Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Konstitutionsutskottets betänkande

1988/89 :KU30

med anledning av granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas           KU30

handläggning

Inledning

Enligt regeringsformen åligger def konstitutionsutskottet att granska statsrå­dens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta ända­mål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen under år 1988.

Utskottet vill erinra om att riksdagens utskott numera har möjlighet att besluta aft ett sammanträde till den del det avser inhämtande av upplysningar helt eller delvis skall vara offentligt (se KU 1987/88:18). Det nya systemet, som trädde i fillämpning den 1 februari 1988, har som känt i stor utsträckning utnyttjats av konsfitutionsufskotfet. Utskottets granskningsverksamhet har ökat betydligt i omfattning sedan enkammarreformens genomförande år 1971. Def har visat sig att granskningen tilldragit sig stort allmänt intresse. 1 likhet med förra året fogas ett sakregister över de frågor som tagits upp till granskning fr.o.m. är 1971.

1 förra årets granskningsbetänkande (KU 1987/88:40) togs i likhet med vad som skett även fidigare upp vissa frågor om regeringens befattning med utredningen av mordet på Olof Palme. Detta skedde bl.a. med anledning av att den parlamentariska kommissionen då nyligen hade avlämnat sin rapport samt mot bakgrund av den tidigare juristkommissionens redovisningar. Def förutskickades i betänkandet atf utskottet senare skulle återkomma till frågan om fortsatt granskning. Som känt företogs redan under sommaren 1988 en fortsatt granskning mot bakgrund av en rad nyfillkomna omstän­digheter. Utskottet avgav sålunda den 1 september 1988 ett ytterligare betänkande om regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme. Detta fogas nu som en bilaga till förevarande granskningsbetänkan­de, bilaga C.

I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Förutom den nyss nämnda bilagan redovisas i ytterligare bilagor fill betänkandet de uppteckningar som gjorts vid utfråg­ningar som i år ägt rum inför utskottet i flera granskningsärenden, bilagorna B 1-19. Dessa redovisas i en separat bilagedel B. Till betänkandet fogas därutöver ett antal bilagor vari offentliggörs vissa granskningspromemorior m.m., bilagorna A 1-22.

1 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30

 

Sammanfattning                                            1988/89:KU30

Regeringen har sedan förra årets granskningsbefänkande (KU 1987/88:40) avgavs ombildats på en rad punkter. I betänkandet lämnas en närmare redogörelse härför liksom för ärendefördelningen m.m. samt för personalut­vecklingen inom de olika departementen. En speciell fråga om principerna för fillfällig anställning av politiskt sakkunnig under valrörelsen har behand­lats. På sedvanligt sätt har granskningen avsett remisser fill lagrådet, utgivningen av Svensk författningssamling och proposifionsavlämnandet fill riksdagen. I likhet med föregående år har utskottet tagit upp frågor om regeringens utövning av sin normgivningsmakt. Några departements rufiner vad gäller diarieföring och sekrefessbeläggning av allmänna handlingar har studerats.

Vissa frågor om utrikesdepartementets praxis vad gäller viseringsfrågor m.m. avseende utländsk diplomatisk personal har behandlats. I samband härmed har utskottet erhållit informafion om pågående översyner i fråga om rufiner för beslutsfattande och dokumentation i frågor som rör utrikesdepar­tementets verksamhetsområde. Ett kort avsnitt i betänkandet gäller rege­ringens behandling av riksdagens skrivelser i anslutning till regeringens redogörelse (1988/89:75).

Under förra riksmötet påbörjade utskottet ett granskningsarbete beträf­fande traktaträtt, dvs. tillämpningen av grundlagens regler när Sverige ingår överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation. Detsamma gäller regeringens befattning med frågor om import och export av klyvbara radioaktiva produkter. Utskottet redovisar i betänkandet resultatet av dessa granskningar.

Utskottet har i likhet med tidigare år ägnat uppmärksamhet åt regeringens och krigsmaterielinspekf ionens ansvar vad gäller export av svensk krigsmate­riel. Detta har skett bl.a. mot bakgrund av medborgarkommissionens rapport som avgavs i april förra året (SOU 1988:15). Som framgår av betänkandet är def utskottets avsikt att närmare återkomma fill dessa frågor under nästa riksmöte. Utskottet har vidare påbörjat granskning av vissa spörsmål som rör Sveriges förhållande till EG, frågor som har samband med utfärdande av myndighetsinstruktioner m.m. samt eft tidigare behandlat ärende som gäller jordförvärvslagens tillämpning i eft visst fall (se KU 1985/86:25). Även dessa frågor har uppskjutits till nästa riksmöte.

Ett stort avsnitt av betänkandet gäller den fortsatta granskningen av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme. Till gransk­ning har utskottet - i likhet med tidigare år - tagit upp regeringens handläggning av utlänningsärenden och jämställdhetsfrågor. Detsamma gäller regeringens utnämningspolifik. Uppmärksamhet har vidare ägnats regeringens ansvar för den räftspsykiafriska verksamheten.

En rad andra frågor har tagits upp fill granskning. Def gäller regeringens beslutsunderlag i samband med behandlingen av frågor rörande det pågåen­de motorvägsbygget i Bohuslän, regeringens befattning med frågor om dels PKbankens förvärv av Carnegie fondkommission AB, dels den japanska exporten av personbilar till Sverige samt regeringens ansvar vad gäller

 

formernaför börsintroduktionen av UV Shipping AB. Slutligen har behand-     1988/89:KU30 lats fråga om rörelsehindrade elevers möjlighet till gymnasiestudier.

Beträffande den fråga - regeringens befattning med utredningen av mordet på statsminister Olof Palme - som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet far utskottet först upp fill behandling vissa nya uppgifter om förhållandena under def tidigare skedet i utredningsarbetet (våren 1986-sommaren 1987). Den första frågan gäller avlyssning med dold mikrofon, s.k. huggning. Det har inte framkommit något som tyder på att dåvarande justitieministern Sten Wickbom skulle haft kännedom om någon sådan avlyssning élléi- aft han skulle ha gett sitt uttalade eller tysta medgivande därtill.

Den andra frågan gäller regeringens beslut med stöd av 31 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) om hemlig telefonavlyssning av Miro Baresic. Utskottets majoritet finner att def inte finns anledning till någon kritik mot beslutet i fråga. I en reservafion uttalar ledamöterna från moderata samlingspartiet, folkparfiet, centerpartiet och miljöparfiet att regeringens beslut innebär en alltför extensiv tillämpning av 31 § kriminalvårdslagen.

Vid granskningen av den s.k. Ebbe Carlsson-affären far utskottet upp till förnyad bedömning de frågor som behandlades i det nyss nämnda utkastet till betänkande 1988-09-01 (bilaga C) samt vissa nyfillkomna frågeställningar. Beträffande dåvarande jusfitieministern Anna-Greta Leijon konstaterar utskottet först att hon gjort på vad henne ankommit att låta kontrollera de obekräftade påståendena om tidigare avlyssning. När det gäller uppgifterna om säkerhetspolisens påstådda intresse för kabinettssekreteraren Pierre Schori finner utskottet aft det inte kan läggas henne fill last aft hon infe vidtog ytterligare åtgärder. Vad gäller hennes befattning med Ebbe Carlsson i övrigt gör utskottet samma bedömning som i utkastet. När det gäller Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson föreligger dels en gemensam reserva­tion av moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och miljöpartiet, dels en reservation av vänsterpartiet kommunisterna.

I fråga om statsminister Ingvar Carlssons kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären har utskottet kommit fill den slutsatsen aft det genom den nu företagna granskningen inte framkommit något som ger anledning att förändra den bedömning som gjordes i utkastet. På denna punkt finns en borgerlig reservafion.

Beträffande åtgärder av förundersökningskarakfär gör utskottet samma bedömning som i utkastet utom vad gäller det s.k. rekommendationsbrevet. På den punkten konstaterar ufskottet att def uppdrag Anna-Greta Leijon gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. De socialdemokratiska ledamöterna har reserverat sig till förmån för den bedömning som gjordes i utkastet.

När det gäller kontakter med spaningsledningen gör utskottet samma bedömning som i utkastet. En reservation föreligger från moderata samlings­partiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterparfiet kommunisterna. Där­emot riktar utskottet allvarlig kritik mot Anna-Greta Leijon för aft hon inte vidtagit fillräckliga åtgärder för att tillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna. De socialde­mokrafiska ledamöterna har reserverat sig fill förmån för den bedömning som gjordes i utkastet.

 

I frågan om Anna-Greta Leijon obehörigen påverkat handläggningen av     1988/89: KU30 eft eventuellt tystnadspliktsbrotf gör utskottet samma bedömning som i utkastet. På denna punkt finns en borgerlig reservafion.

Vad slutligen gäller kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspo­lisstyrelsens säkerhetsavdelning gör ufskottet bedömningen att det påpekan­de Anna-Greta Leijon gjort den 4 maj 1988 för dåvarande rikspolischefen Nils Erik Åhmansson om vikten av atf uppgifterna kontrollerades inte är atf befrakta som ett uppdrag. Något krav på atf det skulle ha sin grund i ett regeringsbeslut föreligger enligt utskottet inte. I en borgerlig reservafion hävdas att ett regeringsbeslut med uppdrag att utreda missförhållandena borde ha fattats, och utskottet borde ha uttalat att statsministern inte kan undgå krifik för att Carl Lidbom fick fortsätta som utredare av säkerhetspoli­sen efter det aft två partier uttalat atf man inte längre hade förtroende för honom som säpoufredare. 1 en reservafion av vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet anförs att utskottet i ett tillägg på denna punkt borde ha uttalat aft det är mycket angeläget atf kontrollen över och insynen i säkerhetsavdelningens arbete förstärks. Denna kontroll och insyn bör ske under parlamentarisk medverkan från samfliga riksdagspartier.

När det gäller resultatet av granskningen i övrigt skall nämnas att ett enigt utskott i likhet med vad som varit fallet vid fidigare granskningar understru­kit vikten av att lagar och förordningar utfärdas i god fid innan de träder i kraft. Beträffande avlämnandet av propositioner fill riksdagen har utskottet bl.a. uppmärksammat vissa frågor som avser budgetproposifionen och kompletteringspropositionen.

Granskningen av utlänningsärenden har föranlett en gemensam reserva­fion av folkpartiet och miljöpartiet samt en reservation av vänsterpartiet kommunisterna rörande regeringens praxis i fråga om asylsökande palesti­nier, en gemensam reservafion av folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet när det gäller uppföljningen av regerings­beslut om utvisning, en gemensam reservation av vänsterpartiet kommunis­terna och miljöparfiet i fråga om terrorisfbesfämmelserna och en gemensam reservafion av folkpartiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet i fråga om aft överlämna ärenden till invandrarverket.

Vad beträffar jämställdhetsfrågorna konstaterar utskottet att def sedan 1986 finns ett handlingsprogram för jämsfälldhefsfrågor i regeringskansliet och att där uppställda målsättningar endast delvis har kunnat uppfyllas. Beträffande regeringens utnämningspolifik föreligger en reservafion från moderata samlingsparfiet i vilken hävdas aft utnämningen av högre stats­tjänstemän alltför mycket styrs av partipolitiska hänsyn. En gemensam reservation av moderata samlingspartiet, folkparfiet, centerpartiet och miljöparfiet har avgetts med anledning av en fjänstefillsättningsfråga som handlagts inom utbildningsdepartementet.

Ufskottet uttalar enhälligt kritik mot såväl fidigare regeringar som den nuvarande regeringen när det gäller den räftspsykiafriska verksamheten. Mot majoritetens uppfattning i fråga om motorvägsbygget i Bohuslän har reservationer avgeffs av såväl vänsterparfiet kommunisterna som miljöpar­tiet. När det gäller frågan om export och import av radioaktivt klyvbart material har centerparfiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet

 

avgetf en gemensam reservafion.                                                  1988/89:KU30

De socialdemokratiska ledamöterna har reserverat i eft visst avseende beträffande utskottets uttalanden rörande PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB. I ärendet om den japanska exporten av bilar till Sverige finns en reservation av folkpartiet.

När def gäller de rörelsehindrade elevernas möjligheter till gymnasiestu­dier har ett enigt utskott konstaterat atf de krav som riksdagen fidigare ställt i frågan inte har uppfyllts på eft tillfredsställande sätt.

Särskilda yttranden har avgeffs beträffande handläggningen av viserings­frågor (dels av moderata samlingspartiet, dels av vänsterpartiet kommunis­terna), motorvägsbygget i Bohuslän (dels av centerpartiet, dels av vänster­partiet kommunisterna, dels av miljöpartiet) och PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB (av centerpartiet).

1. Vissa förändringar i regeringen och regeringskansHet

Den 7 juni 1988 entledigades jusfifieminisfer Anna-Greta Leijon. Samma dag förordnades industriminister Thage G Peterson aft även vara jusfifiemi­nisfer. Han entledigades den 30 september 1988 och valdes den 3 oktober 1988 fill riksdagens talman. Under fiden den 30 september-den 4 oktober 1988 var statsminister Ingvar Carlsson också chef för justitie- och industride­partementen.

Den 4 oktober 1988 entledigades bostadsminisfer Hans Gustafsson och civilminister Bo Holmberg. Samma dag förordnades Laila Freivalds fill justitieminister, Ulf Lönnqvist till bostadsminister, Bengt K Å Johansson fill civilminister, Ivar Nordberg till industriminister samt Odd Engström och Margot Wallström till statsråd, Odd Engström med uppgift aft föredra vissa ärenden som hör till finansdepartementet och Margot Wallström med uppgift atf föredra vissa ärenden som främst hör till civildepartementet. Samtidigt förordnades Bengt K Å Johansson att i justitieministerns ställe föredra förvaltningsärenden som gäller polisväsendet.

Den 26 januari 1989 beslutades med verkan från den 30 januari 1989 en ny ombildning av regeringen. Socialminister Gertrud Sigurdsen och utbild­ningsminister Lennart Bodsfröm entledigades. Georg Andersson förordna­des fill kommunikationsminister, Sven Hulterström till socialminister och Bengt Göransson till utbildningsminister. Maj-Lis Lööw och Göran Persson förordnades till statsråd, Maj-Lis Lööw med uppgift att föredra vissa ärenden som hör fill arbetsmarknadsdepartementet och Göran Persson med uppgift aft föredra vissa ärenden som hör fill utbildningsdepartementet.

Den 1 januari genomfördes flera ändringar beträffande departementens ansvar för olika ärenden - bl.a. fördes ärenden som gäller polisväsendet över från justitiedepartementet fill civildepartementet. En redogörelse för änd­ringarna och vissa statsråds uppgifter samt några frågor om regeringskans­liefs organisafion lämnas i bilaga A 1 A.

Beträffande personalsituationen i regeringskansliet (exkl. utrikesdeparte­mentet) vid årsskiftet 1988-1989 har vissa uppgifter inhämtats som redovisas i en bilaga fill betänkandet (se bilaga A 1 B).

 

Antalet anställda i regeringskansliet har för sjätte året i följd minskat. Vid 1988/89:KU30 det senaste årsskiftet tjänstgjorde 1 740 personer i de olika departementen (utom UD). Motsvarande siffra för närmast föregående årsskifte var 1 782. Sedan årsskiftet 1982-1983 har antalet anställda minskat med 282 personer. Antalet anställda som omfattades av det s.k. politikeravtalef, dvs. informa­tionssekreterare och polifiskt sakkunniga, uppgick fill 76, dvs. samma antal som vid föregående årsskifte. Beträffande statssekreterarna, som inte Omfattas av politikeravtalef, finns en särskild överenskommelse om förmå­ner i samband med regeringsskiften m.m. (regeringens skrivelse 1985/86:177, AU 1986/87:9).

Under 1988 skedde inom kommittéväsendet en minskning av antalet anställda från 224 till 207 personer. Detta innebär aft sedan årsskiftet 1982-1983 antalet kommittéanställda minskat med 287 personer. Under 1988 tillsattes 75 kommittéer medan arbetet avslutades i 97. Antalet kommittéer med anställd personal uppgick i slutet av 1988 till 106. De nu lämnade uppgifterna avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. I samman­hanget bör vidare erinras om de olika departementala arbetsgrupper och övriga organ som betalas via departementens anslag fill utredningar m.m. Kommittéberätfelsen innehåller fr.o.m. 1987 års berättelse en förteckning över dessa organ. Den senaste kommittéberätfelsen (Skr. 1988/89:103 Underbilaga 4) redovisar sammanlagt 101 arbetsgrupper och övriga organ (motsvarande siffra i 1987 och 1988 års berättelser var 116 resp. 102) fördelade enligt det följande: statsrådsberedningen - 3, justifiedeparfemen-tef - 6, utrikesdepartementet - 2, försvarsdepartementet - 10, socialdeparte­mentet- 11, kommunikationsdepartementet- 10, finansdepartementet- 1, utbildningsdepartementet - 11, jordbruksdepartementet - 5, arbetsmark­nadsdepartementet-14, bostadsdepartementet- 1, industridepartementet-13, civildepartementet - 9 samt miljö- och energidepartementet - 5.

En speciell fråga om principerna för fillfällig anställning av polifiskt sakkunnig har tagits upp inom utskottet. Det gällde en person som tillfälligt under valrörelsen på s.k. uppdragsbasis anlitades som politiskt sakkunnig i bostadsdepartementet. En redogörelse härför lämnas i en av statsrådsbered­ningen upprättad promemoria som bifogas betänkandet (se bilaga A 1 C). Enligt promemorian hade arrangemanget sin grund i det förhållandet aft en av de sakkunniga under denna tid av personliga skäl inte var i stånd aft fullgöra sina arbetsuppgifter av politisk natur.

Utskottet har ingen anmärkning mot åtgärden i fråga. I övrigt har utskottet inte funnit anledning till några uttalanden i de frågor som redovisats i förevarande avsnitt.

2. Utvecklingen av antalet regeringsärenden m.m.

I bilagorna A 2 A och A 2 B till årets granskningsbetänkande lämnas en redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under åren 1987 och 1988.

Av fabellen framgår att antalet regeringsärenden under år 1988 minskade med knappt 400 i förhållande fill året dessförinnan. Antalet ärenden år 1988, 20 279, är därmed det lägsta som noterats sedan utskottet år 1967 började redovisa antalet regeringsärenden. Nedgången sammanhänger bl.a. med

 

delegering av beslutanderätten i förvaltningsärenden och vissa organisatoris-    1988/89:KU30 ka förändringar.

Totala antalet avgjorda ärenden i de olika ärendegrupperna har infe undergått några mera markanta förändringar i förhållande till år 1987. Liksom fidigare år var dispens- och övriga partsärenden samt överklagande­ärenden (i tidigare års stafistik benämnda besvärsärenden) totalt sett de största ärendegrupperna. Drygt 60 % av det totala antalet ärenden hänförde sig till dessa båda grupper.

Flest antal avgjorda ärenden behandlades, liksom under åren 1985-1987, inom arbetsmarknadsdepartementet (3 694 ärenden). De närmast därefter största departementen när det gäller antalet avgjorda ärenden är liksom föregående är justitie- och finansdepartementen (2 929 ärenden resp. 2 575 ärenden).

Beträffande det totala antalet ärenden söm varje departement avgjort under år 1988 föreligger i förhällande fill föregående år inte några större skillnader. Störst förändring uppvisar socialdepartementet, vars ärenden nedgått med 299.

Inte heller uppvisar ärendegrupperna hos de olika departementen några mera anmärkningsvärda förändringar i förhållande fill föregående år. Några av förändringarna bör dock kommenteras. Minskningen av socialdeparte­mentets ärenden sammanhänger bl.a. med atf vissa av departementefs anslags- och bidragsärenden kopplade fill allmänna arvsfonden från den 1 juli 1988 inte längre handhas av regeringen. Detta har bidragit till att ärendena i ärendegrupp 5 (Regleringsbrev samt anslags- och bidragsärenden) minskat (- 179 ärenden). En annan ärendegrupp inom socialdepartementet som . uppvisar en minskning jämfört med år 1987 är grupp 8 (Dispens- och övriga partsärenden). Nedgången av dessa ärenden (- 135) beror bl.a. på atf man inom departementet övergått till att avgöra vissa skrivelser rörande bl.a. klagomål över felbehandling och liknande genom departementsbesluf i stället för genom regeringsbeslut.

Beträffande försvarsdepartementets ärenden kan noteras att ärendena i grupp 7 (Överklaganden) nedgått från 457 till 307. Nedgången beror i allt väsentligt på aft antalet överklaganden över beslut av vapenfrinämnden i ärenden om vapenfri tjänst nedgått. När det gäller utbildningsdepartemen­tets ärenden kan anmärkas aft ärendegrupp 8 (Dispens- och övriga parfsären-den) minskat med 322 ärenden i förhållande fill föregående år. Minskningen förklaras delvis med aft ansökningar om befrielse från återbetalning av studiemedel m.m., vilka fidigare år hänförts till denna ärendegrupp, i den aktuella statistiken påförts ärendegrupp 5 (Regleringsbrev samt anslags- och bidragsärenden), som ökat med 108 ärenden.

Vid genomgång av departementens underprotokoll A och B har uppmärk­sammats att vissa departement inte konsekvent för protokollen i nummeror­dning. Detta förhållande är mindre tillfredsställande. Enligt utskottet bör protokollen numreras med siffror i löpnummerordning (jfr statsrådsbered­ningens handbok Protokoll och expeditioner i regeringskansliet - Gula boken formulären 4 b och 4 c). Beteckningar av typ "3 a" och "3 b" bör undvikas.

Av konseljprotokollen rör år 1988 framgår atf det under året hållits tre

 

konseljer under konungens ordförandeskap. Den 8 januari redovisade 1988/89:KU30 •regeringen förslaget fill budgetproposition och finansplan. Den 26 maj redogjorde statsministern för sin resa i Europa i syfte aft diskutera EG-frågor m.m. Vidare lämnade regeringen en sammanfattande redogörelse för de vikfigare beslut som riksdagen fattat under riksmötet 1987/88. Slutligen lämnades vid en konselj den 4 oktober en redogörelse för den regeringsde­klaration som skulle avges vid riksmötets öppnande samma dag samt för viktigare propositioner som upptagits i den förteckning som samfidigt skulle överlämnas till riksdagen.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3. Remisser till lagrådet

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens remittering av lagför­slag till lagrådet. (Beträffande gällande regler för lagrådsgranskning m.m. hänvisas fill 1986/87 års granskningsbetänkande. Bilaga B 3, s. 464 f., som innehåller en utförlig redovisning i saken.)

Det totala antalet lagpropositioner under 1988 uppgick till 122. Motsva­rande antal för åren 1983-1987 var 127, 152, 138, 117 resp. 117. Antalet propositioner som innehåller lagförslag vilka enligt 8 kap. 18 § regeringsfor­men hör till lagrådets granskningsområde ökade från 103 under år 1987 fill 110. Av dessa remitterades 60 till lagrådet. I bilaga A 3 A anges dessa propo­sitioner. Som jämförelse kan nämnas atf motsvarande antal lagrådsremisser för åren 1983-1987 var 44, 57, 53, 43 och 63.

1 bilaga A3 B redovisas vidare de propositioner i vilka ingår lagförslag som inte har remitterats till lagrådet och i vilka angivits motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen varför lagrådefs yttrande infe inhämtats. I flertalet fall har regeringen som skäl för aft avstå från lagrådsremiss åberopat undantags­bestämmelsen i nämnda lagrum att lagrådefs hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet. Den andra undantagsbestämmelsen i lagrummet - aft lagrådets hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så atf avsevärt men skulle uppkomma - har inte uttryckligen åberopats i något fall. I tre av propositionerna (prop. 1987/88:128 om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m.m.; prop. 1987/88:150 Bilaga 3 /kompletferingsprop./; prop. 1987/88:164 om vissa frågor inför allmän fastighetstaxering år 1990), avgivna till riksdagen under våren 1988, har som skäl för att inte höra lagrådet bl.a. angivits aft ärendena var brådskande och aft det var angeläget att de föreslagna lagarna hann bli behandlade under 1987/88 års riksmöte. Med anledning härav vill utskottet erinra om att endast de skäl som föreskrivs i någon av nyssnämnda båda undantagsbestämmelser kan åberopas fill stöd för att avstå från lagrådsgranskning.

Vid granskningen har inte påträffats några lagförslag hörande fill lagrådets granskningsområde som inte har remitterats till lagrådet och där mofivering härför inte har lämnats. S.k. underhandsföredragningar, dvs. föredragning inför lagrådet innan lagrådsremissen offentliggjorts genom att den expe­dierats fill lagrådet, har infe förekommit. Nu nämnda förhållanden är enligt utskottet tillfredsställande.

Utskottet har utöver det anförda inte funnit anledning fill något utta­lande.

 

4. Utgivningen av Svensk författningssamling  1988/89:KU30

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat utgivningen av Svensk författnings­samling (SFS). Granskningen har avsett 1988 och har i huvudsak tagit sikte på förhållandet mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten då de kom ut av trycket.

Gällande regler, m.m.

Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra författningar finns bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen (RF), i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar och i författningsförordningen. En' närmare redogörelse för dessa bestämmelser ges i KU:s betänkande 1986/87:33, bilaga B 4.

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall kungöras så snart det kan ske, om inte annat föreskrivs i lag.

Statsrådsberedningen har i en den 6 december 1976 dagtecknad promemo­ria om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m.m. beträffande ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den då gällande allmänna minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt understru­kit atf denna "tvåveckorsfrist" skall anses som en minimitid. Om möjligt borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikraftträdandet sättas till en bestämd dag. I den senaste upplagan av den av statsrådsberedningen utgivna s.k. Gröna boken, som innehåller riktlinjer för förfaftningsskrivning, har uttalats atf tiden mellan det atf en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Det sägs vidare atf endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas kortare än tvä veckor.

Granskningsarbetet under senare år

I 1986/87 års granskningsbetänkande (KU 1986/87:33) konstaterade utskot­tet atf det skett en försämring i förhållande fill 1985 när def gäller antalet författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet. Av de 1 429 författningar som publicerades i SFS under 1986 gällde det för 550. Ungefär hälften av dessa, 278, hade kommit ut under den sista veckan före ikraftträdandet eller, i något fall, samma dag som ikraftträdandet eller efter denna fidpunkt.

Av de 55 författningar som kommit ut senare än två veckor före
ikraftträdandet var 240 lagar och 306 förordningar. Utskottet anförde atf
granskningen visade angelägenheten av att ytterligare ansträngningar gjor­
des för att undvika förseningar i författningsutgivningen. Utskottet framhöll
atf när def gäller regeringsförfattningarna är det regeringen själv som måste
vidta ytterligare åtgärder för att förbättra situationen, men att även i fråga
om lagar och regeringsförfatfningar som har ett direkt samband med
riksdagsbeslut har regeringen ett stort ansvar för atf planera propositionsar-          >

betet så atf riksdagen får skälig fid på sig atf behandla de förslag regeringen lägger fram. Utskottet pekade också på vikten av att utskotten i riksdagen

 

regelmässigt överväger om en justering vad gäller ikraftträdandet kan ske.      1988/89:KU30

Utskottet fann aft def på en punkt hade skett en klar förbättring. Det gällde antalet författningar för vilka det inte angivits en bestämd dag för ikraftträdande. Antalet sådana författningar hade minskat från 167 år 1985 till 81 år 1986. Utskottet ansåg dock aft def borde vara möjligt aft komma ned på en ännu lägre nivå i det berörda hänseendet.

I förra årets granskningsbefänkande (KU 1987/88:40) konstaterade ut­skottet aft av de 1 339 författningar som publicerats i SFS hade 411 utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet. Jämfört med 1986 innebar detta en nedgång både i andelen och antalet sent utkomna lagar och förordningar. Andelen författningar som utkommit två veckor före ikraftträdandet eller senare var dock 30 %, vilket var samma andel som 1985 och endast något under genomsnittet förde senaste tio åren. 153 författningar hade under 1987 utkommit av trycket sju dagar eller kortare tid före ikraftträdandet. Jämfört med tidigare år innebar detta enligt utskottet en klar förbättring.

Enligt utskottet var det, även om def i förhällande fill 1986 skett en viss förbättring i författningsutgivningen, angeläget atf ytterligare ansträngning­ar gjordes för att nedbringa antalet sent utgivna författningar. Utskottet påpekade att regeringens arbetsplanering bl.a. i proposifionsarbefet måste vara sådan att anhopning unviks i riksdagsarbetef nära inpå de tilltänkta tidpunkterna för ikraftträdande av de framlagda förslagen. Ett belysande exempel på de problem som annars kan uppstå var enligt utskottet de förändringar i lagen om arvsskatt och gåvoskatt (SFS 1987:1207) som kom att publiceras först den 29 december, tre dagar före ikraftträdandet den 1 januari 1988. Dessa ändringar var en följd av den familjeräftsreform som riksdagen beslöt i april 1987. Även om jusfifiedepartementet genom särskilda insatser informerade om innebörden av familjerättsreformen värdet enligt utskottet helt otillfredsställande att den aktuella författningen i realiteten inte fanns tillgänglig före ikrafffrädandetidpunkfen. Det var enligt utskottet positivt atf notera aft det under 1987 skett ytterligare en kraftig reducering av antalet förordningar för vilka def angivits aft de skulle träda i kraft ett visst antal veckor efter def aft de utkommit av trycket. Antalet förordningar för vilka det på detta sätt infe angivits bestämd dag för ikraftträdande var 49.

Årets granskning

Under 1988 publicerades 1 615 författningar i SFS. Av bdaga A 4 framgår vilka författningar som utkommit av trycket senare än två veckor före ikraftträdandet. Bilagan upptar 476 författningar. Jämfört med 1987 innebär detta en viss uppgång, men andelen författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet är liksom under de tvä föregående åren 30 %. 160 författningar har under 1988 utkommit av trycket under sista veckan före ikraftträdandet, eller, i några fall, samma dag som ikraftträdandet eller efter denna tidpunkt. Andelen författningar som utkommit av trycket en vecka eller senare före ikraftträdandet är lägre än under tidigare år.

Under 1988 har def endast i ett fall angivits aft en författning träder i kraft ett visst antal veckor eller dagar, i def aktuella fallet två veckor, efter det atf den  utkommit av trycket.  1987 saknade 49 och året dessförinnan 81

10

 

författningar på detta sätt uppgift om bestämd ikraftfrädandedag.    1988/89:KU30

Utskottet vill som fidigare understryka vikten av atf författningsarbetet bedrivs på sådant sätt att förseningar undviks. Detta är av synnerlig betydelse för myndigheterna och ytterst för den allmänhet som berörs av statsmakter­nas normgivning. Utskottet ämnar återkomma till frågan om författningsut­givningen i nästa års granskning och undersöka förhållandena inom de olika departementen. I övrigt har granskningen inte föranlett något uttalande från utskottets sida.

5. Propositionsavlämnandet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor rörande propositionsav­lämnandet till riksdagen. Utskottet har under en följd av år följt förhållande­na på detta område, främst med avseende på förseningar och anhopning av propositioner vid vissa tidpunkter under riksmötet. Granskningen har också rört frågor om offentliggörande av budgetpropositionen, tidpunkten för presskonferenser om propositionsförslag i förhållande fill def fakfiska avlämnandet till riksdagen och det antal propositioner- utöver budgetpropo­sifionen - som avlämnats i januari månad under den allmänna mofionstiden. Utskottet har också under senare år redovisat de åtgärder som vidtagits av statsrådsberedningen om förändrade rutiner i syfte att förbättra förhållande­na sett ur riksdagens synpunkt.

I riksdagsordningen (RO) 3 kap. 5 § föreskrivs allmänt aft "regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider aft anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges. Regeringen skall samråda med talmannen därom. Proposifion kan avlämnas även när riksmöte ej pågår."

Tidsgränserna för propositionsavlämnandet är enligt RO för propositioner angående anslag för följande budgetår senast den 10 mars och för andra proposifioner senast den 31 mars. För budgetpropositionen jämte finansplan och nationalbudget gäller atf dessa skall avlämnas senast den 10 januari. Regeringen skall också avge särskilt förslag fill slutlig reglering av statsbud­geten {kompletteringsproposition). Denna skall om hinder ej möter avlämnas före utgången av april månad. Proposifion med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss verksamhet som avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (RF) bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget avser (RO 3 kap. 2 §).

De aktuella tidsgränserna får överskridas endast om det föreligger synnerliga skäl (RO 3 kap. 4 §). Annan proposition än sådan som avses i RO 3 kap. 2 § - anslagsfrågor - skall avlämnas senast den 31 mars om regeringen an.ser att den bör behandlas under pågående riksmöte.

Proposition avlämnas genom aft den ges in fill kammarkansliet. Den anmäls av falmannen vid sammanträde med kammaren efter det aft den har delats ut till riksdagens ledamöter.

Utskottet vill erinra om riksdagens beslut våren 1988 (KU 1987/88:43) om riksdagens arbetsformer. Detta beslut innebar bl.a. att riksdagen under en försöksperiod skall behandla statsbudgeten före den 30 april och att behandlingen skall bli mera samlad än tidigare. Om detta mål skall nås var def enligt utskottet önskvärt att budgetpropositionen är mera fullständig än

11

 

vad som varit fallet vid flera fillfällen under senare år. Anslagspropositioner     1988/89:KU30 skall under försöksperioden avlämnas senast den 25 februari i stället för den 10 mars. Kompletteringsproposifionen och andra ekonomiska åfgärdspaket skall under försöksperioden bli behandlade i sin helhet i finansutskottet efter hörande av berörda utskott.

Under årets granskning har utskottet uppmärksammat vissa frågor avseen­de kompletteringsproposifionen. 1 denna har under senare år tagits upp ett förhållandevis stort antal förslag om justeringar av olika anslag, frågor om godkännande av riktlinjer för viss verksamhet och redovisning av förhållan­den som bör bekantgöras för riksdagen. I några fall gäller det bemyndigan­den av skilda slag och i förekommande fall även förslag fill lagändringar.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att budget­propositionen är så heltäckande som möjligt för att riksdagens ledamöter skall få möjlighet aft redan under den allmänna motionstiden i januari fa ställning till den ekonomiska politik regeringen avser att föra under i första hand det kommande budgetåret. I den mån vissa anslag ej kan definifivt beräknas bör självklart iakttas reglerna i RO om anslagspropositioner som skall avges senast den 10 mars. I de fall anslagsfrågor fas upp i komplette­ringspropositionen, som avlämnas så sent som den sista april (dock den 25 april 1989), leder detta till att arbetsförhållandena i utskotten och kammaren blir onödigt ansträngda. Dessutom skapar def särskilda ölägenheter för finansutskottet i dess arbete med de övergripande finanspolitiska frågorna och fastställandet av statsbudgeten. Budgetfrågornas behandling har också stor vikt för de stafiiga myndigheternas och andra berörda organs förutsätt­ningar att planera sin verksamhet samt är självfallet i främsta rummet av synnerlig betydelse för den allmänhet som berörs av besluten.

1 kompletteringsproposifionen 1988 redovisade civilministern aft han avsåg att föranstalta om en särskild översyn av budgetpropositionens innehåll och utformning. I sammanhanget skulle också övervägas vilken resultatinformation som bör lämnas till riksdagen och hur förslag fill rikfiinjer bör redovisas. Regeringen har nyligen, den 8 mars 1989, beslutat tillkalla en kommitté med uppdrag aft behandla bl.a. frågor som rör budgetpropositionen. Till ordförande har utsetts landshövdingen Björn Molin. Huvuddragen av direktiven framgår av i bilaga A 5 B intaget pressmeddelande. Utskottet utgår från atf utredningen kommer aft även uppmärksamma utformningen av kompletteringspropositionen och därvid kunna beakta de synpunkter utskottet i detta sammanhang anfört.

Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria {bilaga A 5 A) avlämnades enligt kammarkansliets statisfik 103 proposifioner under våren 1988, av vilka 82 var aviserade i regeringens proposifionsförteckning. Antalet propositioner som avlämnats senare än enligt regeringens ursprung­liga förteckning var 40, medan 19 proposifioner avlämnades senare än vad som angetts i den reviderade proposifionsförteckningen. Den genomsnittliga förseningen jämfört med den ursprungliga förteckningen har beräknats till 9-10 dagar och fill 4-5 dagar i förhållande till den reviderade förteckningen.

Förseningarna har varierat mellan 1 och 60 dagar. Antalet aviserade men ej
avlämnade proposifioner uppgick till 16. Antalet avlämnade proposifioner
som inte aviserats i någon förteckning uppgick till 17.                                         12

 

Vad gäller anhopning i avlämnandet av propositioner fill tiden närmast 1988/89:KU30 före resp. proposifionstid kan noteras aft veckan före den 10 mars avlämna­des 17 propositioner, veckan efter 15 samt veckan före den 31 mars 17 proposifioner - varav samtliga under fyra dagar närmast före slutdagen. Under den allmänna mofionsfiden avlämnades utöver budgetpropositionen endast 5 proposifioner. Omedelbart efter den sammanträdesfria veckan bordlades måndagen den 14 mars infe mindre än 20 propositioner. Dessa hade avlämnats under eller strax före den nämnda veckan.

Utskottet finner att anhopningen av propositioner till veckorna omedel­bart före de i riksdagsordningen angivna sista tidpunkterna för avlämnande av proposifioner varit förhållandevis rimlig. De av statsrådsberedningen rekommenderade rufinerna får bedömas ha gett visst resultat därvidlag. Med hänsyn fill arbetsförhållandena i riksdagen bör dock ytterligare ansträng­ningar göras för atf fler proposifioner än nu blir färdiga för avlämnande under februari månad. Utskottet finner det olyckligt atf så många proposifioner som 20 kom aft bordläggas dagen efter den sammanträdesfria veckan. En sådan anhopning innebär stora svårigheter för enskilda ledamöter och partikanslier. Enligt utskottet bör statsrådsberedningen vidta lämpliga åtgärder för aft motverka en så kraftig anhopning till en dag. Utskottet konstaterar att ganska få proposifioner avlämnades under den allmänna mofionsfiden, vilket är en önskvärd förbättring i förhållande till fidigare.

Utöver det anförda finner utskottet inte anledning fill något särskilt uttalande.

6. Normgivningsbemyndiganden

Vid årets granskning har utskottet gjort en studie av regeringens normgiv-ningsbefogenhefer enligt regeringsformen. Granskningen har avsett förhål­landen inom utrikesdepartementef, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet. Den har begränsats fill en del av de förordningar som intagits i Svensk författningssamling under år 1988. Sådana författningar som omfattas av reglerna i 8 kap. 13 § regeringsformen (RF) om verkställighets­föreskrifter och om regeringens restkompefens har granskats endast i mindre utsträckning. Till grund för granskningen har legat en promemoria upprättad inom utskottets kansli (bilaga A 6 A).

En stor del av de under år 1988 meddelade föreskrifterna faller inom ramen för regeringens restkompefens. Så hade en rad myndighetsinsfrukfio-ner utfärdats i anledning av riksdagens s.k. verksledningsbesluf (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226). Regeringens befogenhet atf besluta om gynnande föreskrifter har också utnyttjats. Varken när def gäller restkompe-fensen eller i fråga om verkställighefsföreskrifter har granskningen visat att regeringen överskridit sin befogenhet enligt 8 kap. 13 § RF.

De förordningar som granskats närmare har i allmänhet utfärdats i enlighet med bemyndiganden som meddelats i lag med stöd av bestämmel­serna i 8 kap. 7 eller 9 § RF. Granskningen av dessa föreskrifter har inte visat annat än att dessa faller inom de ramar som ges i bemyndigandena.

Fortfarande gäller i enlighet med punkt 6 i övergångsbestämmelserna fill RF äldre bemyndiganden som inte är förenliga med RF:s normgivningssys-

13

 

fem. Det är enligt utskottets mening angeläget atf regeringen tillser att     1988/89:KU30

uppmärksamhet fortlöpande ägnas frågan om aft anpassa lagstiftningen fill

def regelsystem den nuvarande regeringsformen innehåller. Ett exempel på

en sådan anpassning är den nya smittskyddslagen (1988:1472) som riksdagen

beslutade om år 1988. Genom denna lag har möjligheten för regeringen atf

bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar

och fill veneriska sjukdomar bortfallit. Som bilaga fill lagen har fogats en

förteckning över vilka sjukdomar som avses. Enligt utskottet är def positivt

atf åtgärden i fråga vidtagits (se 1988/89:SoU9).

Sedan år 1986 har utskottet från statsrådsberedningen erhållit halvårsvisa register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende. Utskot­tet har vid fidigare granskningsfillfällen uttalat atf det är värdefullt aft registren upprättas och atf de fortlöpande hålls aktuella. Även i år har sådana register upprättats och överlämnats till utskottet. Def senaste visar gällande normgivningsbemyndiganden per den 1 januari 1989 och har bifogats detta betänkande som bilaga A 6 B.

Det skall slutligen nämnas aft statsrådsberedningen sedan början av 1988 har samlat in uppgifter från departementen om vilka förordningar som beslutats med stöd av givna normgivningsbemyndiganden. Det fortsatta arbetet med denna uppgiftsinsamling och dess bearbetning övervägs för närvarande inom statsrådsberedningen. Def är enligt utskottets mening angeläget atf detta arbete fullföljs på ett systematiskt sätt. Det är utskottets avsikt att även i fortsättningen följa regeringens utövning av sin normgiv-ningsbefogenhet.

Utöver def anförda har granskningen inte föranlett något uttalande frän utskottets sida.

7. Principer för registrering av allmänna handlingar m.m.

Inledning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågor om diarieföring och om sekretesslagens tillämpning inom regeringskansliet (KU 1974:22, 1975:12, 1975/76:48 och 50, 1978/79:30, 1983/84:30, 1984/85:35 samt 1985/ 86:25). Vid granskningarna åren 1974, 1975,1979 och 1985 fogs särskilt upp frågan om diarieföring av brev m.m. till eller från statsråd i vissa konkreta fall. I KU:s betänkande 1975/76:48 med anledning av proposition 1975/ 76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet uttalade utskottet att en riktlinje bör vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i visst konkret fall skall behandlas som allmänna handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart avser partipolitiskt eller fackligt agerande.

Vid granskningen år 1984 togs upp dels användningen av s.k. stafsrådsdi-
arier, dels frågan om rättelser i databaserat diarium. Vidare behandlades en
rapport från ambassadören Anders Ferm till statsministern Olof Palme som
diarieförts först ett halvår efter det aft den inkommit. Beträffande denna           14

 

rapport framhöll utskottet att det är av vikt aft diarieföringen av allmänna 1988/89:KU30 handlingar, även sekretessbelagda sådana, diarieförs utan dröjsmål. Beträf­fande förekomsten av statsrådsdiarier hänvisade utskottet till vad som anförts i en promemoria från statsrådsberedningen om att alla skrivelser fill eller från statsråd som är atf hänföra till allmänna handlingar borde registreras i det departementsdiarium till vilket skrivelsen hör på grund av sitt ämne. År 1986 företogs en ingående granskning av sekretesslagens tillämp­ning i utrikes- och försvarsdepartementen.

Utskottet har i år granskat diarieföring och sekretessbeläggning av allmänna handlingar i utrikesdepartementet, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet. Vidare har ufskottet uppmärksammat ett regeringsbeslut den 26 januari 1989 rörande utlämnande av allmänna handlingar hos statsrådsberedningen. Som underlag för granskningen har utskottet utöver detta beslut haft bl.a. två promemorior rörande diariefö­ringen m.m. inom utrikesdepartementet resp. miljö- och energidepartemen­tet {bilagorna A 7 A-C). - I annat sammanhang behandlas i betänkandet diarieföringen av eft s.k. rekommendationsbrev från Anna-Greta Leijon för Ebbe Carlssons räkning.

Allmänna handlingars offentlighet

De grundläggande bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) där def inledningsvis stadgas att fill främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

Definitionen av allmän handling ges i 2 kap. 3 § TF som anger att med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är aft anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Enligt 6 § anses handling inkommen fill myndighet, när den har anlänt fill myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till banda. Handling anses enligt 7 § upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när def ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten, eller om handlingen ej hänför sig fill visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. För bl.a. diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande gäller i stället att handlingen anses upprättad, när den färdigställts för anteckning eller införing.

I 2 kap. 8-11 §§ anges vissa typer av handlingar som inte anses allmänna. Sädana handlingar är bl.a. handHngar som lämnas mellan vissa organ inom samma myndighetsorganisafion samt vissa slag av minnesanteckningar, handlingar för teknisk bearbetning och biblioteksmaterial.

Allmänt om diarieföring

För atf förverkliga principen om handlingsoffentlighet i 2 kap. TF finns def
regler som ålägger myndigheterna att hålla allmänna handlingar ordnade pä
ett sådant sätt att det går att konstatera vilka handlingar som finns.        15

 

Registret/diariet fyller således bl.a. den funkfionen aft allmänheten därige-     1988/89:KU30 nom kan få veta aft en viss handling existerar. Dessutom medför registrering­en aft en handling som någon begär att få ta del av lättare kan identifieras av myndigheten.

Den grundläggande bestämmmelsen om myndigheternas skyldighet aft registrera allmänna handlingar finns i 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse skall allmän handling som kommit in fill eller upprättats hos myndighet registreras utan dröjsmål, om def infe är uppenbart aft den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna handlingar, för vilka inte sekretess gäller, får dock registreringen underlåtas om handlingarna hålls så ordnade aft det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats. I 15 kap. 2 § sekretesslagen anges vad som skall framgå av ett register. Om def är nödvändigt för att registret skall kunna förefes för allmänheten kan vissa uppgifter uteslutas. Hemliga diarier får förekomma endast efter fillstånd av regeringen.

Enligt 31 § departementsförordningen (1982:1177) skall det i varje departement finnas eft eller flera diarier för registrering av inkomna eller upprättade allmänna handlingar.

Rättschefen vid statsrådsberedningen utarbetade år 1982 en promemoria angående registreringen av allmänna handlingar hos departementen (se KU 1983/84:30 s. 282-300). Promemorian ingår i regeringskansliets s.k. riktlinje-pärmar - SB: s pärm. I promemorian som bygger på TF: s och sekretesslagens bestämmelser ges bl.a. rikfiinjer för registreringen med innebörd att departementen bör ha så få diarier som möjligt. Sådana skrivelser till eller från ett statsråd som är allmänna handlingar bör enligt promemorian registreras i det departementsdiarium till vilket skrivelsen hör på grund av sitt ämne och inte i eft särskilt statsrådsdiarium.

Databaserad diarieföring förekommer i jusfifiedepartementet, utrikesde­partementet och statsrådsberedningen. Inom regeringskansliets förvalt­ningskontor arbetar man med en generell lösning på detta område för hela regeringskansliet. Förhandlingar om programvaran har pågått en längre fid utan att ett avtal ännu slutits. Eft databaserat diarieföringssystem beräknas emellerfid kunna börja användas senast årsskiftet 1989-1990. I 15 kap. 9-13 §§ sekretesslagen finns särskilda bestämmelser om upptagningar för automatisk databehandling. Syftet med bestämmelserna är att förhindra aft ADB-systemet byggs ut på ett sådant sätt atf fillämpningen av offentlighets­principen försvåras.

Med stöd av bemyndigande i 15 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen har regeringen i 6 § sekretessförordningen (1980:657) föreskrivit aft vissa diarier får innehålla hemliga uppgifter. Def gäller bl.a. i fråga om diarium hos regeringen över handlingar som rör myndigheters krigsorganisation och hos utrikesdepartementet i fråga om diarier över meddelanden i chiffer och diarier över handlingar som inkommit eller upprättats i andra än administra­tiva och konsulära ärenden.

Av 15 kap. 3 § sekretesslagen framgår aft om def kan antas att hinder mot
utlämnande av uppgift i allmän handling föreligger enligt sekretessbestärh-
melser får myndighet utmärka detta genom särskild anteckning, som skall         16

 

innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för    1988/89:KU30 anteckningen och den myndighet som låtit göra den.

I detta sammanhang bör nämnas aft statsrådsberedningen den 2 februari 1984 har utfärdat föreskrifter om sekretesskydd i regeringskansliet m.m. Föreskrifterna innehåller bl.a. regler för hanteringen av vissa hemliga handlingar.

Särskilt om diarieföringen samt tillämpningen av sekretessbestämmelserna inom vissa departement

utrikesdepartementet

Inom utrikesdepartementet förs 10 olika diarier, varav ett huvuddiarium. Den övervägande delen av de allmänna diarieförda handlingarna registreras i huvuddiariet, som sedan fyra år är datoriserat. Huvuddiarief är i huvudsak sekrefessbelagf utom i fråga om handlingar i administrativa och konsulära ärenden. Efter registreringen filiförs handlingen resp. dossier. Dossierna är upprättade enligt ett särskilt system som finns beskrivet i en särskild dossierplan.

Av de hemliga handlingar som upprättas inom departementet är de flesta förutom koncept och beslut av sådan art att skyldighet att registrera dem inte finns eftersom de utgör arbetspapper e.d.

Om någon begär att fä ut en hemlig handling som förvaras i utrikesdeparte­mentet görs en preliminär prövning av den tjänsteman som förvarar handlingen. I allmänhet är det chefen för 4:e enheten på administrativa avdelningen (A 4) eller honom undersfälld personal som handlägger fram­ställningen. Om handlingen inte anses kunna lämnas ut hänskjuts frågan till utrikesministern om detta begärs. Framställningar som berör handelsavdel­ningens handlingar hänskjuts av vederbörande tjänsteman till utrikeshan­delsministern om handlingen inte ansetts kunna lämnas ut. I vissa fall förekommer det aft statsråden hänskjuter frågan till regeringen. Formella beslut rörande framställningar om att få ta del av allmänna handlingar har under året meddelats i ett trettiotal ärenden, varav den övervägande delen hänför sig till handelsavdelningens område. Besluten har fill stor del inneburit aft framställningarna helt eller delvis bifallits.

De grundläggande sekretessbestämmelserna inom utrikesdepartemenfets verksamhetsområde finns i 2 kap. 1 § sekretesslagen som reglerar den s.k. utrikessekretessen. Sekretess gäller således hos regeringen för uppgift som rör Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om def inte står klart atf uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.

Socialdepartementet

1          departementet finns tre diarier, nämligen eft huvuddiarium som förs av

registratorn och ett statsrådsdiarium för vart och ett av statsråden. Särskilda  17

2 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

 

förteckningar över interpellafioner och frågor från riksdagen förs också. All 1988/89:KU30 post genomgås av expeditionschefen som anger i vilket diarium handlingarna skall införas. Till statsrådsdiarierna hänförs sådana handlingar som inte behöver beredas i sak. Skälet till att statsrådsdiarierna fortfarande förekom­mer är att man i avvaktan på den aviserade datoriseringen av diarierna i departementen valt att inte vidta några större förändringar.

Beträffande diarierna kan nämnas att omkring en fjärdedel av de registrerade ärendena avser allmänna arvsfondens verksamhet medan om­kring en tredjedel rör skrifter från enskilda. Är 1988 registrerades 5 914 ärenden i huvuddiariet och 667 resp. 291 i vartdera statsrådsdiariet.

Hemliga handlingar förekommer i mycket liten omfattning inom socialde­partementet utöver de tiotal ärenden per år som rör planeringen för sjukvården i krig och personalkontrollen. Endast ett beslut om avslag på en begäran atf lämna ut uppgifter har förekommit under senare år.

Hälso- och sjukvårdsfrågor omfattas av totalförsvaret enligt förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del. I 2 kap. 2 § sekretesslagen stadgas att sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedel­se av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

För att undvika ett onödigt hemlighållande av uppgifter på de många verksamhetsområden och företeelser som försvarssekretessen omfattar har bestämmelsen utformats med ett rakt skaderekvisit dvs. presumfion för offentHghet. Samhällets åtgärder för landets försvar skall således inte undandras offentlighet annat än då det är oundgängligen påkallat. Försvars­sekretessen gäller inom hela det allmännas verksamhet. Också uppgifter om skyddsklassplacering inom totalförsvaret har ansetts omfattas av försvarssek­retessen.

Frågan om skyddsklassplacering av tjänster regleras i personalkontroll­kungörelsen. En tjänst kan bl.a. skyddsklassas om befattningshavaren i inte ringa omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. I fråga om skyddsklassad tjänst får göras personalkontroll, dvs. inhämtande av upplysningar ur polisregister.

Mi'ö- och energidepartementet

Inom miljö- och energidepartementet registreras allmänna handlingar enligt bestämmelserna i 15 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen i departementets diarium. Samtliga inkomna handlingar behandlas av expeditions- och rättschefen som avgör om en anteckning enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen skall göras på handlingen. Antalet ärenden som under år 1988 registrerades i diariet var 3 995. Enligt uppgift torde ett tusental ärenden avse skrifter från enskilda fill statsrådet.

Under åren 1987 och 1988 har 36 resp. 35 ärenden ansetts sekretesskydda­de enligt 2 kap. 1 § (utrikessekretess), 2 kap. 2 § (försvarssekrefess) eller 8 kap. 6 § sekretesslagen.

I 8 kap. 6 § regeringsformen finns huvudregeln om sekretess i statlig tillsynsverksamhet m.m. Enligt denna bestämmelse kan regeringen bl.a.

18

 

föreskriva om sekretess i statlig myndighets verksamhet som består i 1988/89:KU30 tillståndsgivning och fillsyn för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhål­landen om det kan antas att den enskilde Hder skada om uppgiften röjs. I sekrefessförordningen har regeringen föreskrivit att bl.a. verksamhet hos regeringen som består i tillståndsgivning och tillsyn i frågor som rör näringslivet skall omfattas av sekretesskyddet i 8 kap. 6 § regeringsformen.

Utlämnande av vissa handlingar i statsrådsberedningen

Utskottet har uppmärksammat ett ärende där Bengt Schöier, tidningen NU, i januari 1989 begärde att få ta del av handlingarna i 18 av statsrådsberedning­ens ärenden år 1988. I regeringsbeslut den 26 januari 1989 bifölls framställ­ningen helt eller delvis i fråga om handlingarna i fem ärenden. I övrigt avslogs framställningen i huvudsak med hänvisning till utrikessekretessen i 2 kap. 1 § sekretesslagen. Inom utskottefs kansli har gjorts en genomgång av dessa handlingar. Därvid har framkommit att utrikessekretess på grund av internationell sedvänja fillämpas bl.a. på all korrespondens mellan rege­ringschefer. Vidare har framkommit att all korrespondens i fråga om polifisk rapportering från svenska beskickningar till regeringskansliet anses falla inom utrikessekretessen.

Utskottet

Den granskning som gjorts av de tre departementens diarieföring har gett vid handen att de olika diarieföringssystemen i stort sett fungerat tillfredsställan­de. Utskottet har fidigare gjort ett uttalande av innebörd aft särskilda statsrådsdiarier bör undvikas. Sådana diarier förekommer dock inom socialdepartementet. Som fidigare framgått pågår en översyn av diariefö­ringssystemen som berör hela regeringskansliet.

När det sedan gäller sekretessbeläggning av handlingar visar granskningen atf sådan förekommit i mycket ringa utsträckning inom socialdepartementet och miljö- och energidepartementet medan def inom utrikesdepartementef förekommer sekretessbeläggning i en mycket stor del av ärendena. Sekre­tessbeläggningen inom utrikesdepartementef har ofta sin grund i internatio­nell sedvänja. Detta är skälet fill def omvända skaderekvisit som gäller för denna sekretessbeläggning. Granskningen har gett vid handen att så stor öppenhet som möjligt eftersträvas inom ramen för gällande sekretessregler. Detta är enligt utskottets uppfattning angeläget.

Utskottet har utöver det anförda inte funnit anledning till något uttalande med anledning av den företagna granskningen.

8. Regeringens rätt att ingå överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation

Utskottet har granskat regler och praxis vid ingående av internafionella överenskommelser. En granskningspromemoria härom har upprättats inom utskottets kansli - bilaga A 8 till detta betänkande.

Överenskommelser med annan stat eller mellanfolklig organisafion ingås
enligt 10 kap. 1 § regeringsformen av regeringen. Riksdagens medgivande   19

krävs enligt 10 kap. 2 § regeringsformen om överenskommelsen fordrar

 

lagstiftning eller eljest rör ämne i vilket riksdagen har bestämmanderätt eller     1988/89: KU30 om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan i def senare fallet underlåta att inhämta riksdagens godkännande om rikets intresse kräver det. Regeringen skall då i stället överlägga med utrikesnämnden innan överens­kommelsen ingås.

I 10 kap. 3 § regeringsformen stadgas att regeringen får uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internafioneil överenskommelse i fråga där överenskommelse ej kräver riksdagens eller utrikesnämndens medverkan.

Enligt 10 kap. 8 § skall utrikesministern hållas underrättad när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisa­tion uppkommer hos annan statlig myndighet.

Folkrättens regler om internationella överenskommelser har kodifierats i två konventioner. Wienkonvenfionen av 1969 som trädde i kraft 1980 och till vilken Sverige har anslutit sig avser överenskommelser mellan stater. Wienkonvenfionen av 1986 som ännu inte trätt i kraft avser överenskommel­ser mellan stater och internafionella organisationer samt mellan internatio­nella organisationer inbördes. En kortfattad redogörelse för de folkrättsliga reglerna, liksom för formerna för införlivande av konventionsbestämmelser i svensk rätt, ges i granskningspromemorian.

I denna promemoria ges också en närmare redovisning av den undersök­ning utskottet gjort av vilka internationella överenskommelser som under åren 1985 och 1986 underställts riksdagen för godkännande. Antalet var 13 år 1985 och 15 år 1986. De i publikafionen Utrikesfrågor redovisade avtal som ingåtts under samma tid uppgick till 127 år 1985 och 137 år 1986.

Av de 13 riksdagsbehandlade avtalen 1985 var fyra av den karaktären atf riksdagens medverkan erfordrades i form av lagstiftning. 1 avtal innebar medgivande att andra länder ej behövde uppfylla kraven för uppsägning av ett tidigare avtal för vilket riksdagens medgivande krävts enligt 10 kap. 2 § första stycket regeringsformen. Övriga avtal torde av regeringen ha bedömts vara av den viktiga karaktären att de av den anledningen förelagts riksdagen.

Åtta av de 1986 riksdagsbehandlade 15 avtalen krävde lagstiftningsåtgär­der. I två andra fall begärde regeringen, i samband med att avtalen förelades riksdagen för godkännande, bemyndigande atf vidta vissa följdåfgärder.

Liksom fallet var när utskottet 1975 granskade de internationella överens­kommelserna (KU 1975:12) kan konstateras att handels- och biståndsavta­len, som anfalsmässigt utgör en betydande del av de under de granskade åren ingångna avtalen, inte i något fall underställts riksdagen.

Förekomsten av hemliga avtal redovisas inte i publikafionen Utrikesfrå­gor. Inte heller finns det en fullständig förteckning över sådana avtal i def fraktatregister som förs i utrikesdepartementet. En genomgäng av regerings­protokollen visar aft det såväl under år 1985 som under år 1986 slöts ett tiotal hemliga avtal. De föll alla inom utrikes- samt försvarsdepartementens ansvarsområden. Försvarsdepartementets avtal rapporterades inte fill trak-tafregistret. Utrikesdepartementet torde dock i samtliga fall ha medverkat i de förhandlingar som föregått avtalen.

Inget av de hemliga avtalen behandlades i utrikesnämnden under år 1985
eller år 1986. I några fall där avtalen gällt export av krigsmateriel hade dock     20

 

de affärer som föranlett avtalen i ett fidigare skede behandlats i utrikesnämn-    1988/89:KU30

den. Ett exempel på detta är det avtal, s.k. Memorandum of Understanding,

mellan de svenska och de indiska regeringarna som ingieks den 20 mars 1986 i

samband med Bofors Indienorder. Uppgifter om detta avtal finns i förra årets

granskningsbetänkande (KU 1987/88:40 s. 30). Av granskningsbetänkandet

framgår (s. 33) att Indienordern hade behandlats i utrikesnämnden vid tre

fillfällen, i januari 1983 samt i februari och september 1984.

Som nämnts kan regeringen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internationella överenskommelser som inte kräver riksdagens eller utrikes­nämndens medverkan. Någon förteckning över ingångna förvaltningsavtal föreligger inte. Inte heller finns det någon sammanställning av bemyndigan­den atf ingå sådana avtal.

För aft få en viss belysning av förvaltningsavtalens omfattning och inriktning har uppgifter inhämtats från två av de myndigheter som kan antas sluta def största antalet förvaltningsavfal, nämligen televerket och postver­ket. Dessa uppgifter redovisas i underbilagorna 5 och 6 till granskningspro­memorian.

Enligt utskottet visar genomgången av internationella överenskommelser som under åren 1985 och 1986 underställts riksdagens prövning, vad gäller de publicerade avtalen, aft regeringen i nära hälften av fallen ansett sig böra inhämta riksdagens godkännande, trots atf de inte förutsatt lagstiftningsåt­gärd eller i övrigt gällt ämne i vilket riksdagen haft att besluta. Anledningen torde som nyss sagts ha varit aft de från regeringens sida bedömdes vara av så stor vikt att de krävde riksdagens godkännande.

Utskottet vill som tidigare nämnts erinra om atf om avtalen är av större vikt får regeringen underlåta atf inhämta riksdagens godkännande endast om rikets intresse kräver det. I sådant fall skall regeringen i stället överlägga med utrikesnämnden innan överenskommelse ingås. Det kan konstateras att inget av de under år 1985 och år 1986 ingångna hemliga avtalen varit föremål för överläggningar med utrikesnämnden. Bedömningen av vilka avtal som är av så stor vikt aft de fill följd härav kräver riksdagens godkännande måste enligt utskottet vara densamma vare sig avtalen anses böra hållas hemliga med hänvisning till sekretesslagens regler eller inte.

Utrikesdepartementet har i en skrivelse den 29 december 1988 till samtliga expeditions- och rättschefer framhållit vikten av att utrikesdepartementets rätfsavdelning bör få utdrag ur regeringsprotokollen beträffande samfliga regeringsbeslut som rör överenskommelse med andra stater samt atf man överväger behovet av atf särskilt förteckna de hemliga avtalen.

Enligt utskottet bör även de avtal som ingås av förvaltningsmyndigheterna upptas i en särskild förteckning. Enligt utskottet skulle en sådan åtgärd göra det praktiskt möjligt atf kontrollera både att de avtal förvaltningsmyndighe­terna ingått grundat sig på bemyndigande från regeringen och att myndighe­terna uppfyllt sin skyldighet enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla utrikesministern informerad om frågor av betydelse för förhållandet till annan stat eller fill mellanfolklig organisation.

Det är utskottets avsikt att med uppmärksamhet även i fortsättningen följa
regeringens tillämpning av trakfafräften. I övrigt har utskottet infe funnit
anledning till något uttalande med anledning av den företagna gransk-       21

ningen.

 

9. Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom 1988/89:KU30

utrikesdepartementet

Utskottet har till granskning tagit upp utrikesdepartementets handläggning av bl.a. vissa viseringsfrågor avseende vissa tjänstemän från Östeuropa med uppgifter av diplomafisk karaktär. Granskningen har skett mot bakgrund av 12 UD-viseringsärenden 1987-1988. I samfliga dessa ärenden hade rikspo­lisstyrelsen/säkerhetsavdelningen i yttrande fill utrikesdepartementet av­styrkt utfärdande av visering. I åtta av fallen medgavs visering. Ett av dessa gällde stationering i Sverige. Övriga sju avsäg kortare besök i Sverige.

En icke offentlig utfrågning inför utskottet har hållits med utrikesminister Sten Andersson, åtföljd av rättschef Hans Corell och departementssekrete­rare Hans Olsson. Vissa delar av utfrågningen offentliggörs genom detta betänkande {bilaga B18). Vid utfrågningen lämnades en redovisning för den handläggningsordning och de principer som tillämpats i ärendena. Enligt utrikesministern följs strikt de principer som pä förevarande område fastlagts i utrikesnämnden, vilka det råder stor polifisk enighet om. Säkerhetsavdel­ningens uppgift i ärenden av föreliggande slag är att göra en särskild riskbedömning, som sedan utrikesdepartementef har att väga in vid sin samlade säkerhefspoUtiska bedömning. Beslut om vägrad visering brukar inte offenfiiggöras. Fall där någon förklarats persona non gråta offentliggörs däremot regelmässigt.

Utskottet vill erinra om att i den nyligen avlämnade rapporten (SOU 1989:18) SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder tas upp några frågor som har visst samband med förevärande ärende, nämligen dels frågan om atf förbättra säkerhetspolisens sakkunskap i bl.a. utrikespolitiska frågor, dels frågan om meddelarfrihet beträffande uppgifter inom säkerhetsavdelningens verksamhetsområde.

Den företagna granskningen av berörda viseringsfrågor har infe givit anledning fill krifik mot regeringens handläggning.

Under utfrågningen har vidare lämnats uppgifter om de åtgärder som vidtagits inom utrikesdepartementet med anledning av ett uttalande av utskottet i 1986/87 års granskningsbefänkande (KU 1986/87:33 s. 64) om att def var påkallat med en översyn i fråga om rufinerna för beslutsfattande och dokumenfafion såväl i ärenden om non-grafa-förklaringar som i andra frågor inom utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Från utrikesdepartementet har utskottet erhållit en promemoria om rufinerna för beslutsfattande m.m. inom departementets verksamhetsområ­de {bilaga A 9). Denna innehåller vissa uppgifter om en under år 1985 påbörjad översyn av regelsystemet inom utrikesförvaltningen. Beträffande den del av översynen som gäller non-grafa-förklaringar och utrikesdeparte­menfets viseringsverksamhet framgår av promemorian att en preliminär analys beträffande handläggningen av dessa frågor genomförts samt alt slutgiltigt ställningstagande till eventuella förändringar i hanteringen av dessa frågor dröjer ytterligare någon tid. Skälet är aft man önskar avvakta den pågående revisionen av utlänningslagstiftningen (prop. 1988/89:86 med förslag fill utlänningslag m.m.).

Enligt utskottet är det värdefullt aft den nämnda översynen snart är                 


 

avslutad. Def kan redan nu konstateras aft klarare regler utarbetats i fråga 1988/89:KU30 om den delegering av beslutanderätt som utrikesministern enligt särskilda bestämmelser kan överlåta till andra statsråd eller till tjänstemän i departe­mentet. Vidare har tillgängligheten till utrikesdepartementefs föreskrifter m.m. förbättrats och nya handböcker med kommentarer fill föreskrifterna, förslag till handläggningsrutiner osv. utkommit. Utskottet kan få anledning att återkomma till frågan om rufinerna för handläggningen av non-grata-förklaringar och viseringsverksamheten sedan utrikesdepartementet avslutat sin översyn av dessa frågor.

Granskningen i nu förevarande avseende föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.

10.  Riksdagens skrivelser, m.m.

Till utskottet har hänvisats regeringens skrivelse (1988/89:75) med redogö­relse för behandlingen av riksdagens skrivelser fill regeringen. I likhet med fidigare år har utskottet gjort en översiktlig genomgång av skrivelsen i fråga.

Årets skrivelse avser åtgärder med anledning av riksdagsbeslut som vidtagits av regeringen under tiden den 1 oktober 1987-den 30 september 1988. Redogörelsen omfattar sammanlagt 541 riksdagsskrivelser, varav 398 beslutats under 1987/88 års riksmöte. I bilaga A 10 lämnas en redovisning i tabellform av antalet riksdagsskrivelser beslutade före 1988 som inte var slutbehandlade den 30 september 1988.

Enligt utskottet är det självfallet angeläget att regeringen så snart som möjligt behandlar de framställningar som riksdagens skrivelser innehåller. Av regeringens redogörelse framgår att inom regeringskansliet föreligger eft icke obetydligt antal ännu ej slutbehandlade riksdagsskrivelser vilka är avgivna för mycket lång fid sedan. Utskottet avser aft fortsättningsvis noggrant följa utvecklingen på förevarande område. Utöver det anförda föranleder granskningen i denna del infe något uttalande från utskoffefs sida.

11.  Krigsmaterielexport

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen tagit upp krigsmaterielexporffrågor fill granskning. I de båda senaste granskningsbetänkandena (KU 1986/87:33 s. 23 ff. och KU 1987/88:40 s. 14 ff.) har en stor del av granskningen ägnats sådana frågor. I det senaste granskningsbetänkandet uttalade utskottet att det var utskottets avsikt att återkomma fill krigsmaterielexportfrågorna sedan utskottet fått fillfälle att studera den särskilda medborgarkommissio­nens rapport (SOU 1988:15) och resultatet av pågående rättsliga förunder­sökningar föreligger.

Under årets granskningsarbete har inom utskottet ställts en rad ytterligare frågor om den svenska vapenexporten.

Som komplettering till medborgarkommissionens skriftliga rapport om
svensk vapenexport har utskottet erhållit uppgifter om kommissionens
arbete från sekretariatet, nämligen departementsrådet Kurt Blixt, översten
Anders Hammarskjöld och hovrättsassessorn Richard Ljungqvist vid en icke
offenfiig utfrågning. Dessutom har krigsmaferielinspektören Sven Hirdman   23

 

hörts inför utskottet, även i detta fall vid en icke offentlig utfrågning.     1988/89:KU30 Utskrifter från dessa utfrågningar i icke sekretessbelagda delar finns atf tillgå. Det är utskottets avsikt att publicera materialet i ett senare gransk­ningsbetänkande.

Beträffande vissa av de frågor som tagits upp inom utskottet fordras visst ytterligare utredningsarbete, som inte kommer att föreligga i sådan fid aft materialet kan beaktas i årets granskningsbetänkande. Utskottet anser aft samfliga i ärendet föreliggande krigsmaterielexporffrågor bör behandlas i ett sammanhang. Ufskottet har därför såsom redan inledningsvis nämnts i detta betänkande valt att vänta med att redovisa sina bedömningar av frågoma fill nästa riksmöte.

Mot bakgrund av def anförda gör inte utskottet nu några uttalanden i ärendet.

12. Regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

Frågan har fidigare behandlats i granskningsbetänkandena 1986, 1987 och 1988 (se KU 1985/86:25 s. 3, KU 1986/87:33 s. 14-23, KU 1987/88:40 s. 10-14) samt i utkast fill betänkande 1988-09-01 {bilagedel C).

Utskottets tidigare granskning

I 1986 års granskning behandlade utskottet endast själva proceduren i samband med regeringsskiftet. 1987 års granskning var främst inriktad på regeringens kontakter med polis och åklagare och på besluten om omorga­nisation av utredningen.

Mot bakgrund av def ansvar som regeringen har för rikefs säkerhet fann utskottet det rikfigt att regeringen via jusfitieministern höll sig informerad om spaningsarbetef. Eftersom behovet av informafion främst gällde säker­hetsfrågor var det i första hand polisens bedömningar i just detta avseende som var av intresse för regeringen. När def gäller formerna för informations­överföringen mellan spaningsledningen och regeringen fick dessa enligt utskottet i detta unika fall främst bedömas från praktiska utgångspunkter. Här förelåg eft behov av mer eller mindre daglig informationsförmedling. Från denna synpunkt fanns enligt utskottet inget att invända mot ordningen med en tjänsteman som var närvarande vid spaningsledningens möten.

Beträffande samarbetssvårigheterna mellan polis och åklagare gjorde regeringen enligt utskottet stora ansträngningar för att förmå de ansvariga tjänstemännen att bilägga dessa. Då detta inte visade sig möjligt blev regeringen nödsakad atf ingripa. Detta skedde i nära samråd med de berörda myndigheterna och med oppositionsledarna. Den lämpligaste tidpunkten för omorganisationen kunde enligt utskottet naturligtvis diskuteras. Det handla­de emellertid om en svår bedömningsfråga där utskottet på grundval av föreliggande material infe fann anledning att rikta kritik mot regeringen.

Omorganisationen skedde genom två skilda belut av regeringen. I det ena
uppdrogs åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamheten i samband med
mordet på Olof Palme. Genom det andra beslutet gavs riksåklagaren
uppdraget atf leda förundersökningen rörande mordet. Enligt ufskottet hade    '

 

regeringen genom det sistnämnda beslutet därmed inte bestämt hur riksåkla- 1988/89:KU30 garen skulle besluta i eft ärende av det slag som anges i 11 kap. 7 § regeringsformen, dvs. ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag. Def faktum atf beslutet var grundlagsenligt innebar enligt utskottet dock infe aft det i allmänhet skulle vara lämpligt atf regeringen fattar beslut av detta eller liknande slag. I organisationsfrågor med rätfssäkerhetsaspekter borde det göras i yttersta undantagsfall. Situatio­nen i utredningen av mordet på Olof Palme var emellerfid så allvarlig att ett regeringsbeslut i frågan blev nödvändigt.

I en reservation (m, fp, c) uttalades att ordningen med en tjänsteman som var närvarande vid den s.k. spaningsledningens möten tillkom på mordnat­ten i den extraordinära situation som då rådde. När förhållandena stabilise­rats borde denna ordning ha frångåtts. Den innebar nämligen en stor risk för en grundlagssfridig inblandning i polismyndighetens åtgärder från regering­ens och regeringskansliets sida. Enligt reservanterna kom regeringen på detta sätt aft förknippas med polissidan och misstankar uppkom om en ofillbörlig styrning av utredningsarbetet från regeringens sida.

Vidare framhölls i reservationen atf regeringen genom sina ensidiga kontakter med polissidan kom att minska sina möjligheter att objektivt kunna bedöma hur organisationen av utredningsarbetet fungerade. Rege­ringen fick härigenom alltför sent klart för sig hur allvarliga problemen i utredningsarbetet var. Regeringen borde på eft fidigare stadium ha kunnat vidta åtgärder som lett till ett fungerande samarbete mellan polis och åklagare.

Regeringens agerande under förspelet till omorganisationsbeslutef var enligt reservanterna också ägnat att förvåna. En av parterna i konflikten, länspolismästaren, gavs särskilda möjligheter aft påverka den nya organisa­fionen. Härigenom fick denna, på den punkt som gällde den s.k. stabsgrup­pen, en oklar utformning.

Sammanfattningsvis framhölls i reservationen att justitieministern och regeringen i sin helhet inte kunde undgå kritik för dessa åtgärder.

Riksdagen ställde sig bakom utskottsmajoritetens uttalande.

Granskningsbefänkandet 1988 tog upp rapporterna från juristkommissio-nen (SOU 1987:72, del 2) och den parlamentariska kommissionen (SOU 1988:18). Ingen av kommissionerna hade funnit att arrangemanget med en särskild observatör från justitiedepartementet i polisens ledningsgrupp innefattat någon ofillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete. Utskottet delade denna uppfattning. Den parlamentariska kommissionen hade dock framhållit att det var den exceptionella situationen som åtminstone under den första tiden efter mordet motiverade att regeringen följde arbetet med utredningen genom en observatör. Metoden borde enligt kommissionen endast användas för mycket speciella situationer. Utskottet uttalade atf de preciseringar som gjorts genom kommissionens påpekanden var värdefulla.

Ingen av de båda kommissionerna hade heller funnit att justitieministern
handlade partiskt då han till övervägande delen hämtade sin information om
brottsutredningen från polisen. För detta fanns goda skäl eftersom behovet
av informafion främst gällde säkerhetsfrågor. Enligt utskottet hade det dock,
som juristkommissionen framhållit, varit av värde om regeringen sökt                25

 

förekomma missförstånd om anledningen fill atf kontakterna skedde med     1988/89:KU30 polisen i stället för med förundersökningsledaren.

Den parlamentariska kommissionen hade, när def gäller samarbetssvårig­heterna mellan polis och åklagare, uttalat att justitieministern redan fidigt borde ha erinrat polisledningen om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Under de diskussioner som föregick omorganisafionsar-betef, då polisledningen enligt kommissionen visade bristande respekt för dessa regler, borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för länspolismästaren att han var skyldig följa fömndersökningsledarens beslut och anvisningar. Utskottet delade denna uppfattning.

I fråga om beredskaps- och säkerhetsfrågor fanns det enligt utskottet anledning för regeringen atf noga pröva de förslag de båda kommissionerna lagt fram på detta område. Utskottet ansåg liksom kommissionerna att det var viktigt att rufinerna för beredskap och samband fortlöpande sägs över och atf utbildning, kontroll och övningar anordnades så aft beredskapen infe försämrades under lugnare perioder. Utskottet meddelade sin avsikt att följa dessa frågors vidare behandling i regeringen.

De moderata ledamöterna framhöll i en reservation att mot bakgrund av de uppgifter som kommissionerna tagit fram förelåg ett behov av att ytterligare belysa regeringens befattning med utredningen, bl.a. genom utfrågningar av statsminister Ingvar Carlsson, förre justitieministern Sten Wickbom och förre överåklagaren Claes Zeime. Enligt reservanterna stod det emellertid redan klart att den kritik som i reservationen fill föregående års granskningsbetänkande riktats mot regeringens handläggning av mordut­redningen i stor utsträckning fått stöd genom de företagna utredningarna.

Reservanterna påpekade aft den parlamentariska kommissionen, liksom reservanterna vid föregående års granskning, ansett att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet i poHsens ledningsgrupp inneburit en risk för påverkan på tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars.

Den parlamentariska kommissionens iakttagelser vad gällde samarbets­svårigheterna mellan polis och åklagare gav enligt reservationen stöd för den uppfattning på denna punkt som förts fram av reservanterna vid föregående års granskning.

Enligt reservationen stod det också klart efter den parlamentariska kommissionens utredning att regeringens agerande under förspelet fill omorganisationen var anmärkningsvärt. Reservanterna delade kommissio­nens uppfattning atf man i stället för att söka finna en lösning på samarbetssvärigheterna borde ha förklarat för länspolismästare Hans Hol-mér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsleda­rens beslut och anvisningar.

Granskningsbetänkandet debatterades i riksdagen den 2 juni 1988. Riksdagen ställde sig även denna gång bakom utskottsmajoritetens uttalan­de. Under debatten berördes den då i medierna aktualiserade frågan om förlagsdirekför Ebbe Carlssons medverkan i mordutredningen (se riksda­gens protokoll 1987/88:132).

I ett pressmeddelande den 7 juni 1988 konstaterade justitieminister
Anna-Greta Leijon att det fanns en majoritet i riksdagen för misstroende­
förklaring mot henne och aft hon mot den bakgrunden skulle lämna in sin          26

 

avskedsansökan till statsministern. Denne förklarade, när han samma dag    1988/89:KU30

entledigade Anna-Greta Leijon, atf det skedde till följd av att ledarna för de

övriga riksdagspartierna bestämt sig för att utnyttja makten atf avsätta eft

statsråd. Statsministern uttalade också aft när hans parti vunnit valet skulle

Anna-Greta Leijon återfinnas med vikfiga och tunga uppgifter i en socialde-

mokrafisk regering.

Konsfifufionsutskottet diskuterade vid ett sammanträde den 8 juni 1988 frågan om den fortsatta granskningen mot bakgrund av det inträffade. I inledningen till utskottets utkast till betänkande 1988-09-01 (bilaga C) ges en utförlig beskrivning av def händelseförlopp som ledde till att granskningsar­befet återupptogs under sommaren 1988.

Justitiekansler Hans Stark avgav den 1 juli fill regeringen sitt yttrande om rikspolisstyrelsens handlande i samband med Ebbe Carlssons verksamhet. Detta yttrande liksom regeringens s.k. vitbok av den 1 juli 1988 utgjorde underlag för granskningen. Vitboken behandlade vad som för regeringskans­liets del förekommit i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. För inhämtande av ytterligare upplysningar genomförde utskottet 18 utfrågningar, alla utom tre offentliga.

Granskningen under sommaren 1988 avslutades med att utskottet utfor­made eft utkast till betänkande. Detta tillställdes riksdagens ledamöter och offenfiiggjordes den 1 september 1988.

Utkastet innehåller en beskrivning av händelseförloppet i vad som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären, så långt detta var känt i augusfi 1988, jämte utskottets överväganden och slutsatser på grundval av det då fillgängliga materialet. Det har överlämnats till det efter valet fillträdda utskottet och har legat till grund för årets granskningsarbete.

Utskottet fann def lämpligt att under granskningen sommaren 1988 utgå från följande fem frågeställningar:

1.      Var de kontakter justitieministern hade med Ebbe Carlsson lämpliga fill
innehåll och omfattning?

2.  Vidtog justitieministern några åtgärder som var eller måste uppfattas ha utgjort ett direkt led i mordutredningen vid sidan av förundersökningen?

3.  Vidtog justitieministern några åtgärder eller gjorde hon i sina kontakter med spaningsledningen några uttalanden som innebar eller måste ha uppfattats innebära en ofillbörlig påverkan av mordutredningen?

4.  Borde justitieministern ha vidtagit ytterligare åtgärder för att fillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet tidigare redovisades för åkla­garna?

5. Vidtog justitieministern eller statsministern några åtgärder för aft
kontrollera Ebbe Carlssons uppgifter om säkerhetsavdelningens verksamhet
utan stöd i regeringsbeslut?

De fem frågeställningarna tas i föreliggande betänkande var för sig upp fill ny bedömning. Anledningen till detta är dels att nyval skett sedan utkastet färdigställdes, dels atf nytt material tillkommit från andra utredningar och genom den fortsatta granskningen.

27

 

Utredningar m.m. av betydelse för det fortsatta           1988/89:KU30

granskningsarbetet

Justitiekanslerns fortsatta utredning

Av justitiekanslerns yttrande till regeringen den 1 juli 1988 framgick atf polismännen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (SÄK) Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling till Ebbe Carlsson lämnat ut kopior av ett större antal sekretessbelagda handlingar. Flertalet av dessa handlingar ingick i den s.k. åklagarpärmen rörande PKK-spåret.

Under JK:s utredning hade def också framkommit upplysningar som väckte misstanke om atf uppgifter från Palmeutredningen hade röjts även i fiden före Ebbe Carlsson-ärendet genom aft skriftlig eller muntlig informa­tion hade lämnats ut till obehöriga. JK beslöt den 7 juli atf förundersökning skulle inledas med avseende på misstanke om brott mot tystnadsplikten.

Förundersökningen verkställdes av chefsåklagare Jan Danielsson. Den visade vad gäller Palmeufredningens tidigare skede att Ebbe Carlsson fått del av sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen i form av ett manu­skript till en bok om utredningen. Manuskriptet hade Hans Holmér ställt samman under 1987. Holmér hade också muntligen lämnat Ebbe Carlsson vissa upplysningar om utredningen. Ebbe Carlsson och Holmér hade förklarat att manuskriptet och de munfiiga upplysningarna hade lämnats till Ebbe Carlsson i syfte att denne i egenskap av bokförläggare skulle publicera uppgifterna i bokform. Genom de förhör som Danielsson genomfört med Kegö, Barrling, Ebbe Carlsson och dåvarande rikspolischefen Nils Erik Åhmansson hade det framkommit att en stor mängd uppgifter rörande PKK-spåret hade lämnats ut av Kegö och Barrling fill Ebbe Carlsson. För uppgifterna gällde s.k. förundersökningssekretess.

JK redovisade sin bedömning av ärendet i beslut den 3 oktober 1988. Han fann vid sin åtalsprövning avseende Holmér bl.a. aft denne, utan att göra sig skyldig till brott, med stöd av tryckfrihetsförordningens regler om meddelar­frihet kunnat, för publicering i bokform, till Ebbe Carlsson lämna ut de i och för sig sekretessbelagda uppgifterna från Palmeutredningen. Förundersök­ningen lades därför ned i denna del.

När def gällde Kegö och Barrling framkom genom förundersökningen att information av väsentlig betydelse blivit fillgänglig för Ebbe Carlsson genom deras agerande.

Enligt JK:s bedömande fanns det dock anledning att uppfatta situafionen på det sättet atf Ebbe Carlsson hade kommit atf inta en annan ställning än den som en vanlig privatperson har när han mottog de sekretessbelagda uppgifterna. JK ansåg det vara berättigat att uppfatta Ebbe Carlssons roll så att han i samverkan med Kegö och Barrling deltog i den verksamhet Åhmansson såsom rikspolischef utövade i Ebbe Carlsson-affären. Hans roll kunde enligt JK beskrivas som kontaktmannens och språkrörets. Han kom aft inta en ställning som är jämförbar med en uppdragstagares. Ebbe Carlssons ställning förändrades under ett senare skede av händelseförloppet, men def sagda ägde enligt JK gilfighet i varje fall fill utgången av mars 1988.

De sekretessbelagda uppgifter som lämnats ut till Ebbe Carlsson hade

28

 

denne erhållit inom ramen för den verksamhet han utövat i samverkan med     1988/89:KU30 Åhmansson och polismännen. Mot denna bakgrund kunde det enligt JK inte med fog göras gällande aft utlämnandet fill honom av de sekretessbelagda uppgifterna innefattade något brott mot tystnadsplikten från Åhmanssons eller från Kegös och Barrlings sida.

Det förhållandet aft ansvar för brott mot tystnadsplikten inte bedömdes kunna göras gällande vare sig mot Kegö och Barrling eller mot Åhmansson innebar emellertid enligt JK:s mening infe att def kunde godtas aft Ebbe Carlsson hade beretts tillfälle att ta del av sekretessbelagda uppgifter.

JK beslöt därför att som ett initiafivärende återuppta granskningen av Åhmanssons utövning av tjänsten som rikspolischef. Granskningen redovi­sades i ett beslut den 19 oktober 1988. Den resulterade denna gång i vad JK bedömde vara allvarlig kritik av Åhmansson.

Kritiken avsåg för det första att Åhmansson inte förrän i ett alltför sent skede vidtog några åtgärder för aft kontrollera om def låg något berättigat i den kritik eller de beskyllningar som riktats mot den operative chefen P-G Näss vid SÄK. Inte heller beredde han Näss möjlighet bemöta krifiken.

För det andra borde Åhmansson inte ha uppmuntrat den samverkan som ägde rum mellan å ena sidan Ebbe Carlsson och å andra sidan Kegö och Barrling. Han borde ha överlåtit ansvaret för kontakterna mellan Ebbe Carlsson och SÄK på dess chef. Åhmansson borde också ha försäkrat sig om aft Ebbe Carlsson ej missbrukade den ställning han fick.

För def tredje ingrep Åhmansson inte med den kraft och skyndsamhet som kunde krävas av honom när def gällde att klarlägga vilken betydelse som skulle tillmätas de uppgifter som Ebbe Carlsson förf fram vid föredragningar­na för Säpo-kommitténs ordförande Carl Lidbom och för justitieministern.

Enligt JK hade Åhmansson visat sådana anmärkningsvärda brister i sin tjänsteutövning atf fråga borde ställas om Åhmansson kunde kvarstå i sin tjänst som rikspolischef. Frågan anmäldes fill regeringen. Efter kontakt med civilministern avgick Åhmansson den 20 oktober 1988 på egen begäran.

JK har också på rikspolisstyrelsens begäran prövat de ersättningsanspråk som rests av Ebbe Carlsson och bokförläggaren Tomas Fischer. Enligt beslut av den 13 mars 1989 skall rikspolisstyrelsen till Ebbe Carlsson utge en ersättning med 25 643 kr. avseende kostnaderna för källa A, vissa resekost­nader m.m. Rikspolisstyrelsen skall vidare utge ersättning fill Tomas Fischer med 108 500 kr. för hyra av lokalen på Rensfiernas gata. P O Karlssons resekostnader för den tid han fungerade som följeslagare till Ebbe Carlsson skall befraktas som kostnader för resor i tjänsten och regleras på vanligt sätt genom aft P O Karlsson inlämnar reseräkning. Anspråket på ersättning med 934 000 kr. för avlyssningsufrusfningen avvisas helt av justitiekanslern.

P O Karlsson har i eft senare beslut tillerkänts ersättning för huvuddelen av de resekostnader han haft som följeslagare till Ebbe Carlsson, dock inte för en resa till Wien och Diisseldorf och heller inte för den resa under vilken han stoppades av tullen i Helsingborg.

JK beslöt den 22 mars 1988 om åtal mot Hans Holmér för atf denne genom publicering av vissa uppgifter från hemlig telefonavlyssning gjort sig skyldig fill brott mot tystnadsplikten.

29

 

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och      1988/89: KU30

säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme (SOU 1989:1)

Regeringen uppdrog den 25 augusti 1988 åt landshövding Gösta Gunnarsson att utreda vissa frågor om säkerhetsskyddet m.m. vid tiden för mordet. Rapporten (SOU 1989:1) presenterades i januari 1989. Gunnarsson konsta­terade inledningsvis att det infe förelegat några sådana omständigheter att def var uppenbart att statsministerns säkerhet var i fara. Mot bakgrund av bl.a. den tydliga hotbild som förelåg från PKK mot den svenska regeringen med Olof Palme som dess främste företrädare borde dock SÄK enligt utredningen ha uppfattat innehållet i vissa s.k. bröllopssamtal som ett hot, vilket även skulle kunna ha varit riktat mot Olof Palme. Gunnarsson ansåg att SÄK när bröllopssamtalen blev kända borde ha informerat Olof Palme i syfte aft skapa förutsättningar för ett bättre skydd kring honom inom det område där han inte redan hade skydd.

Utredaren fann vidare att det förelåg ett annat hot mot Olof Palme. Det hotet kom frän en enskild person och hade en sådan styrka att SÄK om det hade varit känt borde ha agerat på något sätt. Såvitt kunde fastställas var dock hotet inte känt för SÄK vid tiden för mordet beroende på eftersläpning av översättningen av de inspelade samtalen. Gunnarsson konstaterade också att telefonavlyssning i spaningssyfte i vissa fall hade använts under mycket lång fid och att en oacceptabel eftersläpning av översättning, bearbetning och analys av dessa samtal hade förekommit samt aft det i vissa delar saknades godtagbara förklaringar till denna eftersläpning.

I utredningen konstaterades vidare att de enheter inom SÄK som handlade frågor om terroristbekämpning tycktes ha saknat tillräckliga resurser och att informationsutbytet inom SÄK möjligen varit bristfälligt.

Förundersökningen rörande försök till grov varusmuggling, grov varusmuggling, grovt valutabrott samt olaga vapeninnehav

Förundersökningen som leds av överåklagare Ola Nilsson, regionåklagar­myndigheten i Malmö, inleddes med anledning av att pohsmannen P O Karlsson natten mellan den 1 och 2 juni 1988 stoppades i tullen i Helsingborg vid försök att föra in viss elektronisk avlyssningsutrustning i landet. Genom utredningen har klarlagts aft liknande utrustning införts vid två fidigare tillfällen, den 16 april och den 28 april 1988. Åtta personer har delgivits misstanke, utöver Karlsson gäller det Nils Erik Åhmansson, avdelningsche­fen vid SÄK Sune Sandström, Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, Ebbe Carlsson samt de före detta poUsmännen Carl Östling och Per Jörlin.

Förundersökningen avslutades den 28 december 1988 och offenfiiggjordes i januari 1989. Den har senare återupptagits. Åtalsbeslut väntas under våren 1989.

Genom de förhör och utfrågningar som genomförts i förundersökningen
har en rad nya uppgifter tillförts den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Till en del
förtydligar eller förändrar de den bild av händelseförloppet som getts i
utkastet till granskningsbetänkande från den 1 september 1988. De nya
uppgifterna fas i föreliggande betänkande upp endast i den utsträckning de
bedömts vara av betydelse för utskottefs granskning av regeringen.                  30

 

Stort intresse har tillmätts de uppgifter som lämnats av kriminalinspektör 1988/89:KU30 Sten Warmland. Denne tjänstgjorde hösten 1987 som livvakt åt Holmér. Warmlands beskrivning av vad som utspelat sig den 8 december 1987 strider i väsentliga avseenden mot de uppgifter som lämnats i regeringens vitbok och vid sommarens utfrågningar. Warmland har för förhörsledaren uppgivit att han den 9 december av Holmér upplysts om aft Lidbom kvällen innan informerat statsministern om det vid fiden för mordet föreliggande hotet och omständigheterna däromkring och aft denne reagerat kraftigt på vad han fått höra.

Ebbe Carlsson har fill Ola Nilsson lämnat uppgifter om att han av Hans Holmér informerats om att elektronisk avlyssning förekommit under dennes tid som spaningsledare. Ebbe Carlsson har också uppgett att han i början av 1988 informerat Nils Erik Åhmansson och någon gång i mars 1988, troligen den 27, Anna-Greta Leijon om att sådan avlyssning fidigare förekommit.

Förundersökningen rörande olovlig avlyssning

En förundersökning har inletts av överåklagare Uno Hagelberg, Stockholms åklagardisfrikt, biträdd av chefsåklagare Jan Danielsson, med anledning av misstankar om atf olovlig avlyssning förekommit under den tidigare delen av mordutredningen. Utskottet har genom utfrågningar med Danielsson fått del av vissa uppgifter ur förundersökningen.

Förundersökningsledningen har offentliggjort atf elektronisk avlyssning från augusti 1986, till och från under en fid av närmare eft år, förekommit på fre olika platser med adresser i Stockholm. Hans Holmér har uppgett atf han beordrat denna avlyssning. Till åklagarna har från skilda håll lämnats mer eller mindre preciserade uppgifter om aft olovlig avlyssning skulle ha förekommit vid ett stort antal tillfällen, bl.a. vid tiden strax efter mordet på statsminister Palme.

Warmland och en annan av Holmérs fidigare livvakter, Per Jörlin, har till Danielsson lämnat uppgifter om att SÄK intresserat sig för kabinettssekrete­rare Pierre Schori och dennes kontakter med en påstådd PKK-anhängare samt att planer kan ha funnits på olovlig avlyssning riktad mot Schori.

Genom förundersökningen har också framkommit atf regeringen den 3 mars 1986 med stöd av lagen om kriminalvård på anstalt beslöt om telefonavlyssning av Miro Baresic på Täbyanstalfen. Miro Baresic avtjänade straff för bl.a. mord på den jugoslaviske ambassadören i enlighet med en dom från år 1971.

Proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor

I propositionen behandlas frågor om användningen av straffprocessuella tvångsmedel. Förslagen berör framför allt de s.k. reella tvångsmedlen -främst beslag, husrannsakan och telefonavlyssning - och grundar sig bl.a. på utredningar av narkotikakommissionen och fvångsmedelskommiffén.

I förslaget används termen hemlig teleavlyssning för avlyssning och annan
upptagning av meddelanden som går över det allmänna telenätet och termen
hemlig teleövervakning för bl.a. kontroll av vilka samtal som rings fill eller
från en viss telefon.                                                                                              31

 

För hemlig feleavlyssning skall gälla samma grundläggande regler som i     1988/89:KU30 dag gäller för telefonavlyssning. Hemlig teleavlyssning skall dock också kunna tillåtas i fråga om försök, förberedelse och stämpling till sådana brott som i dag grundar rätt fill avlyssning. En enhetlig längsta tid för tillstånd fill avly.ssning - en månad - föreslås.

Hemlig feleövervakning är enligt gällande regler tillåten bara i fråga om vissa allmänfarliga brott och brott mot rikets yttre och inre säkerhet. I propositionen föreslås att hemlig feleövervakning skall få användas även vid bl.a. brott för vilka minimisfraffet är sex månaders fängelse.

I propositionen behandlas också frågan om nya typer av straffprocessuella tvångsmedel bör införas i vårt land. Det gäller dels avlyssning med dold mikrofon (s.k. huggning), dels övervakning med dold kamera. Föredragande statsrådet anför (prop. s. 59) att de argument som har åberopats till förmån för atf använda dolda mikrofoner och kameror i def reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet inte har gett vid handen aft dessa metoder är försvarliga med hänsyn fill de tunga invändning­ar som kan riktas mot dem. Det sagda tar sikte på förundersökningar i allmänhet. I propositionen förutsätts att frågan återkommer i samband med aft säkerhetspolisens arbetsmetoder fas upp till behandling med anledning av säpo-kommifféns arbete. Def påpekas också aft proposifionen inte innebär något ställningstagande till om det är eller bör vara tillåtet aft i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder.

Propositionen är för närvarande föremål för riksdagsbehandling.

SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Rapport av särskild utredare (SOU 1989:18)

Den särskilde utredaren ambassadören Carl Lidbom har haft regeringens uppdrag atf utreda den polisiära säkerhetstjänsten. Rapporten presentera­des den 10 april 1989. I rapporten sägs beträffande beslutsformer och insyn att det är karaktäristiskt för säkerhetspolisen att arbetet i viss utsträckning bedrivs i en gråzon mellan lagligt och olagligt, etiskt och oetiskt. Till denna bild hör atf den beslutsordning som tillämpas gör det svårt atf i efterhand veta vilka beslut som fattas i säkerhetspolisen.

En av huvudfrågorna i utredningarbefet har gällt avlyssning genom dolda mikrofoner (s.k. elektronisk avlyssning eller huggning). Av säkerhetspolisen har utredaren fått uppgiften aft sådan avlyssning förekommer i säkerhets-tjänstsammanhang i praktiskt taget alla länder i Europa. Han har vid kontakter med företrädare för säkerhetstjänster i tre länder upplysts om att dessa befraktar elektronisk avlyssning som ett i vissa stycken oumbärligt hjälpmedel i arbetet.

Den som av sin oro inför att ge polisen rätt att bugga drivs att säga nej till
varje tanke på lagreglerad användning av dolda mikrofoner bör enligt
utredaren inte förbise atf def nuvarande rättsläget är långt ifrån tillfredsstäl­
lande sett just från deras egna utgångspunkter. Utredaren påpekar atf det i
dag inte finns garantier för atf den svenska polisen inte använder sig av
huggning. Det kan komma aft ske också i framfida situafioner som polisen
anser konstituerar eft nödläge. I brist på laglig reglering och i avsaknad av
kontrollsystem är det polisen själv som ensam får bedöma om förutsättning-     32

 

arna för huggning är uppfyllda. Utgångspunkten för denna bedömning är    1988/89:KU30 brottsbalkens regler om nöd och nödvärn. I rapporten sägs det atf dessa regler visserligen är restriktiva, men aft de samtidigt är diffusa och ibland svårtolkade.

Enligt utredningen är förundersökningen om olovlig avlyssning under utredningen av mordet på Olof Palme en utmärkt illustration fill osäkerheten i rättsläget och vad detta kan leda fill. Def var, sägs det i utredningen, inte bara Hans Holmér som gjorde sig skyldig till bedömningar som numera hårt krifiseras. Enligt utredaren har det av förundersökningen framgått atf dåvarande rikspolischefen Holger Romander blev informerad om atf hugg­ning förekom och att även han ansåg, när han blev underrättad, att risksif nationen var sådan atf def var försvarligt att använda sig av avlyssning genom dolda mikrofoner.

Utredaren har inte sett det som sin uppgift aft utreda lagöverträdelser. Han vågar ändå påstå aft det står fullständigt klart aft def under de senaste åren förekommit huggning också i sammanhang som inte har något att göra vare sig med mordet på Olof Palme eller andra våldsdåd. Buggning har infe bara använts mot misstänkta terrorister utan också vid andra slag av operationer inom ramen för konfraspionaget och terrorismbekämpningen.

Utredningens slutsats är atf förbudet mot elektronisk avlyssning vid def här laget är tämligen underminerat. Inom säkerhetsavdelningen är def enligt utredningen en utbredd uppfattning aft buggning i vissa fall är en oumbärlig spaningsmetod, och man har svårt att acceptera att den inte skall få användas ens när mycket stora intressen står på spel. Därav kommer benägenheten aft tänja de visserligen snäva men oklara nödreglerna eller att rentav medvetet sätta sig över lagen.

Enligt utredarens mening bör statsmakterna inte längre skjuta frågan om en reglering av elektronisk avlyssning ifrån sig. I avbidan på ett sådant ställningstagande bör enligt utredningen regeringen vidta provisoriska åtgärder för atf åstadkomma en viss rättslig kontroll, åtminstone i efterhand, av utnyttjande av elektronisk avlyssning i nödsituationer. I utredningen föreslås att regeringen i administrafiv ordning ålägger SÄK att rapportera fill JK varje gång elektronisk avlyssningsufrustning tas i bruk för annat ändamål än utbildning eller demonstration. Regeringen bör också enligt utredarens mening föreskriva atf det i varje sådant fall är chefen för säkerhetsavdelning­en som själv skall fatta det polisiära beslutet.

Årets granskning

Utfrågningar under våren 1989

De utfrågningar som utskottet anordnat under våren 1989 har haft till syfte aft komplettera den granskning som genomfördes under sommaren 1988. De har därför inriktats mot atf i ljuset av de nya uppgifter som framkommit följa upp frågeställningarna från sommarens utfrågningar. I bilagadet B redovisas utskrifter från 11 utfrågningar inför utskottet, alla utom två offenfiiga. Där finns också en sammanfattning av ett samtal mellan ambassadören Harald

3 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30

33

 

Fälth och tjänstemän på utskottets kansli. Utskottet har dessutom hållit två     1988/89:KU30 icke protokollförda utfrågningar med chefsåklagare Jan Danielsson.

Utfrågningarna har koncentrerats på de nya frågor rörande regeringens medverkan i mordutredningens tidigare skede som aktualiserats genom förundersökningarna i Malmö och Stockholm. I första hand gäller det regeringens beslut om hemlig telefonavlyssning av Baresic samt regeringens eventuella kunskap om och medverkan i den elektroniska avlyssning som tycks ha utgjort en del av spaningsarbetet.

Utfrågningarna har också berört frågan om regeringen kan ha haft någon kunskap om de planer för kommande avlyssning som gjordes upp under våren 1988, och för vilken den i utlandet inköpta utrustningen var avsedd aft användas. De avslutande utfrågningarna med Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson har också behandlat regeringens kunskap om SÄK:s intresse för kabinettssekreterare Pierre Schori.

Granskning av nya uppgifter om regeringens medverkan i den tidigare delen av mordutredningen (våren 1986-sommaren 1987)

1. Prövning av regeringens befattning med frågan om utnyttjande av olagliga spaningsmetoder

I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Enligt 12 § får denna rättighet begränsas genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag.

127 kap. 16 § rättegångsbalken finns den grundläggande bestämmelsen om telefonavlyssning. I denna paragraf ges en rad förutsättningar för atf telefonavlyssning skall få utnyttjas. Bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningsyfte i vissa fall. Gemensamt för reglerna om telefonavlyssning i såväl rättegångs­balken som 1952 och 1975 års lagar är att åtgärden beslutas av domstol. Speciella bestämmelser om möjlighet till telefonavlyssning ges i lagen (1974:203) om kriminalvård pä anstalt. En mera ingående redovisning av dessa bestämmelser liksom reglerna om telefonavlyssning i övrigt ges i följande avsnitt.

Ingen av de nämnda lagarna ger utrymme för avlyssning med dold mikrofon (buggning). Inte heller finns det någon annan lagstiftning enligt vilken sådan avlyssning är tillåten.

Chefsåklagare Jan Danielsson har som tidigare berörts ur den pågående
forundersökningen offentliggjort uppgiften atf avlyssning med dold mikro­
fon bedrivits på tre olika platser med adresser i Stockholm. Hans Holmér har
sagt att han beordrat denna avlyssning som tog sin början i augusti 1986 och
pågick med avbrott fram fill sommaren 1987, dvs. några månader efter det att
Holmér avgått som spaningsledare. Ebbe Carlsson har i förundersökningen i
smuggelärendet uppgeff att han av Holmér informerats om den avlyssning
som denne beordrat samt att han i sin tur förf information om aft avlyssning      34

förekommit vidare till Nils Erik Åhmansson och Anna-Greta Leijon.

 

Vid utfrågning inför utskottet har Anna-Greta Leijon sagt att hon inte haft     1988/89:KU30 någon kännedom om den av Holmér beordrade huggningen, men atf hon av Ebbe Carlsson delgivits två uppgifter som skulle ha erhållits från buggning. Den skulle ha utförts morddygnet eller-i det ena fallet-möjligen någon dag därefter.

Som nämnts finns det i förundersökningen om olovlig avlyssning uppgifter som mer eller mindre starkt tyder på aft buggning skulle ha förekommit i och utanför mordutredningen vid en rad tidpunkter. Danielsson har inför utskottet uppgivit aft buggning med säkerhet förekommit åtminstone i något fall någon eller några veckor efter mordet.

P-G Näss har inför utskottet berättat att han under tiden närmast efter mordet, en period då bl.a. regeringen med hänvisning fill risken för rikets säkerhet hade beslutat om telefonkontroll pä Täbyanstalfen, kom fram fill aft det i samband med mordutredningen kunde finnas ett antal frågor som rörde rikets säkerhet. Tisdagen den 4 mars förhörde han sig därför med Hans Holmér om frågan om elektronisk avlyssning kunde komma att aktualiseras. Samtidigt framförde han åsikten att regeringen borde vidtalas för att man skulle få ett principiellt ställningstagande. Enligt Näss var Holmérs uppfatt­ning emellerfid att man inte skulle hänvända sig till regeringen och aft man fick ta ställning fill frågan om avlyssning om den blev aktuell.

Näss lät sig inte nöja med detta, utan tog samma dag upp frågan med Klas Bergenstrand, som då var regeringens observatör i spaningsledningen. Bergensfrand lovade undersöka saken och därefter återkomma. Näss säger sig troligen den 6 eller 7 mars ha fått besked, förmodligen av Bergenstrand, att rättschefen i justitiedepartementet, numera justitierådet, Johan Munck vidarebefordrat frågan till justitieminister Sten Wickbom. Denne skulle ha svarat: ""Ja, ja, det är bra men jag har infe hört någonting." Näss hade sedan telefonkontakt med Munck som ville efterhöra om def skulle upprättas någon promemoria rörande nödräften i ett läge som det aktuella. Näss uppger sig ha förklarat atf def infe längre fanns något intresse eftersom def, som han uppfattade def, tysta medgivande som redan givits var vägledning nog.

Näss lämnade en redovisning fill Holmér och frågade om def ändå inte var bra atf han hade vänt sig till regeringen och fått detta besked. Denne var dock inte alls nöjd och markerade enligt Näss eft visst missnöje med förfarandet.

Någon gång i mitten av augusfi 1986 förklarade Holmér för Näss att utredningen skulle inriktas mot PKK och att det skulle företas elektronisk avlyssning. Näss har uppgeff aft han frågade sig om sanktion nu kommit från regeringen, om sanktionen i så fall innebar atf def var okej att göra detta i mordutredningen eller om det var en sanktion av bedömningen atf det förelåg en hotsituation. Det senare förhållandet ansåg han själv var ostridigf. Näss uppger atf han frågade Holmér om det var klart. Denne besvarade frågan jakande, men lämnade inget ytterligare besked.

