Lagutskottets betänkande
1988/89:LU30

Skydd för företagshemligheter

1988/89

LU30

Sammanfattning

I betänkandet-behandlar utskottet proposition 1987/88:155, vari föreslås
att den nuvarande lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens ersätts av en ny lag om skydd för företagshemligheter. Syftet
med förslaget är att åstadkomma ett förstärkt och mera tidsenligt skydd för
kommersiella företagshemligheter. Den nya lagen innehåller bestämmelser
om straff för den som olovligen bereder sig tillgång till en näringsidkares
företagshemlighet eller som tar olovlig befattning med hemligheten. Vidare
finns i lagen regler om skadeståndsskyldighet för bl. a. anställda och
parter i affärsförhållanden som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet.
En särskild regel i lagen medger att skadestånd vid angrepp på
en näringsidkares företagshemlighet beräknas på ett för näringsidkaren
fördelaktigare sätt än vad som följer av gällande regler.

I betänkandet behandlar utskottet också sex med anledning av propositionen
väckta motioner (två c och övriga m, fp, vpk resp. mp) samt en
under allmänna motionstiden år 1989 väckt motion (fp). I fyra av de
motioner som väckts med anledning av propositionen (fp, c, vpk resp. mp)
yrkas avslag på propositionen och begärs nytt förslag.

Under ärendets behandling i utskottet har upprättats en promemoria
med förslag till sådana ändringar i regeringens förslag som ansetts påkallade
av hänsyn till bl. a. den fria opinionsbildningen. På utskottets begäran
har lagrådet yttrat sig över promemorian. Promemorian har fogats till
betänkandet som bilaga 3 och lagrådets yttrande som bilaga 4.

På lagutskottets begäran har vidare konstitutionsutskottet avgivit yttrande
i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 5.

På grundval av promemorian samt lagrådets och konstitutionsutskottets
yttranden hemställer lagutskottet att riksdagen antar lagförslaget i propositionen
med av utskottet föreslagna ändringar. 1 betänkandet slår utskottet
fast att lagen om skydd för företagshemligheter över huvud taget inte gäller
uppgifter om brott och särskilt allvarliga missförhållanden i ett företag.

Utöver den begränsning av lagens tillämpningsområde som följer härav
föreslår utskottet i syfte att tillgodose behovet av en fri debatt att det införs
en generell bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp.

Som exempel på när ett angrepp inte är obehörigt anges uttryckligen att
någon röjer en hemlighet för att avslöja något som skäligen kan misstänkas
utgöra brott som kan leda till fängelse eller som kan anses utgöra annat ]

1 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

allvarligt missförhållande. Missförhållandet kan avse exempelvis faror i
miljön eller risker som drabbar konsumenterna. Den föreslagna undantagsbestämmelsen
får betydelse särskilt för de anställda i privata företag
eftersom de i dag inte torde åtnjuta meddelarfrihet enligt tryckfrihetsförordningen
och därför inte har möjlighet att utan risk för skadeståndsskyldighet
vända sig till exempelvis massmedierna och lämna upplysningar om
missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att förslaget i propositionen
skulle hindra yttrandefriheten i t. ex. massmedierna och hota meddelarfriheten
konstaterar lagutskottet i likhet med både lagrådet och konstitutionsutskottet
att den föreslagna lagen över huvud taget inte inkräktar på
de rättigheter som tryckfrihetsförordningen och andra yttrandefrihetsrättsliga
lagar ger. Eftersom brott och andra allvarliga missförhållanden
utesluts från lagens skydd anser lagutskottet liksom också lagrådet och
konstitutionsutskottet att den inte heller hotar den genom regeringsformen
garanterade fria åsiktsbildningen i övrigt i samhället.

Utskottet föreslår också att regeringens förslag ändras i några andra
hänseenden. Med anledning av en motion (m) föreslås att skadeståndsreglerna
i lagen skall kunna tillämpas inte bara när en företagshemlighet varit
utsatt för ett angrepp enligt den föreslagna lagen utan också då någon
missbrukar en företagshemlighet som oriktigt lämnats ut från en myndighet.
Vidare föreslår utskottet bl. a. en särskild regel om jämkning av
skadestånd som främst tar sikte på de anställdas skadeståndsansvar.

Utskottet anser att synpunkterna i de fyra motioner vari yrkats avslag på
propositionen i allt väsentligt blir tillgodosedda i betänkandet och avstyrker
därför dessa motioner. En motion (c) avstyrks därför att motionärernas
begäran om utredning rörande meddelarfrihet på den privata sektorn
numera blivit uppfylld. Utskottet avstyrker också den under allmänna
motionstiden i år väckta motionen (fp) med hänvisning till att önskemålet
infriats bl. a. genom den förstärkning av skyddet för företagshemligheter
som nu kommer till stånd.

Till betänkandet har fogats tre reservationer (fp, vpk, mp). I reservationerna
hemställs att riksdagen avslår propositionen samt att frågor om eller
med anknytning till skydd för företagshemligheter utreds ytterligare.

Propositionen

I proposition 1987/88:155 föreslår regeringen (justitiedepartementet) —
efter hörande av lagrådet — att riksdagen antar i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Regeringens förslag till lag om skydd för företagshemligheter framgår av
det i bilaga 1 framlagda lagförslaget. Lagförslagen 2 och 3 har intagits i
bilaga 2 till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet
anför nedan på s. 6 och 7.

1988/89:LU30

2

Motionerna

1988/89:LU30

1987/88:Ll0 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen genom en
särskild lagregel beslutar att rätten till skadestånd och straffbarheten skall
vara densamma i den mån affarsidkarens konkurrent kommit i besittning
av företagshemlighet genom myndighets medverkan.

1987/88:L11 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt lagförslag där krav på
offentlig insyn i foretag och möjlighet till ifrågasättande och demokratisk
diskussion är tillgodosedda.

1987/88:Ll2 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om utvecklingen inom
näringslivet när det gäller hemlighetsmakeriet, i enlighet med vad som
anförts i motionen.

1987/88:Ll3 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om skyndsam behandling av frågan om införande av meddelarskydd inom
den icke offentliga sektorn.

1987/88:L14 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter där hänsyn tas till vad i motionen anförts angående
förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild tjänst, bättre möjligheter
att beivra myndigheters röjande av sådana företagsuppgifter som de insamlat
i sin myndighetsutövning samt tydligare motivering till hur 6 och
7 §§ skall tillämpas.

1988/89:L1 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen,

2. att riksdagen begär att regeringen skall undersöka hur ett friare och
öppnare informationsflöde kan uppmuntras mellan företag och andra
intressenter.

1988/89:L804 av andre vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari med
hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:N319 yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
åtgärder för att undvika idéstöld och patentintrång.

Utskottet

Inledning

Det är ett viktigt samhällsintresse att det råder en fungerande och effektiv
konkurrens inom näringslivet. Genom lagstiftning på skilda områden har

statsmakterna därför velat skapa garantier för att konkurrensen mellan 1988/89:LU30
företagen skall vara fri. Här kan särskilt nämnas reglerna i konkurrenslagen
(1982:729) som syftar till att förhindra olika typer av konkurrensbegränsande
åtgärder. Bestämmelserna ger bl. a. näringsfrihetsombudsmannen
möjlighet att agera vid t. ex. karteller, prissamverkan eller företagssammanslutningar.
Behovet av fri konkurrens måste emellertid vägas
mot andra angelägna intressen. Sålunda är det viktigt att konkurrensen
sker på lika villkor och även i övrigt är rättvis samt att företagens förmåga
att konkurrera upprätthålls. Betydelsefullt är vidare att företagens intresse
av utveckling och förnyelse inte motarbetas. Det har därför varit nödvändigt
att genomföra olika lagstiftningsåtgärder som begränsar den fria konkurrensen.
Exempel härpå är den lagstiftning som införts för att förhindra
otillbörliga konkurrensmetoder genom bl. a. reglerna i marknadsföringslagen
(1975:1418) och bestämmelserna om bestickning och mutbrott i
brottsbalken.

Ett exempel på regler som i praktiken är konkurrensbegränsande men
som samtidigt på sikt har en konkurrensstimulerande effekt genom att de
uppmuntrar till förnyelse och utveckling inom näringslivet är lagstiftningen
på immaterialrättens område. Patentlagen (1967:837) ger den som gjort
en industriellt användbar uppfinning möjlighet att genom patent få ensamrätt
att utnyttja uppfinningen och därmed hindra andra från att utan
tillstånd dra nytta av den. På ungefärligen samma sätt skyddas nyskapande
formgivning av nytto- och prydnadsföremål genom mönsterskyddslagen
(1970:485). När det gäller företagens firmanamn och varumärken finns
regler om ensamrätt i firmalagen (1974:156) resp. varumärkeslagen
(1960:644). Det är emellertid inte endast den nämnda lagstiftningen om
det industriella rättsskyddet som är av betydelse inom näringslivet. Också
reglerna i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk ger ett för företagen väsentligt skydd. Den ensamrätt som upphovsrättslagen
ger gäller nämligen inte bara i fråga om litterära och konstnärliga
verk i snäv bemärkelse utan omfattar en mängd olika alster av skapande
verksamhet såsom vetenskapliga verk, alster av brukskonst och byggnadskonst,
ritningar, kartor m. m. Helt nyligen har regeringen i proposition
1988/89:85 framlagt förslag till ändring i upphovsrättslagen, som innebär
att det uttryckligen slås fast att lagen också gäller datorprogram. I sammanhanget
kan även nämnas att lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster
i halvledarprodukter ger den som skapat ett sådant mönster en
upphovsrättsligt färgad ensamrätt till mönstret.

För sin konkurrensförmåga är företagen beroende inte bara av ensamrätt
till produkter och produktionsmetoder utan också av skydd mot att
det samlade kunnandet inom företaget om branschförhållanden och affärsförbindelser,
produktion, marknadsföring, administration m.m. utnyttjas
av andra på ett otillbörligt sätt. Den immaterialrättsliga lagstiftningen
omfattar i allmänhet inte detta kunnande. Gällande rätt ger i stället det
företagsspecifika kunnandet ett skydd på konkurrensrättsliga grunder i
lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL).

Bestämmelserna i IKL, som har sitt ursprung i en år 1919 införd lag i
samma ämne, riktar sig i första hand mot anställda personers utnyttjande

eller röjande av arbetsgivarens hemligheter. Ett typfall är att en anställd
obehörigen lämnar ut en yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsidkare.
Om så sker kan den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett
år samt förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL).
Någon definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid
framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt,
anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som yrkeshemlighet
räknas all information om näringsidkarens verksamhet som denne
vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas fordras att han
använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig eller annan fördel
eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbruk av så kallad teknisk
förebild. Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men det
sägs att det skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon eller dylik
teknisk förebild. Lagrummet anger att den som obehörigen använder sig
av eller ger annan del av en teknisk förebild som han för utförande av
arbete eller eljest för affarsändamål fått sig anförtrodd kan dömas till straff
och skadestånd. Skyddet för tekniska förebilder gäller således inte bara
gentemot företagets anställda — såsom beträffande yrkeshemligheter i
paragrafens första stycke — utan också gentemot utomstående avtalskontrahenter.
Ett typexempel är att en näringsidkare som tillverkar produkter
för ett annat företags räkning utnyttjar en ritning som han fått sig anförtrodd
till att starta egen tillverkning och försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar som
nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda förhållanden
kan emellertid även en tredje man drabbas av straff- och skadeståndsansvar.
I 5 § IKL stadgas sålunda att ansvar — under vissa ytterligare
förutsättningar — inträder också för den som obehörigen använder sig
av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som han fått kännedom om
genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande. En förutsättning för
ansvar är att användandet eller avslöjandet sker för att bereda gärningsmannen
eller annan fördel eller för att skada. Endast sådan tredje man är
straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten eller förebilden direkt från
den som gjort sig skyldig till brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i
sin tur lämnar hemligheten eller förebilden vidare till en annan, kan den
senare fritt utnyttja hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare.
En ytterligare inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det
krävs att gärningsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten
eller förebilden ägde kännedom om de förhållanden som gjorde utlämnandet
otillåtet.

Utredningen om illojal konkurrens lade år 1966 fram ett betänkande
(SOU 1966:71, Otillbörlig konkurrens) med förslag till ny lag om otillbörlig
konkurrens. Förslaget, som hade tillkommit i nära samarbete med
kommittéer i Danmark, Finland och Norge, innehöll regler om företagsspioneri
och missbruk av företagshemlighet och innebar även i övrigt en
väsentlig utbyggnad av skyddet för företagshemligheter. I motsats till vad
som blev fallet i de nämnda länderna ledde förslaget i Sverige inte till
någon ny lagstiftning på detta område.

1988/89:LU30

5

År 1979 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor 1988/89:LU30
om skydd för företagshemligheter m. m. Utredaren avlämnade år 1983
betänkandet (SOU 1983:52) Företagshemligheter, vari föreslogs att IKL
skulle ersättas av en ny lag om skydd för företagshemligheter. Betänkandet
har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i propositionen.

Utredaren avslutade sitt uppdrag år 1987 genom att framlägga betänkandet
(SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning. I betänkandet föreslås en
särskild lag mot otillbörlig efterbildning, avsedd att komplettera bestämmelserna
i bl. a. patentlagen, mönsterskyddslagen och varumärkeslagen.

Mot bakgrund av den kritik som i motionerna och den allmänna debatten
riktats mot propositionen kommer utskottet i det följande att — efter
en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll — lämna en
översiktlig redogörelse för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. I skilda
avsnitt tar utskottet därefter upp de frågor som aktualiserats genom
motionerna eller som eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989
ersätts med en ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna
lagen innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande
yrkeshemlighet och teknisk förebild, inledningsvis en definition av begreppet
företagshemlighet. Med företagshemlighet avses i förslaget (1 §) sådan
information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse
som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra
skada för honom. Lagen avses bli tillämplig vid all näringsverksamhet och
således även vid näringsverksamhet som utövas av det allmänna, t. ex. av
statens affarsdrivande verk.

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande
med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den som
med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall
dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3 §) att den som
anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller
hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna
genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med Joretagshemlighet
till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i högst fyra år. Den som gör sig skyldig till de nämnda brotten
skall dessutom ersätta den skada som uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott enligt

2 och 3 §§ medför endast skadeståndsansvar. Skadeståndsskyldighet inträder
både då någon missbrukar en företagshemlighet som har anförtrotts
honom i en affärsförbindelse (5 §) och när en anställd obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet som han fått del av i sin anställning (6 §).

Skadeståndsskyldighet drabbar också den som obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som på grund av ett otillåtet angrepp redan har
fått spridning (7 §).

I 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp på 6

företagshemligheter. Regeln innebär att ersättningen skall bestämmas inte
bara med utgångspunkt i den förlust som uppkommit genom angreppet
utan också med hänsyn till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Den föreslagna regeln är således förmånligare för den drabbade
näringsidkaren än de regler som i allmänhet gäller vid beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl. a. regler som gör det möjligt för domstol
att vid vite förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet att
utnyttja eller röja hemligheten (11 §). Domstol skall också kunna förordna
att en handling, som innefattar en företagshemlighet, skall överlämnas till
rätt innehavare. Domstolen kan därvid förordna att överlämnandet skall
ske mot lösen (14 §).

I propositionen föreslås härutöver bl. a. att det i sekretesslagen införs en
erinran om att bestämmelserna i den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter
kan äga tillämpning också inom den offentliga sektorn.

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje svensk medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift
eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar eller på annat sätt
uttrycka tankar, åsikter och känslor samt informationsfrihet, dvs. frihet att
inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Av 2 kap. 12 och 13 §§ följer att yttrandefriheten och informationsfriheten
får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och vissa andra särskilt
angivna omständigheter och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder
det. Som en allmän regel gäller vidare att begränsningar får göras
endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningar får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till de ändamål som föranlett dem och inte heller sträcka sig så
långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar.

Tryckfriheten utgör en del av yttrandefriheten men är undantagen från
regleringen i RF. Bestämmelser om tryckfrihet har i stället tagits in i
tryckfrihetsförordningen (TF). Vaije svensk medborgare är enligt 1 kap.
1 § TF tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter,
offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagrum
vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.
Bestämmelserna i TF skyddar inte bara det fria informationsflödet och
den fria politiska opinionsbildningen utan också rätten att i tryckt skrift
yttra sig på sådana områden av samhällslivet som rör t. ex. religion, vetenskap,
ekonomi och underhållning.

TF är liksom RF grundlag, vilket innebär att den kan ändras endast
genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan. TF:s
egenskap av grundlag medför också att dess bestämmelser är överordnade
bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid eventuella
lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det område den

1988/89:LU30

7

reglerar, vilket innebär att missbruk av tryckfriheten kan bestraffas endast
i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten kan inte göras
genom bestämmelser i annan lag om inte TF tillåter det. Om stadganden i
vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF garanterad fri- eller rättighet
tar TF över och bestämmelserna blir utan verkan. I det sammanhanget
spelar det inte någon roll om begränsningen åstadkoms genom straffsanktionerade
föreskrifter eller genom enbart skadeståndsregler. Ett lagstadgande
om skadeståndsansvar som innebär att en enskild person åläggs
tystnadsplikt och som inte har stöd i TF får således inte tillämpas när
åsidosättandet av tystnadsplikten bestått i att vederbörande yttrat sig i
tryckt skrift.

En av de grundläggande garantier för tryckfriheten som TF ger är förbudet
mot censur och vissa andra åtgärder. Enligt 1 kap. 1 § TF innebär
tryckfriheten en rättighet att, utan några av myndighet eller annat allmänt
organ i förväg lagda hinder, utge skrifter, och i 1 kap. 2 § TF sägs att någon
förhandsgranskning av skrifter eller något förbud mot tryckning inte får
förekomma. Censurförbudet innebär bl. a. att någon förhandsgranskning
av manuskript e.d. inte får utföras av myndighet eller annat allmänt organ.
Med annat allmänt organ menas statliga och kommunala institutioner
med offentlig ställning, t. ex. de statliga affärsdrivande verken. Däremot är
stats- eller kommunalägda bolag inte att anse som allmänna organ under
förutsättning att deras verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

Inte heller på annat sätt än genom censur får myndigheterna ingripa för
att hejda yttranden innan de blivit offentligt uttalade. De får, som framgår
av 1 kap. 2 § TF, inte hindra tryckning, utgivning eller spridning av en
skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig enbart mot myndighet
eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller organisationer är således
oförhindrade att vägra medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller
spridning, även om vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det
inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra
distribuera en tidning på grund av att denna innehåller uppgifter av visst
slag.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara deras
rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna anses därför
inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten att yttra sig i
tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare etc. Begränsningar
av tryckfriheten som det allmänna vill genomföra måste däremot
ske genom bestämmelser i TF.

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i TF
gör sig skyldig till tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 och 5 §§ TF. I 7 kap. 4 §
TF föreskrivs sålunda att som tryckfrihetsbrott skall anses vissa gärningar
som begås genom tryckt skrift och som är straffbara enligt brottsbalken,
såsom uppvigling och hets mot folkgrupp och — efter lagändring som
trädde i kraft den 1 januari 1989 — spioneri och obehörig befattning med
hemlig uppgift. De tryckfrihetsbrott som avses med 7 kap. 5 § TF är
offentliggörande av allmänna handlingar som skall hållas hemliga, röjande
av uppgifter som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt enligt 16 kap.
sekretesslagen samt — när riket är i krig eller omedelbar krigsfara —

1988/89:LU30

8

offentliggörande av uppgift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar
annat brott mot rikets säkerhet än som anges i 7 kap. 4 § TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som ett
överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning av
falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbruk av tryckfriheten,
beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt tillämplig, utan
dessa och liknande brott skall beivras i vanlig ordning.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att
endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift kan
göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska skrifter,
dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra nummer per
år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren som svarar för
innehållet. De som på olika sätt, t. ex. som journalister och uppgiftslämnare,
medverkar vid skriftens tillkomst går i princip alltid fria från ansvar.
För att säkerställa denna ansvarsfrihet och därmed garantera tryckfriheten
har i TF uppställts särskilda regler om anskaffarfrihet och om vad som
sammanfattande brukar benämnas meddelarskydd.

Anskaffarfriheten innebär att var och en har rätt att anskaffa uppgifter
och underrättelser i vilket ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt
skrift eller för att lämna meddelanden i publiceringssyfte. En av de regler
som ingår i meddelarskyddet gäller den s. k. meddelarfriheten, som innebär
att det står var och en fritt att — med vissa i TF särskilt angivna undantag
— meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift. Meddelare, anskaffare och författare har vidare rätt
till anonymitet. De personer som tagit befattning med tillkomsten eller
utgivningen av en tryckt skrift är vid straffansvar förbjudna att röja
meddelare och författare. Anonymitetsskyddet kompletteras med en regel
som förbjuder myndigheter att utom i vissa angivna fall efterforska författare
eller meddelare.

Anskaffarfriheten och meddelarskyddet är inte oinskränkta utan har
givna gränser. Begränsningar i anskaffarfriheten och meddelarfriheten kan
emellertid i princip ske endast genom föreskrifter i TF. För vissa undantagssituationer
har också sådana begränsningar införts. Beträffande anskaffarfriheten
gäller sålunda enligt 7 kap. 3 § TF bl. a. att den som anskaffar
uppgifter i publiceringssyfte och därigenom gör sig skyldig till spioneri,
grov obehörig befattning med hemlig uppgift samt vissa andra brott mot
rikets säkerhet kan fallas till ansvar härför i sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskaffaren går fri
finns i 1 kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag är
stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket uppgift
eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande i publiceringssyfte
går alltså inte så långt att brottsliga metoder som används vid
uppgrftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en uppgift anskaffas
genom t. ex. inbrott kan anskaffaren i vanlig ordning åtalas och dömas för
stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som gärningen i rent straffrättsligt
hänseende innefattar. Som exempel på förfaranden som på grund
av det nämnda undantaget från anskaffarskyddet skall bedömas och hand -

1988/89:LU30

9

läggas på vanligt sätt angavs under forarbetena (prop. 1975/76: 204 s. 131)
gärningar sorn utgör brott mot posthemligheten eller telehemligheten,
intrång i förvar och olovlig avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt
förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

1 likhet med anskaffarfriheten begränsas meddelarfriheten av reglerna i 7
kap. 3 § TF. Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets säkerhet,
oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen och uppsåtligt
åsidosättande av tystnadsplikt i fall som anges i särskild lag (16 kap.
sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för sådana brott.

I motsats till vad som obestridligen gäller beträffande förhållandet mellan
å ena sidan principen om meddelarfrihet och å andra sidan lagregler
om tystnadsplikt — nämligen att meddelarfriheten tar över om inte fall
som avses i 7 kap. 3 § TF är för handen — har det ansetts mera tveksamt
huruvida mellan enskilda personer träffade avtal om tystnadsplikt generellt
bryter meddelarfriheten. Skulle meddelarfriheten ha företräde även i sistnämnda
situation, blir konsekvensen att rätt till skadestånd inte föreligger
vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt, om åsidosättandet består i att
ett meddelande lämnats i publiceringssyfte. Den uppfattning som i allmänhet
kommit till uttryck i litteratur och i lagförarbeten är dock att avtalade
tystnadsplikter bryter meddelarskyddet.

När det gäller att närmare bestämma räckvidden av reglerna om meddelarfrihet
kan frågan om vad som får publiceras av utgivaren av en tidning
eller författaren till en bok tas till utgångspunkt. Principiellt sett kan
nämligen den frihet som en person har att lämna uppgifter för publicering
inte sträcka sig längre än friheten att såsom utgivare eller författare publicera
uppgifterna, något som har direkt samband med den ovan nämnda
principen om ensamansvar. I själva verket är gränslinjen mellan tillåtet
och otillåtet uppgiftslämnande, som sker i publiceringssyfte, att bestämma
efter samma normer som om frågan i stället gällt en utgivares eller en
författares ansvar för själva publiceringen.

I radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på det
radiorättsliga området finns regler om bl. a. ensamansvar, yttrandefrihetsbrott
och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till eller
överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna har inte
karaktär av grundlag, och den yttrandefrihet som de är avsedda att tillförsäkra
kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag.
Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt tillämpliga på de områden
som de reglerar. Det innebär bl. a. att programutgivare och den som
lämnat meddelande eller anskaffat uppgift för offentliggörande i radioprogram
inte får dömas till straff eller skadestånd om det inte finns stöd
härför i de nämnda radiolagarna.

En utförligare redogörelse för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet
finns intagen i den till lagrådet remitterade promemorian (se bilaga 3 till
betänkandet).

På riksdagens begäran (KU 1987/88:36) har regeringen hösten 1988
tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt utreda
frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Kommitténs

1988/89:LU30

10

huvuduppgift skall enligt direktiven (dir. 1988:57) vara att föreslå en
reglering som innebär att friheten att lämna meddelanden för publicering
slås fast i grundlag även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Kommittén
bör emellertid söka avgränsa tillämpningsområdet för en meddelarfrihet
i förhållandet mellan enskilda så att den kommer att gälla endast hos
de organ där den kan anses motiverad och inte omfatta vaije relation
mellan enskilda personer. Vidare bör kommittén bedöma vilka undantag
som bör finnas på meddelarfrihetens tillämpningsområde. Ytterligare en
huvuduppgift för kommittén är att överväga hur ett väl fungerande efterforskningsförbud
riktat mot enskilda bör utformas.

Meddelarskyddskommittén har nyligen genom tilläggsdirektiv (dir.

1989:3) fått i uppdrag att också överväga bl. a. om TF:s särskilda föreskrifter
om skrifter som är tryckta utomlands är lämpligt utformade när det
gäller friheten att anskaffa uppgifter och lämna meddelanden för publicering
i skrifter som är huvudsakligen avsedda för spridning här i landet.

Allmänna överväganden

Som tidigare redovisats innebär förslaget i propositionen att IKL skall
ersättas av en ny lag om skydd för företagshemligheter som skall ge ett
effektivare skydd för sådana hemligheter. Det framlagda förslaget kritiseras
i olika avseenden i flertalet av de motioner som väckts med anledning
av propositionen.

I motion 1987/88:L11 av Lars Wemer m.fl. (vpk) framhålls att såväl
privat som offentlig affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd eftersom
det inom normal sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar
och uppgifter som bör hållas förtroliga inom företaget och mellan affärspartner.
Enligt motionärerna är det rimligt att den privata företagsverksamheten
får ett sekretesskydd som motsvarar vad som enligt sekretesslagen
gäller för offentlig upphandling. Det i propositionen framlagda lagförslaget
om skydd för företagshemligheter gynnar emellertid alltför mycket
de privata företagens intressen på bekostnad av allmänhetens berättigade
intresse av att insyn kan erhållas i företagen och att tvivelaktiga eller
olagliga förfaranden kan avslöjas. Sålunda är lagförslaget inte alls ställt i
relation till den informations- och tryckfrihet som gäller för sekretessbelagda
uppgifter i offentlig verksamhet. Vidare har enligt motionärerna definitionen
av vad som är företagshemlighet gjorts så vid att den omfattar
praktiskt taget all information om ett företags inre förhållanden. Den
valda definitionen medför att avslöjanden om även grov brottslighet kan
vara straffbara, vilket är stötande för den allmänna rättskänslan. Enligt
motionärerna innebär lagförslaget dessutom att anställda i privatföretag
kommer i orimliga lojalitetskonflikter. Genom hot om straff och skadestånd
kommer de anställda att skrämmas till tystnad även om sådant som
deras samvete och respekt för landets lagar bjuder dem att berätta. Mot
den angivna bakgrunden anser motionärerna att förslaget i propositionen
inte bör genomföras. Riksdagen bör i stället hos regeringen begära ett nytt
förslag där krav på offentlig insyn i företag och möjlighet till ifrågasättande
och demokratisk diskussion är tillgodosedda.

1988/89:LU30

11

I motion 1987/88:L12 av Birgitta Hambraeus (c) anförs att det självfallet
skadar ett företag när hemligt material som visar att företaget begär brottsliga
handlingar blir offentliga, något som dock inte får leda till att en
anställd som avslöjar sådant material skall straffas av samhället. Enligt
motionären kommer emellertid de anställda att riskera straffansvar om
den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter antas. I motionen
hänvisas till att vissa företag i Amerikas Förenta Stater arbetar under
mycket öppna former, och motionären anser att liknande förhållanden bör
eftersträvas i Sverige. Lagförslaget bör därför avslås och en utredning i
stället tillsättas angående förekomsten av hemlighetsmakeri inom näringslivet.

Motionärerna i motion 1987/88:Ll3 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m. fl. (c) framhåller att företagsspioneri och olovlig befattning med
företagshemlighet ökar i omfattning och att alltmer avancerade metoder
kommer till användning. Denna utveckling måste enligt motionärerna
stävjas, och de understryker att det finns behov av en ny lagstiftning om
skydd för företagshemligheter. Samtidigt är det uppenbart att det kan
finnas företeelser inom företagen som bör komma till offentlig kännedom.
De nu föreslagna reglerna går emellertid, fortsätter motionärerna, så långt
i fråga om skyddet för information som hålls hemlig att resultatet kan bli
en kraftig begränsning av den öppenhet och den offentliga debatt som vi —
även på känsliga områden — av tradition är vana vid i vårt land och som
är en stor tillgång i vår demokrati. Med den föreslagna lagstiftningen kan
det finnas risk för att information om exempelvis miljöbrott inte kommer
till allmänhetens kännedom. Dessutom kan omfattningen av problemet
komma att öka genom att verksamheter inom stat och kommun i allt större
utsträckning förs över i bolag och andra privaträttsliga former. Frågan om
hur man skall kunna undvika att den nya lagstiftningen utnyttjas för att
hemlighålla oegentligheter av olika slag inom företagen bör enligt motionärerna
därför övervägas noga.

Motionärerna framhåller vidare att uppgifter i offentligrättslig verksamhet
kan nå allmänheten på grund av reglerna om meddelarskydd. Enligt
motionärerna är det inte minst med hänsyn till förslaget i propositionen
angeläget att meddelarskyddet utsträcks till den privata sektom för att en
fri opinionsbildning i företag skall garanteras. Motionärerna yrkar att
frågan om en utvidgning av meddelarskyddet snarast blir löst.

I motion 1987/88:Ll4 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp) framhålls till
en böljan att det är av stor vikt att företagshemligheter kan omges av ett
effektivt skydd och att den nuvarande lagstiftningen inte visat sig vara
ändamålsenlig eller tillräckligt effektiv. Det är därför enligt motionärerna
angeläget att vi får ett bättre skydd för företagshemligheter i Sverige. Mot
det i propositionen framlagda lagförslaget kan emellertid enligt motionärerna
resas så starka invändningar att förslaget i nuvarande utformning
inte bör läggas till grund för riksdagens beslut.

Den allvarligaste invändningen mot propositionen är enligt motionärerna
att det framlagda lagförslaget inte tar hänsyn till intressekonflikten
mellan å ena sidan företagens behov av sekretess och å andra sidan
behovet av en fri opinionsbildning och allsidig upplysning. På det offent -

1988/89:LU30

12

ligrättsliga området regleras motsvarande intressekonflikter på ett noga
genomtänkt sätt av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet.
Om en lagstiftning om skydd för företagshemligheter skall kunna
genomföras utan att den fria opinionsbildningen hotas är en förutsättning
att meddelarskydd införs också på det privaträttsliga området. Den föreslagna
lagen om skydd för företagshemligheter bör därför avslås och en ny
lag inte antas förrän ett förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild
tjänst tillskapats. Att så sker är enligt motionärerna desto mer angeläget
som begreppet företagshemlighet är vidare enligt propositionen än enligt
IKL. Hemligt kommer i realiteten att bli allt som företaget håller hemligt
— eller förutsätts hålla hemligt — om sina affärs- eller driftförhållanden
och vars röjande är ägnat att skada företaget. En anställd som lämnar
uppgift om brott som företaget har begått mot t. ex. miljölagstiftningen
eller lagen om förbud mot vapenexport kan därför på grund av uppgiftslämnandet
bli ådömd betydande skadestånd. Även den som i liknande fall
söijer för en offentlig redovisning av en företagshemlighet som han fått del
av i andra hand skulle, om lagförslaget genomförs, kunna få vidkännas
straff och skadestånd. Vidare bortfaller enligt förslaget kravet på direkt
uppsåt att uppnå en fördel eller att åstadkomma en skada för att en
anställd skall kunna dömas för missbruk av hemliga företagsuppgifter.

En annan brist i det framlagda förslaget anser motionärerna vara att
lagens jämförelsevis förmånliga skadeståndsregler är tillämpliga endast i
fall då en företagshemlighet angripits enligt lagen men inte då angreppet i
stället bestått i att hemligheten oriktigt lämnats ut från en myndighet. Det
kommer alltså att vara mindre riskfyllt för en företagare att försöka få fram
uppgifter om en konkurrent från någon anställd på en myndighet som har
tillgång till informationen än från någon anställd på företaget. Därmed
riskeras enligt motionärerna att det blir svårare att få företagen att samarbeta
vid skilda former av uppgiftslämnande till myndigheter samt att
anställda hos myndigheter i otillbörliga syften utnyttjas som informationskällor.

1 motionen riktas kritik mot den närmare utformningen av lagförslaget
också i vissa andra hänseenden. Sålunda anförs att det framstår som oklart
och inte har behandlats i motivtexten vad som i 6 § andra stycket menas
med uttrycket ”otillbörligt”. Inte heller går det att utläsa om någon kan bli
skadeståndsskyldig på grund av ”häleri av företagshemlighet” enligt 7 §
utan att det förevarit något förbrott samt i så fall vem som bär bevisbördan
och vad som fordras på den subjektiva sidan hos ”hälaren”. Oklarheterna
kan leda till tillämpningssvårigheter, och de måste enligt motionärerna
undanröjas innan riksdagen tar ställning till ett nytt lagförslag om skydd
för företagshemligheter.

Med hänvisning till det anförda yrkas i motionen att riksdagen avslår
propositionen och hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter där hänsyn tas till vad i motionen anförts angående
förstärkt meddelarskydd för anställda i enskild tjänst, bättre möjligheter
att beivra myndigheters röjande av sådana företagsuppgifter som de insamlat
i sin myndighetsutövning samt tydligare motivering till hur 6 och
7 §§ skall tillämpas.

1988/89:LU30

13

I motion 1988/89:L1 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) hävdas att den
lagstiftning som redan finns ger ett tillräckligt skydd mot stöld av företagens
know-how och att några avgörande skäl till att skärpa lagstiftningen
inte anförts. Ett genomförande av den föreslagna lagen skulle enligt motionärerna
innebära ett hot mot informations- och yttrandefriheten och leda
till att brottsliga och livsfientliga företeelser inom företagen inte kommer
till allmän kännedom. Motionärerna anser att det i stället för ett ökat
skydd för företagshemligheter är önskvärt att gällande lagstiftning arbetas
om så att det blir svårare än i dag att dölja olagligheter och oetiska
förhållanden.

Motionärerna kritiserar också den närmare utformningen av lagförslaget.
Sålunda påpekas att en företagshemlighet enligt lagförslaget kan omfatta
inte bara nya tekniska konstruktioner, affärsförbindelser eller finansieringsformer
utan också sådana uppgifter som att gifttunnor grävts ned
eller vapensmuggling ägt rum. Motionärerna kritiserar vidare den föreslagna
bestämmelsen om straff för företagsspioneri. Det är enligt motionärerna
inte rimligt att en person som skaffat sig viss kunskap men inte haft
avsikt att skada företaget och som inte använt sig av eller vidarebefordrat
uppgifterna skall bli betraktad som brottsling och kunna ådömas de synnerligen
stränga straff som stadgas i lagförslaget. Kritik riktas också mot
att den som i andra hand tar emot bevis om att ett företag brutit mot lagen
skall kunna dömas till straff. Förslaget innefattar i det hänseendet, fortsätter
motionärerna, en försvagning av meddelarskyddet.

Motionärerna yrkar att riksdagen avslår propositionen och att regeringen
ges i uppdrag att undersöka hur ett friare och öppnare informationsflöde
kan uppmuntras mellan företag och andra intressenter.

En något annorlunda inställning redovisas i motion 1988/89:L804 av
andre vice talman Christer Eirefelt m. fl. (fp) vari framförs önskemål om
åtgärder mot idéstöld och patentintrång. Motiveringen till yrkandet finns i
motion 1988/89:N319 vari anförs att ett problem som möter den enskilde
uppfinnaren är att idéstöld och patentintrång blir allt vanligare. Enligt
motionärerna borde det vara lika angeläget att ge uppfinnaren skydd för
sin idé som det är att beivra t. ex. insiderspekulation och industrispionage.
Motionärerna yrkar att det anförda ges regeringen till känna.

Utskottet vill för sin del understryka att det ligger i både samhällets,
företagens och de enskilda konsumenternas intresse att det råder en effektiv,
sund och på lika villkor baserad konkurrens inom näringslivet. Det är
således viktigt att det skapas goda betingelser för konkurrens på marknaden.
Företagens konkurrensförmåga är som inledningsvis berörts i hög
grad beroende av den samlade kunskap som finns i företaget om olika
förhållanden av vikt för verksamheten, och företagets kunnande kan i
detta hänseende ofta vara av större betydelse än andra produktionsfaktorer.
Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening naturligt att det
enskilda företaget betraktar sitt unika och strategiska kunnande som en
värdefull tillgång som det gäller att slå vakt om. Från näringsidkarens
synpunkt framstår därför, som anförs i propositionen, ett skydd för företagshemligheter
som minst lika angeläget som skyddet för materiella tillgångar
och immateriella ensamrätter. Till bilden hör också att möjligheter -

1988/89:LU30

14

na för ett företag att skydda sina företagshemligheter indirekt kan påverka
investeringsviljan. Ett bristfälligt skydd kan vidare göra det svårt för
svenska företag att förvärva betydelsefullt kunnande från utländska företag
och försvåra samarbetet mellan enskilda företag här i landet.

De bestämmelser i gällande rätt, vilka är avsedda att ge skydd för
företagshemligheter, har i sak varit oförändrade sedan år 1919. Enligt
utskottets mening torde det redan av denna anledning stå klart att nuvarande
regler inte längre kan anses motsvara de krav som måste ställas på
ett fungerande skydd för företagshemligheter. Den tekniska utvecklingen,
exempelvis, har som berörs i motion L13 medfört att utomstående har helt
andra möjligheter än tidigare att olovligen skaffa sig information om ett
företags interna angelägenheter. Till de mest påfallande bristerna i IKL
hör att lagstiftningen inte tar sikte på de fall då ett konkurrerande företag
genom industrispionage eller på annat sätt skaffar sig kännedom om ett
företags hemliga kunskap. I viss utsträckning kan visserligen ingripanden
mot företagsspioneri ske enligt brottsbalken men i många fall är tillvägagångssättet
sådant att brottsbalkens straffbestämmelser inte är tillämpliga.
Bristerna i IKL visar sig vidare genom att reglerna inte ger möjlighet till
snabba och effektiva ingripanden mot den som olovligen utnyttjar en
företagshemlighet och att den som tillgodogör sig effekterna av ett intrång i
annans företagshemlighet sällan direkt träffas av någon sanktion. De remissinstanser
som yttrat sig över det till grund för propositionen liggande
utredningsbetänkandet har också varit eniga om att skyddet för företagshemligheter
behöver moderniseras.

