Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Socialutskottets betänkande 1988/89:SoU9

Ny smittskyddslag

 

 

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1988/89:5 Ny smitt­skyddslag m.m. jämte de motioner som väckts med anledning av proposi­tionen.

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag till ny smittskydds­lag med viss ändring. Vidare tillstyrker utskottet förslagen till lag om under­sökning beträffande HlV-smitta i brottmål och om ändring i sekretesslagen.

I betänkandet behandlas en motion (fp) vari yrkas att sjukdomenulcus molle skall inkluderas bland de smittsamma sjukdomar som betraktas som samhällsfarliga. Utskottet uttalar att det finns skäl att upprätthålla kontroll­en över sjukdomens utbredning. Med anledning av motionen föreslår ut­skottet att ulcus molle — mjuk schanker — förs in i bilagan till lagen bland andra anmälningpliktiga sjukdomar än samhällsfarliga.

Övriga motionsyrkanden avstyrks, däribland ett motionsyrkande (vpk) om införande av fullständig anonymitet vid HlV-test, dvs. även sedan en person konstaterats vara smittad. Utskottet vidhåller uppfattningen att en fullständig anonymitet vid HlV-test skulle rubba grunderna för smitt­skyddslagens tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli myc­ket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patien­ter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Utskottets fp- och vpk-ledamöter reserverar sig till förmån för motionsyrkandet.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig till förmån för motionsyrkanden (m) om att tvångsisolering skall kunna ske även vid icke landstingskommu­nala sjukhus, att vård och behandling hos privatpraktiserande läkare skall vara kostnadsfri, att staten skall ha ett särskilt ekonomiskt ansvar för smitt­skyddet samt att en översyn skajl göras av brottsbalken.

Mot beslutet att en tvångsisolerad har rätt att när som helst begära att tvångsisoleringen skall upphöra reserverar sig utskottets c-ledamöter. Sam­ma ledamöter reserverar sig även till förmän för ett motionsyrkande (c) om en uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till den nya smittskyddslagen.

Utskottets vpk-ledamot reserverar sig slutligen till förmån för ett yrkande

1     Riksdagen 1988/89. 12 saml. Nr 9

1988/89 SoU9

(vpk) att den totala kostnaden för smittskyddet inom landstingen skall täck-      1988/89 :SoU9 as av statsbidrag.

Propositionen

I proposition 1988/89:5 hemställer regeringen (socialdepartementet) att riksdagen antar de av lagrådet granskade förslagen till

1.  smittskyddslag,

2.  lag om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål,

3.  lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) med vidtagna ändringar. Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

1988/89:So5 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen be­slutar att ulcus molle inkluderas bland de smittsamma sjukdomar som skall betraktas som samhällsfarliga. '

1988/89:So6 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1.      att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger möjlighet till anony­
mitet även vid positivt HIV-test,

2.      att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den totala
kostnaden för smittskyddet inom landstingen skall täckas av statsbidrag.

1988/89:So7 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 38 § i det till propositio­nen fogade förslaget till smittskyddslag: 38 § Länsrätten skall — — — för smittspridning. Tvångsisolering skall ske på sjukhus.,

2. att riksdagen beslutar anta följande lydelse av 63 § i det till propositio­nen fogade förslaget till smittskyddslag: 63 § All undersökning, vård och behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten om åtgärderna utförs inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården eller av en privat verksam läkare, om denne är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.De läkemedel för patienten. Bestämmelser­na i —             allmän försäkring.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för ekonomiskt stöd till särskilt utsatta landsting och kommuner när samhällsfarliga sjukdomar med explosivt spridnings­förlopp uppträder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av brottsbalken mot bakgrund av att smittskyddslagen inte kommer att innehålla några straffbestämmelser.

1988/89:So8 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de samhällsfarliga sjukdomarna skall uppräk­nas i lagtexten.

 

2. att riksdagen beslutar att "samhällsfarlig sjukdom" skall kunna tas bort      1988/89 :SoU9 från listan om sjukdomen ändrar karaktär till det bättre,

3. att riksdagen beslutar att den smittade inte skall ha någon absolut skyldighet att på eget initiativ söka läkare om han tror att han lider av en samhällsfarlig sjukdom utan först efter anmodan av smittskyddsläkare,

4. att riksdagen beslutar att ingen skall kunna tvångsisoleras utan beslut av domstol,

5. att riksdagen beslutar att beslut om förlängd tvångsisolering skall kun­na överklagas till länsrätten,

6. att riksdagen beslutar att smittspärning skall kunna ske med största möjliga hänsyn till de inblandades integritet.

l988/89:So9 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas ätt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfördel­ningen mellan smittskyddsläkare och MHN med avseende på LL 21 § och nya smittskyddslagens 9 §.

l988/89:Sol0 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till smittskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande smittskyddsläkarens möjlighet att få tillgång till adek­vat information för t.ex. smittspärning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av samordning av informationsarbetet kring smitt­spridning och smittskydd på den centrala nivån samt centralt — lokalt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande tillämpningen av bestämmelserna om tvångsisolerads rätt att begära att tvångsisoleringen skall upphöra,

5. att riksdagen beslutar att ändra 45 § i den nya smittskyddslagen i enlig­het med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Propositionsförslaget i huvuddrag

1 propositionen föreslås att 1968 års smittskyddslag ersätts av en ny smitt­skyddslag, som i princip skall omfatta alla smittsamma sjukdomar som sprids bland människor. De flesta bestämmelserna gäller dock endast de allvarliga smittsamma sjukdomarna, vilka i lagen benämns samhällsfarliga sjukdomar. Bland dessa finns både sjukdomar som är sexuellt överförbara och sjukdomar som sprids på annat sätt. Den hittillsvarande generella sär­regleringen för de veneriska sjukdomarna försvinner således. Anmälan skall göras till ansvariga myndigheter när det inträffar ett fall av smitta i en samhällsfarlig sjukdom eller i en annan särskilt angiven sjukdom. Sjukdo­mar som skall anmälas kallas anmälningspliktiga sjukdomar. Vilka smitt­samma sjukdomar som skall anses vara samhällsfarliga samt vilka ytterliga-

 

re sjukdomar som bör vara anmäJningspliktiga, anges i en bilaga till smitt-       1988/89:SoU9 skyddslagen. Det blir således riksdagen som beslutar om lagens tillämplig­het på varje sådan sjukdom vid vilken bl.a. tvångsåtgärder kan komma att tillgripas.

När det gäller ansvarsfördelningen inom smittskyddet föreslås att lands­tingskommunen och kommunerna skall dela på ansvaret på det sättet att landstingskommunen svarar för de personinriktade åtgärderna, medan kommunen svarar för de objektinriktade åtgärderna.

Inom landstingskommunen skall en särskild myndighet, smittskyddslä­karen, leda smittskyddet. Smittskyddsläkaren har förebyggande, samord­nande och övervakande uppgifter samt rena myndighetsuppgifter.

För den enskilde gäller att var och en som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare för provtagning och annan undersökning. Han är vidare skyldig att följa de förhållningsregler som läkare meddelar honom. Om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall han också lämna läkare de upp­gifter denne kan behöva för att kunna företa smittspärning.

Varje läkare som har kompetens för uppgiften och inte är förhindrad att utföra den, är skyldig att undersöka och behandla patienter vid samhälls­farlig sjukdom. Om en läkare konstaterar att någon har smittats av en an-mälningspliktig sjukdom skall han anmäla detta till' smittskyddsläkaren och statens bakteriologiska laboratorium samt beträffande vissa sjukdomar även till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Undersöknings- och behand­lingsskyldigheten gäller dock inte en privat verksam läkare som inte är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.

Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om tvångsåtgärder, nämligen tvångsundersökning, tillfälligt omhähdertagande och tvångsiso­lering. Tvångsbehandling får däremot inte förekomma.

Någon särskild straffbestämmelse för den som sprider smitta finns inte i den nya lagen.

Socialstyrelsen skall svara för tillsynen över smittskyddet i landet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1989.

1 propositionen föreslås dessutom en ny låg om undersökning beträffan­de HIV-smitta i brottmål. I lagen stadgas att den som blivit utsatt för ett brott, varigenom HIV-smitta kan ha överförts, skall kunna få till stånd en undersökning av den som är skäligen misstänkt för brottet för att utröna om • denne är smittad av HIV. I första hand skall möjlighet till sådan undersök­ning finnas vid sexualbrott. Undersökning skall emellertid även kunna ske vid andra brott, om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att infektion av HIV har överförts genom brottet.

Slutligen föreslås i propositionen en konsekvensändring i sekretesslagen ' med anledning av att underrättelseskyldighet till målsäganden föreskrivs i lagen om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål.

Sjukdomarna i smittskyddslagen

I motion So8 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen beslutar att de samhällsfarliga sjukdomarna uppräknas i lagtexten (yrkande I) och att

 

"samhällsfarlig sjukdom" skall kunna tas bort från listan om sjukdomen       1988/89:SoU9 ändrar karaktär till det bättre (yrkande 2). Motionärerna vill att de samhälls­farliga sjukdomarna skall uppräknas i lagtexten eftersom tvångsåtgärder kan tillgripas mot den enskilde, och då skall riksdagen ha beslutat vid vil­ken sjukdom detta kan bli aktuellt.

Enligt den nu gällande smittskyddslagen (1968:231) bestämmer regeringen
vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och vene­
riska sjukdomar. 1 propositionen framhålls (s. 35 f.) att en smittskyddslag
med nödvändighet måste tillhandahålla medel som kan innebära inträng i
de enskilda människornas personliga förhållanden och att i enstaka fall
detta kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes integritet. Enligt
departementschefens mening är det av rättssäkerhetsskäl av stor vikt att
lagens tillämplighet beträffande en viss sjukdom inte kan ifrågasättas, och
därför föreslås i propositionen att de smittsamma sjukdomar som skall
betraktas som samhällsfarliga anges genom en uppräkning i lagen. Prak­
tiskt har detta lösts genom att uppräkningen fogats som en bilaga till lagen.
Utskottet delar uppfattningen att tillämpligheten av en tvångslagstiftning
måste vara oantastlig ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är därför en stor fördel          . ,

att lagens tillämplighet på varje sådan sjukdom vid vilken tvångsåtgärder
kan komma att tillgripas har prövats av riksdagen. Det är mot denna bak-    ,

grund också naturligt att riksdagen tar ställning till frågan om en sjukdom
inte längre skall anses samhällsfarlig eller anmälningspliktig. Utskottet till­
styrker således propositionens förslag i denna del. Motion So8 (mp) är
genom propositionens förslag tillgodosedd i behandlade delar (yrkandena
1 och 2) och avstyrks.                               .                       .

I motion So5 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) hemställs att ulcus molle inklu­deras bland de smittsamma sjukdomar sorri skall betraktas som samhälls­farliga.

Ulcus molle — mjuk schanker — hänförs enligt 6 § nu gällande smitt­skyddskungörelse (1968:234) till de veneriska sjukdomarna och är således även anmälningspliktig. I det behandlade förslaget till ny smittskyddslag finns sjukdomen inte längre med vare sig bland de samhällsfarliga sjukdo­marna eller bland andra anmälningspliktiga sjukdomar.

Sjukdomen ulcus molle är i dag sällsynt i Sverige. Den kan enligt vad utskottet inhämtat inte anses utgöra ett så allvarligt hot mot befolkningens' hälsotillstånd att den bör betecknas som samhällsfarlig. Enligt utskottets mening finns däremot skäl att upprätthålla kontrollen över sjukdomens utbredning. Denna bör därför föras in under 2.1 i bilagan till lagförslaget bland andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga. Utskottet förordar sålunda med anledning av motion So5 (fp) att bilagan till lagför­slaget ges den lydelse som framgår av bilaga 2 till betänkandet.

Ansvaret för smittskyddet             '

1 motion So9 av Margareta Fågelberg (fp)yrkas att riksdagen ger regeringen

till känna vad som anförts om ansvarsfördelningen mellan smittskyddslä-           ■

 

käre och miljö- och hälsoskyddsnämnd med avseende på livsmedelslagen       1988/89:SoU9 21 § och nya smittskyddslagens 9 §.