Vid utfrågningen inför utskottet har Näss också förklarat att han blivit överraskad av uppgifterna om atf buggning skulle ha förekommit i mars 1986. Själv hade han ingen kännedom om aft elektronisk avlyssning skulle ha företagits under denna period. Över huvud taget hade, såvitt han visste,

elektronisk avlyssning inte använts som arbetsmetod vid säkerhetsavdelning-  35

en under de tio år Näss varit verksam där.

 

Klas Bergensfrand har uppgeff att han några dagar efter mordet fick en 1988/89:KU30 fråga från P-G Näss om departementets uppfattningsom okonventionella enkel, och den ställdes utan närmare motiv eller upplysning om bakgrunden. Bergensfrand uppfattade det som en rent rättslig fråga. Han uppgav att han skulle vidarebefordra den till sin chef, som då var Johan Munck, och gav således inget svar vid denna fidpunkt. Bergensfrand har sagt sig nu tre år senare inte kunna minnas om han lämnat ett svar till Näss och kan därför heller inte ange vad svaret skulle ha innehållit.

Johan Munck, som utfrågades samtidigt med Bergensfrand inför utskottet, har sagt aft def är riktigt att han ganska omedelbart efter mordet fick en fråga från Bergenstrand som härrörde från Näss och som gällde hemlig avlyssning -buggning - i en eller annan form. Själv tror han att det var söndagen den 2 mars, men vill inte utesluta att def som Näss nämnt var två dagar senare.

Munck uppfattade det som en allmän fråga om huruvida buggning kunde få ske. Han har tillagt atf han möjligen har den ytterligare minnesbilden att frågan skulle vara ställd mot bakgrund av något konkret projekt. Munck har uppgeff sig omedelbart ha gjort reflektionen aft detta inte var något som regeringen hade att ta befattning med. Hemlig avlyssning med teknisk utrustning som infe är telefonavlyssning är förbjuden i Sverige. Vad regeringen har för uppfattning om den saken saknar enligt Munck betydelse, för det är lika fullt förbjudet.

Han har sagt sig samtidigt ha tänkt på brottsbalkens bestämmelser i 24 kap. 4 § om nöd av innebörden aft man för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak kan, om man handlar i nöd, vidta en åtgärd som eljest skulle ha varit otillåten, om def med hänsyn till farans beskaffenhet och den skada som åsamkas andra och omständigheterna i övrigt måste anses försvarligt. Munck har också sagt sig ha haft departe­mentschefens uttalande i proposition 1983/84:111 med förslag till ny polislag i tankarna, i vilket man vill slå fast principerna för polisens användning av okonventionella spaningsmetoder. Enligt Muncks mening visar det anförda att def finns ett låt vara mycket smalt utrymme för aft vidta eljest otillåtna spaningsåtgärder i ett läge som är sådant att det faller in under brottsbalkens regler om nöd.

Munck har vidare uppgett atf när han funderade över hur han kunde vara fill hjälp slog det honom att def kunde vara av något värde om han i eget namn skrev en promemoria med en sammanställning av rättsläget och olika uttalanden i den juridiska doktrinen, propositioner och övrigt riksdagstryck och överlämna den till den som frågade. Han har sagt sig i detta läge - som han minns det 36 timmar efter mordet - inte ha uteslutit att det kunde finnas eller uppstå utrymme för atf vidta handlingar i nöd. Enligt hans uppfattning måste det dock i så fall föreligga en fuUkomUgt extraordinär och akut situation.

Munck har sagt sig ganska kort fid efteråt på ett eller annat sätt ha fått
besked att man infe efterfrågade någon promemoria. Det föresvävar honom
aft han antingen när han fick beskedet eller i något senare sammanhang
hörde sägas aft frågan ventilerats med Hans Holmér. Denne hade sagt aft det
var han som tog ansvar för sådana saker och att def inte behövdes några
papper om det.                                                                                                     36

Den dåvarande statssekreteraren i jusfifiedepartementet Harald Fälth har vid samtal med tjänstemän vid utskottets kansli sagt, att Bergenstrand vid ett

tillfälle uppgeff aft P-G Näss ville aft polisen skulle få regeringens medgivan-     1988/89:KU30 de atf bugga det kurdiska bokkaféef. Bergensfrand kom vid det aktuella tillfället från eft sammanträde med spaningsledningen. Fälths spontana minnesbild är atf det inträffade två ä tre veckor efter mordet.

Fälth uppfattade frågan som fullständigt absurd. För en jurist var def dessutom uppenbart att regeringen infe kunde dispensera från en lagbestäm­melse. Han har sagt sig minnas aft han svarat något som "Hur kan karln vara så korkad att han tror att han kan få ett muntligt eller tyst medgivande från regeringens sida att ägna sig åt rena olagligheter". Hans minnesbild är också att Bergenstrand infe hade någon annan uppfattning och att det inte blev någon diskussion. Genom Fälths svar var frågan avförd. Han känner inte fill atf frågan därefter skulle ha diskuterats inom departementet. Han har svårt atf tro atf något missförstånd angående innebörden av hans svar kunnat uppkomma i samband med atf detta vidarebefordrades. Fälth har ansett sig våga uttala sig på departementets vägnar när han säger att ingen kände till atf buggning användes i mordutredningen. Näss uppgift om samtycke från departementet är enligt Fälth en gåta.

Hans Holmér har bekräftat atf han under sommaren 1986 beslutade om buggning mot PKK-anhängare. Beslutet var hans eget, och ansvaret för denna åtgärd bara hans. Buggningen utfördes av säkerhetspolisen. Holmér uppger sig aldrig ha nämnt den för rikspolischefen, för någon ledamot i regeringen eller för någon anställd i kanslihuset. Det var enligt Holmér ett ärende för honom och polisen, inte för regeringen.

Enligt Holmér är def mycket viktigt atf framhålla att buggningen var ett beslut som han fattade, inte som spaningsledare utan som polischef i Stockholm. Buggningen var inte ett led i att utreda mordet på Olof Palme, utan en åtgärd för aft kunna förebygga nya mord.

Holmér har vidare berättat att Näss den 2 eller 3 mars ifrågasatt om inte Holmér skulle ta kontakt med regeringen för atf säkerhetspolisen och mordufredarna skulle få fillstånd att bugga def kurdiska bokkaféet på David Bagares gata. Holmér har uppgeff atf han avvisat propån och sagt att det inte var någon framkomlig väg, eftersom def inte fanns någon laglig grund att bugga PKK vid den tidpunkten. Han hade då inte anledning göra bedöm­ningen atf det förelåg en nödsituation. Sitt beslut om buggning fattade han fem månader senare, när situationen var en helt annan.

Sten Wickbom har sagt sig aldrig i samband med mordutredningen ha fått någon fråga om sin syn på buggning eller avkrävts någon bedömning. Han har då heller inte kunnat svara på någon fråga eller redovisa någon bedömning. Han har infe känt fill aft det förekom buggning i utredningen.

P-G Näss har för aft förklara sin och säkerhetsavdelningens medverkan i avlyssningsverksamheten särskilt pekat på de förhållanden som rådde under tiden närmast efter mordet, en fid som han har beskrivit som mycket turbulent. Polisen hade atf organisera en verksamhet som syftade till atf få tag i gärningsmannen. Framför allt fanns det dock under denna period omfattande säkerhetsproblem. Hans Holmér försökte att få ihop det hela fill en utredningssfyrka och atf samtidigt hålla kontroll över säkerhetsaspek­terna.

Enligt Näss var def helt klart att Holmér under denna tid hade fullt stöd             37

 

från regeringen för alla åtgärder som kunde vara aktuella. Det framkom infe 1988/89:KU30 minst av aft justitieministern måndagen den 3 mars kontaktade dåvarande rikspolischefen Romander och framförde att Holmér hade riktat klagomål mot säkerhetsavdelningen för atf man inte till fullo ställt upp på de önskemål Holmér haft. Säkerhetsavdelningens chef förklarade vid eft sammanträde den 4 mars med Holmér och Romander att avsikten ingalunda varit aft på något sätt hindra utredningen. Tvärtom skulle man göra allt för att underlätta den. Samma dag kallades rikspolischefen till eft sammanträde hos jusfitiemi­nistern. Justifieminisfern klargjorde då aft man övervägde att ställa hela säkerhetsavdelningen under Hans Holmérs ledning. Det upplystes också om att def fanns en beslutsmässig regering som saft och väntade på utgången av sammanträdet. Resultatet blev enligt Näss att det fidigare direktivet fill säkerhetsavdelningen förstärktes ytteriigare. Det gällde atf ställa upp fill fullo på def som begärdes från Stockholms polisdistrikt rörande mordutred­ningen, utan hänsynstagande till sekretessförhållanden och annat i den övriga verksamheten. Enligt Näss ställdes i prakfiken delar av säkerhetsav­delningen under spaningsledningens befäl.

Det hade enligt Holmér vid de diskussioner som fördes den 3 mars 1986 infe varit fråga om att underställa honom några enheter från rikspolisstyrel­sen, utan det gällde att lösa samarbetsfrågan. Detta skedde genom ett samtal och "genflemen"s agreement" mellan Holmér och rikspolischefen Ro­mander.

Även Sten Wickbom har uppgett atf det infe varit fråga om att ställa säkerhetsavdelningen under Holmérs ledning. Man betraktade Hans Hol­mér som en "värdefull resurs" när det gällde spaningen efter Olof Palmes mördare. Att också belasta honom med ansvaret för kontraspionage, signalskydd, personalkontroll och alla de andra mycket vidsträckta uppgifter som åvilar säkerhetsavdelningen var enligt Wickbom inte på fal. Det hade varit helt orimligt. Det samtal han hade med Romander och Holmér föranleddes av att man var oense om i vilken utsträckning polismyndigheten i Stockholm över huvud taget skulle få uppgifter från säkerhetsavdelningen och i vilken takt de skulle komma fram.

Enligt Wickbom var samtalstonen och atmosfären sådan atf han ansåg det finnas skäl atf erinra om att regeringen hade befogenheter att ställa vissa av säkerhetsavdelningens resurser fill länspolismyndighefens i Stockholm förfo­gande. Ett alternativ hade varit att ställa relevanta delar av Stockholmspoli­sen fill rikspolisstyrelsens förfogande. Wickbom har uppgeff att sedan han redovisat dessa yttersta alternativ tog Romander och Holmér upp frågan till nya diskussioner. De anmälde för Wickbom atf de hade klarat upp saken. Wickbom säger sig sedan inte ha hört något om den typen av problem.

Frågan om regeringens befogenheter och om regler för dess handlande i
extraordinära situationer har tidigare behandlats i utskottet, bl.a. vid
granskningen av regeringens handlande när det gällde flygplanskapningen på
Bullfoffa 1972, vid granskningen av regeringens åtgärder i samband med def
s.k. Norrmalmsforgsdramat 1973 och i en rad utskoftsbetänkanden under
1970-talef. En redogörelse för utskottets tidigare behandling av frågor
rörande regeringens handlande i nödsituationer och av s.k. konstitutionell
nödrätt ges i bilaga  All.                                                                                        38

 

Trots att Norrmalmsforgsdramat inträffade innan förbudet mot avlyssning     1988/89:KU30 med dold mikrofon infördes har det ofta åberopats som exempel på en situation när avlyssning med dold mikrofon skulle kunna anses vara fillåfen med åberopande av reglerna i brottsbalkens 24 kap. Dessa regler redovisas även de i bilaga A 11.

Utskottets bedömning

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen är avsedda aft ge eft starkt skydd för rätfen fill förtrolig meddelelse. Paragrafens bestämmelse om telehemlighefen kan befraktas som en utgångspunkt, från vilken varje ingrepp i telehemlighefen från myndigheternas sida skall bedömas kritiskt och restriktivt - inte bara vid lagstiftning utan också i tillämpningen. Detta har också kommit fill uttryck i den mycket ingående och noggranna regleringen av telefonavlyssning som tvångsmedel.

Som påpekas i proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor är infegrifefsintrångef vid avlyssning med dold mikrofon i eft avseende än starkare än vid telefonavlyssning. Den innebär en mer total kontroll. Man kan lyssna på allt som sägs - och även på annat än samtal - i den avlyssnade lokalen, vid alla tider pä dygnet och oavsett vilka som vistas där. Enligt utskottet är def därför djupt oroande atf sådan avlyssning, att döma av vad som framkommit ur den pågående förundersökningen och i den särskilde utredarens rapport om säkerhetspolisens arbetsmetoder, tycks vara ett inte onormalt inslag i varje fall i säkerhetspolisens verksamhet.

Def har vid utfrågningarna inför utskottet infe framkommit något som tyder pä aft dåvarande justitieministern Sten Wickbom skulle haft kännedom om den avlyssning med dold mikrofon som förekommit under Hans Holmérs tid som spaningsledare. Infe heller finns det några belägg för atf Wickbom skulle ha givit sitt uttalade eller tysta medgivande fill utnyttjandet av denna vare sig i mordutredningen eller fill skydd för rikefs säkerhet. Enligt utskottet finns därför ingen anledning att rikta krifik mot Wickbom i denna del.

Den dåvarande rättschefen i justitiedepartementet Johan Munck fick fill sig förmedlad en fråga från P-G Näss om huruvida buggning fick förekomma eller inte. Munck har uppgeff atf han i situationen direkt efter mordet inte uteslöt att det kunde finnas eller uppstå ett utrymme för atf vidta handlingar i nöd. Klarhet har inte stått att vinna om och i vilken form Muncks synpunkter överbringats fill den ursprunglige frågeställaren Per-Göran Näss. Det har . dock inte framkommit något som tyder på aft Munck eller någon annan representant för regeringskansliet skulle ha varit införstådd med eller gett sitt medgivande fill användandet av spaningsmetoden i fråga.

2. Telefonavlyssningen av Miro Baresic

Regeringen beslutade den 3 mars 1986 med stöd av 31 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt atf, under den tid då Miro Baresic var intagen i
kriminalvårdsanstalf för verkställighet av en angiven dom och till dess annat
föreskrevs, fick företrädare för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning avlyss­
na hans telefonsamtal från anstalten utan hans vetskap. Enligt en promemo­
ria upprättad den 2 mars 1986 av dåvarande rättschefen vid justifiedeparfe-    ,q

 

menfet Johan Munck hade samma dag vid en redovisning av spaningsläget i 1988/89:KU30 fråga om mordet på Olof Palme i närvaro av justitieministern, Johan Munck, dåvarande statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet Klas Bergensfrand framkommit vissa uppgifter rörande Baresic. Uppgifterna var sådana aft def från spaningsledningens sida förelåg ett mycket starkt önskemål att få möjlighet att avlyssna Baresics samtal utan hans vetskap. Chefen för säkerhetsavdelningen hade instämt i önskemålet. Enligt prome­morian förklarade justitieministern atf de lämnade uppgifterna enligt hans mening utgjorde grund för ett omedelbart beslut med stöd av 31 § kriminal­vårdslagen om avlyssning av Baresics telefonsamtal från anstalten. Han tog då per telefon kontakt med sex statsråd som samfliga delade hans uppfatt­ning. Detta meddelades överintendenten Hans Wranghult vid Stockholms­polisen som lämnat redovisningen av spaningsläget.

Vid utfrågningar inför utskottet har följande framkommit om bakgrunden fill beslutet:

Chefsåklagare K G Svensson har uppgeff att han den 2 mars 1986 efter lunchtid i sin bostad fick besök av en kriminalinspektör vid säkerhetstjänsten som begärde atf han skulle göra en framställning fill domstol om telefonav­lyssning av Baresic. Kriminalinspektören gjorde en föredragning som rörde mordutredningen. Något skriftligt beslutsunderlag fanns inte, vilket avvek från det normala förfarandet. Det fanns ingenting i föredragningen som på något sätt förde tankarna fill något som berörde rikefs säkerhet. Över huvud taget var underlaget för ett eventuellt beslut magert. K G Svensson konstaterade efter föredragningen atf det enligt hans mening infe fanns tillstymmelse till skälig misstanke mot Baresic för gärningmannaskap eller medverkan till mordet på Olof Palme och avslog den framställda begäran. Senare hade han telefonkontakt med P-G Näss som helt delade hans uppfattning. Sent på kvällen samma dag fick han ett meddelande från justitiedepartementet om aft regeringen beslutat om telefonkonfroll av Baresic.

Enligt vad Sten Wickbom uppgett inför ufskottet framstod det för spaningsledningen som helt klart aft def fanns anledning aft misstänka att Baresic hade motiv för mordet. Skälen för regeringsbeslutet var emellerfid endast delvis de som angetts i Johan Muncks promemoria. Härutöver fanns skäl som var notoriska för regeringen och som gällde rikets säkerhet. Inom justitiedepartementet var man angelägen om att få till stånd avlyssning och använde sig av ett lagrum som helt klart medgav avlyssning. På fråga om def i realiteten kunde vara så atf regeringen egentligen fattade beslutet den 2 mars har Sten Wickbom uppgeff att det inte var något anmärkningsvärt eftersom regeringen med fem ledamöter kan fatta eft beslut per capsulam. Man startade enligt hans uppfattning med eft per capsulamförfarande och bekräftade detta beslut dagen efter.

Johan Munck har uppgett atf utöver de grunder för beslutet som angetts i
promemorian beaktades def förhållandet att Olof Palme och hans familj
upplevt Baresic som ett allvarligt hot. Munck hade kort före mordet förberett
en författningsändring (11 och 13 §§ kriminalvårdskungörelsen 1974:248)
som syftade till atf begränsa friheten för ferroristdömda personer som
intagits på kriminalvårdsanstalf. Bakgrunden var att man skulle kunna få           40

 

information om sådana våldsdåd som utgjorde brott mot rikets säkerhet. Att    1988/89:KU30

detta infe angavs i hans promemoria berodde på att denna infe var avsedd

som dokumentation av grunderna för författningsändringen utan troligen

framför allt för aft säkerhetsavdelningen skulle få kännedom att det skulle

komma eft regeringsbeslut.  Säkerhetsavdelningen skulle härigenom  få

möjligheter atf vidta förberedande åtgärder.

Statsministern har framhållit att något per capsulambeslut om telefonav­lyssningen av Baresic inte förekom. Telefonkontakten den 2 mars var i stället ett led i beredningen av frågan. Den 3 mars sammanträdde regeringen formellt och fattade då beslutet.

Beträffande verkställigheten av beslutet har Sten Wickbom uppgett aft han efter en tid fick rapport om atf avlyssningsbeslufet tillämpats pä ett felaktigt sätt vilket medfört att även andra än Baresic blivit avlyssnade. Han lät då meddela atf detta inte fick förekomma. Resultatet blev att man upphörde atf tillämpa beslutet. Enligt Sten Wickboms uppfattning borde beslutet ha återkallats när Stockholms tingsrätt i maj beslutade om telefonav­lyssning av Baresic.

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot def allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Utlänningar är enligt 20 § i samma kapitel jämställda med svenska medborgare i fråga om detta skydd, om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag. Skyddet kan enligt föreskrifterna i 2 kap. 12 § begränsas genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag enligt 8 kap. 7 § första stycket 7 eller 10 §.

Sådana begränsningar i skyddet mot telefonavlyssning finns bl.a. i 27 kap. 16 § rättegångsbalken. Paragrafen medger hemlig telefonavlyssning av den som skäligen misstänks för brott för vilket minimisfraffet är fängelse två år eller däröver, om telefonavlyssningen är av synnerlig vikt för utredningen. I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål finns föreskrifter om hemlig telefonavlyssning enligt 27 kap. 16 § rättegångs­balken även vid utredning om annan brottslighet, t.ex. brott mot rikets säkerhet. Begränsning i skyddet mot telefonavlyssning finns även i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall som bl.a. gör def möjligt att som eft led i terroristbekämpningen i vissa fall i hemlighet felefonavlyssna en utlänning för vilken beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen har fattats, om beslutet av olika skäl inte kan verkställas. I samfliga nu nämnda fall finns eft krav på domstolsprövning för hemlig telefonavlyssning. I 1952 års lag ges dock ett visst utrymme för interimistiska beslut av undersökningsledare eller åklagare.

31 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt hade i sin lydelse vid tidpunkten för det granskade beslutet följande innehåll:

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn fill rikets säkerhet.

Bestämmelsen har under år 1988 kompletterats med en regel som ger

regeringen  möjlighet  aft förordna om avvikelse från 25-30 §§  också                41

 

beträffande intagen som begått vissa våldsdåd av ferroristkarakfär, om det är     1988/89:KU30 påkallat med hänsyn till risken för atf den intagne medverkar till sådan brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.

125-29 §§ finns bestämmelser om brev och andra försändelser till och från den som är intagen på kriminalvårdsanstalf samt om besök hos den intagne. I

30        § finns föreskrifter om telefonsamtal mellan en intagen person och
personer utom anstalten. Sådana samtal får enligt bestämmelsen äga rum i
den utsträckning det lämpligen kan ske. Def föreskrivs dock också att den
intagne kan förvägras sådana telefonsamtal som är ägnade atf äventyra
säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället
eller annars vara till skada för honom eller någon annan. 130 § finns också en
föreskrift om avlyssning av en intagens telefonsamtal. Om det är påkallat
med hänsyn till säkerheten, skall en tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får bara äga rum med den intagnes vetskap. Eft
telefonsamtal mellan den intagne och hans advokat får infe avlyssnas utan
den intagnes medgivande.

Av förarbetena framgår att bestämmelsen i 31 § kriminalvårdslagen närmast avser den situationen dä det framstår som ett väsentligt intresse atf kunna hindra att en intagen får möjlighet att till någon obehörig lämna ut sådana militära uppgifter som han fått kännedom om i samband med brottslig verksamhet (prop. 1974:20 s. 145). Också i proposition 1987/88:130 som låg fill grund för den ovannämnda kompletteringen av bestämmelsen har departemenfchefen uttalat atf motivet bakom den dåvarande bestämmelsen i

31        § kriminalvårdslagen var aft hindra aft intagen får möjlighet aft fill
obehörig person lämna ut sådana hemliga militära uppgifter som han fått del
av i sin brottsliga verksamhet.

Vid de tidigare två fall då bestämmelsen fillämpats har det varit fråga om sådana omständigheter som närmast avsågs i den förstnämnda propositio­nen. Den för bl.a. spioneri livsfidsdömde Stig Bergling underkastades genom regeringsbeslut den 10 januari 1980 begränsningar i fråga om telefonsamtal m.m. Bergling fick således inte fa emot telefonsamtal med person utom anstalten om def kunde antas vara till men för rikets säkerhet. Vidare föreskrevs att kriminalvårdsf jänsteman fick avlyssna samtal - dock bara med Berglings vetskap - och aft vid telefonsamtal som övervakades av kriminal­vårdstjänsteman fick även tjänsteman från rikspolisstyrelsen närvara. Ett snarlikt regeringsbeslut meddelades den 16 februari 1984.befräffande den för grovt spioneri dömde Berfil Sfröberg då regeringen bl.a. föreskrev att Ströberg inte fick ha telefonsamtal med person utom anstalten utan rikspolisstyrelsens medgivande. Också i detta beslut föreskrevs att vid telefonsamtal som övervakades av kriminalvårdstjänsfeman fick tjänsteman från rikspolisstyrelsen närvara.

Utskottets bedömning

Rätten för en person som är intagen på kriminalvårdsanstalf att föra
telefonsamtal, möjligheten att vägra honom denna rätt samt utrymmet för
telefonavlyssning regleras i 30 § kriminalvårdslagen. Enligt 31 § samma lag
kan regeringen för visst fall förordna om avvikelse från bl.a. denna
bestämmelse om det är påkallat med hänsyn fill rikefs säkerhet. Paragrafen      42

 

tar visserligen enligt förarbetena närmast sikte på avslöjande av militära    1988/89:KU30

hemligheter, men def betyder inte atf den också kan fillämpas vid andra hot

mot rikets säkerhet. Såsom paragrafen är utformad utesluter den inte heller

en befogenhet atf förordna om hemlig telefonavlyssning. Förarbetena kan

enligt utskottet inte anses uppställa något hinder häremot. Beslutet i fråga

skall ses mot bakgrund av den extra-ordinära situation som rådde vid denna

tidpunkt några dagar efter att landefs statsminister hade mördats. Mot den

bakgrunden och med hänsyn till den kännedom man hade om Baresics

verksamhet var def enligt utskottet naturligt atf regeringen bedömde att det

fanns en risk för fortsatta våldsdåd som kunde äventyra rikets säkerhet. Det

finns således inte anledning atf rikta någon kritik mot regeringen för detta

beslut.

Granskningen har också gett vid handen aft beslutet om telefonavlyssning av Baresic tillkom i enlighet med de regler i regeringsformen som gäller för fattande av regeringsbeslut. Av protokoll förf vid regeringssammanträde den 3 mars 1986 framgår sålunda att 15 statsråd delfog i beslutet. Med anledning av vad som uppgetts under utfrågningarna vill utskottet framhålla atf regeringsformens regler infe ger utrymme för per capsulambeslut. Def finns enligt utskottets mening infe heller anledning att befrakta de telefonkontak­ter som togs inom regeringen den 2 mars som någonting annat än en form av beredningsförfarande.

Granskning av regeringens befattning med den s.k. Ebbe Carlsson-affären (hösten 1987-sommaren 1988)

1. Nytillkomna uppgifter

Händelseförloppet 8-9 december 1987

Hans Holmérs tidigare livvakt Sten Warmland har fill åklagarna i smuggelut-redningen lämnat uppgifter av innebörden att statsministern redan i decem­ber 1987 av Carl Lidbom informerades om missförhållanden som skulle ha rått vid SÄK vid fiden för mordet på Olof Palme.

Warmland har för utskottet uppgett aft han på förmiddagen den 8 december anlänt fill Holmérs bostad i Gamla Stan med eft blädderblock och tuschpennor, som denne bett att han skulle skaffa. Holmér gav enligt Warmland förklaringen att utrustningen skulle användas vid en genomgång som han skulle ha med Carl Lidbom på eftermiddagen. Enligt vad Holmér uppgav skulle Lidbom fill statsministern efter mötet. Han själv och hans livvakter skulle åka till Åkersberga. Warmland har i sin dagbok skrivit tidpunkten 15.30 och Lidboms namn. Enligt Warmland betyder detta endera atf Lidbom skulle komma dit 15.30, eller också att Warmland fått en tid då mötet var klart. När Holmér med livvakten på kvällen återvände fill bostaden i Gamla stan stod Lidbom och Ebbe Carlsson utanför ocn väntade.

I förundersökningsprotokollet ges följande beskrivning av vad som enligt Warmland utspelades på morgonen den 9 december när livvakterna hämtade Holmér:

På morgonen den dagen hämtade Warmland och, som han tror P O Karlsson, Holmér i dennes bostad. Holmér var upprymd och berättade vad som förevarit föregående kväll. Av samtalet förstod Warmland aft Lidbom

43

informerat statsministern om def vid fiden för mordet föreliggande hotet och     1988/89:KU30 omständigheterna däromkring, varvid Holmér sa någonting i stil med aft "statsministern gick i taket, def här kan vi gå hur långt som helst med!".

Inför utskottet har Warmland gett följande skildring av vad som inträffade morgonen den 9 december:

När Holmér sedan kommer in i bilen berättar han omgående vad som förevarit under föregående kväll. Jag vill inte påstå aft jag kan återge det ordagrant, men innebörden var atf statsministern skulle gå i taket eller att statsministern skulle bli galen, eller någonting sådant, och "def här kan vi köra i botten" eller "det här kan vi gå hur långt som helst med".

Statsministern har vid utfrågning inför ufskottet ifrågasatt om inte den justerade uppteckningen från utskottets utfrågning med Warmland borde tolkas så aft det yftrande av Holmér som Warmland återgivit avsåg något som förväntades inträffa, i stället för, som det beskrivits i pressen, något som redan inträffat.

Warmland har tillfrågats om detta. Han har vidhållit atf referatet i förundersökningsprotokollet är korrekt. Han har såväl inför åklagarna som inför utskottet redogjort för Holmérs beskrivning den 9 december av hur statsministern kvällen innan reagerat på den informafion han då skulle ha fått.

Warmland har medgeff aft valet av tempus vid utfrågningen inför utskottet var olyckligt. I stället för "skulle gå i taket" resp. "skulle bli galen" borde det för undvikande av missförstånd i uppteckningen ha stått "skulle ha gått i taket" resp. "skulle ha blivit galen".

Hans Holmér har bekräftat aft han den 8 december hade en föredragning för Carl Lidbom i sin lägenhet i Gamla stan. Föredragningen startade sent på eftermiddagen, förmodligen vid 15-15.30-tiden och pågick enligt Holmér cirka två timmar. Holmér berättade för Carl Lidbom om sin syn på spaningarna efter mördaren och på vad säkerhetspolisen kände fill före mordet. Anledningen fill föredragningen var aft Lidbom då hade blivit ordförande i säpo-kommiffén.

Efter föredragningen skildes Holmér och Lidbom åt. Senare på kvällen träffades de igen på samma plats. Till lägenheten kom också kriminalinspek­tör Jan Barrling för aft bekräfta Holmérs uppgifter om vad säkerhetspolisen kände till före mordet. Holmér har sagt sig inte veta om Ingvar Carlsson av Lidbom fick någon beskrivning av det Holmér nämnt för denne. Holmér har förnekat aft han pä morgonen den 9 december fällt de yttranden som Warmland tillskriver honom. Han kunde inte vid den tidpunkten ha redovisat någon reaktion från statsministern.

Carl Lidbom har uppgett sig infe ha något minne av vad han gjorde den 8 december 1987, men betvivlar infe atf han träffat statsministern, med hänsyn fill atf def står så i dennes almanacka och denne själv säger det. Han har sagt sig finna def naturligt om han vid detta möte talade om sitt arbete som ordförande i SÄPO-kommittén och sitt uppdrag atf utreda Stig Berglings flykt, däremot inte aft han skulle ha haft något som helst skäl att tala om andra ting.

Lidbom har vidare uppgett att enda gängen han samtalade med Holmér            < <

var när denne föredrog och berättade om PKK-spåret med hjälp av planscher och annat material. Som Lidbom minns def värdet bara ett sammanträffande

 

den dagen, men han utesluter infe möjligheten att def var eft möte som     1988/89:KU30

började på eftermiddagen och atf detta avbröts av att var och en gick och åt

middag på sitt håll, men att def senare återupptogs på kvällen. Utöver detta

har Lidbom sagt sig ha träffat Holmér ytterligare någon gång i sällskapliga

sammanhang, men inte talat med honom. Sitt utredningsarbete har Lidbom

över huvud tagit infe diskuterat med Hans Holmér.

Ebbe Carlssons minnesbild av den 8 december 1987 är att aft han träffade Lidbom och Holmér i den senares lägenhet i Gamla stan, som han minns det tidigt på eftermiddagen. Han har bekräftat att Holmér redogjorde för PKK-spåret för Lidbom. Därefter hade man en gemensam diskussion om förhållandena på säkerhetspolisen vid tiden för mordet.

Ebbe Carlsson har därutöver uppgeff atf man skildes sent på eftermidda­gen - vid 17-18-tiden - och aft han infe minns annat än att han senare på kvällen träffade Lidbom på Grand Hotel. Enligt Ebbe Carlsson skulle då Lidbom ha sagt atf han fann uppgifterna om säkerhetspolisen mycket märkliga. Detta ledde till atf man återvände till Holmérs bostad dit Jan Barrling kom för aft bekräfta uppgifterna.

Ingvar Carlsson har uppgett att han träffat Carl Lidbom den 8 december 1987 kl. 20 och att mötet varat ca 30 minuter. Samtalet kom fill stånd på statsministerns begäran för att denne skulle få förhandsinformation om Lidboms kommande rapport om omständigheterna kring Sfig Berglings flykt. Vid mötet förekom enligt statsministern ingen som helst diskussion om Ebbe Carlsson eller några uppgifter som hade någon bäring på den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Uppgifter om planerad avlyssning

Warmland har vid utfrågningen inför utskottet uppgeff aft han fått informa­fion om planer på att avlyssna en svensk person. Warmland har med hänvisning till chefsåklagare Danielsson, som av honom erhållit informafion i frågan, avböjt aft lämna namnet på den person mot vilken avlyssningsplaner skulle ha funnits. Civilminister Bengt K Å Johansson har efter att han informerats av Danielsson offentliggjort namnet pä den person som åsyftats, nämligen kabinettssekreterare Pierre Schori. Till grund för intresset för honom låg enligt civilministern en rapport utarbetad inom säkerhetspolisen om kontakter som Schori på 1970-talef haft med en person bosatt i Frankrike. Det har uppgetts att vederbörande av utländsk säkerhetstjänst numera befraktats som anhängare till PKK. Def har senare framgått att säkerhetspo­lisens promemoria upprättats av Walter Kegö. Utskottet har tagit del av promemorian.

Ebbe Carlsson har uppgeff atf han för sin del vad gäller tilltänkt avlyssning endast varit med om sådana diskussioner rörande källa A och vissa PKK-medlemmar. Vilka planer säkerhetspolisen i övrigt kan ha haft rörande användning av den i utlandet inköpta utrustningen har Ebbe Carlsson sagt sig infe ha någon kunskap om.

Anna-Greta Leijon har vid den öppna utfrågningen inför ufskottet den 21
mars bekräftat aft hon från Ebbe Carlsson fått informafion om aft säkerhets­
polisen hade ett fortgående mera allmänt intresse för Pierre Schori. Den
information hön fick från Ebbe Carlsson betraktade hon som en ren                   45

 

skvallerhistoria. Den stärkte henne i uppfattningen atf man måste granska    1988/89:KU30

hur säkerhetspolisen skötte personalkontrollen,  men def fanns inget i

uppgifterna som hon kopplade samman med mordutredningen. Hon har sagt

sig inte ha känt fill den av Walter Kegö upprättade promemorian men

uppgett aft om hon hade "drömt om" atf man skrivit någon aktuell

promemoria, eller gjort en sådan koppling som man tydligen gjort, hade hon

naturligtvis informerat såväl statsministern som utrikesministern. Nu fann

hon det närmast vara en fråga för den utredning om personalkontrollen

(SÄPO-kommittén) hon nyss tillsaft atf bedöma hur gallring kunde ske i

uppgifterna från personalkontrollen.

Ingvar Carlsson har sagt att han tycker aft Anna-Greta Leijons agerande och reaktion på uppgifterna var det enda rimliga. Dock har han gjort fillägget att även om uppgifterna var oerhört vaga och innehöll skvaller, hade han tyckt att även detta borde vidarebefordras om det infe var så aft det redan fanns en särskild utredning om säkerhetspolisen.

Vidare har Ingvar Carlsson förklarat aft han vid denna bedömning utgått ifrån atf def gällde oviktig och oväsentlig informafion. Skulle Anna-Greta Leijon ha fått informafion om atf säkerhetspolisen fortlöpande hade granskat Pierre Schori och haft starka misstankar mot honom, borde såväl utrikesministern som han själv ha blivit informerade.

Information till regeringen om elektronisk avlyssning under mordutredningens tidigare skede

Av förundersökningsprofokollet i smuggelärendet framgår aft Ebbe Carls­son har uppgett aft man vid def möte som han, Walter Kegö, Jan-Henrik Barrling och P O Karlsson hade med Hans Holmér i Wien den 26 april 1988 diskuterade vilka personer som def kunde vara rimligt atf bugga. Inför utskottet har Ebbe Carlsson sagt att den framfida huggningens utformning var en av de frågor som var uppe vid samtalet i Wien. Ebbe Carlsson ville veta exakt hur Holmér resonerat vid de beslut han hade fattat om den tidigare buggningen. Resultatet av samtalet var enligt Ebbe Carlsson att Holmér för det första ansåg atf kriterierna för telefonavlyssning skulle vara uppfyllda och att telefonavlyssning skulle förekomma, för det andra atf en nödsituation skulle föreligga. Man enades om aft den ende som rimligen kunde fatta ett sådant beslut var rikspolischefen.

Två dagar senare tog rikspolischefen upp frågan om avlyssningsufrustning under ett sammanträffande med Ebbe Carlsson. Detta skedde inför ett möte med justitieministern och statssekreterarna Kjell Larsson och Sten Heck-scher samma dag. Åhmansson förklarade aft det inte fick förekomma någon användning av sådan utrustning. Detta har bekräftats av Ebbe Carlsson.

Efter sammanträdet med justitieministern träffades Åhmansson, Lidbom
och Ebbe Carlsson i den senares bostad. Heckscher anslöt sig senare på
kvällen. Vid mötet diskuterades, enligt vad som framkom under sommarens
granskning, bl.a. Ebbe Carlssons teorier om mordet pä Olof Palme och de
hot om attentat som Ebbe Carlsson ansåg föreligga. I utkastet fill gransk-
ningsbeiänkande sägs aft, enligt Heckscher, i samband härmed frågan om
olovlig avlyssning diskuterades på eft principiellt plan, utan att def gjordes
någon direkt anknytning fill PKK-utredningen. Enligt regeringens vitbok              46

 

berörde  man  frågan om det finns några omständigheter som  gör def     1988/89:KU30 försvarligt för polisen atf företa olaglig avlyssning.

Ebbe Carlsson har vid utfrågningen i årets granskning uppgivit att man vid detta möte diskuterade den konkreta frågan om buggning mot källa A.

Carl Lidbom har vid årets utfrågning sagt sig ha uppfattat situationen så att frågan om buggning kom upp därför aft Ebbe Carlsson var ivrig aft få bugga. Själv trodde Lidbom att det var källa A som avsågs. Enligt Lidbom var det så att alla utom Ebbe Carlsson var emot tanken på buggning. Sten Heckscher har i skrivelse till utskottet med anledning av årets utfrågningar förklarat att han vidhåller sina uppgifter från sommarens utfrågning. Samtidigt har han påpekat att han som redovisats i utkastet kom sent fill detta möte. Han har sagt sig därför vare sig kunna bekräfta eller bestrida atf def vid detta tillfälle skulle ha talats om atf def skulle ha funnits planer på att olagligt avlyssna någon bestämd person eller atf någon sådan avlyssning skulle ha ägt rum.

Ebbe Carlsson har uppgett att han den 27 mars gav Anna-Greta Leijon vissa uppgifter som härrörde sig från den buggning Holmér beordrat. Som nämnts har Anna-Greta Leijon sagt atf de två konkreta uppgifter hon fick från Ebbe Carlsson härrörde sig från buggning som skulle ha ägt rum vid fiden för mordet eller, i det ena fallet, möjligen någon dag därefter. Hon har tillagt aft hon fått denna informafion från Ebbe Carlsson den 20 april resp. den 2 maj. Anna-Greta Leijon har uppgeff sig ha förstått atf Nils Erik Åhmansson fått del av påståendet i def ena fallet. Det rörde sig om avlyssning som saknade anknytning till mordundersökningen. Åhmansson kunde infe finna något belägg för aft denna avlyssning ägt rum. När det gällde den andra uppgiften och källan för denna uppfattade hon att Åhmansson inte underrät­tats. Hon vände sig därför själv till Åhmansson. Någon definitiv klarhet hur def förhöll sig har hon sagt sig aldrig ha fått. Jan Danielsson har för utskottet uppgivit att denna senare uppgift ingår i materialet från den av Holmér beordrade avlyssningen och alltså torde vara av ett betydligt senare datum än vad Leijon uppfattat.

Ingvar Carlsson har uppgeff aft def första tillfälle han informerades om atf det kunde ha förekommit illegal avlyssning i samband med spaningsarbetel var vid en information den 3 juni 1988 någon timme efter det att de borgerliga partiledarna fått veta samma sak.

2. Regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären

a. Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson

I utkastet fill betänkande från sommaren 1988 finns en redogörelse för de uppgifter som då var kända om vilka kontakter medlemmar av regeringen, i första hand dåvarande justifieminisfern Anna-Greta Leijon, haft med Ebbe Carisson och om de sammanhang i vilka man fått ta del av Ebbe Carlssons information och teorier med anknytning till mordutredningen. Av redogörel­sen framgår att Anna-Greta Leijon först fick höra falas om Ebbe Carlssons teorier och om hans samarbete med rikspolischefen då hon den 17 mars 1988 hade ett sammanträffande med Carl Lidbom. Själv träffade hon Ebbe Carlsson för ett första samtal om saken första gången den 24 mars 1988. Detta

47

 

första möte följdes av ett långt möte på Ebbe Carlssons arbetsplats den 27     1988/89:KU30 mars och ytterligare ett antal sammanträffanden och telefonkontakter under våren. Utskottet gjorde i utkastet fill betänkande följande bedömning:

Ett statsråd har självfallet rätt atf motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som är föremål för myndigheternas handläggning. Några rättsliga hinder för de kontakter jusfitieminis­tern hade med Ebbe Carlsson föreligger alltså infe.

Även med beaktande av aft ett statsråd har frihet att själv bestämma omfattningen av sina kontakter med privatpersoner ter sig vid en efterhandsbedömning Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson väl omfattande.

Def har hävdats aft Anna-Greta Leijon borde ha vidtagit åtgärder med anledning av att Ebbe Carlsson hade tillgång till hemliga uppgifter. Utskottet vill då, vad beträffar Ebbe Carlssons roll i mordutredningen, först erinra om att Anna-Greta Leijon betonade -såväl under själva händelseförloppet som inför utskottet - att ansvaret härför åvilade rikspolischefen. Samarbetet med rikspolischefen och Ebbe Carlsson var för övrigt etablerat långt innan Anna-Greta Leijon informerades. Ebbe Carlsson kunde, som Anna-Greta Leijon uttryck-fe det vid utfrågningen, infe spela någon annan roll än den som rikspolischefen ansåg atf han skulle spela. Utskottet delar uppfatt­ningen att rikspolischefen hade ansvaret för Ebbe Carlssons medver­kan i mordutredningen. Mot denna bakgrund kan inte utskottet finna anledning atf rikta någon kritik mot Anna-Greta Leijon för atf hon inte vidtog några åtgärder med anledning av att Ebbe Carlsson hade fillgång till hemliga uppgifter.

Utskottet vill vidare ta upp frågan om Anna-Greta Leijon borde ha reagerat och ingripit mot Ebbe Carlsson med anledning av uppgifterna om aft medel ställts fill hans förfogande av en privatperson.

Av utfrågningen framgår inte annat än aft Anna-Greta Leijon fått en mycket begränsad informafion av Ebbe Carlsson om dessa medel. Hon skulle ha upplysts om atf Ebbe Carlsson skulle använda medlen för vissa resor och en kontorslokal. Det föreligger ingen information om vilka belopp def var fråga om eller om aft medlen skulle användas för några andra ändamål än som nyss sagts.

Av utfrågningen med Anna-Greta Leijon har framgått att hon ansett def självklart aft polisiär verksamhet infe fick finansieras med privata medel. Genom JK:s utredning får också anses klarlagt att reseverksamheten och vad som förekommit beträffande kontorsloka­len inte inneburit polisiär verksamhet.

Utskottet anser inte att den begränsade informafion som Anna-Greta Leijon erhållit skulle ha gett henne anledning att vidta någon särskild åtgärd i sina kontakter med Ebbe Carlsson.

I en reservation (m, fp, c) anfördes att det anmärkningsvärda med Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson var deras omfattning och intensitet. Enligt reservanternas mening hade def varit rimligt om jusfitiemi-

48

 

nistern efter att hon i slutet av mars mottagit informafionen hänvisat fill     1988/89:KU30

behöriga myndigheter, i första hand dä fill fömndersökningsledningen. I

stället fortsatte emellerfid Anna-Greta Leijon aft sammanträffa med Ebbe

Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes enligt reservanterna den 4 maj

då hon utan att samråda med regeringskollegor eller myndigheter utfärdade

ett olagligt rekommendationsbrev ät Ebbe Carlsson.

I reservationen påpekades att Anna-Greta Leijon vid utfrågningarna medgeff att hon insett att hemliga uppgifter lämnats ut fill Ebbe Carlsson. Hon borde enligt reservanterna ha reagerat genom att fa upp denna sak med rikspolischefen. Hon borde också, när hon fick reda på att Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhanget finansierades med privata pengar, ha förklarat för Ebbe Carlsson och för rikspolischefen atf privatfinansierad polisverksamhet infe fick förekomma. Def kunde enligt reservanterna inte uteslutas vare sig atf förekomsten av privata pengar kan ha haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsutrustning eller att den omständigheten aft Anna-Greta Leijon var en nära vän med Ebbe Carlsson påverkat hennes handlande i ärendet.

Sammanfattningsvis ansåg reservanterna att det allvarliga med det stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson var att hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieminis­tern. Härigenom kom hon atf på eft obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänade hon enligt reservanternas uppfattning krifik.

I en annan reservation framhöll vpk-ledamoten att enligt hans mening borde ufskottet på denna punkt endast ha uttalat atf granskningen av frågan om privaffinansiering av polisiär verksamhet borde fortsätta.

Utskottets bedömning

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter om den information Anna-Greta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Anna-Greta Leijon har själv uppgeff att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt utskottet är det värt aft notera atf Anna-Greta Leijon inte fått sådana upplysningar att hon haft anledning misstänka atf denna typ av avlyssning använts i mordutredningen. Hon har endast tagit del av ett par obekräftade uppgifter som påstods härröra frän buggning.

Enligt utskottet har Anna-Greta Leijon genom atf kontakta Nils Erik Åhmansson gjort vad som på henne ankom för att kontrollera de obekräfta­de påståendena. Def finns därför ingen anledning atf rikta kritik mot henne i denna del.

Ebbe Carlsson har också informerat Anna-Greta Leijon om atf det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 1970-talef om kabinettssekretera­re Pierre Schori samt atf säkerhetspolisen hade eft fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Anna-Greta Leijon har uppgett att hon betraktade de specifika uppgifterna som rent skvaller och atf hon fått uppfattningen atf de härrörde ur personalkontrollen. Några uppgifter som skulle kunna tyda på atf säkerhetspolisens intresse för Schori hade något

49

4 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

 

sammanhang med mordutredningen, eller på att det skulle kunna finnas     1988/89:KU30 planer på hemlig avlyssning riktad mot Schori har hon över huvud taget inte nåtts av. Den information hon fått har hon sett som exempel på att det i personalkontrollen kan finnas uppgifter som borde rensas bort.

Utskottet anser inte aft det kan läggas Anna-Greta Leijon till last att hon inte på grundval av den informafion hon erhållit vidtog ytterligare åtgärder eller förde informafionen vidare i stafsrådskrefsen.

I övrigt har i den fortsatta granskningen infe framkommit några nya uppgifter av betydelse för bedömningen av Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson. Utskottet vidhåller därför den bedömning som på denna punkt görs i utkastet till betänkande från hösten 1988.

b. Statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson-affären

Statsminister Ingvar Carlsson fick enligt vad som uppgivits i regeringens vitbok en första informafion om Ebbe Carlssons uppgifter den 28 mars 1988. I utkastet till betänkande gjorde utskottet följande bedömning:

Vad slutligen gäller statsministern har han aldrig sammanträffat med Ebbe Carlsson i detta ärende. Dagen efter Anna-Greta Leijons möte med Ebbe Carlsson den 27 mars fick statsministern en kortfattad information om Ebbe Carlssons uppgifter. Statsministern var överens med Anna-Greta Leijon om att det var myndigheternas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Vad som som för statsminis­terns del därefter förekommit inskränker sig till frågan om kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsav­delning, vilken fråga behandlas i eft senare avsnitt.

Mot denna bakgrund finner utskottet infe grund för kritik mot statsministern.

Beträffande statsministerns roll påpekades i den borgerliga reservationen atf def av vitboken framgår att Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon den 28 mars var överens om att det var myndigheternas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Trots detta uppmanade statsministern jusfitiemi­nistern atf bedriva arbetet med att kontrollera de aktuella uppgifterna så skyndsamt som möjligt. Statsministern hade sålunda enligt reservanterna bidragit fill atf justitieministerns kontakter med Ebbe Carlsson fortsatte.

Enligt vpk-reservationen borde utskottet infe ha gjort någon bedömning av statsministerns kontakter med Ebbe Carlsson-affären. ,

Utskottets bedömning

Utfrågningarna har inte gett något belägg för aft statsministern redan i december 1987 av Carl Lidbom skulle ha informerats om påstådda missför­hållanden vid säkerhetsavdelningen eller i övrigt fått någon information med anknytning fill den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Inte heller i övrigt har det framkommit något som ger anledning atf förändra den bedömning av statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson­affären som utskottet gjorde i utkastet till betänkandet.

50

 

3. Åtgärder av förundersökningskaraktär                                      1988/89:KU30

a.         Vidarebefordran av uppgift fill försvarsministern

Den 17 mars fick Anna-Greta Leijon av Säpo-kommitténs ordförande Carl Lidbom informafion om Ebbe Carlssons teori i fråga om mordet på Olof Palme. En av de uppgifter som hade kommit fram var enligt Lidbom av den karaktären att den borde kontrolleras av regeringen. Det gällde att det svenska vapensystemet robot 70 kunde finnas i Iran och att svenska medborgare kunde ha medverkat som instruktörer. Uppgiften vidarebeford­rades av justitieministern fill försvarsministern samma dag. Senare fog Anna-Greta Leijon kontakt med avdelningschefen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Sune Sandström. Hon meddelade denne aft försvarsde­partementet skulle kontakta honom i denna fråga. I utkastet gjordes följande bedömning:

Uppgifterna att svenska medborgare kunde ha medverkat som instruktörer i Iran har kommit fram via Ebbe Carlsson. Oavsett om denna information har betydelse för mordutredningen eller ej är den dock av den karaktären atf det är en uppgift för regeringen att söka kontrollera den.

Utskottets bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

b.         Begäran hos utrikesdepartementet

Den 5 april 1988 sammanträffade Anna-Greta Leijon med rikspolischefen och Ebbe Carlsson i den senares bostad. Under sammanträffandet förklara­de hon på rikspolischefens förfrågan att hon skulle kontakta utrikesministern angående polisens möjligheter att som eft led i mordutredningen få gå igenom handlingar i UD:s arkiv.

Den 17 april bjöd Ebbe Carlsson den biträdande chefen för utrikesdepar­tementets politiska avdelning, Göran Berg, på lunch. De hade träffats på en mottagning några månader tidigare. Ebbe Carlsson hänvisade till jusfitiemi­nistern och rikspolischefen och bad atf Göran Berg skulle undersöka om def i utrikesdepartementets arkiv fanns uppgifter som kunde vara relevanta för utredningen om Palmemordet. Göran Berg hänvisade fill atf en framställning om detta borde ske i sedvanliga former genom formella kontakter.

Några dagar senare den 21 april talade Anna-Greta Leijon med utrikesmi­nister Sten Andersson och bad honom att så långt som möjligt fillgodose rikspolisstyrelsens önskemål om att fä gå igenom visst material hos utrikesde­partementet. Utrikesministern samtyckte fill detta. Anna-Greta Leijon meddelade följande dag rikspolischefen atf utrikesministern bemött hennes önskemål positivt.

Någon gång vid månadsskiftet april-maj fog rikspolischefen upp frågan i ett telefonsamtal med Göran Berg. Man kom överens om atf rikspolisstyrel­sen skulle ta direkt kontakt med en viss tjänsteman vid utrikesdepartementet för aft denne skulle få närmare instrukfioner om uppdragefs innebörd.

51

 

Någon dag senare kontaktades Göran Berg av byråchefen Jörgen Almblad     1988/89:KU30 som hänvisade till nämnda samtal.

Den 10 maj påminde chefen för UD:s polifiska avdelning Torsfen Örn vid en lunch med rikspolischefen om att en angiven UD-tjänsteman var beredd att bistå med genomgång av UD:s arkiv, atf denne tjänsteman skulle resa utomlands i början av juni och återkomma först i början av augusti och atf tjänstemannen ännu inte kontaktats av vare sig polis eller åklagare. Strax före sin avresa kontaktades UD-tjänstemannen av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström. Det överenskoms aft ett samtal dem emellan skulle äga rum när tjänstemannen återkommit. I utkastet gjordes följande bedömning:

Den begärda genomgången på utrikesdepartementet ingår i förun­dersökningen. Begäran kom från rikspolischefen. Även Jörgen Alm­blad i förundersökningsledningen blev underrättad om framställning­en. Justitieministern har alltså förmedlat en i vederbörlig ordning tillkommen begäran om utredning inom ramen för förundersök­ningen.

Utskottets bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

c. Rekommendationsbrevet fill Ebbe Carlsson

När Ebbe Carlsson måndagen den 2 maj sammanträffade med justitieminis­tern berättade han att han inom kort skulle resa till Storbritannien. Han skulle då försöka få vissa uppgifter rörande planeringen av mordet på Olof Palme belagda. För atf kunna få de kontakter som behövdes sade sig Ebbe Carlsson behöva ett rekommendafionsbrev från justitieministern. Den 4 maj undertecknade Anna-Greta Leijon eft rekommendationsbrev som Ebbe Carlsson utformat ett utkast till. En redogörelse för brevefs historia och dess innehåll ges i utkastet till betänkande från sommarens granskning. I utkastet gjordes följande bedömning:

I den aktuella handlingen sägs atf Ebbe Carlsson på justitieminis­terns uppdrag ("on my authority") har tagit kontakt med den avsedda britfiska myndigheten. Denna formulering är enligt utskottets mening sådan aft den ger en läsare uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Det förekommer också andra formule­ringar som är av samma karaktär.

Genom bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål regleras kompetensfördelningen. Härav följer att justitiemi­nistern inte har befogenhet att lämna ett sådant uppdrag. Utgår man enbart från den utformning Anna-Greta Leijon gett handlingen framgår därmed att hon överskridit sina befogenheter som statsråd. Utskottets slutsatser Huruvida Anna-Greta Leijon lämnat Ebbe Carlsson ett uppdrag kan emellertid inte grundas enbart pä den skriftliga informationen i handlingen i fråga. Betydelse måste också vid prövningen tillmätas statsrådets egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen.

52

 

Utskottet kan konstatera att såväl Anna-Greta Leijon som Ebbe 1988/89:KU30 Carlsson har uppgett aft def inte var fråga om att ge Ebbe Carlsson ett uppdrag. Avsikten var aft förse Ebbe Carlsson med ett rekommenda­fionsbrev för att - om möjligt - underlätta för honom att få kontakt med den brittiska myndigheten. Det kan erinras om att vad Ebbe Carlsson vid den första kontakten med Anna-Greta Leijon den 2 maj 1988 angående Englandsresan sade sig behöva var "ett rekommenda­tionsbrev" och att det infe heller i övrigt finns några uttalanden inför utskottet som tyder på att det skulle ha varit fråga om något annat än ett rekommendationsbrev. För Anna-Greta Leijons uppgift om vad som avsefts med brevet talar enligt utskottets mening vidare att Anna-Greta Leijon - mot bakgrund av vad rikspolischefen framfört till henne - inte hade anledning att utgå från annat än att resan skulle företas inom ramen för def vid den tiden redan sedan länge etablerade samarbetet mellan rikspolischefen och Ebbe Carlsson. Att Ebbe Carlsson därvid i samråd med rikspolischefen företog utlandsresor framgår inte bara av vad rikspolischefen uppgeff utan också av vad chefen för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har uttalat bl.a. om följeslagare åt Ebbe Carlsson vid resor till Frankrike och England.

Enligt utskottets mening har granskningen inte visat aft Anna-Greta Leijon genom atf utfärda handlingen haft för avsikt att ge Ebbe Carlsson eft uppdrag. Däremot är det klart att brevet formulerats så att def för en utomstående måste uppfattas som om hon gett Ebbe Carlsson eft uppdrag. Ett brev från ett statsråd med denna innebörd står i strid med bestämmelserna i 11 kap. 7 § regeringsformen. Anna-Greta Leijon har genom att underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon inte undgå krifik. Vidare bör påtalas att hon i samband med utfärdande av brevet infe samråft med någon annan.

Vad sedan beträffar frågan om diarieföring av brevet vill utskottet först erinra om aft en handling enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen är allmän bl.a. i det fallet att handlingen förvaras hos en myndighet och är atf anse som upprättad hos myndigheten (3 §). En handling anses upprättad hos myndigheten när den har expedierats (7 §).

Vidare gäller enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) aft en allmän handling som upprättats hos en myndighet skall registreras, dvs. diarieföras utan dröjsmål, om def infe är uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna handlingar, för vilka sekretess inte gäller, får dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade aft det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Utskottet gör följande bedömning:

Myndigheten i det aktuella fallet är jusfifiedepartementet. Brevet förvarades hos detta departement och är upprättat genom atf det överlämnats till Ebbe Carlsson. Brevet är följaktligen allmän hand­ling.

Ingen av de undantagsregler som finns i sekretesslagen och som
närmare specificerats i de rikfiinjer som utfärdats för registrering av          53

 

allmänna handlingar hos jusfifiedepartementet är tillämplig på det     1988/89:KU30 aktuella brevet. Brevet borde således ha registrerats utan dröjsmål.

I en reservation (m, fp, c) hävdades atf oavsett justitieministerns avsikt med brevet måste brevet anses innefatta ett uppdrag fill Ebbe Carlsson. Av brevet framgick att uppdraget avsåg inhämtande av information som avsåg bakgrun­den fill mordet. Enligt reservationen var därför uppdraget ett led i utredningen av detta mord.

Reservanterna konstaterade atf def uppdrag som Anna-Greta Leijon hade gett Ebbe Carlsson saknade laglig grund. Det stred mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i eft ärende som def enligt lag tillkom en myndighet att bestämma om hade hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen.

För utfärdandet av brevet och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänade f.d. justitieminister Anna-Greta Leijon enligt reservanterna allvarlig krifik. Enligt deras uppfattning talade dessutom omständigheterna för att hon varit medveten om det felaktiga i sitt handlande. Detta gjorde hennes handlande än mera klandervärt.

Bo Hammar (vpk) framhöll i en reservafion att brevefs formulering är sådan att den tänkta mottagaren - och varje annan i god tro varande läsare av brevet - måste få uppfattningen att jusfitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Def förhållandet atf hon uppgett sig infe ha haft för avsikt att ge ett uppdrag förtjänade enligt reservationen inget avseende. Enligt reservantens bestämda uppfattning måste man nämligen kunna utgå ifrån atf en handling som hon som statsråd utfärdar i tjänsten återger hennes verkliga avsikter. Uppdraget saknade enligt reservationen laglig grund då inga myndigheter, ej heller regeringen, hade rätt atf ge uppdrag i brottsufredande syfte vid sidan av den pågående förundersökningen rörande mordet. Genom att besluta i eft ärende som def enligt lag fillkom en myndighet att bestämma om hade hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt reservanten var det mot bakgrund av bestämmelserna i 7 kap. 3 § regeringsformen om den kollekfiva beslufsprincipen för regeringsbesluten särskilt anmärkningsvärt att eft enskilt statsråd utan atf samråda med någon annan i regeringskansliet -statsråd eller tjänsteman - gav detta uppdrag.

Utskottefs bedömning

Vad gäller frågan om diarieföring av rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson gör utskottet samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

I övrigt gör utskottet följande bedömning:

I vitboken framhålls att brevet med hänsyn fill omständigheterna vid dess
tillkomst inte bör befraktas som annat än ett rekommendafionsbrev. I brevet
sägs emellerfid aft Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag ("on my
authority") har kontaktat den tilltänkta mottagaren av brevet. Anna-Greta
Leijon har förnekat atf syftet var atf ge något uppdrag. Ebbe Carlsson har å
sin sida förklarat atf han infe uppfattat att han erhållit något uppdrag.
Brevets formulering är emellertid sådan aft den tilltänkta mottagaren - och
varje annan i god tro varande läsare av brevet - måste få uppfattningen att
justitieministern gett Ebbe Carlsson eft uppdrag. Oavsett justitieministerns       54

 

avsikt med brevet måste brevet därför enligt utskottets uppfattning anses    1988/89:KU30 innefatta aft uppdrag till Ebbe Carlsson.

Utskottet övergår då till att pröva om jusfitieministern har rätt aft ge ett sådant uppdrag.

Av brevet framgår att uppdraget avser inhämtande av information som avser bakgrunden fill mordet. Uppdraget är därför ett led i utredningen av detta mord.

Def framgår av av 23 kap. 3 § rättegångsbalken att förundersökning skall ledas av polismyndighet eller åklagare. Som framgått tidigare beslöt regeringen den 5 februari 1987 atf updra åt riksåklagaren atf leda förunder­sökningen rörande mordet på statsministern och åt rikspolischefen atf leda den polisverksamhet som erfordras för spaning och utredning med anledning av mordet. Inga andra myndigheter, inte heller regeringen, har rätt aft ge uppdrag i syfte att utreda mordet vid sidan av den pågående förundersök­ningen. Mot bakgrund av bestämmelsen i 7 kap. 3 § regeringsformen om den kollekfiva beslutsprincipen för regeringsbesluten är det särskilt anmärk­ningsvärt att eft enskilt statsråd ger detta uppdrag.

Brevet är i tryckfrihetsförordningens mening (2 kap. 7 §) att anse som upprättat genom aft det överlämnats fill Ebbe Carlsson. Def saknar därför betydelse från formell synpunkt om brevet förefetts eller infe. Ebbe Carlsson har emellerfid uppgett atf han inte etablerat kontakt med den britfiska underrättelsetjänst som brevet var avsett aft presenteras för. Däremot har han hänvisat fill brevet i samtal med statssekreterare Kjell Larsson och eventuellt andra personer. Om kontakt hade upprättats med den brittiska underrättelsetjänsten och den begärda uppgiften lämnats ut, hade det skett fill en person som saknade behörighet enligt svensk rättsordning att företräda svenska staten.

Utskottet vill framhålla att, såvitt framgått av utredningen, ingen annan i regeringskansliet - statsråd eller tjänsteman - har haft kännedom om brevefs innehåll förrän det blev känt genom pressuppgifter den 1 juni.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet atf det uppdrag som Anna-Greta Leijon har gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. Def strider mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i eft ärende som det enligt lag tillkommer en myndighet att bestämma om har hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regerings­formen.

För utfärdandet av detta brev och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänar f.d. justitieminister Anna-Greta Leijon allvarlig krifik.

4. Kontakter med spaningsledningen

I utkastet fill befänkanuc ges en beskrivning av de kontakter som regeringen
och regeringskansliet hade med rikspolischefen med anledning av den
information som lämnats från Ebbe Carlsson. Det framgår där att Anna-
Greta Leijons första kontakt med Åhmansson i frågan ägde rum den 30 mars.
Därefter förekom ett antal kontakter i april och maj. Det första samman­
träffandet skedde på justitieministerns initiafiv. Bakgrunden var den att
Anna-Greta Leijon den 28 mars - sedan hon informerats den 27 mars av           55

 

Ebbe Carisson samt Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling från säkerhetspo- 1988/89:KU30 lisen - bl.a. delgett statsministern Ebbe Carissons mordteori. Enligt vad Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson vid sommarens utfrågningar uppgav för utskottet var man överens om aft det var rikspolischefens sak att vidta åtgärder för att skapa klarhet om Ebbe Carlssons uppgifter och tillföra mordutredningen uppgifterna i den mån de inte redan fanns där. Eftersom det bl.a. gällde allvarliga anklagelser mot främmande makt var statsminis­terns reaktion den att saken omgående måste undersökas och kontrolleras. I utkastet gjordes följande bedömning:

Av utredningen framgår atf jusfifieministern bedömt Ebbe Carls­sons uppgifter och teorier om mordet vara av sådan karaktär atf hon dagen efter sitt cirka nio timmar långa sammanträffande den 27 mars med Ebbe Carlsson och säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling ansett sig böra informera statsministern och därefter ta kontakt med rikspolischefen. Enligt utskottet förelåg def inget hinder från konstitutionella utgångspunkter mot atf Anna-Greta Leijon genom hänvändelserna fill spaningsledningen - rikspolischefen - ville förvissa sig om att de uppgifter hon erhållit från Ebbe Carlsson redan var eller blev kända för de myndigheter som har ansvaret för mordutredningen. Däremot var hon mot bakgrund av såväl def konstitutionella regelsystemet som den ordning för bedrivande av förundersökning i brottmål som gäller enligt rättegångsbalken för­hindrad atf påverka mordutredningens inriktning och bedrivande i övrigt. Det ankommer på förundersökningsledningen aft helt själv­ständigt bedöma sädana frågor.

Granskningen har emellertid visat atf justifieminisfern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för att Ebbe Carlssons uppgifter kunde ha betydelse för mordutredningen. Sålunda har Anna-Greta Leijon vid flera fillfällen uttalat atf uppgifterna i fråga måste kontrolleras. 1 vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är svårt att bedöma. Utskottet är emeller­tid av den uppfattningen att Anna-Greta Leijons uttalanden knappast kan ses som någon obehörig påverkan. Vid denna bedömning fäster ufskottet särskilt avseende vid att def redan innan Anna-Greta Leijon fick kännedom om uppgifterna var Åhmanssons bestämda uppfatt­ning atf en kontroll borde ske och att denne inför utskottet inte påstått atf någon obehörig påverkan förekommit. Utskottet vill också peka på att Anna-Greta Leijon vid upprepade tillfällen strukit under att def var spaningsledningen som skulle ansvara för Ebbe Carlssons verk­samhet.

I en reservafion (m, fp, c) anfördes aft granskningen hade gett vid handen att justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för uppfatt­ningen att Ebbe Carlssons uppgifter borde fillmätas betydelse för mordutred­ningen. Enligt JK:s utredning framhöll Anna-Greta Leijon vid den middag som ägde rum den 5 april vikfen av aft PKK-utredningen bedrevs med kraft. Inför riksåklagaren hade hon också uppgeff att Ebbe Carlsson hade "vårt stöd". Vidare hade hon vid upprepade tillfällen anmodat rikspolischefen att

56

 

kontrollera uppgifterna i fråga. Därtill kom atf statsministern aktivt uppma- 1988/89:KU30 nat Anna-Greta Leijon att kontrollera uppgifterna. Enligt reservationen borde def i sammanhanget också vägas in den omständigheten att Anna-Greta Leijon fick anses ha aktivt stött Ebbe Carlssons reseverksamhet, såväl vad gällde def i föregående avsnitt diskuterade s.k. rekommendationsbrevet som hennes uttalanden om finansieringen av resorna. Till detta kom Anna-Greta Leijons upprepade sammanträffanden med Ebbe Carlsson, vilka man enligt reservationen fick utgå ifrån att aft Ebbe Carlsson hänvisat till när han i sin tur talat med Åhmansson. För Åhmansson måste detta ha framstått som ett stöd åt Ebbe Carlssons teorier. I reservationen sades också att det av naturliga skäl var svårt atf bedöma i vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen och att det infe heller var utskottefs uppgift atf granska myndigheternas åtgärder.

Sammanfattningsvis ansåg sålunda reservanterna aft Anna-Greta Leijon inte kunde undgå kritik i nu berörda avseenden.

Bo Hammar (vpk) framhöll i en reservation att granskningen gett vid handen aft justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för den bestämda uppfattningen atf Ebbe Carlssons uppgifter rörande det s.k. PKK-spåret borde fillmätas betydelse för mordutredningen. Även han ansåg atf för Åhmansson måste Anna-Greta Leijons stöd fill Ebbe Carlssons reseverksamhet ha framstått som ett stöd för Ebbe Carlssons teorier.

Enligt reservantens uppfattning hade Anna-Geta Leijon genom sitt stöd åt Ebbe Carlsson och hans uppgifter sökt påverka spaningsledningen att i mordutredningen prioritera def s.k. PKK-spåret. Hennes handlande kunde därför misstänkas stå i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen. Frågan borde bli föremål för utskottefs fortsatta granskning.

Utskottefs bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet till betänkande.

5. Kontakter med åklagarna

a. Underrättelse till förundersökningsledningen

I utkastet behandlades under denna rubrik frågan om jusfitieministern varit tillräckligt aktiv när det gällde underrättelse till förundersökningsledningen angående Ebbe Carlssons verksamhet. Vidare behandlades frågan om hon vid sammanträffande med åklagarna den 11 maj gjorde uttalanden som innebar eller måste ha uppfatfats innebära en obehörig påverkan på åklagarnas handläggning av eventuella tystnadspliktsbrotf.

De kontakter som förevarit mellan å ena sidan regeringen och regerings­kansliet och å andra sidan åklagarna behandlas i utkastet. Där redogörs också för JK:s bedömning av frågan om polisledningen varit fillräckligt akfiv när det gällde underrättelse fill förundersökningsledningen angående Ebbe Carlssons verksamhet.

I utkastet gjorde utskottet följande bedömning:

Utskottet vill först erinra om den uppfattning som den parlamenta­
riska kommissionen framfört om aft dåvarande justitieministern Sten                 57

 

Wickbom redan tidigt borde ha erinrat polisledningen om reglerna i     1988/89:KU30 rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Utskottet instämde i denna uppfattning (se KU 1987/88:40 s. 14).

Mot denna bakgrund kan den frågan ställas om de erinringar Anna-Greta Leijon gav fill rikspolischefen varit fillräckliga eller om hon därutöver själv borde ha kontaktat förundersökningsledningen i anledning av Ebbe Carlssons informafion. Anna-Greta Leijon har vid utfrågningen inför utskottet framhållit atf hon infe borde ha informe­rat åklagarna eftersom detta skulle ha inneburit aft hon hade "försökt inta rikspolischefens plats" i förhållande fill åklagarna. Hon har vidare hävdat atf han utgått från atf rikspolischefen skulle förmedla informa­tionen i fråga till åklagarna.

Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit aft stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 § regeringsformen). Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informationsutbyte.

Det kan hävdas atf det skulle ha varit svårt för jusfifieministern atf informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskri­da de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan aft överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förunder­sökningsledningen om att rikspolischefen hade information aft ge.

Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspo-Hschefen om vikfen av atf hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat. Utskottet anser således att Anna-Greta Leijon vidtagit fillräckliga åtgärder för aft tillse aft åklagarna hölls underrättade. I en reservation (m, fp, c) hävdades aft Anna-Greta Leijon i vart fall efter sammanträdet 27 mars borde ha anmodat Ebbe Carlsson aft i fortsättningen hänvända sig till förundersökningsledningen. Det påpekades också att hon underlåtit aft upplysa åklagarna om sin avsikt aft utfärda rekommendations­brevet och atf hon inte heller i efterhand informerade dem om åtgärden. Enligt reservanternas mening hade Anna-Greta Leijon infe vidtagit tillräckliga  åtgärder för att fillse atf informafion om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utan tvärtom i olika avseenden negligerat förundersökningsledningen. De angivna omstän­digheterna gav enligt reservationen anledning att rikta allvarlig kritik mot jusfifieministern.

Bo Hammar (vpk) reserverade sig mot aft ufskottet alls gjort en bedömning av om Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade.

58

 

Utskottets bedömning                                                                    1988/89:KU30

Utskottet vill erinra om regeringsingripandet den 5 februari 1987 då def uppdrogs åt riksåklagaren aft leda förundersökningen. Beslutet hade bl.a. sin grund i de motsättningar som förelåg mellan spaningsledningen och åklagarna.

Anna-Greta Leijon borde mot denna bakgrund i vart fall efter samman­träffandet den 27 mars ha anmodat Ebbe Carlsson aft i fortsättningen hänvända sig fill förundersökningsledningen. I stället fortsatte hon själv atf sammanträffa med Ebbe Carlsson vid flera ytterligare fillfällen utan atf åklagarna var informerade och utan att hon försäkrade sig om att information hade getts till dessa. Anna-Greta Leijon tog initiativ till att Ebbe Carlsson i hennes och Nils Erik Åhmanssons närvaro informerade statssekreterarna Sten Heckscher och Kjell Larsson. Magnus Sjöberg har erinrat om att detta skedde utan åklagarnas medverkan och utan deras kännedom. Särskilt under den sedvanliga genomgäng som åklagare och spaningsledningen hade den 4 maj med jusfifieministern åsidosattes åklagarna på ett uppseendeväckande sätt genom atf de undanhölls information som andra närvarande besatt.

Den begränsade syn pä förundersökningsledningens roll som detta ger uttryck för gäller i högsta grad också utfärdandet av det s.k. rekommenda­tionsbrevet. Anna-Greta Leijon underlät således att upplysa åklagarna om sin avsikt aft utfärda brevet och informerade inte heller åklagarna i efterhand om åtgärden.

Enligt utskottets mening har Anna-Greta Leijon inte vidtagit fillräckliga åtgärder för atf tillse att informafion om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utom tvärtom i olika avseenden neghgerat förundersökningsledningen. Nu angivna omständigheter ger ut­skottet anledning aft rikta allvarlig krifik mot dåvarande jusfifieministern.

b. Frågan om obehörig påverkan på handläggning av eventuellt tystnadspliktsbrotf m.m.

Vad gäller vad som förevarit vid mötet på justitiedepartementet den 11 maj rörande frågan om eventuellt tystnadspliklsbrott gav sommarens granskning vid handen följande.

Vid mötet förklarade Magnus Sjöberg och Axel Morafh för Anna-Greta Leijon och Sten Heckscher att def fanns anledning att misstänka att brott mot tystnadsplikt förekommit i samband med Ebbe Carissons verksamhet. Magnus Sjöberg hade uppgeff att Anna-Greta Leijons och Sten Heckschers reakfion på denna punkt var att def först och främst var viktigt att utreda mordet på Olof Palme och aft den utredningen inte fick störas av aft man gjorde ingripanden med anledning av misstanke om brott mot tystnadsplikt. Enligt Magnus Sjöberg framhöll Anna-Greta Leijon och Sten Heckscher att mordutredningen hade högsta prioritet. Magnus Sjöberg hade uttalat atf om myndigheterna skulle tvingas in i en situafion där man skulle bli tvungen att göra en prioritering handläggningsmässigt av mordutredningen och en utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf skulle man inte låta utredningen av sistnämnda brott försvåra mordutredningen. Enligt Magnus Sjöberg innebär infe detta att man skulle negligera frågan om eventuellt tystnads-

59

 

pliktsbroft, något som han inte heller trodde föresvävade Anna-Greta Leijon     1988/89:KU30 eller Sten Heckscher.

Anna-Greta Leijon hade bl.a. uppgeff atf hon endast gjort det enligt henne självklara konstaterandet atf den utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf som på vanligt sätt fick ske måste göras på ett sätt som inte försvårade mordutredningen, eftersom det gällde ett allvarligare brott. I utkastet gjordes följande bedömning:

Utskottet anser infe atf Anna-Greta Leijons uttalanden kan uppfat­tas som eft försök att påverka den utredning av ev. tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa.

I en reservation (m, fp, c) anfördes aft de uttalanden som justitieministern riktat till riksåklagaren om det angelägna i att mordutredningen prioriterades kunde uppfattas som eft försök atf påverka den utredning av eventuella tystnadspliktsbrott som def ankom på myndigheterna atf företa. Anna-Greta Leijon kunde därför i detta hänseende infe undgå kritik.

Utskottets bedömning

Utskottet gör liksom i utkastet till betänkande bedömningen atf Anna-Greta Leijons uttalanden vid sammanträdet med riksåklagaren inte kan uppfatfas som ett försök atf påverka den utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa. Def kan för övrigt konstateras aft det genom JK:s utredning är klarlagt atf något brott mot tystnadsplikten inte ägt rum när Ebbe Carlsson fått del av hemliga handlingar från förundersökningen.

6. Kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

En väsenfiig del av den information som Ebbe Carlsson lämnade fill bl.a. Anna-Greta Leijon, Nils Erik Åhmansson och Carl Lidbom rörde påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Def gällde dels uppgifter om att säkerhetspolisen före mordet haft kännedom om att PKK planerade ett attentat, dels att det inom säkerhetspolisen hade undanhållits information för aft undertrycka utredningen av PKK-spåret. Def framfördes också påståenden om att Kegö och Barrling skulle ha blivit stoppade av Näss i utredningen av PKK-spåret. I utkastet redogörs för vad som gjordes för att bringa klarhet i påståendena om missförhållanden vid säkerhetsavdelningen och för regeringens roll i denna kontrollverksamhet. I utkastet gjordes följande bedömning:

Rikspolisstyrelsen är eftcentralt ämbetsverk som enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen lyder under regeringen. Ansvaret för rikspolisstyrel­
sens, inkl. dess säkerhetsavdelning, organisafion vilar pä regeringen.
Regeringen har därutöver eft särskilt ansvar för frågor rörande rikets
säkerhet. De frågor som rests om säkerhetspolisens organisation och
sätt att fungera rör infe myndigheternas handläggning av ärenden som
gäller tillämpning av lag eller myndighetsutövning mot enskild. Def
föreligger därför inga konsfitutionella hinder enligt 11 kap. 7 §
regeringsformen för regeringen atf föranstalta om utredning eller på                 q

 

annat sätt ge sin mening fill känna på detta område.            1988/89:KU30

En utredning av påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdel­ningen kan göras inom regeringskansliet eller genom särskilt tillsaft kommitté eller utredare. Utredningsuppgiften kan också överlämnas till justitiekanslern eller till en förvaltningsmyndighet. Ett formellt uppdrag av detta slag kräver regeringsbeslut.

Rikspolischefen har självfallet befogenhet atf på eget inifiafiv låta utreda påstådda missförhållanden inom den egna myndigheten.

Såväl Ingvar Carlsson som Anna-Greta Leijon har gett uttryck för åsikten aft det ankom pä rikspolischefen aft utreda anklagelserna mot säkerhetsavdelningen. Anna-Greta Leijon har därutöver vid mötet med Nils Erik Åhmansson den 4 maj påpekat vikfen av att uppgifterna om missförhållandena kontrollerades sä snart som möjligt. Def kan enligt utskottet möjligen ifrågasättas om infe Anna-Greta Leijon därmed har gett rikspolischefen ett utredningsuppdrag och atf detta borde ha sin grund i eft regeringsbeslut. Enligt utskottets mening faller dock Anna-Greta Leijons påpekanden om vikten av en utredning av de påstådda missförhållandena inorn ramen för normala kontakter mellan en departementschef och chefen för en departementet under­ställd myndighet.

Det kan i sammanhanget erinras om atf regeringen tidigare uppdragit åt säpokommittén aft göra en översyn av säkerhetspolisen. Kommitténs direktiv medgav att man också fog upp frågan om eventuella missförhållanden inom säkerhetsavdelningen till gransk­ning. Kommitténs ordförande, Carl Lidbom, hade genom särskilt regeringsbeslut fått rätt att ta del av alla handlingar hos säkerhetsav­delningen, oavsett vilka sekretessregler som i övrigt gällde för dessa. Åhmansson hade av regeringen förordnats till expert i kommittén. Redan i detta får enligt ufskottet anses ligga en skyldighet för Åhmansson atf bistå med de utredningar om säkerhetsavdelningen som kommittén önskat få utförda.

Med det anförda har utskottet inte tagit ställning fill frågan om den valda formen för atf undersöka påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdelningen var den mest ändamålsenliga. Till denna fråga avser utskottet återkomma liksom till frågan allmänt om regeringens kontroll av säkerhetspolisen. Def kan i detta sammanhang påpekas atf regeringen efter samråd med partiledarna nyligen beslutat tillkalla en särskild utredningsman med uppgift att utreda vissa frågor om säkerhetsskydd som rör den säkerhetsbedömning som gjorts före mordet på Olof Palme. Enligt utskottet är def fillfredsställande aft denna utredning görs.

Utskottets bedömning

Som påpekades i utkastet fill betänkande föreligger inga konsfitutionella hinder för regeringen att föranstalta om utredningen eller på annat sätt ge sin mening till känna i frågor som rör säkerhetspolisens organisafion och sätt att fungera. Ett formellt utredningsuppdrag kräver dock regeringsbeslut.

61

 

Anna-Greta Leijon påpekade vid mötet den 4 maj för Nils Erik Åhmans- 1988/89:KU30 son vikten av aft uppgifterna om missförhållanden kontrollerades så snart som möjligt. Utskottet gör liksom i utkastet till betänkande bedömningen att detta påpekande faller inom ramen för normala kontakter mellan en departementschef och chefen för en departement undersfälld myndighet. Def är enligt utskottet inte att befrakta som eft uppdrag. Något formellt krav på att def skulle ha sin grund i eft regeringsbeslut föreligger enligt utskottet inte.

Med det anförda har utskottet infe tagit ställning fill frågan om den valda formen för att undersöka påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdel­ningen var den mest ändamålsenliga.

Fortsatt granskning

Utskottet har i granskningen så långt möjligt sökt belysa regeringens befattning med utredningen om mordet på statsminister Olof Palme och med den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Förundersökningar pågår fortfarande rörande såväl införseln av avlyssningsufrustning som den olovliga avlyssning som misstänks ha ägt rum. Det kan inte uteslutas att dessa utredningar kan ge utskottet anledning att återkomma till frågan i sitt kommande granskningsar­bete.

13. Utlänningsärenden

Inledning

Utskottet har under 1980-talef årligen granskat regeringens handläggning av utlänningsärenden, bl.a. besvärsärenden om avvisning, utvisning och verk­ställighet av sådana beslut samt fillämpningen av terroristbestämmelserna (KU 1979/80:50, 1981/82:35, 1982/83:30, 1984/85:35, 1985/86:25, 1986/87:33 och 1987/88:40). Även i år har en uppföljning gjorts av handläggningsfiderna och terroristbestämmelsernas tillämpning. Granskningen har vidare även i år omfattat regeringens praxis i utvisningsärenden särskilt i fråga om statslösa palestinier och asylsökande barn utan vårdnadshavare. Utskottet har uppmärksammat två beslut av JO av den 30 december 1988 rörande avvisning enligt utlänningslagen {bilaga A 12 A-B).

Till grund för granskningen har bl.a. legat tre sekretessbelagda promemo­rior från arbetsmarknadsdepartementet angående handläggningen av utvis­ningsärenden rörande palestinier. I detta material ingår också uppgifter om handläggningen av ärenden rörande asylsökande ensamma barn. Från den tidigare avdelningschefen vid statens invandrarverk Björn Weibo har inkommit en skrivelse rörande ovannämnda JO-beslut {bilaga A 12 C). Offentliga utfrågningar har ägt rum inför ufskottet med dels generaldirektö­ren för statens invandrarverk Christina Rogesfam åtföljd av byråchefen Bengt Ranland, dels statsrådet Georg Andersson åtföljd av expeditionsche­fen Erik Lempert {bilagorna B 13-14).

62

 

Handläggningstider                                                      1988/89: KU30

Antalet utlänningar som kommit till Sverige och sökt asyl utom FN:s flyktingkvot har under 1988 fortsatt atf öka. Det totala antalet asylsökande under år 1987 var ca 18 000 personer inkl. medföljande barn, och under 1988 har 19 600 personer inkl. barn sökt asyl. Av dessa direktavvisades under 1987 och 1988 ca 2 500 resp. 3 000 av polismyndighet, och invandrarverket beslutade aft inte överta dessa ärenden. Totalt har 19 817 personer inkl. barn år 1988 fått uppehållstillstånd som flyktingar (3 698), krigsvägrare (1 170), av flykfingliknande skäl (5 984), på humanitära grunder (3 797), på flykting-kvoten (1 476) samt som nära anhöriga till dessa (3 692). Motsvarande antal år 1987 var 16 545.

Det stora antalet asylsökande har medfört långa handläggningstider i tillsfåndsärendena. Sedan mars 1988 har de genomsnittliga handläggningsti­derna i regeringskansliet ökat något; från 156 dagar fill 161 dagar i mars 1989. Det finns dock exempel på handläggnlngsfider på närmare fyra år. En rad åtgärder har vidtagits i def primära syftet aft komma till rätta med de alltför långa handläggningstiderna. Bl.a. har regeringen lagt fram en proposition om ny utlänningslag m.m. (prop. 1988/89:86) och en proposifion med förslag till ny organisafion av statens invandrarverk (prop. 1988/89:105). I syfte att ge den nya organisationen bästa möjliga förutsättningar har regeringen beslutat ge majoriteten av de asylsökande som kommit till Sverige och sökt asyl före år 1988 tillstånd atf stanna i riket. Beslutet, som inte omfattade sådana ärenden där det redan förelåg slutligt beslut i asylfrågan, berörde ca 4 500 personer.

Christina Rogesfam har inför utskottet förklarat aft den nya organisafio­nen gör det möjligt för invandrarverket aft fa ställning i de 30-40 procenten klara ärendena inom en tvåveckorsperiod och i övriga ärenden inom två månader. Handläggningstiden inom invandrarverket ligger i dag i genom­snitt på ungefär fre månader. Georg Andersson har inför utskottet uppgett att ökningen av antalet ärenden i regeringskansliet under 1988 påverkade handläggningstiderna. Inför årsskiftet försågs regeringskansliet med extra resurser och de uppkomna balanserna kunde nedbringas. I detta samman­hang kan nämnas att Georg Andersson förra året inför ufskottet uppgav att de utredningsförslag rörande utlänningslagen och invandrarverkets orga­nisation som då förelåg borde kunna leda till att handläggningsfiderna förkortades till två månader hos invandrarverket och två månader inom regeringskansliet.

Utskottets bedömning

I förra årets granskningsbefänkande uttalade utskottet aft handläggningsti­
derna trots den förbättring som uppnåtts alltjämt framstod som alltför långa.
Enligt utskottets mening var det nödvändigt atf man från regeringens sida
vidtog ytterligare åtgärder i syfte att komma fill rätta med dessa problem.
Utskottet kan konstatera atf de genomsnittliga handläggningsfiderna i
regeringskansliet föriängts under det senaste året, vilket inte är i överens­
stämmelse med den ovan angivna målsättningen. Mot bakgrund av vad
utskottet anförde förra året om atf de totala väntetiderna redan då framstod    63

 

som alltför långa är detta inte fillfredsställande. En rad åtgärder har 1988/89:KU30 emellertid vidtagits i syfte aft förkorta handläggningsfiderna. Bl.a. har för regeringskansliefs del planerats en kraftig förstärkning av antalet tjänster för handläggning av utlänningsärenden. Först efter halvårsskiftet 1989 kan dock de vidtagna och planerade åtgärderna få full effekt. Det finns mot denna bakgrund anledning för ufskottet att i senare granskningssammanhang återkomma till denna fråga. Något uttalande i övrigt är inte påkallat från utskottets sida.

Regeringens praxis i utlänningsärenden

Mot bakgrund av vissa ufvisningsbeslut har utskottet tagit upp fill granskning regeringens praxis när det gäller palestinska asylsökande. Praxis beträffande ensamma asylsökande barn har också granskats. Vidare har frågan om regeringens uppföljning av ufvisningsbeslut behandlats.

Sverige har anslufit sig till 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning. I konventionen finns bestämmelser bl.a. om skydd för flykfingar. Som flykting anses den som hyser en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet fill en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som därför flytt från sitt hemland eller är förhindrad att återvända dit. Till denna definition av flyktingbegreppet ansluter den grundläggande asylbestämmelsen i 3 § utlän­ningslagen. Där sägs vidare att en flykting infe utan synnerliga skäl skall vägras fristad i Sverige om han behöver sådant skydd. Rätt till asyl i Sverige har också enligt 5 § utlänningslagen den som övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för aft undgå förestående krigsfjänstgö-ring (krigsvägrare) om han behöver skydd här och det inf e finns särskilda skäl aft vägra honom rätt att visfas i landet. Vidare ger 6 § utlänningslagen motsvarande rätt fill asyl för utlänning som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland infe vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter fill stöd för detta.

Bestämmelser om verkställighet återfinns i 77-94 §§ utlänningslagen samt i 67-78 §§ uflänningsförordningen. Enligt 84 § utlänningslagen ankommer verkställigheten på polismyndighet. Regelsystemet förutsätter att förhör hålls innan verkställighet sker. I enlighet med detta regelsystem och enligt anvisningar som utfärdats av rikspolisstyrelsen hålls i allmänhet ett verkstäl­lighetsförhör för att utröna till vilket land utlänningen bör sändas, inom vilken tid beslutet skall vara verkställt och om det finns hinder mot att verksfälla beslutet.

I proposition 1988/89:86 föreslås bl.a. en ny utlänningslag. En viktig ändring är att i fortsättningen skall invandrarverket bli första instans i alla asylärenden och i ärenden där en utlänning vistats i Sverige längre tid än fre månader. Förslaget bereds för närvarande i socialförsäkringsutskoftet. Avsikten är att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1989.

Beträffande praxis vid handläggningen av asylärenden bör nämnas atf ärendena avgörs med hänsyn till de omständigheter som föreligger i def enskilda fallet. Besluten bygger på en individuell bedömning oavsett vilken etnisk bakgrund den asylsökande har. Som angavs i förra årets gransknings-

64

 

betänkande inhämtas kunskap allmänt om förhållandena i skilda länder från     1988/89:KU30

svenska utlandsmyndigheter, FN:s flyktingkommissariat och andra FN-

organ. Vikfiga informationskällor är olika organisafioner, t.ex. Amnesty,

Röda korset och Rädda barnen. Även uppgifter i svenska och utländska

massmedia kan självfallet ha stor betydelse i sammanhanget. Det finns även

andra kontaktvägar,  t.ex.  organisationer för mänskliga rättigheter och

liknande i skilda länder. I vissa fall kopplas den svenska ambassaden i berört

land direkt in i ett ärende.

Det förekommer också atf yttrande i ärenden inhämtas från andra myndigheter t.ex. rikspolisstyrelsen. Beträffande de palestinska asylsökan­dena har genom utskottefs utfrågning av Georg Andersson framkommit att det förekommer aft yttrande från rikspolisstyrelsen inhämtas också rörande asylsökande ur denna grupp men atf detta infe är något som sker utan särskild bedömning i det enskilda fallet. När yttrande inhämtats har regeringen i flera fall trots avstyrkande låtit den asylsökande stanna i landet. Regeringen har inte i något fall ansett sig böra vara bunden av någon viljeyttring som framförts från annan stats sida. De ofta svåra avvägningarna när def gäller palestinska asylsökande har i vissa fall medfört förhållandevis långa hand­läggningstider.

Regeringen tillämpar sedan den 1 januari 1989 en fillfälligt förändrad praxis vilken innebär atf den som sökt asyl i Sverige före den 1 januari 1988 får stanna här om inte särskilda skäl i det enskilda ärendet talar mot det. Denna praxis fillämpas också beträffande ensamma barn, vilket avsett endast ett tiotal av de iranska barnen. Från svensk sida har problemet med asylsökande barn tagits upp såväl med de övriga nordiska länderna som med FN:s flyktingkommissarie. Ställningstagandena rörande de 200-300 ensam­ma iranska barnen har fördröjts bl.a. beroende på aft de enskilda ärendena kräver omfattande utredningar. Den övervägande delen av dessa asylären­den har numera avgjorts. När det gäller den andra stora gruppen ensamma barn, nämligen de etiopiska barnen, kan nämnas att de i allmänhet fått uppehållstillstånd på ett tidigare stadium eftersom deras förhållanden skiljer sig från de iranska barnens.

Christina Rogesfam har inför utskottet framhållit att det inom invandrar­verket pågår fortlöpande överläggningar i avsikt att hålla en enhetlig praxis. I def stora flertalet fall där regeringen ändrat invandrarverkets ursprungliga beslut har orsaken varit omständigheter som tillkommit sedan verkefs beslut meddelats. De vanligaste skälen under def gångna året har då varit atf berörda barn gått i skola här i landet under tre terminer. Georg Andersson har framhållit atf regeringens beslut fatfas med den målsättningen att de skall vara riktgivande för andra ärenden av motsvarande slag. Mot denna bakgrund är en viss försiktighet från regeringens sida nödvändig när def gäller aft göra undantag från praxis.

Eftersom förhållandena i olika länder förändras snabbt är det enligt Georg Anderssons mening knappast möjligt aft göra en praxiskatalog som kan vara vägledande under ens ett år framöver annat än när det gäller anknytningsfall och visumärenden.

Beträffande uppföljning av utvisnings- och avvisningsbeslut har Georg
Andersson framhållit aft man inom regeringskansliet har uppmärksamheten       65

inriktad på atf bringa klarhet i förhållandena i de fall def hävdas att någon på 5 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30

ett eller annat sätt råkat illa ut. Någon praxis som innebär en regelmässig    1988/89:KU30 uppföljning förekommer inte. Anledningen är att en sådan ätgärd i många fall skulle kunna vara mer fill skada än nytta. Från invandrarverkets sida förekommer inte någon uppföljning enligt de uppgifter som lämnats från invandrarverkets sida inför utskottet.

Utskottets bedömning

När det gäller regeringens praxis i utlänningsärenden hänvisade utskottet i förra årets granskningsbetänkande till ett tidigare uttalande om atf def självfallet är av stor betydelse atf regeringens bedömningar sker i generös anda. Utskottet fann infe anledning att rikta någon krifik mot regeringens handläggning av de granskade utvisningsärendena men framhöll att regering­en noggrant borde följa upp de utvisningsbeslut där uppgifter förekommer om att en från Sverige utvisad person grips eller i övrigt blir illa behandlad i def land till vilket utvisningen skett.

Inte heller vid årets granskning har utskottet funnit anledning att rikta någon kritik mot regeringen i anledning av de utvisningsärenden som granskats. Vid granskningen har inte förekommit något som ger anledning anta att palestinierna som grupp behandlas på ett annat sätt än andra asylsökande. Infe heller föranleder granskningen av regeringens handlägg­ning av ärenden rörande vissa enskilda asylsökande palestinier något uttalande från utskottets sida. När det gäller de ensamma asylsökande barnen konstaterar utskottet att det ofta torde vara fråga om svåra avvägningar som kräver omfattande utredning vilket kan medföra längre handläggnlngsfider. De ensamma barnens situation är emellertid enligt utskottets mening så speciell att det är särskilt viktigt aft def på ett tidigt stadium meddelas beslut som kan vara vägledande för bedömningen i andra enskilda ärenden.

1 detta sammanhang vill utskottet något återkomma till den fråga om förvar av barn som togs upp vid förra årets granskning i fråga om utlänningsärenden. Enligt utskottets meninjg bör största möjliga restrikfivitet iakttas i fråga om förvar av barn. För att en uppföljning i detta hänseende skall kunna göras är det enligt utskottets mening angeläget aft def fortlöpan­de förs stafistik över antalet förvarsfaganden.

När det gäller uppföljning av utvisningsbeslut har utskottets granskning gett vid handen aft sådana görs i de fall def framkommer uppgifter om att någon råkat illa ut i det land han utvisats fill. Som utskottet framhöll vid förra årets granskning kan en sådan uppföljning leda till säkrare bedömningar i framfiden.

Utöver det anförda föranleder inte granskningen i förevarande del något uttalande från utskottets sida.

Terroristbestämmelserna

I fråga om tillämpningen av terroristbestämmelserna hänvisade utskottet i förra årets granskningsbetänkande till ett tidigare uttalande om att bestäm­melserna i fråga kan ge upphov till svåra intressekonflikter och att det är av

särskild vikt aft räftssäkerhetsfrågorna bevakas kontinuerligt. Utskottet             66

framhöll också sin avsikt aft även fortsättningsvis följa frågan i gransknings­sammanhang.

 

Utlänningslagen och uflänningsförordningen innehåller bestämmelser om 1988/89:KU30 avvisning och utvisning av presumtiva terrorister. Därutöver finns en särskild lag om tvångsåtgärder i spaningssyffe i vissa fall (spaningslagen). Denna lag är tidsbegränsad men har successivt förlängts. I propositionen med förslag till ny utlänningslag m.m. föreslås atf nuvarande bestämmelser om avvisning och utvisning av presumtiva terrorister utan några egentliga sakliga ändringar sammanförs med reglerna i spaningslagen till en särskild lag (terroristlagen) som skall gälla vid sidan av den nya utlänningslagen i avvaktan på resultatet av en pågående översyn.

Regeringen har den 1 september 1988 meddelat direktiv för en parlamen­tarisk kommitté som skall se över reglerna om avvisning och utvisning av utlänningar som kan befaras medverka i ferrorisfhandlingar här i landet (dir. . 1988:49). En utgångspunkt för kommittén bör enligt direktiven vara atf särskilda bestämmelser på området alltjämt behövs. Det är enligt direktiven fråga om en genomgripande översyn som bl.a. skall avse reglernas utform­ning från rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs arbete bör slutföras före utgången av 1989.

De nu gällande s.k. terrorisfbesfämmelserna i utlänningslagen innebär bl.a. aft regeringen kan utvisa en utlänning, om det finns grundad anledning aft anta aft vederbörande tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket samt def dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för atf han här i riket medverkar till handlingar av angivet slag (47 §). Regeringens beslut kan inte överklagas; om def inte kan verksfällas skall dock regeringen ompröva det när skäl finns till detta. Hinder för verkställighet föreligger bl.a. om utlänningen därigenom skulle riskera politisk förföljelse (77 §). När verkställighet inte kan ske får regeringen meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i Sverige som kan avse bl.a. vistelseort och anmälningsplikt (74 §). Regering­ens beslut härom kan enligt utlänningslagen inte prövas vid domstol.

Mellan åren 1973 och 1984 utvisades 24 personer med stöd av terrorisfbe­sfämmelserna. År 1984 beslutade dessutom regeringen med stöd av 47 § utlänningslagen att nio turkiska medborgare, medlemmar av Kurdisfans arbetarparti (PKK) skulle utvisas ur Sverige. Emellertid ansågs sådana verkställighetshinder föreligga som avses i 77 § utlänningslagen. Regeringen beslöt därför aft ufvisningsbeslufen tills vidare infe skulle verksfällas. Regeringen föreskrev vidare med stöd av 74 § andra stycket utlänningslagen atf sådana inskränkningar som avses i 48 § första stycket samma lag skulle gälla för samtliga.

Regeringen redovisar årligen i en skrivelse till riksdagen hur bestämmel­serna i utlänningslagen om terrorister och i spaningslagen har tillämpats. Den senaste redovisningen är från den 29 september 1988 (skr. 1988/89:11, 1988/89;SfU6) och avser fiden augusfi 1987-juni 1988. Under redovisnings­perioden har några nya beslut om utvisning inte meddelats. Avvisning med stöd av 30 § utlänningslagen har infe ägt rum under perioden. Sådan avvisning har förekommit i två fall sedan lagens tillkomst, under åren 1974

och 1982. Vid en omprövning i maj månad 1988 beslutade regeringen att inte   67

göra några ändringar i de ufvisningsbeslut och föreskrifter som gäller för de

 

PKK-medlemmar som utvisades 1984. Under den gångna perioden har     1988/89:KU30 rikspolisstyrelsen vid 14 tillfällen medgeff undantag frän gällande föreskrif­ter. Spaningslagen har under perioden använts vid sex fillfällen mot fem personer och då avsett telefonkontroll.

I detta sammanhang bör nämnas att högsta domstolen i domar den 22 mars 1989 funnit att den inskränkning i rörelsefriheten som gällde för två av de ovannämnda PKK-medlemmarna vid den tid åtalet avser (den 25 juli 1987-den 26 oktober 1987 resp. den 7 april 1987-den 12 januari 1988) infe kan anses ha varat så länge och haft sådana verkningar att förhållandena kan jämställas med ett frihetsberövande. Enligt domen kunde alltså inte gent­emot åtalet åberopas reglerna i regeringsformen. Högsta domstolen framhöll att man med tanke på den vikt som måste fästas vid regeringsformens skydd för den personliga friheten kan sätta i fråga om inte en utlännings situafion vid eft mycket långvarigt förbud aft lämna en kommun i förening med anmälningsplikt kan i sä hög grad likna ett frihetsberövande att regeringsfor­mens regler kan bli tillämpliga åtminstone analogt.

Utskottets bedömning

Som utskottet anfört vid fidigare granskningsfillfällen kan terroristbesfäm-melserna ge upphov till svåra intressekonflikter och det är av särskilt vikt atf rättssäkerhetsfrågorna bevakas kontinuerligt. Enligt utskottet är det till­fredsställande att det nu sker en genomgripande översyn från bl.a. rättssä­kerhetssynpunkt av terroristbestämmelserna i utlänningslagen m.m. Utskot­tets granskning har inte gett anledning till något ytterligare uttalande.

Överlämnande till invandrarverket

I de nämnda två besluten av JO har praxis hos polismyndigheter och statens invandrarverk kritiserats när def gäller tillämpningen av de grundläggande bestämmelserna om avvisning. Enligt JO:s bedömning har polismyndigheter underlåfif att överlämna avvisningsärenden till invandrarverket i den ut­sträckning som förutsätts i lagförarbeten och andra uttalanden. Denna praxis torde enligt JO:s uppfattning vara förankrad pä åtminstone verksledningsni­vå inom statens invandrarverk.

Utskottet har gjort en genomgång av de 87 regeringsbeslut under 1987 och
1988 som rör avvisning enligt utlänningslagen. De handlingar som legat till
grund för besluten har av tidsskäl inte kunnat gås igenom. Av besluten
framgår att polifiska skäl o.d. åberopats inför polismyndigheten eller statens
invandrarverk i 77 fall. 135 av dessa fall har regeringen bifallit överklagande i
fråga om avvisning och därav medgavs i sju beslut klaganden dessutom rätt
aft stanna i Sverige. I 26 beslut, vilka samfliga anmälts till invandrarverket
som inte övertagit ärendena, har bifallet byggt på att ärendena borde ha
överlämnats till invandrarverket. I åtta av dessa fall har härutöver riktats
kritik mot invandrarverket för att verket inte övertagit ärendena när nu
polismyndigheten ändå meddelat beslut. I 42 fall har regeringen avslagit
överklagande av avvisningsbeslut. Med eft par undantag hade invandrarver­
ket infe övertagit ärendena i fråga. I 27 av avslagsbeslufen, vilka i allmänhet
inte motiverats, framgår klart aft politiska skäl åberopats inför polismyndig- 68

 

het eller invandrarverket. I ett fiotal fall gällde invandrarverkets beslut aft 1988/89:KU30 infe överta ärendet under förutsättning av aft avvisning kunde ske till visst angivet land som infe var sökandens hemland (tredje land). I två fall har regeringen mofiverat sina avslagsbesluf. I det ena fallet gjordes en trovärdig­hetsbedömning och uttalades aft polismyndigheten infe varit skyldig att överlämna ärendet till invandrarverket eftersom def kunde antas aft klaganden vistats längre i ett tredje land än han uppgeff. I def andra fallet angavs att polismyndigheten borde ha överlämnat ärendet till invandrar­verket.

Christina Rogesfam har inför utskottet uppgett atf andelen ärenden som anmälts av polisen till invandrarverket tämligen konstant genom åren varit 14-15 % av antalet utlänningsärenden. Av dessa har omkring 35 % överta­gits av invandrarverket och en del har besvärsvägen ändrats. Någon uppgift om hur mänga av dessa asylsökande som till slut fått stanna i landet finns inte. Det finns inte heller möjlighet atf ur nuvarande statisfik hämta uppgift om antalet fall där avvisning skett till tredje land. Beträffande den försöksverk­samhet som pågår vid Carlslunds utredningssluss för asylsökande kan dock sägas atf 80-90 % av direkfavvisningarna sker till tredje land. Bengt Ranland som varit chef för invandrarverkefs tillständsbyrå under större delen av den aktuella tiden har uppgett aft han aldrig hört talas om aft det skulle ha förekommit ett tryck mot polisen att avvisa fler utan éet har i stället från polismyndigheternas sida uttryckts missnöje med att invandrarverket tagit över för många ärenden. Georg Andersson har inför utskottet pekat på att regeringen i ett flertal beslut rörande avvisning klart uttalat att polisen inte har att göra asylbedömning i egentlig mening.

Utskottets bedömning

Utskottets granskning har inte gett vid handen att den praxis som JO kritiserat vad gäller de tvä aktuella avvisningsfallen skulle vara förankrad hos regeringen i någon form. I övrigt har granskningen i denna del infe gett anledning till något uttalande från utskottets sida.

14. Jämställdhetsfrågor

Konsfitutionsufskotfet har vid flera fidigare fillfällen granskat regeringens åtgärder beträffande jämsfälldhefsfrågor, senast år 1987. Utskottet har vid årets granskning tagit upp regeringens under de senaste åren vidtagna åtgärder för jämställdhet. I en till betänkandet fogad granskningspromemo­ria {bilaga A 13) har belysts vissa grundläggande författningsbestämmelser för jämställdhetsarbetet, jämsfälldhetsarbetefs organisation i regeringskan­sliet, kvinnorepresentationen i beslutande församlingar och i statliga utred­ningar, fördelningen mellan kvinnor och män inom olika lönekategorier i regeringskansliet, handlingsprogram för jämställdhet i regeringskansliet, jämsfälldhetspolifiken inför 90-falet samt internationella överenskommelser rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

1 betänkandet KU 1983/84:30 framhöll utskottet aft strävan att öka
kvinnornas deltagande i t.ex. kommitté- och utredningsarbete måste fortsät­
ta. I betänkandet KU 1984/85:35 betonade utskottet mot bakgrund av       69

 

behovet atf öka kvinnorepresentationen på olika områden betydelsen av att     1988/89:KU30

def verkligen kom fill stånd sådana åtgärder som förutsatts i den nya

jämställdhetsförordningen. Inriktningen mot förstärkt kvinnorepresentation

måste enligt utskottet också komma till uttryck i regeringens utnämningar i

olika sammanhang. I samband med 1987 års granskning uttalade utskottet atf

def är mycket angeläget atf kvinnorepresentationen på olika områden kan

öka (KU 1986/87:33).

Regeringen beslutade under år 1986 om vissa skärpningar av reglerna i förordningen (1984:803, omtryckt 1986:1395) om jämställdhet i statlig verksamhet. Dessa innebär en starkare markering av strävan efter en i huvudsak jämn könsfördelning när def gäller statliga uppdrag. En erinran om jämställdhefsförordningens föreskrifter har tagits in i kommittéförordningen (1976:119). Enligt regeringskansliefs interna rutiner skall fackdepartemen­ten bereda ärenden om förordnanden i statliga styrelser, kommittéer och nämnder gemensamt med civildepartementet. Den gemensamma beredning­en gäller i de fall då styrelser, kommittéer och nämnder nyinrättas eller ombildas, i samband med ny förordnandeperiod för flertalet ledamöter och i andra situationer där jämställdhefsintressef gör sig särskilt påmint.