Enligt utskottets mening är det således angeläget att en mera tidsenlig
lagstiftning om skydd för företagshemligheter kommer till stånd. Det av
regeringen i propositionen framlagda lagförslaget får i allt väsentligt anses
tillgodose kravet på en modem och ändamålsenlig lagstiftning på området.
Förslaget innebär att bl. a. de luckor i skyddet som finns för närvarande
täpps till. Vad särskilt gäller önskemålet i motion L804 om skyddet för
uppfinnare kan understrykas att förslaget innebär en förstärkning av skyddet
för företagshemligheter i all näringsverksamhet och således till skillnad
från IKL inte främst är av betydelse bara för dem som har anställda. Ett
genomförande av förslaget kommer därför att medföra ett i väsentliga
avseenden förbättrat skydd också för dem som yrkesmässigt ägnar sig åt
uppfinningsverksamhet. Även i andra avseenden utgör förslaget en välbehövlig
modernisering. Sålunda föreslås t. ex. att den nuvarande kriminaliseringen
av privatanställdas missbruk av företagshemligheter avskaffas
och att liksom när det gäller arbetslivet i övrigt ett åsidosättande av
arbetsgivarens intressen enbart skall kunna föranleda skadestånd, eventuellt
i kombination med andra arbetsrättsliga reaktioner såsom avskedande
eller uppsägning.

Hur behövlig en förstärkning av skyddet för företagshemligheter än må
vara får enligt utskottets uppfattning en lagstiftning på området emellertid
inte medföra att den fria opinionsbildningen hotas och att andra angelägna
intressen åsidosätts. Förslaget i propositionen kan inte heller anses ha till
syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen eller att hindra annan
verksamhet som är av betydelse för samhället och enskilda och som utövas

1988/89:LU30

15

av t. ex. fackliga och andra ideella organisationer. Tvärtom framhålls i
propositionen att mot intresset av skydd för företagshemligheter måste
ställas att det från allmän synpunkt är angeläget med ett brett och fritt
kunskapsutbyte. Enligt departementschefen är det också viktigt att konkurrensen
inom näringslivet är effektiv och att den enskilde arbetstagaren
har möjlighet att fritt kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt
kunnande. Vidare understryks att med skyddsintressena konkurrerar allmänna
och enskilda önskemål om insyn, information och kontroll samt att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar
den fria opinionsbildningen.

I sammanhanget vill utskottet anmärka att det typiskt sett inte torde
förhålla sig så att rätten till fri opinionsbildning eller ideell verksamhet
utnyttjas för angrepp på företagshemligheter. Sådana angrepp sker ofta i
det fördolda och för att ge en näringsidkare konkurrensfördelar på en
annans bekostnad. Det torde därför höra till undantagsfallen att det i
praktiken uppkommer några konflikter mellan intresset av att skydda en
företagshemlighet och andra väsentliga intressen. I de fall sådana konflikter
kan uppkomma torde det i allmänhet röra sig om företagshemligheter
som inte får anses särskilt skyddsvärda från vare sig industrins eller
samhällets sida. Den kritik mot lagförslaget som förs fram i motionerna
och som också kommit till uttryck i den allmänna debatten riktar sig
emellertid i betydande utsträckning mot att i princip varje uppgift i en
näringsidkares verksamhet kan skyddas som en företagshemlighet om
förslaget genomförs och att därmed brottsliga eller eljest klandervärda
företeelser inom näringslivet inte skulle kunna avslöjas. Kritikerna synes
därvid inte ha beaktat att uppgifter av denna natur redan nu omfattas av
reglerna i IKL och att propositionen i detta hänseende egentligen inte
innebär någon ändring. Inte heller synes kritikerna ha tagit hänsyn till den
begränsning av förslagets tillämpningsområde som ligger däri att skadeståndsansvar
för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet kan
inträda endast när förfarandet är obehörigt.

Det anförda utesluter emellertid inte att det finns anledning att närmare
överväga huruvida lagförslaget fått en i alla avseenden lämplig utformning
med hänsyn till bl. a. den fria opinionsbildning som garanteras genom RF.
I de följande avsnitten kommer utskottet att ingående granska hur förslagets
bestämmelser om förbud mot inhämtande av information, tystnadsplikt
m.m. förhåller sig till de regler i TF, radioansvarighetslagen m.fl.
författningar som värnar om yttrandefriheten. På grundval av en inom
utskottet upprättad promemoria och det yttrande som inhämtats häröver
från lagrådet samt konstitutionsutskottets i ärendet avgivna yttrande kommer
utskottet också att framlägga förslag till ändringar i den föreslagna
lagen samt att göra motivuttalanden till ledning för lagens tillämpning.
Utskottet vill redan nu understryka att förslaget i propositionen inte
inkräktar på de rättigheter som TF ger eller som följer av radioansvarighetslagen
och liknande författningar. På de punkter där konflikter kan
uppkomma mellan bestämmelserna om skydd för företagshemligheter och
de yttrandefrihetsrättsliga reglerna tar nämligen de senare, i kraft av att
dessa regler exklusivt bestämmer gränserna för yttrandefriheten i resp.

1988/89:LU30

16

medium, alltid över och skyddet för företagshemligheterna sätts då automatiskt
ur spel. Utskottet vill vidare förutskicka att de ändringar som
kommer att föreslås i väsentlig mån syftar till att säkra en fri opinionsbildning
också utanför tillämpningsområdet för TF och radioansvarighetslagen
m. m. Såväl lagrådet som konstitutionsutskottet har också i sina
yttranden förklarat att hinder inte möter mot ett genomförande av förslaget
från yttrandefrihetsrättsliga utgångspunkter. Lagrådet har sålunda
framhållit att det med anledning av lagutskottets promemoria har ägnat
särskild uppmärksamhet åt frågan om den begränsning i den grundlagsfästa
yttrande- och informationsfriheten som görs genom förslaget är godtagbar.
Lagrådet har därvid konstaterat att den föreslagna lagen inte inverkar
på den tryckfrihet som medborgarna tillförsäkras i TF och inte heller
på den yttrandefrihet som gäller enligt yttrandefrihetsrättslig lagstiftning
som radioansvarighetslagen. Vidare har lagrådet funnit att den föreslagna
lagen — med de ändringar lagrådet förordat — innebär en förstärkning av
skyddet för företagshemligheter utan att den utgör ett hot mot den fria
opinionsbildningen. Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande uttalat att
lagförslaget - med de ändringar som föreslagits av lagrådet - inte kan
anses strida mot de intressen som bär upp den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten. Konstitutionsutskottet har också påpekat att lagförslaget
närmast kan ses som en förbättring i förhållande till nuläget när det
gäller de anställdas möjligheter att påtala och till allmän diskussion föra ut
iakttagelser vad gäller brott och andra missförhållanden på arbetsplatsen.
Konstitutionsutskottet har erinrat om att frågan om meddelarfrihet på den
enskilda sektorn för närvarande är föremål för utredning. Från de synpunkter
konstitutionsutskottet har att beakta har utskottet inte funnit
något hinder föreligga mot att nu genomföra den aktuella lagstiftningen.

Sammanfattningsvis anser lagutskottet att en lagstiftning om skydd för
företagshemligheter i enlighet med det förslag som utskottet kommer att
framlägga i det följande kan genomföras utan att den fria opinionsbildningen
hotas. Något fog för den kritik som i detta hänseende riktats mot
den föreslagna lagen kommer således inte längre att finnas kvar om förslaget
med de av utskottet förordade ändringarna antas av riksdagen. Även i
övrigt innebär utskottets ställningstaganden att motionärernas önskemål
— särskilt de i motionerna L11 och L14 framförda synpunkterna — blir
tillgodosedda. Av de i den sistnämnda motionen framförda invändningarna
är det sålunda blott den invändningen att skyddet för företagshemligheter
bör reformeras först i samband med en utsträckning av meddelarfriheten
till den privata sektorn som inte blir beaktad av utskottet. Som konstitutionsutskottet
framhållit utgör emellertid det pågående utredningsarbetet
i denna fråga inte något hinder mot att nu genomföra en lagstiftning om
skydd för företagshemligheter. Med det sagda bortfaller också behovet av
sådana ytterligare utredningar och förslag som begärs i de motioner i vilka
yrkas avslag på propositionen. Inte heller av någon annan anledning finner
utskottet att det föreligger några hinder mot att lagstiftningen genomförs.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna 1987/88:Ll 1,
1987/88:L12, 1987/88:L14 och 1988/89:L1.

Beträffande yrkandet i motion L13 om en skyndsam utredning rörande

1988/89:LU30

17

2 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

meddelarskyddet på den privata sektorn vill utskottet hänvisa till att, som
närmare redovisats ovan, regeringen sedan motionen väcktes har tillkallat
en kommitté för att utreda frågan om meddelarfriheten i förhållandet
mellan enskilda. Motionärernas önskemål är således numera tillgodosett
och någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är
därför inte påkallad.

Vad härefter angår önskemålet i motion L804 om åtgärder mot idéstöld
och patentintrång har utskottet ovan konstaterat att det i den nu aktuella
propositionen framlagda lagförslaget innebär en förstärkning av skyddet
också för uppfinnare. Utskottet vill härutöver peka på att under senare år
även andra åtgärder övervägts eller genomförts i syfte att motverka illojalt
utnyttjande av resultaten av uppfinnares och andras skapande verksamhet.
Genom ändringar i patentlagen år 1986 (prop. 1985/86:86, LU 29)
effektiviserades sanktionssystemet vid patentintrång genom att dels det
infördes en möjlighet för domstol att meddela vitesförbud, dels skadeståndsreglerna
ändrades så att det vid beräkningen av ersättningen blev
möjligt att beakta även omständigheter av annan än rent ekonomisk natur.
Också andra ändringar genomfördes, vilka alla syftade till att stärka patenthavarens
ställning vid patentintrång. Utskottet vill vidare hänvisa till
att som inledningsvis berörts utredningen om skydd för företagshemligheter
i betänkandet (SOU 1987:1) Otillbörlig efterbildning lagt fram förslag
till lagstiftning som skall ge möjlighet till vitesförbud, skadestånd och
andra sanktioner i många fall då de nuvarande reglerna på det industriella
rättsskyddets område är otillräckliga eller inte tillämpliga. Betänkandet är
för närvarande föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Enligt
vad utskottet inhämtat har departementet som ett led i beredningen av
ärendet hållit en hearing år 1988 med företrädare för berörda myndigheter,
organisationer m. m. i syfte att utröna vilka förbättringar på det
industriella rättsskyddets område som erfordras.

På grund av det anförda anser utskottet att inte heller motion L804
påkallar någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för
företagshemligheter

I den inledande paragrafen i regeringens förslag till lag om skydd för
företagshemligheter ges en definition av begreppet företagshemlighet. Med
företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information om affärs- eller
driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller
hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 ff.) kan i princip
vaije uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Enligt
propositionen är det alltså inte uppgiftens karaktär i sig som blir avgörande
för om uppgiften skyddas av lagen. Styrande blir i stället om uppgiften
hålls hemlig och om ett avslöjande kan medföra skada. Sistnämnda rekvisit
medför att det ställs krav på att informationen skall ha ett värde för
näringsidkaren. I vilka avseenden skada skall uppkomma anges inte när -

1988/89:LU30

18

mare i lagrummet. Inte heller uppställs det några krav på att hemlighållandet
skall vara motiverat av särskilda omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i propositionen
framstår det för utskottet som tydligt att information om exempelvis
brottsliga förfaranden — i linje med vad som gäller enligt sekretesslagen —
inte avsetts bli utesluten från skydd. Denna konsekvens har också uppmärksammats
av departementschefen. Som exempel på företagshemligheter
anges sålunda i propositionen (s. 37) uppgifter om att företag bryter
mot skatte- eller miljölagstiftningen eller konkurrenslagen. Av propositionen
framgår emellertid att avsikten inte varit att alla uppgifter som en
näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Som ovan redovisats
(s. 15 och 16) bygger i stället förslaget på en avvägning mellan olika
intressen. Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig
gällande på området har i propositionen lösts på bl. a. det sättet att skadeståndsansvaret
enligt 4 — 7 §§ för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet
skall inträda endast när utnyttjandet eller röjandet är obehörigt.
Något motsvarande krav uppställs däremot inte för att någon skall kunna
dömas till ansvar för företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet
eller bli ersättningsskyldig för den skada som uppkommer genom
brottet (2 — 4 §§). Som exempel på när ett utnyttjande eller röjande
inte är obehörigt nämns i propositionen (s. 45) fall då det föreligger ett
uttryckligt eller tyst medgivande från näringsidkarens sida eller då uppgifter
lämnas ut i enlighet med särskilda författningsbestämmelser. Som
obehörigt skall inte heller anses att en arbetstagare enligt 22 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet lämnar över information
till en ledamot i styrelsen för sin arbetstagarorganisation. I propositionen
framhålls (s. 37) som andra exempel att någon inför en myndighet eller
annat behörigt organ avslöjar ett olagligt förhållande inom ett företag. I 7 §
andra stycket lagförslaget har intagits en särskild bestämmelse om att det
inte skall anses som obehörigt när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som han själv eller någon annan före honom fått del av i god tro.
En ytterligare begränsning i skyddet ligger däri att — enligt vad som uttalas
i propositionen (s. 13) — enbart uppgifter som kan anses så väsentliga för
näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i
negativ riktning bör utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande
paragraf är det enligt utskottets mening i och för sig förståeligt att man
såväl i motionerna som i den allmänna debatten uppfattat propositionen
såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga förfaranden och andra
allvarliga missförhållanden inom näringslivet i framtiden bringas till allmän
kännedom och att man därvid förbisett de begränsningar av tillämpningsområdet
som vissa andra bestämmelser innebär. Ett tungt vägande
skäl för att lagen i systematiskt hänseende bör utformas på det sätt som
föreslås anser utskottet vara att det knappast går att i lagtext bestämma
begreppet företagshemlighet så att det dras en klar och ändamålsenlig
gräns mellan sådan information som bör åtnjuta skydd och sådan som fritt
bör få avslöjas. Det får därför godtas att begreppet företagshemlighet ges
en tämligen vidsträckt innebörd. I stället bör det skapas andra garantier

1988/89:LU30

19

för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående. Uttalandena
i motionerna och den allmänna debatten visar att inskränkningarna i
skyddet inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningarna av lagens
tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare framtoning.

Mot bakgrund av de redovisade övervägandena förordades i den till
lagrådet remitterade promemorian (bilaga 3) att det i lagtexten skulle slås
fast vad som motivledes anförs i propositionen, nämligen att endast information
som är av betydelse för ett företags konkurrensförmåga skall åtnjuta
skydd som företagshemlighet. Vidare borde det redan i lagens inledande
bestämmelser klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär
något hinder mot att arbetstagare och andra avslöjar allvarliga missförhållanden
inom ett företag. I enlighet härmed föreslogs i promemorian att 1 §
lagförslaget ändras så att endast information vars röjande kan leda till
skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende skall anses som företagshemlighet.
Vidare föreslogs att i en ny 2 § införs en bestämmelse om att
lagen endast gäller obehöriga angrepp på en företagshemlighet. Bestämmelsen
avsågs ange att lagen över huvud taget inte skall ha avseende på
annat än obehöriga angrepp på företagshemligheter och skulle ersätta vad
som stadgas i 5 — 7 §§ om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande
eller röjande av en företagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen
i de nämnda paragraferna kunde enligt promemorian därmed utgå.
Det förordades vidare att i ett andra stycke i 2 § skulle föreskrivas att som
ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en myndighet, annat
behörigt organ eller allmänheten avslöja något som skäligen kan misstänkas
utgöra brott eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande
i näringsidkarens rörelse. Till 2 § borde slutligen överföras bestämmelsen
i 7 § om inverkan av god tro.

Beträffande det i promemorian föreslagna tillägget till definitionen av
begreppet företagshemlighet i 1 § har lagrådet i sitt yttrande (bilaga 4)
anfört följande.

1 § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. 1 denna
legaldefmition ingår som ett nödvändigt element att röjande av hemligheten
skall vara ”ägnat att medföra skada” för näringsidkaren. Vid tolkningen
av vad som avses med uttrycket ”skada” måste följande beaktas.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande
statsrådet att det från samhällsekonomisk synpunkt är väsentligt att det
råder en effektiv och sund konkurrens inom näringslivet. Eftersom företagens
kunskaper i jämförelse med andra produktionsfaktorer får allt större
betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden var det angeläget att
kunna ge ett skydd för företagshemligheter. Endast relevanta företagshemligheter
borde emellertid skyddas. Först om en uppgift kunde anses som så
väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan
i negativ riktning, dvs. medföra en skada, borde uppgiften
enligt statsrådet anses utgöra en företagshemlighet (prop. s. 8 —9 och s. 13).

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit att ge ett skydd för
sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkur -

1988/89:LU30

20

rerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet
på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna tillägget till lagtexten
som innebär att det skall vara fråga om skada ”i konkurrenshänseende”
harmonierar väl med den principiella uppläggningen av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan uppfattas
så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden.
Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig häleriverksamhet
får inte på grund av den föreslagna lagen något som helst
skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet ger lagen
skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig redovisning
av underlaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri. I båda
dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags ”skada” av att hans
brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte fråga om en sådan skada
som kan utlösa skyldighet att utge ersättning. ”Skadan” skyddas med
andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 § använda skadebegreppet måste
därför tolkas så att det avser endast sådan skada som i och för sig skulle
kunna föranleda att skadevållaren av domstol åläggs att utge ersättning för
den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i 1 § intagna definitionen på
begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en företagshemlighet
att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet eller begår
brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i lagförslaget
intagna straff- och skadeståndsbestämmelsema tillämpliga på den som
avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är att straff kan
komma att utkrävas för den händelse den som gör avslöjandet använt en
brottslig metod för att komma över de uppgifter som visar att brott har
begåtts i rörelsen.

I speciella fall kan möjligen komplikationer uppkomma för den händelse
situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja ett brott utan
att man samtidigt också röjer en så att säga legal företagshemlighet. Härtill
återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon företagshemlighet
i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde
torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer av att det är
fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte motsvarande synsätt
bör anläggas när det visserligen inte är fråga om brottsliga förfaranden
utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets synpunkt ter sig helt
oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i
promemorian i anslutning till den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. I promemorian
anförs som exempel härpå att ett företag överträder bestämmelserna i
arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina
anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i
strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller
konsumenterna hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter.
Med anledning härav bör framhållas att själva det förhållandet att
hälsofarliga livsmedel produceras knappast kan utgöra någon företagshemlighet
i lagens mening. Att förhållandet bringas till allmän kännedom
medför nämligen inte att någon ersättningsgill skada uppkommer, i vaije
fall inte om hälsorisken är mycket påtaglig. Saken kan också uttryckas så
att det från allmän synpunkt är vid ett objektivt bedömande fullt försvarligt,
ja t. o. m. önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare bedriver sin
verksamhet så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsorisker. Det leder

1988/89:LU30

21

till att någon ersättningsgill skada inte uppkommer på grund av avslöjandet
(jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner, Skadeståndsrätt,
4:e uppl., s. 47 f). Detsamma gäller om det är fråga om mycket
allvarliga miljörisker. — Detta resonemang kan föras när det är fråga om
att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera tveksamt hur
saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande i ärendet (bilaga 5) instämt i
lagrådets slutsats att den föreslagna lagen inte ger något skydd mot att en
företagares brottsliga eller samhällsfarliga verksamhet avslöjas. Konstitutionsutskottet
har vidare uttalat att någon form av skydd i dessa fall ej
heller torde kunna införas genom avtal.

Lagutskottet kan för sin del biträda lagrådets och konstitutionsutskottets
synpunkter att med skada enligt 1 § i lagförslaget bör avses endast ersättningsgill
skada. Uttrycket skada i lagen kommer därmed att få en snävare
innebörd än motsvarande uttryck i sekretesslagen, vilken i princip bygger
på att skada kan uppkomma även i fall då brott avslöjas (se t. ex. 14 kap.
2 § sekretesslagen). Lagutskottet anser följaktligen att 1 § i lagförslaget
innebär en grundläggande begränsning av lagens tillämpningsområde därutinnan
att lagen inte omfattar och därmed inte heller skyddar sådana
uppgifter som avser brottsliga eller från samhällets synpunkt eljest helt
oacceptabla förhållanden. Till sistnämnda kategori hör, som lagrådet närmare
utvecklat, särskilt allvarliga åsidosättanden av lagstiftning som är
avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. I sammanhanget vill utskottet emellertid
understryka att det anförda inte äger tillämpning vid blotta misstankar
om brott och andra förhållanden. För att en uppgift över huvud taget
inte skall anses som företagshemlighet måste brottet faktiskt ha begåtts
eller annan helt oacceptabel verksamhet ha utövats. Till denna fråga
återkommer utskottet nedan. När det gäller den närmare utformningen av
lagtexten i 1 § har lagrådet inte haft några erinringar mot det i promemorian
föreslagna tillägget och utskottet förordar att paragrafen får den
föreslagna lydelsen.

Beträffande den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen (2 §) om
att endast obehöriga angrepp omfattas av lagen har lagrådet förklarat sig
inte ha något att erinra mot att förslagets räckvidd uttryckligen begränsas i
huvudsak efter riktlinjerna i det föreslagna lagrummet. I yttrandet påpekas
emellertid att med den avgränsning som enligt lagrådets mening måste
göras av själva legaldefinitionen på begreppet företagshemlighet — nämligen
så att därmed inte avses brottsliga och vissa andra samhällsfarliga
förfaranden i näringsidkarens rörelse — bortfaller till en del behovet av
den föreslagna nya bestämmelsen. Lagrådet har trots det förståelse för att
det kan vara på sin plats att i en särskild lagregel klargöra att i vissa
angivna situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen
måste väga tyngre än skyddet för företagshemligheter. Enligt
lagrådet väcker dock lagtexten i 2 § och därtill anknytande motivuttalanden
en del frågor. Lagrådet anför härvidlag följande i yttrandet.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvarliga missförhållanden i
näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är tillämplig
bl. a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden i

1988/89:LU30

22

arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas att arbetsdomstolen
i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden har uttalat, att
när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden arbetstagaren
först har att vända sig till arbetsgivaren för att söka nå rättelse (AD 1986 nr
95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67). Promemorieförslaget anknyter i
viss mån till denna praxis när det i lagtexten krävs att det skall vara fråga
om allvarliga missförhållanden. Är det fråga om rena ordningsförseelser
torde det knappast vara förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna
uttalanden att en arbetstagare offentligen påtalar sådana och därmed röjer
en företagshemlighet utan att först försöka få till stånd rättelse internt
inom företaget. Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas
så att den inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka
fängelse kan följa, jfr även uttalandet i promemorian att det inte är tillåtet
för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att
avslöja en bagatellartad förseelse.

I promemorian görs vissa uttalanden som, sedda isolerade för sig, skulle
kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags missförhållanden
i företaget vid t. ex. demonstrationer och möten. Dessa mera vidsträckta
uttalanden har emellertid inte någon täckning i lagtexten och är
dessutom svåra att förena med den nyss nämnda praxisen i arbetsdomstolen.
Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna lagbestämmelsen så att
den gäller allvarliga missförhållanden i företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i 1 §
får de särskilda bestämmelserna i 2 § andra stycket ganska begränsad
räckvidd. De blir tillämpliga bl. a. när det är fråga om information om
sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas som företagshemlighet,
jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan bestämmelserna
tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen, dvs. situationer
när brott och allvarliga missförhållanden i praktiken inte kan avslöjas
utan att samtidigt en legal företagshemlighet röjs. Ett exempel på en sådan
situation kan kanske vara att ett avslöjande av ett miljöbrott i praktiken
förutsätter att man också röjer en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet
i själva produktionsprocessen.

När sådana situationer som avses med 2 § andra stycket aktualiseras
torde det i praktiken ofta bli aktuellt att göra en avvägning mellan å ena
sidan intresset av att en teknisk eller kommersiell företagshemlighet bevaras
och å andra sidan det allmänna intresset av att allvarliga missförhållanden
kan avslöjas inför den allmänna opinionen. Detta bör komma till
uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att det i andra stycket anges att man
får avslöja sådant ”sorn kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i
näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän
kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd
för företagshemligheten”. Med en sådan utformning av lagtexten torde det
stå klart att det blir fråga om en intresseavvägning och att den kan utfalla
olika beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

Det kan framhållas att 2 § andra stycket inte påverkar tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt
att påtala missförhållanden. Som ett exempel kan nämnas att förslaget inte
alls berör yrkesinspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens
verksamhet enligt arbetsmiljölagen (1977:1160).

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför myndighet
m. fl. avslöja etc. Orden ”för att” får antas ge uttryck för principen att
den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det direkta syftet att
avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så att säga en biavsikt

1988/89:

t. ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk fördel av avslöjandet.
Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte kan göras inför en
konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat behörigt
organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget
behöver anges inför vem avslöjandet skall äga rum. Har man väl tagit det
steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör avslöjandet kunna ske
även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna lagtexten ge upphov till
den missuppfattningen att det skulle stå en person fritt att göra avslöjandet
inför en vid krets människor under det att han skulle vara förhindrad att
göra det i ett litet slutet sällskap, vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet
förordar alltså att det i lagtexten endast anges att företagshemligheten
avslöjas.

På grund av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande
lydelse. ”Sorn ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja
något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan
följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom
måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för
företagshemligheten.”

2 § tredje stycket innehåller en bestämmelse om inverkan av god tro.
Bestämmelsen återfinns i propositionens 7 § andra stycke. Omflyttningen
är en konsekvens av att det redan i förslagets 2 § slås fast att lagen endast
gäller obehöriga angrepp. Det har då ansetts lämpligt att i samma paragraf
reglera också undantagsfallen. Lagrådet har inget att erinra mot den föreslagna
ändringen men förordar att 2 § tredje stycket ges följande lydelse för
att göra avsnittet mer lättläst. ”Sorn ett obehörigt angrepp anses inte heller
att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått del av i god tro.”

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande till lagutskottet att olika
yttrandefrihetsintressen tillgodoses genom den begränsning av lagens tilllämpningsområde
som följer av själva definitionen av begreppet företagshemlighet
samt de föreslagna nya bestämmelserna i 2 §. Det blir alltså
enligt konstitutionsutskottet möjligt både för anställda och för utomstående
att fritt diskutera sådana förhållanden inom företagen som förekomsten
av vissa brott och allvarliga missförhållanden. Konstitutionsutskottet påpekar
bl. a. att det för diskussion i press och andra medier av brott och
allvarliga missförhållanden inom företagen inte kommer att behöva åberopas
stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet o. d.
samt att sådan diskussion inte kan hindras genom hänvisning till privata
avtal. Att endast sådana företagshemligheter som inte utgör eller står i
samband med brott och som ej heller kan betecknas som allvarliga missförhållanden
eller har att göra med sådana missförhållanden undantas från
den allmänna yttrande- och informationsfriheten måste enligt konstitutionsutskottet
anses förenligt med de möjligheter att begränsa yttrandefriheten
som anges i regeringsformen (RF 2:12—13). Även när det gäller
lagens sålunda begränsade tillämpningsområde kan det emellertid, fortsätter
konstitutionsutskottet, finnas anledning att göra ytterligare begränsningar
i skyddet, t. ex. genom att i förhållandet mellan enskilda — utanför

1988/89:LU30

24

myndighetsområdet — infora en motsvarighet till den meddelarfrihet som
i fråga om uppgifter inom den offentliga sektorn i stor utsträckning finns
för sekretessbelagda uppgifter. I yttrandet hänvisas till att denna fråga
ingår bland de spörsmål som kommer att behandlas av den kommitté som
tillsatts för att utreda meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.

Lagutskottet ansluter sig till konstitutionsutskottets bedömning att en
lagstiftning om skydd för sådana företagshemligheter som inte har anknytning
till brott eller allvarliga missförhållanden inte är oförenlig med bestämmelserna
i RF. Med den begränsning som enligt det ovan sagda redan
följer av 1 §, nämligen att lagen inte omfattar information om brottsliga
eller vissa andra samhällsfarliga företeelser i en näringsidkares rörelse, kan
det i och för sig hävdas att behovet bortfallit av en sådan undantagsregel
som i lagutskottets promemoria föreslagits bli införd i 2 §. Enligt utskottets
mening måste det emellertid beaktas att, som tidigare berörts, det endast
är information om bevisligen förövad brottslighet m.m. som helt faller
utanför skyddet för företagshemligheter. Att brottsliga eller andra helt
oacceptabla förhållanden kan misstänkas föreligga medför däremot inte
att skyddet bortfaller. Utan en uttrycklig undantagsregel med den i promemorian
föreslagna inriktningen skulle därför den som hade goda skäl till
att anta att en företeelse inom företaget var brottslig eller eljest förkastlig
inte kunna freda sig från skadeståndsansvar för ett avslöjande om hans
antagande senare skulle visa sig felaktigt. Det finns därför ett behov av en
särskild regel som gör det tillåtet att avslöja företagshemligheter också i
sådana fall.

Enligt utskottets mening finns det också andra starka skäl för att det i en
särskild lagregel bör slås fast att i vissa närmare angivna situationer hänsynen
till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen väger tyngre än
skyddet för företagshemligheter. För en särskild undantagsbestämmelse
talar sålunda det förhållandet att — som framgår av lagrådets yttrande —
gränsen inte är helt klar mellan sådana missförhållanden som helt faller
utanför skyddet för företagshemligheter och sådana som definitionsmässigt
kan omfattas av lagen. Det bör även beaktas att inom företag kan
förekomma missförhållanden som visserligen inte är av så allvarlig beskaffenhet
att de över huvud taget inte åtnjuter skydd enligt lagen men som
ändå fritt bör få röjas. Utskottet vill vidare peka på att, som lagrådet också
uppmärksammat, fall kan tänkas då en företagshemlighet, som i och för sig
är skyddsvärd och därför omfattas av lagen, måste röjas för att exempelvis
ett brott skall kunna bringas i offentlighetens ljus (de s. k. kombinationsfallen).
Rent allmänt sett framstår det också som angeläget att det i lagen
kommer till uttryck att skyddet för företagshemligheter har sina av lagstiftaren
givna gränser. Enligt utskottets mening bör därför lagförslaget i
propositionen kompletteras med en ny 2 §, genom vilken lagens räckvidd
uttryckligen begränsas efter i huvudsak de riktlinjer som angivits i utskottets
promemoria. Lagrådet har inte heller haft något att invända mot att så
sker.

Av angivna skäl förordar utskottet att i lagförslaget införs en ny paragraf,
2 §. I lagrummets första stycke bör föreskrivas att lagen gäller endast
obehöriga angrepp på företagshemligheter. I ett andra stycke i paragrafen

1988/89:LU30

25

bör klargöras att skyddet för företagshemligheter inte innebär något hinder
mot att allvarliga missförhållanden inom ett företag avslöjas. En undantagsbestämmelse
med sistnämnda innebörd bör som nämnts ta sikte på
förhållanden som innefattar brottsliga gärningar men också andra missförhållanden
inom ett företag bör kunna bringas i offentlighetens ljus. Det
kan röra sig om förfaranden från företagets sida som — utan att vara
kriminaliserade — innebär att gällande regler åsidosätts i väsentliga avseenden
och som kan medföra ingripanden från det allmännas sida i form
av föreskrifter, förbud m. m. Det kan emellertid också handla om företeelser
som av annan anledning framstår som klart otillbörliga eller klandervärda.
Som exempel kan nämnas att ett företag utan att någon därigenom
kan lastas för brott överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen
eller miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina anställda eller de
kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med marknadsföringslagen
eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna
hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av
angiven art finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan
rättas till. Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden
inte får fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika
föreskrifter medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som
konkurrenterna inte har och leder därigenom till en snedvridning av
konkurrensförhållandena. I linje med utskottets nu gjorda överväganden
har också regeringen i proposition 1988/89:131 framlagt förslag till ändringar
i sekretesslagen som bl. a. innebär att uppgifter om ett företags
affärs- och driftförhållanden, som en miljö- och hälsoskyddsnämnd inhämtat
i sin tillsynsverksamhet, skall kunna lämnas ut trots att ett röjande
kan antas skada företaget, om uppgifterna har sådant allmänintresse att de
bör lämnas ut, t. ex. för att informera allmänheten om dålig livsmedelshygien
eller miljöfarliga utsläpp.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör enligt
utskottets mening omfatta både den som utnyttjar eller röjer hemligheten
och den som anskaffar hemligheten. En annan ordning skulle nämligen få
till följd att den som behörigen lämnar ut en uppgift går fri medan den som
tar emot uppgiften kan ådra sig ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet
enligt 3 §.

Utskottet vill vidare framhålla att om företagshemligheter skall få röjas
för att missförhållanden skall kunna offentliggöras måste en utgångspunkt
vara att det skall finnas fog för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst
grundade misstankar bör inte ge honom rätt att röja en företagshemlighet.
Det bör i vart fall krävas att han har kännedom om vissa faktiska omständigheter
som tyder på ett oacceptabelt handlande från företagets sida. Att
fordra att en person skall skaffa sig visshet om huruvida ett förfarande
med hänsyn till samtliga föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klandervärt
medför å andra sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden
blir illusorisk. En lämplig avvägning synes utskottet vara att det efter
mönster av terminologin i rättegångsbalken skall krävas skälig misstanke
om brottsligt förfarande. För att någon skall få avslöja andra förhållanden
bör det krävas att de omständigheter som han känner till objektivt sett kan

1988/89:LU30

26

anses utgöra ett allvarligt missförhållande. Avslöjarens subjektiva uppfattning
om det moraliskt förkastliga i ett visst förfarande från företagets sida
bör således inte få vara avgörande. Det ligger i sakens natur att en sådan
ordning ställer vissa krav på överväganden från den enskildes sida i fråga
om han riskfritt kan avslöja ett missförhållande. Många gånger kan det
därför vara svårt för t. ex. en anställd att avgöra huruvida företeelser inom
företaget skäligen kan misstänkas utgöra brott. I sådana situationer ter det
sig naturligt att han utan att röja hemligheten rådgör med och inhämtar
synpunkter från andra, t. ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen
att röja företagshemligheten får han dock själv ta konsekvenserna av
sitt handlande.

I vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter
har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet inte
skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte få omfatta fler hemligheter
än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet skall kunna
avslöjas. Över huvud taget bör det uppställas ett krav på att ett röjande av
en företagshemlighet får ske endast i den mån det behövs för att ett
missförhållande skall kunna bringas till allmän kännedom. Detta bör
komma till uttryck i lagtexten genom att däri anges att ett angrepp på en
företagshemlighet inte är obehörigt om angreppet sker för att brott och
missförhållanden skall avslöjas. I likhet med lagrådet vill utskottet framhålla
att orden ”för att” ger uttryck för också den principen att företagshemligheter
får röjas endast i direkt syfte att brott eller missförhållanden
skall avslöjas. Direkt syfte bör i förevarande hänseende ges samma innebörd
som kravet på direkt uppsåt i straffrättsliga sammanhang. Att den
som röjer en företagshemlighet eventuellt också har någon annan avsikt än
att avslöja en oacceptabel verksamhet behöver därför inte medföra att
röjandet blir obehörigt. Så bör exempelvis den som i en tidningsartikel
röjer en företagshemlighet för att avslöja ett allvarligt missförhållande inte
bli skadeståndsskyldig på grund av att han även räknat med ett visst
honorar för artikeln.

Som ovan anförts bör det för att en företagshemlighet skall få röjas
krävas att missförhållandet är av allvarlig art. Det bör således inte vara
tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull företagshemlighet
för att avslöja en bagatellartad förseelse. Som tidigare redovisats har
lagrådet mot bakgrund av arbetsdomstolens praxis beträffande uppsägningar
och avskedanden förordat att 2 § andra stycket ges en lydelse som
innebär att rätten att utnyttja eller röja företagshemligheter begränsas till
fall då det föreligger skälig misstanke om brott som kan medföra fängelse
eller då ett missförhållande är så allvarligt att intresset av att förhållandet
bringas till allmän kännedom väger över näringsidkarens skyddsbehov.
Enligt utskottets mening torde de brott som kan föranleda endast bötesstraff
och beträffande vilka fängelse således inte ingår i straffskalan generellt
sett vara av så ringa beskaffenhet att det av hänsyn till den fria
opinionsbildningen inte är påkallat att de får bringas till allmän kännedom.
Härtill kommer att betydelsen av det föreslagna lagrummet i viss
mån minskar genom att konstaterade bötesbrott inte omfattas av begreppet
företagshemlighet. Utskottet godtar därför lagrådets förslag att det som

1988/89:LU30

27

förutsättning för tillämpningen av 2 § andra stycket föreskrivs att fängelse
skall kunna följa på brottet. Tilläggas bör dock att det kan tänkas fall då ett
förfarande inom ett företag i och för sig innefattar brottslighet som endast
kan föranleda ett bötesstraff men som ändock måste anses utgöra ett
allvarligt missförhållande och då bör få avslöjas.