Motionären anför att i lagförslagets 9 § sägs att miljö- och hälsoskydds­nämnderna skall vidta åtgärder för att undvika smittspridning bl.a. via livs­medel. Här uppstår enligt motionären sannolikt ett problem, om en person i livsmedelsbranschen konstateras lida av en mag-tarmbunden allmänfarlig sjukdom, vars smittämne kan antas göra livsmedel otjänligt. Miljö-och häl­soskyddsnämnden kan enligt livsmedelslagens (LL) 21 § förbjuda en per­son, som har eller kan antas ha sjukdom som kan göra livsmedel otjänligt som människoföda, att vara i arbete. Enligt förslaget till ny smittskyddslag skall smittskyddsläkaren bestämma om vederbörande skall gå i arbete eller ej. Enligt motionärens mening är ansvarsfördelningen på denna punkt oklar i den föreslagna lagen, och det vore önskvärt om det av den nya lagen klart framgick vems beslut som skall gälla.

Ansvaret för smittskyddet skall enligt propositionen delas mellan lands­tingskommunen och kommunerna pä det sättet att landstingskommunen svarar för de personinriktade åtgärderna medan kommunen svarar för de objektinriktade åtgärderna. Kommunernas miljö-och hälsoskyddsnämn­der skall således vidta åtgärder vid smittspridning från livsmedel, vatten­täkter, avloppsvatten, ventilationsanläggningar och liknande smittkällor samt i vissa fall från djur. Nämnden måste i detta sammanhang bedriva den smittspärning som är nödvändig för att kunna finna den aktuella smittkäl­lan.

Det av motionären berörda problemet har uppmärksammats i proposi­tionen, och departementschefen uttalar med anledning härav att det är otill­fredsställande att situationer kan uppkomma då två olika organ, vilka båda har uppgifter inom smittskyddet, i ett enskilt fall av smitta kan ha olika uppfattningar om behovet av att avstänga en person från arbete och att sådana situationer så långt möjligt bör förebyggas. Departementschefen fortsätter (s. 41):

Genom att miljö- och hälsoskyddsnämnderna även framgent skall vidta åtgärder mot smittkällor i miljön finns det ett generellt behov av att samord­na nämndens och främst smittskyddsläkarens verksamhet. Mot denna bak­grund föreslår jag att miljö- och hälsoskyddsnämnden regelmässigt skall informera smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för hans verksamhet och samråda med honom inför beslut och andra vikti­gare åtgärder som berör smittskyddet. På detta sätt anser jag att förutsätt­ningarna förbättras för ett harmoniskt och nära sarnarbete mellan nämnden och smittskyddsläkaren.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är olyckligt om lagstift­ningen på smitt- och hälsoskyddsområdena är utformad på ett sådant sätt, att det kan uppstå konkurrens om vilka bestämmelser som skall tillämpas. Utskottet konstaterar, att det inte är uteslutet att det i något fall kan uppstå problem i de situationer motionären angivit. Som framgår av det ovan redo­visade har frågan om ansvarsfördelning och samarbete mellan smittskydds­läkaren och miljö-och hälsoskyddsnämnden också behandlats i propositio­nen. För att verksamheten skall bedrivas på bästa sätt föresläs således att

 

miljö-och hälsoskyddsnämnden regelmässigt skall informera smittskydds- 1988/89:SoU9 läkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för hans verksamhet och samråda med honom inför beslut och andra viktigare åtgärder som berör smittskyddet. Utskottet delar departementschefens uppfattning att förut­sättningarna för ett harmoniskt och nära samarbete mellan nämnden och smittskyddsläkaren härigenom har givits. Utskottet förutsätter att också smittskyddsläkaren vid behov lämnar miljö- och hälsoskyddsnämnderna den information nämnderna kan behöva. Enligt utskottets mening förelig­ger mot bakgrund av det ovan redovisade inget behov av något uttalande från riksdagen i denna fråga. Motion So9 (fp) avstyrks.

Smittskyddsläkarens befogenheter

1 motion SoIO av Rosa Östh m.fl. (c) anförs att för att smittskyddsläkaren effektivt skall kunna fullgöra sin uppgift är det viktigt att denne får tillgång till adekvat information för t.ex. smittspärning..Motionärerna framhåller att när det gäller sexuellt överförda sjukdomar är uppgiftslämnandet i nor­malfallet begränsat därför att uppgifterna bedöms som känsliga. Enligt mo­tionärernas mening är det viktigt att riksdagen tydliggör att smittskyddslä­karen på egen begäran också har rätt att ta del av samtliga uppgifter, som han bedömer vara nödvändiga för smittskyddsarbetet (yrkande 2).

I propositionen anförs (s. 44) att smittskyddsorganisationen i landstings­kommunen skall utformas så att det i varje jandstingskommun skall finnas en smittskyddsläkare som under hälso- och sjukvårdsnämnden planerar, organiserar och leder smittskyddet i landstingsområdet. Smittskyddsläka­ren skall verka för samordning och likformighet av smittskyddet inom landstingsområdet samt fortlöpande följa smittskyddssituationen i lands­tingskommunen. Han skall också verka för att förebyggande åtgärder vid­tas för att hindra eller begränsa att smittsamma sjukdomar sprids. Han skall biträda miljö- och hälsoskyddsnämnderna, läkare och andra som är verk­samma inom smittskyddet i deras smittskyddsarbete. Vidare skall han svara för samverkan med miljö- och hälsoskyddsnämnderna samt med behand­lande läkare och andra som bedriver verksamhet av betydelse för smitt­skyddet. Han skall lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskydds­frågor samt i erforderlig omfattning undervisa berörd hälso- och sjukvårds­personal och hälsoskyddspersonal i sådana frågor. Han skall ha rätt att besluta om tvångsåtgärder mot enskilda.

1 propositionen föreslås vidare att smittskyddsläkaren skall få rätt att få upplysningar från och få del av uppgifter i handlingar hos miljö- och hälso­skyddsnämnder samt hos läkare och andra som är verksamma inom hälso-och sjukvärden, om han i ett enskilt fall begär det och behöver det för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (8 §).

Om någon skulle vägra att lämna smittskyddsläkaren de upplysningar eller handlingar som han begärt, kan han vända sig till socialstyrelsen som tillsynsmyndighet för att få rättelse. Genom sina uppgifter blir smittskydds-

 

läkaren att betrakta som en myndighet, skild från landstingskommunens      1988/89:SoU9 hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Liksom enligt gällande smittskyddslag skall varje läkare som konstaterar , att någon har smittats av en smittsam sjukdom, som hänförts till de anmäl: ningspliktiga sjukdomarna, anmäla detta till smittskyddsläkaren. När an­mälan avser en sexuellt överförbar sjukdom skall den, som framgår av 21 §i lagförslaget, inte innehålla uppgift om den smittades eller — i vissa fall — kontaktpersons identitet. Andra uppgifter av betydelse för smittskyddet skall anges i anmälan..Anmälningar av andra samhällsfarliga sjukdomar skall innehålla uppgift även om den smittades och kontakters identitet.     •

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att i dé flesta fall torde de uppgifter som lämnas i anmälningarna tillgodose smittskydds­läkarens behov av information. Som framhålls i propositionen (s. 115) kan det dock förekomma att smittskyddsläkaren behöver ytterligare uppgifter i ett enskilt fall. Enligt den ovan beskrivna bestämmelsen i 8 § ges således smittskyddsläkaren rätten att i ett enskilt fall, på begäran, få sådana ytterli­gare uppgifter som han behöver för att kunna fullgöra sina smittskyddsupp­gifter. Detta gäller både vid sexuellt överförbara sjukdomar och andra smittsamma sjukdomar. Den föreslagna regeln tillgodoser enligt utskottets mening motionärernas krav. Motionen (c) avstyrks därför i denna del (yr­kande 2).

, ''                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     '     .        ■

Den enskildes skyldigheter

I »JO//on5'0(§/w/7yrkas att den smittade inte skall ha någon absolut skyldig-          '   ■

het att på eget initiativ söka läkare om han tror att han lider av en samhälls­farlig sjukdom utan först efter anmodan av smittskyddsläkare (yrkande 3).

Enligt nu gällande sinittskyddslag ärden som lider av allmänfarlig sjuk­
dom eller som för.smitta därav skyldig att på anfordran av distriktsläkare
låta undersöka sig av denne av annan läkare till vilken han hänvisats. Det­
samma gäller för den som misstänks lida av eller för smitta av sådan sjuk­
dom. Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning och behand­
ling som behövs.                                                                                     '       -

I den nu föreslagna lagen,' 13 §, föreskrivs att var'och en som har anled­
ning anta att han har smittats åv en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att    ■
utan dröjsmål uppsöka läkare och ta de prov som behövs för att fastställa
om han har smittats av en sådan sjukdom.       '                          ...

I propositionen anförs (s. 51) att den som tror sig vara smittad av en samhällsfarlig sjukdom i de allra flesta fall uppsöker läkare för undersök­ning och behandling. Departementschefen fortsätter:

Enstaka enskilda torde dock även i framtiden komma att söka undandra sig sådana kontakter med läkare. Jag är därför, liksom flera remissinstanser, övertygad om att det också i en ny smittskyddslagstiftning är nödvändigt med en i lag fastlagd skyldighet att söka läkare för den som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom. Om en sådan be­stämmelse inte fanns, skulle syftet med smittskyddslagen inte framträda lika klart. Jag är dock medveten om att efterlevnaden aydenna skyldighet

 

kan vara svår att övervaka. Jag tror också att människor i allmänhet skulle 1988/89:SoU9 ha svårt att förstå att det från smittskyddssynpunkt ibland kan vara nödvän­digt att tvångsvis undersöka misstänkt smittade eller att isolera smittade mot deras vilja, men att det inte skulle föreligga någon skyldighet att söka läkare för den som har anledning anta att han har blivit smittad av en samhällsfarlig sjukdom.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen och avstyrker motionen (mp) yrkande 3.

Smittspärning

Frågan om smittspärning behandlas i motion So8 (mp) vari hemställs att
smittspärning skall kunna ske med största möjliga hänsyn till de inblanda­
des integritet (yrkande 6).            ■

I propositionen anförs att när det gäller sjukdomar som huvudsakligen sprids med livsmedel, avloppsvatten etc. bör miljö-och hälsoskyddsnämn­den svara för att smittkällan kan lokaliseras. Det är vidare naturligt att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett primärt ansvar för smittspärningen. 1 propositionen anförs .vidare beträffande smittspär­ning (s. 60).

Vid många sjukdomar uppfattar patienten det inte som särskilt känsligt att lämna ut behövliga upplysningar. När det däremot gäller de sexuellt över­förbara sjukdomarna visar erfarenheten, att patienten lämnar sådana upp­gifter endast om han känner förtroende för den som efterfrågar uppgiften och vet att uppgiften inte sprids till andra. Det är därför viktigt att all smittspärning bedrivs så, att den kan ske i en anda av förtroende mellan patienterna och den personal som har att utföra smittspärningen. Bl.a. är det viktigt att klargöra för patienten att de uppgifter som han lämnar skyd­das av den starka hälso- och sjukvårdssekretessen, som också gäller för smittskyddet. Självklart måste man även få patienten att inse betydelsen av att smittspridningen kan stoppas och att smittade kan komma under vård och behandling.

Det framhålls i propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur smittspärning bör bedrivas. Sådan vägledning finns redan vad gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna i skriften Kon-taktspårning vid sexuellt överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På det regionala planet bör det vara en av smittskyddsläkarens viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kom­mer till berörd personals kännedom.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att smittspärning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till de berördas integritet. Att verksam­heten skall ha denna inriktning framkommer enligt utskottet väl i proposi­tionen och något uttalande frånriksdagen i saken är därför inte påkallat. Motionsyrkandet (mp) avstyrks.

Vissa frågor om tvångsisolering

Tre motioner tar upp frågor som rör den föreslagna möjligheten till tvångs

isolering.                                                                                             .         .     .    -

 

I motion So8(mp)yrkas dels att ingen skall kunna tvångsisoleras utan beslut      1988/89:SoU9 av domstol (yrkande -dels att ett beslut om förlängd tvångsisolering skall kunna överklagas till länsrätten (yrkande 5).

