Lagutskottets betänkande

1988/89:LU10

Olovligt bortförande av barn i internationella
förhållanden

1988/89

LU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1988/89:8 vari föreslås att Sverige
ansluter sig dels till Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande
och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om
återställande av vård av barn, dels till Haagkonventionen den 25 oktober
1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.
Konventionerna föreslås bli införlivade med svensk rätt genom en särskild
lag om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn. Vidare behandlas en med anledning av
propositionen väckt vpk-motion om förordnande av ställföreträdare för
barn. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker bifall till
motionen.

Till betänkandet har fogats en reservation (vpk) till förmån för motionen.

Propositionen

I proposition 1988/89:8 föreslår regeringen (justitiedepartementet) att
riksdagen

dels godkänner Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande
och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om
återställande av vård av barn med den reservation som har angetts i
propositionen,

dels godkänner Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila
aspekterna på internationella bortföranden av barn med den reservation som
har angetts i propositionen,

dels antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn,

2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.

Lagförslagen 1 och 3 har intagits i bilaga 1 till betänkandet. Regeringens
förslag till ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar framgår av
bilaga 2.

1 Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 10

Motionen

1988/89:LU10

1988/89:L2 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen med ändring
av 16 § förslaget till lagen om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av barn beslutar att för barn
som inte själva kan föra sin talan regelmässigt skall förordnas en särskild
ställföreträdare.

Utskottet

Domar och beslut som meddelas i Sverige beträffande frågor om vårdnad och
umgänge kan i princip endast verkställas här i landet. Några allmänna
bestämmelser om verkställighet i Sverige av utländska avgöranden i sådana
frågor finns inte. Genom särskilda författningar har emellertid införts regler
om verkställighet i Sverige av avgöranden i vårdnads- och umgängesfrågor
som meddelats i annat nordiskt land eller i Schweiz. Lagstiftningen har
föranletts av överenskommelser som Sverige träffat med de nämnda
länderna varigenom varje land åtagit sig att erkänna giltigheten av avgöranden
som meddelats i något av de andra länderna. I övrigt har Sverige inte
ingått några internationella överenskommelser om erkännande av vårdnadsoch
umgängesavgöranden. En följd av det anförda är att det i regel saknats
möjlighet att få svenska avgöranden om vårdnad eller umgänge genomdrivna
i andra länder än de nu nämnda.

I syfte att få till stånd ett internationellt samarbete för att motverka
olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella förhållanden
antog Europarådet år 1980 en konvention om erkännande och verkställighet
av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård
av barn. Samma år tillkom ytterligare en konvention i ämnet då Haagkonferensen
för internationell privaträtt antog en konvention om de civila
aspekterna på internationella bortföranden av barn. Med barn avses i båda
konventionerna den som är under 16 år.

För en stat som ansluter sig till Europarådskonventionen innebär det att
sådana avgöranden om vårdnad m.m. som har meddelats i andra konventionsstater
kan erkännas och verkställas i den staten. På samma sätt kan
avgöranden av detta slag som har meddelats i en konventionsstat få verkan i
de andra konventionsstaterna. Även i de fall en förälder har vårdnaden om
sitt barn direkt på grund av lag och barnet olagligen förts bort till en annan
konventionsstat kan överflyttning från denna stat komma i fråga.

En anslutning till Haagkonventionen innebär att det blir möjligt mellan
konventionsstaterna att få överflyttat ett barn som olovligen har förts bort
från den stat där barnet hade sitt hemvist vid bortförandet eller som olovligen
hålls kvar i en annan konventionsstat.

Båda konventionerna innehåller bestämmelser om när erkännande,
verkställighet eller överflyttning kan vägras.

