Lagutskottets betänkande

1988/89:LU13

Produktsäkerhetslag

1988/89

LU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1988/89:23, vari framläggs
förslag till en produktsäkerhetslag som syftar till att motverka att farliga
varor och tjänster orsakar person- och egendomsskador.

I betänkandet behandlas också sex med anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen. Vidare förordar utskottet,
med anledning av fyra motionsyrkanden (m, fp, c och vpk), att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om produktsäkerhet
på det offentliga området. Övriga motionsyrkanden avstyrks av
utskottet.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och två särskilda yttranden.

Propositionen

I proposition 1988/89:23 föreslår regeringen (finansdepartementet) — efter
hörande av lagrådet — att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. produktsäkerhetslag,

2. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

4. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

5. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716).

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motioner

Med anledning av propositionen väckta motioner

1988/89:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om samordning mellan lag om produktsäkerhet och
lag om produktansvar,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad 1

1 Riksdagen / 988/89. 8 sami. Nr 13

som i motionen anförts om omfattningen av ett förslag till produktansvars- 1988/89:LU13
lag,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om att även vissa ”andra nyttigheter” bör omfattas
av produktsäkerhetslagen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om att produktsäkerhetslagen även skall omfatta
den offentliga sektorn,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om att produktsäkerhetslagen även skall gälla för
vissa medel som ej omfattas av läkemedelsförordningen.

1988/89: L10 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ge sista stycket i 1 § produktsäkerhetslagen följande
lydelse: ”Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls
i näringsverksamhet”,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om tillsynsmyndighetens möjlighet att fullgöra sitt uppdrag.

1988/89: L11 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om sambandet mellan produktsäkerhetslag och produktansvarslag samt
regleringen av motsvarande frågor inom EG,

2. att riksdagen beslutar att produktsäkerhetslagen skall omfatta även
sådana varor och tjänster som tillhandahålls i offentligrättsliga former,

3. att riksdagen beslutar att produktsäkerhetslagen skall utformas på sådant
sätt att en näringsidkare ges möjlighet att dra in även andra näringsidkare
i processen vid marknadsdomstolen i enlighet med vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om regler om näringsidkares inbördes förhållande,

5. att riksdagen beslutar att utforma produktsäkerhetslagens regler om
myndighets bundenhet av förhandlingslösningar i enlighet med vad som i
motionen anförts.

1988/89:L12 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående en utvidgning
av produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att också gälla sådana
varor och tjänster som tillhandahålls inom ramen för offentlig service.

1988/89:L13 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående att åläggande
enligt produktsäkerhetslagen skall meddelas i den ordning som har förordats
i motionen.

1988/89:L14 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den skyndsamt
skall utarbeta förslag till en lagstiftning inom området produktsäkerhet,
där näringsidkare ges ansvar för produktens skador på ekosystemet och
naturmiljön,

2. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring 1988/89: LU 13
i förslaget till produktsäkerhetslag att kretsen som, jämte KO, kan ansöka

om prövning hos marknadsdomstolen utökas med miljöorganisationer och
enskilda medborgare,

3. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring
i förslaget till produktsäkerhetslag att ytterligare en instans för rättslig prövning
införs förutom marknadsdomstolen,

4. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring
i förslaget till produktsäkerhetslag att instans för överprövning av konsumentombudsmannens
beslut om åläggande och förbud, dit näringsidkare
kan vända sig, införs,

5. att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring
i förslaget till produktsäkerhetslag att tvingande regler för ansvarsförsäkring
införs, så att oseriösa företagare inte kan undslippa sitt ansvar enligt
lagen genom att försätta företaget i konkurs.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås en produktsäkerhetslag, som syftar till att motverka
att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador. Med
farliga varor eller tjänster avses framför allt sådana som är förenade med
risker, vilka antingen framstår som onödiga med hänsyn till möjliga
skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för brukarna. Lagen tar i huvudsak
sikte på varor och tjänster som näringsidkare tillhandahåller konsumenter.

Lagen bygger på att näringsidkarna i första hand frivilligt skall vidta de
åtgärder som lagen anvisar. För att betona detta finns en bestämmelse om
att en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet bör ta upp förhandlingar med
en näringsidkare som tillhandahåller farliga varor eller tjänster om vilka
åtgärder som denne skall vidta för att undanröja skaderisken.

Leder förhandlingarna inte till en uppgörelse, får myndigheten överväga
att få till stånd ett åläggande eller förbud med stöd av lagen.

En näringsidkare skall enligt förslaget kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation,
förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),
åläggas att lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor
och tjänster (återkallelse). Varningsinformation och återkallelse är nyheter i
svensk lagstiftning, medan reglerna om säkerhetsinformation och säljförbud
i huvudsak har förts över från marknadsföringslagen.

Om en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst utan att lämna
information, som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller
tjänsten orsakar person- eller egendomsskador, skall han enligt förslaget
kunna åläggas att lämna säkerhetsinformation, när han i fortsättningen
tillhandahåller den.

En näringsidkare som tillhandahåller varor eller tjänster, som medför 3

särskild risk för person- eller egendomsskador, skall vidare kunna förbju- 1988/89:LU13
das att fortsätta med detta, dvs. få säljförbud.

I syfte att skydda dem som redan har förvärvat farliga varor eller tjänster,
som medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall en näringsidkare
kunna åläggas att lämna varningsinformation.

Om en näringsidkare har överlåtit en vara eller utfört en tjänst, som
medför särskild risk för skada på person eller egendom, skall han slutligen
kunna åläggas att återkalla den från brukarna.

Återkallelse av varor föreslås kunna ske i tre olika former, nämligen som
rättelse, utbyte eller återgång. Rättelse innebär att det fel hos varan som
skaderisken hänför sig till avhjälps. Vid utbyte återgår den riskabla varan
till näringsidkaren, som i gengäld får leverera en annan, felfri vara av samma
eller motsvarande slag. Återgång innebär att näringsidkaren tar tillbaka
den farliga varan och lämnar ekonomisk ersättning för den. I fråga om
tjänster kan endast rättelse eller ersättning för rättelse komma i fråga.

Enligt förslaget skall näringsidkaren vid återkallelse lämna de berörda
brukarna ett erbjudande om att vidta en viss åtgärd och ange villkoren för
åtgärden. Villkoren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli
allmänt accepterat, men får inte bli oskäligt betungande för näringsidkaren.
Återkallelseerbjudanden skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller olägenheter
för dem som utnyttjar erbjudandena. Rättelse och utbyte skall ske
inom skälig tid och bör alltså företas så skyndsamt som möjligt.

Om en återkallad vara är särskilt farlig eller riskerna med den är särskilt
stora, föreslås att näringsidkaren skall kunna åläggas att förstöra den.

Förslaget anger en tioårig preskriptionsfrist för möjligheten att ge ett
åläggande om återkallelse, men inte någon preskriptionsfrist i fråga om
möjligheten att föreskriva om varningsinformation.

Tillsynen av efterlevnaden av lagen skall utövas av konsumentverket i
fråga om varor och tjänster som inte är specialreglerade. För varor och
tjänster av det senare slaget skall vederbörande specialmyndighet vara tillsynsmyndighet.

Om tillsynsmyndigheten inte genom förhandlingar kan förmå en näringsidkare
att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder, kan myndigheten vända
sig till konsumentombudsmannen (KO) med begäran om att frågan förs
till marknadsdomstolen. Delar KO tillsynsmyndighetens uppfattning, skall
han ansöka hos marknadsdomstolen om åläggande eller förbud enligt lagen.
Marknadsdomstolens beslut kan inte överklagas.

Den speciallagstiftning som finns beträffande produktsäkerhet på olika
varu- och tjänsteområden förblir enligt förslaget gällande vid sidan av produktsäkerhetslagens
generella bestämmelser. Ett åläggande eller förbud enligt
produktsäkerhetslagen får inte meddelas i den mån det i speciallagstiftningen,
eller i beslut av en tillsynsmyndighet, har meddelats bestämmelser
om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

Till grund för propositionen ligger produktåterkallelsekommitténs huvudbetänkande
(SOU 1987:24) Produktsäkerhetslag. Betänkandet har remissbehandlats.

4

Allmänna överväganden

1988/89:LU13

Sedan slutet av 1960-talet har konsumenternas rättsliga ställning i Sverige
förstärkts på olika sätt. Reformarbetet har huvudsakligen avsett det ekonomiska
skyddet för konsumenterna. Frågor som hänför sig till säkerheten
hos de produkter som tillhandahålls konsumenterna kom att behandlas
inom ramen för en generell marknadsrättslig reglering först i och med införandet
av marknadsföringslagen år 1975, som ersatte 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. I marknadsföringslagen upptogs i 4 § en generell
bestämmelse om produktsäkerhet. Den innebär att, om en näringsidkare till
en konsument för enskilt bruk saluhåller en vara som medför särskild risk
för skada på person eller egendom, så kan marknadsdomstolen förbjuda
honom att fortsätta med det. Detsamma gäller även i fråga om erbjudande
att mot ersättning förvärva nyttjanderätten till en vara för enskilt bruk samt
fr.o.m. den I januari 1986 också då tjänster tillhandahålls mot ersättning.
Vidare innehåller 3 § bestämmelser om informationsåläggande som kan
tillämpas bl.a. för att tvinga fram information till konsumenterna om skaderisker
som farliga produkter är behäftade med.

Vidare finns i fråga om åtskilliga stora varu- och tjänstegrupper en ingående
reglering av hur varorna och tjänsterna skall vara beskaffade, bl.a. i
syfte att tillgodose långtgående säkerhetskrav, samt bestämmelser om tillsyn
som ger myndigheter möjlighet att kontrollera att lagstiftningen efterlevs.
Som exempel kan nämnas arbetsmiljölagstiftningen, livsmedelslagstiftningen
och läkemedelslagstiftningen.

Gemensamt för både föreskrifterna om produktsäkerhet i marknadsföringslagen
och den specialreglering som finns om säkerheten på olika produktområden
är att reglerna tar sikte på att hindra att farliga varor och
tjänster över huvud taget når fram till konsumenterna. Däremot saknas
inom dessa områden i stort sett regler för det fall då farliga varor eller
tjänster har nått ut till konsumenterna och hos dem utgör en säkerhetsrisk. I
detta avseende kompletteras emellertid den direkt säkerhetsinriktade regleringen
av civilrättsliga bestämmelser i bl.a. konsumentköplagen
(1973:877) och konsumenttjänstlagen (1985:716).