I motion SoIO (c) anförs att enligt 42 § lagförslaget har en tvångsisolerad rätt att begära att tvångsisoleringen skall upphöra, och smittskyddsläkaren är då skyldig att ofördröjligen besluta i frågan. Enligt motionärernas me­ning är det viktigt att klargöra att denna möjlighet inte skall tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. Det är således, anför motionärerna, inte rimligt att vare sig begäran eller nytt beslut sker förrän situationen varaktigt kan ha förändrats. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 4).

1 samma motion (yrkande 5) anförs att i 45 § lagförslaget regleras vissa inskränkningar i rättigheter hos den som är tvångsisolerad samt att där sägs "Den som är tvångsisolerad får inte inneha" . . Enligt motionärernas me­ning skulle lagtexten bli tydligare om samma sak uttrycktes med "Från den som är tvångsisolerad får omhändertas" .... och i motionen hemställs att riksdagen skall besluta att ändra 45 § i nya smittskyddslagen i enlighet med det anförda.

Slutligen föreslås i motion So7 av Sten Svensson m.fl. (m)att tvångsisole­ring skall kunna ske även på annat sjukhus än ett som drivs av en lands­tingskommun (yrkande 1).

I propositionen föreslås — 38 § förslaget till ny smittskyddslag — att läns­rätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittsprid­ning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler, och underlå­tenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning. Om länsrättens be­slut om tvångsisolering inte kan avvaktas utan fara, skall smittskyddsläka­ren meddela beslut om tvångsisolering. Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas länsrättens prövning (39 § lagförslaget). Tvångsi­solering skall enligt lagförslaget ske på ett sjukhus som drivs av en lands­tingskommun (38 §). Tvångsisolering får enligt förslaget pågå under högst tre månader från den dag den smittade på grund av beslut om isolering togs in på sjukhus. Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den angivna längsta tiden. Ett sådant beslut får avse högst sex månader ät gängen. En ansökan om fortsatt tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om tvångsisolering har löpt ut. När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att tvångs­isoleringen skall upphöra. Om den tvängsisolerade begär att tvångsisole­ringen skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen beslu­ta i frågan (40-42 §§ lagförslaget).

Som skäl för att ett beslut om tvångsisolering skall fattas av domstol anförs i
propositionen (s. 88) bl.a. att ett beslut om .tvångsisolering är ett betydande
ingrepp i den enskildes personliga förhållanden och att de överväganden
som föregårett sådant beslut är inte enbart av medicinsk art utan innefattar     10

 

även en legalitetsprövning om förutsättningarna för tvångsisolering före-      1988/89:SoU9 ligger.

1 propositionen framhålls att avsikten med ett beslut om tvångsisolering är att förhindra att den isolerade fortsätter att sprida smitta, och att orsaken till att smittspridningen inte kan förhindras på annat sätt vanligen är att den smittade inte kan förmås att frivilligt underkasta sig de åtgärder och in­skränkningar i sin livsföring som är nödvändiga för att hindra smittans vidare spridning. Mot denna bakgrund ligger det enligt propositionen (s. 89) i sakens natur att beslut om tvångsisolering inte kan definitivt begränsas i tiden när beslutet fattas. Med hänsyn till att omhändertagandet i ett enskilt fall således kan bli långvarigt, är det enligt propositionen (s. 90) nödvändigt att fortlöpande pröva behovet av tvångsisolering. Detta föreslås ske så att beslutet om tvångsisolering får gälla under högst tre månader, men att isole­ringen därefter kan förlängas med högst sex månader åt gången. Även frå­gor om förlängning bör enligt förslaget prövas av länsrätten.

Utskottet delar uppfattningen att såväl beslut om tvångsisolering som om förlängning av den tid tvångsisoleringen skall gälla bör fattas av länsrätten och tillstyrker propositionens förslag i dessa delar. Yrkandena i motion So8 (mp) är därmed tillgodosedda och avstyrks (yrkandena 4 och 5).

I propositionen föreslås således att ett beslut om tvångsisolering bör avse én viss längsta tid, vilken vid behov kan förlängas genom nya beslut. Tvångs­isoleringen måste alltid pågå så länge det finns risk för smittspridning på grund av den smittades inställning. Först när situationen för den isolerade har förändrats på ett sådant sätt, att förutsättningarna för tvångsomhänder­tagande inte längre föreligger, kan beslutet om tvångsisolering hävas, an­förs det i propositionen. Smittskyddsläkaren skall fortlöpande pröva om grunderna för tvångsisolering består, och om så inte är fallet skall beslut omedelbart fattas om att isoleringen skall upphöra. Beslut om att tvångsiso­leringen skall upphöra skall enligt propositionsförslaget fattas av smitt­skyddsläkaren. I propositionen framhålls att den tvängsisolerade när som helst kan begära att tvångsisoleringen skall upphöra.

I motion SoIO anförs att det är viktigt att klargöra att denna möjlighet inte skall tillämpas pä ett slentrianmässigt sätt. Det är, anför motionärerna, inte rimligt att vare sig begäran eller nytt beslut sker förrän situationen varaktigt kan ha förändrats.

Utskottet konstaterar att skälet för ett beslut om tvångsisolering vanligen är att en smittad inte frivilligt medverkar till de åtgärder, som behövs för att hindra smittspridning. Det ligger också i sakens natur att ett beslut om tvångsisolering inte definivt kan begränsas i tiden när beslutet fattas. Läng­den på tvångsisoleringen kommer, som framhålls i propositionen, att bli avhängig bl.a. av den isolerades inställning till sin situation och till sin omgivning. Tvångsisolering får inte bli ett innehållslöst avskiljande från omvärlden, utan tiden måste användas till att på lämpliga sätt motivera den . isolerade att förändra sin attityd. Då en sådan attitydförändring har skett skall tvångsisoleringen givetvis upphöra.

Enligt utskottets uppfattning bör samhället begränsa en tvångsvis om-             1;

 

händertagen persons möjlighet att begära att ett tidsobestämt omhänderta- 1988/89 :SoU9 gande skall upphöra, endast om det klart påvisats att en begränsning är oundgängligen nödvändig för att hindra ett missbruk. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen vad gäller bl.a. fattade beslut om tvångsi­solering och isoleringstider samt återkommer till riksdagen, om missförhål­landen visar sig uppstå i.något avseende. Riksdagen bör mot denna bak­grund inte nu ta något initiativ för att närmare reglera den tvångsintagnes möjlighet att begära att isoleringen skall upphöra, och motionen (c) av­styrks således (yrkande 4).

1 propositionen anförs (s. 88) att med hänsyn till behovet av medicinska bedömningar avseende bl.a. infektionsrisker och den isolerades psykiska tillstånd, bör tvångsisolering ske på sjukhus sorn drivs av en landstingskom­mun. Med sjukhus avses i förslaget detsamma som i hälso-och sjukvårdsla­gen, dvs. en sjukvårdsinrättiiing för intagning av den som behöver sluten vård. Något krav på att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus av en viss storlek eller med en viss inriktning bör enligt propositionen inte ställas upp.

1 motion So7 (m) framhålls att de medicinska bedömningar som behöver göras angående den tvångsintagnes hälsotillstånd givetvis kan göras även vid andra sjukhus, som har den personal öch den utrustning som behövs för ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande, än sådana som drivs av en landstingskommun. Bestämmelsen i den nya lagen bör således enligt motionärerna endast innebära att tvångsisolering skall ske på sjuk­hus.

Utskottet delar uppfattningen att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus, som är utrustat på ett sådant sätt och har den personal som behövs för att kravet på ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande av den tvängsisolerade skall vara uppfyllt. Dessa förutsättningar kan i och för sig vara uppfyllda såväl vid ett sjukhus som drivs av en landstingskommun som vid ett sjukhus som drivs av en annan huvudman. Utskottet är emellertid inte berett att föreslå att ett sjukhus med enskild huvudman skall få ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter som lagen medger. Utskottet till­styrker således propositionens förslag att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus som drivs av en landstingskommun och avstyrker motionen (m) yrkande 1.

1 propositionen föreslås (45 § första stycket i lagförslaget) att den som är
tvångsisolerad inte får inneha bl.a. narkotika, alkoholhaltiga drycker, and­
ra berusningsmedel eller injektionssprutor och kanyler. I paragrafens and­
ra stycke stadgas att om sådan egendom som avses i första stycket påträffas
får den omhändertas. I propositionen anges (s. 90) som motiv till bestäm­
melsen följande.             ■

Det finns skäl anta att tvångsisolering av smittbärare också i framtiden
kommer att i huvudsak gälla HlV-smittade narkotikamissbrukare. Efter­
som missbruket i sig regelmässigt torde vara den verkliga orsaken till att en
narkotikamissbrukare lever på ett sådant sätt att han utsätter sin omgivning
för smittrisk, är det nödvändigt för motivationsarbetet att den tvängsisole­
rade inte får tillgång till alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsme-           1

 

del under denna tid. För detta krävs att lämpliga kontrollåtgärder kan vid- 1988/89 :SoU9 tas. Enligt min uppfattning bör därför i smittskyddslagen tas in bestämmel­ser om undersökning av ingående post, omhändertagande och förverkande av alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel och sprutor eller kanyler samt kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning efter förebild i motsvarande bestämmelser i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Beslut i dessa frågor bör fattas av den överläkare som ansvarar för den tvängsisolerade. Ett beslut om förverkande bör kunna överklagas till läns­rätten. Andra sådana beslut böi" inte kunna överklagas.

1 motion SoIO (c) förordas att lagtexten ändras så att i paragrafen nämnda berusningsmedel och föremål får omhändertas frän den som är tvångsisole­rad.

Utskottet vill understryka att beslut om tvångsisolering av den som för smitta av samhällsfarlig sjukdom fattas, om den smittade inte frivilligt med­verkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Som fram­hålls i propositionen torde tvångsisolering komma att i huvudsak gälla HIV-smittade narkotikamissbrukare. Behandlingsarbetet under isolerings­tiden kommer i första hand att gå ut på att förmå missbrukaren att upphöra med missbruket och därigenom kunna bli motiverad att följa givna före­skrifter för att hindra smittspridning.. Enligt vad utskottet erfarit kan det inte uteslutas att vårdpersonalen skulle finna det svårt att bedriva ett enga­gerat motivationsarbete med sikte på drogfrihet, om det samtidigt var i princip tillåtet för den tvängsisolerade att inneha t.ex. alkohol.

Utskottet delar således den uppfattning som framförs i propositionen att det bör vara i princip förbjudet för den som är tvångsisolerad att inneha bl.a. narkotika och alkohol. Yrkande 5 i motionen (c) avstyrks.

Patientens kostnader

I motion So7(m) yrkas att all undersökning, vård och behandling som be­hövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten om åtgärderna utförs inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården eller av en privat verksam läkare, om denne är anslu­ten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring/jr-kande 2).

1 propositionen framhålls (s. 97) att det är av utomordentligt stor betydelse
för smittskyddet att man i så stor utsträckning som möjligt underlättar för
den enskilde att ta kontakt med hälso- och sjukvården. Alla sjukvårdsbesök
inom den landstingskommunala vården, som görs med anledning av en
samhällsfarlig sjukdom, bör därför våra gratis för den enskilde. Detta bör,
framhålls det i propositionen, gälla både den undersökning och utredning'
som görs för att fastställa om en sådan sjukdom föreligger, och den efterföl­
jande vård och behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att
vård och behandling skall vara gratis för patienten utgör inte något hinder
mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhus-'
värd, anförs det vidare. För den som väljer att vända sig till en privatprakti­
serande läkare vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom, föreslås i pro-       13

 

positionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger      1988/89:SoU9

skall vara gratis, medan patientavgift skall erläggas vid besök för vård eller

behandling.

Utskottet delar uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett fungerande smittskydd att var och en som smittats av en samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att kontakterna med sjukvår­den därför måste underlättas så mycket som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala sjukvården gratis för patienten är en väg till detta mål. Det är likaså värdefullt att besök hos en privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger är gratis. Då det gäller vård och behandling delar utskottet den uppfattning som fram­förs i propositionen att patientavgift bör erläggas om denna ges av en pri­vatpraktiserande läkare. Motionsyi-kandet (m) avstyrks således.