Lagrådets förslag att rätten att avslöja missförhållanden skall bygga på
en intresseavvägning inger däremot utskottet betänkligheter. Vad som
enligt utskottets mening främst talar mot förslaget är att det kommer att bli
svårt för den enskilde att tillämpa bestämmelsen. Redan den omständigheten
att som ovan berörts endast sådana förhållanden som objektivt sett
utgör allvarliga missförhållanden får avslöjas ställer krav på vissa överväganden
från den enskildes sida. Om vederbörande därjämte skulle behöva
väga intresset av att saken bringas till allmän kännedom mot näringsidkarens
behov av skydd för hemligheten skulle enligt utskottets mening detta
lätt leda till felbedömningar i synnerhet som det ofta kan vara svårt att
avgöra företagshemlighetens betydelse för näringsidkaren. Risken är uppenbar
att många i den situationen skulle avstå från ett avslöjande för att
inte utsätta sig för risken att drabbas av skadeståndskrav om bedömningen
i efterhand visade sig oriktig. Rätten att avslöja missförhållanden skulle
således med lagrådets förslag lätt bli illusorisk, och allvarliga missförhållanden
som bör komma i offentlighetens ljus skulle fortsätta att vara
mörklagda. I detta sammanhang vill utskottet framhålla att bestämmelsen
i 2 § andra stycket är av särskild betydelse för anställda och andra som är
bundna av avtalade tystnadsplikter eftersom den öppnar en möjlighet för
dem att vända sig till massmedierna med angelägen information. Enligt
vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande omfattas
av den meddelarfrihet som gäller för många andra grupper i samhället. En
arbetstagare exempelvis kan därför inte i dag utan risk för skadestånd eller
andra sanktioner lämna uppgifter till dagspressen om missförhållanden i
företaget. Det är därför angeläget att undantagsbestämmelsen i 2 § andra
stycket utformas så att den inte ställer alltför stora krav på den enskilde
och inte heller i övrigt medför tillämpningsproblem. Utskottet vill också
påpeka att den praxis som utbildats inom arbetsdomstolen inte kan få vara
helt vägledande när det som nu är fallet gäller att utforma regler om skydd
för företagshemligheter som inte bara skall tillgodose näringslivets intressen
utan även skall värna om den fria opinionsbildningen. På grund av det
anförda är utskottet inte berett att godta lagrådets förslag om intresseavvägning
vid bedömandet av om ett avslöjande är obehörigt enligt 2 §
andra stycket. Med anledning av vad lagrådet anfört vill utskottet understryka
att orden ”brott på vilket fängelse kan följa” i förening med uttrycket
”annat allvarligt missförhållande” anger att inte vilka missförhållanden
som helst får avslöjas utan att det skall vara fråga om t. ex. så kvalificerade
överträdelser av gällande normer och föreskrifter att missförhållandet
kan objektivt sett betecknas som allvarligt.

När det gäller utformningen i övrigt av 2 § andra stycket kan utskottet
ansluta sig till lagrådets uppfattning att förslaget i promemorian om att
avslöjandet av en företagshemlighet måste ske inför en myndighet, annat
behörigt organ eller allmänheten inte bör genomföras. Om i enlighet med

1988/89:LU30

28

lagrådets förslag det i lagtexten endast anges att en företagshemlighet får
röjas för att avslöja brott och andra allvarliga missförhållanden får det
emellertid till konsekvens att avslöjandet kan ske inför vem som helst och
således i princip också uteslutande inför en konkurrent till näringsidkaren.
Det öppnas också en möjlighet att röja svenska företagshemligheter utomlands.
Enligt utskottets mening kan en sådan ordning inte anses helt
tillfredsställande. Som utskottet tidigare anfört är det av hänsyn till främst
den fria opinionsbildningen här i landet som en rätt att i vissa fall röja
företagshemligheter är påkallad. Detta bör då också komma till uttryck i
den nya lagen. Utskottet förordar därför att bestämmelsen i 2 § andra
stycket utformas så att det blir möjligt att röja en företagshemlighet för att
offentliggöra brott och andra allvarliga missförhållanden inom ett företag
eller avslöja förhållandena inför en myndighet eller annat behörigt organ. I
orden ”för att” ligger som ovan framhållits ett krav på direkt syfte. Vad
som skall förstås med att ett avslöjande får ske inför en myndighet eller
annat behörigt organ torde inte behöva närmare belysas. Det ligger i
sakens natur att ett avslöjande bör kunna ske inför t. ex. polismyndigheten
i orten, länsstyrelsen, yrkesinspektionen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Något krav på att myndigheten skall ha behörighet att handlägga
just den aktuella frågan bör enligt utskottets mening inte uppställas utan
det bör räcka att myndigheten i allmänhet har att behandla sådana spörsmål.
Med annat behörigt organ avses bl. a. skyddskommittéer och skyddsombud
samt andra fackliga förtroendemän liksom olika branschorganisationer
inom näringslivet, t. ex. sådana som kan väcka talan i marknadsdomstolen
enligt marknadsföringslagen.

När det gäller att avgöra om syftet varit att offentliggöra ett missförhållande
kan vad som gäller på det tryckfrihetsrättsliga området i viss mån
tjäna till ledning om hänsyn tas till att bestämmelsen i 2 § andra stycket
har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än reglerna om anskaffarfrihet
och meddelarfrihet. Avsikten med röjandet skall således vara att uppgift
om ett missförhållande skall spridas bland allmänheten. Det krävs däremot
inte att röjandet verkligen leder till att uppgiften får allmän spridning.
Inte heller bör det enligt utskottets mening fordras att den som röjer
hemligheten har för avsikt att själv sprida informationen till en vidare
krets. Det räcker med att han lämnar uppgiften till någon som i sin tur kan
tänkas antingen direkt eller indirekt föra den vidare. Bestämmelsen ger
den som har för avsikt att offentliggöra ett missförhållande stor möjlighet
att fritt välja till vem han skall lämna informationen. På samma sätt som i
tryckfrihetsrättsliga sammanhang kan han självfallet vända sig till exempelvis
författare, journalister, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer. Men
kretsen av dem som kan ta emot informationen är betydligt vidsträcktare
och omfattar i stort sett alla personer som på ett eller annat sätt kan
förmodas utgöra en länk i en kedja som leder fram till att uppgiften får
spridning. Det blir härigenom möjligt att — för att blott nämna några
enstaka exempel — lämna uppgiften till personer med anknytning till
miljörörelser, fackliga och politiska organisationer och andra ideella sammanslutningar
och till enskilda opinionsbildare. I praktiken torde den
personkrets som kan ta emot informationen begränsas av endast det för -

1988/89:LU30

29

hållandet att syftet med röjandet skall vara att uppgiften skall komma till 1988/89:LU30
allmän kännedom. I linje med vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningen
bör ett påstående om att avsikten varit att ett missförhållande skall
offentliggöras i allmänhet tas för gott om inte påståendet framstår som
osannolikt. Om någon röjer en företagshemlighet för en konkurrent till
näringsidkaren torde enligt utskottets mening det dock som regel med fog
kunna antas att han haft till syfte att bereda endast konkurrenten fördelar
och inte att ett missförhållande skall bringas i offentlighetens ljus. I de fall
då någon går utanför landets gränser med uppgifter om företagshemligheter
torde också syftet många gånger kunna antas vara rent ekonomiskt.

Utskottet vill emellertid påpeka att bestämmelsen i sig inte utgör något
hinder mot att företagshemligheter röjs i utlandet under förutsättning att
röjandet sker i syfte att brott eller allvarliga missförhållanden skall komma
till kännedom i Sverige. Det blir därför möjligt för t. ex. en anställd att
lämna uppgifter om missförhållanden inom företaget till en tidning som
trycks utomlands men som har spridning i Sverige. Utskottet vill erinra
om att enligt 13 kap. TF meddelarskyddet för närvarande inte gäller fullt
ut när det är fråga om tidningar och andra skrifter som trycks utomlands.

Genom tilläggsdirektiv har meddelarskyddskommittén nyligen fått uppdrag
att se över också TF:s regler om utomlands tryckta skrifter.

På anförda skäl förordar utskottet att i 2 § andra stycket lagen om skydd
för företagshemligheter föreskrivs att som ett obehörigt angrepp anses inte
att någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare
för att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt
organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på
vilket fängelse kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande
i näringsidkarens rörelse.

Som lagrådet anfört påverkar 2 § andra stycket inte tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt
att påtala missförhållanden. Bestämmelsen berör således inte bl. a. yrkesinspektionens,
skyddskommittéernas och skyddsombudens verksamhet
enligt arbetsmiljölagen (1977:1160). Utskottet vill i sammanhanget erinra
att det i den lagen finns bl. a. särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för
skyddsombud och ledamot av skyddskommitté. Om en företagshemlighet
avslöjas med åsidosättande av sistnämnda bestämmelser kan ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt utdömas och detta
oavsett om ett avslöjande av hemligheten skulle vara tillåtet enligt 2 §
andra stycket i lagen. Inte heller innebär bestämmelsen i 2 § några lättnader
i den tystnadsplikt som följer av sekretesslagen. Som inledningsvis
nämnts gäller nämligen skyddet för företagshemligheter också i det allmännas
näringsverksamhet. En offentliganställd kan således dömas till
ansvar enligt brottsbalken om han bryter mot sin tystnadsplikt enligt
sekretesslagen för att avslöja ett missförhållande även om röjandet är
tillåtet enligt lagen om skydd för företagshemligheter. En annan sak är att
skadeståndsreglerna i den lagen inte är tillämpliga om en offentliganställd
röjt en företagshemlighet och röjandet inte var obehörigt. 1 sammanhanget
kan nämnas att arbetstagare som är styrelserepresentant liksom andra
styrelseledamöter i bolaget är skyldiga att visa bolaget lojalitet och därmed

också har skyldighet att iaktta tystlåtenhet om förhållanden vars röjande
kan föranleda bolaget skada. Om en arbetstagarrepresentant till skada för
bolaget avslöjar företagshemligheter som han fått del av i sitt styrelsearbete
blir skadeståndsbestämmelsen i 15 kap. 1 § aktiebolagslagen
(1975:1385) tillämplig och inte reglerna i lagen om skydd för företagshemligheter.

De nya bestämmelserna i 2 § föranleder, som föreslogs i promemorian,
att ordet obehörigen i 5 — 7 §§ i propositionens lagförslag kan utgå. Vidare
bör till 2 § som ett tredje stycke överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan
av god tro. Lagrådets förslag till ändring i 2 § tredje stycket promemorieförslaget
i syfte att göra lagrummet mera lättläst föranleder inte någon
erinran från utskottets sida. Utskottet förordar att bestämmelsen får den
av lagrådet föreslagna lydelsen.

En fråga som aktualiserats genom lagrådets yttrande är huruvida andra
och tredje styckena i 2 § är att uppfatta som en uttömmande redovisning
inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp på en företagshemlighet
inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett att bestämmelserna
måste uppfattas på det sättet. Den inom lagutskottet upprättade promemorian
bygger däremot på tanken att andra och tredje styckena i princip
endast ger exempel på angrepp som enligt första stycket inte är obehöriga.
1 promemorian framhölls sålunda beträffande tolkningen av vad som
enligt 2 § första stycket skall anses innebära ett inte obehörigt angrepp på
en företagshemlighet att de i propositionen gjorda uttalandena i anslutning
till 5 — 7 §§ torde kunna tjäna till ledning. 1 sammanhanget nämndes att det
i den allmänna debatten har hävdats att lagen bl. a. skulle utgöra ett hinder
för en arbetstagare att vid en rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna
åberopa vissa uppgifter för att styrka sin talan. Samma problem torde,
framhölls det, kunna uppkomma vid tvister mellan näringsidkare som
stått i ett affärsförhållande till varandra. I vad mån ett röjande av en
företagshemlighet i sådana situationer skall anses som ett obehörigt angrepp
på en företagshemlighet fick enligt promemorian avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen
erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde det dock i vart
fall inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar uppgiften för sitt
ombud. Det fick sedan ankomma på ombudet att bedöma om hans huvudman
kan röja uppgiften vid en förhandling inför domstol. I sammanhanget
erinrades i promemorian om de — låt vara begränsade — möjligheter som
finns att hålla förhandling vid domstol inom stängda dörrar och att förordna
om sekretess beträffande uppgifter i dom och beslut m. m.

Med anledning av de redovisade uttalandena i promemorian har lagrådet
framhållit följande.

Utgångspunkten måste vara att arbetsgivaren i ett sådant fall redan känner
till den företagshemlighet som kan beröras av rättegången. Hemligheten
röjs alltså inte för arbetsgivaren genom att den åberopas i rättegången. Om
det är fråga om en företagshemlighet av någon betydelse gäller som regel
hos domstolen sekretess för uppgifter om företagshemligheten enligt 8 kap.
17 § sekretesslagen. Förhandling inför domstolen kan hållas inför stängda
dörrar enligt 5 kap. 1 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken.

1988/89:LU30

31

Domstolen kan sekretessbelägga den del av domen där närmare redogörelse
lämnas för företagshemligheten (12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen).
Mot den angivna bakgrunden är det enligt lagrådets mening klart att
den nu aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en arbetstagare att
ta tillvara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt som avses i
promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av lagen kan
vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgivaren anskaffa
uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning och som
utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda situationen
har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade, möjligheter att
genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38
kap. 2 § andra stycket tredje meningen jämförd med 36 kap. 6 § andra
meningen rättegångsbalken).

Beträffande det sålunda aktualiserade spörsmålet konstaterar utskottet att
andra och tredje styckena i den föreslagna 2 § omfattar huvuddelen av de
fall i vilka angrepp på företagshemligheter inte bör anses vara obehöriga.
Otvivelaktigt förhåller det sig emellertid så att det finns fall av röjanden
eller utnyttjanden som inte omfattas av de berörda bestämmelserna men
som likväl inte bör betraktas som obehöriga. Sålunda är det självklart att
medgivande från näringsidkarens sida utesluter möjligheten av att ett
angrepp kan uppfattas som obehörigt. Andra exempel är att någon under
vittnesplikt eller i enlighet med andra särskilda författningsbestämmelser
lämnar ut en företagshemlighet (jfr prop. s. 45). För att skadeståndsansvar
inte skall inträda i dessa som exempel angivna fall har det i propositionen
befunnits nödvändigt att uppställa ett krav på att utnyttjandet eller röjandet
inte får vara obehörigt. Enligt utskottets mening kan det med fog
hävdas att skyddet för företagshemligheter inte gäller vid angrepp av nu
angiven art eller med andra ord att dessa angrepp med lagrådets terminologi
ligger utanför lagens ram. Också i andra situationer än de som enligt
lagrådet faller utanför lagens ram kan det emellertid finnas behov av en
regel som medger att ett utnyttjande eller röjande inte bedöms som obehörigt.
Som exempel härpå angavs i utskottets promemoria det fallet att ett
röjande av en företagshemlighet oundgängligen erfordras för att någon
skall kunna ta till vara sin rätt gentemot den som håller uppgiften hemlig.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att regeln i 2 § första
stycket om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter
bör ses som en huvudregel och att bestämmelserna i andra och tredje
styckena principiellt sett blott upptar några särskilt betydelsefulla exempel
på angrepp som inte skall anses obehöriga. Den nu nämnda uppfattningen
synes också vara väl förenlig med den utformning som givits åt 2 § i
förslaget. Utskottet anser inte att det finns någon anledning att ytterligare
förtydliga paragrafen i berört hänseende. Med det anförda ansluter utskottet
sig till den i promemorian uttalade uppfattningen att det inte kan anses
som ett obehörigt angrepp när någon inför sitt ombud avslöjar en företagshemlighet.
1 linje med vad som gäller enligt sekretesslagen bör röjandet få
ske om det erfordras för att parten skall kunna ta till vara sin rätt. Det bör
inte heller vara obehörigt att under de av lagrådet omnämnda betingelserna
föra uppgiften vidare till domstolen.

Införandet av en ny 2 § i förslaget till lag om skydd för företagshemlighe -

1988/89:LU30

32

ter föranleder att 2 - 7 §§ i regeringens lagförslag bör betecknas 3 - 8 §§.
När utskottet i det följande hänvisar till de olika lagrummen i regeringens
förslag används det paragrafnummer lagrummet har i regeringens förslag
om inte annat anges.

Företagsspioneri

2 § i regeringens lagförslag innehåller bestämmelser om straff för företagsspioneri.
Paragrafen saknar motsvarighet i IKL. Enligt lagrummet skall
den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet
dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet kan begås såväl av en
anställd i företaget som av en utomstående. I propositionen anges att det
sätt på vilket hemligheten anskaffas i princip är utan betydelse för den
straffrättsliga bedömningen (se prop. s. 15 och 38). Av andra uttalanden i
propositionen framgår emellertid att gärningsmannen för att kunna straffas
för företagsspioneri måste ha utövat en aktivitet av något slag för att
komma över den information som hålls hemlig för honom. Vilket syfte
som gärningsmannen haft, om han haft ekonomiska eller ideella motiv för
sitt handlande, spelar inte någon roll. Om han, för att ta ett konkret
exempel, av samvetsskäl och utan tanke på egen vinning bereder sig
tillgång till ett företags hemliga handlingar som visar att företaget har
sysslat med olovlig handel med krigsmateriel skall han lika fullt dömas
enligt 2 § för företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att propositionens bestämmelse om företagsspioneri
egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av uppgifter
och underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet som
görs till föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den innebörd som
har sagts, kommer den — i de fall då någon bereder sig tillgång till en
företagshemlighet i publiceringssyfte - enligt utskottets mening i konflikt
med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet. Som utförligt redovisats i den
till betänkandet fogade promemorian (se bilaga 3, avsnitt 3.4) medger TF
nämligen inte att anskaffarfriheten begränsas i vanlig lag annat än när det
gäller sättet för anskaffandet (1 kap. 9 § 3 TF). Härav följer att, om
lagförslaget genomförs, den som berett sig tillgång till en företagshemlighet
i publiceringssyfte inte kommer att kunna dömas för företagsspioneri.

En jämförelse mellan det i propositionen föreslagna stadgandet om
företagsspioneri och bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken
ger vid handen att den förra bestämmelsen utformats på likartat sätt som
den senare. Det kan då vara av intresse att konstatera, att det i TF ansetts
erforderligt med en uttrycklig föreskrift om att spioneri skall bedömas
enligt vanlig lag utan hinder av anskaffarfriheten. Förhållandet kan ses
som en bekräftelse på att den föreslagna bestämmelsen om företagsspioneri
inte får tillämpas när publiceringssyfte föreligger så länge som TF inte
uttryckligen medger det.

I den till lagrådet remitterade promemorian anfördes att den i propositionen
valda konstruktionen rent lagtekniskt sett kan accepteras. Sett med
utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter ansågs emeller -

1988/89:LU30

33

3 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

tid den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri eftersom tillämpningsområdet
för den är beroende av gärningsmannens syfte. I promemorian
angavs att den som anskaffat en företagshemlighet torde gå fri om han
påstår att han handlat i publiceringssyfte samt påståendet härom inte
framstår som helt osannolikt.

Med hänsyn till det sagda framstod det enligt promemorian som angeläget
att bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri bringades i bättre
överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och därmed
gavs en utformning som gjorde det möjligt att ingripa mot brottet
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Önskemålet
skulle enligt promemorian tillgodoses om stadgandet omformulerades så
att det blev tillvägagångssättet som blev straffbelagt. Avgörande för om ett
företagsspioneri skulle anses föreligga skulle alltså vara om gärningsmannen
kommit över företagshemligheten på ett olovligt sätt eller ej.

I sitt yttrande över promemorieförslaget i denna del har lagrådet anfört
följande.

I det lagförslag som läggs fram i promemorian har bestämmelsen om
företagsspioneri getts följande lydelse: ”Den som uppsåtligen på ett olovligt
sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri”
etc. Med denna omformulering av propositionsförslaget blir
det enligt promemorian möjligt att döma till ansvar för företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Denna uppfattning
grundar sig emellertid på en feltolkning av 1 kap. 9 § TF. Enligt
denna paragraf gäller utan hinder av TF det som är stadgat i lag om ansvar
och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse
anskaffats. Som exempel på förfaranden som till följd härav skall
bedömas och handläggas på vanligt sätt nämns i prop. 1975/76:204 s. 131
brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och
olovlig avlyssning samt inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott,
olaga tvång, olaga hot och mutbrott. Härtill kan läggas brottet dataintrång,
som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning. Det är att märka att inget av de nu
nämnda brotten tar sikte på innehållet i de anskaffade uppgifterna eller
underrättelserna utan endast på metoden för inhämtandet av dessa. Brottet
företagsspioneri avser däremot liksom brottet olovlig befattning med
företagshemlighet anskaffandet av en uppgift av en speciell karaktär, nämligen
en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte att
hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straffritt oavsett
vilken formulering — propositionens eller promemorians — som väljs.
Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda
inhämtande av viss information för publicering (se anf. prop. s. 98). Det
betyder att möjligheterna att i tryckt skrift offentliggöra företagshemligheter
inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget är tillämpligt
också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.
— Formuleringen av brottet företagsspioneri är vidare i propositionen
än i promemorian. Den vidare formuleringen är att föredra. —
Mot bakgrund av det anförda avstyrker lagrådet att promemorieförslaget i
denna del följs.

1988/89:LU30

Konstitutionsutskottet anför i sitt till lagutskottet avgivna yttrande följande.

34

Vad angår anskaffarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande är
företagsspioneri straffritt, oavsett om gärningsmannen har publiceringssyfte
eller inte. Om gärningsmannen begår annat brott i samband med
spioneriet — t. ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de uppgifter
det gäller — döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart. Om
företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt vad som
anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om gärningsmannen
emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet framhållit, till
följd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anskaffiarfrihet dömas
enbart för det särskilda brottet. I det anförda exemplet skulle gärningsmannen
alltså alltjämt endast dömas för egenmäktigt förfarande trots
att företagsspioneri enligt förslaget kommer att utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgrund av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda
finner utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte inte väger
så tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen — i anslutning till vad lagrådet anfört om att det
genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att förbjuda
inhämtande av viss information för publicering - erinra om att frågan
något diskuterades i lagrådsremissen i det lagstiftningsärende som ledde
fram till proposition 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen
m.m. (s. 161 f.). Med anledning av ett JO-beslut gällande ett särskilt
angivet fall togs i lagrådsremissen upp frågan huruvida det var förenligt
med anskaffarfriheten att ansvar i det aktuella fallet utdömdes enligt ett
straffstadgande i vanlig lag som tog sikte inte enbart på det sätt på vilket en
uppgift anskaffades utan också på att anskaffandet avsåg en viss typ av
information. Departementschefen ansåg sig benägen att instämma i ett av
JO uttalat tolkningsalternativ enligt vilket så var fallet. Departementschefens
uttalande ingick bland de förslag i lagrådsremissen som inte fördes
fram i propositionen och har följaktligen inte varit föremål för riksdagens
bedömning.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det med utgångspunkt i intresset
av att skydda företagshemligheter inte kan anses helt tillfredsställande att
ansvar för företagsspioneri i vissa fall skall vara uteslutet på grund av att
gärningsmannen haft publiceringssyfte. Om företagsspioneriet innefattar
annat brott, såsom olaga intrång eller stöld, kan dock i dessa fall ansvar
ådömas för det brottet. Vid en samlad bedömning finnér utskottet att
begränsningen av straffstadgandets tillämpningsområde generellt sett inte
kan anses utgöra någon mera allvarlig försvagning av skyddet för företagshemligheter.
Med hänsyn härtill och till vikten av en fri och öppen debatt i
samhället anser sig lagutskottet i likhet med konstitutionsutskottet böra
godta att bestämmelsen får den av lagrådet förordade utformningen. Med
anledning av de uttalanden som lagrådet gjort i anslutning till det föreslagna
straffstadgandet vill lagutskottet för sin del erinra om att TF:s regler om
anskaffarfriheten avser att skydda rätten att inhämta uppgifter och underrättelser
oavsett deras innehåll men inte skyddar själva tillvägagångssättet
vid anskaffandet (se prop. 1975/76:204 s. 129). Som lagrådet påpekat kan
i enlighet härmed ansvar inträda för vissa i brottsbalken angivna förfaranden
trots att gärningsmannen handlat i avsikt att skaffa sig information för
publicering. Huruvida det är förenligt med anskaffarfriheten att ansvar

1988/89:LU30

35

utdöms enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tar sikte inte enbart på
det sätt på vilket en uppgift anskaffas utan också på att anskaffandet avser
en viss typ av information kan däremot — i avsaknad av vägledande
motivuttalanden och rättspraxis — inte anses helt klart. För egen del är
dock lagutskottet benäget att instämma i vad departementschefen framhöll
i den av konstitutionsutskottet nämnda lagrådsremissen (se prop.
1985/86:151 s. 162), nämligen att sådana straffbestämmelser inte är oförenliga
med TF. Vad särskilt gäller lagrådets uttalande om brottet dataintrång
vill utskottet framhålla att straffbestämmelsen i datalagen
(1973:289) avser att helt allmänt skydda datalagrat material mot obehöriga
åtgärder (se prop. 1973:33 s. 105). Till det straffbara området hör bl. a.
förfaranden som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till information
som är fixerad på någon form av datamedium oavsett om någon
besittningsrubbning sker. Eftersom det synes vara själva anskaffandet av
datalagrad information som straffbeläggs och inte tillvägagångssättet som
sådant får det enligt utskottets mening anses osäkert om ansvar för dataintrång
kan utdömas när någon skaffat sig sådan information i avsikt att
den skall publiceras.

I utskottets promemoria framhölls i anslutning till behandlingen av
straffbestämmelsen om företagsspioneri att regeln i 2 § andra stycket om
rätten att avslöja brottsliga gärningar m. m. inte är tillämplig vid företagsspioneri.
Med anledning av uttalandet har lagrådet framhållit att det inte
kan vara fråga om företagsspioneri när angreppet till följd av 2 § andra
stycket inte är att anse som obehörigt. Lagrådet har ansett att den som
uppsåtligen på ett olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet
måste anses ha anskaffat hemligheten i den mening ordet anskaffa används
i 2 § andra stycket och att därav följer att den som gör sig skyldig till
företagsspioneri kan åläggas att ersätta skada som näringsidkaren åsamkas
genom att uppgifterna i ett senare skede utnyttjas eller röjs.

Utskottet godtar vad lagrådet sålunda anfört.

I 2 § andra stycket i regeringens lagförslag föreskrivs att ansvar för
företagsspioneri inte skall ådömas om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken. 1 andra fall är avsikten att bestämmelsen om företagsspioneri
skall tillämpas före straffstadgandena i brottsbalken. Med en
sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande konkurrensproblemet
elimineras. I propositionen framhålls vidare att en konkurrenssituation
mellan företagsspioneri och dataintrång inte är utesluten.
Straffbestämmelsen i datalagen rörande dataintrång föreslås i propositionen
därför utbyggd så att dataintrång skall anses föreligga endast om
brottet inte är straffbart enligt bl. a. lagen om skydd för företagshemligheter.
Med anledning av vad som sålunda anförs i propositionen vill utskottet
anmärka att konkurrens också kan tänkas uppkomma mellan företagsspioneri
och gärningar som är straffbelagda i vissa andra författningar.
Företagsspioneri kan t. ex. begås genom att någon olovligen kopierar ett
upphovsrättsligt skyddat verk, t. ex. en ritning eller ett datorprogram. I
sådana fall torde konkurrensfrågan få lösas på sedvanligt sätt med tillämpning
av allmänna regler. Något hinder att döma till straff enligt båda de
tillämpliga lagrummen torde inte föreligga (jfr prop. 1970:57 s. 94).

1988/89:LU30

36

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen såvitt avser 1988/89:LU30
den föreslagna bestämmelsen om straff för företagsspioneri.

Olovlig befattning med företagshemlighet

Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den som anskaffar en företagshemlighet
med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon
före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas
till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet. Paragrafen saknar
motsvarighet i IKL, men förfarandena i fråga torde i viss omfattning redan
nu vara brottsliga såsom häleri eller annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagrummet
vill utskottet peka på att det — av samma skäl som angivits under avsnittet
om brottet företagsspioneri — uppkommer en konflikt mellan bestämmelsen
om olovlig befattning med företagshemlighet och reglerna om anskaffarfrihet.
Tillämpningsområdet för förevarande lagrum kommer därför
inte att omfatta fall då någon anskaffar en företagshemlighet i avsikt att
den skall publiceras. Med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde
i samhället bör det enligt utskottets mening godtas att ansvar för olovlig
befattning med företagshemlighet inte kan inträda i sådana fall. Det kan
anmärkas att om någon i ett tidigare led olovligen berett sig tillgång till en
företagshemlighet i avsikt att hemligheten skall publiceras i tryckt skrift
eller i radio eller TV eller för att avslöja brott m. m. kan ansvar enligt 3 §
för den som sedermera skaffar sig hemligheten över huvud taget aldrig
ifrågakomma eftersom något företagsspioneri inte begåtts. Utskottet vill
även erinra om att det av den föreslagna nya 2 § följer att också anskaffandet
av företagshemligheter som inte är obehörigt därför att det t. ex. sker i
syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag skall avslöjas faller
utanför det straffbara området.

Med det anförda tillstyrker utskottet att straffbestämmelsen får den i
propositionen föreslagna lydelsen. Som tidigare anförts bör lagrummet
betecknas 4 §.

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m.

4 § i regeringens lagförslag innehåller en bestämmelse om skadeståndsskyldighet
för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning
med företagshemlighet. Lagrummet stadgar att den skada skall ersättas
som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten
utnyttjas eller röjs. För att skadeståndsansvaret skall omfatta andra skador
än de som uppkommer genom själva brottet har som villkor angivits att
utnyttjandet eller röjandet skall vara obehörigt.

Den föreslagna bestämmelsen föranleder i sig inte några erinringar från
utskottets sida. Lagrummet bör dock som en följd av utskottets tidigare
ställningstagande ges beteckningen 5 §. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att vad som vid tillämpningen av skadeståndsregeln skall anses
som obehörigt blir att bedöma med ledning av den nya 2 § i dess helhet.

Det innebär bl. a. att en person som olovligen bereder sig tillgång till en 37

företagshemlighet, som innefattar uppgift om allvarliga missförhållanden
inom ett företag, och som först därefter bestämmer sig för att röja hemligheten
i syfte att avslöja missförhållandena kan dömas till ansvar för
företagsspioneri och bli skyldig att ersätta den skada som uppkommer
genom själva brottet. Han kan däremot inte hållas ansvarig för den skada
som han åsamkar näringsidkaren genom att senare röja företagshemligheten.
Skälet härtill är, som framgått, att röjandet enligt 2 § andra stycket
inte är obehörigt.

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

Tystnadsplikt i rättsförhållanden mellan enskilda kan uppkomma genom
att de avtalsvägen uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden vare
sig till pressen eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan exempelvis två
företagare som samverkar i tekniska frågor eller mellan en arbetsgivare och
hans anställda. Tystnadsplikt kan emellertid också utgöra ett underförstått
moment i ett avtalsförhållande mellan enskilda. Vad särskilt gäller anställningsförhållanden
är situationen som regel den, att arbetstagaren genom
anställningsavtalet iklätt sig en allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren.
Lojalitetsplikten innebär att den anställde i princip är förhindrad att
lämna ut uppgifter som kan skada arbetsgivaren (se AD 1981 nr 124, 1982
nr 110, 1986 nr 95 och 1988 nr 67).

När en part i ett avtalsförhållande åsidosätter sin tystnadsplikt kan för
närvarande ersättningsskyldighet uppkomma enligt allmänna regler om
skadestånd i kontraktsförhållanden. Är reglerna i IKL tillämpliga på förfarandet
blir skadeståndsansvaret att bedöma enligt den lagen. Om tystnadsplikt
i anställningsförhållandet regleras genom kollektivavtal gäller
dock medbestämmandelagens bestämmelser om skadestånd. Tilläggas kan
att för anställda som är skyddsombud eller ledamöter i skyddskommitté
eller är styrelserepresentanter i företag gäller särskilda bestämmelser som
redovisats ovan (s. 30).

På den offentliga sektorn är förhållandena annorlunda. Där regleras de
anställdas tystnadsplikt inte i första hand genom avtal utan genom sekretesslagens
bestämmelser. Detta gäller även anställda i det allmännas afiarsdrivande
verksamhet. En offentliganställd som åsidosätter sin tystnadsplikt
kan som tidigare nämnts dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Han kan också bli skadeståndsskyldig enligt reglerna i skadeståndslagen
såvida inte röjandet avser teknisk förebild då bestämmelsen i
3 § andra stycket IKL kan bli tillämplig.

I 5 § i regeringens lagförslag finns regler om skadeståndsansvar för den
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han i förtroende
fått del av i samband med en affärsförbindelse med en näringsidkare.
Lagrummet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IKL men har ett
vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar såväl tekniska
förebilder som andra företagshemligheter.

Den föreslagna bestämmelsen anges i propositionen bygga på att det
föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnandet
och mottagandet av företagshemligheter (prop. s. 63).

1988/89:LU30

38

6 § i regeringens förslag innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar
för arbetstagare som obehörigen utnyttjar eller röjer en foretagshemlighet
som han fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas sanktionera
förfaranden som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och skadeståndsskyldighet
eller som i andra fall kan medföra skadeståndsansvar för åsidosättande
av avtalsvillkor om tystnadsplikt. Liksom i fråga om 5 § bygger
enligt propositionen 6 § på att någon genom avtal förpliktat sig att inte
lämna ut information som kan leda till skada för arbetsgivaren. Eftersom
den föreslagna lagen är avsedd att skydda även företagshemligheter i det
allmännas afiarsdrivande verksamhet (se prop. s. 54) kommer 6 § att bli
tillämplig på vissa offentliganställda, vilkas tystnadsplikt regleras i sekretesslagen.
Detsamma blir fallet när någon inom den privata sektom är
bunden av lagstadgad tystnadsplikt, som fallet är beträffande t. ex. advokater
samt anställda i banker och försäkringsbolag.

Den i propositionen föreslagna ordningen innebär att det införs en
samlad reglering av skadeståndsansvaret när företagshemligheter utnyttjas
eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och anställningsförhållanden.
De nya reglerna ersätter därmed på området de bestämmelser i IKL och
skadeståndslagen och allmänna kontraktsrättsliga regler om skadestånd
som hittills tillämpats. Följer tystnadsplikten av kollektivavtal blir däremot
— som framhålls i propositionen — skadeståndsreglerna i lagen om
skydd för företagshemligheter inte tillämpliga utan skadeståndsfrågan
skall då bedömas enligt medbestämmandelagen. Inte heller skall lagen om
skydd för företagshemligheter tillämpas när styrelserepresentanter och
skyddsombud m. fl. avslöjar hemliga uppgifter som de fått del av i denna
egenskap. Av den lämnade redogörelsen framgår att förslaget i propositionen
inte innebär att någon lagstadgad tystnadsplikt införs för parterna i ett
affärs- eller anställningsförhållande. Endast i de fall en part uttryckligen
eller underförstått genom avtal förpliktat sig att inte till skada för motparten
röja information eller då tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller
vissa andra författningar blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i
paragraferna intagna bestämmelserna endast ett bekräftande av vad som
gäller för närvarande. Det huvudsakliga syftet med reglerna i 5 och 6 §§
blir därmed att det — utanför kollektivavtalssammanhang m. m. — öppnas
en möjlighet för tillämpning av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på
företagshemligheter hos enskilda näringsidkare eller i det allmännas affärsdrivande
verksamhet. Detta innebär att skadeståndet kan beräknas på ett
för den skadelidande förmånligare sätt än vad som följer av allmänna
skadeståndsrättsliga principer.

Eftersom de båda lagrummen i sig själva inte medför någon lagstadgad
tystnadsplikt uppkommer inte några avgränsningsproblem i förhållande
till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. De anställda i det allmännas
afiarsdrivande verksamhet kommer således även i fortsättningen att åtnjuta
samma meddelarskydd som andra offentliganställda. I fråga om arbetstagare
i det privata näringslivet är förhållandet det att TF m. fl. författningar
inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten.
En konsekvens härav anses vara att avtalade tystnadsplikter
bryter meddelarskyddet. Om t. ex. en arbetstagare, som i sitt anställnings -

1988/89:LU30

39

avtal utfast sig att inte röja arbetsgivarens företagshemligheter, lämnar 1988/89:LU30

uppgifter till massmedierna i strid med avtalet torde han således - varken

enligt gällande ordning eller efter ett genomförande av de nu föreslagna

lagreglerna — kunna undgå skadeståndsskyldighet med hänvisning till

bestämmelserna om meddelarfrihet. Framhållas kan dock att frågan om

meddelarskyddet har betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part

i ett affärsförhållande framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han

att lämna ut uppgifterna anonymt gäller reglerna om rätt till anonymitet i

TF och andra författningar fullt ut. Det kan därför i praktiken ofta vara

svårt för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för

massmedierna och därmed att föra en skadeståndsprocess. Något direkt

hinder för näringsidkaren att försöka få reda på vem som lämnat uppgiften

föreligger dock inte eftersom efterforskningsförbudet i TF endast riktar sig

mot det allmänna.

Beträffande meddelarfriheten vid avtalade tystnadsplikter framhölls i
den till lagrådet remitterade promemorian att om arbetstagarens tystnadsplikt
inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av
den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden
det från rättslig synpunkt fick anses mera ovisst huruvida den anställde
åtnjuter meddelarskydd eller ej när han lämnar uppgifter för publicering.

Lagrådet, som i sitt yttrande förklarat sig dela bedömningen att avtalade
tystnadsplikter bryter meddelarskyddet, har med anledning av uttalandet i
promemorian anfört följande.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer av
anställningsavtal inom den privata sektorn också innefattar en tämligen
vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t. ex. Schmidt, Löntagarrätt,

1985, s. 247 f). Egentligen är detta en följd av grundsatsen att en kontraktspart
inte får inom ramen för kontraktsförhållandet handla på ett sätt som
är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är därför inte nödvändigt att i
ett anställningsavtal uttryckligen reglera tystnadsplikten; den gäller ändå
som en bland flera grundläggande regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Från dessa utgångspunkter ter det sig främmande
att Fästa någon avgörande vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats
eller inte, när det gäller att ta ställning till om meddelarskyddet
genombrutits genom avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en
förpliktelse återfinns i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning
av vissa bestämmelser i avtalet eller utgör en grundförutsättning för
hela avtalet. Det går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar
avtalet en tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet
ur spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt.
Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan
avtalet inte göra det. Och det senare alternativet är, som redan anförts,
inte gällande rätt.

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att — som anförts i
lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande — tryckfrihetsförordningen
inte utgör något hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i
yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelarskyddet.
I likhet med vad som anförts i lagutskottets promemoria anser
konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfri hetsrättslig syn -

punkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte
uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande
principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden. Sådana frågor
får enligt konstitutionsutskottet i avvaktan på resultatet av meddelarskyddskommitténs
arbete lösas i rättstillämpningen.

Lagutskottet delar lagrådets uppfattning att det generellt sett inte går att
skilja mellan fall då tystnadsplikten uttryckligen föreskrivits i en avtalsbestämmelse,
då den följer av en tolkning av vissa avtalsbestämmelser och
då den utgör en grundförutsättning för hela avtalet. Med utgångspunkt i
det rent tryckfrihetsrättsliga intresset anser emellertid lagutskottet i likhet
med konstitutionsutskottet att det — i avsaknad av vägledande praxis i
frågan — inte kan anses helt klart huruvida en anställd vars tystnadsplikt
endast följer av den allmänna lojalitetsplikten i anställningsförhållanden
åtnjuter meddelarskydd när han lämnar uppgifter för publicering. Utskottet
vill understryka att den nuvarande oklarheten i fråga om meddelarskyddets
omfattning inte påverkas av huruvida förslaget i propositionen
genomförs eller inte. Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid
avtalade tystnadsplikter således inte är helt klart framstår det enligt utskottets
mening — särskilt i vissa anställningsförhållanden — som angeläget att
partema genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen av tystnadsplikten
rörande företagshemligheter. Först då sådana avtalsvillkor föreligger
kan parterna med någorlunda säkerhet överblicka vilka skyldigheter den
anställde har. Det kan därför ligga i båda partemas intresse att närmare
bestämma i vad mån arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande
information i arbetsgivarens näringsverksamhet. Enligt utskottets mening
bör emellertid som konstitutionsutskottet påpekar partema inte kunna
avtalsvägen komma överens om en tystnadsplikt som omfattar avslöjanden
av brott och allvarliga missförhållanden och som därmed sträcker sig
utanför den av lagen om skydd för företagshemligheter givna ramen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om att det förhållandet
att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte fritt torde kunna
lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras för närvarande utgör ett
hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter om
missförhållanden inom avtalspartens företag. I sistnämnda hänseende
öppnas emellertid genom den ovan föreslagna nya 2 § en möjlighet för
honom att avslöja allvarliga missförhållanden i näringsidkarens rörelse.
Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer om förslaget genomförs att
därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt betydelsefullt för arbetstagarna.