Konsumenterna kan sålunda med stöd av de civilrättsliga reglerna i
många situationer få rättelse i fråga om varor eller tjänster som är behäftade
med fel som är hänförliga till säkerheten. Genom att exempelvis häva det
avtal varigenom en farlig produkt förvärvats kan konsumenten tvinga säljaren
att återta produkten och betala tillbaka vad han uppburit. De civilrättsiiga
reglerna är emellertid förenade med den nackdelen att deras tillämpning
förutsätter ett betydande mått av aktivitet från konsumentens sida — i
allmänhet inom en förhållandevis kort tid efter förvärvet — och ofta dessutom
ett ekonomiskt risktagande i form av rättegångskostnader m.m.

Som framhålls i propositionen är intresset för produktsäkerhet för närvarande
mycket stort både i vårt land och internationellt. Flera utvecklade
industriländer har infört regler om återkallelse av farliga produkter. Generella
regleringar, som bl.a. innehåller återkallelsebestämmelser, finns i
USA, Frankrike, Österrike, Australien och Japan. Våra nordiska grannlän -

1 * Riksdagen 1988/89. 8 sami Nr 13

der har ännu inte genomfört någon generell lagstiftning om återkallelse, 1988/89 :LU 13
men enligt viss speciallagstiftning kan återkallelse framtvingas för särskilda
produktslag. Enligt uppgift i propositionen har dock i Danmark framlagts
ett betänkande med förslag till en produktsäkerhetslag, som innehåller återkallelseregler.
Vidare har i Finland en ny produktsäkerhetslag nyligen antagits.
Lagen innehåller inte några återkallelsebestämmelser men ger möjligheter
till bl.a. förbud mot tillverkning och försäljning av farliga varor och
ålägganden om att sådana varor skall förstöras. Enligt den finländska lagen
skall också näringsidkare kunna tvingas lämna information till konsumenterna
om att användningen av en vara är förenad med skaderisker. Slutligen
finns i Norge, enligt uppgifter i propositionen, långt framskridna planer på
att införa en lagstiftning med generella återkallelsebestämmelser.

Det internationella samarbetet på konsumentområdet har i ökad utsträckning
inriktats på produktsäkerhetsfrågor. Bl.a. kan nämnas att EGkommissionen
i en skrivelse till EG:s råd i maj 1987 har utvecklat sin syn på
behovet av en generell produktsäkerhetsreglering. I skrivelsen framhålls att
det finns ett trängande behov av ett generellt produktsäkerhetsdirektiv med
skyldigheter för tillverkare, importörer och handlare att endast tillverka
och saluhålla produkter som är säkra. Detta skulle enligt kommissionen
bidra till att säkerställa att den inre marknaden fullbordas och en likvärdig
nivå i fråga om produkters säkerhet uppnås inom EG. Ett väsentligt inslag i
EG:s produktsäkerhetsarbete är att möjliggöra ålägganden om saluförbud,
information, återkallelse och destruktion. Därigenom skapas ett säkerhetsnät
för sådana fall då farliga produkter kommer ut på marknaden. I detta
sammanhang kan också nämnas att enligt ett generellt produktansvarsdirektiv,
som EG antog år 1985, är en tillverkare strikt ansvarig för skador
som orsakas av en defekt i hans produkt. En produkt lider av en defekt när
den inte erbjuder den säkerhet man kan förvänta med hänsyn till omständigheterna.

EG:s produktansvarsdirektiv har lett till att flera länder redan genomfört
lagstiftning om produktansvar och i åtskilliga andra länder övervägs frågan.
Också i Sverige pågår överväganden rörande den framtida utformningen
av en reglering av ett produktansvar.

Den lämnade redogörelsen visar att utvecklingen går i riktning mot att
företagen skall ta ansvaret för att deras produkter uppfyller de säkerhetskrav
som kan ställas. Att företagen har det grundläggande ansvaret för bl.a.
produktutvecklingen är som framhålls i propositionen också en princip
som sedan länge är väl etablerad inom den svenska marknadsrätten och
som slogs fast vid riksdagsbehandlingen av proposition 1984/85:213 om
ändring i marknadsföringslagen (se LU 1985/86:10). Enligt utskottets mening
får tiden nu anses mogen för att en produktsäkerhetslagstiftning genomförs
som gör det möjligt att ålägga näringsidkare att vidta åtgärder
beträffande farliga varor och tjänster. De förslag som framläggs i propositionen
tillgodoser de krav som kan ställas, och utskottet tillstyrker således
huvuddragen av den föreslagna regleringen.

1 motion LII av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att det hade varit önskvärt
om förslag till produktsäkerhetslag hade lagts fram samtidigt med förslag
om produktansvar. Enligt motionärerna hade det också varit önskvärt 6

om regleringen på produktsäkerhetsområdet hade avvaktats så att en direkt
anpassning kunnat ske till motsvarande regler inom EG. Motionärerna
begär i yrkande 1 ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Sambandet mellan produktsäkerhet och produktansvar betonas även i
motion L9av Martin Olsson m.fl. (c). Motionärerna understryker betydelsen
av att erforderlig samordning sker mellan dessa båda områden vid utarbetandet
av lagstiftningen om produktansvar, och de begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande härom. I motionen begärs vidare i yrkande 2 ett tillkännagivande
om att det kommande förslaget om produktansvar bör avse bl.a.
ansvaret för skador på grund av felaktigheter i material och konstruktion av
bostadshus samt även ansvaret för en produkts miljöpåverkan.

Enligt utskottets mening finns det onekligen ett samband mellan regleringen
av produktansvaret och förebyggande bestämmelser om produktsäkerhet.
Syftet med båda regelkomplexen är sålunda att förhindra skadefall.
Det är vidare så, som framhålls i propositionen, att produktsäkerhetsregler
som tillämpas lyhört och effektivt bör kunna leda till att antalet fall
då produktansvaret tas i anspråk minskar. Ett sådant samspel förutsätter att
tillämpningsområdena för regelkomplexen inte i någon väsentlig mån avviker
från varandra. Mot denna bakgrund har utskottet förståelse för motionärernas
önskemål om samordning. Samtidigt förhåller det sig så att det
finns väsentliga skillnader mellan produktansvarslagstiftningen och reglerna
om produktsäkerhet. Produktansvaret har till syfte inte bara att förebygga
skadefall utan också att ge möjligheter till ersättning när en skada har
inträffat. Vidare är produktansvarsregler av civilrättslig natur medan den
nu föreslagna lagstiftningen är av näringsrättslig art. Tillämpningen av regelsystemen
kommer därmed att åligga olika myndigheter, och karaktären
av de beslut myndigheterna kan fatta skiljer sig åt i väsentlig grad. Enligt
utskottets mening finns det inte några avgörande hinder mot att produktsäkerhetslagstiftning
genomförs innan lagstiftningsarbetet rörande produktansvar
har slutförts. Utskottet utgår härvid från att regeringen vid sina
överväganden om produktansvarets utformning beaktar det behov av samordning
som finns mellan produktansvaret och produktsäkerheten och därvid
också tar de initiativ till jämkningar i produktsäkerhetsreglerna som
kan visa sig befogade.

Vad härefter angår frågan om EG:s arbete på produktsäkerhetsområdet
vill utskottet hänvisa till att, enligt vad som uppges i propositionen, arbetet
ligger i linje med förslaget i produktåterkallelsekommitténs betänkande. I
propositionen framhålls att när EG väl har antagit ett direktiv på området
kommer kontakter med gemenskapen att inledas. I den dialogen avser Sverige
att verka för att de svenska produktsäkerhetsreglerna vinner gehör.
Föredragande statsrådet vill dock betona att i den mån den svenska regleringen
då kommer att anses innefatta komplikationer, det bör finnas
utrymme för att anpassa den så att konflikter kan undvikas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte föreligger några bärande
skäl för att genomförandet av en förstärkt produktsäkerhetslagstiftning bör
anstå i avvaktan på den kommande lagstiftningen angående produktskador
och EG:s framtida ståndpunktstagande på produktsäkerhetsområdet. Enligt
utskottets mening skulle en sådan fördröjning snarare medföra negativa

1988/89:LU13

7

effekter för konsumenterna, eftersom behovet av en produktsäkerhetslag- 1988/89:LU13

stiftning gör sig särskilt starkt gällande så länge det saknas lagfästa regler

om produktansvar. Något uttalande från riksdagens sida i enlighet med

önskemålet i motion L11 yrkande 1 är därför inte påkallat. Med hänsyn till

vad utskottet ovan anfört om samordningen mellan produktsäkerhet och

produktansvar är inte heller något riksdagens uttalande erforderligt med

anledning av yrkande 1 i motion L9.

Vad gäller det i motion L9 yrkande 2 framförda önskemålet om inriktningen
av arbetet med produktansvarsregler anser utskottet att riksdagen
inte bör föregripa regeringens ställningstagande. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall även till yrkande 2 i motion L9.

Lagens tillämpningsområde

I propositionen föreslås att produktsäkerhetslagen skall gälla sådana varor
och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i
inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt
bruk. Enligt föredragande statsrådet är det med hänsyn till den produktorienterade
speciallagstiftning och arbetsmiljölagstiftning som finns naturligt
att ett förstärkt skydd mot riskabla produkter bör omfatta konsumentvaror
och konsumenttjänster. En ny lag bör därför göras tillämplig på dels typiska
konsumentvaror, dels varor som faktiskt används eller kan förväntas bli
använda av enskilda människor i hemmet, på fritiden eller annars i privatlivet.
Tillämpningsområdet bör emellertid inte begränsas så, att det enbart
blir konsumenter som får ett skydd, eftersom varor som konsumenterna
använder ofta också torde användas i näringsverksamhet. Produkter som
används i arbetslivet bör därför omfattas av lagstiftningen, under förutsättning
att de också kommer till användning i privatlivet i en inte obetydlig
omfattning. Varor och tjänster som uteslutande används yrkesmässigt eller
bara undantagsvis kommer till användning i privatlivet bör däremot inte
omfattas av lagstiftningen. Inte heller skall enligt propositionen sådana
varor och tjänster som tillhandahålls inom ramen för myndighetsutövning
eller offentlig service för närvarande omfattas av lagen.