I 1988/89 års budgetproposition har redovisats könsfördelningen i 84 centrala styrelser den 1 juli 1988 och i samfliga regionala styrelser den 1 maj 1988. För de centrala styrelsernas del gäller atf andelen kvinnor ökat från 17 % 1986 fill 28 % 1988. Beträffande de regionala styrelserna kan nämnas att endast 12 % av ordförandena var kvinnor medan motsvarande andel av ledamöter och ersättare var 15 % resp. 21 %. Av 1989 års kommittéberätfel-se framgår att andelen kvinnor i statliga kommittéer under de två senaste åren ökat från 18 % till 21,7 %. Andelen kvinnor bland ordförandena var under denna period oförändrat 7,8 % medan andelen kvinnliga ledamöter ökat från 20,8 % fill 25,1 % och andelen kvinnliga sakkunniga ökat med tre procent fill 19,9 %. Inom sekreterargruppen har den största ökningen skett: från 25,6 % fill 31,1 %.

Enligt propositionen om jämsfälldhetspolifiken inför 90-falef bör när en plats i en statlig styrelse skall återbesättas en strävan vara aft den i första hand erbjuds det underrepresenterade könet. Målsättningen är att kvinnorepre­sentationen år 1992 skall ha ökat fill 30 % och år 1995 fill minst 40 %. I proposifionen uttalas att frågan om författningsreglering i detta hänseende bör prövas om inte andelen kvinnor i statliga styrelser m.m. uppgår till minst 30 % år 1992. För atf uppnå de ställda målen har särskilda medel avsatts till projektverksamhet.

Som nyss nämnts har riksdagen under 1988 ställt sig bakom den målsätt­ning om jämn fördelning och de förslag till åtgärder som regeringen lagt fram i propositionen om jämsfälldhetspolifiken inför. 90-falet. Utskottet kan konstatera aft andelen kvinnor både i stafiiga styrelser och statliga utredning­ar fortsatt atf öka. Detta är i och för sig tillfredsställande. Enligt utskottet är det önskvärt atf ytterligare ansträngningar görs på detta område. Utskottet förutsätter således att effekterna av vidtagna åtgärder noggrant följs upp och att ytterligare åtgärder vidtas för att uppnå målsättningen.

Utskottet behandlar i nästa avsnitt i detta betänkande regeringens
utnämningspolitik. I förteckningar upprättade inom statsrådsberedningen          70

 

redovisas utnämningar till vissa högre statstjänster {bilaga A 14). Härav 1988/89:KU30 framgår att efter år 1986 har av nio landshövdingeufnämningar endast en gällt en kvinna. Av 20 utnämningar av generaldirektörer har endast två kvinnor utsetts. Övriga tio utnämningar under denna period avsåg i tre fall kvinnor. Speciellt när det gäller tjänster på mycket hög nivå som de nu aktuella är det självfallet mycket angeläget att en mycket noggrann prövning sker av vederbörandes lämplighet för tjänsten. Utskottet är medvetet om aft en rad faktorer måste vägas in i bilden. Hit hör emellertid också jämställd­hetsaspekterna. Dessa måste följakfiigen enligt utskottets mening i hög grad beaktas. Utskottets granskning har som nyss framgått gett vid handen atf mycket få kvinnor kommit ifråga vid utnämningar till högre tjänster. Detta förhållande är från jämställdhefssynpunkt inte tillfredsställande. Utskottet förutsätter därför atf regeringen fortlöpande ägnar hithörande frågor största uppmärksamhet.

Utskottet har vid flera tidigare granskningstillfällen belyst jämställdheten inom regeringskansliet. I granskningsbefänkandet KU 1983/84:30 redovisa­des en undersökning som visade att kvinnornas andel av handläggarna var 32,6 %. Undersökningen omfattade då inte de politiskt sakkunniga. Fördel­ningen mellan kvinnor och män i denna grupp redovisades i granskningsbe­fänkandet KU 1985/86:25. Av de 80 polifiskt sakkunniga var då 36 kvinnor. 14 av dessa kvinnor hade emellertid en lön som motsvarade lön i biträdeskar­riären medan samtliga män avlönades som handläggare. Utskottet konstate­rade aft något handlingsprogram för jämsfälldhefsfrågor i regeringskansliet ännu infe antagits och framhöll det angelägna i aft arbetet med jämsfälldhefs­frågor i regeringskansliet m.m. intensifierades. Samma uttalande gjordes påföljande år (KU 1986/87:33).

Den nu företagna granskningen har bl.a; avsett andelen kvinnor inom de olika lönekategorierna i regeringskansliet. Den 1 januari 1989 var andelen kvinnor på chefslöneplanef 18 % mot 13 % i januari 1987. I def högre lönefältet för handläggare, som närmast motsvaras av två fidigare lönefält var andelen kvinnor i januari 1989 28 % mot 43 % resp. 30 % år 1987. Det lägre lönefältet för handläggare, uppvisar under denna fid en ökning av andelen kvinnor till 58 % mot fidigare 53 %. Inom gruppen rättssakkunniga har andelen kvinnor ökat från 25 % fill 33 % medan andelen kvinnor bland övriga sakkunniga (ej politiskt sakkiinniga) sedan januari 1988 ökat från 32 % fill 36 %. Beträffande de två lägsta lönekategorierna kan nämnas att antalet män i stället ökat med 2 % resp. 10 %. De här redovisade uppgifterna omfattar samtliga anställda inom regeringskansliet med undan­tag för polifiskt sakkunniga, innehavare av militära tjänster samt kommitté-anställda.

För regeringskansliets del fastställdes eft handlingsprogram för jämställd­
het den 5 november 1986. Vissa ändringar genomfördes den 1 april 1987.
Handlingsprogrammet är för närvarande föremål för en översyn. Översynen
skall klargöra de långsiktiga målen för jämställdhetsarbefet och även
innefatta förslag fill strategi för genomförandet. För biträdes- och kontors-
karriären anges i def nu gällande programmet att det är svårt att fastställa
realistiska mål för ökad rekrytering av män inom området men att då
rekrytering sker skall eftersträvas att öka andelen män. I programmet uttalas   71

 

också aft särskild uppmärksamhet skall ägnas anställda på chefslöneplanef, 1988/89:KU30 där åtgärder skall vidtas för aft antalet kvinnor skall öka. När det gäller handläggare, inkl. rätfssakkunniga och övriga sakkunniga innehåller pro­grammet en mer konkret målsättning. Det anges aft strävan skall vara atf under en treårsperiod med början budgetåret 1987/88 fä till stånd en balanserad fördelning mellan kvinnor och män. Strävan skall vara att det underrepresenterade könet i varje lönefälf skall uppgå till minst 40 %, vilket är vedertagna normer.

Utskottet kan konstatera att om man bortser från de räftssakkunniga och övriga sakkunniga visar de ovan redovisade uppgifterna i fråga om fördel­ningen mellan kvinnor och män inom de olika handläggarekategorierna atf något egentligt närmande till def uppsatta målet infe skett, trots att mer än hälften av den angivna perioden nu passerat. Endast inom den lönekategori där andelen kvinnor redan tidigare var mer än hälften har def skett en ökning av antalet kvinnor. För det högre handläggarfälfef gäller att andelen kvinnor i stället minskat. Enligt utskottets mening är denna utveckling infe tillfreds­ställande. Utskottet förutsätter att ansträngningarna aft nå def uppsatta målet, dvs. balanserad fördelning inom varje lönefält, intensifieras och att den beslutade översynen av handlingsprogrammet skall bidra fill detta.

En mer positiv utveckling uppvisas emellerfid inom andra kategorier. Särskilt gäller detta för tjänster på chefslöneplanef och för rättssakkunnig-tjänsfer där antalet kvinnor ökat markant. Även bland övriga icke polifiskt sakkunniga uppvisas en ökning av andelen kvinnor. En posifiv utveckling från jämställdhefssynpunkt är också den 10-procenfiga ökningen av antalet män inom den lägsta lönekategorin. Inom de båda sistnämnda grupperna närmar man sig en balanserad fördelning. När def gäller chefslöneplanef är def dock fortfarande långt fill en jämn fördelning mellan kvinnor och män. Utskottet förutsätter därför atf def vidtas ytterligare åtgärder för atf uppnå detta mål.

I detta sammanhang vill utskottet peka på atf andra löneförmåner än löneplanslön har fördelats på eft sätt som kan vara negativt från jämställd­hefssynpunkt. I enlighet med centrala löneavtal kan som ett led i åtgärder motiverade av svårigheten aft rekrytera och behålla kvalificerade tjänstemän inom marknadskänsliga grupper utgå s.k. marknadslönetillägg i syfte att vidmakthålla myndighetens kompetens. På bl.a. liknande grunder har dessutom fördelats s.k. selekfiva tillägg. För dessa tillägg gäller dock också bl.a. aft jämsfälldhetsaspekten skall beaktas. Inom regeringskansliet hade de båda nämnda typerna av tillägg i juli 1988 fördelats bland handläggarna så aft av dem som erhållit tilläggen var 30 % resp. 38 % kvinnor. Till detta kommer aft endast 19 % av de medel som under budgetåret 1987/88 utgått fill departementspersonal för uppdrag inom kommittéväsendet tillfallit kvinnor. Def är enligt utskoffefs mening angeläget aft jämsfälldhetsaspekferna inte heller förbises när det gäller ersättning som utgår vid sidan om eller utöver löneplanslönerna.

Utöver def anförda har utskottet inte funnit anledning till något uttalande i detta granskningsärende.

72

 

15. Regeringens utnämningspolitik                  1988/89:KU30

Under årets granskning har utskottet behandlat regeringens utnämningspoli­fik vad gäller vissa högre statstjänster såsom verkschefer, landshövdingar, chefer för svenska utlandsmyndigheter och vissa andra högre befattningsha­vare.

Inom ufskottet har dessutom påtalats atf vid tillsättningen av ett långfidsvi-kariat som departementsråd och chef för utbildningsdepartementets interna­tionella sekretariat inte tillbörlig hänsyn tagits fill synpunkter som förts fram av partsorganisafionerna.

Frågan om regeringens utnämningspolifik har fidigare varit föremål för utskottets uppmärksamhet bl.a. vid de två senaste riksmötena (se KU 1986/87:33 s. 66 och 1987/88:40 s. 57 ff.). Till grund för den nu genomförda granskningen har legat förteckningar som upprättats inom statsrådsbered­ningen och intagits i bilagda promemoria, bilaga A 14 A. Vidare har en offenfiig utfrågning ägt rum med statsminister Ingvar Carlsson, bilaga B 17.

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen (RF) tillsätts tjänst vid förvaltnings­myndighet som lyder under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Beträffande verkschefer sker tillsättning enligt de instrukfioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Krav på svenskt medborgarskap ställs i regeringsformen beträf­fande bl.a. verkschefer. 14 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) hänvisas i fråga om saklig grund för tillsättning av stafiig tjänst fill vad som är föreskrivet i RF eller annan författning. Närmare föreskrifter om tjänstetillsättning ges vidare i anställningsförordningen (1965:601). Denna förordning ändrades den 1 juli 1985 (1985:334) då en ny 7 a § infördes med innebörd atf tillsättning skall ske på grundval främst av skicklighet för arbetsuppgifterna i tjänsten, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Konstitufionsutskottet, som hösten 1985 yttrade sig över proposition 1984/ 85:219 om den statliga personalpolitiken fill arbetsmarknadsutskottet, uttalade som sin mening aft 11 kap. 9 § infe formellt hindrar att man i framfiden lägger större vikt än tidigare vid kriteriet skicklighet. Utskottet ansåg dock aft en sådan ändring borde komma till uttryck i LOA. Mot bakgrund av detta uttalande genomfördes en ändring av 4 kap. 3 § LOA med innebörd atf bland de sakliga grunderna skall skickligheten sättas främst om def infe finns särskilda skäl för något annat (se prop. 1985/86:116).

Frågor rörande tillsättning av verkschefer behandlades även i proposition
1986/87:99 om ledningen av den stafiiga förvaltningen. Förslagen grundade
sig på verksledningskommifténs betänkande (SOU 1985:40) Regeringen,
myndigheterna och myndigheternas ledning. Regeringens förslag innebar
bl.a. att verkschefer borde sökas i en bredare rekryteringsbas än tidigare.
Enligt civilministern borde regeringen utnyttja statsförvaltningens hela
chefspofenfial som underlag men även därutöver sträva efter atf också se
verksamheten utanför statsförvaltningen som möjliga rekryteringsområden.
En viktig förutsättning var atf regeringen i fortsättningen kan koncentrera
sina ansträngningar i tillsättningsfrågor fill myndigheternas högsta ledning.
Verkschefer föreslås också kunna omflyttas under förordnandetiden till              yj

 

annan tjänst. Propositionen godtogs på denna punkt av riksdagen (KU     1988/89:KU30 1986/87:29).

Av statsrådsberedningens förteckningar framgår att regeringen utnämnt åtta nya verkschefer sedan föregående års granskning. Därfill kommer en nyligen företagen utnämning då en ledamot av riksdagen (m) utnämndes till chef för fortifikafionsförvaltningen. Utnämning av ny rikspolischef har också skett under år 1988. Externa ambassadörsufnämningar har skett i fre fall. Eft pressråd och två kulturråd har också utnämnts. Av förteckningarna framgår aft def utsetts 38 landshövdingar sedan år 1976.

Vad gäller tillsättningen av långtidsvikariat på tjänst som departementsråd och chef för det internafionella sekretariatet vid utbildningsdepartementet hänvisas fill en redogörelse härför som lämnats av statsrådsberedningen (underbilaga 2 fill bilaga A 14).

Statsministern har, vid utfrågningen inför utskottet, framhållit att rege­ringen vid fillsäftningar av högre tjänster gör en mycket omsorgsfull prövning av vederbörandes lämplighet för tjänsten och självfallet iakttar de i regeringsformen uppställda kraven pä förtjänst och skicklighet. Def är civildepartementet som har eft övergripande ansvar för ufnämningspoliti-ken. Även statssekreteraren i statsrådsberedningen har fill uppgift aft särskilt bevaka dessa frågor. Utnämningsfrågor diskuteras fortlöpande vid regering­ens s.k. lunchberedningar.

Med hänsyn fill chefsfrågornas betydelse har regeringen tagit initiativ fill särskilda chefsutbildningsprogram och verkschefsseminarier. I samband med vikfigare utnämningar t.ex. av landshövdingar förekommer ofta samråd med andra partiledare. Statsministern har vid utfrågningen inför utskottet gett uttryck för den meningen att regeringen är beredd att medverka fill atf rekryteringsbasen vid utnämningar till högre statstjänster blir bredare.

Utskottet vill ånyo understryka vikfen av aft de i regeringsformen uppställda kraven på sakliga grunder såsom förf jänst och skicklighet iakttas vid tjänstetillsättningar. Enligt utskottet är det värdefullt atf regeringen är beredd atf medverka till att rekryteringsbasen vid tillsättning av högre statstjänster breddas. Utskottet vill understryka betydelsen av de uttalanden som gjordes i samband med verksledningsreformen om aft även verksamhe­ter utanför statsförvaltningen bör kunna vara lämpliga rekryteringsområden. Vad gäller jämsfälldhetsaspekfer i tillsättningsärenden vill utskottet i sam­manhanget hänvisa till vad som i denna fråga uttalats under def förra avsnittet i detta betänkande.

Beträffande slutligen tillsättningen av ett långtidsvikariat som departe­mentsråd vid utbildningsdepartementet konstaterar utskottet att fillsättning-en föregåtts av eft ansökningsförfarande varvid sedvanlig prövning av meriter och lämplighet företagits.

Den av utskottet företagna granskningen av utnämningsfrågor har inte gett anledning till något ytterligare uttalande från utskottets sida.

16. Rättspsykiatriska undersökningar

Utskottet har tagit upp till granskning regeringens ansvar för den rättspsyki­
atriska verksamheten i landet. lärendet finns två promemorior, bilagorna A         74

 

15 och A 16. En utfrågning har hållits den 7 februari 1989 med förutvarande     1988/89:KU30 socialministern Gertrud Sigurdsen (se bilaga B 2).

Bakgrund

Vid allvarliga våldsbrott liksom svåra sexualbrott och brott som innefattar anläggande av brand förordnas i regel om rätfspsykiatrisk undersökning av den misstänkte. Detta kan bero antingen på atf långa strafftider kommer i fråga eller på att gärningen som sådan kan uppfattas som sjukligt befingad. Även vid annan brottslighet kan undersökning vara mofiverad, om den misstänkte är föremål för psykiatrisk vård eller svårt missbrukar alkohol eller narkotika (se bl.a. SOU 1977:23 s. 284).

Bestämmelser om rätfspsykiatrisk undersökning finns i lagen (1966:301) om rätfspsykiatrisk undersökning i brottmål och i kungörelsen (1966:613) angående fillämpningen av lagen.

Beslut om rätfspsykiatrisk undersökning får meddelas av allmän domstol, om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts atf han begått den och undersökningen kan antas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd eller eljest för målets avgörande. Om rätten finner aft svårare straff än böter infe bör följa på brottet, får undersökning beslutas endast om särskilda skäl föreligger. Rätfspsykiatrisk undersökning är en förutsättning för atf rätfen som påföljd för brottet skall kunna förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Om den misstänkte är intagen för sluten psykiat­risk vård eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda, är det dock tillräckligt med ett uttalande från socialstyrelsen aft def är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt sådan vård.

Rätfspsykiatrisk undersökning skall utföras av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller annan läkare som socialstyrelsen utser. Undersök­ningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt ufiåtande över undersökningen skall avges fill rätten inom sex veckor från det beslut om undersökningen inkom till kliniken eller stationen. Socialstyrelsen får medge anstånd i den mån def är nödvändigt med hänsyn till undersökningens särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen på den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I sistnämnda fall får dock anstånd medges endast om undersökningen icke lämpligen kan flyttas fill annan klinik eller stafion eller utföras med anlitande av utomstående läkare.

Omfattningen av rätfspsykiatrisk undersökning skall anpassas efter under­sökningens syfte och undersökningsfallets beskaffenhet. Utlåtandet över undersökningen bör skrivas så kort som fallet medger och bör ej belastas med sådant som kan antas sakna betydelse för rätfens ställningstagande.

Staten är med socialstyrelsen som chefsmyndighet huvudman för def
räftspsykiafriska undersökningsväsendet som omfattar räftspsykiafriska sta­
tioner och kliniker. Vid dessa utförs rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål, vid klinikerna av både häktade och icke häktade personer och vid
stationerna av i regel icke häktade personer. Rättspsykiatriska kliniker finns i
Stockholm (Huddinge), Göteborg, Uppsala och Lund. Rättspsykiatriska
stationer finns i Linköping och Umeå.                                                                     -le-

Genom 1929 års sinnessjuklag infördes de första bestämmelserna om obligatorisk sinnesundersökning. Tidigt uppstod väntetider för undersök-

 

ningarna. Inför 1945 års strafflagsreform kunde strafflagberedningen sålun- 1988/89:KU30 da konstatera atf undersökningstiderna var alltför långa och att detta medförde onödigt lidande för de häktade (SOU 1942:59 s. 135). Aft förhållandena blev alltmer krisartade framgår av betänkandet (SOU 1950:24) med förslag fill det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, promemorian (SOU 1953:21) med förslag fill vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål och betänkan­det (SOU 1959:20) Det räftspsykiafriska undersökningsväsendets organisa­tion. Även i betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare beskrivs bristerna i undersökningssystemet med de länga undersökningsfi-derna.

JO-granskningar

Förhållandena uppmärksammades tidigt av JO. I ämbetsberätfelsen 1948 s. 126 återges en framställning från JO till regeringen om undanröjande av de missförhållanden som medförde dröjsmål med ufiåtanden rörande häktade. JO beskrev förhållandena som oefterrättliga och att de omöjligen kunde få fortvara.

JO ansåg atf de åtgärder som hade vidtagits med anledning av hans framställning infe var fillräckliga och gjorde därför nya framställningar (JO 1949 s. 201 och 1952 s. 246). I den sistnämnda framställningen betecknade JO läget beträffande tilltalade på fri fot som alarmerande och uttalade aft missförhållandena måste anses ha nått därhän aft verkliga kraftåtgärder synfes ofrånkomliga.

År 1961 återkom JO till regeringen med en framställning angående behovet av åtgärder. I framställningen uttalade JO att det sedan över 20 år fillbaka så gott som ständigt hade förelegat en mer eller mindre utpräglad krissituation pä området och att def framstod som ett rättssäkerhefskrav av allra största vikt aft missförhållandena snarast möjligt avhjälptes. De åtgärder som tid efter annan hade vidtagits i detta syfte hade enligt JO fillfälligt medfört viss lättnad men icke varit tillräckliga för att åstadkomma en genomgripande förbättring på längre sikt (JO 1962 s. 102).

I ämbetsberätfelsen 1964 s. 82 uttalade JO åter kritik mot förhållandena och anförde att de måste betecknas som helt oförenliga med elementära rättssäkerhefskrav. I en förnyad framställning fill regeringen om åtgärder för nedbringande av väntetiderna vid räftspsykiafriska undersökningar i brott­mål anförde JO atf de fördröjda sinnesundersökningarna utgjorde en verklig kräftskada i vår kriminalvård. Enligt JO förelåg ett skriande behov av snabba och kraftfulla åtgärder (JO 1968 s. 121).

Även i ämbetsberätfelsen 1970 s. 147 krifiserade JO väntefiderna vid de rättspsykiatriska undersökningarna. Han uttalade att samhällets resurser på området fortfarande var ofillräckliga och att det inte - trots att problemet till en väsentlig del var av ekonomisk och organisatorisk art - hade lyckats samhället aft avhjälpa bristerna med den skyndsamhet som varit påkallad av hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av bristerna. Missförhållandena var enligt JO väl kända för statsmakterna, och han fann därför infe anledning aft

göra framställning i saken eller att eljest vidta annan ätgärd än att tillställa -7--

chefen för justitiedepartementet en avskrift av beslutet i ärendet.

 

I ämbetsberätfelsen 1985/86 s. 280 uttalade JO allvarlig krifik mot de långa 1988/89:KU30 väntetiderna. I ämbetsberätfelsen 1986/87 s. 151 återkom han med samma krifik. Han konstaterade där att det i regeringskansliet pågick arbete med ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och att arbetet även innefattade organisatoriska frågor. Han anförde vidare att även om förslag till ny organisation var under utarbetande skulle det komma aft fa lång tid innan den kunde börja fungera. De förhandlingar som dittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i olika frågor rörande den räftspsykiafris­ka verksamheten visade enligt JO att frågan om ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehöll en rad svårlösta problem. Situafio­nen var emellerfid sådan att omedelbara åtgärder var påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna. Med hänsyn till de enligt JO allvarliga missförhållandena som en längre tid rått beträffande de rättspsyki­atriska undersökningarna och det behov av åtgärder som förelåg överlämna­de han beslutet i ärendet till justitiedepartementet och socialdepartementet samt fill riksdagens jusfitieutskott och socialutskott.

Den 10 januari 1989 inspekterade JO den räftspsykiafriska kliniken i Stockholm. I inspektionsprotokollet antecknades att utredningarna vid khniken endast undantagsvis var färdigställda inom den föreskrivna tiden om sex veckor och att häktade i genomsnitt syntes ha väntat tre-fem veckor på häkte innan de tagits in på kliniken, varefter undersökningen genomförts på cirka fem veckor. Av protokollet framgår att undersökningen inte bara ger en grund för domstolens ställningstagande utan att den dämtöver ger underlag för vården och behandhngen; utredningen är ofta så omfattande och grundlig atf läkarna på andra sjukhus aldrig själva har möjlighet att få fram materialet. I protokollet antecknades vidare atf ungefär hälften av platserna vid kliniken var upptagna av sådana intagna som efter undersök­ningen väntar på att bli sjukhusplacerade och att sjukvårdshuvudmännen till staten betalar 920 kr. per dygn för en sådan patient medan den genomsnittli­ga dygnskostnaden för kliniken kan beräknas till 3 500 kr.

Riksdagens revisorer

Riksdagens revisorer uttalade i en skrivelse den 4 juni 1987 fill regeringen att de insatser som dittills hade gjorts infe kunde befraktas som annat än helt oacceptabla. Den 18 maj 1988 konstaterade revisorerna att missförhållande­na inte hade avhjälpts i någon avgörande grad och fann detta anmärknings­värt. Med hänsyn till atf regeringen aviserat en proposition om rättspsykia­trins organisation - beräknad att avlämnas i juni 1988 - beslutade revisorerna atf bordlägga frågan om ytterligare åtgärder.

Socialutskottet

Socialutskottet riktade i betänkandet SoU 1986/87:15 med anledning av en motion (fp) skarp kritik mot väntetiderna för de rättspsykiatriska undersök­ningarna och uttalade att den situafion som råder står i uppenbar strid med gällande lag. I ett yttrande till socialutskottet instämde jusfifieutskoffet i kritiken (JuU 1986/87:ly). Enligt socialutskottets mening måste det också

övervägas aft ställa mer resurser fill förfogande för den räftspsykiafriska  11

verksamheten. Socialutskottet uttalade vidare att regeringen omgående måste vidta åtgärder för atf avhjälpa missförhållandena. Vad utskottet

uttalat beslutade riksdagen att ge regeringen till känna (rskr. 109).       1988/89:KU30

I betänkandet SoU 1986/87:16 med anledning av budgetpropositionen och två mofioner (s resp. c) återkom socialutskottet till frågan och vidhöll atf mer resurser måste ställas till förfogande för undersökningsverksamheten så att kön kunde arbetas av. Även detta uttalande beslutade riksdagen aft ge regeringen till känna (rskr. 137).

I betänkandet SoU 1987/88:22 erinrade socialutskottet om sina tidigare uttalanden och anförde atf läget fortfarande ingav oro. Enligt utskottet kunde de åtgärder som regeringen dittills hade vidtagit inte anses tillfreds­ställande. Ufskottet förutsatte att stora ansträngningar skulle göras för att komma till rätta med problemen.

Socialutskottet vidhöll i betänkandet 1988/89:SoU16 att åtgärder måste vidtas för atf förhindra för långa väntetider innan undersökningarna kan påbörjas, för långa undersökningstider och för långa väntetider i avvaktan på utplacering på sjukhus. Utskottet hemställde aft riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Fråga om ändrat huvudmannaskap m.m.

Betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare innehåller förslag till ganska långtgående förändringar. Förslaget ledde aldrig till lagstiftning utan överlämnades fill socialberedningen som bl.a. haft till uppdrag atf göra en översyn av den psykiatriska tvångslagstiftningen i sin helhet. I betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten föreslår beredningen en total förändring av lagstiftningen om den psykiatris­ka vården; bl.a. föreslås en lag om rättspsykiatrisk vård.

Socialstyrelsen överlämnade 1981 till socialdepartementet ett förslag fill rätfspsykiatrisk region vård. Enligt förslaget skall ansvaret för rättspsykiatris­ka undersökningar samordnas med vårdansvaret för motsvarande patientka­tegorier inom allmänpsykiatrin. Därigenom skulle vårdplatserna på eft helt annat sätt än för närvarande flexibelt användas för såväl undersökningar som vård. Detta skulle enligt förslaget väsentligt öka kapaciteten inom rättspsyki­atrin. Förslaget innebär atf den rättspsykiatriska organisationen skall överföras från staten till de berörda sjukvårdshuvudmännen.

De nu nämnda förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Regeringen har i februari 1985 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att - under förutsättning av godtagbara villkor - träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs kommun om överförande av huvud­mannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten. Förhandlingarna avbröts i november 1988. Från statens sida är avsikten aft de skall återupptas under våren 1989.

Den 1 december 1988 gav regeringen statskontoret i uppdrag aft - efter . samråd med socialstyrelsen - genomföra en översyn av de administrativa rutinerna m.m. inom de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna. Upp­draget redovisades den 3 april 1989 genom rapporten Förändring & förnyelse av rättspsykiatrin.

Utskottets bedömning                                                                   78

Som framgått har det alltsedan 1930-talet rått missförhållanden inom den rättspsykiatriska verksamheten främst vad gäller de långa väntetiderna.

Under årens lopp har åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att råda bot på dessa 1988/89: KU30 missförhållanden - dock utan att medföra någon varaktig förbättring. Socialstyrelsen bifaller sålunda regelmässigt klinikernas ansökningar om förlängning av den föreskrivna sexveckorsfristen i en utsträckning som måste anses strida mot bestämmelsen om anstånd i lagen. Eftersom det ofta är fråga om sjuka människor som är berövade friheten anser utskottet att detta är oacceptabelt både frän humanitära utgångspunkter och från rättssäkerhets­synpunkt.

Socialstyrelsen har som chefsmyndighet det närmaste ansvaret för att de rättspsykiatriska klinikerna och räftspsykiafriska stationerna bedriver sin verksamhet på ett effektivt och lagenligt sätt. Det yttersta ansvaret för aft dessa krav uppfylls faller emellertid på regering och riksdag. Skulle kraven inte kunna uppfyllas på grund av bristande resurser, ankommer det på statsmakterna att se till atf erforderliga medel ställs till förfogande för verksamheten.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på aft riksdagen har följt de förslag till medelsanvisningar för den rätfspsykiatriska verksamheten som regering­en har lagt fram i budgetpropositionerna för budgetåren 1983/84-1988/89 och att förslaget till medelsanvisning i årets budgetproposition tillstyrks i betänkandet 1988/89:SoU 16.1 likhet med vad Gertrud Sigurdsen har anfört vid utskottets utfrågning uttalas i samma betänkande att def inte är klart att ytterligare resurser skulle innebära en lösning på problemen med de långa väntetiderna. Det kan tilläggas aft def i en reservafion (m, fp, c och mp) anförs atf ytterligare resurser måste tillföras verksamheten för atf komma fill rätta med problemen och att reservanterna föreslår att ytterligare 5 milj. kr. utöver vad som föreslås i budgetpropositionen anvisas fill anslaget Räftspsy­kiafriska stationer och kliniker.

Från granskningssynpunkt träder frågorna om hur verksamheten bedrivs Och är organiserad i förgrunden. I det följande kommer utskottet atf beröra regeringens handläggning av dessa frågor under senare tid.

Sedan några år har rättspsykiatrin stått inför eft genomgripande reformar­bete. Reformen syftar bl.a. till aft skapa förutsättningar atf på lång sikt lösa problemen inom undersökningsverksamheten. Enligt utskottet är detta tillfredsställande. Arbetet med reformen har emellerfid länge gjorts beroen­de av utgången av förhandlingarna om eft överförande av huvudmannaska­pet för verksamheten från staten till de berörda sjukvårdshuvudmännen. Eftersom förhandlingarna rörde svårlösta frågor bör det redan från början ha stått klart aft de skulle kunna dra ut på fiden. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av bristerna har det varit motiverat att oberoende av förhandlingarna vidta särskilda åtgärder för att rätta till dem i avvaktan på en långsiktig lösning. När def gäller ändrat huvudmannaskap vill utskottet i sammanhanget peka på den betydelse detta har för regeringens möjlighet atf styra verksamheten.

På regeringens uppdrag har statens förhandlingsnämnd träffat avtal med Östergötlands läns och Västerbottens läns landstingskommuner om att utföra rätfspsykiatriska undersökningar på häktade. Under år 1988 har 26 undersökningar utförts. Under år 1989 skall 39 undersökningar genomföras.

Avtalen är i och för sig ägnade atf något bidra till en förbättring av                           1

förhållandena. De har emellertid kommit till stånd på ett sent stadium.

 

Detsamma gäller uppdraget fill statskontoret atf i samarbete med socialsty-     1988/89KU30

relsen genomföra en översyn av de administrativa rutinerna m.m. inom de

räftspsykiafriska stationerna och klinikerna. Utredningen skall enligt vad

som anförs i årets budgetproposition genomföras skyndsamt och syfta till

förslag som leder till aft tillåtna maximala undersökningstider ej överskrids

och att arbetet inom rättspsykiatrin effektiviseras. Uppdraget lämnades först

den 1 december 1988. Vid utskottets utfrågning har Gertrud Sigurdsen

uppgivit att socialstyrelsen under hösten 1988 infört eft nytt statisfiksysfem

som effektiviserar tillsynen och uppföljningen av verksamheten. Även en

sådan åtgärd borde ha vidtagits tidigare.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man för länge sedan borde ha ägnat den rättspsykiatriska verksamheten större uppmärksamhet än som skett och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som råder. Detta gäller såväl tidigare regeringar som den nuvarande regeringen.

17. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile

Den 24 januari 1985 gav regeringen vägverket i uppdrag atf projektera och upprätta arbetsplan för utbyggnad av väg E6. Vägverket fastställde arbets­planen för utbyggnaden den 27 november 1986. Beslutet överklagades hos regeringen. Regeringen avslog genom beslut den 3 september 1987 överkla­gandet. Byggnadsarbetena påbörjades den 6 oktober 1987. Den 28 novem­ber 1988 beviljade regeringsrätten resning i regeringens beslut den 3 september 1987 i vad avser en fastighet som berörs av utbyggnaden. Regeringsrätten visade ärendet i den delen åter till regeringen för ny handläggning. I beslut den 9 februari 1989 avslog regeringen åter överkla­gandet.

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens handläggning av ärendet. I granskningsärendet har upprättats en promemoria, bilaga A 17. Den 6 mars 1989 ägde en utfrågning rum med statssekreteraren i kommuni­kationsdepartementet Gunnel Farm, bilaga B 9. En utfrågning ägde vidare rum den 11 april 1989 med forskningsledaren Jan-Owen Jansson, väg- och frafikinsfitutet, och filosofie kandidaten Jan-Eric Nilsson, banverket, bilaga B 19.

En fråga vid granskningen har varit om regeringen genom beslutet den 24 januari 1985 i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen bestämt hur vägverket skulle besluta om byggandet av vägen. En annan fråga har gällt om regeringen dä den fattade sitt beslut den 3 september 1987 hade aft tillämpa lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i väglagen (1971:948). Dessa föreskrifter trädde i kraft efter vägverkets beslut att fastställa arbetsplanen men före regeringens beslut den 3 september 1987. De nu nämnda frågorna har, som framgår av det följande, varit föremål för regeringsrättens bedömning.

En fråga som också har uppmärksammats vid granskningen är om
kostnadsaspekterna blivit fillräckligt klarlagda innan regeringen fattade sitt  80

beslut den 24 januari 1984.

 

Föreskrifter av betydelse i ärendet                     1988/89:KU30

För allmänna vägar gäller väglagen. De allmänna vägarna sköts i allmänhet av staten genom vägverket (1, 5 och 6 §§). En ny väg får enligt väglagen anläggas, om vägen behövs för allrnän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt (10 §). Fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länsstyrel­sen (11 §). Vid byggande av väg skall tillses att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (13 §). För byggande av väg skall det upprättas en arbetsplan. I den skall anges den mark som behöver tas i anspråk för vägföretaget och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget

(15 §).

Naturresurslagen trädde i kraft den 1 juli 1987. Samtidigt trädde också vissa ändringar i väglagen i kraft. De ändringar som är av intresse här är främst 3 a och 15 §§. Den förstnämnda paragrafen innehåller en föreskrift om att nafurresurslagen skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen. Det innebär aft sådana markanvändningsbedömningar som förutsätts i nafurresurslagen också skall göras vid beslut om byggande av väg. Den nya föreskriften i 15 § innebär att arbetsplanen skall innehålla en miljökonse­kvensbeskrivning. I beskrivningen skall def finnas en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag fill erforderliga skyddsåtgärder eller andra försikfighefsmått som behövs för aft förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken. Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning regleras närmare genom verkställighefsföreskrifter som beslutas av vägver­ket efter samråd med naturvårdsverket.

Arbetsplanen fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om myndigheterna har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fasfsfällelse till regeringen (18 §).

En fastställd arbetsplan har vissa rättsliga konsekvenser för fastighetsägare och andra. Den utgör grund för väghållarens vägrätf. Vägrätt innefattar befogenhet för väghällaren att nyttja mark som behövs för vägen utan hinder av den rätt som någon annan kan ha fill fastigheten (30 §). Vågrätten uppkommer dock först när väghällaren far i anspråk mark med stöd av den fastställda arbetsplanen (31 §). Detta måste ske inom fem år från def beslutet om fastställelse vann laga kraft. Annars är beslutet förfallet (18 §).

Regeringens beslut den 24 januari 1985

I december 1984 beslutade styrelserna i Uddevallavarvef och Svenska Varv att MBL-förhandlingar skulle inledas om avveckling av verksamheten vid varvet. Den 23 januari 1985 presenterade regeringen ett åtgärdsprogram för ny sysselsättning i Uddevalla, Lysekil och Munkedal. Programmet omfattar åtgärder inom kommunikations-, jordbruks-, arbetsmarknads- och industri­departementens verksamhetsområden. Bland de transportpolitiska åtgärder som tas upp i programmet är en utbyggnad av väg E6 mellan Stenungsund och Uddevalla till motorväg. Som skäl för utbyggnaden anförs följande. Väg E6 mellan Göteborg och Uddevalla har under 1960- och 1970-talen byggts ut som motorväg fram till Stenungsund. Vägen norr därom har en varierande

6 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30

81

och bitvis dålig standard. Den arbetskraft i Uddevalla som friställs vid en 1988/89:KU30 nedläggning av varvet har stor kunskap och yrkesskicklighet inom verkstads­området. I Göteborgsregionen är verkstadsindustrin expansiv. För en etablering i Uddevallaregionen krävs dock att väg E6 väsentligt förbättras mellan Stenungsund och Uddevalla. En sådan förbättring är mycket angelägen, eftersom nämnda indusfrietablering förutsätter att Uddevalla-och Göteborgsregionen kan fungera som en helhet.

I programmet konstaterades atf några ombyggnader av väg E6 mellan Göteborg och Uddevalla inte fanns upptagna i de gällande vägbyggnadspla­nerna. I programmet förufskickades att regeringen skulle ge vägverket i uppdrag att projektera samt upprätta arbetsplan och tidsplan för en utbyggnad av vägen.

I beslutet den 24 januari 1985 gav regeringen vägverket i uppdrag att -utöver de arbeten som omfattas av gällande flerårsplan - även projektera och upprätta arbetsplan för utbyggnad av väg E6 fill motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla. I beslutet angavs att uppdraget borde genomföras skyndsamt med sikte på att vägutbyggnaden skulle kunna påbörjas så snart som möjligt, dock senast år 1987.1 beslutet antecknades att regeringen senare skulle besluta om hur utbyggnaden skulle finansieras.

Vägverkets beslut

I sitt beslut den 27 november 1986 fastställde vägverket en arbetsplan för utbyggnaden av delen mellan Stora Höga och Bratteröd.

Regeringens beslut den 3 september 1987

Vägverkets beslut överklagades hos regeringen av ett stort antal enskilda personer m.fl. Det kom också in ett flertal skrivelser till regeringen med anledning av beslutet. Det förekom många yrkanden, förslag och synpunk­ter. De flesta som hade överklagat yrkade aft vägen skulle sträckas öster om Ljungskile. Andra ville atf arbetsplanen helt skulle upphävas och att den befintliga vägen skulle förbättras. En mängd andra frågor fogs upp bl.a. om inlösen av fasfigheter och ersättning till fastighetsägare.

I överklagandeärendet hos regeringen avstyrkte vägverket och länsstyrel­sen i Göteborgs och Bohus län atf arbetsplanen ändrades. Vägverket anförde bl.a. att i Ljungskile överensstämde den fastställda motorvägssträckningen med den motorvägssträckning som redovisas i den av kommunen antagna områdesplanen, att den samhällsekonomiska bedömningen med kostnads­jämförelse hade gjorts med sedvanlig metod och att den resulterat i att den beslutade sträckningen gav de samhällsekonomiskt lägsta kostnaderna.

I sitt beslut den 3 september 1987 förklarade regeringen aft den delade vägverkets och länsstyrelsens bedömningar och avslog därför överklagande­na. Regeringen avvisade vidare yrkanden om inlösen och ersättning och annat .som inte omfattades av vägverkets beslut samt förklarade slutligen aft den i övrigt infe vidtog några åtgärder med anledning av de skrivelser som kommit in i ärendet.

Beslut av naturvårdsverket att förklara ett område av

riksintresse för naturvården                                                           82

Statens naturvårdsverk förklarade i beslut den 21 december 1987 aft ett

område benämnt Bratfeforsån är av riksintresse för naturvården enligt 2 kap.

6 § nafurresurslagen. Området berörs av vägprojektet.

Regeringsrättens bedömningar                          1988/89:KU30

I resningsärendet gjordes det gällande att regeringen hade saknat befogenhet att ge vägverket i uppdrag att inrikta planeringen enbart på byggande av motorväg med uteslutande av andra alternativ och att vägverket hade handlat rättsstridigt genom att lyda regeringen och underlåta att undersöka andra alternativ till vägbyggnad än motorväg.

Efter en analys av rättsläget i fråga om regeringens direkfivrätt och myndigheternas lydnadsplikt samt regeringsbeslutet konstaterade regerings­rätten att beslutet om uppdraget visserligen utgjorde den direkta anledning­en till atf vägverket upprättade vägplanen men att det enligt sin utformning inte innefattade aft regeringen - i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen -hade bestämt hur vägverket vid tillämpning av 11 § väglagen skulle besluta om byggande av vägen. En granskning av vägverkefs beslut om atf fastställa arbetsplanen gav enligt regeringsrätten inte belägg för att vägverket handlat under inflytande av regeringen då verket prövade vägens läge och utförande eller då verket övervägde vilka fastighetsdelar som skulle tas i anspråk.

Regeringsrätten uttalade vidare att naturresurslagen och föreskriften om miljökonsekvensbeskrivning i 15 § väglagen var tillämpliga när regeringen prövade överklagandena av vägverkets beslut och konstaterade att regering­en inte hade fillämpat dessa bestämmelser.

När det gäller kravet pä miljökonsekvensbeskrivning fann regeringsrätten att det fanns viss annan utredning om påverkan på miljön m.m. tillgänglig i ärendet och att den utredningen var av sådan beskaffenhet att det inte framstod som sannolikt att det hade blivit en annan utgång om en miljökonsekvensbeskrivning enligt 15 § väglagen hade förebringats. Aft det inte gjordes någon sådan miljökonsekvensbeskrivning innan regeringen meddelade sitt beslut var därför enligt regeringsrätten inte något skäl för resning.

Vad gäller underlåtenheten atf fillämpa naturresurslagen konstaterade regeringsrätten att det efter regeringens beslut den 3 september 1987 hade tillkommit en ny betydelsefull omständighet som infe hade kunnat åberopas i ärendet hos regeringen, nämligen naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 atf förklara ett område benämnt Bratfeforsån av riksintresse för naturvärden enligt 2 kap. 6 § andra stycket nafurresurslagen. Enligt rege­ringsrätten fick det antas att en prövning enligt naturresurslagen, särskilt mot bakgrund av naturvårdsverkets beslut, väsentligt skulle ha påverkat utgång­en såvitt avser vägdragningen över fastigheten. Synnerliga skäl fick därför enligt regeringsrätten anses föreligga för att saken prövades på nytt i den delen. Av def skälet beviljade regeringsrätten resning i regeringens beslut. Två av regeringsrättens ledamöter var skiljaktiga och ville inte bevilja resning.

Regeringsbeslutet den 9 februari 1989

I regeringsbeslutet den 9 februari 1989 uttalade regeringen att vägföretaget

tillgodosåg ett angeläget behov av förbättrade trafikförhållanden, framför

allt av en säkrare trafikmiljö. Vid en avvägning mellan de motstående

intressen som var aktuella i ärendet fann regeringen från allmän synpunkt aft  °3

vägen med den sträckning och utformning den fått i arbetsplanen bäst

tillgodosåg kraven på en god hushållning med naturresurserna. På grund

härav och då regeringen inte heller i övrigt fann skäl att ändra sitt fidigare 1988/89:KU30 beslut avslog regeringen åter överklagandet. I betänkande 1988/89:TU15 uttalade trafikutskotfet att arbetsplanen därmed i sin helhet hade fastställts i den ordning som väglagen anvisar. Utskottet ansåg för sin del att bygget borde fullföljas och avstyrkte med hänvisning till det anförda motionsyrkan­den om att det skulle avbrytas.

Kostnadsfrågorna

Den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsätt­ning lades fram av nordiska ministerrådet (finansministrarna) den 31 januari 1985. Planen fastställdes av ministerrådet den 26 mars 1985. I handlingspla­nen ingår ett antal större investeringar i infrastrukturen, bl.a. ombyggnad av väg E6 mellan Uddevalla och Stenungsund till en beräknad kostnad av omkring 500 miljoner norska kronor (NOK).

I proposition 1985/86:100 bil. 8 redogjorde föredraganden för regerings­beslutet den 24 januari 1985 varigenom vägverket fick i uppdrag aft projektera en ca 40 km lång väg mellan Uddevalla och Stenungsund. Enligt föredraganden beräknades projekteringsarbetet kosta ca 60 miljoner NOK. Byggkostnaden för den billigaste av de många alternativa sträckningar som studerades beräknades till nära 800 miljoner NOK - alltså ca 300 miljoner NOK mer än som beräknades i handlingsplanen. Föredraganden anförde vidare att avsikten var att väginvesteringen skulle finansieras genom den särskilda låneordning som tillskapats i samband med den nordiska handlings­planen.

Trafikutskottet anförde i betänkande TU 1985/86:13 att det ur trafikpoli­tiska synpunkter var av värde aft väginvesteringen kom till stånd och att def var fill fördel att den genom den föreslagna finansieringsformen kunde genomföras utanför de ordinarie anslagsramarna. Utskottet utgick från atf vederbörlig hänsyn skulle tas till statsmakternas uttalanden i fråga om miljön och konstaterade att redan gällande regler om särskilt hänsynstagande till miljöfrågorna vid vägplaneringen syntes sörja för att så skulle ske: Utskottet tillstyrkte därför regeringens förslag. Riksdagen följde utskottet (rskr. 158).

I proposition 1986/87:100 bil. 8 togs ombyggnaden av vägen mellan Uddevalla och Stenungsund åter upp. Föredraganden redogjorde för den arbetsplan som fastställdes av vägverket den 27 november 1986 och anförde aft kostnaden för vägutbyggnaden preliminärt hade beräknats till totalt 970 milj. kr. i 1986 års prisnivå (inkl. moms och projektering). De i arbetsplanen beräknade kostnaderna översfeg väsentligt de kostnader som låg fill grund för beslutet i den nordiska handlingsplanen. Kostnaderna hade i det närmaste fördubblats. Föredraganden ansåg att def därför av kostnadsskäl inte var möjligt atf inom ramen för den nordiska handlingsplanen bygga ut väg E6 som motorväg mellan Uddevalla och Stenungsund. I stället måste utbyggnaden efappindelas. I en första etapp borde vägen byggas ut som motorväg från Stenungsund fram till Ljungskile. Kostnaden för en sådan utbyggnad kunde beräknas till 675 milj. kr. i 1986 års prisnivå.

I stället för den tidigare av riksdagen beslutade finansieringen med medel
från den  nordiska investeringsbanken fann föredraganden att det var        84

lämpligare att finansiera utbyggnaden av vägen fram till söder om Ljungskile med en rörlig kredit i riksgäldskonforet. Denna borde inrättas när det fanns

en lagakraftvunnen arbetsplan och arbetena kunde påbörjas. Föredraganden    1988/89:KU30 beräknade kapitalkostnaderna för den rörliga krediten år 1987 fill 5 milj. kr: och ansåg att dessa kostnader skulle belasta anslaget Byggande av statliga vägar under år 1988.

I betänkande TU 1986/87:19 hemställde trafikufskottet att riksdagen skulle anvisa det begärda anslaget till Byggande av stafiiga vägar och godta vad föredraganden anfört beträffande utbyggnaden av väg E6 som motorväg på delen Sfenungsund-Ljungskile. Riksdagen följde utskottet (rskr. 235).

Vid 1987/88 års riksmöte (prop. 50 bil. 1, TU 20, rskr. 297) anvisade riksdagen medel för att täcka kapitalkostnaderna för vägutbyggnaden.

Även i årets budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 8) föreslog regeringen att riksdagen skulle anvisa medel för aft täcka kapitalkostnader­na. Trafikutskotfet såg i betänkande 1988/89:TU15 för sin del inga skäl aft ompröva det beslut om finansiering som riksdagen fattat 1987 och fillstyrkte regeringens förslag.

Riksdagens revisorer fann den 9.mars 1989 ej skäl att granska motorvägs­bygget. Därvid anfördes bl.a. atf riksdagens beslutsunderlag såvitt kunde bedömas hade varit fillfredsställande och atf de ekonomiska förutsättningar­na hade vägts in vid riksdagens prövning av ärendet (riksdagens revisorers , promemoria 1988/89:5).

Utskottet

Vägverket är en myndighet som enligt 11 kap. 6 § regeringsformen står i ett lydnadsförhållande till regeringen. Denna lydnadsplikt begränsas av 7 § i samma kapitel. I den paragrafen föreskrivs att ingen myndighet-och därmed inte heller regeringen - får bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Frågan om regeringen har haft befogenhet aft - på det sätt som skett i regeringsbeslutet den 24 januari 1985 -ge vägverket i uppdrag' atf projektera och upprätta arbetsplan för en utbyggnad av väg E6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla har prövats av regeringsrätten. Regeringsrätten har funnit att beslutet om uppdraget enligt sin utformning inte innefattade att regeringen i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen bestämt hur vägverket skulle besluta om byggande av vägen och att det således inte framkommit att ärendets handläggning stått i strid med 11 kap. 6 och 7 §§ regeringsformen.

Vid beredningen av regeringsärenden skall enligt 7 kap. 2 § regeringsfor­
men behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndighe­
ter. I den omfattning som behövs skall enligt paragrafen även fillfälle lämnas
sammanslutningar och enskilda atf yttra sig. Det har ifrågasatts om kostna­
derna för vägbygget var tillräckligt utredda då regeringen gav uppdraget till
vägverket och om beredningen därför har uppfyllt de krav som föreskrivs i
paragrafen. Uppdraget har emellerfid haft till syfte att ge statsmakterna ett
underlag för beslut om byggande av vägen. Den arbetsplan som blev
resultatet har också legat till grund för riksdagens beslut 1987 om finan­
sieringen av vägutbyggnaden. Def ligger därför i sakens natur att kostnader­
na för vägbygget inte var klarlagda dä regeringen fattade beslutet om        g5
uppdraget fill vägverket.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 konstaterar utskottet

 

aft regeringen enligt regeringsrätten borde ha fillämpat nafurresurslagen och     1988/89:KU30 bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i väglagen och att def främst var naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 som utgjorde skäl för regeringsrättens beslut om resning.

När def slufiigen gäller regeringens beslut den 9 februari 1989 atf åter avslå överklagandena kan utskottet konstatera att arbetsplanen därmed enligt trafikutskottets uppfattning i sin helhet har fastställts i den ordning som väglagen anvisar (1988/89:TU15).

Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande från utskottets sida.

18. Export och import av radioaktivt och klyvbart material m.m.

Utskottet har fill granskning tagit upp regeringens beredning i frågor som rör export och import av klyvbart material och avfall, i första hand redovisningen och kontrollen av verksamheten. Vidare har frågan om export och import av tungt vatten av norskt ursprung tagits upp fill granskning.

Utskottet har fidigare vid flera tillfällen granskat olika kärnenergifrågor. Frågan om export och import fogs upp i 1987 års granskningsarbete då utskottet särskilt uppmärksammade import från Västtyskland av använt bränsle och restprodukter vid framställning av kärnenergi (KU 1986/87:33 s. 79). Vad som då framkom gav infe anledning fill kritik från utskottefs sida.

Från miljö- och energidepartementet har överlämnats ett omfattande skriftligt material som utarbetats dels av statens kärnkraffinspektion (SKI), dels av statens strålskyddsinstituf (SSI). I materialet ingår redovisningar av transporter av kärnämne och kärnavfall genomförda under perioden 1956-1987 samt motsvarande redovisning beträffande radioaktivt material för perioden 1970-1987. En promemoria som upprättats inom utskottets kansli {bilaga A 18) innehåller bl.a. en sammanställning av detta skriftliga material.

Sverige har genom icke-spridningsfördraget, den s.k. Zangerkommittén och de s.k. Londonrikflinjerna åtagit sig aft varken själv utveckla kärnladd­ningar eller genom export bidra till atf andra länder gör det. Genom bilaterala avtal har Sverige dessutom gentemot vissa av våra vikfigaste leverantörer på kärnenergiområdet bl.a. förbundit sig atf inhämta förhands­godkännande innan åferutförsel sker av material med ursprung i dessa länder. Sverige har också ställt hela sitt kärnenergiprogram under kontroll av det internationella afomenergiorganet lAEA.

Också inom sfrålskyddsområdef förekommer eft omfattande internafio­nellt samarbete. Rekommendationer från International Commission on Radiological Protection (ICPR) är vägledande för strålskyddet i Sverige. Normer som i huvudsak bygger på dessa rekommendafioner har utarbetats av ett antal internationella organ och används också i Sverige. I flera avseenden har Sverige därutöver egna och längre gående skyddsregler.

På nationell nivå regleras import och export av kärnämne och kärnavfall i
huvudsak av lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) -
som den 1 februari 1984 ersatte afomenergilagen (1956:306) - strålskyddsla-   86

 

gen (1988:220) samt lagen (1982:821) om transport av farligt gods. Vidare     1988/89: KU30 gäller förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, sfrålskyddsför-ordningen (1988:293) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

Enligt kärntekniklagen krävs tillstånd för kärnteknisk verksamhet, var­med avses bl.a. förvärv, överlåtelse, transport samt införsel fill riket av kärnämne eller kärnavfall. Utförsel ur riket av kärnämne är också kärntek­nisk verksamhet. Tillstånd enligt kärnfekniklagen meddelas normalf av regeringen, medan SKI meddelar tillstånd för fransport av kärnämne och visst kärnavfall samt i begränsad omfattning för förvärv, överlåtelse, utförsel och införsel av kärnämne, och SSLs tillstånd krävs för transport, förvärv, överlåtelse eller införsel av visst kärnavfall.

Strålskyddslagen syftar till att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Enligt lagen krävs tillstånd för att tillverka, fill landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne. Vidare krävs fillstånd för att tillverka, fill landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla teknisk anordning för utsändning av joniserande strålning samt för viss annan teknisk anordning som kan alstra joniserande strålning. Föreskrifter om krav på fillstånd kan också meddelas när def gäller att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är av väsenfiig betydelse från strålningssynpunkt. I samband med att fillstånd meddelas eller under tillståndets giltighetstid får tillståndsmyndigheten (SSI) meddela sådana villkor för fillståndef som behövs med hänsyn till strålskyddet.

SKI har i sin redovisning bedömt atf gränsöverskridande transporter genomförts på ett sätt som är fullt fillfredsställande frän säkerhetssynpunkt. Likaså har bedömts aft gällande lagar och bestämmelser efterlevts. Ett undantag redovisas där det gjorts eft fel av formell natur. Detta fel har varit känt sedan tidigare och har inte inneburit atf säkerheten påverkats. I enstaka fall har oklarheter påvisats men dessa har bedömts vara av ringa betydelse för säkerheten. SKI konstaterar också atf def nuvarande kontrollsystemet är adekvat när det gäller införsel, utförsel, fransport och överlåtelse av kärnämne. SKI har emellerfid framhållit aft det på vis.sa områden finns ett behov av förbättringar av kontrollrutinerna.

Från SSLs sida har konstaterats atf myndighetens kontroll och registrering av införsel och utförsel av radioaktiva ämnen sker på basis av gällande bestämmelser och SSLs skälighetsbedömning i fråga om tillämpningen. För de flesta radioaktiva ämnen finns inga formella krav pä bokföring eller registrering av de kvantiteter som passerar Sveriges gränser. Enligt SSLs bedömning saknas strålskyddsmässiga skäl att införa sådana krav i dessa fall.

När det härefter gäller frågan om tungt vatten från Norge har följande uppgifter framkommit.

Från Norge har begärts aft svenska myndigheter såvitt möjligt skall spåra
användningen av det fungvatten som exporterats till Sverige. Från norsk sida
har hävdats att ca 82 ton exporterats fill Sverige sedan 1938, att 73 ton härav
har levererats till AB Atomenergi samt att Norge gett tillstånd för vidareex-       87

port av 52 ton fill Canada.

 

SKLs efterforskningar gav följande resultat. Från SKLs sida konstateras     1988/89:KU30 atf Sverige tagit emot 82 ton tungt vatten från Norge och exporterat drygt 78 ton. Drygt 2 ton finns i dag i Studsvik och vid vissa forskningsinstitutioner. Den resterande mängden får enligt SKI tillskrivas normala processförlusfer.

Enligt kontrakt mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har 78 ton levererats till AB Atomenergi under perioden 1951-1968. Eventuellt kan ytterligare 3 ton ha levererats. Under perioden 1970-1974 exporterades huvudparten av det tunga vattnet, drygt 78 ton, fill Canada, Västtyskland och ' Norge. I kontrakten mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har AB. Atomenergi åtagit sig att hos Norsk Hydro begära tillstånd för export. För ca 70 ton har SKI kunnat påträffa sådant tillstånd medan exportfillstånd för tvä exporter till Canada om tillhopa ca 8 ton inte kunnat återfinnas.

Före 1975 erfordrades infe särskilt regeringstillstånd för export av tungt vatten från Sverige. Det nationella systemet för kontroll av kärnämne som-infördes 1979 inkluderade också det tunga vattnet. Fr.o.m. den tidpunkten har SKI därför uppgifter om vad som skett med det tunga vattnet. Mot bakgrund av atf allt tungt vatten som exporterats från Sverige till Canada faller under villkoren i det bilaterala avtalet från 1977 mellan Sverige och Canada står det tunga vattnet under betryggande garantier för fredlig användning och kan inte vidareexporteras från Canada utan tillstånd.

Utskottets granskning har gett vid handen aft redovisningen och kontrol­len av den aktuella verksamheten med klyvbart och radioaktivt material och tungt vatten i stort sett fungerat på eft tillfredsställande sätt och att gällande lagsfiftning på berörda områden iakttagits. Som framförts från SKLs sida finns det emellerfid behov av vissa förbättringar. Det är enligt utskottets mening självfallet angeläget atf kontrollsystemet utformas på eft sätt som svarar mot mycket högt ställda krav. I övrigt har granskningen inte gett anledning fill något uttalande från utskottets sida.

19. PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB

Utskottet har till granskning tagit upp frågan om regeringens befattning med PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB. Till grund för granskningen har legat en kanslipromemoria (bilaga A 19) och en utfrågning som ägt rum med finansminister Kjell-Olof Feldt (bilaga B 3).

PKbanken träffade i maj 1988 en överenskommelse med D. Carnegie & Co AB (Carnegie) om aft förvärva 360 400 akfier (90,1 %) i det av Carnegie belagda dotterbolaget Carnegie Fondkommission AB. Vederlaget - ca 2,4 miljarder kronor - skulle erläggas genom en riktad nyemission av 15 952 131 aktier i banken fill Carnegie. Carnegie skulle därmed erhålla 21 % av aktierna i PKbanken medan statens ägarandel i banken skulle minska från ca 84 % till ca 66 %. Mellan parterna avtalades vidare om en ömsesidig rätt aft på vissa villkor kräva att resterande akfier i Carnegie Fondkommission AB också överlåts på PKbanken.

I slutskedet av förhandlingarna om affären fog bankens styrelseordförande Tony Hagström kontakt med Feldt för atf efterhöra om staten i egenskap av huvudägare av banken kunde ha några principiella invändningar mot

 

förvärvet. Kjell-Olof Feldt informerade statsminister Ingvar Carlsson och 1988/89:KU30 diskuterade saken med statsrådet Bengt K Å Johansson innan han lämnade Hagström beskedet att förhandlingarna kunde slutföras. Av vad finans­ministern har uppgeff vid utfrågningen framgår atf man i detta skede var angelägen att förhindra atf sådan information om det tillämnade förvärvet kom ut som skulle ha kunnat föranleda spekulativa köp av aktier i PKbanken på Stockholms fondbörs och aft def därför var viktigt att antalet informerade personer var litet även i regeringskansliet.

När förhandlingarna var slutförda bekantgjordes överenskommelsen genom eft pressmeddelande. Den 16 maj 1988 debatterades förvärvet i riksdagen. Bl.a. berördes frågan om ärendet skulle föreläggas riksdagen. I slutet av debatten förklarade finansministern aft han ämnade föreslå regeringen att besluta om en proposition i ärendet. Genom proposition 1987/88:178 föreslog regeringen riksdagen atf godkänna den planerade emissionen i PKbanken, innebärande atf statens andel av aktierna i banken minskades.

Vid behandlingen av proposifionen uttalade riksdagen aft frågan om minskningen av statens ägarandel hade underställts riksdagens prövning i enlighet med gällande praxis på området. Riksdagen godkände vad som hade anförts i propositionen om minskning av statens andel av aktierna i banken samt medgav atf statens framtida andel av aktierna i banken ytterligare minskas i samband med aft banken utnyttjar en option på förvärv av resterande akfier i Carnegie Fondkommission AB. I samband därmed uttalade riksdagen att det infe ankom på riksdagen aft pröva den aktuella affärsuppgörelsen i sig utan atf detta var en fråga för bankens styrelse och bolagsstämma (NU 1987/88:44, rskr. 407). Def kan i detta sammanhang nämnas att finansministern vid utfrågningen inför utskottet gav uttryck för uppfattningen aft det inte heller var en uppgift för regeringen att pröva den affärsmässiga sidan av affären.

Vid ökning av ett bankaktiebolags aktiekapital genom nyemission får enligt 4 kap. 2 § bankakfiebolagslagen (1987:618) aktier tecknas mot pengar eller - som i detta fall - annan egendom (apport). Värdet på apporfegendo-men får infe sättas högre än def verkliga värdet för bankaktiebolaget. Endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för banken kan utgöra apportegendom. Bankinspektionens medgivande fordras, om aktie skall tecknas mot betalning med apportegendom. I beslut den 9 juni 1988 medgav bankinspektionen enligt 4 kap. 2 § bankaktiebolagslagen aft 360 400 aktier i Carnegie Fondkommission AB får utgöra betalning för nyemitterade 15 952 131 aktier i PKbanken.

Ett bankaktiebolag får enligt 2 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617) förvärva aktie i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Enligt paragrafen krävs för förvärvet tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspek­tionen. I beslut den 14 juni 1988 gav regeringen PKbanken tillstånd dels att förvärva 360 400 akfier i Carnegie Fondkommission AB, vilket motsvarar 90,1 % av det totala antalet akfier i detta bolag, dels aft vid senare tidpunkt fullfölja den avtalade optionen.

89

 

Utskottets bedömning                                                 1988/89:KU30

I betänkande KU 1982/83:30 konstaterade ufskottet aft den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger aktierna endast utövas på bolagsstämman. Utskottet uttalade atf detta självfallet inte betyder att underhandskontakter mellan ägare och den direkta bolagsledningen inte skulle få förekomma. Enligt utskottet låg def i sakens natur att sådana underhandskontakter är angelägna för atf undvika konflikter mellan bolags­ledning och aktieägare - särskilt i bolag med endast en eller eft fåtal aktieägare. Utskottet uttalade vidare att detta naturligtvis i särskilt hög grad gäller när staten är den ende aktieägaren. Eftersom det direkta ägaransvaret här utövas av regeringen var def enligt utskoffefs mening nödvändigt med ett förtroendefullt förhållande mellan det ansvariga statsrådet och resp. bolags­ledning. Utskottet erinrade om atf regeringen även har eft politiskt ansvar i fråga om den statliga företagsverksamheten oberoende av i vilken form den bedrivs.

Tony Hagsfröms förfrågan till finansministern och dennes besked till Hagström var uppenbarligen en sådan underhandskontakt. Kontakten gav inte upphov fill något ärende i vilket regeringen hade aft fatta beslut. En annan sak är atf regeringen senare - när överenskommelsen väl hade träffats - fog ställning fill affären genom beslutet om proposifionen och beslutet i frågan om tillståndet för banken atf förvärva aktierna i fondkommissionsbo-laget. Atf finansministern diskuterade frågan med statsrådet Bengt K Å Johansson innan han lämnade beskedet till PKbankens ledning framstår som helt naturligt eftersom denne var föredragande i ärenden som gäller kreditväsendet. Med hänsyn till affärens omfattning var det också naturligt atf informera statsministern.

Enligt utskottet föreligger oklarhet i vilken utsträckning och i vilka former regeringen överenskommit med den egentlige säljaren Erik Penser om aft denne i sin tur skulle sälja ut akfier i PKbanken. Def är ofillfredsställande att det på denna punkt inte har gått att få klara besked om vad som i verkligheten har överenskommifs och hur detta dokumenterats.

Utskottet noterar aft regeringen inte från början klargjorde att den ämnade underställa riksdagen frågan om minskningen av statens ägarandel i banken. En åtgärd av detta slag bör alltid underställas riksdagen. Besked pä denna punkt kom först efter det atf riksdagen behandlat frågan i en särskilt anordnad debatt den 16 maj 1988. Detta är otillfredsställande. Av regering­ens slutliga ställningstagande framgår aft regeringen numera delar uppfatt­ningen atf riksdagen skall pröva sådana frågor.

20. Import av japanska bilar

Utskottet har fill granskning tagit upp vissa informella överläggningar som förts mellan företrädare för den svenska regeringen och Japan rörande bilimporf från detta land. Bakgrunden var atf de från Japan importerade bilarna under årets två första månader kraftigt ökade sin andel av de nyregistrerade bilarna. Samtal fördes i Tokyo den 14 och den 15 april. I juli publicerades i en japansk tidning uppgifter om atf vissa japanska bilprodu­center avsåg atf begränsa sin export fill Sverige. Detta ledde fill att frågan uppmärksammades i svensk press.

90

 

Granskningen har avsett om regeringen vidtagit några åtgärder för atf få    1988/89:KU30 fill stånd en begränsning av bilimporfen från Japan och om dessa åtgärder i så fall varit förenliga med de förpliktelser Sverige iklätt sig genom anslutning till det internationella frihandelsavtalet GATT och med de riktlinjer för handelspolitiken riksdagen fastlagt.

Till grund för granskningen har legat en promemoria upprättad inom utrikesdepartementets handelsavdelning (UDH). Promemorian redovisas i bilaga A 20 fill detta betänkande. Utskottet har även tagit del av promemo­rior och samfalsanfeckningar från överläggningarna med företrädare för den japanska regeringen. Av materialet framgår att företrädare för regeringskan­sliet vid överläggningarna med den japanska regeringen uttryckt oro över ökad export av personbilar från Japan fill följd av importrestrikfioner i andra europeiska länder. Från svensk sida har inte hävdats att vare sig skada eller hot om skada enligt de kriterier som uppställs i GATT förelegat. Importök­ningen har inte bedömts vara så omfattande att den skulle kunna utgöra underlag för en begäran om restriktioner. I UDH:s promemoria hävdas också att någon sådan överenskommelse inte har träffats. Ärendet har av regeringen inte bedömts vara av sådan dignitet aft anmälan fill utrikesnämn­den varit påkallad.

Risken för atf importrestriktioner i andra länder kan komma aft leda till en koncenfrafion av den japanska bilexporten till den svenska marknaden har behandlats vid ett antal kontakter mellan de svenska och japanska regering­arna under 1980-talef. Informella överläggningar av detta slag är vanligen förekommande i det internationella handelsutbytet och kan inte sägas stå i strid med bestämmelserna i GATT eller med den s.k. Punta del Este­överenskommelsen från september 1986.

Enligt utskottets mening har de samtal företrädare för regeringskansliet förf med representanter för den japanska regeringen, rörande den japanska bilexporten, legat inom ramen för regeringens befogenhet att företräda Sverige i överläggningar med andra stater. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.

21. Fördelning av aktier till allmänheten i samband med en nyemission i UV-Shipping AB

Utskottet har till granskning tagit upp frågan om fördelningen av akfier fill allmänheten vid en nyemission i UV-Shipping AB i samband med att staten avvecklade sitt ägande i bolaget. En utförlig redogörelse för emissionen och bakgrunden till den finns i en promemoria som har upprättats inom indusfrideparfemenfet, bilaga A 21.

Bakgrund

Zenit Shipping AB är eft av staten belagt bolag. Def har fill uppgift atf
avveckla def statliga fartygsengagemang som är en följd av statens åtaganden
i samband med strukturförändringarna och nedläggningarna inom varvsin­
dustrin på senare år. UV-Shipping AB bildades i samband med Uddevalla­
varvets nedläggning 1984. Bolaget ingick till en början i den stafiiga Svenska    ni

 

Varv-koncernen. Tillgångarna bestod av fartyg och fordringar pä redare. 1988/89:KU30 Bolaget blev 1985 dotterbolag fill Zenit Shipping AB. Våren 1988 hade UV-Shipping åtta helägda och fyra delägda fartyg. Den 11 november 1988 sålde Zenit UV-Shipping fill tre löntagarfonder - Nordfonden, Mellansven­ska löntagarfonden och Västsvenska löntagarfonden. För säljaren och köparna var det angeläget att bolaget fick ett ökat aktiekapital och en ny ägarstruktur. De ansåg därför atf rederier med långsiktigt intresse av att . verka i bolaget och kapitalplacerande institufioner med en långsiktig placeringsfilosofi borde inträda som nya delägare genom en nyemission. Dessutom borde allmänheten erbjudas atf teckna aktier. På en bolagssfäm-, ma den 15 november 1988 i UV-Shipping beslutades att nyemittera akfier i bolaget. I samband därmed förband sig rederiföretagen Bilspedifion AB och Nordström & Thulin AB att teckna 34 % samt Folksam, SPP/AMF, Skandia, Trygg-Hansa och Investeringsbanken 23 % av aktierna. Återsto­den - 43 %-skulle erbjudas allmänheten. Emissionskursen bestämdes fill 42 kr.

I samband med diskussionerna om försäljningen av UV-Shipping och om nyemissionen träffades en muntlig överenskommelse mellan företrädare för industridepartementet å ena sidan och de tre fonderna samt rederiföretagen å den andra sidan om fördelningen av nyemitterade akfier till allmänheten. Enligt överenskommelsen skulle vid överteckning ingen tilldelas mer än 500 akfier. Emissionen blev fulltecknad. Trots det erhöll omkring 180 personer poster som innehöll mer än 500 akfier.

Vid den första noteringen pä Stockholms fondbörs blev kursen 82, kr. Därefter föll den fortlöpande och är för närvarande noterad fill ca 60 kr.

Den 9 februari 1989 besvarade industriminister Ivar Nordberg en fråga i riksdagen om aktieteckningen i UV-Shipping. Han konstaterade att fördel­ningen av aktier inte hade gått fill på det sätt som var överenskommet och förklarade atf han fog på sig ansvaret för detta eftersom han kunde krifiseras för aft han inte hade kontrollerat att överenskommelsen följts. Industriminis­tern anförde vidare atf han skulle se till atf de som i fortsättningen tecknar sig för aktier skulle garanteras lika möjligheter genom ett lotfningsförfarande (prof. 1988/89:64).

I en särskild debatt i riksdagen den 21 februari 1989 om börsintrodukfio-nen av stafiiga företag förklarade industriministern åter att han var missnöjd med det sätt på vilket aktierna i UV-Shipping hade fördelats fill allmänheten, att detta inte låg i linje med den överenskommelse som fanns och att det var nödvändigt aft i fortsättningen vidta åtgärder för att förhindra en upprep­ning. Han anförde vidare att han hade tagit initiafiv till att lottning kommer att ske vid överteckning för att säkerställa en rättvis fördelning av de aktier som erbjuds allmänheten i samband med den beslutade börsinfrodukfionen av Svenskt Stål AB (prof. 1988/89:70).

Utskottets bedömning

Utskottet delar industriministerns uppfattning aft fördelningen av aktier infe har skett i enlighet med den överenskommelse som träffats. Utskottet konstaterar aft han har tagit på sig ansvaret för detta och aft han har vidtagit

åtgärder i syfte atf i fortsättningen säkerställa en rättvisare fördelning av          2

aktier i samband med  börsinfroduktioner av stafiiga företag.  I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från utskottets sida.

22. Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier       1988/89:KU30

Utskottet har fill granskning tagit upp regeringens handläggning av frågan om rörelsehindrade elevers studier vid Skärholmens gymnasieskola. Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom socialdepartementet (bilaga A 22).

Bakgrund

De vägledande principerna när det gäller handikappade elevers skolgång framgår av proposifionen 1983/84:27 vars uttalanden i denna del riksdagen ställt sig bakom. Enligt propositionen hade gravt funktionshindrade elever integrerats i det allmänna skolväsendet i allt större utsträckning. Departe­mentschefen uttalade att målet för skolpolitiken är att skolan skall vara fill för alla och atf de handikappade skall få förutsättningar för och möjlighet till delaktighet och gemenskap med övriga i samhället. Att kunna fillgodose behoven hos barn med funktionshinder var enligt departementschefen mer ett generellt skolpolitiskf mål än ett specifikt handikappinrikfaf.

En annan handikappolitisk utgångspunkt är den s.k. ansvars- och finan­sieringsprincipen. Den innebär bl.a. aft kostnaden för en viss insats skall bäras av den huvudman som normalt är ansvarig för själva huvudområdet. Detta medför enligt skollagens bestämmelser aft kommuner och landsting­skommuner som huvudmän är ansvariga för grundskolan och gymnasiesko­lan. För landstingens del gäller detta ansvar bl.a. elevhem för vissa handikappade barn i grundskolan. Landstingen och i vissa fall kommuner är huvudmän för särskolan. För vissa skolformer är emellertid staten huvud­man. Det gäller bl.a. specialskolan som är avsedd för barn som på grund av synskada, dövhet, hörselskada eller talskada inte kan gå i den vanliga grundskolan. Enligt skollagen skall hemkommun betala ersättning fill staten för kostnader för undervisning i specialskola. För både grundskola och gymnasieskola gäller att kommun som tar emot en elev från en annan kommun har rätt fill interkommunal ersättning för kostnaderna för skolgång­en. Om kommunerna infe kommer överens kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer avgöra frågan. Statligt bidrag utgår bl.a. för kommunernas kostnader för lärarlöner.

Enligt förordningen (1984:75) om regional samverkan i fråga om undervis­ning för elever med handikapp är landet sedan den 1 april 1984 indelat i fem planeringsregioner. I varje region finns det en planeringsberedning som skall samordna och planera insatserna så atf befintliga resurser utfnyffjas på bästa sätt. Statsbidrag utgår fill undervisningsinsatser av dels regional, dels lokal art som kommuner genomför för elever med handikapp eller andra särskilda behov i grundskolan och gymnasieskolan. Resurser från detta anslag går utöver vad som avsätts inom ramen för skolans ordinarie resurser.

Nämnden för värdarfjänst är en statlig myndighet som dels av statliga
medel betalar värdarfjänst åt svårt handikappade, som studerar vid universi­
tet, högskolor och folkhögskolor, dels leder verksamheten vid Skärholmens
gymnasium. Antalet rörelsehindrade elever som börjat i Skärholmens
gymnasiums första årskurs under de senaste åren framgår av följande
uppställning.                                                                                    "

 

 

 

 

 

 

 

 

1988/89: KU30

Höstterm.

Stockholms län

Övriga

i landet

Sammanlagt

 

ar

 

Därav boende i elevhush.

 

Därav boende i elevhush.

 

Därav boende i elevhush.

 

1985

3

 

3

3

6

3

 

1986

8

1

3

3

11

4

 

1987

4

1

4

4

8

5

 

1988

15

 

3

3

18

3

 

Statligt bidrag har fram till utgången av år 1986 utgått för försöksverksamhe­ten med omvårdnad och därmed sammanhängande åtgärder för de rörelse­hindrade eleverna vid Skärholmens gymnasium via socialdepartementets budget. Den 18 december 1986 beslutade regeringen atf uppdra åt styrelsen för vårdarfjänst atf från och med den 1 januari 1987 debitera berörda kommuner och landsting en avgift för omvårdnaden i huvudsaklig överens­stämmelse med ett förslag från statens förhandlingsnämnd (SFN) i skrivelse den 25 juni 1986. Den totala boende- och vårdkostnaden för en elev vid Skärholmens gymnasium uppgår fill omkring 500 000 kr. per år.

SFN:s förslag innebar atf regeringen skulle debitera berörda landsting och kommuner en preliminär avgift för omvårdnadskostnaden med 40 % resp. 60 %. Enligt skrivelsen från nämnden hade full enighet uppnåtts i förhand­lingar mellan nämnden. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun­det om atf staten skulle erhålla full kostnadstäckning för omvårdnads- och habiliteringsinsatserna vid Skärholmens gymnasium. Någon formell över­enskommelse hade dock enligt nämnden inte kunnat träffas eftersom förbunden inte kunnat enas om hur kostnaderna skulle fördelas mellan kommuner och landsting. Förhandlingarna hade pågått sedan 1979.

I skrivelser den 19 november 1986 fill Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet framförde statssekreteraren i socialdepartementet att def av formella skäl behövdes en bekräftelse på atf förbunden accepterade det tilltänkta regeringsbeslutet om debitering. Från Landstingsförbundets sida återsändes ett förslag till regeringsbeslut med en påskrift om att förbundet tagit del av det. Vidare antecknades att som också framgick av recitskrivning-en hade någon överenskommelse inte träffats mellan förbundet och SFN. Förbundet lämnade därför enligt påskriften ärendet åter utan eget ställnings­tagande. Från Svenska kommunförbundet återsändes ett förslag till rege­ringsbeslut med anteckningen: "Haft del."

Vissa utredningar

Frågan om gymnasieutbildning för rörelsehindrade ungdomar behandlades
av arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om omsorg av handikappade
(Ansgar) som tillsattes hösten 1985. Arbetsgruppen avlämnade våren 1988
sin slutrapport. I rapporten framhölls atf det borde vara ett primärkommu­
nalt ansvar atf anordna bostad i elevhem för dessa elever och att svara för
driften av elevhemmen. Mot bakgrund av aft antalet elever var litet borde
elevhem planeras i samråd med planeringsberedningen. Ansgar hade inte
närmare diskuterat formerna för huvudmannaskap, organisation och finan­
siering av de aktuella elevhemmen men framhöll atf frågan om rörelsehindra-         '

 

de elevers gymnasieutbildning och därmed sammanhängande boende och     1988/89:KU30 omvårdnad var mycket angelägen. Frågan borde därför enligt arbetsgruppen ges särskild uppmärksamhet och få en snar lösning.

Mot bakgrund bl.a. av atf det uttryckts oro över konsekvenserna av regeringens beslut den 18 december 1986 genomförde socialstyrelsen under våren och sommaren 1988 en utredning för aft belysa om rörelsehindrade ungdomar förvägras gymnasieutbildning vid Skärholmens gymnasium. I socialstyrelsens rapport från augusti 1988 framhölls att styrelsen ser det som eft angeläget ansvar för statsmakterna att kunna garantera def fåtal ungdomar det här rör sig om den specialanpassade undervisning och de boendeanordningar som behövs i detta sammanhang. I rapporten redovisa­des några fall där det förekommit motstånd från vissa kommuners sida i fråga om ansvaret för omvårdnadskosfnader. 1 ett av dessa fall hade frågan blivit föremål för biståndsprövning enligt 6 § socialtjänstlagen. I detta samman­hang skall nämnas att Svenska kommunförbundet i skrivelse i juni 1988 till regeringen har framfört atf staten bör fa det ekonomiska ansvaret för de rörelsehindrade gymnasieeleverna.

Handikapputredningen fick den 1 december 1988 genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda och lämna förslag i vissa frågor som gäller gymnasieutbild­ning för svårt rörelsehindrade ungdomar och klargöra vilka hinder som finns för aft ungdomarna skall kunna påbörja och fillgodogöra sig utbildningen. Utredningen skall med utgångspunkt i det kommunala ansvaret pröva hur hindren kan undanröjas och hur ungdomarna kan tillförsäkras gymnasieut­bildning på samma nivå som andra ungdomar. Möjligheterna att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbildning i kombinafion med sociala omvård­nadsinsatser och habilifering skall särskilt prövas. Av direktiven framgår dessutom aft dessa frågor skall utredas med förfur. Enligt utredningens bedömningar bör ett betänkande i denna fråga kunna avlämnas inom ett par månader.

Tidigare riksdagsbehandling

Alltsedan år 1980 har regeringen årligen i budgetpropositionerna informerat om atf SFN hade statens uppdrag att förhandla om överförande av omvårdnads- och habiliferingsansvaret för eleverna vid Skärholmens gymna­sium till Stockholm. Riksdagen har inte gjort någon erinran beträffande dessa upplysningar.

I def av riksdagen godkända betänkandet SoU 1986/87:18 med anledning av bl.a. budgetpropositionen 1986/87 anförde socialutskottet följande.

Enligt utskottefs uppfattning åvilar def ekonomiska ansvaret för omvårdna­den om de rörelsehindrade barnen under deras gymnasieskolgång princi­piellt vederbörande primär- och landstingskommuner. Staten måste emeller­tid vara beredd att svara för aft den begränsade grupp det här är fråga om verkligen kan erbjudas en fungerande gymnasieskolgång. De av dessa ungdomar som vill studera vidare måste dä garanteras den omvårdnad som är en förutsättning för att de skall kunna fullfölja sina studier. Deras möjlighe­ter får infe vara beroende av hemortskommun. Statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter fill gymnasiestudier bör slås fast.

95

 

Sedan socialutskottet hänvisat till de pågående förhandlingarna mellan SFN 1988/89:KU30 och kommun-och landsfingsförbunden underströk utskottet aft förhandling­arna därför borde bedrivas med inriktning på att frågan måste bringas fill en skyndsam lösning. I avvaktan härpå hade utskottet ingen erinran.mot att berörda kommuner debiterades en preliminär avgift i enlighet med vad som anförts i budgetpropositionen. I denna del av betänkandet anfördes slutligen atf vad utskottet uttalat om statens ansvar för dessa ungdomars gymnasiestu­dier borde riksdagen som sin mening ge regeringen fill känna.

Vidare uttalades i betänkandet att ufskottet som en följd av det principiella ställningstagandet inte ansåg def befogat att anslå ytterligare medel för omvårdnad av vissa gymnasieelever. För den händelse staten för att trygga elevernas skolgång tillfälligt måste bidra ekonomiskt till deras omvårdnad fanns enligt utskottet utrymme för detta inom förslagsanslaget. Utskottet tillstyrkte den föreslagna medelsanvisningen under anslagsposten G 4. Kostnader för viss utbildning av handikappade m.m.

I samband med behandlingen av 1988 års budgetproposifion i denna del hänvisade socialutskottet fill detta uttalande (SoU 1987/88:20 s. 15). Socialutskottet, som noterade att förhandlingarna mellan SFN och kommun-och landstingsförbunden ännu infe avslutats, vidhöll sitt ställningstagande att det principiella ekonomiska ansvaret åvilade vederbörande primär- och landstingskommuner. Utskottet hänvisade vidare till aft frågan också skulle behandlas av den av regeringen tillsatta arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om handikappade och förutsatte aft frågan bringades till en snar lösning.

Frågan debatterades den 6 december 1988 i riksdagen (RD 1988/89:39).

Socialutskottet har den 21 mars 1989 (SoU 1988/89:19) i samband med behandlingen av 1989 års budgetproposition i denna del konstaterat atf frågan om ansvaret för gymnasieutbildningen för svårt rörelsehindrade ungdomar med förfur behandlas av kommittén om samhällets stöd fill människor med funktionshinder (handikapputredningen). Utskottet ansåg aft kommitténs arbete borde avvaktas innan riksdagen överväger något inifiafiv i frågan. I fråga om medelsanvisningen hade socialutskottet inte någon erinran mot budgetpropositionens förslag.

I en reservation (c, vpk och mp) framfördes atf socialutskottet i stället borde ha uttalat följande.

En betydligt mindre andel av de svårt rörelsehindrade ungdomarna än av andra ungdomar genomgår gymnasieutbildning. Ett ay skälen fill detta är atf små kommuner finner det betungande att betala för de boende- och vårdkostnader som uppkommer, ca 500 000 kr. per elev och år, vid Skärholmens gymnasium. Staten bör ha ansvaret för de svårt rörelsehindrade ungdomarnas gymnasiestudier. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Riksdagen biföll reservationen.

Utskottet

Det uttalande riksdagen ställt sig bakom våren 1987 innebär visserligen att det ekonomiska ansvaret för omvårdnaden om de rörelsehindrade ungdo­marna rent principiellt skall anses åvila vederbörande primär- och landstings-

96

 

kommuner. Emellertid framhålls dessutom i uttalandet atf elevernas möj-     1988/89:KU30 lighefer infe får vara beroende av hemortskommun och atf statens ansvar för denna begränsade grupp ungdomar bör slås fast.

Sedan detta uttalande gjordes har frågan inte kunnat lösas. I stället har Svenska kommunförbundet sommaren 1988 framfört att def vill återföra till staten def ekonomiska ansvar som Kommunförbundet och Landstingsför­bundet principiellt har åtagit sig. Dessutom har socialstyrelsen sett det som ett angeläget ansvar för statsmakterna atf kunna garantera ungdomarna den undervisning och det boende som behövs. Av socialstyrelsens rapport framgår att regeringens beslut om kosfnadsdebitering i något fall fått olyckliga konsekvenser, genom aft frågan fått lösas inom ramen för socialt bistånd. Def har också förts fram uppgifter om aft enskilda elever i flera fall blivit föremål för allmän diskussion inom kommunen och att rörelsehindrade elever utsatts för övertalning för att i första hand förmås acceptera en gymnasieutbildning pä hemorten. En anledning fill dessa konsekvenser är självfallet aft beslutet fattades utan aft kostnadsfördelningen i sin helhet var förankrad hos de båda kommunförbunden.

Av de ovan redovisade förhållandena framgår enligt utskottets mening att det krav riksdagen ställt i fråga om ansvar för berörda ungdomars gymna­siestudier inte uppfyllts på ett fillfredsställande sätt. Def borde således ha vidtagits mer kraftfulla åtgärder från ansvarigt håll för att bringa frågan fill en skyndsam lösning.

Utskottets anmälan

Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens

tjänsteutövning och  regeringsärendenas handläggning samt regeringens

skrivelse  1988/89:75  med  redogörelse för behandlingen  av riksdagens

skrivelser fill regeringen får utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 2 maj 1989

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), och Ulla Pettersson (s).

7 Riksdagen 1988/89. 4 samt. Nr 30

97

Vid behandlingen av punkt 11 - krigsmaterielexport - har Ingela Mårtensson     1988/89:KU30

(fp) ersatt Ylva Annerstedt; punkt 13 - utlänningsärenden - har Ingela

Mårtensson (fp) ersatt Ylva Annerstedt och Rolf L Nilson (vpk) ersatt Bo

Hammar; punkt 14 - jämsfälldhefsfrågor - har Ingela Mårtensson (fp) ersatt

Ylva Annerstedt; punkt 17 - utbyggnaden av väg E 6 - har Ingela Mårtensson   .

(fp) ersatt Ylva Annerstedt och Rolf L Nilson (vpk) ersatt Bo Hammar.

Reservationer

1. Telefonavlyssningen av Miro Baresic (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som pä s. 42 börjar med "Rätten för" och på s. 43 slutar med "detta beslut" bort ha följande lydelse:

Reglerna i regeringsformen ger ett särskilt skydd mot hemlig telefonavlyss­ning. De lagbestämmelser som i övrigt finns på detta område är av särskilt restriktiv natur. För hemlig telefonavlyssning gäller således i allmänhet att domstol skall pröva frågan och att besluten ovillkorligen skall begränsas i tiden. De särskilda lagar som gäller pä detta område har dessutom begränsad giltighetstid. Regelsystemet ger således klart uttryck för aft största möjliga försiktighet skall iakttas när det gäller sådana ingrepp i den enskildes personliga integritet som det här är fråga om. Om en avsikt med en lagbestämmelse varit atf den skall innefatta en befogenhet att besluta om hemlig avlyssning bör def mot denna bakgrund kunna förutsättas att detta klart uttryckts i bestämmelsen. Med hänsyn till skyddet för den enskildes personliga integritet måste också tolkningen av en oklar bestämmelse vara särskilt restriktiv när det är fråga om tvångsmedel.

Rätten för en intagen att föra telefonsamtal, möjligheten att vägra honom denna rätt samt utrymmet för telefonavlyssning med den intagnes vetskap regleras i 30 § kriminalvårdslagen. Enligt 31 S kan regeringen för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i bl.a. 30 § om det är påkallat med hänsyn fill rikefs säkerhet. Såsom paragrafen är utformad utesluter den i och för sig infe en befogenhet aft förordna om hemlig telefonavlyssning. Förarbetena till bestämmelsen ger emellerfid infe stöd för en sådan tolkning. Enligt dessa avses med bestämmelsen närmast en befogenhet att företa åtgärder för att hindra avslöjandet av miltära hemligheter. Det är således fråga om aft i vissa fall ge utrymme för att begränsa möjligheten för en intagen att tala i telefon och lämna ut uppgifter. Syftet med bestämmelsen har uppenbarligen infe varit atf den skulle tillämpas i spaningssyfte. För hemlig telefonavlyssning i spaningssyfte finns för övrigt andra bestämmelser. Ej heller ger bestämmelsen något utrymme för att tolka in en möjlighet till telefonavlyssning för atf förebygga brott, annat än om militära hemligheter avslöjas. För hemlig telefonavlyssning i brottsförebyggande syfte finns också särskilda bestämmelser i den s.k. spaningslagen.

Mot den angivna bakgrunden kan det infe anses försvarligt aft i 31 §

98

 

kriminalvårdslagen tolka in en befogenhet att besluta om hemlig telefonav-     1988/89:KU30 lyssning. Regeringens beslut om telefonavlyssning av Baresic har således enligt utskottets mening inneburit en alltför extensiv tillämpning av bestäm­melsen.

Utskottet vill tillägga aft beslutet om telefonavlyssning av Baresic skiljer sig från den fidigare fillämpningen av bestämmelsen. I de båda tidigare fallen var det fråga om sådana omständigheter som förutsattes i förarbetena.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att regeringen genom beslutet om hemlig telefonavlyssning av Baresic överskridit den befogenhet som 31 § kriminalvårdslagen ger. Def framstår dessutom som anmärknings­värt atf beslutet fattades utan kunskap om aft det skulle komma atf beröra andra helt utomstående personer.

Beslutet fattades kort efter mordet på Olof Palme. Enligt ufskottet var def i denna extraordinära situation i viss mån förståeligt att regeringen sökte olika vägar i syfte att hindra våldsdåd. Def är emellerfid även i sådana situationer särskilt angeläget aft lagarna inte åsidosätts. Utskottet anser sig därför vilja påtala def felaktiga i regeringens beslut.

2. Regeringens kontakter med den S.k. Ebbe Carlsson-affären -Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Vid den" och på s. 50 slutar med "hösten 1988" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla atf ett statsråd självfallet har rätt atf motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som är föremål för myndigheternas handläggning. Det anmärkningsvärda med Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson är emellertid enligt utskottets uppfattning deras omfattning och intensitet.

Det är enligt utskottets uppfattning rimligt att jusfitieministern efter hänvändelse från en fidigare regeringsledamot och nuvarande svensk ambassadör tog emot en person som ansåg sig ha vikfiga uppgifter atf lämna rörande mordet pä landets statsminister. Efter aft ha lyssnat på denna information hade emellertid det riktiga i denna situation varit atf hänvisa fill pågående säpoutredning och behöriga myndigheter, i första hand då till förundersökningsledningen. I stället fortsatte Anna-Greta Leijon att sam­manträffa med Ebbe Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes den 4 maj då hon utan att samråda med regeringskolleger eller myndigheter utfärdade eft olagligt rekommendationsbrev åt Ebbe Carlsson. Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Några omständigheter i Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carls­son bör enligt utskottet särskilt uppmärksammas. För det första insåg hon -och det har hon själv medgeff vid utfrågningarna - atf hemliga uppgifter lämnats ut fill Ebbe Carlsson. Hon borde ha reagerat genom att ta upp denna sak med rikspolischefen. För def andra borde hon, när hon fick reda på aft

99

 

Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhang-     1988/89:KU30 et finansierades med  privata pengar,  ha förklarat  för honom och för rikspolischefen att privatfinansierad polisverksamhet inte får förekomma. Det är numera uppenbart att privata pengar har haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsufrustning.

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter Anna-Greta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Hon har själv uppgett att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt ufskottet borde Anna-Greta Leijon ha vidtagit mera bestämda åtgärder för aft försäkra sig om aft påståendena om aft polisen utnyttjade olagliga spaningsmetoder blev kontrollerade av behöriga myndigheter. Hon borde också tillsett att denna information nått förundersökningsledaren i mordutredningen.

Ebbe Carlsson har också informerat Anna-Greta Leijon om att det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 197()-talet om kabinettssekretera­re Pierre Schori, samt att säkerhetspolisen hade ett fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Enligt utskottet borde Anna-Greta Leijon omedelbart fört dessa uppgifter vidare i regeringen, i första hand borde hon ha informerat stats- och utrikesministrarna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det allvarliga med det stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson är att hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieminis­tern. Härigenom kom hon att på ett obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänar hon enligt utskottets uppfiittning kritik.

3. Regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären - Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson (punkt 12)

Bo Hammar (vpk) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Vid den" och på s. 50 slutar med "hösten 1988" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla att ett statsråd självfiillet har rått att motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som år föremål för myndigheternas handläggning.

Def är enligt utskottet rimligt att jusfifieministern efter hänvändelse från en fidigare regeringsledamot och nuvarande svensk ambassadör tog emot en person som ansåg sig ha vikfiga uppgifter att lämna rörande mordet på landets statsminister. Efter att ha lyssnat på denna information borde , emellertid det riktiga i denna situafion ha varit att hänvisa till behöriga myndigheter, i första hand då förundersökningsledningen. I stället fortsatte Anna-Greta Leijon aft sammanträffa med Ebbe Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes den 4 maj då hon utan att samråda med regeringskolleger eller myndigheter utfärdade ett rekommendationsbrev vars innehåll stod i strid med gällande lagsfiftning. Till denna fråga återkommer utskottet i def följande.

Några omständigheter i Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carls­son bör enligt utskottet särskilt uppmärksammas. För det första insåg hon -

100

 

och det har hon själv uppgett vid utfrågningarna - aft hemliga uppgifter 1988/89:KU30 lämnats ut till Ebbe Carlsson. Hon borde ha reagerat genom att ta upp denna sak med rikspolischefen. För det andra borde hon, när hon fick reda på att Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhang­et finansierades med privata pengar, ha gjort klart för honom och för rikspolischefen att privatfinansierad polisverksamhet inte får förekomma. Def är numera uppenbart atf privata pengar har haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsufrustning.

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter om den information Anna-Geta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Anna-Greta Leijon har själv uppgeff att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt utskottet är det värt atf notera att Anna-Greta Leijon inte fått sådana upplysningar aft hon haft anledning misstänka att denna typ av avlyssning använts i mordutredningen. Hon har endast tagit del av ett par obekräftade uppgifter som påstods härröra från buggning, som skulle ha förekommit vid fiden för mordet.

Enligt utskottet har Anna-Greta Leijon genom att kontakta Nils Erik Åhmansson gjort vad på henne ankom för att kontrollera de obekräftade påståendena. Def finns därför ingen anledning att rikta kritik mot henne i denna del.

Ebbe Carisson har också informerat Anna-Greta Leijon om att det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 1970-talet om kabinettssekretera­re Pierre Schori, samt att säkerhetspolisen haft eft fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Anna-Greta Leijon har uppgett att hon befraktade de specifika uppgifterna som rent skvaller och att hon fått uppfattningen att de härrörde ur personalkontrollen. Några uppgifter som kunde tyda på atf säkerhetspolisens intresse för Schori hade något samman­hang med mordutredningen, eller på atf det skulle finnas planer på hemlig avlyssning riktad mot Schori, har hon över huvud taget inte nåtts av. Den informafion hon har fått har hon sett som exempel på aft det i personalkont­rollen kan finnas uppgifter som borde rensas bort.

Utskottet anser inte aft det kan läggas Anna-Greta Leijon till last att hon infe på grundval av den information hon erhållit vidtog ytterligare åtgärder eller förde informationen vidare i statsrådskretsen.

Sammanfatfningvis anser utskottet att det allvarliga med def stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson är atf hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieministern. Härigenom kom hon att på ett obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänar hon enligt utskottets uppfattning kritik.

4. Regeringens kontakter med den S.k. Ebbe Carlsson-affären -statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson-affären (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser att den del av utskottets yftrande som på s. 50 börjar med "Utfrägning-

101

 

arna har" och slutar med "till betänkandet" bort ha följande lydelse: 1988/89:KU30

Utskottet vill slutligen något beröra statsministerns roll i sammanhanget. Utfrågningarna har infe gett något belägg för aft statsministern redan i december 1987 av Carl Lidbom skulle ha informerats om påstådda missför­hållanden vid säkerhetsavdelningen, eller i övrigt fått någon information med anknytning till den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Ingvar Carlsson sammanträffade aldrig själv med Ebbe Carlsson nied anledning av dennes information och teorier men fick redan dagen efter Anna-Greta Leijons länga möte med Ebbe Carlsson en kortfattad informa­fion. Enligt vitbokens uppgifter var de överens om att det var myndigheter­nas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Trots att eft sådant uppdrag borde ha getts till berörd myndighet uppmanade statsministern jusfitieministern att bedriva arbetet med att kontrollera de aktuella uppgif­terna så skyndsamt som möjligt. Statsministern har således bidragit fill aft justitieministerns kontakter med Ebbe Carlsson fortsatte vilket utskottet finner anmärkningsvärt.

5. Åtgärder av förundersökningskaraktär-rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson (punkt 12)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "I vitboken" och på s. 55 slutar med "allvarlig krifik" bort ha följande lydelse:

I den aktuella handlingen sägs att Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag ("on my authority") har tagit kontakt med den avsedda britfiska myndigheten. Denna formulering är enligt utskottets mening sådan att den ger en läsare uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Det förekommer också andra formuleringar som är av samma karaktär.

Genom bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning i brott­mål regleras kompetensfördelningen. Härav följer att justitieministern inte har befogenhet atf lämna ett sådant uppdrag. Utgår man enbart från den utformning Anna-Greta Leijon gett handlingen framgår därmed att hon överskridit sina befogenheter som statsråd.

Utskottets slutsatser huruvida Anna-Greta Leijon lämnat Ebbe Carlsson ett uppdrag kan emellerfid infe grundas enbart på den skriftliga utformning­en av handlingen i fråga. Betydelse måste också vid prövningen tillmätas statsrådefs egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen.

Utskottet kan konstatera att såväl Anna-Greta Leijon som Ebbe Carlsson
har uppgett att def inte var fråga om atf ge jEbbe Carlsson ett uppdrag.
Avsikten var aft förse Ebbe Carlsson med ett rekommendationsbrev för atf -
om möjligt - underlätta för honom att få kontakt med den brittiska
myndigheten. Det kan erinras om att vad Ebbe Carlsson vid den första
kontakten med Anna-Greta Leijon den 2 maj 1988 angående Englandsresan
sade sig behöva var "ett rekommendafionsbrev" och atf def inte heller i
övrigt finns några uttalanden inför ufskottet som tyder på att def skulle ha      ,.„,-

 

varit fråga om något annat än eft rekommendationsbrev. För Anna-Greta    1988/89:KU30

Leijons uppgift om vad som avsefts med brevet talar enligt utskottets mening

vidare atf Anna-Greta Leijon - mot bakgrund av vad rikspolischefen

framfört fill henne - inte hade anledning utgå från annat än att resan skulle

företas inom ramen för def vid den tiden sedan länge etablerade samarbetet

mellan rikspolischefen och Ebbe Carlsson. Atf Ebbe Carlsson därvid i

samråd med rikspolischefen företog utlandsresor framgår infe bara av vad

rikspolischefen uppgeff utan också av vad chefen för rikspolisstyrelsens

säkerhetsavdelning har uttalat bl.a. om följeslagare åt Ebbe Carisson vid

resor fill Frankrike och England.

Enligt utskottets mening har granskningen infe visat aft Anna-Greta Leijon genom atf utfärda handlingen haft för avsikt aft ge Ebbe Carlsson ett uppdrag. Däremot är det klart att brevet formulerats så att det för en utomstående måste uppfattas som om hon gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Ett brev från ett statsråd med denna innebörd står i strid med bestämmelser­na i 11 kap. 7 § regeringsformen. Anna-Greta Leijon har genom aft underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon infe undgå kritik. Vidare bör påtalas atf hon i samband med utfärdande av brevet inte samråft med någon annan.

6, Kontakter med spaningsledningen (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Bo Hammar (vpk) anser atf den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "till betänkande" bort ha följande lydelse:

Granskningen har enligt utskoffefs mening gett vid handen aft justitiemi­nistern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för uppfattningen att Ebbe Carlssons uppgifter borde tillmätas,betydelse för mordutredningen. Enligt JK:s utredning framhöll Anna-Greta Leijon vid den middag som ägde rum den 5 april 1988 vikten av att PKK-utredningen bedrevs med kraft. Hon har också inför riksåklagaren uppgeff att Ebbe Carlsson hade "vårt stöd". Anna-Greta Leijon har vidare vid upprepade tillfällen anmodat rikspolische­fen aft kontrollera uppgifterna. I sammanhanget bör även vägas in den omständigheten aft Anna-Greta Leijon får anses aktivt ha stött Ebbe Carlssons reseverksamhet. Def gäller såväl def i föregående avsnitt diskute­rade s.k. rekommendationsbrevet som Anna-Greta Leijons uttalande om finansieringen av resorna. Till detta kommer Anna-Greta Leijons upprepade sammanträffanden med Ebbe Carlsson, vilka man kan utgå ifrån att Ebbe Carisson hänvisat till när han i sin tur talat med Åhmansson. För Åhmansson måste detta ha framstått som ett stöd åt Ebbe Carlssons teorier. I vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är av naturliga skäl svårt atf bedöma. Def är heller infe utskottets uppgift aft granska myndigheternas åtgärder.

Sammanfattningsvis anser sålunda utskottet att Anna-Greta Leijon infe kan undgå krifik i nu berörda avseenden.

103

 

7. Kontakter med åklagarna-underrättelse till               1988/89:KU30

förundersökningsledningen (punkt 12)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "mot dåvarande justitieministern" bort ha följande lydelse:

Av utkastet till betänkande framgår atf såväl Anna-Greta Leijon som Sten Heckscher vid ett flertal tillfällen påpekade för rikspolischefen vikfen av att förundersökningsledningen underrättades om Ebbe Carlssons verksamhet. Där redovisas också JK:s bedömning av rikspolischefens ansvar för att fömndersökningsledningen erhöll sådan information.

Utskottet har endast anledning ta ställning till frågan huruvida Anna-Greta Leijon kan anses ha något ansvar för aft förundersökningsledningen infe blivit underrättad i ovannämnda hänseende förrän den 9 maj.

Utskottet vill först erinra om den uppfattning som den parlamentariska' kommissionen framfört om att dåvarande justitieministern Sten Wickbom redan tidigt borde ha erinrat polislediiingen om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Utskottet instämde i denna uppfattning (se KU 1987/88:40 s. 14).

Mot denna bakgrund kan den frågan ställas om de erinringar Anna-Greta Leijon gjort till rikspolischefen varit tillräckliga eller om hon därutöver själv borde ha kontaktat förundersökningsledningen i anledning-av Ebbe Carl­ssons information. Anna-Greta Leijon har vid utfrågningen inför utskottet framhållit att hon infe borde ha informerat åklagarna eftersom detta skulle ha inneburit atf hon hade "försökt inta rikspolischefens plats"" i förhållande till åklagarna. Hon har vidare hävdat aft hon utgått från att rikspolischefen skulle förmedla informationen i fråga till åklagarna.

Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit att stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 S regeringsformen). Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informafionsutbyte.

Def kan hävdas att det skulle ha varit svårt för justitieministern att informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskrida de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om atf rikspolischefen hade informafion atf ge.

Emellerfid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolische­fen om vikfen av att hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat. Utskottet anser således att Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för aft tillse att åklagarna hölls underrättade.

104

 

8. Kontakter med åklagarna - frågan om obehörig påverkan på    1988/89:KU30
handläggningaveventuellatystnadspliktsbrottm.m. (punkt

12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser att den del av utskottets yftrande på s. 60 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "från förundersökningen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet kan de uttalanden som justitieministern riktat till riksåkla­garen om det angelägna i att mordutredningen prioriterades uppfattas som ett försök atf påverka den utredning av eventuella tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa. Detta gäller oavsett att JK sedermera kommit fram till att något tystnadspliktsbrotf inte begåtts när Ebbe Carlsson fick del av handlingar från förundersökningen. Som tidigare anförts borde Anna-Greta Leijon också ha tillsett atf åklagarna fick information om aft hon från Ebbe Carlsson erhållit upplysningar som antydde atf olaglig avlyssning kunde ha ägt rum under ett tidigare skede av mordutredningen. Anna-Greta Leijon kan inte undgå kritik i nu berörda hänseenden.

9. Kontrollen av påstådda missförhållanden

inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c). Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Med det"' och slutar med "mest ändamålsenliga" bort ha följande lydelse:

Den fortsatta granskningen av regeringens befattning med frågan om säkerhetspolisens organisafion och arbetsmetoder har gett anledning till följande bedömning.

Som konstaterades i utkastet till betänkande medgav säpokommitténs direktiv att kommittén kunde ta upp frågan om eventuella missförhållanden inom säkerhetsavdelningen fill granskning.

Hela kommittén informerades dock aldrig om de påstådda missförhållan­dena. Både Carl Lidbom och statsministern har uppgivit att det var statsministerns önskan att så infe, skulle ske. Kommittén förhindrades därmed aft kontrollera uppgifterna. I stället valde regeringen att själv ta ansvaret för kontrollen av uppgifterna. Något särskilt regeringsuppdrag gavs, ej. Så borde emellertid ha skett.

Kommitténs ordförande Carl Lidbom har kommit aft spela en central roll i det som kom aft kallas Ebbe Carlsson-affären. Hans Holmér och Ebbe Carlsson närmade sig Carl Lidbom i omedelbar anslutning till hans utnäm­ning. Sedermera blev det Carl Lidbom som introducerade Ebbe Carlsson både för rikspolischefen och Anna-Greta Leijon.