Samordning av informationsarbetet

I motion So/f?/c/hemställs att vad som anförts om behovet av samordning av informationsarbetet kring smittspridning och smittskydd på den centra­la nivån samt centralt — lokalt ges regeringen till känna (yrkande 3). Mo­tionärerna anför att eftersom ansvaret för det konkreta arbetet naturligen måste finnas på den lokala nivån är det viktigt att de centrala signalerna inte kan missförstås. Det finns, framhåller motionärerna, en risk att olika be­sked kan komma från centrala befattningshavare när det gäller t.ex. HIV-smitta, eftersom flera olika centrala organ har ansvar för åtgärder på detta område. Det är i en sådan situation viktigt med kontinuitet, öppna och täta kontakter samt en samordning i fortbildning och information mellan cent­ralt och lokalt arbete, slutar motionärerna.

I propositionen (s. 42) anförs att det självklart finns ett behov av samarbete i
smittskyddet. För att detta skall understrykas, föreslås, som tidigare
nämnts, att en bestämmelse tas in i nya smittskyddslagen (12 §) om att
smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall samverka
med varandra och med myndigheter, behandlande läkare och andra som
bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet. Smittskyddsläkarna
skall också samarbeta med varandra i smittskyddsfrågor och vid behov
utbyta uppgifter som är nödvändiga för verksamheten. I propositionen be­
rörs i samband med frågan om samarbete inom smittskyddet behovet av att
i vissa fall kunna inrätta en särskild epidemikommission med extraordinära
befogenheter. Departementschefen anför därvid att vi av hävd i vårt land
har en stark organisation av smittskyddet på riksplanet genom socialstyrel­
sen och statens bakteriologiska laboratorium samt att hon inte avser att
föreslå några förändringar av den organisationen. I lagförslaget stadgas
sålunda (12 §) att en läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har
smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall anmäla detta, förutom till smitt­
skyddsläkaren, till statens bakteriologiska laboratorium. Vidare föreskrivs
att socialstyrelsen skall ha tillsynen över smittskyddet i landet och att styrel­
sen i sin tillsynsverksamhet bl.a. får meddelade föreskrifter som behövs för
att lagen skall efterlevas. Socialstyrelsen har vidare rätt att inspektera smitt-    I

 

skyddsverksamheten och på begäran få de upplysningar och ta del av de      1988/89:SoU9 handlingar som behövs för tillsynen (65—68 §§).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är mycket viktigt att en samordning sker av informationen kring smittskydd och smittspridning såväl centralt mellan olika myndigheter som centralt — lokalt. Utskottet konstaterar att samarbetets centrala betydelse har klart markerats i proposi­tionen genom att en bestämmelse om samarbete föreslås ingå i den nya smittskyddslagen. Genom att alla fall av samhällsfarliga sjukdomar skall anmälas även till statens bakteriologiska laboratorium, säkerställs den na­tionella överblicken då det gäller utvecklingen av olika samhällsfarliga sjukdomar. Socialstyrelsen skall liksom hittills ha tillsynen över smittskyd­det i landet. Enligt utskottets mening ges i propositionen förutsättningarna för en samordnad verksamhet beträffande smittskyddet i landet. Något riksdagsinitiativ i denna fråga är därför inte erforderligt, och utskottet av­styrker motion SoIO (c) yrkande 3.

Vissa resursfrågor

Tre motioner behandlar frågor om resurser till smittskyddet.

I motion So6 (vpk) yrkas att den totala kostnaden för smittskyddet inom landstingen skall täckas av statsbidrag (yrkande 2).

I motion So7(rn)anförs att staten måste anses ha ett övergripande ekono­miskt ansvar när mycket farliga, smittsamma sjukdomar uppträder med ett explosivt spridningsförlopp. Det blir då en gemensam, nationell angelägen­het att de bekämpas var de än uppträder i landet, och särskilt utsatta lands­ting och kommuner måste i en sådan situation kunna göra anspråk på och erhålla ett särskilt statligt, ekonomiskt stöd liksom nu gäller i fråga om HIV-smitta. Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 3).

Slutligen anförs i motion Sol0(c)att det är nödvändigt att smittskyddslä­karen har tillräckliga resurser för t.ex. smittspärning om insatserna skall bli effektiva. Regeringen bör därför noga följa upp att smittskyddsläkarna i varje län erhåller utifrån de lokala förutsättningarna tillräckliga resurser för sitt arbete (yrkande 1).

Enligt den nya smittskyddslagen skall landstingskommunerna svara för det individinriktade smittskyddet inom sina resp. områden. Kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder skall även i fortsättningen svara för de objektinriktade åtgärder som behövs för att hindra smittspridning från smittkällor i den fysiska miljön.

Departementschefen framför som sin uppfattning (s. 103) att ansvars-
och uppgiftsfördelningen i smittskyddslagen bör återspeglas i fördelningen
av kostnaderna. Utgångspunkten för hur kostnaderna skall fördelas bör
således vara att var och en svarar för sina egna kostnader. Detta innebär att
varje landstingskommun bör svara för kostnader för smittskyddsåtgärder
inom landstingsområdet, inberäknat bl.a. smittskyddsläkarens organisa­
tion och verksamhet samt att kommunerna också framgent bör svara för de
kostnader som föranleds av miljö- och hälsoskyddsnämndernas smitt­
skyddsverksamhet.                                                                                              15

 

I propositionen görs bedömningen (s. 98) att förslaget till ny smittskydds-       1988/89:SoU9 lagstiftning innebär måttliga kostnadsökningar och att den föreslagna för­stärkningen av den landstingskommunala smittskyddsorganisationen i princip är den enda åtgärd som leder till ökade kostnader.

Utskottet delar uppfattningen att landstingskommunerna bör ha ansvaret för det individinriktade smittskyddet i den nya smittskyddslagstiftningen. Ansvaret bör som framhålls i propositionen (s. 40) avse bl.a. en skyldighet att på olika sätt förebygga uppkomsten och hindra spridningen av smitt­samma sjukdomar. Dét är vidare självklart att ansvaret även innebär en skyldighet att undersöka och behandla sjuka och andra smittbärare. De uppgifter landstingskommunerna sålunda skall svara för inom smittskyd­det omfattas enligt utskottets mening av landstingskommunernas ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet kan inte biträda ett förslag om ett specialdestinerat statsbidrag vid sidan av det av riksdagen accepterade systemet för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Yrkande 2 i motio­nen (vpk) avstyrks.

Detta principiella ställningstagande kan emellertid inte tolkas så att sta­ten inte har något ekonomiskt ansvar på smittskyddets område. Utskottet vill i sammanhanget erinra om de uttalanden det vid olika tillfällen gjort beträffande sjukdomen AIDS. 1 betänkandet SoU 1985/86:15 uttalade ut­skottet bl.a. att det måste vara en nationell angelägenhet att kampen mot AIDS — somutgörett nytt och allvarligt hot mot folkhälsan — intensifieras och bedrivs effektivt på alja nivåer. Detta kan, sade utskottet, uttryckas på så sätt att staten måste ha ett särskilt ledningsansvar för arbetet med dessa frågor. Utskottet framförde som sin åsikt att problemet med att storstads­områdena skulle komma att drabbas av en stor del av. kostnaderna för kampen mot AIDS i första hand borde beaktas inom ramen för de ekono­miska överläggningar sorn regelbundet hålls mellan staten och sjukvårds­huvudmännen. Utskottet fann det dock sannolikt att de åtgärder som åvilar landstingskommuner och kommuner kommer att ställa krav på särskilda resurser.

Statsbidrag till särskilt drabbade kommuner och landsting för bekämp­ningen av sjukdomen AIDS har därefter utgått vid tre tillfällen (SoU 1985/ 86:25, 1986/87:19 och 1987/88:10).

1 betänkandet SoU 1987/88:10 (s.41-42) uttalade utskottet bl.a.

Genom att spridningen av HIV i stor utsträckningar koncentrerad till Stor­stockholmsområdet men även till Malmö och Göteborg har dessa storstad­sområden drabbats av en stor del av kostnaderna för kampen mot AIDS. Utskottet vill betona att en effektiv smittbekämpning i storstadsområdena måste anses ligga i hela landets intresse. Ett effektivt smittskyddsarbete inom de mest utsatta områdena gagnar övriga huvudmän i landet. Utskottet vill också erinra om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att kam­pen mot AIDS och HIV måste anses vara en nationell angelägenhet.    ,

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att uttala att finansierings­
ansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och AIDS från och med
1990 helt skulle kunna föras över till resp. huvudman. Enligt utskottets
mening är det troligt att särskilda bidrag från statens sida till de mest drab­
bade kommunerna och landstingen kommer att behövas under betydligt            16

 

längre tid om arbetet mot AIDS och HIV skall kunna bedrivas så effektivt       1988/89:SoU9 som förutsatts från statsmakternas sida. Utskottet anser därför inte att man nu bör låsa sig för en tidsgräns varefter inga ytterligare statsbidrag utgår.

Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.

I motion So7 (m) begärs således att riksdagen skall uttala att staten måste anses ha ett övergripande ekonomiskt ansvar när mycket farliga, smittsam­ma sjukdomar uppträder med ett explosivt spridningsförlopp, och att sär­skilt utsatta landsting och kommuner måste i en sådan situation kunna göra anspråk pä och erhålla ett särskilt statsbidrag, liksom nu gäller i fråga om HIV-smitta.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden beträffande ansvaret för be­kämpningen av sjukdomen AIDS. Uttalandena har gjorts med anledning av den konkreta situation som uppstått i och med sjukdomen AIDS. Det principiella ställningstagandet omfattar emellertid enligt utskottets upp­fattning även andra samhällsfarliga sjukdomar, som är mycket farliga och kan få explosiv utbredning, men som förekommer främst i vissa utsatta områden. Mot bakgrund av att riksdagen således sä sent som våren 1988 ställde sig bakom utskottets uttalanden om ansvaret för kampen mot sjuk­domen AIDS, anser utskottet det obehövligt med något nytt uttalande i den principiella frågan. Yrkande 3 i motion So7 (m) är enligt utskottets mening tillgodosett och avstyrks därför.

1 motion So IO begärs att regeringen bör följa upp att smittskyddsläkarna får tillräckliga resurser för sitt arbete.

Utskottet konstaterar att en förutsättning för ett fungerande smittskydd är givetvis att tillräckliga resurser finns såväl lokalt som centralt. Det åligger socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa smittskyddsverksamheten i landet. Som utskottet ovan anfört får regeringen dessutom anses ha ett särskilt ledningsansvar då det gäller mycket svåra samhällsfarliga sjukdo­mar. I detta ligger enligt utskottets mening att regeringen kontinuerligt mås­te hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de samhällsfarliga sjukdomarna och vid behov tillse att erforderliga medel ställs till smitt­skyddsverksamhetens förfogande. Något särskilt riksdagsinitiativ beträf­fande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till smitt­skyddslagen är därför obehövligt, och utskottet avstyrker mot denna bak­grund motion SoIO (c) yrkande I.

Övriga frågor

Anonymitet vid HlV-tester

Frågan om anonymitet vid HIV-tester tas upp i motion So6 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag som ger möjlighet till anonymitet även vid positivt HlV-test (yrkan­de I). Enligt motionärernas mening är det viktigare att en person inte avstår från att genomgå HlV-test av rädsla för repressalier, än att samhället får fullständiga personuppgifter.

1 propositionen berörs inte frågan om anonymitet vid HIV-test eller andra         '

 

provtagningar. 1 lagförslagets 21 § stadgas som nämnts ovan (s. II) att en 1988/89:SoU9 anmälan om att någon smittats av en sjukdom som avses i 1.3 bilagan till lagen (de tidigare veneriska sjukdomarna), inte skall innehålla uppgift om den smittades namn, personnummer, adress samt om den sannolika smitt­källan. Dessa uppgifter skall dock, enligt 27 § lagförslaget, meddelas om den behandlande läkaren har anledning anta, att en smittad eller misstänkt smittad, inte kommer att följa eller inte följer meddelade förhållningsregler samt om en sådan person avbryter pågående behandling. Uppgifterna skall vidare, som utvecklats ovan (s. 11 — 12), lämnas ut om smittskyddsläkaren behöver dem i ett enskilt fall för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen.