Som tidigare berörts medför den nya 2 § att uttrycket obehörigen kan
utgå ur de båda nu behandlade lagrummen samt att paragraferna bör
betecknas 6 resp. 7 §.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är enligt utskottets mening
hur den i propositionen föreslagna 6 § förhåller sig till reglerna om tystnadsplikt
i medbestämmandelagen. Bestämmelserna i den senare lagen
innebär bl. a. att en arbetsgivare som skall lämna information har rätt till
förhandling med motparten om tystnadsplikt rörande den information
som skall lämnas. Om partema inte kan enas om vilken tystnadsplikt som

1988/89:LU30

41

skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid hänskjuta frågan till prövning i
arbetsdomstolen. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i den mån
det kan antas att det skulle föreligga risk för väsentlig skada för part eller
annan. Den som med tystnadsplikt har tagit emot information för lokal
eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av tystnadsplikten
föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation.
I sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

I den till lagrådet remitterade promemorian framhölls att om en arbetsgivare
vid förhandling informerar den fackliga organisationen om något
som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren med tillämpning av
reglerna i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen även i
fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren emellertid inte bry sig
om att ta upp frågan om tystnadsplikt för motparten fick detta enligt
promemorian uppfattas så att han inte håller informationen hemlig och att
denna alltså inte längre utgör någon företagshemlighet. Motsvarande fick,
framhölls det, anses gälla beträffande information som parterna efter
förhandling inte låter omfattas av någon tystnadsplikt eller som enligt
beslut av arbetsdomstolen inte skall omfattas av tystnadsplikt.

Med anledning av det i promemorian gjorda uttalandet om hur 6 §
förhåller sig till reglerna om tystnadsplikt i medbestämmandelagen har
lagrådet anfört följande.

Vid den praktiska tillämpningen av informationsregeln i 19 § medbestämmandelagen
är det mycket vanligt att mottagaren av information är anställd
på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande som
anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om tystnadsplikt
utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats lagrådet har Svenska
Industritjänstemannaförbundet inte haft någon central förhandling angående
tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens ikraftträdande. Det
tyder på att de lokala fackliga organisationerna godtar en begäran från
arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall gälla. I ett sådant fall blir mottagaren
av informationen förhindrad att röja hemligheten för andra än styrelseledamöter
i den fackliga organisationen (22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen
anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget om
sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot har man
inom den privata sektorn inte rätt att i den situationen berätta för utomstående
sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta följer av tystnadsplikten
enligt de enskilda anställningsavtalen som är något annat än den
särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen. På PTK-området
gäller t. ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet
är skyldiga att iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter
(se SOU 1983:52 s. 96). Denna kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas
ur spel genom att arbetsgivaren i ett visst fall underlåter att påfordra
tystnadsplikt enligt 21 § medbestämmandelagen.

I enlighet med det anförda anser lagrådet att det inte finns täckning för
det uttalande i promemorian som innebär att skyddet för företagshemligheter
faller bort för den händelse arbetsgivaren inte bryr sig om att ta upp
frågan om tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen för motparten.

1988/89:LU30

Som framgår av den lämnade redogörelsen har i ärendet olika uppfattningar
framkommit huruvida skyddet för företagshemligheter faller bort om

42

arbetsgivaren vid förhandling, varunder information lämnas om hemliga
uppgifter, underlåter att påkalla tystnadsplikt i den särskilda ordning som
är anvisad i 21 § medbestämmandelagen. Lagutskottet anser sig i allt
väsentligt böra ansluta sig till den uppfattning som framförts av lagrådet.
Till ytterligare belysning av frågan vill utskottet emellertid framhålla att en
grundläggande förutsättning för att skyddet för företagshemligheter skall
inträda enligt den nya lagen är att näringsidkaren håller informationen
hemlig. Följderna av att arbetsgivaren inte över huvud taget tar upp frågan
om tystnadsplikt med de fackliga förtroendemännen bör därför enligt
utskottets mening bedömas med utgångspunkt i huruvida han håller informationen
hemlig eller inte. Att arbetsgivaren inte begär tystnadsplikt torde
regelmässigt kunna tolkas så att skyddet för informationen inte längre
upprätthålls gentemot de anställda i den mån informationen har betydelse
för dem i deras anställning men att uppgifterna fortfarande skall hållas
hemliga för utomstående. Arbetsgivarens underlåtenhet kan med andra
ord tolkas som att han partiellt avstår från hemlighållandet. Om en arbetstagare
i denna situation — vare sig han fått del av informationen i sin
egenskap av facklig förtroendeman eller han fått uppgifterna från sina
fackliga företrädare på arbetsplatsen - har anledning anta att det är fråga
om information som skall hållas hemlig gentemot utomstående blir han
skadeståndsskyldig om han senare i strid med den tystnadsplikt som följer
av anställningsavtalet obehörigen röjer informationen. Fall kan emellertid
tänkas då arbetsgivarens underlåtenhet att begära tystnadsplikt bör ges en
annan tolkning. Omständigheterna kan sålunda vara sådana att arbetsgivaren
över huvud taget inte kan anses ha några anspråk på att informationen
längre skall hållas hemlig. 1 enstaka fall kan omständigheterna föranleda
att arbetsgivarens underlåtenhet bör tolkas i rakt motsatt riktning, dvs.
så att han inte i någon mån lättat på sekretessen. Det kan exempelvis vara
fallet när vid en förhandling parterna på båda sidorna accepterat att det är
fråga om för företaget ytterst känsliga uppgifter som inte bör föras vidare
ens till andra anställda. Enbart det förhållandet att arbetsgivaren kanske
på grund av rent förbiseende inte tagit upp frågan om tystnadsplikt beträffande
informationen bör i sådana fall inte tolkas som att han inte längre
hemlighåller uppgifterna mot andra anställda. Sammanfattningsvis vill
utskottet alltså understryka att det bör bero på en tolkning av omständigheterna
i varje enskilt fall om en i och för sig hemlig uppgift som lämnats
vid förhandling då tystnadsplikt inte begärts fortfarande skall anses hemlig I

praktiken kan det inträffa att en anställd facklig förtroendeman på
annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör en
företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens informations-
eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Om arbetsgivaren
underlåter att informera eller förhandla i frågan bör det enligt
utskottets mening inte medföra att den facklige förtroendemannen går
miste om sin rätt enligt den ovan nämnda bestämmelsen i medbestämmandelagen
att föra företagshemligheten vidare till en styrelseledamot i
sin organisation. Ett sådant röjande av företagshemligheten bör därför inte
anses som obehörigt.

1988/89:LU30

43

Bestämmelserna i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan utgå
ur 5 och 6 §§ i regeringens förslag liksom att lagrummen betecknas 6 och
7 §§-

I 6 § andra stycket i regeringens lagförslag finns en särskild regel om
skadeståndsansvar då en arbetstagare efter anställningens upphörande
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Enligt propositionen inträder
skadeståndsansvar i detta fall endast när arbetstagarens förfarande är
otillbörligt. Mot bakgrund av de i propositionen redovisade uttalandena
från departementschefens och lagrådets sida rörande tillämpningen av
bestämmelsen synes det utskottet som om termen otillbörligt inte i erforderlig
mån ger uttryck för de särskilda förutsättningar som skall föreligga
för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör därför ersättas
med uttrycket synnerliga skäl. Härigenom uppnås också en terminologisk
överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen gäller i fråga om
arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens och lagrådets i
propositionen återgivna uttalanden om bestämmelsens tillämpning föranleder
däremot inte några erinringar från utskottets sida.

Skadeståndsansvar i övriga fall

7 § i regeringens förslag kan ses som ett komplement till skadeståndsbestämmelsema
i 4—6 §§ och innebär att skadeståndsskyldighet inträder
också för den som — uppsåtligen eller av oaktsamhet — obehörigen
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som en gång tidigare varit föremål
för ett obehörigt angrepp enligt lagen och som han fått tillgång till så
att säga i andra hand. För skadeståndsansvar krävs att han inser eller bör
inse att hemligheten utsatts för' ett obehörigt angrepp. En motsvarande
bestämmelse finns i IKL men ansvaret enligt den nu föreslagna paragrafen
sträcker sig längre bl. a. därigenom att ansvar kan utkrävas oavsett i hur
många led företagshemligheten tidigare utnyttjats eller röjts.

1 lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att utnyttja
eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Enligt utskottets mening innefattar den föreslagna paragrafen en allmän
skadeståndssanktionerad plikt att inte utnyttja eller röja en företagshemlighet.
Till skillnad från de i föregående avsnitt behandlade reglerna om
skadeståndsansvar i afiars- och anställningsförhållanden (5 och 6 §§) bygger
nämligen 7 § inte på att det föreligger något avtalsförhållande utan
tystnadsplikten gäller generellt och det är i princip — bortsett från fall av
förvärv i god tro — utan betydelse under vilka omständigheter vederbörande
fått del av hemligheten. Som närmare framgår av den ovan lämnade
redovisningen för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet får emellertid
rätten att yttra sig i bl. a. tryckt skrift och lämna meddelanden för publicering
inte inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag utom i några särskilt
angivna undantagsfall varom här inte är fråga (se avsnitt 3.5 i promemorian,
bilaga 3). Sker det ändå får dessa regler inte tillämpas i den mån de
inkräktar på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelsen i 7 § i vissa situationer
inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar över. Detta är

1988/89:LU30

44

t. ex. fallet om någon som i ett senare led fått uppgift om en företagshemlighet
vidarebefordrar hemligheten till dagspressen. Publiceringssyftet
medför att meddelaren går fri trots att hans beteende annars är skadeståndsgrundande.
Inte heller riskerar exempelvis en journalist eller en
författare som röjer en företagshemlighet genom att publicera inhämtad
information att drabbas av skadeståndsbestämmelsen. Liksom när det
gäller brotten företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet
bör enligt utskottets mening den nu angivna begränsningen av bestämmelsens
räckvidd godtas med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde
i samhället.

Som ovan angivits föreslår utskottet att regeringens lagförslag kompletteras
med en ny 2 § om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på
företagshemligheter. Den samlade regleringen i paragrafen av vad som
skall anses som inte obehöriga angrepp på en företagshemlighet får återverkningar
även på skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet
kan således inte inträda om bl. a. en företagshemlighet utnyttjas eller röjs i
syfte att brott eller andra allvarliga missförhållanden i ett företag skall
avslöjas. Med en sådan ordning kan den situationen tänkas inträffa att
någon inför en myndighet röjer en företagshemlighet för att avslöja en
företeelse som visar sig inte utgöra något allvarligt missförhållande. Ett
obehörigt angrepp på en företagshemlighet föreligger då. Utskottet vill
understryka att skadeståndsskyldighet för myndigheten enligt den nu aktuella
bestämmelsen i 7 § givetvis inte föreligger om myndigheten därefter
lämnar ut hemligheten med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller
utnyttjar informationen i sin vanliga verksamhet.

Med anledning av vad som anförs i den i ett tidigare avsnitt (se ovan
s. 12-17) behandlade motionen 1987/88:Ll4 av Bengt Harding Olson
m. fl. (fp) om att det inte av propositionen går att utläsa om någon kan bli
skadeståndsskyldig enligt 7 § utan att det funnits ett, som motionärerna
uttrycker det, förbrott vill utskottet framhålla att det av lagtexten alldeles
klart framgår att skadeståndsansvar endast kan ifrågakomma om företagshemligheten
i ett tidigare led utsatts för ett obehörigt angrepp. Däremot
krävs det inte att det är klarlagt vem som gjort sig skyldig till angreppet.
Inte heller finns det något som helst fog för den kritik i övrigt som
motionärerna framför mot 7 §. Som redovisats ovan krävs det för att
någon skall bli skadeståndsskyldig enligt paragrafen att han inser eller bör
inse att hemligheten tidigare blivit föremål för ett obehörigt angrepp.
Liksom i andra skadeståndsrättsliga sammanhang är det den som kräver
ersättning som har att styrka att förutsättningarna för skadeståndsansvar
är för handen.

Som tidigare nämnts bör uttrycket obehörigen utgå ur lagrummet och
paragrafen betecknas 8 §. Vidare bör den särskilda bestämmelsen i andra
stycket om inverkan av god tro, med den av lagrådet (se ovan s. 24)
föreslagna redaktionella ändringen, överföras till den nya 2 §.

Utskottets i förevarande och tidigare avsnitt gjorda överväganden rörande
den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas av
skadeståndsbestämmelserna i 5 — 7 §§ (6 — 8 §§ i utskottets förslag) bör
föranleda en ändring i 8 § i regeringens lagförslag. I sistnämnda paragraf
föreskrivs att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte skall ådömas

1988/89:LU30

45

någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller 7 §. Straffstadgandet i brottsbalken
riktar sig mot den som bryter en lagstadgad tystnadsplikt. Reglerna
om skadeståndsskyldighet i affärs- och anställningsförhållanden vid utnyttjande
eller röjande av företagshemligheter (5 och 6 §§ i regeringens
förslag) innebär emellertid inte som ovan påpekats någon lagstadgad tystnadsplikt.
Ansvar enligt brottsbalken kan därför aldrig ifrågakomma när
någon överträder de sistnämnda bestämmelserna. Bestämmelsen i 8 §
behöver därför enligt utskottets uppfattning endast avse den i 7 § föreskrivna
tystnadsplikten. En annan sak är som framhålls i propositionen
fs. 49) att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan ifrågakomma vid
överträdelse av någon lagstadgad tystnadsplikt. Så är t. ex. fallet när en
företagshemlighet som nyss anförts obehörigen röjts för en myndighet och
en anställd vid myndigheten med vetskap härom sedermera lämnar ut
uppgiften i strid med sekretesslagens bestämmelser.

I enlighet med det anförda förordar utskottet att hänvisningen i 8 § i
regeringens förslag till 5 och 6 §§ utgår. Eftersom bestämmelsen i fråga
endast har avseende på den särskilda tystnadsplikt som föreskrivs i 7 § bör
den inte tas upp i en särskild paragraf i lagförslaget utan bör införas som
ett andra stycke i sistnämnda lagrum som betecknas 8 § i utskottets förslag.

Som tidigare nämnts gäller det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 § i
regeringens förslag (8 § i utskottets förslag) endast då en företagshemlighet
tidigare har angripits enligt lagen. I motion 1987/88 :L 10 av Nic Grönvall
(m) framförs önskemål om att det skall skapas möjligheter till ingripande
mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i
strid med bestämmelserna i sekretesslagen. Spörsmålet berörs också i den i
tidigare avsnitt behandlade motionen 1987/88:L14 av Bengt Harding Olson
m. fl. (fp).

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl. a. det privata näringslivets
ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet till
handa. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet som
är av den beskaffenhet att de typiskt sett omfattas av den föreslagna lagen
om skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då en
enskild näringsidkare lämnar en uppgift till en myndighet i samband med
ett affärsförhållande som då information lämnas till en myndighet i andra
sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning och
arbetsförmedling.

Enligt utskottets mening förhåller det sig otvivelaktigt så att lagförslaget
generellt sett inte ger skydd mot att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som lämnats ut i strid med sekretesslagens föreskrifter. Den
skadelidande näringsidkarens möjligheter att erhålla ersättning av exempelvis
en konkurrent som utnyttjar hemligheten blir således beroende av
på vilket sätt hemligheten ursprungligen röjts. Har hemligheten lämnats ut
av en av hans egna anställda kan han erhålla skadestånd av konkurrenten
med stöd av lagen om skydd för företagshemligheter. Har hemligheten i
stället oriktigt lämnats till konkurrenten av en anställd hos en myndighet
kan ersättning inte erhållas av konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet
att kompensera sig för den skada som åsamkats honom inskränker sig i det

1988/89:LU30

46

fallet till rätten att fä skadestånd från myndigheten enligt reglerna i skadeståndslagen
(se avsnitt 3.8 i utskottets promemoria, bilaga 3).

Att ersättningsmöjlighetema i de angivna fallen skiljer sig åt kan av den
drabbade näringsidkaren upplevas som svårförståeligt och omotiverat. För
honom torde det i princip vara likgiltigt om företagshemligheten röjts av
en offentliganställd eller av någon annan person. Det väsentliga för honom
är att han kan erhålla kompensation från den som i andra hand utnyttjar
eller röjer företagshemligheten. Även sett i ett vidare perspektiv framstår
det för utskottet som angeläget att företagshemligheter kan skyddas också
sedan de oriktigt lämnats ut från en myndighet. Utskottet vill härvidlag
peka på att samarbetet mellan myndigheter och enskilda företag kan
försvåras och företagen bli mindre benägna att fullgöra sina uppgiftsskyldigheter
gentemot det allmänna om skyddet för företagshemligheter inte är
enhetligt. Det finns också en risk för att illojala företag och enskilda
personer i valet mellan att försöka komma över information direkt hos en
näringsidkare och att få ut uppgifterna från en myndighet stannar för det
senare alternativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av
påtryckningar.

På grund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för
att skadeståndsansvar enligt den i propositionen föreslagna 7 § bör kunna
inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som
utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna innebörd medför
inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna utan riktar sig enbart
mot den som på grund av det oriktiga utlämnandet fått hemligheten i
sin besittning. För att skadeståndsansvar skall inträda bör — i likhet med
vad som skall gälla då en företagshemlighet utsatts för ett enligt lagen
obehörigt angrepp — krävas att vederbörande har vetskap om det bakomliggande
rättsstridiga förfarandet eller att han i vart fall bör inse detta. Det
ligger i sakens natur att den som på begäran får en uppgift från en
myndighet i allmänhet kan förlita sig på att utlämnandet inte strider mot
sekretesslagen. I de fall någon själv övat påtryckningar på en offentliganställd
för att få informationen torde dock i regel förutsättningarna för
skadeståndsansvar vara uppfyllda. Ett annat exempel är då en offentliganställd
på eget initiativ röjer en uppgift för en näringsidkare vilken med sin
erfarenhet bör förstå att det rör sig om hemlig information. Det kan också
vara så att en person med särskild branschkännedom har anledning anta
att en uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet.
1 det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och
undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig
om han utnyttjar eller röjer informationen.

Utskottet anser att en bestämmelse med angiven innebörd lämpligen
bör införas i 8 § första stycket i utskottets förslag och utformas så att vad
som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller röjer
en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också skall tillämpas
när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad
han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen. Utskottet vill
framhålla att den nya bestämmelsen blir tillämplig också på det allmännas
företagshemligheter eftersom lagen om skydd för företagshemligheter om -

1988/89:LU30

47

fattar information i både enskild näringsverksamhet och det allmännas
afFärsdrivande verksamhet. Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet
som tillhör det allmänna kan innebära att sekretesslagens föreskrifter
åsidosatts. Så är fallet om en anställd i ett affarsdrivande verk utnyttjar
eller röjer hemlig information. I en sådan situation skall skadeståndsansvaret
för den som i ett senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas
enligt huvudregeln i 8 § i utskottets förslag och inte med tillämpning
av den särskilda bestämmelsen om skadeståndsskyldighet när en hemlighet
röjts i strid med sekretesslagen.

Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet i motion 1987/88:L10
blir tillgodosett och därmed också synpunkterna i frågan i motion
1987/88:L 14.

Skadeståndets bestämmande

9 § i regeringens lagförslag innehåller en regel om hur skadeståndet skall
beräknas då obehöriga angrepp på en företagshemlighet förekommit. Stadgandet
innebär att vid skadeståndets bestämmande hänsyn kan tas både
till den skada som drabbat näringsidkaren och till omständigheter som
inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret
motiveras enligt propositionen av att det i många fall kan vara svårt för en
näringsidkare att visa storleken av den skada som har tillfogats honom
genom ett angrepp på en företagshemlighet. Regeln torde få betydelse
främst då den skadeståndsskyldige är en konkurrerande näringsidkare,
som obehörigen utnyttjar företagshemligheten. Den är emellertid tillämplig
även då den skadeståndsskyldige är en anställd hos den näringsidkare
som har åsamkats skadan.

Någon regel om jämkning av skadeståndsansvaret finns inte i lagförslaget.
Av propositionen (s. 43 och 60) framgår dock att skadeståndet skall
kunna jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen. Vidare framgår att den särskilda bestämmelsen i 4 kap.
1 § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar
inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas enligt lagen om skydd för
företagshemligheter. I de fall skadeståndet skall bestämmas enligt medbestämmandelagen
blir jämkningsbestämmelsen i den lagen tillämplig. Beträffande
jämkningsmöjlighetema enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och
60 § medbestämmandelagen har lagrådet i sitt yttrande över regeringens
lagrådsremiss anfört att det ligger närmast till hands att de tillämpas
restriktivt.

Utskottet konstaterar att den föreslagna regleringen innebär särskilt i
fråga om arbetstagare ett långtgående skadeståndsansvar. Även om det
finns starka principiella skäl för att skadeståndsreglerna bör ha den utformning
som föreslås framstår det enligt utskottets mening som befogat
att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare — bör kunna
jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i propositionen
ger vid handen. I 9 § bör därför efter mönster av 60 § medbestämmandelagen
införas en regel om att skadeståndet kan sättas ned eller helt falla bort
när det bedöms som skäligt.

1988/89:LU30

48

Jämkningsmöjligheten enligt den nya regeln bör som nämnts kunna
utnyttjas främst i fall då en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgivare
för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. I sådana fall är
nämligen uppsägning eller avskedande oftast den viktigaste påföljden. Vid
skälighetsbedömningen bör samtliga omständigheter i det enskilda fallet
vägas in. Exempelvis bör enligt utskottets uppfattning sådana förhållanden
kunna beaktas som att arbetstagaren inte insett foretagshemlighetens värde
i näringsverksamheten eller att den oaktsamhet som ligger honom till
last inte framstår som särskilt allvarlig. Hänsyn bör också kunna tas till det
skadestånd som skulle kunna utgå om skadeståndet i stället skulle bestämmas
med tillämpning av medbestämmandelagen. Skulle vid en prövning
enligt medbestämmandelagen skadeståndet utgå med lägre belopp än vad
som följer av lagen om skydd för företagshemligheter bör skadeståndet
sättas ned. En annan faktor som utskottet anser bör påverka bedömningen
är den skadelidandes behov av ersättningen. Bland omständigheter som
kan tala emot en jämkning vill utskottet särskilt nämna det förhållandet att
arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull ställning i näringsidkarens
rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte heller komma i fråga om
arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande vinning, t. ex.
genom att boija framställa produkter med ledning av företagshemligheten.

1 rena undantagsfall bör enligt utskottets mening den nya jämkningsregeln
kunna tillämpas för jämkning av skadestånd som skall utges av andra
än arbetstagare. I sådana fall bör jämkningsmöjligheten dock tillämpas
restriktivt.

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

I 11 § i regeringens lagförslag finns regler som medger att domstol vid vite
kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja
hemligheten. Vitesförbud kan riktas inte endast mot den som gjort sig
skyldig till foretagsspioneri utan också mot alla andra som på ett enligt
lagen otillåtet sätt befattat sig med en företagshemlighet.

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning har
bl. a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14 § domstol
förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts för det
rättsstridiga angreppet. Vidare kan domstolen under närmare angivna
förutsättningar förordna att handlingarna skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbruk.

I anslutning till behandlingen av de redovisade bestämmelserna framhölls
i den till lagrådet remitterade promemorian att det i konsekvens med
reglerna i den nya 2 § inte borde vara möjligt för domstol att meddela
vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att hindra att någon
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall då förfarandet inte
utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten. 1 11 § borde därför
stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller röjande
är obehörigt. Vidare borde i 14 § det tillägget göras att förordnande inte
får meddelas om ett utnyttjande eller röjande av företagshemligheten inte
är obehörigt.

1988/89:LU30

49

4 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

När det gällde tillämpningsområdet för 11 och 14 §§ fanns det enligt
promemorian anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och andra
åtgärder inte får meddelas. I promemorian påpekades att 1 kap. 2 § TF
innebär förbud för myndighet eller annat allmänt organ att genom olika
åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentliga exempelvis
genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av en skrift på
grund av dess innehåll. Motsvarande förbud finns i radioansvarighetslagen
m.fl. författningar. Enligt promemorian torde beslut som domstol fattar
med stöd av 11 och 14 §§ lagen om skydd för företagshemligheter i vissa
situationer vara att uppfatta som hindrande åtgärd i dessa författningars
mening. Den som har tillgång till en företagshemlighet och som vill använda
informationen i en bok eller i ett radioprogram torde därför inte, enligt
vad som angavs i promemorian, av domstol kunna förbjudas att röja
hemligheten. Lika litet skulle i fall då hemligheten tagits in i en bok eller
tidning domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om överlämnande
eller förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

I sitt yttrande över promemorian i denna del har lagrådet anfört att det
föreslagna tillägget till 11 och 14 §§ om att paragraferna får tillämpas
endast om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt bör utgå. Som skäl har
lagrådet angivit att tillägget är onödigt, eftersom det redan i 2 § görs klart
att lagen endast gäller obehöriga angrepp. Med anledning av vad som
anfördes i promemorian om det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet har
lagrådet vidare framhållit att det anförda exemplet inte är helt lyckat,
eftersom det ger intryck av att ingen kan förbjudas att t. ex. i bokform röja
en företagshemlighet. Lagrådet har därvid anmärkt att förbudet i 1 kap. 2 §
andra stycket TF mot att hindra tryckning eller spridning av en skrift inte
gäller mot enskilda. Lagrådet har med hänvisning till rättsfallet NJA 1971
s. 571 konstaterat att det således är möjligt i vissa fall att på privaträttslig
grund utverka ett förbud mot spridning av en tryckt skrift.

Lagutskottet ansluter sig till lagrådets bedömning att det i den nya 2 §
uppställda kravet på obehörighet måste gälla också för ingripanden med
stöd av 11 och 14 §§. Enligt utskottets mening kan det emellertid inte av
lagtexten anses klart framgå att bestämmelsen i 2 § innebär vissa begränsningar
av möjligheterna att enligt 11 och 14 §§ förordna om vitesförbud
m. m. Med hänsyn till risken för missförstånd anser utskottet att det är en
fördel om lagtexten utformas så att det av resp. paragraf direkt går att
utläsa att förordnande som där sägs får meddelas endast om ett utnyttjande
eller röjande av en företagshemlighet skulle vara obehörigt enligt 2 §.
Utskottet förordar således att de i promemorian framlagda ändringsförslagen
genomförs.

Som framhållits i promemorian kan det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder enligt 11 och
14 §§ inte får meddelas. Med anledning av det av lagrådet gjorda uttalandet
vill utskottet framhålla att det åberopade rättsfallet ger uttryck för den
principen att enskild person inte är skyldig att medverka till bl. a. spridning
av tryckt skrift genom att exempelvis upplåta sin mark för spridning -

1988/89:LU30

50

en. Respekteras inte hans önskan att inte behöva medverka kan han 1988/89:LU30
givetvis utverka ett vitesförbud från domstol.

Propositionen i övrigt

Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i propositionen och
motionerna några särskilda uttalanden från utskottets sida.

I propositionen föreslås att lagstiftningen om skydd för företagshemligheter
skall träda i kraft den 1 januari 1989. Riksdagen har emellertid inte
kunnat behandla propositionen före den föreslagna ikraftträdandetidpunkten.
Utskottet förordar att lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1989.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag att

riksdagen avslår motionerna 1987/88:L11, 1987/88:Ll 2,

1987/88:Ll4 och 1988/89:L1,

2. beträffande utredning om meddelarfrihet
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ll3,

3. beträffande åtgärder mot idéstöld m. m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:L804,

4. beträffande skydd för företagshemligheter

att riksdagen med anledning av proposition 1987/88:155 och motion
1987/88:L10 antar det i bilaga 1 framlagda lagförslaget med
som utskottets förslag betecknad lydelse,

5. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till lag
om ändring i datalagen (1973:289) och lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten för
lagförslagen bestäms till den 1 juli 1989.

Stockholm den 11 april 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Ewy
Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson
(vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Rune Evensson
(s).

51

Reservationer

1. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag
(mom. 1)

Ulla Orring (fp) och Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 51 med ”juli 1989” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början understryka att den nuvarande lagstiftningen
inte visat sig vara ändamålsenlig. Det gäller även, som framhålls i motion
1988/89:L804, det problemområde som rör idéstöld och patentintrång.
Det är därför angeläget att vi får bättre lagstiftning på nu berört område.
Mot det i propositionen framlagda lagförslaget kan emellertid resas så
starka invändningar att förslaget inte — ej ens med de i och för sig
motiverade ändringar som förordats i den av lagrådet granskade promemorian
— är ägnat att ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ny lagstiftning
på området.

Den allvarligaste invändningen mot lagförslaget är, som framhålls i
motion 1987/88:L14, att förslaget innefattar en olöst intressekonflikt mellan
å ena sidan företagens behov av sekretess och å andra sidan den fria
opinionsbildningen och den allsidiga upplysning som tryckfrihetsförordningen
är avsedd att säkerställa. Propositionen innehåller över huvud
taget inte några resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa
yttrande- och informationsfriheten och med TF:s bestämmelser om
anskaffarfrihet och meddelarskydd. I samband med den belysning av
dessa frågor som skett genom den kompletterande utredning som företagits
inom lagutskottet samt av lagrådet och konstitutionsutskottet har den
föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad.
Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande föreligger sådana
oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m.m. att riksdagen inte
bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet. 1
sammanhanget bör särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst
för närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande
hemliga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet. Som redovisats ovan (s. 10
och 11) har regeringen tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag
att skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan
enskilda. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan den fråga
som sålunda utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om
skydd för företagshemligheter skulle ett beslut nu komma att föregripa
resultatet av kommitténs arbete.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen avslår
propositionen och hos regeringen begär nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs utredningsarbete
föreligger. Det nya förslaget bör vara så utformat att det
tillgodoser både företagens skyddsbehov och medborgarnas yttrandefrihet
i en finstämd balans. Ett sådant förslag bör, som närmare utvecklats i
motionerna 1987/88:L10 och 1987/88.L14, omfatta också fall då någon
missbrukar en företagshemlighet som oriktigt lämnats ut från en myndig -

1988/89:LU30

52

het. Hänsyn bör också tas till det särskilda behov av skydd som uppfinnare
har mot idéstöld och patentintrång. Utskottets ställningstagande innebär
att motion 1987/88:L14 tillgodoses helt samt att motionerna 1987/88:L10,
1987/88:L11, 1987/88.L12, 1988/89:L1 och 1988/89:L804 tillgodoses i
huvudsak. Önskemålet i motion 1987/88:Ll3 får anses tillgodosett sedan
regeringen numera tillkallat den ovan nämnda meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag att

riksdagen dels med bifall till motionerna 1987/88:L11 yrkande 1,
1987/88:L12 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1
yrkande 1 avslår propositionen, dels med bifall till motion
1987/88:L14 yrkande 2, med anledning av motionerna
1987/88:L10, 1987/88:L11 yrkande 2, 1987/88:L12 yrkande 2,
1988/89:L1 yrkande 2 och 1988/89:L804 samt med avslag på motion
1987/88:L13 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om framläggande av nytt förslag till lag om skydd
för företagshemligheter.

2. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag
(mom. 1)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 51 med ”juli 1989” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill till en början framhålla att såväl privat som offentlig
affärsverksamhet behöver visst sekretesskydd och att det inom normal
sådan verksamhet givetvis förekommer handlingar och uppgifter som bör
hållas förtroliga inom företaget och mellan affärspartner. I likhet med
motionärerna i motion 1987/88:Ll 1 anser utskottet att det är rimligt att
den privata företagsverksamheten får ett sekretesskydd som motsvarar
vad som enligt sekretesslagen gäller för offentlig upphandling. Det i propositionen
framlagda lagförslaget om skydd för företagshemligheter gynnar
emellertid alltför mycket företagens intressen på bekostnad av berättigade
intressen av att få insyn i företagen och kunna avslöja tvivelaktiga eller
olagliga förfaranden. Exempelvis har definitionen av vad som är företagshemlighet
gjorts så vid att den omfattar praktiskt taget all information om
ett företags inre förhållanden som någon lämnar ut. Vidare har regeringens
lagförslag inte alls ställts i relation till den informations- och tryckfrihet
som i offentlig verksamhet gäller för sekretessbelagda uppgifter. De grundläggande
brister som sålunda vidlåder förslaget gör att det inte — ej ens
med de i och för sig motiverade ändringar som förordats i den av lagrådet
granskade promemorian — är ägnat att ligga till grund för ett riksdagsbeslut
om ny lagstiftning på området.

Propositionen innehåller över huvud taget inte några resonemang om
förslagets förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och informations -

1988/89:LU30

53

friheten och med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet och meddelarskydd.
1 samband med den belysning av dessa frågor som skett genom den
kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet samt av lagrådet
och konstitutionsutskottet har den föreslagna lagens räckvidd i och för
sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att
det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde
m. m. att riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande
utredningsmaterialet. I sammanhanget bör särskilt beaktas att de
som är anställda i enskild tjänst för närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd
enligt TF beträffande hemliga uppgifter i arbetsgivarens verksamhet.
Som redovisats ovan (s. 10 och 11) har regeringen tillkallat en
kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att skyndsamt utreda frågan om
meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda. Med hänsyn till det samband
som föreligger mellan den fråga som sålunda utreds av kommittén
och den föreslagna lagstiftningen om skydd för företagshemligheter skulle
ett beslut nu komma att föregripa resultatet av kommitténs arbete. Det bör
i stället uppdras åt regeringen att, när utredningsresultatet föreligger, återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag till lag om skydd för företagshemligheter
där de ovan nämnda synpunkterna är tillgodosedda.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen avslår
propositionen och hos regeringen begär nytt förslag till lag om skydd för
företagshemligheter sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs utredningsarbete
föreligger. Det nya förslaget bör vara så utformat att det
tillgodoser både företagens behov av sekretess och de krav som måste
ställas på offentlig insyn i företag och till ifrågasättande och demokratisk
diskussion. Exempelvis måste det i lagstiftningen göras helt klart att de
privatanställda inte kan drabbas av någon påföljd för att de avslöjar
oegentligheter inom företagen. När det gäller företagens skyddsbehov bör
ett riktmärke vara att, i enlighet med vad ovan anförts, den privata
företagsverksamheten får ett sekretesskydd som motsvarar vad som enligt
sekretesslagen gäller för offentlig upphandling. Utskottets ställningstagande
innebär att motion 1987/88:LU tillgodoses helt, att motionerna
1987/88:L10, 1987/88:L12, 1987/88:L14 och 1988/89:L1 tillgodoses i huvudsak
och att motion 1988/89:L804 avstyrks. Önskemålet i motion
1987/88:Ll3 får anses tillgodosett sedan regeringen numera tillkallat den
ovan nämnda meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag att

riksdagen dels med bifall till motionerna 1987/88:Ll 1 yrkande 1,
1987/88:L 12 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1
yrkande 1 avslår propositionen, dels med bifall till motion
1987/88:Ll 1 yrkande 2, med anledning av motionerna
1987/88:L10, 1987/88:L12 yrkande 2, 1987/88:L14 yrkande 2 och
1988/89:L1 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1987/88:Ll 3
och 1988/89:L804 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om framläggande av nytt förslag till lag om skydd
för företagshemligheter.

1988/89:LU30

54

3. Avslag på propositionen och begäran om nytt lagförslag
(mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 51 med ”juli 1989” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del, i linje med vad som anförs i motion
1988/89:L1, framhålla att en lagstiftning med den inriktning som föreslagits
i propositionen kan innebära risker för informations- och yttrandefriheten
och leda till att hemlighetsmakeriet inom näringslivet ökar. En
lagstiftning som stärker skyddet för företagshemligheter får därför genomföras
endast om det finns ett verkligt behov härav. Den nu föreliggande
propositionen ger emellertid inte belägg för att ett sådant behov skulle
föreligga. Bl. a. saknas konkreta exempel på att det nuvarande skyddet för
företagshemligheter visat sig otillräckligt. Det kan i vart fall inte med fog
göras gällande att en reformering av skyddet är särskilt brådskande.

En brist i propositionen är att den över huvud taget inte innehåller några
resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa yttrandeoch
informationsfriheten och med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet
och meddelarskydd. 1 samband med den belysning av dessa frågor som
skett genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet
samt av lagrådet och konstitutionsutskottet har den föreslagna lagens
räckvidd i och för sig blivit något bättre preciserad. Utskottet anser emellertid
trots detta att det fortfarande föreligger sådana oklarheter vad gäller
lagens tillämpningsområde m. m. att riksdagen över huvud taget inte bör
fatta något beslut i frågan på det nu föreliggande underlaget. I sammanhanget
bör särskilt beaktas att de som är anställda i enskild tjänst för
närvarande inte åtnjuter något meddelarskydd enligt TF beträffande hemliga
uppgifter i arbetsgivarens verksamhet. Som redovisats ovan (s. 10 och
11) har regeringen tillkallat en kommitté (Ju 1988:03) med uppdrag att
skyndsamt utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan den fråga som
sålunda utreds av kommittén och den föreslagna lagstiftningen om skydd
för företagshemligheter skulle ett beslut nu komma att föregripa resultatet
av kommitténs arbete. I stället bör regeringen, när utredningsresultatet
föreligger, göra en ny bedömning av frågan om det behövs andra regler för
företagshemligheter än de som finns i dag. Skulle det då visa sig att det
finns ett reellt behov av ett annorlunda utformat skydd bör regeringen
återkomma med förslag till lagstiftning. I så fall bör emellertid ett lagförslag
i ämnet i vissa avseenden avvika från det som nu förelagts riksdagen.
Sålunda bör det inte komma i fråga att såsom företagsspioneri kriminalisera
redan själva kunskapsinhämtandet utan det bör krävas att kunskapen
därefter också använts på ett klandervärt sätt. En straffbestämmelse om
företagsspioneri kan annars alltför lätt tas till förevändning för att misskreditera
t. ex. en anställd eller en arbetskamrat som av helt andra anledningar
är oönskad på arbetsplatsen. Vidare bör beaktas vad som anförts i
motionerna 1987/88:L10 och 1987/88:L14 om att samma regler skall gälla
när en företagshemlighet oriktigt lämnats ut från en myndighet som när

1988/89:LU30

55

den åtkommits på annat sätt. Ett eventuellt lagförslag bör också anpassas
till vad som i motion 1988/89:L804 anförs om det bristande rättsskyddet
för uppfinnare.