1 ett flertal motioner begärs en utvidgning av lagens tillämpningsområde
i olika avseenden. Sålunda framhålls i motion Lil av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
att det är svårt att inse varför människors behov av skydd mot farliga varor
och tjänster skulle vara mindre inom den offentliga sfären än inom den
privata, detta särskilt mot bakgrund av att den offentliga verksamheten ofta
utövas i en monopolsituation och människorna således inte har något alternativ.
Motionärerna begär därför i yrkande 2 att riksdagen beslutar att
produktsäkerhetslagen skall omfatta även sådana varor och tjänster som
tillhandahålls i offentligrättsliga former.

Även i motion L12 av Ulla Orring m.fl. (fp) riktas kritik mot att lagen
utesluter sådana varor och tjänster som tillhandahålls inom ramen för offentlig
service. Motionärerna anser att den föreslagna begränsningen blir
oacceptabel framför allt för sådana tjänster som produceras alternativt i
privat eller offentlig regi. 1 motionen begärs därför ett tillkännagivande om

att lagens tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta även sådana 8

varor och tjänster som tillhandahålls inom ramen för offentlig service och 1988/89:LU 13
inte är en direkt följd av myndighetsutövning.

Motionärerna i motion L9 av Martin Olsson m.fl. (c) anser inte heller att
det är godtagbart att utesluta varor och tjänster som enskilda utnyttjar inom
den offentliga sektorn. Enligt motionärerna skall konsumentskyddet inom
den offentliga sektorn vara lika starkt som inom icke offentlig verksamhet,
och de begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen
även skall omfatta den offentliga sektorn.

I motion LlOav Lars Werner m.fl. fv/j&jframhålls att det är obegripligt att
produkter som används av människor i samband med deras nyttjande av
offentlig service inte skall omfattas av lagen. Motionärerna begär därför i
yrkande 1 att riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till produktsäkerhetslag
att även nämnda produkter omfattas.

Utskottet vill understryka att den föreslagna lagstiftningen inte begränsas
till enbart varor och tjänster som konsumenter förvärvar av näringsidkare
för enskilt bruk. Som framhålls i propositionen kommer i praktiken
också farliga produkter som enskilda människor kommer i kontakt med i
s.k. offentliga miljöer i stor utsträckning att vara underkastade lagstiftningen,
eftersom produkterna även används i privatlivet. Bl.a. förekommer
många leksaker som används exempelvis på daghem troligen även i så stor
utsträckning i hemmen att lagstiftningen blir tillämplig av det skälet. Detsamma
torde gälla åtskilliga dagligvaror liksom sådan inredning som används
i sjukvård och utbildning. Utskottet vill också påpeka att statliga eller
kommunala bolag som driver ekonomisk verksamhet samt de affärsdrivande
verken räknas som näringsidkare i denna verksamhet, och således kommer
de varor och tjänster som dessa tillhandahåller konsumenter för enskilt
bruk att omfattas av lagen. Otvivelaktigt kommer det dock att finnas varor
och tjänster som utnyttjas av enskilda människor men ändå faller utanför
lagens tillämpningsområde därför att de uteslutande används inom den
service som det allmänna svarar för. Det gäller t.ex. produkter som utnyttjas
i den offentliga hälso- och sjukvården, i skolor och på daghem och fritidshem.
I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att säkerhetskraven
måste ställas mycket högt på produkter av detta slag. Även om den nu
föreslagna lagstiftningen kan komma att medföra att säkerhetsmedvetandet
höjs också på det offentliga området framstår det enligt utskottets mening
som befogat att enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av
farliga varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra sammanhang än
då de förvärvas av en näringsidkare för eget bruk. I dag saknas emellertid
underlag för en bedömning av hur en sådan lagstiftning närmare bör utformas
och vilka varor och tjänster den lämpligen bör omfatta. Utskottet är
därför inte nu berett att förorda en utvidgning av lagens tillämpningsområde
i enlighet med motionärernas önskemål. Frågan bör i stället snarast bli
föremål för utredning. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna
Lil yrkande 2, L12, L9 yrkande 4 och L10 yrkande 1 bör ges
regeringen till känna.

I motion L9 av Martin Olsson m.fl. (c) tas upp frågor om utvidgning av
lagens tillämpningsområde även i andra avseenden. Sålunda understryker

9

motionärerna vikten av att material som ej omfattas av läkemedelsförord- 1988/89 :LU 13
ningen, exempelvis tandfyllnadsmaterial och implantat, skall omfattas av
produktsäkerhetslagen. Motionärerna begär i yrkande 5 ett tillkännagivande
i enlighet härmed. I motionen framhålls vidare att lagen — förutom
varor och tjänster — även bör omfatta vissa andra nyttigheter. Begreppet
andra nyttigheter, som innefattar fast egendom, byggnader på annans
mark, elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter
av skilda slag, är dock enligt motionärerna ett alltför vittgående begrepp
för att i sin helhet omfattas av lagen. Frågan om en utvidgning av lagen till
att omfatta vissa andra nyttigheter fordrar därför noggranna överväganden
om gränsdragningen, och motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande
om att sådana överväganden bör komma till stånd i angivet syfte.

Vad först gäller frågan om den föreslagna produktsäkerhetslagen skall
tillämpas på material som ej omfattas av läkemedelsförordningen vill utskottet
erinra om att lagen skall gälla sådana varor och tjänster som tillhandahålls
i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning
utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Detta innebär
att sådana material som berörs i motionen — och som inte omfattas av
någon speciallagstiftning — kommer att omfattas av den föreslagna lagen i
den mån de av näringsidkare tillhandahålls konsumenter för enskilt bruk,
antingen det är i form av en vara eller en tjänst. När det däremot gäller
material som enbart tillhandahålls inom ramen för offentlig service vill
utskottet hänvisa till att det av utskottet ovan förordade utredningsarbetet
skall avse frågor om produktsäkerheten inom den offentliga sektorn och att
motionärernas önskemål i denna del redan är tillgodosett. Med hänsyn till
det anförda anser utskottet att motion L9 yrkande 5 inte påkallar någon
riksdagens åtgärd.

I fråga om ”andra nyttigheter” vill utskottet erinra om att produktåterkallelsekommittén
har ansett att nyttigheter som varken utgör vara eller tjänst
bör lämnas utanför lagförslaget och att härvid anförts att värdepapper och
rättigheter av olika slag knappast bör kunna vara förknippade med några
fysiska skaderisker. Vidare har framhållits att nyttigheter som fast egendom
och byggnader på annans mark har en ganska speciell karaktär och därför
inte utgör några naturliga objekt för en produktsäkerhetslagstiftning.

Föredragande statsrådet anser i likhet med kommittén att lagen inte bör
omfatta "annan nyttighet”. I propositionen framhålls att det visserligen kan
hävdas att vissa slag av ”annan nyttighet” — främst fast egendom — kan
vara behäftade med sådana skaderisker att det kan finnas behov av säkerhetsåtgärder
av det slag som lagen är avsedd att erbjuda. I de flesta fall bör
det dock vara möjligt att tillämpa lagen även med det föreslagna tillämpningsområdet.
Hänför sig skaderisken till exempelvis byggnadselementens
utformning kan, enligt statsrådet, ett ingripande med stöd av lagen i förekommande
fall göras mot den eller de näringsidkare som tillhandahållit
varan i fråga. Om risken i stället hänför sig till själva uppförandet av en
byggnad, torde i många fall ett ingripande kunna göras mot den som tillhandahållit
denna tjänst.

Utskottet delar den bedömning som gjorts såväl av kommittén som i
propositionen och anser således inte att produktsäkerhetslagen bör omfatta 10

"annan nyttighet”. Utskottet vill dock erinra om att åläggande om säker- 1988/89:LU13
hetsinformation såvitt gäller andra nyttigheter än varor och tjänster alltjämt
kan komma i fråga med stöd av 3 § marknadsföringslagen. Vad särskilt
gäller byggmaterial vill utskottet tillägga att bostadsutskottet i sitt nyligen
avgivna betänkande 1988/89:BoU2 förordat att en bred översyn skeri syfte
att komma till rätta med bristerna i vissa byggnaders inomhusmiljö och
problemen med s.k. sjuka hus. Bland de frågor som bör belysas ytterligare
anger utskottet användningen av olika byggmaterial m.m. Därvid bör övervägas
bl.a. åtgärder som syftar till att förhindra användningen av ur olika
aspekter olämpliga byggmaterial. Exempel på möjliga sådana åtgärder är
enligt bostadsutskottets mening varudeklaration eller obligatoriskt typgodkännande
av sådana material. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L9 yrkande 3.

Utskottet behandlar slutligen i detta avsnitt ett yrkande i motion L14 av
Elisabet Franzén m.Jl. (mp) om skador på miljön. Motionärerna framhåller
att det är mycket angeläget att en lag om produktsäkerhet ålägger näringsidkaren
ansvar även för produktskador på ekosystemet och naturmiljön. De
begär därför i yrkande 1 ett tillkännagivande om att lagen skyndsamt bör
kompletteras med regler för sådana produktskador.

Utskottet är väl införstått med att vissa produkter kan ge skador på naturmiljön.
Enligt utskottets mening bör dock problemet med sådana skador
lösas i annan ordning. Utskottet anser därför inte att särskilda regler härom
bör införas i den nu föreslagna lagstiftningen som ju tar sikte på att förhindra
att farliga produkter orsakar konsumenterna skador. Motion LI4 yrkande
1 bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Ansvarsfördelningen
Adressater för ålägganden

1 propositionen föreslås att varje näringsidkare som tillhandahållit en farlig
produkt skall kunna åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla
produkten. Vid valet av adressat för ett åläggande skall, enligt propositionen,
i första hand hänsyn tas till vem eller vilka som har de bästa
förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åtgärden, men även andra
aspekter bör beaktas, t.ex. konkurrensskäl.

I motion LI3 av Gudrun Norberg (fp) framhålls att åläggande i första hand
bör riktas mot den som rent faktiskt har ansvaret för den bristande säkerheten,
dvs. normalt tillverkaren eller — när denne befinner sig utomlands —
importören. Om ett sådant åläggande inte bedöms kunna ge avsedd effekt
bör dock åläggande i andra hand kunna riktas mot annan, exempelvis grossist
eller detaljist.