Bestämmelserna om anonymitet vid HIV-test finns dels i patientjournalla­gen (1985:562, senast ändrad 1986:197), dels i nuvarande smittskyddskung­örelse. Bestämmelserna i smittskyddskungörelsen möjliggör viss anonymi­tet i samband med läkares underrättelseskyldighet. Motsvarande bestäm­melser föreslås som ovan nämnts ingå i den nya smittskyddslagen.

Anonymitet vid HIV-test möjliggjordes genom ett beslut våren 1986 av riksdagen om ändring i 14 § patientjournallagen (SoU 1985/86:15, rskr. 154). Enligt detta stadgande får regeringen eller den myndighet som rege­ringen bestämmer meddela föreskrifter om undantag från regeln att pati­entjournal alltid skall innehålla uppgift om patients identitet, såvitt gäller provtagning för viss sjukdom.

I samband med införandet av undantagsbestämmelsen i patientjournal­lagen anförde utskottet bl.a. följande (s. 22 och 23):

Patientjournallagen gör inte någon åtskillnad mellan undersökning som görs helt frivilligt och undersökning som kan genomföras oberoende av patientens samtycke. HTLV-lll-infektion utgör emellertid numera en vene­risk sjukdom enligt smittskyddslagen. Om resultatet av provtagningen visar att den undersökte är smittad blir smittskyddslagens tvingande regler tillämpliga. I sak innebär föreskrifterna i smittskyddslagen inte några på­tagligt negativa konsekvenser för den smittade om han följer de förhåll­ningsregler om sin livsföring som läkaren meddelar för att förhindra vidare smittspridning. Om han däremot inte följer förhållningsreglerna kan tvångsåtgärder komma i fråga.

Enligt utskottets mening måste alla tänkbara ansträngningar göras för att snabbt hindra spridningen av sjukdomen AIDS. Det är av yttersta vikt att framför allt de som tillhör de s.k. riskgrupperna kan förmås att medverka till provtagning. Utskottet anser därför starka skäl tala för att öppna en möjlighet att erbjuda anonym provtagning. Utskottet vill emellertid under­stryka att kraven på en god och säker vård inte får eftersättas. Det får t.ex. inte uppstå risk för förväxling av patienter. Tillämpningen får inte heller komma i konflikt med smittskyddslagens bestämmelser i de fall det visar sig att någon är smittbärare. Enligt utskottets mening bör det dock vara möjligt att finna former som tillgodoser dessa krav.

Möjlighet till anonym testning skall endast vara förbehållen provtagning avseende HTLV-lll-virus.

Regeringen har med stöd av det nya bemyndigandet i 14 § patientjournalla­
gen utfärdat en särskild förordning (SFS 1986:198) om provtagning för
infektion av HIV. 1 denna anges att föreskriften i patientjournallagen om          1'

 

identitetsuppgifter i en patientjournal inte skall tillämpas i samband med 1988/89:SoU9 provtagning för infektion av HIV, om patienten begär att sådant prov tas anonymt. Föreskriften skall dock tillämpas om resultatet av provtagningen visar att patienten har antikroppar mot sådant virus. De nya bestämmelser­na i patientjournallagen och den särskilda förordningen trädde i kraft den 13 maj 1986.

Frågan om fullständig anonymitet vid HIV-test, dvs. anonymitet även sedan smitta konstaterats, har behandlats tidigare av utskottet och senast utförligt i betänkandet SoU 1986/87:9 s. 19 — 21 dä tvä motsvarande yrkan­den (fp och vpk) avstyrktes av utskottet.

Utskottet erinrade inledningsvis om det mycket starka sekretesskydd som generellt gäller på hälso- och sjukvårdsområdet samt om att det finns många andra uppgifter om hälso- och sjukvården än utförda HIV-tester, vilka människor kan uppleva som känsliga och vara angelägna om att de inte kommer till andras kännedom. Utskottet uttalade vidare (s. 21).

När det gäller frågan om att låta anonymiteten vid HTLV-1 Il-test gälla även när smitta konstaterats vidhåller utskottet sin tidigare anförda uppfattning att en sådan ordning skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämp­ning.

Det har visserligen från vissa håll hävdats att en fullständig anonymitet skulle medföra att flera människor lät testa sig. Denna åsikt baserar sig emellertid på antaganden. Något verkligt stöd har hittills inte presenterats. Enligt utskottets uppfattning finns det sannolikt också andra skäl än rädsla för att uppgifterna skall spridas som gör att en del människor drar sig för provtagning. Ett uppenbart sådant skäl är att många människor i det längs­ta vill undvika ett besked om att de bär på en livshotande sjukdom. På detta finns många exempel. 1 all synnerhet torde detta gälla i fråga om en sjuk­dom för vilken det inte finns något botemedel.

Även om en regel om fullständig anonymitet skulle göra att något flera lät testa sig — vilket alltså är ovisst — skulle för övrigt inte risken för smitt­spridning därmed vara eliminerad. En ökad testbenägenhet kan inte i sig ersätta smittskyddsåtgärder. Testresultaten måste självklart följas upp ge­nom individuellt anpassade föreskrifter och stöd till dem som visar sig vara smittade. Man måste också försöka spåra smittkällan samt andra som i sin tur kan ha smittats. Enligt utskottets mening vore det inte godtagbart att genom en regel om anonymitet för den som så önskar försvära eller helt omöjliggöra en effektiv smittskyddsverksamhet.

Utskottet vidhåller uppfattningen att en fullständig anonymitet vid HIV-test skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt ut­skottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgär­der, om samhället samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Motio­nen (vpk) avstyrks därför i aktuell del (yrkande I).

Straffbestämmelser

I motion So7(m)anförs att en smittskyddslag helt rensad från straffbestäm­
melser förutsätter att brottsbalkens bestämmelser i 3 och 13 kap. verkligen      19

 

kan tillämpas, t.ex. om någon avsiktligt eller genom synnerlig grov oakt- l988/89:SoU9 samhet sprider smitta även samhällsfarlig sjukdom. Motionärerna anför att tillämpbarhet är särskilt angeläget när det gäller i princip straffbar sprid­ning av HIV-smitta med tanke på de fruktansvärda konsekvenser HIV-infektion kan innebära. För att klarlägga denna fråga vore det värdefullt med en översyn av brottsbalkens bestämmelser. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 4).

Som motionärerna anför innehåller förslaget till ny smittskyddslag inte några straffbestämmelser. Den tidigare gällande straffbestämmelsen i smittskyddslagen (1968:231) upphävdes genom beslut av riksdagen hösten 1985 (SoU 1985/86:4, RD 33, rskr. 15). Ett upphävande av smittskyddsla­gens straffbestämmelse skulle dock enligt proposition 1985/86:13 inte inne­bära att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap. brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott. Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt. grov misshandel i 6 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 8 §, fram­kallande av fara för annan i 9 §, spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 § brottsbalken.

Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4 s. 7). 1 samman­hanget framhöll utskottet vad gällde frågan om straffbarhet enligt brotts­balken att bedömningen huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankom­mer på vederbörande domstol, och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.

Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken måste avgöras av vederbö­rande domstol. Såvitt utskottet har sig bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i brottsbalken. Motio­nen (m) avstyrks (yrkande 4).

Hemställan

Utskottet hemställer

1.            beträffande beslut om samhällsfarliga sjukdomar

att riksdagen avslår motion l988/89:So8 yrkandena I och 2,

2.            beträffande sjukdomen ulcus molle

att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1988/ 89:So5 antar den i bilaga 2 upptagna och som Utskottels förslagbe­tecknade lydelsen av Bilagan i förslaget till smittskyddslag,

3.            beträffande ansvareiför smittskyddet

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:So9 godkänner vad ut­
skottet anfört,                                                                                                      20

 

4.  beträffande smittskyddsläkarens befogenheter                      1988/89:SoU9 att riksdagen avslår motion l988/89:Sol0 yrkande 2,

5.  beträffande den enskildes skyldigheter

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1988/89:So8 yrkande 3 antar 13 § i förslaget till smittskyddslag,

6.            beträffande smittspärning

att riksdagen avslår motion l988/89:So8 yrkande 6,

7.            beträffande beslut om tvångsisolering

att riksdagen avslår motion 1988/89:So8 yrkande 4,

8.  beträffande beslut om förlängd tvångsisolering att riksdagen avslår motion 1988/89:So8 yrkande 5,

9.  beträffande begäran att tvångsisolering skall upphöra att riksdagen avslår motion 1988/89:SolO yrkande 4,

10.        beträffande tvångsisolering på annat sjukhus än landstingskom­
munalt

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1988/89:So7 yrkande 1 antar 38 § i förslaget till smittskyddslag,

11.           beträffande särskilda befogenheter vid tvångsisolering

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1988/89:SolO yrkande 5 antar 45 § i förslaget till smittskyddslag,

12.           beträffande patientens kostnader

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion l988/89:So7 yrkande 2 antar 63 § i förslaget till smittskyddslag,

13.  beträffande samordning av informationsarbetet att riksdagen avslår motion 1988/89:SolO yrkande 3,

14.  beträffande särskilt statsbidrag till smittskyddet att riksdagen avslår motion 1988/89:So6 yrkande 2,

15.  beträffande statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall att riksdagen med avslag pä motion 1988/89:So7 yrkande 3 godkän­ner vad utskottet anfört,

16.  beträffande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:So 10 yrkande 1 godkän­ner vad utskottet anfört,

17.           beträffande anonymitet vid HIV-test

att riksdagen avslår motion 1988/89:So6 yrkande 1,

18.  beträffande tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser att riksdagen avslår motion 1988/89:So7 yrkande 4,

19.  beträffande/örs-Zae/ till smittskyddslag

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till smittskydds­lag i den mån det inte behandlats under föregående moment,

20.           beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till lag om un­dersökning beträffande HIV-smitta i brottmål och lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 24 november 1988

På socialutskottets vägnar                                                                                  21

3    Riksdagen 1988/89. 12 saml. Nr 9

Daniel Tarschys                                                                              1988/89:SoU9

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tilländer (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp), Ingegerd Anderiund (s), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s) och Barbro Westerholm (fp).

Reservationer

1.       Begäran att tvångsisolering skall upphöra (mom. 9)

Ulla Tilländer och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 11 som börjar med "Enligt utskottets" och på s. 12 slutar med "(yrkande 4)" bort ha följande lydelse: 1 propositionen föreslås att en tvångsisolerad person när som helst skall kunna begära att tvångsisoleringen skall upphöra. Enligt utskottets mening kan denna möjlighet inte få tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. För att tvångsisoleringen skall kunna hävas måste situationen för den tvängsisole­rade ha förändrats på ett varaktigt sätt. Vad utskottet anfört bör med anled­ning av motion SoIO (c) yrkande 4 ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9.            beträffande begäran att tvångsisolering skall upphöra

att riksdagen med anledning av motion l988/89:Sol0yrkande4som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2.       Tvångsisolering på annat sjukhus än
landstingskommunalt (mom. 10)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

e/.s-att det avsnitt i betänkandet som på s. 12 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande I" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att tvångsisolering skall ske på ett sjukhus, som är utrustat på ett sådant sätt och har den personal som behövs för att kravet på ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande av den tvängsisolerade skall vara uppfyllt. Givetvis kan dessa förutsättningar vara uppfyllda även vid sjukhus som drivs av en annan huvudman än en lands­tingskommun. Enligt utskottets mening kan således även ett sådant sjukhus anförtros uppgiften att omhänderta tvängsisolerade patienter. Utskottet fö­reslår därför att riksdagen med bifall till motion So7 (m) yrkande I skall avslå propositionens förslag i denna del.

delsatt utskottet under mom. 10 bort hemställa:

10.        beträffande tvångsisolering på annat sjukhus än landstingskom-
rnunali

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motion 1988/89:So7 yrkande I antar följande som Reservanternas
/ow/ag betecknade lydelse av 38 § i förslaget till smittskyddslag.                       22

 

Reservanternas JÖrslag

38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering av den som för smit­ta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medver­kar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett så­dant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och underlåten­heten innebär en uppenbar risk för smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjuk­hus.

