Lagutskottets betänkande
1988/89:LU17

Konsumentpolitiska frågor m.m.

1988/89

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1988/89:100 bilaga 15
(civildepartementet) i vad avser anslag till marknadsdomstolen, konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden, dels 27 motioner som väckts
under den allmänna motionstiden och som tar upp främst olika konsumentpolitiska
frågor.

Utskottet har vid studiebesök i februari 1989 hos konsumentverket
inhämtat synpunkter på några av de frågor som behandlas i betänkandet,
nämligen bl.a. konsumenttekniska nämndens verksamhet, kommunal konsumentverksamhet,
extraprissystemet, varuprovningsverksamheten vid
konsumentverket och verkets försöksverksamhet med videotexdata.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och till
motion L719 yrkande 1 samt avstyrker bifall till övriga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 16 reservationer och tre särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1988/89:100 bilaga 15 (civildepartementet) föreslår regeringen
under punkterna Fl, F4 och F5 att riksdagen
(Fl) till Marknadsdomstolen för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 3 034 000 kr.,

(F4) till Konsumentverket för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 67 445 000 kr.,

(F5) till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1989/90 anvisar
ett förslagsanslag på 10 301 000 kr.

Motionerna

1988/89:L702 av Margareta Hemmingsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot försäljning
av våldsförhärligande leksaker och spel,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i marknadsföringslagen
att det inte skall vara tillåtet att göra reklam för våldsleksaker
och våldsspel eller på annat sätt använda våldsförhärligande marknadsföring
av leksaker.

1 Riksdagen 1988189. 8sami. Nr 17

1988/89:L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om provningsverksamhet inom konsumentverkets verksamhetsområde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om varudeklarationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om teledistribuerad varuinformation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om prismärkning,

5. att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret
1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 10 376 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen har anförts om Allmänna reklamationsnämndens verksamhet.

1988/89:L704 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en snabb uppgörelse om en begränsning av våldsleksaker,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder tor att förmå den ej
branschanslutna handeln att upphöra med marknadsföring och försäljning av
data- och TV-spel med våldsinslag.

1988/89:L705 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen utfärdar en ny instruktion för konsumentverket med uteslutande
av den konsumenttekniska nämnden.

1988/89:L706 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentverkets ansvar avseende information om livsmedlens
innehåll och användningsområde m.m.

1988/89:L707 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det skall vara obligatoriskt att märka alla förpackade
varor direkt på varan med möjligt undantag för vissa mejeriprodukter.

1988/89:L708 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att alla produkter i dagligvaruhandeln skall vara märkta
med klara och entydiga produktnamn, produktionsställe, producent och
producentland samt produktionstillfälle.

1988/89:L709 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om undersökning av möjligheterna
att häva den sorts köptvång som försäljning i massförpackningar innebär.

1988/89:L710 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring eller tillägg i marknadsföringslagen så
att könsdiskriminerande reklam förbjuds.

1988/89:L711 av Carl Frick (mp) vari - med hänvisning till vad som anförs i
motion 1988/89:K414 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om köpfrid som innebär att konsumentupplysningen skall

1988/89:LU17

2

reformeras och byggas ut i varje kommun på sätt som har beskrivits i
motionen.

1988/89:L712 av Marita Bengtsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
lagstiftning avseende förbud mot import och försäljning av i motionen
nämnda leksaksvapen.

1988/89:L713 av Ove Karlsson och Ulla Johansson (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avtalen mellan barnmiljörådet och databranschen respektive
leksaksbranschen bör vara klara under 1989,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot vissa krigsleksaker och dataspel i den händelse ingen
godtagbar överenskommelse kan nås.

1988/89:L716 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till utformning av ett förbud mot försäljning och
distribution av dataspel, som återger grovt verklighetstroget våld, skrämmande
skildringar eller som förhärligar våldet.

1988/89:L717 av Aina Westin och Anita Johansson (båda s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att marknadsföringslagen bör tillföras en paragraf om förbud mot könsdiskriminering
i reklam.

1988/89:L718 av Elisabeth Persson (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag som förbjuder försäljning och marknadsföring
av krigsleksaker samt leksaker och spel som bygger på våld.

1988/89:L719 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (båda s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad information angående data- och TV-spel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en lagstiftning rörande våldsförhärligande data- och
TV-spel.

1988/89:L720 av Yvonne Sandberg-Fries (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av
kontaktlinsmarknaden.

1988/89:L721 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om varudeklaration av miljöskadliga ämnen.

1988/89:L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i konsumentlagstiftningen att
miljöorganisationer får rätt att väcka talan i marknadsdomstolen.

1988/89:L723 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag om obligatorisk kommunal konsumentvägledning.

1988/89:LU17

3

1* Riksdagen 1988/89.8sami. Nr 17

1988/89:L724 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till vad
som anförs i motion 1988/89:N316 - yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om extrapriser,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av produktsäkerhetslagen
i enlighet med vad i motionen anförts.

1988/89:L726 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (båda mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om distribution av direktreklam.

1988/89:L727 av Paul Ciszuk och Kaj Nilsson (båda mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar stifta en lag som gör det straffbart att låta dela ut reklam i
brevlådor gentemot innehavarens skriftligt uttalade önskan.

1988/89:L728 av Marianne Carlström och Anneli Hulthén (båda s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

1988/89:L729 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av marknadsföringslagen så att könsdiskriminerande
reklam förbjuds.

1988/89:L730 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
konsumentskyddsregler för svenska researrangörers transporter utomlands.

1988/89:L732 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari - med hänvisning till vad som
anförs i motion 1988/89:Sk695 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det långsiktiga målet bör vara köpfrid, dvs. att ingen
människa skall behöva utsättas för kommersiella reklambudskap som hon
inte bett om.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till anslag för budgetåret
1989/90 till marknadsdomstolen, konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden
jämte två motionsyrkanden (L703 yrkandena 5 och 6) med
anknytning till den sistnämnda myndighetens anslag och verksamhetsområde.
Vidare behandlas ett antal motioner i olika frågor på konsumentskyddsområdet,
nämligen miljöorganisationers talerätt hos marknadsdomstolen
(L722), konsumenttekniska nämndens verksamhet (L705), kommunal konsumentverksamhet
(L711 och L723), prisinformation (L703 yrkande 4 och
L707), extraprissystemet (L724 yrkande 1), konsumentverkets varuprovningsverksamhet
(L703 yrkande 1), varudeklarationssystem (L703 yrkande
2), konsumentinformation medelst datakommunikation (L703 yrkande 3),
varudeklaration på livsmedel och på övriga produkter i dagligvaruhandeln
samt varudeklaration om miljöskadliga ämnen (L706 yrkande 1, L708 och

1988/89 :LU17

4

L721), produktsäkerhet (L724 yrkande 2), könsdiskriminerande reklam
(L710, L717, L728 och L729), våldsleksaker, m.m. (L702, L704, L712, L713,
L716, L718 och L719), reklambegränsning (L726, L727 och L732), massförpackningar
(L709), kontaktlinser (L720) och charterresor (L730).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna kan
nämnas att riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121, LU 34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att
målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i deras strävan
att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning
på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare inriktad på
hushållsekonomiska frågor och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre
särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det första
skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske
genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk
verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas
arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med
andra intressenter ges större omfattning. Bl.a. skall reklamationshanteringen
decentraliseras ytterligare. För det andra skall särskilt utsatta grupper
stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i
konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion
och distribution av varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat
engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett
större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras
när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och
andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.

Några organisationsfrågor togs upp i riksdagsbeslutet. För att allmänna
reklamationsnämndens verksamhet löpande skall kunna värderas i ett
konsumentpolitiskt perspektiv beslöts att ett råd med företrädare för
konsumenter, näringsliv och kommuner knyts till nämnden. En omorganisation
av konsumentverket beslöts också.

Anslags- och organisationsfrågor, m.m.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen

(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen
(1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt lagen (1984:292)
om avtalsvillkor mellan näringsidkare och fr.o.m. den 1 juli 1989 även
ärenden enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina
resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning
till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombuds -

1988/89:LU 17

5

mannen enligt marknadsföringslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen,
konsumentförsäkringslagen, lagen (1971:1081) om bestämning av
volym och vikt och förordningen (1985:619) om statligt stöd till glesbygd.

Konsumentverket omorganiserades den 1 juli 1986 som en följd av
riksdagens ovan redovisade beslut. Fr.o.m. budgetåret 1986/87 har programindelningen
avskaffats, och verket erhåller medel genom ett förvaltningskostnadsanslag
(förslagsanslag).

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter
samt att ge rekommendationer om hur tvister bör lösas. Nämnden skall
dessutom på begäran av domstol avge yttrande vid sådana tvister som förts
till domstol. Vidare skall nämnden stödja kommunernas reklamationshantering
och därvid bl.a. informera om nämndens praxis och ge råd till
konsumentvägledare på lokal nivå.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till marknadsdomstolen för
budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 3 034 000 kr.

Förslaget till medelsberäkning föranleder inte några erinringar från
utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag.

I detta sammanhang tar utskottet upp en motion om rätten att väcka talan i
marknadsdomstolen.

Enligt marknadsföringslagen (1975:1418) gäller som huvudregel att talan
vid marknadsdomstolen får väckas av konsumentombudsmannen. Sammanslutning
av konsumenter, löntagare eller näringsidkare har dock rätt att
väcka talan under förutsättning att konsumentombudsmannen i ett visst fall
har beslutat att inte föra frågan till domstolen. Liknande bestämmelser finns i
lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och i produktsäkerhetslagen.

I motion L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls att även
miljöorganisationer bör ges rätt att väcka talan i marknadsdomstolen, och
motionärerna begär förslag till sådan ändring i lagstiftningen på konsumentskyddsområdet.

Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1988 behandlade en motion om
miljöorganisationers talerätt i samband med proposition 1988/89:23 om en
produktsäkerhetslag. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet
(1988/89:LU13) framhöll utskottet att om miljöorganisationer enligt sina
stadgar kan anses vara en konsumentorganisation har de därigenom också
talerätt. Någon ytterligare talerätt för dessa organisationer var utskottet inte
berett att förorda. Utskottet underströk att det knappast behövde befaras att
konsumentombudsmannen ställde sig avvisande till befogade anspråk på
ingripande från olika organisationer eller enskilda personer.

Utskottet har nu inte någon annan uppfattning i frågan och avstyrker
således bifall till motion L722.

I fråga om konsumentverket föreslås i budgetpropositionen att riksdagen
för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på 67 445 000 kr.

Förslaget föranleder inte några erinringar från utskottets sida, och
utskottet tillstyrker därför bifall till propositionen i denna del.

Enligt förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket är två

1988/89LU17

6

rådgivande organ knutna till verket. Det ena av dem, konsumenttekniska
nämnden, har till upgift att verka för att brukarkrav beaktas vid utveckling
och upphandling av produkter. Nämndens ledamöter utses av regeringen.
För närvarande ingår i nämnden företrädare för bl.a. konsumentverket,
socialstyrelsen, statens industriverk, försvarets forskningsanstalt, styrelsen
för teknisk utveckling, standardiseringskommissionen, universitet och tekniska
högskolor, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet samt för
arbetsmiljö- och handikappintressen.