Utskottet anser — i likhet med motionärerna — att rättssäkerhetsskäl
talar för att ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse främst
bör riktas mot den som har det faktiska ansvaret för produkten. Såsom
framhålls i propositionen inrymmer dock frågan om vem som skall vara
adressat för ett åläggande flera avvägningsproblem. För att lagen skall få

erforderlig effekt måste enligt utskottets mening ansvaret för varningsinfor- 11

mation och återkallelse i många fall läggas på den eller de näringsidkare 1988/89:LU13

som har bäst möjlighet att nå det resultat som åsyftas. 1 de fall åsyftat
resultat kan tillgodoses av flera näringsidkare som tillhandahållit en produkt
vill utskottet dock framhålla att åläggandet bör riktas mot den som
närmast bär ansvaret för den uppkomna situationen. Vid valet av adressat
anser utskottet — i likhet med föredragande statsrådet — att hänsyn även
bör tas till de negativa effekter som ett åläggande om varningsinformation
eller återkallelse kan ha för den näringsidkare mot vilken det riktas. Bl.a.
kan åläggandet i sig försämra näringsidkarens goodwill, och det kan också
medföra att han får bära vissa kostnader för sitt försvar inför domstolen.

Utskottet vill därför understryka vikten av att konsumentombudsmannen
— när han tar ställning till om ett åläggande skall begränsas till att bara
gälla en eller några av flera näringsidkare — noga överväger om åläggandet
kan medföra sådana negativa verkningar för vederbörande, och om dessa
verkningar skulle mildras påtagligt om åläggandet riktades mot ytterligare
någon eller några näringsidkare. Med det anförda anser utskottet att syftet
med motion L13 får anses i huvudsak tillgodosett, och något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motionen är således inte påkallat.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även yrkande 5 i motion L14 av
Elisabet Franzén m.fl. (mp), som tar upp frågan om ansvarsförsäkring. I
motionen framhålls att en företagare som hamnat i klammeri med tillsynsmyndigheten
och konsumentombudsmannen kan undgå ansvar genom att
föra över tillgångar till ett annat bolag och sedan försätta företaget i konkurs.
Enligt motionärerna kan man utgå från att en stor del av de skadliga
produkterna marknadsförs av mindre seriösa näringsidkare, och genom ett
konkursförfarande blir produktskadelagen således verkningslös. Motionärerna
anser därför att det är av vikt att lagen kompletteras med tvingande
regler för ansvarsförsäkring och de begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har i olika skadeståndsrättsliga sammanhang betonat vikten av
att det finns ansvarsförsäkringar som täcker uppkommande ersättningsanspråk.
I linje härmed kan utskottet ansluta sig till motionärernas uppfattning
om betydelsen av försäkringsskydd på det nu aktuella området. Utskottet
anser sig kunna utgå från att näringsidkarna i betydande utsträckning
också kommer att teckna försäkringar för sina förpliktelser enligt produktsäkerhetslagen.
Med hänsyn härtill och till de svårigheter ur kontrollsynpunkt
som ett införande av tvingande regler om ansvarsförsäkring
skulle innebära är utskottet inte nu berett att förorda en sådan ordning.

Skulle det i framtiden visa sig att avsaknaden av ansvarsförsäkringar för
med sig problem får frågan övervägas ånyo. På grund av det anförda anser
utskottet att yrkande 5 i motion L14 inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Näringsidkares inbördes förhållanden

I propositionen föreslås inga regler om hur de kostnader som uppkommer
till följd av ingripandena med stöd av den föreslagna produktsäkerhetslagen
skall fördelas mellan olika näringsidkare.

I motion Lil av Rolf Dahlberg m.Jl.(m){ramhål\s att avsaknaden av regler 12

om fördelning av kostnader mellan olika näringsidkare sannolikt kommer 1988/89:LU13

att leda till att tvister uppstår. Det är därför enligt motionärerna angeläget

att man noggrant följer effekterna av lagens tillämpning i detta hänseende

och vid behov återkommer med förslag till lagreglering. I yrkande 4 begärs

ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Utskottet vill erinra om att redan gällande lagstiftning ger möjlighet att
framtvinga säljförbud och andra former av distributionsstopp. Regler om
detta finns både i marknadsföringslagen och i författningar som reglerar
särskilda produktområden. Denna lagstiftning saknar anvisningar för hur
kostnaderna vid beslut om säljstopp skall fördelas mellan den näringsidkare
som får förbudet och näringsidkare tidigare i distributionskedjan. Även i
den civilrättsliga konsumentskyddslagstiftningen har man som regel avstått
från att reglera förhållandet näringsidkare emellan. Som exempel kan nämnas
konsumentkreditlagen och konsumenttjänstlagen.

Utskottet vill vidare erinra om att särskilda regler införts om oskäliga
avtalsvillkor mellan näringsidkare. Denna lagstiftning har motiverats bl.a.
med att det är viktigt att de kostnader och bördor som i takt med ett ökat
konsumentskydd läggs på näringslivet fördelas rättvist mellan olika led på
näringsidkarsidan. Sålunda kan marknadsdomstolen enligt lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare förbjuda användning av
villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser att ingå
avtal med en annan näringsidkare, om villkoret är att anse som oskäligt. Vid
bedömningen av skälighetsfrågan skall domstolen ta särskild hänsyn till
behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Marknadsdomstolens beslut enligt lagen om avtalsvillkor mellan
näringsidkare tar sikte på framtiden och gäller sålunda inte för redan ingångna
avtal. Oskäliga villkor i löpande avtal kan emellertid jämkas eller
lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen, vilken syftar till att ge ett
särskilt skydd för dem som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållanden.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottets mening inte skäl
att i produktsäkerhetslagen nu införa särskilda regler om fördelningen av
kostnader mellan olika företag för åtgärder enligt lagen. Lagrådet har också
uttalat att en formell reglering i aktuellt avseende inte utgör skäl att dröja
med genomförandet av förslaget i propositionen. Om erfarenheterna visar
att avsaknaden av uttryckliga regler om näringsidkares inbördes ansvar
leder till otillfredsställande förhållanden förutsätter utskottet att regeringen
överväger i vad mån lagreglering i ämnet bör komma till stånd. Något
uttalande från riksdagens sida med anledning av motion Lil yrkande 4 är
således inte erforderligt.

Handläggningen av produktsäkerhetsfrågor
Tillsynsmyndigheter och förhandlingar

I propositionen föreslås att konsumentverket i normalfallet skall utöva tillsynen
över efterlevnaden av produktsäkerhetslagen. 1 fråga om sådana varor
och tjänster för vilka särskilda produktsäkerhetsregler gäller föreslås 13

1 * * Riksdagen 1988/89. 8 samt. Nr 13

dock att denna uppgift skall ligga på den myndighet som enligt speciallagstiftningen
är tillsynsmyndighet för varan eller tjänsten i fråga.

Som inledningsvis nämnts skall lagen bygga på att näringsidkarna i första
hand frivilligt skall vidta de åtgärder som lagen anvisar. I linje härmed
föreslås i propositionen att en bestämmelse införs i lagen om att förhandlingar
mellan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren normalt skall föregå
en talan om åläggande eller förbud, men att talan i vissa fall bör kunna
väckas utan föregående förhandlingar.

1 motion LII av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att i fråga om en överenskommelse
som tillkommit efter en förhandling mellan myndigheten och
näringsidkaren bör principen vara att den skall vara bindande för parterna.
Endast i vissa speciella situationer — där behov av oförutsedda åtgärder
kan finnas — bör myndigheten kunna frångå överenskommelsen. Detta bör
enligt motionärerna komma till uttryck i lagen genom införande av en bestämmelse
som föreskriver att myndighet har rätt att frångå överenskommelser
endast då särskilda skäl föreligger, och de begär i yrkande 5 att
riksdagen beslutar i enlighet härmed.

Såsom framhålls i propositionen måste huvudregeln vara att om ett företag
och en myndighet kommit fram till vilka åtgärder som bör vidtas skall
företaget inte senare behöva befara att myndigheten kräver helt andra åtgärder.
Emellertid kan nya utredningar eller plötsligt uppkomna oväntade
skador medföra att förutsättningarna för förhandlingsuppgörelsen inte
längre föreligger utan att ytterligare åtgärder måste övervägas. 1 en sådan
situation bör enligt utskottets mening myndigheten vara oförhindrad att
kräva att andra, lämpligare säkerhetsåtgärder vidtas. Utskottet vill vidare
erinra om att konsumentombudsmannen enligt marknadsföringslagen har
möjlighet att föra talan i marknadsdomstolen även i fall då uppgörelse
träffats som ligger helt i linje med hans talan. I likhet med föredragande
statsrådet förutsätter utskottet att sådan talan kommer att förås med stöd av
den nu föreslagna lagen i mycket speciella undantagsfall. Med det anförda
får syftet med motionsyrkandet ändock anses vara i huvudsak tillgodosett,
och någon uttrycklig lagregel i saken kan inte anses erforderlig. Motion L11
yrkande 5 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även yrkande 2 i motion LlOav
Lars Werner m.fl. (vpk), vari begärs ett tillkännagivande om att konsumentverket
— för att kunna fullgöra sitt uppdrag som tillsynsmyndighet — bör
få utökade resurser i samband med lagens ikraftträdande.

Utskottet vill erinra om att föredragande statsrådet i propositionen uttalar
att konsumentverket — under en övergångstid i samband med att lagstiftningen
genomförs — kan komma att behöva medel för att utarbeta
handläggningsrutiner för säkerhetsåtgärder och sprida kunskap hos näringslivet
och allmänheten om produktsäkerhetslagen. Utskottet anser för
sin del att frågan om medel bör tillföras verket med anledning av den föreslagna
lagstiftningen noga bör övervägas. Såsom framhålls i propositionen
bör dock ett ställningstagande anstå i avvaktan på sedvanlig budgetbehandling
för budgetåret 1989/90. Motion L10 yrkande 2 bör därför inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

1988/89:LU13

14

Talan i marknadsdomstolen m.m.

1988/89:LU13

Enligt propositionen skall det ankomma på konsumentombudsmannen att
väcka och utföra talan i marknadsdomstolen efter framställning från tillsynsmyndigheterna.
Konsumentombudsmannen får även möjlighet att utfärda
informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden.

Vidare bör enligt propositionen en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare
eller näringsidkare — i likhet med vad som gäller enligt marknadsföringslagen
— ha rätt att föra talan i marknadsdomstolen under förutsättning
att konsumentombudsmannen beslutat att inte föra talan i sak.

1 två motioner tas upp frågor om rätt att föra talan i marknadsdomstolen.

1 motion L14 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls att även miljöorganisationer
och enskilda medborgare bör ges rätt att föra talan i marknadsdomstolen,
och motionärerna begär i yrkande 2 förslag till sådan ändring i
produktsäkerhetslagen.