Mot bakgrund av det anförda bör riksdagen avslå propositionen samt ge
regeringen i uppdrag att, sedan resultatet av meddelarskyddskommitténs
arbete föreligger, ånyo överväga i vad mån det finns behov av andra regler
om företagshemligheter och hur dessa regler i så fall skall vara utformade.
Regeringen bör därvid beakta vad utskottet ovan anfört. Utskottets ställningstagande
innebär att motion 1988/89:L1 tillgodoses helt samt att
motionerna 1987/88:L10, 1987/88:L11, 1987/88:L12, 1987/88:L14 och
1988/89:L804 tillgodoses i huvudsak. Önskemålet i motion 1987/88:Ll 3
får anses tillgodosett sedan regeringen numera tillkallat den ovan nämnda
meddelarskyddskommittén.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen och begäran om nytt förslag att

riksdagen dels med bifall till motionerna 1987/88:L11 yrkande 1,
1987/88:Ll2 yrkande 1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1
yrkande 1 avslår propositionen, dels med bifall till motion
1988/89:L1 yrkande 2, med anledning av motionerna 1987/88:L10,
1987/88:L11 yrkande 2, 1987/88:L12 yrkande 2, 1987/88:L14 yrkande
2 och 1988/89:L804 samt med avslag på motion 1987/88:Ll3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
ny utredning.

1988/89:LU30

56

Regeringens förslag till lag om skydd för
företagshemligheter med av utskottet föreslagna
ändringar

Förslag till
Lag om skydd för företagshemligheter
Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Utskottets förslag

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i Med företagshemlighet avses i
denna lag sådan information om af- denna lag sådan information om affärs-
eller driftsförhållanden i en nä- färs- eller driftförhållanden i en näringsidkares
rörelse som näringsid- ringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjan- karen håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för de är ägnat att medföra skada för

honom. honom i konkurrenshänseende.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats
i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska
förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande,
även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp
på företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare för att offentliggöra
eller inför en myndighet eller annat
behörigt organ avslöja något
som skäligen kan misstänkas utgöra
brott, på vilket fängelse kan följa,
eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte heller att någon utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som han
eller någon före honom har fått del
av i god tro.

Straff

2 § 3 §

Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet
skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år
eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av

1988/89:LU30

Bilaga 1

57

Regeringens förslag Utskottets förslag

särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar
skada.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

3 S 4 §

Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som
tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång
till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med
företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 2 eller 3 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

5 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare som han i förtroende
har fått del av i samband med
en affärsförbindelse med denne
skall ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

6 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet
hos arbetsgivaren som han
har fått del av i sin anställning under
sådana förhållanden att han insåg
eller borde ha insett att han inte
fick avslöja den skall ersätta den
skada som uppkommer genom
hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om förfarandet
var otillbörligt.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 3 eller 4 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

6 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet hos en näringsidkare
som han i förtroende har fått
del av i samband med en affärsförbindelse
med denne skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande.

7 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren
som han har fått del av
i sin anställning under sådana förhållanden
att han insåg eller borde
ha insett att han inte fick avslöja
den skall ersätta den skada som
uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om det finns
synnerliga skäl.

1988/89:LU30

Bilaga 1

58

Regeringens förslag

7 §

Den sorn uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som,
enligt vad han inser eller bör inse,
har angripits enligt denna lag skall
ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått del av i god
tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av 5, 6 eller
7 §■

Utskottets förslag
8 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som, enligt vad
han inser eller bör inse, har angripits
enligt denna lag skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande. Detsamma gäller
om någon i annat fall uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som, enligt
vad han inser eller bör inse, har
röjts i strid med sekretesslagen
(1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av första
stycket.

9

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 4— 7 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

§

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 5 — 8 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet
sättas ned eller helt falla bort.

10 §

Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under de
fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är
rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

11

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av
domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.

§

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av
domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.
Vitesförbud får dock meddelas
endast om ett utnyttjande eller
röjande skulle vara obehörigt enligt
2§.

1988/89:

Bilaga 1

1988/89:LU30

Bilaga 1

12 §

Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om
ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl
för att en företagshemlighet har angripits enligt denna lag och det skäligen
kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förringar värdet
av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid
tillämpas 15 kap. 5 — 8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket samt i fråga om
handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstridiga
angreppet. Sådan talan får föras
även i samband med åtal för
brott som avses i 2 eller 3 §.

Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstridiga
angreppet. Sådan talan får föras
även i samband med åtal för
brott som avses i 3 eller 4 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans
har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan talan får talan förås om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en
gärning som omfattas av förbudet.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna lag, kan domstol
förordna att en handling eller ett föremål som han har i sin besittning och
som innefattar hemligheten skall överlämnas till den som har utsatts för
det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det får domstolen förordna
att överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlighet
inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller föremålet
skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbruk. Förordnande
enligt denna lag skall
dock inte meddelas, om förverkande
eller annan åtgärd som är ägnad
att förebygga missbruk skall beslutas
enligt 36 kap. brottsbalken.

Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlighet
inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller föremålet
skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbruk.

Förordnande enligt första eller
andra stycket skall inte meddelas,
om ett utnyttjande eller röjande inte
skulle vara obehörigt enligt 2 § eller
om förverkande eller annan åtgärd
som är ägnad att förebygga missbruk
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.

60

Regeringens förslag

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 2
eller 3 §.

Utskottets förslag

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 3
eller 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 1. Denna lag träder i kraft den 1

januari 1989. juli 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas
dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

1988/89:LU30

Bilaga 1

61

Regeringens förslag till ändringar i datalagen och 1988/89:LU30
sekretesslagen Bllaga 2

2 Förslag till
Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 21 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

21

Den som olovligen bereder sig
tillgång till upptagning för automatisk
databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.
Med upptagning avses härvid även
uppgifter som är under befordran
via elektroniskt eller annat liknande
hjälpmedel för att användas för automatisk
databehandling.

Föreslagen lydelse
§'

Den som olovligen bereder sig
tillgång till upptagning för automatisk
databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken eller
i lagen (1988:000) om skydd för
företagshemligheter. Med upptagning
avses härvid även uppgifter
som är under befordran via elektroniskt
eller annat liknande hjälpmedel
för att användas för automatisk
databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse
som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1 Senaste lydelse 1986:122.

62

3 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att nuvarande 1 kap. 11 § skall betecknas 1 kap. 12 §,
dels att nya 1 kap. 12 § och 6 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 11 §, av följande
lydelse

Nuvarande lydelse

I brottsbalken finns bestämmelser
om ansvar för den som bryter
mot förbud enligt denna lag att
röja eller utnyttja uppgift och för
den som bryter mot förbehåll som
har uppställts med stöd av lagen
vid utlämnande av uppgift.

§

/ fråga om tystnadsplikt beträffande
företagshemligheter finns bestämmelser
som är tillämpliga utöver
föreskrifterna om sekretess i
denna lag.

Föreslagen lydelse

1 kap.

11

12 §

I brottsbalken finns bestämmelser
om ansvar för den som bryter
mot förbud enligt denna lag att röja
eller utnyttja uppgift och för den
som bryter mot förbehåll som har
uppställts med stöd av lagen vid
utlämnande av uppgift. Ansvar enligt
20 kap. 3 § brottsbalken skall
dock inte följa ifall någon, vars anställning
hos en myndighet har
upphört, röjer eller utnyttjar uppgifter
i strid mot 6 kap. 1 §.

6 kap.

1 §'

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens
affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som
driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften
röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för
uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom
myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision.
Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock
inte, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till
annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock
inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

1988/89:LU30

Bilaga 2

1 Senaste lydelse 1987:520.

63

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För den vars anställning hos
myndigheten har upphört gäller
förbudet enligt första stycket att
röja eller utnyttja uppgift endast i
den utsträckning som följer av 3 §
andra stycket lagen (1931:152) med
vissa bestämmelser om illojal konkurrens.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

1988/89:LU30

Bilaga 2

64

1988/89:LU30

Bilaga 3

RIKSDAGENS

LAGUTSKOTT

Skyddet för företagshemligheter
och den fria opinionsbildningen

Promemoria angående proposition 1987/88:155
upprättad inom lagutskottet

5 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

LAGUTSKOTTET 1988-11-08

Kansliet

PM

angående det i proposition 1987/88:155 framlagda
förslaget till lag om skydd för företagshemligheter

Innehållsförteckning

Sammanfattning 66

1. Nu gällande lagstiftning 67

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag 69

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem 70

3.1 Översiktlig redogörelse 70

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd 72

3.3 Förbud mot censur 73

3.4 Närmare om anskaffarfriheten 73

3.5 Närmare om meddelarfriheten 74

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt 75

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud 78

3.8 Offentliga funktionärer 79

4. Vissa synpunkter och förslag till ändringar i propositionen 81

4.1 Begreppet foretagshemlighet 82

4.2 Företagsspioneri 86 ■

4.3 Olovlig befattning med foretagshemlighet 89

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m 89

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter 89

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall 92

4.7 Skadeståndets bestämmande 95

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder 97

5. Förslag till lagtextändringar 98

Sammanfattning

I promemorian, som på lagutskottets uppdrag utarbetats inom utskottets
kansli, görs en genomgång av den i proposition 1987/88:155 föreslagna
lagstiftningen om skydd för företagshemligheter och läggs fram förslag till
vissa ändringar i regeringens lagförslag.

Genomgången har skett mot bakgrund av den kritik mot förslaget i
propositionen som framkommit motionsvägen och i den allmänna debatten.
Ändringarna som föreslås i promemorian tillgodoser — om de genomförs
— i betydande utsträckning de kritiska synpunkter som framförts.

Sålunda föreslås i promemorian att det införs en generell bestämmelse
om att lagen om skydd för företagshemligheter endast avser obehöriga
angrepp på en hemlighet. Som exempel på när lagen inte skall gälla anges
uttryckligen att någon avslöjar brottsliga gärningar och andra allvarliga
missförhållanden inom ett företag. Avslöjandet kan ske inför myndigheter
och andra behöriga organ men förhållandena kan också på annat sätt

1988/89:LU30

Bilaga 3

66

bringas till allmänhetens kännedom. Bl. a. skall det vara möjligt att avslöja
missförhållandena inför massmedierna och ideella organisationer eller vid
möten och demonstrationer. Missförhållandena kan avse exempelvis faror
i miljön för anställda eller kringboende eller risker som drabbar konsumenterna
på grund av felmärkta livsmedel eller andra skadliga produkter.
Även om uppgifter av den aktuella arten i och för sig utgör företagshemligheter
kommer alltså den som avslöjar dem inte att kunna drabbas av vare
sig straff- eller skadeståndsansvar. Ett sådant undantag får betydelse särskilt
för de anställda i ett företag eftersom de i dag inte torde ha möjlighet
att utan risk för i vart fall skadeståndsskyldighet vända sig till exempelvis
massmedierna och lämna upplysningar om missförhållanden på sin arbetsplats.

När det gäller den kritik som framförts mot att förslaget i propositionen
skulle hindra yttrandefriheten i t. ex. press, radio och TV liksom meddelarfriheten
konstateras i promemorian att den föreslagna lagen inte kan
inkräkta på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen ger eller som följer
av radioansvarighetslagen och liknande författningar. På de punkter där
konflikter kan uppkomma mellan bestämmelserna om skydd för företagshemligheter
och de yttrandefrihetsrättsliga reglerna tar de senare alltid
över och skyddet för företagshemlighetema sätts då ur spel. Det innebär
bl. a. att den som anskaffar en foretagshemlighet i avsikt att han själv eller
någon annan skall publicera den inte kan dömas enligt den föreslagna
straffbestämmelsen om olovlig befattning med foretagshemlighet. För att
åstadkomma en bättre anpassning till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet
föreslås att straff för foretagsspioneri bara skall kunna utdömas om
någon berett sig tillgång till en foretagshemlighet på ett olovligt sätt.

Också andra ändringar föreslås. Bl. a. förordas en särskild regel som gör
det möjligt att jämka det skadestånd som någon kan bli skyldig att utge
enligt lagen. Jämkningsregeln tar främst sikte på de anställda. En annan
ändring innebär att en näringsidkare vars foretagshemlighet hamnat hos
exempelvis en konkurrent och utnyttjas av denne skall kunna få ersättning
av konkurrenten oavsett om hemligheten angripits enligt lagen om skydd
för företagshemligheter eller oriktigt utlämnats från en myndighet.

1. Nu gällande lagstiftning

Rättsregler om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter
har i Sverige funnits sedan år 1919. De då införda lagbestämmelserna
överfördes sedermera till den alltjämt gällande lagen (1931:152) med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens (1KL).

Reglerna i IKL riktar sig i forsta hand mot anställda personers utnyttjande
eller röjande av arbetsgivarens hemligheter. Ett typfall är att en anställd
obehörigen lämnar ut en yrkeshemlighet till en konkurrerande näringsidkare.
Om så sker kan den anställde dömas till böter eller fängelse i högst ett
år samt förpliktas ersätta uppkommen skada (3 § första stycket IKL).
Någon definition av begreppet yrkeshemlighet ges inte i IKL. Emellertid
framgår att en yrkeshemlighet kan utgöras av exempelvis fabrikationssätt,

1988/89:LU30

Bilaga 3

67

anordning eller affärsförhållande. Över huvud taget torde som yrkeshemlighet
räknas all information om näringsidkarens verksamhet som denne
vill hålla hemlig. För att den anställde skall kunna dömas fordras att han
använt eller avslöjat hemligheten i avsikt att bereda sig eller annan fördel
eller att göra skada.

I 3 § andra stycket IKL ges skydd mot missbruk av s. k. teknisk förebild.
Inte heller det begreppet är närmare definierat i lagen, men det sägs att det
skall röra sig om ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk
förebild. Lagrummet anger att den som obehörigen använder sig av eller
ger annan del av en teknisk förebild som han för utförande av arbete eller
eljest för affarsändamål fått sig anförtrodd kan dömas till straff och skadestånd.
Skyddet för tekniska förebilder gäller således inte bara gentemot
företagets anställda — såsom beträffande yrkeshemligheter i paragrafens
första stycke — utan också gentemot utomstående avtalskontrahenter. Ett
typexempel är att en näringsidkare som tillverkar produkter för ett annat
företags räkning utnyttjar en ritning som han fått sig anförtrodd till att
starta egen tillverkning och försäljning av samma slags produkt.

Skyddet i 3 § IKL för yrkeshemligheter och tekniska förebilder tar som
nämnts sikte på vissa förfaranden i avtalsrelationer. Under särskilda förhållanden
kan emellertid även en tredje man drabbas av straff- och skadeståndsansvar.
I 5 § IKL stadgas nämligen att ansvar — under vissa ytterligare
förutsättningar — inträder också för den som obehörigen använder
sig av eller avslöjar yrkeshemlighet eller förebild, som han fått kännedom
om genom ett i 3 § IKL beskrivet otillåtet förfarande. En förutsättning för
ansvar är att användandet eller avslöjandet sker för att bereda gärningsmannen
eller annan fördel eller för att skada. Endast sådan tredje man är
straffbar som har tagit emot yrkeshemligheten eller förebilden direkt från
den som gjort sig skyldig till brott enligt 3 § IKL. Om denne tredje man i
sin tur lämnar hemligheten eller förebilden vidare till en annan, kan den
senare fritt utnyttja hemligheten eller förebilden eller lämna den vidare.
En ytterligare inskränkning av paragrafens tillämpningsområde är att det
krävs att gärningsmannen redan då han fick tillgång till yrkeshemligheten
eller förebilden ägde kännedom om de förhållanden som gjorde utlämnandet
otillåtet.

IKL har i olika sammanhang och av bl. a. de utredningar som lämnat
förslag till ny lagstiftning i ämnet (SOU 1966:71, SOU 1983: 52) kritiserats
såsom otidsenlig och otillräcklig för sitt syfte. Bristerna i IKL har ansetts
hänföra sig till främst följande förhållanden: 1) Reglerna tar primärt sikte
på missbruk i anställnings- eller andra avtalssituationer men inte på det
kanske mest allvarliga fallet att ett företag genom industrispionage eller på
annat sätt skaffar sig kännedom om ett konkurrerande företags hemliga
kunskap. 2) IKL ger inte möjlighet till snabba och effektiva ingripanden
mot ett fortgående missbruk av en företagshemlighet. 3) Den som tillgodogör
sig effekterna av ett redan skett intrång i annans företagshemlighet
riskerar sällan att själv träffas av någon sanktion. 4) Det finns inte någon
heltäckande samordning mellan reglerna i IKL och reglerna i sekretesslagen
om tystnadsplikt för offentliganställda.

1988/89:LU30

Bilaga 3

68

2. Propositionens lagförslag i huvuddrag

1 propositionen föreslås att IKL upphävs och från årsskiftet 1988-1989
ersätts med ny lag om skydd för företagshemligheter. Den föreslagna lagen
innehåller, till skillnad från vad som är fallet i IKL beträffande yrkeshemlighet
och teknisk förebild, inledningsvis en definition av begreppet företagshemlighet.
Med företagshemlighet avses i förslaget (1 §) sådan information
om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som
näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada
för honom.

I regeringens lagförslag kriminaliseras två särskilda former av befattningstagande
med företagshemligheter. Sålunda föreslås (2 §) att den som
med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall
dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vidare föreslås (3 §) att den som
anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller
hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna
genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet
till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till
fängelse i högst fyra år. Den som gör sig skyldig till brott enligt vad nu sagts
skall dessutom ersätta den skada som uppkommit (4 §).

Andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott enligt

2 och 3 §§ medför, enligt vad som närmare anges i förslaget, endast
skadeståndsskyldighet. Sistnämnda sanktion inträder både för den som
missbrukar en företagshemlighet som har anförtrotts honom i en affärsförbindelse
(5 §) och för en anställd som obehörigen utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som den anställde fått del av i sin anställning (6 §).
Skadeståndsskyldighet drabbar också den som obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som på grund av ett otillåtet angrepp redan har
fått spridning (7 §).

I 9 § finns en särskild regel om beräkning av skadestånd vid angrepp på
företagshemligheter. Regeln innebär att inte bara den förlust som uppkommit
genom angreppet skall ersättas utan att skadeståndet skall bestämmas
med hänsyn även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Den föreslagna regeln är således för den drabbade förmånligare än de
regler som i allmänhet gäller vid beräkning av skadestånd.

Vidare innehåller förslaget bl. a. regler som gör det möjligt att vid vite
förbjuda den som redan har angripit en företagshemlighet att utnyttja eller
röja hemligheten (11 §). Domstol skall också kunna förordna att en handling,
som innefattar en företagshemlighet, skall överlämnas till rätt innehavare.
Domstolen kan därvid förordna att överlämnandet skall ske mot
lösen (14 §).

I propositionen föreslås härutöver att det i sekretesslagen (1980:100)
införs en erinran om att bestämmelserna i den föreslagna lagen om skydd
för företagshemligheter kan äga tillämpning också inom den offentliga
sektom.

1988/89:LU30

Bilaga 3

69

3. Tryckfrihetsförordningens regelsystem

3.1 Översiktlig redogörelse

Varje svensk medborgare är enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF)
tillförsäkrad rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagrum vara att
säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Bestämmelserna
i TF skyddar inte bara det fria informationsflödet och den fria
politiska opinionsbildningen utan också rätten att i tryckt skrift yttra sig på
sådana områden av samhällslivet som rör t. ex. religion, vetenskap, ekonomi
och underhållning.

TF har givits karaktär av grundlag, vilket innebär att den kan ändras
endast genom likalydande beslut vid två riksmöten med nyval emellan.
TF:s egenskap av grundlag medför också att dess bestämmelser är överordnade
bestämmelser i vanlig lagstiftning och således har företräde vid
eventuella lagkonflikter. TF är dessutom exklusivt tillämplig inom det
område den reglerar, vilket innebär att missbruk av tryckfriheten kan
bestraffas endast i de fall TF medger det. Inskränkningar i tryckfriheten
kan inte göras genom bestämmelser i vanlig lag om inte TF tillåter det. Om
bestämmelser i vanlig lag skulle synas begränsa någon i TF garanterad fridler
rättighet tar TF över och bestämmelserna blir utan verkan. I det
sammanhanget spelar det inte någon roll om begränsningen åstadkoms
genom straffsanktionerade regler eller genom enbart skadeståndsregler. Ett
lagstadgande om skadeståndsansvar som innebär att en enskild person
åläggs tystnadsplikt och som inte har stöd i TF får således inte tillämpas
när åsidosättandet av tystnadsplikten bestått i att vederbörande yttrat sig i
tryckt skrift.

TF reglerar i princip inte förhållandet mellan enskilda utan bara deras
rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna. Reglerna anses därför
inte hindra enskilda att avtala om inskränkningar i rätten att yttra sig i
tryckta skrifter, att bedriva efterforskning av uppgiftslämnare etc. (jfr dock
avsnitt 3.5 nedan). Begränsningar av tryckfriheten som det allmänna vill
genomföra måste däremot ske genom bestämmelser i TF.

En tryckt framställning kan vara brottslig i annat avseende än som ett
överskridande av tryckfrihetens gränser. Exempelvis utgör tryckning av
falska sedlar eller bedrägeri genom annons inte missbruk av tryckfriheten,
beträffande vilket förfarande TF som nämnts är exklusivt tillämplig, utan
dessa och liknande brott skall beivras och bestraffas i vanlig ordning (se
avsnitt 3.2 nedan).

Den som överskrider de gränser för yttrandefriheten som uppställs i TF
gör sig skyldig till tryckfrihetsbrott. Dessa indelas i två huvudtyper, nämligen
otillåtet yttrande i tryckt skrift och otillåtet offentliggörande genom
sådan skrift. En förteckning över vad som utgör otillåtet yttrande Finns i
TF och upptar ett antal i brottsbalken angivna brott, såsom uppvigling och
hets mot folkgrupp. De tryckfrihetsbrott som avser otillåtet offentliggörande
är av tre slag: offentliggörande av uppgifter som utgör hot mot rikets

1988/89:LU30

Bilaga 3

70

säkerhet, offentliggörande av allmänna handlingar som skall hållas hemliga
samt röjande av uppgifter som omfattas av kvalificerad tystnadsplikt
enligt 16 kap. sekretesslagen.

Riksdagen har vid riksmötet 1987/88 som vilande antagit vissa förslag
till ändringar i TF (KU 1987/88: 36). Förslagen innebär bl. a. att rekvisiten
för de brott mot rikets säkerhet, som för närvarande bestraffas som otillåtet
offentliggörande, arbetas in i TF. Härigenom blir det inte längre möjligt
att utan grundlagsändring vidga det straffbara området för vad som i dag
kan bestraffas som otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift.

Ett utmärkande drag för det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet är att
endast en av dem som medverkat vid tillkomsten av en tryckt skrift kan
göras ansvarig för innehållet i skriften. Beträffande periodiska skrifter,
dvs. tidningar eller tidskrifter som utkommer med minst fyra nummer per
år, gäller att det i första hand är den ansvarige utgivaren som svarar för
innehållet. De som på olika sätt, t. ex. som journalister och uppgiftslämnare,
medverkar vid skriftens tillkomst går i princip alltid fria från ansvar.
För att säkerställa denna ansvarsfrihet och därmed garantera tryckfriheten
har i TF uppställts särskilda regler. Dessa regler brukar sammanfattande
benämnas meddelarskyddet.

En av de regler som ingår i meddelarskyddet gäller den s. k. anskaffarfriheten.
Var och en har rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket
ämne som helst för att offentliggöra dem i pressen eller för att lämna
meddelanden i publiceringssyfte. En annan viktig regel gäller meddelarfriheten,
som innebär att det står var och en fritt att — med vissa i TF särskilt
angivna undantag — meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelare, anskaffare och författare
har vidare rätt till anonymitet. De personer som tagit befattning med
tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift är vid straffansvar förbjudna
att röja meddelare och författare. Vidare har myndigheterna i allmänhet
inte rätt att efterforska författare eller meddelare.

När det gäller att närmare bestämma räckvidden av reglerna om meddelarfrihet
kan frågan om vad som får publiceras av utgivaren av en tidning
eller författaren till en bok tas till utgångspunkt. Principiellt sett kan
nämligen den frihet som en person har att lämna uppgifter för publicering
inte sträcka sig längre än friheten att såsom utgivare eller författare publicera
uppgifterna, något som har direkt samband med den ovan nämnda
principen om ensamansvar. I själva verket är gränslinjen mellan tillåtet
och otillåtet uppgiftslämnande, som sker i publiceringssyfte, att bestämma
efter samma normer som om frågan i stället gällt en utgivares eller en
författares ansvar för själva publiceringen.

I radioansvarighetslagen (1966:756) och ytterligare ett antal lagar på det
radiorättsliga området finns regler om bl. a. ensamansvar, yttrandefrihetsbrott
och meddelarskydd, vilka i stor utsträckning hänvisar till eller
överensstämmer med bestämmelserna i TF. De nämnda lagarna har inte
karaktär av grundlag och den yttrandefrihet som de är avsedda att tillförsäkra
kan därför i princip inskränkas genom bestämmelser i vanlig lag.
Lagarna är emellertid, i likhet med TF, exklusivt tillämpliga på de områden
som de reglerar. Det innebär bl. a. att programutgivare och den som

1988/89:LU30

Bilaga 3

71

lämnat meddelande eller anskaffat uppgift för offentliggörande i radioprogram
inte får dömas till straff eller skadestånd om det inte finns stöd
härför i de nämnda radiolagama.

3.2 Tryckfrihetsförordningens räckvidd

I 1 kap. 3 § TF finns den centrala bestämmelsen om TF:s exklusivitet. Där
stadgas att för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon
i annan ordning eller i annat fall än TF bestämmer kunna tilltalas eller
dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller
läggas under beslag. Av lagrummet framgår alltså att ingripanden på grund
av missbruk av tryckfriheten bara får göras med stöd av bestämmelserna i
TF. Det sagda kan också uttryckas så, att TF är exklusiv straff- och
processlag vad gäller missbruk av tryckfriheten. En konsekvens härav är
att de rättigheter TF ger inte kan inskränkas genom allmän lag om inte TF
medger det.

Ett brott kan emellertid som tidigare nämnts begås genom tryckt skrift
utan att innefatta missbruk av tryckfriheten. Om en tryckt framställning
utnyttjas som medel för en handling, som inte har med yttrandefrihet att
göra, åtnjuter förfarandet inte tryckfrihetsrättsligt skydd. Handlingen skall
då bedömas enligt vanliga straffrättsliga och skadeståndsrättsliga lagregler.
Exempelvis skall tryckning av falska sedlar, bedrägeri genom annons eller
svindleri genom tidningsuppgifter beivras och bestraffas i vanlig ordning
utan hänsyn till att brottet kommit till stånd med hjälp av tryckt framställning.
På samma sätt kan olovlig kopiering av upphovsrättsligt skyddade
verk som sker i tryckt skrift medföra straff och skadeståndsskyldighet
enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
(se LU 1986/87:11, LU 1987/88:1 y, KU 1987/88:36; jfr också 1 kap. 8 §
TF). I alla dessa fall rör det sig om förfaranden som är otillåtna i något
annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Gränsen mellan å ena sidan bruk/missbruk av tryckfriheten och å andra
sidan förfaranden som skall bedömas enligt vanlig lag är inte alltid helt
klar. En fråga som har diskuterats utifrån denna aspekt är huruvida offentliggörande
i tryckt skrift av yrkeshemlighet i strid mot tystnadsplikten i
IKL skulle falla inom gränserna för den tryckfrihetsrättsliga exklusiviteten
och alltså inte kunna beivras enligt IKL. Utredningen om illojal konkurrens
menade (SOU 1966:71 s. 138) att det var sällsynt att den som obehörigen
yppade en företagshemlighet genom offentliggörande i tryckt skrift gjorde
detta för att tillgodose intresset av upplysning eller nyhetsförmedling.
Sådana förfaranden borde därför enligt utredningen normalt anses falla
utanför tryckfrihetsförordningen och kunna prövas i vanlig processuell
ordning. Skulle emellertid ett dylikt offentliggörande klart ingå som ett led
i information eller opinionsbildning borde det anses höra till tryckfrihetsområdet
och följaktligen inte föranleda ansvar. Massmedieutredningen
gjorde gällande (SOU 1975:49 s. 197) att offentliggörande av uppgifter
som sker i ett ekonomiskt syfte faller utanför tryckfrihetsområdet och
angav som exempel härpå illojal konkurrens bestående i att någon röjer
arbetsgivarens yrkeshemligheter i avsikt att bereda sig eller annan fördel

1988/89:LU30

Bilaga 3

72

eller för att göra skada. Utredningen om skydd för företagshemligheter
ansåg däremot att saken var mera tveksam (se SOU 1983:52 s. 156).
Utredningen hänvisade till uttalanden i litteraturen av bl. a. Erik Holmberg,
enligt vilka TF:s exklusivitetsregel borde medföra att yppande av
yrkeshemligheter genom tryckt skrift bara i undantagsfall kunde sanktioneras
med straff och skadestånd. Grunden för denna ståndpunkt skulle
ytterst vara TF:s syften att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning samt att det här gällde inte bara enskildas ekonomiska intressen
utan också sådana allmänna intressen som att hälsovådliga produkter
stoppas eller att förstöring av naturen hindras.

Hans G Axberger sammanfattar i sin avhandling Tryckfrihetens gränser
(s. 53) rättsläget så, att från TF:s tillämpningsområde bör — såvitt avser
förmögenhetsbrott — undantas endast handlingar med utpräglat ekonomiskt
syfte. På motsvarande sätt framhåller Håkan Strömberg (Tryckfrihetsrätt,
8:e uppl., s. 38) att om en tryckt skrift utgör medel för en
handling, som företas i rent ekonomiskt syfte, handlingens brottslighet är
att bedöma enligt allmänna regler även om själva innehållet i skriften
skulle utgöra ett väsentligt led i handlingen.

3.3 Förbud mot censur

Enligt 1 kap. 1 § TF innebär tryckfriheten en rättighet att, utan några av
myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter
och i 1 kap. 2 § TF sägs att någon förhandsgranskning av skrifter eller
något förbud mot tryckning ej må förekomma. Censurförbudet innebär
bl. a. att någon förhandsgranskning av manuskript e.d. inte får utföras av
myndighet eller annat allmänt organ. Med annat allmänt organ menas
statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t. ex. de
statliga affärsdrivande verken. Däremot är stats- eller kommunalägda
bolag inte att anse som allmänna organ under förutsättning att deras
verksamhet inte innefattar myndighetsutövning.

Inte heller på annat sätt än genom censur får myndigheterna ingripa för
att hejda yttranden innan de blivit offentligt uttalade. De får, som framgår
av 1 kap. 2 § TF, inte hindra tryckning, utgivning eller spridning av en
skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig enbart mot myndighet
eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller organisationer är således
oförhindrade att vägra medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller
spridning, även om vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det
inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra
distribuera en tidning på grund av att denna innehåller uppgifter av visst
slag.

3.4 Närmare om anskaffarfriheten

I TF infördes år 1976 mot bakgrund av den s. k. IB-affären en särskild
regel, enligt vilken envar skall äga rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för
att lämna meddelanden i publiceringssyfte (1 kap. 1 § fjärde stycket TF).

1988/89:LU30

Bilaga 3

73

Regeln är alltså tillämplig bara om anskaffaren haft för avsikt att uppgifterna
skall publiceras i tryckt skrift, antingen av honom själv eller av
någon annan. Regeln ger skydd åt anskaffaren oavsett om publiceringen
faktiskt kommer till stånd eller inte.

Vid införandet av bestämmelsen om anskaffarfrihet i TF anförde departementschefen
(prop. 1975/76:204 s. 98) att regelns betydelse låg i att det
inte längre blev möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtande
av viss information för publicering. Bestämmelsen skulle också bidra till
att klargöra rättsläget i vissa tveksamma fall. Sålunda skulle det för framtiden
stå klart att publicist eller meddelare inte kunde avkrävas ansvar
därför att han anstiftat annan att bryta sin tystnadsplikt och därigenom
skaffat sig uppgifter som grund för offentliggörande.

Anskaffarfriheten är emellertid inte obegränsad. Enligt 7 kap. 3 § TF
gäller bl. a. att den som anskaffar uppgifter i publiceringssyfte och därigenom
gör sig skyldig till spioneri, grov obehörig befattning med hemlig
uppgift samt vissa andra brott mot rikets säkerhet kan fällas till ansvar
härför i sedvanlig straffrättslig ordning.

Ett annat, väsentligt undantag från principen att anskaffaren går fri
finns i 1 kap. 9 § 3 TF. Där sägs att utan hinder av TF gäller vad i lag är
stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet för det sätt på vilket uppgift
eller underrättelse anskaffats. TF:s skydd för uppgiftsinhämtande i publiceringssyfte
går alltså inte så långt att brottsliga metoder som används vid
uppgiftsinhämtandet inte skulle kunna bestraffas. Om en uppgift anskaffas
genom t. ex. inbrott kan anskaffaren i vanlig ordning åtalas och dömas för
stöld eller annat brottsligt tillvägagångssätt som gärningen i rent straffrättsligt
hänseende innefattar.

I proposition 1975/76:204 (s. 131) ger departementschefen följande
exempel på förfaranden som på grund av det nämnda undantaget från
anskaffarskyddet skall bedömas och handläggas på vanligt sätt: gärningar
som utgör brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i
förvar och olovlig avlyssning eller som innefattar inbrott, egenmäktigt
förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång eller olaga hot samt mutbrott.

Regelsystemet till skydd för anskaffande av uppgifter i publiceringssyfte
torde mot bakgrund av det redovisade också kunna beskrivas på följande
vis. Anskaffandet som sådant är alltid påföljdsfritt med undantag endast
för vissa brott mot rikets säkerhet. Om någon inskränkning beträffande
själva uppgiftsinhämtandet görs i vanlig lag blir inskränkningen utan
verkan, vad gäller inhämtande som sker i publiceringssyfte. Det är alltså
inte möjligt att, vid sidan av TF, rent allmänt förbjuda anskaffande i
publiceringssyfte av viss uppgift. 1 vanlig lag kan däremot införas sanktioner
för tillvägagångssätt som kan tänkas bli begagnade såsom medel vid ett
— i och för sig tillåtligt — uppgiftsanskaffande.

3.5 Närmare om meddelarfriheten

I 1 kap. 1 § tredje stycket TF fastslås meddelarfrihetens princip. Det skall
stå envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift. För att meddelaren skall vara

1988/89:LU30

Bilaga 3

74

skyddad måste uppgifterna dock lämnas till någon som har med skriftens
framställning att göra, t. ex. en journalist eller en tidningsredaktion. Vidare
måste uppgifterna — på samma sätt som när det gäller anskaffarfriheten
— lämnas i publiceringssyfte. Men under förutsättning att meddelaren i
detta syfte vänder sig till rätt person — t. ex. en författare, en utgivare, en
tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå — går meddelaren som regel fri.
Meddelarskyddet medför i sådant fall att meddelaren inte riskerar någon
påföljd även om uppgiftslämnandet eljest skulle vara brottsligt, exempelvis
såsom brott mot tystnadsplikt, vårdslöshet med hemlig uppgift, förtal
eller förolämpning. En annan konsekvens av meddelarfriheten är att det
allmänna inte utan stöd av TF får förbjuda eller på annat sätt hindra vare
sig sina tjänstemän eller privatpersoner att lämna meddelanden till pressen.
Liksom beträffande anskaffarskyddet gäller att det är utan betydelse
för meddelarfriheten huruvida någon publicering verkligen sker.

Begränsningar i meddelarfriheten måste i princip ske genom föreskrifter
i TF. För vissa undantagssituationer har också sådana begränsningar införts
(7 kap. 3 § TF). Sålunda skall vid vissa grövre brott mot rikets
säkerhet, oriktigt utlämnande av hemlig handling som sker uppsåtligen
och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i fall som anges i särskild lag
(16 kap. sekretesslagen) gälla vad i lag är stadgat om ansvar för sådana
brott. Reglerna innebär bl. a. att den som i strid mot sekretesslagen lämnar
ut en allmän handling till pressen alltid kan dömas till ansvar för brott mot
tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Om någon lämnar annat
meddelande för publicering kan han åtalas och dömas för detta brott
endast om han genom att lämna ut meddelandet åsidosatt s. k. kvalificerad
tystnadsplikt enligt 16 kap. sekretesslagen. För brott mot lagstadgad tystnadsplikt
i annat fall går meddelaren däremot fri och detta oavsett om
tystnadsplikten gäller offentliga funktionärer eller enskilda.

3.6 Meddelarfrihet och avtalad tystnadsplikt

1 motsats till vad som obestridligen gäller beträffande förhållandet mellan
å ena sidan principen om meddelarfrihet och å andra sidan lagregler om
tystnadsplikt - nämligen att meddelarfriheten tar över om inte fall som
avses i 7 kap. 3 § TF är för handen — har det ansetts mera tveksamt
huruvida mellan enskilda personer träffade avtal om tystnadsplikt generellt
bryter meddelarfriheten. Skulle meddelarfriheten ha företräde även i sistnämnda
situation, blir konsekvensen att rätt till skadestånd inte föreligger
vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt, om åsidosättandet består i att
ett meddelande lämnats i publiceringssyfte.

Tystnadsplikt för enskilda kan uppkomma genom att de avtalsvägen
uttryckligen åtar sig att inte röja olika förhållanden vare sig till pressen
eller annan. Sådana avtal kan träffas mellan exempelvis två företagare som
samverkar i tekniska frågor eller mellan en arbetsgivare och hans anställda.
Tystnadsplikt kan emellertid också utgöra ett underförstått moment i
ett avtalsförhållande mellan enskilda. Vad särskilt gäller anställningsförhållanden
är situationen i allmänhet den, att arbetstagaren genom anställningsavtalet
iklätt sig en allmän lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Lojali -

1988/89:LU30

Bilaga 3

75

tetsplikten innebär att den anställde i princip är förhindrad att lämna ut
uppgifter som kan skada arbetsgivaren. Gör han det ändå kan han bli
skadeståndsskyldig för avtalsbrott, även om tystnadsplikten inte är uttryckligt
avtalad (jfr AD 1981 nr 124).

TF:s övergripande syfte är att skydda den enskilde medborgarens frioch
rättigheter gentemot staten. TF syftar däremot inte till att ge handlingsregler
för enskilda till skydd för tryckfriheten. Det kan därför uppfattas
som följdriktigt att det nu berörda spörsmålet om hur avtalade tystnadsplikter
mellan enskilda förhåller sig till den grundlagsskyddade rätten
att fritt lämna meddelanden inte är reglerat i TF.