Enligt Europarådskonventionen gäller skilda regler beroende på om det
föreligger ett olovligt bortförande resp. kvarhållande av ett barn eller ej. Om
i det förra fallet en ansökan om att få tillbaka barnet har gjorts inom sex
månader från bortförandet eller kvarhållandet, kan erkännande och verkställighet
av ett vårdnadsavgörande e.d. vägras endast på vissa formella

grunder. Har ansökan gjorts senare eller är det inte fråga om ett olovligt
bortförande eller kvarhållande, finns större möjligheter att vägra erkännande
och verkställighet. En konventionsstat kan reservationsvis förklara att
dessa utvidgade grunder för vägran skall helt eller delvis gälla även i övriga
fall.

De grunder för att vägra överflyttning av barn som gäller enligt Haagkonventionen
är reservationslösa. De motsvarar delvis de utvidgade grunder för
att vägra erkännande och verkställighet som gäller enligt Europarådskonventionen
om den förut nämnda reservationsmöjligheten utnyttjas.

I propositionen föreslås att Sverige tillträder Europarådskonventionen
och därvid avger reservation till förmån för att de utvidgade grunderna för
vägran skall gälla fullt ut. Det föreslås också att Sverige tillträder Haagkonventionen
med utnyttjande av möjligheten till reservation mot konventionens
bestämmelser om skyldighet för konventionsstat att svara för advokatkostnader
och för rättegångskostnader i överflyttningsärenden. Konventionerna
föreslås införlivade med svensk rätt genom en lag om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning
av barn. Lagen avses träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Utskottet erinrar om att den ökade rörligheten över gränserna under de
senaste årtiondena inte har haft enbart positiva effekter. Ett inslag i bilden är
att det blivit allt vanligare att en förälder utan lov tar med sig sitt barn till ett
annat land för att undanhålla den andra föräldern vårdnad om barnet. Det
förekommer också att en förälder olovligen håller kvar barnet i annat land
efter utgången av en umgängesperiod eller efter det att domstol har
anförtrott vårdnaden åt den andra föräldern. Enligt utskottets mening utgör
dessa s.k. internationella barnarov ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
När ett barn olovligen bortförs eller kvarhålls utomlands får det oftast
tragiska konsekvenser för både barnet och den kvarvarande föräldern. Den
ovisshet om t.ex. hur och när den ofrivilliga separationen skall upphöra, som
såväl barnet som föräldern tvingas leva i, medför vidare stora påfrestningar
för dem. Eftersom möjligheterna att återföra ett barn som bortförts till eller
kvarhålls i ett annat land, i avsaknad av internationella överenskommelser,
är starkt begränsade kan föräldern inte heller påräkna någon effektiv hjälp
från vare sig svenska eller utländska myndigheter. Det sagda gäller i vart fall
när kvarhållandet inte direkt strider mot det landets lagstiftning. Visserligen
kan en vårdnadshavare vars barn olovligen hålls kvar i ett annat land vända
sig till utrikesdepartementet för att få hjälp med att få tillbaka sitt barn.
Antalet framställningar till utrikesdepartementet om sådan hjälp har dock
fortlöpande sjunkit, från 35 år 1982 till 8 år 1987, och en trolig förklaring till
detta är som nämnts ovan att departementet har begränsade möjligheter att
lämna biträde i dessa fall.

Mot den angivna bakgrunden har utskottet då frågan om internationella
barnarov tidigare behandlats i riksdagen med anledning av motioner (se
senast LU 1987/88:33) framhållit att det är angeläget att man från svensk sida
kraftfullt engagerar sig i kampen mot det problem som de internationella
barnaroven utgör. Utskottet har därvid också uttalat sin tillfredsställelse över
att frågan om Sveriges tillträde till Europarådskonventionen och Haagkonventionen
varit föremål för överväganden inom regeringskansliet.