I motion L705 av Nic Grönvall (m) riktas kritik mot konsumenttekniska
nämnden. Motionären ifrågasätter i och för sig inte att det finns ett behov av
en närmare samordning av brukarintressena vid produktutformning men
anser att nämnden med sitt mycket stora antal ledamöter inte kan fylla någon
funktion. Den konsumenttekniska nämnden bör därför avskaffas.

Utskottet erinrar om att den konsumenttekniska nämnden inrättades av
regeringen i mars 1988. Med hänsyn till att nämnden således har verkat i
ungefär ett år saknas det enligt utskottets mening tillfredsställande underlag
för en bedömning av dess verksamhet. Utskottet förutsätter att regeringen
uppmärksamt följer nämndens fortsatta arbete och vidtar de åtgärder som
kan visa sig erforderliga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L705.

I sammanhanget behandlar utskottet även två motioner om utbyggnad av
den lokala konsumentverksamheten.

Motiveringen till motion L711 av Carl Frick (mp) återfinns i motion K414.
Motionären anser att konsumentupplysningen skall reformeras och byggas ut
på sådant sätt att det i varje kommun skall finnas ett eller flera ställen som
medborgarna kan kontakta för att få en heltäckande information om vad
marknaden har att erbjuda och till vilka villkor.

I motion L723 av Lars Werner m.fl. (vpk) framhålls vikten av kommunal
konsumentvägledning. Enligt motionärerna varierar den lokala konsumentverksamheten
mycket mellan olika kommuner och i några kommuner saknas
den helt. Motionärerna begär därför införande av obligatorisk konsumentvägledning
i varje kommun.

Frågan om utbyggnaden av den lokala konsumentverksamheten behandlades
ingående av riksdagen våren 1986 med anledning av den tidigare nämnda
propositionen 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken och
motionsyrkanden med liknande syften som de nu aktuella. Som redovisats
ovan (s. 5) innebar riksdagens beslut att den lokala konsumentverksamheten
skall ges hög prioritet inom konsumentpolitiken. Utbyggnaden, som skall
ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk
verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala
konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete
med andra intressenter ges större omfattning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1985/86:34)
framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar en central
roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade enligt utskottet sin
grund i att det är på lokal nivå man lättast fångar upp konsumentproblemen
och når dem som i första hand behöver hjälp samt finner de flesta av de
företag vars verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk vikten

1988/89 :LU 17

7

av en fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten, men
hade förståelse för att man i särskilt de minsta och resurssvagaste kommunerna
tvekade att använda de knappa resurserna till konsumentverksamhet.
Utskottet påpekade dock att en satsning på konsumentpolitisk verksamhet
kunde innebära att inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.
Någon anledning att då införa ett obligatorium kunde utskottet i
likhet med föredragande statsrådet inte finna.

Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på konsumentverket att
lämna erforderligt stöd och biträde åt kommunerna när frågan om inrättande
av konsumentverksamhet utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att
verket sökte initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på
området saknades. Utskottet underströk också vikten av att konsumentfrågorna
inte endast blev en tjänstemannafråga i kommunerna utan att de fick
politisk förankring. Enligt utskottet hade konsumentverket som centralt
konsumentorgan en viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de
förtroendevalda vägledning och stöd.

Enligt vad utskottet har inhämtat med anledning av de nu aktuella
motionerna är det tolv kommuner som inte har beslutat om någon form av
konsumentverksamhet. Konsumentverket har upplyst att verket i sin fortsatta
verksamhet avser att stimulera och stödja utvecklingen av den lokala
konsumentverksamheten. I arbetet ingår att bistå kommunerna med material,
grund- och fortutbildning samt råd. En viktig del i arbetet är stödet till
utbildning av de förtroendevalda. Verket stöder också kommunerna i
konkreta projekt för att utveckla det lokala konsumentpolitiska arbetet.
Bistånd lämnas även till kommuner och organisationer för att den uppsökande
verksamheten skall utvecklas. Från konsumentverket har vidare framhållits
att resurserna för den kommunala verksamheten har ökat och att verket
ser positivt på den framtida utvecklingen. Ett annat inslag i bilden är enligt
konsumentverket att intresset för konsumentpolitiken ökat inom folkrörelserna
vilket innebär att förutsättningarna att nå ut till breda grupper har
vidgats. Det samarbete som påbörjats mellan den kommunala konsumentverksamheten
och företrädare för det lokala näringslivet har också visat sig
verkningsfullt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att utbyggnaden av den
kommunala konsumentverksamheten fortsätter, och utskottet utgår från att
konsumentverket även i fortsättningen aktivt verkar i detta syfte. Något
särskilt uttalande i saken från riksdagens sida kan emellertid inte anses
erforderligt mot bakgrund av det ovan anförda. Utskottet kan lika litet nu
som då frågan prövades år 1986 ansluta sig till uppfattningen att det bör vara
obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla konsumentvägledning. Det
måste överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga resurser
fatta beslut om konsumentverksamheten. Utskottet avstyrker med det sagda
bifall till motionerna L711 och L723.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i budgetpropositionen
att riksdagen för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag på
10 301 000 kr. Av detta belopp har 205 000 kr. beräknats till ökat stöd för
den lokala reklamationshanteringen.

I motion L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls att det är önskvärt

1988/89:LU17

8

att allmänna reklamationsnämnden under kommande budgetår får behörighet
att pröva tvister mellan konsumenter och fastighetsmäklare och därmed
bistå konsumenterna i dessa för den enskilde betydelsefulla frågor. Motionärerna
hänvisar till att nämnden i sin anslagsframställning för budgetåret
1989/90 äskat 280 000 kr. för detta ändamål. Enligt motionärerna bör
nämnden tillföras det begärda beloppet. Ökningen bör finansieras genom att
några medel inte beräknas för den lokala reklamationshanteringen och
genom att anslaget räknas upp med 75 000 kr. I motionen begärs ett
tillkännagivande (yrkande 6) om att nämndens verksamhetsområde bör
utvidgas redan kommande budgetår till att omfatta även fastighetsmäklartvister
samt yrkas att anslaget för budgetåret 1989/90 till allmänna reklamationsnämnden
bestäms till 10 376 000 kr. (yrkande 5).

Som påpekas i motionen behandlade riksdagen hösten 1988 med anledning
av en motion frågan om en översyn av lagen (1984:81) om fastighetsmäklare.

I motionen kritiserades lagstiftningen som varande bristfällig i åtskilliga
avseenden. En brist ansågs i motionen vara att det vid fastighetsmäklartvister
saknades något alternativ till domstolsprövning, och motionärerna förordade
att det tillskapades ett institut för tvistlösning på området, exempelvis
inom ramen för allmänna reklamationsnämnden. Motionen remissbehandlades
varvid flera remissinstanser stödde tanken på ett tvistlösningsförfarande.

I sitt betänkande i ärendet (1988/89:LU1) framhöll utskottet att det var
angeläget att de problem undanröjdes som - enligt vad som framkommit i
ärendet - yppat sig i den praktiska tillämpningen av lagen om fastighetsmäklare.
Utskottet ansåg att en översyn av lagen därför var befogad och att det
borde ankomma på regeringen att bestämma formerna för översynsarbetets
bedrivande. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna.

Med hänsyn till det anförda utgår utskottet från att frågan om prövningen
av fastighetsmäklartvister kommer att övervägas i samband med den begärda
översynen. Enligt utskottets mening bör översynsarbetet inte föregripas
genom att riksdagen nu uttalar sig till förmån för att allmänna reklamationsnämnden
skall ta upp sådana tvister och anvisar särskilda medel för
ändamålet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703 i nu aktuella
delar. I enlighet härmed bör anslaget till allmänna reklamationsnämnden
beräknas på sätt som föreslagits i propositionen, och utskottet tillstyrker
bifall till regeringens förslag.

Såvitt gäller beräkningen av anslaget vill utskottet dock tillägga att det
hade varit en fördel om det i propositionen hade redovisats att allmänna
reklamationsnämnden begärt medel för prövningen av fastighetsmäklartvister
i sina anslagsäskanden. En sådan redovisning har emellertid inte lämnats.
Det inträffade ger utskottet anledning att än en gång (se LU 1986/87:21)
understryka vikten av att i budgetpropositionen lämnas alla uppgifter som
erfordras för bedömningen av en anslagsframställning.

Prisinformation

1988/89:LU17

I motion L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls att konsumenterna
måste ha rätt att ställa krav på tydlig prismärkning, direkt på varan eller på

9

hyllkanten och i skyltfönstret. I yrkande 4 begärs tillkännagivande om att
konsumentverket på nytt tar upp prismärkningsfrågorna med handeln för att
försöka åstadkomma bättre prismärkning för konsumenterna.

I motion L707 av Carl Frick (mp) begärs obligatorisk prismärkning av alla
förpackade varor i dagligvaruhandeln direkt på varan med eventuellt
undantag för vissa mejeriprodukter.

Efter förhandlingar med representanter för handeln utfärdade konsumentverket
år 1982 riktlinjer för prisinformation till konsumenter vid
marknadsföring av varor i detaljhandeln (KOVFS 1982:1). Dessa riktlinjer
innehåller krav på prisangivelser i bl.a. annonser och skyltfönster samt på
varor. Om prisinformation i allmänhet gäller enligt riktlinjerna att den skall
vara tydlig och lättläst och presenteras på ett sådant sätt att det inte uppstår
någon tvekan om vilken vara den avser. När det gäller frågan var prisinformation
skall finnas sägs att på säljställe skall prisinformation lämnas för
varor som hålls tillgängliga för självbetjäning eller exponeras på sådant sätt
att konsumenterna kan förbereda köp utan hjälp av personal. Prisinformationen
skall vara placerad lätt åtkomlig på varan eller i dess närhet. Vidare
bör prisinformation lämnas vid exponering i skyltfönster eller vid skyltning
utanför säljstället, och det anges vara av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
att prisinformation lämnas för vissa närmare specificerade varugrupper.
För en vara som beskrivs särskilt i annons, i katalog eller i annan
skriftlig eller bildmässig framställning skall prisinformation lämnas.

Med anledning av handelns ökade datorisering träffades våren 1986 en
frivillig överenskommelse mellan konsumentverket och dagligvaruhandeln.
Denna överenskommelse innebär att den individuella prismärkningen skall
behållas till dess att en för konsumenterna tillfredsställande prisinformation
säkerställts.

Frågan om prismärkning på varor har tidigare behandlats av riksdagen vid
flera tillfällen. Senast prövades frågan våren 1986 (LU 1985/86:34) i samband
med den tidigare nämnda propositionen om inriktningen av konsumentpolitiken
och ett flertal motionsyrkanden med samma syfte som de nu aktuella
motionerna. Mot bakgrund av de undersökningar som hade gjorts under år
1985 ansåg utskottet då att man i varje fall tills vidare borde behålla
prismärkningen på varorna.