I motion LII av Rolf Dahlberg m.fl. (m) hävdas att näringsidkare mot
vilka talan riktas — ur rättssäkerhetssynpunkt — bör ha möjlighet att dra in
även andra näringsidkare i processen vid marknadsdomstolen. I yrkande 3
begärs därför att produktsäkerhetslagen utformas i enlighet härmed.

Som ovan berörts gäller enligt marknadsföringslagen att en sammanslutning
av konsumenter, löntagare eller näringsidkare har rätt att föra saken
till domstolen endast om konsumentombudsmannen i ett visst fall har beslutat
att inte väcka talan i marknadsdomstolen. Enskilda konsumenter har
däremot ingen talerätt. Någon anledning att när det gäller produktsäkerhetslagen
göra avsteg från denna princip kan utskottet inte finna. Vad särskilt
gäller miljöorganisationers talerätt vill utskottet framhålla att om sådana
organisationer enligt sina stadgar kan anses vara en konsumentorganisation
har de därigenom också talerätt. Någon ytterligare talerätt för dessa
organisationer är utskottet inte berett att förorda. Utskottet vill i sammanhanget
understryka att det knappast behöver befaras att konsumentombudsmannen
ställer sig avvisande till befogade anspråk på ingripande från
olika organisationer och enskilda personer. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L14 yrkande 2.

I fråga om en möjlighet för näringsidkare — mot vilken talan riktas — att
i sin tur väcka talan mot andra näringsidkare vill utskottet erinra om vad
som ovan (s. 12) anförts beträffande val av adressat. Utskottet underströk
därvid att konsumentombudsmannen när han tar ställning till hur han skall
utforma sin talan — dvs. om ett åläggande skall begränsas till att gälla bara
en eller några av flera möjliga näringsidkare — skall överväga vilka konsekvenserna
kan bli för den näringsidkare som instäms till marknadsdomstolen
av att konkurrenterna lämnas utanför. Konsumentombudsmannens
opartiskhet bör därvid, enligt utskottets mening, innebära en tillräcklig garanti
för att tillgodose de rättssäkerhetskrav som bör ställas i detta avseende.
Med hänsyn härtill och till att inte heller marknadsföringslagen ger
någon möjlighet för näringsidkare att dra in andra näringsidkare i pågående
process avstyrker utskottet bifall till motion Lil yrkande 3.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också två motionsyrkanden

15

som rör överprövning av beslut enligt produktsäkerhetslagen. Sålunda be- 1988/89:LU13
gärs i motion L14 av Elizabet Franzén m.fl. (mp)ait det bör införas en instans
för överprövning av konsumentombudsmannens beslut om åläggande och
förbud (yrkande 4). Vidare begär motionärerna att ytterligare en instans —
utöver marknadsdomstolen — införs för rättslig prövning enligt produktsäkerhetslagen
(yrkande 3).

Utskottet vill erinra om att enligt marknadsföringslagen har konsumentombudsmannen
möjlighet att — i fall som inte är av större vikt — meddela
vitessanktionerade förbuds- och informationsförelägganden. Sådant föreläggande
får, om det godkänns av näringsidkaren, samma verkan som beslut
av marknadsdomstolen. Såsom ovan nämnts föreslås i propositionen
att konsumentombudsmannen även enligt produktsäkerhetslagen ges möjlighet
att utfärda förelägganden i ärenden som inte är av större vikt. För att
föreläggandet skall bli bindande krävs att näringsidkaren godkänner det. I
annat fall får konsumentombudsmannen väcka talan i marknadsdomstolen.
Vidare får konsumentombudsmannen möjlighet att ompröva sina förelägganden
om ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

Mot denna bakgrund anser utskottet inte att det finns något behov av att i
produktsäkerhetslagen införa en instans för överprövning av konsumentombudsmannens
beslut. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion
L14 yrkande 4.

När det härefter gäller frågan om införande av ytterligare en instans,
utöver marknadsdomstolen, för rättslig prövning enligt produktsäkerhetslagen
vill utskottet framhålla att en sådan ordning skulle avvika från vad
som eljest gäller på det näringsrättsliga området. Enligt lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m. handlägger marknadsdomstolen ärenden enligt
marknadsföringslagen, konkurrenslagen (1982:729), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare. I samtliga ärenden meddelas de materiella avgörandena
av marknadsdomstolen som första och sista rättsliga instans. Utskottet
är mot denna bakgrund inte berett att förorda några särskilda regler
om ytterligare instans för ärenden enligt produktsäkerhetslagen. Utskottet
avstyrker således bifall även till yrkande 3 i motion L14.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samordningen med produktansvarsreglering
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:L9 yrkande 1 och
1988/89:L11 yrkande 1,

2. beträffande omfattningen av produktansvaret

att riksdagen avslår motion 1988/89:L9 yrkande 2, 16

3. beträffande produktsäkerhet på det offentliga området 1988/89 :LU 13

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:L9 yrkande 4,

1988/89:L10 yrkande 1, I988/89:L11 yrkande 2 och 1988/89:L12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande materia! som ej omfattas av läkemedelsförordningen
att riksdagen avslår motion 1988/89 :L9 yrkande 5,

5. beträffande annan nyttighet

att riksdagen avslår motion 1988/89 :L9 yrkande 3,

6. beträffande produktskador på miljön

att riksdagen avslår motion 1988/89:L14 yrkande 1,

7. beträffande val av adressat för ålägganden

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:L13 antar det i proposition
1988/89:23 framlagda förslaget till produktsäkerhetslag såvitt
avser 12 §,

8. beträffande tvingande regler om ansvarsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1988/89:L14 yrkande 5,

9. beträffande näringsidkares inbördes förhållanden
att riksdagen avslår motion 1988/89:L11 yrkande 4,

10. beträffande förhandlingsuppgörelser

att riksdagen avslår motion 1988/89:L11 yrkande 5,

11. beträffande ökade resurser till konsumentverket
att riksdagen avslår motion 1988/89:L10 yrkande 2,

12. beträffande konsumenters och miljöorganisationers talerätt
att riksdagen avslår motion 1988/89:L14 yrkande 2,

13. beträffande näringsidkares talerätt

att riksdagen avslår motion 1988/89:L11 yrkande 3,

14. beträffande överklagande av konsumentombudsmannens beslut
att riksdagen avslår motion 1988/89:L14 yrkande 4,

15. beträffande instansordningen i produktsäkerhetsmål
att riksdagen avslår motion 1988/89:L14 yrkande 3,

16. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar i proposition 1988/89:23 framlagda förslag till
dets produktsäkerhetslag, i den mån förslaget inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan,

dels lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

dels lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

dels lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

dels\ag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716).

Stockholm den 29 november 1988
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Gunnar Thollander (s), Ewy Möller (m), Stina Eliasson (c), Elisabeth
Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s), Anita Jönsson (s),

Maj-Inger Klingvall (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist

(fp).

Reservationer

1988/89:LU13

1. Annan nyttighet (mom. 5)

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c), och Lola Björkquist
(fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 11 slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser — i likhet med motionärerna i motion L9 — att det kan
finnas skäl för att produktsäkerhetslagen bör omfatta även vissa ”andra
nyttigheter”. Begreppet ”andra nyttigheter” innefattar fast egendom, byggnader
på annans mark, elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper, krediter
samt rättigheter av skilda slag och såsom påpekas i motionen är begreppet
alltför vittgående för att i sin helhet omfattas av lagen. Sålunda är exempelvis
aktier och olika rättigheter normalt sett inte förenade med några
fysiska skaderisker och bör därför kunna uteslutas från lagens tillämpning.

Enligt utskottets mening bör frågan om vilka nyttigheter som skall omfattas
av lagen noga övervägas och dessa överväganden bör lämpligen ske i samband
med den av utskottet ovan förordade utredningen om en utvidgning
av lagens tillämpningsområde. Vad utskottet med bifall tili motion L9 yrkande
3 således anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande annan nyttighet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L9 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Produktskador på miljön (mom. 6)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet är”
och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:

1 propositionen förutsätts att produkten i sig orsakar direkta personskador.
En sådan definition är enligt utskottets mening alltför snäv. Såsom
framhålls i motion L14 kan vissa produkter medföra skador på naturmiljön
och ekosystemet, något som i sin tur kan orsaka skador på ett mycket stort
antal människor. Även sådana indirekta skador bör enligt utskottets mening
omfattas av en produktsäkerhetslagstiftning. Regeringen bör därför
skyndsamt utarbeta och framlägga förslag till komplettering i berört avseende.
Vad utskottet med bifall till motion L14 yrkande 1 således anfört bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande produktskador pä miljön

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L14 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 18

3. Val av adressat för ålägganden (mom. 7)

1988/89:LU13

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m),
Stina Eliasson (c), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 12 slutar med ”inte påkallat.” bort ha följande lydelse:
Utskottet är kritiskt mot propositionens förslag när det gäller val av
adressat för ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse. Förslaget
innebär nämligen att effekten av ett åläggande i princip skall vara
avgörande, eftersom hänsyn i första hand skall tas till vem eller vilka näringsidkare
som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med
åtgärden. Enligt utskottets mening talar dock rättssäkerhetsskäl för att ett
åläggande i första hand bör meddelas den som i egenskap av tillverkare
eller importör har det faktiska ansvaret för produkten. Endast om ett sådant
åläggande inte bedöms kunna ge avsedd effekt skall det kunna riktas mot
annan, exempelvis grossist eller detaljist. Utskottet förordar således att 12 §
förslaget till produktsäkerhetslag ändras i enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande vaI av adressat för ålägganden
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L13 antar det i proposition
1988/89:23 framlagda förslaget till produktsäkerhetslag såvitt
avser 12 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
Reservanternas förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

12 §

Ett åläggande enligt 7-9 § som
kan avse flera näringsidkare får begränsas
till att gälla någon eller några
av dem. Vid sådan begränsning
bör hänsyn tas till vem som har de
bästa förutsättningarna att uppfylla
ändamålet med åläggandet, vem
som först fört in varan eller tjänsten
på marknaden och vilken verkan
åläggandet får för näringsidkaren.

Ett åläggande enligt 7-9 § som
kan avse flera näringsidkare får begränsas
till att gälla någon eller några
av dem. Vid sådan begränsning
bör åläggandet i första hand meddelas
den näringsidkare som i egenskap
av tillverkare eller importör bär ansvaret
för produkten. Om ett sådant
åläggande inte bedöms kunna ge avsedd
effekt får åläggande meddelas

annan näringsidkare.

Ett åläggande om att återkalla en vara eller tjänst gäller alla exemplar av
varan eller tjänsten, om det inte beträffande ett visst exemplar framgår att
det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7-9 § kan i stället
åläggas av marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant
åläggande, som har meddelats en annan näringsidkare.