Avsaknaden av en rättslig reglering av de avtalade tystnadsplikternas
ställning i förhållande till den generella meddelarfriheten kan i och för sig
tas till intäkt för att meddelarfriheten kan avtalas bort. Den slutsatsen
synes också i allmänhet ha dragits då frågan behandlats i den rättsvetenskapliga
litteraturen. Avvikande uppfattningar har emellertid framförts av
Holmberg och Axberger. Holmberg (Norstedts juridiska handbok, 13:e
uppl., s. 908) finner det sålunda tveksamt om det är förenligt med exklusivitetsprincipen
att en tystnadsplikt gentemot enskild behandlas på annat
sätt än en offentlig tystnadsplikt. Axberger (a.a. s. 324) hävdar mera
bestämt att skadestånd vid åsidosättande av avtalad tystnadsplikt inte kan
dömas ut. Han kommer till denna slutsats efter att ha konstaterat att
rättsläget är oklart och att man vid det förhållandet har att utgå från TF:s
ordalydelse som synes utesluta vaije form av skadestånd när stöd härför
saknas i TF.

Den uppfattning som i allmänhet kommit till uttryck i litteratur och i
lagförarbeten är som nämnts att avtalade tystnadsplikter bryter meddelarskyddet.
Eek, som ingående behandlat frågan, påpekar att det inte finns
någon regel som hindrar att man avtalsvägen frånskriver sig sina rättigheter
enligt TF och hävdar att skadeståndspåföljd kan inträda vid kontraktsbrott
utan att detta kolliderar med reglerna i TF (Nya tryckfrihetsförord
ningen, s. 69 ff.). 1 proposition 1975/76:105 Bil. 1 (s. 508) påtalar lagrådet
att TF inte uttalar sig i frågan huruvida meddelarskyddet har motsvarande
tillämpning när det är fråga om tystnadsplikt som vilar på kontraktsrättslig
grund samt framhåller att det dock antagits att civilrättens regler ger
utrymme för avtal som utesluter rätt att lämna vissa meddelanden till
pressen och som ger utrymme för sanktioner i händelse av brott mot dylikt
avtal. Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70, s. 159 ff.) kommer fram
till att rättsläget är ovisst men menar att tystnadsplikter i avtalsförhållanden
sannolikt bryter meddelarfriheten.

1 den proposition (prop. 1986/87:151) som bygger på yttrandefrihetsutredningens
betänkande behandlas den nu berörda frågan utförligt. I propositionen
framhålls till en böljan (s. 118) att utredningens slutsats om att
tystnadsplikter i avtalsförhållanden sannolikt bryter meddelarfriheten inte
mött några invändningar under remissbehandlingen. Också departementschefen
förklarar sig instämma i denna slutsats. Enligt hans mening kan
man resonera på följande vis.

Eftersom reglerna om meddelarfrihet inte ger någon ledning, bör man
undersöka vad som gäller när någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt

1988/89:LU30

Bilaga 3

76

genom att publicera uppgifter i en bok som han själv står som författare
till. Som utgångspunkt för en sådan undersökning bör enligt departementschefen
tas 1 kap. 3 § TF, som anger att TF är exklusivt tillämplig vid
missbruk av tryckfriheten. Visar undersökningen att det är fråga om
missbruk av tryckfriheten i det angivna fallet, torde skadestånd inte kunna
utdömas på kontraktsrättslig grund. Är det däremot inte ett sådant missbruk,
kan skadestånd åläggas på grund av att fallet ligger utanför det
område där TF är exklusivt tillämplig. Begreppet ”missbruk av tryckfriheten”
bör därvid tolkas utifrån syftet med denna frihet. Man kan då konstatera
att TF inte anses kunna ge handlingsregler för enskilda till skydd för
tryckfriheten utan bygger på principen att tryckfriheten skyddas bara
gentemot det allmänna. Ur TF kan därför inte utläsas att grundlagen skulle
hindra en enskild från att genom avtal med en annan enskild inskränka sin
rätt att yttra sig i tryckt skrift så som han kan begränsa sin frihet att yttra
sig i andra former. Som det heter i förarbetena till TF är principen att
yttrandefriheten bör vara av samma omfattning vare sig det är fråga om en
framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Av det anförda kan anses
följa att det inte utgör ett missbruk av tryckfriheten i TF:s mening när
någon bryter mot en avtalad tystnadsplikt genom att yttra sig i tryckt
skrift. Men det skulle vara inkonsekvent och stridande mot TF:s utformning
i övrigt om skadeståndspåföljd för brott mot en avtalad tystnadsplikt
skulle kunna tillgripas mot den som står som författare till en tryckt skrift
men vara principiellt utesluten, om samma person i stället lämnar uppgifter
för publicering i en skrift för vilken någon annan har det tryckfrihetsrättsliga
ansvaret. Det förda resonemanget utgör enligt departementschefens
uppfattning ett övervägande skäl för att avtalade tystnadsplikter
generellt bryter meddelarfriheten.

Riksdagen har vid behandlingen av den berörda propositionen uttalat
att det finns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip gälla
förhållandet även utanför den olfentliga sektorn och begärt att frågan skall
bli föremål för skyndsam utredning (KU 1987/88:36). Den i propositionen
framförda uppfattningen att meddelarskyddet kan avtalas bort i förhållandet
mellan enskilda mötte därvid inte någon erinran.

I enlighet med vad riksdagen sålunda begä.t har regeringen den 20
oktober 1988 utfärdat direktiv (dir. 1988:57) för en kommitté som skall ha
i uppgift att utreda frågan om meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda.
Kommitténs huvuduppgift skall vara att föreslå en reglering som
innebär att friheten att lämna meddelanden för publicering slås fast i
grundlag även såvitt gäller förhållandet mellan enskilda. Kommittén bör
emellertid söka avgränsa tillämpningsområdet för en meddelarfrihet i
förhållandet mellan enskilda så att den kommer att gälla endast hos de
organ där den kan anses motiverad och inte omfatta vaije relation mellan
enskilda personer. Vidare bör kommittén bedöma vilka undantag som bör
finnas på meddelarfrihetens tillämpningsområde. Ytterligare en huvuduppgift
för kommittén är att överväga hur ett väl fungerande efterforskningsförbud
riktat mot enskilda bör utformas.

Mot bakgrund av det anförda torde rättsläget beträffande avtalade tystnadsplikter
kunna sammanfattas på följande vis. TF syftar inte till att ge

1988/89:LU30

Bilaga 3

77

handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfriheten och ger inte heller
något direkt svar på frågan om avtalade tystnadsplikter generellt sett
bryter den i TF intagna regeln om meddelarfrihet. Det torde emellertid
numera få anses vara den förhärskande uppfattningen att det i princip är
möjligt för en enskild person att med rättslig verkan avtala bort den
meddelarfrihet som han eljest är tillförsäkrad. I fråga om tystnadsplikter
som följer av allmänna principer om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden
får rättsläget anses som mera ovisst. Frågan synes inte närmare ha
diskuterats.

3.7 Anonymitetsskydd och efterforskningsförbud

Enligt 3 kap. I § TF är författare och uppgiftslämnare inte skyldiga att låta
sina namn utsättas på skriften. De får alltså själva välja om de skall
framträda öppet eller förbli okända. Väljer de att vara okända skyddas
deras anonymitet av långtgående regler i TF. 1 mål om tryckfrihetsbrott får
sålunda fråga inte väckas om vem som är författare eller meddelare.
Vidare är journalister och andra som tar befattning med utgivningen av
tryckt skrift vid straffansvar förbjudna att avslöja författare eller uppgiftslämnare
och det oberoende av om dessa är offentliga funktionärer eller
privatpersoner. Tystnadsplikten gäller inte vid grövre brott mot rikets
säkerhet och i några andra särskilt angivna fall. Vidare kan enligt 3 kap. 3 §
TF domstol i några fall lösa vederbörande från tystnadsplikten, bl. a. om
det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att
uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran
med part.

Som en ytterligare garanti för anonymiteten är myndigheter och andra
allmänna organ enligt 3 kap. 4 § TF förbjudna att efterforska författare,
utgivare och meddelare. En myndighet får därför inte forska i vem som
lämnat uppgifter eller på annat sätt medverkat till en bok eller tidningsartikel.
Efterforskningsförbudet gäller även om det av publikationen i fråga
skulle framgå att författaren eller meddelaren brutit mot en för honom
gällande tystnadsplikt eller gjort sig skyldig till annat brott. Efterforskningsförbudet
riktar sig inte bara mot de brottsbekämpande myndigheterna
utan mot alla myndigheter och offentliga organ. Om det i en insändare
eller ett reportage riktas kritik mot förhållandena inom en myndighet, får
myndigheten således inte genom utfrågning av de anställda eller på annat
sätt försöka ta reda på vem eller vilka som lämnat uppgifterna.

Förbudet mot efterforskning i TF är inte undantagslöst. Om det är
nödvändigt bl. a. för att ingripa mot vissa grövre brott mot rikets säkerhet,
brott som består i utlämnande av hemlig handling eller åsidosättande av
kvalificerad tystnadsplikt får efterforskning av författaren eller uppgiftslämnaren
ske. Får efterforskning förekomma skall tystnadsplikten för
journalister m. fl. beaktas.

Eftersom TF endast syftar till att skydda tryckfriheten mot åtgärder från
det allmänna innebär efterforskningsförbudet inte någon begränsning av
enskilda personers eller organisationers möjligheter att försöka utröna
exempelvis vem som lämnat ut en viss uppgift till pressen. Efterforsk -

1988/89:LU30

Bilaga 3

78

ningsförbudet gäller alltså inte inom det privata näringslivet eller i övrigt
utanför den offentliga sektorn. En annan sak är att tystnadsplikten för
journalister m. fl. i förening med det allmänna efterforskningsförbudet kan
göra det i praktiken omöjligt för t. ex. ett företag att få reda på vem som
lämnat ut uppgifter som företaget velat hemlighålla.

3.8 Offentliga funktionärer

I sekretesslagen (1980:100) finns regler om tystnadsplikt i det allmännas
verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. Regleringen
av handlingssekretessen och tystnadsplikten är enhetlig. När det i sekretesslagen
sägs att sekretess gäller för en uppgift innebär det därför att det är
förbjudet att röja uppgiften muntligen eller skriftligen eller genom att
lämna ut handling eller på annat sätt. För varje sekretessfall anges i lagen
den maximala tid under vilken sekretess kan gälla för uppgiften.

Bestämmelserna i sekretesslagen innebär en begränsning av den rätt att
ta del av allmänna handlingar som följer av TF. Även i ett annat avseende
inskränker sekretesslagen de rättigheter som TF ger. Som tidigare berörts
finns i 16 kap. sekretesslagen föreskrifter om s. k. kvalificerade tystnadsplikter,
vilka bryter meddelarskyddet. Genom uttryckliga regler i TF har
dessa begränsningar kunnat genomföras i vanlig lag.

I 6 kap. 1 § sekretesslagen ges bestämmelser om sekretess i det allmännas
affärsverksamhet. Sekretess gäller hos en myndighet för uppgifter om
myndighetens affärs- och driftförhållanden om det kan antas att någon
som driver likartad rörelse gynnas på det allmännas bekostnad om uppgiften
röjs. Sekretessen hos en myndighet omfattar också uppgifter om affärsoch
driftförhållanden i bolag och andra associationsrättsliga organisationer
som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
har ett bestämmande inflytande. Om en uppgift som enligt de angivna
reglerna skall hemlighållas hos en myndighet har överlämnats till en annan
myndighet gäller sekretessen också där med visst angivet undantag.

I 6 kap. 2 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess vid det
allmännas upphandlingsverksamhet. Sekretess gäller här för uppgift som
hänför sig till ärende angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning
av egendom, tjänst eller annan nyttighet, om det kan antas att
det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

Sekretesslagen ger skydd inte bara för uppgifter om myndigheternas och
dem närstående företags affärsförhållanden m. m. utan också för uppgifter
om det privata näringslivets ekonomiska förhållanden som på olika sätt
kommit en myndighet till handa. Närmare bestämmelser härom finns i 8
och 9 kap. sekretesslagen. Rent allmänt kan sägas att sekretess oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privata företag som är av den
beskaffenheten att de typiskt sett omfattas av IKL och förslaget till lag om
skydd för företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då ett
enskilt företag lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett
affärsförhållande dem emellan som då en uppgift lämnas till en myndighet
i andra sammanhang, exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning
och arbetsförmedling.

1988/89:LU30

Bilaga 3

79

Allmänna handlingar som innehåller sådana uppgifter som avses i 6, 8
och 9 kap. sekretesslagen är sekretesskyddade under viss tid, som regel 20
år.

Sekretesslagen anger i princip uttömmande de uppgifter hos det allmänna
för vilka sekretess kan föreligga. Det är alltså inte så att personer som är
anställda i allmän tjänst, t. ex. i ett affarsdrivande verk, kan ha tystnadsplikt
enligt IKL för uppgifter som inte omfattas av sekretess enligt sekretesslagen.
I den mån en röjd uppgift omfattas av sekretess är emellertid
reglerna i IKL i princip tillämpliga också inom den offentliga sektorn. Det
innebär att sekretesslagens och IKL:s regler om tystnadsplikt i viss omfattning
gäller parallellt. Någon allmän samordning mellan de båda regelverken
har inte skett. Endast beträffande tystnadsplikt enligt 6 kap. 1 §
sekretesslagen för offentliganställda har en sådan samordning kommit till
stånd.

Några regler om straff och skadestånd finns inte i sekretesslagen. I stället
gäller bestämmelserna i 20 kap. 3 § brottsbalken om straffansvar för den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en uppgift som han enligt
sekretesslagen är skyldig att hemlighålla. Om brottet förorsakar ren förmögenhetsskada
är den brottslige enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen skyldig
att ersätta skadan. Om den röjda uppgiften avser en teknisk förebild som
omfattas av tystnadsplikt enligt IKL är sanktionssystemet i den lagen
också tillämpligt.

Reglerna i skadeståndslagen bygger på principen att det i första hand är
arbetsgivaren som skall svara för skador som en arbetstagare orsakar i sitt
arbete. I 4 kap. 1 § skadeståndslagen finns därför en regel som innebär att
arbetstagaren skall åläggas skadeståndsskyldighet endast om det finns synnerliga
skäl för det. I fråga om ren förmögenhetsskada som en arbetstagare
orsakar i tjänsten gäller enligt 3 kap. 1 § att arbetsgivarens ansvar för
skadan är inskränkt till fall då skadan orsakats genom brott. Bestämmelserna
om arbetsgivarens skadeståndsansvar är tillämpliga både inom den
offentliga och den privata sektorn. När ren förmögenhetsskada orsakas i
samband med myndighetsutövning som staten eller en kommun skall
fullgöra gäller särskilda regler i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Offentliga
arbetsgivares skadeståndsansvar är enligt paragrafen inte begränsat till
skador som orsakas genom brott utan gäller generellt då fel eller försummelse
förekommit. I förhållande till 1 § innebär 2 § vidare den fördelen för
den skadelidande att något felaktigt förfarande från en viss arbetstagares
sida inte behöver föreligga utan det räcker med ett konstaterande av att fel
eller försummelse faktiskt förekommit oavsett om det kan läggas någon
tjänsteman till last. Samtidigt förhåller det sig så att arbetsgivaransvaret
vid myndighetsutövning i vissa avsenden är mer begränsat än det ansvar
som följer av 3 kap. 1 § skadeståndslagen beroende bl. a. på den s. k.
standardregeln i 3 kap. 3 §.

En särskild fråga, som aktualiserats genom motionsyrkanden med anledning
av propositionen, är i vad mån enskilda näringsidkare kan få
ersättning i fall då till skada för företaget en sekretesskyddad allmän
handling efter begäran oriktigt utlämnas från en myndighet. Innefattar
avslöjandet ett brott mot tystnadsplikt som begås i tjänsten blir 3 kap. 1 §

1988/89:LU30

Bilaga 3

80

skadeståndslagen tillämplig såvida inte utlämnandet kan ses som myndighetsutövning,
då 3 kap. 2 § gäller. I vad mån oriktigt utlämnande av
allmän handling till skada för den för vilken sekretesskyddet gäller utgör
myndighetsutövning får anses osäkert. I doktrinen (se Bertil Bengtsson,
Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 75 ff.) har dock hävdats att
oriktigt sådant utlämnande bör falla under tillämpningsområdet för 3 kap.
2 § skadeståndslagen.

4. Vissa synpunkter och förslag till ändringar i
propositionen

I de motioner som väckts med anledning av propositionen har kritik
riktats mot den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter i främst
två avseenden. Det har gjorts gällande att lagförslaget omfattar inte bara
information om förhållanden som är väsentliga för ett företags konkurrenskraft
utan också uppgifter om brottsliga eller eljest klandervärda förfaranden
från företagets sida. Vidare har det hävdats att bl. a. de tryckfrihetsrättsliga
aspekterna inte beaktats i propositionen och att lagen därmed
skulle komma att hindra den fria opinionsbildningen. Liknande synpunkter
har också framförts i den allmänna debatten.

Mot bakgrund av de kritiska synpunkter som framförts bör inledningsvis
framhållas att syftet med förslaget i propositionen är att de brister som
för närvarande finns i skyddet för företagshemligheter skall botas. Behovet
av en effektivare lagstiftning gör sig särskilt gällande i fråga om möjligheterna
att ingripa mot den som utnyttjar en annans företagshemlighet för att
bereda sig själv eller någon annan vinning. Förslaget kan däremot inte
anses ha till syfte att inkräkta på den fria opinionsbildningen (se prop. s. 9)
eller att hindra annan verksamhet som är av betydelse för samhället och
enskilda och som utövas av t. ex. fackliga och andra ideella organisationer.
Typiskt sett torde det inte heller förhålla sig så att rätten till fri opinionsbildning
eller ideell verksamhet utnyttjas för angrepp på företagshemligheter.
Sådana angrepp sker ofta i det fördolda och för att ge en näringsidkare
konkurrensfördelar på en annans bekostnad. Det torde därför höra till
undantagsfallen att det i praktiken uppkommer några konflikter mellan
intresset av att skydda en företagshemlighet och andra väsentliga intressen.
I de fall sådana konflikter kan uppkomma torde det i allmänhet röra
sig om företagshemligheter som inte får anses särskilt skyddsvärda från
vare sig industrins eller samhällets sida.

I det följande görs en genomgång av bestämmelserna i förslaget till lag
om skydd för företagshemligheter. Analysen syftar inte till en allmän
utvärdering av förslaget i dess helhet eller till en granskning av de enskilda
bestämmelserna i lagtekniskt hänseende. Avsikten är främst att undersöka
hur förslagets bestämmelser om förbud att inhämta information, tystnadsplikt
m. m. förhåller sig till de regler i tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen
m.fl. författningar som värnar om yttrandefriheten.
Vissa förslag till ändringar framläggs i syfte att tillmötesgå den framförda

1988/89:LU30

Bilaga 3

81

6 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

kritiken. Det kan emellertid redan här understrykas att förslaget i propositionen
inte är utformat så att det inkräktar på de rättigheter som tryckfrihetsförordningen
ger eller som följer av radioansvarighetslagen och liknande
författningar. De rättsliga förutsättningarna för den fria opinionsbildningen
i massmedierna kommer därför inte att påverkas av det utökade
skyddet för företagshemligheter.

Utöver frågor med anknytning till den fria opinionsbildningen behandlas
i det följande även vissa spörsmål om de skadeståndsrättsliga reglerna i
lagförslaget.

De förslag till ändringar som genomgången föranleder har intagits under
5 nedan.

4.1 Begreppet företagshemlighet

I lagförslagets inledande paragraf ges en definition av begreppet företagshemlighet.
Med företagshemlighet skall enligt 1 § förstås sådan information
om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som
näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada
för honom.

Som närmare framgår av propositionen (s. 13 och 34 ff.) kan i princip
vaije uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Det är
alltså inte uppgiftens karaktär i sig som blir avgörande för om den skyddas
av lagen. Styrande blir i stället om uppgiften hålls hemlig och om ett
avslöjande kan medföra skada. Sistnämnda rekvisit medför att det ställs
krav på att informationen skall ha ett värde för näringsidkaren. I vilka
avseenden skada skall uppkomma anges inte närmare i lagrummet. Inte
heller uppställs det några krav på att hemlighållandet skall vara motiverat
av särskilda omständigheter.

Med den utformning begreppet företagshemlighet givits i 1 § är det
tydligt att exempelvis brottsliga förfaranden inom ett företag kan utgöra
information som omfattas av lagen. Denna konsekvens har också uppmärksammats
i propositionen. Som exempel på företagshemligheter anges
sålunda (s. 37) uppgifter om att företag bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen
eller konkurrenslagen. Av propositionen framgår emellertid att
avsikten inte varit att alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga
skall åtnjuta skydd. Fastmera framhålls (s. 9) att mot företagens intresse
av att hemlighålla information måste ställas att det från allmän synpunkt
är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte och att det också är
viktigt att konkurrensen inom näringslivet är effektiv. Mot företagens
skyddsintresse står vidare den enskilde arbetstagarens intresse av att fritt
kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Med skyddsintressena
konkurrerar enligt propositionen även allmänna och enskilda
önskemål om insyn, information och kontroll. Det framhålls vidare att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar
den fria opinionsbildningen.

Konflikten mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande
på området har i propositionen lösts på bl. a. det sättet att skadeståndsansvaret
enligt 4 — 7 §§ för utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet

1988/89:LU30

Bilaga 3

82

inträder endast när utnyttjandet eller röjandet är obehörigt. Som exempel
på när ett utnyttjande eller röjande inte är obehörigt nämns i specialmotiveringen
(s. 45) fall då det föreligger ett uttryckligt eller tyst medgivande
från näringsidkarens sida eller då uppgifter lämnas ut i enlighet med
särskilda författningsbestämmelser. Som obehörigt skall inte heller anses
att en arbetstagare enligt 22 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet lämnar över information till en ledamot i styrelsen för sin
arbetstagarorganisation. Som ytterligare exempel framhålls (s. 37) det
fallet att någon inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöjar ett
olagligt förhållande inom ett företag. 1 7 § andra stycket lagförslaget har
intagits en särskild bestämmelse om att det inte skall anses som obehörigt
när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han själv eller
någon annan före honom fått del av i god tro. En begränsning i skyddet
ligger också däri att - enligt vad som uttalas i propositionen (s. 13) —
enbart uppgifter som kan anses så väsentliga för näringsverksamheten att
ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning bör
utgöra företagshemligheter.

Som begreppet företagshemlighet definierats i lagförslagets inledande
paragraf är det i och för sig förståeligt att man i den allmänna debatten
uppfattat propositionen såsom innebärande ett hinder mot att brottsliga
förfaranden och andra allvarliga missförhållanden inom näringslivet i
framtiden bringas till allmän kännedom och att man därvid förbisett de
begränsningar av tillämpningsområdet som vissa andra bestämmelser innebär.
Ett tungt vägande skäl för att lagen i systematiskt hänseende bör
utformas på det sätt som föreslås är att det knappast går att i lagtext
bestämma begreppet företagshemlighet så att det dras en klar och ändamålsenlig
gräns mellan sådan information som bör åtnjuta skydd och
sådan som fritt bör få avslöjas. Det får därför godtas att begreppet företagshemlighet
ges en vidsträckt innebörd. I stället bör det skapas andra
garantier för att skyddet för företagshemligheter inte blir för långtgående.
Uttalandena i motionerna och den allmänna debatten visar att inskränkningarna
i skyddet inte betonats tillräckligt i lagförslaget. Begränsningarna
av lagens tillämpningsområde behöver därför förtydligas och ges en klarare
framtoning. Sålunda bör det slås fast i lagtexten vad som motivledes
anförs i propositionen, nämligen att endast information som är av betydelse
för ett företags konkurrensförmåga skall åtnjuta skydd som företagshemlighet.
Vidare bör det redan i lagens inledande bestämmelser tas in en
föreskrift om att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.
I anslutning till en sådan bestämmelse bör klargöras att skyddet för
företagshemligheter inte innebär något hinder mot att arbetstagare och
andra avslöjar allvarliga missförhållanden inom ett företag.

En undantagsbestämmelse med sistnämnda innebörd bör i första hand
ta sikte på förhållanden som innefattar brottsliga gärningar. Också andra
missförhållanden inom ett företag bör emellertid kunna bringas i offentlighetens
ljus. Det kan röra sig om förfaranden från företagets sida som —
utan att vara kriminaliserade - innebär att gällande regler åsidosätts i
väsentliga avseenden och som kan medföra ingripanden från det allmännas
sida i form av föreskrifter, förbud m.m. Det kan emellertid också

1988/89:LU30

Bilaga 3

83

handla om företeelser som av annan anledning framstår som klart otillbörliga
eller klandervärda. Som exempel kan nämnas att ett företag utan att
någon därigenom kan lastas för brott överträder bestämmelserna i arbetsmiljölagen
eller miljöskyddslagen eller på annat sätt utsätter sina anställda
eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller att företaget i strid med
marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen tillhandahåller konsumenterna
hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga produkter. I fall av
angiven art finns det ett starkt allmänt intresse av att förhållandena kan
rättas till. Också för näringslivet är det av betydelse att missförhållanden
inte får fortsätta opåtalade. Att en näringsidkare sätter sig över olika
föreskrifter medför nämligen som regel att han bereder sig fördelar som
konkurrenterna inte har och leder därigenom till en snedvridning av
konkurrensförhållandena.

Ett avslöjande av missförhållanden inom ett företag bör självfallet kunna
ske inför en myndighet, t. ex. polismyndigheten i orten, länsstyrelsen,
yrkesinspektionen eller miljö- och hälsoskyddsnämnden. Något krav på att
myndigheten i fråga skall ha behörighet att handlägga just den aktuella
frågan bör inte uppställas utan det får räcka med att myndigheten i
allmänhet har att behandla sådana spörsmål. Även inför andra behöriga
organ än myndigheter bör ett avslöjande kunna ske. Exempelvis bör en
anställd kunna vända sig till skyddsombud och andra fackliga förtroendemän
när det gäller missförhållanden inom företaget. Vidare bör det vara
möjligt för en person vare sig han är anställd eller ej att gå utanför den
angivna kretsen för att väcka den allmänna opinionen i en fråga. En sådan
möjlighet får givetvis inte utformas så att den kan utnyttjas för att ge en
konkurrerande näringsidkare hemliga uppgifter. Utan risk för skadeståndsansvar
bör man däremot kunna lämna upplysningar till massmedier
eller till ideella organisationer som brukar agera i frågor av den aktuella
arten. Det kan exempelvis vara befogat att förhållanden som innebär
risker för miljön får uppenbaras för olika miljörörelser. Även på andra sätt
bör man få försöka rikta allmänhetens uppmärksamhet på ett missförhållande,
t. ex. i samband med demonstrationer och möten. I sammanhanget
kan påpekas att en möjlighet att vända sig till massmedierna är särskilt
betydelsefull för anställda och andra som är bundna av avtalade tystnadsplikter.
Enligt vad som närmare redovisas senare torde de inte för närvarande
omfattas av den meddelarfrihet som gäller för de flesta andra grupper
i samhället. En arbetstagare kan därför i dag inte utan risk för skadeståndsskyldighet
lämna uppgifter till dagspressen om missförhållanden i
företaget.

En bestämmelse som medger att missförhållanden får avslöjas bör omfatta
både den som utnyttjar eller röjer hemligheten och den som anskaffar
hemligheten. En annan ordning skulle nämligen få till följd att den som
behörigen lämnar ut en uppgift går fri medan den som tar emot uppgiften
kan ådra sig ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet enligt 3 §.

I vissa fall kan situationen tänkas vara den att flera företagshemligheter
har anknytning till ett missförhållande i företaget. För att röjandet inte
skall anses som obehörigt i sådana fall bör det inte få omfatta fler hemligheter
än vad som oundgängligen krävs för att missförhållandet skall kunna

1988/89:LU30

Bilaga 3

84

avslöjas. Över huvud taget bör det uppställas ett krav på att ett röjande av
en foretagshemlighet får ske endast i den mån det behövs för att ett
missförhållande skall kunna bringas till allmän kännedom. Vidare bör det
krävas att missförhållandet står i något så när rimlig proportion till värdet
av företagshemligheten för näringsidkaren. Det kan alltså inte vara tillåtet
för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för att
avslöja en bagatellartad förseelse. Endast allvarliga missförhållanden bör
därför kunna föranleda att en foretagshemlighet får röjas.

Om företagshemligheter skall få röjas för att missförhållanden skall
kunna offentliggöras måste en utgångspunkt vara att det skall finnas fog
för ett avslöjande. Att någon hyser endast löst grundade misstankar bör
inte ge honom rätt att röja en foretagshemlighet. Det bör i vart fall krävas
att hart har kännedom om vissa faktiska omständigheter som tyder på ett
oacceptabelt handlande från företagets sida. Att fordra att en person skall
skaffa sig visshet om huruvida ett förfarande med hänsyn till samtliga
föreliggande fakta är brottsligt eller eljest klandervärt medför å andra
sidan lätt att rätten att avslöja missförhållanden blir illusorisk. En lämplig
avvägning synes vara att det efter mönster av terminologin i rättegångsbalken
skall krävas skälig misstanke om brottsligt förfarande. För att någon
skall få avslöja andra förhållanden bör det krävas att de omständigheter
som han känner till objektivt sett kan anses utgöra ett allvarligt missförhållande.
Avslöjarens subjektiva uppfattning om det moraliskt förkastliga i
ett visst förfarande från företagets sida bör således inte få vara avgörande.
Det ligger i sakens natur att en sådan ordning ställer vissa krav på överväganden
från den enskildes sida i fråga om han riskfritt kan avslöja ett
missförhållande. Många gånger kan det därför vara svårt för t. ex. en
anställd att avgöra huruvida företeelser inom företaget skäligen kan misstänkas
utgöra brott. 1 sådana situationer ter det sig naturligt att han utan
att röja hemligheten rådgör med och inhämtar synpunkter från andra,
t. ex. sina fackliga förtroendemän. Väljer han slutligen att röja företagshemligheten
får han dock själv ta konsekvenserna av sitt handlande.

I enlighet med det anförda förordas att 1 § lagförslaget ändras så att
endast information vars röjande kan leda till skada för näringsidkaren i
konkurrenshänseende skall anses som foretagshemlighet. Vidare bör i en
ny 2 § införas en bestämmelse om att lagen endast gäller obehöriga angrepp
på en foretagshemlighet. Bestämmelsen ersätter vad som i 5 — 7 §§
sägs om frihet från skadeståndsskyldighet när ett utnyttjande eller röjande
av en foretagshemlighet inte är obehörigt. Ordet obehörigen i de nämnda
paragraferna kan därmed utgå. 1 ett andra stycke i 2 § bör vidare föreskrivas
att som ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en foretagshemlighet hos en näringsidkare för att inför en
myndighet, annat behörigt organ eller allmänheten avslöja något som
skäligen kan misstänkas utgöra brott eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. Till 2 § bör slutligen
överföras bestämmelsen i 7 § om inverkan av god tro.

När det gäller tolkningen av vad som enligt 2 § första stycket skall anses
innebära ett inte obehörigt angrepp på en foretagshemlighet torde de i
propositionen gjorda uttalandena i anslutning till 5-7 §§ kunna tjäna till

1988/89:LU30

Bilaga 3

85

ledning. 1 sammanhanget kan nämnas att det i den allmänna debatten har
hävdats att lagen bl. a. skulle utgöra ett hinder för en arbetstagare att vid en
rättslig tvist med sin arbetsgivare kunna åberopa vissa uppgifter för att
styrka sin talan. Samma problem torde kunna uppkomma vid tvister
mellan näringsidkare som stått i ett affärsförhållande till varandra. I vad
mån ett röjande av en företagshemlighet i sådana situationer skall anses
som ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet får avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. Om röjandet oundgängligen
erfordras för att en part skall kunna ta till vara sin rätt torde det dock i vart
fall inte kunna anses som obehörigt att han avslöjar uppgiften för sitt
ombud. Det får sedan ankomma på ombudet att bedöma om hans huvudman
kan röja uppgiften vid en förhandling inför domstol. I sammanhanget
kan erinras om de — låt vara begränsade — möjligheter som finns att hålla
förhandling vid domstol inom stängda dörrar och att förordna om sekretess
beträffande uppgifter i dom och beslut m. m.

Vad gäller tillämpningen av bestämmelsen i 2 § andra stycket bör avslutningsvis
påpekas att regeln inte innebär några lättnader i den tystnadsplikt
som följer av sekretesslagen. En offentliganställd kan således dömas till
ansvar enligt brottsbalken om han bryter mot sin tystnadsplikt för att
avslöja ett missförhållande även om röjandet är tillåtet enligt lagen om
skydd för företagshemligheter.

4.2 Företagsspioneri

2 § i det i propositionen framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser
om straff för företagsspioneri. Paragrafen saknar motsvarighet i IKL.
Enligt lagrummet skall den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång
till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet
kan begås såväl av en anställd i företaget som av en utomstående. I
propositionen anges att det sätt på vilket hemligheten anskaffas i princip
är utan betydelse för den straffrättsliga bedömningen (se prop. s. 15 och
38). Av andra uttalanden i propositionen framgår emellertid att gärningsmannen
för att kunna straffas för företagsspioneri måste ha utövat en
aktivitet av något slag för att komma över den information som hålls
hemlig för honom. Vilket syfte som gärningsmannen haft, om han haft
ekonomiska eller ideella motiv för sitt handlande, spelar inte någon roll.
Om han, för att ta ett konkret exempel, av samvetsskäl och utan tanke på
egen vinning bereder sig tillgång till ett företags hemliga handlingar som
visar att företaget har sysslat med olovlig handel med krigsmateriel skall
han likafullt dömas enligt 2 § för företagsspioneri.

Det anförda ger vid handen att bestämmelsen om företagsspioneri
egentligen inte riktar sig mot sättet för inhämtande av uppgifter och
underrättelser. Det synes därmed vara själva anskaffandet som görs till
föremål för kriminalisering. Om paragrafen ges den innebörd som har
sagts, kommer den i konflikt med TF:s bestämmelser om anskaffarfrihet
(se ovan 3.4). TF medger nämligen inte att anskaffarfriheten begränsas i
vanlig lag annat än när det gäller sättet för anskaffandet (1 kap. 9 § 3 TF).

1988/89:LU30

Bilaga 3

86

Härav föijer att, om lagförslaget genomförs, den som berett sig tillgång till
en företagshemlighet i publiceringssyfte inte kommer att kunna dömas för
företagsspioneri. Möjligen kan han dömas till ansvar för annat brott, t. ex.
stöld eller olovlig avlyssning, om han anskaffat hemligheten på ett sätt som
är kriminaliserat i annan lagstiftning.

En jämförelse mellan det föreslagna stadgandet om företagsspioneri och
bestämmelsen om spioneri i 19 kap. 5 § brottsbalken ger vid handen att
den förra bestämmelsen utformats på likartat sätt som den senare. Det kan
då vara av intresse att konstatera, att det i TF ansetts erforderligt med en
uttrycklig föreskrift om att spioneri skall bedömas enligt vanlig lag utan
hinder av anskaflfarfriheten. Förhållandet kan ses som en bekräftelse på att
den föreslagna bestämmelsen om företagsspioneri inte får tillämpas när
publiceringssyfte föreligger så länge som TF inte uttryckligen medger det.

Rent lagtekniskt kan den valda konstruktionen accepteras. Sett med
utgångspunkt i intresset av att skydda företagshemligheter är emellertid
den föreslagna bestämmelsen inte invändningsfri eftersom tillämpningsområdet
för den är beroende av gärningsmannens syfte. Påstår anskaffaren
att han handlat i publiceringssyfte och framstår påståendet härom som
inte helt osannolikt torde han gå fri (jfr prop. 1975/76:204 s. 130 n).

Det nu beskrivna problemet med paragrafens förhållande till TF har inte
närmare berörts i propositionen. I det förslag till lag om skydd för företagshemligheter
som framlades i SOU 1983:52 försökte utredningen undvika
problemet därigenom att ansvar för företagsspioneri förutsattes inträda
bara om anskaffandet skett genom intrång eller tillgrepp, avlyssning, avläsning,
avbildning, kopiering eller undersökning, vilseledande eller erbjudande
om otillbörliga förmåner eller annan handling av liknande slag.
Enligt det förslaget utgjordes alltså den brottsliga handlingen inte som i
propositionen av själva anskaffandet utan av det sätt som kommit till
användning vid anskaffandet. Utredningens förslag till straffbestämmelse
för företagsspioneri innebar att man i huvudsak höll sig inom de gränser
som TF ger och att bestämmelsernas tillämpningsområde därför inte blev
beroende av i vilket syfte handlingen utförts.

Med hänsyn till det sagda framstår det som angeläget att bestämmelsen
om ansvar för företagsspioneri bringas i bättre överensstämmelse med det
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet och därmed ges en utformning som
gör det möjligt att ingripa mot brottet oberoende av gärningsmannens
eventuella publiceringssyfte. Önskemålet tillgodoses om stadgandet omformuleras
så att det blir tillvägagångssättet som blir straffbelagt. Straffbarheten
bör emellertid inte som utredningen föreslagit knytas till vissa
särskilt angivna metoder utan det bör vara tillräckligt att gärningsmannen
kommit över företagshemligheten på ett olovligt sätt.

Avgörande för om ett företagsspioneri skall anses föreligga bör alltså
vara det sätt på vilket gärningsmannen kommit över företagshemligheten.
Det räcker därför inte med att han olovligen berett sig tillgång till hemligheten.
Med beaktande av det sist sagda torde de i propositionen gjorda
uttalandena kunna tjäna till ledning vid avgörandet av huruvida ett olovligt
tillvägagångssätt föreligger. Straffstadgandet blir således tillämpligt om
gärningsmannens tillvägagångssätt är straffbelagt enligt brottsbalken eller

1988/89:LU30

Bilaga 3

87

någon annan lag. Exempel på sådana kriminaliserade förfaringssätt är
tillgreppsbrott, bedrägeri, intrång i förvar och olovlig avlyssning. Förfaranden
som enligt särskilda straffbestämmelser kan föranleda ansvar i
något annat avseende än som ett lagstridigt tillvägagångssätt, som fallet är
med exempelvis bestickning, innefattar inte ett olovligt sätt enligt straffstadgandet
i dess nu föreslagna utformning. Det är emellertid inte bara
handlingar som är lagstridiga enligt annan lagstiftning som omfattas av
bestämmelsen. Syftet med paragrafen är att straffbelägga alla de fall då
gärningsmannen tillskansar sig en företagshemlighet på ett sätt som inte
står i överensstämmelse med näringsidkarens vilja. När t. ex. som anförs i
propositionen en anställd, som har till uppgift att sköta bokföringen i
företaget, beger sig till företagets forskningslaboratorium och där läser
hemliga dokument som han inte behöver för sitt arbete torde han ha
förfarit på ett olovligt sätt och därmed kunna dömas för företagsspioneri.
Liksom när det gäller förslaget i propositionen förutsätter lagrummet att
gärningsmannen utövar en aktivitet. Att någon av en tillfällighet får reda
på en företagshemlighet skall således inte medföra ansvar.