Utskottet vill vidare erinra om att statsrådet Margot Wallström den 9
februari 1989 besvarade en fråga av Elisabeth Persson (vpk), vari hon
begärde besked om statsrådet hade för avsikt att vidta några åtgärder med
anledning av att en stor affärskedja ämnade slopa prislapparna. I sitt svar
framhöll statsrådet att det är ett väsentligt intresse för konsumenterna att de
har tillgång till god prisinformation, och hon ansåg att det brister i detta
avseende i stor utsträckning när det gäller såväl dagligvaror som andra varor
och tjänster. I sammanhanget hänvisade statsrådet till att regeringen i årets
.budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 15 s. 19) har uttalat att konsumenternas
tillgång till rättvisande prisinformation behöver förbättras. Den
utredning om konkurrensförhållandena i den svenska ekonomin som regeringen
aviserade i propositionen kommer, framhöll statsrådet, därför även
att få till uppgift att föreslå åtgärder till förbättringar och överväga om det

1988/89:LU 17

10

behövs särskilda regler för att konsumenterna skall få en fullgod och
rättvisande prisinformation.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande inom regeringskansliet
arbete med direktiv för den aviserade utredningen om konkurrensförhållandena
i den svenska ekonomin.

Med hänsyn till att frågan om prisinformation till konsumenterna således
enligt vad statsrådet anfört kommer att bli föremål för utredning är något
initiativ i saken från riksdagens sida i enlighet med motionärernas önskemål
inte erforderligt. Motionerna L703 yrkande 4 och L707 avstyrks följaktligen
av utskottet.

I motion L724 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) tas upp frågan om s.k.
extrapriser. Motiveringen till yrkandet i motionen återfinns i motion N316 i
vilken motionärerna framhåller att extraprissystemet bör finnas kvar och
något enprissystem bör inte införas. Motionärerna begär tillkännagivande
därom (yrkande 1).

Utskottet erinrar om att extrapriserna redan i mitten av 1970-talet var
föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i att konsumentverket tillsammans
med handeln utfärdade riktlinjer (KOVFS 1977:1) för information till
konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror (extrapriser).
Reglerna började tillämpas år 1978 och innebär i korthet att termen
”extrapris” och/eller röd prismärkningslapp endast får användas om varan i
fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett ordinarie tillämpat
pris, om nedsättningen är minst 10 % (utom för varor med låg marginal) samt
om nedsättningen varar i högst fyra veckor. Enligt ett beslut av marknadsdomstolen
skall dessutom även jämförpriset anges tillsammans med extrapriset
vid centrala samaktiviteter.

Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) behandlades av
livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna betänkandet (SOU 1987:44)
Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. I syfte att försöka komma till rätta
med extraprissystemets negativa konsekvenser föreslog utredningen att
nuvarande system med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris)
skulle ersättas med ett enprissystem där endast ett pris, det faktiskt
tillämpade, skulle anges vid annonsering och prismärkning. Detta pris skulle
enligt utredningen kunna vara ett nedsatt pris i förhållande till tidigare
tillämpat pris.

Frågan om extraprissystemet aktualiserades i riksdagen våren 1988 med
anledning av bl.a. en motion med samma syfte som den nu aktuella. I sitt av
riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:31 framhöll utskottet att
riksdagen inte borde genom något uttalande i den ena eller andra riktningen
föregripa bl.a. regeringens överväganden i fråga om livsmedelsutredningens
betänkande.

Som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt pågår för närvarande
inom regeringskansliet arbete med direktiv för en utredning om konkurrensförhållandena
i svensk ekonomi. Med hänsyn till de redovisade uttalandena
av statsrådet Wallström utgår utskottet från att också extraprisproblematiken
kommer att behandlas av utredningen. Riksdagen bör därför inte heller
med anledning av den nu aktuella motionen göra något uttalande i saken.
Utskottet avstyrker således bifall till motion L724 yrkande 1.

1988/89.-LU17

11

1 * * Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 17

Varuprovningsverksamhet

1988/89:LU17

I motion L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) tas även upp frågor om
konsumentverkets varuprovningsverksamhet. Motionärerna anser att både
konsumentverkets på eget initiativ och i egen regi utförda jämförande
varuprovningar och verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör
utvidgas, dels på grund av att konsumenterna efterfrågar mer faktabaserad
konsumentinformation, dels med hänsyn till att provningsverksamheten ofta
leder till bättre produkter. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom
(yrkande 1).

Frågan om konsumentverkets varuprovningsverksamhet behandlades av
riksdagen senast våren 1987 med anledning av ett motionsyrkande som
främst syftade till att verkets jämförande varuprovningsverksamhet borde
utvidgas. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:22 ansåg
utskottet att varuprovningsverksamheten ger ett betydelsefullt underlag för
den allmänna konsumentinformationen, och enligt vad utskottet hade
inhämtat pågick inom konsumentverket arbete med att utveckla och utöka
varuprovningsverksamheten. Utskottet framhöll att resultatet av en provning
av varor inom en varugrupp blir av större värde för konsumenterna om
undersökningen omfattar merparten av de märkesvaror som finns. Det var
därför enligt utskottet viktigt att man inriktar sig på att få med så många
märkesvaror som möjligt i testerna. Utskottet framhöll dock att förutsättningen
för den uppdragsfinansierade provningsverksamheten är att företagen
frivilligt vänder sig till konsumentverket för att få sina produkter testade.
Mot denna bakgrund var det angeläget att verket också hade resurser för
egna kompletterande undersökningar. Utskottet såg därför positivt på vad
som anförts i proposition 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken,
nämligen att man, när det gäller varuprovningsverksamheten, borde
pröva en ordning som innebar att marknadsmässiga hänsyn tas vid taxesättningen
och att verket tillåts få ett ekonomiskt överskott av provningarna.
Samtidigt påpekades emellertid att av konkurrensskäl möjligheterna torde
vara begränsade att få några mer betydande överskott. Utskottet ställde sig
också bakom vad motionärerna anfört om betydelsen av ett utvidgat
internationellt samarbete på området. Genom det anförda fick motionärernas
synpunkter enligt utskottets mening anses tillgodosedda, och motionsyrkandet
borde därför inte föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd.

Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1989/90 framgår
att varuprovningsverksamheten haft en gynnsam utveckling under
1980-talet. Budgetåret 1986/87 ökade sålunda verksamheten med 12 % och
budgetåret 1987/88 med 5 %. Enligt framställningen kommer varuprovningsverksamheten
att utvecklas ytterligare. Utskottet har vidare inhämtat att
ungefär hälften av konsumentverkets provningsverksamhet utgörs av prov
på begäran av externa uppdragsgivare. Genom uppdragsverksamheten anser
verket sig ha möjlighet att påverka produkterna innan de kommer ut på
marknaden och ge brukaraspekterna större tyngd i utvecklingen. Verket
beställer också provningar på andra laboratorier, t.ex. statens provningsanstalt.
Vidare deltar verket i ett europeiskt samarbete på provningsområdet
genom sitt medlemskap i European Testing Group (ETG). Det samarbetet

ger verket möjlighet att ansluta sig till olika tester i vilka flera länder deltar.
Oftast rör det sig om tester av t.ex. kameror, TV-apparater, elverktyg och
symaskiner. I enstaka fall har verket utfört provningar åt ETG.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte att någon riksdagens
vidare åtgärd med anledning av motionen är påkallad. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L703 yrkande 1.

Produktinformation

Varudeklaration

Frågan om standardiserad varuinformation tas upp i motion L703 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp). Enligt motionärerna ökar behovet av ett utvecklat
varudeklarationssystem allteftersom antalet produkter på marknaden blir
allt fler och alltmer komplicerade. Det gamla VDN-systemet innebar enligt
motionärerna att tillverkarna blev mer medvetna om de krav som ställdes på
deras produkter och konsumenterna fick en god vägledning inför sina köp.
Möbelbranschen har fortsatt att tillämpa det tidigare använda VDNsystemet
som numera utvecklats till Möbelfakta. För att en möbel skall förses
med Möbelfaktadeklaration krävs vissa minimikrav på hållbarhet, välgjordhet
och användbarhet. Enligt motionärerna förs nu i den allmänna debatten
fram krav om märkning av andra produkter inte minst från hälso- och
miljösynpunkt.

Motionärerna anser att konsumentverket bör få i uppgift av regeringen att
initiera ett samarbete med branschorganisationerna för att åstadkomma en
frivillig, standardiserad varuinformation inom andra varugrupper än livsmedel.
Enligt motionärerna finns de bästa kunskaperna om de enskilda
produkterna hos tillverkarna. Ansvaret för att lämna den erforderliga
informationen måste enligt motionärerna huvudsakligen falla på företagen.
Konsumentverkets uppgift bör vara att överlägga med branschorganisationerna
för att söka utveckla ett varudeklarationssystem. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om vad som anförts om behovet av varudeklarationer
(yrkande 2).

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syfte som det nu
aktuella tidigare har prövats och avslagits av riksdagen på hemställan av
utskottet. Då frågan senast behandlades (se LU 1987/88:31) delade utskottet
motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att produktinformationen
förbättras men ansåg det inte meningsfullt att söka få fram ett omfattande
varudeklarationssystem av VDN-karaktär. Enligt utskottets mening borde
man i stället ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper,
såsom exempelvis de av motionärerna åberopade ”Möbelfakta”. Utskottet
förutsatte att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom
näringslivets försorg och ansåg att framtagandet av standardiserad varuinformation
var ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder. Arbetet
med framtagande av varufakta borde ske i frivillig samverkan med konsumentverket.
Utskottet utgick från att verket skulle ta erforderliga initiativ för
att få till stånd branschöverenskommelser på sådana områden där det
bedömdes nödvändigt. Utskottet ansåg att det anförda i huvudsak fick anses

1988/89:LU17

13

ha tillgodosett motionärernas önskemål och att något särskilt tillkännagivande
därför inte var påkallat.

Enligt utskottets mening äger det anförda fortfarande giltighet. Med
anledning av vad motionärerna anfört om märkning från miljösynpunkt vill
utskottet även hänvisa till att - som senare kommer att närmare redovisas -förslag om sådan märkning nyligen framlagts i betänkandet (SOU 1988:61)
Miljömärkning av produkter. Utskottet avstyrker således bifall till motion
L703 yrkande 2.

Datakommunikation inom konsumentinformationen

Frågor om användandet av datakommunikation i konsumentinformationen
tas upp i motion L703 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Motionärerna
framhåller att avsikten med de jämförande tester och provtagningar som görs
i dag är att de skall finnas tillgängliga för konsumenterna. På en marknad där
allt fler leverantörer presenterar sina produkter kan den enskilde konsumenten
dock ha svårigheter att skaffa sig överblick av marknadens utbud. Med
bl.a. videotex och text-TV kompletterat med s.k. teleprogramvara skulle
enligt motionärerna viktig jämförande information om varor och tjänster
kunna ställas till många konsumenters förfogande. Konsumentverket bör
därför få i uppdrag att fortsätta sin tidigare inledda försöksverksamhet med
varuinformation till hushåll på vissa orter och inom denna genomföra
utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenten.
Motionärerna begär (yrkande 3) att det anförda ges regeringen till
känna.