Propositionens förslag

38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering av den som för smit­ta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medver­kar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett så­dant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och underlåten­heten innebär en uppenbar risk för smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjuk­hus som drivs av en landstingskom­mun.

3. Patientens kostnader (mom. 12)

1988/89:SoU9

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 14 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Utskottet avvisar bestämt den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård. Genom den i propositionen föreslagna bestämmelsen avhänds patienten i betydande utsträckning sin valfrihet att välja vårdgiva­re. Denna valfrihet är i synnerhet viktig då det gäller sexuellt överförda sjukdomar. Enligt utskottets mening bör vård och behandling vara kost­nadsfri oberoende av hos vilken läkare en smittad väljer att söka vård och behandling. Utskottet föreslår därför att riksdagen med bifall till motion So7 (m) yrkande 2 skall avslå propositionens förslag i denna del.

delsatt utskottet under mom. 12 bort hemställa: 12. beträffande patientens kostnader att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till motion 1988/89:So7 yrkande 2 antar följande såsom Reservanternas förslagbetecknade lydelse av 63 § i förslaget till smittskyddslag.

Propositionens förslag

63 § All undersökning, värd och behandling som behövs från smitt­skyddssynpunkt vid en samhällsfar­lig sjukdom skall vara gratis för pa­tienten inom den landstingskommu­nala hälso- och sjukvården.

En undersökning som utförs av en privat verksam läkare för att utreda om någon har smittats av en sam­hällsfarlig sjukdom är gratis för pati­enten, om läkaren är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Reservanternas förslag

63 § All undersökning, vård och behandling som behövs från smitt­skyddssynpunkt vid en samhällsfar­lig sjukdom skall vara gratis för pa­tienten om åtgärderna utförs inom den landstingskommunala hälso-och sjukvården eller av en privat verk­sam läkare, om denne är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

23

 

De läkemedel som behövs frän   De läkemedel som behövs från      1988/89:SoU9
smittskyddssynpunkt vid  behand-      smittskyddssynpunkt  vid  behand­
ling av en samhällsfarlig sjukdom  ling av en samhällsfarlig sjukdom
skall vara gratis för patienten.  skall vara gratis för patienten.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf
om gratis förmåner för patienter om gratis förmåner för patienter
gäller den som är sjukförsäkrad en- gäller den som är sjukförsäkrad en­
ligt lagen om allmän försäkring. ligt lagen om allmän försäkring.,

4.     Särskilt statsbidrag till smittskyddet (mom. 14)

Gudrun Schyman (vpk) anser

delsatt det avsnitt i betänkandet som på s. 16 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "(vpk) avstyrks" bort ha följande lydelse:

Landstingens kostnader för smittskyddet enligt den nya smittskyddsla­gen beräknas enligt propositionen till ca 12 milj.kr. årligen. Landstingsför­bundet anser i sitt remissyttrande att dessa kostnadsberäkningar bygger på en gynnsam epidemisituation och att HIV nu förändrat dessa förutsättning­ar. De kostnadsberäkningar som Landstingsförbundet gjort, efter samråd med socialstyrelsen, visar att kostnaderna för landstingen är av en storleks­ordning som allvarligt kommer att påverka resursbehoven redan under de närmaste åren. I dessa beräkningar inkluderas åtgärder för att förhindra spridning av HIV samt vård och behandling till följd av HIV.

Samhällsfarliga sjukdomar kräver resurser som i första hand inte kan betraktas som en angelägenhet för det enskilda landstinget.

Enligt utskottets mening bör därför den totala kostnaden för smittskyd­det inom landstingen täckas av statsbidrag.

Vad utskottet sålunda anfört om kostnaden för smittskyddet inom lands­tingen bör riksdagen med anledning av motion So6 (vpk) yrkande 2 ge regeringen till känna.

delsatt utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande särskih statsbidrag till smittskyddet att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So6 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5.     Statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall
(mom. 15)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

delsatt det avsnitt i betänkandet som på s. 17 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att staten måste anses ha ett övergripande eko­
nomiskt ansvar när mycket farliga, smittsamma sjukdomar uppträder med
ett explosivt spridningsförlopp. Det blir då en gemensam, nationell angelä­
genhet att de bekämpas var de än uppträder i landet. Särskilt utsatta lands­
ting och kommuner måste enligt utskottets mening i en sådan situation
kunna göra anspråk på och erhålla ett särskilt ekonomiskt stöd, liksom nu        24

 

gäller i fråga om HIV-smitta. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med       1988/89:SoU9 anledning av motion So7 (m) yrkande 3 ge regeringen till känna.

delsatt utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15.        beträffande statens övergripande ekonomiska ansvar i vissa fall
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So7 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6.       Uppföljning och utvärdering av resursfrågorna (mom.
16)

Ulla Tilländer och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 17 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar på s. med "yrkande I" bort ha följande lydelse:

Nyckelpersonen i smittskyddsarbetet är enligt utskottets mening smitt­skyddsläkaren, som enligt lagförslaget får stora befogenheter. En förutsätt­ning för ett fungerande smittskydd är dock att tillräckliga resurser ställs till smittskyddsläkarens förfogande. Eftersom det är fråga om ett regionalt an­svar, men smittspridningsrisken kan vara nationell, är det enligt utskottets mening angeläget att resursfrågorna följs upp i kommande förhandlingar. Regeringen bör således följa upp att smittskyddsläkarna i varje län erhåller utifrån de lokala förutsättningarna tillräckliga resurser för sitt arbete.

Vad utskottet sålunda anfört om uppföljning och utvärdering av resurs­frågorna i anslutning till smittskyddslagen bör riksdagen med anledning av motion SoIO (c) yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16.           beträffande uppföljning och utvärdering av resursfrågorna

att riksdagen med anledning av motion l988/89:SolO yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Anonymitet vid HIV-test (mom. 17)

Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (vpk) och Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 19 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(yrkande 1)" bort ha följande lydelse:

Trots de arrangemang som vidtagits till skydd för den enskildes integritet vittnar många läkare om att många som borde genomgå testning avhåller sig härifrån av oro för att deras sexuella läggning skall röjas eller för att de senare skall utsättas för kontrollåtgärder.

Närdet gäller bekämpningen av sjukdomen AIDS är det utomordentligt angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av HlV-virus låter testa sig.

Om möjligheten till fullständig anonymitet ger dem som nu underlåter att
testa sig ett ökat förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses
uppväga den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får
personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård och vene-
rologiska mottagningar har framhållit att erfarenheten visat att ytterst få vill    25

 

vara anonyma även i fortsättningen, om det visar sig att de har en HIV-      1988/89:SoU9 infektion. Om någon begär fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för råd och fortsatta undersökningar sä har trots allt sjukvården nått sitt syfte.

Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör vara möjlig, även om test visar att HlV-infektion föreligger. Regeringen bör vidta de åtgärder som erfordras för att göra detta möjligt.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So6 (vpk) yrkande I bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17.           beträffande anonymitet vid HIV-test

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So6 yrkande I som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser (mom. 18)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 20 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "(yrkande 4)" bort ha följande lydelse:

Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt utskottets mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens be­stämmelser verkligen kan tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att en översyn av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras. Detta bör riksda­gen med anledning av motion So7 (m) yrkande 4 ge regeringen till känna.

delsatt utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18.           beträffande tillämpbarheten av vissa straffbestämmelser

att riksdagen med anledning av motion l988/89:So7 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

26

 

I proposition 1988/89:5 framlagda lagförslag       1988/89:SoU9

Propositionens lagförslag                                   '

1  Förslag till Smittskyddslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1  §    Med smittskydd avses i denna lag verksamhet till skydd mot att smittsamma sjukdomar sprids bland människor.

2  §    Utöver föreskrifterna i denna lag gäller om smittskydd vad som är föreskrivet i annan författning.

Smittsamma sjukdomar

3 § Smittsamma sjukdomar indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övri­
ga smittsamma sjukdomar.

De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma sjukdomarna skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag. Sådana sjuk­domar benämns anmälningspliktiga sjukdomar.

De samhällsfariiga sjukdomarna och de övriga smittsamma sjukdoma som skall anmälas anges i en bilaga till denna lag.

4 § Om riksdagens beslut om ändring av bilagan inte kan avvaktas, får
regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar
skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss
smittsam sjukdom som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet,
om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv
utbredning, dels medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de
smittade. En sådan föreskrift får meddelas endast om nämnda verkningar
av sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan.

Regeringen får föreskriva att en viss smittsam sjukdom som annars inte är anmälningspliktig skall anmälas enligt föreskrifterna i denna lag.

Föreskrifter som meddelas med stöd av första eller andra stycket skall snarast underställas riksdagens prövning.

Allmänna bestämmelser om ansvar och åligganden

5 S Varje landstingskommun svarar för att behövliga smittskyddsåtgär­
der vidtas inom landstingsområdet, i den mån annat inte följer av 9-11 §§.

Vad som sägs i denna lag om landstingskommuner gäller också kommu­ner som inte ingår i en landstingskommun.

6 § 1 varje landstingskommun skall det finnas en smittskyddsläkare, som
utses av hälso- och sjukvårdsnämnden. 1 frågor som inte gäller smitt­
skyddsläkarens myndighetsutövning skall denne verka under hälso- och
sjukvårdsnämnden.

7 §    Sryuttskyddsltikaren skall, utöver vad som är särskilt föreskrivet i denna lag.

27

1.   planera, organisera och leda smittskyddet,

2.  verka för samordning och likformighet av smittskyddet,

3.  verka för att förebyggande åtgärder vidtas,

4.  fortlöpande följa smittskyddsläget i landstingskommunen,

5.  biträda miljö- och hälsoskyddsnämnderna, läkare och andra som är verksamma inom smittskyddet i deras smittskyddsarbete,

6.  undervisa berörd hälso- och sjukvårdspersonal samt hälsoskyddsper­sonal i smittskyddsfrägor,

7.  lämna allmänheten råd och upplysningar i smittskyddsfrågor, samt

8.  även i övrigt verka för ett effektivt smittskydd.

 

8   § Smittskyddsläkaren skall få upplysningar från och få del av uppgifter i handlingar hos miljö- och hälsoskyddsnämnder samt hos läkare och andra som är verksamma inom hälso- och sjukvården, om han i ett enskilt fall begär det och behöver det för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

9   § Miljö- och hälsoskyddsnämnden i en kommun svarar för att smitt­skyddsåtgärder vidtas mot sådana djur, livsmedel, vattentäkter, avlopps­vatten, ventilationsanläggningar och andra objekt som sprider eller miss­tänks sprida smittsamma sjukdomar.

 

10  § Varje läkare skall i sin hälso- och sjukvårdande verksamhet vara uppmärksam på förekomsten av samhällsfarliga och andra anmälningsplik­tiga sjukdomar och vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Om läkaren har kompetens för uppgiften och inte är förhindrad att utföra den, är läkaren skyldig att undersöka den som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom samt att behandla den som för smitta av en sådan sjukdom. Undersöknings- och behandlingsskyldigheten gäller dock inte en privat verksam läkare som inte är ansluten till sjukförsäkring­en enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

11  § En läkare som undersöker eller behandlar någon enligt denna lag benämns behandlande läkare.

Om behandlande läkares åligganden enligt denna lag finns närmare före­skrifter i 15-23, 25-27, 29, 32 och 36 §§.

1988/89:SoU9 Bilaga 1

Samverkan

12 § Smittskyddsläkaren och miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall samverka med varandra och med myndigheter, behandlande läkare och andra som bedriver verksamhet av betydelse för smittskyddet. Särskilt skall miljö- och hälsoskyddsnämnderna informera smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för hans verksamhet och samråda med honom om beslut och andra viktigare åtgärder som berör smittskyd­det.

Smittskyddsläkarna skall samarbeta i smittskyddsfrågor och vid behov utbyta uppgifter som är nödvändiga för verksamheten.