19

4. Tvingande regler om ansvarsförsäkring (mom. 8)

1988/89:LU13

Elisabet Franzén (rap) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 12 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motion L14 kan näringsidkare som marknadsför skadliga
produkter undgå ansvar enligt produktsäkerhetslagen genom att föra
över tillgångar till ett annat bolag och sedan försätta företaget i konkurs. I
likhet med motionärerna anser utskottet därför att det är av stor vikt att det
finns ansvarsförsäkringar som täcker näringsidkarnas förpliktelser, inte
minst med hänsyn till att produktsäkerhetslagen ålägger näringsidkarna ett
större ansvar än hittills. Det är emellertid inte sannolikt att alla näringsidkare
frivilligt tecknar sådana försäkringar. Enligt utskottets mening bör därför
regeringen ta upp frågan om införande av tvingande regler om ansvarsförsäkring
i produktsäkerhetslagen till närmare prövning. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motion L14 yrkande 5 bör ges regeringen
till känna.

delsM. utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande tvingande regler om ansvarsförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L14 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Näringsidkares inbördes förhållanden (mom. 9)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m),

Stina Eliasson (c), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”inte erforderligt.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L11 anser utskottet att avsaknaden av
regler om fördelning av kostnader mellan näringsidkare kan ge upphov till
tvister. Särskilt framträdande är problemet i de situationer där avtal saknas,
exempelvis mellan detaljister som saluför samma produkt. Enligt utskottets
mening är det sannolikt att det inom en snar framtid kommer att uppstå
behov av lagreglering i denna fråga och det är därför angeläget att regeringen
noga följer tillämpningen av lagen i berört hänseende. Vad utskottet
således anfört bör med bifall till motion L11 yrkande 4 ges regeringen till
känna.

dels an utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande näringsidkares inbördes förhållanden

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:L11 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Konsumenters och miljöorganisationers talerätt (mom.

12)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels AU den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Sorn ovan” 20

och slutar med ”yrkande 2.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har flertalet miljöorganisationer en mycket stor 1988/89: LU13
sakkunskap inom delar av produktsäkerhetsområdet, särskilt i kemisk-tekniska
frågor. Ett ökande antal produkter innehåller i dag komplicerade
kemiska komponenter. Utskottet anser därför — i likhet med motionärerna
i motion L14 — att starka skäl talar för att även miljöorganisationer bör ges
talerätt i ärenden enligt produktsäkerhetslagen på samma sätt som gäller
för sammanslutningar av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare.

Regeringen bör snarast framlägga förslag till lagändring i enlighet härmed.

Vad däremot gäller enskilda konsumenters talerätt är utskottet för närvarande
inte berett att förorda någon ändring. Enligt utskottets mening bör
dock regeringen noga följa tillämpningen av lagen och om det skulle visa
sig att behov föreligger av talerätt för enskilda konsumenter bör regeringen
återkomma i frågan.

Vad utskottet således anfört bör med anledning av motion L14 yrkande 4
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande konsumenters och miljöorganisationers talerätt
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:L14 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Näringsidkares talerätt (mom. 13)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m),

Stina Eliasson (c), Charlotte Cederschiöld (m) och Lola Björkquist (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”1 fråga” och
slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan av rättssäkerhetsskäl förordat att vid val av adressat
för ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse bör åläggandet i
första hand meddelas den som i egenskap av tillverkare eller importör bär
ansvaret för produkten. Endast om ett sådant åläggande inte bedöms kunna
ge avsedd effekt får det meddelas annan, exempelvis grossist eller detaljist.

Därutöver anser utskottet att rättssäkerheten kräver att en näringsidkare,
mot vilken talan riktas i marknadsdomstolen, ges möjlighet att dra in även
andra näringsidkare i den pågående processen. Regeringen bör därför
skyndsamt utarbeta och framlägga förslag till en lagändring som möjliggör
för en näringsidkare att föra in ytterligare parter i processen. Vad utskottet
således anfört bör med anledning av motion L11 yrkande 3 ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande näringsidkares talerätt

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:L11 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

21

Särskilda yttranden
1. Miljöorganisationers talerätt

1988/89:LU13

Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Lola Björkquist
(fp) anför:

Det kunnande och det engagemang som finns inom miljöorganisationerna
bör på olika sätt tas till vara av samhället. Centerpartiet och folkpartiet har
bl.a. i reservation 121 till jordbruksutskottets betänkande JoU 1987/88:23
krävt att miljöorganisationer som uppfyller vissa kriterier skall ha rätt att
överklaga beslut enligt miljöskyddslagen.

Frågan om rätt för miljöorganisationer att föra talan i marknadsdomstolen
enligt den föreslagna produktsäkerhetslagen har nu väckts. Vi vill med
anledning härav framhålla dels att vi förutsätter att flera miljöorganisationer
kan betraktas som konsumentorganisationer och därmed få talerätt,
dels att en samlad prövning bör göras av miljöorganisationers tale- och
besvärsrätt enligt olika lagar.

Instansordningen i produktsäkerhetsmål

Elisabet Franzén (mp) anför:

Enligt min mening är det ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att
marknadsdomstolen är både första och sista instans för rättslig prövning på
det näringsrättsliga området. Jag anser därför att ytterligare en instans för
rättslig prövning bör införas. Med hänsyn till att en sådan instansordning
inte enbart bör gälla i mål enligt produktsäkerhetslagen utan i samtliga de
ärenden som handläggs av marknadsdomstolen avstår jag nu från något
yrkande i frågan och avser i stället att återkomma i ett annat sammanhang.

22

Propositionens lagförslag

1 Förslag till
Produktsäkerhetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag har till ändamål att motverka att varor och tjänster
orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare 1.

åläggas att lämna säkerhetsinformation,

2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud),

3. åläggas att lämna varningsinformation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse).

Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet
och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar
eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

2 § Vad som sägs i denna lag om tillhandahållande och överlåtelse av en
vara gäller även erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en
vara.

3 § Ett åläggande eller ett förbud enligt denna lag får inte meddelas i den
mån det i annan författning eller i beslut av myndighet har meddelats
särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som
åläggandet eller förbudet skulle fylla.

4 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter
som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt
annan författning skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om
vissa varor eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt
denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos
konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträffande den
vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart
ogrundad, överlämnas till tillsynsmyndigheten.

Åläggande om säkerhetsinformation

5 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst, utan att
lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan
eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen
ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandet får även
avse annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.

Åläggandet får innebära att informationen skall

1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten
avser eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendomen,

2. tillhandahållas i annan form på säljställen,

3. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder vid marknadsföringen,

4. lämnas i viss form till konsument som begär det.

1988/89:LU13

Bilaga

Säljförbud m.m. 1988/89 :LU 13

6 § Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför Bilaga
särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan liknande
vara eller tjänst med samma skaderisk.

Åläggande om varningsinformation

7 § Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som
medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen
ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den
skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar
varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som
tjänsten avsett.

Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till
de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra
framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen
skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till
behovet av att förebygga skadefall.

Åläggande om återkallelse

8 § Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för
skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att
återkalla varan från dem som innehar den för att bruka den. Återkallelsen
skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller
motsvarande slag (utbyte),

3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig

att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas
så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren
skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan
väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång
skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa
en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl
till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som
innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en
vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar
allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga
näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna
exemplaren.

9 § Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på
person eller egendom uppkommit kan marknadsdomstolen ålägga honom
att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i
fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den.
Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet
av att förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som
skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande
genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även
kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt
skick.

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 § tredje stycket första—
tredje meningarna.

10 § Ett åläggande enligt 8 eller 9 § skall innebära att näringsidkaren är
skyldig att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken.
För tillkännagivandet tillämpas 7 § andra stycket om varningsinformation.

Gemensamma bestämmelser om ålägganden om varningsinformation och
återkallelse

11 § Ett åläggande enligt 7-9 § får meddelas endast om det kan antas få
en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skall
skaderisken samt omständigheterna i övrigt beaktas. Är fråga om en vara
eller om en tjänst som avsett egendom skall särskilt beaktas i vilken
omfattning varan eller egendomen kan antas finnas i behåll och i bruk.

12 § Ett åläggande enligt 7-9 § som kan avse flera näringsidkare får
begränsas till att gälla någon eller några av dem. Vid sådan begränsning
bör hänsyn tas till vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla
ändamålet med åläggandet, vem som först fört in varan eller tjänsten på
marknaden och vilken verkan åläggandet får för näringsidkaren.

Ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar av
varan eller tjänsten, om det inte beträffande ett visst exemplar framgår att
det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas åläggande enligt 7—9 § kan i stället
åläggas av marknadsdomstolen att medverka till att genomföra ett sådant
åläggande, som har meddelats en annan näringsidkare.

13 § Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att
tillhandahålla varan eller tjänsten, får ett åläggande om återkallelse meddelas
honom endast om tillsynsmyndigheten eller en sådan sammanslutning
som avses i 17 § andra stycket före tioårsfristens utgång har framställt
skriftligt krav på återkallelse.

14 § Om ett åläggande enligt 7-9 § inte kan meddelas någon näringsidkare
som förmår genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varnirigsinformation
i skälig omfattning i den mån det behövs för att förebygga
skada på person eller egendom.

Vite

15 § Ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket
skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Handläggningsregler

16 § Om åtgärder enligt denna lag behöver vidtas för att motverka att en
vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsynsmyndigheten
ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas

1988/89:LU13

Bilaga

25

åläggande eller förbud i syfte att denne skall åta sig att genomfora behövli- 1988/89 :LU13
ga åtgärder. Vad som sagts nu gäller dock inte, om saken brådskar eller Bilaga
omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

17 § Finner en tillsynsmyndighet att ett åläggande eller ett förbud enligt
5-9 § eller 12 § tredje stycket behövs, skall myndigheten överlämna frågan
till konsumentombudsmannen. Delar konsumentombudsmannen tillsynsmyndighetens
uppfattning, skall han ansöka hos marknadsdomstolen om
sådant åläggande eller förbud.

Beslutar i ett visst fall en tillsynsmyndighet att inte framställa en begäran
enligt första stycket eller konsumentombudsmannen att inte göra
ansökan hos marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutningav
konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare.

18 § En fråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje
stycket tas upp av marknadsdomstolen efter ansökan.