1988/89:LU10

I linje med sin tidigare inställning i frågan anser utskottet att starka skäl
talar för att Sverige nu bör ansluta sig till de båda konventionerna. Som
framhålls i propositionen måste emellertid en förutsättning för en svensk
anslutning vara att konventionerna får en bred anslutning från andra stater
och genom sitt innehåll blir ett effektivt medel i ett internationellt samarbete
för att lösa problemet med de internationella barnaroven. Av grundläggande
betydelse är också att vi inte genom att tillträda konventionerna åtar oss
förpliktelser som enligt svensk rättsuppfattning är stridande mot barnets
bästa. Av redogörelsen i propositionen framgår att båda konventionerna kan
förväntas få tillräckligt stor anslutning och att de även uppfyller effektivitetskravet.
Ett särskilt värde ligger däri att det enligt konventionerna skall finnas
en centralmyndighet i varje konventionsstat dit den som vill ha tillbaka sitt
barn kan vända sig för att få hjälp och stöd. När det gäller hänsynen till
barnets bästa delar utskottet departementschefens uppfattning att Europarådskonventionen
med den förordade reservationen och Haagkonventionen
ger barnet ett tillräckligt skydd.

På anförda skäl ställer sig utskottet bakom förslaget i propositionen att
Sverige ansluter sig till Europarådskonventionen med den förordade reservationen
samt till Haagkonventionen. I likhet med departementschefen
anser utskottet att Sverige bör utnyttja möjligheten enligt Haagkonventionen
att reservera sig beträffande skyldigheten att svara för advokatkostnader
m. m. Utskottet godtar också huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen.

Att Sverige ansluter sig till de båda konventionerna och därmed kan delta i
ett internationellt samarbete på området innebär som utskottet konstaterade
våren 1988 (se LU 1987/88:33) inte någon lösning av frågan i förhållande till
de stater med vilka problemet är störst. Utskottet vill därför understryka vad
som anförs i propositionen, nämligen att det är angeläget att Sverige verkar
för att få till stånd ett samarbete med de stater som står utanför konventionerna.
En möjlighet som från svensk sida bör prövas är att med dessa stater
träffa avtal om samma regler som gäller enligt någon av de båda konventionerna.
Utskottet ser därför positivt på att enligt vad som föreslås i
propositionen regeringen skall ha möjlighet att förordna att bestämmelserna
i den föreslagna lagen under förutsättning av ömsesidighet skall tillämpas
även i förhållande till en stat som inte är ansluten till Europarådskonventionen
eller Haagkonventionen. Skulle det visa sig svårt att uppvisa godtagbara
lösningar förhandlingsvägen måste andra vägar prövas. Utskottet vill
härvidlag ånyo understryka vikten av att Sverige tar till vara de möjligheter
som finns att inom olika internationella organisationer verka för att olovligt
bortförda eller kvarhållna barn återförs. Viktigt är också att svenska
myndigheter på olika sätt bistår vårdnadshavarna i deras strävan att återfå
sina barn. Med hänsyn till uttalandena i propositionen och till vad som
tidigare anförts från justitieministern och utrikesministern vid besvarandet
av frågor i ämnet (se rd. 1987/88:103 resp. lil) utgår utskottet från att
regeringen även framdeles fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt problemet
med de internationella barnaroven.

I propositionen föreslås att ansökningar om verkställighet enligt Europarådskonventionen
om utländska vårdnadsavgöranden m.m. eller om överflyttning
av barn enligt Haagkonventionen skall prövas av länsrätt i första

1988/89:LU10

instans. Närmare bestämmelser om förfarandet i sådana ärenden finns i den
föreslagna lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn. Innan länsrätten avgör ärendet
skall domstolen inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn
särskilt till barnets ålder och mognad (16 §).

I motion L2 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att en särskild ställföreträdare
regelmässigt skall förordnas för barn som i verkställighetsärenden m.m.
inte själva kan föra sin talan.

Utskottet erinrar om att gällande regler i föräldrabalken rörande vårdnad,
umgänge och överlämnande av barn övervägts av utredningen om barnens
rätt. Utredningen avlämnade år 1987 sitt sista delbetänkande (SOU 1987:7)
Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. vari läggs
fram förslag om bl.a. talerätt för barn och representation för barn i mål om
vårdnad samt om handläggningen av mål eller ärenden om vårdnad av barn. I
betänkandet föreslår utredningen att barnet blir en med föräldrarna i princip
likvärdig part i mål om vårdnad och umgänge och att barn under tolv år skall
kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av dess särskilda ställföreträdare
får föra barnets talan inför domstolar och andra myndigheter samt att även
barn över tolv år skall ha möjlighet att få stöd och hjälp av ett offentligt
biträde.