Utskottet erinrar om att konsumentverket hösten 1987 påbörjade en
försöksverksamhet med databaserade marknadsöversikter. Projektet innebär
att konsumentvägledarna i tio av landets kommuner skall testa den s.k.
Varubörsen, som projektet kallas. Syftet med Varubörsen är att konsumentvägledarna
enkelt och snabbt skall kunna förse undrande konsumenter med
en beskrivning av det samlade utbudet av vissa angivna slag av kapitalvaror.

Enligt vad utskottet inhämtat utvärderas projektet för närvarande, och
konsumentverket beräknar att under våren 1989 avlämna en rapport om
utvärderingen. Med hänsyn härtill anser utskottet inte att riksdagen nu bör
göra något uttalande i saken, och utskottet avstyrker därför bifall till motion
L703 yrkande 3.

Produkter i dagligvaruhandeln

I motion L706 av Martin Olsson m.fl. (c) efterlyses samma tillförlitliga
information för livsmedel som redan finns för andra varor, t.ex. textilvaror.
Enligt motionärerna har konsumentverket en allmän informationsskyldighet
gentemot konsumenterna. Konsumentverket bör därför enligt motionärerna
utvidga sin verksamhet till att i samarbete med livsmedelsverket påbörja ett
konsumentinformerande arbete på livsmedelsområdet med inriktning på
ursprungsmärkning, innehållsdeklaration, information om användningsområde
och om eventuella begränsningar därav. Motionärerna begär tillkännagivande
därom (yrkande 1).

Som motionärerna själva påpekar åvilar livsmedelskontrollen statens

1988/89: LU17

14

livsmedelsverk i dess egenskap av central förvaltningsmyndighet för livsmedelsfrågor.
Enligt förordningen (1971:808) med instruktion för statens
livsmedelsverk skall verket bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet,
leda och samordna livsmedelskontrollen, undersöka livsmedlens
sammansättning och näringsvärde samt ge råd och anvisningar i livsmedelsfrågor.

På uppdrag av regeringen avlämnade livsmedelsverket i mars 1988 en
rapport (1988:3) Bättre märkning av livsmedel, vari lades fram förslag till
ändrade regler om märkning av innehåll i färdigförpackade livsmedel för att
underlätta för konsumenterna att välja livsmedel. Förslagen innefattar nya
bestämmelser i fråga om bl.a. märkning med varubeteckning, ingrediensförteckning
och deklaration av tillsatser och berikningsmedel. Även datummärkningen
på livsmedel föreslås få en annan utformning.

På grundval av livsmedelskontrollutredningens i april 1986 avlämnade
slutbetänkande (SOU 1986:25) Kontroll av livsmedel och livsmedelsverkets
ovan nämnda rapport har regeringen nyligen i proposition 1988/89:68 om
livsmedelskontroll lagt fram förslag som syftar till att skärpa livsmedelskontrollen.
Förslagen innebär bl.a. att livsmedelsverkets roll som central
tillsynsmyndighet förstärks. Beträffande märkning av livsmedel framhåller
föredragande statsrådet att märkningen bör ändras så att den i ökad
utsträckning genom tydlig och enkel information blir en hjälp för konsumenterna
att välja livsmedel. Enligt statsrådet innebär förslagen i rapporten ett
väsentligt steg i denna riktning. Samtidigt konstaterar han att förslagen från
livsmedelsverket i huvudsak innebär ändringar i verkets egna föreskrifter och
allmänna råd. Statsrådet framhåller också att enligt hans mening bör
konsumenterna ha tillgång till uppgift om en varas ursprungsland. Då det
gäller oförpackade livsmedel har enligt statsrådet handelns organisationer
åtagit sig att informera konsumenterna om ursprungsland för frukt och
grönsaker som säljs i lösvikt.

Utskottet kan för sin del lika litet nu som då ett liknande motionsyrkande
prövades våren 1988 (se LU 1987/88:31) finna anledning att - med
frångående av nuvarande ordning - konsumentverket bör åläggas ett ansvar
för konsumentfrågorna på livsmedelsområdet. När det gäller motionärernas
önskemål i övrigt får de enligt utskottets mening anses i allt väsentligt
tillgodosedda genom vad som anförts om förbättrad märkning av livsmedelsprodukter
i proposition 1988/89:68. Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L706 yrkande 1.

I motion L708 av Carl Frick (mp) hävdas att alla produkter i dagligvaruhandeln
bör vara märkta med klara och entydiga produktnamn, produktionsställe,
producent och producentland samt produktionstillfälle. Enligt motionären
är också angivande av produktionsmetoden, t.ex. ”inte klorblekt”, av
betydelse i många fall.

Beträffande produktmärkning av varor på livsmedelsområdet konstaterar
utskottet att motionärens önskemål i allt väsentligt får anses tillgodosedda
genom vad som anförs i proposition 1988/89:68. När det gäller andra varor i
dagligvaruhandeln än livsmedel och kemikalier, för vilka redan gäller
särskilda bestämmelser om obligatorisk märkning, vill utskottet hänvisa till
att utredningen om miljömärkning av produkter i sitt år 1988 avgivna

1988/89:

betänkande (SOU 1988:61) Miljömärkning av produkter föreslår att ett
system för frivillig och enhetlig miljömärkning införs i Sverige. Märkningen
skall ske med ett särskilt miljömärke tillsammans med en förklarande text,
t.ex. ”ej klorblekt”, ”återvinningsbar”. I betänkandet framhåller utredningen
att kriterier för miljömärkning bör så långt som möjligt utformas utifrån
ett helhetsperspektiv men att detta inte innebär att man bör redovisa olika
miljöpåverkande faktorer i en produktcykel i form av vad som kan betecknas
som en ”neutral” miljövarudeklaration. De krav på allsidiga bedömningsunderlag
som miljövarudeklarationer ställer på forskning och andra insatser är
enligt utredningen så omfattande att det inte kan vara realistiskt att tillgodose
dem under överskådlig tid. Utredningen utesluter dock inte att ett märkningssystem
på längre sikt kan kompletteras med ett system för miljövarudeklarationer
åtminstone för vissa varor. Betänkandet är för närvarande
föremål för remissbehandling.

Med hänsyn till det anförda påkallar önskemålet i motion L708 inte någon
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion L721 av Ingbritt
Irhammar och Elving Andersson (båda c). Enligt motionärerna är det
angeläget att allmänheten får tillgång till information i form av varudeklarationer
om miljöskadliga ämnen i bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar och
om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika.

Enligt utskottets mening får motionärernas önskemål anses i huvudsak
tillgodosett genom förslaget i det ovan nämnda betänkandet (SOU 1988:61)
Miljömärkning av produkter. Vad särskilt gäller motionärernas krav på
märkning av hygienartiklar och kosmetika vill utskottet vidare hänvisa till att
regeringen i december 1988 beslutat om de ändringar i förordningen
(1985:835) om kemiska produkter som erfordras för genomförandet av en
utvidgad kontroll av kosmetiska och hygieniska artiklar genom socialstyrelsens
försorg. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L721.

Produktsäkerhet

Produktsäkerhetslagen, som träder i kraft den 1 juli 1989, har till syfte att
motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- och egendomsskador.
Varje näringsidkare som tillhandahållit en farlig produkt skall kunna åläggas
att lämna varningsinformation eller att återkalla produkten. Vid valet av
adressat för ett åläggande tas i första hand hänsyn till vem eller vilka som har
de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åtgärden, men även
andra aspekter beaktas, t.ex. konkurrensskäl.

I motion L724 av Gudrun Norberg m.fl. (fp), motiveringen finns i motion
N316, framhålls vikten av att skadliga produkter omgående dras bort från
marknaden och att konsumenterna får varningsinformation. Reglerna i
produktsäkerhetslagen om vilka som skall svara för att erforderliga åtgärder
vidtas bygger enligt motionärerna mera på effektivitetskriterier än på
bedömningen av vem som faktiskt bär ansvaret. Motionärerna anser att
lagen i denna mening strider mot svensk rättsuppfattning och de yrkar
ändring av lagen (yrkande 2).

I samband med riksdagsbehandlingen hösten 1988 av regeringens förslag

1988/89:LU17

16

till produktsäkerhetslag (prop. 1988/89:23) prövade utskottet en motion med
samma syfte som den nu aktuella motionen. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (1988/89 :LU13) ansåg utskottet - i likhet med motionärerna - att
rättssäkerhetsskäl talar för att ett åläggande om varningsinformation eller
återkallelse främst bör riktas mot den som har det faktiska ansvaret för
produkten. Enligt utskottet inrymde dock frågan om vem som skall vara
adressat för ett åläggande flera awägningsproblem. För att lagen skall få
erforderlig effekt måste, fortsatte utskottet, ansvaret för varningsinformation
och återkallelse i många fall läggas på den eller de näringsidkare som har
bäst möjlighet att nå det resultat som åsyftas. I de fall åsyftat resultat kan
tillgodoses av flera näringsidkare som tillhandahållit en produkt ville
utskottet dock framhålla att åläggandet bör riktas mot den som närmast bär
ansvaret för den uppkomna situationen. Vid valet av adressat ansåg utskottet
- i likhet med föredragande statsrådet - att hänsyn även bör tas till de
negativa effekter som ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse
kan ha för den näringsidkare mot vilken det riktas. Bl.a. kan åläggandet i
sig försämra näringsidkarens goodwill, och det kan också medföra att han får
bära vissa kostnader för sitt försvar inför domstolen. Utskottet underströk
därför vikten av att konsumentombudsmannen - när han tar ställning till om
ett åläggande skall begränsas till att bara gälla en eller några av flera
näringsidkare - noga överväger om åläggandet kan medföra sådana negativa
verkningar för vederbörande, och om dessa verkningar skulle mildras
påtagligt om åläggandet riktades mot ytterligare någon eller några näringsidkare.
Med det anförda ansåg utskottet att syftet med motionen fick anses i
huvudsak tillgodosett, och något uttalande från riksdagens sida med
anledning av motionen var således inte påkallat.

Någon anledning för riksdagen att nu - ungefär tre månader efter det att
produktsäkerhetslagen antagits och innan lagen ens trätt i kraft - frångå sitt
tidigare ställningstagande kan utskottet inte finna, och utskottet avstyrker
bifall till motion L724 yrkande 2.

Könsdiskriminerande reklam

I motionerna L710 av Lars Werner m.fl. (vpk), L717 av Aina Westin och
Anita Johansson (båda s), L728 av Marianne Carlström och Anneli Hulthén
(båda s) och L729 av Inger Schörling m. fl. (mp) yrkas att sådana lagstiftningsåtgärder
vidtas att könsdiskriminerade reklam kan förbjudas. I huvudsak
framhåller motionärerna att reklammarknadens försök till självsanering inte
har lett till någon förbättring på området. Tvärtom förekommer könsdiskriminerande
reklam allt oftare, vilket motverkar strävandena mot jämställdhet
mellan könen.

