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.

4. Om ett mål om intagning på sjukhus inte är slutligt avgjort vid
ikraftträdandet skall rätten pröva förutsättningarna för tvångsisolering enligt
nya lagen.

5. Beslut som miljö- och hälsoskyddsnämnden har meddelat enligt den
gamla lagen skall anses meddelade enligt den nya lagen, i den mån det
enligt den nya lagen ankommer på nämnden att meddela sådana beslut.

6. Ärenden enligt 7, 10, 14 eller 15 § gamla lagen, som skall överprövas
av länsstyrelsen men inte har avgjorts av länsstyrelsen före ikraftträdandet
prövas av länsrätten i länet.

7. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya
lagen. Hänvisas det till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i
den nya lagen, tillämpas i stället den nya föreskriften.

38

2 Förslag till 1988/89:SoU9

Lag om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål Bilaga 1

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som skäligen kan misstänkas för ett sexualbrott, varigenom
infektion av HIV (humant immunbristvirus) har kunnat överföras till målsäganden,
skall undersökas med avseende på sådan infektion, om målsäganden
begär det.

Undersökning enligt första stycket skall på målsägandens begäran ske
även i fråga om den som är skäligen misstänkt för något annat brott, om det
på grund av särskilda omständigheter kan befaras att infektion av HIV har
kunnat överföras till målsäganden genom brottet.

2 § 1 fråga om förfarandet vid beslut om undersökning samt om utföran det

av undersökningen gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om
kroppsbesiktning. Beslut om undersökning skall dock fattas av åklagaren
eller rätten.

Målsäganden och åklagaren skall underrättas om resultatet av undersökningen.

3 § Staten skall svara för kostnaderna för undersökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

39

3 Förslag till 1988/89:SoU9

Bilaga 1

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering
och åtgärder mot smittsamma sjukdomar, samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och därmed likställda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos
myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över
allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Utan hinder av första stycket får Utan hinder av sekretessen får

uppgifter om insemination i vissa uppgift lämnas till enskild enligt

fall lämnas till enskild enligt vad vad som föreskrivs i lagen

som föreskrivs i lagen (1984:1140) (1984:1140) om insemination och

om insemination. lagen (1988:00) om undersökning

beträffande HIV-smitta i brottmål.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

1 Lagen omtryckt 1988:9.

40

Av utskottet framlagt förslag till bilaga till lagförslaget

Anmälningspliktiga sjukdomar

Propositionens förslag Utskottets förslag

2 Andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga

2.1 amöbainfektion 2.1 amöbainfektion

hemorragisk nefrosonefrit hemorragisk nefrosonefrit

infektioner orsakade av atypi- infektioner orsakade av atypiska
mykobakterier ska mykobakterier

malaria malaria

stelkramp stelkramp

trikinos trikinos

tularemi tularemi

alcus molle

1988/89:SoU9

Bilaga 2

41

Innehållsförteckning 1988/89:SoU9

Sammanfattning 1 Bilaga 2

Propositionen 2

Motioner 2

Utskottet 3

Propositionsförslaget i huvuddrag 3

Sjukdomarna i smittskyddslagen 4

Ansvaret för smittskyddet 5

Smittskyddsläkarens befogenheter 7

Den enskildes skyldigheter 8

Smittspårning 9

Vissa frågor om tvångsisolering 9

Patientens kostnader 13

Samordning av informationsarbetet 14

Vissa resursfrågor 15

Övriga frågor 17

Anonymitet vid HIV-tester 17

Straffbestämmelser 19

Hemställan 20

Reservationer 22

Bilaga 1: 1 propositionen framlagda lagförslag 27

Bilaga 2: Av utskottet framlagt förslag 41

42