Sedan betänkandet remissbehandlats hölls på justitiedepartementets
initiativ i mars 1988, som ett led i beredningsarbetet, överläggningar mellan
departementet och ett antal berörda myndigheter och organisationer rörande
reglerna om vårdnad och umgänge, varvid inte endast de av utredningen
om barnens rätt framlagda förslagen diskuterades utan också åtskilliga
näraliggande spörsmål. Olika frågor rörande vårdnadsreglerna behandlades
också i riksdagen under våren 1988 med anledning av motioner som väckts
under allmänna motionstiden samma år. Flera av spörsmålen anknöt till de
frågor som tagits upp av utredningen om barnens rätt. Sålunda framfördes i
några motioner bl.a. önskemål om att vid vårdnads- och umgängestvister
barnet skulle ha rätt till juridiskt biträde eller bistånd av en särskild
barnombudsman. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU
1987/88:33) avstyrkte utskottet bifall till motionerna med hänvisning bl.a. till
att regeringens ställningstagande till förslagen från utredningen om barnens
rätt inte borde föregripas.

Utredningens förslag jämte de synpunkter som framkom vid överläggningarna
i mars 1988 liksom de därtill anknytande motionsförslagen övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet. Enligt utskottets mening kan önskemålet
i motion L2 inte ses isolerat från de mera övergripande frågorna om
barnets ställning och rätt till biträde vid vårdnadstvister m.m. utan spörsmålen
måste lösas i ett sammanhang och enligt samma principer. Regeringen
har därför anledning att överväga om ett barn bör ha biträde också i ärenden
enligt den nu föreslagna verkställighetslagen. Lika litet som våren 1988 bör
riksdagen nu föregripa regeringens ställningstaganden, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion L2.

Den nya lagstiftningen om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden medför ändringar i bl.a. 14 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar. Nämnda lagrum berörs även av de förslag

1988/89:LU10

som regeringen framlägger i proposition 1988/89:13 om följdlagstiftning till
den nya lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Förslagen i proposition 13
avses träda i kraft den 1 januari 1989, dvs. innan de i proposition 8 framlagda
lagförslagen kan sättas i kraft. Förslaget i proposition 8 till lag om ändring i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör bringas i överensstämmelse
med den lydelse lagrummet avses få enligt proposition 13.

Utöver det anförda föranleder propositionen inte några uttalanden från
utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande tillträde till konventionerna

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:8 dels godkänner
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och
verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om
återställande av vård av barn med den reservation som har angetts i
propositionen, dels godkänner Haagkonventionen den 25 oktober
1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn
med den reservation som har angetts i propositionen,

2. beträffande verkställighetslagen

att riksdagen med avslag på motion 1988/89: L2 antar det i proposition
1988/89:8 framlagda förslaget till lag om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av
barn,

3. beträffande lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

att riksdagen med bifall till i proposition 1988/89:8 i denna del antar
det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

4. beträffande sekretesslagen

att riksdagen antar det i proposition 1988/89:8 framlagda förslaget till
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 17 november 1988
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m). Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s). Bengt Kronblad
(s), Hans Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina
Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström
(s), Anita Jönsson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Ulla-Britt Åbark (s).

1988/89:LU 10

Reservation

1988/89:LU10

Verkställighetslagen (mom. 2)

Elisabeth Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och som slutar med ”motion L2” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är barnet en självständig individ vars intressen
skall skyddas av rättsordningen på samma sätt som andra medborgares. Så är
fallet redan i dag när det gäller ekonomiska angelägenheter och i princip
också enligt den sociala lagstiftningen. Men i frågor som gäller vårdnaden om
barn vilar rättsordningen alltjämt på den gamla grundtanken att barnets
intressen i första hand är en föräldrarnas angelägenhet.