Det har också visat sig att valet av säpoutredare har haft betydelse för Ebbe Carlsson-affärens utveckling.

Vid partiledaröverläggningar den 14 oktober 1988 redovisade företrädar­
na för två av oppositionspartierna att de inte längre hade något förtroende för
ordföranden i säpokommittén. Därför kunde deras partier inte heller tänka      105

 

sig aft delta i def fortsatta kommittéarbetet med Lidbom som ordförande.     1988/89:KU30
Direkt efter överläggningarna förklarade statsministern atf Lidbom skulle      ■

fortsätta sitt uppdrag som ensamutredare med uppdrag att göra en genomlys­ning av den polisiära säkerhetstjänsten. Utredningsmaterialet skulle i ett senare skede överlämnas till en ny pariamenfarisk kommitté som skulle få till uppgift atf lägga fram förslag till förändringar. Lidbom fick sitt förordnande som ensamutredare den 27 oktober 1988 och avlämnade sin rapport den 10 april 1989.

Enligt ufskottet är def särskilt angeläget med samarbete över partigränser­na i en fråga av så speciell karaktär som granskning av säkerhetspolisen. Def har varit olyckligt atf Carl Lidbom själv fortsatte utredningsarbetet utan pariamenfarisk förankring. Statsministern kan inte undgå kritik för hand­läggningen av denna fråga.

10.    Kontrollen av påstådda missförhållanden inom
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (punkt 12)

Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Med det" och slutar med "mest ändamålsenliga" bort ha följande lydelse:

I samband med Ebbe Carlsson-affären har en rad mycket allvarliga uppgifter framkommit om missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säker­hetsavdelning. Utskottet ser särskilt allvarligt på uppgifterna om aft def förekommit systemafiska kränkningar av grundlagens stadganden om förbud mot hemlig avlyssning och åsiktsregistrering. Vad gäller frågan om åsiktsre­gistrering avser utskottet att snarast återkomma med förslag till riksdagen. Utskottet vill starkt understryka vikten av aft åsiktsregistrering med kraft beivras.

Utskottet har självklart infe till uppgift aft granska säkerhetsavdelningens arbete. Men rikspolisstyrelsen är ett centralt ämbetsverk som enligt 11 kap. 6 § regeringsformen lyder under regeringen. Ansvaret för rikspolisstyrel­sens, inkl. dess säkerhetsavdelning, organisafion och sätt aft fungera åvilar därför ytterst regeringen. Utskottet finner med anledning av vad som framkommit det vara mycket angeläget aft kontrollen över och insynen i säkerhetsavdelningens arbete förstärks. Denna kontroll och insyn bör ske under pariamenfarisk medverkan frän samfliga riksdagspartier.

11.    Utlänningsärenden såvitt avser regeringens praxis i fråga
om asylsökande palestinier (punkt 13)

Birgit Friggebo (fp), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Inte heller" och slutar med "palestinier något uttalande från utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Vid årets granskning har beträffande de asylsökande palestinierna fram­kommit aft def förekommit mycket långa handläggningstider. Utskottet har förståelse för aft def i dessa fall kan vara fråga om svåra avvägningar och utredningar som kan vara svåra att genomföra. Även med hänsyn till dessa

106

 

omständigheter framstår emellerfid väntetiderna i vissa enskilda fall enligt     1988/89:KU30 utskottets mening som alldeles för länga.

12.     Utlänningsärenden såvitt avser regeringens praxis i fråga
om asylsökande palestinier (punkt 13)

Rolf L Nilson (vpk) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Inte heller" och slutar med "palestinier något utflande från utskottefs sida" bort ha följande lydelse:

Vid årets granskning har särskilt beträffande de asylsökande palestinierna framkommit atf det förekommer att de utvisas trots atf de ofta går ett mycket osäkert öde fill mötes i det land de utvisas till. Det framstår enligt utskottet mot denna bakgrund som angeläget atf en betydligt generösare praxis än den hittillsvarande tillämpas gentemot de palestinier som söker tillstånd att stanna i Sverige.

13.     Utlänningsärenden såvitt avser uppföljning av
regeringsbeslut (punkt 13)

r,

Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Rolf L Nilson (vpk), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "När det gäller uppföljning" och slutar med "i framtiden" bort ha följande lydelse:

När def gäller uppföljning av ufvisningsbeslut har granskningen gett vid handen att detta sker endast i enstaka fall då det framkommer uppgifter om atf någon råkat illa ut i det land han utvisas till. Enligt utskottets mening bör regeringen noggrannare följa upp de fall där uppgifter framkommer om att utvisade personer utsatts för dålig behandling. Därutöver bör enligt utskot­tets mening uppföljning ske genom stickprov på regeringens eller invandrar­verkets inifiativ. Eft sådant förfarande skulle ge garanti för säkrare bedöm­ningar i framtiden.

14.     Utlänningsärenden såvitt avser terroristbestämmelserna
(punkt 13)

Rolf L Nilson (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottefs yttrande som på s. 68 börjar med "Som utskottet anfört" och slutar med "ytterligare uttalande" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner aft de nuvarande terroristbesfämmelserna infe är förenli­
ga med rättssäkerheten. Det är t.ex. inte fillfredsställande aft de som ansetts
som terrorister inte på eft godtagbart sätt har fått fa del av mofiven för
besluten. Problemet belyses av den s.k. kommunarrest som sedan flera år
inskränkt en grupp kurders rörelsefrihet. Högsta domstolen har också funnit
atf kommunarrest kan komma aft strida mot regeringsformens skydd mot
frihetsberövande om den får pågå alltför länge. Mot denna bakgrund och
med hänsyn fill den långa fid kommunarrest nu pågått bör enligt utskottets
mening regeringen besluta upphäva kommunarresten i avvaktan på resulta­
tet av den översyn av terrorisfbesfämmelserna som nu genomförs. Utskottet
vill   i  detta  sammanhang  påtala  def  anmärkningsvärda  i  att  de  båda       107

 

riksdagspartierna, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet, som visat     1988/89:KU30 särskilt intresse för frågan, inte är representerade i utredningen. Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

15.     Utlänningsärenden såvitt avser Överlämnande till
invandrarverket (punkt 13)

Birgit Friggebo (fp), Rolf L Nilson (vpk), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som pås. 69 börjar med "Utskottets granskning" och slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Granskningen har gett vid handen att utlänningslagen ofta fillämpats på ett felaktigt sätt när det gäller överlämnande eller anmälan fill invandrarverket. Det har infe kunnat bekräftas aft den felaktiga handläggningen varit förankrad inom regeringskansliet. Regeringen har dock under lång tid ägt kännedom om missförhållandena genom de besvärsärenden som underställts regeringens prövning. Åtgärder som resulterat i faktiska förändringar har infe vidtagits av regeringen. Det är uppenbarligen så att korrigerande regeringsbeslut infe fått det genomslag som kan krävas. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening anledning aft rikta anmärkning mot regeringen för de brister som förekommit när def gäller aft överlämna ärenden fill invandrarverket.

I detta sammanhang finns det anledning för utskottet att konstatera att den praxissamling som regeringen utlovade i samband med att riktlinjer för flyktingpolitiken antogs år 1984 inte kommit fill stånd. Invandrarverket har inte fått i uppdrag att dokumentera praxis. Invandrarminisfern har för utskottet deklarerat atf def är fråga om resurser och dessutom finner inte ministern atf def finns något påträngande behov av sådan dokumentation. Eftersom riksdagen utlovats en praxissamling, sä borde regeringen ha återkommit fill riksdagen och redovisat denna förändrade inställning.

16.     Regeringens utnämningspolitik (punkt 15)

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "detta betänkande" bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning av den företagna granskningen och den offenfiiga utfrågningen av statsministern anföra följande.

Sedan föregående års granskning har regeringen utnämnt tre socialde­
mokrater i rad fill landshövdingar. Sten Wickbom, Sigvard Marjasin och Carl
Johan Åberg. Flera socialdemokrafiska generaldirektörsutnämningar har
skett, t.ex. Ulf Larsson, Per Borg och John-Olle Persson. Till ambassadör i
Oslo har utnämnts en socialdemokratisk politiker, Lennart Bodström, och
till pressråd i Madrid också en socialdemokrat. Olle Svenning. Utnämningar­
na visar aft den socialdemokratiska regeringen på ett otillbörligt sätt
favoriserar partivänner. Def förhållandet atf regeringen helt nyligen utsett
två borgerliga riksdagsmän till ambassadör resp. verkschef är naturligtvis
positivt men rubbar inte nämnvärt den politiska snedfördelningen i utnäm­
ningspolitiken.                                         '                                                           108

 

Som utskottet i fidigare sammanhang framhållit bör utnämningspolitiken 1988/89:KU30 infe styras av partipolitiska hänsyn. Förhållandena måste också bedömas under en längre tidsperiod. Vid förra årets granskning undersöktes regering­ens utnämningspolitik sedan 1982. Det tidigare materialet visar på en massiv utnämning av socialdemokrater. Årets undersökning visar atf snedvridning­en fortsatt. Detta är utomordentligt betänkligt, och det är för utskottet uppenbart aft regeringen infe följer grundlagens bud om att endast förtjänst och skicklighet skall vara avgörande vid höga statliga utnämningar.

I Sverige ligger utnämningsmakfen vad gäller högre stafiiga tjänster ensam hos regeringen och är infe som i t.ex. USA delad med kongressen. Regeringen har därför själv ansvaret för att regeringsformens bestämmelser om utnämningsmakfen följs.

En stark parfipolitisering av det slag som skett av utnämningarna kan inte accepteras. Stor skada är redan skedd. Allmänhetens förtroende för t.ex. integriteten hos de centrala ämbetsverken kan självfallet skadas om de uppfatfas som instrument för socialdemokratiska politiker. Frågan har också rätfssäkerhetsaspekter. En inriktning på atf i betydande utsträckning utnäm­na partivänner fill höga statliga ämbeten leder naturligt till krav på att också kommande regeringar skall ha samma möjlighet att utnämna partitroget folk. Därmed skapas ett system där chefer regelmässigt byts ut vid regeringsskiften. Detta är infe en eftersträvansvärd ordning men torde bli ofrånkomlig med tanke på de senaste årens missbruk av utnämningsmakfen genom en massiv satsning på socialdemokrater i de mest skilda utnämnings­sammanhang. Ansvaret härför åvilar regeringarna Palme och Carlsson.

Under hänvisning fill det anförda finner utskottet skäl rikta kritik mot regeringen i denna fråga.

17. Regeringens utnämningspolitik (Wretborn) (punkt 15)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med "Beträffande slutligen" och slutar med ""lämplighet företagits" bort ha följande lydelse:

Vad gäller granskningen av regeringens beslut att förordna Christer Wretborn att inneha långtidsvikariatet på tjänsten som departementsråd och chef för utbildningsdepartementefs internafionella sekretariat får utskottet anföra följande.

Som framgår av handlingarna har tjänsten tillsatts efter ansökningsförfa­rande. Tjänsten söktes av nio personer. Sekretariatets uppgifter är enligt ledigkungörandet att biträda med planering och samordning av informa­fions- och erfarenhetsutbyte med andra länder, bilateralt eller inom interna­tionella organisationer samt atf förbereda och medverka vid förhandlingar rörande internationella frågor. Dessutom handläggs frågor rörande interna­tionellt kulturellt samarbete och kontakter med utrikesdepartementet.

Utskottet konstaterar att frågan om tillsättningen av tjänsten från början haft en bestämd inriktning från departementschefens sida. Trots att tjänsten ledigförklarades valde departementschefen inte den person som hade de

109

 

bästa meriterna och för verksamheten lämpligaste erfarenhefsbakgrunden.     1988/89:KU30 De lokala fackens samstämda uppfattning valde också departementschefen att bortse från.

Utskottet finner att regeringens beslut inte grundats på gällande regler om beaktande av kriterierna avseende förtjänst och skicklighet varför utskottet riktar kritik mot förutvarande utbildningsministern Lennart Bodström.

18. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile (punkt 17)

Rolf L Nilson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med "Vägverket är en" och på s. 86 slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Även om - som regeringsrätten funnit - regeringens beslut den 24 januari 1985 i formell mening inte innefattade att regeringen bestämde hur vägverket skulle besluta har det i realiteten inneburit aft regeringen redan pä detta tidiga stadium avgjort att en motorväg skulle byggas. Enligt utskottet har regeringen därmed otillbörligt påverkat vägverket i dess beslut om arbets­planen.

Vid beredningen av regeringsärenden skall enligt 7 kap. 2 § regeringsfor­men behövliga upplysningar och yttranden inhämtas frän berörda myndighe­ter. 1 den omfattning som behövs skall enligt paragrafen även fillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda aft yttra sig. Regeringen fattade sitt beslut den 24 januari 1985 på ett alltför bristfälligt underlag. De stora konsekvenser som motorvägsbygget skulle medföra för miljön var infe belysta - trots atf sådan kunskap fanns atf tillgå vid beslutsfillfället. Inte heller gjordes någon ekonomisk analys av vägprojektet. Beredningen av ärendet uppfyller därför enligt utskottets mening inte bestämmelserna i 7 kap. 2 § regeringsformen.

Utskottet avser att fortsätta granskningen av beslutet den 24 januari 1985 och kommer därvid att ägna särskild uppmärksamhet åt vad som ligger bakom beslutet.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 att avslå överklagandet finner utskottet i likhet med regeringsrätten atf regeringen borde ha tillämpat naturresurslagen och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i vägla­gen. Med en sådan fillämpning hade vägen inte kunnat dras över det från naturvårdssynpunkt känsliga området vid Bratfeforsån.

Genom att i beslutet den 9 februari 1989 åter avslå överklagandet har regeringen på nytt åsidosatt naturresurslagen. Detta finner utskottet an­märkningsvärt.

Sammanfattningsvis finner ufskottet aft regeringen på ett alltför bristfälligt underlag och genom otillbörlig påverkan av vägverket har bestämt att motorvägen skall byggas och att regeringen därefter genomdrivit beslutet utan att fa hänsyn till de bestämmelser till skydd för miljön som skall iakttas vid väggbyggande. För detta förtjänar regeringen allvarlig kritik.

110

 

19. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund       1988/89:KU30 och Ljungskile (punkt 17)

Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med "Vägverket är en" och på s. 86 slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen utövas den offenfiiga makfen under lagarna.

Vägfrågor handläggs i den ordning som gäller enligt väglagen. Vägverket är statens väghållare och har ansvaret att som första instans pröva vägären-den. En avgörande fråga för varje vägärende är om vägföretaget är tillåtet. Vid en sådan prövning skall vägverket i princip ställa vägföretagets nytta mot dess skadeverkningar. Om skadorna visar sig bli större än nyttan eller nyttan inte är tillräckligt stor, trots skadeförebyggande villkor, får vägföretaget infe komma till stånd. Vid en sådan prövning kan också andra vägalfernafiv diskuteras och befinnas mer ändamålsenliga, såsom förbättring av befintlig väg. Även andra kommunikationsalternafiv kan diskuteras. Dessutom är def av vikt atf redan på det här stadiet beakta frågor som kan komma atf prövas enligt andra lagar.

För att ett vägbygge skall få påbörjas krävs dels en fastställd arbetsplan, dels aft vägverket erhållit erforderliga vägrätter, dvs. rätt att förfoga över mark som behövs för väganläggningen.

Den i regeringsbeslutet den 24 januari 1985 angivna dagen för sista byggsfart kan infe förstås på annat sätt än aft vägverket skulle se fill atf även nyssnämnda förutsättningar för motorvägsbygget uppfylldes inom tiden. Därigenom har regeringen faktiskt tagit ställning i fillåflighetsfrågan såvitt avser att en motorväg skall anläggas mellan Uddevalla och Stenungsund. En följd av beslutet är atf andra lösningar och vägalfernafiv utesluts. Atf beslutet inte anger en viss sträckning mellan orterna kan inte ändra detta förhål­lande.

För vägverket innehåller beslutet klara direktiv om hur vägverket skall agera i eft visst fall. Vägverket är underordnat regeringen. Av utredningen framgår också aft vägverket uppfattat sig som skyldigt aft följa beslutet i alla delar. Grundläggande krav för all myndighetsutövning är att handläggningen skall vara saklig och opartisk samt aft lika fall skall behandlas lika.

För atf förhindra ofillbörlig eller annan inte önskvärd inblandning eller påverkan frän överordnad myndighets sida och för att fillgodose de handläggningsprinciper som gäller i vår demokratiska rättsordning har det byggts upp ett komplicerat sysfem av lagar och förordningar om vem som äger rätt aft bestämma i viss fråga, allt i syfte atf skydda enskildas rätt och andra intressen.

En av reglerna i detta system är 11 kap. 7 § regeringsformen där det bl.a. stadgas aft ingen myndighet får bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör fillämpning av lag.

Regeringen har genom atf utforma sitt beslut på sätt som skett bundit vägverket till eft bestämt resultat i fråga om verkefs handläggning av vägfrågan. Ett sådant förfarande från regeringens sida strider mot principer-

111

 

na för den anförda bestämmelsen och kan därför inte accepteras frän     1988/89:KU30 konstitutionell synpunkt.

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall t-!itålle lämnas sammanslutningar och enskilda tillfälle aft yttra sig. Syftet med utredningsskyldigheten är främst atf regeringsbeslut skall fattas på sakliga grunder.

Av den utredning som förekommit i utskottet framgår att regeringen inte alls utrett kostnadsaspekterna innan den fattade sitt beslut.

Regeringen har därför vid beredningen av regeringsärendet åsidosatt kravet på utredning enligt 7 kap. 2 § regeringsformen såvitt nu är i fråga.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 att avslå överklagandet finner utskottet i likhet med regeringsrätten atf regeringen borde ha tillämpat naturresurslagen och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i vägla­gen. Med en sådan fillämpning hade vägen inte kunnat dras över det från naturvårdssynpunkt känsliga området vid Bratfeforsån.

Genom atf i beslutet den 9 februari 1989 åter avslå överklagandet har regeringen på nytt åsidosatt nafurresurslagen. Detta finner utskottet an­märkningsvärt.

Sammanfattningsvis finner ufskottet att regeringen pä ett alltför bristfälligt underlag och genom påverkan av vägverket har bestämt att motorvägen skall byggas och aft regeringen därefter genomdrivit beslutet utan atf ta hänsyn till de bestämmelser till skydd för miljön som skall iakttas vid vägbyggande. För detta förtjänar regeringen allvarlig kritik.

20. Export och import av radioaktivt och klyvbart material m.m. (punkt 18)

Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som pä s. 88 börjar med "Utskottets granskning" och slutar med "utskottefs sida" bort ha följande lydelse:

De internafionella avtal som Sverige ingått ställer krav på kontroll över radioaktivt material så att sådant inte kommer till länder som infe underteck­nat icke-spridningsavtalef. Enligt utskottets mening visar de utredningar som företagits atf det saknas fullständig kontroll över importen och exporten av det radioaktiva materialet. Det ärockså tveksamt om kontrollen av det tunga vattnet varit fullständig. Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen bör uppdra åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för atf uppnå en fullständig kontroll av importen och exporten av klyvbart och radioaktivt material.

Utskottet konstaterar vidare att den nuvarande politiken är inriktad på slutförvaring av det utbrända kärnbränslet utan upparbetning. Ett väsentligt argument är atf svensk kontroll skall bibehållas över det använda kärnbräns­let. Allt svenskt kärnbränsle borde enligt utskottets mening stå under svensk kontroll, även de 57 ton som leyererats till Cogéma.

Med beaktande av fidigare ingångna avtal om upparbetning hade enligt utskottets mening regeringen i stället bort utarbeta förslag till övergångsbes-

112

 

tämmelser och lägga fram en plan för återtagande av använt kärnbränsle som     1988/89: KU30 skeppats ut men ännu inte upparbetats. Härigenom skulle ha säkerställts att Sverige inte blir en förvaringsplats för andra länders radioaktiva avfall. Bränslebyfet borde således inte ha medgetts och det ej upparbetade bränslet borde ha tagits h"em.

Också de 140 ton använt kärnbränsle som ägs av Oskarshamns kärnkraft­verk och som förvaras i Sellafield borde enligt utskottets mening tas hem för att kontrollen över kärnbränslet i fråga skall kunna säkerställas.

21.    PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB
(punkt 19)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser atf den del av utskottets yftrande som på s. 90 börjar med ""Enligt utskottet" och slutar med "hur detta dokumenterats" bort utgå.

22,    Import av japanska bilar (punkt 20)

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 91 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör regeringens handlande på handelspolitikens område ske inom ramen för internationella avtal och överenskommelser och ligga i linje med den inriktning av handelspolitiken som riksdagen lagt fast.

I det aktuella fallet har regeringen konstaterat att def inte funnits någon grund för att hävda atf skada eller ens hot om skada enligt G ATT:s kriterier förelegat. Trots detta har regeringen vidtagit åtgärder för att påverka den japanska bilexporten fill Sverige.

Dessa åtgärder måste enligt utskottet anses stå i strid med andan i de internafionella överenskommelser som Sverige anslufit sig fill.

Enligt utskottet var beslutet att begära överläggningar med Japan om bilexporfen av den arten atf det enligt bestämmelserna i 10 kap. 6 § regeringsformen borde ha varit föremål för överläggningar i utrikes­nämnden.

Särskilda yttranden

1. Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom utrikesdepartementet (punkt 9)

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anför:

Föreliggande skillnader mellan utrikesdepartementets och säkerhetsavdel­ningens bedömningar i viseringsärenden är inte tillfredsställande. 1 ett stort antal fall har utrikesdepartementet beviljat visering trots att säkerhetsavdel­ningen avstyrkt. Def kan ifrågasättas om def inte skulle vara möjligt att finna grunder och former för beslutsfattandet på området som skulle medföra

113

8 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

större samstämmighet i förevarande vikfiga och känsliga ärenden. Den     1988/89:KU30 pågående översynen inom utrikesdepartementet av reglerna och rufinerna på området bör inriktas på detta.

2.     Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom
utrikesdepartementet (punkt 9)

Bo Hammar (vpk) anför:

Av bl.a. den av utskottet omnämnda rapporten (SOU 1989:18) SÄPO -Säkerhetspolisens arbetsmetoder framgår aft def inom säkerhetsavdelning­ens verksamhet på vissa punkter föreligger oklarheter i fråga om gränsdrag­ningen mellan de uppgifter som def ankommer på utrikesdepartementet resp. säkerhetsavdelningen att fullgöra. Självklart måste def slutliga avgö­randet i ärenden av i förevarande avsnitt behandlat slag fatfas av de politiskt ansvariga organen där dessutom den främsta utrikespolitiska kompetensen finns. Def blir en viktig uppgift för den parlamentariska kommitté som skall arbeta vidare med rapportens förslag att på förevarande område skapa full klarhet.

3.     Regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof
Palme (punkt 12)

Hans Leghammar (mp) anför:

Till grund för utskottets bedömning när det gäller hela den s.k. Ebbe Carlsson-affären har legat def granskningsarbete som utfördes under som­maren 1988 och som resulterade i ett utkast till betänkande. Då miljöpartiet de gröna infe var representerat i riksdagen vid den fiden deltog ingen företrädare för partiet i de utfrågningar som då genomfördes eller i uppläggningen av granskningsarbefet i övrigt.

Jag har därför i årets granskning haft aft utgå ifrån den skriftliga dokumenfafion av sommarens granskning som finns i utkastet. Vid de utfrågningar som nu utförts har jag givetvis kunnat ställa vissa kompletteran­de frågor kring det som tidigare behandlats och som varit av speciell betydelse för mitt ställningstagande. Utrymmet härför har dock varit begränsat då årets utfrågningar i huvudsak tillkommit för aft granska vissa nytillkomna uppgifter.

Vid behandlingen av de frågor som fogs upp redan i utkastet har jag i de fall oenighet om bedömningen förelegat bett dem som företrätt de olika ståndpunkterna precisera grunderna för de bedömningar av regeringens handlande man kommit fram till. I de fall jag funnit att def på konstitutionella och rättsliga grunder varit befogat med kritik har jag deltagit iden. Däremot har jag avstått från detta när kritiken enligt min bedömning i huvudsak varit grundad på en polifisk bedömning av lämpligheten i regeringens agerande.

När def gäller frågan om Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe
Carlsson har jag anslufit mig till den kritik som uttalas av de borgerliga
partierna. Detta har dock skett först efter att denna förändrats i förhållande
fill motsvarande reservation i utkastet, på sä sätt att vissa enligt min mening
mer politiskt grundade omdömen uteslutits.                                                       114

 

Vid bedömningen av frågan om Anna-Greta Leijons kontakter med 1988/89:KU30 spaningsledningen har jag å andra sidan kommit till den slutsatsen att de anmärkningar som övriga oppositionspartier vill rikta i huvudsak rör lämpligheten i Leijons handlande. Enligt min mening har dessa anmärkning­ar inte tillräcklig substans för att def skall vara berättigat att på konstitutio­nella grunder rikta krifik mot Anna-Greta Leijon i denna del.

4.     Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund
och Ljungskile (punkt 17)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anför:

Centerpartiets uppfattning i frågan om utbyggnad av väg E6 fill motorvägs­standard mellan Stenungsund och Ljungskile framgår av partiets ställningsta­ganden i riksdagens trafikutskott och i lokala och regionala organ. Ärendets konsfitutionella aspekter kan det finnas anledning att återkomma till.,

5.     Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund
och Ljungskile (punkt 17)

Rolf L Nilson (vpk) anför:

En fortsatt ökning av privat- och lastbilstrafiken förvärrar den ekologiska krisen. En miljöanalys för västra Sverige som nyligen presenterats bekräftar att regionen är den hårdast drabbade i hela landet av luftföroreningar. Biltrafiken är den i särklass största utsläppskällan.

Alla erfarenheter visar atf motorvägar alstrar ytterligare vägtrafik, medan väl fungerande spårbundna trafiklösningar minskar landsvägstrafiken och miljöproblemen. Att minska biltrafiken generellt, dvs. både privatbilism och långtradartransporfer, och att flytta över resurser fill satsningar på järnvägen är därför en huvuduppgift för atf minska föroreningarna. Detta gäller i högsta grad för E6-ans utbredningsområde, där den ständigt ökande tunga trafiken är eft allt värre gissel för miljön och trafiksäkerheten.

Enligt vänsterpartiet kommunisterna är det oförsvarligt atf satsa pä projekt som ökar utsläppsmängderna i de hårdast drabbade områdena. Motorvägsutbyggnader far dessutom större ytor värdefull mark i anspråk än järnvägsprojekten. I fallet med ScanLink- och E6-utbyggnaden i Bohuslän berörs dessutom skyddsvärd natur av riksintresse, vilken måste bevaras enligt nafurresurslagen.

Vänsterparfiet kommunisterna har sedan 1985 konsekvent verkat för att stoppa motorvägs- och ScanLink-planerna. Lika konsekvent har vi agerat för en kraftig utbyggnad av den miljövänliga järnvägen. Def gäller såväl en snabbare dubbelspårsufbyggnad av västkustbanan, upprustning och utbygg­nad av Bohusbanan som motsvarande satsningar i landet i övrigt.

Vi anser i dag, liksom fidigare, att motorvägsbyggnafionen i Bohuslän skall avbrytas. Genomförda analyser visar att pågående satsning på E6 infe kan motiveras ens av kortsiktigt ekonomiska skäl.

Vänsterpartiet kommunisterna vill utöver det ovan nämnda hänvisa till
alla de parfimotioner, interpellafioner och frågor vi lämnat under åren
1985-1989 i riksdagen.                                                                                       115

 

6.                                                                  Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund                                         1988/89:KU30
och Ljungskile (punkt 17)

Hans Leghammar (mp) anför:

Rent principiellt bör def infe råda någon tvekan om var miljöpartiet de gröna står i motorvägsfrågan. Men det är inte miljö- och resursfrågorna som vi har haft som utgångspunkt för vår anmälan till konstitufionsutskottet.

Enligt vår uppfattning är utredningen i konstitutionsutskottet bristfällig bl.a. när det gäller beslutet den 24 januari 1985. Vi har därför begärt att utredningen skall fortsätta och att ärendet skall bordläggas till hösten. Utskottet har avvisat vår begäran.

Vi har påpekat aft det kan finnas en koppling mellan regeringen eller enskilda statsråd, å ena sidan, och företrädare för Volvo och ScanLink-gruppen, å den andra, och velat få utrett om det getts några utfästelser från regeringens sida om motorvägsbygget. Dessutom har vi önskat få utrett vilka överväganden som regeringen eller enskilda statsråd gjorde med anledning av motorvägsfrågan. Kan det vara så atf regeringen eller enskilda statsråd tidigt bundit sig för en viss lösning? Även andra frågor som vi ställt är outredda.

Enligt vår uppfattning är det angeläget aft konstitutionsufskoftets gransk­ning i förevarande fall leder till en allsidig belysning av regeringens handläggning av ärendet och statsrådens tjänsteutövning. Def är infe tillfredsställande aft såsom nu sker låsa fast en bristfällig utredning fill ett utskottsbetänkande.

Vi har därför motsatt oss eft betänkande som grundas på befintlig utredning. Detta har vi dessvärre varit ensamma om i utskottet.

Utredningen måste gå vidare. Vi kommer därför aft förnya vår gransk­ningsbegäran.

7.     PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB
(punkt 19)

Bertil Fiskesjö (c) anför:

Genomgången av regeringens befattning med PKbankens förvärv av Carne­gie Fondkommission AB visar att de regler som gäller för statens sätt att utöva ägaransvar i bolag som staten äger eller där staten har ägarandel är oklara.

Det är enligt min mening - bl.a. ur granskningssynpunkt- inte fillfredsstäl­lande aft vikfiga beslut tydligen kan avgöras enbart efter informella kontakter mellan statens representant i bolaget och def närmast berörda statsrådet. Carnegie-ärendet visar aft kontakter av detta slag inte ger upphov till regeringsbeslut i andra fall än de där det blir fråga om aft lägga fram proposition till riksdagen.

Carnegie-ärendet visar också att det kan råda delade meningar om i vilka fall regeringen skall anses ha skyldighet atf underställa riksdagen frågor av detta slag för beslut.

Det finns således av flera skäl anledning att överväga vilka regler som bör
gälla för utövandet av det statliga ägaransvaret.                                  116

 

Konstitutionsutskottets betänkande 1988/89 :KU30 Bilagedel A

Granskningspromemorior

 

 

 

Vissa ändringar beträffande departementens ansvar     1988/89:KU30
för olika ärenden                                Bilaga a i a

Den 1 januari 1989 trädde förordningen (1988:1575) om ändring i departe­mentsförordningen (1982:1177) i kraft. Fördelningen av ärenden mellan departementen ändrades därigenom i huvudsak enligt följande.

Till civildepartementet fördes från justitiedepartementet ärenden som gäller polisväsendet, frän finansdepartementet ärenden som gäller pris- och konkurrensförhällanden inom näringslivet, frågor om näringsfrihet, konsu­mentpolitiska frågor samt frågor om avlöning och pension i offentlig anställning, frän jordbruksdepartementet ärenden som gäller lotterier och ungdomsverksamhet samt från arbetsmarknadsdepartementet ärenden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män.

Till finansdepartementet fördes från utrikesdepartementef ärenden som gäller världsbanksgruppen och konsolidering av utländska skulder.

Till kommunikafionsdepartemenfet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller registrering av fritidsbåtar.

Till arbetsmarknadsdepartementet fördes frän indusfrideparfemenfet ärenden som gäller regionalpolifiska frågor och lokaliseringssamråd.

Till bostadsdepartementet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller idrott.

Till industridepartementet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller rekreation och turism.

Genom ändringen fick civildepartementet också i uppgift att bereda ärenden som gäller formerna för styrning och organisation av statlig verksamhet liksom formerna för myndigheternas anslagsframställning och resultatredovisning.

Förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen förvissa statsråd m.m.

Statsrådet Odd Engström har förordnande att föredra ärenden som gäller folkbokföring, expeditionsavgifter, statens mark och byggnader, statlig lokalförsörjning samt spel- och alkoholbolagen. Han är finansministerns ordinarie ersättare vid förfall för denne.

Genom förordningen (1988:1032) om ändring i departementsförordningen (1982:1177) infördes ett nytt andra stycke i 4 §. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 november 1988. Den innebär aft om ett annat statsråd än departe­mentschefen har förordnafs aft föredra endast ärenden som hör till finansde­partementet, skall varje ärende av betydelse för budgetregleringen eller för den allmänna förvaltningen eller redovisningen av statsmedlen beredas även med det statsrådet. Statsrådet Engström innehar ett sådant förordnande som avses med bestämmelsen.

Statsrådet Margot Wallström har förordnande att föredra ärenden som rör kyrkliga frågor, marknadsföring och andra konsumentfrågor, frågor om jämställdhet, folkrörelserna och ungdomsverksamhet.

Statsrådet Maj-Lis Lööw har förordnande att föredra ärenden som gäller   , .p

 

utlänningars rätt aft  vistas i  landet, flyktingar och  invandrare, etnisk     1988/89:KU30
diskriminering och svenskt medborgarskap.                                  Bilaga A 1 A

Statsrådet Göran Persson har förordnande aft föredra alla ärenden som rör skolväsendet, vuxenutbildningen, det frivilliga folkbildningsarbetet och sfudiesociala frågor.

Omorganisation av finansdepartementet

En omorganisation har genomförts av finansdepartementet, jfr 9 och 12 §§ departementsförordningen i dess lydelse enligt SFS 1988:1575. Departemen­tet är numera indelat i sex avdelningar och eft rätfssekretariat. Budgefchefen ärchef för budgetavdelningen. För internationella avdelningen, finansmark­nadsavdelningen, skatteavdelningen, ekonomiska avdelningen samt admini­strativa avdelningen finns fem finansråd. Expeditions- och rättschefen är chef för räftssekretariatef. Varje avdelning består av mellan två och sju enheter och sysselsätter mellan 24 och 60 personer.

Ett par utredningar

Utredningen UD87 har avlämnat sitt betänkande (SOU 1988:68) Utrikesför­valtningens inriktning och organisation. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utredningen om presstjänstens ställning och uppgifter inom utrikesför­valtningen har också nyligen avgivit sitt betänkande (SOU 1989:8) UD:s presstjänsf.

ADB-verksamheten i regeririgskansliet

I en promemoria från statsrådsberedningen, som tagits in i konstitufionsufs­kotfets betänkande KU 1987/88:40 s. 89, redovisas på s. 90 vissa uppgifter om samordningen av ADB-verksamheten inom regeringskansliet och om ett träffat avtal om upphandling av datautrustning. Här kompletteras den redogörelsen med följande upplysningar.

Hittills har åtta departement och regeringskansliets förvaltningskontor utnyttjat avtalet med Digital för anskaffning av ADB-utrustning. Även övriga departement - utom UD - beräknas under de närmaste åren utnyttja avtalet. Sammanlagt omkring 600 arbetsplatser har härigenom hittills datoriserats.

Samtliga deparfemenfskvarter utom UD har bundits samman med ett gemensamt datanät. Via datanätet kan t.ex. elektroniska postmeddelanden och textdokument överföras. Mer än 30 000 sådana meddelanden har hittills sänts över nätet.

Datanätet avses under året aft ges förbindelse med riksdagens datanät. Elektroniska postmeddelanden mellan regeringskansliet och riksdagen kom­mer då att kunna sändas.

UD, som har ett nät av annan typ, kommer under året atf anslutas till def gemensamma datanätet, varför även elektroniska postmeddelanden fill och från UD skall kunna sändas.

Kanslisäkerhetschefen i statsrådsberedningen har beslutat om riktlinjer           J20

för hanteringen av uppgifter i departementens datasystem.

 

REGERINGSKANSLIETS FÖRVALTNINGSKONTOR

Ekonomienheten Planeringsfunktionen Anna Hedenberg

1989-02-08

1988/89: KU30 Bilaga A 1 B

Översikt över antal anställda inom regeringskansliet (exkl. UD) 1989-01-01

Departement

Antal per  Antal per    Totalt per       Varav pol.

departement                             kommitté     departement   sakkunniga
(inkl. stats-                               (exkl. stats-

sekreterare)'                             råd)"

 

Statsrådsberedningen

60

 

60

18

Justitiedepartementet

128

17

145

2

Försvarsdepartementet

107

9

116

3

Socialdepartementet

116

43

159

9

Kommunikationsdep.

72

-)

74

4

Finansdepartementet

227

41

268

5

Utbildningsdep.

166

22

188

6

Jordbruksdepartementet

71

5

71

7

Arbetsmarknadsdep.

176

20

196

6

Bostadsdepartementet

81

3

84

4

Industridepartementet

96

5

101

3

Civildepartementet

143

32

175

4

Miljö- och energidep.

85

13

98

5

Regeringskansliets

 

 

 

 

förvaltningskontor

212

0

212

 

Totalt

1 740

207

1 947

76

' Varav 21 st. statssekreterare " 2 st. statsråd

121

 

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1989-01-19

1988/89: KU30 Bilaga A 1 C 6396/88

Kor.i.'.:.::'.-,:-:,-',- ■ ■; Onr  S/O/g

 

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Birgit Friggebos anmälan till
konstitutionsutskottet om granskning av
"socialdemokratiska valarbetare i regeringskansliet",
KU:s dnr B 96/88__________________________________

Härmed överlämnas en promemoria som svar i rubricerade ärende. Kontaktman i ärendet är undertecknad.

Enligt uppdrag Johan Hirschfeldt

122

 

1988/89:KU30
Bilaga A 1 C
STATSRÅDSBEREDNINGEN                                PM                                639 6/88

1989-01-19

Birgits Friggebos anmälan till konstitutionsutskottet om
granskning av "socialdemokratiska valarbetare i rege-
rinqskansliet"_______________________________________________

Statsrådsberedningen har i rubr. ärende inhämtat upplys­ningar från bostadsdepartementet och regeringskansliets förvaltningskontor (FK). Följande antecknas:

1.                          Allmänt om politiskt sakkunnigas anställningsför­
hållanden i regeringskansliet m.m.

De personalkategorier som inom regeringskansliet kan sägas vara tillfälligt anställda är de som anställs med stöd av avtalen för rättssakkunniga, kommittétjänstemän, politiskt sakkunniga och ämnessakkunniga.

Därutöver har departementen möjlighet att för begränsad tid knyta tjänstemän till sig med stöd av kungörelsen (1974:1007) om tidsbegränsning av statligt lönereglerad anställning m.m. Vanligen är det fråga om vikarier och dessa anställs utan förvaltningskontorets medverkan.

Enligt nuvarande principer fastställs lönevillkoren för politiskt sakkunniga och ämnessakkunniga av FK. Samtliga sådana nyanställningar underställs därför FK för beslut beträffande anställningsvillkor. Avtalet för politiskt sakkunniga bifogas.

Som ytterligare riktlinjer för politiskt sakkunnigas rekrytering har FK;s styrelsen framhållit att dessa bör ges en lön som motsvarar den lön tjänstemannen har vid sin tidigare anställning plus en uppräkning i inter­vallet 500 - 1.500 kr.

2.                          Anställningar enligt avtalet för politiskt sak­
kunniga beslutade under tiden den 1 januari - den 15
september 1988

Följande anställningsbeslut har fattats:

Ju                        Hans-Erik Holmqvist, pol. sakkunnig      (18.250:-/mån.)

Jo                        Laila Edholm, inf. sekreterare               (13.500:-/mån.)

ME                       Georg Johansson, inf. sekreterare        (20.000:-/mån.)

C                         Lilian Frisk, pol. sakkunnig (ass)           (11.250:-/män.)

123

 

Samtliga dessa har anställts enligt de principer som   1988/89:KU30 regleras i avtalet. Dessa tjänstemän är fortfarande an- Bilaga A 1 C ställda som politiskt sakkunniga m.m. Jörgen Eklund har inte anställts med stöd av avtalet om politiskt sak­kunniga, jfr. nedan i avsnitt 4.

3.      En politisk sakkunnigs arbetsuppgifter.

Dåvarande chefen för bostadsdepartementet har, liksom övriga statsråd, i sin verksamhet biträtts av bl.a. politiskt sakkunniga. Bostadsministern har haft två sådana sakkunniga. Dessa är i sin anställning enligt det s.k. politikeravtalet knutna direkt till statsrådet och avsikten är självfallet att de skall biträda i frågor av renodlad politisk natur inom departementets sakområde. I den mån en sådan anställning fortlöper under tid då arbete pågår för statsrådets insatser i ett nära före­stående val, ligger det i sakens natur att en politiskt sakkunnig i viss mån också kan komma att anlitas för uppgifter som har samband med sådana frågor inom depar­tementets politiska sakområde, som kan komma att be­handlas i kommande valdebatter.

4.      Jörgen Eklunds uppdrag

Under våren och sommaren 1988 var en av de politiskt sakkunniga i bostadsdepartementet till följd av per­sonliga skäl tyvärr inte i stånd att fullgöra sina ar­betsuppgifter av politisk natur. Ett arbetskrafts­bortfall för den politiska verksamheten förelåg alltså i departementet. För att täcka detta valde bostads­ministern att på uppdragsbasis anlita Jörgen Eklund för vissa arbetsuppgifter av politisk natur som alltså nor­malt skulle ha utförts av en reguljärt anställd poli­tiskt sakkunnig. Lösningen bedömdes praktisk och valet föll på Eklund, eftersom han tidigare innehaft anställ­ning som politiskt sakkunnig i departementet. Eklund var under uppdraget tjänstledig från sin anställning i Fol­kets Hus-rörelsen.

Eklunds uppdrag har omfattat tiden den 8 augusti - den 19 september 1988.

Eklund har under uppdraget fått ersättning som motsvarar det inkomstbortfall han åsamkats till följd av tjänst­ledighet från sin ordinarie anställning. Ersättningen har uppgått till 33 894 kr. (inkl. semesterersättning). Därutöver har han erhållit rese- och traktamentsersätt­ning med sammanlagt 9 773 kr. (varav 7 195 kr. för SJ-resor).

I detta fall har alltså fråga varit om ett temporärt arrangemang, en praktisk åtgärd för att på ett enkelt sätt lösa ett tillfälligt problem.

Några ytterligare personer har inte anlitats tillfälligt i bostadsdepartementet under den period som valrörelsen pågick.

124

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 1 C

(       Administrativa riktlinjer för RK J

Avtal om informationssekreterare och politiskt sakkunniga inom regeringskansliet

1979-05-15

Avsnitt  2.2

3

125

AaaTaxlg:   FörhandllngsBekretarlatet

 

«):gerikgskansliets

FÖRl-: ANDL T N'GS D r: L  G AT I ON

1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

VG F.i I A>; DM;; G g r- ro'ic :-: o l l 1579-CJ-15

PARTi-.R

Ar botEgivårsidan:

Regeringskansliets   förband j.i:icsrjc-legat i on    (F;"r)   so:n

förcträcisre   för   rogeringskanslirt

Arbetstagarsidan:

1.      TCO:s   statstjänstenanr.aseKtion   (TCO-S)

2.      Statsanställdas   Förbund   (SF)

1 S

Parterna sluter avtal enligt bilaga.

2 S

Parterna är ense o:n vikten av att nu tjänstgörande inforriiationssekreterare och övriga politiskt sak­kunniga informeras om innehållet i detta avtal sna­rast möjligt.

Vidare åtar sig arbetsgivarsidan (RFD och departe­menten) tillse att varje nytillträdande tjänstenan som berörs av avtalet inforr.eras oti innehållet i detta innan vederbörande förordnas på sin tjänst.

VicTrotokollet

Justerat

Regeringskansliets förhandlingsdelegation

Thomas Hedin

TCO:s statstjänstemanna-
sektion                       .,

Tor  Nitzelius /

Statsanställdas Förbund

Alf iCarlsson

126

 

KI:G2RIKGSKAN.SLIETS r':')RHAN.'PLJ.:'GSDr:L'':GATIO:>!

avtal

1979-01.-15

1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

Avtal  om  infor:nationss3kr.eterare och  politiskt sakkunniga   iiic:r.  regeringskansliet

1                             S

Detta avtal som sluts mellan regeringskansliets för­handlingsdelegation och undortecknade centrala aroet taqarorganisationer inom det statliga avtalsoriräclet omfattar statsrådens inforiat ions.-ekreterare och i övrigt de politiskt sakkunniga tjänsteinän sora är anställda inom regeringskansliet. Tjänsteman som är riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.

Avtalet gäller endast tjänsteman med arvodestjänst.

2                             §

Med arbetsgivaren avses i detta avtal regoringskansl förhandlingsdelegation.

3                             S

Utan hinder av lagen om anställningsskydd (LAS) 5 S 2 st får tjänsteman som omfattas av detta avtal till sättas med förordnande tills vidare dock längst till dess vederbörande statsråd lämnar sitt ämbete. Par­terna är överens om att företrädesrätt till ny an­ställning enligt LAS §§25-28 inte gäller.

4 S

Till informationssekreterare utgår arvode motsvarand månadslönen i löneintervallet F 15 - F 23. Om synner liga skäl föreligger kan inplacering utanför dotta löneintervall förekomma. Arbetsgivaren fastställer det arvode som skall gälla efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer.

S S

Till politiskt sakkunniga utgår arvode som fastställ av arbetsgivaren efter samråd med berörda lokala ar­betstagarorganisationer .

127

 

6  §                                                                             1988/89: KU30

Utövor arvode enligt S§ 4 - 5 skall t jänste.tiannon       ' ' tillförsäkras sociala Cörnår.or enligt bestäT.melserne i 2 (dock ej § 9. uppsägningstidens längd) och 3 sa:nt 6-14 kap AST med tillhörande speci albes tä:T!:nel.';or . Arbetsgivaren fastställer etter saniräd mod berörda lokala arbetstagarorganisaticr.er vilken lönegrad de sociala förmånerna skall knytas till.

7  §

Vid uppsägning gäller ingen uppsägningstid.

8  §

Upphör anställningen utan att tjänstemannen själv begärt detta utgår månadsvis avgångsvederlag enligt följande:

Har tjänstemannen varit anställd kortare tid än sex månader utgår avgångsvederlag motsvarande månadsarvo­det under tre månader, i annat fall under sex månader.

PROTOKOLLSANTECKNING

Parterna är ense om att avgångsvederlag enligt andra grunder skall kunna fastställas oir synnerliga skäl härför föreligger. Med synnerliga skal avses t ex faktorer som tjänstgöringstidens längd, havandeskap.

9  S

För tjänsteman som efter avgången från sin tjänst som informationssekreterare eller politiskt sakkunnic återgår till anställning från vilken han varit tjänst ledig gäller att arbetsgivaren äger avräkna från av­gångsvederlaget den lön  tjänstemannen uppbär i den anställning han återgått till. Avräkningen får börja från och med den dag tjänstemannen återinträtt i sin tidigare  anställning.

Uppbär tjänsteman lön som avses i första stycket är han skyldig att underrätta arbetsgivaren härom.

10   S

Detta avtal gäller tills vidare med tolv månaders ömsesidig uppsägningstid.

128

 

ÖVJ■;RG.!GSEEST;.•■'lME7.SE

Avtalet gäller även tjänsteman som är anställd vid avtalets ikraftträdande cp.i övercnskorr.-;else härom nås mellan arbetsgivaren och tjänstomannen.

1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

Regor ingskansliets förhandlingsdelegation

Thomas   Hedin

TCO:s  statstjänstemanna-sektion

Tor     Nitzelius

Statsanställdas   Förb-jnd Alf'Karlsson

 

9 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

129

1988/89: KU30 Bilaga A 1 C

(  Administrativa riktlinjer för RK J

Ändring i avtalet 1979-05-15 om informations­sekreterare och politiskt sakkunniga inom regeringskansliet

Avtal 1986-03-25

Avsni

nitt  2.2     )

130

iPy     Ansvarig:   Förhandlingssekretariatet

 

1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

f  Administrativa riktlinjer för RK  )

l)CGEIIIIIGSi:ANSl.Icrs FOKy/kLTNINGSKONTOl

AVTAt.

1986-03-25

Dnr 151/86

Avtal   OM Ändring   i   avtalet   1979-05-15  oa  Inforaatlons-
sekreterarf  och  politiskt   sakkunnigt   Ino*  regertngs-
kanil let                                                    ■      ___      __               ___

1   t

Bestaaaels«rna i 4 t avtalet 1979-05-15 upphör att gälla.

'

2 5

Bestäaael serna i 5 t avtalet 1979-05-15 flr följanile 1r<(«lse:

Inforaatlonssekreterare och politiskt sakkunniga har arvode soa faststalls av arbetsgivaren efter saarld aed berörda lokala arbetstagarorganisationer.

3 S

Oetta avtal galler fr o a den 1 april 19B6 tills vida­re aed tolv aSnaders öasesldig uppsägningstid.

Avtalet har upprattats 1 fyra likalydande eieaplar varav varje part erhiller ett.

FK sluter detta avtal under rörbeh]11 oa regeringens godkännande.

Regeringskansl Iets förvaltningskontor

Monica Ericsson

JUSEK

,H11"Eriksson


 

Statsanställdas förbund

Statstjinsteaanna-förbundet

 

Ulf/Svens»

i

(lA;;-itt*.v.

 

1 (1)

mars 1986

131

 

KU 1988/89:30 Bilaga A 2 A

Regeringsärenden &r 1987

 

Ärendegrupp

SB

Ju

UD

Fö

S

K

Fi

U    Jo

A

Bo     I

C

ME*

S:a

1 Propositioner

1

41

17

4

19

8

46

12   12

15

8    9

14

10

216

2 Lagridsremisser

-

29

1

1

3

3

11

-    3

3

1     1

1

4

61

3 Författningar'

-

287

61

43

85

43

173

187  68

37

104   48

67

55

1 258

4 Kommitté- och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

utrednings-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

direktiv

1

7

7

3

8

1

15

8    2

9

3   22

4

36

126

5 Regleringsbrev

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samt anslags-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

och bidrags-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ärenden

-

138

145

78

629

32

76

510  79

175

100 200

174

117

2 453

6 Tjänsteärenden

22

372

219

261

167

125

392

578 120

134

47 123

235

60

2 85.-1

7 Besvärsärenden

-

141

16

457

76

382

236

80 239

2 822

730   38

112

399

5 728

8 Dispens- och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

övriga parts-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ärenden

2

1 823

144

390

536

306

1317

632 103

543

209 387

159

215

6 766

9 B-protokoll-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ärenden-'

2

20

416

65

4

2

12

-    3

9

1     1

10

6

551

10 Övriga ärenden

6

27

111

27

20

39

199

56  59

37

-   54

1

27

663

Totalt

34

2 885

1 137 1 329

1 547 941

2 477

2 063 688

3 784 1 203 883

777

929

20 677

' Inkl. författningar som kungjorts i nigon annan författningssamling än SFS.  Inkl. 1 573 nädeärenden.  Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

' Miljö- och energidepartementet inrättades den 1 januari 1987. Till departementet fördes ärenden frän jordbruks-och industridepartementen.

Anm. Summorna avser antalet avgjorda nummer pi ärendeförteckningama vid regeringssammanträdena. Under ett nummer kan det finnas flera ärenden avgjorda (dvs. ärenden pi flera diarienummer). Det leder t. ex. till att antalet regeringsärenden som avser författningar ir lägre än antalet utfärdade författningar.

132

 

KU 1988/89:30 Bilaga A 2 B

Regeringsärenden år 1988

Arendegrupp     SB     Ju      UD    Fö      S        K       Fi        U    Jo     A       Bo    1      C   ME    S:a

33

13

10

24

13

56

22

15

16

7

12

13

13

247

29

3

-

3

2

12

2

2

3

1

4

-

2

63

373

49

69

109

71

218

287

75

54

65

48

99

59

1 576

1  Propositioner

2  Lagrådsremisser

3  Författningar'

4  Kommitté- och utrednings­direktiv      -           6        6        4        7        6      16      15     2        4        3    15     4   33      121

5  Regleringsbrev samt anslags-och bidrags-ärenden  -        74     156      88    450      65      89    618   94    265     151 163 166 115   2 495

6  Tjänsteärenden     16      413     180    283     150     175    339    509 140     133      64 126 201  105   2 834

7  Överklaganden       -       175      33    307      95     386    281      71234 2 672    584   53 111376   5 378

8  Dispens- och övriga parts-ärenden   8    1754   143    434    401     368 1375    310 101     521     138 403 117 165   6 238

9  B-protokoll-

ärenden'             -       18    527      59        -        9        4        -     1        3        -     1      1      3      626

10 Övriga ärenden      2        54      88      25        9      42     185      56 119      23        -   77     3    18      701

Totalt                27   2 929 1 198 1 279 1 248 1 137 2 575 1 890 783 3 694 1 013 902 715 889 20 279

' Inkl. författningar som kungjorts i någon annan författningssamling än SFS.

 Inkl. 1 565 nådeärenden.

■' Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

Anm. Summorna avser antalet avgjorda nummer på ärendeförteckningarna vid regeringssammanträdena. Under ett nummer kan det finnas flera ärenden avgjorda (dvs. ärenden på flera diarienummer). Det leder t.ex. till att antalet regeringsärenden som avser författningar är lägre än antalet utfärdade författningar.

133

 

Under år 1988 till riksdagen avlämnade propositioner som innehåller lagförslag som har granskats av lagrådet

Prop. 1987/88:73 om  förbättringar  inom  rättshjälpssystemet  (justi-

tiedepartementet)

Prop. 1987/88:77 om   preskription   av   sjöpariträtt   (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:78 om avreglering av yrkestrafiken (kommunikations-

departementet)

Prop. 1987/88:80 om bistånd åt asylsökande, m.m. (arbetsmarknads-

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

departementet)

om en ny kontrollordning för elektrisk materiel, m.m. (industridepartementet)

(miljö- och energidepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

1988/89:KU30 Bilaga A 3 A

 

Prop. 1987/88:83 om nordiska boskillnadsmål (justitiedepartementet)

Prop. 1987/88:84 om ändring i namnlagen (1982:670) (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet (miljö- och energi-

departementet)

Prop. 1987/88:88 om ny strålskyddslag, m.m. (miljö- och energidepar-

tementet)

Prop. 1987/88:89 om begränsningar i vittnesplikten (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:92 om ändring i brottsskadelagen (1978:413) (justitiede-

partementet)

Prop. 1987/88:93 om djurskyddslag, m.m. (jordbruksdepartementet)

Prop. 1987/88:98 om knivförbud i vissa fall m.m.  (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:101        om lag om brandfarliga och explosiva varor (industri­departementet)

Prop. 1987/88:104       om kulturmiljövård (utbildningsdepartementet)

Prop. 1987/88:106       om utvidgat internationellt samarbete vid indrivning av underhållsbidrag (justitiedepartementet)

Prop. 1987/88:107       om målsägandebiträde (justitiedepartementet)

134

 

Prop. 1987/88:114

Prop. 1987/88:120

Prop. 1987/88:122

Prop. 1987/88:124 Prop. 1987/88:130

Prop. 1987/88:133

Prop. 1987/88:135

Prop. 1987/88:137 Prop. 1987/88:138 Prop. 1987/88:141

Prop. 1987/88:143

Prop. 1987/88:146 Prop. 1987/88:147 Prop. 1987/88:149 Prop. 1987/88:150

Bilaga 1

Prop. 1987/88:154 Prop. 1987/88:155 Prop. 1987/88:156

med förslag till ändring i lagen (1973:370) om arbets­löshetsförsäkring, m.m. (arbetsmarknadsdeparte­mentet)

om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) (justitiedepartementet)

om ändringar i kriminal- och polisregisterlagarna m.m. (justitiedepartementet)

om god man och förvaltare (justitiedepartementet)

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (justitiedepartementet)

med anledning av Sveriges tillträde till den europeis­ka konventionen till förhindrande av tortyr m.m. (utrikesdepartementet)

om åtgärder mot unga lagöverträdare (justitiedepar­tementet)

om besöksförbud (justitiedepartementet)

om val av nämndemän, m.m. (justitiedepartementet)

om ändring i lotterilagen (1982:1011), m.m. (jord­bruksdepartementet)

om ändring i brottsbalken m.m. (förverkande av hjälpmedel vid skadegörelse m.m.) (justitiedeparte­mentet)

om ändringar i lokalhyreslagstiftningen (bostadsde­partementet)

om tvångsvård av vuxna missbrukare, m.m. (social­departementet)

om auktorisation av finansbolag (finansdeparte­mentet)

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m.m. (kompletteringsproposi­tion)

(finansdepartementet), förslag till lag om avgifter för vissa statliga garantier

med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utrikesdepartementet)

om skydd för företagshemligheter (justitiedeparte­mentet)

om ändringari lagen (1983:1053) om skatt på omsätt­ning av vissa värdepapper (finansdepartementet)

1988/89:KU30 Bilaga A 3 A

135

 

Prop. 1987/88:159

Prop. 1987/88:160

Prop. 1987/88:162

Prop. 1988/89:2

Prop. 1988/89:5

Prop. 1988/89:6

Prop. 1988/89:8

Prop. 1988/89:9

Prop. 1988/89:14

Prop. 1988/89:18 Prop. 1988/89:22

Prop. 1988/89:23 Prop. 1988/89:26

Prop. 1988/89:31 Prop. 1988/89:32

Prop. 1988/89:37 Prop. 1988/89:39 Prop. 1988/89:46

Prop. 1988/89:48

om ny vägtrafikskattelagstiftning (finansdeparte­mentet)

om befruktning utanför kroppen (socialdeparte­mentet)

om hyra vid andrahandsupplåtelse av bostadslä­genheter m.m. (bostadsdepartementet)

om omröstning i brottmål, m.m. (justitiedeparte­mentet)

med förslag om ny smittskyddslag m.m. (socialdepar­tementet)

om ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter, m.m. (kommunikationsdepartementet)

om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden (justitiedepartementet)

om dödsboägande och samgående av jordbruksfas­tighet m.m.

om internationella förmynderskapsfrågor (justitiede­partementet)

om TV-avgiften (utbildningsdepartementet)

om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationel­la sanktioner (utrikesdepartementet)

om produktsäkerhetslag (finansdepartementet)

om instansordningen enligt yrkestrafiklagstiftningen, m.m. (kommunikationsdepartementet)

om jäv för konkursförvaltare (justitiedepartementet)

om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående un­derhållsskyldighet (justitiedepartementet)

om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. (miljö- och energidepartementet)

om miljöskatt på inrikes flygtrafik (finansdeparte­mentet)

om inkomstskatten för år 1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och kvarskat­teavgift på fyllnadsinbetalningar, m.m. (finansdepar­tementet)

om vissa ändrade bestämmelser om motorredskap och traktorer

1988/89:KU30 Bilaga A 3 A

136

 

Prop. 1988/89:53

Prop. 1988/89:54 Prop. 1988/89:55 Prop. 1988/89:58 Prop. 1988/89:60 Prop. 1988/89:63

om ändringar i arvs- och gåvoskattelagstiftningen avseende beskattningens territoriella omfattning, m.m. (finansdepartementet)

om ändring av beskattningen av vissa livräntor (fi­nansdepartementet)

om reavinstbeskattning av andelar i handelsbolag, m.m. (finansdepartementet)

om vissa skattefrågor avseende sjömän (finansdepar­tementet)

om kontroll genom teknisk provning och om mätning (industridepartementet)

om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag m.m. (justitiedepartementet)

1988/89:KU30 Bilaga A 3 A

137

 

Propositioner som innehåller lagförslag med motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen varför lagrådets yttrande inte inhämtats

1988/89:KU30 Bilaga A 3 B

 

Prop. 1987/88:50 Bilaga 1

Bilaga 2

Prop. 1987/88:78

Prop. 1987/88:81

Prop. 1987/88:82

Bilaga 2

Prop. 1987/88:85

Prop. 1987/88:88

Prop. 1987/88:91 Prop. 1987/88:93 Prop. 1987/88:94

Prop. 1987/88:97

Prop. 1987/88:99

Prop. 1987/88:100 Bilaga 6

Bilaga 10

om trafikpolitiken inför 1990-talet

(kommunikationsdepartementet), förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)

(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt, förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601), förslag till lag om ändring i lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på vissa fordon, som icke är registrerade i riket

om avreglering av yrkestrafiken (kommunikations­departementet)

om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m.m. (försvarsdepartementet)

om en ny kontrollordning för elektrisk materiel, m.m. (industridepartementet)

(miljö- och energidepartementet), förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

om miljöpolitiken inför 1990-talet (miljö- och energi­departementet)

om ny strålskyddslag, m.m. (miljö- och energidepar­tementet)

om skatten på alkoholdrycker (finansdepartementet)

om djurskyddslag, m.m. (jordbruksdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1982:315) om styrelse­representation för samhället i vissa stiftelser (indu­stridepartementet)

om skattefrihet för viss ersättning från Tyska Demo­kratiska Republiken (finansdepartementet)

om förbättrat bilstöd till handikappade (socialdepar­tementet)

med förslag till statsbudget för budgetåret 1988/89

(försvarsdepartementet), förslag till lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)

(utbildningsdepartementet), förslag till lag om änd­ring i skollagen (1985:1100), förslag till lag om ändring i lagen (1985:993) om avgifter för granskning

138

 

Bilaga 14

Prop. 1987/88:111 Prop. 1987/88:113

Prop. 1987/88:116 Prop. 1987/88:123

Prop. 1987/88:128

Prop. 1987/88:132

Prop. 1987/88:134 Prop. 1987/88:139 Prop. 1987/88:140

Prop. 1987/88:142

Prop. 1987/88:145 Prop. 1987/88:150

Bilaga 1

av filmer och videogram, förslag till lag om ändring i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisions­mottagare, förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram

(industridepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tur­kiet (finansdepartementet)

om kompetensinriktad vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux (utbildningsdeparte­mentet)

om studiemedel (utbildningsdepartementet)

om handelslager av värdepapper i fondkommissions­rörelse (finansdepartementet)

om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m.m. (jordbruksdepartementet)

om ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sveri­ge samt Storbritannien och Nordirland beträffande skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva, m.m. (finans­departementet)

(finansdeparte-

om fortsatt valutareglering, m.m. mentet)

om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom- och trafikskador (justitiedepartementet)

om immunitet och privilegier för den europeiska telesatellitorganisationen (EUTELSAT) (kommuni­kationsdepartementet)

om lokalisering av kustbevakningens centrala och regionala ledning och om lagändringar med anled­ning av att kustbevakningen blir en egen myndighet (försvarsdepartementet)

om stöd till radio- och kassettidningar

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m.m. (kompletteringsproposi­tion)

(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om hypoteksföreningar

1988/89:KU30 Bilaga A 3 B

139

 

Bilaga 3

Bilaga 5

Prop. 1987/88:152 Prop. 1987/88:161

Prop. 1987/88:163 Prop. 1987/88:164 Prop. 1987/88:165 Prop. 1987/88:168 Prop. 1987/88:169 Prop. 1987/88:171 Prop. 1987/88:176 Prop. 1988/89:1 Prop. 1988/89:3

(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande, förslag till lag om ungdomsbosparande, förslag till lag om skat­telättnader för allemanssparande och ungdomsbo­sparande, förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623), förslag till lag om inbetalning på likvidi­tetskonto under budgetåret 1988/89, förslag till lag om ändring i lagen (1980:865) mot skatteflykt, förslag till lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt, förslag till lag om ändring i tulltaxelagen (1987:1068), förslag till lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

(arbetsmarknadsdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbets­tvister

om lagändringar m.m. med anledning av exekutions­väsendets nya organisation (finansdepartementet)

om överföring av verksamheten vid statens giftinfor­mationscentral till Apoteksbolaget AB (socialdepar­tementet)

om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, m.m. (finansdepartementet)

om vissa frågor inför allmän fastighetstaxering år 1990 (finansdepartementet)

om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m. (jordbruksdepartementet)

om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor (finansdepartementet)

om avgifter för bankinspektionens verksamhet (fi­nansdepartementet)

om reformering av den allmänna försäkringens efter-levandeförmåner m.m. (socialdepartementet)

om äldreomsorgen inför 90-talet (socialdeparte­mentet)

om förlängning och utvidgning av frikommunförsö­ket (civildepartementet)

om bidrag vid adoption av utländska barn (socialde­partementet)

1988/89:KU30 Bilaga A 3 B

140

 

Prop. 1988/89:12

Prop. 1988/89:13 Prop. 1988/89:15

Prop. 1988/89:16

Prop. 1988/89:21 Prop. 1988/89:24 Prop. 1988/89:28 Prop. 1988/89:29 Prop. 1988/89:33 Prop. 1988/89:34 Prop. 1988/89:36 Prop. 1988/89:38 Prop. 1988/89:41 Prop. 1988/89:44 Prop. 1988/89:45 Prop. 1988/89:46

Prop. 1988/89:49

om fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om tvångs-     1988/89:KU30 åtgärder i spaningssyfte i vissa fall (arbetsmarknads-     Bilaga A 3 B departementet)

om följdlagstiftning till den nya lagen om vård av missbrukare i vissa fall (socialdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (jusfi­fiedepartementet)

om lagstiftning med kompletteringar till reformen av svenska kyrkans organisation på lokal- och stiftspla­net, m.m. (civildepartementet)

om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt (finansdepartementet)

om ändring i lagen (1984:351) om totalisatorskatt (finansdepartementet)

om ändring i beskattningen av bingospel (finansde­partementet)

om skattefrihet för vissa ersättningar från Österrike (finansdepartementet)

om avgifter för pensionärer vid sjukhusvård (social­departementet)

om inskränkt skattskyldighet för vissa stiftelser (fi­nansdepartementet)

om ändring i luftfartslagen (1957:297) (kommunika­tionsdepartementet)

om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (utrikesdepartementet)

om vissa ändringar i skogskontolagstiftningen (fi­nansdepartementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Bul­garien (finansdepartementet)

om höjning av ansvarsbeloppet vid trafikskador (ju­stitiedepartementet)

om inkomstskatten för år 1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och kvarskat­teavgift på fyllnadsinbetalningar, m.m. (finansdepar­tementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och In­dien (finansdepartementet)

141

 

Prop. 1988/89:50

Prop. 1988/89:51

Prop. 1988/89:55 Prop. 1988/89:57 Prop. 1988/89:61 Prop. 1988/89:62

om ändring i lagen (1975:490) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande handelssekreterare m.m. (utrikesdepartementet)

om bemyndigande för regeringen att meddela före­skrifter om tull för äpplen och päron (utrikesdeparte­mentet)

om reavinstbeskattning av andelar i handelsbolag, m.m. (finansdepartementet)

om skattebefrielse för vissa intäkter av kottplockning (finansdepartementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Cy­pern (finansdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1983:147) om förbud under viss fid mot nybyggnad av djurstallar för nötkreatur och svin (jordbruksdepartementet)

1988/89: KU30 Bilaga A 3 B

142

 

Förteckning över författningar i SFS år 1988 som utkommit        KU 1988/89:30

från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet       Bilaga A 4

Utkom från trycket

Nr i SFS

Antal

 

13 dagar före ikraftträdandet

12 dagar före ikraftträdandet

11 dagar före ikraftträdandet

10 dagar före ikraftträdandet

9 dagar före ikraftträdandet

8 dagar före ikraftträdandet

7 dagar före ikraftträdandet

6 dagar före ikraftträdandet 5 dagar före ikraftträdandet

170,914,915,1064,1362,1363,1364,   40

1365, 1366, 1367, 1368, 1369,    1371,

1372, 1373, 1374, 1375,' 1376,   1377,

1378, 1379, 1380, 1381, 1382,    1383,

1384, 1385, 1388, 1390, 1391,    1392,

1393, 1394, 1395, 1396, 1397;    1398,
1400, 1401, 1402

143, 144, 174, 176, 1403, 1404, 1405, 35 1406, 1407, 1408, 1409, 1410, 1411, 1412, 1413, 1414, 1415, 1416, 1417, 1418, 1419, 1420, 1421, 1422, 1423, 1424, 1425, 1426, 1427, 1428, 1430, 1433, 1434, 1435, 1436

2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 606, 607, 608, 609, 61 610, 611,612,613,614,615, 622,623, 625,626,628,629,630,631,632,633, 634,636,637,638,639,641,644,647, 649,650,651,652,653,654,980,981, 982, 985, 1005, 1009, 1437, 1438, 1439, 1440, 1441, 1442, 1443, 1444, 1445, 1446, 1447, 1448, 1449, 1450

100, 103,655,656,657,658,659,660, 49 661,662,663,664,665,666,667,668, 669,670,671,672,673,674,675,676, 677,678,679,680,681,684,685,686, 687, 850, 976, 977, 978, 979, 1451, 1452, 1453, 1454, 1455, 1456, 1457, 1458, 1460, 1461, 1462

688,689,690,691,692,693,694,695, 100 697,698,699,700,701,702,703,704, 705,706,707,708,709,710,715,716, 717, 718, 719, 720, 722, 1089, 1092, 1155, 1463, 1464, 1471, 1473, 1474, 1475, 1476, 1477, 1478, 1479, 1480, 1481, 1482, 1483, 1484, 1485, 1486, 1487, 1488, 1489, 1490, 1491, 1492, 1494, 1496, 1497, 1498, 1499, 1500, 1501, 1502, 1504, 1505, 1506, 1507, 1508, 1509, 1510, 1511, 1512, 1515, 1516, 1517, 1518, 1519, 1520, 1521, 1522, 1523, 1524, 1525, 1526, 1528, 1529, 1530, 1531, 1532, 1533, 1534, 1535, 1536, 1537, 1538, 1539, 1540, 1541, 1542, 1543

114,115,338, 723,724,725,726,727,   31 729, 730,731,732,733,734,735,736, 737, 738,739,740,741,742,743,744, 745, 746, 747, 748, 749, 750, 752

62, 64, 65, 66, 74, 262, 1032, 1073,   9 1078

10, 11, 12, 13, 14, 21,22, 179,937

33

151, 152,153,154,155,156.157,158, 159, 229, 991, 992, 1546, 1547, 1548, 1549, 1551, 1552, 1553, 1554, 1556, 1557, 1558, 1559, 1560, 1563, 1564, 1565, 1566, 1571, 1572, 1573, 1574

143

 

Utkom frän trycket

Nr i SFS

Antal

KU 1988/89:30 Bilaga A 4

 

4 dagar före ikraftträdandet

764, 765,767, 768,769,770,771,772, 773,774,775,777,778,779,783,784, 793

17

 

3 dagar före ikraftträdandet

2 dagar före ikraftträdandet

1 dag före ikraftträdandet

Ikraftträdandedagen

2 dagar efter ikraftträdandet

7 dagar efter ikraftträdandet

28 dagar efter ikraftträdandet

39 dagar efter ikraftträdandet

105, 107, 108, 110, 111, 353, 354, 33 1014, 1205, 1206, 1207, 1575, 1576, 1580, 1581, 1582, 1583, 1584, 1585, 1586, 1587, 1589, 1590, 1591, 1592, 1593, 1594, 1595, 1596, 1597, 1598, 1599, 1600

411,803,804,805,806,808,809,811,   24 812,813,814,815,816,817,818,820, 821, 822, 823, 824, 825, 826, 827, 828

101,102,138,160,274,829,830,831,   29 832,833, 834, 1044, 1045,1046,1047, 1048, 1049, 1050, 1051, 1052, 1053, 1054, 1055, 1056, 1057, 1058, 1059, 1060, 1202

1153                                          1

1602,               1603                   2

1080                                          1

1143                                          1

46                                              1

144

 

PM angående propositionsavlämnandet till       1988/89:KU30

riksdagen under våren 1988*                         Bilaga a 5 a

Antalet avlämnade propositioner                   103

Antalet avlämnade propositioner som aviserats i förteck-       82

ning från regeringen

Antalet propositioner avlämnade senare än enligt ur-       40

sprunglig förteckning 1988-01-04

Antalet propositioner avlämnade senare än enligt revi-       19

derad förteckning 1988-02-25

Genomsnittlig försening jämfört med reviderad förteck-        9-10 dagar

ning (medianvärde)

Genomsnitflig försening jämfört med reviderad förteck-        4-5 dagar

ning (medianvärde)

Förseningen har varierat mellan 1 och 60 dagar

Antalet aviserade men ej avlämnade propositioner 16

Antalet avlämnade propositioner som inte aviserats i       17 någon förteckning

* Baserad på kammarkansliets uppgifter

10 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30

145

PRESSMEDDELANDE CIVILDEPARTEMENTET

1988/89: KU30 Bilaga A 5 B

 

Departementssekreterare Gunnar österberg 08/763 43 04

Informationssekreterare Lena Josefsson 08/763 43 83

1989-03-08

Nr 30

Regeringen har beslutat att tillkalla en kommitté med upp­drag att göra en reformering av budgetpropositionen.

Till ordförande i kommittén har utsetts landshövdingen Björn Mohlin.

Budgetpropositionen utgör regeringens viktigaste handlings­program för det kommande budgetaret och bildar därmed ett väsentligt underlag för riksdagens arbete. Den innehåller bl a förslag till vilka anslag som bör medges och en beräkning av statsbudgetens inkomster, främst skatter.

Budgetpropositionen innehåller bl a en finansplan med inkomstberäkningar och nationalbudget, en bilaga för flera huvudtitlar gemensamma frågor och sektorsbilagor. Under varje huvudtitel (I-XIV) redovisas anslag till olika statliga verksamheter.

En viktig utgångspunkt för kommitténs arbete är enligt direktiven den nya budgetprocess som håller pä att genomföras i den statliga förvaltningen.

Den nya budgetprocessen syftar till att öka längsiktig-heten i planering och budgetering samt att fä till stånd en bättre och effektivare styrning och uppföljning av förvaltningen. Stor vikt mäste därför läggas vid utform­ningen av den information som lämnas i bl a budget­propositionen.

En huvuduppgift för kommittén skall därför vara att utreda och lämna förslag om hur informationen i budget­propositionen om olika verksamheters innehåll.

146

 

inriktning, resurser och resultat bör utformas i anslut- 1988/89:KU30 ning till besluten för en kommande treårsperiod. Informa- Bilaga A 5 B tionen skall baseras på en fördjupad analys av verksamheten.

En ny riksdag skall självklart kunna räkna med att en eventuellt ändrad politisk viljeinriktning snabbt kommer till uttryck i styrningen av förvaltningen. Det budget­tekniska systemet måste därför utformas så att det inte utgör ett hinder för sådana förändringar. Därför skall kommittén också överväga hur redovisningen för de mellan­liggande åren i en treårsperiod skall läggas upp för att dessa krav skall kunna tillgodoses.

Enligt den nuvarande ordningen skall budgetpropositionen, i ett sammanhang, avlämnas till riksdagen normalt senast den 10 januari varje år. De tre senaste åren har rege­ringen därutöver i oktober överlämnat en bedömning av den samhällsekonomiska utvecklingen de kommande åren. För att förbättra riksdagens beslutsunderlag, vad gäller sådana ekonomiska beslut som meddelas under hösten, kan det, enligt direktiven, finnas skäl att komplettera denna information i vissa avseenden. Därför skall kommittén också överväga behovet av och förutsättningarna för ett sådant kompletterande underlag från regeringen i anslut­ning till riksmötets öppnande.

I en kommentar säger civilministern Bengt K.A. Johansson att varje budget är av stort allmänt intresse. Det är därför också viktigt att informationen i budgetproposi­tionen kan presenteras pä ett för olika intressenter lättillgängligt sätt. Även en väsentlig minskning av den stora textvolymen bör kunna vara av betydelse i detta sammanhang.

Budgetpropositionen bör därför kunna göras mer lättill­gänglig och mindre omfattande än för närvarande, uttalar civilministern.

147

 

PM beträffande regeringens utövning av           1988/89:KU30

normgivningsmakten                                      Bilaga a 6 a

(utrikesdepartementet, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet)

Tidigare granskning

11979/80 års granskningsbetänkande (KU 1979/80:50) redovisade konstitu­tionsutskottet en undersökning av regeringens utövning av sin normgivnings­makt enligt den nya regeringsformen (RF) och enligt riksdagens med stöd av RF fattade beslut om delegering av normgivningsbefogenheten. Granskning­en omfattade kommunikations- och bostadsdepartementen och avsåg åren 1978 och 1979. Utskottet uttalade att såvitt undersökningen utvisade syntes normgivningssystemet enligt RF ha fungerat tillfredsställande. Vid gransk­ningen uppmärksammades dock att regeringen i förordningen meddelat en föreskrift som innebär intrång i det skydd som enligt 2 kap. 6 § RF lämnas mot husrannsakan och liknande intrång trots att sådan begränsning enligt 2 kap. 12 § endast får göras genom lag. Utskottet framhöll att det var önskvärt att samtliga normgivningsbemyndiganden som riksdagen dittills lämnat och i fortsättningen kommer att lämna skulle samlas in, systematiseras och hållas tillgängliga på lämpligt sätt.

I påföljande års granskningsbetänkande (KU 1980/81:25) uttalade utskot­tet att granskningen - som då omfattade ekonomi- och budgetdepartementen åren 1979 och 1980 - inte ändrade slutsatsen att RF syntes fungera tillfredsställande. Enligt utskottet hade det inte framkommit att regeringen genom de förordningar som ansetts utgöra verkställighetsföreskrifter till lagar överskridit gränsen mot lagområdet. I ett fall kunde dock enligt utskottet ifrågasättas om inte regeringen överskridit sina befogenheter. Det gällde en ändring i strafföreskrifter som regeringen inte får besluta om genom 8 kap. 13 § RF. Utskottet ifrågasatte också om vissa generella bemyndigan­den till myndigheter på något sätt borde ha begränsats. Slutligen noterade utskottet att äldre bemyndiganden som, ehuru giltiga, inte är förenliga med RF:s normgivningssystem, fortfarande uttnyttjas på skatteområdet.

När det gäller den av utskottet aktualiserade frågan om ett särskilt register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende skall nämnas att statsrådsberedningen halvårsvis alltsedan 1986 överlämnat ett sådant register till utskottet. Registret fogades i sin helhet till förra årets grankningsbetän-kande (KU 1987/88:40 s. 133-164). Enligt utskottets mening var det värdefullt att registret upprättats och att det fortlöpande hålls aktuellt. Även i år har utskottet erhållit två aktualiserade register. Det senaste gäller per den 1 januari 1989. Statsrådsberedningen har även sedan början av år 1988 samlat in uppgifter från departementen om vilka förordningsbestämmelser som beslutats med stöd av givna normgivningsbemyndiganden. Det fortsatta arbetet med anledning av denna uppgiftsinsamling övervägs för närvarande inom statsrådsberedningen.

148

 

Årets granskning                                             1988/89:KU30

X,   .       .     1     ,              1                          ...                 .,      ,       Bilaga A 6 A

Utskottet har beslutat att granska regeringens normgivning inom utrikesde-    °

partementets, socialdepartementets samt miljö- och energidepartementets verksamhetsområden. Granskningsmaterialet utgörs av de författningar i SFS år 1988 som härrör från dessa departement och som blivit föremål för statsrådsberedningens tidigare nämnda uppgiftsinsamling. I granskningsma­terialet ingår därför inte sådana förordningar som bedömts helt klart innehålla endast verkställighetsföreskrifter eller föreskrifter med stöd av regeringens restkompetens, såsom myndighetsinstruktioner. I anledning av riksdagens s.k. verksledningsbeslut har under året utfärdats en lång rad myndighetsinstruktioner. Det totala författningsbeståndet i SFS uppgick år 1988 fill ca 1 200 lagar och ca 2 500 förordningar. Av dessa tillhörde 120 författningar utrikesdepartementets verksamhetsområde, 309 socialdeparte­mentets och 111 miljö- och energidepartementets verksamhetsområde. Departementens verksamhetsområden och ansvar för handläggningen av ärenden framgår av departementsförordningen (1982:1177).

Utrikesdepartementets verksamhetsområde

Inom utrikesdepartementets verksamhetsområde har normgivningen berört 7 lagar varav 2 nya och 48 förordningar varav 16 nya. Utrikesdepartementets verksamhetsområde omfattar ärenden som rör förhållandet fill och överens­kommelser med andra stater, utrikeshandel och exportfrämjande, Sveriges deltagande i FN och andra internationella organisafioner, svenska insatser i det internationella utvecklingssamarbetet, nedrustningsfrågor, nordiskt samarbete, kontroll av tillverkning och utförsel av krigsmateriel, information om Sverige i utlandet, kulturutbyte samt skydd av svenska medborgares intressen i främmande länder.

Under 1988 ankom det på utrikesdepartementet att handlägga följande lagstiftningsärenden:

-       rikets gränser,

-       immunitet och privilegier,

-       bistånd till svenska medborgare i utlandet,

-       utrikeshandel,

-       tulltaxelagen och befrielse från tull,

-       vissa internationella sanktioner,

-       förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia,

-       kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. samt

-       verksamhet som översättare och tolk.

Av dessa lagsfiftningsärenden rör mer än hälften utrikesdepartementets
handelsavdelning (UDH). Bemyndiganden från riksdagen till regeringen
förekommer enligt statsrådsberedningens register i 12 författningar som rör
UDH:s verksamhetsområde och avser bl.a. tullfrihet, krigsmateriel, interna­
tionella sanktioner och tolkar. De i sju författningar förekommande
normgivningsbemyndigandena från riksdagen fill regeringen inom utrikesde­
partementets övriga verksamhetsområde rör bl.a. svenskt territorium,
svenska medborgare och immunitet.                                                   . ,„

 

Verksamheten inom utrikesdepartementets område omfattar bl.a. före- 1988/89:KU30 skrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller Bilaga A 6 A åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Föreskrifter i detta hänseende skall visserligen enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Enligt 8 kap. 9 § RF kan regeringen emellertid efter riksdagens bemyndigande meddela föreskrifter om tull på införsel av vara. En stor del av förordningarna som utfärdats under år 1988 inom utrikesdepartementets verksamhetsområde rör tullfrågor. Så har med stöd av bemyndiganden i tullfrihetslagen utfärdats förordningar med före­skrifter rörande tullfrihet för vissa angivna varor (1988:60, 1988:285, 1988:700, 1988:1208, 1988:1579). Med stöd av bemyndigande i tullagen har utfärdats föreskrifter rörande transistering av varor (1988:949). Med stöd av en särskild lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tull för äpplen och päron har en förordning utfärdats rörande en avvikelse från tulltaxelagen i detta hänseende (1988:1207). Även bemyndiganden som meddelats med stöd av 8 kap. 7 § RF förekommer inom utrikesdepartemen­tets verksamhetsområde. I allmänhet är det fråga om in- och utförsel av varor. Lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-och utförsel av varor medger att regeringen får meddela sådana föreskrifter om det är påkallat bl.a. av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag eller fill kontrollen av materiel som kan få militär användning. Med stöd av detta bemyndigande har meddelats en föreskrift rörande krigsmateriel (1988:567) och en förord­ning om import och export av kaffe (1988:1031).

Enligt 8 kap. 10 § RF kan regeringen efter bemyndigande i lag i ämne som anges i 7 § första stycket eller 9 § genom förordning bestämma att föreskrift i lagen skall börja eller upphöra att tillämpas. Exempel på sådana fullmaktsla­gar är lagen om vissa internationella sanktioner (1971:176). Med stöd av bemyndigande i denna lag har utfärdats förordningar rörande krigsmateriel (1988:565, 1988:566).

Socialdepartementets verksamhetsområde

Inom socialdepartementets verksamhetsområde har normgivningen under år 1988 berört 40 lagar varav 2 nya och 79 förordningar varav 31 nya. Till socialdepartementets verksamhetsområde hör det sociala trygghetssystemet i form av ekonomiskt stöd till barnfamiljer inkl. föräldraförsäkring och barnomsorg, försäkring vid sjukdom, arbetsskada, handikapp och ålderdom, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och omsorger om handikappade samt socialt behandlingsarbete och alkohol- och narkotikafrågor. Socialdeparte­mentet ansvarar också för statistik, forskning och utvecklingsarbete inom den sociala sektorn.

De lagstiftningsärenden som under år 1988 hörde till socialdepartementet gäller

-       allmän försäkring, delpensionsförsäkring, arbetsskadeförsäkring, statligt personskadeskydd,

-       socialavgifter, allmänna pensionsfonden med undantag av placering av fondmedel och återlån.

150

 

-       ekonomiska åtgärder till stöd åt barnfamiljer, internafioneil adoptions-    1988/89:KU30 hjälp,     Bilaga A 6 A

-       socialtjänst,

-       hälsoskydd, hälso- och sjukvård, tandvård, smittskydd och annan medi­cinsk verksamhet, hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning, läke­medel, naturmedel och medel för födelsekontroll, apoteksväsendet,

-       omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med undantag av ärenden om grundsärskolor, träningsskolor och yrkessärskolor,

-       fillverkning och försäljning av drycker och andra varor som innehåller alkohol,

-       narkotika med undantag av narkotikastrafflagsfiftning.

Enligt 8 kap. 7 § RF kan bl.a. föreskrifter som rör skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa meddelas av regeringen efter delegation från riksdagen. Inom socialdepartementets verksamhetsområde finns enligt statsrådsbered­ningens register 47 författningar med bemyndigande från riksdagen till regeringen som i stor utsträckning faller inom detta ämnesområde. En rad bemyndiganden rör avgifter och taxor. Efter riksdagens bemyndigande kan regeringen enligt 8 kap. 9 § RF meddela sådana föreskrifter om avgifter som enligt 8 kap. 3 § RF annars skall meddelas av riksdagen. Under år 1988 meddelades med stöd av ohka sådana bemyndiganden genom förordning (1988:723) föreskrifter om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel m.m.

Av 8 kap. 5 § RF framgår att föreskrifter om kommuners åligganden skall meddelas genom lag. Sådana föreskrifter är enligt 8 kap. 7 § delegeringsbara om föreskrifterna rör bl.a. ämnet skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Med stöd av ett sådant bemyndigande i socialtjänstlagen har regeringen lämnat föreskrifter om skyldighet för socialnämnderna att lämna stafistiska uppgifter (1988:1489).

Med stöd av bemyndiganden i lagen (1962:381) om allmän försäkring har under året lämnats flera föreskrifter (1988:21, 1988:22, 1988:412) rörande taxor inom sjukvårdsområdet, vilka anger det högsta arvode som får tas ut av en vårdgivare ansluten fill försäkringen.

Miljö-och energidepartemtet

Inom miljö- och energidepartementets verksamhetsområde har normgiv­ningen under år 1988 berört 9 lagar varav 2 nya och 65 förordningar varav 21 nya. Till miljö- och energidepartementet hör frågor om miljövård -innefattande miljöskydd, naturvård, miljövårdsforskning och kemika-Uekontroll - vattenlagen och lagen om vattenförbud, strålskydd, energiför­sörjning, energianvändning, energiforskning, kommunal energiplanering, säkerhet inom kärnenergi- och elenergiområdena samt beredskap inom energiområdet.

De lagstiftningsärenden som miljö- och energidepartementet enligt depar­
tementsförordningen hade att handlägga år 1988 gäller miljöskydd, natur­
vård, kemikaliekontroll, renhållning, strålskydd, kärnenergi, elektriska
anläggningar eller energi i övrigt, i den mån sådana ärenden inte ankommer
på annat departement samt civilt totalförsvar när det gäller energi.                  151

 

För miljö- och energidepartementets verksamhetsområde finns enligt 1988/89:KU30 statsrådsberedningens förteckning 16 författningar med normgivningsbe- Bilaga A 6 A myndiganden från riksdagen till regeringen. Verksamhetsområdet är sådant att det i allmänhet omfattas av det primära lagområdet med möjlighet för riksdagen att delegera normgivningsmakt till regeringen i enlighet med 8 kap. 7 § första stycket 3 och 4 RF. Enligt dessa föreskrifter är bl.a. näringsverksamhet samt natur- och miljövård delegeringsbara ämnen. Med stöd av sädana bemyndiganden i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, strålskyddslagen m.fl. har regeringen under året meddelat en rad föreskrifter i förordningsform (1988:77, 1988:150, 1988:293, 1988:716, 1988:916,1988:983,1988:1063,1988:1083,1988:1084,1988:1350,1988:1380, 1988:1406). Också inom miljö- och energidepartementets verksamhetsområ­de förekommer avgifter av tvångskaraktär, vilka enligt 8 kap. 9 § RF kan delegeras till regeringen. I enlighet med ett sådant bemyndigande har regeringen meddelat föreskrifter (1988:1062) rörande kontrollavgift enligt bilavgaslagen samt rörande kemikalieavgift (1988:807). Den tidigare nämn­da förordningen 1988:716 innehåller också en föreskrift om särskild avgift av detta slag.

En av regeringen under år 1988 utfärdad förordning inom energiområdet (1988:297) gäller bl.a. en bestämmelse om fullföljd till kammarrätt. Enligt 11 kap. 4 § gäller att domstolarnas rättskipningsuppgifter skall bestämmas i lag. Enligt 8 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar prövar kammarrätt besvär som enligt lag eller annan författning anförs hos domstolen. I motiven till RF uttalades att kravet på lagform fick anses vara uppfylld genom denna bestämmelse.

Verkställighetsföreskrifter

Regeringen har enligt 8 kap. 13 § första stycket RF behörighet att besluta om
föreskrifter om verkställighet av lag. Av grundlagspropositionen (1973:90 s.
211) framgår att med föreskrifter om verkställighet torde i första hand avses
tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning
torde det emellertid enligt propositionen vara ofrånkomligt att tillåta, att
regeringen med stöd av behörighet att besluta om verkställighetsföreskrifter i
materiellt hänseende fyller ut en lag även om lagen i och för sig skulle befinna
sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen
skall få göra detta måste emellertid vara att den lagbestämmelse som skall
kompletteras är så detaljerad att regleringen inte filiförs något väsentligt nytt
åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Något särskilt bemyndigande från riksdagen att besluta om verkställighet
behöver regeringen alltså inte. Det är emellertid inte ovanligt att det genom
en bestämmelse som är utformad som ett bemyndigande klargörs att en regel
inte är avsedd att tillämpas direkt utan kräver utfyllnad av regeringen och om
regeringen så bestämmer av en myndighet, s.k. kvasidelegation. Regeringen
har fastställt (1988:1574) basbeloppet för år 1989 med stöd av ett bemyndi­
gande i lagen om allmän försäkring. Ett bemyndigande i denna lag har också
tillämpats när regeringen meddelat föreskrifter rörande ansökan om pension  , 2

 

(1988:1335). S.k kvasidelegation torde också föreligga bland andra av de    1988/89:KU30
granskade förordningarna.                                               Bilaga A 6 A

Verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 13 § har under år 1988 meddelats i en rad förordningar. Inom socialdepartementets verksamhet­sområde har detta berört läkarinstruktionen, socialtjänstförordningen och förordningen om bidrag vid adoption av utländska barn (1988:615, 1988:1336, 1988:1486, 1988:1464,1988:1356). Inom miljö -och energidepar­tementets område har i förordningsform utfärdats föreskrifter om verkstäl­lighet av naturvårdslagen rörande naturvårdsförvaltare och skötselplan för naturreservat (1988:715).

Restkompetensen

Enligt 8 kap. 13 § första stycket punkt 2 får regeringen meddela föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Eftersom privaträtten i sin helhet omfattas av det primära lagområden enligt 8 kap. 2 § RF bör en utgångspunkt kunna vara att restkompetensen endast kan omfatta offentli­grättslig normgivning. Till restkompetensen kan räknas sådana offentligrätt­sliga föreskrifter som inte gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna utan är av intern natur. Hit räknas myndighetsinstrukfionerna och även en under året utfärdad förordning rörande statiska centralbyråns beräkning av basbeloppet (1988:1202). Om föreskrifter som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna inte är av betungande utan av gynnande eller neutral natur bör de kunna hänföras till regeringens restkompetens. Förordningen om bilstöd till handikappade (1988:890) innehåller sådana gynnande föreskrifter som faller inom ramen för restkompetensen. Också i fråga om restkompetensen finns s.k. kvasibemyndiganden. En sådan be­stämmelse är den regel i lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten vara som anger att fillsyn över efterlevnaden av den lag och med stöd av lagen meddelade villkor och föreskrifter utövas av den myndighet regeringen bestämmer. Föreskrifter i detta hänseende har meddelats i förordningen SFS 1988:472. Även i fråga om restkompetensen gäller att kvasibemyndiganden torde förekomma också bland de andra granskade förordningarna.

Äldre bemyndiganden

Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till RF gäller fortfarande äldre bemyndiganden tills riksdagen bestämmer annorlunda. Ett sådant bemyndi­gande fanns under året i 4 § smittskyddslagen (1968:231), som anger att regeringen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till bl.a. veneriska sjukdomar. Lagen hör fill det obligatoriska lagområdet eftersom den möjliggör frihetsberövande. Med stöd av detta bemyndigande har regering­en meddelat en föreskrift som angett ytterligare en sjukdom som sådan som skall hänföras fill venerisk sjukdom (1988:59).

Internationella överenskommelser

Internationella överenskommelser och internationell sedvanerätt binder

Sverige som stat men binder inte direkt dess medborgare eller myndigheter.     j53

 

Internationella rättsregler måste för att bli gällande inom landet "transfor- 1988/89:KU30 meras" till svensk rätt enligt de konstitutionella regler som eljest gäller. I Bilaga A 6 A förordning rörande tillämpning av en europeisk överenskommelse om fillhandahållande av sjukvård (1988:248) har sådan transformering skett genom att överenskommelse förklarats gälla inom landet (s.k. inkorpore­ring). Förordningen har utfärdats med stöd av olika bemyndiganden i lagen om allmän försäkring, m.fl. lagar som ger regeringen rätt att träffa överenskommelse med främmande makt angående utsträckt fillämpning av lagen eller om undantag i vissa fall från vad i lagen är stadgat.

Med stöd av ett bemyndigande i lagen (1988:696) om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall som utfärdats med anledning av en internationell överenskommelse har regeringen år 1988 föreskrivit att lagändringen i fråga skall träda i kraft den 1 februari 1989.

Konstitufionsutskottet uttalade i granskningsbetänkandet KU 1976/77:44 att bemyndigande fill regeringen att förordna om ikraftträdande har ansetts möjligt genom 8 kap. 13 §. Utskottet var medvetet om att det i särskilda fall kan föreligga svårigheter att ange exakt ikraftträdandetid, när lagar antas av riksdagen. Detta gäller t.ex. lagstiftning i anledning av att Sverige fillträtt en konvention som skall tillämpas först sedan ett visst antal länder anslutit sig. Enligt utskottet var det från informationssynpunkt angeläget att en sådan ordning inte används annat än i undantagsfall och när det av alldeles speciella skäl är motiverat.

154

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

STAT SRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1988-01-25

KonstilutionsufskctiGt l„k. den   S')'/-} Dnr   /.-f

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Register över riksdagens normoivningsbemyndiganden

Med hänvisning till statsrådsberedningens tidigare skrivelser till konstitutionsutskottet i ärendet överlämnar jag en ny förteckning över vissa av riksdagens normgivningsbemyndiganden. Förteckningen, som redovisar bemyndiganden som gäller per den 1 januari 1989, har upprättats inom statsrådsbered­ningens rättsavdelning. De principer som tillämpats : arbetet med förteckningen redovisas inledningsvis (s. 1-3). Med anledning av bl.a. den ändrade fördelningen av ärenden mellan departementen från årsskiftet har vid varje lag angivits till vilket departement lagen hör.

eldt

/ Johan Hirschf*

155

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

De uttagna författningstexterna har granskats indi­viduellt. I några fall har det varit tveksamt om ett bemyndigande över huvud taget bör tas med i förteck­ningen. Som ett exempel kan nämnas fall där det inte står klart huruvida föreskriften skall tolkas som ett normgivningsbemyndigande eller endast som ett bemyn­digande att i enskilt fall besluta om avvikelse från författningens bestämmelse. Ett annat exempel rör den statsrättsliga valören hos vissa bemyndiganden på skattelagstiftningens område. Utgångspunkten för arbetet har varit att i de oklara fallen tolka före­skriften som ett normgivningsbemyndigande. De s.k, kvasibemyndigandena, dvs. föreskrifter som endast erinrar om regeringens normgivningskompetens direkt på grund av regeringsformen, har även i viss begränsad utsträckning tagits med.

De redovisade paragraferna har granskats av olika handläggare. Urvalet kan därför visa sig vara inkon­sekvent på enskilda punkter. Härtill kommer att erfarenheterna av arbetet gör det nödvändigt att reservera sig för det framtagna underlagets fullstän­dighet.

Bemyndigandena redovisas med hänvisning till aktuell paragraf under den författning till vilken de hör. Författningarna redovisas i kronologisk ordning. Nu redovisas också till vilket departement respektive författning hör och till nästa redovisning skall materialet kunna redovisas även departementsvis.

Till förteckningen hör ett sökordsregister. Orden i detta register är hämtade från författningarnas rub­riker. Varje författning redovisas med endast ett sökord. Sökorden motsvarar det huvudsökord som finns upptaget för resp. författning i registret den 1 januari 1988 över gällande SFS-författningar och följer i övrigt principerna för detta register.Utöver sökordsregistret finns numera också ett register där författningarna sorterats efter departementstill­hörighet.

Statsrådsberedningen är beredd att under en försöks­period hålla förteckningen aktuell genom fortsatta halvårsvisa revisioner.

I sammanhanget bör även nämnas att statsrådsbered­ningens rättsavdelning fr.o.m. 1988 års början samlar in uppgifter från departementen om vilka förordnings-bestämmelser som beslutats med stöd av givna normgiv­ningsbemyndiganden. Hur detta arbete skall bedrivas fortsättningsvis och hur materialet skall bearbetas övervägs inom statsrådsberedningens rättsavdelning.

156

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

STATSRÅDSBEREDNINGEN                            1988-01-25                        1(2)

Rättschefen

FORTECKNING ÖVER VISSA AV RIKSDAGENS
NORMGIVNINGSBEMYNDIGANDEN_____________

I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande (KU 1985/86:25 s. 10) har konstitutionsutskottet aktuali­serat frågan om ett särskilt register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende. Statsrådsbered­ningen har nu färdigställt en reviderad förteckning över vissa av riksdagens normgivningsbemyndiganden till regeringen beslutade eller ändrade år 1975 och senare. Förteckningen avser bemyndiganden som gäller per den 1 januari 1989. Den har utarbetats efter följande principer.

I förteckningen redovisas de författningsbestämmelser i vilka riksdagen har lämnat regeringen normgivnings­bemyndiganden. Endast de paragrafer redovisas som har beslutats i en författning publicerad i Svensk för­fattningssamling (SFS).

Uppgifterna i förteckningen har främst tagits fram med hjälp av det dataregister över författningar i full­text som förs i justitiedepartementet, det s.k. full-textregistret. Dataregistreringen för detta register började år 1977. I registret finns intaget alla nya författningar och alla ändringsförfattningar samt om­tryck som publicerats i SFS sedan år 1977. Successivt tillförs registret också författningar ur det äldre författningsbeståndet.

Uppgifterna ur fulltextregistret har tagits fram med hjälp av följande sökord: "regeringen", "föreskriva", "föreskrift", "bestämma" och "bestämmelse" i olika böjningsformer. Uttaget ur registret har omfattat samtliga paragrafer som beslutats eller i något av­seende ändrats år 1975, då den nya regeringsformen började tillämpas, eller senare. Uppgifterna från fulltextregistret har kompletterats med uppgifter som manuellt hämtats från SFS åren 1975-1976. Författ­ningar som utkommit av trycket t.o.m. den 11 januari 1989 har beaktats.

Fulltextregistret omfattade, när den urprungliga undersökningen gjordes, inte de vissa viktiga lagar på skatte- och tullagstiftningens område. Så var fallet med bl.a. kommunalskattelagen (1928:370), uppbördslagen (1953:272) och taxeringslagen (1956:623). Dessa fick då genomgås manuellt vid undersökningen. På detta område har det ansetts vara av intresse att redovisa även vissa bemyndiganden att meddela verkställighetsföreskrifter, liksom vissa äldre bemyndiganden.

157

 

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

STATSRÅDSBEREDNINGEN ■ Rättschefen OOOOH

1989-01-25

Förteckning över vissa riksdagens normgivningsbemyndiganden

1891    Ju L 3   Sjölag (1891:35 s. 1)

1, 2, 8, 11, 25, 40, 59 a, 60, 62, 230, 299, 310, 336, 341, 367 §§, ikraftträdandebestämmelse till lag (1983:699)

1902   ME      Lag (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

2 § 1,8 mom, 15, 16, 17, 21, 22, 24 §§

1904   Ju L 2  Lag (1904:26 s. 1) oro vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 1 kap 5, 6, 9 §§, 3 kap 2, 9 §§, 4 kap 1 §, 5 kap 1 § , 7 kap 5 §

1927      Fi       Lag (1927:321) om utskiftningsskatt

9                                      §

1928      Fi      Kommunalskattelag(1928:370)

42 §, 72 § 2, 3 mom, 76 §, p 18 av anv. till 29 §, p 4 av anv. till 33 §, p 1 b och 2 av anv. till 41 §, p 1 och 2 av anv. till 50 §

1934      Ju L 4   Lag (1934:69) om erkännande och verkställighet av

vissa, i anledning av konkurs meddelade utländska domar

lag (1981:9) upphävande av lagen

1935      Ju L 2   Lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade

hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ikraftträdandebestämmelse till lag (1977:597)

1938      Ju L 2   Lag (1938:121) om hittegods

10                                      §

1939      Ju L 4   Lag (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa

luftfartyg 4 §

UDH     Lag (1939:174) om tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel 1, 2, 3, 6, 7 §§

Fi      Valutalag (1939:350) 1, 2, 15 §§

158

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

1940     Fö      Lag (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för

försvaret m.m.