I anslutning till det anförda bör framhållas att den ovan föreslagna
bestämmelsen i 2 § andra stycket om avslöjanden av brottsliga gärningar
m. m. inte är tillämplig vid företagsspioneri. Den som gör sig skyldig till
företagsspioneri skall således fällas till ansvar härför oavsett om han begått
gärningen i syfte att avslöja ett brottsligt förfarande av en näringsidkare.
En förutsättning härför är dock att hans handlande bedöms innefatta ett
obehörigt angrepp enligt 2 § första stycket. En annan sak är att den som
gjort sig skyldig till företagsspioneri kan vara oförhindrad att bringa ett
missförhållande i offentlighetens ljus i enlighet med reglerna i andra stycket.

I 2 § andra stycket (propositionens lagförslag) föreskrivs att ansvar för
företagsspioneri inte skall ådömas om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken. I andra fall är avsikten att bestämmelsen om företagsspioneri
skall tillämpas före straffstadgandena i brottsbalken. Med en
sådan utformning skall enligt departementschefen det föreliggande konkurrensproblemet
elimineras. I propositionen framhålls vidare att en konkurrenssituation
mellan företagsspioneri och dataintrång inte är utesluten.
Straffbestämmelsen i datalagen (1973:289) rörande dataintrång föreslås
därför utbyggd så att dataintrång skall anses föreligga endast om brottet
inte är straffbart enligt bl. a. lagen om skydd för företagshemligheter. Med
anledning av vad som sålunda anförts i propositionen kan anmärkas att
konkurrens också kan tänkas uppkomma mellan företagsspioneri och gärningar
som är straffbelagda i vissa andra författningar. Företagsspioneri
kan t. ex. begås genom att någon olovligen kopierar en upphovsrättsligt
skyddad handling. 1 sådana fall torde konkurrensfrågan få lösas på sedvanligt
sätt med tillämpning av allmänna regler. Något hinder att döma till
straff enligt båda de tillämpliga lagrummen torde inte föreligga (jfr prop.
1970:57 s. 94).

1988/89:LU30

Bilaga 3

88

4.3 Olovlig befattning med företagshemlighet

Enligt 3 § i regeringens lagförslag skall den sorn anskaffar en företagshemlighet
med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon
före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri dömas
till ansvar för olovlig befattning med företagshemlighet. Paragrafen saknar
motsvarighet i IKL, men förfarandena i fråga torde i viss omfattning redan
nu vara brottsliga såsom häleri eller annat brott.

Eftersom det är anskaffandet som sådant som straffbeläggs i lagrummet
uppkommer — på samma sätt som angivits vid brottet företagsspioneri —
en konflikt med reglerna om anskaffarfrihet. Tillämpningsområdet för
förevarande lagrum kommer därför inte att omfatta fall då någon anskaffar
en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. Med hänsyn till
intresset av ett fritt informationsflöde får det godtas att ansvar för olovlig
befattning med företagshemlighet i vissa fall inte kan inträda. Det väsentliga
i sådana fall är att den som ursprungligen angripit företagshemligheten
genom företagsspioneri kan fällas till ansvar. Att någon begagnar sig av de
rättigheter som den yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen ger och anskaffar
en företagshemlighet i publiceringssyfte kan alltså inte anses som ett
obehörigt angrepp på hemligheten. I sammanhanget bör vidare påpekas att
det av den föreslagna nya 2 § också följer att anskaffandet av företagshemligheter
som sker i syfte att allvarliga missförhållanden inom ett företag
skall offentliggöras faller utanför det straffbara området.

4.4 Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m.m.

4 § i regeringens lagförslag innehåller en bestämmelse om skadeståndsskyldighet
för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning
med företagshemlighet. Lagrummet stadgar att den skada skall ersättas
som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemligheten
utnyttjas eller röjs. För att skadeståndsansvaret skall omfatta andra skador
än de som uppkommer genom själva brottet har som villkor angivits att
utnyttjandet eller röjandet skall vara obehörigt. Vad som i sistnämnda
avseende skall anses som obehörigt blir att bedöma med ledning av den
nya 2 §. Det innebär bl. a. att en person som på ett olovligt sätt bereder sig
tillgång till en företagshemlighet, som innefattar uppgift om olagliga förfaranden
inom företaget, och som därefter överlämnar uppgifterna till bl. a.
vederbörlig myndighet kan dömas till ansvar för företagsspioneri och bli
skyldig att ersätta den skada som uppkommer genom själva brottet. Han
kan däremot inte hållas ansvarig för den skada som näringsidkaren åsamkas
genom att uppgifterna utnyttjas eller röjs. Skälet är, som framgått, att
utnyttjandet eller röjandet inte är obehörigt.

4.5 Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter

I 5 § i regeringens lagförslag finns regler om skadeståndsansvar för den
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han i förtroende
fått del av i samband med en affärsförbindelse med en näringsidkare.

1988/89:LU30

Bilaga 3

89

Lagrummet motsvaras närmast av 3 § andra stycket IKL men har ett
vidare tillämpningsområde därigenom att det omfattar såväl tekniska
förebilder som andra företagshemligheter.

Den föreslagna bestämmelsen anges i propositionen bygga på att det
föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnandet
och mottagandet av företagshemligheter (prop. s. 63).

6 § i förslaget innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar för arbetstagare
som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han
fått del av i sin anställning. Paragrafen kan sägas sanktionera förfaranden
som enligt 3 § IKL kan föranleda straff och skadeståndsskyldighet eller
som kan medföra skadeståndsansvar för åsidosättande av avtalsvillkor om
tystnadsplikt.

Liksom i fråga om 5 § bygger enligt propositionen 6 § på att någon
genom avtal förpliktat sig att inte lämna ut information som kan leda till
skada för arbetsgivaren. Tystnadsplikt för en arbetstagare kan följa av
särskilda avtal mellan honom och arbetsgivaren eller av kollektivavtal.
Följer tystnadsplikten av kollektivavtal blir — som framhålls i propositionen
— skadeståndsreglerna i lagen om skydd för företagshemligheter inte
tillämpliga utan skadeståndsfrågan skall då bedömas enligt medbestämmandelagen.

Eftersom den föreslagna lagen är avsedd att skydda även företagshemligheter
i det allmännas affarsdrivande verksamhet (se prop. s. 54) kommer
6 § att bli tillämplig på vissa offentliganställda. Till skillnad från privatanställda
har offentliganställda inte någon avtalad tystnadsplikt utan deras
skyldighet att inte röja hemlig information regleras i sekretesslagen.

Av den lämnade redogörelsen framgår att förslaget i propositionen inte
innebär att någon lagstadgad tystnadsplikt införs för parterna i ett aflarseller
anställningsförhållande. Endast i de fall en part uttryckligen eller
underförstått genom avtal förpliktat sig att inte till skada för motparten
röja information eller då tystnadsplikten följer av sekretesslagen eller
annan lag blir 5 och 6 §§ tillämpliga. I så måtto innebär de i paragraferna
intagna bestämmelserna såvitt avser den privata sektorn endast ett lagfästande
av vad som gäller för närvarande. Enligt allmänna regler om skadestånd
i kontraktsförhållanden kan nämligen redan i dag ersättningsskyldighet
uppkomma när en part åsidosätter sina förpliktelser på grund av
avtalet. För de offentliganställda som bryter mot sin tystnadsplikt regleras
skadeståndsskyldigheten för närvarande av bestämmelserna i skadeståndslagen.
Det huvudsakliga syftet med reglerna i 5 och 6 §§ blir därmed att det
— utanför kollektivavtalssammanhang — öppnas en möjlighet för tillämpning
av bestämmelsen i 9 § vid angrepp på företagshemligheter hos enskilda
näringsidkare eller i det allmännas affarsdrivande verksamhet. Detta
innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den skadelidande förmånligare
sätt än vad som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Eftersom de båda lagrummen i sig själva inte medför någon lagstadgad
tystnadsplikt uppkommer inte några avgränsningsproblem i förhållande
till det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet. De anställda i det allmännas
affarsdrivande verksamhet kommer således även i fortsättningen att åtnjuta
samma meddelarskydd som andra offentliganställda. I fråga om arbets -

1988/89:LU30

Bilaga 3

90

tagare i det privata näringslivet är förhållandet det att TF m. fl. författningar
inte torde hindra enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten.
En konsekvens härav anses vara att avtalade tystnadsplikter
bryter meddelarskyddet. Om t. ex. en arbetstagare, som i sitt anställningsavtal
utfast sig att inte röja arbetsgivarens företagshemligheter, lämnar
uppgifter till massmedierna i strid med avtalet torde han således — varken
enligt gällande ordning eller efter ett genomförande av de nu föreslagna
lagreglerna — kunna undgå skadeståndsskyldighet med hänvisning till
bestämmelserna om meddelarfrihet. Om arbetstagarens tystnadsplikt inte
uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande
principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden får det från
rättslig synpunkt anses mera ovisst huruvida den anställde åtnjuter meddelarskydd
eller ej när han lämnar uppgifter för publicering. Det bör
understrykas att oklarheten när det gäller omfattningen av meddelarskyddet
redan finns i dag och att rättsläget inte påverkas av huruvida förslagen
i propositionen genomförs eller ej. Framhållas kan också att frågan om
meddelarskyddet har betydelse främst i de fall en arbetstagare eller en part
i ett affärsförhållande framträder öppet som uppgiftslämnare. Väljer han
att lämna ut uppgifterna anonymt gäller reglerna om anonymitetsskydd i
TF och andra författningar fullt ut. I praktiken kan det då ofta vara svårt
för näringsidkaren att styrka vem som röjt en företagshemlighet för massmedierna
och därmed att föra en skadeståndsprocess.

Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter
inte är helt klart framstår det särskilt i vissa anställningsförhållanden
som angeläget att parterna genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen
av tystnadsplikter rörande företagshemligheter. Först då sådana
avtalsvillkor föreligger kan parterna med någorlunda säkerhet överblicka
vilka skyldigheter den anställde har gentemot sin arbetsgivare. Det kan
därför ligga i båda parters intresse att närmare bestämma i vad mån
arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande information i arbetsgivarens
näringsverksamhet.

Det förhållandet att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte
fritt torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras utgör
ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter
om missförhållanden inom avtalspartens företag. I sistnämnda hänseende
innebär emellertid den ovan föreslagna nya 2 § att det öppnas en möjlighet
för honom att inför bl. a. allmänheten avslöja allvarliga missförhållanden i
näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer om
förslaget genomförs att därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt
betydelsefullt för arbetstagarna.

Bestämmelserna i den nya 2 § medför att uttrycket obehörigen kan utgå
ur 5 och 6 §§.

En fråga som inte saknar praktisk betydelse är hur 6 § förhåller sig till
reglerna om tystnadsplikt i medbestämmandelagen. Reglerna i den senare
lagen innebär bl. a. att en arbetsgivare som skall lämna information har
rätt till förhandling med motparten om tystnadsplikt rörande den information
som skall lämnas. Om partema inte kan enas om vilken tystnadsplikt
som skall gälla, kan arbetsgivaren inom viss tid hänskjuta frågan till

1988/89:LU30

Bilaga 3

91

prövning i arbetsdomstolen. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i
den mån det kan antas att det skulle föreligga risk för väsentlig skada för
part eller annan. Den som med tystnadsplikt har tagit emot information
för lokal eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av
tystnadsplikten föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisation.
I sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

Om en arbetsgivare vid förhandling informerar den fackliga organisationen
om något som utgör en företagshemlighet kan arbetsgivaren alltså med
tillämpning av reglerna i medbestämmandelagen åstadkomma att informationen
även i fortsättningen förblir hemlig. Skulle arbetsgivaren emellertid
inte bry sig om att ta upp frågan om tystnadsplikt för motparten får
detta uppfattas så att han inte håller informationen hemlig och att denna
alltså inte längre utgör någon företagshemlighet. Motsvarande får anses
gälla beträffande information som parterna efter förhandling inte låter
omfattas av någon tystnadsplikt eller som enligt beslut av arbetsdomstolen
inte skall omfattas av tystnadsplikt.

I praktiken kan det inträffa att en anställd facklig förtroendeman på
annat sätt än genom arbetsgivaren får kännedom om något som utgör en
företagshemlighet och som samtidigt omfattas av arbetsgivarens informations-
eller förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen. Om arbetsgivaren
underlåter att informera eller förhandla i frågan bör det inte
medföra att den facklige förtroendemannen går miste om sin rätt enligt
den ovan nämnda bestämmelsen i medbestämmandelagen att föra företagshemligheten
vidare till en styrelseledamot i sin organisation. Ett sådant
röjande av företagshemligheten bör därför inte anses som obehörigt.

I 6 § andra stycket i regeringens lagförslag finns en särskild regel om
skadeståndsansvar då en arbetstagare efter anställningens upphörande
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Skadeståndsansvar inträder i
detta fall endast när hans förfarande är otillbörligt. Mot bakgrund av de i
propositionen redovisade uttalandena från departementschefens och lagrådets
sida rörande tillämpningen av bestämmelsen synes termen otillbörligt
inte i erforderlig mån ge uttryck för de särskilda förutsättningar som
skall föreligga för att skadeståndsansvaret skall uppkomma. Termen bör
därför ersättas med uttrycket synnerliga skäl. Härigenom uppnås också en
terminologisk överensstämmelse med vad som enligt skadeståndslagen
gäller i fråga om arbetstagares skadeståndsskyldighet. Departementschefens
och lagrådets uttalanden om bestämmelsens tillämpning föranleder
däremot inte några erinringar.

4.6 Skadeståndsansvar i övriga fall

7 § i regeringens förslag kan ses som ett komplement till skadeståndsbestämmelserna
i 4-6 §§ och innebär att skadeståndsskyldighet inträder
också för den som — uppsåtligen eller av oaktsamhet — obehörigen
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som en gång tidigare varit föremål
för ett obehörigt angrepp enligt lagen och som han fått tillgång till så
att säga i andra hand. För skadeståndsansvar krävs att han inser eller bör

1988/89:LU30

Bilaga 3

92

inse att hemligheten utsatts för ett obehörigt angrepp. En motsvarande
bestämmelse finns i IKL men ansvaret enligt den nu föreslagna paragrafen
sträcker sig längre bl. a. därigenom att ansvar kan utkrävas oavsett i hur
många led företagshemligheten tidigare utnyttjats eller röjts.

1 lagrummets andra stycke föreskrivs att det inte är obehörigt att utnyttja
eller röja en företagshemlighet som förvärvats i god tro.

Genom den föreslagna paragrafen införs en allmän skadeståndssanktionerad
plikt att inte utnyttja eller röja en företagshemlighet. Till skillnad
från 5 och 6 §§ i förslaget förutsätter 7 § inte något bakomliggande avtalsförhållande
utan tystnadsplikten gäller generellt och det är i princip —
bortsett från godtrosförvärv — utan betydelse under vilka omständigheter
vederbörande fått del av hemligheten. Någon inskränkning i rätten att
yttra sig i bl. a. tryckt skrift och att lämna meddelanden för publicering får
emellertid inte — utom i några särskilt angivna undantagsfall varom här
inte är fråga (se 3.5 ovan) — göras i vanlig lag. Sker det ändå får dessa
regler inte tillämpas i den mån de inkräktar på yttrande- och meddelarfriheten.

Det anförda innebär att skadeståndsbestämmelserna i 7 § i vissa situationer
inte kan tillämpas därför att yttrandefrihetsreglerna tar över. Detta
är t. ex. fallet om någon som i ett senare led fått uppgift om en företagshemlighet
vidarebefordrar hemligheten till dagspressen. Publiceringssyftet
medför att meddelaren går fri trots att hans beteende annars är skadeståndsgrundande.
Inte heller riskerar exempelvis en journalist eller en
författare som röjer en företagshemlighet genom att publicera inhämtad
information att drabbas av skadeståndsbestämmelsen. Liksom när det
gäller brottet olovlig befattning med företagshemlighet bör den nu angivna
begränsningen av bestämmelsens räckvidd godtas med hänsyn till intresset
av ett fritt informationsflöde i samhället. Den i 2 § föreslagna bestämmelsen
om att lagen endast gäller obehöriga angrepp på företagshemligheter
bör också ses som en erinran om att tillämpningsområdet inskränks av det
yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet.

Den samlade regleringen i den nya 2 § av vad som skall anses som inte
obehöriga angrepp på en företagshemlighet får även återverkningar på
skadeståndsansvaret enligt 7 §. Skadeståndsskyldighet kan således inte
inträda om bl. a. en företagshemlighet utnyttjas eller röjs i syfte att brott
eller andra allvarliga missförhållanden i ett företag skall avslöjas. Med en
sådan ordning kan den situationen tänkas inträffa att någon inför en
myndighet röjer en företagshemlighet för att avslöja en företeelse som
visar sig inte utgöra ett allvarligt missförhållande. Ett obehörigt angrepp
på en företagshemlighet föreligger då. Att myndigheten därefter lämnar ut
hemligheten med stöd av sekretesslagens bestämmelser eller utnyttjar informationen
i sin vanliga verksamhet bör givetvis inte föranleda skadeståndsskyldighet
enligt 7 §.

Uttrycket obehörigen i 7 § kan som tidigare nämnts utgå ur lagrummet.
Vidare bör den särskilda bestämmelsen i 7 § andra stycket om inverkan av
god tro efter en redaktionell ändring överföras till den nya 2 §.

De i förevarande och föregående avsnitt gjorda övervägandena angående
den närmare innebörden av de tystnadsplikter som omfattas av

1988/89:LU30

Bilaga 3

93

skadeståndsbestämmelserna i 5 — 7 §§ bör föranleda en ändring i 8 § i
regeringens lagförslag. 1 sistnämnda paragraf föreskrivs att ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken inte skall ådömas någon på grund av överträdelse av
5, 6 eller 7 §. Straffstadgandet i brottsbalken riktar sig mot den som bryter
en lagstadgad tystnadsplikt. Eftersom reglerna i 5 och 6 §§ enligt det ovan
anförda inte innebär någon lagstadgad tystnadsplikt kan ansvar enligt
brottsbalken aldrig ifrågakomma när någon bryter mot dem. Bestämmelsen
i 8 § behöver därför endast avse den i 7 § föreskrivna tystnadsplikten.
En annan sak är som framhålls i propositionen (s. 49) att ansvar enligt 20
kap. 3 § brottsbalken kan ifrågakomma vid överträdelse av någon annan
lagstadgad tystnadsplikt.

Som tidigare nämnts gäller det skadeståndsansvar som föreskrivs i 7 §
endast då en företagshemlighet tidigare har angripits enligt lagen. I motionerna
1987/88:Ll0 av Nic Grönvall (m) och 1987/88:L14 av Bengt Harding
Olson m. fl. (fp) har uppmärksammats det förhållandet att 7 § inte ger
möjligheter till ingripande mot den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som lämnats ut i strid med bestämmelserna i sekretesslagen.

Sekretesslagen ger skydd för uppgifter om bl. a. det privata näringslivets
ekonomiska förhållanden som på olika sätt kommit en myndighet till
handa. Rent allmänt kan sägas att sekretess hos en myndighet oftast gäller
till förmån för uppgifter om förhållanden i privat näringsverksamhet som
är av den beskaffenhet att de typiskt sett omfattas av lagen om skydd för
företagshemligheter. Sekretesskydd uppkommer såväl då en enskild näringsidkare
lämnar en uppgift till en myndighet i samband med ett affärsförhållande
som då information lämnas till en myndighet i andra sammanhang,
exempelvis vid tillsynsverksamhet, tillståndsgivning och arbetsförmedling.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att lagförslaget generellt inte ger skydd
mot att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som lämnats ut i
strid med sekretesslagens föreskrifter. Den skadelidande näringsidkarens
möjligheter att erhålla ersättning av exempelvis en konkurrent som utnyttjar
hemligheten blir således beroende av på vilket sätt hemligheten
ursprungligen röjts. Har hemligheten lämnats ut av en av hans egna anställda
kan han erhålla skadestånd av konkurrenten med stöd av lagen om
skydd för företagshemligheter. Har hemligheten i stället oriktigt lämnats
till konkurrenten av en anställd hos en myndighet kan ersättning inte
erhållas av konkurrenten. Näringsidkarens möjlighet att kompensera sig
för den skada som åsamkats honom inskränker sig i det fallet till rätten att
få skadestånd från myndigheten enligt reglerna i skadeståndslagen (se 3.8).

Att ersättningsmöjlighetema i de angivna fallen skiljer sig åt kan av den
drabbade näringsidkaren upplevas som svårförståeligt och omotiverat. För
honom torde det i princip vara likgiltigt om företagshemligheten röjts av
en offentliganställd eller av någon annan person. Det väsentliga för honom
är att han kan erhålla kompensation från den som i andra hand utnyttjar
eller röjer företagshemligheten. Även sett i ett vidare perspektiv framstår
det som angeläget att företagshemligheter kan skyddas också sedan de
oriktigt lämnats ut från en myndighet. Om skyddet inte är enhetligt kan
samarbetet mellan myndigheter och enskilda företag försvåras och företa -

1988/89:LU30

Bilaga 3

94

gen bli mindre benägna att fullgöra sina uppgifitsskyldigheter gentemot det
allmänna. Det finns också en risk för att illojala foretag och enskilda
personer i valet mellan att försöka komma över information direkt hos en
näringsidkare och att få ut uppgifterna från en myndighet stannar för det
senare alternativet och utsätter myndighetens anställda för olika former av
påtryckningar.

Övervägande skäl talar således för att skadeståndsansvar enligt 7 § bör
kunna inträda också när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet
som utlämnats i strid med sekretesslagen. En regel med denna innebörd
medför inte något utökat skadeståndsansvar för det allmänna utan riktar
sig enbart mot den som på grund av det oriktiga utlämnandet fått hemligheten
i sin besittning. För att skadeståndsansvar skall inträda bör — i
likhet med vad som avses gälla då en företagshemlighet utsatts för ett
enligt lagen obehörigt angrepp - krävas att vederbörande har vetskap om
det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att han i vart fall bör inse
detta. Det ligger i sakens natur att den som på begäran får en uppgift från
en myndighet i allmänhet kan förlita sig på att utlämnandet inte strider
mot sekretesslagen. I de fall någon själv övat påtryckningar på en ofifentliganställd
för att få informationen torde dock i regel förutsättningarna för
skadeståndsansvar vara uppfyllda. Ett annat exempel är då en offentliganställd
på eget initiativ röjer en uppgift för en näringsidkare vilken med sin
erfarenhet bör förstå att det rör sig om hemlig information. Det kan också
vara så att en person med särskild branschkännedom har anledning anta
att en uppgift, som han fått del av i ett senare led, härrör från en myndighet.
I det fallet bör det krävas att han iakttar särskild försiktighet och
undersöker förhållandena. Gör han inte det riskerar han att bli skadeståndsskyldig
om han utnyttjar eller röjer informationen.

En bestämmelse med angiven innebörd bör lämpligen utformas så att
vad som gäller i fråga om skadeståndsansvar för den som utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som tidigare obehörigen angripits också skall
tillämpas när någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt
vad han inser eller bör inse, har röjts i strid med sekretesslagen. Eftersom
lagen om skydd för företagshemligheter omfattar information i både enskild
näringsverksamhet och det allmännas afFärsdrivande verksamhet blir
den nya bestämmelsen också tillämplig på det allmännas företagshemligheter.
Ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet som tillhör det allmänna
kan innebära att sekretesslagens föreskrifter åsidosatts. Så är fallet
om en anställd i ett affarsdrivande verk utnyttjar eller röjer hemlig information.
I en sådan situation skall skadeståndsansvaret för den som i ett
senare led utnyttjar eller röjer hemligheten bedömas enligt huvudregeln i
7 § och inte med tillämpning av den särskilda bestämmelsen om skadeståndsskyldighet
när en hemlighet röjts i strid med sekretesslagen.

4.7 Skadeståndets bestämmande

9 § i regeringens lagförslag innehåller en regel om hur skadeståndet skall
beräknas då obehöriga angrepp på en företagshemlighet förekommit. Stadgandet
innebär att vid skadeståndets bestämmande hänsyn kan tas både

1988/89-.LU30

Bilaga 3

95

till den skada sorn drabbat näringsidkaren och till omständigheter som
inte är av rent ekonomisk betydelse. Det utvidgade skadeståndsansvaret är
förestavat av att det i många fall kan vara svårt för en näringsidkare att
visa storleken av den skada som har tillfogats honom genom ett angrepp på
en företagshemlighet. Regeln torde få betydelse främst då den skadeståndsskyldige
är en konkurrerande näringsidkare, som obehörigen utnyttjar
företagshemligheten. Den är emellertid tillämplig även då den
skadeståndsskyldige är en anställd hos den näringsidkare som har åsamkats
skadan.

Någon regel om jämkning av skadeståndsansvaret finns inte i lagförslaget.
Av propositionen (s. 43 och 60) framgår dock att skadeståndet skall
kunna jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen. Vidare framgår att den särskilda bestämmelsen i 4 kap.
1 § skadeståndslagen om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar
inte är tillämplig då skadestånd skall bestämmas enligt lagen om skydd för
företagshemligheter. I de fall skadeståndet skall bestämmas enligt medbestämmandelagen
blir jämkningsbestämmelsen i den lagen tillämplig. Beträffande
jämkningsmöjligheterna enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen och
60 § medbestämmandelagen har lagrådet i sitt yttrande över regeringens
lagrådsremiss anfört att det ligger närmast till hands att de tillämpas
restriktivt.

Den föreslagna regleringen innebär särskilt i fråga om arbetstagare ett
långtgående skadeståndsansvar. Även om det finns starka principiella skäl
för att skadeståndsreglerna bör ha den utformning som föreslås framstår
det som befogat att skadeståndet — i synnerhet när det gäller arbetstagare
— bör kunna jämkas i något större utsträckning än vad som uttalandena i
propositionen ger vid handen. I 9 § bör därför efter mönster av 60 §
medbestämmandelagen införas en regel om att skadeståndet kan sättas
ned eller helt falla bort när det bedöms som skäligt.

Jämkningsmöjligheten enligt den nya regeln bör som nämnts kunna
utnyttjas främst i fall då en arbetstagare blir skyldig att ersätta sin arbetsgivare
för ett obehörigt angrepp på dennes företagshemlighet. I sådana fall är
nämligen uppsägning eller avskedande oftast den viktigaste påföljden. Vid
skälighetsbedömningen bör samtliga omständigheter i det enskilda fallet
vägas in. Exempelvis bör sådana förhållanden kunna beaktas som att
arbetstagaren inte insett företagshemlighetens värde i näringsverksamheten
eller att den oaktsamhet som ligger honom till last inte framstår som
särskilt allvarlig. Hänsyn bör också kunna tas till det skadestånd som
skulle kunna utgå om skadeståndet i stället skulle bestämmas med tillämpning
av medbestämmandelagen. Skulle vid en prövning enligt medbestämmandelagen
skadeståndet utgå med lägre belopp än vad som följer av lagen
om skydd för företagshemligheter bör skadeståndet sättas ned. En annan
faktor som bör påverka bedömningen är den skadelidandes behov av
ersättningen. Bland omständigheter som kan tala emot en jämkning kan
särskilt nämnas att arbetstagaren har en ledande eller eljest förtroendefull
ställning i näringsidkarens rörelse. Jämkning bör i allmänhet inte komma i
fråga om arbetstagaren genom sitt handlande berett sig betydande vinning,
t. ex. genom att börja framställa produkter med ledning av företagshemligheten.

1988/89:LU30

Bilaga 3

96

I rena undantagsfall bör den nya jämkningsregeln kunna tillämpas för 1988/89:LU30
jämkning av skadestånd som skall utges av andra än arbetstagare. I sådana Bilaga 3
fall bör jämkningsmöjligheten dock tillämpas restriktivt.

4.8 Vitesförbud och säkerhetsåtgärder

1 11 § i regeringens lagförslag finns regler som medger att domstol vid vite
kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja
hemligheten. Vitesförbud kan riktas inte endast mot den som gjort sig
skyldig till företagsspioneri utan också mot alla andra som på ett enligt
lagen otillåtet sätt befattat sig med en företagshemlighet.

Om någon som har angripit en företagshemlighet i sin besittning har
bl. a. handlingar som innefattar en företagshemlighet kan enligt 14 § domstol
förordna att han skall överlämna dessa till den som utsatts för det
rättsstridiga angreppet. Under närmare angivna förutsättningar kan domstolen
i stället förordna att handlingarna skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som kan förebygga missbruk.

I ett tidigare avsnitt har förordats att i lagförslaget införs en ny paragraf
(2 §) av innebörd att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.
I konsekvens härmed bör det inte vara möjligt för domstol att
meddela vitesförbud eller förordna om åtgärder enligt 14 § för att hindra
att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet i sådana fall då förfarandet
inte utgör ett obehörigt angrepp på företagshemligheten. I 11 § bör
därför stadgas att vitesförbud får meddelas endast om ett utnyttjande eller
röjande är obehörigt. Vidare bör i 14 § det tillägget göras att förordnande
inte får meddelas om ett utnyttjande eller röjande av företagshemligheten
inte är obehörigt.

När det gäller tillämpningsområdet för 11 och 14 §§ finns det vidare
anledning att erinra om att det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet i
vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och andra åtgärder inte får
meddelas. I 1 kap. 2 § TF förbjuds myndighet eller annat allmänt organ att
genom olika åtgärder ingripa för att hejda yttranden innan de blivit offentliga
exempelvis genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av en
skrift på grund av dess innehåll. Motsvarande förbud finns i radioansvarighetslagen
m. fl. författningar. Beslut av domstol med stöd av 11 och
14 §§ lagen om skydd för företagshemligheter torde i vissa situationer vara
att uppfatta som en hindrande åtgärd i dessa författningars mening. Den
som har tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen
i en bok eller i ett radioprogram torde därför inte av domstol kunna
förbjudas att röja hemligheten. Lika litet torde i fall då hemligheten tagits
in i en bok eller tidning domstolen med stöd av 14 § kunna förordna om
överlämnande eller förstörande av bok- eller tidningsupplagan.

97

7 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

5. Förslag till lagtextändringar
Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Regeringens förslag Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i Med företagshemlighet avses i
denna lag sådan information om af- denna lag sådan information om affärs-
eller driftsförhållanden i en nä- fars- eller driftförhållanden i en näringsidkares
rörelse som näringsid- ringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjan- karen håller hemlig och vars röjande
är ägnat att medföra skada för de är ägnat att medföra skada för

honom. honom i konkurrenshänseende.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats
i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska
förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande,
även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

2 §

Lagen gäller endast obehöriga angrepp
pä företagshemligheter.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos
en näringsidkare för att inför en
myndighet, annat behörigt organ eller
allmänheten avslöja något som
skäligen kan misstänkas utgöra
brott eller som kan anses utgöra annat
allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse.

Som ett obehörigt angrepp anses
inte heller att någon utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som har
angripits enligt denna lag men som
han eller någon före honom har fått
del av i god tro.

Straff

2 §

Den som med uppsåt olovligen
bereder sig tillgång till en företagshemlighet
skall dömas förföretagsspioneri
till böter eller fängelse i
högst två år eller, om brottet är

3 §

Den som uppsåtligen på ett olovligt
sätt bereder sig tillgång till en
företagshemlighet skall dömas för
företagsspioneri till böter eller fängelse
i högst två år eller, om brottet

1988/89:LU30

Bilaga 3

98

Regeringens förslag Föreslagen lydelse

grovt, till fängelse i högst sex år. är grovt, till fängelse i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas om är grovt skall särskilt beaktas om

gärningen har varit av särskilt farlig gärningen har varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller in- art, avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada, neburit synnerligen kännbar skada.

Till ansvar enligt forsta stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.

3 § 4 §

Den sorn anskaffar en foretagshemlighet med vetskap om att den som
tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång
till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med
foretagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 2 eller 3 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

5 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en foretagshemlighet hos
en näringsidkare som han i förtroende
har fått del av i samband med
en affärsförbindelse med denne
skall ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

6 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet
hos arbetsgivaren som han
har fått del av i sin anställning under
sådana förhållanden att han insåg
eller borde ha insett att han inte
fick avslöja den skall ersätta den
skada som uppkommer genom
hans förfarande.

5 §

Den som gör sig skyldig till brott
enligt 3 eller 4 § skall ersätta den
skada som uppkommer genom
brottet eller genom att företagshemligheten
obehörigen utnyttjas
eller röjs.

6 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
foretagshemlighet hos en näringsidkare
som han i förtroende har fått
del av i samband med en affärsförbindelse
med denne skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande.

7 §

En arbetstagare som uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en foretagshemlighet hos arbetsgivaren
som han har fått del av
i sin anställning under sådana förhållanden
att han insåg eller borde
ha insett att han inte fick avslöja
den skall ersätta den skada som
uppkommer genom hans förfarande.

1988/89:LU30

Bilaga 3

99

Regeringens förslag

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om förfarandet
var otillbörligt.

7 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som,
enligt vad han inser eller bör inse,
har angripits enligt denna lag skall
ersätta den skada som uppkommer
genom hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått del av i god
tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

8 §

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av 5, 6 eller
7§.

9

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 4 - 7 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

10

Talan om skadestånd enligt denna
fem senaste åren innan talan väcktes,
rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

11

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av

Föreslagen lydelse

Har förfarandet ägt rum sedan
anställningen upphört, tillämpas
första stycket endast om det finns
synnerliga skäl.

8 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet utnyttjar eller röjer en
företagshemlighet som, enligt vad
han inser eller bör inse, har angripits
enligt denna lag skall ersätta
den skada som uppkommer genom
hans förfarande. Detsamma gäller
om någon i annat fall uppsåtligen
eller av oaktsamhet utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som, enligt
vad han inser eller bör inse, har
röjts i strid med sekretesslagen
(1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken
skall inte ådömas någon på
grund av överträdelse av första
stycket.

§

Vid bestämmande av skadestånd
enligt 5 — 8 §§ för ett angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet
skall hänsyn tas även till dennes intresse
av att hemligheten inte obehörigen
utnyttjas eller röjs och till
övriga omständigheter av annan än
rent ekonomisk betydelse.

Om det är skäligt kan skadeståndet
sättas ned eller helt falla bort.

§

lag får avse skada endast under de
För skada under tid dessförinnan är

§

Den som har angripit en företagshemlighet
enligt denna lag kan av

1988/89:LU30

Bilaga 3

100

Regeringens förslag

domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.

Föreslagen lydelse

domstol vid vite förbjudas att utnyttja
eller röja företagshemligheten.
Vitesförbud får dock meddelas
endast om ett utnyttjande eller
röjande skulle vara obehörigt enligt
2§.

Talan enligt första stycket förs av Talan enligt första stycket förs av
den som har utsatts för det rättsstri- den som har utsatts för det rättsstri diga

angreppet. Sådan talan får fö- diga angreppet. Sådan talan får föras
även i samband med åtal för ras även i samband med åtal för

brott som avses i 2 eller 3 §. brott som avses i 3 eller 4 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans
har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om
förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en
gärning som omfattas av förbudet.

1988/89:LU30

Bilaga 3

12

Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om
ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 §

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl
för att en företagshemlighet har angripits enligt denna lag och det skäligen
kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förringar värdet
av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill
dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid
tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket samt i fråga om
handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken
om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna lag, kan domstol
förordna att en handling eller ett föremål som han har i sin besittning och
som innefattar hemligheten skall överlämnas till den som har utsatts för
det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det får domstolen förordna
att överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlighet
inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller föremålet
skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbruk. Förordnande
enligt denna lag skall
dock inte meddelas, om förverkan -

Kan en handling eller ett föremål
som innefattar en företagshemlighet
inte utan olägenhet överlämnas
enligt första stycket, får domstol
förordna att handlingen eller föremålet
skall förstöras eller ändras eller
utsättas för annan åtgärd som är
ägnad att förebygga missbruk.

Förordnande enligt första eller
andra stycket skall inte meddelas,

101

Regeringens förslag

de eller annan åtgärd sorn är ägnad
att förebygga missbruk skall beslutas
enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt forsta eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får förås även i samband
med åtal för brott som avses i 2
eller 3 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

Föreslagen lydelse

om ett utnyttjande eller röjande inte
skulle vara obehörigt enligt 2 § eller
om förverkande eller annan åtgärd
som är ägnad att förebygga missbruk
skall beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.

Talan enligt första eller andra
stycket förs av den som har utsatts
för det rättsstridiga angreppet. Sådan
talan får föras även i samband
med åtal för brott som avses i 3
eller 4 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas
dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

1988/89.LU30

Bilaga 3

102

LAGRÅDETS YTTRANDE 1988/89:LU30

Bilaga 4

Utdrag ur Protokoll vid sammanträde 1988-11-28

Närvarande: f.d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth
Palm, justitierådet Johan Lind.

Enligt protokoll vid riksdagens lagutskotts sammanträde den 10 november
1988 har utskottet beslutat inhämta lagrådets yttrande över en inom
utskottets kansli upprättad promemoria om skyddet för företagshemligheter
och den fria opinionsbildningen. I promemorian görs en genomgång av
den i propositionen 1987/88:155 föreslagna lagstiftningen om skydd för
företagshemligheter mot bakgrund av kritik som riktats mot propositionen
i motioner och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett
förslag till lag om skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär
ändring av regeringens förslag i propositionen.

Förslaget i promemorian har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Olle Abrahamsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter

Syftet med regeringens lagförslag, som tidigare lagrådsgranskats, är att
skapa ett bättre skydd för företagshemligheter än det som lagen med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens ger. Detta syfte tillgodoses bl. a.
genom att den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en
företagshemlighet döms för företagsspioneri och att den som anskaffar en
företagshemlighet som åtkommits genom företagsspioneri döms för olovlig
befattning med företagshemlighet, om han hade vetskap om den olagliga
åtkomsten. Stränga straff kan utdömas för båda brotten. Typfallet för
såväl företagsspioneri som olovlig befattning med företagshemlighet är att
gärningsmannen avser att bereda sig själv eller annan vinning genom att
utnyttja företagshemligheten kommersiellt.

I motioner med anledning av propositionen har framhållits att en ny
lagstiftning behövs för att stävja den ökning av angrepp på företagshemligheter
som skett. Samtidigt uttalas dock farhågor för att skyddet för företagshemligheter
kan komma att hota den fria opinionsbildningen.