Den ganska splittrade bild av barns talerätt som sålunda föreligger är enligt
utskottets mening svår att principiellt motivera och bör ändras. Som ett första
steg bör, som motionärerna i motion L2 föreslår, regler införas om att barn
som inte själva kan föra sin talan skall ha särskild ställföreträdare i ärenden
av nu aktuellt slag. Regeringen bör skyndsamt återkomma med förslag
därom. Det anförda bör riksdagen med anledning av motion L2 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande verkställighetslagen
att riksdagen dels antar det i proposition 1988/89:8 framlagda förslaget
till lag om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av barn, dels med anledning
av motion 1988/89:L2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om särskild ställföreträdare för barn.

I proposition 1988/89:8 framlagda lagförslag
1 Förslag till

Lag om erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 S Bestämmelserna i 2-10, 13-17 och 19 §§ tillämpas i förhållande till
stater som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade
konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande
vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen).
Bestämmelserna tillämpas dock ej i förhållande till Danmark,
Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser gäller.

Bestämmelserna i 2-4 och 11-19 §§ tillämpas i förhållande till stater som
har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om
de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen).

Regeringen får, under förutsättning av ömsesidighet, föreskriva att lagens
bestämmelser om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden
m.m. eller lagens bestämmelser om överflyttning av barn skall tillämpas
även i förhållande till en stat som inte har tillträtt Europarådskonventionen
eller Haagkonventionen.

2 § Lagen gäller ej i fråga om barn som har fyllt 16 år.

3 § Med ett avgörande förstås i denna lag en dom eller ett beslut som har

meddelats av domstol eller annan myndighet.

Med ett avgörande jämställs ett avtal som har ingåtts vid domstolsför farande

eller som har godkänts av administrativ myndighet.

4 § Regeringen utser en centralmyndighet att här i landet

1. ta emot och förmedla framställningar enligt konventionerna,

2. samarbeta med centralmyndigheterna i övriga stater som har tillträtt
någon av konventionerna, samt

3. fullgöra de uppgifter i övrigt som regeringen bestämmer.

Erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. enligt Europarådskonventionen 5

§ Har ett avgörande om vårdnaden om barn, om umgänge med barn
eller om rätten att ta vård om barn meddelats i en stat som har tillträtt
Europarådskonventionen, gäller avgörandet här i landet. Ett sådant avgörande
får också på ansökan verkställas här, om avgörandet kan utgöra
grund för verkställighet i den stat där det har meddelats (ursprungsstaten).

Om det, när ett barn fördes bort över en statsgräns, inte fanns något
avgörande enligt första stycket som kan utgöra grund för verkställighet,
skall varje senare avgörande som har meddelats i en fördragsslutande stat
och som innehåller förklaring att bortförandet var olagligt ha samma verkan
som ett avgörande enligt första stycket.

1988/89:LU10

Bilaga 1

6 § Ett avgörande som avses i 5 § får dock inte erkännas eller verkställas
här i landet, om

1. detta skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen
här i fråga om familj och barn,

2. avgörandet på grund av ändrade förhållanden uppenbarligen inte
längre är förenligt med barnets bästa,

3. barnet vid den tidpunkt då förfarandet för att få till stånd ett sådant
avgörande som avses i 5 § inleddes var medborgare eller hade hemvist här
utan att ha någon motsvarande anknytning till ursprungsstaten eller var
medborgare både i ursprungsstaten och här i landet samt hade hemvist här,
eller

4. barnet enligt lagen i den stat där det är medborgare eller har hemvist
har rätt att självt bestämma var det skall bo.

7 § Ett avgörande som avses i 5 § får inte heller erkännas eller verkställas
här i landet, om avgörandet är oförenligt med ett avgörande som har
meddelats här i ett rättsligt förfarande som har påbörjats innan erkännande
eller verkställighet begärdes och det är i överensstämmelse med barnets
bästa att erkännande eller verkställighet vägras.