Skyldighet att söka läkare och lämna upplysningar

13 § Den som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare samt att låta läkaren göra de undersökningar och ta de prov som behövs för att fastställa om han har

28

 

smittats av en sådan sjukdom. Han är också skyldig att följa de förhåll-     1988/89;SoU9
ningsregler som läkaren har meddelat honom.                          Bilaga   1

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också om en person som smittats av en samhällsfarlig sjukdom uppger att han varit i kontakt med någon annan person på sådant sätt att smitta kunnat överföras.

14 § Den som har smittats av en samhällsfarlig sjukdom skall lämna den behandlande läkaren uppgift om den eller de personer som smittan kan ha kommit från och förts vidare till samt lämna upplysningar i övrigt om varifrån smittan kan ha kommit och vart den kan ha förts vidare.

Läkarundersökning och förhållningsregler

15  § Vid undersökning som avses i 13 § skall den behandlande läkaren ta de prov som behövs för att fastställa om den undersökte smittats av en samhällsfarlig sjukdom. Läkaren skall informera den undersökte om den misstänkta sjukdomens art och smittsamhet.

16  S Den behandlande läkaren skall meddela den som undersöks för en samhällsfarlig sjukdom de förhållningsregler som behövs för att hindra smittspridning. Reglerna får avse den undersöktes kontakter med läkaren, hygien, isolering i hemmet, arbete och skolgång samt livsföring i övrigt. Förhållningsreglerna skall tas in i den undersöktes patientjournal.

Läkaren skall så långt det är möjligt se till att förhållningsreglerna följs.

17  § Om den undersökte begär det, skall smittskyddsläkaren pröva för­hållningsreglerna. Smittskyddsläkaren får ändra förhållningsreglerna på det sätt han finner mest ändamålsenligt.

18  § Om den undersökte har smittats av en samhällsfarlig sjukdom, skall den behandlande läkaren genom att fråga den smittade söka få veta av vad eller vem han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit smittade av samma smittkälla. Han skall också söka få reda på till vem den smittade kan ha fört smittan vidare,

19  § Om den som undersökts för en samhällsfarlig sjukdom byter be­handlande läkare, skall den läkare som övertar behandlingsansvaret ome­delbart underrätta den tidigare behandlande läkaren om detta.

Anmälan om samhällsfarlig och annan anmälningspliktig sjukdom

20        § En läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats av
en samhällsfarlig sjukdom skall anmäla detta till smittskyddsläkaren och
statens bakteriologiska laboratorium.

Vid fall av samhällsfarlig sjukdom som avses i 1.2 bilagan till denna lag skall anmälan göras även till miljö- och hälsoskyddsnämnden. Anmälan till nämnden behöver dock inte göras om omständigheterna klart visar att smittkällan finns utanför landets gränser.

21        §    En anmälan som avses i 20 § skall innehålla uppgifter om

1.    den smittades namn, personnummer och adress,

2.  den sannolika smittkällan,

3.  de sannolika smittvägarna,

4.  de förhållningsregler som läkaren har meddelat samt de behandlings-           29

4    Riksdagen 1988/89. 12 saml. Nr 9

åtgärder och andra åtgärder som han har vidtagit för att hindra smittsprid-     1988/89:SoU9

ning.                                                                           Bilaga 1

5. andra uppgifter av betydelse för smittskyddet.

Om anmälan gäller en sjukdom som avses i 1.3 bilagan till denna lag, skall uppgifter som avses i första stycket I och 2 inte lämnas i anmälan.

22        § En läkare som i sin verksamhet konstaterar att någon har smittats av
en annan anmälningspliktig sjukdom än en samhällsfarlig sjukdom skall
anmäla detta till smittskyddsläkaren och statens bakteriologiska laborato­
rium. Anmälan skall göras även beträffande annan sjukdom som är eller
som misstänks vara smittsam, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd
utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form.

Vid fall av sjukdom som avses i 2.2 bilagan till denna lag skall anmälan göras även till miljö- och hälsoskyddsnämnden.

23  § En anmälan enligt 22 § skall innehålla de uppgifter som behövs för att kunna följa sjukdomens utbredning. Den skall inte innehålla uppgift om den smittades identitet. På begäran av smittskyddsläkaren eller miljö- och hälsoskyddsnämnden är dock den läkare som gjort anmälan skyldig att lämna smittskyddsläkaren eller nämnden uppgift om identiteten samt and­ra uppgifter av betydelse för deras smittskyddsarbete.

24  § Om smittskyddsläkaren efter att ha fått en anmälan enligt 20 eller 22 § finner att ytterligare åtgärder behövs för att hindra smittspridning, skall han se till att sådana åtgärder vidtas.

Särskilda åtgärder vid befarad smittspridning

25   § Om en behandlande läkare har anledning anta att en patient, som för eller misstänks föra smitta av en samhällsfarlig sjukdom, inte kommer att följa eller inte följer meddelade förhållningsregler, skall han skyndsamt underrätta smittskyddsläkaren. Detta gäller också då en sådan patient avbryter pågående behandling utan att den behandlande läkaren är inför­stådd med det.

26   § Om den behandlande läkaren i sitt arbete med smittspärning enligt 18 § finner anledning anta att en person har smittats av en samhällsfarlig sjukdom och denne inte utan dröjsmål låter sig undersökas av läkaren själv eller av en annan läkare, skall den behandlande läkaren underrätta smitt­skyddsläkaren om detta.

27   § 1 en underrättelse enligt 25 eller 26 § skall den behandlande läkaren ange den smittades eller misstänkt smittades namn, personnummer och adress samt andra uppgifter som bedöms kunna vara av betydelse för smittskyddsläkarens fortsatta åtgärder. En underrättelse enligt 26 § skall alltid innehålla uppgift om de omständigheter på vilka den behandlande läkaren grundar sin misstanke om smitta.

28   § Efter att ha fått en underrättelse enligt 25 eller 26 § skall smitt­skyddsläkaren vidta de åtgärder som behövs för att hindra vidare smitt­spridning eller för att fä till stånd läkarundersökning av den som misstänks vara smittad. Innan smittskyddsläkaren tillgriper en tvångsåtgärd bör han söka nå rättelse på frivillig väg, om det kan ske utan risk för smittsprid­ning.                                                                                                      30

 

Särskilda underrättelser vid infektion av HIV                            1988/89 :SoU9

29        §    Beträffande den som för smitta av infektion av HIV är följande     Bilaga   1
personer och myndigheter skyldiga att på begäran av smittskyddsläkaren

lämna honom de uppgifter som han behöver för att kunna fullgöra sina åligganden enligt denna lag:

1.   myndigheter som genom sin verksamhet får kännedom om uppgifter av betydelse för smittskyddet och

2.   personal inom enskild hälso- och sjukvård som i sin yrkesutövning står under tillsyn av socialstyrelsen.

 

30  § Om smittskyddsläkaren har fått en underrättelse från en behandlan­de läkare om att en patient som för smitta av infektion av HIV inte har följt eller misstänks inte ha följt meddelade förhållningsregler, skall smitt­skyddsläkaren underrätta socialnämnden, polismyndigheten och skydds­konsulenten. Därvid skall han lämna uppgift om vem förhållningsreglerna gäller och innebörden av dessa. Underrättelse skall inte lämnas om smitt­skyddsläkaren bedömer att den inte behövs för att tillse att förhållningsreg­lerna följs eller att den annars saknar betydelse för smittskyddet.

31  § Uppmärksammar socialnämnden, polismyndigheten eller skydds­konsulenten, efter att ha fått underrättelse enligt 30 §, i sin verksamhet förhållanden som tyder på att förhållningsreglerna inte följs, skall detta anmälas till den smittskyddsläkare som har lämnat underrättelsen. Om denne har överlämnat ärendet till en smittskyddsläkare i en annan lands­tingskommun, skall anmälan i stället göras till den smittskyddsläkaren.

När smittskyddsläkaren anser att socialnämndens, polismyndighetens eller skyddskonsulentens medverkan inte längre behövs, skall han medde­la myndigheten detta.

32        § Om någon som för smitta av infektion av HIV tas in på en kriminal­
vårdsanstalt eller med tvång på en annan vårdinrättning, skall den läkare
som där ansvarar för hälso- och sjukvården underrättas av den behandlan­
de läkaren om smittan och om de förhållningsregler som gäller för den
intagne.

Kan den intagne inte tas om hand på ett sådant sätt att smittspridning kan förhindras, skall den ansvarige läkaren underrätta den behandlande läkaren om detta.

Tvångsåtgärder

Förelägganden m. m.

33        § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i enskilda fall för att hindra spridning av en samhälls­
farlig sjukdom.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon inte följer ett föreläggande eller förbud, får miljö- och hälso­skyddsnämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. Ett sådant beslut får också meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om nämn­den med hänsyn till risken för smittspridning finner att rättelse bör ske utan dröjsmål.

34        8 Miljö- och hälsoskyddsnämnden får låta förstöra gång- och sängklä­
der, husgeråd, möbler och andra föremål av personlig natur samt låta

 

avliva sällskapsdjur, om det är nödvändigt för att hindra spridning av     1988/89 :SoU9 samhällsfarlig sjukdom. Nämnden skall betala skälig ersättning till den     Bilaga   1 som har drabbats av ett beslut om förstöring.

35 § För att kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har miljö- och hälsoskyddsnämnden rätt till tillträde till områden, lokaler och andra ut­rymmen varifrån smitta kan spridas och får där göra undersökningar och ta prov. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Tvångsundersökning

36 § Om någon som enligt 13 § är skyldig att söka läkare inte utan dröjsmål gör det, får smittskyddsläkaren besluta att han skall undersökas av en läkare som smittskyddsläkaren bestämmer. Vid undersökningen får inte förekomma ingrepp som kan förorsaka annat än obetydligt men.

Läkaren skall underrätta smittskyddsläkaren om resultatet av undersök­ningen.

Tillfälligt omhändertagande

37 § Om det av särskilda skäl behövs för att förhindra befarad smittsprid­ning, får smittskyddsläkaren besluta att den som kan antas ha blivit smit­tad av sjukdom som avses i 1.1 och 1.2 bilagan till denna lag tillfälligt skall tas om hand på sjukhus. Omhändertagandet skall bestå till dess det klar­lagts huruvida denne har smittats, dock högst sju dagar, den dag då omhändertagandet verkställdes medräknad.

Den omhändertagne får hindras att lämna sjukhusets område eller den del av sjukhuset där han skall vistas.

Beslut om tvångsisolering

38 § Länsrätten skall, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om
tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om
den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att
hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns
grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållnings­
regler och underlåtenheten innebåren uppenbar risk för smittspridning.

Tvångsisolering skall ske på sjukhus som drivs av en landstingskom­mun.

39 § Om länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan avvaktas utan
fara, skall smittskyddsläkaren meddela ett sådant beslut som avses i 38 §
första stycket. Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas
länsrättens prövning.

Tvångsisoleringens varaktighet

40   §   Tvångsisolering får pågå under högst tre månader från den dag den smittade på grund av beslutet om isolering togs in på sjukhus.

41   8    Efter ansökan  av  smittskyddsläkaren  får länsrätten  besluta att tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den längsta tiden enligt 40 §. Ett

sådant beslut får avse högst sex månader ät gången.                                        32

 

En ansökan om fortsatt tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten     1988/89:SoU9 innan tiden för gällande beslut om tvångsisolering har löpt ut. Tvångsisole-     Bilaga   1 ringen skall fortgå i avvaktan på att länsrätten beslutar med anledning av ansökan.

42 §    När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall smittskyddslä­karen ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen skall upphöra.

Om den tvängsisolerade begär att tvångsisoleringen skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen besluta i frågan.

Omhändertagandet under tvångsisoleringen

43 § Den som är tvångsisolerad skall tas väl om hand. Han skall fa det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så, att tvångsisoleringen kan upphöra.

Särskilda befogenheter vid tvångsisoleringen

44        § Den som är tvångsisolerad får hindras att lämna sjukhusets område
eller den del av sjukhuset där han skall vistas och får i övrigt underkastas
den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra
tvångsisoleringen. Hans rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs
av hänsyn till hans egen eller andras säkerhet.

45        §    Den som är tvångsisolerad får inte inneha

1.  narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,

2.  injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen.

3.  andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, eller

4.  annan egendom som kan skada honom själv eller annan eller vara till men för ordningen på sjukhuset.

Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder­tas.