19 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av en tillsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen avge yttrande och lämna upplysningar
i ett ärende enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Näringsidkaren är
även skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som
kan ha betydelse för utredningen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
eller konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin
skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket,
har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten eller konsumentombudsmannen,
om det finns särskilda skäl.

20 § Ett beslut i fråga om åläggande eller förbud enligt 5-9 § eller 12 §
tredje stycket hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade
förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. För talan om förnyad
prövning gäller 17 och 18 §§ utom när talan förs av berörd näringsidkare.

21 § Om det finns särskilda skäl, kan åläggande eller förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket meddelas även för tiden till dess frågan slutligt har
avgjorts.

Informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden

22 § Om det i visst fall, som inte är av större vikt, finns förutsättningar
för ett åläggande eller ett förbud enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket, får
konsumentombudsmannen efter begäran som sägs i 17 § vid vite

1. ålägga näringsidkaren att lämna säkerhetsinformation eller varningsinformation
eller att medverka till varningsinformation enligt 12 § tredje
stycket (informations tor dägga n de),

2. förbjuda näringsidkaren att fortsätta tillhandahålla en vara elleren tjänst
(förb udsföreläggande),

3. ålägga näringsidkaren att återkalla en vara eller en tjänst eller att medverka
till återkallelse enligt 12 § tredje stycket (återkallelseföreläggande).

För att bli gällande skall föreläggandet godkännas omedelbart eller inom
viss tidsfrist. Ett godkänt föreläggande gäller som ett åläggande eller ett
förbud av marknadsdomstolen enligt 5-9 § eller 12 § tredje stycket. Ett
godkännande som inkommer sedan den i föreläggandet utsatta tidsfristen

har gått ut är utan verkan. 26

23 § Vad som sägs i 20§ skall tillämpas i fråga om informations-, för- 1988/89:LU13
buds- och återkallelseförelägganden. Bilaga

Tillsyn m.m.

24 § En näringsidkare som har fått åläggande eller förbud enligt 5-9 §
eller 12 § tredje stycket är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten
avge yttrande och lämna upplysningar, som behövs för tillsynen över att
åläggandet eller förbudet följs. Näringsidkaren är även skyldig att på
anmaning av myndigheten tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande,
som behövs för tillsynen.

Följer en näringsidkare inte en anmaning enligt första stycket, får tillsynsmyndigheten
förelägga honom att fullgöra sin skyldighet vid vite.

För varuprover och liknande, som tillhandahålls enligt första stycket,
har näringsidkaren rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten, om det finns
särskilda skäl.

Föreskrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover
och liknande enligt första stycket att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader
för provtagning och undersökning av prov får meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Talan om utdömande av vite som förelagts av en tillsynsmyndighet
eller konsumentombudsmannen förs vid allmän domstol av den som utfärdat
föreläggandet. Har vitet förelagts av marknadsdomstolen, förs talan
av konsumentombudsmannen. Om vitet förelagts på talan av en sammanslutning
som avses i 17 § andra stycket får talan om utdömande föras även
av sammanslutningen.

Överklagande

26 § Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas’

1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,

2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,

3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om
anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande
efter sådan anmaning.

5. beslut av konsumentombudsmannen om informations-, förbuds- eller
återkallelseföreläggande enligt 22 §,

6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet
enligt 25 §.

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i
annan fråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en fråga som
avses i 24 § första—tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma
gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 §
fjärde stycket.

1. Denna lag träder i kraft den l juli 1989.

2. Ett åläggande enligt 7—9 § eller 12 § tredje stycket får meddelas en
näringsidkare endast om han efter ikraftträdandet överlåtit sådana varor
eller utfört sådana tjänster som åläggandet kan avse.

3. Har ett förbudsföreläggande eller ett informationsföreläggande som

rör produktsäkerhet meddelats enligt marknadsföringslagen (1975:1418) 27

före ikraftträdandet, och har den i föreläggandet utsatta tidsfristen för 1988/89:LU13

godkännande inte gått ut, får ett godkännande lämnas inom den angivna Bilaga

tidsfristen. Föreläggandet får i så fall samma verkan som motsvarande
föreläggande enligt 22 § i denna lag.

28

2 Förslag till
Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ samt rubriken närmast före 4 §
marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt,
kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan
information. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt första stycket får innehålla att informationen skall

1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på
säljställe,

2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder vid marknadsföringen,

3. i viss form lämnas till konsument som begär det.

Bestämmelser om information som
har särskild betydelse för att förebygga
att en vara eller en tjänst orsakar
skada på person eller egendom
finns i produktsäkerhetslagen
(1988:000).

Produktsäkerhet m.m. Produktotjänlighet

Saluhåller en näringsidkare till
konsumenter för enskilt bruk en
vara, som är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål, kan
marknadsdomstolen förbjuda honom
att fortsätta därmed.

4 §'

Saluhåller en näringsidkare till
konsumenter för enskilt bruk en
vara, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att
fortsätta därmed. Detsamma gäller,
om varan är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål.

I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första
stycket saluhålls på sätt som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en
näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller
varan till annan näringsidkare förbud att fortsätta därmed.

Förbud enligt första och andra styckena kan meddelas även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första—tredje styckena om förbud mot saluhållande
gäller i motsvarande fall även då nyttjanderätt till varor erbjuds mot
ersättning eller tjänster tillhandahålls mot ersättning.

1988/89:LU13

Bilaga

1 Senaste lydelse 1985:926.

29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författning
eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om
varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

Ett ärende om tillämpning av 3 eller 4 §, som anhängiggjorts före ikraftträdandet,
prövas enligt äldre bestämmelser.

1988/89:LU13

Bilaga

30

3 Förslag till 1988/89:LU13

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol Bilaga

m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 3. 4, 9
(1970:4 i 7)' om marknadsdomstol m.

Nuvarande lydelse

Marknadsdomstolen handlägger
ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden
och lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare.

Marknadsdomstolen består av en
ordförande, en vice ordförande
samt tio andra ledamöter, av vilka
fyra är särskilda ledamöter, tre för
ärenden om konkurrensbegränsning
och ärenden om avtalsvillkor
mellan näringsidkare samt en för
ärenden om marknadsföring och
ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Ordföranden, vice ordföranden
och en av de särskilda ledamöterna
för ärenden om konkurrensbegränsning
och avtalsvillkor mellan
näringsidkare skall vara lagkunniga
och erfarna i domarvärv. De två
övriga ledamöterna för sådana
ärenden skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden. Ledamoten
för ärenden om marknadsföring
och avtalsvillkor i konsumentförhållanden
skall ha särskild insikt
i konsumentfrågor. Ordföranden,
vice ordföranden och de särskilda
ledamöterna får ej utses bland personer
som kan anses företräda företagarintressen
eller konsument- och
löntagarintressen.

. 11, 13, 15, 15 a, 19 och 20 §§ lagen

m. skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

§

Marknadsdomstolen handlägger
ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
lagen (1984:292) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare
och produktsäkerhetslagen

(1988:000).

§

Marknadsdomstolen består av en
ordförande, en vice ordförande
samt tio andra ledamöter, av vilka
fyra är särskilda ledamöter, tre för
ärenden om konkurrensbegränsning
och ärenden om avtalsvillkor
mellan näringsidkare samt en för
ärenden om marknadsföring, ärenden
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
och ärenden om produktsäkerhet.

§

Ordföranden, vice ordföranden
och en av de särskilda ledamöterna
för ärenden om konkurrensbegränsning
och avtalsvillkor mellan
näringsidkare skall vara lagkunniga
och erfarna i domarvärv. De två
övriga ledamöterna för sådana
ärenden skall ha särskild insikt i
näringslivets förhållanden. Ledamoten
för ärenden om marknadsföring,
avtalsvillkor i konsumentförhållanden
och produktsäkerhet skall
ha särskild insikt i konsumentfrågor.
Ordföranden, vice ordföranden
och de särskilda ledamöterna
får ej utses bland personer som kan
anses företräda företagarintressen
eller konsument- och löntagarintressen.

1 Lagen omtryckt 1984:294.

31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns
en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild
ledamot gäller även ersättare.

9 §

Marknadsdomstolen är besluts för, när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. 1 beslut skall lika antal ledamöter som företräder
företagarintressen samt konsument-och löntagarintrcssen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager
vid handläggning av ärenden
om konkurrensbegränsning eller
avtalsvillkor mellan näringsidkare
endast de som har utsetts för sådana
ärenden och vid handläggning
av ärenden om marknadsföring eller
avtalsvillkor i konsumentförhållanden
endast den som har utsetts
för sådana ärenden.

För konkurrensbegränsningsfrå
gor finns en näringsfrihetsombuds
man och för frågor om marknadsfö
ring och frågor om avtalsvillkor
konsumentförhållanden en konsu
mentombudsman.

13§

Ansökan som avses i 17 § konkurrenslagen
(1982:729) görs
skriftligen. Detsamma gäller ansökan
om förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418). 1 § lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller 1 § lagen (1984:292)
om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Av ansökningen skall framgå
de skäl på vilka ansökningen grundas
och den utredning sökanden
åberopar.

1988/89:LU13

Bilaga

Av de särskilda ledamöterna deltager
vid handläggning av ärenden
om konkurrensbegränsning eller
avtalsvillkor mellan näringsidkare
endast de som har utsetts för sådana
ärenden och vid handläggning
av ärenden om marknadsföring,
avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller produktsäkerhet endast
den som har utsetts för sådana

ärenden.

Om förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) finns
särskilda föreskrifter i 14 ij.

Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande
åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

1 §

För konkurrensbegränsningsfrågor
finns en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om marknadsföring,
frågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
oeh frågor om
produktsäkerhet en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av regeringen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Ansökan som avses i 17 § konkurrenslagen
(1982:729) görs
skriftligen. Detsamma gäller ansökan
om förbud eller åläggande enligt
2-4 §§ marknadsföringslagen
(1975:1418). 1 § lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
1 (j lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare
eller 5-9 §§ eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen (1988:000).
Av ansökningen skall framgå de
skäl på vilka ansökningen grundas
och den utredning sökanden åberopar.

32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §2

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller
tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen
(1982:729), förbud enligt 21 §
samma lag eller förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 5§ lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
kan prövas
utan sammanträde enligt 14 § första
stycket.

Förbud eller åläggande, som avses
i andra stycket, eller återkallelse
av tillstånd, som avses där, får inte
beslutas utan att den som förbudet,
åläggandet eller återkallelsen avser
fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning
anta, att han avvikit eller eljest håller
sig undan. I ett ärende om förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
på grund av särskild risk för
skada på person eller egendom får
marknadsdomstolen dock även i
annat fall omedelbart besluta om
förbud enligt 13 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.