Med ett avgörande som har meddelats här i landet jämställs ett avgörande
som har meddelats i en tredje stat och som kan utgöra grund för verkställighet
här.

8 § Har ett avgörande som avses i 5 § meddelats i svarandens utevaro, får
det erkännas och verkställas här i landet endast om

1. svaranden har delgetts stämning eller motsvarande handling inom
tillräcklig tid för att avge svaromål eller inte har kunnat delges en sådan
handling därför att svaranden döljer för motparten var han uppehåller sig,
och

2. den myndighet som meddelade avgörandet grundade sin behörighet på
svarandens hemvist, på föräldrarnas senaste gemensamma hemvist i fall då
någon av dem fortfarande hade sitt hemvist där eller på barnets hemvist.

9 § Mål om erkännande eller verkställighet av ett avgörande som avses i
5 8 får förklaras vilande, om

1. avgörandet har överklagats genom ett ordinärt rättsmedel,

2. frågan om vårdnaden, umgänget eller rätten att ta vård om barnet
prövas här i landet i ett rättsligt förfarande som har påbörjats innan det
motsvarande förfarandet inleddes i ursprungsstaten, eller

3. frågan om erkännande eller verkställighet av något annat avgörande
om vårdnaden, umgänget eller rätten att ta vård om barnet samtidigt prövas
i ett annat mål.

10 § I samband med ett förordnande om verkställighet av ett avgörande
om umgänge som avses i 5 8 kan föreskrifter meddelas om villkor eller
tidpunkt för umgänget.

Överflyttning av barn enligt Haagkonventionen

118 Barn som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls
kvar här skall på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls,
om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i
en stat som har tillträtt Haagkonventionen.

Ett bortförande eller kvarhållande är olovligt, om bortförandet eller
kvarhållandet strider mot den rätt att ta vård om barnet som dess vårdnads -

1988/89:LU10

Bilaga 1

1988/89 :LU 10

Bilaga 1

12 § Överflyttning av barn enligt 11 § får dock vägras, om

1. det när ansökan om överflyttning gjordes har förflutit minst ett år från
det olovliga bortförandet eller kvarhållandet och barnet har funnit sig till
rätta i sin nya miljö,

2. det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte
är godtagbar,

3. barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan
ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, elier

4. det inte är förenligt med grundläggande principer här i landet om
skyddet för mänskliga fri- och rättigheter att besluta om överflyttning.

havare eller någon annan har i den stat där barnet hade sitt hemvist
omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet och denna rätt också
utövades vid den tidpunkt då barnet bortfördes eller kvarhölls eller skulle
ha utövats vid denna tidpunkt om inte bortförandet eller kvarhållandet hade
ägt rum.

Förfarandet

13 § Ansökan om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § eller om
överflyttning av barn enligt 11 § görs hos länsrätten.

14 § Till ansökan om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § skall
fogas bestyrkt kopia av avgörandet samt, om det framgår att avgörandet har
meddelats i svarandens utevaro, en handling som visar huruvida denne har
delgetts stämning eller motsvarande handling. Sökanden skall även ge in en
handling som visar att avgörandet kan utgöra grund för verkställighet i
ursprungsstaten samt lämna uppgift om var barnet kan antas befinna sig här
i landet och förslag till hur vården av barnet skall återställas.

I mål om överflyttning av barn enligt 11 § skall sökanden, om rätten
begär det, förete ett sådant avgörande av någon myndighet i den stat där
barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet
som utvisar att bortförandet eller kvarhållandet var olovligt. Detta gäller
dock endast om ett sådant avgörande kan erhållas i den staten.

15 § Mål om verkställighet av ett avgörande som avses i 5 § skall handläggas
skyndsamt.

Också mål om överflyttning av barn enligt 11 § skall handläggas skyndsamt.
Har ett sådant mål inte avgjorts inom sex veckor från det att ansökan
gjordes om överflyttningen, är rätten på sökandens begäran skyldig att
redogöra för orsaken till dröjsmålet.