I,                                       2, 3, 10 §§

1941     Fi       Lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

47 §

Fö      Värnpliktslag (1941:967)

3,                                       5, 7, 13, 26, 31, 44 §§

1942     ME      Lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar m.m.

4,                                       20 §§

Ju L 4   Rättegångsbalk (1942:740)

2                                      kap 4 §, 4 kap 4 §, 5 kap 8 §, 6 kap 9, 10,
13 §§, 7 kap 1 §, 12 kap 10 §, 18 kap 8 a §, 21
kap 10 §, 23 kap 24 §, 48 kap 9 §

1944   S       Lag (1944:133) om kastrering

4 §

1946      Ju L 4  Lag (1946:807) om handläggningen av domstolsärenden

6 §

Ju L 4  Lag (1946:808) oro lagsökning och

betalningsföreläggande (lagsökningslag) 15, 22, 30, 37 §§

Ju L 4  Lag (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol

II,                                        12 §§

Ju L 4   Lag (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol

3                                      §

1947      Bo      Lag (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsför-

sörjningens främjande m.m. 3 §

S       Lag (1947:529) om allmänna barnbidrag 11, 14, 19 §§

Fi      Lag (1947:576) om statlig inkomstskatt 2 § 6 rooro, 19 §, 20 § 2, 3 mom

Fi      Lag (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt 19 §, 20 § 2, 3 mom

1949    Ju L 6   Tryckfrihetsförordning (1949:105)

2 kap 14 §, 12 kap 1 §

159

 

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

A                       Lag   (1949:345)   om  rätten  till   arbetstagares

uppfinningar

10                                     §

Ju L 2   Föräldrabalk (1949:381)

11                                     kap 17 §, 15 kap 4 §

1950     Fi      Lag (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag

att driva försäkringsrörelse i Sverige 26 §

A       Lag (1950:382) om svenskt medborgarskap 10, 14 §§

Jo      Lag (1950:596) om rätt till fiske

4, 5 a, 9, 21, 22, 33 a, 33 f, 33 g §§

1951     Fi      Lag (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor

12                                     §

1953    Fi      Uppbördslag (1953:272)

1 §, 3 § 2, 3 mom, 4 § 1, 3 mom, 14, 22, 25, 33 §§, 39 § 3 mom, 43 § 1 mom, 44 a, 54 § 3 mom, 63, 66 §§, 68 § 1 mom, 69 a §, 88, 89 §§

Ju L 3   Lag (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken

ikraftträdandebestämmelser till lag (1979:744) om ändring i lagen

1955      Ju L 3   Lag (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

53 §

1956      Fi       Lag (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden

3,                                       5 §

Ju L 5   Allmän ordningsstadga (1956:617) 7, 17 §§

Fi       Taxeringslag (1956:623)

4,                                       5, 16, 19 §§, 31 § 3 mom, 37 § 1 mom, 47 §,
50 S 2 mom, 61 § 1 mom, 69 § 1 mom, 70, 72,
127 §§, 129'§ 2, 5 mom

1957      K       Luftfartslag (1957:297)

ikraftträdandebestämmelser till lag (1986:619)

1958      Fi      Lag (1958:295) om sjömansskatt

9 a §, 14 § 3 mom

1959      S       Lag (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring 4 §, övergångsbestämmelser till lag (1984:865) om ändring i lagen

160

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fi                            Lag   (1959:590)   om gränstullsamarbete med  annan  stat

1«   2   §§

1960     Fi             Lag   (1960:22)   om  statlig  krigsförsäkring

1   §

Fö      Civilförsvarslag (1960:74)

2, 6, 8, 10, 10 b §§, 12 § 4 mom, 14, 17, 20, 30, 32, 34, 35, 37, 39 §§, 40 § 1 mom, 42, 47, 55 §§

Fi      Lag (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdycker 1/ 5 §§

Ju L 3  Varumärkeslag (1960:644)

18, 28, 29, 30, 35, 48 §§

Ju L 3   Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 62 §

Ju L 3  Lag (1960:730) om rätt till fotografisk bild 23 §

1961     S       Lag (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat 5 § 2 mom

Fi      Lag (1961:394) om tobaksskatt 1, 9, 12 §§

Fö      Lag (1961:655) om undanförsel och förstöring

1,                                       5, 10, 11 §§

1962     UDH     Lag (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig

ursprungsdeklaration m.m. 5 §

S       Lag (1962:381) om allmän försäkring

1 kap 2, 3, 6 §§, 2 kap 1, 2, 3, 4, 5, 6, 9, 11 §§ 3 kap 10 a, 16, 26 §§, 4 kap 18 §, 5 kap 6 §, 10 kap

2,                                       3 §§, 11 kap 2 §, 16 kap 1, 2 §§, 17 kap 5 §,
18 kap 5, 6, 8, 11, 13, 15, 21, 25 §§, 20 kap 8,
15, 16 §§, 21 kap 2, 3 §§

S       Lag (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostads­tillägg till folkpension 2, 5, 10, 14, 17 §§

Ju L 5   Brottsbalk (1962:700)

21 kap 1, 2, 20, 21 §§, 22 kap 10, 14, 16 §§, 37 kap 1 § 38 kap 1, 14 §§, övergångsbestämmelser till lag (1975:667)

S       Läkemedelsförordningen (1962:701) 14 §

161 11 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

1963     Fi       Lag (1963:76) om kreditaktiebolag

14 §

Ju L 5  Lag (1963:197) om allmänt kriminalregister 8 §

C       Lag (1963:537) om gravrätt m.m. 19 §

1964     UDH     Krigshandelslag (1964:19)

1 §

Fö      Lag (1964:63) om kommunal beredskap 12, 16, 16 a §§

Fö      Lag (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. 1 §

S       Lag (1964:143) om bidragsförskott 10, 24 §§

Ju L 4  Lag (1964:542) oro personundersökning i brottmål 10 §

ME      Naturvårdslag (1964:822)

5, 10, 14, 15, 16, 18 a, 20, 43 §§

Jo      Lag (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. 14 §

1965     Ju L 5   Lag (1965:94) om polisregister m.m.

2, 3, 4, 5, 10 a, 11 §

1966     S       Lag (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall

2, 5, 32, 39 §§

UD      Lag (1966:374) om Sveriges sjöterritorium 2, 5 §§

Fö      Lag (1966:413) om vapenfri tjänst 2, 5, 7, 7 a S§

U       Radiolag (1966:755)

2,                               4, 7, 9 SS

Ju L 6  Radioansvarighetslag (1966:756)

3,                                       10 SS

1967     Fi      Folkbokföringslag (1967:198)

1, 4, 10, 40, 59, 60, 61, 63 SS

162

 

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

Jo      Lag (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område 1, 1 a, 15, 19, 21 a, 25 a, 27 §§

Ju L 2   Lag (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 3. 5 SS

Ju L 4   Lag (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

9,                               11 SS

Ju L 3   Patentlag (1967:837)

5, 6, 8 a, 11,22, 28, 31, 34, 38, 45, 52, 68, 71, 76, 77, 82, 93 SS

Bo      Förköpslag (1967:868)

1                              S

1968     Ju L 3   Atomansvarighetslag (1968:45)

1, 3, 4 SS, ikraftträdandebestämmelse till lag (1986:620)

Ju L 5   Narkotikastrafflag (1968:64) 7, 8 SS

Fi      Lag (1968:430) om mervärdeskatt

10,                                      12, 58, 78 SS

I       Lag (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket 21, 31 SS

Fi      Lag (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar 38, 39, 40, 41 SS

1969     Ju L 3   Lag (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till

konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtaletvid internationell godsbefordran på väg

2                              S

Ju L 1  Lag (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

1,                                       5, 14, 18 SS

ME      Miljöskyddslag (1969:387)

2,                                       7, 8, 8 a, 10, 11, 17, 38 a, 38 b, 64, 65, 68,
69 SS

1970     Fi      Lag (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar 31, 61, 62, 63 SS

K       Sjöarbetstidslag (1970:105) 2, 17, 21 SS

S       Lag (1970:205) om detaljhandel med läkemedel

3                              S

163

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 2   Lag (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt 4 S

Ju L 3   Mönsterskyddslag (1970:485) 7, 8, 14, 45, 46, 49 SS

Ju L 4   Jordabalk (1970:994)

12 kap 44, 65 a, 68 SS

1971     Ju L 2  Lag (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

6 S

UDH     Lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner 1 S

Ju L 3  Växtförädlarrättslag (1971:392) 5, 47 SS

Jo      Rennäringslag (1971:437) 22, 26, 27,34, 73 SS

Jo      Livsmedelslag (1971:511)

3, 4, 6, 7, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 21, 22, 26, 28, 29 SS

K       Väglagen (1971:948) 29 S

Ju L 5  Lag (1971:965) om straff för trafikbrott som begitts utomlands 4 S

Ju L 3  Lag (1971:1078) om försvarsuppfinningar 1 S

I       Lag (1971:1081) om bestämning av volym och vikt 8 S

A       Lag (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m. 1, 6 SS

1972        Ju L 5  Lag (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottsmålsdoro

1,                                       2 SS

Fi      Lag (1972:262) om understödsföreningar 30, 73 SS

Ju L 4  Rättshjälpslag (1972:429)

2,                                       3, 5, 6, 8, 11, 18 a, 22, 25, 26, 31, 40, 45,
49a, 49 b SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

Ju L 6   Vallag (1972:620)

1 kap 2, 3 SS, 5 kap 8 S

Ju L 6   Lag (1972:704) om kyrkofullmäktigeval 2, 4, 4 a SS

164

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

1973     UD      Lag (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska

medborgare i utlandet m.m. 1, 2, 8 SS

Bo      Lag (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

1 s

Ju L 2   Lag (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor 3 S

Ju L 2   Lag (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor 6, 12 SS

K       Sjömanslag (1973:282) 15, 60 SS .

Ju L 6   Datalag (1973:289) 27, 28 SS

U      Studiestödslag (1973:349)

3 kap 4, 5, 5 a, 7, 11, 13, 14, 16, 22, 29, 30, 31 SS, 4 kap 3, 5, 21, 22, 27, 36, 44 SS, 5 kap 1 S, 6 kap 1, 3 SS, 7 kap 3, 5, 6, 21 SS,.8 kap 2, 8, 14, 15, 21, 22, 23 SS, punkt 7 i övergångsbestämmelser till 1988:877

A       Lag (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring 4, 17, 57, 61, 105 SS

A       Lag (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd 4, 16, 18, 34 SS

Fö      Lag (1973:861) om lokal kristidsförvaltning 1, 2, 11 SS

Ju L 2   Kreditupplysningslag (1973:1173) 7 S

Ju L 5   Vapenlag (1973:1176)

1, 5, 22, 28 b, 48, 49 SS

Ju L 3  Lag (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss 12, 13 SS

1974     A       Lag (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

25 S

Ju L 5  Lag (1974:191) om bevakningsföretag 16 S

Ju L5   Lag (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. 4, 14 SS

165

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 5   Lag (1974:203) om kriminalvård i anstalt 3, 44 SS

Jo      Lag (1974:226) om prisreglering på fiskets område 1, 1 a, 10, 11, 12, 13, 14, 18, 23 a SS

I       Gruvlag (1974:342)

2                                     kap 6, 8 SS, 4 kap 30 S

A       Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 10 S

S       Lag (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet

3                              S

Ju L 4   Lag (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m.

6 S, ikraftträdandebestämmelser till lag (1977:599)

I       Lag (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

2                              S

Fi      Lag (1974:922) om kreditpolitiska medel

3                              S

Fi      Aktiefondslag (1974:931) 46, 47 SS

1975   Jo      Lag (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen 1 §

Fi      Lag (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor 1, 3 SS

Fi      Lag (1975:86) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om auktorisation och godkännande av revisor

K       Lag (1975:88) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer

1,                               2 SS

S       Lag (1975:187) om kontroll av fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål 3, 12 SS

S       Transplantationslag (1975:190) 3 S

ME      Oljekrislag (1975:197)

2,                                       3, 14, 17 SS

166

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

ME     . Bilskrotningslag (1975:343)

2,                                      5, 6, 10 SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

Jo      Lag (1975:417) om sambruksföreningar 13, 15 SS

UDH     Lag (1975:490) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande handelssekreterare m.m. 1 S

UDH     Lag (1975:588) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om auktorisation och godkännande av översättare och tolkar

UDH     Lag (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare 1 S

Bo      Lag (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. 27 S

S       Lag (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror

1                                     S

K       Terrängkörningslag (1975:1313) 1, 2, 3 SS

Ju L 6  Lag (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn

2                                     S

ju L 1  Aktiebolagslag (1975:1385)

3                                     kap 4 S, 18 kap 1 S

JU L 2  Trafikskadelag (1975:1410) 4, 7, 14, 30 SS

C       Marknadsföringslag (1975:1418) 16, 20 SS

1976   Ju L 4  Lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

1 S, ikraftträdandebestämmelse till lagen

Ju L 4  Lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet 1, 2, 3 SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

A      Lag (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen

3,                                      4 SS

K       Lag (1976:206) om felparkeringsavgift 1, 3, 6, 13, 16 SS

167

 

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

C       Lag (1976:230) om rätt för arbetstagarorganisation att utse och entlediga företrädare för de anställda i styrelse eller annat organ vid statlig myndighet

Fö      Lag (1976:295) om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap 1 S

Jo      Utsr' -jslag (1976:298)

2, 3, 4 SS, ikraftträdandebestämmelse till lag (1984:560)

Ju L 5  Lag (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

5, 7, 10 SS

S       Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

1 kap 1 S, 2 kap 1 S, 3 kap 4,5 b SS, 6 kap 3 S, 8 kap 1, 4, 5, 6, 14 SS

Jo      Berberislag (1976:451)

1,                              2, 5 SS

C       Lag (1976:600)                om offentlig anställning

4 kap 2, 3,                               4, 5, 6, 7, 8 SS, 5 kap 2 S, 6 kap 1 S,

7 kap 8, 11                              SS. 8 kap 1 S. 9 kap 1 S, 10 kap 2 S,

12                              kap 2 S, 15 kap 1, 4 SS

C       Lag (1976:610) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om anställning som präst i svenska kyrkan

Ju L 6  Lag (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar

2,                              6, 7, 9 SS

UD      Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

3,                              5 S

Ju L 1  Lag (1976:997) om vattenförbund

13                              S

U       Lag (1976:1046) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde 13 S

ME      Lag (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle 1, 2, 3, 5 SS

1977   Ju L 5  Lag (1977:20) om TV-övervakning

4 S

168

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

K       Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik 1, 4, 6 SS

C       Kommunallag (1977:179)

6                                     kap 5 S

U       Högskolelag (1977:218)

8, 9, 10, 10 a, 11, 12, 13, 16, 18, 19, 20, 21, 23, 25, 26, 27, 32, 33, 34, 34 a, 36, 36 a, 37, 38 SS

S       Lag (1977:265) om statligt personskadeskydd 1, 12 SS

S       Lag (1977:269) om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m.m.

1 s

S       Lag (1977:293) om handel med drycker 4, 18, 23, 26, 66, 70 SS

ME      Lag (1977:439) om kommunal energiplanering

7                                     S

K       Körkortslag (1977:477) 32 S

Bo      Lag (1977:484) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar m.m. 1 S

Ju L 4   Lag (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

ikraftträdandebestämmelse till lagen samt ikraftträdandebestämmelse till lag (1981:8)

Ju L 2  Konsumentkreditlag (1977:981) 17 S

Ju L 6  Lag (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område

7                                      S

A       Arbetsmiljölag (1977:1160)

1 kap 4 S, 3 kap 12-18 SS, 5 kap 2-5 SS, 7 kap 5, 12 SS

1978   I       Lag (1978:19) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling 1 S

Ju L 4  Lag (1978:28) om försäkringsdomstolar

8                                      S

169

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 3  Lag (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m.

ikraftträdandebestämmelse till lagen

ME      Lag (1978:160) om vissa rörledningar

3                   S

K       Lag (1978:234) om trafiknämnd

4                   S

Fö      Förfogandelag (1978:262)

2, 3, 7, 18, 24, 33, 49, 63 SS

Fö      Ransoneringslag (1978:268)

2,                   4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 15, 25, 26, 31, 32, 33,
38 §S

I       Lag (1978:277) med bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga om anordning för förbrukningsmätning av elektrisk energi, vatten eller värmeenergi, m.m.

1                   §

Ju L 5  Passlag (1978:302)

3,                   6, 33 SS

Fi      Lag (1978:401) om exportkreditstöd

2                   S

Ju L 2  Brottsskadelag (1978:413) 10, 13 SS

Fi      Lag (1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer

5                   §

K       Lag (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik 1, 7 SS

K       Lag (1978:440) om kollektivtrafiknämnd 13 S

U       Lag (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare 1 S

U       Lag (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och Ijud-och bildupptagningar 1, 10 SS

U       Lag (1978:493) med bemyndigande att upphäva

föreskrifter om skyldighet att tillhöra särskild studerandesammanslutning

170

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fö      Familjebidragslag (1978:520) 38 S

Ju L2   Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. 9 S

Ju L 5  Lag (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 1 S

1979   UD      Lag (1979:54) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och utveckling av företag i u-länder

1                              S

S       Lag (1979:84) om delpensionsförsäkring 10, 18, 24 SS

Ju L 1  Jordbruksbokföringslag (1979:141)

2                              S

Ju L 5  Bötesverkställighetslag (1979:189) 1, 2, 11 SS

Jo      Jordförvärvslag (1979:230) 9 S

Fi      Lag (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

2                              S

Fi      Lag (1979:362) om skatteutjämningsbidrag 7, 9 SS

Ju L 3  Lag (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. 4, 10 SS

Ju L 3  Lag (1979:411) om ändring i Sveriges indelning i kommuner och landstingskommuner 1 kap 1 S, 2 kap 1 S

C       Lag (1979:425) om skötsel av jordbruksmark 6a, 6 b SS

Jo      Skogsvårdslag (1979:429)

7, 8, 13, 14, 15, 17, 18, 20, 21, 21 a, 26 SS

K       Lag (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik

3                              S

171

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

K                     Lag   (1979:560)   om transportförmedling

5  kap  1  S

K                     Lag   (1979:561)   om biluthyrning

5                            kap 1 S

ME      Renhållningslag (1979:596)

2,                             3, 6, 8, 21, 26 SS

Fi      Lag (1979:609) om allmän investeringsfond 4, 6 SS

Fi      Lag (1979:610) om allmän investeringsreserv 7, 8 SS

Fi       Fondkommissionslag (1979:748)

17, 18, 21, 24, 34, 42, 43 S§

Fi      Lag (1979:749) om Stockholms fondbörs 19, 27, 34 SS

K       Lag (1979:1035) med bemyndigande om utjämning av taxor för vissa lastbilstransporter

Ju L 5  Lag (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. 1, 12 SS

C       Lag (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet 19 S

Fi      Fastighetstaxeringslag (1979:1152)

7 kap 7 S, 18 kap 5, 11 SS, 19 kap 1, 7 SS, 20 kap

3,                             9, 12, 20, 22, 23 SS, 22 kap 4, 6 SS, 27 kap 1,
2 SS, 28 kap 9, 11, 12 SS

Fi      Lag (1979:1155) om insamling av uppgifter för kommunal och statlig planering

6                                   S

1980  S       Lag (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. 1, 3, 34 SS

Ju L 6  Sekretesslag (1980:100)

2 kap 2 S, 7 kap 15 S, 8 kap 6 S, 9 kap 4 S, H kap 5 S 12 kap 6 S, 15 kap 1 S, puhkt 7 av övergångsbestämmelserna till lagen

K       Containerlag (1980:152) 3, 5 SS

Fi      Skatteregisterlag (1980:343) 9, 13 SS

172

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Jo                         Epizootilag   (1980:369)

1,   7  SS

A                           Utlänningslag   (1980:376)

7,   8,   9,   10,   20,   26,   27,   62,   101,   103,   104   §S

K       Lag (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

1 kap 3 S, 2 kap 2, 3 SS, 3 kap 1, 2, 4, 6, 7 SS, 4 kap 1, 2, 3 SS, 5 kap 1, 2 S§, 6 kap 4, 6, 8 SS, 7 kap 1, 2, 3, 11 SS, 11 kap 1, 2 SS

Fi      Lag (1980:456) om insättning på tillfälligt vinstkonto 6 S

Ju L 5   Lag (1980:578) om ordningsvakter

4                             S

S       Socialtjänstlag (1980:620)

24, 34, 35, 59, 62, 63, 78 SS

S       Lag (1980:705) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om godkännande av enskilda tandtekniska laboratorier

Fö      Lag (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor

1,                             9 SS

I       Lag (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan

5                             S

1981   C       Lag (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor

2,                             3 SS

S       Lag (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

2, 3, 5, 6, 11 SS

S       Lag (1981:50) med bestämmelser om vissa medel avsedda för injektion 4, 5 SS

S       Lag (1981:289) om radioaktiva läkemedel 2, 9, 13, 14 SS

S       Lag (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. 2, 3, 7, 8 SS

ME      Fastbränslelag (1981:599)

4                             S

ME      Lag (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

5                             S

173

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

S       Lag (1981:691)                    om socialavgifter

2                                      kap 2, 4,   6 SS, 3 kap 2 S, 4 kap 1, 4, 8, 9, 12
SS, 5 kap 4                     S, ikraftträdandebestämmelser till
lagen

Ju L 2  Lag (1981:739) om ersättning för inkassoköstnader m.m. 4 S

Ju L 4   Utsökningsbalk (1981:774)

1 kap 6 S, 7 kap 16 §,   17 kap 1 S

Ju L 4   Handräckningslag (1981:847) 9 S

ME      Lag (1981:1354) om allmänna värmesystem 2. 36 SS

Ju L 2   Hemförsäljningslag (1981:1361) 4 S

Ju L 6   Lag (1981:1363) om notarius publicus 1 S

1982   K       Lag (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall

2, 7 SS

Ju L 5  Lag (1982:269) om Sveriges flagga

3                              S

ME      Lag (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium 3 S

Fi      Lag (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning 6 S

Fi      Lag (1982:423) om allmän löneavgift 3 S

U       Närradiolag (1982:459) • 2, 12 SS

Ju L 2   Namnlag (1982:670) 39 S

A       Arbetstidslag (1982:673) 2, 4, 11, 18 SS

Fi      Lag (1982:691) om skatt på vissa kassettband 18 S

174

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fi       Försäkringsrörelselag (1982:713)

3 kap 4 S, 8 kap 18 S, H kap 1 S, 19 kap 15, 17 SS

Fi       Lag (1982:728) om införande av försäkringsrörelselagen (1982:713) 17 S

C       Konkurrenslag (1982:729) 26 S

C       Lag (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder 1, 2 SS

S       Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) 9, 16, 19, 20 SS

S       Lag (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m. 2 S

K       Lag (1982:821) om transport av farligt gods 4, 5, 6, 9. 10, 14, 15 SS

C       Lotterilag (1982:1011) 23, 33 SS

S       Hälsoskyddslag (1982:1080)

3, 8, 11, 13, 15, 22, 26 SS

Fi      Lag (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto 6 S

1983    Jo      Lag (1983:147) om förbud under viss tid mot nybyggnad av djurstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä 2 S

Ju L 1  Vattenlag (1983:291)

10 kap 1 S, 12 kap 1 S, 13 kap 1, 7 SS, 19 kap 3 §, 20 kap 7 S, 22 kap 8 S

Jo      Lag (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur 2 S

Fi      Lag (1983:898) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland ikraftträdandebestämmelse till lagen

Fi      Lag (1983:912) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Sri Länka

ikraftträdandebestämmelse till lagen

Fi      Lag (1983:913) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge ikraftträdandebestämmelse till lagen

175

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

K       Mönstringslag (1983:929)

1, 2, 6, 12, 21 SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

UD      Lag (1983:1000) om immunitet och privilegier för konferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa 8 S

U       Lag (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa

2                                      a S

UDH     Lag (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.

1, 2, 3, 5, 6, 8 SS, övergångsbestämmelse till lag (1984:944)

Fi      Lag (1983:1086) om vinstdelningsskatt 7 S

Ju L 5   Lag (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. 5, 6 SS

1984   ME      Lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

1, 5, 9, SS

Ju L 2  Lag (1984:81) om fastighetsmäklare 5 S

K       Lag (1984:283) med vissa bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö

3                                      S

C       Lag (1984:382) om försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation

1 s

Ju L 5   Polislag (1984:387) 5, 6, 7, 9 SS

Fi      Lag (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter 43 S

Fi      Lag (1984:501) om inbetalning på likviditetskonto 7 S

Fi      Lag (1984:502) om exportdepositioner för skogsprodukter 12 S

S       Lag (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. 5, 8, 12 SS

176

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 1  Lag (1984:649) om företagshypotek 4 kap 4 S

Ju L 1  Lag (1984:650) om införande av lagen (1984:649) om företagshypotek 1 a S

S       Lag (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare

1,                                      5, 35 SS

S       Lag (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara

2,                                      3, 11 SS

ME      Lag (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol 9, 10, 13, 28, 30 SS

Fi      Lag (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto

6                                      S

S       Lag (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande 12 S

S       Lag (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn

7                                      S

U       Vuxenutbildningslag (1984:1118)

1 kap 3 A S, 4 a kap 1, 2, 5 SS, 4 kap 1, 3 SS, 5 kap 1, 3 SS, 7 kap 2, 3, 4 SS, 8 kap 1, 2, 2 a, 3 SS

1985   UDH     Lag (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia 4, 5, 9, 10 SS

S       Tandvårdslag (1985:125) 14, 15, 17, 18 SS

K    .  Lag (1985:126) om åtgärder till skydd för svensk sjöfart 1 S

Ju L 3  Järnvägstrafiklag (1985:192) 12 S

Jo      Lag (1985:295) om foder 4, 6, 8, 16, 20 SS

Jo      Lag (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.

1, 2, 4, 5, 6 SS, övergångsbestämmelser till lagen

UD     Lag (1985:349) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom utrikesdepartementets verksamhetsområde 3 S

177

12 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

ME      Lag (1985:426) om    kemiska produkter

1, 3, 4, 5, 6,                            7, 8, 9,_10, 11, 12, 13, 17, 18, 19,

24 SS, punkt 3                        av övergångsbestämmelserna till
lagen

K       Lag (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik 7 S

S       Patientjournallag (1985:562) 8, 14, 15, 16 SS

S       Lag (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. 13, 16, 19 SS

S       Lag (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om

särskilda orosorger oro psykiskt utvecklingsstörda m. fl. 7 S

Fi      Lag (1985:571) om värdepappersmarknaden 33 S

Fi      Lag (1985:582) om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86 7 S

ME      Lag (1985:620) om vissa torvfyndigheter 5, 18 SS

ME      Lag (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet

8, 10, 13, 19, 22, 24 SS

U       Lag (1985:903) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. 5 S

S       Lag (1985:1002) om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet

1 s

S       Lag (1985:1003) om försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter inom offentlig öppen hälso- och sjukvård

C       Lag (1985:1073) oro försöksverksamhet med en samordnad länsförvaltning 3 S

S       Lag (1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område

U       Skollag (1985:1100)

2 kap 3, 6, 10 SS, 3 kap 21 S, 4 kap 3, 5, 8, 19SS, 5 kap 2, 3, 7, 9, 12, 13, 19, 21 SS, 6 kap 7 S, 7 kap 1, 3, 5 SS, 10 kap 1, 2, 3 SS, H Jap 7 S, 12 kap 1, 2, 3, 4, 5. 6, 8, 9 SS

178

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

U       Lag (1985:1101) om införande av skollagen 18 S

I       Lag (1985:1105) om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m.

11,                                       13, 14 SS

1986   U       Lag (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för

invandrare 4, 9 SS

U       Lag (1986:343) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om kommuners och landstingskommuners medverkan i utbildning

S       Lag (1986:378) om förlängt barnbidrag 7, 8 §S

Fi      Lag (1986:595) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Pakistan

ikraftträdandebestämmelse till lagen

Ju L 4  Utsökningsregisterlag (1986:617) 6, 11 SS

Fö      Lag (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. 4, 5, 19, 48, 57 SS

Fö      Lag (1986:985) om handel med ädelmetallarbeten

12,                                       13 SS

Fi      Lag (1986:1026) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken ikraftträdandebestämmelse till lagen

Fi      Lag (1986:1027) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina

ikraftträdandebestämmelse till lagen

Ju L 4  Lag (1986:1042) om verkställighet av vissa utländska beslut om rättegångskostnader

ikraftträdandebestämmelser till lagen

Fö      Räddningstjänstlag (1986:1102)

16, 20, 22, 24, 33, 36, 37, 42, 48, 54, 61, 62, 64 SS

Fi      Lag (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Bo      Lag (1986:1242) om försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt 3 S

UD      Lag (1986:1283) om suveränitetsholmarna i Torne, Muonio och Könkämä älvar

ikraftträdandebestämmelse till lagen

179

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

ME      Bilavgaslag (1986:1386) 2, 3, 6, 8, 9, 10 SS

Ju L 3   Lag (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter 11 S

1987    Bo      Plan- och bygglag (1987:10)

16 kap 1, 2, 3, 4 SS, 17 kap 22 S

C       Lag (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning

5                              S

Ju L 2   Äktenskapsbalk (1987:230) 4 kap 7 S

Jo      Jaktlag (1987:259)

6, 7, 8, 9, 12, 23, 24, 25, 26, 29, 30, 31 36, 37, 38, 40, 41, 48, 50, 52 SS, Övergångsbestämmelser p. 16

UDH     Lag (1987:474) med bemyndigande att tillämpa lag

(1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia

I       Lag (1987:588) om träfiberråvara 3 S

Fi      Bankrörelselag (1987:617)

2                                      kap 12, 17, 22 SS, 4 kap 1 S, 7 kap 5, 15, 16 SS

Fi      Bankaktiebolagslag (1987:618)

6                                      kap 9 S

Fi       Sparbankslag (1987:619)

3                                      kap 7 S

Fi      Föreningsbankslag (1987:620)

6                                      kap 7 S

Fi      Lag (1987:621) om införande av ny banklagstiftning

7                              S

Fi      Lag (1987:623) om förenklad aktiehantering 10, 11 SS

Ju L 1  Lag (1987:667) om ekonomiska föreningar 9 kap 8 S

Ju L 4   Konkurslag (1987:672)

7 kap 25 S, 14 kap 4, 17 SS

K       Lag (1987:773) om fritidsbåtsregister 9, 12, 20, 21 SS

180

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fi                            Tullag   (1987:1065)

3,   5,   7,   8,   10,   13,   14,   15,   16,   27,   42,   44,   45,   46, 47,   49,   51,   52,   64,   72,   73,   110,   111,   112,   113   SS

Fi                            Tulltaxelag   (1987:1068)

4   S

UDH                        Lag   (1987:1069)   om tullfrihet m.m.

3,   4,   5,   8,   9,   10,   11,   12,   13,   14,   15,   16,   17,   18, 19,   20,   21,   22,   25,   26,   27,   28,   29   SS

A       Arbetsrättslig beredskapslag (1987:1262) 2, 4, 7, 8, 9 SS

1988   A       Fartygssäkerhetslag (1988:49)

1 kap 5, 6, 7, 8, 9 SS, 2 kap. 5, 6 SS, 3 kap. 9 S, 10 § 4 kap. 6, 7, 12, 13 SS, 4 kap. 6, 7, 12, 13,

15,                                      16, 17, 18, 19, 20 S§, 6 kap. 11 S, 7 kap. 6,
14 SS, 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SS, 9 kap. 20,
21 SS, 10 kap. 2, 3, 13, 20, 21, 22, 23 SS, H kap.
2, 5, 6, 7, 8 SS-

Jo      Lag (1988:89) om beslutanderätt för Stiftelsen Lantbrukarnas skördeskadeskydd 1 S

Ju L 4   Lag (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

2, 3, 11, 12, 13, 14, 17, 18, 19, 23, 30, 31, 32, 34, 35, 36 SS

A       Lag (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl.

11 s

c       Kyrkofondslag (1988:182)

2,                                       5, 6, 7, 8, 9, 16, 17, 18, 20 SS

c       Lag (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord 7, 9, 10, 16, 19, 22, 23, 24, 26, 28 SS

C       Prästanställningslag (1988:184)

16,                                      19, 20, 21, 24, 28, 29, 39, 44 SS

C       Kyrklig indelningslag (1988:185) 1 kap 7 S

ME      Strålskyddslag (1988:220)

3,                                       4, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
31, 42 SS

K       Yrkestrafiklag (1988:263) 23, 24 SS

181

 

1988/89: K U30 Bilaga A 6 B

Fi      Vägtrafikskattelag (1988:327)

11, 26, 29, 31, 36, 53, 56, 74 SS

Fi      Lag (1988:328) om vägtrafikskatt på utländska fordon 8 S

S       Lag (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade 1 S

Jo      Djurskyddslag (1988:534)

3, 4, 6, 7, 8, 10, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25 SS

UDH     Lag (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel

1,                   3, 8, 12 SS

Ju L 2  Lag (1988:571) med bemyndigande att upphäva viss förordning

Fi      Lag (1988:606) om finansbolag 19, 22 SS

Ju L 5  Lag (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. ikraftträdandebestämmelse till lagen

Fi      Lag (1988:706) om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1988/89 8 S

Fi      Lag (1988:777) om avgifter för vissa statliga garantier

2,                        3 SS

Fi      Lag (1988:782) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Turkiet

ikraftträdandebestämmelse till lagen

Bo      Lag (1988:786) om bostadsbidrag 7, 18, 20, 21, 22, 32 SS

Fi      Lag (1988:846) om ungdomsbosparande 10 S

I       Lag (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 16, 19, 20 SS, övergångsbestämmelserna

U       Lag (1988:950) om kulturminnen m.m. 1 kap 19 S, 3 kap 1 S, 5 kap 14 S

UDH     Lag (1988:1205) med bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om tull för äpplen och päron

182

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

S       Lag (1988:1419) om försöksverksamhet inom

socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

S       Lag (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn 5 S

S       Smittskyddslag (1988:1472) 4 S, 69 S, 70 S

Fi      Produktsäkerhetslag (1988:1604) 24 S

Fi      Lag (1988:1614) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Bulgarien

ikraftträdandebestämmelse till lagen

183

 

Sökord

Adoptionsbidrag

Adoptivbarn

Aktiebolagslag

Aktiefondslag

Aktiehantering

Allmän försäkring

Allmän försäkring

Anställningsfrämjande åtgärd

Ansvarslivränta

Arbetsförmedling

Arbetsgivare

Arbetslöshetsförsäkring

Arbetsmarknadsstöd

Arbet smi1j ö1ag

Arbetsrättslig beredskapslag

Arbetsskadeförsäkring

Arbetstagarorganisation

Arbetstidslag

Arbetstvist

Arvsskatt

Asylsökande

Atomansvarighetslag

Avbetalningsköp

Avtalsvillkor

Bankaktiebolagslag

Banklagstiftning

Bankrörelselag

Barnbidrag

Barnbidrag

Behörighet

Berberislag

Beredskap

Beredskapslagring

Bevakningsföretag

Bev i suppt agn ing

Bevisupptagning

 

1988/89:KU30

B

ilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1988:1463

S

1984:1096

S

1975:1385

JuLl

1974:931

Fi

1987:623

Fi

1959:551

S

1962:381

S

1974:13

A

1973:21-4

JuL2

1976:157

A

1970:215

JuL2

1973:370

A

1973:371

A

1977:1160

A

1987:1262

A

1976:380

S

1976:230

C

1982:673

A

1974:371

A

1941:416

Fi

1988:153

A

1968:45

JuL3

1978:599

JuL2

1971:112

JuL2

1987:618

Fi

1987:621

Fi

1987:617

Fi

1947:529

S

1986:378

S

1984:542

S

1976:451

Jo

1964:63

Fö

1984:1049

ME

1974:191

JuL5

1946:816

JuL4

1946:817

JuL4

184

 

Sökord

Bidragsförskott

Bidragsförskott

Bilavgaslag

Bilskrotningslag

Bilstöd

Biluthyrning

Bostadsbidrag

Bostadsförsörjning

Bostadstillägg

Brottsbalken

Brottskadelag

Byggnadstillstånd

Bötesverkställighetslag

Civilförsvarslag

Containerlag

Datalag

Delpensionsförsäkring

Disciplinförseelse

Djurskydd

Djurstall

Domstolsärenden

Dryck

Dryckesförpackning

Dubbelbeskattning - Bulgarien

Dubbelbeskattning - Danmark m.fl

Dubbelbeskattning - DDR

Dubbelbeskattning - Kina

Dubbelbeskattning - Pakistan

Dubbelbeskattning - Sri Länka

Dubbelbeskattning - Storbritannien

Dubbelbeskattning - Turkiet

Dyrkverktyg

Ekonomiska föreningar

Elektrisk anläggning

Epizootilag

Explosiv vara

 

 

1988/89:KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep..

1964:143

S

1984:1025

S

1986:1386

ME

1975:343

ME

1988:360

S

1979:561

K

1988:786

Bo

1947:523

Bo

1962:392

3

1962:700

JuL5

1978:413

JuL2

1971:1204

A

1979:189

JuL5

1960:74

Fö

1980:152

K

1973:289

JuL6

1979:84

S

1986:644

Fö

1988:534

Jo

1983:147

Jo

1946:807

Jo     .

1977:293

S

1982:349

ME

1988:1614

Fi

1983:913

Fi

1986:1026

Fi

1986:1027

Fi

1986:595

Fi

1983:912

Fi

1983:898

Fi

1988:782

Fi

1979:357

Fi

1987:667

JuLl

1902:71

ME

1980:369

Jo

1988:868

I

185

 

Sökord

Exportdepositioner

Exportkreditstöd

Fabrikssteriliserad engångsartikel

Familjebidragslag

Fartyg

Fastbränslelag

Fastighetsmäklare

Fastighetsmål

Fastighetstaxeringslag

Felparkeringsavgift

Finansbolag

Fiske

Flygpassagerarterminal

Flyttning av fordon

Foderlag

Folkbokföringslag

Fondbörs Stockholms

Fondkommissionslag

Fotografisk bild

Fritidsbåtsregister

Förbrukningsmätning

Förbud mot investeringar

Föreningsbankslag

Företagshypotek

Företagshypotek

Förfogandelag

Förhandsbesked

Förköpslag

Förmögenhetsskatt

Förnyelsekonto

Försvaret

Försvarsuppfinning

Försäkringsdomstol

Försäkringsrörelselag

Försäkringsrörelselag

Försörjningsberedskap

 

 

1988/89: KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1984:502

Fi

1978:401

Fi

1975:187

S

1978:520

Fö

1988:49

K

1981:599

ME

1984:81

JuL2

1969:246

JuLl

1979:1152

Fi

1976:206

K

1988:606

Fi

1950:596

JO

1984:283

K

1982:129

K

1985:295

JO

1967:198

Fi

1979:749

Fi

1979:748

Fi

1960:730

JuL3

1987:773

K

1978:277

I

1985:98

UDH

1987:620

Fi

1984:649

JuLl

1984:650

JuLl

1978:262

F6

1951:442

Fi

1967:868

Bo

1947:577

Fi

1984:1090

Fi

1940:358

FÖ

1971:1078

JuL3

1978:28

JuL4

1982:713

Fi

1982:728

Fi

1976:295

FÖ

186

 

Sökord

Förvaltningsuppgift

Förvaltningsuppgift

Föräldrabalken

Garantier

Gasskyddsmateriel

Godsbefordran

Gravrätt

Gruvlag

Gränstullsamarbete

Gränsövervakning

Gåvoskatt

Handikappanpassad kollektivtrafik

Handräckningslag

Hemförsäljningslag

Hiss

Hittegods

Husdjur

Hyresbestämmelse

Hyresfastighet

Häktad

Hälso- och sjukvårdslag

Hälsoskyddslag

Hälsovård

Hälsovårdspersonal

Högskolelag

Immunitet

Immunitet

Injektion

Inkassokostnad

Inkomstskatt

Inkvarteringsbostad

Internationell sanktion

Internationell sanktion

Internationellt samarbete

Investeringsfond

Investeringskonto

 

 

1988/89:KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1976:1046

U

1985:349

UD

1949:381

JuL2

1988:777

Fi

1939:174

UDH

1969:12

JuL3

1963:537

C

1974:342

I

1959:590

Fi

1979:1088

JuL5

1941:416

Fi

1979:558

K

1981:847

JuL4

1981:1361

JuL2

1977:484

Bo

1938:121

JuL2

1985:342

Jo

1973:189

Bo

1975:1132

Bo

1976:371

JuL5

1982:763

S

1982:1080

S

1985:1089

S

1980:11

S

1977:218

U

1976:661

UD

1983:1000

UD

1981:50

S

1981:739

JuL2

1947:576

Fi

1964:64

Fö

1971:176

UDH

1987:474

UDH

1976:19

JuL4

1979:609

Fi

1982:1185

Fi

187

 

 

 

1988/89:KU30

 

 

Bilaga A 6 B

Sökord

SFS-nummer

Dep.

Investeringsreserv

1979:610

Fi

Jaktlag

1987:259

Jo

Jordabalken

1970:994

JuLl

Jordbruksbokföringslag

1979:141

JuLl

Jordbruksmark

1979:425

Jo

Jordförvärvslag

1979:230

Jo

Justitiekanslern

1975:1339

JuL6

Jämställdhet

1979:1118

C

Järnvägstrafiklag

1985:192

. JuL3

Kassettskatt

1982:691

Fi

Kastrering

1944:133

S

Kemisk produkt

1985:426

ME

Kollektiv persontrafik

1977:67

K

Kollektiv persontrafik

1978:438

K

Kollektivtrafiknämnd

1978:440

K

Kommunal energiplanering

1977:439

ME

Kommunal planering

1979:1155

Fi

Kommunallag

1977:179

C

Kommunalskattelag

1928:370

Fi

Konkurrenslag

1982:729

C

Konkurslag

1987:672

JuL4

Konsumentkreditlag

1977:981

JuL2

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

1968:576

Fi

Kooperativ hyresrätt

1986:1242

Bo

Kraftanläggning

1942:335

ME

Kreditköp

1986:1202

Fi

Kreditupplysningslag

1973:1173

JuL2

Kretsmönsterskydd

1986:1425

JuL3

Krigsförsäkring

1960:22

Fi

Krigshandelslag

1964:19

ITDH

Krigsmateriel

1983:1034

UDH

Krigsmateriel

1988:558

UDH

Kriminalregister

1963:197

JuL5

Kriminalvård

1974:203

JuL5

Kriminalvård

1978:801

JuL5

Kulturminnen

1988:950

U

188

 

sökord

Kungörande

Kvarlåtenskap

Kyrkofond

Kyrkofullmäktigeval

Kärnbränsle

Kärnteknisk verksamhet

Körkortslag

LagsÖkningslag

Larmanläggning

Lastbilstransport

Likviditetskonto

Likviditetskonto

Linjetrafik

Litterärt verk

Livsmedelslag

Lokal kristidsförvaltning

Lokala organ i kommuner

Lotterilag

Luftfartslag

Luftfartyg

Luftfartyg

Läkartjänst

Läkemedel

Läkemedel

Läkemedels förordning

Läkemedelskostnad

Löneavgift

Marknadsföringslag

Mervärdeskatt

Militär grundutbildning

Miljöskyddslag

Mineralfyndighet

Mönsterskyddslag

Mönstringslag

Hamnlag

Narkotikastrafflag

 

 

1988/89: ku:

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1976:633

JuL6

1935:45

JuL2

1988:182

C

1972:704

JuL6

1981:669

ME

1984:3

ME

1977:477

K

1946:808

JuL4

1983:1097

JuL5

1979:1035

K

1984:501

Fi

1988:706

Fi ■

1985:449

K

1960:729

JuL3

1971:511

Jo

1973:861

Fö

1979:408

C

1982:1011

C

1957:297

K

1939:6

JuL4

1955:227

JuL3

1982:764

S

1970:205

S

1981:289

S

1962:701

S

1981:49

S

1982:423

Fi

1975:1418

C

1968:430

Fi

1980:1021

Fö

1969:387

ME

1974:890

I

1970:485

JuL3

1983:929

K

1982:670

JuL2

1968:64

JuLS

189

 

Sökord

Naturgas

Naturvårdslag

Notarius publicus

Nämndorganisation

Näring

Närradiolag

Offentlig anställning

Oljekrislag

Oljeskada

Omsorgsverksamhet

Ordningsstadga

Ordningsvakt

Oriktig ursprungsdeklaration

Parkeringsövervakning

Passlag

Patentlag

Patientavgift

Patientjournallag

Pensionsutfästelse

Persönskadeskydd

Peraonundersökning

Flan- och bygglag

Pliktexemplar

Polislag

Polisregister

Prisreglering

Prisreglering

Produktsäkerhetslag

Provning

Präst

Prästanställning

Psykiatrisk vård

Psykiskt utvecklingsstörd

Psykiskt utvecklingsstörd

Psykiskt utvecklingsstörd

Punktskatt

 

 

1988/89:KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1985:635

ME

1964:822

ME

1981:1363

JuL6

1984:382

C

1968:555

I

1982:459

U

1976:600

C

1975:197

ME

1973:1198

ME

1988:1419

S

1956:617

JuLS

1980:578

JuL5

1962:120

UDH

1987:24

C

1978:302

JuL5

.1967:837

JuL3

1985:1003

S

1985:562

S

1967:531

JuL2

1977:265

S

1964:542

JuL4

1987:10

Bo

1978:487

U

1984:387

JuL5

1965:94

JuLS

1967:340

Jo

1974:226

Jo

1988:1601

I

1985:1105

I

1976:610

C

1988:184

C

1966:293

S

1967:940

8

1985:568

S

1985:569

S

1984:151

Fi

190

 

Sökord

Radioansvarighetslag

Radiolag

Ransoneringslag

Registrering av båt

Renhållningslag

Rennäringslag

Rikets indelning i kommuner

Räddningstjänst

Rättegångsbalken

Rättshjälpslag

Rörledning

Salmonella

Sambruksförening

Samordnad länsförvaltning

Sekretesslag

Sjukförsäkringsområde

Sjukvårdsbeteckning

Sjöarbetstidslag

Sjöfart

Sjölag

Sjömanslag

Sjömansskatt

Skadeståndslivränta

Skattelättnad

Skatteregisterlag

Skatteutjämningsbidrag

Skeppshypotekskassan

Skogsvårdslag

Skollag

Skollag

Skolväsende

Skrot

Skördeskadeskydd

Smittskyddslag

Socialavgift

Socialavgift

 

 

1988/89:KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1966:756

JuL6

1966:755

U

1978:268

.    Fö

1979:377

JuL3

1979:596

ME

1971:437

Jo

1979:411

C

1986:1102

Fö

1942:740

JuL4

1972:429

JuL4

1978:160

ME

1983:738

Jo

1975:417

Jo

1985:1073

C

1980:100

JuL6

1985:1002

S

1953:771

JuL3

1970:105

K

1985:126

K

1891:35

JuL3

1973:282

K

1958:295

Fi

1973:213

JuL2

1978:423

K

1980:343

Fi

1979:362

Fi

1980:1097

I

1979:429

Jo

1985:1100

U

1985:1101

U

1985:903

U

1981:2

C

1988:89

Jo

1988:1472

S

1981:691

S

1984:668

S

191

 

Sökord

Socialförsäkringsväsendet

Socialtjänstlag

Sparbankslag

Sprit

Spritdrycker

Stiftelse

Stiftelse

Strafftid

Strålskyddslag

Studerandesammanslutning

Studiestödslag

Stämpelskatt

Suveränitetsholmarna

Svavelhaltigt bränsle

Svensk domstol

Svensk medborgare

Svenskt medborgarskap

Svenskt territorium

Svenskundervisning

Sveriges allmänna hypoteksbank

Sveriges exportråd

Sveriges flagga

Tandtekniskt laboratorium

Tandvårdslag

Taxeringslag

Televisionsmottagare

Terrängkörningslag

Tjänsteplikt

Tobaksskatt

Tobaksvara

Tolk

Tolk

Tortyr

Torvfyndighet

Trafik

Trafikbrott

 

 

1988/89 :KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep..

1984:989

S

1980:620

S

1987:619

Fi

1961:181

S

1960:419

Fi

1978:19

I

1979:54

UD

1974:202

JuL5

1988:220

ME

1978:493

U

1973:349

U

1984:404

Fi

1986:1283

UD

1976:1054

ME

1978:152

JUL3

1973:137

UD

1950:382

A

1966:374

UD

1986:159

U

1970:65

Fi

1975:490

UDH

1982:269

JuL5

1980:705

S

1985:125

S

1956:623

Fi

1978:478

U

1975:1313

K

1981:292

S

1961:394

Fi

1975:1154

S

1975:588

UDH

1975:689

UDH

1988:695

JuLS

1985:620

ME

1975:88

K

1971:965

JuLS

192

 

Sökord

Trafiklivränta

Trafiknämnd

Trafikskadelag

Transplantationslag

Transport

Transportförmedling

Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen

Trädgårdsnäring

Träfiberråvara

Tullag

Tullfrihet

Tulltaxelag

Tullverket

TV-övervakning

Undanförsel

Understödsförening

Ungdomsbosparande

Uppbördslag

Uppfinning

Ursprungsmärkning

Utbildningsmedverkan

Utländskt försäkringsföretag

Utlänningslag

Utskiftningsskatt

Utsädeslag .

Utsökningsbalk

Utsökningsregisterlag

Vallag

Valutalag

Vapenfri tjänst

Vapenlag

Vara

Varumärkeslag

Vattenförbund

Vattenförorening

 

 

1988/89 :KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep..

1967:663

JuL4

1978:234

K

1975:1410

JuL2

1975:190

S

1982:821

K

1979:560

K

1949:105

JuL6

1977:1016

JuL6

1975:74

Jo

1987:588

I

1987:1065

Fi

1987:1069

UDH

1987:1068

Fi

1982:395

Fi

1977:20

JuLS

1961:655

Fö

1972:262

Fi

1988:846

Fi

1953:272

Fi

1949:345

A

1982:736

C

1986:343

U

1950:272

Fi

1980:376

A

1927:321

Fi

1976:298

Jo

1981:774

JuL4

1986:617

JuL4

1972:620

JuL6

1939:350

Fi

1966:413

Fö

1973:1176

JuLS

1975:85

Fi

1960:644

JuL3

1976:997

JuLl

1980:424

K

 

13 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

193

Sökord

Vattenlag

Verkställighet av dom eller beslut

Verkställighet av dom eller beslut

Verkställighet av dom eller beslut

Verkställighet av utländskt avgörande

Verkställighet av utländskt beslut

Veterinäryrke

Vinstdelningsskatt

Vinstkonto

Vittnesplikt

Volym

Vuxenstudiestöd

Vuxenutbildningslag

Vägtrafikskatt

Vägtrafikskattelag

Värmesystem

Värnpliktslag

Växtförädlarrättslag

Yrkesskadelivränta

Yrkestrafiklag

Ädelmetallarbete

Äktenskap

Äktenskapsbalk

Äpplen

 

 

1988/89:KU30

 

Bilaga A 6 B

SFS-nummer

Dep.

1983:291

JuLl

1934:69

JuL4

1972:260

JuLS

1977:595

JuL4

1976:108

JuL4

1986:1042

JuL4

1965:61

Jo

1983:1086

Fi

1980:456

Fi

1974:752

JuL4

1971:1081

I

1983:1030

U

1984:1118

U

1988:328

Fi

1988:327

Fi

1981:1354

ME

1941:967

Fö

1971:392

JuL3

1977:269

S

1988:263

K

1986:985

I

1904:26

JuL2

1987:230

JuL2

1988:1205

Fi

194

 

Ansvarigt departement:  A

SFS-nurruner        Ämne

1949:345             Uppfinning

1950:382             Svenskt medborgarskap

1971:1204           Byggnadstillstånd

1973:370             Arbetslöshetsförsäkring

1973:371             Arbetsmarknadsstöd

1974:13               Anställningsfrämjande åtgärd

1974:371             Arbetstvist

1976:157             Arbetsförmedling

1977:1160           Arbetsmiljölag

1980:376             Utlänningslag

1982:673             Arbetstidslag

1987:1262           Arbetsrättslig beredskapslag

1988:153             Asylsökande

Ansvarigt departement:  Bo

SFS-rummer         Ämne

1947:523             Bostadsförsörjning

1967:868             Förköpslag

1973:189             Hyresbestämmelse

1975:1132           Hyresfastighet

1977:484             Hiss

1986:1242           Kooperativ hyresrätt

1987:10               Plan- och bygglag

1988:786             Bostadsbidrag

Ansvarigt departement:  C

SFS-nununer        Ämne

1963:537             Gravrätt

1975:1418           Marknadsföringslag

1976:230             Arbetstagarorganisation

1976:600             Offentlig anställning

1976:610             Präst

1977:179             Kommunallag

1979:1118           Jämställdhet

1979:408             Lokala organ i kommuner

1979:411             Rikets indelning i kommuner

1981:2                 Skrot

1982:1011           Lotterilag

1982:729             Konkurrenslag

1982:736             Ursprungsmärkning

1984:382             Nämndorganisation

1985:1073           Samordnad länsförvaltning

1987:24               Parkeringsövervakning

1988:182             Kyrkofond

1988:184             Prästanställning

Ansvarigt departement:  Fi

SFS-nummer      Ämne

1927:321 Utskiftningsskatt 1928:370 Kommunalskattelag 1939:350       Valutalag

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

195

 

1?41:416             Arvsskatt

1941:416             Gåvoskatt

1947:576             Inkomstskatt

1947:577             Förmögenhetsskatt

1950:272             Utländskt försäkringsföretag

1951:442             Förhandsbesked

1953:272             Uppbördslag

1956:623             Taxeringslag

1958:295             Sjömansskatt

1959:590             Gränstullsamarbete

1960:22               Krigsförsäkring

1960:419             Spritdrycker

1961:394             Tobaksskatt

1967:198             Folkbokföringslag

1968:430             Mervärdeskatt

1968:576             Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

1970:65               Sveriges allmänna hypoteksbank

1972:262             Understödsförening

1974:931             Aktiefondslag

1975:85               Vara

1978:401             Exportkreditstöd

1979:1152           Fastighetstaxeringslag

1979:1155           Kommunal planering

197                      9:357           Dyrkverktyg
1979:362             Skatteutjämningsbidrag
1979:609             Investeringsfond
1979:610             Investeringsreserv
1979:748             Fondkommissionslag
1979:749             Fondbörs Stockholms
1980:343             Skatteregisterlag
1980:456             Vinstkonto
1982:1185           Investeringskonto
1982:395             Tullverket

1982:423             Löneavgift

1982:691             Kassettskatt

1982:713             Försäkringsrörelselag

1982:728             Försäkringsrörelselag

1983:1086           Vinstdelningsskatt

1983:898             Dubbelbeskattning - Storbritannien

1983:912             Dubbelbeskattning - Sri Länka

1983:913             Dubbelbeskattning - Danmark m.fl

1984:1090           Förnyelsekonto

1984:151             Punktskatt

1984:404             Stämpelskatt

1984:501             Likviditetskonto

1984:502             Exportdepositioner

198                      6:1026         Dubbelbeskattning - DDR
1986:1027           Dubbelbeskattning - Kina
1986:1202           Kreditköp

1986:595             Dxibbelbeskattning - Pakistan

1987:1065           Tullag

1987:1068           Tulltaxelag

1987:617             Bankrörelselag

1987:618             Bankaktiebolagslag

1987:619             Sparbankslag

1987:620             Föreningsbankslag

1987:621             Banklagstiftning

1987:623             Aktiehantering

1988:1205           Äpplen

1988:1614           Dubbelbeskattning - Bulgarien

1988:327             Vägtrafikskattelag

1988:328             Vägtrafikskatt

1988:606             Finansbolag

1988:706             Likviditetskonto

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

196

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

1988:777 1988: ""82 1988 :e46

Garantier

Dubbelbeskattning

Ungdomsbosparande

Turkiet

 

Ansvarigt departement:  Fö

 

SFS-nummer

Ämne

1940:

;358

Försvaret

1941;

;967

Värnpliktslag

1960;

;74

Civilförsvarslag

1961;

;655

Undanförsel

1964;

;63

Beredskap

1964;

;64

Inkvarteringsbostad

1966;

;413

Vapenfri tjänst

1973;

;86l

Lokal kristidsförvaltning

1976;

:295

Försörjningsberedskap

1978;

;262

Förfogandelag

1978;

:268

Ransoneringslag

1978;

:520

Familjebidragslag

1980

:1021

Militär grundutbildning

1986

:1102

Räddningstjänst

1986

:644

Disciplinförseelse

Ansvarigrb departement:  I

SFS-nummer        Ämne

 

1968:

:555

Näring

1971:

1081

Volym

1974;

;342

Gruvlag

1974;

:890

Mineralfyndighet

1978;

;19

Stiftelse

1978;

;277

Förbrukningsmätning

1980;

;1097

Skeppshypotekskassan

1985;

;1105

Provning

1986

:985

Ädelmetallarbete

1987

:S88

Träfiberråvara

1988

:1601

Produktsäkerhetslag

1988

:868

Explosiv vara

Ansvarigt departement:  Jo

SFS-nummer      Ämne

 

1946:

;807

Domstolsärenden

1950:

596

Fiske

1965;

;61

Veterinäryrke

1967;

;340

Prisreglering

1971;

;437

Rennäringslag

1971;

;511

Livsmedelslag

1974;

;226

Prisreglering

1975;

;417

Sambruksförening

1975:

:74

Trädgårdsnäring

1976;

:298

Utsädeslag

1976

:451

Berberislag

1979

:230

Jordförvärvslag

1979

:425

Jordbruksmark

197 9

:429

Skogsvårdslag

1980

:369

Epizootilag

1983

:147

Djurstall

197

 

1983:738             Salmonella

1985:295             Foderlag

1985:342             Husdiur

1987:259             Jaktlag

1988:534             Djurskydd

1988:89               Skördeskadeskydd

Ansvarigt departement:  JuLl

SFS-numnier         Ämne

1969:246             Fastighetsmål

1970:994             Jordabalken

1975:1385            Aktiebolagslag

1976:997             Vattenförbund

1979:141             Jordbruksbokföringslag

1983:291             Vattenlag

1984:649             Företagshypotek

1984:650             Företagshypotek

1987:667             Ekonomiska föreningar

Ansvarigt departement:  JuL2

SFS-nummer           Åmne

1904:26               Äktenskap

1935:45               Kvarlåtenskap

1938:121             Hittegods

1949:381             Föräldrabalken

1967:531             Pensionsutfästelse

1970:215             Arbetsgivare

1971:112             Avtalsvillkor

1973:1173            Kreditupplysningslag

1973:213             Skadeståndslivränta

1973:214             Ansvarslivränta

1975:1410            Trafikskadelag

1977:981             Konsumentkreditlag

1978:413             Brottskadelag

1978:599             Avbetalningsköp

1981:1361            Hemförsäljningslag

1981:739             Inkassokostnad

1982:670             Namnlag

1984:81               Fastighetsmäklare

1987:230             Äktenskapsbalk

Ansvarigt departement:  JuL3

SFS-nuiTimer         Ämne

1891:35                Sjölag

1953:771               Sjukvardsbeteckning

1955:227               Luftfartyg

1960:644               Varumärkeslag

1960:729               Litterärt verk

1960:730               Fotografisk bild

1967:837               Patentlag

1968:45                Atomansvarighetslag

1969:12                Godsbefordran

1970:485               Mönsterskyddslag

1971:1078             Försvarsuppfinning

1971:392               Växtförädlarrättslag

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

198

 

1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

1?7P 1979 1985 1986

152             Svensk domstol

377             Registrering av båt

192             Järnvägstrafiklag

1425           Kretsmönsterskydd

 

Ansvarigt departement:  JuL4

SFS-nummer        Ämne

1934:69               Verkställighet av dom eller beslut

1939:6                Luftfartyg

1942:740             Rättegångsbalken

1946:808             Lagsökningslag

1946:816             Bevisupptagning

1946:817             Bevisupptagning

1964:542             Personundersökning

1967:663             Trafiklivränta

1972:429             Rättshjälpslag

1974:752             Vittnesplikt

1976:108             Verkställighet av utländskt avgörande

1976:19               Internationellt samarbete

1977:595             Verkställighet av dom eller boslut

1978:28               Försäkringsdomstol

1981:774             Utsökningsbalk

1981:847             Handräckningslag

1986:1042           Verkställighet av utländskt beslut

1986:617             Utsökningsregisterlag

1987:672             Konkurslag

Ansvarigt departement:  JuL5

SFS-nummer      Ämne

1956:617             Ordningsstadga

1962:700             Brottsbalken

1963:197             Kriminalregister

1965:94               Polisregister

1968:64               Narkotikastrafflag

1971:965             Trafikbrott

1972:260             Verkställighet av dom eller beslut

1973:1176           Vapenlag

1974:191             Bevakningsföretag

1974:202             Strafftid

1974:203             Kriminalvård

1976:371             Häktad

1977:20               TV-övervakning

1978:302             Paaslag

1978:801             Kriminalvård

1979:1088           Gränsövervakning

1979:189             Bötesverkställighetslag

1980:578             Ordningsvakt

1982:269             Sveriges flagga

1983:1097           Larmanläggning

1984:387             Polislag

1988:695             Tortyr

Ansvarigt departement:  JuL6

SFS-nummer            Ämne

1949:105       Tryckfrihetsförordningen

199

 

1966:756             Radioansvarighetslag

19-2:620             Vallaq

1972:704             Kyrkofullmaktigeval

1973:289             Datalag

1975:1339           Justitiekanslern

1976:633             Kungörande

1977:1016           Tryckfrihetsförordningen

1980:100             Sekretesslag

1981:1363           Notarius publicus

Ansvarigt departement:  K

SFS-nummer         Ämne

1957:297             Luftfartslag

1970:105             Sjöarbetstidslag

1973:282             Sjömanslag

1975:1313            Terrängkörningslag

1975:88               Trafik

1976:206             Felparkeringsavgift

1977:477             Körkortslag

1977:67               Kollektiv persontrafik

1978:234             Trafiknämnd

1978:423             Skattelättnad

1978:438             Kollektiv persontrafik

1978:440             Kollektivtrafiknämnd

1979:1035            Lastbilstransport

1979:558             Handikappanpassad kollektivtrafik

1979:560             Transportförmedling

1979:561             Biluthyrning

1980:152             Containerlag

1980:424             Vattenförorening

1982:129             Flyttning av fordon

1982:821             Transport

1983:929             Mönstringslag

1984:283             Flygpassagerarterminal

1985:126             Sjöfart

1985:449             Linjetrafik

1987:773             Fritidsbåtsregister

1988:263             Yrkestrafiklag

1988:49               Fartyg

Ansvarigt departement:  ME

SFS-nummer           Ämne

1902:71               Elektrisk anläggning

1942:335             Kraftanläggning

1964:822             Naturvårdslag

1969:387             Miljöskyddslag

1973:1198            Oljeskada

1975:197             Oljekrislag

1975:343             Bilskrotningslag

1976:1054            Svavelhaltigt bränsle

1977:439             Kommunal energiplanering

1978:160             Rörledning

1979:596             Renhållningslag

1981:1354            Värmesystem

1981:599             Fastbränslelag

1981:669             Kärnbränsle

1982:349             Dryckesförpackning

1984:1049            Beredskapslagring

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

200

 

1984:3                Kärnteknisk verksamhet

1985:426             Kemisk produkt

1985:620             Torvfyndighet

1985:635             Naturgas

1986:1386           Bilavgaslag

1988:220             Strålskyddslag

Ansvarigt departement:  S

SFS-nummer        Ämne

1944:133             Kastrering

1947:529             Barnbidrag

1959:551             Allmän försäkring

1961:181             Sprit

1962:381             Allmän försäkring

1962:392             Bostadstillägg

1962:701             Läkemedelsförordning

1964:143             Bidragsförskott

1966:293             Psykiatrisk vård

1967:940             Psykiskt utvecklingsstörd

1970:205             Läkemedel

1975:1154           Tobaksvara

1975:187             Fabrikssteriliserad engångsartikel

1975:190             Transplantationslag

1976:380             Arbetsskadeförsäkring

1977:265             Personskadeskydd

1977:269             Yrkesskadelivränta

1977:293             Dryck

1979:84              Delpensionaförsäkring

1980:11              Hälsovårdspersonal

1980:620             Socialtjänstlag

1980:705             Tandtekniskt laboratorium

1981:289             Läkemedel

1981:292             Tjänsteplikt

1981:49              Läkemedelskostnad

1981:50              Injektion

1981:691             Socialavgift

1982:1080           Hälsoskyddslag

1982:763             Hälso- och sjukvårdslag

1982:764             Läkartjänst

1984:1025           Bidragsförskott

1984:1096           Adoptivbarn

1984:542             Behörighet

1984:668             Socialavgift

1984:989             Socialförsäkringsväsendet

1985:1002           Sjukförsäkringsområde

1985:1003           Patientavgift

1985:1089           Hälsovård

1985:125             Tandvårdslag

1985:562             Patientjournallag

1985:568             Psykiskt utvecklingsstörd

1985:569             Psykiskt utvecklingsstörd

1986:378             Barnbidrag

1988:1419           Omsorgsverksamhet

1988:1463           Adoptionsbidrag

1988:1472           Smittskyddslag

1988:360             Bilstöd

1988/89KU30 Bilaga A 6 B

201

 

1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ansvarigt departement:  O

SFS-nummer           Åmne

1966:755             Radiolag

1973:349             Studiestödslag

1976:1046           Förvaltningsuppgift

1977:218             Högskolelag

1978:478             Televisionsmottagare

1978:487             Pliktexemplar

1978:4 93            Studerandesammanslutning

1982:459             Närradiolag

1983:1030           Vuxenstudiestöd

1984:1118           Vuxenutbildningslag

1985:1100           Skollag

1985:1101           Skollag

1985:903             Skolväsende

1986:159             Svenskundervisning

1986:343             Utbildningsmedverkan

1988:950             Kulturminnen

Ansvarigt departement:

SFS-nummer       Ämne

OD

 

1966:374

1973:137

1976:661

1979:54

1983:1000

1985:349

1986:1283

Svenskt territorium

Svensk medborgare

Immunitet

Stiftelse

Immunitet

Förvaltningsuppgift

Suveränitetsholmarna

Ansvarigt departement:  UDH

SFS-nummer            Ämne

1939;

;1"'4

1962;

;i;o

1964;

;19

1971;

;176

1975;

;490

1975;

;588

1975

:689

1983

:1034

1985

:98

1987

:1069

1967

:474

1988

:558

Gasskyddsmateriel

Oriktig ursprungsdeklaration

Krigshandelslag

Internationell sanktion

Sveriges exportråd

Tolk

Tolk

Krigsmateriel

Förbud mot investeringar

Tullfrihet

Internationell sanktion

Krigsmateriel

202

 

STATSRÅDSBEREDNINGEN

REGERINGSBESLUT 1989-01-26

1988/89:KU30 Bilaga 7 A

166/89

 

Kon3!it-'ti:;r.5u:sKC"c Ink. dong-t9/- Dnr /SV 2

Bengt  SchtJier

NU

Box  6508

113 83 STOCKHOLM

Framställning om att få ta del av handlingar

Bengt Schöier har i en skrivelse, som kom in till statsrådsberedningen den 9 januari 1989, begärt att få ta del av handlingarna i vissa av statsrådsbered­ningens ärenden åt 1988. Dessa ärenden förtecknas i bilaga till detta beslut.

Schöiers framställning har hänskjutits till rege­ringens prövning.

En genomgång av akterna i de i bilagan förtecknade ärendena har skett i enlighet med Schöiers framställ­ning.

Kopior av vissa handlingar i angivna ärenden kommer att hällas tillgängliga hos registrator, statsråds­beredningen. Rosenbad 4, Stockholm. Dessa ärenden har i bilagan försetts med anteckningen "lämnas ut" resp. "lämnas ut (delvis)".

203

 

Handlingarna i de ärenden som i bilagan till detta      1988/89:KU30 beslut försetts med anteckningen "2:1" innehåller i    Bilaga 7 A sin helhet uppgifter som inte kan lämnas ut då det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet. Sekretess gäller därför för dessa uppgifter enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Handlingarna under dnr 1064/88 lämnas ut såvitt gäller bilagan. Handlingarna under dnr 1572/88 lämnas ut utom såvitt gäller sista stycket i brevet 1988-03-03 och bilaga 3. Handlingarna under dnr 3967/88 lämnas ut utom såvitt gäller de till promemorian 1988-08-09 fogade handlingarna. De delar av handlingarna i dessa ärenden som inte utlämnas innehåller uppgifter som inte kan lämnas ut, då det inte står klart att upp­gifterna kan röjas utan att detta stör Sveriges mel­lanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet. Sekretess gäller därför för dessa uppgifter enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.

Handlingarna under dnr 1913/88 innehåller uppgifter som angår totalförsvaret. Handlingarna under dnr 5139/88 innehåller uppgifter om planläggning för att försvara landet. Det kan antas att det skadar landets försvar om uppgifterna röjs. Sekretess gäller därför för dessa uppgifter enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen.

Handlingarna under 3782/88 innehåller uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål. Under dnr 5221/88 förvaras inte någon handling hos statsråds­beredningen. Det under detta dnr inkomna brevet från avdelningschefen Sune Sandström, rikspolisstyrelsen har överlämnats av statsrådsberedningen till utrikes­departementet och förvaras där under doss.nr. R 72 L, Uppgifterna i denna handling hänför sig till polisens

204

 

verksamhet för att hindra och uppdaga brott som rör     1988/89:KU30 rikets säkerhet. Det kan antas att syftet med verksam-  Bilaga 7 A heten skadas om uppgifterna i dessa ärenden röjs. Sek­retess gäller därför för dessa uppgifter enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen.

Handlingarna i ärendet med dnr 3965/88 lämnas ut utom såvitt gäller underbilaga 3. Denna handling innehåller uppgifter som omfattas av sekretess dels på här tidi­gare angivna grunder enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen, dels enligt 7 kap 14 § samma lag, då det kan antas att röjande av uppgifterna skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänning och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.

Framställningen i angivna delar avslås.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Johan Hirschfeldt

205

 

Bilaga   till   regeringsbeslut           1988/89:KU30

Bilaga 7 A

1989-01-26,   dnr   SB   166/89

Förteckning över de ärenden hos statsrådsberedningen som Bengt Schöier önskar få ta del av. I de fall fram­ställningen bifalls av regeringen anges vid resp. dnr "lämnas ut" eller "lämnas ut (delvis)". Vid resp. ärende har angivits det eller de lagrum i sekre­tesslagen som enligt regeringens beslut medför att uppgifterna omfattas av sekretess.

1988

977

2:1

 

1064

2:1, lämnas ut (delvis)

 

1572

2:1, lämnas ut (delvis)

 

1913

2:2

 

2167

2:1

 

2328

2:1

 

2386

2:1

 

3782

5:1

 

3966

2:1 och 7:14, lämnas ut

(delvis)

3967

2:1, lämnas ut (delvis)

 

4407

lämnas ut

 

5139

2:2

 

5221

5:1

 

5518

2:1

 

5660

2:1

 

5722

2:1

 

5993

2:1

 

6128

2:1

 

206

 

UTRIKESDEPARTEMENTET                      PROMEMORIA              1988/89:KU30

Administrativa avdelningen                                                         Bilaga 7 B

Fjärde enheten (A 4)                               1989-02-22

Diarieföringen inom utrikesdepartementet

I PM 1985-02-21 "Allmänna handlingar i utrikesdepartementet" (KU 1985/86:25 B 8, underbilaga 1) behandlar Hans Corell och Wilhelm Carlgren registreringen och hanteringen av allmänna handlingar i UD. Föreliggande promemoria är ett komplement till denna. Avsikten är att precisera vissa av uppgifterna ang diarieföringen samt att komplettera med vad som hänt sedan år 1985.

Enligt 36-39 §§ föreskrifterna (UF 1987:1, 36-39 §) om arbetsordning för departementet och 20 § arbetsordningen för handelsavdelningen inom UD (UDH departementsprotokoll 1988-06-10) förs sammanlagt tio olika diarier inom departementet:

1)    UDs huvuddiarium                                                  förs av enhet A 4

2)    Diarium över personal-     förs av enhet A 1 sociala.ärenden

3)    Diarium över sjukvårds-      förs av enhet A 3 ärenden

4)    Diarium över klagomål       förs av rättschefens mot Sverige inför den      assistent europeiska kommissionen

för de mänskliga rättig­heterna och den europeiska domstolen för de mänsk­liga rättigheterna

5) Förteckning över inter-     förs av utrikes-
pellationer och frågor     ministerns assistent
som kommer in från riks­
dagen

207

 

6)    Interpellationer och frågor som rör ärenden om internationellt utveck­lingssamarbete

7)    Förteckning över beslut

i UDs departementsprotokoll

8)    Handelsavdelningens diarium

9)    Handelsavdelningens sär­skilda underdiarier (1-7)

förs av u-avdeln

förs av enhet R 4

förs av avdelningens registrator

förs av enheterna H 1-6 samt av PR-enheten

1988/89:KU30 Bilaga 7 B

 

10) Krigsmaterielinspek-
tionens diarium. Dia­
riet förs i två paral­
lella serier: 1) en öppen
serie som förs i enlig­
het med bestämmelserna

i 15:2 SekrL, 2) en komp­letterande serie. Här diarieförs samma ärenden som i serie 1, men i diariet noteras ovckså sekretessbelagda upp­gifter. Utlämnande av uppgifter i diariet prövas från fall till fall

11) Förteckning över inter­
pellationer och frågor
till utrikeshandels­
ministern

Sedan år 1985 är UDs huvuddiar datoriserat. Departementet kan på erfarenheter under nära fyr konstateras att automatisering fördelar. Registreringen har e viktigast är kanske att datorn kompletterande sökvägar. En ut generation av diarieföringssys bättre sökmöjligheter, bl a fr ärendemeningen. KMIs diarium ( datoriserat. Även i detta fall inneburit en effektivisering i förbättrade sökmöjligheter.

förs av inspek­tionens assistent.

förs av PR-enheten

ium (1) helt

nu blicka tillbaka a år. Därvid kan en inneburit stora ffektiviserats. Men

ger flera, vecklad ny temet har gett ännu itextsökning på 10) är också

har datoriseringen

arbetet och

 

UDs huvuddiarium har en komplex struktur. Här finns särskilda nummerserier för respektive utlandsmyndighet och för andra avsändare/mottagare samt för de olika typerna av handlingar -

208

 

skrivelser, handbrev, klartext- respektive                                     1988/89:KU30

kryptotelegram och telefax. Sammanlagt finns över      „.,   ., „ 700 nummerserier. Med ADB-teknikens hjälp har alla     Bilaga / b dessa olika serier lagts samman i en enda databas. Det innebär att det är möjligt att söka igenom hela diariet oberoende av avsändare/mottagare, typ av handling osv samtidigt som de olika serierna finns kvar.

I PM 1985-02-21 ges en sammanfattning över fördelningen mellan de olika typerna av handlingar i UDs korrespondens. Här har också skett en utveckling. Som framgår av bilaga 1 är utrikesförvaltningen nu inne i ett skede då användningen av telefax ökair markant. Det sker huvudsakligen på bekostnad av telex-trafiken.

Den övervägande delen av de allmänna diarieförda handlingarna i departementet registreras i

huvuddiariet. Detta är till stor del sekretessbe/lagt - alla handlingar utom de i administrat(iva och konsulära ärenden (jfr 6 § 1980:657). Erfarenheten visar att sekretessskyddet i detta fall är en nödvändig förutsättning för att förvaltningen skall kunna använda diariet på ett meningsfullt sätt för att söka efter handlingar.

Under år 1989 kommer departementet att inleda ett utvecklingsarbete som bl a berör diarieföringen. Som framgår av budgetpropositionen är avsikten att utarbeta ett underlag för en informationsstrategi (jfr Prop 1988/89:100, bil 5, s 22 f). Inom denna spelar en "arkivstrategi" en viktig roll. Här handlar det om att utnyttja modern informationsteknik för att på olika sätt effektivisera diarieföringen och övrig hantering av bl a allmänna handlingar inom utrikesförvaltningen. Arbetet med att utveckla användningen av ny teknik för att registrera och hantera allmänna handlingar måstre ske med vederbörligt hänsynstagande till höga krav på säkerheten.

®

Berndt Fredriksson

14 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

209

UTRIKESDEPARTEMENTET                                                               1988/89:KU30

Administrativa avdelningen                                                            Bilaga 7 B

Fiärde enheten (A 4)                                            1989-02-03

Avgående och inkommande diarieförda handlingar vid UD 1988

AVGAeNDE                                                                                              INKOMMANDE

Handbrev - besk., kons., och

deleg., varav 19 cirkulärhbr          1882                                                         6469

Skrivelser dito                       7853                                                                17257
varav 108 cirkulär

Telegram enclair dito                29904                                                          30961
varav 47 cirkulärtelegram

Telegram krypto                      17394                                                           11778

Telefax dito                          2262                                                                  9029

Skrivelser - sv myndigheter, UD-     20829                                                       26325

tjänstemän, ensk personer och uti

myndigheter

PM skrivna pä UD                                                                                              6375

Departementsprotokoll skrivna pä UD    ±935

Regeringsbeslut                                                                       405

Reklamerade skrivelser och telegram
samt tjänstemeddelanden i reklama­
tionsärenden                                                                         4000

210

 

UTRIKESDEPARTEMENTET                                                               1988/89:KU30

Administrativa  avdelningen                                             di       -, d

Fjärde  enheten                                                            Bilaga 7 B

Ex t

A   13   C V Kjell, A 4/HEM R Salwing, A 5/KOM (2 ex) A 2

AVGAENDE SKRIVELSER OCH TELEGRAM 1988

Till beskickningar, konsulat och delegationer

Typ

H   Handbrev                                                                                             183 9

varav 19 cirkulärhbr Ant exp:                                                                        232

S  Skrivelser                                                                                              7853

varav 108 cirkulär  Ant exp:                                                                       12503

T  Telegram en clair                                                                                  29904

varav 47 cirkulärtgm Ant exp:                                                                      5648

X  Telefax                                                                                                  2262

K  Kryptotelegram                                                                                     17394

Skrivelser till svenska myndigheter, UD-tjanstemän, ensk personer och utländska myndigheter

O                                                                                                             20829

varav 25 cirkulär till utländska ambassader och konsulat Ant exp:    2400

Departementsprotokoll skrivna på UD 1988   1935 (uppgift frän R 4)

Regeringsbeslut 1988                                                                                    4 05

(uppgift frän R 4)

Reklamerade skrivelsr och telegram samt tjänstemeddelanden i reklamationsarenden (uppgift frän arkivets datakontroll)

ca 4000

Summa       107 204 feb 89/ams

211

 

INKOMMANDE SKRIVELSER OCH TELEGRAM 1988                          1988/89:KU30

Bilaga 7 B Från beskickningar, konsulat och delegationer

Typ

H      Handbrev                                                6469

S      Skrivelser   '                                          17257

T       Telegram en clair                                   30961

X      Telefax                                                    9029

K      Kryptotelegram                                     11778

P   Promemorior skrivna på UD 1988    6375

O   Från svenska myndigheter,
enskilda personer och
utländska myndigheter                         26325

Summa   108 194

feb 89/ams

212

 

MILJÖ- OCH ENERGIDEPARTEMENTET      PM .                          1988/89:KU30

Expeditions- och rättschefen       1989-02-15                           Bilaga 7 C

Rolf Strömberg

Hemliga handlingar i miljö- och energidepartementet

Allmänt kan påpekas att hemliga handlingar inte förekommer i någon stöcre omfattning i departe­mentet.

Inkommande handlingar

Allmänna handlingar som kommer in till departementet registreras enligt bestämmelserna i 15 kap. 1 och 2 SS sekretesslagen (1980:100) i departementets diarium av registratorn. Alla inkomna handlingar gås dagligen igenom av expeditions- och rättschefen, som bedömer om någon anteckning enligt 15 kap. 3 S sekretesslagen skall göras på handlingen. Efter dennes besked om tillämpligt lagrum i sekretess­lagen, görs anteckningen i förekommande fall av registraton och bestyrks med registratorns signatur.

Om ett nytt ärende anhänggigörs genom en hemlig handling tillämpas alternativt två förfaranden:

Alt. 1  I diariet åsatts Srendet en vanlig ärende­mening enligt 15 kap. 2 S sekretesslagen med tillägg att handlingen är hemlig enligt tillämpligt lagrum i sekretesslagen.

Alt. 2  Om ett offentliggörande av Ärendemeningen bedöms inte böra ske,, anges i diariet som ärende­mening endast "viss skrivelse" aed tillägget att skrivelsen Sr hemlig enligt en viss bestämmelse i sekretesslagen.

Hed senare inkommande handlingar 1 redan anhänggig-gjorda ärenden, som anses böra sekretessbeläggas,

213

 

förfars p4 i princip samma sätt.                                                  1988/89:KU30

Bilaga 7 C Hemliga regeringsbeslut

Både koncept och regeringsbeslut förses i före­kommande fall med hemligstämpel p& vanligt sätt.

Förvaring av hemliga handlingar

Hemliga handlingar lämnas av registratorn ut till behörig enhetschef/handläggare mot ett särskilt lånekvitto.

Under beredningen av ett ärende som Innehåller hemliga handlingar förvaras handlingarna hos enhetschefen eller den handläggande tjänstemannen i säkerhetsskåp.

Sedan ett ärende har avslutats överlämnas akten med hemliga handlingar till registratorn för arkivering.

Arkiverade hemliga handlingar utlånas till behörig person av registratorn mot särskilt lånekvitto.

Statistik över antalet hemliga ärenden resp. hemliga
handlingar i öppna ärenden åren 1987-88___________

År____ Ärenden  Hemliga handlingar i öppna ärenden

1987            36                                      3

1988            35                                      4

Handläggningen av frågor om utlämnande av allmänna
handlingar________________________________

Under departementets drygt tvååriga tillvaro har endast ett beslut i fråga om utlKmnande av allmänna handlingar meddelats, se bilaga Beslutet överklagades inte till regeringen.

Ej med här.

214

 

PM med vissa uppgifter rörande reglerna för     1988/89;KU30

ingående av internationella överenskommelser Bilaga a s

Mellanfolkliga överenskommelser - bilaterala mellan två stater och multila­terala mellan flera stater - kan slutas i många olika former och under olika beteckningar. Vanliga namn på skriftliga överenskommelser är traktater, konventioner och deklarationer. I Eek-Bring-Hjerner: folkrätten ges också exempel på beteckningar som stadgor, akter, pakter, statuter protokoll, deklarationer, "exchange of notes", "agreed minutes", memoranda of agreement, modus vivendi, och kompromisser.

Även muntliga överenskommelser är folkrättsligt bindande om de träffas av enligt folkrätten behöriga företrädare för staterna.

Folkrättens regler om internationella överenskommelser har kodifierats i två konventioner. Wienkonventionen (Wien I) av år 1969 som trädde i kraft år 1980 och till vilken Sverige har anslutit sig avser överenskommelser mellan stater. Wienkonventionen av år 1986 (Wien II) som ännu inte trätt i kraft avser överenskommelser mellan stater och internationella organisationer samt mellan internationella organisationer inbördes.

Enligt Wien I förstås med "traktat" en internationell överenskommelse sluten mellan stater i skriftlig form och underkastad internationell rätt, oavsett om den intagits i ett enda instrument eller i två eller flera sammanhörande instrument och oavsett dess särskilda beteckning.

En internationell överenskommelse föregås som regel av förhandlingar. Den ingås eller tillträds i allmänhet genom undertecknande, följt av ratifikation (godtagande, godkännande). I vissa fall krävs dock inte ratifika­tion. I andra fall sker tillträde utan föregående undertecknande genom anslutning till överenskommelsen. Överenskommelser kan också ingås genom skriftväxling ("exchange of notes") eller i andra förenklade former.

Wien I stadgar att statschefer, regeringschefer och utrikesministrar i kraft av sin ställning äger vidta alla åtgärder i samband med en traktats ingående. Samma rätt tillkommer i inskränkt mening beskickningschef och särskilt ackrediterade personer. I övrigt krävs i princip fullmakt för behörighet att företräda stater vid traktaters ingående.

Regeringsformens bestämmelser om Sveriges tillträde till internationella överenskommelser

I 10 kap. 1 § regeringsformen stadgas att överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation ingås av regeringen.

Riksdagens medgivande krävs enligt 10 kap. 2 § regeringsformen om överenskommelsen fordrar lagstiftning eller eljest rör ämne i vilket riksdagen har bestämmanderätt eller om överenskommelsen är av större vikt. Rege­ringen kan i det senare fallet underlåta att inhämta riksdagens godkännande om rikets intresse kräver det. Regeringen skall då i stället överlägga med utrikesnämnden innan överenskommelse ingås.

I 10 kap. 3 § regeringsformen sägs att regeringen får uppdraga åt
förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse i fråga där  -.,

överenskommelsen ej kräver riksdagens eller utrikesnämndens medverkan.

 

Införlivande av konventionsbestämmelser i svensk rätt     1988/89:KU30

Internationella överenskommelser innehåller vanligen inga bestämmelser om hur konventionsförpliktelserna skall fullgöras. En stat kan p.g.a. en allmän föreskrift i sin grundlag eller enligt i det landet erkända rättsgrundsat­ser betrakta konventionsbestämmelser som en beståndsdel av sin interna rätt. I Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, tillämpas ett system som utgår ifrån att det fordras särskilda internrättsliga föreskrifter för att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall kunna tillämpas internt. Om åtagandena i en överenskommelse inte överensstämmer med den interna rättsordningen måste denna ändras eller kompletteras. Detta kan ske antingen genom att bestämmelserna i överenskommelsen ges motsvarighet i internrättsliga föreskrifter, s.k. transformation, eller genorn att det i lag eller annan författning föreskrivs att överenskommelsen skall gälla i den interna rättsordningen, s.k. inkorporation. Denna metod kan endast användas om den internationella överenskommelsens bestämmelser är så utformade att de kan direkt tillämpas av nationella domstolar och andra myndigheter.

I Sverige har vanligen transformationsmetoden använts när det gällt att införliva konventionsbestämmelser med svensk rätt. Inkorporation har huvudsakligen förekommit i fråga om dubbelbeskattningsavtal och överens­kommelser om sociala förmåner. Utredningen om författningspublicering m.m. diskuterades i SOU 1974:100 Internationella överenskommelser och svensk rätt för- och nackdelar med de båda införlivandemetoderna.

Inkorporationsmetodens främsta fördel är enligt iitredningen att den är tids- och arbetsbesparande genom att bestämmelserna i överenskommelsen överförs till svensk rätt i oförändrat skick. Det kan dock innebära att texten är svåröverskådlig och utformad med en för oss främmande lagstiftningstek­nik. Ofta är den också avfattad på ett främmande språk.

Med transformationsmetoden vinner man framför allt att bestämmelserna i överenskommelsen överförs till svensk rätt med en teknik och ett språkbruk som är välbekant och lätt att tillämpa för berörda myndigheter och allmänhet. Den mest framträdande olägenheten med transformationsmeto­den är att den tar lång tid och mycket arbete i anspråk. Det kan också, särskilt när konventionstexten är svårtolkad, vara svårt att göra om texten till entydig svensk lagtext. En viss risk föreligger alltid för att lagstiftaren vid omarbet­ningen kan komma att ge texten ett innehåll som i sak avviker från innehållet i motsvarnade internationella bestämmelse. Utredningen föreslog att lagstif­taren även i fortsättningen i varje säskilt fall skulle välja den införlivandeme­tod som bedömdes vara mest ändamålsenlig.

Utredningen förordade dock att överenskommelser som hade svensk autentisk text regelmässigt inkorporerades. Enligt utredningens mening borde författningar i Sverige i princip vara avfattade på svenska språket. Överenskommelser som inte hade svensk originaltext borde därför transfor­meras. Utredningen pekade dock på en transformeringsmetod som ligger inkorporationen nära, transformering genom översättning. Metoden inne­bär att en översättning av den utländska texten upphöjs till svensk lag.

Utredningen med uppdrag att göra en översyn av 10 kap. 5 § regeringsfor-

216

 

men föreslog en grundlagsändring av innebörden att riksdagen kunde    1988/89:KU30 föreskriva att framtida ändringar av inkorporerade överenskommelser skulle    Bilaga A 8 gälla här i riket. Ändringarna skulle dock vara av begränsad omfattning för att på detta sätt kunna direkt införlivas med svensk rätt. Riksdagen har beslutat om en ändring av 10 kap. 5 § regeringsformen av denna innebörd. Den gäller från den 1 januari 1986.

Publicering av internationella överenskommelser

Internationella överenskommelser offentliggörs i en av utrikesdepartemen­tet utgiven samling. Publikationen Sveriges överenskommelser med främ­mande makter (SÖ) utges sedan år 1912. Enligt praxis innehåller SÖ de internationella överenskommelser som Sverige tillträtt genom underteck­nande, ratifikation eller anslutning. De publiceras på originalspråk och i svensk översättning.

De överenskommelser som efter delegation från regeringen slutits av förvaltningsmyndigheter (förvaltningsavtal) publiceras inte i SÖ. Vissa centrala förvaltningsmyndigheter, vilkas verksamhetsområden berörs av ett flertal internationella överenskommelser och beslut, publicerar texterna till sådana instrument i sina författningssamlingar eller handböcker. Exempel på sådana myndigheter är tullverket, statens järnvägar, televerket, sjöfartsver­ket och luftfartsverket.

Utrikesdepartementet utger årligen publikationen Utrikesfrågor. Publika­tionen upptar en förteckning över överenskommelser med främmande makter, vilka skall intas i SÖ. Ingen redovisning görs av de avtal som enligt regeringsbeslut skall vara hemliga och vars texter därmed inte publiceras i SÖ. Inte heller förvaltningsavtalen förtecknas i Utrikesfrågor.

Publikationen Utrikesfrågor innehåller utöver förteckningen av interna­tionella överenskommelser en redovisning av i riksdagen behandlade frågor, som berör Sveriges utrikespolitik, utrikeshandel eller förhållande i övrigt till annan stat. Under rubriken traktater uppräknas överenskommelser som under året behandlats av riksdagen.

Frågan om publicering av internationella överenskommelser behandlades även den av utredningen om författningspublicering m.m. Enligt utredning­ens uppfattning var det huvudsakligen av informativa skäl som en sådan borde ske. Utredningen föreslog att alla internationella överenskommelser som Sverige ingick även i fortsättningen skulle publiceras i SÖ. Förvaltnings­avtalen menade man dock vara av särpräglad och kortlivad natur och av intresse enbart för den myndighet som ingått dem. De kunde antas bli bekantgjorda för myndighetens tjänstemän genom intagande i myndighetens egna publikationer. Något behov av att publiera dem i SÖ förelåg enligt utredningens mening därför inte.

Publiceringsfrågorna har behandlats också av utredningen med uppdrag
att göra en översyn av 10 kap. 5 § regeringsformen. Utredningsmannen fann
att för att bestämmelerna i en internationell överenskommelse skall tillämpas
i Sverige det inte är tillräckligt att de enligt lag eller förordning skall gälla som
svensk rätt. Han fann det självfallet att de konventionsbestämmelser som
enligt inkorporeringsförfattningar skall gälla som svensk rätt måste bringas     217

till myndigheters och enskildas kännedom.

 

Publiceringen i SÖ hade enligt utredaren ingen betydelse i detta samman- 1988/89:KU30 häng, då den enligt gällande ordning inte var förknippad med några Bilaga A 8 rättsverkningar. I utredningens betänkande SOU 1984:14 RF 10:5 påpeka­des också att utgivningstakten av SÖ var sådan att det inte sällan förekom att texten till en inkorporerad konvention över huvud taget inte fanns tillgänglig vid den tidpunkt då den enligt inkorporeringsförfattningen skulle lända till efterrrättelse inom riket. Utredaren föreslog därför ett tillägg till 1 § lagen (1973:633) om kungörande av lagar och andra författningar (KungL) av innebörden att lagens krav på kungörande skulle omfatta också internatio­nella överenskommelser som enligt författning skall gälla som svensk rätt. Riksdagen beslöt också på regeringens förslag om en sådan ändring. De nya bestämmelserna gäller från den 1 januari 1986.

Tidigare KU-granskning

I granskningsbetänkandet KU 1975:12 ges en redogörelse'för då gällande regler och praxis vid ingående av internationella överenskommelser, främst med sikte på riksdagens medverkan. Utskottet granskade vilka internatio­nella överenskommelser som under åren 1972 och 1973 underställdes riksdagen för godkännande. Enligt denna redovisning omfattade år 1972 underställningen tolv konventioner. Det totala antalet under samma år ingångna överenskommelser, inkluderande ratifikationer och utväxlande av ministeriella noter, var ett hundratal. Motsvarande redovisning för år 1973 visade att 26 överenskommelser underställts riksdagen för godkännande och att närmare 140 överenskommelser ingåtts.

Flertalet av de under år 1972 och år 1973 underställda avtalen berörde frågor om lagstiftning som enligt 1809 års regeringsform krävde riksdagens medgivande. Ett åttiotal av de under de båda undersökta åren ingångna avtalen avsåg bilateralt biståndsarbete. Dessa hade inte underställts riksda­gen för godkännande. Av handelsavtalen hade tre underställts riksdagen för godkännande.

Endast tre av de under 1972 och 1973 ingångna avtalen hade enligt utskottets bedömning underställts riksdagen därför att de ansetts vara av sådan vikt att de trots att någon lagstiftningsåtgärd inte erfordrades ändå krävde riksdagens medgivande.

Internationella överenskommelser 1985 och 1986

Av förteckningarna, redovisade i underbilagorna 1 och 2, framgår vilka
internationella överenskommelser som underställts riksdagen under år 1985
och år 1986. De under samma år ingångna överenskommelserna redovisas i
förteckningarna i underbilagorna 3 och 4. De med "X" markerade
överenskommelserena har riksdagsbehandlats. Då avsevärd tid kan förflyta
från det en överenskommelse ingås till dess den ratificeras ligger riksdagsbe­
handlingen i många fall flera år tillbaka i tiden. Ett och samma avtal kan i
förteckningarna över överenskommelser med främmande makter förekom­
ma vid flera tillfällen. Det beror på att avtal undertecknas ett år, beslut om
ratifikation kan meddelas ett annat år samt att utväxling/deposition av
ratifikationsinstrument kan förekomma ytterligare ett annat år.                218

 

Antalet internationella överenskommelser som underställdes riksdagen     1988/89:KU30 var år 1985 13 och år 1986 15. De i publikationen Utrikesfrågor redovisade    Bilaga A 8 avtalen som ingåtts undersamma tid uppgick till 127 för år 1985 och 137 för år 1986.

Av de 13 riksdagsbehandlade avtalen år 1985 var fyra av den karaktären att riksdagens medverkan erfordrades i form av lagstiftning. Ett avtal innebar medgivande att andra länder ej behövde uppfylla kraven för uppsägning av ett tidigare avtal för vilket riksdagens medverkan krävts enligt RF 10:2 första stycket. Övriga avtal torde ansetts ha gällt så viktiga frågor att de av den anledningen förelagts riksdagen.

Åtta av de år 1986 riksdagsbehandlade 15 avtalen krävde lagstiftningsåt­gärder. I två andra fall begärde regeringen i samband med att avtalen förelades riksdagen för godkännande bemyndigande att vidta vissa följdåt-gärder.

Liksom fallet var vid den tidigare granskningen kan konstateras att handels- och biståndsavtalen, som antalsmässigt utgör en betydande del av de under de granskade åren ingångna avtalen, inte i något fall underställts riksdagen.

Som tidigare nämnts redovisas inte förekomsten av hemliga avtal i publikationen utrikesfrågor. Inte heller finns det en fullständig förteckning över sådana avtal i det traktatregister som förs i utrikesdepartementet.

En genomgång av regeringsprotokollen visar att det såväl under år 1985 som under år 1986 slöts ett tiotal hemliga avtal. De föll alla inom utrikes- och försvarsdepartementens ansvarsområden. De avtal som slöts inom försvars­departementets område rapporterades inte till traktatregistret. Utrikesde­partementet torde dock i samtliga fall ha medverkat i de förhandlingar som föregått avtalen.

Inget av avtalen behandlades i utrikesnämnden under år 1985 eller år 1986. I några fall där avtalen gällt export av krigsmateriel har dock de affärer som föranlett avtalen i ett tidigare skede behandlats i utrikesnämnden. Ett exempel på detta är det avtal, s.k. Memorandum of Understanding, mellan de svenska och indiska regeringarna som ingieks den 20 mars 1986 i samband med Bofors Indienorder. Uppgifter om detta avtal finns i förra årets granskningsbetänkande (KU 1987/88:40 s. 30). Av granskningsbetänkandet framgår (s. 33) att Indienordern hade behandlats i utrikesnämnden vid tre tillfällen, i januari 1983 samt i februari och september 1984.

Regeringen kan enligt 10 kap. 3 § regeringsformen uppdra åt förvaltnings­myndighet att ingå internationella överenskommelser som inte kräver riksdagens eller utrikesnämndens medverkan. Bemyndigande att sluta förvaltningsavtal kan antingen vara generellt för viss typ av avtal eller speciellt för visst avtal. Som tidigare nämnts föreligger ingen förteckning över ingångna förvaltningsavtal. Inte heller finns det någon sammanställning av gällande bemyndiganden att ingå sådana avtal. Det är därför omöjligt att avgöra i vilken utsträckning förvaltningsmyndigheterna uppfyllt förpliktel­serna enligt 10 kap. 3 § regeringsformen om att hålla chefen för utrikesdepar­tementet underrättad när man ingått avtal av betydelse för förhållandet till annan stat eller mellanfolklig organisation.

För att få en viss belysning av förvaltningsavtalens omfattning och                  219

 

inriktning har uppgifter inhämtats från två av de myndigheter som kan antas    1988/89:KU30 sluta det största antalet förvaltningsavtal, televerket och postverket. Dessa    Bilaga A 8 uppgifter redovisas i underbilagorna 5 och 6.

220

 

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 1

Internationella  överenskommelser  som  ingåtts   1965 och som understSllts riksdagen

Trttimur

Il(««5:in

M4W:in

1. KOcodUfiMTtotRukMUMlicndlM
S««ii(c och Niriuttadcna en «<nitiidi|l
kiniiid i DilIMior. ifcnirtnin i SioeUlolm
4caMB>nlM3.

2. RD (odUiiMi ca intnaiioatll
koivcatiM em kvmeniwriiit •« |itBi-
luMrallcr t« tmt. mtrrtmd i Gntn
«csltakuhcrlM}.

1. U)|adUiiiicrpraukoll4«25Juuiri                           IMM):]S)

INI mcnu Svcriic ecb FinUnd em er-

Micnint Or bectfill •« kammuukkall i »itu bil.

4. KO ledklKDcr cii a<nr>o>kemimlK oclUn         INI/H:M

Sv«ri|c ech Del Ftraudc Kanuntuikcl

Sttfbritaiuikn och NoHirtsnd om Afflictiditt •dfflini-

■ntivt Mitind incUaii tfcns lullmyndifhctcr.

■adcfucknod tfn : aj IM] i Slockkolm.

]. RO todUnncr pnaokoll nr T till                               IHUU: 12]

kenvcntioflcn •Ji(kndc ikydd fbr de

nln%kli(i r4tii|hctcna och de inindtåfiindc

frihclemi den 4 iwvonfccr I9X.

«. RD godkifiner en 6vcrvfiskommcl»c mellan   1M5/I6:14

Sv«ri(ci rc|cnng och FArenu oatioacm»

M(c kotnmittanc Rr flyk(in|ar om cll

kontor i Stockholm Ar UNHCRii npttwntani

Ar de nordiika liodctna.

7. RO godktnncr ca AvcRnlkommelK mellan         I9ISM; I

Svcrife och Uniera em inbördet ttttihjålp

i btwtaiil. andcneckaad i Budapcit den

21 uplcmbcr IN].

I. RD|odkln«rcadcUamionaiKle/>de                     IN4/U: 102

1953 ån Haafkoeveation om tillimplig U| bctflffande inianalionclla kAp av lAu saker.

9.   RO fOdkAnncr AvcrcntkommelM om av*         1N4W:1]I
pftninini av kofitineataliockcln och Tilke.

aancma mcDan Svcrife ech Danmark undertecknad tfan > aevunber IN4 i KApcahamn.

10.  RD lodkinner avtal mellan Svcrife ech            IN4/M:»4
Danmark om handeln mellan Svtri|e och

CrAelaad. indertcckJiat i Stockhotm

4aa 4 december IN4.

It. ROtodklaocrpfslokollBrltill                                     INJ/M: Ii

kenvcmioeca den 4 aevembcr ItM aaltcade

diydd nr öe Bilnklita ruifhetcim och de irwidUMa»-

4ebihctciaa.

12. RD lodkiimcr keavoilieacn den 10                     IN)/M: 17

Tf--'-" ■N4 mel tenrr ock aaaaa frym.

)nr'"H cOer nrae4nnöe bcfcandlini cBct hcttnff-

1, ned de fBetlarfaifar calift artiklarva 21 ech 22

I keevcatiooce tom anfiviti I prevocitioaea.

I). RD todkiflftcr ftvcreMkemmelica dca < maj    n$SJH:

nu en tndrii* av »martctaA l..... Inmmtliin

4ce 2] lan 1*63 mdlan Daamait. Fteland. Iriaad. Nsfie eck Svariic nral avtalet dca (li IN) •oi ladriai av Bviaki den IS nan 1971 ncUaa Dunart. Finland, blaiid. Nectc ech Svetiie en taduiftB waaitiii.

SkUI«(M3:M      \nilti.V                         i».\a

Omtj)

iM«W:ii4        uuintni.st    ituK-.nt        im iw

1*443 MM IN4W:I6II 1914/13 2M3 INWI3:279I

SkU IN4A]:M

ntutim

(2]naj)

IM 31 (4 juni)

-

SkU INS4«:«

xmm it

)9.ll Qlnov.)

-

JuU 19(4/13.11

1994/13: M3

143 101

(I3majl

-

JuU inntt.i

INS4t 14

]]:(

(31 nov 1

JuUIN3«:2                                          INS/I6:II           17:10

07 nov.)

• 1:4] (I) feb )

LU 19(443:13                                    19(443:12}

127:170 (24 april)

UU 19(443:1)                                    19(443:129

1)9:ItSd

(•ra)

tmuti.it*

M:II9

(27aev.)

UU 19(443:10                                   19(443:213

UUI9U4i:)                                           INi4A:20

UUI9(VH:II                                        l9t34«:M

l9tMi:99

43:2« ()dcc.)

UUINVM:I4       I9ti4«:*9                                               »*

(12 dec)

221

 

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 2

Internationella överenskommelser  som ingåtts 1986  och  som underställts  riksdagen.

 

Utskott                Skr.

 

Tiwiimur

t. RDgodkkfincr dubbclbcskatt. avtal mellan Svcri|c och denacknat i Kiriiilon dea I) nan HU. i. ROtodklnneidabbelbeskatl. atsavtal ncOan Sverige och Pakislan imdcnecknat i Itlama-badtfea22dac*nber 19(3. ). ROtodkianarpretokollom Andris av duböclbcskattrtinit-avlalel ned htalu den )0 mai 1973. Pietokcfln eadcneckAadCi

4. RDfodklnncrdubbcIbMkaii-
wivnvtal ned Tyska dcmokra.
tiska mmNikm. udcfucknat

i Stockkoim dea 2< juni I9«t.

5. RO ladkAnncr dubbeibctkalt.
■ingsavlat med Folkjcpubtjken
Kina. wdcrtcckrui i Stockholm
den limj 19(t.

A. RD tadkAaAcr ituecvationeU konvceiion rArande ijrtlemci för hamoniacrad vartibcskrivning och kodifiering m.n., daftecknad i Bryssel den 14 juni I9(]. 7. RO godkinacr proposition om Svcnfcs tiUirlde till Haag- konvcatioeen den 23 oktober

Mlp.

1. RO godkleacr Avcmtskommelsc ned Finland en tuvcrtnitctshol. marna i Tofae, Muonio och KAnUml Alvar, undenccknad j Stockholm öen I9JUU 19(6.

9.  RD godkAaaer att lamavtal om
vcteaskapligt och tekniskt lam-
artclc mellan Sverige ech de
Europeiska tencaskapcnu. under,
leckeali Bryssel den I] januari
19(6.

10.                  RD gnUI Inwr lauggsprwo-
haH la Svcriiea frihaadclt.
avtal ned de Eonpeiska tcflvn-

191346 )0: IW346.30] 19(346 U 303 inS46 U 324

19(346: )43

IN346:U)05 1(046 uxn I9046: U 323

SkU mnt 19      19(346.106          S9 lo:

(ISjan I

SkUIN)46:4(      INS46:2(S          141 141

(21 maj)

SkU 19(647:1        19(647.14      » 30

(19 DOV I

SkU 19(647::        19(647:13       »30

(19 m»)

SkU 19(647.)        19(647:16     29.30

(I9nc> )

SkU 19(647:1}      19(647:32    itlCt

06 nov I

JuU 19(647:3    19(647: Ii           ]9.30

(19 nov.)

LU 19(647:9       19(647: )9         4I:1«

(3 dec )

140 6 d (14 msjl

UU 19(346:17        19(546: 340

140. 14 d (I4n<<l

UU 19(346:26       19046:27

 

11.  RDfodklaecrcaAvcrvaaken. nelsc a»d Tyska dcnokntiska icpufalikca en fcgkring av lAr* nAfcabcurtaalip Mgec, eaöcr. uckaad i Bcriia dca 24 eklabcr 19(6.

12.  RD lodklnaer 19(6 ks ntcr. ■alioacUa kakaeavtal.

t). RDfadklaacrlLX>:skanvni-

lioncr nr 1(0 em irtictsinarknadi.

stalisdk och er 161 en rdreiagt.

kilsovlrd.

14. RD godklnncr proposition em

(Attteininf av del skandiiuvisks

luftransiamartetcl.

13.                  RO godkinner WicnkonvcntioAen
fAr skydd av oURSkikiel, under-
Hrlneil dca 22 mars 19(3.

19(647:41 I9046:141

47: )l (II dec.)

UU 19(647:9                                    IN647:74

l9(647:Nir7     NUI((6«7:I0       IN(47:N      47:)ld

(II dec.I
AU 19046:16       I9046:2)}                                        141:13]

(14 mail

TU 19(647:3                                     19(647 49          41 Il9il

Odec )

JoU I9046 23       Ittint.l»                                            140 66

(I4nvu)

222

 

1985

XIX. Överenskommelser med främmande makter mm

1988/89 :KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

 

Den 21 december 1984 och 6 januari 1985 igde skrifivåxling nim i Dar es Salaam med Tanzania om kaiasirofbisiånd.

Den 7 januari 1985 undenecknades i Luanda ett avtal med Angola om liaiasirofbislånd.

Den 15 novmeber 1984 och den 7 januari 1985 de skriftvixling rum i Bissau med Cuinea-Bissau om kaiasirofbisiånd.

Den IS november 1984 och den 7 januari 1985 ågde skrifivixling mm i Bissau med Cuinea-Bissau om extra katastrofbisiänd.

Den 9 januari 1985 deponerades hos generalsekreteraren i Europaiidet ratifikationsinstrument jSmie förklaring angiende konventionen om över­förande av dömda personer, dagtecicnad den 21 mars 1983 i Strasbourg. Den 1 juli 1985 trädde konventionen i kraft.

Den 11 januari 1985 undenecknades i Luanda avtal med Angola om yivecklingssomarbeie I januari 1985 till 31 december 1986 jämte avtal om fonsati stöd till fiskesekiom och fortsatt importstöd.

Den 11 januari 1985 undenecknades i Luanda ett proceduravtal med Angola.

Den 22 januari 1985 undenecknades i Seoul ett avtal med Republiken Korea om ekonomiskt, industriellt, tekniskt och vetenskapligt samarbete.

Den 25 januari 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Finland om ersättning för bortfall av kommunalskatt i vissa fall. Regering­en beslöt den 8 augusti att ratificera protokollet och den 25 september 1985 trtdde protokollet i kraft efter <kriftvfixling.

Den 25 januari 1985 deponerades ratifikationsinstnimentet angiende konventionen om upprättande av en europeisk organisation för utnyttjan­de av meteorologiska satelliter (EUMETSAT), dagtecknad den 24 maj 1983 i Geneve. Konventionen har Innu ej tritt i kraft.

Den I februari 1985 undenecknades i Wien att avtal med Förenta notio-memas orgnisation för industriell utveckling (UNIDO) om virdskap för ett konsultationsmöie i Sverige i juni 1985 om enetigiutntstning.

Den I februari 1985 undenecknades i Belgrad ett avtal med Jugoslavien om tkuldkoHSoUdering.

Den 4 februari 1985 undenecknades i New Yoric en konveniion mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande handling eller bestraff-ning, dagtecknad den 10 december 1984. Den 12 december I98S beslöt refcringen att ratificera konventionen.

Ratifikationsinsrumentet har innu ej deponerats.

Den 8 februari 1985 undenecknades i Stockholm ett avtal med Togo om senarellggning av visu betalningar.

Riksdagsbeh.

223

 

Den 13 februari 1985 undenccknadev i Moskva en överenskommirlsc med Soijeluninnen om gränshondfl.

Den 13 februari 1985 undenecknitdcs i Bryssel en memorandum of understanding om samordning av nationella forskningsprogram avseende metoder för uiformninc och värdering av telfkommunikotionsnät for der användningsomrlden (COST 214).

Den 14 februari 1985 beslöt regeringen att underrättelse om godkännan­de av överenskommelsen om ändring av avtalet om Nordiska minisirrrä-deis sekreiariai och deras rättsliga ställning jämte tilläggspoiokoll skulle lämnas. Överenskommelsen om ändring är dagtecknad den 22 november 1984 i Oslo. Den 7 mars 1985 överlämnades en note härom i Oslo. Andring­en har ännu ej trätt i krafi.

Den 19 februari 1985 ägde skriftväxling rum i Lusaka med Zambia om förlängning av procediirovialet den 24 mars 1974.

Den 21 februari 1985 undenecknades i Luxemburg en konvention med Luxemburg om social trygghet. Konventionen skall ratificeras.

Den 21 februari 1985 utväxlades i Luxemburg ratinkationsinstrumentei avseende avtalet med Luxemburg för undvikande av dubbelbeskaiining och fastställande av bestämmelser om ömsesidig handräckning beträffande skatter pS inkomsi och förmögenhet, undenecknat i Stockholm den 14 juli 1983. Avtalet trädde därmed i kraft.

Den 26 februari 1985 undenecknades i London 1984 Irs ändringsproto­koll till 1969 Irs internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja och 1984 Irs ändringsprotokoll till 1971 Irs internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja. Ändringsprotokol­len antogs d':n 25 maj 1984 i London. Bida skall ratificeras.