Lagförslaget innebär en viss begränsning i den yttrandefrihet och informationsfrihet
som är tillförsäkrad medborgarna enligt 2 kap. 1 § regeringsformen
(RF). Sådan begränsning kan göras på de grunder och i den
ordning som anges i 12 och 13 §§ samma kapitel. Begränsningen får dock
aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.
Lagrådet kommer i det följande att närmare gå in på denna fråga.

I promemorian föreslås vissa ändringar i regeringens förslag för att lagen
inte skall komma i kollision med den fria opinionsbildningen. Sålunda
föreslås att i lagen införs en generell bestämmelse om att lagen endast
gäller obehöriga angrepp på en hemlighet. Förslaget i denna del behandlar
lagrådet nedan i den paragrafvisa redovisningen. Vidare föreslås en änd- 103

ring i bestämmelsen om ansvar för företagsspioneri i det uttalade syftet att
den skall bringas i bättre överensstämmelse med det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet och ges en utformning som gör det möjligt att ingripa mot
brott oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Sistnämnda
fråga har inte uttryckligen tagits upp i propositionen. Lagrådet
anser det därför lämpligt att behandla den i detta inledande avsnitt.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall envar äga rätt att,
om annat inte följer av förordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift. I 3 § samma
kapitel sägs att ingen får åtalas eller dömas för missbruk av tryckfriheten
eller medverkan däri i annat fall än som anges i förordningen. Dessa fall,
de s. k. tryckfrihetsbrotten, räknas uttömmande upp i 7 kap. TF. Utan
hinder av bestämmelsen i 1 kap. 3 § TF gäller enligt 9 § samma kapitel vad
som i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt
på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om företagsspioneri och
olovlig befattning med företagshemlighet straffbelägger anskaffandet av
uppgifter och underrättelser av visst slag. Skulle avsikten med anskaffandet
av dessa vara att offentliggöra dem i tryckt skrift, blir emellertid detta
straffritt enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Det är en självklar
konsekvens av vår tryckfrihetsrättsliga reglering. Det är inte vanligt
och inte heller lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som
gäller enligt våra grundlagar. Dessa utgör den givna grundvalen för lagstiftningen
och är överordnad denna. I propositionen har varken i lagförslaget
eller i motiveringen gjorts någon direkt hänvisning till tryckfrihetsförordningen.
Där har dock understrukits att skyddet för företagshemligheter
inte får sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen (s. 9).

I det lagförslag som läggs fram i promemorian har bestämmelsen om
företagsspioneri getts följande lydelse: ”Den som uppsåtligen på ett olovligt
sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet skall dömas för företagsspioneri”
etc. Med denna omformulering av propositionsförslaget blir
det enligt promemorian möjligt att döma till ansvar för företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte. Denna uppfattning
grundar sig emellertid på en feltolkning av 1 kap. 9 § TF. Enligt
denna paragraf gäller utan hinder av TF det som är stadgat i lag om ansvar
och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse
anskaffats. Som exempel på förfaranden som till följd härav skall
bedömas och handläggas på vanligt sätt nämns i prop. 1975/76:204 s. 131
brott mot posthemligheten eller telehemligheten, intrång i förvar och
olovlig avlyssning samt inbrott, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott,
olaga tvång, olaga hot och mutbrott. Härtill kan läggas brottet dataintrång,
som innebär att någon olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning. Det är att märka att inget av de nu
nämnda brotten tar sikte på innehållet i de anskaffade uppgifterna eller
underrättelserna utan endast på metoden för inhämtandet av dessa. Brottet
företagsspioneri avser däremot liksom brottet olovlig befattning med
företagshemlighet anskaffandet av en uppgift av en speciell karaktär, näm -

1988/89:LU30

Bilaga 4

104

ligen en företagshemlighet. Om något av dessa brott begås i syfte att
hemligheten skall offentliggöras i tryckt skrift, blir brottet straflfritt oavsett
vilken formulering — propositionens eller promemorians — som väljs.
Det är överhuvudtaget inte möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda
inhämtande av viss information för publicering (se anf. prop. s. 98). Det
betyder att möjligheterna att i tryckt skrift offentliggöra företagshemligheter
inte påverkas av den föreslagna lagen. Resonemanget är tillämpligt
också på annan yttrandefrihetsrättslig lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Formuleringen av brottet företagsspioneri är vidare i propositionen än i
promemorian. Den vidare formuleringen är att föredra.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker lagrådet att promemorieförslaget
i denna del följs.

1 §

I vissa motioner som avgivits i lagstiftningsärendet har regeringens lagförslag
uppfattats så att den som avslöjar brott skulle kunna komma att
drabbas av påföljd i form av straff eller skadestånd. Samma uppfattning
kommer till uttryck i den inom lagutskottet upprättade promemorian
(s. 82 och s. 86-87). Med anledning härav får lagrådet anföra följande.

1 § innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. I denna
legaldefinition ingår som ett nödvändigt element att röjandet av hemligheten
skall vara ”ägnat att medföra skada” för näringsidkaren. Vid tolkningen
av vad som avses med uttrycket ”skada” måste följande beaktas.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget framhöll föredragande
statsrådet att det från samhällsekonomisk synpunkt är väsentligt att det
råder en effektiv och sund konkurrens inom näringslivet. Eftersom företagens
kunskaper i jämförelse med andra produktionsfaktorer får allt större
betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden var det angeläget att
kunna ge ett skydd för företagshemligheter. Endast relevanta företagshemligheter
borde emellertid skyddas. Först om en uppgift kunde anses som så
väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan
i negativ riktning, dvs. medföra en skada, borde uppgiften
enligt statsrådet anses utgöra en företagshemlighet (prop. s. 8 — 9 och
s. 13).

Dessa motivuttalanden visar att avsikten har varit att ge ett skydd för
sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar
på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet
på en sund konkurrens. Det i promemorian föreslagna tillägget till lagtexten
som innebär att det skall vara fråga om skada ”i konkurrenshänseende”
harmonierar väl med den principiella uppläggningen av lagförslaget.

Motivuttalandena utvisar emellertid också att lagförslaget inte kan uppfattas
så att det skyddar direkt brottsliga förfaranden mot avslöjanden.
Den skrothandlare som i sin rörelse också ägnar sig åt yrkesmässig häleriverksamhet
får inte på grund av den föreslagna lagen något som helst
skydd mot att hans brottsliga verksamhet avslöjas. Lika litet ger lagen
skydd åt den näringsidkare som genom systematiskt felaktig redovisning

1988/89:LU30

Bilaga 4

105

8 Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 30

av underlaget för mervärdeskatt gör sig skyldig till skattebedrägeri. I båda
dessa fall lider visserligen näringsidkaren ett slags ”skada” av att hans
brottsliga verksamhet avslöjas. Men det är inte fråga om en sådan skada
som kan utlösa skyldighet att utge ersättning. ”Skadan” skyddas med
andra ord inte av rättsordningen. Det i 1 § använda skadebegreppet måste
därför tolkas så att det avser endast sådan skada som i och för sig skulle
kunna föranleda att skadevållaren av domstol åläggs att utge ersättning för
den lidna skadan.

Lagrådet menar alltså att det av den i 1 § intagna definitionen på
begreppet företagshemlighet följer att det inte kan betraktas som en företagshemlighet
att en näringsidkare bedriver brottslig verksamhet eller begår
brott i en eljest legal verksamhet. Därmed blir inte de i lagförslaget
intagna straff- och skadeståndsbestämmelserna tillämpliga på den som
avslöjar att en näringsidkare begått brott. En annan sak är att straff kan
komma att utkrävas för den händelse den som gör avslöjandet använt en
brottslig metod för att komma över de uppgifter som visar att brott har
begåtts i rörelsen.

1 speciella fall kan möjligen komplikationer uppkomma för den händelse
situationen är den att det är i praktiken omöjligt att avslöja ett brott utan
att man samtidigt också röjer en så att säga legal företagshemlighet. Härtill
återkommer lagrådet vid 2 §.

Direkt brottsliga förfaranden utgör enligt det anförda inte någon företagshemlighet
i lagens mening. Undantaget från lagens tillämpningsområde
torde emellertid vara något mer vidsträckt än som följer av att det är
fråga om brott. Frågan kan nämligen ställas, om inte motsvarande synsätt
bör anläggas när det visserligen inte är fråga om brottsliga förfaranden
utan om förhållanden i rörelsen som från samhällets synpunkt ter sig helt
oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t. ex. liv och hälsa. Sådana fall berörs i viss mån i
promemorian i anslutning till den nya 2 §.

Andra stycket i 2 § gäller i fråga om vad som i lagtexten anges utgöra
annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse. I promemorian
anförs som exempel härpå (s. 83-84) att ett företag överträder bestämmelserna
i arbetsmiljölagen eller i miljöskyddslagen eller på annat sätt
utsätter sina anställda eller de kringboende för allvarliga miljörisker eller
att företaget i strid med marknadsföringslagen eller livsmedelslagstiftningen
tillhandahåller konsumenterna hälsofarliga eller andra uppenbart otjänliga
produkter. Med anledning härav bör framhållas att själva det förhållandet
att hälsofarliga livsmedel produceras knappast kan utgöra någon
företagshemlighet i lagens mening. Att förhållandet bringas till allmän
kännedom medför nämligen inte att någon ersättningsgill skada uppkommer,
i vaije fall inte om hälsorisken är mycket påtaglig. Saken kan också
uttryckas så att det från allmän synpunkt är vid ett objektivt bedömande
fullt försvarligt, ja t. o. m. önskvärt, att det avslöjas om en näringsidkare
bedriver sin verksamhet så att allmänheten utsätts för allvarliga hälsorisker.
Det leder till att någon ersättningsgill skada inte uppkommer på grund
av avslöjandet (jfr Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e uppl., s. 74, Hellner,
Skadeståndsrätt, 4:e uppl., s. 47 0- Detsamma gäller om det är fråga om

1988/89:LU30

Bilaga 4

106

mycket allvarliga miljörisker. — Detta resonemang kan föras när det är 1988/89:LU30

fråga om att en större krets utsätts för allvarliga risker. Det är mera Bilaga 4

tveksamt hur saken ter sig i situationer som inte är lika drastiska.

2 §

Den i promemorian föreslagna nya bestämmelsen i 2 § föranleds av att
man funnit att det finns ett behov av att skapa garantier för att skyddet för
företagshemligheter inte blir för långtgående. Detta står i och för sig i god
överensstämmelse med uttalandet i den allmänna motiveringen om att
skyddet för företagshemligheter inte får sträcka sig så långt att det hotar
den fria opinionsbildningen (prop. s. 9). Lagrådet har inte heller för sin del
något att invända mot att lagförslagets räckvidd uttryckligen begränsas i
huvudsak efter riktlinjerna i 2 §.

Med den avgränsning som enligt lagrådets mening måste göras av själva
legaldefinitionen på begreppet företagshemlighet — nämligen så att därmed
inte avses brottsliga och vissa andra samhällsfarliga förfaranden i
näringsidkarens rörelse — bortfaller till en del behovet av den föreslagna
nya bestämmelsen. Lagrådet har emellertid trots det förståelse för att det
kan vara på sin plats att i en särskild lagregel klargöra att i vissa angivna
situationer hänsynen till yttrandefriheten och den fria opinionsbildningen
måste väga tyngre än skyddet för företagshemligheter. Vad som förekommit
både under behandlingen av lagstiftningsärendet och i den allmänna
debatten visar nämligen att det finns ett särskilt behov att med hjälp av en
lagregel belysa att skyddet för företagshemligheter har sina givna gränser.

Lagtexten i 2 § och därtill anknytande motivuttalanden väcker emellertid
en del frågor.

2 § andra stycket tar sikte på brott och andra allvarliga missförhållanden
i näringsidkarens rörelse. Förslaget innebär att bestämmelsen är tillämplig
bl. a. när anställda inför allmänheten avslöjar sådana missförhållanden i
arbetsgivarens rörelse. Det bör i anledning härav påpekas att arbetsdomstolen
i sin praxis angående uppsägningar och avskedanden har uttalat, att
när det inte rör sig om särskilt allvarliga missförhållanden arbetstagaren
först har att vända sig till arbetsgivaren för att söka nå rättelse (AD 1986 nr
95 jfr även 1982 nr 110 och 1988 nr 67). Promemorieförslaget anknyter i
viss mån till denna praxis när det i lagtexten krävs att det skall vara fråga
om allvarliga missförhållanden. Är det fråga om rena ordningsförseelser
torde det knappast vara förenligt med arbetsdomstolens nyss angivna
uttalanden att en arbetstagare offentligen påtalar sådana och därmed röjer
en företagshemlighet utan att först försöka få till stånd rättelse internt
inom företaget. Lagrådet föreslår att lagregeln i 2 § andra stycket begränsas
så att den inte gäller alla slags brott utan endast sådana brott på vilka
fängelse kan följa, jfr även uttalandet i promemorian (s. 85) att det inte är
tillåtet för någon att röja en för näringsidkaren betydelsefull hemlighet för
att avslöja en bagatellartad förseelse.

I promemorian (s. 83 — 84) görs vissa uttalanden som, sedda isolerade
för sig, skulle kunna tolkas så att det står anställda fritt att avslöja alla slags
missförhållanden i företaget vid t. ex. demonstrationer och möten. Dessa

mera vidsträckta uttalanden har emellertid inte någon täckning i lagtexten
och är dessutom svåra att förena med den nyss nämnda praxisen i arbetsdomstolen.
Lagrådet uppfattar för sin del den föreslagna lagbestämmelsen
så att den gäller allvarliga missförhållanden i företaget.

Med den tolkning lagrådet har gjort av begreppet företagshemlighet i 1 §
får de särskilda bestämmelserna i 2 § andra stycket ganska begränsad
räckvidd. De blir tillämpliga bl. a. när det är fråga om information om
sådana allvarliga missförhållanden som kan betecknas som företagshemlighet,
jfr vad som anförts ovan vid 1 §. Vidare kan bestämmelserna
tillämpas i vad som skulle kunna kallas kombinationsfallen, dvs. situationer
när brott och allvarliga missförhållanden i praktiken inte kan avslöjas
utan att samtidigt en legal företagshemlighet röjs. Ett exempel på en sådan
situation kan kanske vara att ett avslöjande av ett miljöbrott i praktiken
förutsätter att man också röjer en i och för sig skyddsvärd teknisk hemlighet
i själva produktionsprocessen.

När sådana situationer som avses med 2 § andra stycket aktualiseras
torde det i praktiken ofta bli aktuellt att göra en avvägning mellan å ena
sidan intresset av att en teknisk eller kommersiell företagshemlighet bevaras
och å andra sidan det allmänna intresset av att allvarliga missförhållanden
kan avslöjas inför den allmänna opinionen. Detta bör komma till
uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår att det i andra stycket anges att man
får avslöja sådant ”sorn kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i
näringsidkarens rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän
kännedom måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd
för företagshemligheten”. Med en sådan utformning av lagtexten torde det
stå klart att det blir fråga om en intresseavvägning och att den kan utfalla
olika beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

Det kan framhållas att 2 § andra stycket inte påverkar tolkningen eller
tillämpningen av andra författningar som har betydelse för anställdas rätt
att påtala missförhållanden. Som ett exempel kan nämnas att förslaget inte
alls berör yrkesinspektionens, skyddskommittéernas och skyddsombudens
verksamhet enligt arbetsmiljölagen (1977:1160).

I lagtexten i 2 § andra stycket talas om att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att inför myndighet
m. fl. avslöja etc. Orden ”för att” får antas ge uttryck för principen att
den som avslöjar företagshemligheten skall göra det i det direkta syftet att
avslöja brott eller missförhållanden. Han får inte ha så att säga en biavsikt
t. ex. att bereda sig eller annan någon ekonomisk fördel av avslöjandet.
Därav torde följa att ett avslöjande som regel inte kan göras inför en
konkurrent till näringsidkaren.

Enligt lagtexten skall avslöjandet ske inför en myndighet, annat behörigt
organ eller allmänheten. Lagrådet ifrågasätter om det överhuvudtaget
behöver anges inför vem avslöjandet skall äga rum. Har man väl tagit det
steget att avslöjandet får ske inför allmänheten bör avslöjandet kunna ske
även på annat sätt. Dessutom kan den föreslagna lagtexten ge upphov till
den missuppfattningen att det skulle stå en person fritt att göra avslöjandet
inför en vid krets människor under det att han skulle vara förhindrad att
göra det i ett litet slutet sällskap, vilket inte kan vara rimligt. Lagrådet

1988/89:LU30

Bilaga 4

108

förordar alltså att det i lagtexten endast anges att foretagshemligheten 1988/89:LU30
avslöjas. Bilaga 4

På grund av det anförda bör andra stycket i paragrafen få följande
lydelse. ”Sorn ett obehörigt angrepp anses inte att någon anskaffar, utnyttjar
eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja
något sorn skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan
följa, eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom
måste ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för
foretagshemligheten. ”

Andra och tredje styckena i 2 § måste uppfattas som en uttömmande
redovisning inom ramen för lagen av de fall när ett angrepp mot en
företagshemlighet inte är att anse som obehörigt. Det leder bl. a. till att det
inte kan vara fråga om företagsspioneri när angreppet till följd av 2 § andra
stycket inte är att anse som obehörigt. Den som anskaffar uppgifter om
allvarliga missförhållanden i ett företag gör sig inte skyldig till företagsspioneri,
om det vid den av lagrådet förordade intresseavvägningen enligt
2 § andra stycket visar sig att intresset av att missförhållandena bringas till
allmän kännedom måste ges företräde framför intresset av att skydda
foretagshemligheten. Detta avviker från vad som uttalas i promemorian
(s. 88 samt 89, avsnitt 4.4). Lagrådet anser att den som uppsåtligen på ett
olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet måste anses ha
anskaffat hemligheten i den mening ordet anskaffa används i 2 § andra
stycket. Därav följer att den som gör sig skyldig till företagsspioneri kan
åläggas att ersätta skada som näringsidkaren åsamkas genom att uppgifterna
i ett senare skede utnyttjas eller röjs (jfr promemorian s. 89, avsnitt
4.4).

I anslutning till 2 § första stycket har i promemorian gjorts vissa uttalanden
i frågan om lagen utgör hinder för en arbetstagare att vid en rättslig
tvist med arbetsgivaren åberopa uppgifter för att styrka sin talan (s. 85 n —

86). Med anledning härav vill lagrådet framhålla följande.

Utgångspunkten måste vara att arbetsgivaren i ett sådant fall redan
känner till den företagshemlighet som kan beröras av rättegången. Hemligheten
röjs alltså inte för arbetsgivaren genom att den åberopas i rättegången.
Om det är fråga om en företagshemlighet av någon betydelse gäller som
regel hos domstolen sekretess för uppgifter om foretagshemligheten enligt
8 kap. 17 § sekretesslagen. Förhandling inför domstolen kan hållas inför
stängda dörrar enligt 5 kap. 1 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken.
Domstolen kan sekretessbelägga den del av domen där närmare
redogörelse lämnas för foretagshemligheten (12 kap. 4§ andra stycket
sekretesslagen). Mot den angivna bakgrunden är det enligt lagrådets mening
klart att den nu aktuella lagen inte kan medföra något hinder för en
arbetstagare att ta tillvara sin rätt i en process mot arbetsgivaren på det sätt
som avses i promemorian. En annan sak är att en arbetstagare till följd av
lagen kan vara förhindrad att inför en förestående rättegång mot arbetsgivaren
anskaffa uppgifter som han inte har tillgång till i sin anställning och
som utgör en företagshemlighet hos arbetsgivaren. I den särskilda situationen
har emellertid arbetstagaren vissa, låt vara begränsade, möjligheter att
genom editionsföreläggande från domstolen få tillgång till uppgiften (38

kap. 2 § andra stycket tredje meningen jämförd med 36 kap. 6 § andra
meningen rättegångsbalken).

2 § tredje stycket innehåller en bestämmelse om inverkan av god tro.
Bestämmelsen återfinns i propositionens 7 § andra stycke. Omflyttningen
är en konsekvens av att det redan i förslagets 2 § slås fast att lagen endast
gäller obehöriga angrepp. Det har då ansetts lämpligt att i samma paragraf
reglera också undantagsfallen. Lagrådet har inget att erinra mot den föreslagna
ändringen men förordar att 2 § tredje stycket ges följande lydelse för
att göra avsnittet mer lättläst. ”Sorn ett obehörigt angrepp anses inte heller
att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han eller någon
före honom har fått del av i god tro.”

7 §

I promemorian har efter en analys av rättsläget dragits slutsatsen att
tryckfrihetsförordningen inte utgör hinder för enskilda att avtala om inskränkningar
i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt
bryter meddelarskyddet. Lagrådet ansluter sig till den bedömningen.

I promemorian uttalas vidare (s. 78 och s. 91) att rättsläget är mera
ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt
avtal utan är en följd av den grundläggande principen om lojalitetsplikt
i anställningsförhållanden.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer
av anställningsavtal inom den privata sektorn också innefattar en tämligen
vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t. ex. Schmidt, Löntagarrätt,

1985, s. 247 f). Egentligen är detta en följd av grundsatsen att en kontraktspart
inte får inom ramen för kontraktsförhållandet handla på ett sätt som
är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är därför inte nödvändigt att i
ett anställningsavtal uttryckligen reglera tystnadsplikten; den gäller ändå
som en bland flera grundläggande regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Från dessa utgångspunkter ter det sig främmande
att fasta någon avgörande vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats
eller inte, när det gäller att ta ställning till om meddelarskyddet
genombrutits genom avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en
förpliktelse återfinns i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning
av vissa bestämmelser i avtalet eller utgör en grundförutsättning för
hela avtalet. Det går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar
avtalet en tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet
ur spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt.
Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan
avtalet inte göra det. Och det senare alternativet är, som redan anförts,
inte gällande rätt.

I promemorian uttalas (s. 91) att, om en arbetstagare eller en part i ett
affärsförhållande väljer att lämna uppgifter anonymt, reglerna om anonymitetsskydd
i tryckfrihetsförordningen och andra författningar gäller fullt
ut. Uttalandet är något onyanserat, eftersom efterforskningsförbudet enligt
3 kap. 4 § TF inte gäller för privata företag.

1988/89:LU30

Bilaga 4

110

I promemorian berörs frågan hur paragrafen förhåller sig till reglerna om 1988/89:LU30
tystnadsplikt i medbestämmandelagen s. 91—92). Bilaga 4

Vid den praktiska tillämpningen av informationsregeln i 19 § medbestämmandelagen
är det mycket vanligt att mottagaren av information är
anställd på företaget. Det torde vara ytterst ovanligt att det förfarande som
anvisas i 21 § medbestämmandelagen om förhandling om tystnadsplikt
utnyttjas i praktiken; enligt en uppgift som lämnats lagrådet har Svenska
Industritjänstemannaförbundet inte haft någon central förhandling angående
tystnadsplikt alltsedan medbestämmandelagens ikraftträdande. Det
tyder på att de lokala fackliga organisationerna godtar en begäran från
arbetsgivaren om att tystnadsplikt skall gälla. 1 ett sådant fall blir mottagaren
av informationen förhindrad att röja hemligheten för andra än styrelseledamöter
i den fackliga organisationen (22 § medbestämmandelagen).

Begärs inte någon tystnadsplikt, torde de fackliga förtroendemännen
anse sig oförhindrade att informera berörda medlemmar vid företaget om
sådant som kan ha betydelse för dem i deras anställning. Däremot har man
inom den privata sektorn inte rätt att i den situationen berätta för utomstående
sådant som företaget vill hålla hemligt. Detta följer av tystnadsplikten
enligt de enskilda anställningsavtalen som är något annat än den
särskilda tystnadsplikten enligt medbestämmandelagen. På PTK-området
gäller t. ex. att enskilda tjänstemän enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet
är skyldiga att iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter
(se SOU 1983:52 s. 96). Denna kollektivavtalsbestämmelse kan inte sättas
ur spel genom att arbetsgivaren i ett visst fall underlåter att påfordra
tystnadsplikt enligt 21 § medbestämmandelagen.

1 enlighet med det anförda anser lagrådet att det inte finns täckning för
det uttalande i promemorian som innebär att skyddet för företagshemligheter
faller bort för den händelse arbetsgivaren inte bryr sig om att ta upp
frågan om tystnadsplikt enligt medbestämmandelagen för motparten.

11 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att domstol vid vite
kan förbjuda den som angripit en företagshemlighet att utnyttja eller röja
hemligheten. I lagutskottets promemoria har i en andra mening lagts till
att ett vitesförbud endast får meddelas om ett utnyttjande eller röjande är
obehörigt. Med hänsyn till att det redan i 2 § görs klart att lagen endast
gäller obehöriga angrepp anser lagrådet att det föreslagna tillägget är onödigt
och att det därför bör utgå.

14 §

1 paragrafens andra stycke har i promemorian lagts till att ett förordnande
om överlämnande eller förstörande av en handling endast kan meddelas
om ett utnyttjande eller röjande är obehörigt. Av skäl som lagrådet anfört
under 11 § bör tillägget utgå.

I promemorian (s. 97) har intagits en erinran om att det yttrandefrihetsrättsliga
regelsystemet i vissa fall kan leda till att beslut om vitesförbud och 111

andra åtgärder inte får meddelas. Som exempel anges att den som har
tillgång till en företagshemlighet och som vill använda informationen i en
bok eller i ett radioprogram inte torde av domstol kunna förbjudas att röja
hemligheten. Exemplet är enligt lagrådets mening inte helt lyckat, eftersom
det ger intryck av att ingen kan förbjudas att t. ex. i bokform röja en
företagshemlighet. Emellertid gäller förbudet i 1 kap. 2 § andra stycket TF
mot att hindra tryckning eller spridning av en skrift inte mot enskilda. Det
är således möjligt i vissa fall att på pri vaträ ttslig grund utverka ett förbud
mot spridning av en tryckt skrift (jfr NJA 1971 s. 571).

Avslutande synpunkter

Lagrådet har med anledning av promemorian ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om den begränsning i den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten som görs genom förslaget till lag om skydd för företagshemligheter
är godtagbar.

Därvid har lagrådet konstaterat, att den föreslagna lagen inte inverkar
på den tryckfrihet som medborgarna tillförsäkrats i tryckfrihetsförordningen
och inte heller på den yttrandefrihet som gäller enligt annan yttrandefrihetsrättslig
lagstiftning såsom radioansvarighetslagen.

Vidare har lagrådet funnit att den föreslagna lagen — med de ändringar
lagrådet nu förordat — innebär en förstärkning av skyddet för företagshemligheter
utan att den utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen.

1988/89:LU30

Bilaga 4

112

Konstitutionsutskottets yttrande
1988/89:KU2y

1988/89:LU30

Bilaga 5

Skydd för företagshemligheter

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över dels
proposition 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter jämte de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1987/88:L10-14 samt 1988/

89:L1, dels en inom lagutskottets kansli upprättad promemoria jämte det
yttrande över promemorian som avgivits av lagrådet den 28 november 1988.1
promemorian görs en genomgång av den i propositionen föreslagna lagstiftningen
mot bakgrund av kritik som riktats mot propositionen i motionerna
och i den allmänna debatten. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om
skydd för företagshemligheter, som i vissa delar innebär ändring av
regeringens förslag i propositionen.

Utskottets överväganden

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till att gälla frågan om den nu
aktuella lagstiftningens förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten (2 kap. 1 § regeringsformen) och med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om s.k. meddelarfrihet och anskaffarfrihet (1 kap.

1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförordningen).

Genom den föreslagna lagen förstärks skyddet för företagshemligheter
bl.a. genom att straff- och skadeståndsansvar införs för s.k. företagsspioneri.

Härtill anknyter det nya brottet olovlig befattning med företagshemlighet.

Vidare föreslås regler om skadestånd vid arbetstagares missbruk av företagshemlighet
som han fått del av i anställningen. Till en del ersätter sistnämnda
regler de bestämmelser i ämnet som finns i den gällande lagen (1931:152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Dessutom föreslås ett
lagreglerat skadeståndsansvar för den som missbrukar en företagshemlighet
som har anförtrotts vederbörande i en affärsförbindelse.

En grundläggande begränsning av lagens tillämpningsområde är, såsom
lagrådet påpekar, att lagen icke skyddar förfaranden som en företagare vill
hålla hemliga men som är brottsliga eller som från samhällets synpunkt ter sig
helt oacceptabla därför att de utgör ett allvarligt åsidosättande av lagstiftning
som är avsedd att skydda t.ex. liv och hälsa (lagrådets yttrande den 28
november 1988 s. 7 f.). Denna rättsliga definition av begreppet företagshemlighet
innebär att den föreslagna lagen i sådana fall inte ger något skydd mot
att en företagares brottsliga eller samhällsfarliga verksamhet avslöjas.
Konstitutionsutskottet, som instämmer i denna slutsats, vill tillägga att någon 113

form av skydd i dessa fall ej heller torde kunna införas genom avtal.

Lagen ingriper på olika sätt gentemot den som anskaffar, utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet. Av betydelse när det gäller förhållandet till de
grundlagsskyddade rättigheter som inledningsvis nämnts - yttrandefriheten,
meddelarfriheten och anskaffarfriheten - är emellertid den inskränkning av
lagens tillämpningsområde som upptagits i 2 § i promemorieförslaget.

Genom bestämmelserna i andra stycket i nämnda lagrum - i den lydelse
lagrådet föreslagit i sitt yttrande över lagutskottets promemoria - inskränks
lagens tillämpningsområde så, att lagen ej gäller fall när ”någon anskaffar,
utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare för att avslöja
något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelse kan följa,
eller som kan anses utgöra ett så allvarligt missförhållande i näringsidkarens
rörelse att intresset av att förhållandet bringas till allmän kännedom måste
ges företräde framför näringsidkarens behov av skydd för företagshemligheten”.
Bestämmelserna täcker enligt lagrådet följande tre fall: a) I samband
med avslöjande av brottsligt förfarande av visst kvalificerat slag - som i och
för sig inte utgör företagshemlighet - röjs företagshemlighet. b) Företagshemlighet,
som kan anses utgöra allvarligt missförhållande, röjs. c) I
samband med avslöjande av förfarande som kan anses utgöra allvarligt
missförhållande - vilket förfarande i och för sig inte utgör företagshemlighet
- röjs företagshemlighet. För att bestämmelserna skall bli tillämpliga i
sistnämnda båda fall fordras som nyss framgått dessutom att intresset av att
det allvarliga missförhållandet avslöjas väger över intresset av att företagshemligheten
bevaras.

Utskottet kan konstatera att genom den begränsning av lagens tillämpningsområde
som följer av själva definitionen av begreppet företagshemlighet
samt de nämnda bestämmelserna i 2 § tillgodoses olika yttrandefrihetsintressen.
Det blir alltså möjligt både för anställda och för utomstående att fritt
diskutera sådana förhållanden inom företagen som förekomsten av vissa
brott och allvarliga missförhållanden. Sådana diskussioner skall kunna föras
inför olika organ och inför allmänheten samt självfallet också i medierna.
Detta följer av den konstruktion lagregleringen getts. För diskussion i press
och andra medier av brott och allvarliga missförhållanden inom företagen
skall alltså inte behöva åberopas stöd i tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om meddelarfrihet o.d. Ej heller kan sådan diskussion hindras genom
hänvisning till privata avtal o.d. (se lagutskottets promemoria s. 44).

De företagshemligheter som lagen kommer att skydda begränsas alltså till
sådana som inte utgör eller står i samband med brott och som ej heller kan
betecknas som allvarliga missförhållanden eller har att göra med sådana
missförhållanden. Att sådana företagshemligheter undantas från den allmänna
yttrande- och informationsfriheten måste enligt utskottet anses förenligt
med de möjligheter att begränsa yttrandefriheten som anges i regeringsformen
(RF 2:12-13).

Även när det gäller lagens sålunda begränsade tillämpningsområde kan
det emellertid enligt utskottets mening finnas anledning att göra ytterligare
begränsningar i skyddet, t.ex. genom att i förhållandet mellan enskilda -utanför myndighetsområdet - införa en motsvarighet till den meddelarfrihet
som i fråga om uppgifter inom den offentliga sektorn i stor utsträckning finns

1988/89:LU30

Bilaga 5

114

för sekretessbelagda uppgifter. Denna fråga ingår bland de spörsmål som 1988/89:LU30
kommer att behandlas av den kommitté (meddelarskyddskommittén, Ju Bilaga 5
1988:03) som nyligen tillsatts för att utreda meddelarfrihet i förhållandet
mellan enskilda (dir. 1988:57).

Som anförts i lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande utgör
tryckfrihetsförordningen inte något hinder för enskilda att avtala om
inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt
bryter meddelarskyddet. I likhet med vad som anförts i lagutskottets
promemoria anser konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig
synpunkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens
tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av
den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.

Sådana frågor får enligt utskottet i avvaktan på resultatet av kommitténs
arbete lösas i rättstillämpningen.

Vad angår anskaffarfriheten vill utskottet erinra om att för närvarande är
företagsspioneri straffritt, oavsett om gärningsmannen har publiceringssyfte
eller inte. Om gärningsmannen begår annat brott i samband med spioneriet -t.ex. egenmäktigt förfarande för att komma över de uppgifter det gäller -döms han emellertid för detta.

Enligt det nu aktuella lagförslaget blir företagsspioneri straffbart. Om
företagsspioneriet innefattar även annan brottslighet skall enligt vad som
anförs i propositionen bara dömas för företagsspioneri. Om gärningsmannen
emellertid har publiceringssyfte skall han, som lagrådet framhållit, till följd
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anskaffarfrihet dömas enbart
för det särskilda brottet. I det anförda exemplet skulle gärningsmannen alltså
alltjämt endast dömas för egenmäktigt förfarande trots att företagsspioneri
enligt förslaget kommer att utgöra ett allvarligt brott.

Mot bakgrund av de synpunkter utskottet särskilt har att företräda finner
utskottet att skälen för att kunna ingripa mot brottet företagsspioneri
oberoende av gärningsmannens eventuella publiceringssyfte inte väger så
tungt att de motiverar en ändring av tryckfrihetsförordningen.

Utskottet vill slutligen - i anslutning till vad lagrådet anfört om att det
genom vanlig lagstiftning inte över huvud taget är möjligt att förbjuda
inhämtande av viss information för publicering (lagrådets yttrande den 28
november 1988 s. 5) - erinra om att frågan något diskuterades i lagrådsremissen
i det lagstiftningsärende som ledde fram till proposition 1986/87:151 om
ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Med anledning av ett JO-beslut
gällande ett särskilt angivet fall togs i lagrådsremissen (s. 161 f) upp frågan
huruvida det var förenligt med anskaffarfriheten att ansvar i det aktuella
fallet utdömdes enligt ett straffstadgande i vanlig lag som tog sikte inte enbart
på det sätt på vilket en uppgift anskaffades utan också på att anskaffandet
avsåg en viss typ av information. Departementschefen ansåg sig benägen att
instämma i ett av JO uttalat tolkningsalternativ enligt vilket så var fallet.

Departementschefens uttalande ingick bland de förslag i lagrådsremissen
som inte fördes fram i propositionen och har följaktligen inte varit föremål
för riksdagens bedömning.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att lagförslaget - med de ändringar
som föreslagits av lagrådet - inte kan anses strida mot de intressen som bär 115

upp den grundlagsfästa yttrande- och informationsfriheten. Att företagsspioneri
och olovlig befattning med företagshemlighet, som åtkommits genom
sådant spioneri, straffbeläggs innefattar inte något angrepp mot sådana
intressen. Vad angår de anställdas möjligheter att påtala och till allmän
diskussion föra ut iakttagelser vad gäller brott och andra allvarliga missförhållanden
på arbetsplatsen kan lagförslaget enligt utskottets mening närmast
ses som en förbättring i förhållande till nuläget. Som tidigare nämnts är
frågan om meddelarfrihet på den enskilda sektorn för närvarande föremål för
utredning. På grund av det anförda anser utskottet att det från de synpunkter
utskottet har att beakta inte föreligger något hinder mot att redan nu
genomföra den aktuella lagstiftningen. Utskottet avstyrker de yrkanden
såvitt nu är i fråga som följdmotionerna innehåller.

Stockholm den 9 februari 1989
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s),
Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun
(s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson
(s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (vpk), Ulla
Pettersson (s) och Birger Andersson (c).

Avvikande mening

Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Bo Hammar (vpk) anser att
utskottets överväganden bort ha följande lydelse:

En brist i propositionen är att den inte över huvud taget innehåller några
resonemang om förslagets förenlighet med den grundlagsfästa yttrande- och
informationsfriheten och med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
s.k. meddelarfrihet. I samband med den belysning av dessa frågor som skett
genom den kompletterande utredning som företagits inom lagutskottet och
av lagrådet har den föreslagna lagens räckvidd i och för sig blivit något bättre
preciserad. Utskottet anser emellertid trots detta att det fortfarande
föreligger sådana oklarheter vad gäller lagens tillämpningsområde m.m. att
riksdagen inte bör fatta beslut i frågan på det nu föreliggande utredningsmaterialet.
Med hänsyn till det samband som föreligger med de frågor som
utreds av meddelarskyddskommittén (Ju 1988:03) skulle ett beslut nu
komma att föregripa resultatet av detta utredningsarbete. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet förslaget och föreslår följaktligen bifall till
avslagsyrkandena i motionerna 1987/88:L11 yrkande 1,1987/88:L12 yrkande
1, 1987/88:L14 yrkande 1 och 1988/89:L1 yrkande 1.

1988/89:LU30

Bilaga 5

116

Särskilt yttrande

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anför
följande:

Med anledning av vad utskottet på s. 3 anfört om meddelarskyddskommitténs
arbete vill vi erinra om att moderata samlingspartiet inte stod bakom
riksdagens tillkännagivande till regeringen under våren 1988 om fortsatt
utredning av frågan om meddelarskydd i förhållandet mellan enskilda (se
reservation 16 i KU:s betänkande 1987/88:36).

1988/89:LU30

Bilaga 5

117

Innehållsförteckning 1988/89:LU30

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 3

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet 7

Allmänna överväganden 11

Tillämpningsområdet för lagen om skydd för företagshemligheter 18

Företagsspioneri 33

Olovlig befattning med företagshemlighet 37

Skadeståndsansvar vid företagsspioneri m. m 37

Skadeståndsansvar vid avtalade tystnadsplikter 38

Skadeståndsansvar i övriga fall 44

Skadeståndets bestämmande 48

Vitesförbud och säkerhetsåtgärder 49

Propositionen i övrigt 51

Hemställan 51

Reservationer 52

Bilaga 1 Regeringens förslag till lag om skydd för företagshemligheter
med av utskottet föreslagna ändringar 57

Bilaga 2 Regeringens förslag till lag om ändring i datalagen

(1973:289) och lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) 62

Bilaga 3 Promemoria angående proposition 1987/88:155 .... 65

Bilaga 4 Lagrådets yttrande den 28 november 1988 103

Bilaga 5 Konstitutionsutskottets yttrande 1988/89:KU2y .... 113

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989

118