46        § Om det anses påkallat, får den tvängsisolerade kroppsvisiteras eller
ytligt kroppsbesiktigas, när han kommer till sjukhuset, för kontroll av att
han inte bär på sig egendom som avses i 45 §. Detsamma gäller om det
under vistelsen på sjukhuset uppkommer misstanke att sådan egendom
skall påträffas hos den tvängsisolerade.

Överläkaren beslutar om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe­terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

47  § Överläkaren får besluta att försändelser till den tvängsisolerade får undersökas för kontroll av att de inte innehåller egendom som avses i 45 §. Om en försändelse innehåller sådan egendom, får den omhändertas.

48  § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits enligt 45 eller 47 § eller har sådan egendom påträffats där någon är tvångsisolerad utan att det finns någon känd ägare till egendo­men, skall överläkaren låta förstöra eller försälja egendomen enligt be­stämmelserna  om  beslagtagen  egendom   i  2 § 1   första  stycket   lagen                                                                                          33

 

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma     1988/89:SoU9 gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för     Bilaga   1 insprutning i människokroppen, eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Vistelse utanför sjukhuset vid tvångsisolering

49  S Den som år tvångsisolerad får ges tillstånd att under viss tid vistas utanför sjukhusets område. Tillståndet får förenas med särskilda villkor.

50  § Tillstånd att vistas utanför sjukhusets område meddelas av smitt­skyddsläkaren efter samråd med överläkaren. Smittskyddsläkaren får åter­kalla tillståndet om förhållandena kräver det.

Överklagande

51   §    Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag får överkla­gas hos länsrätten.

52   §    Smittskyddsläkarens beslut enligt denna lag får överklagas hos läns­rätten om beslutet gäller

 

1.  förhållningsregler enligt 17 §,

2.  tillfälligt omhändertagande enligt 37 §,

3.  avslag på en begäran att tvångsisoleringen skall upphöra,

4.  avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför sjukhusets område enligt 49 §,

5.  återkallelse av tillstånd att vistas utanför sjukhusets område enligt 50 §.

Överläkarens beslut enligt 48 § får överklagas hos länsrätten. Andra beslut enligt denna lag av smittskyddsläkaren eller annan läkare får inte överklagas.

53        §    Socialstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 67 § får
överklagas hos kammarrätten.

Handläggningen av mål och ärenden

54  §    Mål och ärenden enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.

55  § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av länsrät­ten i det län där den som har beslutat i frågan eller ansökt om åtgärden har sin verksamhet.

56  § Länsrätten skall ta upp mål om tvångsisolering enligt 39 eller 41 § till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan kom in eller underställ­ning skedde. Om beslutet om tvångsisolering inte är verkställt när det underställs, skall målet tas upp till avgörande inom en vecka från den dag beslutet verkställs. Länsrätten får dock förlänga dessa tider om det behövs ytterligare utredning eller om det på grund av någon annan särskild om­ständighet är nödvändigt.

1 mål om tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § får länsrätten förordna             34

 

rörande saken i avvaktan på målets avgörande.                          1988/89 :SoU9

Bilaga 1

57        § I mål om tvångsisolering, som väckts vid länsrätten genom ansökan
av smittskyddsläkaren, skall länsrätten och kammarrätten hålla muntlig
förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. I andra mål enligt
denna lag prövar rätten om det finns skäl att hålla muntlig förhandling.

Om någon part begär muntlig förhandling, skall sådan hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt till muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

58  § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än som avser 33-35 eller 37 § skall nämndemän ingå i rätten.

59  § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

60  § Vid delgivning med enskild i mål och ärenden enligt denna lag gäller inte 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970:428).

61  § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förord­nas i beslutet.

Biträde av polismyndighet

62 §    Polismyndighet skall lämna biträde pä begäran av

1.    smittskyddsläkaren för att genomföra läkarundersökning enligt 36 §,

2.  smittskyddsläkaren för att till sjukhus föra den som tillfälligt skall tas om hand enligt 37 § eller som skall tvångsisoleras enligt 38 eller 39 8,

3.  smittskyddsläkaren eller överiäkaren för att återföra den som har avvikit från ett sjukhus, där han enligt beslut skall vara tillfälligt omhänder­tagen eller tvångsisolerad, eller den som inte har återvänt till sjukhuset sedan hans tillstånd att vistas utanför sjukhusets område har gått ut eller återkallats,

4.  miljö- och hälsoskyddsnämnden för att bereda nämnden tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som avses i 35 §,

5.  socialstyrelsen vid styrelsens tillsyn.

Kostnader

63 8 All undersökning, vård och behandling som behövs från smitt­
skyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patien­
ten inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården.

En undersökning som utförs av en privat verksam läkare för att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är gratis för patienten, om läkaren är ansluten till sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

De läkemedel som behövs från smittskyddssynpunkt vid behandling av en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten.

Bestämmelserna i denna paragraf om gratis förmåner för patienter gäller den som år sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring.

64 8    Landstingskommunen svarar för kostnader för åtgärder som avses i       35

 

36

63 8 första stycket samt för kostnader för läkemedel som avses i 63 § tredje     1988/89:SoU9
stycket och som förordnas inom den egna verksamheten.        Bilaga   1

Staten svarar för övriga kostnader som följer av 63 8.

Tillsyn

65   8    Socialstyrelsen har tillsynen över smittskyddet i landet.

66   8 Socialstyrelsen har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

67   8 Socialstyrelsen får i sin tillsynsverksamhet meddela de föreläggan­den och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

68        8 Socialstyrelsen har rätt att inspektera smittskyddsverksamhet som
bedrivs av smittskyddsläkare, miljö- och hälsoskyddsnämnder och hälso-
och sjukvårdspersonal. Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att
lämna det biträde som behövs vid inspektionen.

Ytterligare föreskrifter

69 8    Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter

1. om åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar förs in i
landet eller sprids till utlandet,

2.    om andra frågor inom smittskyddet som inte gäller vaccination.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning

på försvarsmakten, i den mån föreskrifterna inte gäller tvångsåtgärd mot enskild.

Regeringen får överlåta ät myndighet att meddela föreskrifter som avses i denna paragraf.

Smittskyddet i krig m. m.   .

70 8 Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om smittskyddet en­ligt denna lag, om landet kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet har befunnit sig i.

 

Bilaga    1988/89:SoU9 Bilaga 1

Anmälningspliktiga sjukdomar

1       Samhällsfarliga sjukdomar

1.1   difteri
fläckfeber
gula febern
hepatit B

hepatit non A non B

meningokockinfektion

polio

tuberkulos

virala hemorragiska febrar exkl. hemorragisk nefrosonefrit

återfallsfeber

1.2   hepatit A
kolera
mjältbrand
paratyfoidfeber
pest

rabies

salmonellainfektion shigellos tyfoidfeber

1.3    gonorré

infektion av HIV (humant immunbristvirus)

klamydiainfektion

syfilis

2       Andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga

2.1   amöbainfektion
hemorragisk nefrosonefrit

infektioner orsakade av atypiska mykobakterier

malaria

stelkramp

trikinos

tularemi

2.2   botulism
campylobacter
giardia lamblia
legionärssjuka
listerios
papegojsjuka
toxoplasmainfektion

1.  Denna lag (nya lagen) träder i kraft den I juli 1989, då smittskydds­lagen (1968:231) (gamla lagen) skall upphöra att gälla.

2.  Föreskrifter som har meddelats enligt 7 8 gamla lagen om isolering och om inskränkning i någons verksamhet och enligt 12 8 gamla lagen om åtgärder för att hindra spridning av smitta skall anses ha meddelats enligt 16 8 nya lagen.

3.  Den som vid ikraftträdandet är intagen på sjukhus enligt 7 eller 14 8

gamla lagen skall anses intagen enligt 38 § eller, efter ett beslut om omedel-  37

 

bar tvångsisolering fattat av en läkare som avses i 2 § andra stycket gamla     1988/89:SoU9 lagen, 39 8 nya lagen. Vid tillämpning av den nya lagen skall beslutet om     Bilaga   1 intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.

4.   Om ett mål om intagning på sjukhus inte är slutligt avgjort vid ikraftträdandet skall rätten pröva förutsättningarna för tvångsisolering en­ligt nya lagen.

5.   Beslut som miljö- och hälsoskyddsnämnden har meddelat enligt den gamla lagen skall anses meddelade enligt den nya lagen, i den mån det enligt den nya lagen ankommer på nämnden att meddela sådana beslut.

6.   Ärenden enligt 7, 10. 14 eller 15 8 gamla lagen, som skall överprövas av lånsstyrelsen men inte har avgjorts av länsstyrelsen före ikraftträdandet prövas av länsrätten i länet.

7.   Om det i en lag eller i en förtattning som har beslutats av regeringen hänvisas till den gamla lagen, skall hånvisningen i stället avse den nya lagen. Hänvisas det till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i den nya lagen, tillämpas i stället den nya föreskriften.

38

 

2 Förslag till                                                   1988/89:SoU9

Bilaga 1 Lag om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som skäligen kan misstänkas för ett sexualbrott,' varigenom
infektion av HIV (humant immunbristvirus) har kunnat överföras till måls­
äganden, skall undersökas med avseende på sådan infektion, om måls­
äganden begär det.

Undersökning enligt första stycket skall på målsägandens begäran ske även i fråga om den som är skäligen misstänkt för något annat brott, om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att infektion av HIV har kunnat överföras till målsäganden genom brottet.

2 8 I fråga om förfarandet vid beslut om undersökning samt om utföran­
det av undersökningen gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om
kroppsbesiktning. Beslut om undersökning skall dock fattas av åklagaren
eller rätten.

Målsäganden och åklagaren skall underrättas om resultatet av undersök­ningen.

3 8    Staten skall svara för kostnaderna för undersökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

39

 

3 Förslag till                                                                1988/89:SoU9

Bilaga 1 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 kap. 18

Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 8, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, in-semination, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastre­ring och åtgärder mot smittsamma sjukdomar, samt i verksamhet som avser särskilda omsorger öm psykiskt utvecklingsstörda och därmed lik­ställda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller sårskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

\}tan\\\nder av första stycket far   Utan hinder av sekretessen får

uppgifter om insemination i vissa uppgift lämnas till enskild enligt
Jäll lämnas till enskild enligt vad vad som föreskrivs i lagen
som föreskrivs i lagen (1984:1140) (1984:1140) om insemination och
om insemination.                         lagen (1988:00) om undersökning

beträffande HIV-smitta i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1989.

Lagen omtryckt 1988:9.                                                                                       40

 

Av utskottet framlagt förslag till bilaga till lagförslaget

Anmälningspliktiga sjukdomar

1988/89:SoU9 Bilaga 2

 

Propositionens förslag

Utskottets förslag

2     Andra anmälningspliktiga sjukdomar än samhällsfarliga

2.1 amöbainfektion

hemorragisk nefrosonefrit infektioner orsakade av atypi­ska mykobakterier malaria stelkramp trikinos tularemi

2.1 amöbainfektion

hemorragisk nefrosonefrit infektioner orsakade av atypi­ska mykobakterier malaria stelkramp trikinos tularemi ulcus molle

 

Innehållsförteckning                              1988/89:SoU9

Sammanfatining................................................................. I      Bilaga 2

Propositionen....................................................................      2

Motioner ...........................................................................      2

Utskottet  .........................................................................      3

Propositionsförslaget i huvuddrag.................................... .... 3

Sjukdomarna i smittskyddslagen ......................................      4

Ansvaret för smittskyddet ................................................      5

Smittskyddsläkarens befogenheter...................................      7

Den enskildes skyldigheter................................................      8

Smittspårning....................................................................      9

Vissa frågor om tvångsisolering ....................................... .... 9

Patientens kostnader........................................................ .. 13

Samordning av informationsarbetet   ...............................    14

Vissa resursfrågor   .......................................................... .. 15

Övriga frågor  ................................................................... .. 17

Anonymitet vid HIV-tester.................................................    17

Straffbestämmelser........................................................... .. 19

Hemställan  ......................................................................    20

Reservationer ...................................................................    22

Bilaga I: I propositionen framlagda lagförslag.................. .. 27

Bilaga 2: Av utskottet framlagt förslag .............................    41

42