Den 28 februari 1985 beslöt regeringen att godkänna en deklaration angiende 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beiråffande interna-tionello köp av lösa saker. Konventionen är dagtecknad den 15 juni 1955. Deklarationen har lillkommii för att undanröja vissa svirigheter för stater anslutna till 1955 Irs konvention och som vill tillträda en ny konvention i fimnet. Deklarationen undenecknades den 19 mars 1985 i Haag.

Den 7 mars 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Polen om handeln under 1985.

Den 13 mars 1985 undenecknades i Kingston en konvention med Jamai­ca för alt undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt beträffande inkomstskatter. Konventionen skall ratificeras.

Den 14 mars 1985 beslöt regeringen godkänna Papua-Nya Guineas och Surinams ansökan om anslutning till konventionen om den Iniemationella hydrografiska organisationen, dagtecknad den 3 m 1967 i Monaco.

Den 14 mars 1985 beslöt regeringen ratificera ett fördrag om internatio-melljårnvågsirafik (COTF), dagtecknat den 9 m 1980 i Bem. Den 22 mars deponerades ratifikationsinstrumentet i Bern och fördraget trädde i kraft den I maj 1985.

Den 19 mars 1985 undenecknades i Strasbourg protokoll nr 8 till konven-

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

224

 

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

tionen angående skydd for de mänskliga raitigtteierna och de grundläggan­de friheterna. Konventionen är dagtecknad den 4 november 1950. Rege­ringen beslöt den 12 december 1985 att ratificera protokollet. Ratifikations instrumentet har ännu ej depot>erats.

Den 20 mars 1985 undenecknades i Stockholm en överenskommelse med Nederländerna om ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor. Regeringen beslöt den 23 maj ati godkänna överenskommelsen. Den svenska underrättelsen lämnades den 5 juni och den nedertändska den 19 december. Överenskommelsen träder i krafi 30 dagar härefter.

Den 21 mars 1985 ägde skriftväxling rum i Havanna med Cuba om förlängning av handelsavtalet av den 12 december 1957.

Den 22 mars 1985 undenecknade i Wien en konvention till skydd för ozonlagret. Konventionen skall ratificeras.

Den 7 och 25 mars 1985 ägde skriftväxling rum i Dar es Salaam med Tanzania om stöd till the Instiiue of tax administration i Tanrania.

Den 26 mars 1985 undenecknades i Bryssel ett avtal i form av skriftväx­ling med Europeiska gemetiskapen om konsolidering och ändring av texten till protokoll 3 till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Sverige av den 22 juli 1972.

Den 28 mars 1985 undenecknades i Masern ett avtal med Lesoiho om utvecklingssamarbete 1 juli 1985 till 30 juni 1987.

Den 28 mars 1985 beslöt regeringen ratificera ett protokoll av den 10 maj 1984 om tillägg till konventionen den 7 december 1944 angiende internatio­nell civil luftfart. Den 16 oktober 1985 deponerades ratifikationsinstrumen­tet hos generalsekreteraren i Intemationella civila luftfansorgsanisationen i Montreal. Protokollet har ännu ej trätt i kraft.

Den 28 mars 1985 beslöt regeringen om anslutning till ett protokoll till konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg (CMR). dagtecknat den 5 juli 1978. Den 30 april 1985 deponerades anslui-nlngsinstrumentei hos Förenta lutionemas generalsereterare. Protokollet trädde i kraft för Sverige den 29 juli 1985.

Den 28 mars 1985 förklarade regeringen att de konstitutionella Itgärder för ikraftträdartde av avtalet med Norge den 3 oktober 1984 om ättdring i konventionen den 9 februari 1972 om renbete uppfyllts för svensk del och beslutade att underrättelse liirom skulle lämnas till Norge. Efter skrift­växling den 28 mars och I april 1985 iridde indringen i kraft den I maj 1985.

Den 9 april 1985 undenecknades i Stockholm ett avtal med Malaysia om ekonomiskt, tekniskt och vetensknpUgt samarbete. Efter noieväxling den 7 juni och 9 augusti uMde avtalet i kraft den 8 september 1985.

Den 9 april 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Dan­mark. Finland och Norge om indring yv överenskommelsen den 26 mars 1980 om beskattning av resgods i resandeirfiken mellan Danmark, Fin­land, Norge och Sverige samt om skattefri f&rsl(jning pl flygplats i dessa Under.

Den 10 april 1985 Undenecknades i Stockholm en konvention med

15 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

225

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Canada om social trygghet jämie tillampningsöverenskommelse. Den 3 oktober beslöt regeringen ratificera konventionen och efter noieväxling den 17 och 29 oktober trädde konventionen i kraft den I januari 1986.

Den 21 mars och 16 april 1985 ägde skriftväxling rum i Maputo med Mocambique om inköp av en monteringsrardig bro över Impaputo-floden.

Den 23 april 1985 undenecknades i Stockholm en överenskommelse med Norge om Indring i bilaga I och 2 till protokollet den 25 mars 1981 mellan Sverige och Norge om upprättande av en fond för svensk-norski industriellt samarbete mm Den 27 juni 1985 beslutade regeringen atl de konstitutionella Itgärder som erfordras för överenskommelsens ikraftträ­dande genomföns och efter noteväxling den 8 augusti 1985 trädde överens­kommelsen i kraft.

Den 25 april 1985 undenecknades i Bryssel ett avtal med Europeiska gemenskapen om tre samordnade aktioner angiende nedsail hörsel, trom-bos och andra svagheter tamt om näringslära.

Den 25 april 1985 undenecknades ett avtal om samarbete mellan Euro­peiska ekonomiska gemenskapen och fem andra länder om samordning av fem projekt ittom miljövården.

Den 2 mai 1985 undenecknades i Stockholm en överenskommelse med Storbritannien rörande ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor. överenskommelsen skall ratificeras.

Den 2 maj 1985 beslöt regeringen om ratifikation av konventionerna frin den 8 november 1968 rörande vägtrafik nämligen konventionen om vägtra­fik och konventionen om vägmärken och trafiksignaler, samt av tvi sär­skilda överenskommelser för Europa, dagtecknade den I maj 1971 samt slutligen av«tt tilläggsprotokoll av den I mars 1973. Ratifikationsbeslutet innefattade ocksi reservationer och förklaringar. Den 25 juli 1985 överläm­nades ratifikationsinstrumenten hos Förenata nationemas generalsekrete­rare i New York. Avtalen träder i kraft för Sverige 25 juli 1986.

Den 2 maj 1985 beslöt regeringen ratificera en överenskommelse med Danmark om avgränsning av kontinentatsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark, undenecknad i Kö{>enhamn den 9 itovember 1984. Den 3 september 1985 utväxlades ratifikationsinstrumenten i Stockholm och därmed trädde överenskommelsen i kraft.

Den 6 maj 1985 undenecknades i Lund tvI avtal mellan de nordiska länderna om Indring av tidigare avtal, nämligen avtal om ändring av avtalet om kulturellt samarheie av den 15 mars 1971 samt avtal om Indring av samarbeisöverenskommelsen den 23 mars 1962. Bida Indringsavtalen skall ratificeras.

Den 9 m 1985 undertecknades i Nairobi ett avtal med Kenya om mtvecUingssamorbeie I juli 1985 till 30 juni 1987.

Den 15 nug 1985 beslöt regeringen om anslutning till konvenlk>nen den 6 april 1974 om en uppförandekodför liiyjekonferenser. Beslutet inttefattade ocksl reservationer och förklaringar. Den 28 juni överlämnades anslut­ningsinstrumentet hos generalsekreteraren i Förenta nationerna och kon­ventionen trädde i kraft för Sverige den 28 december 1985.

Riksdagsbeh.

226

 

Den 17 april och 16 maj 1985 ägde skriftväxling rum i Mapuio med Mocambiqr om katastrofbistånd i form av utsäde.

[>en 17 april och 16 maj 1985 ägde skriftväxling rum i utsäde.

Den 17 april och 16 maj 1985 ägde skriftväxling lum i Maputo med Mocambique om katastrofbistånd i form av handverktyg och vete.

Den 21 mars och 22 maj 1985 ägde skriftväxling rum i New York med Förenta nationerna om en FN-kurs i Sverige om informationsteknik i offentlig förvaltning i u-länder.

Den 23 maj 1985 beslöt regeringen att godkänna vtalet med Danmark om handeln mellan Sverige och Grönland av den 4 december 1984. Den 25 maj överiämnades en note härom och den I juli 1985 trädde avtalet i kraft.

Den 24 maj 1985 undenecknades i Harare ett avtal med Zimbabwe om utvecklingssamarbete I juli 1985 till 30 juni 1987.

Den 24 maj 1985 undenecknades i Harare ett avtal med Zambia om katastrofbistånd.

Den 24 maj 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Bulgari­en om handeln under 1985.

Den 27 maj 1985 undenecknades i Stockholm en konvention med Ameri­kas Förenia Stater om social trygghet jkmic tillämpningsföreskrifter. Kon­ventionen skall ratificeras.

Den 28 maj 1985 ägde skriftväxling rum i Stockholm med Finland om byggande av en bro över Muonio älv.

Den 31 maj 1985 undenecknades i Hanoi ett avtal med Vietnam om utvecklingssamarbete 1 juli 1985 till 30 juni 1987.

Den 31 maj 1985 undenecknades i Hanoi cii proceduravial mtä Viet­nam.

Den 31 maj 1985 ägde skriftväxling rum i Stockholm med Finländarn ändring av överenskommelsen den 14 februari 1979 om auiomaispel på passagerarfarryg i reguljär linjetrafik mellan Sverige och Finland.

Den 17 april (Kh 1 juni 1985 ägde skriftväxling rum i Maputo mellan de nordiska statema och Mocambique om förlängning av det tidigare avtalet rörande utvecklings samarbete inom jordbrukssektorn (MONAP II).

Den 6 juni 1985 beslöt regeringen godkänna ändring av stadgan för det internationella atomenergiorganet, (lAEA). Äftdringen antogs i Wien den 27 september 1984. Den 26 augusti 1985 deponerades ntifikatk>nsinstru-mentet hos den amerikanska regeringen. Ändringen har Innu q tritt i kraft.

Den 6 juni 1985 beslöt regeringen ratificera 1982 års iniemationella lelekonvention, dagtecknad i Nairobi den 6 november 1982. Den 3 oktober 1985 deponerades ratifikationsinstrumentet hos generalsekreteraren i In­temationella teleunionen i Genive och konventionen tridde i kraft for Sverige den 10 oktober 1985.

Den 7 juni 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Rumäni­en om handeln under 1985.

Den 7 juni 1985 undenecknades i Maputo ett avtal med Mocambique om utvecklingssamarbete I juli 1985 till 30 juni 1987.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

227

 

Den 10 juni 1985 undenecknades i Bryssel med förbehill for ratifikation en internationell konvention rörande systemet för harmoniserad varube-skrivning och kodifiering. öattcknMÖ den 14 juni 1983.

Den II juni 1985 igde skriftväxling rum i Lusaka med Zambia om upphävande av passviseringsivångei.

Den 13 juni 1985 beslöt regeringen om anslutning till en interrutionell konvention om harmonisering av gränskontroller av varor, dagtecknad den 21 oktober 1982 i Genive. Den 15 juli deponerades ratifikationsinstru­mentet hos Förenta nationernas generalsekreterare i New York och kon­ventionen trädde i kraft den 15 oktober 1985.

Den 13 juni 1985 undenecknades i Bryssel ett protokoll om ändring i den intematioitella konventionen av den 9 juni 1977 om ömsesidigt admistrativi bistind för att förhindra, utreda och beivra tullbron. Den 24 oktober beslöt regeringen att ratificera protokollet och den 25 november 1985 deponera­des ratifikationsinstrumentet hos Tullsamarbetsridets generalsekreterare i Bryssel. Ändringen har ännu ej trätt i kraft.

Den 14 juni 1985 ägde skriftväxling rum i Helsingfors med Finland om 1981 Irs översyn av den svensk-finska riksgränsen.

Den 14 juni 1985 undenecknades i Dar es Salaam ett avtal med Tanzania om utvecklingssamarbete I juli 1985 till 30 juni 1987.

Den 17 juni 1985 undenecknades i Lusaka ett avtal om skuldkonsolide­ring med Zambia.

Den 26 juni 1985 undenecknades i London ett avtal om upprättande av en intemationell bank för mul- och klövssjukevaccin.

Den 27 juni 1985 gcxlkände regeringen ändringar i 1978 irs protokoll till 1973 Irs intemationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg. Ärtdringama antogs genom resolution MEPC. 14(20) den 7 septem­ ber 1984. De träder i kraft den 7 januari 1986 om ej ett visst antal av de fördragsluunde statema meddelat att de motsätter sig ändringama.

Den 27 juni 1985 beslöt regeringen godkänna ändringar i 1974 irs kon­vention om skydd av Östersjöomridets marina miljö. Ändringama antogs under Helsingforskommissionens möte 12-15 mars 1985 och träder i kraft den I januari 1986 därest före den I juli 1985 ingen av de fördragsslu-Unde partema meddelat att man motsätter sig ändringara.

Den 27 juni 1985 beslöt regeringen ratificera ett protokoll till konven­tionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angiende finan-tieringen av tamarbetsprogammmei för övervakning och värdering av Ungviga transponer av luftföroreningar i Europa. Protokollet undeneck­nades den 28 september 1984 i Genive. Den 12 augusti 1985 deponerades ratifikationsinstrumentet hos géiteralsekreteren i Förenta naiioitema i New Yorli. Protokollet har Innu ej tritt i kraft.

Den 27 juni 1985 beslöt regeringen atl luftfansöverenskommelsen med Sydafrika av den 28 mars 1958 skulle sigas upp. Den I juli överlämnades en note hirom till de sydafrikanska myndigheterna och avulet tridde ur kraft den I januari 1986.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh. X

228

 

Den 8 juli 1985 undenecknades i Paris ett avtal med Madagskar om vissa skulder.

Den 8 juli 1985 ui>denecknadcs i Madrid en överenskommmelse med Spanien angiende projekt 'motn försvaret, överenskommelsen skall ratifi­ceras.

Den 9 juli 1985 undenecknades i Helsingfors ett protokoll till 1979 Irs konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angiende begränsning av svavelutsläpp eller dessas gränsöverskridande flöden med minst 30%. Regeringen beslöt den 12 december att ratificera protokollet. Ratifikationsinstrumentet har ännu ej deponerats.

Den 11 juli 1985 undenecknades i Bryssel ett memorandum of uitder-startding om samordning av nationella forskningsprojekt avseende optofi-bersystem för höga datahastigheter, COST 215.

Den 29 juli 1985 undenecknades i Stockholm ett avtal med Portugal om exponen av vissa textilvaror.

Den 17 juli och 6 augusti 1985 ägde skriftväxling rum i New Delhi med Indien om förlängning av avtalet om utvecklingssamarbete den 15 septem­ber 1983 och proceduraviaiei av den 4 januari 1979.

Den 14 augusti 1985 undenecknades i Stockholm ett avtal med Australi­en om ömsesidigt skydd av hemliga uppgifter för försvarsändamil.

Den 16 augusti 1985 undenecknades i New Delhi ett avtal med Indien om utvecklingssamarbete 1 september 1985 till 30 juni 1987.

Den 22 augusti 1985 beslöt regeringen ratificera en tilläggsöverenskom­melse till konventionen den 5 maj 1978 med Grekland om social trygghet. Tilläggsöverenskommelsen undenecknades i Stockholm den 14 september 1984. Den 25 september utväxlades ratifikationsinstrumenten i Athén och tillaggsöverenskommelsen trädde i kraft den 1 november 1985.

Den 30 augusti 1985 undenecknades i London med Internationella fa­miljeplaneringsfederationen, (IPPF), ett avtal om förlängning av avtalet den 18 juni 1981 angiende stöd itW IPPF:s verksamhet.

Den 6 september 1985 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Australien om ändring av fördraget om utlämning av den 20 mars 1973. Protokollet trädde i kraft den 6 oktober 1985.

Den 21 augusti och 8 september 1985 Igde skriftvlxling tum i Dhaka med Bangladesh om förlängning av avtalet om utvecklingssamarbete av den IO juni 1983.

Den 12 september 1985 beslöt regeringen att med bindande verkan uiKleneckna en europeisk konvention om åskådarvåld vid sponevene-mang och speciellt fotbollsmatcher, dagtecknad i Strasbourg den 19 augus­ti 1985. Den 13 september undenecknades konventionen uun förbehill för ratifikation och den I november 1985 tridde konventionen i kraft.

Den 9 och 16 september 1985 undenecknades i New York ett avtal med Förenta nationerna om importiiöd fÖr leverans av reservdelar till en lofcverkstad i Vietnam.

Den 18 september 1985 undenecknades i New Delhi ett proceduravtal med Indien.

1988/89 :KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

229

Den 18 och 25 september 1985 ägde skriftväxling rum i Bissau och Praia med Kap Verde om ökat bistånd.

Den 31 augusti och 30 september 1985 undenecknades i Geneve och Stockholm en överenskommelse med Förenta nationernas Höge Kommis­sarie för flyktingar. (UNHCR) om ett regionkontor i Stockholm. Den 19 december 1985 beslöt regeringen godkänna överenskommelsen. Efter no­teväxling den 20 och 24 december 1985, trädde överenskommelsen i kraft den I januari 1986.

Den 27 september och 1 oktober 1985 ägde skriftväxling rum i Stock­holm med Jugoslavien om ändring i avtalet den 31 oktober 1983 om exponen av vissa textilvaror.

Den 3 oktober 1985 beslöt regeringen godkänna protokoll nr 7 till kon­ventionen angående skydd för dt mänskliga rälligheiema och grundläg­gande friheterna av den 4 november 1950. Protokollet är dagtecknat den 22 november 1984 och undenecknat samma dag. Den 8 november deponera­des ratifikationsinstumentet hos Europaridets generalsekreterare i Stras­bourg och samtidigt avlämnades tvi förklaringar, bide om erkännande enligt anikel 25 om kommissionens behörighet att ta emot framställningar frin enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskil­da och om godkännande enligt anikel 46 av domstolens tvingantJe jurisdik­tion beträffande aniklarna 1-5 i protokollet. Protokollet har ännu ej trätt i kraft.

Den 3 oktober 1985 undenecknades i Strasbourg en konvention om bevarandet av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Europa. Konven­tionen skall ratificeras.

Den 26 augusti och 10 oktober 1985 ägde skriftväxling rum i Luanda me<i Angola om ökat bistånd.

Den 28 oktober 1985 undenecknades ett avtal med International Trade Cenire VSCTADICATT i Geneve angiende rekrytering och finansiering av biträdande experter.

Den 29 oktober 1985 undenecknades i Stockholm ett avtal med Togo om senareläggning av vissa betalningar.

Den 30 oktober 1985 undenecknades i Maputo ett avtal mellan de nordiska statema och Mocambique om katasirofbistind till rehabilitering av MONAP-projekt skadade av cyklonen Domoina.

Den 4 november 1985 undenecknades i Geneve ett ridsbeslut inom Europeiska frihandelssammanslutningen, (EFTA), angiende Finlands an­ slutning till organisationen. Samtidigt undenecknades ett records of un­derstanding i anslutning till förhai>dlingama om Finlands anslutning.

Den 4 november 1985 undenecknades i London en överenskommelse med Storbritannien om utbetalningen av bidrag till kostnaderna för förvalt­ningen och underhillet av vissa ror / Röda havet, överenskommelsen Ir utarbetad i anslutning till avtalet frin den 20 februari 1962 om underhillet av dessa fyrar.

Den 4 november 1985 undenecknades i Lusaka ett proceduravtal med Zambia.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

230

Den 7 november 1985 beslöt regeringen godkänna vissa ändringar i 1974 Irs intemationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (1974 Irs SOLAS konvention). Ändringarna antogs den 17 juni 1983 och träder i kraft den I juli 1986 försiviit inte senast den I januari 1986 mer än en tredjedel av de fördragslutande panerna meddelat Internationella sjo-fansorganisationen ad de motsätter sig ändringen.

Den 11 november 1985 utväxlades i Bem ratifikationsinstrumenten avse­ende ett avtal med Schweiz, undenecknat i Stockholm den 7 februari 1979. för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter pi kvarliienskap och arv. Regeringen beslöt redan den 3 januari 1980 om ratifikation. Avtalet trädde i kraft i och med ratifikationsutväxlingen.

Den 12 november 1985 undenecknades i Mariehamn en nordisk överens­kommelse om förmincr vid arbetslöshet.

Den 12 november 1985 undenecknades i Mariehamn en överenskom­melse med Danmark, Finland och Norge om ömsesidigt godkännande av körkort och registrering av fordon. Överenskommelsen träder i kraft den I juli 1986.

Den 14 november 1985 beslöt regeringen att säga upp följande avtal angiende ömsesidigt utbyte av underrättelser beträffande sinnessjuka. med Schweiz den 27 ntaj och 10 september 1921, med Österrike den 26 maj 1921 och 10 april 1922, med Polen den 30 maj och 26 november 1921, med Frankrike den 27 maj och 14 oktober 1921, med Portugal den 4 juli och 20 september 1921 samt med Nederländerna den 24 maj, 20 september, 8 och 12 oktober 1909. Uppsägningarna har ännu ej verkställts.

Den 14 november 1985 undenecknades i Lusaka ett avtal med Zambia om utvecklingssamarbete 1 januari 1986 till 31 december 1987.

Den 15 november 1985 undenecknades i Stockholm med Tjeckoslovaki­en ett protokoll om handeln under 1986.

Den 26 november 1985 undenecknades i Kinshasa ett avtal med Zaire om skuldkonsolidering.

Den 28 november 1985 beslöt regeringen godkänna reglementet nr 64 till överenskommelsen om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av utrustning och delar till motorfordon samt l&r ömsesidigt erkännade av tidant godkäntuuide, av den 20 mars 1985. Note till Förenta nationer­nas generalsekreterare skickades den 12 december 1985 och mottogs den 30 december. Reglementet träder i kraft för Sverige den 28 februari 1986.

Den 28 november 1985 undenecknades i Beriin med Tyska Demokratis­ka Republiken ett protokoll om handeln under 1986.

Den 29 november 1985 undenecknades i Budapest en överenskommelse med Ungern om ömsesidigt avskaffande av viteringar. Regeringen beslöt den 28 november om bide undenecknande och godkännande. Efter noie­växling den 10 och 20 december trädde överenskommelsen i kraft den 1 januari 1986.

Den I december 1985 trädde avtalei med Nederländerna om ömsesidigt skydd av klassificerad militär information i kraft efter meddelande frin

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

231

 

Nederländerna att de konsiiuiionella Itgärder som krävs för avtalets ikraft­trädande genomföns. Avtalei undenecknades den 29 oktober 1984 i Haag.

Den I december 1985 undenecknades i Dhaka ett avtal med Bangladesh om utvecklingssamarbete I oktober 1985 lill 30 juni 1987.

Den 6 december 1985 undeneckiudes i Bissau ett avtal med Guinea-Bissau om utvecklingssamarbete I januari 1986 till 31 december 1987.

Den 6 december 1985 undenecknades i Bissau ett proceduravtal med Cuniea-Bissau.

Den 12 december 1985 beslöt regeringen ratificera en överenskommelse med Ungern om inbördes rätishjälp i brottmil, undenecknad i Budapest den 28 september 1983.

Den 13 december 1985 undenecknades i Bryssel ett memorandum of understanding om samordning av nationella forskningsprogram avseende artificiell intelligens. COST 13.

Den 13 december 1985 undenecknades i Bryssel ett memorandum of understanding om samordning av nationella forskningsprogram avseende leleinformatik. COST 11 ter.

Den 17 december 1985 undenecknades i Havaima ett avtal med Cuba om skuldkonsolidering.

Den 17 december 1985 undenecknades i Köpenhamn ett avtal med Danmark om tillämpning av nationell lagstiftning beträffande arbetstider för vissa vägtransporter mellan Sverige och Danmark.

Den 19 december 1985 beslöt regeringen ratificera tredje tilläggsproto-kollei till Världspostunionens konstitution samt att godkänna Världsposi-foreningens allmänna reglemente, Väridspostkonventionen, samt följande avtal, om postanvisningar och postresekreditiv, om postgirorörelse, om postförskottsförsändelse, om inierrutionell postsparbanksrörelse, om abonnemang pi tidningar och periodiska publikationer. Samtliga antagna och undenecknade den 27 juli 1984 pi 1984 Irs Väridspostkongress i Hamburg.

Den 22 december 1985 undenecknades i Islamabad ett avtal med Paki­stan för atl undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt. Avtalet skall ratificeras.

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 3

Riksdagsbeh.

232

 

1986

XX   överenskommelser med främmande makter m. m.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

 

Den S januari deponerades ratifikationsinstrumentet angiende konven­tionen mot tortyr och aiutan grym. omlnsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av den 10 december 1984 hos generalsekreteraren i Förenu lationema. Konventionen har Innu ej tritt i kraft.

Den 9 januari 1986 beslöt regeringen atl underrlttelse skulle Umnas lill den finska regeringen om att Sverige fullgjon de konstitutioitella itglrder (om krävs för ikraftträdande av avtalen om Indringar i det nordiska avtalet om kulturellt samarbete av den 15 mars 1971 tamt avtalet om Indring i samarbetsöverenskommelsen av den 23 man 1962. Avtalen uitderteck-nades i Lund den 6 maj 1985. Den 13 januari övertlnuudes ootenw och avulen trädde i kraft den 12 febntari 1986.

Den 10 januari 1986 deponerades bos generalsekreteraren i Europarldei i Strasbourg ratifikationsinstrumentet avseeitde protokoll nr 8 till konven­tionen angiende skydd fÖr de mänskliga rättigheterna och de grundläggan­de friheterna av den 4 november 1950. Protokollet Ir dagtecknat den 19 mars 1985 och har Innu ej tritt i kntt.

Den 13 januari 1986 undenecknades i Bryssel ett ramavtal med Europe­iska ekonomiska gemenskapen om vetenskapligt och tekniskt samarbete. Regeringen beslöt den 29 miy 1 ■(' ratificera avtalet. Den enligt avtalet upprättade kommittén hade sitt första möte den 9 juli.

Den 10 och 18 januari 1986 Igde skriftvlxling rum i Hanoi med Vietnam om forskningssamarbete.

Den 20 januari 1986 undenecknades i Warszawa ett avtal med Polen om skuldkonsolidering.

Dei) 23 januari 1986 beslöt regeringen godklnna Australiens anslutning till 1970 Irs konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hem­skillnader, dagtecknad i Haag den I juni 1970. Den 2 juli övertlmnades en note hIrom till den nederländska regeringen och konventionen tridde i kraft mellan Sverige och Australien den 31 augusti 1966.

Den 30 januari 1986 utväxlades i Stockholm ntifikatioosinstrumenten avteende överenskommelsen den 28 september US3 med Ungern om mbördes rittsl\iälp i brottmål, övercatkoounelten ttfddc i kraft den I nan 1966.

Den 31 januari t undenecknades i Hanrc ett avtal mellan Norden ech Southern African Transport mnd Commtaileatioiu Commission om stöd saml ett avtal om Möd till den tekniska eabeten vid Southern African Trenspon and Communications Commissioa.

Den 4 februari 1986 deponerades i Beni ratifikationsinsttumentftt till del tredje titläggsprotokoflet till VårUsposiunioneiu koiutiititioH lamt fod-klnnandeinstrumcnt avteende de postfbrdrag tom anto(s vid 1984 års

233

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

Väridspostkongress i Hamburg. Samtliga tridde i kraft för Sverige genom depositionen.

Den 6 februari 1986 undenecknades ett avtal i Belgrad med Jugoslavien om konsolidering av Jugoslaviens skulder under perioden 1 januari 1985 lill 15 miu 1986.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen godkänna ättdring i reglemente nr 43 och i reglemente nr 44 till överenskommelsen om antagartde av enhet­liga regler fdr typgodkännande av utrustning och delar till motorfordon samt för ömsesidigt erkännande av tidant godklnnande. dagtecknad i Cenive den 20 mars 1958.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen att siga upp ett avtal med Brasi lien om ömsesidigt utbyte avVnderrittelser beträffande sinnessjuka av den 27 januari 1932. Skriftväxling om uppsägning ägde rum den 20 mars och 28 april 1986.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen alt säga upp ett avtal med Japan om ömsesidigt utbyte av underrättelser betrlffande sinnessjuka frin den I och 5 maj 1923.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen att säga upp ett avtal med Mexico om ömsesidigt utbyte av underrättelser om sinnessjuka frin den 28 juli och 17 oktober 1922.

Den 13 februari 1986 beslöt regeringen att säga upp ett avtal med Tjecko­slovakien om ömsesidigt utbyte av underrättelser om sinnessjuka av den 28 juni, 22 juli och 7 september 1921. Skriftväxlingen härom ägde rum den 22 m och 20 juni.

Den 20 februari 1986 beslöt regeringen godkänna ändring i reglemente nr 11 till överenskommelsen om antagande av enhetliga regler för typgodkän­nande av utrustning och délär'iill motorfordon samt för ömsesidigt erkän­nande av sidant godkännande, dagtecknad i Cenive den 20 mars 1958.

Den 7 och 24 februari 1986 ägde skriftväxling rum i Wien om uppsägning av avtalet med Österrike om ömsesidigt utbyte av underrättelser beträffan­de sinnessjuka frin den 26 m 1921 och den 10 april 1922. Beslut om uppsägning fatudes den 14 november 1985.

Den 27 febntari 1986 beslöt regeringen ratificera ett avtal med Jamaica (br att undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt, undenecknat i Kingston den 13 man 1985. Den 7 april utväxlades ratifikaliontinttru-Bienten i London och därmed tridde avtalet i kraft.

Den 3 man 1986 undenecknades i Köpenhamn ett protokoll med Norge om handeln mellan Sverige och Norge i internationella krislågen. Rege­ringen hade redan den 23 januari besluut att protokollet skulle ingis och den 29 augusU (986 Igde utvlxling rum i Stockholm av ratifikationsinttru-oieiuen.

Den 9 februari och 4 man Igde skriftvlxling rum i Dhaka med Hångla-desh om förlängning av proceduravialet av den 7 m 1980.

Den 13 man 1986 beslöt regeringen godklnna Indringar i bilaga I och 2 till konventionen den 15 februari 1972 om förhindrande av havsförorening-ar genom dumpning från fartyg och luftfartyg. Ändringama antogs vid det

234

 

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh. elfte mötet med de fördragssluunde panema i Mariehamn den 11 -13 juni

1985 och träder ikrafi di samtliga paner meddelat att de godkänner Ind-

rirtgama. Den 26 mars 1986 lämnades meddelande om det svenska godkän-

oaiKiet till den nonka regeringen. Ändringama har ännu ej trätt i kraft.

Den 13 mars 1986 undenecknades i Warszawa eti protokoll med Ptien om handeln under 1986.

Den 13 man 1986 beslöt regeringen godkänna ändringar i reglemente nr 17 och reglemente nr 21 till överenskommelsen om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av utrustning och delar till motorfordon samt för ömsesidigt erkännande av tidant godklnnande. dagtecknad i Geni ve den 20 man 1958.

Den 18 man 1986 undenecknades i Strasbourg en europeisk konvention om skydd av försöksdjur. Konventionen skall ratificeras.

Den 21 man 1986 undenecknades i Reykjavik ett tilläggsavtal till det nordiska avtalet den 12 december 1969 om en nordisk industrialiserings­fond for Island. Regeringen beslöt den 17 april 1986 atl godklntu avtalet och samma dag överiämnades ett meddelande härom till den isländska regeringen. Tilläggsavtalet har ännu ej trätt i kraft.

Den 24 rttan 1986 undeneckiudes i Bryssel ett memorandum of under­standing om samordning av nationella fonkningsprojekt avseende utrust­ning för optisk koppling och dirigering (COST 216).

Den 24 man 1986 undeneckitades i Bryssel ett mentorandum of under­standing om samordning av nationella fonkningsprojekt avseende kriterier för urval och definition av försökspersoner för läkemedelsutveckling (COST Bl).

Den 26 man 1986 undenecknades i Bryssel ett memorandum of under-ttandirtg om samordning av nationella fonkningsprojekt avseende mänsk­liga faktorer och ii\formaiionsij6nsier (COST 212).

Den 26 man 1986 undenecknades i Bryssel ett protokoll om Indring i konventionen den 4 juni 1974 om förhindrande av havsföroreningar från landbaserade källor. Regeringen hade redan den 13 man fatlat beslut om bide undenecknande och ratifikation och den 13 juni deponerades ratifika­tionsinstrumentet i Paris.

Den 31 man 1986 deponerades hos Förenu nationernas generalsekrete­rare i New York ratifikationsinstrumentet avteende protokoll till 1979 In konvention om långväga grånsöverskridande luftföroreningar om be­gränsning av svavelutsläpp eller dessas grinsövenkridande flöden npd minst 30%, antaget i Helsingfon den 8 juli 1985. Protokollet har Innu ej inti i kraft.

Den I april 1986 Igde skriftvixling rum i Stockholm med Schweiz om indring i den administiativa överenskommeltea angiende tilUmpning av konventionen den 20 oktober 1978 om social trygghet.

Den 4 april 1986 undenecknades I Bukarett ett protokoll med Rumänien om handeln under 1966.

Den 15 april 1986 undenecknades i Stockholm en överenskommelse           X

med Danmark om beskattning av s.k. gränsgångare. Den 18 juni betlöt       235

 

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4 Riksdagsbeh,

regeringen godkänna överenskommelsen och efier stotevUslins tr&dde av­talet i kraft den 4 juh 1986.

Den 15 april 1986 undenecknades i Moskva en övenstssEtommelse med Sovjetunionen om ömsesidigt upphovsrättsskydd.

Den 15 april S6 Sde skriftvfixtins rum i MosEivo meå Sovjetunionen angiende långtidsöverenskommelsen om haadela frfin äen 7 opril 1976.

Den 86 ori! 8$36 undenecknades i Sofia ett >rotottoll cned Bulgarien om handeln under 1986.

Dsn 23 april II9S6 undenec&itades i Stockholm ett ovtal susa Algeriet om lelesamarbete. Avtalet skall mtificefQS.

IDsn 25 april 1986 undenecknades i Stockholm ett avtal med Botstvana om ttvecktingsssmarbete I juli 1986 till 30 juni ISOS.

E$en 35 april 1986 undenecknades i Stockholm ett iproceduravtal med Botswana.

Den 25 april 1986 undenecknades i Rabat ett handelsavtal med Maroc­ko. Avtalet skall ratificeras, men tillämpas provisoriskt efter urtdeneck-nandet.

Den 30 april 1986 beslöt regeringen om avgivande av en tådtxn förklaring som avses i artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rälligheiema och de grundläggande friheterna. Åtagandet gäller för en tid av fem Ir räknat frän öen 13 maj 1986, då den tidisare svgivita förklaringen utlöper.

Den 30 april och 13 m 1986 Igde skrift växling rum i Bryssel med Europeiska ekonomiska gemenskapen om ändring i protokoll 3 till Sveri­ges frihandelsavtal med den Europeiska ekonomiska gemenskapen.

Den 14 maj 1986 undenecknades i Stockholm en överenskommelse med Tyska demokratiska republiken angiende ömsesidigt sonskydd för växt-sorter av jordbrukets kulturväxtaner.

Den 16 maj 1986 Igde skriftväxling rum i Sryssel sned Europeiska ekonomiska gemenskapen om handeln med stål under 1986.

Den 16 m 1986 undenecknades i Stockholm ett ovtol med Kina för att undvika ttubbelbeskaitning och förhindra skatteflykt betrlffande skatter pi inkomst. Den 20 november beslöt regeringen ratificera avtalet och efter DOtevlxling i Peking den 26 november och 4 december trädde avtalet i kraft den 3 januari 1987.

Den 22 m»i 1986 undenecknades i Brytiel en sssmorandum of under­ standing om samordning av nationella forskningsprojekt avseet>de landba­serade navigationssystem för sjöfarten (COST 301).

Den 22 mj 1986 Igde skriftväxling rum i fJanoi mså Vietnam om imporutöd.

E>ea 22 suy 1986 Igde ikriftvlxling rum i StocbState mså Ungern om handeln under perioden I januari 1967 till 31 decembsr 11.

Den 27 m' 1986 undenecknades i Nairi ett Qvis] mså österikanska tavecklingsban&en om utvecklitigskredit.

Den 29 msy 1986 undenecknades i Managiu en avtal med Nicaragua om atvarCdinsssemarbete I juli 19S6 till 30 Juni 18.

236

 

Den 29 maj 1986 beslöt regeringen ratificera tvi ILO-konventioner, konvention (itf 160) om arbetsmarknadsstatistik, dagtecknad den 25 juni I96S och konvention (nr 161) om företagshälsovård, dagtecknad den 26 juni 1985. Vid deponeringen den 30 juni 1986 hos Iniemationella arbelsby-fins geiteraldirektör angavs avseende konventionen om arbetsmarknads-sutistik alt skyldigheterna i friga om aniklarna 7-10 och 12-15 godtagits samt överlämnades en förklaring om att godkännandet av artikel 9 Ir avhängigt av den tolkning som redovisats i proposition 1985/86:141.

Den 29 maj 1986 beslöt regeringen sIga upp tvi konventioner med Nederländerna, konvention ang. villkoren fÖr konsulters anställande i de nederllndska koloniemas hamnar av den 10 september 1855 samt skrift­växling den 21 juni, den 16 juli 1900 och den 25 januari 1901 angående konsulters verksamhet.

Den 30 maj 1986 beslöt regeringen att meddelande om godklnnande av avtalet med Pakistan för att undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt skall lämnas till den pakislanska regeringen. Avtalet uitdeneck-nades den 22 december 1985 i Islamabad. Efter noteväxling den 22 m och 30 juni 1986 trädde avtalet i kraft och därmed upphörde dubbelbeskatt­ningsavtalet av den 25 augusti 1958 att gilla.

Den 30 maj 1986 undenecknades i Lusaka ett avtal med Zaire om slutida vskrivning.

Den 30 maj 1986 undenecknades i Colombo ett avtal med Sri Länka om utvecklingssamarbete 1 juli 1986 till 30 juni 1988.

Den 3 juni-1986 ägde skriftväxling rum i Stockholm med Nya Zeeland om antarktiskt samarbete.

Den 5 juni 1986 undenecknades i Stockholm ett avtal med Panama om vista skulder.

Den 11 juni 1986 beslöt regeringen Itertaga förklaringar och reserva­tioner mot följande konventioner, den europeiska överenskommelsen om skydd for televisionsutsändningar, dagtecknad i Strasbourg den 22 juni 1960, den intemationella konventionen om skydd fÖr utövande konstnärer, framställare av fonogram och radioföredrag, dagtecknad den 26 oktober 1961 i Rom samt slutligen konventionen rörande skydd för framställare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram, dagtecknad i Gentve den 29 oktober 1971. Samtliga Itericallande skedde med verkan frin den 1 juli 1986.

Den 11 juni 1986 beslöt regeringen godklnna tultanatet Omans anslut- ming till konventionen om den Internationella hydrogrnfaka organisatio-men, dagtecknad den 3 m 1967 i Monaco.

Den 14 juni 1986 undenecknades i Singapore en överenskommelse med Singapore om skydd av sékretessbelägd information tom hlnför tig till prtekt inom fftnvaret.

Dea 9 mw och 16 juni 1986 igde tkrifivixling fura i Stockholm oied FHippinema om Indring i avtalet den 26 april 1984 om eiporten av vitsa textävaror.

Den 18 juni 1986 undertecknades i Stockholm en avtal med Laos om utvecklingssamarbete I juli 1986 till 30 juni 1988.

1988/89 :KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

X

237

Den 19 juni 1986 undenecknades i Addis Abeba ett avul med Etiopien om utvecklingssamarbete I juli 1986 till 30 juni 1988.

Den 19 juni 1986 uitdenecknades i Stockholm en överenskommelse med Finland om suverånitetsholmar. Den 11 december ratificerades överens­kommelsen och efter iMteväxling tridde överenskotiunelsen i kraft den I januari 1987.

Den 19 juni 1986 ägde skriftväxling rum i Stockholm med Finland om indring av riksgränsen mellan Sverige och Finland sivitt avser en sträcka vid Vähänärä.

Den 25 juni 1986 urtdenecknades i Valetta ett protokoll med Malta om indring i överenskommelsen av den 30 m 1975 för undvikande av dubbel­beskattning beträffande skatter pi inkomst och förmögenhet. Protokollet skall ratificeras.

Den 26 juni 1986 beslöt regeringen atl ratificera en nordisk överenskom­melse om förmåner vid arbetslöshet, undenecknad i Mariehamn den 12 november 1985. Den 17 juli 1986 deponerades ratifikationsinstrumentet i Oslo. Överenskommelsen har ännu ej trätt i kraft.

Den 26 juni 1986 undenecknades i New York 1986 Irs intemationella konvention om livsmedelshjälp, dagtecknad i London den 13 mars 1986 samt 1986 In vetekonveniion, dagtecknad i London den 14 mars 1986. Regeringen beslöt den 7 maj att ratificera de bida konventionenu och den 25 juni deponerades ratifikationsinstrumenten hos Förenta nationemas generalsekreterare i New York.

Den 26 juni 1986 beslöt regeringen iterkalla en förklaring om förbehill mot del II av ILO-konveniionen (nr 143) om missbruk i samband med migration och om främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med avseende pi möjligheter och behandling, dagtecknad den 24 juni 1975. Den 3 juli överiämnades en note härom till generaldirektören för intemationella arbetsbyrin i Genive.

Den 26 juni 1986 undenecknades i Stockholm med Tyska demokratiska republiken ett avtal för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter pi inkomst och förmögenhet. Avtalet ratificerades den 20 november och efter noteväxling trädde avtalet i kraft den 24 december 1986.

Den 26 juni 1986 undenecknades i Stockholm ett fördrag med Tyska demokratiska republiken om avskaffande av kravet pi legalisering av handlingar. Fördraget skall ratificeras.

Den 26 juni 1986 undenecknades i Stockholm en fördrag med Tyska demokratiska republiken om rättshjälp i brottmål. Fördraget skall ratifi­ceras.

Den 26 juni 1986 undenecknades i Stockholm en överenskommelse med Tyska demokratiska republiken angiende utvecklingen av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Tyska demokratiska repub­liken.

Den 13 och 26 juni 1986 Igde skriftvixling rum i Rom med Italien om giltigheten av italienska identitetskort som passhandling fÖr inresa i Sveri-

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

238

 

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

Den I juli 1986 undenecknades i Dar es Salaam ett proceduravial med Tanzania.

Den 9 juni och I juli 1986 ägde skriftväxling rum i Maputo med Mozam­bique om stöd till ett rehabiliteringsprogram.

Den 26 juni och I juli 1986 ägde skriftväxling rum i Hong Kong med Hong Kong om Indring av avtalet den 20 juni 1983 om exponen av vissa textilvaror.

Den 4 juli 1986 Igde skriftväxling rum i Bonn med Förbundsrepubliken Tyskland om kärnbrånsleutbyte.

Den 16 juli 1986 undenecknades i Maputo ett avtal mellan Danmark, Norge och Sverige i eiu sidan samt Mozambique I den andra om det nordtik* jordbruksprogrammet.

Den 17 juli 1986 undenecknades i Bryssel en tilläggsprotokoll till avtalet mellan Sverige och Europeiska ekonomiska gemenskapen med anledning av Spaniens och Ponugals anslutning lill gemenskapen. Regeringen beslöt den 25 september att ratificera tilläggsprotokollet och den I november 1986 tridde det i kraft.

Den 17 juli 1986 undenecknades i Bryssel en tilläggsprotokoll till avtalet mellan Sverige, I ena sidan, och medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen i andra sidan med anledning av Spaniens och Ponugals anslutning till gemenskapen. Regeringen beslöt den 25 september atl ratifi­cera tilläggsprotokollet och det tridde i kraft den I november 1986.

Den I augusti 1986 undenecknades i Maputo ett avtal med Swaziland om föriängt stöd till utbildningsforskning och plai>ering.

Den 19 augusti 1986 undenecknades i Höfn en överenskommelse mellan de itordiska ländema om upprättande av den nordiska utvecklingsfonden för Väsinorden, överenskommelsen skall ratificeras.

Den 20 augusti 1986 undenecknades i Stockholm ett avtal med Ungern för att undvika dubbelbeskattning betrlffai>de skatter pl kvarliienskap, arv och giva. Avtalet skall ratificeras.

Den 27 augusti 1986 undenecknades i Beriin ett avtal med Tyska demo­kratiska republiken om samarbete för räddning av människoliv i Östersjön.

Den I och 10 september 1986 Igde skriftvlxling rum i London med Internationella familjeplaneringsfederationen om förlingning av avtalet den 18 juni 1981 om siödtiU organitationen.

Den 11 teptember 1986 godkinde regeringen indring av artiklarna 24 och 25 i Vtrtdshålsoorganisationens stadga antagiu den 12 m 1986 genom resolution WHA 39.6. Den 10 oktober deponerades ratifikationtin-ttrumentet hos Förenta natioitemas generalsekreterare i New York. Änd­ringama har Innu q tritt i kraft.

Den 11 teptember 1986 undenecknades i Dar et Salaam en avtal med Tamania om skulder.

Den 11 teptember 1986 betlöt regeringen au underteckna och previto-ritkt tilUmpa 1986 In internationella kakaoavtal, dagtecknat den 25 juli 1986 i Cenive. Den 29 teptember undenecknades avtalet samtidigt med att en noie om provisoriskt tillämpande övertlmnades u1l Förenu nationemas

239

 

generalsekreterare i New York. Den 18 december beslöt regeringen att ratificera avtalet.

Den 16 december 1985 och II september 1986 igde skriftväxling rum i Lissabon med Portugal om uppsägning av överenskommelsen frin den 4 juli och 20 teptember 1921 om ömsesidigt utbyte av underrittelser beträf­fande sinnessjuka.

Den 17 teptember 1986 undenecknades i Dar es Salaam en avtal mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige tamt Tanzania och Zambia om Järnvägen Tanzania-Zambia, TAZARA.

Den 18 teptember 1986 beslöt regeringen ratificera en konvention med Amerikas Förenta Stater om social trygghet, undenecknad i Stockholm den 27 nm' 1985. Efter noieväxling den 7 och 9 oktober 1986 trädde konventionen i kraft den I januari 1987.

Den 19 september 1986 undenecknades i Lusaka ett avtal med Zaire om skulda vskrivning.

Den 19 teptember 1986 beslöt regeringen godkänna en mandat för en internationell nickelstudiegrupp, antaget den 2 maj 1986 i Cenive. Den 19 september överlämnades till Förenta nationemas generalsekreterare i New York det svenska godkännandet.

Den 20 september 1986 undenecknades i Quebeck en överenskommelse med Quebec om social trygghet, överenskommelsen träder i kraft efter skriftväxling och har samma giltighetstid som konventionen med Canada om social trygghet av den 10 april 1985.

Den 20 september 1986 beslöt regeringen undeneckna eu protokoll inom GATT om förlängning av avulet frin den 20 december 1973 rörande den intemationella handeln med textilvaror. Den 20 september undeneck­nades protokollet, tom äger tillämpning för Sverige frin den I augusti 1986.

Den 25 september 1986 beslöt regeringen godkänna indringar i bilaga 2 och protokoll I till konvention om förhindrande av havsföroreningar från fartyg av den 2 november 1973 i den lydelse konventionen flit genom 1978 Irs protokoll. Ändringama träder i kraft den 6 april 1987 di inte senast den 5 oktober 1986 mer In en tredjedel av de fördragssluiartde panema anmlli atl de motsatt tig liKlringama.

Den 26 teptember 1986 urtdenecknades i Wien en konvention om tidig Information vid kärnenergiolycka. Konventiorten tkall ratificeras, men vid undenecknandcl avlimnades en förklaring om an Sverige avtig an tilUm­pa konventioitens bestämmelser interimistiskt.

Den 26 teptember 1986 undenecknades i Wien en konventrån om bi­stånd i händelse av kärnenergiolycka eller ett radiologiskt nödllge. Kon­ventionen tkall ratificerat.

Den 29 teptember 1986 undenecknades i Reytgavik tvi avtal om gemen-tam nordisk arbetsmarknad för åmneslärare, och llrare i praktisk-ette-tiska inmen. i gymnasieskolan (gymnasiet och yrkesllraranstaltemi) och för specialllrare i grundskolan. Den 4 december beslöt regeringen an godkinru avtalen och den 30 december tlmrudes meddelande hirom till den isländska regeringen. Avulen har ännu ej tritt i kraft.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

240

 

Den I oktober 1986 undenecknades i Maputo ett avtal med Mozambique om beialningsbalanssiöd.

Den 8 oktober 1986 undenecknades i Stockholm ett avul med IHand för alt undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt betrlffande tkai-ter pl inkomtt och förmögenhet. Avtalet tkall ratificeras.

Den 9 oktober 1986 undenecknades i Prag Inprotokoll med Tjeckoslo­vakien om handeln under 1987.

Den 13 oktober 1986 undeneckiudes i Dhaka ett proceduravtal med Bangladesh.

Den 17 oktober 1986 undeneckiudes i Sofia en inprotokoll med Bulga­rien om handeln under 1987.

Den 21 oktober 1986 urtdenecknades i Oslo ett avtal med Danmark om varsel och informationsutbyte rörande svenska och danska kärntekniska anläggningar.

Den 21 oktober 1986 undenecknades i Oslo en avtal med Norge om varsel och informationsutbyte rörande svenska och norska kärntekniska anläggningar. Avtalet träder i kraft när bida ländenu meddelat att de godkänner avtalet.

Den 23 oktober 1986 beslöt regeringen ratificera Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet, dagteckrud i Wien den 22 man 1985. Den 26 novem­ber deponerades ratifikationsinstrumentet jämte förklaring hos Förenu nationernas generalsekreterare. Konventionen har ännu ej trätt i kraft.

Den 23 oktober 1986 beslöt regeringen godkänna ändringar i konven­tionen den 3 september 1976 om den internationella organisationen för marilima telekommunikationer via satellit. Ändringama antogs den 16 oktober 1985. Den 15 december deponerades eti instrument om godkän­nandet bos generalsekreteraren i Intemationella fansorganisationen i London. Ändringama har ännu ej trätt i kraft.

Den 24 oktober 1986 undenecknades i Beriin ett avtal med Tyska demo­kratiska republiken om reglering v* förmögenhetsrättsliga frågor. Den 18 december beslöt regeringen ratificera avtalet och instrumenten utväxlades den 19 december i Stockholm.

Den 28 oktober 1986 undenecknades i Kinshasa en avtal med Zaire om Auldkoruolidering.

Den 30 oktober 1986 ägde tkrifivixling tum i Bryttel med Europeiska gemenskaperna rörande Sveriget förhillande till ett avtal mellan EG och Amerikas Förenu Suter om fiaionsforskning.

Den 31 oktober 1986 godkinde regeringen Monacos anslutning till 1970 In konvention i Haag om bevisupptagning i talandet i mil och irenden av dvil och kommeniell natur, dagtecknad den 18 man 1970. Den 19 novem­ber övertlmnades en note hirom till det nederlladtka utiikesministeriet och den tt januari 1967 tiider konventionen i kraft mellan Sverige och Monaco.

Den 31 oktober 1986 beslöt regeringen godklnna den av Nedcriinderna otstricku tilllmpningen till att omfatu Aruba av konventionen den 1 juni 1970 i Haag om erklnnande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

241

16 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

Den 17 november 1986 överiämnades en note härom till del nederiändska utrikesministeriet och den 18 januari 1987 träder konventionen i kraft melUn Sverige och Aruba.

Den 16 oktober och den 10 november 1986 igde skriftväxling tum i Harare med Zimbabwe om ökat bistånd.

Den 21 november 1986 ägde skriftväxling rum i Paris med Frankrike om åver/Öring av plutonium och annat kämntaterial.

Den 21 november 1966 igde skriftväxling rum i Köpenhamn med Dan­mark om avgränsning av ansvarsregionema enligt konventionen den 22 aura 1974 om skydd av östersjöområdets marina miljö.

Den 24 november 1966 undertecknades i New Eklhi ett avul med Förenta nationernas barnfond om ett vattenprojekt i Rijasthan i Indien.

Den 1 december 1986 undenecknades i Darmsudt en pnMokoU an­giende privilegier och immunitet för den europeiska organisationen Eu-meisai. Protokollet skall ratificeras.

Den 4 december 1986 beslöt regeringen att siga upp konventk>nen av den 15 december 1950 rörande nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna. Denna konvention kommer att ersltus med 1983 irs kon­vention rörande systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifier­ing nir denru trider i kraft. Av denna attledning blir uppslgningen föni gUlartde itir denna senare konvention trider i kraft för Sverige.

Den 4 december 1986 beslöt regeringen ratificera 1983 In konvention rtrande systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering, dag­tecknad i Bryssel den 14 juni 1983. Den 24 juni 1984 antogs ett protokoll om indring i anikel 13 i konventionen rörande ikraftträdandet. Protokollet omfattas ocksi av beslutet om ratifikation. Deposition har ännu ej ägt rum.

Den 4 december 1986 beslöt regeringen att undeneckna och med vissa förbehill och förklaringar ratificera en konvention dagtecknad i Haag den 25 oktober 1980 om internationell rätisl\jälp. Varken undenecknande eller deposition har Igt rum.

Den 5 december 1986 undenecknades i Praia en avtal med Kap Verde om utvecklingssamarbete 1 januari 1987 till 31 december 1988.

Den 10 december 1986 undenecknades i Stockholm ett avtal med Mada­gaskar om vissa skulder.

Den 10 december 1986 undenecknades i Stockholm ett protokoll med Tyska demokratiska republiken om handeln under 1987.

Den 11 december 1986 urtdertecknadet i Nairobi ett avtal med Kenya om Importslöd.

Den 11 december 1966 betlöt regeringen godklnna Demokratiska folkre­publiken Koreas anstutiung lill konventionen om den internationella hy- ärogrqfiska organisationen, dagtecknad den 3 n%j 1967.

Den 17 december 1986 undeitecknadet i Managua en avtal med Nicara­gua om eztn bistånd.

Den 18 december 1986 betlöt regeringen godklnna Monacos arjökan om medlemsskap i Intemationella sjåfartsorganisationen (IMO).

Den 29 december 1986 undertecknadet i Bryttel tvi avtal om samord­ning sv natiooeUa (orskiungsproiekt t Europa avteenae/ramnoa leieutm-

munikaiions- och ieleinformatikerl\iälp för handikappade (COST 219)

samt avseeitde industriapplikationer av lätimetallegeringar (COST 506).

1988/89:KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 4

Riksdagsbeh.

242

1988/89: KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 5

Televerkets huvudkontor                                        1988-02-09        1

Koncemplanerinoen

Internationella firenden

Gunilla Choueirl                                                    W'>L>fsU%\

Betr. konttltutlonsutekottett frlg» om televerket» fiverengkommeleer med utlandet

De avtal med utlflndska parter gom televerket Ingår kan indelas I följande kategorier. Några exempel ges på avtal inom varje kate­gori.

L Avtal om atlmint saman>ete mellan teleförvaltningarna.

1.            Internationella Teleuntonens konvention (senaste antogs I
Nairobi 1982) och fllhfirande telegraf-, telefon- och
radioreglamenten.

2.  Det Ar 1959 Ingångna avtalet om den västeuropeiska post- och telesammantlutnlngen (CEPT).

3.  Överenskommelse om nordiskt samarbete på telekommunikationsområdet (den senaste antogs I Stavanger 1979)

II. Avtal om trafiktamarbete

1.            Avtalet om inrättande av den intemationella
telesatellitorganisationen Intelsat 1971 mellan 80 stater.
Nunrwra år ca 110 stater medlemmar i Intelsat.

2.  Avtalat om godkännande av en IMCO-konvention om upprättande av en intemationell organisation för maritima telekommunikationer via satellit (INMARSAT) 1979.

3.  Avtalet Ingånget av vissa europeiska lAnder om upprättande av en organisation för telekommunikationer via satellit i Västeuropa (Eutelsat) som trädde i kraft 1985.

4.  Memorandum of understanding 1987 mellan vissa CEPT-medlemsförvaltnlngar att Införa den all-europeiska moblltelefontjånsten (GSM) i tretton europeiska länder, däribland Sverige. För uppföljningen kommer en serie kompletterande avtal att ingås om bl.a. utnyttjande av patent.

243

 

Televerkets huvudkontor                                       1988-02-09

Koncernplanaringen Internationella ärenden Qunilla Choueirl

5. Avtal mellan berörda teleförvaltningar i vilkas länder sjökablar landar om gemensamt utnyttjande av kablarna för teletrafik, tex. när det gäller Atlant-kabtar, TAT 1-9. Vissa avtal finns även mellan oljabolag och teleförvaltningar om oljepipelines som korsar telekablar I havet

ni. Avtal om ttandarditerlng

V Avtalet 1986 om utgivning av obligatorisk s.k. NET-standard för terminaler som skall anslutas till telenätet, vilka antas i CEPT:s kommitté för tillänning av telarekommendationer (TRAC). Hittills har 18 europeiska länder undertecknat avtalet.

2. Memorandum of understanding 1987 mellan ett antal CEPT-medlemsförvaltningar att inrätta ett europeiskt standardiseringsinstitut på telekommunikationsområdet.

IV.            Avtal om forskning

1.             Avtal Inom Eureka-inltiativet om Cooperation for Open Systems
Interconnection Netvrorking In Europé (Cosine), »om syftar till

att förbinda forskare i västeuropeiska länder med varandra I ett öppet nåt för datakommunikation.

2.             Televerket har dessutom träffat avtal om deltagande I
forsknings- oeh utvecklingsprojekt med EG Inom bl.a. COST, RACE.
och Esprit.

V.             Utvecklingssamarbete

Bilaterala avtal om teletekniskt samarbete ingås Ibland mellan televerket och ett annat lands teleförvaltning, huvudsakligan förvaltningar i u-länder (ooh då oftast via televerkets dotterbolag Swedtel). Ett nu gåliande avtal som både Swedtel och televerket undertecknat gäller teletekniskt samarbete med Thailand.

Konstitutionsutskottets fråga om I vad mån avtalen binder Sverige?

L Bakgrund

Enligt 4 & I förordningen (SFS 1985-764) med instruktion för

1988/89 :KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 5

244

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 8 Underbilaga 6

POSTEN                                                       1988-02-OB

INTERNATIONELLA SEKRETARIATET                   I hU;.'.ir;U/«i,„ii., .-.."-|

105 00 STOCKHOLM                                             I     f*»a*ij,,an

I Ink     I9bb-D2- I , INTERNATIONELLA AVTAL PA POSTOMRÅDET

Alliti&nt Internationella avtal inom Världspostföreninaen (IffU)

Obligatoriska för alla medlemsliinder:

Virldspostföreningens konstitution Allmlinna reglementet till konstitutionen VKrldspostkonventionen (brevpostbeståimelser)

Icke obligatoriska:

Bxpeditionsreglementet till konventionen Avtal om postpaket och expeditionsreglemente

Avtal (»n postanvisningar och postresekreditiv och expeditionsreg-lemente

Avtal om postgirorörelsen och expeditionsreglemente Avtal om postförskottsrörelsen och expeditionsreglemente Avtal om inkasseringsrörelsen och expeditionsreglemente Avtal om postsparbanksrörelsen och expeditionsreglemente Avtal om prenumeration pl tidningar och tidskrifter och expedi­tionsreglemente

Kommentar:  De obligatoriska avtalen Sr mellanstatliga avtal som för Sveriges del skrivs under av befullmiiktigade ombud för regeringen och i efterhand underställs regeringen för godkännande. I praktiken har ombud för Sverige hittills alltid varit postfunktionärer,pl senare Ir biträdda under en del av kongressen av en expert frin UD.

Sverige har undertecknat alla ovannämnda fördrag utom avta­let om inkasseringsrörelsen men tillämpar i praktiken inte heller avtalen om postsparbanksrörelse och om tidningar.

Detsamma gäller de icke obligatoriska avtalen. Expeditionsregle­mentena är avtal pi postverksnivå. I praktiken har dock för Sveriges del alla fördrag skrivits under vid samma tillfälle och av sanna ombud.

Avtal om det västeuropeiska post- och teleorqanet CEPT och om Nordiska postföreninqen

Dessa avtal har skrivits under pi postverksnivl efter anmälan till regeringen.

Bilaterala avtal

I nigra enstaka fall har Posten själv slutit avtal med andra länders postverk för en viss rörelsegren. De flesta avtal av detta slag är av mycket gannalt datum och många har upphört att gälla genom att länderna har anslutit sig till notsvarande allmänt internationella avtal. Exempel pl ett gällande avtal: med Stor­britannien om utväxling av postanvisningar.

Avtal med andra parter än länder oeh postverk

Posten har dessutom enligt privaträttsliga regler ett stort
antal avtal med företag inom och utom Sverige, t ex med flygbo­
lag och rederier om postbefordran.                                                                  245

 

Televerkets huvudkontor                                      1988-02-09        1988/89:KU30
Koncemplaneringen                                               Bilaga A 8

Internationella ärenden                                                               Underbilaga 6

Gunilla Choueirl

televerket träffar televerket de avtal med utländska teleförvaltningar, trafikföretag och organisationer som krävs för teleförbindelserna med utlandet. Avtalen skall underställas regeringen om de Innebär väsentliga avvikelser från gåliande ordning.

R. Samband med svensk lagstiftning

Ytterst sällan har avtalens twstämmelser överförts till svensk lagstiftning. Detta torde bero på att man hittills inte förutsett några andra teleoperatörer i Sverige än televerket

Avtalen om Inmarsat, Intelsat och Eutelsat har emellertid lett till tillägg i lagen (1976:66) om Immunitet och privilegier I vissa fall och i Radiolagen återfinns vissa bestämmelser som har påverkats av det intemationella radioreglementet. Därenrwt har bestämmelser om auktorisation av jordstationer för satellittrafik i satellitavtalen inte övarförts till svensk lag.

Överenskommelsen om obligatorisk europeisk standard, s.k. NET, kommer när sådana blir antagna att binda dels televerket, dels eventuella andra Intressenter som har eller kan få rätt att ansluta teleutrustning till televerkets nät

246

 

1988/89:KU30 Bilaga A 9

1,  UTRIKESDEPARTEMENTET

J   Clitfen för riilsmidelningen

1989-04-14

Konstitutionsutskottet Ink. den -Q-IH Dnr A S9/2

Riksdagens konstitutionsutskott

Rutinerna för beslutsfattande m.m. departementets verksamhetsområde

inom utrikes-

I betänkandet KU 1986/87:33, som avgavs den 7 maj 1987, uttalade konstitutionsutskottet (s. 66), del­vis på grundval av en av mig i samråd med rätts­chefen i statsrådsberedningen författad promemoria om hanteringen av non-grata-frägor, att det var påkallat med en översyn i fråga om rutinerna för beslutsfattande och dokumentation i säväl berörda ärenden som i andra frågor inom utrikes­departementets verksamhetsområde.

Med hänvisning till mitt uttalande vid hearing inför konstitutionsutskottet den 4 april 1989 får jag lämna följande information i frågan.

Under år 1985 påbörjades en omfattande översyn av regelsystemet inom utrikesförvaltningen. Eftersom utrikesdepartementet är central myndighet i för­hällande till utlandsmyndigheterna är bestäm­melserna i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar tillämpliga på utrikes­departementet. Föreskrifter som beslutas av departementet måste därför i princip kungöras i författningssamling. Under år 1986 företogs en inventering av de föreskrifter som beslutats av departementet. Denna utredning visade att

 

Ponadrms

GstuadrMs

T»l»fon

Fm

Talex

247

Bo» 16121

Tytta Mtriglngen 2

7M6000

723 11831031

10590 MINFOR S

 

103 23 STOCKHOLM

 

 

 

 

 

 

departementets föreskrifter fanns publicerade i ett     1988/89:KU30 flertal olika regelsamlingar och handböcker, i ett      Bilaga A 9 hundratal cirkulär samt i ett stort antal promemorior och departementsprotokoll. Utredningen avslutades med att en förteckning över före­skrifterna upprättades per den 1 juli 1986.

Fa grundval av denna inventering utarbetades inom utrikesdepartementets rättsavdelning en departe­mentspromemoria (Ds UD 1986:7) Utrikes­departementets föreskrifter - utredning och förslag. För att uppfylla kungörandelagens krav och för att göra föreskrifterna lätt tillgängliga för allmänheten och för handläggande personal föreslogs att kungörande skulle ske. Eftersom en för­fattningssamling av olika skäl inte ansågs lämplig, förordades kungörande i en särskild publikation, något som kräver särskilt tillstånd av regeringen. Promemorian remissbehandlades och fick ett positivt mottagande. Regeringen beslöt därför att genomföra förslaget (se SFS 1987:62).

Ändringen innebär att utrikesdepartementets före­skrifter skall ges ut i en särskild serie (UF). Föreskrifterna ges ut fortlöpande under året i form av lösa blad och dessutom i en samlad upplaga i början av varje år.. Denna samlade upplaga inne­håller alla gällande föreskrifter i UF-serien i deras senaste lydelse. UF-serien innehåller före­skrifter som beslutats av departementet och som skall kungöras enligt lag eller som riktar sig till utlandsmyndigheterna eller som annars är av allmänt intresse för utrikesförvaltningen. För föreskrifter som endast gäller internt inom departementet gäller en särskild ordning.

De första föreskrifterna i UF-serien beslutades den 14 maj 1987. De avser departementets arbetsordning. I arbetsordningen har bl.a. tagits in klarare regler i fråga om delegering av den beslutanderätt

248

 

som departementschefen enligt 24 § förordningen        1988/89:KU30
(1982:1282) med instruktion för utrikes-                                Bilaga A 9

departementet kan överlåta till andra statsråd eller till tjänstemän i departementet.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är beslut om föreskrifter. Av 33 § arbetsordningen framgår att föreskrifter som riktar sig till utlands­myndigheterna och som kan vara av väsentligt intresse för utomstående eller för berörda arbets­tagares eller uppdragstagares rättsställning (dvs. föreskrifter for vilka kungörandeskyldighet föreligger enligt 1976 års lag) endast får beslutas av chefen för utrikesdepartementet eller något annat statsråd i departementet. Andra föreskrifter som riktar sig till utlandsmyndigheterna får beslutas endast av chefstjänstemännen, var och en inom sitt ansvarsområde. Dessa regler innebär en väsentlig uppstraroning i fråga om behörigheten att besluta föreskrifter och skall ses mot bakgrund av den allmänna restriktivitet på området som regeringen har anbefallt.

När det gäller beslut i andra fall är huvudregeln att chefstjänstemän pä departementets vägnar får avgöra ärenden i vilka departementet beslutar, om inte annat följer av den av regeringen utfärdade instruktionen för departementet eller av annan för­fattning. Chefstjänstemännen kan delegera sin beslutanderätt till chefen för en enhet. Vidare delegation till andra tjänstemän är tillåten, under förutsättning att chefstjänstemannen samtycker till detta. Arbetsordningen innehåller också före­skrifter om att ärenden av vissa slag skall avgöras av vissa särskilt utpekade befattningshavare i departementet.

Vidare har beslutats nya interna föreskrifter rörande handläggningen av regeringsärenden (1987-05-15) och handläggningen av departements-ärenden (1987-05-14).

249

 

Av de sistnämnda föreskrifterna framgår hur beslut     1988/89:KU30
som fattas av utrikesdepartem.entet skall                                 Bilaga A 9

dokumenteras i departementsprotokoll. Protokollet förs i tre serier, varav en är reserverad ute­slutande för beslut om föreskrifter.

I departementet förekommer en mängd beslut, alltifrån de mera betydelsefulla förvaltnings­besluten till beslut i fråga om enskilda tjänste­mäns resor m.m. Att föreskriva att samtliga beslut i departementet skall dokumenteras i departements­protokoll är därför inte realistiskt. I 34 § departementets instruktion föreskrivs mot den bak­grunden också att det i fråga om varje beslut av ett statsråd eller departementet eller av en departementstjänsteman skall finnas ett protokoll eller näoon annan handling som anger vad beslutet innehåller, nar beslutet fattades och vem som fattade beslutet.

När det gäller de frågor, för vilka utskottet särskilt intresserat sig, nämligen non-grata-förklaringar och UD:s viseringsverksamhet kan följande sägas.

Med anledning av konstitutionsutskottets uttalande i betänkandet KU 1986/87:33 om non-grata-förklaringar har saken inom utrikesdepartementet bedömts så att man skulle kunna fortsätta att hand­lägga sådana förklaringar på samma sätt som tidigare till dess att en grundlig analys genom­förts av om frågorna skall betraktas som s.k. faktiskt handlande eller som handläggning av ärenden, ev. regeringsärenden. En preliminär analys har nu genomförts, i vilken också viserings­verksamheten har tagits med. Vissa andra ämnes­områden har också undersökts. Härvid har konstaterats att viseringsverksamheten har ett nära samband med en nu pågående revision av utlännings­lagstiftningen (se prop. 1988/89:86). I anslutning till den pågående revisionen av denna kommer

250

 

bemyndigandet i 85 § utlänningsförordningen                           1988/89:KU30

(1980:377) att ses över. Denna översyn beräknas        Bilaga A 9 vara klar inom en nära framtid.

Med stöd av ett nytt bemyndigande i utlännings­förordningen avses sedan nya föreskrifter om viseringsverksamheten beslutas i UF-serien. (Nu gällande föreskrifter finns i cirkulär nr 38, 1986-03-03.) I anslutning till detta beslut kommer reglerna om non-grata-förklaring att övervägas ytterligare. Saken kompliceras emellertid av att stor försiktighet mäste iakttas i regelgivningen så att inte onödig byråkrati tillskapas. Svårigheter att finna en klar gräns mellan faktiskt handlande och handläggning av förvaltningsärenden är stor. I det kommande regleringsarbetet blir därför en huvuduppgift att finna en rimlig handläggnings­ordning som tillgodoser kravet pä att olika frågor handläggs på rätt nivå och på ett så rättssäkert och smidigt sätt som möjligt.

Kontakt i denna fråga har också hållits med stats­rådsberedningen, eftersom problemet med gräns­dragning mellan faktiskt handlande och förvalt­ningsärenden inte pä något sätt är unikt för utrikesdepartementet utan i själva verket en generell förvaltningsrättslig fråga bl.a. för regeringskansliet.

Det nya regelsystemet för utrikesförvaltningen innebär att föreskrifterna har renodlats. De före­kommer alltså inte längre insprängda i handboks­material och cirkulär. För en så omfattande förvaltning som den som lyder under utrikes­departementet är det emellertid nödvändigt att personalen också har tillgång till handböcker med kommentarer till föreskrifterna, allmänna råd och förslag till handläggningsrutiner för att främja enhetlighet i verksamheten. En helt ny handboks-

251

 

materia är därför under utgivning. Den omfattar tre rättshandböcker, en administrativ handbok, en beredskapshandbok och en ADB-handbok. Av dessa har två rättshandböcker och ADB-handboken redan getts ut. De övriga tre handböckerna beräknas utkomma under/ar 1989.

1988/89:KU30 Bilaga A 9

 

Hans Corell

252

 

Konstitutionsutskottet                                                                   KU 1988/89:30

1989-04-18                                                                                          Bilaga A 10

LH

Per den 30.9.1988 icke slutbehandlade riksdagsskrivelser (beslutade före 1988) till regeringen

Departement      1975    1976    1977    1978    1979    1980    1981    1982    1983    1984    1985    1986    1987    S:a

 

_

1

2

6

3

-

-

-

1

1 1 6

2

1

1

1

_

1

_

2

1

-

1

1

1

2

-

1

-

3

8

1

1 1

1

1

2

2

_

_

_

1

_

Justitiedep.        1       1      -       -       1      1      1      1

Utrikesdep.        ________

Försvarsdep.      ________

Socialdep.          ________

Kommunikationsdep.   ________

Finansdep.         ________

Utbildningsdep.  _!______

Jordbruksdep.    ________

Arbetsmarknadsdep.   ---l-l__

Bostadsdep.      _______]

Industridep.       ________

Civildep.             _       _      _      _       i       _      _      _

Miljö- och energidep.                                                                                     _--_--____!         _i

Totalt                  12-12212466                                                                    17       26

253

 

PM                                                                             1988/89:KU30

Något om s.k. konstitutionell nödrätt               " 

Allmänt

I folkstyrelsekommitténs delbetänkande SOU 1986:28 Folkstyrelsen under krig och krigsfara behandlas bl.a. konstitutionell nödrätt. Enligt kommittén kan under denna beteckning samlas resonemang av några olika slag. Gemensamt för dem alla är att de på olika sätt avser att legitimera handlingar som om de vidtagits under normala förhållanden hade ansetts grundlagsstri­diga. Enligt betänkandet har i svensk statsrättslig litteratur den konstitutio­nella nödrätten allmänt ansetts utgöra en alltför osäker grund för statsmak­ternas handlande i tider av yttre och inre spänning. Framför allt har man inte velat acceptera den som ett sätt att juridiskt legitimera en grundlagsstridig handling. Ett grundlagsbrott är ett grundlagsbrott även om den författ­ningsstridiga handlingen i den givna situationen kan framstå som moraliskt berättigad.

Regeringens och olika myndigheters ansvar och kompetens i utsatta lägen
berörs av 1975 års polisutredning i betänkandet SOU 1979:6 Polisen. Där
sägs (s. 282 f.) att mycket allvarliga händelser, t.ex. tagande av gisslan och
terroristhandlingar, ställer regelmässigt krav på extraordinära insatser från
polisens sida och att alla nivåer inom polisorganisationen i allmänhet berörs.
Erfarenheterna visar emellertid enligt utredningen att även regeringen har
blivit direkt inkopplad vid sådana händelser. Enligt huvudregeln i 11 kap. 6 §
RF lyder de statliga förvaltningsmyndigheterna under regeringen. Härav
följer att förvaltningsmyndigheterna i princip inte bara är skyldiga att följa de
föreskrifter av allmän natur som regeringen meddelar utan även de direktiv
som den ger för särskilda fall. Denna direktivrätt är emellertid inte
obegränsad. Enligt 11 kap. 7 § förbjuds regeringen - liksom för övrigt
riksdagen - att bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall
besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun '

eller som rör tillämpning av lag. Undantaget avser de ärenden som brukar betecknas den egentliga rättstillämpningen. Utredningen ansåg mot denna bakgrund att polismyndighet torde vara skyldig att följa direktiv från regeringen om hur de polismän som står till förfogande skall användas i en krissituation. Med stöd av sin befälsrätt enligt 11 kap. 6 § RF torde regeringen i ett extraordinärt läge t.o.m. kunna ge polisen order om att t.ex. storma en byggnad. Däremot kan polisen inte med stöd av den aktuella bestämmelsen beordra polisen att gripa eller anhålla en viss person. I det fallet är man nämligen enligt polisutredningen inne på området för den egentliga rättstillämpningen.

Även den konstitutionella nödrätten måste enligt utredningen beaktas när ställning tas till vilken behörighet regeringen har i extraordinära situationer. Enligt vad som sägs i betänkandet har denna nödrätt ibland definierats som en befogenhet att handla på ett sätt som strider mot vad som normalt gäller om statsorganens behörighet, när det i en extraordinär situation är oundgängligen nödvändigt för att t.ex. avvärja fara för liv och hälsa (jfr 24 kap. 4 § brottsbalken).

254

 

Jur. dr Erik Sjöholm har i en artikel "Den statliga nödrätten och dess 1988/89:KU30 problematik" (SvJT 1974 s. 579) framhållit att frågan om regeringen i kritiska Bilaga All situationer kan anses berättigad att enbart med stöd av den konstitutionella nödrätten vidta åtgärder som inskränker den enskildes rättsligt skyddade intressen inte kan besvaras generellt utan måste väsentligen bedömas med hänsyn till omständigheterna i den konkreta situationen. Helt allmänt torde emellertid enligt Sjöholm kunna hävdas att gränserna för regeringens nödrätt inte bör dras så snävt som för de underordnade polisorganen. Sjöholm har också framfört den uppfattningen att nödfallsingripanden som regel endast får avgöras av regeringen kollektivt och inte av ett enskilt statsråd.

Enligt 2 kap. 6 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot hemlig avlyssning. I 4 kap. 9 a § brottsbalken stadgas att den som olovligen medelst teknisk återgivning för ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträ­de eller annan sammankomst, vartill allmänheten inte äger tillträde och som han själv inte deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Tidigare KU-behandling i frågan om nödrätt m.m.

Frågor som rör den konstitutionella nödrätten behandlades av KU under en följd av år på 1970-talet. Under 1973 var frågan uppe i två sammanhang. I samband med KU:s granskning av regeringens handlande när det gällde flygplanskapningen på Bulltofta (KU 1973:20) uttalade utskottet följande:

Från strikt konstitutionella synpunkter förhåller det sig otvivelaktigt så att det konstitutionella regelsystemet till följd av de speciella förhållandena inte iakttogs av regeringen på en rad punkter i samband med kapningen. Frigivningen av internerna och dispositionen av statens medel till lösensum­ma t.ex. var åtgärder som knappast kan anses lagligen grundade. Med hänsyn till den korta tid som stod till buds i det hotfulla läget kunde ej heller regeringsformens regler beträffande konseljbeslut m.m. iakttas. Mot nämn­da brister i regeringens handläggning av flygkapningsfrågan måste vägas det ansvar för enskilda människors - i detta fall flygpassagerarnas och besätt­ningens - personliga säkerhet som åvilar myndigheterna och därvid ytterst regeringen. Regeringens bedömning att en uppenbar nödsituation förelåg var enligt utskottets mening riktig. Utskottet har mot denna bakgrund inte funnit anledning till anmärkning mot regeringens handlande i samband med flygplanskapningen. Det inträffade ger emellertid anledning att ställa frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära situationer i framtiden.

Frågan togs också upp i grundlagsbetänkandet KU 1973:26 (s. 35) vari hänvisades till det ovannämnda uttalandet samt framhölls att frågan om särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband därmed borde bli föremål för prövning.

År 1974 granskade utskottet regeringens åtgärder i samband med Norr-malmstorgsdramat i augusti 1973. År 1976 granskade utskottet de beslut som regeringen fattade strax efter ockupationen av den västtyska ambassaden om utvisning ur riket av ockupanterna. Utskottet riktade inte någon anmärkning mot regeringen (KU 1974:22 s. 17 ff., KU 1975/76:50 s. 32 ff.).

255

 

Frågan om regler för regeringens handlande i extraordinära situationer 1988/89:KU30 och om beslutsprocessen i samband därmed togs åter upp i en rad Bilaga All granskningsbetänkanden under 1970-talet (KU 1974:22, 1975:12, 1975/ 76:50, 1976/77:44). I KU:s betänkande 1977/78:35 konstaterades att man inom justitiedepartementet hade övervägt frågan och kommit till slutsatsen att gällande regler ger anvisningar om vilka handlingsmöjligheter regeringen har i nödsituationer och om regeringens ansvar för sitt handlande i sådana situationer. Utskottet fann inte anledning att ifrågasätta denna bedömning men förutsatte att regeringen fortlöpande ägnade uppmärksamhet åt frågan om sin och berörda myndigheters handlingsberedskap för sådana situ­ationer.

Frågan om den konstitutionella nödrätten har tagits upp av JO i 1975 års ämbetsberättelse i samband med behandlingen av en anmälan av Gustaf Petrén rörande flygkapardramat på Bulltofta. I sin anmälan framhöll Petrén att den sedvanligrättsliga konstitutionella nödrätten fått ett materiellt innehåll först i KU:s betänkande 1973:20 men att fråga uppkommit om den konstitutionella nödrätten sträcker sig så långt att även andra statsanställda än statsråden har rätt att i nödlägen företa olagliga handlingar.

JO uttalade då att den konstitutionella nödrätten var ett i svensk statsrätt föga behandlat institut men att det otvivelaktigt var berättigat att dra slutsatsen att en sådan nödrätt existerar. Vad angår konstitutionell nödrätt under fredsförhållanden ger lagstiftningen inte något direkt besked, men det ville emellertid enligt JO synas som om viss vägledning kan hämtas från brottsbalkens regler om nöd (24 kap. om nödvärn och annan nödhandling, särskilt 4-6 §§). JO framhöll också att en regeringsledamot under normala förhållanden saknade rätt att ge myndigheter eller underlydande tjänsteman bindande order eller direktiv. Skulle order eller direktiv ges av enskild regeringsledamot och efterkommas av tjänsteman torde den senare då bära det fulla ansvaret för de åtgärder som vidtagits. I sin bedömning i ärendet hänvisade JO bl.a. till att KU godtagit regeringens bedömning att det förelegat en uppenbar nödsituation. Att lägga tjänstemän till last att de - på informell order från regeringen - vidtagit åtgärder mot vilkas innehåll i sak ett enhälligt konstitutionsutskott inte haft något att erinra vore enligt JO föga tilltalande. Och om åtgärdernas materiella innehåll inte angrips vore det än mer motbjudande att lägga dem till last som fel att de ej krävt att först ett riktigt konseljbeslut skulle fattas.

Brottsbalkens regler om nödvärn och annan nödhandling

I 24 kap. brottsbalken finns bestämmelser om nödvärn och annan nödhand­ling. Bestämmelserna innebär aft den som begår en i och för sig straffbar gärning går fri från straff, om han handlar i nöd. Situationen skall vara sådan att gärningen krävs för att skydda eller rädda något. Nödvärnsrätt kan sägas vara ett specialfall av nödrätt, vilket brutits ut ur den allmänna bestämmelsen om nödrätt, reglerats mera ingående och erhållit större omfattning.

1 § innehåller en regel om nödvärnsrätt. I lagrummet räknas upp de
situationer då nödvärnsrätt kan föreligga. Utmärkande för dessa situationer
är att någon utsätts för angrepp eller något som jämställs med sådant.           -.,

 

Nödvärnshandlingen är en handling som företas för att avvärja detta    1988/89:KU30 angrepp. Handlingen betraktas då inte söm ett brott och kan inte ådra den    Bilaga A 11 nödvärnsberättigade ett skadeståndsansvar.

Enligt 4 § skall den som i annat fall än förut i kapitlet sägs, för att avvärja fara för liv och hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd också vara fri från ansvar om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.

En skillnad mellan nödrätt och nödvärnsrätt är att nödrätt inte förutsätter en situation som uppkommit genom brottsligt angrepp. Visserligen sträcker sig nödvärnsrätt i princip längre än nödrätt men nödvärnsrätt föreligger endast mot angriparen. En nödhandling kan däremot vara riktad mot annan person eller sak än varifrån faran hotar, vilket t.o.m. i regel är fallet. För nödrätt gäller att nödhandlingén ■ skall vara försvarlig medan det för nödvärnsrätt krävs att gärningen inte är uppenbart oförsvarlig. För att gärningen skall anses försvarlig krävs i allmänhet att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som uppoffras samt att den behövs för att tillgodose det förstnämnda intresset. Av kravet att handlingen skall ha företagits i nöd följer att den skall kunna sägas'vara framtvungen ur situationen. Att en restriktiv tillämpning är avsedd följer av kravet att handlingen skall ha företagits i nöd. Ansvarsfriheten beror alltså av en avvägning mellan å ena sidan det intresse som straffbudet avser att skydda och som kränks genom gärningen och å andra sidan det intresse som gärningen behöver tillgodose.

Enligt 6 § skall en gärning som någon begått på befallning av den under vars lydnad han står inte medföra ansvar om han med hänsyn till lydnadsför­hållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma befallningen.

Den självklara utgångspunkten i lydnadsfrågan är att en befallning till underordnad att begå brott inte bör åtlydas. De avsteg från denna grundsats som måste accepteras hänför sig till att man i vissa fall av hänsyn till disciplinens upprätthållande eller av annat viktigt skäl anser att den underordnade har att avstå från att hävda sin egen vilja eller annars inte har samma krav på försiktighet som på en person som handlar utan order från en överordnad.

Polisens nödrätt

Frågan om nödhandlingar i polisarbetet blev föremål för vissa uttalanden i förarbetena till polislagen (1984:387). Till grund för det lagstiftningsärendet låg 1981 års polisberedningens betänkande (SOU 1982:63) Polislag.

När det gäller s.k. okonventionella spaningsmetoder föreslog beredningen att vissa principer skulle läggas fast. En sådan princip är att polisen aldrig bör få begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. Beredningen framhöll dock att ett utrymme för vissa eljest otillåtna handlingar förelåg enligt den allmänna bestämmelsen om nödhandlingar i 24 kap. 4 § brottsbalken.

I proposition 1983/84:111 om förslag till polislag m.m. ställde sigföredra-

257

17 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

ganden bakom beredningens förslag till principer för bruket av okonventio-     1988/89:KU30 nella spaningsmetoder och anförde att dessa principer sammanställda med     Bilaga All den analys av rättsläget som beredningen hade gjort kunde vara till god hjälp när det gällde att avgöra om man i ett enskilt fall borde tillgripa en sådan spaningsmetod (s. 48).

I propositionen konstateras att de allmänna reglerna om nödvärn och om nöd i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken givetvis också är tillämpliga på polismän (s. 81).

I propositionen berörs också frågan om tvångsmedicinering och liknande åtgärder. Enligt föredraganden bör metoder av det slaget inte kunna härledas ur polislagen utan betraktas som otillåtna. I fullständighetens intresse tillade han att vad han hade anfört givetvis inte uteslöt möjligheten av att en domstol med stöd av den allmänna bestämmelsen om nöd i brottsbalken skulle kunna anse det försvarligt att en polisman i ett exceptionellt fall har gett en människa medicin mot hennes vilja i en akut nödsituation (s. 92-93).

Det är enligt propositionen inte ovanligt att polisen måste göra intrång i slutna utrymmen även i andra fall än som avses med bestämmelserna om husrannsakan. Ofta kan polisen därvid åberopa nödrätt enligt 24 kap. 4 § brottsbalken. Polisen anses enligt propositionen sålunda kunna tränga in i bostadshus för att ingripa mot en fara som hotar ett antal människors liv eller hälsa, såsom vid naturkatastrofer, eldsvådor och explosioner. Också när en omedelbar fara hotar en enda människas liv, hälsa eller säkerhet kan polisen i förebyggande syfte bereda sig tillträde till en privat lokal. Rätt att tränga in i en bostad anses i enlighet härmed tillkomma polisen när syftet är att hindra ett befarat självmord (s. 123).

258

 

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN (JO)

Justi tieomtaudsinannen Anders V.'ioelius

BESLUT

Datum

lSSB-12-30

15-1988

1988/89:KU30 Bilaga A 12 A

 

Konstitutionsutskottet Ink. den if-Cn-l Dnr S >V/f

Klagomål angående handläggningen av ett ärende
om avvisning enligt utlänningslagen_________

INLEDNING

A.C. anlände den 10 sec-ernber 1987 till Land­vetters flygplats. }:an saknade identitetshand­lingar samt uppgav att la.n kom från Libanon, att han var statslös och a-- han ansökte om politisk asyl. Han upplyste ockE=- om att han hade en far och en bror i '.'orsborg. Samms d.ag beslöt oolis-myndigheten i Göteborg att A.C. skulls tas i förvar, eftersom det fcrelåg sannolika skäl fcr avvisning och hans ider ti tet var oltlar.

Beslutet Gir. förvar hävrss den 15 sentember 1937, sedan advokaten Kans Engström, som sedermera kom att bli ,A.C:s ombud i érendet. Ingett fotografier utvisande att .A.C. hade deltagit i strider i Li­banon och att han ocks? hade skadats i striderna.

Ärendet överfördes därefter till polismyndigheten i Huddinge, där s.k. B-utredning angående A.C:s skäl att komma till Sverige företogs. Av anteck­ningarna från förhör med A.C. framgick att denne, var analfabet, att han deltagit i strider 1 Beirut under åren 1977-1984 och att han varit med

259

 

1988/89:KU30

i kristna grupperingar och stridit mot bl.a.

syriska trupper. Under utredningen framkom det        ° också att A.C. var medborgare i Syrien.

Poli ;.-nyndigheten i Huddinge (polisintendenten Leif Oscarsson) beslöt den 23 november 1987 att A.C, skulle avvisas med stöd av 28 § 1. och 29 § första stycket 1. utlänningslagen. I beslutet antecknades att de skäl A.C. åberooat för att inte vilja Atervajada till Syrien (he:.-.landet) kunce lämnas utan avseende. Vidare antecknades att verkställighet skulle. s'ce till Syrien och inte till Libanon. Samma dag beslöt statens Invandrarverk efter anmälan enligt "7 5 utlän-ninp.= lap,en att inte överta ärendet.

.A.C. delpavs beslutet om avvisning cen 7 december 1987, samtidigt som polismyndigheten beslöt att han skulle tas i förvar med stöd av SO 5 första­stycket ut 1 ä.nni.neslagen. I beslutet ?ntecknades att A.C. i förhör förklarat att han inte fri­villigt skv.ille komma att .medverka till verk-, ställiphet till Libanon eller Syrien, vilken var närs f Öreståenr'e. Det kunde därför enligt ool is-myndigheten befaras att han skulle hrl.lla siq undai. A.C. fick del av beslutet genom tolk, vilken också, enligt anteckning nå beslutet, förklarade hur beslutet kunde överklagas. Den 8 decenber 1987 påbörjades ett försök att verk­ställa avvisningen till Libanon. Detta miss­lyckades dock.

Statens invandrarverk beslöt den 21 november 1988 på grund av överklagande från A.C. att upphäva avvisningsbeslutet och att bevilja honom oerma-nent uonehål 1 sti 1 l.stånd . Hans ansökningar om resedokument och flyktingförklaring avslogs däremot. Som skäl för sitt beslut anförde in-

260

 

vandrarverket att grund för avvisning av A.C.       1988/89:KU30 hade förelegat enligt de av polismyndigheten       Bilaga A 12 A åberonade lagrummen, att A.C. inte var flykting enligt 3 § utlänningslagen eller enligt 1951 års Genévekonvéntion angående flyktingars rättsliga ställning och att det- inte heller förelåg sådana omständigheter som avses, i" 6 § utlänningslagen. Yed hänsyn till vad som framkommit bedömde verket emellertid att avvisningen av A.C. för närvarande  .   .   >. inte kunde verkställas.

klagomAle:.;

I en skrivelse, som kom. in till JO den 4 januari 1983, anförde Hans Engström oå A.C:s faders och broders väg.nar klagomål mot polismyndigheten i '-luddinge och statens invandrarverk i följande hänseenden. A..C. hade inte erhållit någon be­svärshänvisning och då han hade tagits i förvar för verkställighet endast några timm.ar efter delgivning av beslutet o:r. avvisning hade han frånhänts en effektiv klajorätt. - T oolisut-redninen hade •förekommit åtskilliga oklarheter som A.C. velat tillrättalägga ned sitt ombud. Han hade inte fått til 1 fal le ti 11 detta efter för­varstagandet. Ombudet hade inte Icontaktats under handläggningens gång. - Statens invandrarverk borde ha kunnat förutse verkställighetshindret med hänsyn till tidi.fare" misslyckade verkstäLl-lipheter till hamnstaden Jouneh i Libanon. - Engström ansåg att invandrarverket borde ut­tala sig om tidpunkten för behandlingen av en begäran den 7 december 1987 om inhibition.

261

 

UTREDNIKT.                                                                  1988/89:KU30

Bilaga A 12 A

Yttrande från polismyndigheten i Huddinge

Klagomålen remitterades till polismyndigheten i Huddinge för upplysningar och yttrande, varvid särskilt angavs att skälen till att ärendet inte hade överlämnats till invandrarverket borde be­lysas. I remissvaret anförde t.f. polismästaren Margareta Linderoth följande.

De skäl A.C. åberopat till stöd för sin asylansökan är nedtecknade i B-utredninpen. -A.C. har sammanfattningsvis påstått att han vic ett eventuellt återvändande till Libanon skulle riskera bestraffning för att han rymt från en militärförläggning. Beträffande hemlandet Syrien påstod A.C. att han om han sändes dit skulle bli dödad, eftersom, han i Libanon deltagit i strider mot syriska för­band. Dessutom har han enligt en senare upnrättad nromemoria nåstått sig riskera problem i Syrien p.g.a att han inte full­gjort sin värnplikt där.

Enligt i;tredningsm3nnen har denna senare upogift lä.mnats vid asylförhöret men ej blivit nedtecknad däri. Orsaken härtill har inte kunnat utrönas.

Jag har i direktiv till chefen för utlän-ningsroteln påpekat vikten av att sa.mtl i ga upogifter som kommer fram Vid förhöret också nedtecknas 1 protokollet.

Polismyndigheten fattade beslut om avvisning med kännedom om båda de påståenden A.C. åberopat mot att återvända till Syrien. Be­slutet grundade sig oå den praxis som ut­vecklats i avvisnings/övertagande-ärenden av motsvarande slag. Polismyndigheten fann för sin del att avvisning lämpligen borde ske till Syrien (81 6 2 st UtlL). Genom invand­rarverkets beslut i anmälningsärendet fram­går att verket inte ansåg att hinder förelåg .mot verkställighet till vare sig Syrien eller Libanon. Under verkställighetsskedet beslutade pol is.myndigheten sedermera att verkställighet skulle ske till Libanon. Bak­grunden härtill var bl.a. att familjen E. samma dag skulle förpassas till Libanon.

262

 

Advokat Engström tar i~ klagomålen till JO                         1988/89:KU30

upp följande påstådda brister i handlägg-                           Bilaga A 12 A

ningen av ärendet:

1) .\.C. har inte förstått innebörden av meddelade beslut och har ej erhållit besvärshänvisning.

Polismyndigheten ställer sig frågande till detta påstående. Såväl avvisningsbeslutet so~ förvarsbeslutet har muntligen på arabiska delgivits A.C. i sin helhet. Till båda besluten har givits besvärshänvisning.

2] -A.C. har genom att tas i förvar frånhänts en effektiv klagorätt och har inte givits tillfälle att samråda med sitt ombjd.

Det kan möjli,gen hävdas att förvarstarna utlänningar generellt har sämre .-öjli"het at: effelctivt utnyttja sin möjlishet att överlclaga. För A..C:s del har inskränkningen dock inte varit större än att Engstrc:- redan sa.■ma dag kunnat inge besvär till invandrar-ve;~ket. Beträffande A.C:s möjligheter att ss~.råda red Engström kan endast konstateras att A.C. under tiden i förvar inte varit ur-erVcastad några restril'.tioner i fråra cm besök eller telefonsamtal.

3} Avvisningsbeslutet 1987-11-23 har inte delgivits sökanden förrän 1987-12-07.

A£-.-lförhÖr hölls med A.C. den 21 oktcber 15:7. På grund av hög arbetsbelastning vid utiänningsroteln föredrogs ärendet för polisintendenten först den 23 november. Sedan avvisningsbeslut meddelats kalla<.ies A.C. skriftligen för delgivning den 7 december 1987.

Son nolismyndigheten påpekat 1 skrivelse till Engström 1987-12-15 borde hen som ombud ha underrättats om meddelat beslut. Polis­myndigheten hänvisar i denna del till nämnda skrivelse.

Kär det gäller frågan om vid vilken tidpunkt A.C. borde ha delgivits är saken emellertid enligt polismyndighetens uopfattning inte lika klar.

Först kan konstateras att det i och för sig är otillfredsställande att onormalt lång tid förflöt mellan asylförhör och beslut. Detta har berörts ovan. I vissa fall kan avvis-

263

 

ningsbeslut delges redan i. samband ned för-    1988/89:KU30 horet. Vanligare är dock - i vart fall för     Bilaga A 12 A Huddingepolisens del - att utlänningen efter ■ asylförhcr kallas tillbalo vid en senare tidpunkt för delgivning av beslut. Många gånger är detta förfaringssätt nödvändigt därför att besl ut.sf attaren inte finns till­gänglig. På detta sätt krn utlänningen sam.-tidigt delges både polismyndighetens avvis­ningsbeslut och invahdrarverkets.beslut i övertagandefrågan. Genom att delge avvis­ningsbeslutet vic en tiriDunl<t som liRger närmare verkställ 1 igheten minskar risken för att utlänningen behöver tas i förvar. Tiden i förvar minskar också i m.otsvarande mån. >'ot detta kan anföras att genoiri en senare-lagd delQivninpstidounkt kortas den tid ut­länningen har nå si? för att förbereda och <~enomföra sitt cverldrcande.

Polismyndigheten skulle men tillfredsstäl­lelse motse J0:.= synnunkter nå- frågan orn vid vilken ticnunkt relfivning av avvisnings­beslut lrl'r<.-r>lipa?it   bör ske. .'syl utredningen berör frågan i sitt betänkande "Rätts-' säkerheten vid di rektavvi snin-rar" (SOl.i 1986:48 sid 50), nen konstaterar endast att b.åd" f örf 8 ring.ssä t ten förekommer.

1   den av ''a rea re ta Li.-.rieroth angivna skrivelsen den 15 december 1987 ,=;.nförde nol i smäs tåren C.-'i. Adner att anlerininfen till att Engström inte under hand und-?rrä t ta ts om meddelade beslut i.'i.".Rte tillskrivas "den mänskligs faktorn". Efterso.m arbetsbelastningen vic; myndighetens utlännings-rotel sedan lång tid -v-arit :-iycket hög och med hänsyn till att det ir.te var vanli.gt förekommande med ombud i avvisningsärenden, hade enligt ..dner informationen till En,-ström av misstag kommit att ■ förbises. Detta beklagades av pol i sm.yndi qheten .

Yttrande av statens invandrarverk m.m.

Klagomålen remitterades också till statens invandrarverk för unplvsninear och yttrande, varvid angavs att yttrandet sarski 11 ..borde

264

 

belysa skälen till att ärendet . inte övertogs av     1988/89:KU30
verket. I verkets vttrande anfördes detta.                         Bilaga A 12 A

Såsom framgår av JO:s PM 1988-01-26 anmälde polismyndigheten i Huddinge den 23 nove.mber 1987 avvisningsbeslut rörande A.C. i enlig­het med reglerna i 37 § utlänningslagen. Polismyndigheten anförde i avvisningsbe­slutet att de skäl A.C. åberopat mot att återvända till Syrien kunde lämnas utan ' avseende och att avvisningen skulle verk­ställas till Syrien. SIV delade oolismyn-' dighetens bedömning och beslutade samma dag att inte överta ärendet. Dessutom bedömde SIV att avvisningen även kunde verkställas till Libanon.

?-'är det gäller SIV:s beslut att inte överta ärendet kan till en början konstateras att ■ såväl nolismyndigheten som SIV bedöm.t att -A.C. är syrisk medborgare. A.C. saknar nass och andra officiella identitetshandlingar ■nen har uppgett att han är' född i Syrien av syriska föräldrar och att familjen sedan ca 20 år tillbaka varit bosatt i Libanon.. Vidare framgår att han är kristen och till­hör den syriska-ortodoxa kyrkan samt att han i Libanon varit ansluten till de kristna falanc.i sternas milis och aktivt'del tagi t i strider för falangisterna. De skäl han r;berooat mot att återvända till Syrien eller Libanon härrör sig i huvudsak till hans aktivitet som aktivt stridande milis.man.

Såvitt framgår av handlingarna har A.C. under ett antal år deltagit i de strider 'nellcn  olika politiska och religiösa frak­tioner so:t! uncier lång tid, med varierande styrka och intensitet, pågått i Libanon. Såvitt framgår har han inte haft någon ledande befattning utan enbart deltagit som :nenig soldat och han har inte oå något speciellt sätt utmär]<t sig vare sig under . strid eller nå annat sätt. }.an  har inte heller deltagit i sin organisations poli­tiska arbete eller 1 övrigt varit politiskt engagerad.

Vidare framgår att han inte sedan 1983/19'84 deltagit aktivt i strid utan enbart legat i förläggni n,g. P..C,   har även. upngett att han under sin tid i Libanon inte på något sätt varit förföljd. Kot bakgrund av ovanstående har SIV bedömt att; A.C:s verksamhet varit av sådan art och omfattning att vad han åbe-

265

 

ropat i denna del kunnat lämnats utan av-                         1988/89:KU30

seende. Verkets uppfattning är således att                        Bilaga A 12 A

enbart omständigheten att A.C. deltagit i strider på ovannämnda sätt inte utgör till­räckliga skäl för att ärendet skall övertas. Detta gäller i fråga om återsändande såväl till Libanon som till Syrien och oaktat A.C. är syrisk medborgare.

Vad beträffar frågan om SIV bort förutse att A.C. skulle nekas inträde i Libanon kan konstateras att SIV kontinuerligt bevakar verkställighetsproblematiken såväl vad gäller Libanon som andra länder. Detta sker främst genom kontakter med de svenska ut­landsmyndigheterna, ned polismyndigheterna och genom att ta del av s.k. verkställig-hetsnromemorior. Det är således väl känt för SIV att de libanesiska myndigheterna är restriktiva när det gäller återresor för personer sor: inte är libanesiska medborgare och som inte kan uoovisa gällande återrese­tillstånd till Libanon sa.mt att verkställig­het av avlägsnandebeslut till Libanon i ett antal fall misslyckats på grund av nekad inresa. I vissa fall har verkställigheten däremot gått att genomföra trots att den av­el ler utvisade vare sig varit libanesisk medborgare eller innehaft återresetillstånd. Förutsättningen har i dessa fall varit att man med a.ndrs handlingar än pass eller på annat sätt kunnat viss. ett utlänningen varit bosatt i Libanon. T-led hänsyn härtill samt att de libanesiska myndirheternas inställ­ning i frågan varierat från tid till annan saknas enligt SIV:s mening skäl att undan­tagslöst underlåta verkställighet i ärenden där problem kan förväntas. Ett stort antal av de personer vilka löner risk att av-eller utvisas saknar nass och identitets­handlingar eller har handlingar som är ofullständiga eller oriktiga och i sådana fall kan mycket sällan på förhand garanteras att inresa tillåts i det land till vilket verkställighet skall ske. Osäkerhet i denna fråga föreligger således i många fall och det är enligt SIV inte acceptabelt att enbart avsakanri av pass- och identitetshand­lingar skall leda till att avlägsnandebeslut inte kan fattas eller i vart fall att verk­ställighet underlåts. .Avgörande skall i stället vara en bedömninp från fall till fall varvid stor hänsyn skall tas till even­tuella humanitära skäl som bör medföra att vederbörande inte onödigtvis utsätts för ett verkställighetsförsök, där risk för miss­lyckande kan föreligga.

266

 

I A.C:s fall framstod det som helt klart att    1988/89:KU30

han varit bosatt i Libanon och han innehade     Bilaga A 12 A

ett intyg från syrisk-ortodoxa kyrkan i

Libanon vilket i vissa andra ärenden varit

en bidragande omständighet till att inresa

tillåtits. Eftersom A.C. dessutom reste

ensam och var frisk bedömde SIV, sedan de

åberonade sakslcälen lämnats utan avseende,

att rimliga förutsättningar för att geno,-;-

föra en verkställighet förelåg.

Vad slutligen gäller överklagande av avvisningsbeslutet samt inhibitionsyrkandet sa har detta framförts i en skrivelse daterad 1987-12-07 från advokaten En?strcm. Skrivelsen har insänts till SIV per telefax och är inkomststämplad hos SIV 1987-12-08. Exakt vilken tidpunkt skrivelsen nådce hand­läggande .= ektion är inte känt men enligt tjänsteantecknin.g i SIV:s dossier an-råence A.C. togs telefonkontakt med polismyndig­heten i Huddinge 19.87-12-08 kl. 09.15 för att få besked om olanerad avgångstid. .Av samtalet framkom att A.C. redan lämnat Arlanda -.ed flyg och att verkställighet cär-ned fick anses ha skett. Yrkandet om inhibi­tion lä.mn.sdes därför utan åtgärd av SIV vilket också oer telefon meddelades £dvo"<a-ten Engströ": sa.m.ma dag. SIV bedömer att inhibitionsyrkandet handlagts med den skynd-sam'net son kan krävas och vill samtidigt erinra o-, möjligheten att framför inhibi-tionsvrkancen till SIV:s beredskaostjänste­man 1 fall där verlcställ ighet skall ske utanför ordinarie tjänstgöringstid.

rn.gströin kom in med yttrande över remissveren.

--EDö;';r,'ir.'G

Avvisningsbeslutet m..m.

I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen anges att den offentliga makten utövas under lärarna. Härigenom har den s.k. legalitetsprincipen grund­lagsfästs, vilket innebär att myndigheterna är skyldiga att följa gällande lag i sin verksamhet.

267

 

De lagrum som det i första hand- är fråga om i       1988/89:KU30 detta ärende är 33, 34 och 37 §§ utlänningslagen.   Bilaga A 12 A I 33 § anges bl.a. att, cm en ool i sm.yndighet an­ser att det föreligger skäl till avvisninp enli.gt 28 eller 29 ?- utlänningslagen men utlänningen påstår att han i det land, som han skulle Icomnia att sändas till, löoer risk att bli utsatt för politisk förföljelse, ärendet skall överlämnas till statens invandrarverk som så snart som möjligt skall besluta i ärendet. Detsamma skall gälla, on utlänningen påstår att !ian i det landet inte är sk.ydcad p;ot att sändas till ett land där han löper denna risk. Om uti ännin.gens påstående är unpenbart oriktigt, skall enligt samma lagrum ärendet inte överläir.nns till invandrarverket.

Enligt 34 6 gäller vad son sä.s i 33 6 om över­lämnande av ärende även, när '.jtlännin.-j.en för­klarar att han inte vill ?tervänc,= till hemlandet n,-° prund av de nojitiska förh,' 11 andena där. Ärendet skall roc-: inte överlä:r!nas till in­vandrarverket bl.a. o:" de skäl son: utlänningen .'ibercnar för att inte vilja Återvända till hei-lanriet kan lämn='.s utan avseende.

Om en pol i smy.nrii ghet har avvisat en utlänninsr i fall som avses i 33 eller 34 6, skall enligt 37 § beslutet skyndsamt anmälas till statens in­vandrarverk, som därvid renast skall besluta om verket skall överta ärendet eller inte. Ärendet skall övertas, om utlänningens påstående inte är UDoenbart oriktigt eller, i fall som avses i 34 §, de åberopade omständigheterna inte kan lämnas utan avseende.