Frågan om förbud mot könsdiskriminerande reklam har tidigare prövats
flera gånger av riksdagen med anledning av motioner. Senast prövades
spörsmålet våren 1988. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1987/88:31) framhöll utskottet att sådana avarter inom reklamen som tar sig
uttryck i framställningar av könsdiskriminerande natur och som kan upplevas
som kränkande inte bör få förekomma. Det finns också ett klart avståndstagande
från denna form av reklam hos en bred allmänhet, och även

1988/89:LU17

17

näringslivet hade sedan mer än tio år tillbaka vänt sig mot den könsdiskriminerande
reklamen. Den typ av annonser som exempelvis framställer kvinnor
som enbart sexobjekt förekom dock enligt utskottet fortfarande. När en
sådan annons dyker upp på marknaden, möts den nästan omgående av ett
kraftigt avståndstagande från en bred opinion, vilket i regel har sådana
negativa effekter för annonsören att annonsen ganska snart dras tillbaka.

Ett svårare problem utgör däremot, påpekade utskottet, den schabloniserande
reklam som kan sägas avspegla vissa värderingar och handlingssätt i
samhället, som av en del människor kan upplevas som könsdiskriminerande
och av andra som betydligt mer positiva och kanske roande. Utskottet
underströk ånyo att det är viktigt att reklamen återspeglar ett livsmönster
som bygger på principen om kvinnors och mäns lika värde och om
jämställdhet mellan könen. Utskottet vidhöll sin uppfattning att lagstiftning
är ett trubbigt instrument när det gäller att komma till rätta med reklam som
avviker från denna grundprincip och bör tillgripas endast om det visar sig att
det inte går att på annat sätt få till stånd en nödvändig sanering av
marknaden. I sistnämnda hänseende erinrade utskottet om att konsumentverket
år 1986 fick i uppdrag av regeringen att dokumentera den könsdiskriminerande
reklamens omfattning och att följa dess utveckling. Enligt
uppdraget skulle verket bl.a. arbeta för att skapa debatt, öka kunskapen och
medvetenheten och inte minst få reklambranschen att vidta egna åtgärder för
att minska den könsdiskriminerande reklamen.

Konsumentverket har nyligen redovisat sitt uppdrag till regeringen i form
av en rapport (1988/89:5). I rapporten konstateras att näringslivet bildat ett
branschetiskt råd för prövning av fall av könsdiskriminerande reklam. Enligt
rapporten är det emellertid osäkert i vilken utsträckning näringslivets
egenåtgärder kommer att lyckas. Det framhålls i rapporten att principiella
skäl talar för att samhället i lag fördömer diskriminering på grund av kön i
reklamen. En lagstiftning mot den kränkande reklamen är enligt rapporten
också ägnad att ge eftertryck åt branschens egenåtgärder på liknande sätt
som t.ex. marknadsföringslagens regler stödjer och kompletterar näringslivets
självsanerande åtgärder på andra områden. Att samhället genom
lagstiftning markerar sitt fördömande av den kränkande reklamen bör enligt
rapporten kunna leda till en viss sanerande effekt också när det gäller den
schabloniserande reklamen. Konsumentverket föreslår därför att lagregler
införs mot reklam som kränker ettdera könet, och verket anser att det finns
skäl att koppla sådana regler till marknadsföringslagen. I övrigt innehåller
rapporten bl.a. förslag om ett till konsumentverket knutet särskilt forum för
debatt och granskning av den könsdiskriminerande reklamen.

Med hänsyn till att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam således nu kommer att prövas av regeringen anser utskottet att något
uttalande i saken från riksdagens sida inte är påkallat. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motionerna L710, L717, L728 och L729.

Förbud mot våldsleksaker m.m.

1988/89:LU17

I sju motioner förs fram önskemål om åtgärder mot försäljningen och
marknadsföringen av våldsförhärligande leksaker och spel.

18

Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en överenskommelse
träffades år 1979 mellan konsumentverket och dåvarande lekmiljörådet
å ena sidan och vissa företrädare för leksaksbranschen å andra sidan
beträffande försäljning och marknadsföring av leksaker. Överenskommelsen
omfattar leksaker, spel och vissa modellbyggsatser med militär anknytning,
som huvudsakligen hänför sig till krig fr.o.m. 1914, och innebär bl.a. att
sådana produkter inte får saluföras.

Överenskommelsen är fortfarande gällande och har på senare tid antagits
av ytterligare branschorganisationer.

I motion L702 av Margareta Hemmingsson m.fl. (s) yrkas dels lagstiftning
med förbud mot försäljning av våldsförhärligande leksaker och spel, dels en
ändring av marknadsföringslagen så att reklam för våldsleksaker och
våldsspel förbjuds liksom annan våldsförhärligande marknadsföring av
leksaker. Även i motion L718 av Elisabeth Persson (vpk) yrkas lagstiftning
mot försäljning och marknadsföring av krigsleksaker och leksaker och spel
som bygger på våld. Motionärerna i dessa motioner anför att våldsutvecklingen
bland barn och ungdomar måste bekämpas och att som ett led i detta
arbete fortsatt försäljning och marknadsföring av krigs- och våldsleksaker
måste förhindras. I motionerna hänvisas till 1979 års överenskommelse och
framhålls att leksaksbranschen inte är beredd att teckna något nytt avtal som
omfattar även de nya våldsprodukter som numera finns på marknaden. För
att en sanering av branschen skall komma till stånd krävs enligt motionärernas
mening en lagreglering beträffande krigs- och våldsleksaker.

I motion L712 av Marita Bengtsson (s) yrkas både import- och försäljningsförbud
av naturtrogna leksaksvapen både med hänsyn till att våldsutvecklingen
bland barn måste bekämpas och på grund av att incidenter inträffat
med leksaksvapen i samband med brottsligt beteende.

I motion L704 av Marianne Andersson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
om vikten av att en snabb uppgörelse uppnås mellan barnmiljörådet och
leksaksbranschen (yrkande 1). Även i motion L713 av Ove Karlsson och Ulla
Johansson (båda s) yrkas (yrkande 1) ett tillkännagivande av innebörd att
nya avtal mellan barnmiljörådet och data- respektive leksaksbranschen bör
vara klara under år 1989. Om inte godtagbara överenskommelser kan uppnås
yrkar motionärerna att vissa krigsleksaker och dataspel förbjuds genom
lagstiftning (yrkande 2).

I motion L716 av Berndt Ekholm m.fl. (s) yrkas förbud mot försäljning och
distribution av våldsförhärligande dataspel. I motionen framhålls att denna
typ av spel är en ny företeelse på marknaden och att många av spelen bygger i
hög grad på grovt våld. I motion L719 av Ingegerd Wärnersson och Anita
Jönsson (båda s) yrkas (yrkande 2) också lagstiftning om förbud mot
våldsförhärligande data- och TV-spel. Även i motion L704 av Marianne
Andersson m.fl. (c) berörs data- och TV-spelen. Motionärerna begär
åtgärder för att förmå den ej branschanslutna handeln att upphöra med
marknadsföring och försäljning av data- och TV-spel med våldsinslag
(yrkande 2).

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är betydelsefullt att barn
och ungdom inte tillhandahålls leksaker, spel m.m. som på olika sätt

1988/89 :LU17

19

förhärligar krig och annat våld. Det är också angeläget att marknadsföringsåtgärder
som riktar sig mot barn och ungdom inte utformas så att de för
tankarna till våld. Oavsett vilken inverkan leksakerna och spelen rent
faktiskt kan ha på barns och ungdoms inställning till våld ger utbudet av
sådana produkter i den allmänna handeln liksom en olämplig marknadsföring
lätt ett intryck av att samhället godtar våld. Inte minst mot bakgrund av
den ökade våldsbrottsligheten bland ungdomar är det viktigt att varje
missförstånd om att samhället skulle godta våld undanröjs.

Som utskottet framhöll år 1988 vid behandlingen av motioner med samma
syfte som de nu aktuella har under de senaste åren nya typer av leksaker och
spel tagits fram på marknaden. Till skillnad från de produkter som faller
under 1979 års överenskommelse bygger dessa leksaker och spel inte på krig i
ordets egentliga bemärkelse utan på andra former av våld. Särskilt leksakerna
har ofta en Science fiction-betonad utformning med klara våldsinslag, och
marknadsföringen av dem sker på ett sätt som också direkt för tanken till
våld. När det gäller data- och TV-spelen är måhända marknadsföringen inte
lika effektiv men våldsinslagen i spelen kan vara lika eller ännu mer
framträdande.

Utskottet konstaterade redan förra året att den allmänna opinionen har i
ökande utsträckning vänt sig mot utbudet av nya leksaker och spel som
förhärligar eller eljest associerar till våld och att motioner väckts i ämnet flera
gånger tidigare i riksdagen. Antalet motioner som innevarande riksmöte
väckts i frågan vittnar om att opinionen mot utbudet av våldsförhärligande
produkter för barn och ungdom växt sig starkare sedan frågan senast
prövades. Utskottet vill mot bakgrund härav än en gång uttryckligen slå fast
att det är angeläget att marknadsföringen och försäljningen av leksaker och
spel med klara våldsinslag i största möjliga utsträckning förhindras. När det
gäller att motverka marknadsföring och saluhållande av inte godtagbara
produkter är emellertid som utskottet påpekat i andra sammanhang lagstiftning
inte den lösning som i första hand bör tillgripas när de nödvändiga
åtgärderna kan komma till stånd genom överenskommelser mellan berörda
parter. Med hänsyn till att handelns organisationer har ett särskilt ansvar för
att olämpliga produkter rensas ut från marknaden förutsatte utskottet därför
år 1988 att den nödvändiga saneringen skulle kunna åstadkommas genom en
överenskommelse efter mönster av vad som skedde år 1979. Utskottet
underströk därvid vikten av att både handelns organisationer och barnmiljörådet
snarast möjligt nådde en för båda sidor rimlig uppgörelse som skulle
medföra att nya leksaker och spel m.m. med utpräglad våldskaraktär
försvann från marknaden. Skulle det visa sig att en godtagbar uppgörelse inte
kunde nås fick frågan om lagstiftning tas upp till prövning.

Någon överenskommelse på området har hitintills inte kommit till stånd.
Enligt vad utskottet har inhämtat har emellertid när det gäller vålds- och
krigsleksaker företrädare för leksaksbranschen, barnmiljörådet och konsumentverket
bildat en arbetsgrupp vilken planerat att sammanträda i mars och
april 1989. Också i fråga om våldsförhärligande dataspel har en arbetsgrupp
med företrädare för databranschen och barnmiljörådet bildats. Utskottet
utgår från att det förhandlingsarbete som sålunda inletts mellan handelns
organisationer och barnmiljörådet inom en snar framtid leder till en rimlig

1988/89:LU 17

20

uppgörelse. Skulle det visa sig att en godtagbar överenskommelse inte nås
före årsskiftet torde enligt utskottets mening endast lagstiftningsalternativet
återstå för att marknadsföringen och försäljningen av ifrågavarande leksaker
och spel skall kunna förhindras.