15

I ärende som avser prövning enligt
2 § konkurrenslagen (1982:729)
kan marknadsdomstolen ta upp till
särskild prövning frågan huruvida
näringsidkare föranleder skadlig
verkan av en konkurrensbegränsning.

Fråga om förbud, åläggande eller
tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen
(1982:729), förbud enligt 21 §
samma lag eller förbud eller åläggande
enligt 13 § marknadsföringslagen
(1975:1418), 5 § lagen

(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller 21 § produktsäkerhetslagen
(1988:000) kan
prövas utan sammanträde enligt
14 § första stycket.

Förbud eller åläggande, som avses
i andra stycket, eller återkallelse
av tillstånd, som avses där, får inte
beslutas utan att den som förbudet,
åläggandet eller återkallelsen avser
fått tillfälle att yttra sig i frågan,
såvida det inte finns anledning
anta, att han avvikit eller eljest håller
sig undan. I ett ärende om åläggande
eller förbud enligt 5-9 § eller
12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen
får marknadsdomstolen
dock även i annat fall omedelbart
meddela beslut enligt 21 § samma
lag, om synnerliga skäl föreligger.

i§

Marknadsdomstolen kan till särskild
prövning ta upp

1. i ärende som avser prövning
enligt 2 § konkurrenslagen
(1982:729) frågan huruvida näringsidkare
föranleder skadlig verkan
av en konkurrensbegränsning,

2. i ärende som avser prövning
enligt 6-9 § eller 12 § tredje stycket
produktsäkerhetslagen (1988:000)
frågan huruvida en vara eller en
tjänst medför särskild risk för skada
på person eller egendom.

1988/89:LU13

Bilaga

2 Senaste lydelse 1985:927.

33

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 §3

I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan fråga
som avses i 15 a § avgörs anges de
skäl på vilka beslutet grundas. Beslut
som nu nämnts och beslut som
avses i 15 § andra stycket sänds till
parterna och till den som medverkar
enligt 13 a § samma dag som
det meddelas.

I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan fråga
som avses i 15 a § avgörs anges de
skäl på vilka beslutet grundas. Beslut
som nu nämnts och beslut som
avses i 15 § andra stycket sänds till
parterna, till den som medverkar
enligt 13 a § och till sådan myndighet
som avses i 4§ produktsäkerhetslagen
(1988:000) samma dag
som det meddelas.

20 §4

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan, sker
det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds enligt 19 §.
Annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning, om det
anses erforderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen,
vilket innefattar
vitesföreläggande enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
eller lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare, får inte ske enligt
12 § delgivningslagen (1970:428),
om det inte finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller på
annat sätt håller sig undan.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen,
vilket innefattar
vitesföreläggande enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
lagen

(1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare eller produktsäkerhetslagen
(1988:000), får inte ske
enligt 12 § delgivningslagen
(1970:428), om det inte finns anledning
att anta att den sökte har
avvikit eller på annat sätt håller sig
undan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

1988/89:LU13

Bilaga

3 Senaste lydelse 1985:927.

4 Senaste lydelse 1985:927.

34

4 Förslag till
Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs att 7, 8 och 14 §§ konsumentköplagen (1973:877)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §'

Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller
annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom
lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning
och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall varan anses
behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande
uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på
köpet, skall varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften
eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var
vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna Har säljaren underlåtit att lämna

sådan information om varans be- sådan information om varans be -

skaffenhet eller användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna,
skall varan anses behäftad med fel,
om underlåtelsen kan antagas ha
inverkat på köpet. Detsamma gäller,
om åläggandet har meddelats
varans tillverkare eller annan, som
i tidigare säljled tagit befattning
med varan, och säljaren har känt
till eller bort känna till underlåtelsen
att fullgöra åläggandet.

skaffenhet eller användning som
han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna eller
underlåtit att efter åläggande enligt
produktsäkerhetslagen

(1988:000) lämna säkerhetsinformation
om varan, skall varan anses
behäftad med fel, om underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.
Detsamma gäller, om åläggandet
har meddelats varans tillverkare eller
annan, som i tidigare säljled tagit
befattning med varan, och säljaren
har känt till eller bort känna till
underlåtelsen att fullgöra åläggandet.

8 §2

Säljes varan i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller eljest i strid mot
förbud att saluhålla vara, vilket
meddelats i författning eller av
myndighet väsentligen i syfte att förebygga
att den som använder varan
ådrager sig ohälsa eller drabbas
av olycksfall eller för att eljest hindra
användning av vara som ej är
tillförlitlig från säkerhetssynpunkt,
skall varan anses behäftad med fel.

Säljes varan i strid mot förbud
enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 § produktsäkerhetslagen
(1988:000) eller eljest i
strid mot förbud att saluhålla vara,
vilket meddelats i författning eller
av myndighet väsentligen i syfte att
förebygga att den som använder varan
ådrager sig ohälsa eller drabbas
av olycksfall eller för att eljest hindra
användning av vara som ej är
tillförlitlig från säkerhetssynpunkt,

1988/89:LU13

Bilaga

1 Senaste lydelse 1975:1419.

2 Senaste lydelse 1975:1419.

35

Nuvarande lydelse

Detsamma gäller, om varan är så
bristfällig att dess användning medför
uppenbar fara för köparens eller
annans liv eller hälsa.

Föreslagen lydelse

skall varan anses behäftad med fel.
Detsamma gäller, om varan är så
bristfällig att dess användning medför
uppenbar fara för köparens eller
annans liv eller hälsa.

1988/89:LU13

Bilaga

14 § ■’

Har varans tillverkare eller annan,
som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans förpackning
eiler i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom
uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat vilseledande uppgift om
varans beskaffenhet eller användning
och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillfogas köparen.
Motsvarande gäller, om varans
tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med
varan, har underlåtit att lämna sådan
information om varans beskaffenhet
eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna
och underlåtelsen kan antagas ha
inverkat på köpet.

Har varans tillverkare eller annan,
som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, för egen eller
säljarens räkning på varans förpackning
eller i annons eller annat
meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom
uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat vilseledande uppgift om
varans beskaffenhet eller användning
och kan uppgiften antagas ha
inverkat på köpet, skall han ersätta
skada som därigenom tillfogas köparen.
Motsvarande gäller, om varans
tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med
varan, har underlåtit att lämna sådan
information om varans beskaffenhet
eller användning som han
enligt marknadsföringslagen

(1975:1418) har ålagts att lämna eller
underlåtit att efter åläggande enligt
produktsäkerhetslagen

(1988:000) lämna säkerhetsinformation
om varan och underlåtelsen
kan antagas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

* Senaste lydelse 1975:1419.

36

5 Förslag till
Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15. 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen
(1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5§

Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författningsföreskrifter
eller myndighetsbeslut
som väsentligen syftar till att säkerställa
att föremålet för tjänsten är
tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller

2. i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen
(1975:1418).

Näringsidkaren skall särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författningsforeskrifter
eller myndighetsbeslut
som väsentligen syftar till att säkerställa
att föremålet för tjänsten är
tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller

2. i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen (1975:1418)
eller 6 § produktsäkerhetslagen
(1988:000).

Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till
att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt,
eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felak- Tjänsten skall också anses felaktig,
om den har utförts i strid mot tig, om den har utförts i strid mot

förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller om näringsidkaren
inte har utfört sådant tillläggsarbete
som han är skyldig att
utföra enligt 8 § tredje stycket.

förbud enligt 4 äj marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 produktsäkerhetslagen
(1988:000) eller om
näringsidkaren inte har utfört sådant
tilläggsarbete som han är skyldig
att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15 §

Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9,
10 och 12-14 §tj att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas
på ett sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4§ har rätt att kräva, även om
avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen
syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från
säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felak- Tjänsten skall också anses felaktig,
om förvaringen anordnas i strid tig, om förvaringen anordnas i strid

mot förbud enligt 4 § marknadsfö- mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller på ett ringslagen (1975:1418) eller 6§

1988/89: LU13

Bilaga

37

Nuvarande lydelse

sätt som avviker från sådana uppgifter
enligt 10 § sorn inte i tid har
rättats på ett tydligt sätt.

Föreslagen lydelse

produktsäkerhet slagen (1988:000)
eller på ett sätt som avviker från
sådana uppgifter enligt 101; som
inte i tid har rättats på ett tydligt
sätt.

1988/89: LU13

Bilaga

21 §

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma gäller.
om tjänsten har utförts i strid
mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418).

Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta att
den inte kommer att fullföljas utan
fel av väsentlig betydelse för konsumenten
får denne häva avtalet beträffande
återstående del. Är felet
sådant att syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat eller utförs tjänsten
i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen, får konsumenten
i stället häva avtalet i dess
helhet.

Om syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat, får konsumenten i
stället häva avtalet. Detsamma gäller,
om tjänsten har utförts i strid
mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen
(1975:1418) eller 6 <>
produktsäkerhetslagen (1988:000).

Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta att
den inte kommer att fullföljas utan
fel av väsentlig betydelse för konsumenten
får denne häva avtalet beträffande
återstående del. Är felet
sådant att syftet med tjänsten i huvudsak
är förfelat eller utförs tjänsten
i strid mot förbud enligt 4 §
marknadsföringslagen eller 6 § produktsäkerhetslagen,
får konsumenten
i stället häva avtalet i dess hel -

het.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att
den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten,
får denne häva avtalet.

33 §

Har någon som avses i 10 § forsta stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen
av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund
därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta
konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § forsta Har någon som avses i 10 § forsta
stycket 2 eller 3 underlåtit att lärn- stycket 2 eller 3 underlåtit att läm -

na sådan information av betydelse
för bedömningen av tjänstens beskaffenhet
eller ändamålsenlighet
som han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna
och kan underlåtenheten antas
ha inverkat på avtalet om tjänsten,
är han skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom
tillfogas.

na sådan information av betydelse
för bedömningen av tjänstens beskaffenhet
eller ändamålsenlighet
som han enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) har ålagts att lämna
eller säkerhetsinformation som
han enligt 5 § produktsäkerhetslagen
(1988:000) har ålagts att lämna
och kan underlåtenheten antas
ha inverkat på avtalet om tjänsten,
är han skyldig att ersätta konsumenten
skada som denne därigenom
tillfogas.

38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1988/89: LU13

Bilaga

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även
ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som
tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

39