Beträffande innebörden i gällande rätt av ut­trycken "är uppenbart oriktigt" och "kan lämnas utan avseende" hänvisar jag till den redogörelse

268

 

för bl.a. uttalanden i olika lagstiftningssanman-   1988/89:KU30 häng som asylutredningen lämnade, i sitt slutbe-     Bilaga A 12 A tänkande "Rättssäkerheten vid direktavvisningar", SOU 1986:48, s. 22 ff. Jag vill här bara neka på två uttalanden av riksdagsutskott. Arbetsmark­nadsutskottet anförde i sitt betänkande 1977/78:30, s 18, att en Utlännings påstående om politisk förföljelse kan "lämnas åsido endast i helt klara fall, exempelvis därför att han kommer från ett land där förhållandena utesluter risk för förföljelse". Socialförsäkringsutskottet ut­talade i betänkandet 1903/84:30, s. 15, att en­ligt gällande bestämmelser nraktiskt taget alla fall skulle överlämnas till invandrarverket.

Jag har i flera olika fall reagerat mot till-läm.pningen av de bestämmelser som här är aktuella. Sen-.st uttalade jag i ett ärende, som avs..CT 'oehandl inqen av två libanesiska familjer som avvisats av en polismyndighet, avslutningsvis detta (JO:s £:nbet3berättelse 1988-39 s. 94): "Rädda Ramen har i sin anmälan inte särskilt tagir. uon fr-.tan om det varit riktigt av oolis-r-iyndigheten .= tt riirektavvisa fa:iiiljerna F. och H. och av SIV e:t inte överta, ärendena. För egen del är jp.a benä.oen att anse att utveckl inizen i dessa ärenden .haft sin egentliga grund i äen  av myndig­heterna redovisade ståndpunkten att familjernas skäl av pol i t isk-humanitär natur kunnat lämnas utan avseende i enlighet med ordalydelsen i 34 § utlänningslagen. Polismyndigheternas möjligheter att avvisa utlänningar som anför skäl av politisk natur för att få stanna i Sverige är enligt lag­förarbeten och andra uttalanden avsedda att ut­nyttjas i ett fåtal fall av okomplicerad natur. Det har således inte förutsatts av lagstiftaren vid utformningen av handläggningsreglerna att polismyndigheter skulle komma att hantera ärenden

269

 

med sådana komplikationer som är aktuella här.      1988/89:KU30 Likväl har detta kommit att bli en icke ovanlig    Bilaga A 12 A företeelse. För egen del vill jag ifrågasätta om inte lagbestämmelsen om skyldighet för polismyn­dighet att överlämna avvisningsärenden till SIV har förlorat allt innehåll när nolismyndigheten med stöd av SIV kunnat finna att sådana skäl som fam.iljerna F. eller H. anfört för sin ansökan att få uppehållstillstånd i Sverige kunde lämnas utan avseende."

Omständigheterna i förevarande fall ar av lik­nande slag. och mitt tidigare uttalande kan också appliceras här. Att, som nolismyndigheten i Huddinge och statens invandrarverk har gjort, mot bakgrund av gällande lag och uttalanden i för­arbeten hävda, att de sltäl som åberopas av en oerson, som kommer från en av världens f.n. politiskt mest instaoila och av krigshandlingar drabbade regioner och som vi.?,at att han tidigare deltagit i strider där, kan lämnas utan avseende, skulle enligt min mening närmast kunna betraktas som la.gtrots. Den reglering son beslutats av riksdagen och som grundar sig nå internationella rekommendationer och starka rättssäkerhetshänsyn har i detta fall helt satts åt sidan. Detta anser jag stå i strid med legalitetsprincipen i rege-rin.gsformen.

I och för sig anser jag att besluten att avvisa A.C. och att inte överta ärendet faller under bestämmelsen i 20 kap. 1 5 brottsbalVcen om myndighetsmissbruk. Em.ellertid finner jag inte anledning att försöka utkräva ett straffrättsligt ansvar för beslutsfattarna i det aktuella ären­det. Detta har sin grund i att den s.k. nraxis som föreligger och som torde vara betingad av olika praktiska, förhållanden enligt min upp-

270

 

fattning är förankrad på åtminstone verksled-       1988/89:KU30

ningsnivå inom statens invandrarverk. Huruvida      ' °

det finns godkännanden på ännu högre nivå

ankommer det inte på mig att bedöma. I vart fall

skulle det i denna situation vara oskäligt att

ställa enskilda beslutsfattare till svars för

åsidosättandet av lagreglerna.

Jag vill betona att jag med det anförda inte avsett att ta ställning till frågan om de skäl som A.C. anförde för uppehållstillstånd i Sverige var tillräckliga. Det är möjligt att så inte var fallet. Den motivering härför som invandrarverket har lämnat i yttrandet hit och son skulle-ha oassat väl i ett beslut av verket efter över­lämnande är emellertid så fylld av bedömningar av den aktuella situationen i Libanon och Syrien och A.C:s levnadsförhållanden att det redan därigenom framst-r son klart att ärendet från början borde ha handlagts av den centrala utlänni.n?sm.yndig-heten. En tillämpning fullt ut av den "praxis" som det talas om i detta ärende skulle medföra att invandrarverket skulle svara för bifall till asylansökningar medan polismyndigheterna skulle få. st' för avslagen.

Beslutsdelgivningen m.m.

Polismyndigheten 1 Huddinge har mot bakgrund av vad En.fström anfört önskat J0:s synpunkter på frågan om vid vilken tidpunkt delgivning av avvisningsbeslut lajiipligast oör ske. Enligt min mening framstår det som ganska självklart att ett sådant beslut skall delges sökanden så snart som det är oraktiskt möjligt. Denna fråga har rätts­ligt sett inte något samband med verkställigheten eller användandet av tvångsmedel. Att delgiv-ningstidpunkten på sina hall har kommit att sty-

271

 

ras av taktiska skäl synes mig ha samband med. att   1988/89:KU30 somliga ooli smyndigheter mer eller mindre rutin--   Bilaga A 1.. A mässigt tar i förvar de utlänningar som förklarar sig vidhålla sin ansökan i avvaktan nå verkstäl­lighet. Om förvarsbesluten i enlighet med vad som-torde vara lagstiftarens mening begränsades till de fall, där det finns konkreta indikationer på att utlänningen tänker hålla sig undan, skulle enligt min uppfattning de aktuella problemen drastiskt minska i betydelse.

I det aktuella ärendet förflöt två veckor mellan beslutsdagen och delgivningen. Utredningen ger inte klart vid handen vad som, förorsakat dröjs-, målet. Om det varit så, vilket vissa omständig­heter kan tyda på, att skälet därtill varit att verkställigheten skulle kunna planeras till en '■ tidpunkt nära delgivningen, anser jag enligt det ovan anförda att dröjsmélet inte kan godtas.

Utredningen i ärendet har inte varit särskilt inriktad nå frågan om skälen för tagandet av A.C. i förvar. Jag vill ändå notera att jag i 'hand­lingarna inte funnit några särskilda omständig­heter, som kunnat lä.Qgas till .qrund för anta­gandet att A.C. skulle hålla sig undan.

Verkställighetsförsöket

Frågor om det praktiska renomförandet av en verk­ställighet av ett avvisnings- eller utvisnings­beslut har mycket litet med rättstillämpning att göra och passar därför mindre väl.för JO ätt pröva. En sådan prövning bör i- allt fall göras med utgångspunkt i ett flertal ärenden. Jag har inte något sådant underlag. Statens invandrarverk har emellertid anfört at.t hänsyn skall tas .till humanitära skäl som bör nedföra att vederbörande

272

 

inte onödigtvis utsätts för ett verkställighets­försök, där risk för misslyckande kan förekomma. Mot bakgrund av denna enligt min mening riktiga ståndpunkt vill jag endast framhålla att myndig­heterna knapnast skulle ha kunnat kritiseras om man avstått från försöket att verkställa beslutet om avvisning av .A.C.

1988/89 :KU30 Bilaga A 12 A

 

Övrigt

Engström har klagat över att han som ombud inte fått del av avvisningsbeslutet. Detta har av polismyndigheten i särskild skrivelse till honom beklagats med förklaring att det rört sig om ett förbiseende, .'-'ed hänsyn härtill saknas det skäl för mig att gå vidare i saken. Inte heller vad som i övrigt förekommit i ärendet ger nig an­ledning till någon särskild åtgärd eller något uttalande.

Jag finner skäl att överlälmna en konia av detta oesl;:t för kännedom till riksdagens konstitu­tionsutskott och socialförsäkringsutskott samt till arbetsmarknadsdenartementet.

»Ärendet är härmed avslutat.

A. V.'igelius

Dan   FernqvliJt

18 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30

273

Exoedition   till                                                                            1988/89:KU30

Bilaga A 12 A

Hans Engström Skärholmens advokatbyrå Box 237 127 25  SKÄRHOLMEN

Statens invandrarverk

Box 6113        (dnr 6-145972 och 122-88-738)

500 06  NORRKÖPING

Polismyndigheten i Huddinge polisdistrikt
Box 3045               (dnr 793 A 346-88)

145 03  NORSDORG

Riksdagens konsti tutionsutskott 100 12  STOCKHOLM

Riksdagens socialförsäkringsutskott 100 12  STOCKHOLM

Arbetsmarknadsdepartementet 103 33  STOCKHOLM

Fololopianr SverénsstämmelSft

rr.i-C L -i: nalct intygas:._____

—-------------- tJ~

274

 

RIKSDAGENS OMBUDSMÄN

(JO)

Justitieom'Dudsmannen Anders V.'igelius

 

BESLUT

 

1988/89: KU30

DMum

Dnr

Bilaga A 12 B

1988-12-30

098-1988

 

 

Konsl.'tutionSw;£kc:;c) Ink. don /9-/7-Zy Dnr    B/z/i

Inspekrionsärende   angående   s.k.   direktavvisning
av  utlänningar  som   sökt  politisk  asyl______

inled[;:::g

Vid min inspektion av polismyndigheten i i.'almö polisdistrikt den 7-11 december 1987 upo-märksarr.-ades vid granskningen av utlännings­ärenden bl.a. ärendena 6733 - 6734/87, vari omständigheterna var följande:

riakarna X., un.gerska medborgare, ansökte den 19 oktober 1987 om politisk asyl hos polismyndig­heten i !'almö. Mannen uppgav att han under många år blivit trakasserad av myndigheter.na på grund av hans vägran att ansluta sig till kommunist­partiet. Hustrun angav att hon hade fått svårig­heter på sin arbetsplats till följd av makens problen med myndigheterna. Polisöverintendenten Mats Sjögreen beslutade samma dag om avvisning av makarna X. med stöd av 28 § 1. och 29 § 1. utlän­ningslagen. Som grund härför angavs bl.a. att de skäl makarna åberopat för att inte vilja åter­vända till hemlandet kunde lämnas utan avseende. Sedan polismyndigheten enligt 37 § utlännings­lagen anmält avvisningsbesluten till statens in-

275

 

vandrarverk, beslutade verket den 20 oktober 1987   1988/89:KU30 att inte överta ärendena. Makarna X. överklagade    Bilaga besluten om avvisning och begärde inhibition av verkställigheten. Invandrarverket beslutade den 22 oktober att inte inställa verkställigheten. Detta beslut ändrades den 23 oktober, då verk­ställigheten inställdes längst till den 29 okto­ber. S.k. B-utredning företogs den 28 oktober, varefter invandrarverket dagen därefter beslöt att inställa verkställigheten tills vidare. - Makarna X. hölls i förvar i allmä.nna häktet i Trelleborg under tiden 23 - 29 oktober 1987.

Jag anförde följande till inspektionsprotokollet:

"Om en nol i smyndi ghe t anser att det förelig.gér skäl till avvisning enligt 28 eller 29 § ut-lännin.gslagen, nen utlänningen påstår att. han i det land han sl-.'.;lle komma att sändas till löper risk bl.a. att bli utsatt för politisk förföljel­se, skall enligt 33 ? utlänningslagen ärendet överlämnas till statens invandrarverk. Detta skell dock inte "öras om utlänningens påstående är unpenbart oriktigt, '-'otsvarande regel gäller enli.gt 34 § när uti rlnnin.gen förklarar- att han inte vill återvända till "nem.landet på grund av de politiska fcrliål Isndena där. Överlämnande skall i dessa fall inte ske om de skäl som utlänningen åberopar för att inte vilja återvända till hem.-landet kan lämnas utan avseende. I 37 § utlän­ningslagen föreskrivs, vidare att polismyndighets, beslut om avvisning i fall som avses i 33 och 34 §§ skyndsa.mt skall anmälas till statens in­vandrarverk, som genast skall besluta om verket skall överta ärendet eller inte.

Det kan - mot bakgrund av vad som uttalats av regering och riksdag i samband med tillkomsten av

276

 

utlänningslagen och i olika sammanhang därefter     1988/89:KU30 - ifrågasättas om förutsättningarna enligt 33 och   Bilaga A 12 B 34 §§ utlänningslagen förelegat för att polismyn­digheten skulle kunna underlåta att överlämna ifrågavarande ärenden till invandrarverket. Ja.g beslutar därför att anmoda polismyndigheten att avge yttrande i fråga om denna underlåtenhet och statens invandrarverk att avge yttrande i fråga om dess beslut att inte överta.ärendena.

Yttrandena bör vidare avse det förhål landet,att polismyndigheten av beslutsm.otiveringen att döma inte bedömt makarna X:s ansökningar son avseende politisk asyl utan uppehållstillstånd med stöd av 6 § utlänningslagen."

YTTRANDEN

Polismyndigheten (t.f länspolismästaren Gustaf -.Andersson) hänvisade inledningsvis till uop-lysningar och yttrande som inhämtats från be­slutsfattaren i ärendena, polisöverintendenten Mats Sjögreen. Denne anförde följande:

"De omständigheter som låg till grund för polis­myndighetens beslut - redovisade i en promemoria den 19 oktober 1987 - var sammanfattningsvis dessa.

r'akarna X. ansökte den 19 oktober 1987 om poli­tisk asyl hos polismyndigheten i Malmö. Mannen hade under tiden 1971-1984 varit anställd i ett företag där han mellan 1975 och 1984 varit fack­lig företrädare. Från företagets sida önskade man att han skulle ansluta sig till kommunistpartiet vilket han vägrade eftersom det stred mot hans politiska uppfattning. Hans vägran ledde till att han 1984 fick sluta sin anställning. Han har där-

277

 

efter haft diverse kortare anställningar och även   1988/89:KU30 varit sjuk en tid. Sedan 1984 har myndigheterna     Bilaga A 12 B trakasserat honom genom att emellanåt - senast i september 1987 - göra husrannsakan i bostaden. Vid ett tillfälle - 1984 misshandlades han i san­band med att polisen kom till bostaden. Hustrun uppgav att hon i följd av "makens problem med m.yn-digheterna fått problem på sin arbetsplats och där utsatts för sexuella trakasserier.

Vad förs' gäller polismyndighetens underlåtenhet att överlämna de båda ärendena enligt 34 5 ut­länningslagen (UL) får jag anföra följande:

Den nu cällande ordningen on skyldighet för en polismyndighet att - i de fall då ett avvisnings­beslut enligt 23 eller 29 § UL meddelas för en asylsökande - anmäla beslutet till statens in­vandrarverk, som avgör on verVcet skall överta ärendet -"ller om beslutet får verkställas, in­fördes l?8{i. I olika skrivelser, utredningar och departenentsuttalanden har den åsikten framförts att poli5:riyncip,heterna, i betydligt större ut­sträckning än vad som förutsattes när anmälnings-system.et infördes, komm.it att fatta beslu.t i asylärenden.

Problemet 'nar bl.a. behandlats av asylutredningen som, i betänkandet Rättssäkerheten vid direktav­visningar (SOU 1986:48, sid 54) vid sin genomgång av pra.xis, har funnit att polismyndigheterna i viss utsträ.c!<ning grundar sina beslut på ställ­ningstaganden i sak, exempelvis i fråga om vad som är svensk praxis i något hänseende och i fråga om sanningshalten i ett påstående. Ärende­genomgången visar, enligt asylutredningen, emel­lertid också att en procedur som skulle medge direktavvisning endast i fall där en flykting-

278

 

skapsbedömning i sak överhuvudtaget inte                         1988/89:KU30

aktualiseras, skulle bli så ineffektiv att ut-      Bilaga A 12 B länningslagens intentioner kan komma att även­tyras, såvitt avser de materiella bestäjnmel serna.

Asylutredningen anför vidare:

"Nu\'arande handläggningsordnlng kan ge upp­hov till osäkerhet om var ansvaret för av-visningbeslutet vilar. Som IPOK tidigare hävdat kan man inte bortse ifrån risken för att benägenheten hos SIV att bekräfta ett av polismyndigheten fattat beslut kan vara större än benägenheten skulle vara att fatta beslutet på egen hand. Samtidigt finns en risk för att nolismyndigheten låter sig på­verkas av tidigare avgöranden, där SIV inte övertagit anmälda ärenden på grund av sär­skilda förhållanden eller på grund av sär­skilda insikter hos SIV:s nersonal som no-1 is,'-iyndigheterna inte b.esitter. Även orn SIV underhand informerar nolismyndigheten om skälen till att ärenden övertas, ken man inte bortse ifrån att ett förfarande av denna art inrymmer en viss osäkerhet och grogrund för m.issförstånd . "

De omständigheter som åberopades i de aktuella ärendena var e.nli.gt min bedömning sådana att polis.myndigheten, med tillämpning av den praxis som utbildats ps området, kunde underlåta att överlämna ärendena, till statens invandrarverk. Denna uppfattning vinner också visst stöd av det förhållandet att ärendena - efter anmälan enligt 37 § UL - inte övertogs av statens invandrarverk.

Vad sedan gäller avgränsningen mellan 3 och 6 §§ UL har svårigheterna behandlats oå flera håll i förarbetena. Inför tillkomsten av 6 § anfördes i propositionen 1975/76:18 s 108 f t.ex. följande:

"Det gäller t.ex. skäl av det slag som poli­tiska flyktingar kan åberopa, men som inte är tillräckligt starka för att medföra flyk-tingskap. Under senare år har ett betydande

279

 

antal medborgare från skilda länder fått       1988/89:KU30 stanna här på denna grund. Många av dem som    Bilaga A 12 B fick stanna i Sverige var självfallet klara politiska flyktingar. Åtskilliga har dock inte ens hävdat att de utsatts för svårartad förföljelse, men väl- för trakasserier av varierande grad, t.ex. i syfte att förhindra viss yrkesutövning eller viss utbildning. Sådana trakasserier har ofta uppgetts bero på godtycke från enskilda samhällsrep-resentanters, ofta den lokala polisens sida. Inte sällan har de som tillhör ifrågavarande kategori påstått sig hava.rit utsatta for upprepade polisförhör varvid enligt sökan­dens uppfattning grundlösa anklagelser fram­förts on otilläten politisk aktivitet. Ibland åter har asylsökande kommit med på­ståenden om svår politisk förföljelse som utlänningsmyndigheten haft anledning att ställa sig s;<eptisk till. Vad sökanden har uppgett har likväl ansetts ge vid handen att förföljelse och trakasserier'i olika former har förekommit. Också i sådana fall har uppehållstillstånd getts. Ytterligare exennel är krigsvägrare soih inte risl<érar att hamna på krigsskådeplats, men kan räkna med att straffas för sin krigsvägran. Hit hör också värnpliktsvägrare som. 1-can konmia att ff'   ett oproportionerligt strängt straff för sin vä.aran. Någon fullständig uppräkning" av vad som s'::all anses utgöra tillräckliga skäl är det doclc inte möjligt att göra. Det får i varje enskilt fall övervägas on de an­förda omständigheterna skall- anses vara tillräckligt tungt vägande.

Gränsdragningpsvårigheterna har vidare behandlats av bl.a. departensntschefen i uttalande i pro­positionen 1983/8<:144 s 35 f och i asylutred­ningens ovannämnda betänkande, sid 21 f. Vad som där sägs belyser tämligen utförligt de aktuella problemen.

Av visst intresse i dessa sammanhang är också arbetsmarknadsutskottets uttalande vid behand­lingen av förslaget till ny utlänningslag (AU 1979/80:27) i anledning av att samstärnmigheten i betydelse av begreppen "uppenbart, oriktigt." respektive "lämnas utan avseende" ifrågasattes. I

280

 

uttalandet understryks att det rättsliga skyddet    1988/89:KU30 enligt 33 och 34 §§ - som vad avser frågan om ett   Bilaga A 12 B ärende skall överlämnas till statens invandrar­verk eller anmälas dit, svarar mot 3 resp 6 § UL - trots att olika uttrycksätt har använts, skall ligga på samma nivå.

Vid en samlad bedömning av de skäl som anfördes i de aktuella ärendena och med hänsyn till de gränsdragningsproblem som således föreligger samt då det - som arbetsmarknadsutskottet anfört - ur rättssäkerhetssynpunkt torde sakna egentlig, be­tydelse om en ansökan hänförs till 3 eller 5 § UL, bör enligt min uppfattning den.bedömning som gjorts kunna godtas."

Andersson anförde detta i polismyndighetens
yttra.nde:                       ,

"Polismyndigheten ansluter sig- i allt väsentligt till vad Sjögreen anfört och önskar tillägga endast följande.

Sedan länge upplever polismyndigheten gällande praxis såvitt gäller direktavvisning som otill­fredsställande. Utvecklingen torde ha sin grund i de förhållanden asylutredningen redovisat i sitt betänkande och som Sjögreen berört i vissa delar. Det är dock polismyndighetens uppfattning rent allmänt att en praxis bör ändras genom, .att högre instans  - med utförlig motivering - ändrar beslut fattade i enlighet med gällande praxis i lägre instans. Hade så skett är det möjligt att utvecklingen blivit annorlunda.

Polismyndigheten har under hand inhämtat att den tilltänkta nya lagstiftningen angående direktav­visning kan förväntas under hösten 1988. Vid.

281

 

årets s.k. Trelleborgskonferens kommer de nya      1988/89:KU30 bestämmelserna och frågeställningar föranledda av   Bilaga A 12 B dessa att behandlas. Polismyndigheten avser att i framtiden noga bevaka utvecklingen av ny praxis.

Med hänsyn till vad som anförts hemställes att JO avskriver ärendet från vidare handläggning."

Statens invandrarverk anförde detta i sitt yttrande.

"Då polismyndigheten anmälde sina avvisnings­beslut till invandrarverket fra,mgick av det samtidigt överlämnade förhöret att mannen som skäl för sin a.nsökan hade åberopat följande. Han var mellan åren 1975 och 1984 facklig företrädare vid det företag där han var anställd. Är 1980 naöe  han uppmanats att ansluta sig till komm:U-nistnartiet, vilken han hade väp.rat. Sedan en ny partisekreterare hade anställts i företagsled­ningen hade mannen år 1984 f?.-t sluta sitt arbete. y\nledningen till avsl-cedandet var okänt men berodde nå att han vägrat bli medlem i kommunistpartiet. Han hade därefter haft -kortare anställningar/arbeten och hado varit sjuk en tid. Han hade oclcså trakasserats semom oregelbundna husrannsakningar. Ar 1984 hade han misshandlats.

Hustrun hade åberopat att hon på grund av makens problem själv hade haft problem på sin arbets­plats. Hennes chef, som hade stort inflytande, hade sagt att hon borde bli hans älskarinna för att hennes make skulle få det bättre.

Polismyndigheten hade bedömt att de åberopade skälen kunde lämnas utan avseende och därför beslutat att avvisa makarna. Invandrarverket beslöt att inte ta över avvisningsärendena.

282

 

1988/89:KU30

Polismyndigheten hade enligt ordalydelsen i

avvisningsbesluten prövat de anförda skälen mot     Bi aga A bakgrund av 6 § utlänningslagen och inte mot bakgrund av 3 § samma lag. I remissen anmodas invandrarverket att särskilt yttra sig i denna fråga.

Av handlingarna i anmälningsärendena framgår inte närm.are vilka överväganden som polismyndigheten gjort 1 denna fråga. För egen del kan invandrar­verket emellertid upplysa att enligt vad som är i':änt för verket angående förhållandena i Ungern leder vägran att bli medlem i kommunistpartiet i normalfallet inte till sådana repressalier från myndigheternas sida son avses i 3 § utlännin.RS-1agen.

Fiemissen h.nr gett Invandrarverket anledning att åter överväga öen  'oedömning son gjordes i an­mälningsärendena. Verket m.åste därvid konstatera att förhöret är kortfattat samt att det har genomförts mied telefontolkning. I andra sam.man-hang har verket framhållit att förhör som har genomförts med sådan tolkning inte utan vidare bör godtas som tillräckligt underlag för beslut i direktavvisningsärenden. Mot denna bakgrund be­dömer invandrarverket numera att verket inte borde ha fattat beslut i anmälningsärendena på grundval av den utredning som då förelåg. Ären­dena borde först ha kompletterats med nya förhör med makarna under vilka tolk var närvarande.

Upplysningsvis vill verket meddela att verket mot bakgrund av vad som numera framkommit i överkla­gandeärendena har upphävt avvisningsbesluten samt beviljat makarna permanent uppehållstillstånd med stöd av 6 § utlänningslagen."

283

 

BEDÖMNING                                                                  1988/89:KU30

Bilaga A 12 B

Polismyndighetens beslut om avvisning och invan­drarverkets beslut att inte överta ärendet står enligt min mening inte i överensstämmelse med den reglering som finns i 33, '34 och 37 §§ utlän­ningslagen. Asylutredningen läm.nade i betänkandet "Rättssäkerheten vid direktavvisningar", SOU 1986:48, s. 22 ff, en redogörelse för uttalanden i bl.a. lagförarbeten angående innebörden av ut­trycken "är uppenbart oriktigt" och "kan lämnas utan avseende" i 33 respektive 34 § utlännings­lagen. Jag skall här endast nämna två uttalanden av riksdagsutskott. I sitt betänkande 1977/78:30, 3. 18, anförde arbetsmarknadsutskottet att en utlännings påstående om politisk förföljelse kan "lämnas åsido endast i helt klara fall, exempel­vis därför att han kommer från ett land där för-nållandena utesluter risk för förföljelse". Socialförsäkringsutskottet uttalade för sin del i betrLnkandet 1983/84:30, s. 15, att enligt gällan­de bestämmelser praktiskt taget alla fall skall överlämnas till SIV.

::akarna X. sökte politisk asyl vid sin ankomst till Malmö. Polismyndigheten hade därvid enligt huvudregeln i 33 § utlänningslagen att överlämna ärendena till invandrarverket. Detta kunde under­låtas endast ifall påståendena om att de i hem­landet löpte risk att bli utsatta för politisk förföljelse var uppenbart oriktiga. Det torde i sin tur i huvudsak betyda att direktavvisning lagligen kunde ske om makarnas uppgifter av någon anledning kunnat betraktas som klart lögnaktiga eller om det kunnat bedömas som uteslutet att de händelser som makarna relaterade haft sin grund i något sådant förhållande av politisk natur som

284

 

avses i 3 § utlänningslagen. Myndigheterna har i    1988/89:KU30

sina yttranden inte gjort gällande att något av     Bilaga A 12 B

dessa undantagsfall har förelegat. Jag har heller

inte vid min granskning av handlingarna funnit

något sådant. Redan vid den primära prövningen

enligt 33 § utlänningslagen borde det således ha

stått klart för polismyndigheten att ärendet-

skulle överlämnas till invaindrarverket. Någon

prövning enligt 34 § hade då över huvudtaget inte

blivit aktuell; mera. härom, nedan.

Invandrarverket har i sitt yttrande upplyst att, enligt vad som var käLnt för verket, vägran att bli medlem i det ungerska kommunistpartiet i normalfallet inte leder till sådana repressalier från myndigheternas sida som avses i 3 § utlän­ningslagen. Härtill vill jag endast påpeka att det enligt lagen inte ankommer på polismyndig­heterna att avgöra vad som är normalfall. Det kan också, något tillspetsat, sägas att det väl knappast tillhör normalfallen att medborgare i Ungern söker politisk asyl på sådana grunder som åberopades av maicarna X.

Sjögreen har i sitt yttra.nde hänfört sig till vad asylutredningen i ovannämnda betä-nkands anfört i sina överväganden angående en eventuell frajp.tida handläggningsordning. Därvid framhöll utredningen de risker som föreligger mied gällande ordning och som, med hänsyn till vad som förekommit bl.a. i detta och andra JO-ärenden, synes vara förverk­ligade, inte bara i Malmö polisdistrikt. Det för­tjänar påpekas att resultatet av asylutredningens överväganden blev ett förslag om att polismyndig­heterna helt skulle fråntas ansvaret att pröva ärenden, där skäl för inresa av politisk natur anförs.

285

 

1988/89: KU30

Vidare   har  Sjögreen   anfört   att  polismyndigheten

Bilasa A 1' B

med tillämpning av den praxis som utbildats på                              "

området kunde underlåta att överlämna ärendena till statens invandrarverk. "Praxis" brukar man inom olika rättsområden tala om i sairiband med t.ex. de rättsliga nivåer som myndigheter, inom ramen för inte alldeles precisa lagregler, brukar hålla vid olika slags faktiska förutsättningar. I detta fall är det snarare fråga om överträdelser av gällande lagregler, som är av färskt ursprung och ständigt uppmärksammade. Dessa överträdelser synes vara betingade av praktiska förhållanden, som lagstiftaren tagit hänsyn till när handlägg-ningsordningen fastställdes. Detta leder till slutsaten att den "praxis" som Sjögreen hänvisat till och son jag vet föreligger, strider not legal i te tsprincipen i 1 :<ap. 1 § tredje stycket regeringsförnen.

Vad som anförts om den praktiska ti llämpnin.gen i allmänhet av re.lerna om direktavvisning har emellertid den betydelsen att jag inte finner skäl att aktualisera något straffrättsligt ansvar enligt 20 kap. 1 § brottsbalken för besluts­fattarna vid polismyndigheten och invandrar­verket. .Ansvaret för ti 11 äjnpnin.gen torde åvila, inte minst invandrarverkets ledning. Jag tror mig nämligen veta från bl.a. inspektionsverksa,mheten att polism.yndigheterna har utsatts för ett visst tryck att direktavvisa utlänningar i så stor ut­sträckning som möjligt bl.a. för att invandrar­verkets resurser inte skulle bli ner ansträngda är de redan var.

Beträffande förhållandet mellan 33 och 34 §§ utlänningslagen vill jag ytterligare anföra detta. Riksdagen har uttalat att Sverige skall bedriva en generös flyktingpolitik. Av denna

286

 

anledning har det beslutats bl.a. att inte bara    1988/89:KU30 sådana utlänningar som kan åberopa risk för        Bilaga A 12 B politisk förföljelse i egentlig mening (konven­tionsflyktingar) utan också andra utlänningar, som på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta, som regel skall få rätt att vistas här. För den praktiska tilllämpningen hos polis­myndigheterna har detta lett till uppdelningen i 33 och 34 §§ utlänningslagen. Som Sjögreen har anfört är det meningen att det rättsliga skyddet enligt de båda bestämmelserna skall ligga på samma nivå. Detta betyder emellertid inte att det är likgiltigt vilken av paragraferna som till-lampas, eftersom det är olikartade grunder som skall prövas. Det kan inte vara särskilt vanligt förekommande att en utlänning som för sin ansökan åberopar politiska skal känner till skillnaden i svensk rätt mellan konventionsflyktingar och de facto-flyktingar och som enbart åberopar 5 § ut­länningslagen till stöd för sin ansökan. Det kan 'när också påpekas att en utlänning alls inte behöver uttryckligen ange att det är politiska motiv som ligger bakom en ansökan orn uppehålls­tillstånd. Om det av hans berättelse eller av omständigheterna i övrigt framgår, att han kan komma att bli utsatt för politisk förföljelse efter en avvisning till hemlandet, skall ärendet överlämnas till invandrarverket enligt 33 § utlänningslagen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1983/84 s. 92).

För att intentionerna bakom gällande reglering skall förverkligas måste således i praktiken alltid en prövning först göras av frågan, om ett påstående, klart uttalat eller ej, att utlän­ningen i det land, som han skulle komma att

287

 

sändas till, löper risk att bli utsatt för        1988/89:KU30 politisk förföljelse, är uppenbart oriktigt.       Bilaga A 12 B Först när denna fråga har besvarats jakande blir det aktuellt för polismyndigheten att ta ställ­ning till om de politiska förhållanden som ut­länningen anfört kan lämnas utan avseende mot bakgrund av regleringen i 6 § utlänningslagen.  -Enligt min erfarenhet har utvecklingen gått åt det hållet att enbart -34 § utlänningslagen anges i avvisningsbesluten och att det därför inte framgår om någon prövning -enligt 33 § har skett. . Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta kan ha att göra med att det psykologiskt sett är lättare att lämna anförda skäl utan avseende än att förklara att vad en utlänning anfört om risk för politisk-förföljelse är ' uppenbart oriktigt.

Jag vill framhålla att jag har avstått från-att i  • . detta ärende pröva vilka omständigheter som må ha framl<ommit efter polismyndighetens beslut och som lett till att makarna X. beviljats uppehållstill­stånd med stöd av 6 § utlänningslagen. Att så skett samt vad invandrarverket anfört om till-läj.npningen av telefontolkningsmetoden -ger ytter­ligare belysning åt det felaktiga i polismyn­dighetens beslut om avvisning och i beslutet att inte överta ärendena.

Jag finner skäl att överlämna en kopia av -detta beslut för kännedom till riksdagens konstitutions­utskott och socialförsäkringsutskott samt till arbetsmarknadsdepartementet.

288

 

t

Ärendet är härmed avslutat.

1988/89: KU30 Bilaga A 12 B

!

a: WidTelius

.    CIIJcxAaeiv

Dan Fernqviä

I

Expedition till

Polismyndigheten i Malmö polisdistrikt
Sox 5254                    (dnr A 799-2906/88)

200 72  MALMÖ

Polisöverintendenten Mats Sjögreen Polismyndigheten i Malmö polisdistrikt Box 5254 200 72  MALMÖ

Statens invandrarverk

Box 6113                      (dnr 122-88-2886, 6-135958,

600 06  NORRKÖPING   6-135959)

Riksdagens konstitutionsutskott 100 12  STOCKHOLM

Riksdagens socialförsäkringsutskott 100 12  STOCKHOLM

Arbetsmarknadsdepartementet 103 33  STOCKHOLM

Fotokopians överensstämmelse ir.id c:ig',nalet Intygas:.     _

--------------------------      /!/

19 Riksdagen 1988/89. 4 samt. Nr 30

289

KRIMINALVÅRDSSTYRELSEN Generaldirektören

1988/89:KU30 Bilaga A 12 C

 

1989-03-06

Ink.  den   f/*ars9

 

Riksdagens konstitutionsutskott

Angående JO-beslut rörande två avvisningsärenden enligt
utlänningslagen____________________________________

Genom beslut den 30 december 1988 uttalade sig JO, Anders Wigelius om ett ärende om s k direktavvisning av ungerska makarna X som sökt politisk asyl (JO dnr 698-1988) .

Samma dag uttalade sig Wigelius om ett annat ärende rörande A.C som också sökt politisk asyl (JO dnr 15-1988) .

Vad Wigelius i dessa båda ärenden uttalat ledde till att chefen för invandrarverket, generaldirektör Christina Rogestam, tog kontakt med mig för att jag eventuellt skulle biträda henne inför konstitutions­utskottet.

Eftersom detta inte är möjligt pga andra engagemang, har jag överenskommit med utskottets sekreterare att kommentera skriftligen några av Wigelius' uttalanden.

I ärendet rörande makarna X uttalas bl a följande:

"Vad som anförts om den praktiska tillämpningen i allmänhet av reglerna om direktavvisning har emellertid den betydelsen att jag inte finner skäl att aktualisera något straffrättsligt ansvar enligt 20 kap 1 § brottsbalken för beslutsfattarna vid polismyndigheten och invandrarverket. Ansvaret för tillämpningen torde åvila inte minst invand­rarverkets ledning. Jag tror mig nämligen veta från bl a inspektionsverksamheten att polismyndig­heterna har utsatts för ett visst tryck att direktavvisa utlänningar i så stor utsträckning som möjligt bl a för att invandrarverkets resurser inte skulle bli mer ansträngda än de redan var."

Jag finner det angeläget att bestämt tillbakavisa påståendet att polismyndigheterna skulle ha utsetts för ett visst tryck att direktavvisa utlänningar i så stor

290

 

utsträckning som möjligt med hänsyn bl a till invand-   1988/89:KU30 rarverkets resurser. Jag har heller inte, under min     Bilaga A 12 C tid som avdelningschef vid invandrarverket (september 1976 - mitten av november 1987), upplevt att någon polismyndighet uttalat något i denna riktning.

Wigelius uttalar vidare att utvecklingen enligt hans erfarenhet har "gått åt det hållet att enbart 34 § utlänningslagen anges i avvisningsbesluten och att det därför inte framgår om någon prövning enligt 33 § har skett" (sid 14) .

Jag anser mig böra understryka att invandrarverket alltid - oavsett formuleringen i polismyndighetens beslut - prövar ett avvisningsärende enligt de båda paragraferna,

I ärendet rörande A.C skriver Wigelius:

"I och för sig anser jag att besluten att avvisa A.C och att inte överta ärendet faller under bestämmelsen i 20 kap 1 § brottsbalken om myndig­hetsmissbruk. Emellertid finner jag inte anledning att försöka utkräva ett straffrättsligt ansvar för beslutsfattarna i det aktuella ärendet. Detta har sin grund i att den s k praxis som föreligger och som torde vara betingad av olika praktiska förhål­landen enligt min uppfattning är förankrad på åtminstone verksledningsnivå inom statens invand­rarverk. Huruvida det finns godkännanden på ännu högre nivå ankommer det inte på mig att bedöma. I vart fall skulle det i denna situation vara oskäligt att ställa enskilda beslutsfattare till svars för åsidosättandet av lagreglerna."

Att praxis är förankrad på åtminstone verksledningsnivå inom verket torde inte kräva någon kommentar. En annan ordning skulle vara anmärkningsvärd.

Den praxis verket har tillämpat har naturligtvis i största möjliga utsträckning grundats på regerings-avgöranden av enskilda ärenden.

Jag får intrycket av skrivningarna mitt på sid 12 att Wigelius menar att personer, som kommer från "en av världens mest instabila och av krigshandlingar drabbade regioner" och som påstår sig ha tidigare deltagit i strider där, överhuvud taget inte skulle kunna direkt-avvisas. - Jag noterar enbart att en sådan uppfattning inte delats av regeringen. Avgörande är inte de gene­rella förhållandena utan de i det enskilda fallet åberopade skälen ställda mot den kunskap om berörda länder som inhämtats på skilda sätt.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag inte deltagit i beslut rörande X och A.C.

rn Weibo

291

 

PM                                                                             1988/89 :KU30

Jämställdhetsfrågor                                        siiaga a i3

Konstitutionsutskottet har vid flera tidigare tillfällen granskat regeringens åtgärder beträffande jämställdhetsfrågor. I betänkandet KU 1983/84:30 framhöll utskottet att strävan att öka kvinnornas deltagande i t.ex. kommit­té- och utredningsarbetet måste fortsätta. Betydelsen av aktiva jämställdhet­såtgärder när det gäller regeringens eget kansli betonades också. I betänkan­det KU 1984/85:35 framhöll utskottet mot bakgrund av behovet att öka kvinnorepresentationen på olika områden betydelsen av att det verkligen kom till stånd sådana åtgärder som förutsatts i den nya jämställdhetsförord­ningen. Inriktningen mot förstärkt kvinnorepresentation måste enligt utskot­tet också komma till uttryck i regeringens utnämningar i olika sammanhang. I 1986 års granskningsbetänkande (KU 1985/86:25) uttalades att utskottet ansåg det vara angeläget att arbetet med jämställdhetsfrågorna i regering­skansliet m.m. intensifierades. Till detta uttalande hänvisade utskottet i granskningsbetänkandet KU 1986/87:33.

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 16 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift ej innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.

Av särskild betydelse för jämställdhetsarbetet är lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (jämställdhetslagen). Jämställdhetslagens ändamål är att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet (1 §). Lagen gäller i princip hela arbetslivet, sålunda inom både den privata och den offentliga sektorn. Lagen sträcker sig i ett avseende längre än annan arbetsrättslig lagstiftning. Den gäller, förutom förhållandet arbetsgivare­arbetstagare, också den som är arbetssökande.

Regeringen har under 1988 tillsatt en särskild utredare med uppdrag att utvärdera jämställdhetslagen. Enligt direktiven (dir. 1988:33) bör utredaren på lämpligt sätt kartlägga hur jämställdhetslagen har kommit att verka i praktiken. Vidare sägs att utredaren förutsättningslöst bör analysera resulta­tet av kartläggningen. Med utgångspunkt i analysresultatet bör utredaren ta ställning till om förändringar av lagen kan anses vara påkallade och i så fall lämna förslag som kan göra lagstiftningen mer verksam och ändamålsenlig när det gäller att förhindra könsdiskriminering och för att skynda på utvecklingen mot jämställdhet i arbetslivet.

Den nu gällande jämställdhetslagen reglerar två huvudfrågor nämligen förbud mot könsdiskriminering (2-5 §§) och aktiva åtgärder för jämställdhet (6-7 §§). Reglerna avser att komplettera varandra. Könsdiskrimineringsför­budet skall garantera rättvisa i det enskilda fallet, medan regeln om arbetsgivarens skyldighet att vidta aktiva jämställdhetsåtgärder är framåtsyf-tande och har till ändamål att utgöra ett stöd på arbetsmarknaden för ett underrepresenterat kön som kollektiv.

292

 

Lagens förbud mot könsdiskriminering uttrycks som ett förbud för en 1988/89:KU30 arbetsgivare att missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund Bilaga A 13 av hans eller hennes kön (2 §). I lagen anges närmare (3 och 4 §§) vad som utgör missgynnande i olika situationer, t.ex. vid anställning eller befordran. Andra diskrimineringsfall som berörs är tillämpning av sämre anställnings­villkor vid lika eller likvärdigt arbete, uppenbart oförmånlig fördelning av arbetsuppgifter samt uppsägning m.m. på grund av den anställdes kön. Från förbudet undantas s.k. positiv särbehandling av en arbetssökande eller en arbetstagare som tillhör ett underrepresenterat kön, i den mån särbehand­lingen sker som ett led i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet.

Lagens bestämmelser om aktiva åtgärder för jämställdhet ålägger arbetsgi­varna att inom ramen för sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet. I detta syfte skall arbetsgivaren vidta sådana åtgärder som, med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständig­heterna i övrigt, kan krävas för att arbetsförhållandena skall lämpa sig för både kvinnor och män. Arbetsgivaren skall också verka för att lediga anställningar söks av båda könen samt genom utbildning och andra lämpliga åtgärder främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i skilda typer av arbeten och inom olika kategorier av arbetstagare.

En arbetsgivare som bryter mot diskrimineringsförbudet kan ådömas skadestånd. I vissa fall kan också ett för arbetstagaren missgynnande avtal förklaras ogiltigt (8 §). En arbetsgivare som inte vidtar nödvändiga aktiva jämställdhetsåtgärder kan föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. För att ha tillsyn över lagens efterlevnad finns en jämställdhetsombudsman (JämO) och en jämställdhetsnämnd. De nyssnämnda vitesföreläggandena meddelas av nämnden på talan av JämO. JämO skall dock i första hand sträva efter frivilliga åtgärder (10 § första stycket). JämO skall också i övrigt medverka i strävandena att främja jämställdhet i arbetslivet, exempelvis genom överläggningar med arbetsmarknadens organisationer och genom information och opinionsbildning.

Medan lagreglerna mot könsdiskriminering är tvingande kan reglerna om aktiva jämställdhetsåtgärder ersättas eller kompletteras genom kollektivav­tal på förbundsnivå (7 §). Tillsynen över sådana avtal ankommer på sedvanligt sätt arbetsgivaren och de fackliga organisationerna och är således undantagen från JämO:s och jämställdhetsnämndens tillsynsfunktioner. Kollektivavtal om aktiva jämställdhetsåtgärder har numera träffats för så gott som hela arbetsmarknaden. Ett exempel på sådana avtal är det statliga jämställdhetsavtalet (7 kap. MBA-S).

I och med det statliga jämställdhetsavtalet har tyngdpunkten i jämställ­dhetsarbetet inom statsförvaltningen flyttats till myndighetsnivå. Parterna åtar sig nämligen att lokalt verka för aktiva åtgärder för jämställdhetsarbetet. Statens arbetsgivarverk (SAV), som svarar för arbetsgivarpolitiken inom statsförvaltningen, är den myndighet som numera också svarar för jämställ­dhetsfrågorna. Enligt avtalet skall myndigheterna bl.a. upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete. På begäran av SA'V skall myndigheterna lämna verket uppgifter om upprättade jämställdhetsplaner och genomförda jäm­ställdhetsåtgärder.

293

 

I förordningen (1984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet meddelas 1988/89:KU30 vissa föreskrifter för myndigheterna under regeringen som ett led i strävan att Bilaga A 13 åstadkomma en i huvudsak jämn könsfördelning i statliga anställningar och uppdrag. I förordningen anges bl.a. att en myndighet som skall rekrytera ett större antal personer till en tjänstekategori eller ett yrkesområde där det inte råder en i huvudsak jämn könsfördelning skall anmäla detta till statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN) och på begäran av nämnden samråda med denna om hur rekryteringen går till. Vidare föreskrivs att en myndighet som skall ge någon ett uppdrag skall se till att det finns personer av båda könen att välja mellan, om det kan ske inom ramen för sakliga urvalsgrunder. Under samma förutsättning skall myndigheten föreslå en person av vartdera könet när den skall föreslå någon till ett uppdrag. Motsvarande skall tillämpas också på utbildning sorn anordnas för att ge kompetens för ett uppdrag.

Tillsättning av statlig tjänst regleras i första hand genom 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. Enligt denna bestämmelse skall vid tillsättning av statliga tjänster avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom vid förtjänst och skicklighet. Detta gäller alla slags tjänstetillsättningar inte bara nyrekrytering utan också befordran, internrekrytering etc. 14 kap. 3 § första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) hänvisas i fråga om saklig grund för tillsättning av statlig tjänst till vad som är föreskrivet i regeringsformen eller annan författning. Sedan den 1 juli 1986 föreskrivs dessutom i 4 kap. 3 § tredje stycket LOA att bland de grunder som enligt vad nu sagts skall beaktas vid tillsättning av statliga och andra statligt reglerade tjänster skall skickligheten sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. I praxis har strävan att främja ökad jämställdhet kommit att godtas som saklig grund enligt regeringsformen. Alltsedan hösten 1978 har regeringarna varit ense i uppfattningen att jämställdhetsintresset utgör en saklig grund enligt regeringsformen vid tillsättning av tjänster inom statsför­valtningen, lärarområdet etc.

Ställningstagandet innebär närmare bestämt att man kan låta jämställdhet­sintresset väga över den gradskillnad i fråga om skicklighet och förtjänst eller bäggedera som föreligger mellan sökande av olika kön, när deras kvalifika­tioner är i stort sett om också inte helt lika. Principen kan också uttryckas så att jämställdhetsaspekten numera - liksom till exempel företrädesrätt till återanställning - skall betraktas som en av flera sakliga grunder som kan fälla avgörandet när sökandena bedöms vara jämbördiga eller i det närmaste jämbördiga i fråga om skicklighet och förtjänst. I förarbetena till den nya föreskriften i 4 kap. 3 § tredje stycket LOA framgår också att lagregeln medger undantag för sådana fall där det finns särskilda skäl att låta det avgörande vara någon annan grund än skickligheten, till exempel jämställ­dheten.

Jämställdhetsarbetets organisation i regeringskansliet

Jämställdhetsarbetet ingår i alla departements verksamhetsområden. Civil­
departementet har dock sedan den 1 januari 1989 det övergripande ansvaret
för regeringens jämställdhetsarbete. Tidigare låg detta ansvar på arbets­
marknadsdepartementet. Statsrådet Margot 'Wallström har sedan den 4         294

 

oktober 1988 ansvaret för jämställdhetsfrågorna. Departementets jämställ- 1988/89:KU30 dhetsenhet har till uppgift att handlägga och bevaka frågor som gäller Bilaga A 13 jämställdhet mellan kvinnor och män. Enheten samordnar också dessa frågor inom regeringskansliet och har sakansvar för de internationella jämställdhetsfrågorna. För att underlätta samordningen av regeringens jämställdhetsarbete finns jämställdhetsberedningen. Beredningen som be­står av företrädare för samtliga departement sammanträder ett par gånger om året, och arbetet har hittills varit nära knutet till budgetarbetet.

Jämställdhetsrådet är ett forum för ömsesidigt idéutbyte kring jämställ­dhetsfrågor. Ordförande i rådet är jämställdhetsministern. I rådet ingår 25 ledamöter och deras personliga ersättare. De representerar bl.a. riksdags­partierna, kvinnoförbunden, arbetsmarknadens parter, kvinnoorganisatio­nerna och folkrörelserna. För att stimulera till debatt, utveckla nya idéer och främja opinionsbildning inrättades våren 1987 två idégrupper knutna till jämställdhetsrådet. Idégruppen för mansrollsfrågor, som tidigare hade regeringens uppdrag att lägga fram ett översiktligt åtgärdsprogram och som 1985 presenterade sin slutrapport Mannen i förändring, skall nu fortsätta sitt arbete att utveckla idéer kring mannens roll i jämställdhetsarbetet och stimulera debatten i dessa frågor. Gruppen rapporterar regelbundet till jämställdhetsrådet. Idégruppen för kvinnofrågor är ett forum för diskussion kring jämställdheisfrågor med särskild betoning på förhållandena i arbetsli­vet. Syftet med gruppen är att få kontakt med kvinnor som inte representerar etablerade organisationer och att kunna få uppslag, impulser och reaktioner från kvinnor som inte annars kommer till tals i den politiska debatten.

Till civildepartementet är också knuten delegationen för jämställdhets-forskning (JÄMFO) som har till uppgift att initiera jämställdhets- och kvinnoforskning. JÄMFO skall också följa frågor som gäller rekrytering av kvinnor till forskning och de kvinnliga forskarnas villkor. I JÄMFO ingår både forskare och politiker från riksdagspartierna.

Civildepartementet har sedan 1982 ansvaret för jämställdhetsarbetet för de statligt anställda. En partssammansatt ledningsgrupp inrättades 1985, då SAMN:s ansvar för utvecklingen av jämställdhetsarbetet upphörde. I ledningsgruppen ingår företrädare för staten som arbetsgivare och de statsanställdas huvudorganisationer samt de centrala stabsmyndigheterna, i första hand SAMN, statskontoret, statens arbetsgivarverk och statens institut för personalutveckling (SIPU). Ledningsgruppens uppgifter är att följa utvecklingen på jämställdhetsområdet inom statsförvaltningen, verka för samordning av centrala jämställdhetsåtgärder samt vid behov lämna förslag till berörd stabsmyndighet eller regeringen. Gruppen leds av företrä­dare för civildepartementet.

Ärenden som berör mer än ett statsråd skall enligt 4 § departementsförord­
ningen (1982:1177) beredas i samråd med övriga berörda statsråd. Tjänste­
tillsättningsärenden där jämställdhetsaspekten kan få betydelse skall beredas
gemensamt med civildepartementet för att främja en enhetlig praxis. I en
rapport från civildepartementet - Tjänstetillsättningar och Jämställdhet
(SAV informerar 1988:1) - konstateras att det finns ett antal regeringsavgö­
randen i tjänstetillsättningsfall där det kan antas att frågan om att beakta
jämställdhetsaspekten har varit aktuell. I rapporten redovisas ett femtiotal     295

 

sådana avgöranden från åren 1978-1987. I över hälften av dessa fall har    1988/89:KU30 mansdominansen inom resp. tjänstekategori varit påtaglig och tjänsterna    Bilaga A 13 tillsatts av kvinnor. Där bör enligt rapporten med hänsyn till omständigheter­na den slutsatsen kunna dras att det i allmänhet är jämställdhetsaspekten som har varit avgörande och sålunda fått vågskålen att väga över till förmån för det underrepresenterade könet.

Regeringskansliets förvaltningskontor svarar för samordning av det inter­na jämställdhetsarbetet i regeringskansliet. Till förvaltningskontoret har knutits en arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor med representanter för departementen och personalorganisationerna. Arbetsgruppen arbetar med planering och utformning av det gemensamma jämställdhetsarbetet.

Kvinnorepresentationen i beslutande församlingar

Könsfördelningen och uppgift om nominerande organisation i kommittéer och statliga styrelser på central och regional nivå skall årligen redovisas till riksdagen. I 1988/89 års budgetproposition (prop. 1988/89:100, bilaga 15, underbilaga 15:4) redovisas könsfördelningen i 84 centrala lekmannastyrel-ser per den 1 juli 1988 och i samtliga regionala lekmannastyrelser per den 1 maj 1988. För de centrala styrelserna gäller att kvinnorepresentationen ökat frän 17 % 1986 till 28 % 1988.

Ser man till de departement under vilka de centrala myndigheterna sorterar har utrikesdepartementet, socialdepartementet och civildeparte­mentet störst andel kvinnliga ledamöter (exl. personalföreträdare) i sina styrelser (39 %, 39 % resp. 43 %) medan den lägsta andelen finns hos styrelser under försvarsdepartementet, finansdepartementet, industridepar­tementet samt miljö- och energidepartementet (12 %, 22 %, 21 % resp. 22 %).

Beträffande könsfördelningen i de regionala myndigheternas styrelser kan nämnas att endast 12 % av ordförandena var kvinnor medan 15 % av ledamöterna och 21 % av ersättarna var kvinnor.

Kvinnorepresentationen i statliga utredningar m.m.

Sedan 1982 redovisas årligen fördelningen av kvinnor och män i de statliga utredningarna i kommittéberättelsen.

Procentuell fördelning av kvinnor i de statliga kommittéerna enligt kommittéberättelserna 1982-1989

 

 

Ord-

Leda-

Sak-

Sekre-

 

 

förande

möter

kunniga

terare

Totalt

1982

9,5

20.9

12.8

21,7

16,1

1983

11,5

21.4

13,7

18,4

16,5

1984

10,7

22.0

14,4

17,9

16,8

1985

7,1

20,2

14.5

24,5

16,6

1986

7,6

19,9

15,5

23,7

17,0

1987

7.8

20.8

16.5

25.6

18,0

1988

7,3

25.2

17.9

29.1

20.4

1989

7.8

25.1

19,9

31.1

21,7

296

 

Av uppgifterna i kommittéberättelsen 1989 framgår att andelen kvinnor 1988/89:KU30 sedan föregående års redovisning minskat i kommittéer som sorterar under Bilaga A 13 statsrådsberedningen, jordbruksdepartementet, bostadsdepartementet och miljö- och energidepartementet medan övriga departement redovisar en ökning förutom finansdepartementet där läget inte förändrats. Störst ökning uppvisar kommunikationsdepartementet, där andelen kvinnor ökat med 10,7 % att jämföras med ökningen sammantaget för alla departement, nämligen 1,3 %.

Fördelningen mellan kvinnor och män inom olika lönekategorier i regeringskansliet

I granskningsbetänkandet 1983/84 redovisades.statistik över fördelningen kvinnor och män inom regeringskansliet (KU 1983/84:30). Den då gjorda undersökningen, som inte omfattade de politiskt sakkunniga, visade att kvinnornas andel utgjorde 32,6 % av alla handläggare. I granskningsbetän­kandet KU 1985/86:25 redovisades statistik rörande fördelningen kvinnor och män bland de politiskt sakkunniga inom regeringskansliet med undantag för utrikesdepartementet. Av statistiken framgår att 36 av de 80 politiskt sakkunniga var kvinnor (45 %). 14 av dessa kvinnor hade lön som motsvarade biträdeskarriärens medan inte någon man hade sådan lönegrads­placering. När det gäller sakkunniga med lön motsvarande handläggares var 14 kvinnor och 33 märi. Chefslön innehades av 8 kvinnor och 11 män.

Statistiska uppgifter från regeringskansliet från januari 1989 visar att kvinnornas andel av anställda inom regeringskansliet var 57 %, exkl. politiskt sakkunniga, militära tjänster och kommittéanställda.

 

 

Procent

Antal

 

Lönekategori

kvinnor

kvinnor

Samtliga

Chefslöneplanet

18

34

185

N26-N31

25

1

4

N24-

28

55

194

N13-N25

58

187

320

N8-N18

87

74

85

N6-NI5

.89

345

387

N3-N12

62

137

218

Alla lönekategorier

59

833

1 393

Rättssakkunniga

33 .

38  .

115

Sakkunniga

36

24

66

Totalt

57      ,

895

1 574

För chefslöneplanet gäller att försvarsdepartementet, tätt följt av justitiede­partementet har den största andelen kvinnor, 36 resp. 27 %. Minst andel kvinnor på chefslöneplanet har industridepartementet med 6 % samt utbildnings- och socialdepartementet med 12 % vardera.

Bland enhetscheferna är aridelen kvinnor 50 % inom statsrådsberedning­en och 36 % i justitiedepartementet, medan kommunikationsdepartementet saknar kvinnliga enhetschefer och industridepartementet endast har 10 % kvinnliga enhetschefer.

När det gäller lönefält N24- är andelen kvinnor 50 % i justitiedepartemen- 297

 

tet och i utbildningsdepartementet, medan kommunikationsdepartementet    1988/89:KU30
och bostadsdepartementet saknar kvinnor på denna nivå.     Bilaga A 13

För lönefältet N13-N25 gäller att samtliga departement utom försvars- och finansdepartementen har minst 50 % kvinnor. Andelen kvinnor på denna nivå är i justitiedepartementet 87 %.

På lägre lönenivåer dominerar kvinnorna markant. När det gäller expedi­tionsvakter och expeditionsförmän varierar andelen kvinnor mellan 16 % och 60 %. Bland lokalvårdarna är 83 % kvinnor.

Handlingsprogram för jämställdhet i regeringskansliet

Ett handlingsprogram för jämställdhet i regeringskansliet fastställdes den 5 november 1986. Vissa ändringar genomfördes den 1 april 1987. I program­met sägs att inom regeringskansliet skall arbetsgivaren bedriva ett fortlöpan­de målinriktat arbete för att uppnå en jämnare fördelning av kvinnor och män på olika tjänstenivåer, i arbetsgrupper och kommittéer och inom övriga områden där endera könet är underrepresenterat. Som målsättning för jämställdhetsarbetet inom regeringskansliet anges att inom kategorin hand­läggare, inkl. rätts- och övriga sakkunniga, skall strävan vara att, i varje departement, under en treårsperiod med början budgetåret 1987/88 få till stånd en balanserad fördelning mellan kvinnor och män. Strävan skall vara att det underrepresenterade könet i varje lönefält skall uppgå till minst 40 %, vilket är vedertagna normer. Särskild uppmärksamhet skall ägnas anställda på chefslöneplanen, där åtgärder skall vidtas för att andelen kvinnor skall öka.

I programmet föreslås en rad åtgärder som har till syfte att leda fram till en arbetsorganisation som bl.a. främjar jämställdhet. Sådana åtgärder är att information om verksamheten på arbetsplatsen skall lämnas på veckomöten, att tjänstemän som deltagit i utarbetande av propositioner m.m. bör delta vid föredragningen inför chefstjänstemännen och statsrådet, att arbetet bör organiseras så att delegering till tjänstemännen på olika nivåer blir en naturlig del, att roterande ordförande- och sekreterarskap bör prövas vid interna sammanträden o.d., att bestämmelsen i 3 § jämställdhetsförordning­en skall tillämpas på arbetsgrupper inom och mellan departement samt att arbetsorganisationen skall ses över när arbetsuppgifter datoriseras, varvid möjligheterna till arbetsutvidgning och vidareutveckling skall tas till vara.

När det sedan gäller rekrytering av personal anges att den mest meriterade av det kön som är underrepresenterat i den aktuella tjänstekategorin skall tas • ut till anställningsintervju. Vidare sägs att personalchefen i varje departe­ment skall inventera vilka kvinnliga anställda inom departementet som kan komma i fråga för att stimuleras att söka tjänster i lönefälten N23-N24, N24-N27 eller på chefslöneplanen. Ett system för utbytestjänstgöring inom och mellan departementen och myndigheterna skall också utvecklas.

Jämställdhetsprogrammet innehåller också ett avsnitt om utbildning och personalutveckling. Vid uttagningar till all utbildning skall jämställdhetsas­pekten beaktas, utbildningen skall systematiseras och information på jämställdhetsområdet skall ingå i introduktionsrutinerna för samtliga nyan­ställda.

298

 

I programmet läggs vidare fram vissa förslag som har till syfte att få fram 1988/89:KU30 bättre chefer inom regeringskansliet. Det anges att attityder till jämställdhet Bilaga A 13 bör vägas in i meritvärderingen vid chefsrekryteringen och att information om jämställdhetslagstiftningen och om det pågående jämställdhetsarbetet i regeringskansliet skall ingå i all chefs- och arbetsledarutbildning. För att stimulera kvinnor att ta på sig chefsansvar bör särskilda kurser för kvinnliga handläggare genomföras. Internrekrytering bör främjas genom projekt som syftar till fler kvinnliga chefer och fler gränsöverskridanden biträden -handläggare. Vikariat och ställföreträdarskap för chefer bör cirkulera efter särskilt upprättad förteckning.

Sedan mer än hälften av den i programmet angivna treårsperioden nu passerat kan beträffande målsättningen när det gäller handläggarna nämnas följande. I det lägsta lönefältet N13-N25 som motsvaras av det tidigare lönefältet N13-N22 har andelen kvinnor ökat från 53 % i januari 1987 till 58 % i januari 1989. Lönefältet N24-, som närmast motsvaras av de två tidigare lönefälten N23-N24 och N24-N27, hade den 1 januari 1989 28 % kvinnor mot 43 % resp. 30 % i januari 1987. På chefslöneplanen har andelen kvinnor ökat från 13 % till 18 %. För rättssakkunniga gäller att andelen kvinnor ökat från 25 % till 33 %, medan andelen kvinnor bland övriga icke politiskt sakkunniga ökat från 32 % i januari 1988 till 36 % i januari 1989.

I detta sammanhang kan nämnas att enligt centrala avtal kan utgå marknadslönetillägg som ett led i åtgärder motiverade av svårigheten att rekrytera och behålla kvalificerade tjänstemän inom marknadskänsliga grupper i syfte att viktmakthålla myndighetens kompetens. På bl.a. liknande grunder har dessutom fördelats s.k. selektiva tillägg. Som en riktlinje för fördelningen av de selektiva medlen har utöver dessa grunder bl.a. angetts att jämställdhetsaspekten skall beaktas. Inom regeringskansliet hade i juli 1988 selektiva tillägg och marknadslönetillägg bland handläggare fördelats så att 38 % av mottagarna av selektiva tillägg var kvinnor medan motsvarande andel i fråga om marknadslönetillägg var 30 %. Till detta kommer att endast 19 % av medel som budgetåret 1987/88 utgått till handläggande departe­mentspersonal för uppdrag i kommittéväsendet utgått till kvinnor.

Beträffande övriga punkter i programmet kan nämnas att det gjorts en enkätundersökning bland samtliga handläggare i regeringskansliet, exkl. UD, i lönegraderna närmast under chefslöneplanet. Syftet med undersök­ningen var bl.a. att få ett bättre underlag för insatser för en jämnare fördelning mellan manliga och kvinnliga chefer. Vidare har som ett led i jämställdhetsarbetet anordnats kurser och seminarier. I enlighet med MBA-S har samtliga departement sedan jämställdhetsprogrammet fastställ­des årligen upprättat en plan för sitt jämställdhetsarbete mot bakgrund av innehållet i jämställdhetsprogrammet.

En översyn av handlingsprogrammet för jämställdhet i regeringskansliet pågår för närvarande. De långsiktiga målen för jämställdhetsarbetet skall klargöras och förslag till strategi för genomförandet redovisas.

299

 

Jämställdhetspolitiken inför 90-talet                            1988/89:KU30

Bilaga A 13 Regeringens proposition 1987/88:105 om jämställdhetspolitiken inför 90-

talet, som antagits av riksdagen i juni 1988, innehåller en femårig handlings­plan för fem olika samhällsområden med konkreta tidsbestämda mål för jämställdheten och med åtgärder för att nå dessa mål. De områden som tas upp i handlingsplanen är kvinnornas roll i ekonomin, jämställdhet på arbetsmarknaden, jämställdhet i utbildningen, jämställdhet i familjen samt kvinnors inflytande. I propositionen definieras jämställdhetsmålet på följande sätt:

-       kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter ochmöjligheter inom alla väsentliga områden i livet

-       var och en bör ha ett arbete som ger en sådan lon att man kan svara för sin egen försörjning

-       kvinnor och män bör dela ansvaret för barn och hemarbete

-       båda könen bör engagera sig lika mycket i politiska, fackliga och andra gemensamma angelägenheter i arbete och samhälle

När det gäller området kvinnornas roll i ekonomin pågår utredningsarbete hos SCB och inom långtidsutredningen. Fördelningen av ekonomiska resurser mellan könen avses årligen redovisas i budgetpropositionen, och diskussioner pågår om hur detta skall genomföras. Vidare kan nämnas att frågan om arbetsvärdering och lönediskriminering kommer att ägnas ökad uppmärksamhet fr.o.m år 1989 och att initiativ planeras för att minska de könsrelaterade löneskillnaderna inom det statliga området. Likalönefrågan är också aktuell som särskilt projekt i det nordiska jämställdhetsarbetet.

Inom området jämställdhet på arbetsmarknaden har en rad åtgärder vidtagits. Bl.a. har regeringen gett arbetarskyddsstyrelsen i uppdrag att utforma handlingsprogram för arbetsmiljöinsatser inom vissa kvinnodomi-nerade branscher, och arbetsmiljöfonden har fått i uppdrag att inrätta ett särskilt programområde för jämställdhetsfrågor. Medel har också avsatts för särskilda stödinsatser för kursdeltagare som genomgår för sitt kön otraditio­nell utbildning. Vidare kan nämnas att tre kommuner har valts ut som pilotkommuner för jämställdhetsarbete under en femårsperiod.

En ledningsgrupp för jämställdhetsarbetet inom utbildningsväsendet har utsetts. Gruppens uppgift är att lägga fram förslag för att uppnå målen i jämställdhetspropositionen. Regeringen har i januari 1989 gett SÖ ett uppdrag i syfte att påskynda utvecklingen mot fler kvinnliga skolledare.

Också inom områdena jämställdhet i familjen och kvinnors inflytande har vidtagits en rad åtgärder. Bl.a. föreslås i budgetpropositionen att 2,5 milj. kr. avsätts för åtgärder som syftar till att män i större utsträckning utnyttjar sin rätt till föräldraledighet. Vidare kan nämnas att jämställdhetsministern i december 1988 anslog 1,9 milj. kr. till 23 olika projekt förökad kvinnorepre­sentation.

300

 

Internationella överenskommelser rörande jämställdhet    1988/89:KU30

mellan kvinnor och män                                              Bilaga A 13

Sverige undertecknade den 7 mars 1980 en av FN:s generalförsamling år 1979 antagen konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (prop. 1979/80:147). För att granska vilka framsteg som gjorts vid tillämp­ningen av konventionen finns en kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW). Under 1984-1988 var Sveriges bitr. jämställdhetsom­budsman Margareta 'Wadstein ledamot av kommittén. I enlighet med konventionens artikel 18 har den svenska regeringen år 1987 överlämnat en andra rapport till CEDA'W som beskriver det svenska jämställdhetsarbetet både när det gäller lagstiftning och aktiva åtgärder för ökad jämställdhet inom olika områden. När rapporten redovisades till CEDAW uttalade kommittén ett erkännande till Sverige för de resultat som uppnåtts, vilka enligt kommittén kunde tjäna som förebild och bli modell för många länder. I detta sammanhang kan också nämnas att Sverige undertecknat ett slutdoku­ment från FN:s kvinnokonferens i Nairobi 1985: De framåtsyftande strate­gierna.

ILO-konventionerna nr 100 angående lika lön för lika arbete samt nr 111 i fråga om anställning och yrkesutövning ratificerades av Sverige år 1962.

301

 

PM                                                                1988/89:KU30

Regeringens Utnämningspolitik                         Bilaga a 14

Anmälan

Anders Björck (m) har i bilagda anmälan, underbitaga 1, begärt att utskottet granskar regeringens utnämningspolitik avseende chefstjänster. I anmälan har vissa utnämningar tagits upp särskilt, och vidare har anmälan komplette­rats med utnämning av Lennart Bodström till ambassadör.

PM från statsrådsberedningen

Statsrådsberedningen har till utskottet överlämnat

-       PM från utbildningsdepartementet ang. långtidsvikariat (Wretborn), underbitaga 2

-       akt i ovannämnda ärende (vissa handlingar redovisas i underbilaga 5)

-       PM från utrikesdepartementet ang. utnämning av Lennart Bodström, underbitaga 4

Förteckning över utnämningar

Särskild förteckning från statsrådsberedningen, underbilaga 5.

302

 

SVI.KK.ISKIKsl.>V.;

 

Koi-,

Si;i;jti;;isuli'.ic':;c;

Ink.

don -oz-ae

Dnr

hV/?9

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 1

Till Riksdagens konstitutionsutskott

Härmed anmäls till granskning regeringens utnämning av Christer Wretborn till chef för utbildningsdepartementets internationella sekretariat. Utnämningen strider mot regeringsformens 11 kap. 9 S som stadgar att "Vid till­sättning av statlig tjänst skall avseende endast fästas vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet".

Regeringen har för att ge Lennart Bodstöms nära vän Christer Wretborn ett nytt arbete förbigått sju andra välmeri terade sökande. De fackliga organisationerna har i skrivelser vädjat till regeringen ett stoppa utnämningen.

Sedan regimskiftet 1982 då Sverige fick en socialdemokratisk regering har en systematisk politisering skett av verkschetstjänster ni.m. I ett trettiotal fall har sådana tjänster utdelats som socialdemokratisk pa l't i be 1 ön i no .

K

avsikt att politisera också depårtemencs-

onst itutionsutskottet har vid tidigare cillfallen granskat regSLingens utnämningspolitik vad gäller verkschefstjänscer . Det verkar nu som om regeringen i och med Christer Kretborns utnämning har för rådsnivån.

Mot denna bakgrund bör riksdagens konstitutionsutskott granska hur regeringen kunde förbigå ett antal meriterade sökande för att ge Wretborn en opolitisk tjänst.

Sedan föregående granskning har flera övriga utmanande politiska utnämningar gjorts. Sta.tssekre te ra ren i försvars­departementet Per Borg har utsetts till gcnc-raldi rc-k tör och chef för Försvarets Materielverk. Sigvard ricirjasin har blivit landshövding i Öri3bro.

Vidaie kan roteras att den ledcinde ttojV.a som tvingades lämna sina poster efter spionen Berglings flykt haft sed­vanlig glädje av sitt partiboksinnehav. Justitieminister Sten Wickbo.m har blivit landshövding i Växjö, stats­sekreterare Marald Fälth ambj s-ndör i t'f:",?T.ia och dnei-.?!-

303

 

direktören för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson chef för                    1988/89:KU30

Tullverket, förmodligen med bai<tanken från regeringens sida             Rjlapa A 14
att han har lättare för att hindra saker frän att komma in i     °

landet än att slippa ut.                                                                      Underbilaga 1

Konsitutionsutskottet bör granska dessa och andra utnämningars förenlighet med grundlagens stadgande om att endast förtjänst och skicklighet skall vara grundande för statliga utnämningar. Statsministern och utbildningsminister Lennart: Bokström bör höras av utskottet. Skulle utskottet i sin granskning finna att någon kritik inte finns att rikta mot den massiva vågen av socialdemokratiska utnämningar bör grundlagstexten rimligtvis ges en ny utformning som täcker rådande sakläge. Ett utskottsinitiativ i frågan bör i så fall tas. En möjlig formulering till grundlagstext är:

"Vid tillsättning av statlig tjänst är innehav av social­demokratisk partibok mer itgundande. Därutöver må avseende fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Stockholm den 9 januari 1989

'1

304

 

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET                                 PM                     1988/89:KU30

Dep.råd Hans Strandell                                             1989-03-07        Bilaga A 14 A

Underbilaga 2

Tillsättande av långtidsvikariat pä tjänsten som departe-
mentsråd och chef för internationella sekretariatet_________

Departementet annonserade den 12 oktober 1988 efter int­resserade sökande till  ett långtidsvikariat pS tjänsten som departementsråd och chef för internationella sekreta­riatet.  Härvid anmälde sig följande personer, nämligen Dag Sebastian Ahlander, Erland Bergman, Ulf Bjumian, Jens Cavallin,  Ernst Erik Ehnmark,  Karl  Gunnar Lidström, Brita Lundh, Anders Tyndahl  och Christer Wretborn.

Frågan om utannonsering och intervjuer m.m.  hanterades helt enligt den praxis som man tidigare tillämpat inom utbildningsdepartementet.  Först diskuterades vilka som i den aktuella situationen behövde intervjuas för att man skulle få tillräckliga kunskaper om dem, varvid arbetsgivaren prioriterade ett fåtal av de sökande och personalorganisa­tionerna prioriterade ett annat fåtal.  Parterna enades slutligen om.att intervjua åtta kandidater.  Som förberedelse för intervjuerna gick de sökandes handlinga.' igenom.  Vid intervjuerna behandlades vederbörandes person, yrkesbakgrund i  olika avseenden,  språkkunskaper och inställning i  chefs­frågor m.m.   Efter intervjuerna gjorde parterna tillsammans en grundläggade bedömning av de sökande varvid enighet förelåg om att vissa av kandidaterna var mindre meriterade än de övriga i  fråga om internationella meriter, chefsegen­skaper och sakkunskap.  De som kvarstod till  den fortsatta prövningen var Ahlander,  Bergman,  Lidström,  Lundh och Wretborn.

Personalorganisationerna framförde att Ahlander var deras främste kandidat.

Departementschefens ställningstagande till  förmån för Wretborn föregicks av en helhetsbedömning av de olika kandidaterna, varvid dessas starka och svaga sidor bedömdes.  De olika kandidaterna hade alla en omfattande internationell meritering men med varierande inriktning.  Var och en kunde betraktas som specialist inom något område.  När det gällde erfarenheter från U:s område framstod kandidaterna som olika. Att Wretborn hade den bredaste bakgrunden och bästa meriteringen på utbildningsområdet och när det gäller kunskaper om svensk, arbetsmarknad och samhällsliv i  allmänhet fällde därvid avgörandet.  Han hade bättre förutsättningar än de övriga att delta i beredningen av de frågor som förväntades bli aktuella för internationella sekretariatet som en integrerad del  av utbildningsdepartementet.

Genom beslut den  1 december 1988 förordr.ade regeringen Wretborn att inneha  långtidsvikariat på den utannonserade tjänsten.

20 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

305

UTBILONINGSDEPARTEMENTET

 

Kopia

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

FÖRORDNANDE

18 a

1988-12-01

Dnr 3573/88

Planeringschefen Christer Wretborn Vilstanvägen 9 146 00 TULLINGE

Tillsättande av långtidsvikariat pl en tjSnst som departe-
mentsrid 1 utbildningsdepartementet_____________________

Regeringen fSrordnar planeringschefen 1 utbildningsdeparte­mentet Christer Wretborn, 450325-1938, att Inneha långtids­vikariat på en tjSnst som departementsråd 1 utbildningsde­partementet. Förordnandet skall gSlla fr.o.m. den 1 december 1988 tills vidare, dock ISngst si länge departementsrådet Anders Arfwedson är tjänstledig och t.f. departementsrådet Ernst Erik Ehnmark är partiellt tjänstebefrlad.

Förordnandet omfattas av chefslöneavtalet.

Statens chefslönenämnd fastställer lönen.

På regeringens vägnar

Lennart Bodström

Nils Bergsten

Kopians överensstäimielse med originalet intygas

Kopia tni

finansdepartementet

civil departementet

statens chefslönenämnd

FK (4)

Arfwedson

Ehnmark

306

 

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

Kopia

FÖRORDNANDE

1988-10-05

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

Pos 5

Dnr 3328/88

Planeringschefen Christer Wretborn VSstanvägen 9 146 00 TULLINGE

§ P 87

GöromälsfSrordnande inom utbildningsdepartementet

Utbildningsdepartementet förordnar planeringschefen 1 depar­tementet Christer Wretborn, 450325-1938, att fortfarande, räknat fr.o.m. den 1 oktober 1988 tills vidare, dock längst t.o.m. den 30 november 1988, under vilken tid tf. departements­rådet i departementet Ernst Erik Ehnmark är partiellt tjänste­befrlad, bestrida göromål som ankommer på innehavare av tjänst som departementsråd i departementet.

Statens chefslönenämnd fastställer lönen.

PS utbildningsdepartementets vägnar

Lennart Bodström

Nils Bergsten

Kopians överensstämmelse med originalet intygas

d-öM

n

Kopia till

FK (2)

statens chefslönenämnd

Ehnmark

307

 

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET                                  INTRESSEANNONSERING

1988-10-12

Ett långtidsvikariat på en tjänst som

DEPARTEMENTSRÅD och CHEF FÖR INTERNATIONELLA SEKRETARIATET 1

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

blir ledigt den 1 december 1988.

Sekretariatet

1.    biträder med planering och samordning av informations-och erfarenhetsutbyte med andra  länder, bilateralt eller inom internationella organisationer,

2.    förbereder och medverkar vid förhandlingar  rörande inter­nationella frågor inom departementets sakområden,

3.    handlägger frågor inom sakområdet internationellt kulturellt samarbete,

4.    är departenfientets kontaktorgan med utrikesdepartementet.

Upplysningar om tjänsten lämnas av statssekreteraren Gunnar Svensson,  tel.   763 1814 eller departementsrådet Hans Strandell, tel. 763 180S.

Fackliga företrädare i  departementet är för SACO/SR Björn Rosén, tel.   "63 1744, och  för DT-U departemen'ssekreteraren Ingemar Lindskoug, tel.  753  1787.

Intresseanmälan, märkt med ref.nr.   24/88, med  meritförteck­ning, betygsavskrifter och övriga handlingar som sökande önskar äbercpa skall  ha  inkommit till  utbildningsdeparte­mentet,  103 33 STOCKHOLM senast den 26 oktober 1988.

De flesta cnefer inom departementet är män.  Deoartementet ser därför gärna kvinnliga  sökande.

308

 

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

Pir««iitt«HklaiNl«

MEDDELANDE TILL PRESS, RADIO OCH TV

1988-11-24

REGERINGEN KOR DVER DEN EGNA PERSONALEN  !

 

Kontakt­personer: GumMr Johanson ST:7905362

Per Henriksson JUSEK;6«31370

Regeringen avser att mot en enad personal  tillsätta Christer Wretborn på tjänsten som chef för det Internationella sekretariatet Inom utbildnings­departementet. Samtidigt vägrar departementet att klargöra vilka arbetsuppgifter nuvarande innehavare av tjänsten skall få, trots löfte om likvärdiga uppgifter.

-Turerna kring den här frågan är upprörande, säger personalorganisationerna inom regeringskansliet. VI har länge varit missnöjda med förhållandena  inom utbildningsdepartementet, men nu har kulmen nåtts. Regeringskansliets särart som arbetsplats får inte Innebära att alla fackliga grundvärderingar åsido­sätts. Vi har stor respekt for det politiska arbetet nen regeringskansliet måste så långt möjligt 1 övrigt likställas med andra statliga arbetsplatser. Här har utvecklingen tyvärr gått 1 motsatt riktning, avslutar personalens företrädare.

ST har därför idag vädjat till civilministern i hans egen­skap som huvudman för regeringskansliets arbetsgivar­funktion, så den uppkomna situationen kan lösas.

BakgniMen till dagens situation är att utbildningsministern Lennart BodstrON 1 viras Inrättade en särskild samordningsfunktion för det europeiska samarbetet inom utbildning, forskning och kultur.    Uppgiften å1a<les Ernst Erik Ehnmark, t.f. chef för det Intemationella sek­retariatet. Han lämnade då chefstjänsten Tören bestämd period, och genoai särskilt beslut förordnades planeringschefen Christer Wretborn att uppehålla tjänsten under Ehnmarks frånvaro. '

När tiden för Ehnmarks förordnande löpte ut 1 börjav av oktober, beslöt utblldnlngsarinistem, utan kontakt med Ehnmark, att förlänga hans ledighet från chefstjänsten på obestämd tid. Samtidigt förlängdes Wretbonts fBrontnarKté till den 30 november 1988. Samtidigt utlystes också tJSnsten som chef för det internationella sekretariatet och i atmonsen angavs ätt tjänsten blir ledig den 1 december 1988.

Tjähsten söktes av flera kvalificerade tjänstemän  inom regerings­kansliet, och de lokala facken enades om en kandidat frin UD. Vid överläggningar stod dock departementsledningen fast vid att Wretborn skulle förordnas, trots att facken satt flera andra sökande före.

-Det är upprörande att regeringen avser förordna Wretborn mot personalen;
vilja. Lika upprörande är det att nuvarande innehavares framtida upp­
gifter Inte är preciserade. Det säger såväl de lokala facken i  regenncs-
kansliet soinhuvudorganisationerna TCO-S och SACO/SR. Vi är tvingade
att vlfnda oss till civilministern, eftersom det inte gått att föra
konstruktiva samtal med utbildninoi j.inistem i dessa frågor,  tyvärr.         3Q9

 

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

Statstjänstemannaförbundet

St

 

Statsrädet Bengt K.A.  Johansson Civildepartementet

103 33    STOCKHOLM

Datum                              Vir referens                       Er referens

1988-11-24             Dnr FA 2 242/88

Tillsättning av tjänst som departementsråd inom utbildningsdepartementet

Statstjänstemannaförbundet har sedan en längre tid sökt klara ut en situation som uppkoflinit inom utbildningsdepartementet vad gäller tjänsten som chef för det intemationella    sekretariatet. Trots att alla frågor inte klarats ut, har utbildningsministern anmält sin avsikt att föra ärendet till  beslut vid regeringssanmanträdet den 30 november 1988.

Bakgrunden är att utbildningsministern  i  våras  inrättade en särskild samord­ningsfunktion för det europeiska samarbetet  inom utbildning,  forskning och kultur.  Uppgiften ålades t.f.  departementsrådet Ernst Erik Ehnmark och han erhöll partiell tjänstebefrielse frän chefsskapet för det internationella sekretariatet fram till  den 1 oktober 1988. Samtidigt Tdrordnades Christer Wretborn att bestrida göromålen som chef för IS. Till  grund för Ehnmarks uppgifter 14g en promemoria från utbildningsministern. Promemorian kodifierades dock aldrig genom ett formellt beslut.    När tiden för förordnandenas slutdatum närmade sig tog såväl  Ehnmark som ST kontakt med utbildningsministern för att klara ut villkor m.m.  inför frajntiden. Sä småningom uppkom enighet om att fcifllingo WreLborifj  fiirordiiiiniic yl I.itI mj.iic  Lv.l iiiiiioiler och uiitJLi   (Ilii  liduri skulle Ehnmarks situation klaras ut och samtidigt skulle tjänsten som chef för IS (långtidsvikariat) utlysas med tänkt tillträde den  1 december 1988.

När vi nu närmar oss den 1 decemt>er är situationen för Ehnmark alltjämt oklar vad gäller precisering av uppgifter, förhållande till olika sakenheter m.m. Enligt STs mening måste fortsatt partiell  tjänstebefrielse för Ehnmark grundas på att han tilldelats likvärdiga uppgifter med de han hade som chef för IS. Det senaste förlängningsbeslutet om tjänstebefrielse har dessutom fattats utan föregående kontakt med Ehnmark.  Klareras inte Enhmarks uppgifter blir effekten att han i praktiken erhållit en annan anställning,  vilket enligt JO-uttalande 1985-11-26 (Dnr 2379-1983)  inte är tillätet. Detta har vi också uppmärksamnat utbildningsministern pä.

310

 

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 3

Till det sagda konmer att utbildningsministern anmält sin avsikt att tillsätta tjänsten som chef för IS med en sökande som avvisats av säväl ST som SACO/SR i regeringskansliet. Personalorganisationerna är ense om vilken av de sökande som bör förordnas och har dessutom flera andra sökanden före den av utbildnings­ministern förordade kandidaten. Enligt STs mening är det ytterst angeläget att personalen vid IS ges arbetsro och klara förutsättningar inför framtiden; den "turbulens" som varit rådande under denna period mäste snarast övergå i en lugn och trygg situation. Hur framtiden skall gestalta sig påverkas givetsvis av valet av chef. Personalens uppfattning bör väga tungt i detta sammanhang.

ST hemställer att civilministern, som huvudman för regeringskansliets förvalt­ningskontor - det gemensamma förvaltnings- och arbetsgivarorganet inom RK -vidtar de mätt och steg som erfordras för att lösa den uppkomna situationen inom utbildningsdepartementet innan beslut om tillsättning av tjänsten som chef för IS fattas.

Med vänlig hälsning 'ATSTOÄNSKMANNAFÖRBUNDET

aitson  \

Kopia:  utbildningsministern ST-DT

SACO/SR-föreningen  i  RK TCO-S JUSEK

311

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 4

UTRIKESDEPARTEMENTET                     PROMEMORIA

Administrativa avdelningen

Första enheten                                    1989-03-08

Handläggare: S Carlsson A 1/H

Delges:

Kabinettssekreteraren

Lennart Bodströms tiänstoöring i utrikesförvaltningen

1.   Ambassadör Axel Edelstatn, Oslo, begärde i skrivelse den 11 oktober 1988 att få kvarstå i tjänst som sändebud i Olso till 66 års ålder, som skäl angavs bl.a. att tjänstgöringstiden i Oslo skulle bli kort för Edelstam, som tillträdde sin nuvarande befattning 1987, i händelse av avgång med pension redan vid 65 års ålder.

2.   Expeditionschefen besvarade den 31 oktober Edelstams framställning. I svaret hänvisades till tidigare fattat principbeslut att myndighetschefer i utrikesförvaltningen skall hemförflyttas vid 65 års ålder. Det klargjordes att någon avsikt att medge ett undantag i Edelstams fall inte fanns. Svaret innebär att Edelstams tjänstgöring i Oslo avslutas med utgången av augusti månad i år.

3.   Statsministern tillkännagav den 26 januari 1989 att regeringen avsåg utse föutvarande utrikesministern, statsrådet Lennart Bodström till befattningen som sändebud i Oslo.

4.   Statsrådet Bodström förordnades den 16 februari att fr.o.m. den 27 januari 1989 tills vidare med ställning som ambassadör vara tjänsteman i utrikesförvaltningen och stå till chefens för utrikesdepartementet förfogande. Bodström skall förbereda sig för kommande utlandsstationering. Han har vidare den 7 februari förordnats att vara ordförande i utredningen om tjänstehandel med Sydafrika m.m.

5.   Ambassaden i Oslo instruerades den 2 februari att begära agremang för Lennart Bodström som sändebud i Oslo.

312

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1989-03-17

1400/89

 

Ku;..

Ink, den' Vr tCJUÅ> Dnr    SVSy.c

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Förteckningar till konstitutionsutskottets gransk-
nlngsärende om utnämningspolitiken______________

I rubricerade ärende överlämnas härmed bifogade förteckningar upprättade inom statsrådsberedningen och utrikesdepartementet.

Enligt uppdrag / Johan Hirschfeldt

313

 

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

.■\T>R \I)5.BEREDN1NGEN

Landshövdinqeutnämninqar   1976   -     19B9    16/3) (Förlängda   förordnanden   har   inte   tagits   med.)

1976

1977

Gunnar Helén Astrid Kristensson Bengt Norling Harald Pettersson

AB-län G-län S-län Z-län

 

1978

Carl Persson Göte Fridh Sven Johansson

N- 1 än P-län AC-län

 

1979

Lennart Sandgren Johannes Antonsson Carl Persson

L-län N-län O-län

 

1960

Ingemar Mundebo Bengt Gustavsson Göte Svensson

C-län D-län E-län

 

1960,    forts.

314

 

19;.0. fcrt;:.

Gösta Gunnarsson                   F-län

Lars Westerberg                      I-län

Ake Norling                             O-län

Elvy Olsson                             T-län
Osborne Bartley          ' U-län

Ingvar Gullnäs                     W-län

1981

Eric Krönmark                          H-län

1982

Erik Hammarsten                     BD-län

1983

Britt Mogård                             C-lan

1964

Claes Elmstedt                         J-lsn

Bertil Göransson                      ll-lan

Sven Heurgren                         2-1'i.n

1965

Lennart   Sandgren                   AB-län

Einar   Larsson                         L-län

Karl-Lennart   Uggla                  U-län

Curt   Boström                         BD-län

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

315

 

Bjcrnllolin                                           S-lan

Lennart   Orehag                                R-län

Lill>    Hansson                                  W-län

Lars   Ivar   Hising                              X-län

Hans   Alsén                                       C-1 än

Rolf   Wirtén                                      E-län

1988

Sten Wickbom                     G-län

Sigvard Marjasin                 T-län

1969

Carl   Johan   Åberg                           U-län

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

316

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

ST.MSK DSbEKE-DMNGEN

R b t t s t h E f e n

Utnämningar av generaldirektörer 1976 - 1989 (16/3)

1976

Sven Heurgren                                         Konsumentverket

1977

Jan Freese                                               Datainspektionen

lony Hagström                                         Televerket

Lars Ag                                                    SMHI

Lennart Sandgren                                    Byggnadsstyrelsen

Ingvar Lindström                                    Statens jordbruksnämnd

Bengt Johansson                                     Bostadsstyrelsen

Henric Bildt                                              Statens provningsanstalt

Arne Aldestam                                         Statens förhandlingsråd

197E

Bengt   Turbäck                                                            Statens   järnvägar

Carl-Olof   Ternryd                                                       Vägverket

Larr   Peterson                                                              Irsfil-sakerhetsverket

Gcran   Eteen                                                                Statens   haverikommission

Birgittr   Ul vhatTiiii&r                                                  Skol b\erstyrel sen

1979

Anders   Forsse                                                              SIDA

Axel   Wallén                                                                  Exportkreditnämnden

Gunnar   ■\Drdbeck                                      Dve-i si.\ 7 el Len   för   ekonöndskt   för

1979,    forts.

317

 

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

1979,    forts.

Barbro Westerholm L ennart Ni 1sson Karl-Lennart Uggla Börje Hårdefelt Urban Rosenblad

Soci al styrel sen

Statistiska centralbyrån

Statens arbetsgivarverk (1970)

Statens arbetsmarknadsnämnd

Statens institut för personal­utveckling

 

1980

Gunnar Söder Jan Eriksson Claes-Eric Norrbom Hans Löwbeer Thord Palmlund Lars Nordströrii Lennart Schotte

Kommerskollegium

Luftfartsverket

Transportrödet

Byggnadsstyrelsen

Statens invandrarverk

Statens kärnkraftsinspektion

Domänverket

 

1981

Gunnar Pet r i

Sven Olof Olin Karl-GuEta\ Scherrian Kaj JanéruE L ennarI Ur el c

Försvarets rationaliserings-inst i tut

Flyotekniska försöksanstalten

Riksförsäkringsverket

Sjöfartsverket

Skolöverstyrelsen

 

1982

Alf Resére

Carl -Olof 1 err,r\ o

Per Anders Ditendahl

Försvarets civilförvaltning Försvarets materielverk Vägverket

 

1982, forts.

318

 

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

1962, forts.

Bengt Johansson Hans Sandebring Ake Hallman Gunnar Bengtsson Arne Wesslén

L uft fartsverket

Statens väg- och trafikinstitut Statens pris- och kartellnämnd Statens strålskyddsinstitut Sveriges geologiska undersökning

 

1983

Eric Pettersson Bertil Zachrisson Björn Eriksson Lennart Nilsson Laila Freivalds Allan Larsson Bengt Ake Berg Carl Tham Olof Hörmander Bo Hedström 5\er;-Eric Nilsson Karl-Lennart Uggla Sten Johansson Biraer Bäckström Olof Bergvall

Fortifikationsförvaltningen

Postverket

Generaltullstyrelsen

Riksskatteverket

Konsumentverket

Arbetsmarknadsstyrelsen

Statens industriverk

Statens energiverk

Statens kärnkraftsinspektion

Domänv erket

Kammarkollegiet

St at skontoret

Statistiska centralbyrån

Statens arbetsgivarverk

Statens löne- och pensionsverk

 

L=rs-Crik lanimelin

J' •_■ n H a Q b e r G

Lars Hl 11 bom

Bi 110]sson

JitT V.adiTiark

Lais   Jfding.

FörsvaiEt-E   forskningsanstalt

Trafiksakerhelsverket

Statens   pris-   och   kartellnämnd

Centrala   studiestödsnämnden

StatPns   lantmäteriverk

Statens   institut   för   persnnal-utveckling

319

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

1963

Carl Tham Bo Rybeck Pär Kettis Maj-Britt Sandlund Björn Hägglund, t.f. Berit Rollen Nore Sundberg Hans Rode Carl-Erik Nykvist Claes Bankvall Sten Niklasson Rune Nyman Claes Örtendahl Odd Engström Olle Göransson

SIDA

Försvarets forskningsanstalt

Försvarets radioanstalt

Soci al styrelsen

Skogsstyrelsen

AMU-styrelsen

Statens industriverk

Statens energiverk

Vattenfallsstyrelsen

Statens provningsanstalf

Patent- och registreringsverket

Affärsverket FFV

Statskontoret

Riksrevisionsverket

Trafiksäkerhetsverket (7/11 1985-12/12 1985)

 

1966

Lars Ahlén Mats Börjesson Ragnar Sohln.an Lars Bertil Persson Lennart MyhJback Jan Brandborn Erland Ringboi: Arne Kardell Kerstin Niblaeus Allan Johansson Sivert Andersson Hans Löwbeer Edmund Gabri elsson Lsrs Ag Bert Ekström Ingemar Mundebo Olof Forssberg

Domstolsverket

Datainspektionen

Exportkreditnämnden

Flygtekniska försöksanstalten

Statens räddningsverk

Trafiksäkerhetsverket

Skolöverstyrelsen

Statens livsmedelsverk •

Kemikalieinspektionen

La ntbrukss.t yreisen

Arbetarskyddsstyrelsen

Bankinspektionen

Försäkrinosinspektionen

Byggnadsstyrelsen

SMHI

Riksrevisionsverket Statens haverikommission

320

 

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

1987

Ulf Larsson

Jan Hartlén

Kjell A. Mattsson

Christina Rogestam

Jörgen Holgersson

Björn Weibo

Birgit Erngren Gösta Blucher Ingvar Ehrling

Kriminalvårdsstyrelsen

Statens Geotekniska Institut

Fiskeristyrelsen

Statens invandrarverk

Statens Pris- och Kartellnämnd

Kriminalvårdsstyrelsen (tillträder 10 december 1987)

Styrelsen för teknisk utveckling

Plan- och bostadsverket

Försvarets rationaliseringsinstitut

 

1988

Stig Larsson

Ulf Dahlsten

Lars Eggertz

Per Borg

Leif   Sjöström

Jan   Olof   Carlsson Jan   Brandborn Ulf  Larsson

Ulf   Larsson

1989

Axel   Edling

Carl-Lennart   Uggla

Statens Järnvägar

Postverket

Trafiksäkerhetsverket

Försvarets   materielverk

Kustbevakningen

Sveriges   geologiska   undersökning

Banverket

Civildepartementet

Generaltullstyrelsen

Konsumentverket Civildepartementet

 

21 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30

321

1988/89: KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

. ' . ■ "

R.i t I r.i'he fen

'n:\cln

Utnämningar av JK, RA, rikspolischef, ÖB och. försvarsareos-chefer 1976 - 1989 (16/3)

JK

Ingvar Gullnäs (Bengt Hamdahl Hans Stark

1973-80; 1980-jan. 1987) 1987-

 

RA

(Holger Romander

Magnus Sjöberg

1966-78) 1978-

 

Rikspolischef Holger Romander Nils E.  Åhmansson Björn   Eriksson

1978-87

1988-1988                 (utnämnd 1987)

1988   (20/10)-

 

ÖB

(Stig Synnergren Lennart Ljung Bengt Gustafsson

1970-78)

1978-86

1986-

Chefen för armén

(Carl Erik Almgren

1969-76)

Nils Sköld

1976-8*

Erik Bengtsson

1984-

322

 

Chefen för marinen

(Bengt Lundvall                                 1970-78)

Per Rudberg                                       1978-84

Bengt Shuback                                   1984-

Chefen för flygvapnet

(Dick Stenberg                                   1973-82)

Sven-Olof Olson                                 1982-88

Lars-Erik Englund                               1988-

1988/89:KU30 Bilaga A 14 Underbilaga 5

323

 

PM                                                                             1988/89 :KU30

Granskningsärende 1988/89:15 angående Bilaga a is

rättspsykiatriska undersökningar

Anmälan

Karin Ahrland och Daniel Tarschys (fp) har i en skrivelse den 27 juli 1988 begärt att utskottet granskar socialminister Gertrud Sigurdsens handlägg­ning av ärenden avseende den rättspsykiatriska verksamheten de senaste åren. I anmälan konstateras att en rättspsykiatrisk undersökning enligt lag skall genomföras inom sex veckor men att detta sedan länge inte har kunnat ske. Enligt anmälarna är regeringen ansvarig för att den rättspsykiatriska verksamheten i flera år inte har kunnat bedrivas lagenligt. Härigenom har många enskilda människor vållats lidande och en rad överträdelser förorsa­kats av de rättsregler som gäller för brottmål. Frihetsberövanden har inträffat som inte står i överensstämmelse med svensk lag och sannolikt inte heller med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättighe­terna. Anmälarna anför vidare att socialministern inte har varit okunnig om konsekvenserna av regeringens underlåtenhetssynder. Dessa har påtalats i upprepade framställningar från justitieombudsmannen och socialstyrelsen, i ett skarpt formulerat yttrande av riksdagens justitieutskott, i upprepade betänkanden från riksdagens socialutskott och senast i en skrivelse från kriminalvårdsstyrelsen. Trots dessa varningar har regeringen enligt anmälar­na genom en restriktiv anslagspolitik gradvis försämrat betingelserna för de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna. Anmälarna pekar bl.a. på att i budgetarna för 1987/88 och 1988/89 äskades anslag enligt det s.k. huvudalter­nativet, dvs. en neddragning med 2 % i reala termer, och att socialministern i 1988 års budgetproposition betecknade den rättspsykiatriska undersöknings­organisationen som överdimensionerad i förhållande till sina nuvarande uppgifter.

Den 7 november 1988 besvarade socialministern interpellation 1988/89:21 samt frågorna 1988/89:105 och 149 om den rättspsykiatriska verksamheten (prot. 1988/89:18, 12 §).

Statsrådsberedningen överlämnade den 9 november 1988 en promemoria som upprättats inom socialdepartementet, bilaga A 16.

Den 9 december 1988 besvarade socialministern interpellation 1988/89:83 och frågorna 1988/89:235 och 293 om den rättspsykiatriska verksamheten (prot. 1988/89:49, 18 §).

Den 26 januari 1989 beslutades vissa förändringar av regeringens samman­sättning. Med verkan från den 30 januari 1989 entledigades bl.a. Gertrud Sigurdsen.

324

 

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1988-11-07

1988/89: KU30 Bilaga A 16

3970/88

Kon5lit_i|i j;i:'. ii..c':;; Ink. den ?f-//-<?? Dnr  3 92, /??

 

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Daniel Tarschys och Karin Ahrlands
anmälan till konstitutionsutskottet angående köer inom
den rättspsykiatriska verksamheten (KU:s dnr
B 65/881___________________________________

Härmed överlämnas en inom socialdepartementet upprättad promemoria (bilaga) i rubricerade ärende. Departementets kontaktman i ärendet är departementssekreteraren Svante Pettersson.

Enligt uppdrag Johan Hirschfeldt

325

 

1988/89: KU30

Bilaga A 16

SOCIALDEPARTEMENTET            1988-09-30

S-enheten

Svante Pettersson

Underlagsmaterial med anledning av Daniel Tarschys och -
Karin Ahrlands anmälan till konstitutionsutskottet ang.
köer inom den rSttspsykiatriska verksamheten___________ ._

I  det följande redovisas vissa uppgifter med anledning av KU-anm&lan av den rSttspsykiatriska verksamheten. Inledningsvis kommenteras olika punkter i anmälan. Därefter berörs utgångspunkterna för de åtgärder som avses vidtas under hösten 1988 samt i ett längre perspektiv och avslutningsvis lämnas vissa statistiska uppgifter om utvecklingen under senare år.

Koamentarer till anmSlan

Anmälan till KU avser regeringens agerande vad gäller insatser för att i ett kortare perspektiv tillse att de rättspsykiatriska undersökningarna kan utföras inom den lagstadgade maximitiden på sex veckor och att häktesköer skall undvikas. Regeringen har i olika sammanhang angivit att den delar den kritik som framförs om rådande förhållanden och regeringen har också - inom sitt kompetensområde - vidtagit de åtgärder som den bedömt möjliga och lämpliga att genomföra.

Sammanfattningsvis har följande åtgärder vidtagits:

I-Regeringen har givit socialstyrelsen i uppdrag att genomföra olika åtgärder för att uppnå en effektivisering inom befintlig organisation fr.a. 1 syfte att uppnå genomsnittligt kortare undersökningstider,

2-På regeringens uppdrag har statens förhandlingsnämnd träffat avtal med Östergötlands läns landsting och Västerbottens läns landsting om en särskild undersökningsverksamhet avseende häktade undersökningsfall i anslutning till de rättspsykiatriska stationerna inom dessa landsting, totalt har 26 undersökningar utförts i denna verksamhet,

3-Anslaget till de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna räknades för innevarande budgetår upp med ca 3,5 milj. kr. så som den enda mer betydande anslags-förstärkningen inom socialdepartementets ansvarsområde inför innevarande budgetår.

326

 

1988/89: KU30

Bilaga A 16

Eftersom rådande missförhållanden har en komplicerad bakgrund och till vilken de åtgärder som vidtas måste relateras finns skäl att något mer utförligt redogöra för de överväganden som ligger till grund för regeringens val av åtgärder.

Det grundläggande förhållande som skapar nuvarande problem är att de rättspsykiatriska undersökningarna genomsnittligt tar allt för lång tid att utföra. Regeringen har därför i första hand eftersträvat att angripa problemen genom insatser för att öka antalet undersökningar som utförs inom befintlig organisation.

Som en illustration till att kortare undersökningstider spelar en avgörande roll för möjligheterna att öka antalet undersökningar inom befintlig organisation kan konstateras att den genomsnittliga undersökningstiden för häktade undersökningsfall år 1987 var 44 dagar vilket skall jämföras med den maximitid om sex veckor eller 42 dagar som anges i lagstiftningen. För varje vecka som denna genomsnittliga undersökningstid kan reduceras skulle drygt 75 ytterligare undersökningar kunna utföras med befintliga vårdavdelningsresurser.

Som en ytterligare illustration till att regeringen bedömer åtgärder inom detta område som centrala kan konstateras att den genomsnittliga undersökningstiden uppvisar betydande variationer n.ellan de fyra klinikerna som utför undersökningar på häktade. Den klinik som år 1987 hade de kortaste undersökningstiderna hade en genomsnittlig undersökningstid som uppgick till 36 dagar medan kliniken med de längsta tiderna hade en genomsnittlig undersökningstid om 49 dagar.

För att ge en Indikation på de effekter som skulle kunna uppnås om undersökningstiden kortades kan nämnas att den befintliga organisationen skulle kunna utföra 90 ytterligare undersökningar på häktade utöver de drygt 400 som utfördes år 1967 under förutsättning att alla kliniker hade samma undersökningstider som kliniken med de kortaste undersökningstiderna. Härvid bör vidare nämnas att skillnaderna inte kan förklaras av olikheter i resurstilldelning. Den klinik, som har de kortaste undersökningstiderna, är också den som under senare år har lyckats bäst med att bedriva sin verksamhet i enlighet med den ekonomiska budget som klinikerna upprättar 1 samverkan med socialstyrelsen.

327

 

1988/89 :KU30

Bilaga A 16

De uttalanden i 1987 års budgetproposition om att organisationen är överdimensionerad som det refereras till i anmälan skall ses mot denna bakgrund. I sina insatser för att åtgärda problemen inom rättspsykiatrin har regeringen gjort den bedömningen att ett mer generellt resurstillskott i form av fler vårdplatser m.m. vid klinikerna inte garanterat ger en utveckling mot kortare undersökningstider. Detta mot bakgrund av att det redan i dagsläget är mycket problematiskt att rekrytera kompetent undersökningspersonal och som har erfarenhet av att utföra rättspsykiatriska undersökningar. Not denna bakgrund är det också angeläget att den befintliga organisationen kan koncentrera sina utvecklingsinsatser till att avse frågor om hur undersökningarna kan vidareutvecklas och effektiviseras. Vidare bör härvid poängteras att dagens lagstiftning innebär att undersökningar enbart kan utföras i anslutning till det statliga undersökningsväsendet, d.v.s. i princip inte inom den angränsande psykiatriska hälso- och sjukvården.

I sammanhanget bör emellertid påpekas att regeringen i anslutning till 1987 års budgetproposition genomförde en uppräkning av anslaget till de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna. Denna uppräkning avsåg dock inte att finansiera någon utökning av organisationen utan syftade istället till att klart definiera den basnivå utifrån vilken effektivlseringsåtgärderna skall bedrivas.

Som alternativ till att tillföra befintlig organisation ytterligare resurser för att arbeta av köerna valde regeringen - mot bakgrund av vad som ovan anförts - att starta en verksamhet utanför de nuvarande klinikerna. Under våren och sommaren 1987 stabiliserades häktesköerna på en nivå om ca 30 personer. Bedömningen var att de insatser som socialstyrelsen vidtagit började ge effekt och att en tillfälligt utökad undersökningsverksamhet borde kunna medföra att en balanserad situation skulle kunna uppnås. Regeringen uppdrog således till statens förhandlingsnämnd att träffa avtal med Östergötlands och Västerbottens läns landsting om att bedriva en särskild verksamhet i anslutning till de rättspsykiatriska stationerna som är lokaliserade till dessa landsting. I denna verksamhet har 26 undersökningar på häktade undersökningsfall utförts. Erfarenheterna är positiva och den genomsnittliga undersökningstiden för dessa undersökningsfall uppgår till 31 dagar.