Vad särskilt gäller data- och TV-spelen förtjänar det som utskottet
framhöll år 1988 att uppmärksammas att handeln med sådana spel är
betydligt mer splittrad än vad som är fallet i fråga om leksaker. Enligt vad
som då upplystes saluförs ofta spelen med de mest markanta våldsinslagen av
näringsidkare som inte är anslutna till någon branschorganisation. Utskottet
vill därför ånyo påpeka att det självfallet inte kan godtas att vissa företag
oavsett vilka restriktioner handeln i övrigt åläggs skall känna sig fria och
oförhindrade att fortsätta med saluförandet av våldsspel. I den mån det visar
sig att den oorganiserade handeln inte snarast känner sitt ansvar och frivilligt
begränsar utbudet av olika spel till vad som kan anses acceptabelt från
samhällets synpunkt bör man inte tveka att tillgripa lagstiftning.

Med hänsyn till vikten av att åtgärder vidtas mot utbudet och marknadsföringen
av leksaker och spel med våldsinslag utgår utskottet från att
regeringen noga följer utvecklingen och tar de initiativ som kan bli
nödvändiga. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida är inte för närvarande
påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L702, L704,
L712, L713, L716, L718 och L719 yrkande 2.

I motion L719 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (båda s)
framhålls att många föräldrar är medvetna om videovåldet men inte om dataoch
TV-spelens många gånger våldspräglade innehåll. Enligt motionärerna
tror många föräldrar att dessa spel enbart avser äventyrsspel, idrottsspel och
liknande. Motionärerna begär därför (yrkande 1) ökad information om dataoch
TV-spel.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts delar utskottet motionärernas
uppfattning om behovet av information till föräldrar och andra berörda
personer rörande utbudet av data- och TV-spel. En ökad medvetenhet om att
vissa sådana spel innehåller utpräglade våldsinslag kan nämligen på sikt leda
till att användningen av våldsspelen minskar bland barn och ungdom. Enligt
utskottets mening bör det ankomma på regeringen att närmare överväga
vilka informationsåtgärder som erfordras. Vad utskottet anfört bör riksdagen
- med bifall till motion L719 yrkande 1 - som sin mening ge regeringen till
känna.

Reklambegränsning

Önskemål om begränsningar av den s.k. direktreklamen förs fram i
motionerna L726 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (båda mp), L727
av Paul Ciszuk och Kaj Nilsson (båda mp) och L732 av Inger Schörling m.fl.
(mp). Motionärerna i motion L726 anser att postdistribuerad direktreklam
inte bör delas ut till andra än dem som anmält önskemål därom, och
motionärerna i motion L727 anser att det bör vara straffbelagt att dela ut
direktreklam till dem som genom skriftliga anslag uttryckt önskemål om att
få slippa sådan reklam. Motiveringen till yrkandet i motion L732 återfinns i
motion Sk695, vari anförs att målet för konsumenterna bör vara köpfrid,

1988/89:LU17

21

innebärande krav på att de inte skall behöva utsättas för sådana kommersiella
reklambudskap som de inte bett om.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet erinra om att
direktreklamen ofta torde falla inom det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet.
Tryckfriheten innebär bl.a. rättighet för enskilda att, utan några av
myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter. Med
annat allmänt organ menas statliga och kommunala institutioner med
offentlig ställning, t.ex. de statliga affärsdrivande verken. Bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen hindrar myndigheter och andra allmänna organ
från att utöva censur men också från att på annat sätt hindra tryckning,
utgivning eller spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Förbudet
riktar sig enbart mot myndighet eller annat allmänt organ. Enskilda företag
eller organisationer är således oförhindrade att vägra medverka till en skrifts
tryckning, utgivning eller spridning, även om vägran motiveras av skriftens
innehåll. Däremot är det inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett
allmänt organ, att vägra distribuera t.ex. reklamblad på grund av att dessa
innehåller uppgifter av visst slag.

Enligt utskottets mening torde det inte vara förenligt med tryckfrihetsförordningen
att genomföra sådana begränsningar av reklamen som förespråkas
i motionerna L727 och L732. Utskottet vill också peka på att reklamen i sig
ofta kan innefatta ett värdefullt informationsflöde. Vid en bedömning av
frågan måste vidare beaktas att det ofta kan vara svårt för den som delar ut
direktreklam att skilja mellan reklam och och andra typer av skriftlig
information. En reklambegränsning skulle därför kunna leda till att också
angelägen och viktig information i t.ex. samhällsfrågor undanhölls hushållen.

Vad härefter angår det i motion L726 aktualiserade spörsmålet om
registeranmälan avseende direktreklam vill utskottet erinra om att konstitutionsutskottet
hösten 1980 behandlade ett liknande motionsyrkande i
samband med proposition 1980/81:62 som innehöll förslag om reglering av
det statliga person- och adressregistret (SPAR) i datalagen. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (KU 1980/81:11) framhöll konstitutionsutskottet
att tillkomsten av SPAR inneburit stora förenklingar för den som inte
önskar direktreklam. Genom anmälan till ett register kan vederbörande
förhindra att bli utsatt för en mycket stor del av denna reklam. Utskottet
pekade också på att datainspektionen med stöd av 6 § datalagen kan meddela
föreskrifter till skydd för den personliga integriteten. Enligt utskottet kan
sådana föreskrifter avse t.ex. vilka uppgifter som får användas som sökbegrepp
i registret, s.k. söknycklar, och vilka bearbetningar som får göras i
skilda sammanhang av uppgifter i SPAR.

Beträffande frågan om direktreklam endast skall få riktas till personer som
förklarat att de vill ha sådan reklam framhöll konstitutionsutskottet att ett
genomförande av förslaget uppenbarligen skulle medföra stora kostnader
och betydande administrativa problem för den registeransvariga myndigheten.
Enligt utskottets mening stod inte dessa olägenheter i rimlig proportion
til den vinst som kan göras från integritetssynpunkt. Utskottet avstyrkte
motionen.

Hösten 1981 då konstitutionsutskottet åter behandlade ett liknande

1988/89:LU17

22

motionsyrkande vidhöll utskottet sin tidigare intagna ståndpunkt och tilläde i
sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1981/82:33) att om inte SPAR
kan användas för direktreklam går ett väsentligt ändamål med detta register
förlorat. SPAR tillkom nämligen bl.a. för att motverka uppbyggnaden av
privata befolkningsregister med huvudsakligt syfte att tillgodose direktreklamens
behov. Utskottet avstyrkte motionen.

I sammanhanget vill utskottet också hänvisa till data- och offentlighetskommitténs
(DOK) fem betänkanden om integritetsskyddet i informationssamhället.
I sitt andra delbetänkande (SOU 1986:46) lade kommittén fram
förslag bl.a. till en särskild lag om myndigheters försäljning av uppgifter ur
personregister. Enligt förslaget skall det i fortsättningen krävas tillstånd i lag
för att få sälja uppgifter om enskilda personer ur myndigheters personregister.
Syftet med förslaget är att minska riskerna för otillbörligt intrång i
enskildas personliga integritet. I det fjärde delbetänkandet (SOU 1987:31)
föreslog kommittén åtgärder för att åstadkomma en reglering och begränsning
av användningen av personnummer i databaserade personregister. De
båda nämnda betänkandena har remissbehandlats och ärendena bereds för
närvarande i justitiedepartementet. Vidare har i regeringsformen på grundval
av DOK:s tredje delbetänkande (Ds Ju 1987:8) införts en regel om
integritetsskydd.

I DOK:s slutbetänkande (SOU 1988:64) föreslås en ny regel beträffande
s.k. massuttag införd i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen. Bakgrunden till
förslaget är att många människor anser det vara integritetskränkande att
uppgifter om dem lämnas ut för att användas t.ex. i direktreklamsammanhang.
Betänkandet är enligt uppgift från regeringskansliet föremål för
remissbehandling.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionerna inte bör
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall
till motionerna L726, L727 och L732.

Övriga konsumentfrågor
Massförpackningar

I motion L709 av Carl Frick (mp) yrkas en undersökning av möjligheterna att
häva den sorts köptvång som försäljning av massförpackningar innebär.
Motionären kritiserar att man som konsument ofta tvingas att köpa hela
förpackningar i stället för enstaka föremål.

Enligt utskottets mening får det ankomma på konsumentverket att inom
ramen för sin verksamhet som centralt organ på konsumentskyddsområdet
bedöma frågor om lämpliga förpackningsstorlekar. Något särskilt uttalande i
saken från riksdagens sida anser utskottet inte nödvändigt, och utskottet
avstyrker bifall till motion L709.

Kontaktlinser

I motion L720 av Yvonne Sandberg-Fries (s) framhålls vikten av en ordentlig
översyn av kontaktlinsmarknaden. Mot bakgrund av att konsumentverkets
gällande riktlinjer inte omfattar garantiregler och med hänsyn till att

1988/89:LU17

23

kontaktlinsmarknaden numera är relativt stor och kontaktlinserna är relativt
kostsamma för konsumenterna begär motionären tillkännagivande om att
konsumentverket bör få i uppdrag att snarast företa en sådan översyn.

Konsumentverket utfärdade år 1985 riktlinjer för kontaktlinser (KOVFS
1985:1) och för kontaktlinspreparat (KOVFS 1985:2). De förstnämnda
riktlinjerna gäller näringsidkares marknadsföring av kontaktlinser till konsument
för enskilt bruk och innehåller informationsföreskrifter.

Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande inom konsumentverket
diskussioner med branschen om standardisering av garantiregler för kontaktlinsmarknaden.
Något särskilt tillkännagivande i enlighet med motionärens
önskemål anser utskottet därför inte påkallat. Utskottet avstyrker bifall till
motion L720.

Charterresor

Motion L730 av Ylva Annerstedt (fp) tar upp frågan om konsumentskydd vid
charterresor. Enligt motionären är det i vårt land självklart att transportmedlen
är utrustade med skyddsanordningar av olika slag. Motionären menar att
det också borde vara naturligt att resenärer, som köper utlandsresor av
svensk researrangör, kan lita på att transporter som arrangören anordnar
utomlands är skyddade av samma konsumentregler som gäller för motsvarande
transporter i Sverige. Motionären yrkar därför att konsumentverket
bör få i uppdrag av regeringen att utforma sådana konsumentskyddsregler.

Som motionären också framhåller kan en resenär få ersättning enligt
resegarantilagen (1972:204) om sällskapsresan blivit inställd eller avbruten
men inte om säkerheten under resan brustit i något avseende. I det fallet har
resenären att vända sig till researrangören för att försöka nå en uppgörelse
med denne och om det inte lyckas anmäla ärendet till allmänna reklamationsnämnden.