16 § Innan rätten avgör ett mål om verkställighet av ett avgörande som
avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § skall rätten inhämta
barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets
ålder och mognad.

17 § Beträffande förfarandet i övrigt i mål om verkställighet av ett avgörande
som avses i 5 § eller om överflyttning av barn enligt 11 § tillämpas
21 kap. 2 och 3 §§, 4 § första och andra styckena samt 9-16 §S föräldrabalken.

Övriga bestämmelser

18 § Om det i ett mål om vårdnad om barn eller i ett mål om vård av barn
enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga framkommer
att ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första
stycket, får rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän
denna ansökan har prövats.

Får rätten i ett mål som avses i första stycket underrättelse av centralmyndigheten
om att ett barn, på sätt som sägs i 11 § andra stycket, olovligen
har förts hit till landet eller olovligen hålls kvar här utan att ansökan har
gjorts om överflyttning av barnet enligt 118 första stycket, får rätten inte
besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän det har förflutit en rimlig
tid för att göra en sådan ansökan.

19 8 Om någon egenmäktigt har fört ett barn, som har hemvist här i
landet, utomlands eller egenmäktigt håller det kvar i ett annat land, kan
tingsrätten på talan av barnets vårdnadshavare förklara att det egenmäktiga
beteendet är olagligt.

Har föräldrar, adoptivföräldrar eller särskilt förordnade förmyndare gemensamt
vårdnaden om barnet och har en av dem utan beaktansvärt skäl
egenmäktigt fört barnet utomlands eller håller en av dem utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt kvar barnet i ett annat land, kan tingsrätten på talan av
den andre förklara att det egenmäktiga beteendet är olagligt.

Mål enligt denna paragraf tas upp av Stockholms tingsrätt, om det inte
finns någon annan behörig domstol.

Om den som talan förs mot vistas på okänd ort eller annars inte kan nås
med delgivning, får mål enligt denna paragraf avgöras även om han eller
hon inte har delgetts stämning eller andra handlingar i målet.

Tingsrättens avgörande får överklagas till hovrätten. Hovrättens avgörande
får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Bestämmelserna
om erkännande och verkställighet av vårdnadsavgöranden m.m. och bestämmelserna
om överflyttning av barn får sättas i kraft vid olika tidpunkter.

Bestämmelserna i 11 8 gäller endast i fråga om sådana olovliga bortföranden
eller kvarhållanden som har skett efter det att lagen började tillämpas i
förhållande till den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet
eller kvarhållandet.

1988/89:LU10

Bilaga 1

3 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 15 § sekretesslagen (1980:1(X})‘ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

15 §

Sekretess gäller hos domstol i äk- Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål
samt mål och ärenden tenskapsmål samt mål och ärenden

enligt föräldrabalken för uppgift om enligt föräldrabalken, liksom i mål

enskilds personliga eller ekonomis- enligt lagen (1988:000) om erkän ka

förhållanden, om part begär det nande och verkställighet av utländs och

det kan antas att den enskilde ka vårdnadsavgöranden m.m. och

eller någon honom närstående lider om överflyttning av barn, för uppgift

skada eller men om uppgiften röjs. om enskilds personliga eller ekono miska

förhållanden, om part begär
det och det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående
lider skada eller men om uppgiften
röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1988/89:LU10

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1988:9.

Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt proposition Utskottets förslag

1988/89:13

14 §2

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl., lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., utlänningslagen
(1980:376), smittskyddslagen

(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1988:000) om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning
av barn, allt i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa lagar, samt mål
enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om vitén.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i

den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings- eller
uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får målen
handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet
för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan
länsrätter meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling och
körkortslagen (1977:477) i den utsträckning
som är föreskrivet i dessa
lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och
21 kap. föräldrabalken,

1988/89 :LU 10

Bilaga 2

‘Lagen omtryckt 1981:1323.

2Senaste lydelse 1988:155.

gotab Stockholm 1988 16151