I likhet med motionären anser utskottet att det från konsumentskyddssynpunkt
inte kan anses godtagbart att svenska researrangörer genomför sina
åtaganden på ett sådant sätt att resenärerna utsätts för farofyllda transporter
m.m. Utskottet vill emellertid erinra om att produktsäkerhetslagen när den
träder i kraft den 1 juli 1989 kommer att ge möjligheter till ingripanden mot
från säkerhetssynpunkt inte godtagbara researrangemang. Produktsäkerhetslagen
är sålunda, som tidigare nämnts, tillämplig inte bara på varor utan
också på tjänster som näringsidkare tillhandahåller konsumenter och som
kan orsaka person- eller egendomsskador. Med tjänster avses bl.a. transporter.
Lagen bygger på att näringsidkaren i första hand frivilligt skall vidta
erforderliga åtgärder. För att betona detta finns i lagen en bestämmelse om
att tillsynsmyndigheten, dvs. konsumentverket, i det enskilda fallet bör ta
upp förhandlingar med en näringsidkare som tillhandahåller farliga varor
eller tjänster om vilka åtgärder som denne skall vidta för att undanröja
skaderisken. Leder inte förhandlingarna till en uppgörelse kan i förekommande
fall säljförbud komma att meddelas. Utskottet utgår från att
konsumentverket vid tillsynen av produktsäkerhetslagens efterlevnad har
uppmärksamheten riktad på behovet av skydd för konsumenterna på
charterreseområdet. I sammanhanget vill utskottet också peka på att, enligt

1988/89:LU 17

24

vad utskottet inhämtat, konsumentverket i samarbete med resebranschen
har påbörjat en revidering av gällande riktlinjer för marknadsföring av
sällskapsresor. Också de inom resebranschen tillämpade allmänna resevillkoren
revideras för närvarande. Med hänsyn till det anförda bör motion L730
inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15, punkt
Fl, till Marknadsdomstolen för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 3 034 000 kr.,

2. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15, punkt
F4, till Konsumentverket för budgetåret 1989/90 anvisar ett förslagsanslag
på 67 445 000 kr.,

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15, punkt
F5, och med avslag på motion 1988/89 L703 yrkandena 5 och 6 till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1989/90 anvisar ett
förslagsanslag på 10 301 000 kr.,

4. beträffande miljöorganisationers talerätt
att riksdagen avslår motion 1988/89:L722,

5. beträffande konsumenttekniska nämnden
att riksdagen avslår motion 1988/89:L705,

6. beträffande den kommunala konsumentverksamheten

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L711 och 1988/89:L723,

7. beträffande prisinformation

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L703 yrkande 4 och 1988/
89:L707,

8. beträffande extraprissystemet

att riksdagen avslår motion 1988/89:L724 yrkande 1,

9. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1988/89:L703 yrkande 1,

10. beträffande varudeklarationssystern

att riksdagen avslår motion 1988/89:L703 yrkande 2,

11. beträffande datastyrd konsumentinformation
att riksdagen avslår motion 1988/89:L703 yrkande 3,

12. beträffande konsumentinformation avseende livsmedel
att riksdagen avslår motion 1988/89:L706 yrkande 1,

13. beträffande märkning av dagligvaror
att riksdagen avslår motion 1988/89:L708,

14. beträffande deklaration om miljöskadliga ämnen
att riksdagen avslår motion 1988/89:L721,

15. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motion 1988/89:L724 yrkande 2,

1988/89-.LU17

25

16. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L710, 1988/89:L717, 1988/
89:L728 och 1988/89:L729,

17. beträffande våldsleksaker m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L702, 1988/89:L704, 1988/
89:L712, 1988/89:L713, 1988/89:L716, 1988/89:L718 och 1988/
89:L719 yrkande 2,

18. beträffande information om data- och TV-spel

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L719 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande reklambegränsning

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L726, 1988/89:L727 och
1988/89:L732,

20. beträffande massförpackningar

att riksdagen avslår motion 1988/89:L709,

21. beträffande kontaktlinsmarknaden
att riksdagen avslår motion 1988/89:L720,

22. beträffande konsumentskydd vid charterresor
att riksdagen avslår motion 1988/89:L730.

Stockholm den 7 mars 1989
På lagutskottets vägnar

Lennart Andersson

Närvarande: Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström
(m), Gunnar Thollander (s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt
Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp), Lena Boström (s), Anita Jönsson (s) och Charlotte Cederschiöld
(m).

Reservationer

1. Anslag till allmänna reklamationsnämnden (mom. 3)

Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson
(fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Med hänsyn”
och slutar med ”regeringens förslag” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L703 anser utskottet det önskvärt att
allmänna reklamationsnämnden redan under kommande budgetår kan börja
att pröva fastighetsmäklartvister och därmed bistå konsumenterna i dessa för
den enskilde så betydelsefulla frågor. Det anförda bör riksdagen - med bifall

1988/89 :LU 17

26

till motionen i denna del - som sin mening ge regeringen till känna. Som
motionärerna begärt bör allmänna reklamationsnämnden för detta ändamål
tillföras äskat belopp på 280 000 kr. Finansieringen av beloppet bör som
motionärerna föreslagit ske genom att några medel inte beräknas för den
lokala reklamationshanteringen och att anslaget till allmänna reklamationshanteringen
räknas upp med 75 000 kr. Med det anförda tillstyrker utskottet
förslaget i motion L703 att anslaget till allmänna reklamationsnämnden för
budgetåret 1989/90 bör bestämmas till 10 376 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen dels med anledning av proposition 1988/89:100 bilaga 15,
punkt F5, samt med bifall till motion 1988/89:L703 yrkande 5 till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1989/90 anvisar ett
förslagsanslag på 10 376 000 kr., dels med bifall till motion 1988/
89:L703 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Miljöorganisationers talerätt (mom. 4)

Elisabeth Persson (vpk) och Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion L722.” bort ha följande lydelse:

Allt fler produkter på marknaden har en sammansättning och funktion
som är komplicerad och som många gånger består av nya och dåligt
utforskade kemiska substanser. Det fordras kunskap och insikt för att i ett
tidigt skede kunna upptäcka och förklara orsaksammanhang mellan produkt
och person- och egendomsskador. Många av de etablerade miljöorganisationernas
medlemmar har ofta en mycket stor sakkunskap inom naturvetenskapliga
områden som t.ex. kemi, biologi och fysik och har därför ofta den
kunskap och insikt som behövs för att kunna ta till vara konsumenternas
intressen. Utskottet anser därför-i likhet med motionärerna i motion L722-att goda skäl talar för att även miljöorganisationer bör ges rätt att väcka talan
i marknadsdomstolen på samma sätt som gäller för sammanslutningar av
konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare. Regeringen bör snarast
framlägga förslag till lagändring i enlighet härmed.

Vad utskottet således anfört bör riksdagen som sin mening med anledning
av motion L722 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande miljöorganisationers talerätt

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:L722 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89:LU 17

27

3. Konsumenttekniska nämnden (mom. 5)

1988/89:LU17

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m),
Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion L705.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att brukarintressena beaktas
vid utveckling och upphandling av produkter. Det kan därför finnas behov av
ett särskilt rådgivande organ på området. I likhet med motionären vill
utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den konsumenttekniska
nämnden har fått en lämplig sammansättning. Som redovisats ovan ingår i
nämnden ett stort antal företrädare för olika myndigheter och organisationer.
Det stora antalet ledamöter i kombination med att de företräder vitt
skilda intressen medför nämligen att nämnden i praktiken knappast kan
antas kunna fullgöra sina uppgifter. Utskottet anser därför att nämndens
sammansättning bör ses över och dess verksamhet utvärderas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L705
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande konsumenttekniska nämnden
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:L705 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Den kommunala konsumentverksamheten (mom. 6)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”och L723.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det i varje kommun skall
finnas en väl utbyggd konsumentverksamhet med lättillgängliga, kunniga
och välutbildade konsumentvägledare med uppgift att tillhandahålla medborgarna
information om vad marknaden har att erbjuda och till vilka
villkor, och att vid behov också hjälpa dem med att lägga upp en
hushållsbudget eventuellt med bistånd av socialtjänsten. Att kontrollera hur
konsumentlagstiftningen efterlevs av näringsidkarna i kommunen bör enligt
utskottets mening också vara en uppgift för konsumentvägledarna. Som
redovisats ovan innebar riksdagens beslut våren 1986 att den lokala
konsumentverksamheten skall ges hög prioritet inom konsumentpolitiken
och målet bör vara att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner.
Många kommuner har också insett vikten av en utbyggd kommunal
konsumentverksamhet. Som motionärerna i motion L723 framhåller varierar
emellertid den lokala konsumentverksamheten mycket mellan olika
kommuner och i några kommuner saknas den t.o.m. helt. Anledningen till
skillnaderna beror enligt utskottets bedömning på att konsumentverksamheten
inte är någon obligatorisk uppgift för kommunerna. Utskottet anser
därför att om målet - konsumentverksamhet i alla kommuner - skall kunna

uppnås måste konsumentverksamheten bli en obligatorisk uppgift för
kommunerna.

Vad utskottet således anfört bör riksdagen med bifall till motion L723 och
med anledning av motion L711 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande den kommunala konsumentverksamheten
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L723 och med anledning av
motion 1988/89:L711 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

5. Prisinformation (mom. 7)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m),
Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp) och
Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Med hänsyn”
och slutar med ”av utskottet.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör prismärkningen på varorna en synnerligen
viktig del i företagens information till konsumenterna. Trots handelns ökade
datorisering måste som framhålls i motionerna L703 och L707 konsumenterna
ha rätt att ställa krav på tydlig prismärkning, direkt på varan eller på
hyllkanten och i skyltfönstret. De brister som i dag förekommer måste enligt
utskottets mening undanröjas genom påverkan, självsanering och frivilliga
överenskommelser inom branschen. Utskottet delar därför uppfattningen i
motion L703 att konsumentverket bör ges i uppdrag att på nytt ta upp
prismärkningsfrågorna med handelns representanter för att söka åstadkomma
bättre prismärkning för konsumenterna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L703 i
denna del och med anledning av motion L707 som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande prisinformation
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L703 yrkande 4 och med
anledning av motion 1988/89:L707 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

6. Extraprissystemet (mom. 8)

Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson
(fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion L724 att det
nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar. Prissättningen är ett viktigt
konkurrensmedel inom handeln, och enligt utskottets mening bör systemet
med extrapriser och ”röda lappar” ses som ett konkurrensmedel. Det av

1988/89:LU17

29

livsmedelsutredningen förordade enprissystemet kan enligt utskottets bedömning
däremot tillgodose varken näringsidkarnas eller konsumenternas
intressen. Ett sådant system leder inte till några lägre priser.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L724 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande extraprissystemet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L724 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Konsumentverkets varuprovningsverksamhet (mom. 9)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen är det ett allt starkare önskemål från konsumenternas
sida att före inköp kunna jämföra olika varors egenskaper och
kvaliteter. Detta önskemål bör enligt utskottets mening i möjligaste mån
tillgodoses. På grund härav och med hänsyn till att en väl fungerande
provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på marknaden anser
utskottet i likhet med motionärerna i motion L703 att både konsumentverkets
på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar och verkets
uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L703 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande konsumentverkets varuprovningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L703 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Varudeklarationssystem (mom. 10)

Ulla Orring (fp), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson
(fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
erinrar” och på s. 14 slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L703 att
allteftersom antalet produkter på marknaden blir allt fler och alltmer
komplicerade ökar också behovet av ett utvecklat varudeklarationssystem.
Som motionärerna påpekar förs nu i den allmänna debatten också fram krav
om produktmärkning inte minst från hälso- och miljösynpunkt.

Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening konsumentverket ta
initiativ till att i samarbete med branschorganisationerna söka åstadkomma
en frivillig, standardiserad varuinformation inom andra varugrupper än
livsmedel. Utskottet anser att de bästa kunskaperna om de enskilda
produkterna finns hos tillverkarna. Ansvaret för att lämna erforderlig
information måste enligt utskottets mening därför falla på företagen.

1988/89: LU17

30

Konsumentverkets uppgift bör vara att överlägga med branschorganisationerna
för att söka utveckla ett varudeklarationssystem.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L703 i
denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande varudeklarationssystem

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L703 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Datastyrd konsumentinformation (mom. 11)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m),
Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Enligt vad”
och slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L703 är avsikten med de jämförande tester och
provningar som görs i dag att de skall finnas tillgängliga för konsumenterna.
På en marknad där allt fler leverantörer presenterar sina produkter kan som
motionärerna också påpekar den enskilde konsumenten dock ha svårighet
att skaffa sig överblick av marknadens utbud. Med bl.a. videotex och text-TV
kompletterat med s.k. teleprogramvara skulle enligt utskottets mening viktig
jämförande information om varor och tjänster kunna ställas till många
konsumenters förfogande. Utskottet anser därför - i likhet med motionärerna
- att konsumentverket bör få i uppdrag att fortsätta sin år 1987 inledda
försöksverksamhet med varuinformation till hushåll på vissa orter och inom
denna genomföra utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation
direkt till konsumenten. I sammanhanget vill utskottet framhålla att en sådan
verksamhet redan finns utbyggd t.ex. i Frankrike.

Vad utskottet med bifall till motion L703 yrkande 3 således anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande datastyrd konsumentinformation

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L703 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Konsumentinformation avseende livsmedel (mom. 12)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”yrkande 1.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L706 efterlyser utskottet samma
tillförlitliga information för livsmedel som redan finns för andra varor, t.ex.
textilvaror. Inom ramen för sin allmänna informationsskyldighet gentemot
konsumenterna om för dem väsentliga fakta och sin skyldighet att utföra
undersökningar på varor, tjänster och andra nyttigheter bör konsumentver -

1988/89 :LU 17

31

ket utvidga sin verksamhet till att i högre grad än nu omfatta livsmedel, såväl
importerade sådana som inhemskt producerade.

På grund av det anförda anser utskottet att konsumentverket i samråd med
statens livsmedelsverk omgående bör påbörja ett konsumentinformerande
arbete på livmedelsområdet med inriktning på dels ursprungsmärkning, dels
innehållsdeklaration, dels information om användningsområde och om
eventuella begränsningar därav.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L706 i denna del
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande konsumentinformation avseende livsmedel

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L706 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Märkning av dagligvaror (morn. 13)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Beträffande
produktmärkning” och på s. 16 slutar med ”till motionen” bort ha följande
lydelse:

I likhet med motionären i motion L708 anser utskottet att produkterna i
dagligvaruhandeln i princip bör vara märkta med klara och entydiga
produktnamn, produktionsställe, producent och producentland samt produktionstillfälle.
Också angivandet av produktionsmetod, t.ex. ”inte klorblekt”
anser utskottet - i likhet med motionären - vara av betydelse i många
fall. Regeringen bör därför ta initiativ till att den produktmärkning som kan
anses erforderlig från konsumentsynpunkt kommer till stånd. Det anförda
bör riksdagen med bifall till motion L708 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande märkning av dagligvaror

att riksdagen med bifall till motion 1988/89: L708 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Deklaration om miljöskadliga ämnen (mom. 14)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion L721.” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande finns en stor
mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla miljöskadliga ämnen,
inte är försedda med någon varudeklaration. I likhet med motionärerna
anser utskottet att det är angeläget att allmänheten snarast möjligt får
tillgång till information i form av varudeklaration om miljöskadliga ämnen i
bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i
hygienartiklar och kosmetika. Det bör ankomma på regeringen att närmare
överväga hur ett system för varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.

1988/89:LU17

32

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L721 som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande deklaration om miljöskadliga ämnen

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L721 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Produktsäkerhetslagen (mom. 15)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller (m),
Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”1 samband”
och på s. 17 slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Utskottet är kritiskt mot produktsäkerhetslagens bestämmelse om val av
adressat för ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse. Bestämmelsen
innebär nämligen att effekten av ett åläggande i princip skall
vara avgörande, eftersom hänsyn i första hand skall tas till vem eller vilka
näringsidkare som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med
åtgärden. Enligt utskottets mening talar dock rättssäkerhetsskäl för att ett
åläggande i första hand bör meddelas den som i egenskap av tillverkare eller
importör har det faktiska ansvaret för produkten. Endast om ett sådant
åläggande inte bedöms kunna ge avsedd effekt skall det kunna riktas mot
annan, exempelvis grossist eller detaljist. Utskottet förordar således att 12 §
produktsäkerhetslagen ändras i enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:L724 yrkande 2 antar
följande förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen
(1988:1604):

Förslag till
Lagom ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604)

Härigenom föreskrivs att 12 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Ett åläggande enligt 7-9 § som kan Ett åläggande enligt 7-9 § som kan
avse flera näringsidkare får begrän- avse flera näringsidkare får begränsas
till att gälla någon eller några av sas till att gälla någon eller några av

dem. Vid sådan begränsning bör dem. Vid sådan begränsning bör

hänsyn tas till vem som har de bästa åläggandet i första hand meddelas

förutsättningarna att uppfylla ända- den näringsidkare som i egenskap av

1988/89:LU17

33

1988/89:LU17

målet med åläggandet, vem som först tillverkare eller importör bär ansva fört

in varan eller tjänsten på markna- ret för produkten. Om ett sådant

den och vilken verkan åläggandet får åläggande inte bedöms kunna ge avför
näringsidkaren. sedd effekt får åläggande meddelas

annan näringsidkare.

Ett åläggande om att återkalla en vara eller tjänst gäller alla exemplar av
varan eller tjänsten, om det inte beträffande ett visst exemplar framgår att
det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7-9 § kan i stället
åläggas av marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant
åläggande, som har meddelats en annan näringsidkare.

14. Könsdiskriminerande reklam (mom. 16)

Elisabeth Persson (vpk) och Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Med hänsyn”
och slutar med ”och L729.” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till motionärernas uppfattning om att lagstiftningsåtgärder
bör vidtas mot den könsdiskriminerande reklamen. Regeringen bör
därför enligt utskottets mening på grundval av konsumentverkets nyligen
avgivna rapport snarast lägga fram förslag till lagstiftning på området.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:L710, 1988/
89:L717,1988/89:L728 och 1988/89:L729 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

15. Reklambegränsning (mom. 19)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Med
anledning” och på s. 23 slutar med ”och L732.” bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till motionärernas framförda synpunkter att det är
viktigt att köpfrid införs på sikt och anser att ett steg på vägen dit är att införa
en begränsning av den s.k. direktreklamen. Enligt utskottets mening bör
spörsmålet bli föremål för en särskild översyn.

Vad utskottet med anledning av motionerna L726, L727 och L732 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande reklambegränsning
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:L726, 1988/
89:L727 och 1988/89:L732 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

34

16. Massförpackningar (mom. 20)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion L709.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären i motion L709 är utskottet kritiskt till att man som
konsument ofta tvingas att köpa hela förpackningar i stället för enstaka
föremål. Utskottet delar därför motionärens uppfattning om att en undersökning
bör företas av möjligheterna att häva den sorts köptvång som
försäljning av massförpackningar innebär. En sådan undersökning bör
lämpligen ske i samband med den av regeringen aviserade utredningen om
konkurrensförhållandena i den svenska ekonomin. Det anförda bör riksdagen
med bifall till motion L709 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande massförpackningar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L709 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Miljöorganisationers talerätt (morn. 4)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför:

Det kunnande och det engagemang som finns inom miljöorganisationerna
bör på olika sätt tas till vara av samhället. Centerpartiet har därför i motioner
(senast i motion 1988/89: Jo797 yrkande 19) krävt att miljöorganisationer som
uppfyller vissa kriterier skall ha rätt att överklaga beslut enligt miljöskyddslagen.

Frågan om rätt för miljöorganisationer att föra talan i marknadsdomstolen
enligt produktsäkerhetslagen har nu åter väckts. Liksom när beslut fattades
om lagen i december 1988 vill vi även nu framhålla dels att vi förutsätter att
flera miljöorganisationer skall kunna betraktas som konsumentorganisationer
och därmed få talerätt, dels att en samlad prövning bör göras av
miljöorganisationernas tale- och besvärsrätt enligt olika lagar.

2.Den kommunala konsumentverksamheten (mom. 6)

Elisabet Franzén (mp) anför:

Den kunnige och medvetne konsumenten är den som har den största makten
över utbudet på marknaden. Ett aktuellt exempel på det är den revolution
som ägt rum på butikernas hyllor för pappersvaror det senaste året.
Konsumenternas krav har förmått tillverkare och säljare att ta fram oblekt
och miljövänligt papper i en utsträckning som knappt någon trott vara möjlig
på så kort tid.

Det är därför viktigt att konsumentupplysningen byggs ut i varje kommun.
Erfarenheten har emellertid visat att i de kommuner, där den politiska viljan

1988/89 :LU17

35

är svag, får konsumentupplysarna inte de resurser som behövs. Det är därför
inte meningsfullt att införa en lag, som tvingar de tolv sista konsumentovänliga
kommunerna.

Lagstiftningen och de konsumentpolitiska direktiven är inte heller i
tillräckligt hög grad inriktade på upplysning om produkters effekter på hälsa,
natur och miljö. Det gör att de lokala konsumentupplysarna inte kan få den
uppbackning de behöver från konsumentverket i dagens läge. Vi tänker
återkomma med förslag till förbättringar på dessa områden i senare
sammanhang.

3. Extraprissystemet (mom. 8)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför:

Lagutskottet behandlade våren 1988 dels en motion (s) med krav på
lagstiftning mot extrapriser, dels två motioner (fp) med krav på riksdagsuttalande
mot inskränkningar i rätten att tillämpa extrapriser. En bred majoritet i
utskottet beslöt då att inte genom ett uttalande i den ena eller andra
riktningen föregripa regeringens överväganden i frågan i anledning av ett
utredningsbetänkande.

När nu utskottet åter haft att behandla en motion med krav på riksdagsuttalande
för systemet med extrapriser har vi vidhållit fjolårets ställningstagande.

Vi vill - liksom centerpartiets representanter i lagutskottet våren 1988
framhöll i sitt särskilda yttrande - betona att vi inte kommer att godta en
lagstiftning som skulle innebära förbud mot extrapriser, eftersom vi ser
systemet med extrapriser som ett acceptabelt konkurrensmedel. Samtidigt
vill vi även nu påpeka att vi anser det närmast självklart att ”avarter” inom
extraprissystemet måste motverkas både genom åtgärder av branschen och
genom myndigheters medverkan.

1988/89:LU17

gotab 88299, Stockholm 1989

36