328

 

1988/89: KU30 Bilaga A 16

Denna särskilda verksamhet har genomförts under våren 1988. Fram t.o.m. mars skedde också en förbättring av situationen. Därefter har dock häktesköerna återigen ökat.

Betraktas utvecklingen i ett något längre perspektiv kan dock konstateras - som framgår av bilagda statistikuppgifter - att det varit möjligt att öka antalet undersökningar som utförts och att balansen mellan utförda och beställda undersökningar successivt kunnat förbättras. Härvid kan betonas att variationerna i antalet beställda undersökningar olika månader emellan utgör ett utomordentligt stort problem vad gäller den rättspsykiatriska organisationens möjligheter att fullgöra verksamheten i enlighet med vad lagstiftningen anger. Antalet nya förordnanden om undersökning varierar från mindre än 30 under januari och augusti till runt 60 under mars, juni och oktober. Ett jämnare inflöde av i domstol beslutade undersökningar skulle sålunda i sig medföra en reduktion av antalet personer som väntar på undersökning. Socialstyrelsen avser att uppta överläggningar med domstolsverket rörande dessa frågor.

Socialstyrelsen har initierat riktade insatser för att komma tillrätta med de problem som uppstått under sommaren 1988 efter en rad underhandskontakter mellan departementet och styrelsen under våren 1988. Regeringen följer noga utvecklingen och avser att upprätthålla en beredskap att snabbt vidta nödvändiga åtgärder.

Utgångspunkter för en reformering av den rätts­psykiatriska verksamheten

Problemen vad gäller långa undersökningstider m.m. inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har en mycket lång historia. Regeringen förberder en betydande reform beträffande den rättspsykiatriska verksamheten inklusive närliggande områden. Detta reformarbete har nära anknytning till de problem som behandlas i KU-anmälan och 1 det följande redogörs kortfattat för bakgrunden till och inriktning av arbetet. Vidare berörs frågor om insatser som kan komma att vidtas i ett kortare perspektiv.

Det moderna systemet med rättspsykiatriska undersökningar infördes i början av 1930-talet. Redan från början uppstod väntetider och år 1952 tillsattes den utredning som drog upp riktlinjerna för dagens rättspsykiatriska organisation. Utredningen angav att de dåvarande problemen skulle lösas genom en starkare anknytning av rättspsykiatrin till annan psykiatrisk verksamhet.

329

 

1988/89:KU30 Bilaga A 16

Ar 1961 beslutade riksdagen om principerna för organisationen. Dessa har genomförts med det väsentliga undantaget att anknytningen till angränsande sjukvård inte kunnat uppnås till följd av att den tidigare statliga mentalvården övergick till landstingen år 1967.

Problemen med de långa undersökningstiderna har också kvarstått. Ar 1971 tillkallades den s.k. Bexeliuskommitten med en av sina huvuduppgifter att föreslå förbättringar för att komma tillrätta med bristerna inom rättspsykiatrin. I kommitténs betänkande rsom avlämnades år 1977 konstateras att en närmare samordning mellan vård och undersökningar måste genomföras. Betänkandet överlämnades efterhand till socialberedningen och socialstyrelsen och frågor om den rättspsykiatriska verksamheten behandlades i anslutning till överväganden om socialstyrelsens omorganisation. Gabriel Romanus förutskickade som föredragande statsråd i prop. 1979/80:6 att förhandlingar skulle inledas med sjukvårdshuvudmännen om att dessa skulle ta över huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska undersökningarna.

Efter regeringsskiftet år 1982 lämnades tilläggsdirektiv till den då sittande socialberedningen, vilken år 1984 avlämnade sitt betänkande Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Inom regeringskansliet har därefter ett omfattande beredningsarbete bedrivits som omfattar såväl ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning och nya bestämmelser vad gäller den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare som frågor om organisation av den rättspsykiatriska verksamheten. Regeringen gav vidare statens förhandlingsnämnd år 1985 i uppdrag att förhandla om ett överförande av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till landstingskommunerna.

Ett samlat program avses kunna presenteras under hösten 1988 eller våren 1989. Vad beträffar den rätts­psykiatriska verksamheten innebär de förändringar av lagstiftningen som förbereds att undersökningsförfarandet skall förenklas och att det skall utföras snabbare. Avsikten är att ansvaret för att utföra undersökningarna skall övergå till sjukvårdshuvudmännen och att verksamheten skall samordnas med angränsande vårdområden inom hälso- och sjukvården. Enligt regeringens bedömning är en reformering av verksamheten enligt dessa riktlinjer nödvändig för att varaktiga förutsättningar för en fungerande undersökningsverksamhet skall kunna skapas.

330

 

1988/89:KU30 Bilaga A 16

Avlutning

Regeringens insatser för att komma tillrätta med de allvarliga problemen inom rättspsykiatrin genomförs således med två parallella ansatser. A ena sidan eftersträvas en ökad effektivitet inom de ramar som den nuvarande organisationen och lagstiftningen ger. A den andra sidan förbereds en genomgripande reformering av verksamhetsområdet som helhet och där målet är att 1 grunden förändra de strukturer som förorsakat att den rättspsykiatriska verksamheten kontinuerligt varit ett problemområde under mer än 50 år.

Den situation som f.n. råder har alltså en mycket speciell bakgrund och karaktär. Dét långsiktigt inriktade reformarbetet innefattar ett komplicerat lagstiftnings­arbete och där förändringarna av de olika lagarna måste samordnas. En vital förutsättning för reformens genomförande är vidare att en förhandlingsuppgörelse kan träffas med sjukvårdshuvudmännen. Ytterligare insatser för att bemästra kösituationen måste samordnas och anpassas till detta. Regeringens bedömning är därför att den kanske viktigaste åtgärden för att också i det kortare perspektivet angripa köproblematiken blir att ett samlat förslag till framtida utformning av verksamheten kan presenteras. Att så är fallet understryks av att en fortsatt osäkerhet inom den rättspsykiatriska organisationen om den framtida utformningen och inriktningen av verksamheten inte torde gynna en positiv utveckling av den rättspsykiatriska verksamheten.

Sammanfattningsvis vill regeringen framhålla att den bedrivit ett mycket aktivt arbete för att åtgärda den mindre tillfredställande situationen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De åtgärder som varit möjliga och lämpliga att genomföra vad gäller att tillföra resurser eller motsvarande har vidtagits. Socialstyrelsen arbetar nu mycket aktivt inom ramen för sitt chefsmyndighetsansvar aed åtgärder 1 avsikt att öka kapaciteten inom befintlig organisation. Av uppenbara skäl har det däremot inte, i avvaktan på att det samlade reformförslaget kan presenteras, bedömts som lämpligt att på kortare sikt genomföra mer genomgripande organisations- och strukturförändringar inom den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen.

331

 

Vissa statistiska uppgifter

1988/89:KU30 Bilaga A 16

 

tab 1. Antal rättspsykiatriska undersökningar 1970-1987

tab 2. Antal undersök­ningsplatser

 

Ar__

To t

Ar__

TTRT

1975

668

1980

571

1985

519

1987

533

Häktade

—519--

529 447 382 411

Antal 155 *

1984      123 * 1986       94 * 10 platser inom kriminalvården

 

tab 3. Antal

väntande

i  häkte och balans vid månadens slut

Ar/månad

Antal

var av >6 veckor   Balans *

i$ö4 jun

U

5

20 46 31 48 52 36 37 55

O

6

O

11

14

9

2

14

122 158 145 127 114 120 103

1986

1987

dec 1985 jun dec jun dec jun dec 1988 jun

* balansen avser patienter anmälda till rättspsykiatrisk undersökning och där undersökningen inte slutförts

tab 4. Genomsnittliga undersök­ningstider, häktade

 

Antal dagar

.

Klinik

1987

Göteborg

4«

Lund

49

Stockholm

47

Uppsala

36

Totalt

44

tom aug 1986

--- jT---

44 49 36 43

tab 5. Antal undersökningar per halvår 1985-68

Halvår  Häktade Ej häktade

i$ö5,2--- vnr—V?-------

1986,1       202        65

2                 193        63

1967,1       215        50

2                 206        72

1966,1       236        61

332

 

PM angående regeringens handläggning beträffande    1988/89:KU30
motorvägsbygget i Ljungskile                 bilaga a 17

Genom beslut den 24 januari 1985 uppdrog regeringen åt vägverket att projektera och upprätta en arbetsplan för utbyggnad av väg E6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Udevalla, underbilaga 1.

'Vägverket har i beslut den 27 november 1986 fastställt arbetsplan för väg E6 Göteborg - Uddevalla på delen Stora Höga - Bratteröd, m.m. I beslut den 3 september 1987 har regeringen avslagit överklaganden av vägverkets beslut. Besluten har tagits in i den nedan nämnda promemorian (underbilaga 3).

Viola Claesson (vpk) har i en skrivelse den 18 februari 1988 begärt att utskottet granskar regeringens handläggning beträffande väg E6 och utbygg­naden till motorväg vid Ljungskile i Bohuslän, underbilaga 2.

Från statsrådsberedningen har den 11 november 1988 överlämnats en promemoria som har upprättats inom kommunikationsdepartementet, un­derbilaga 3.

Regeringsrätten har den 28 november 1988 beviljat resning i regeringens beslut den 3 september, underbilaga 4.

Elisabeth Franzén m.fl. (mp) har i en skrivelse den 29 november 1988 begärt att utskottet granskar regeringens beslut den 24 januari 1985, underbilaga 5.

I beslut den 9 februari 1989 har regeringen på nytt avslagit överklagandena i fråga om arbetsplanen, underbilaga 6.

333

 

?SmÄ  KOMMUMK/VTIONS

Dt.P.ARTEMKNTET

Gemensamt   kommunikations-och   finanaärende

1985   den  24   januari  nr  45

Kopia

REGERINGSBESLUT

rbatum                                              'ÄrwtditMteckntfig

1985-01-24            III   156/85

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 1

vägverket

Central förvaltningen

781   87      BORLÄNGE

Uppdrag   till   vägverket   att   projektera   en   utbyggnad   av
väg  E6   mellan  Stenungsund  och  Uddevalla m.m._______________

Regeringen   föreskriver  att  vägverket   för  en beräknad kostnad  av 50 milj.   kr.   skall   påbörja byggandet  av   föl­jande  vägobjekti

Väg E6 Väg  E6

Bro över   järnvägen  vid Skee, Skogar - Svinesund

Nämnda  vägobjekt   får  under år  1985   finansieras   med  ut-giftsmässiga   reservationsmedel   på  anslaget   B3.   Byggande av   statliga   vägar.

Pör   utvecklingen   i Uddevallaområdet   efter   nedläggningen av Uddevallavarvet   är   det   nödvändigt   att   väsentligt   för­bättra   vägförbindelserna   mot Göteborg.   Regeringen  upp­drar   därför   ät   vägverket   att  -   utöver   de   arbeten   som  om­fattas   av   gällande   flerårsplan  -   även   projektera   och upprätta   arbetsplan   för   utbyggnad   av   väg E6   till   motor­väg  pä  återstående   delar  mellan  Stenungsund   och  r;ddeval-la.   Uppdraget   bör   genomföras   skyndsamt   med   sikte   pä  att vägutbyggnaden  skall  kunna  påbörjas   sä   snart   som  möjligt dock   senast   under   år   1987.

Regeringen kommer   senare  att  besluta hur  dessa  vägbygg­nadsföretag  skall   finansieras.

Pä   rogeringens   vägnar

Curt  Boström

Jan-Olov Ericson

103 33 STOCKHOLM

Galuaditu

Vasagatan 8-10 Stockholm

Td«(on waial    Tatagrdirudreu             T«t«.

08-763 10X       Kommunikdep   17328 mincom S

334

 

ANMÄLAN   TILL   KONSTITUTIONSUTSKOTTET

Konstltutionsutskctist Ink. cl5T? 'Olii Dnr    //fé'

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 2

 

Först den 10 februari 1988, fick undertecknad per telefon, information om att ett område vilket berörs av det pågå­ende motorvägsbygget E6 i Bohuslän är klassat som ett riks­intresse enligt naturresurslagen (NRL).Polismannen Erold Coleman, studerande i miljörätt vid Uppsala Universitet, översände efter nämnda telefonsamtal, kopior på skrivelser till bl a justitiedepartementet i ärendet. Colemans sak­upplysningar är av mycket stort värde med tanke på att det förutom NRL finns en rad lagar som reglerar skyddet av oli­ka naturområden.

I dag har det kontroversiella vägbygget, vilket utgör en del av Scadinavian-Link-projektet, avancerat så långt att Bratte-forsån och dess dalgång är uppenbart hotat. Enligt Statens Naturvårdsverks föredragningspromemoria,1987-12-08 (Dnr 200-1663-82) Översyn av områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv, har ån Bohusläns förnämsta bestånd av flodpärl-mussla, An rinner genom ett område med värdefull lövskog med inslag av ädellövträd samt hagmark och har mycket god vatten­kvalitet. Naturvårdsverket hävdar att dess limnologiska och biologiska värden kvalificerar Brattforsån som riksobjekt för naturvård.

Regeringen gav vägverket klarsignal till motorvägsbyggnation i september 1987, dvs efter det att NRL trätt i kraft.I markanvändningsplan för Uddevalla kommun från 1983 anges Bratteforsån som riksintresse för fiske. Olika regerinsföre-trädares påstående att miljöintressena kom in för sent bil­den för att hejda vägbygget är alltså oriktigt.

Med hänvisning till det jag anfört ovan ber jag att riksdagens konstitutionsutskott granskar regeringens handläggnming beträffande väg E6 och utbyggnaden till motorväg vid Ljungskile i Bcj/huslän. In

Viola Claesson,riksdagsled.,vpk I  1988-02-18

335

 

STATSRADSBEREDNiNGEN Rättschefen

1988-11-07

3966/88

Kor,;   :..::_;-5„,i:,c'.c; Dnr   <39V"X.P<P

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Viola Claessson arunälan till
konstitutionsutskottet om motorvägsbygget E 6 (KU:s
dnr B 19/88)________________________________

Härmed överlämnas en promemoria (bilaga) upprättad inom kommunikationsdepartementet som svar i rubricerade ärende. Departementets kontaktman är departementssekreteraren Erik Elfwing.

/'

Enligt uppdrag Johan Hirschfeldt

336

 

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PM                                        1988/89:KU30

Enhet  III                                                                                       Bilaga A 17

Erik  Elfwing                                       1988-11-04                          ,,   f , .,

Underbilaga 3

Handläggning av ärendet rörande arbetsplan för
utbyggnad av väg E6 till motorväg mellan Stora Höga
och Bratteröd_________________________________________

I en anmälan till konstitutionsutskottet den 18 februari 1988 (dnr B 19/88) har riksdagsledamoten Viola Claesson begärt att utskottet granskar rege­ringens handläggning av ärendet om arbetsplanen för väg E6 främst mot bakgrund av att Bratteforsån, som berörs av den beslutade vägen, har stora naturvärden och i en markanvändningsplan för Uddevalla kommun är klassad som riksintresse för fiske.

Denna promemoria har utarbetats inom kommunikations­departementet. Därvid har samråd skett med bostads­departementet och miljö- och energidepartementet.

1. Bakgrund

Den 24 januari 1985 beslutade regeringen i anslut­ning till det s.k. Uddevalla-paketet (kommunika­tionsdepartementets dnr III 156/85) att uppdra åt vägverket att - utöver de arbeten som omfattas av gällande flerårsplan - även projektera och upprätta en arbetsplan för utbyggnad av väg E6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Udde­valla.

Inom ramen för det givna uppdraget fastställde väg­verket den 27 november 1986 en arbetsplan för delen Stora Höga-Bratteröd.

22 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

337

Vägverkets beslut överklagades till regeringen av  1988/89:KU30 ett stort antal enskilda personer, företag och för- Bilaga A 17 eningar. Vidare inkom ett flertal skrivelser till  Underbilaga 3 regeringen med anledning av beslutet.

I beslut den 3 september 1987 avslog regeringen överklagandena och förklarade sig inte vidta några åtgärder med anledning av de skrivelser som kommit in i ärendet (kommunikationsdepartementets dnr III 2250/86 m.fl.). Ärendet har beretts på sedvanligt sätt inom regeringskansliet, vilket i detta fall inneburit gemensam beredning med statsrådsbered­ningen, finans-, jordbruks-, bostads-, industri-samt miljö- och energidepartementen. I ärendet har därvid en avvägning och sammanvägning av enskilda och allmänna intressen gjorts i enlighet med vad som bl.a. föreskrivs i 4 § väglagen (1971:948).

Regeringens prövning omfattade bl.a. att ta ställ­ning till den av länsstyrelsen och vägverket gjorda avvägningen mellan ett viktigt naturvårdsintresse och intresset av att kunna bygga en för landet vik­tig europaväg. Regeringen fann därvid inte skäl att göra en annan bedömning när det gäller Bratteforsån och dess dalgång än den som kommunen gjort i om-rådesplan för Ljungskile och den som länsstyrelsen och vägverket gjorde i sin sammanvägda bedömning i denna fråga.

Regeringens beslut bifogas som bilaga 1.

I seuTunanhanget kan upplysas att regeringen den 22 juni 1988 avgett yttrande till regeringsrätten över ansökan om resning av det nu aktuella regeringsbe­slutet. Yttrandet till regeringsrätten bifogas som

338

 

./.     bilaga 2. Regeringsrätten har ännu inte prövat    1988/89:KU30
resningsansökan.                                                                Bilaga A 17

Underbilaga 3

./.     I bilaga 3 redovisas en sammanställning av några

beslut som varit av betydelse för de frågor som tas upp i Viola Claessons anmälan.

■>..   Uddevalla kommuns översiktliga planering

Mot bakgrund av Viola Claessons uppgifter om hur Bratteforsån har värderats i den kommunala markan­vändningsplaneringen lämnas följande redovisning med kommentarer.

Bratteforsåns naturvärden och betydelse för fisket har liksom frågan om en ny sträckning för väg E6 genom det aktuella området varit föremål för bedöm­ningar i den kommunala översiktliga planeringen redan innan regeringen i januari 1985 gav vägverket i uppdrag att projektera vägen.

Den markanvändningsplan för Uddevalla kommun som Viola Claesson åberopar torde avse "Markanvänd­ningsplan för Uddevalla kommun 1983", antagen av kommunfullmäktige den 18 september 1984. I denna har ån redovisats bland de vattenområden/vattendrag som är betydelsefulla för fisket men som ej angetts som riksintressanta. I markanvändningsplanen hänvi­sas till antagna områdesplaner. Vidare åberopas där: "de mål och riktlinjer inom olika sektorer, bl.a. fiske, kommunikationer och naturvård har för Ljungskile beaktats i den områdesplan för Ljungs­kile, som antogs av kommunfullmäktige den 15 feb­ruari 1983. I denna områdesplan har också olika markintressen vägts mot varandra och ställning har

339

 

tagits till hur marken inom Ljungskile och Lyckorna-områdena skall användas."

I områdesplanen för Ljungskile redovisas under rubriken fiske Bratteforsån som riksintresse. I en fotnot sägs "enligt fiskenämndens yttrande den 12 juni 1978 har vidtagna fiskevårdsåtgärder aktuali­serat en uppvärdering från regionalt intresse till riksintresse." Härtill kan anföras att i en ajour-föring av fiskets intressen i den fysiska rikspla­neringen (daterad april 1981), som fiskenämnden redovisade till fiskeristyrelsen, klassificerades Bratteforsån som regionalt intresse för fisket. Fiskeristyrelsen lät därefter enligt uppgift denna klassificering gälla intill dess att styrelsen under november och december 1987 behandlade klassifice­ringsfrågan på nytt. Fiskeristyrelsen föreslog därvid att ån med hänsyn till bl.a. dess fiskeri-biologiska värden skulle klassificeras som riks­intresse för naturvården. Naturvårdsverket tog, som framgår av avsnitt 4.1, ställning i klassifice­ringsfrågan den 21 december 1987. I sammanhanget kan konstateras att det är den centrala myndigheten -fiskeristyrelsen - som tar ställning i klassifice­ringsfrågan vad gäller fisket.

I områdesplanen anges vidare under rubriken Natur­vård att "Bratteforsåns dalgång har av biologiska, geologiska och landskapsbildsskäl klassificerats som ett skyddsvärt område (absolut skydd) av regionalt intresse. Naturvärdsenheten har därför föreslagit att området skyddas genom ett förordnande om na­turreservat jämlikt 7 § naturvårdslagen. Kommunen anser att förslaget till naturreservat bör accep­teras. Vid en ev. utbyggnad av en fréimtida motorväg bör därför stor hänsyn tas till naturvårdsintressena

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

340

 

t.ex.   genom att motorvägen här utformas  som en bro    1988/89:KU30
på pelare."                                                                        Bilaga A 17

Underbilaga 3

Under rubriken Trafik anges bl.a. att i områdes­planen för Ljungskile har ett markreservat för en eventuell framtida motorväg angivits omedelbart väster om nuvarande läget för E6:an. I tidigare utredningsmaterial har också motorvägslägen öster om samhället diskuterats. Kommunen har dock tagit ställning för ett västligt läge. Vidare anges att föreslagen sträckning berör också Bratteforsåns dalgång, som anses ha intresse från naturvårds­synpunkt (föreslaget som naturreservat). En ev. utbyggnad av motorvägen bör därför ta stor hänsyn till naturvårdsintressen, t.ex. genom att utformas som en bro på pelare i stället för en för ravinen helt förödande vägbank, alternativt ges en annan sträckning.

Som kommentar till det nu redovisade kan sägas att områdesplanen således anger ett reservat för en motorväg som korsar Bratteforsån och att denna vägsträckning i huvudsak överensstämmer med den senare fastställda arbetsplanen.

I seunband med projekteringen för upprättande av arbetsplan gjordes en detaljinpassning av motorvägen för att minimera intrånget i Bratteforsån och dess dalgång. Jämfört med områdesplanen resulterade detta i en fördelaktigare korsning av Bratteforsån, se ./.     bilaga 4 där arbetsplanens sträckning markerats med röd färg.

3. Naturresurslagen (NRL

I Viola Claessons anmälan antyds att beslutet om väg

X-   £.1   rr\tc(   Inai'

341

 

E6   inte  skulle  stå  i  överensstämmelse med NRL.   Mot    1988/89:KU30
bakgrund härav bör  följande upplysas.                       Bilaga A 17

Underbilaga 3

NRL trädde i kraft den 1 juli 1987. Införandet av NRL innebär att hushållningsbestämmelserna för an­vändningen av mark och vatten så som de kom till uttryck i riksdagens riktlinjer för den fysiska riksplaneringen har lagreglerats. Regeringen har i sitt beslut i detta ärende gjort den avvägning som uttrycks i dessa bestämmelser.

4, Vägärendets handläggning på länsnivå

Vägplaneringen är decentraliserad, vilket innebär att frågan om var och hur en ny vägsträckning skall lokaliseras i terrängen i första hand avgörs på lokal och regional nivå. När det gäller den nu aktuella vägen har vägförvaltningen i länet utfört projekteringen i två steg, nämligen lokaliserings-utredning och arbetsplan. Beträffande Bratteforsån och dess dalgång har detta projekteringsarbete skett i nära samråd med bl.a. kommunen, länsstyrelsens na­turvårdsenhet och fiskenämnden. Sammanfattning av utredningar, samråd m.m. avseende det nu aktuella området redovisas nedan under irespektive projek­teringsskede.

4.1 Lokaliseringsutredningen

Arbetet med att fullfölja regeringens uppdrag påbörjades genom upprättande av en lokaliserings­utredning. Totalt undersöktes 120 mil olika vägsträckningar på den ca 4 mil långa sträckan mellan Stenungsund och Uddevalla. Detta resulterade i ett antal huvudalternativ för vägens sträckning, se bilaga 5. Utredningen med tillhörande

342

 

343

miljökonsekvensbeskrivningar av de olika alternati- 1988/89:KU30
ven låg sedan till grund för utvärdering och val av Bilaga A 17
en huvudsträckning för vägen.                                               Underbilaga 3

Uddevalla och Stenungsunds kommuner rekommenderade därvid fortsatt projektering enligt alternativet Väst 1. Statens naturvårdsverk framförde i yttrande den 15 november 1985 över lokaliseringsutredningen att verket mot bakgrund av de samlade miljö- och naturvårdsaspekterna bedömer att alternativ Väst IB torde vara den bästa lokaliseringen enligt de krite­rier som anges i 4 § miljöskyddslagen, dvs. samma vägsträckning som kommunerna och länsstyrelsen för­ordade på avsnittet vid Bratteforsån. Länsstyrelsens styrelse beslutade den 18 november 1985 att arbets­plan skulle upprättas enligt alternativet Väst 1 och med två alternativa sträckningar för vägen på av­snittet vid Ljungskile tätort (Väst lA och IB). Beslutet innebär att Bratteforsån korsas av motor­vägen i ett läge omedelbart söder om Ljungskile.

I frågan om hur de olika alternativen berör riksin­tressen kan följande anföras. I samband med den genomgång av bl.a. naturvårdsobjekt som utfördes i ett tidigt skede av utredningen konstaterades att Bratteforsåns dalgång är ett naturvetenskapligt område med stora värden av geologiskt, botaniskt och ornitologiskt intresse. Området bedömdes vara käns­ligt för intrång. Beträffande genomgången av fiskeintressen konstaterades att Bratteforsån är en viktig reproduktionså för öring och att flodpärl-mussla är förhållandevis rikligt förekommande. Vid denna tidpunkt förelåg inga anspråk på att klassifi­cera Bratteforsån som riksintresse för fisket eller

 

naturvården från de centrala myndigheternas sida.   1988/89:KU30 Statens naturvårdsverk har dock sedermera i beslut  Bilaga A 17 den 21 december 1987 klassificerat ån som riksin-   Underbilaga 3 tresse för naturvården enligt NRL. Detta område berördes av alternativet Väst 1. Det är först norr om vägens passage över Bratteforsåns dalgång de två väglägena Väst lA och IB vid Ljungskile skiljer sig åt och valet dem emellan påverkar därför inte intrånget i dalgången.

De ostliga alternativen - som förkastades vid en sammanvägd bedömning av bl.a. miljö-, trafik- och kostnadseffekter - berörde det s.k. Bredfjället, som är beläget inom ett större område som tidigare klassificerats som riksintresse för friluftslivet. Naturvårdsverket har sedermera i beslut den 21 december 1987 klassat Bredfjället som område av riksintresse för friluftslivet respektive natur­vården enligt 2 kap. 6 § naturresurslagen (NRL).

4.2 Arbetsplanen

Formerna för upprättande av en arbetsplan samt vad en sådan bör innehålla regleras i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954). I ar­betsplanen redovisas bl.a. den planerade vägens läge samt anges det vägområde som erfordras för vägens byggande. Vid fastställande av en arbetsplan skall hänsyn tas till allmänna och enskilda intressen.

Vid upprättandet av arbetsplanen för motorvägen Stora Höga-Bratteröd (enligt alternativ Väst 1) gjordes fördjupade studier och beskrivningar av vägens miljökonsekvenser samt vilka skyddsåtgärder som behöver vidtas för att förebygga störningar och olägenheter av vägen och trafiken.

344

 

På avsnittet söder om Ljungskile utreddes alter-    1988/89:KU30 nativa vägsträckningar för att minimera intrång och Bilaga A 17 olägenheter i bl.a. Bratteforsån och dess dalgång.  Underbilaga 3 Utredningsarbetet och utvärderingen av alternativen skedde i samråd med kommunen, länsstyrelsens natur­vårdsenhet samt fiskenämnden.

Efter utställelse av arbetsplanen behandlades denna och under utställelsetiden inkomna erinringar i länsstyrelsens styrelse. Styrelsen hemställde den 19 juni 1986 i sitt yttrande till vägverket om fast­ställelse av planen med alternativ lA vid Ljungskile tätort. Alternativet innebär således att Bratte­forsån korsas av motorvägen.

Efter sedvanlig handläggning fastställde vägverket därefter arbetsplanen den 27 november 1986. Beskrivningen av miljökonsekvenserna av ett vägob­jekt är en integrerad del i projekteringsprocessen. I den promemoria som bilagts yttrandet till rege­ringsrätten (bilaga 2) redovisas översiktligt hur miljöfrågorna för väg E6 har hanterats och beskri­vits i de båda projekteringsskedena lokaliserings­utredning och arbetsplan.

4.3 Hänsynstagande vid vägens byggande

Vägens byggande har indelats i etapper. Byggnads­arbeten pågår sedan den 6 oktober 1987 på den södra delen av motorvägen. För den nu aktuella delsträckan med bro över Bratteforsån pågår detaljprojektering och framtagande av de handlingar som behövs för vägens byggande, den s.k. bygghandlingen. I detta arbete sker kontinuerligt samråd mellan vägförvalt­ningen i länet, kommunen och länsstyrelsens natur­vårdsenhet samt fiskenämnden när det gäller vägens

345

 

detaljutforming m.m.   vid bl.a.   Bratteforsåns  dal-        1988/89:KU30
gång.                                                                    Bilaga A 17

Underbilaga 3

I en skrivelse från länsstyrelsens naturvårdsenhet den 17 mars 1988 framförs också följande:

"Naturvårdsenheten på länsstyrelsen följer detalje­rat de pågående arbetenas utförande för att däri­genom kunna minimera onödiga skador. Flera smärre justeringar till fördel för naturvårdsintresset har därigenom kunnat göras. Såväl öringen som flodpärl-musslan bedöms kunna finnas kvar i ån även efter motorvägens fullbordande. Vissa delar av ravinen, särskilt dess västra kant samt den löwegetation och det djurliv som finns där kommer dock att starkt påverkas.

Det är emellertid inte riktigt, som tyvärr uttalats från opinionsgrupper i olika sammanhang, att åns värden skulle mer eller mindre utsläckas och ravin­systemet helt förstöras."

Länsstyrelsen har den 3 februari 1988 beslutat om kontinuerliga samråd enligt 20 § naturvårdslagen. Länsstyrelsen och vägverket är överens om behovet av en sådan samrådsplikt gentemot den entreprenör som skall bygga vägen.

Det hänsynstagande som skett har bl.a. resulterat i att vägens korsning sker vinkelrät över Bratteforsån med en drygt 90 meter lång bro med brostöden place­rade på relativt långt avstånd från ån. Denna hänsyn torde överensstäirana med de av kommunen i områdes­planen för Ljungskile framförda kraven beträffande

346

 

passagen av dalgången och ån. I den detaljprojek-   1988/89:KU30 tering som nu pågår sker kontinuerliga samråd med   Bilaga A 17 företrädare för kommunen scimt fiske- och naturvårds- Underbilaga 3 intressena. Detta har lett till att intrång och andra olägenheter har reducerats ytterligare i för­hållande till arbetsplanens redovisning. Som exempel kan nämnas att vägslänternas utbredning har minskats genom brantare slänter, bron gjorts längre och att redovisade områden för upplag under byggnadstiden utmed dalgången inte skall nyttjas.

Landskapsbilden i dalgången kommer att påverkas av motorvägsbygget. Stor hänsyn har emellertid tagits såväl till landskapsbilden som till fiske- och naturvårdsintressena vid utformningen av vägens passage över Bratteforsån. Med hänsyn till den anpassning som skett kan intrånget inte bedömas medföra påtaglig skada på de biologiska och geologiska värdena eller på förutsättningarna för fiske och utnyttjande av stränderna vid Bratte­forsån.

347

 

Sammanställning av några tidpunkter för vissa beslut

1983-02-15  Områdesplan för Ljungskile antas av Uddevalla kommunfullmäktige

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

1984-09-18 Markanvändningsplan Uddevalla kommun (MAP 1983) antas av Uddevalla kommunfullmäktige

1985-01-24 Regeringens beslut att uppdra till

vägverket att upprätta arbetsplan för väg e6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla

1986-11-27  Vägverket fastställer arbetsplanen

1987-09-03  Regeringen avslår överklagandena och arbetsplanen vinner laga kraft

1987-10-06  Byggnadsarbetena påbörjas

1987-12-21  Naturvårdsverket beslutar klassificera Bratteforsån som ett område av riksintresse för naturvården enligt 2 kap. 6 § naturresurslagen (NRL). Bredfjället klassas av naturvårdsverket vid samma tillfälle som område av riksintresse för friluftslivet. Delar av samma område klassificeras även som riksintresse för naturvården.

348

 

KOMMUNIKATIONS-"1  DEPARTEMENTTT

Kopia

REGERINGSBESLUT

1987-09-C3

B/9 4.

l■ilrwilllli|y III 2250/86 m.fl. enligt bilaga 1.*"

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

Lars  Olsson Brandseröd  23601 459   00     LJUNGSKILE

m.fl.

överklaganden, framstSllningar och skrivelser i fråga oi fastställelse av arbetsplan för väg E6 på delen Stora Höga-Bratteröd, m.m., i Stenungsunds och Uddevalla

kommuner, Göteborgs och Bohue liin________________________

(2 bilagor)

Den 24 januari 1985 beslutade regeringen i anslutning till det s.k. Uddevalla-paketet (kommunikationsdeparte­mentets Srendebeteckning III 156/85) att uppdra till vSgverket att - utöver de arbeten som omfattas av gäl­lande flerårsplan - Sven projektera och upprätta arbets­plan för utbyggnad av vSg E6 till motorvSg pi återståen­de delar mellan Stenungsund och Uddevalla.

VSgverket fattade den 27 november 1986 det beslut om arbetsplan soro framgår av bilaga 2.

Beslutet har överklagats av ett stort antal enskilda personer, företag och fSrenlngar. Vidare har ett flerta: skrivelser koRsnit in till regeringen med anledning av beslutet.

De »om har överklagat vägverket* beslut eller har skri­vit till regeringen med anledning av beslutet finns an­givna i bilaga 1. Xrendena med diarlenununer III 2250/86 - III 263/87 och III 347/87 har kommit in före den 8 januari 1987.

I Krcndet har framatKllts an mttngd olika yrkanden, för­slag och synpunkter av vitt akilda alag. Flertalet av c ■om har överklagat beslutat har yrkat att arbetsplanen lindras så att vKgen byggs öster on Ljungskile. Andra he yrkat att beslutat om arbetsplanen skall upphävas helt och att dan befintliga vägen 1 stället skall förbättras vidare har 1 ärendet framställts yrkanden angiende ut­formningen och utbyggnad av trafikplatser jämte anslut­ningsvägar, rastplatser aant sträckningar och indrag­ningar av andra allmänna vägar son berörs i arbetspla­nen. Därutöver har framförts synpunkter beträffande sair hällsekonomiska kalkyler och ärendets tidigare handlägg ning. Vidare har i ärandet tagits upp bl.a. frågor som

'*" E.J rt6,   V\ar

10333 STOCKHOLM

VmgatanS-IO Stockholm

08-7631000      Kommunikdsp   17328 mincom S

349

 

gäller inlösen av fastigheter, ersättning till fastig-  1988/89:KU30

hetsägare, anslutningar av enskilda vägar och vissa and- oiopj, a 17
ra markfrågor.                                                               ' °

Bilaga A 17 Underbilaga 3

Vå'gverket har yttrat sig i ärendet den 2 april 1987 se­dan verket hört länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Vägverket och länsstyrelsen avstyrker att arbetsplanen ändras.

Vägverket har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

Arbetsplanen har handlagts enligt de regler vägverket har att följa. De olika konsekvenserna av regeringsupp­draget har belysts genom ett omfattande utredningsarbe­te. Ett antal vägkorridorer har studerats. Effekterna av motorvägens sträckningar har samnanvSgts för att en sam­hällsekonomisk optimal sträckning skall kunna fås. -Vägplaneringen av detta objekt har trots den korta tiden utförts i de för vägobjekt normala skedena, lokalise­ring, utredning och detaljprojektering. Under plane­ringstiden från regeringsbeslutet den 24 januari 1985 har objektet kontinuerligt prövats av olika intressenter både utom och inom vägverket. - I Ljungskile överens­stämmer den fastställda motorvägssträckningen i huvudsak med den motorvägsstrSckning, som redovisas i den av kom­munen antagna områdesplanen för Ljungskile sjunhälle år 1983. - Den samhällsekonomiska bedömningen med kostnads­jämförelse har gjorts med sedvanlig metod. Bedömningen har resulterat i att den beslutade sträckningen ger de lägsta samhällsekonomiska kostnaderna. - I det fortsatta arbetet med upprättandet av bygghandlingarna kommer det kontinuerligt att vidtas lämpliga åtgärder mot vägtra­fikbuller och de övriga intrång i miljön, som vägobjek-tet orsakar. - En lokal flyttning 1-3 km öster om Ljungskile och Resteröd skulle medföra ökade anlägg­ningskostnader med drygt 200 milj. kr.

Ytterligare skrivelser har därefter kommit in.

Regeringen, sota delar vägverkets och länsstyrelsens be­dömningar, avs],år da Svarklaganden som har kotmit in in­nan tiden för Svarklagande gick ut den 7 januari 1987. Frågor som gSIlar inlösen av fastigheter, araättning till fastlghatäSgara, anslutningar av enskilda vägar och andra markfrågor omfattas inte av det överklagade beslu­tet och tas därför inte upp till prövning. I övrigt vid­tar regeringen inga åtgärder med anledning av de skri­velser som kommit in i ärendet.

På regeringens vägnar

Sven Hulterström

Erik Elfwing

350

 

,                                                               BESLÖT                      1  O)    1988/89:KU30

Vagverket                                                 eiiaga a n

Datum                                                                                                                                                              BcteCKmng   lAnges v-c svan

RegionSydvact                                        1986-11-27       PB 20-A 86:2989    Underbilaga 3

T,armmtM\t. handlagpaf*                                                                               Ert dinjm                      £r betacKnmg

PPu Fet-Ake Engströa, tel 0243-75216 MC

Statens Naturvärdsverk Länsstyrelsen i Göteborijs och Bohus län Länsvägnämnden i Göteborgs och Bohus lan Vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län Koafflunstyrelsen i Stenungsunds och

Uddevalla kooauner Byggnadsnäanden i stenungsunds och

Uddevalla Icoaaunei Fastighetsägare a fl enl förteckning

Fastställelse av arbetsplan för väg E£ Göteborg - oddevalla på delen stora Böga - Bratteröd jäate indragning av vägat stenungsunds och Oddevalla toaauner. Göteborgs och Bohus län Objektnuuer 14-2662-0006 (10 bilagor)

BESKRIVNING

Vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län har upprättat en den 28 april 1986 daterad arbetsplan för väg E6 Göteborg - Uddevalla soa aototväg på delen Stora Höga - Bratteröd ka 22/800 - ka 79/550. På avsnittet vid Ljungskile oafattar arbetsplanen två alternativa sträckningar, benäanda alternativ A resp B.

1           Oaläggning och oabyggnad av övriga allaänna vägar

2           Förteckning över allaänna vägar soa föreslås utgå ut allaänt undethAll, när de nya vägarna öppnats för ttafik

3           Inkoana ytttanden ftin koaaunei och länsayndigheter i saaband aed utställelsen

4           Inkoana ytttanden ftån fastighetsägare a fl i saaband aed utställelsen

5           Inkoana yttranden ftin otganisationei a fl i saaband aed utställelsen

6           Skrivelset, soa enligt tegeiingsbeslut övetläanats till väg-vetket fot att finnas att tillgå vid vetkets behandling av väg £6 på berörd del

7           Yttranden soa inkoaait eftei utställelsen och eftet vägföt-valtningens upptättande av ptoaeaotia avseende arbetsplanen

8           Inkoana yttranden under koaaunikationstiden

9a,b öviiga aotiv och beaötande av fraafötda synpunkter 10  Besvätshänvisning

?<■     1—1 a.. oiM   10   ti   fv\td». tiA»'

Tititen                                                                                                                                       Tttflfv                      T«(«gnm                 Tetew                      Poitgiitj

»v«natro»d                                                                                                                         74114                          351

78187 BORLÄNGE                 RödaVaganl             0243-75000        0243-120S4                  bortang»       uvc«ws  15624-0

 

1986-11-27

PB 20-A 86:2939

Alternativ A (Väst 1A), innebär att väg E6 byggs på bank över inre delen av Lungskileviken. Arbetsplanen omfattar en väglängd av 35 988 n. Kostnaden för vägobjektet enligt alternativ A har beräk­nats till 815 Mkr i prisnivå 1986-04.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Altetnativ B (Väst 18), innebär att väg E6 byggs i tunnel/bro vid Ljungskile. Arbetsplanen omfattar en väglängd av 36 015 m. Kost­naden för vägobjektet enligt alternativ B har beräknats till 945 Mkr 1 prisnivå 1986-04.

Vid stora Höga i söder ansluter den föreslagna motorvägen till be­fintlig motorväg mot Göteborg och vid Bratteröd i norr till befin­tlig motortrafikled mot Uddevalla.

Motorvägen avses få två körbanor med en bredd om vardera 7,5m jämte yttre vägren 2,75 a och inre vägren 1,0 m samt mittskilje-remsa 4,0 m. Den totala bredden blir 26,5 a.

Arbetsplanen omfattar även oaläggning och ombyggnad av följande allmänna vägar: nuvarande väg E6, väg 160, 170, 645, 649, 653, 658, 659, 664, 668, 671, 674, 675, 677, 679, 682 och väg 683, se bilaga 1 .

Arbetsplanen omfattar även transportvägar under byggnadstiden samt områden för bl a upplag under byggnadstiden och avveckling av ar­betsplatsen, dock längst tom utgången av år 1992. Dessa har mar­kerats på plankartoina.

Ombyggnaden av väg 160 soa ingår i arbetsplanen berör vid Stora Höga inom Stenungsunds koaaun en år 1960 fastställd byggnadsplan. Dyrtorp 1:1 m fl, för fritidsändaaål. Efter fastställelsen av byggnadsplanen är ingen byggnation inoa oarådet utförd. Kommun­fullmäktige har den 27 oktober 1986 antagit ett upphävande av byggnadsplanen.

I Ljungskile inom Uddevalla koaaun berör arbetsplanen i både al­ternativ A och B en år 1943 fastställd byggnadsplan för fräast bo­stadsändamål, större delen av det berörda pianoarådet är ej ut­byggt. Byggnadsplanen är belagd med nybyggnadsförbud enligt 35 f byggnadslagen.

352

 

1986-11-27

PB 20-A 86:2989

Genom centrala delen i Ljungskile är vägsträckningen i arbetsplanen enligt alternativ A till större delen belägen inom trafikområde i en år 1977 fastställd stadsplan. Den norra delen av stadsplanen är omarbetad och antagen av kommunen år 1985. Gång-och cykelbana samt slänter väster om motorvägen är på denna del belägna utanför gränsen för stadsplanen och inom vattenområdet i ovannämnda 1943 års byggnadsplan. Koaaunen har antagit en oarådesplan för Ljungskile samhälle är 1983. I omrädesplanen redovisas en motorvägssträckning som i huvudsak överensstämmer med arbetsplanens alternativ A vid Ljungskile. Kommunfullaäktige har den 28 oktober 1986 antagit ett upphävande av ovannäanda 1943 års byggnadsplan i de delar som erfordras för här aktuellt vägobjekt. Därefter har byggnadsnämnden i Uddevalla komaun - efter läns­styrelsens hörande enligt 11 { vägkungörelsen - den 20 november 1986 beslutat att tillstyrka undantag frän ovannämnda 1943 års byggnadsplan i de delar som erfordras för här aktuellt vägobjekt. Arbetsplanen oafattar följande trafikplatser:

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

-      Stora Högamotet, där förutom nuvarande väg E6 norrut även anslutes väg 160 mot södra Stenungsund, Tjörn och Orust via bro över Bohusbanan vid Stora Höga.

-      StenungsundsBOtet vid Munkeröd, där förutom väg 170 (Industrivägen), också anslutes väg 664 aot Grössbacke och väg 649 mot Nösnäs.

-      Ljungskileaotet S för trafik till Ljungskile och för anslutning av nuvarande väg E6 och väg 671 till Lyckorna.

-      Ljungskileaotet N för trafik till Ljungskile saat för anslutning av nuvarande väg E6 och väg 675 aot Ulvesund.

Atbetsplanen oafattar en utvidgning av befintlig rast- och informationsplats vid Speketöd aed anslutning vid Stöta Högaaotet samt utbyggnad av rastplats vid sjön Granvattnet norr oa Odsaåldalgången.

23 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

353

1986-11-27

PB 20-A 86:2989

I alternativ A ingår en ca 220 o lång gång- och cykelväg mellan km ca 0/800 för väg 674 och via bro över motorvägen till km ca 1/450 för nuvarande väg E6. Väster om motorvägen mellan km ca 54/100 och km ca 55/000 ingår även en ca 900 m lång gång- och cykelväg, som norr om Ljungskileviken via bro över motorvägen ansluter till nuvarande väg E6.

1988/89KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

I arbetsplanen redovisas totalt ca 40 broar.

När de nya vägarna öppnats för trafik föresläs vägar utgå ur all­mänt underhäll enligt bilaga 2.

Av drifttekniska skäl ingår i vägområdet pä ömse sidor en kant-remsa utanför vägslänten med en bredd av 0,5 m vid tomtmark, åkermark och betesmark seuat 2,0 m vid skogsmark och övrig mark. Som väganordningar ingår även busshållplatser och bullervallar.

Vägobjektet ingår ej i vägverkets gällande flerårsplan för byggande av riksvägar under perioden 1984-1993. I regeringens uppdrag till vägverket den 24 januari 1985 att projektera en utbyggnad av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Uddevalla anför regeringen att den senare kommer att besluta hur utbyggnaden skall finansieras.

HANDLÄGGNING

Arbetsplanen har varit utställd och har dä handlagts enl 30 och 44 IS vägkungörelsen.

Inkomna yttranden frän kommuner och länsmyndigheter i samband med utställelsen redovisas sammanfattat i bilaga 3.

Inkomna yttranden frän fastighetsägare a fl i samband med utställelsen redovisas sammanfattat i bilaga 4.

Inkoana yttranden från organisationer a fl i samband med utställelsen redovisas sammanfattat i bilaga 5.

354

 

1986-11-27                                                      P3 20-A 86:2989  1988/89:KU30

Bilaga A 17 Skrivelser, som enligt regeringsbeslut överlämnats till vägverket  Underbilaga 3 för att finnas att tillgå vid verkets behandling av vag E6 på be­rörd del, redovisas sammanfattat i bilaga 6.

Yttranden, som inkommit efter utställelsen och efter vägförvalt-ningens upprättande av promemoria avseende arbetsplanen, redo­visas sammanfattat i bilaga 7.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län har med yttrande den 19 juni 1986 överlämnat arbetsplanen till vägverket och förordar att den fastställs, samt att indragning av väg sker i enlighet med arbetsplanen. För avsnittet vid Ljungskile begär länsstyrelsen fastställelse av alternativ A..

De som erinrade sig vid utställelsen har av vägverket under­rättats om vad som därefter tillförts ärendet. Vid denna kommu­nikation inkomna yttranden redovisas sammanfattat i bilaga 8.

I samband med utställelsen och den fortsatta handläggningen av arbetsplanen har synpunkter frän fastighetsägare framkommit, som inneburit dels en revidering av arbetsplanen den 13 nov. 1986 och dels att undantag frän fastställelse föresläs enligt följande:

-     Anslutningen av nuvarande väg 160 till planerad väg 160 vid Strandkärr har flyttats 60 m mot Stenungsunds tätort. Revider­ingen har godkänts den 17 nov. 1986 av berörda fastighetsägare

-     Föreslaget område med tillfällig nyttjanderätt för bl a upp­lag vid fastigheten Blixeröd 1:1 mellan km 28/560 och 28/860 väster om motorvägen föreslås undantas från fastställelse

-     Föreslagen transportväg under byggnadstiden, som sammanfaller med utfartsvägen för fastigheterna Krok 1:3 och 1:3 föreslås undantas frän fastställelse

-     Rastplatsen vid sjön Granvattnet jämte anslutningsramper före­slås undantas från fastställelse

355

 

1986-11-27

PB 20-A 86:2989

Det antecknades att länsstyrelsen denna dag upphävt berörd bygg­nadsplan. Dyrtorp 1:1 m fl inom Stenungsunds kommun. Länsstyrel­sen har vidare denna dag medgivit undantag enligt 14 { andra sty­cket väglagen för här aktuellt vägobjekt enligt alternativ A i den år 1943 fastställda byggnadsplanen i Ljungskile inom Udde­valla kommun.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

MOTIV

Vägarna utgör något av en nerv i dagens trafiksystem. Praktiskt taget alla hushåll kan idag nås av en väg. Stor del av de in­hemska och internationella transporterna sker idag pä lastbil. Vägverket söker genom en aktiv planering samordna arbetet mellan de olika trafikslagen. Ett effektivt samarbete med järnväg, bät-och flygtrafik utgör därvid grundförutsättningen för att uppnå de av regeringen fastställda målen. Planering och projektering av E6 genom Bohuslän är ett bra exempel på de insatser vägverket vidtar för att uppnå dessa mål.

E6 genom Bohuslän är ett starkt olycksdrabbat avsnitt av vägnät­et, varför trafiksäkerhetsaspekter fått väga tungt vid säväl val av standard som linjeföring. Trafikflödet uppgår under vissa dygn till över 20 000 fordon. Detta ställer höga krav pä god trafik­säkerhetsmiljö, fraakoalighet och vägvisning för att de fast­ställda trafiksäkerhetsaälen ska näs.

Inoa det pågående arbetet aed fraatagande av flerärs- och fördel­ningsplaner hat regeringen ålagt vägverket att lägga stot vikt vid ailjöaspektet utifrin ett totalperspektiv. Sedan länge har vägverket i planeringen av nya vägar haft ett nära samarbete med de naturvärdande myndigheterna. Så har även skett i detta ärende.

Emellertid kan ett vägbygge av E6:ans karaktär inte genoaföras utan viss negativ inverkan på kringliggande miljö. Stora åtgärder har därför vidtagits för att ainimera skadeeffekterna. Speciellt genoB Ljungskile tätort har miljön tilldragit sig särskild upp­märksamhet. Omfattande studier av skilda alternativ hat tagits fram och behandlats såväl av naturvårdande myndigheter som de

356

 

1986-11-27

PB 20-A 86:2989

politiska instanserna inoa berörda kommuner och länsstyrelsen. Skilda uppfattningar har därvid redovisats. Det foreliggande alternativet bygger på en omsorgsfull prövning av såväl de miljö­aspekter som ekonomiska konsekvenser vägverket har att beakta en­ligt väglagen. Samhällsekonomiska kalkyler av skilda alternativ måste därför alltid beaktas och ges en central plats vid den slutliga bedömningen.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Näringslivets starka krav på ökad säkerhet och fr2UBkomlighet framkoQuner bland annat i regeringens ställningstagande vid be­slutet av det s k Uddevallapaketet. Vägverket har därvid sökt eftersträva en lösning för att förena näringslivets krav med de trafikekonomiska och regionalekonomiska effekter som E6:ans sträckning och val av standard innebär för den totala samhälls­ekonomin.

All den teknik, ekonomi och annan kompetens som vägverket be­sitter för att nä bästa möjliga lösning har använts. De utom­stående konsultinsatser som bedömts nödvändiga har utnyttjats. Som framgår av föreliggande beslutsärende har också den offent­liga debatten medverkat till att vägverket noggrant analyserat och prövat alternativa lösningar.

Genom den omsorgsfulla prövning som ärendet genomgått har de grundläggande faktorerna soa vägverket har att beakta, för att åstadkomma en helhetsbedömning i ett mycket komplicerat ärende, fullföljts.

Nuvarande väg E6 mellan Stora Höga och Bratteröd är ca 40 km. Standarden är mycket otillfredsställande i förhållande till trafikmängden och vägens funktion som europaväg. Vägbredden vari­erar mellan 8 och 13 a. På ca 90 \ av sträckan är vägbredden högst  9 m. Till stor del har denna vägbredd tillkomait genom breddning av tidigare väg, varför vägens utformning (bl a hori­sontal- och vertikalkurvor) pä flera avsnitt är mycket dålig. Detta innebär bl a starkt begtänsade oakörningsaöjligheter av lastbilar och längsamtgäende fordon.

På sträckan finns ett stort antal utfarter frän enskilda fastig­heter och frän grupper av fastigheter.

357

 

1986-11-27                                                        PB 20-A 86:2989 1988/89:KU30

Bilaga A 17 Nuvarande väg har en hög olycksbelastning. Antalet polisrappor-   Underbilaga 3 terade trafikolyckor har ökat kraftigt under är 1985 i jämförelse med åren 1981-1984. Antalet personskador med dödlig utgång var under är 1985 lika många, 7 st, som sammanlagt under åren 1981-1984.

Nuvarande årsdygnstrafik uppgår till 8-11 000 fordon. Av års-dygnstrafiken är lastbilsandelen 20 \ vilket är nästan dubbelt så stor som riksvägsgenomsnittet. Trafiken fram till sekelskiftet beräknas öka med 20 \ men samtidigt har konstaterats att trafik­ökningen från 1984 till 1986 uppgått till 8-10 % för aktuell del av väg E6. För dagens trafiksituation gäller även att den genom­snittliga sommardygnstrafiken juni-augusti i genomsnitt är 50 '» högre och juli-trafiken 100 \ högre än årsgenomsnittet. Trafiken är särskilt stor under helgdygn. Trafiktopparna uppgår under många helgdygn sommartid till över 20 000 fordon.

Det är således angeläget att fä väsentligt förbättrade vägför­hållanden.

Ett antal vägalternativ har genomgått samhällsekonomiska bedöm­ningar innebärande att effekter samraanvägts for trafikanter, boende och sysselsatta liksom inverkan på miljö och regional ut­veckling på såväl kort som lång sikt. Detta arbete har utförts i samarbete med andra planerande myndigheter och organisationer varvid effekterna blivit belysta frän en mängd olika synvinklar innan de vägts samman till en helhet. Resultatet har entydigt givit att alternativen Väst totalt sett är överlägsna samt att alternativ A är att föredra framför alternativ B (se bilaga 9b)

Miljöfrågor i samband med planering och genomförande av vägobjekt regleras enligt väglagstiftningen. För det här aktuella objektet har samråd skett beträffande bl a beräkning och redovisning av miljökonsekvenserna aed Statens Naturvårdsverk, länsstyrelsens naturvårdsenhet samt berörda kommuners miljö- och hälsoskydds­nämnder .Utredningsarbetet har pä detta sätt sökt fånga in, vär­dera och beakta vägens effekter avseende buller, avgaser, markin-träng och påverkan pä landskapet.

358

 

1986-11-27                                                         PB 20-A 86:2989  1988/89:KU30

Bilaga A 17 Vägtrafikbuller och bilavgaser har beräknats och redovisats i ar-  Underbilaga 3 betsplanen, vilket finns sammanfattat i bilaga 9a, sid 3.

övriga motiv och beaötande av framförda synpunkter framgår också av bilagorna 9a och b.

Den i arbetsplanen föreslagna väganläggningen tillgodoser ända-aälet med vägen med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

BESLUT

Vägverket fastställer arbetsplanen med sträckning genom Ljungs­kile enligt alternativ A och med motorvägsstandard.

I fastställelsen ingår utökning av befintlig rast- och informa­tionsplats vid Spekeröd. Föreslagen rastplats jämte anslutnings­ramper vid sjön Granvattnet undantas frän fastställelsen.

Transportvägar och områden för bl a upplag som disponeras med tillfällig nyttjanderätt skall vara tillgängliga under byggnads­tiden samt under tiden för avveckling av arbetsplatsen dock läng­st t o m utgången av är 1992. Frän beslutet undantas området mel­lan km 28/560 och km 28/860 väster oa aotoivägen samt den tran­sportväg som sammanfaller med utfartsvägen frän fastigheterna Krok 1:3 och 1:8.

Vägverket beslutat samtidigt om indragning, sedan de nya vägarna öppnats för trafik av de av objektet berörda delar av nuvarande vägar, som inte sammanfaller aed de nya vägarna enligt bilaga 2.

Vägobjektet får inte påbörjas förrän säväl besluten oa upphävande respektive undantag frän ovan näguida byggnadsplaner soa beslut om denna arbetsplan vunnit laga kraft.

Besvärshänvisning enligt bilaga 10.

GT--J--t

Ingmar Melin Stf. regionchef

359

 

2(7)

Bilaga 9b

Efter länsstyrelsens retoramendation :-iar arbetsplan upprättats för ett västligt alternativ mellan Stora .Höga och Bratteröd söder om Oddevalla. Vid Ljungskile redovisas två alternativ, A och B, vilka motsvarar de i lokaliseringsutredningen benämnda alternativen väst lA och väst 13.

Föreliggande PM innehåller en översiktlig saitihäl Is ekonomisk bedömning av alternativa sträckningar på berört avsnitt (jämförelse 1). Förutom de i arbetsplanen studerade alterna­tiven har ytterligare ett alternativ frin lokaliseringsutred­ningen bedömts, alt VSst-Öst/Öst. För att alternativen ska kunna jämföras, krävs att de har gemensam start- och slutpunkt. Som slutpunkt har därvid valts Raraseröd öster om Uddevalla tät­ort.

vid en fortsatt utbyggnad av väg E6 norrut, ingår bl a i den kommunala planeringen an förbifart västar om Uddavalla över Byfjorden, den s k Sunningaleden. De alternativa sträckningarna har därför även jämförts med en gemensam slutpunkt norr om Uddevalla vid Torsberg (jämförelse 2). För alternativ Vä«t-Öat/Öst har därvid förutsatts en ny sträckning norr om Uddevalla.

kflrt>. Omfattningen av de studerade vägnäten framgår av bilagorna 1, 2 och 3, med nuvarande och framtida trafikfördelning översiktligt redovisad.

För att jämförelse mellan alternativen ska vara möjlig har de beräknade investeringskostnaderna frin lokalisaringsutredni.ngen använts, eftersom arbetsplan ej upprättats för alt Väst-Öst/Öst. Olycksstatistiken bygger pi polisrapportarade trafikolyckor för 5-irsperioden 1981-1985. Trafiktillväxten är antagen till 20 % fram till år 2000 och lastbilsandalen till 20 t av totaltrafikan.

Inledningsvis anges vilken princip som tillämpas di man väljer mellan alternativa vägsträckningar. Iärefter redovisas de olika alternativen, och de affekter av respektive alternativ som har bedömts. Avslutningsvis ges an kort kommentar till redovisning­en.

Val av alternativ utformning

Som ett av flera underlag för att fatta beslut angående vägin­vesteringar görs en samhällsekonomisk bedömning av affekterna av varje objekt med hjälp av en objektanalys. Den samhälls­ekonomiska nyttan erhålls genom att beräkna skillnaden mellan bl a trafikantkostnader före och efter an itgärd. Genom att relatera denna skillnad till investeringskostnaden erhålls ett avkastningstal. Objekt med hög avkastning bedöms normalt som mer angelägna än objekt med lig avkastning.

Vid val mellan alternativa utformningar av ett och samma väg­objekt tillämpas andra beslutskritarier än den bedömda avkast­ningen. I en sidan beslutssituation bedöms normalt det ny­byggnadsalternativ mast fördelaktigt som ger lägst totalkostnad för väghållare, trafikanter och andra intressenter under väg-objektets hela livslängd, normalt 40 ir.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

0030B

360

 

3 (7)

Bilaga 9b

Nedan redovisas de olika alternativens samhällsekonomiska nytta. Dessutom anges totalkostnaderna för trafikanter och för andra berörda av da olika alternativen (vägnät 2). Underlaget för beräkningen är hämtad ur Beräkningshandledning rasp Effekt­katalog för väg- och gatuinvestaringar, Vägverket 1986:15 resp 18.

Redovisning av alternativ

I följande tabell 1 och 2 radovisas de tvi jämförelser som har utförts. Omfattningen av vägnäten före och efter utbyggnad framgir av kartbilagorna 1,2 och 3.

Jämförelse 1 (tabell 1) avser därvid tre alternativa sträckningar av väg G6 på avsnittet Stora Höga - Ramseröd.

Jämförelse 2 (tabell 2) avser tvi alternativa sträckningar av väg E6, med förutsättning att utbyggnad sker i an följd mellan Stora Höga och Torsberg. Alternativet Väst IB redovisas inte. Skillnaderna mellan Väst lA och IB finns fullständigt redovisad i jämförelse 1. Förlängningen till Torsberg som tillkommer i jämförelse 2 påverkar inte den relativa skillnaden mellan de tvi västliga alternativen.

Tabell 1  Jämförelse av alternativa sträckningar mellan

Stora Höga och Ramseröd (miljoner kr i 1985 irs prisnivi)

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Jlyttoef fektar

Väst  lA       Väst  IB       Väst-Öst/Öst

 

Trafikskonomi

 

 

 

1     Första  irets  nytta

31,4

31,0

24,0

2     Komfort

3,3

3,3

3,2

3     :iuvärde   (1+2)

675

667

533

Buller  och  avgaser

4   Första årets nytta          -0,3         -0,3         -0,7

Barriäreffekter

5      Första årets nytta           4,1          4,1          3,9

6      Nuvärde (4+5)                 74           74           62

7      Nuvärde (3-t-6)              749         741         595

Vägnät 2; Samhällskostnader

Trafikakonomiska kostnader

8      Första året                     432,7    433,1       440,1

9      Komfort                             1,6       1,6       2,1

10  Nuvärde {3+9)             8437       8446        8658

Miljökostnader

11  Första året                        7,1       7,2       8,7

12  Nuvärde                         138       139          170

13  Invest kostn (C)             780       900          950

14  C X 1,5                          1170       1350        1425

15  Totalkostn (10+12+14)   9745   9935        10253

0030B

361

 

Bilaga 9b

rabell 2   Jämförelse av alternativa sträckningar mellan

Stora Höga och Torsberg (miljoner kr i 1985 års prisnivå)

4 C

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Väst lA Nyttoeffekter

Trafikekonomi

1      Första årets nytta         64,8

2      Komfort                          3,4

3      Nuvärde (1+2)              1321

Buller och avgaser

4   Första irats nytta       -0,1

Barriäreffekter

5      Första irets nytta        4,1

6      Nuvärde (4+5)                78

7       Nuvärde   (3+6)                       1399

Väst-Ost/Öst

22,6 3, 3

501

-1,1

3,9 54 555

 

Vägnät 2; Samhällskostnader

Trafikekonomiska kostn

8      Första iret                   487,6

9      Komfort                         1,6

10  Nuvärde (8+9)             9476

Miljökostnader

11  Första iret                     8,3

12  Nuvärde                        162

13  Invest kostn (C)          1150

14  C X 1,5                          1725

15  Totalkostn (10+12+14) 11363

530,0 1,7 10498

11,3 220

1400 2100

12813

 

I tabellerna redovisat resultat har framräknats på följande sätt. Första irets trafikekonomiska nytta (rad 1) avser den beräkning som gjorts av de förändringar av tidsitging, olycks­risk, fordonskostnader och driftkostnader - och den sammanlagda nyttan därav - som följer av an vägutbyggnad enligt respektive alternativ. Beräkningen är gjord med vägverkets senaste standardprogram (W603) och avser prisnivå 1985.

pi rad 2 redovisas värdet av de komfortvinster som görs tack vare den nya vägen. Denna beräkning görs manuellt och avser minskade trafikstörningar till följd av att anslutande och längsamtgäende trafik, stopp vid vägkorsningar etc blir mindre besvarande efter utbyggnaden av den nya vägen.

Nuvärdet (rad 3) är beräknat med en antagen livslängd av vägan pä 40 år, diskonteringsräntan 5 % och en trafiktillväxt mellan åren 1984 och 2000 pi 20 ». En trafiktillväxt till följd av en eventuell fast förbindelse över Öresund har ej medtagits i prognosen men torde endast bli av mindre omfattning. En sidan trafikökning kommer dock att förstärka de trafikekonomiska fördelarna med de västliga alternativen pi grund av den kortare väglängden i dessa.

0030B

362

 

Bilaga 9b      S ■"'

5tDrle:en pÅ  de trafi:-:ekonomiska effekterna på rad 1-3 ir scar<t oeroencie av de trafikflöden som beräknas för respek-ive alternativ. Sc.i exempelvis framgår av -abell 1 år den traf:."-.-a'<anomi3ka nytcan av ai-ernaciv Väs--Os-/Öst .-ni.ndre an .Tioc-svarande nytta av de västliga strckni.ngarna. Detta beror ■Jelvis på att ju längre österut som e.-. vägsträckning lokaliseras desto mer trafi:< :<ommer att ligga :<var på nuvarande väg S5.

Beräkningen av vägtrafikbullar och bilavgaser (rad 4) grundas på en vården.ig av de ändrade störningar som en väginvestering medför. Sammantaget minskar antalet personer som ;<an antas bli utsatta for störande vägtrafikbuller i samtliga alternativ. Däremot ökar avgasmängderna något totalt och denna ökning är störst i det ostliga alternativet på grund av större väglängd. Endast NOx emissioner har värderats. Inga boende ut.-ned vägarna som ingår i det aktuella vägnätet kommer att utsättas för högre halter av bilavgaser än de riktlinjer för gränsvärden som :'Iaturvårdsverket för närvarande arbetar med. Noteras kan att samhällskostnaderna för ökade bilavgasutsläpp tar överhanden över de bullerförbättringar som alternativen medför.

.Med barr iäref fak ter (rad 5) avses biltrafikens inverkan på trygghet, trivsel och framkomlighet för gång- och cykel-trafikanterna och de därav följande affekterna på förflytt­ningsvanor och kontaktmönster. En utflyttning av trafik från tätorter minskar normalt dessa barriäreffekter. Barriär­effekterna för Ljungskile har beräknats manuellt. I alternativ . Väst lA och Väst IB möjliggörs konfliktfri korsning med motor­vägen genom planskildheter. Reduktionen av trafik på nuvarande väg E6 är större än för alternativ Väst-Öst/Öst varför de beräkningsraässiga barriäreffekterna är något fördelaktigare i de västliga alternativen.

P.ad 6 innebär att ett varde för miljöeffekter beräknas genom att multiplicera förstaårsvärdet (3+4) med en faktor 19,4. Denna faktor approxiraerar nuvärdefaktorn vid angivna parameter­värden (jfr förklaringen av rad 3 ovan). Rad 7 ger det samman­lagda värdet.

Den andra dalen av tabellerna avser de totals, samhälls­kostnaderna efter utbygg.nad, vägnät 2. Första årets trafik­ekonomiska kostnad (rad 8) har hämtats från samma beräkning som redovisats på rad 1 ovan och komfortkostnaden har beräknats samtidigt med att komfortvinstan (rad 2 ovan) beräknats. Nuvärdet (rad 10) har beräknats manuellt.

Också beräkningarna av miljökostnader (rad 11 och 12) överens-stä.Timer med de principer som tidigare redovisats. Här anges således de i kostnadstermer uppskattade sammanlagda effekterna av trafiken efter det att vägen byggts.

på rad 13 redovisas anläggningskostnaderna för respektive alternativ och på rad 14 har denna kostnad multiplicerats med en skattemultiplikator (1,5) för att erhålla den samhälls­ekonomiskt relevanta anläggningskostnaden enligt tidigare nämnd Effekt:<atalog. För att erhålla jämförbara kostnader har upp­gifter från lokaliseringsutredningen använts, eftersom ingen arbetsplan ned fördjupade studier har gjorts på alternativ Väst-Öst/Öst. på rad 15 slutligen har den sammanlagda kostnaden för respektive alternativ beräknats. Det alternativ som medför lägst totalkostnad är det alternativ som med här tillä.Tipad beräkningsmodell är det mest fördelaktiga.

00303

1988/89;KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

363

 

6 r,

Förutom ovan angivna effekter, som ha termer, har ytterligare konsekvense olika alternativen studerats. Bedömni lokaliseringsutredningen, har utförts het och omfattar områdena jordbruk, s naturvård och kulturminnesvärd. Resul rangordning av alternativen och redov i.-inebär att alternativet är att föred konsekvensen, medan en trea innebär a minst fördelaktiga. Jämförelsen avser Stora Höga - Ramseröd.

Bilaga, 9b

r uttryckts i monetära av utbyggnad enligt de ngen som genomfördes i

av respektive länsmyndig-kogsbruk, fiske, allm tåtet har uttryckts i en isas i tabell 3. En etta ra vad avser ien aktuella tt alternativet är det

enbart avsnittet mellan

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

Tabell 3   Rangordning av "övriga" miljöeffekter

Väst lA   Väst IB   Väst-Öst/Öst

Jordbruk

Skogsbruk

Fiske

Allm naturvård

Kulturminnesvård

II

I

II

II

II

II

I

I

I

II

I

II

I

III

I

 

Av tabellen framgår att alternativ Väst IB i jämförelsa med alternativ Väst lA bedömts vara mer fördelaktigt vad gäller två områden, fiske och allm naturvård och i övrigt lika. Samma jämförelse mellan alternativen Väst-öst/öst och Väst lA innebär att tre områden är raar fördelaktiga, jordbruk, fiske och kulturminnesvård, och två områden är mindre fördelaktiga, skogsbruk och allm naturvård i alternativ Väst-Ost/Öst. För ner detaljerade uppgifter hänvisas till ovan nämnda rapporter från lokaliseringsutredningen. Vid jämförelse mellan olika alternativ kan områdenas inbördes rangordning endast ses som mer ellar .uindre negativa ur effektsynpunkt. Något försök att kvantifiera effekterna har inte gjorts.

De effekter som hittills beskrivits ger i vissa avseenden inte an fullständig bild av det intrång som en ny vägsträckning med­för. Bebyggelse som tidigare varit helt eller delvis befriad från trafikstörningar kan bli mera påverkad, trafikmängderna ökar på vissa befintliga vägar, tidigare orörda naturområden blir exponerade. Samtidigt kan en ny vägsträckning medföra att befintliga vägar med låg standard rustas upp, vissa befintliga vägar får mindre trafik som medför minskade störningar och möjligheterna att utnyttja tidigare svårutnyttjade områden ökar. Samtliga alternativ medför sådana effekter i olika avseenden. De västliga alternativen går exempelvis nära bebyggelsen i Ljungskile medan alternativ Väst-Öst/Öat påverkar i dag orörda naturområden. Flertalet av dessa effekter är svåra att värdera i monetära termer. Inte desto mindre är det väsentligt att de vägs in i en total samhällsekonomisk bedömning då de för enskilda individer kan upplevas som väsentliga förändringar.

När det gäller den regionala utvecklingen bedöms samtliga alternativ uppfylla det i regeringsbeslutet angivna över­gripande målet! "För utvecklingen i Uddevallaområdet efter nedläggningen av Uddevallavarvet är det nödvändigt att väsentligt förbättra vägförbindelserna mot Göteborg".

0030B

364

 

Bilaga 9b

Kommentar och slutsats

En sammanställning av de ovan översiktligt beräknade kostnads-/nyttoeffekterna pekar mot att de västliga alternativen och då främst alternativ Väst lA är att föredra från samhällsekonomiska utgångspunkter. Då det är friga om altarnativval ska i första hand skillnader i samhällets totala kost.-iader under väginvesteringens hela livslängd beaktas. Av rad 15 i tabell 1 framgir att denna kostnad för alternativ Väst lA i nuvärdestermer är 190 Mkr lägra än för alternativ Väst IB och ca 500 Mkr lägre än för alternativ Väst-Ost/Öst.

Detta innebär att om alternativen ska bli helt likvärdiga måste värdet av de ej kvantifierade effekterna uppgå till ovanstående värden. Detta motsvarar 10 Mkr/år för alternativ Väst IB och 25 Mkr/år för alternativ Väst-Öst/Öst under 40 år. En jämförelse mellan alternativen fram till Torsberg förstärker ytterligare dessa skillnader.

Ett annat sätt att jämföra alternativen är att beräkna hur mycket investeringskostnaden måste minskas i alt Väst IB och Väst-Öst/Öst för att alternativen ska bli samhällsekonomiskt likvärdiga. För alternativ Väst IB måste investeringskostnaden sänkas från 900 till 775 Mkr och för alternativ Väst-Öst/Öst från 950 M}cr till 610 Mkr. Kostnadsminskningen måste därvid kunniks)(iyiitan_attde totala effekterna påverkas i negativ ri"

1988/89 :KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Lars

0030B

365

 

KOM-MLMKATioNS DEPARTEMENTET

REGERINGSBESLUT 1988-06-22

.A?

1 (3)

III 1069/88

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

Regeringsrätten

Box  2293

103   17      STOCKHOLM

Yttrande över ansSkan om resning av regeringsbeslut rö-rande arbetsplan fSr vag E 6

(Regeringsrättens mil nr 976-1988) (Oversända handling-ar återsänds)

Regeringsrätten har genom remiss den 25 maj 1988 anmoda regeringen att yttra sig över en resningsansökan av Anders Söderlund och Mona Söderlund angiende faststäl­lande av arbetsplan för vSg E 6 inom Stenungsunds och Uddevalla kommuner, i vilt ärende regeringen meddelad' beslut den 3 september 1987. Enligt remissen skall ytt­randet särskilt avse det förhållandet att någon miljö-konsekvensbeskrivning inte synes ha tillförts ärendet före besvärsprövningen.

Regeringen får som yttrande anföra följande.

Enligt 15 § väglagen (1971:948) i dess lydelse enligt lagen (1987:745) om ändring i lagen (1987:459) om änd­ring i väglagen, som trädde i kraft den 1 juli 1987, skall en arbetsplan innehålla bl.a. en miljökonsekvens­beskrivning. Någon övergångsbestämmelse till lagänd­ringen såvitt gäller kravet på miljökonaekvenabeskriv-ning har inte meddelats.

Som framhålls i en i resningsärendet upprättad promemo­ria gSller i fall då en lag&ndring inte föranlett över­gångabestämmelser den principen, att nya materiella reg­ler skall tillämpas endast på rättsförhållanden son upp­kommit efter den nya lagens ikraftträdande. När det däremot gäller förfaranderegler är principen den mot­satta, nämligen att nya regler akall tillämpas omedel­bart, även i ärenden som har inletts före ikraftträdan­det.

Med dessa utgångspunkter är det för frågan huruvida ar­betsplanen vid regeringena prövning bort innehålla en miljökonsekvensbeskrivning avgörande, huruvida det nya kravet på en sådan är att betrakta aom en materiell regel eller en förfaranderegel.

103 33 STOCKHOLM

 

Gatuadrm

T«l«tan vtnl

T«Maa

TM»

Vasagaun 8-10

08-763 10 00

08-11 89 43

17328 mincom S

Stockholm

 

 

 

366

 

I den nu nämnda promemorian diskuteras möjligheten av    1988/89:KU30

att kravet på miljökonsekvensbeskrivning är att betrakta gjiggg  jy

som en förfaranderegel. Anser man det - en slutsats som

dock inte uttryckligen dras i promemorian - hade en mil- Underbilaga 3

jökonsekvensbeskrivning bort föreligga vid regeringens

prövning av ärendet.

Regeringen vill i den frågan framhålla följande. Prin­cipen att nya förfaranderegler men inte nya materiella regler skall tillämpas omedelbart vid ikraftträdandet, om inte annat sägs i övergångsbestämmelserna, bereder i allmänhet inga svårigheter vid tillämpningen så länge man rör sig pä den rena processrättens resp. privat­rättens områden. På Tdrvaltningsrättens område kan det emellertid många gånger vara tveksamt om en regel skall hänföras till den ena eller andra kategorin.

Om man närmare ser till innebörden och ändamålet när det gäller kravet pä miljökonsekvensbeskrivning i väglagen, kan man enligt regeringens mening knappast hävda att det är fråga om en förfaranderegel, i vart fall inte enbart eller till övervägande del en sådan regel. Beskrivning­en, som skall göras så tidigt som möjligt 1 planerings­processen, skall innehålla inte bara en redovisning av förväntade miljöeffekter av vägbygget utan också förslag till åtgärder för att förebygga eller avhjälpa olägenhe­ter frin trafiken (prop. 1986/87:135 a. 19, jfr vägver­kets föreskrifter i ämnet, VVFS 1987:2). Genom miljökon­sekvensbeskrivningen kan väghållaren förbinda sig till långtgående åtgärder till skydd för miljön, vilka då också binder honom i fråga om vägens utförande och i kostnadshänseende.

Miljökonsekvensbeskrivningen kan också få konsekvenser för arbetsplanen som sådan. Son framhålls i den nämnda propositionen (s. 19) är det svårt att tänka sig att en arbetsplan som enligt miljökonsekvensbeskrivningen inte är acceptabel från miljösynpunkt över huvud taget läggs fram. Skulle detta ändå ske får man utgå från att planen inte kommer att fastställas.

Regeringen anaer därför att da nya reglerna i 15 § väg­lagen till övarvägemde del har en materiell innebörd. HSrav följer då också att 15 § i dess äldre lydelse skall tillämpas hoa regeringen, om vägverkets beslut om fastställelse har meddelats före ikraftträdandet den 1 juli 1987. Denna princip har regeringen följt även i andra liknande ärenden. Skulle motsatt princip ha tillämpats hade man måst räkna med att ett stort antal ärenden om fastställelse av arbetsplan skulle kunna ha överklagats enbart av den anledningen att ny lagstift­ning tillkommit efter det första fastställelsebeslutet. Avsaknaden av en särskild övergångsbestämmelse tyder på att lagstiftaren inte ansett att en sådan ordning skulle gälla.

367

 

Skulle regeringsrätten finna att kravet på en miljökon­sekvensbeskrivning omfattar även äldre ärenden i vilka prövningen hos regeringen sker efter den 1 juli 1987, bör framhållas att det aktuella ärendet innehåller erforder­lig miljökonsekvensbeskrivning, vilken redovisats inte­grerat i såväl lokaliseringsutredningen som i arbetspla­nen enligt de huvudprinciper och med den inriktning som anförts i samband med ändringen av 15 § väglagen (prop. 1986/87:135, s. 19). Att redovisningen inte gjorts helt enligt vägverkets numera gällande föreskrifter (VVFS 1987:2) torde sakna betydelse med hänsyn till bestämmel­sen i 11 kap. 12 § regeringsformen.

Beträffande miljökonsekvensbeskrivningen hänvisas till en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria som bifogas detta yttrande. Som framgår av promemorian har få vägprojekt här i landet blivit så allsidigt ut­redda frän miljösynpunkt som utbyggnaden av väg E 6 mel­lan Stora Höga,och Bratteröd.

Sökandena har till stöd för sin resningsansökan åberopat att regeringsärendet inte beretts i den omfattning som krävs enligt 7 kap. 2 § regeringsformen. Till detta vill regeringen anmärka att, såsom freungår av akten, behövli­ga upplysningar och yttranden inhämtats i den mån de inte redan varit tillgängliga.

Regeringen anser inte heller i övrigt att någon grund för resning föreligger. Resningsansökningen avstyrks därför.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

fa/tegeri

Pä/regeringens vägnar

Sven Hulterström

Christina Striby

Kopia till

statsrådsberedningen

finansdepartementet

j ordbruksdepartementet

bostadsdepartementet

industr idepartementet

miljö- och energidepartementet

vägverket

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

368

 

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

1    (6)

PM                Bilaga  till   rege-       1988/89:KU30

ringens   beslut  der                      d:i„„„  a  17

1988-06-20     22   juni   1988.       öllaga A 1 /

Underbilaga 3

 

Miljökonsekvensbeskrivning i arbetsplan för   utbyggnad av väg E6 till motorväg på delen Stora Höga - Bratteröd

Bakgrund

Den 24 januari 1985 beslutade regeringen i anslutning till det s.k. Uddevalla-paketet (kommunikationsdeparte­mentets dnr III 156/85) att uppdra åt vägverket att -utöver de arbeten som omfattas av gällande flerårsplan -även projektera och upprätta en arbetsplan för utbyggnad av väg E6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla.

Arbetet påbörjades genom framtagande av en lokalise­ringautredning för vägens sträckning. Totalt undersök­tes 120 mil vägsträckningar för motorvägen på den 4 mil långa sträckan. Resultatet av lokaliseringsutredningen presenterades i tre rapporter med gemensam huvudrubrik "Motorväg E6 Stenungsund-Uddevalla"

1.    Alternativa vägkorridorer, okt. 1985

2.    Konsekvenser för Uddevalla och Ljungskile tätorter, VBB, okt. 1985

3.    PM avseende utvärdering av alternativa vägkorrido­rer.

I desaa rapporter beskrivs miljökonsekvenserna av de olika vSgkorridorerna bl.a. när det gäller:

1.   Jord- och skogsbruk

2.    Fiske

3.    Allmän naturvård

4.    Kulturminnesvård

5.    Vägtrafikbuller

6.    Bilavgaser

24 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

369

7.      Spridning  av  bilavgaser                                             1988/89:KU30

8.      Konsekvenserna   för  berörda   tätorter.                       Bilaga A 17

Underbilaga 3

Under arbetet med lokaliseringsutredningen skedde samråd med statens naturvårdsverk när det gäller upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen för vägobjektet. Verket har i en skrivelse den 19 juni 1985 närmare angivit vad beskrivningen bör omfatta. Nämnda skrivelse har legat till grund för vägverkets inriktning av arbetet.

Miljökonsekvensbeskrivningarna i lokaliseringsutredning­en utgjorde ett viktigt underlag vid beslut om vilken vägsträckning som skulle väljas. Detta material presen­terades för allmänheten i form av utställningar i Stenungsund, Ljungskile och Uddevalla. Dessutom fick samtliga hushåll i berörda kommuner en broschyr som in­nehöll en sammanfattning av lokaliseringsutredningen och konsekvenserna av de olika vägsträckningarna. Utredning­en behandlades av såväl berörda kommuner som länsmyndig­heter och slutligen länsstyrelsens styrelse. Uddevalla och Stenungsunds kommuner rekommenderade en fortsatt projektering enligt ett västligt alternativ. Länsstyrel­sens styrelse beslutade att arbetsplan skulle upprättas enligt det västliga alternativet men med två väglagen på avsnittet genom Ljungskile.

Arb«taplan«n upprättades enligt länsstyrelsens be­slut. I detta skede gjordes fördjupade beskrivningar av vägens miljökonsekvenser och vilka skyddsåtgärder som behövde vidtas för att förebygga störningar och olägen­heter från trafiken.

Efter utställelse och behandling på länsnivån hemställde länsstyrelsens styrelse att vägverket skulle fastställa arbetsplanen med alternativ A genom Ljungskile (med väg­bank) .

Vägverket fastställde arbetsplanen den 27 november 1986

370

 

i enlighet med länsstyrelsens hemställan. Beslutet över-         1988/89:KU30

klagades till regeringen, som den 3 september 1987 av-        Bilaga A 17

slog överklagandena, varefter beslutet vann laga kraft           Underbilaga 3
och arbetena med vägens byggande påbörjades.

Sndringar i väglagen trädde i kraft den 1 juli 1987

Ändringarna innebär bl.a. att 15 § väglagen komplettera­des ined krav på att en arbetsplan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Beskrivningen skall innehål­la en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störning­ar eller andra olägenheter från trafiken.

Det bör påpekas att vägverket redan tidigare gjorde så­dana beskrivningar för större vägprojekt. Arbetsplanen för väg E6 är ett exempel på detta. Syftet med lagänd­ringen var att åstadkomma dels att en sådan beskrivning skall göras i alla arbetsplaner, dels att detta skall ske i ett tidigt skede i projekteringsprocessen.

I prop. 1986/87:135 anges också de närmare skälen för lagändringen. Där sägs bl.a. att det "från miljösynpunkt är särskilt viktigt att miljökonsekvenserna av ett pla­nerat vägbyggnadsföretag blir belysta på ett sä tidigt stadium som möjligt, eftersom det då i allmänhet finns störst möjligheter att vidta effektiva åtgärder till skydd för miljön. Så t.ex. bör möjligheterna att ändra vägens sträckning fortfarande vara ganska stora i de tidiga planeringsskedena. Erfarenheterna visar också att rena skyddsåtgärder vid utformningen av vägen måste övervägas på ett tidigt stadium om bästa resultat skall uppnås."

Eftersom de tidiga planeringsskedena lokalisering och utredning inte regleras i väglagen har kravet på miljö-konsekvensbeskrivning knutits till arbetsplanen.

371

 

Vägverket har gett ut föreskrifter och en handbok om    1988/89'KU30
"vägars miljöpåverkan"--------------------------------------------     Bilaga A 17

Vägverket har den 23 juni 1987 utfärdat föreskrifter                                 °

(VVFS 1987:2) om miljökonsekvensbeskrivningar enligt 15 § väglagen. Vägverket har också i samarbete med statens naturvårdsverk tagit fram en handbok (VV, publ. 1987:58) som beskriver den praktiska hanteringen av miljöfrågorna i vägprojekteringsprocessen. Handboken distribuerades under oktober och november 1987.

Av handboken (sid. 1) framgår bl.a. att miljökonsekven­serna bör redovisas integrerat i de ordinarie handling­arna i de olika projekteringsskedena. Det är alltså inte meningen att miljökonsekvensbeskrivningen skall utgöra en separat handling i t.ex. arbetsplanen.

Beskrivning av miljökonsekvenserna i arbetsplanen
för väg E6______________________________________

De miljökonsekvensbeskrivningar som togs fram i de båda projekteringsskedena för vägen ansluter i stort till den uppläggning som anges i föreskrifter och handbok. Det som skiljer är bl.a. redovisningstekniken. Det kan också nämnas att dessa beskrivningar i vissa delar togs fraun samtidigt som arbetet med föreskrifter och handbok på­gick och att representanter för vägverkets huvudkontor och naturvårdsverket också var engagerade i konsekvens­beskrivningen av vissa delområden för väg E6. Dessa be­skrivningar var ett av flera praktiska exempel som låg till grund Tör arbetet med föreskrifterna och handboken. När det t.ex. gäller bilavgaser är beskrivningarna i ar­betsplanen utförligare och går längre än vad som anges i handboken.

I lokaliserlngautredningena rapport "Alternativa vägkorridorer" redovisas miljökonsekvensbeskrivningar för jordbruk, skogsbruk, fiske, allmän naturvård (inne-

372

 

fattande landskapsbild, naturvetenskapligt värdefulla    1988/89:KU30 miljöer vad gäller geologi, botanik och fauna), rekrea-  Bilaga A 17 tionsområden, kulturminnesvård, vägtrafikbuller och bil- Underbilaga 3 avgaser. Företrädare för resp. sektorsområde har medver­kat vid framtagningen av materialet och värderat konse­kvenserna för de olika vägkorridorerna. För tätorterna Ljungskile och Ud-levalla har fördjupade studier gjorts som redovisas i rapporten "Konsekvenser för Ljungskile och Uddevalla tätorter, VBB okt. 1985".

I rapporten "PM avseende utvärdering av alternativa väg­korridorer, nov. 1985" sammanfattas och jämförs de olika faktorerna som underlag för utvärdering och rekommenda­tion av alternativ.

Syftet med ändringen i väglagen var bl.a. att i det ti­diga projekteringsskedet få en beskrivning av olika väg­lagens miljökonsekvenser som underlag för val av väg­sträckning. Lokaliseringsutredningen för väg E6 är ett bra exempel på den praktiska tillämpningen av den inten­tionen.

I arbetsplanen hänvisas till tidigare gjorda utred­ningar, dvs. bl.a. miljökonsekvensbeskrivningarna i lo­kaliseringsutredningen. Dessa beskrivningar har Tdrdju-pats och kompletterats både på landsbygdsdelarna och för tätorten Ljungskile. Vid upprättandet av arbetsplanen utfördes särskilda utredningar på avsnitt som bl.a. är känsliga från miljösynpunkt. Dessa avsnitt finns be­skrivna i betänkandet i arbetsplanen. För tätorten Ljungskile finns i bilagan till arbetsplanen en särskild redovisning av miljökonsekvenser med bl.a. perspektiv­skisser som illustrerar de olika vägalternativens påver­kan sant förslag till åtgärder. Buller och bilavgaser redovisas under egna rubriker i betänkandet. I en sär­skild bilaga till betänkandet redovisas fastigheter som berörs av vägtrafikbuller och olika åtgärder som avses vidtas i syfte att förebygga dessa störningar i samband

373

 

med vägens byggande.

Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningarna har skett i samråd med bl.a. lokala och regionala företrädare för myndigheter som bevakar miljöintressen nen även med na­turvårdsverket. Dessutom redovisas vilka skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som avses vidtas i sa.mband med vägens byggande i syfte att förebygga störningar oc minimera olägenheter från trafiken. Naturvärdsverket sä ger t.ex. i yttrande över arbetsplanen den 18 juni 1986 "Under hösten 1985 och våren 1986 har naturvårdsverket bistått vägverket i fraimtagande av miljökonsekvensbe­skrivning för bilavgashalter för rubricerade vägobjekt samt i övrigt framfört synpunkter på hur miljökon­sekvensbeskrivningen bör utformas." Dessutom åberopar verket "den av vägverket presenterade miljökonsekvensbe skrivningen" vid sitt ställningstagande till arbetspla­nen.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 3

 

Det omfattande miljömaterialet som finns i ärendet - oc som var tillgängligt under beredningsarbetet i rege­ringskansliet - innebär att kravet på miljökonsekvensbe skrivning i 15 § väglagen är uppfyllt även om bestämmel sen i den nya lydelsen rent formellt inte skulle behöva tillämpas.

374

 

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

REGERINGSRÄTTENS

BESLUT                       '-'

■1. (5 ),

onstifutionsutskottel Ink. don Sa-JJ-Zf Dnr  &9/S:

den 28 november 1988

på ansökan av Anders Södeilund och Mona dciJei lund' uw resning i äiende angående fastställelse av arbets­plan föl väg E6 på delen Stora Höga - Bratteröd, n m i Stenungsunds och Uddevalla koBununer, i vilket äiende regeringen meddelat härvid fogade beslut den 3 september 1987.*

I ansökningen hemställer Anders Södeilund och Mona Södeilund om tesning och yikai att legeringens be­slut undanröjs, i vait fall till den del det beiöi fastigheten Anfasteiöd 2:1 i Uddevalla kommun samt att äiendet visas åtei till regeringen för ny hand­läggning. Vidaie yikas inhibition av legeringens beslut.

Som giund föl lesning åbetopai Anders Södeilund och Mona Södeilund att legeiingsäiendet ej vaiit eifor-deiligt beiett och att behövliga upplysningar och yttranden ej hai inhämtats fiån beiötda myndighetei. De anför vidaie bl a. Miljökonsekvensbeskiivning till aibetsplanen som föieskiivs i 15 § väglagen saknas. Någon piövning enligt miljöskyddslagen ellei natuiiesutslagen hai ej ägt rum. Kaiaktäien av liks-intiesse hos ett omt&de på Anfasteiöd 2:1 hai ej beaktats. Vägveiket hat inte på gtund av sin lyd­nadsplikt mot legeiingen haft befogenhet att in-sktänka sin piövning till att avse enbait det i legeiingens uppdiag anvisade motorvägsalteinativet.

./.     ptotokollskopia bifogas

* Ej med här.

375

 

Regeiingen hai ej hellet ägt att lämna en sådan an-     1988/89:KU30 visning om hut vägveiket skulle besluta. Ett ian-       Bilaga A 17 språktagande av maik föi väg genom atbetsplan inne-     Underbilaga 4 fattat lättskipning som bott ptövas av domstol. Be­slutet stål i stiid med den s k europakonventionen.

Regeiingen (kommunikationsdepaitementet) anföi i inhämtat yttiande bl a följande.

Regetingen anset att de nya legletna i 15 § väglagen som tiädde i kiaft den 1 juli 1987 till öveivägande del hat en matetiell innebötd. Hätav följet att paiagiafen i dess äldte lydelse skolat tillämpas av tegetingen eftetsom vägveikets beslut om faststäl­lelse hat meddelats föte iktaftttädandet av lagänd-tingen. Skulle tegetingsiätten finna att ktavet på miljökonsekvensbeskiivning omfattat även äldte äten-den i vilka ptövningen hos teget ingen sket eftet den 1 juli 1987, böi fiamhillas att äiendet innehållet eifotdetlig miljökonsekvensbeskiivning. Denna tedo-visas integterat i lokalisetingsutiedningen och i aibetsplanen enligt de huvudpiincipet och med den intiktning som anfötts i samband med ändtingen av 15 § väglagen (ptop 1986/87:135 s 19). Regetingen anset att inte hellet i öviigt någon gtund föi tes­ning föieliggei.

Regetingsiätten beslutat följande.

Till stöd föt tesningsansökningen hat åbeiopats åt­skilliga omständighetei, av vilka en del hänföi sig till ärendet i dess helhet, andta i främsta tummet lill antingen teget ingens beslut ellet vägveikets

376

 

beslut om fastställelse av aibetsplanen.

I sistnämnda hänseende hat gjoits gällande att tege­tingen saknat befogenhet att ge vägveiket i uppdiag att intikta planetingen enbatt på byggande av motot-väg med uteslutande av andia altetnativ och att väg­veiket handlat tättssttidigt genom att lyda lege-tingen och undeilåta att undeisöka andia altetnativ till vägbyggnad än motoiväg.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Enligt väglagen (1971:948) ät staten väghållaie föt allmänna vägai och vägveiket handhai väghållningen föt statens läkning (5 och 6 §§). Ftåga om byggande av väg piövas av vägveiket eftet samtåd med länssty­relsen. Om  vägverket och länsstyielsen hat olika uppfattning hänskjuts ftågan till legeringen (11 §). Vid byggande av väg skall tillses att vägen fåi så­dant läge och utföiande att ändamålet med vägen vinnes med minsta inttång och olägenhet utan oskälig kostnad (13 §). Vägiätt innefattar befogenhet föi väghållaten att utan hindei av den tätt som annan kan äga till fastigheten nyttja matk som behövs föt väg och bestämma övet matkens användning undet den tid vägtätten beståi (30 §). Vägiätt uppkommer genom att väghållaten tat i ansptåk matk föi väg med stöd av uppiättad och fastställd atbetsplan. Matk anses ha tagits i ansptåk föt väg nät vägens sttäckning Övet fastigheten blivit tydligt utmäikt på maiken och vägaibetet påböijats på fastigheten (31 §).

Fölhållandet mellan tegetingen och de statliga myn­digheterna tegletas i 11 kap 6 och 7 $§ tegetings-fotmen. Enligt 6 § lydet andta statliga myndigheter

377

 

än tiksdagens undet legeiingen, vilket innebäi att en lydnadsplikt mot teget ingen föteliggei. En viktig inskiänkning i denna lydnadsplikt följei av 7 §, som föieskiivei att ingen myndighet fåi bestämma hut en fölvaltningsmyndighet i sätskilt fall skall besluta i äiende som löi myndighetsutövning mot enskild ellet mot kommun ellet som töt tillämpning av lag.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Omfattningen av tegeiingens diiektiviätt och myndig­heternas lydnadsplikt hat mot bakgiunden av de nämn­da giundlagsstadgandena diskutetats i olika samman­hang. Klätt ät till en böljan att föibudet mot in­blandning fiån tegeiingens sida ät begiänsat till handläggning av äienden. Vad som i giundlagsmotiven kallas "myndigheternas faktiska handlande" - jätn-vägsdiift, anläggande av vägat, polisens opeiativa veiksamhet etc - ligget utanföt föibudet, även om detta handlande i stött skulle vata tegletat genom fölfattning (Holmbeig-Stjeinquist: Giundlagaina s 382). Inte hellet i ftåga om äienden ät myndighetet-nas självständighet total. Föibudet mot inblandning gällei ärenden som töi myndighetsutövning ellet tillämpning av lag.

Vägnätets utbyggnad och kvalitet ät i främsta tummet beioende av de medel som kan ställas till förfogande föl ändamålet. Ftågan hätom behandlas åtligen i bud-getptopositionen och ftån tid till annan även i säi-skilda föislag till tiksdagen (se t ex ptop 1987/88:50 Tiafikpolitiken infot 1990-talet). Väg­veikets befattning med dessa fiågoi styts alltså i huvuddtagen av statsmakternas beslut i fråga om sam­hällsplanering och medelstilldelning, öveiväganden

378

 

om den tiafiktekniska standaid som böt gälla föi olika vägsttäckoi måste dätföi anses hota till så­dant som ligget inom tamen föt tegetingens diiektiv­iätt gentemot vägveiket. En annan sak ät att väg­veikets beslut vid fastställande av atbetsplan en­ligt väglagen fåi anses utgöta beslut i enskilt äiende, innefattande såväl myndighetsutövning mot enskild (iansptåktagande av matk med vägiätt enligt 30 och 31 §§) som lagtillämpning i öviigt (t ex i vad avset beaktande av avvägningspiincipen enligt 13 §).

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Uppdiaget till vägveiket beslöts av legetingen den 24 januati 1985. Beslutet innehållei bl a följande:, "Föl utvecklingen i Uddevallaomiådet eftei nedlägg­ningen av Uddevallavaivet äi det nödvändigt att väsentligt föibättta vägföibindelsetna mot Götebotg. Regeiingen uppdiai däiföi åt vägveiket att - utövei de aibeten som omfattas av gällande fleiåis-plan - även piojekteta och uppiätta atbetsplan föt utbyggnad av väg E6 till motoiväg på åtetstående delat mellan Stenungsund och Uddevalla. Uppdiaget böi genomföias skyndsamt med sikte på att vägutbygg­naden skall kunna påbötjas så snait som möjligt dock senast undet åt 1987." I beslutet angavs vidaie bl a att teget ingen senaie skulle besluta hut utbyggnaden skulle finansieias.

Regetingens beslut den 24 januati 1985 utgöi visset-ligen den diiekta anledningen till att vägveiket upptättade den atbetsplan som veiket fastställde den 27 novembei 1986. Men detta tegeiingsbeslut inne­fattat enligt sin utfoimning inte att teget ingen - i stiid mot 11 kap 7 § legeiingsfotmen - bestämt hut

379

 

vägveiket vid tillämpning av 11 § väglagen skulle besluta om byggande av den aktuella vägen.

Vägveikets beslut den 27 novembet 1986 om fast­ställelse av atbetsplan innehållet, eftei en genom­gång av planen och olika överväganden, slutsatsen att den i atbetsplanen föieslagna väganläggningen tillgodoset ändamålet med vägen med minsta inttång och olägenhet utan oskälig kostnad, vateftei väg­veiket faststället planen i viss sttäckning och med mototvägsstandatd. En gtanskning av beslutet och dättill hötande handlingai gei inte belägg föt att veiket vid sin piövning enligt 13 § väglagen (s 9 i beslutet) ellet vid öveiväganden av vilka fastig-hetsdelat som skall tagas i ansptåk handlat undet inflytande av ditektiv av teget ingen.

Det hat således inte framkommit att äiendets hand­läggning stål i sttid med tegetingsfoimens bestam-melsei i 11 kap 6 och 7 §§. Det föteliggei alltså i detta hänseende inte någon gtund föt tesning. Inte hellet vad som anfötts om att iansptåktagande av matk föl väg genom atbetsplan lätteligen utgjott en ftåga föt domstol och att beslutet hätom ståt i sttid med Euiopaiådets konvention angående skydd föt de mänskliga tättigheteina och de gtundläggande fti-heterna ät av beskaffenhet att fötanleda tesning.

Vad gällei vägveikets handläggning i öviigt get les-ningsansökningen anledning till piövning av huiuvida utiedningen vatit så fullständig som de vid tidpunk­ten föt ptövningen gällande bestännelsetna kiävt. I detta hänseende get omständighetetna inte vid handen att det fötekommit sådana biistet att tesning i

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

380

 

äiendet kan komma i ftåga. Tillåtlighet enligt miljöskyddslager! (1969:387) kiävet inte tillstånds-piövning i koncessionsnämnden föt »iljöskydd och det saknas anledning att antaga annat Kn att vägverkets piövning i fastställelsebeslutet gjoits mot bakgtund även av miljöskyddslagens bestämmelsei. Lagen (1987:12) om hushållning med natuttesutsei m m  hade inte ttätt i kiaft vid tidpunkten föt vägveikets beslut.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Vid tiden föi tegetingens besväisptövning hade emellettid sistnämnda lag, i foitsättningen kallad natuitesurslagen, ttätt i kiaft liksom vissa änd-lingai i väglagen som skäipte ktavet på utiedning vid uppiättande av atbetsplan. I målet aktualiseras däiföl fiågan huiuvida dessa nya föieskiiftei var tillämpliga nät tegetingen meddelade sitt beslut ellet om de äldte bestämmelsei som gällde vid tiden föl vägveikets öveiklagade beslut alltjämt skulle tillämpas.

Av allmänna föivaltningstättsliga gtundsatset hat ansetts följa att bestämmande föt vilka föivalt-ningstättsliga fötesktifter - avseende både förfa­randet och ptövningen i sak - som skall tillämpas i ett mål ellet äiende som tegel ät vilka föieskiiftei som ät i kiaft nät ptövningen sket. Det anföida hat ansetts gälla även vid piövning av besvät övet be­slut som fattats föte iktaftttädandet av de föie­skiiftei som gällde vid besvätsptövningen. Undantag ftån dessa grundsatsei kan dock vata uttiyckligen föiesktivna i öveigångsbestämmelset ellet följa av uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan

381

 

också tänkas däi av omständighetetna fiamgåi att                   1988/89:KU30

lagstiftaien inte avsett att de nya bestämmelserna                  Bilaga A 17

skall tillämpas helt enligt de angivna giundsatseina                 Underbilaga 4
i ett öveigångsskede.

Vad gällei fiågoina om tillämplig lagstiftning kan hänvisas dels till uttalanden av konstitutionsut­skottet (KU 1974:60) dels till legeiingsiättens piaxis. Enligt denna skall den nya lagstiftningen beaktas vid den foitsatta ptövningen, se t ex Rege-lingsiättens åisbok 1974 lef 70: nytillkommet stiaridskyddsföiotdnande enligt natutvåtdslagen skulle beaktas vid piövning av besvät övet meddelat byggnadslov, 1976 lef 100: bestämmelse om földelning av kilometetskatt på fleia skattskyldiga enligt be­stämmelse som gällde vid beslutsfattandet kunde inte tillämpas vid piövning av besväi övei beslutet sedan tegleina om föidelning av skatten upphävts, 1977 lef 5: vid prövning av besväi övei beslut, vaiigenom boittagande av olovligt utfötd byggnad fötklatats inte vara nödigt, skulle nya stiängaie bestämmelsei som inte gav uttymme föt nödighetsptövning tillämpas och tegetingsiättens beslut den 18 juli 1968 i mål nt 687-1988: vid piövning av besvät övet föreläggan­de vid biandsyn, vilket meddelats med stöd av brand­lagen (1974:80) skall, sedan täddningstjänstlagen (1986:1102) ttätt i kiaft, den senaie lagen tillämpas.

Regeiingen hai i sitt yttiande till legeiingsiätten gjoit gällande att föreskiiftet av matetiell inne­börd, som ttätt i kiaft efter avgörandet i föista instans, inte skall tillämpas vid besvätspiövningen.

Det äi visseiligen sant att den allmänt antagna

382

 

giundsatsen på det matetiellt tättsliga omtådet ät att nya teglet noimalt ägei giltighet endast be-tiäffande sådana föthållanden som uppkommit eftet de nya tegleinas iktafttiädande (se t ex SOU 1960:26 6 5 och ptop 1985/86:1 bil 1 s 860). Nämnda giund-sats totde emellettid få uppfattas så att mateiiella lättighetei såsom ägandeiätt, nyttjandeiätt, aivs-lätt ellei statusföihållanden såsom medboigatskåp, äktenskap, som uppkommit föie iktaftttädandet, inte påveikas av att ny lag stadgat ändrade föiutsätt-ningai föt dessa tättsföihållandens uppkomst, såvida inte säiskilda teglet meddelas hätom.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Enligt 15 § väglagen gället ftån och med den 1 juli 1987 (se SFS 1987:459 och 745) att i en atbetsplan skall ingå en miljökonsekvensbeskiivning och att denna skall innehålla en ledovisning av de väntade miljöeffekterna samt föislag till etfoideiliga skyddsåtgäidei ellei andia föisiktighetsmått som behövs föl att föiebygga stöiningat ellet andta olägenhetet ftån ttafiken. Vidaie hat till den tidi-gate gällande tegeln i 16 § om att vid utatbetande av en atbetsplan samtåd i ftåga om vägens sttäckning och vägföl slagets utfoimning i öviigt skall ske med beiötda fastighetsägate och myndighetei samt andta som kan ha ett väsentligt inttesse i saken lagts en fötesktift om att samråd alltid skall äga tum med de natutvåidsmyndighetet som betöts.

Någon säiskild öveigångsbestämmelse bettäffande handläggningen av äienden om fastställelse av at­betsplan som avgjoits i föista instans föie ikiaft-tiädandet hat inte meddelats. Det finns således inte någon utttycklig övetgångsbestämmelse som föt dylika

383

 

fall föteskiivet att äldte bestämmelsei skall till-lämpas vid tegeiingens besväisptövning. Dätemot finns en säiskild öveigångsbestämmelse i lagen 1987:459 (punkt 2) av innebötd att Kldte bestämmel­sei skall tillämpas i vissa tillståndsäienden som avgjoits i fötsta instans föte iktaftttädandet. Detta skall gälla såväl föifaiandet som dessa äten-dens piövning i sak. Enligt motiven (ptop 1985/86:118 s 59, 60, 76, 77 och 85) vat det nämli­gen lämpligt att i dessa äienden samma giundet föt ptövningen och samma piocessuella bestämmelsei skul­le gälla föt besväismyndigheten som föt den myndig­het som avgjoit äiendet i fötsta instans. Vidaie finns en säiskild öveigångsbestämmelse om tillämp­ning av äldte bestämmelsei i äienden om eisättning enligt 61 $ väglagen i vilka talan väckts föte iktaftttädandet (punkt 3). Denna öveigångsbestämmel­se inföides på föislag av lagiådet. Lagtådet anfötde som motiv häiföi (ptop 1985/86:118 s 77) följande: "Ett sätskilt pioblem kan mål om eisättning enligt 61 § eibjuda om eisättning begäits på gtund av ett äldte beslut om vägrat tillstånd enligt 47, 48 eller 49 §. För fall då skadan inte längre ät eisätt-ningsgill (se vad som sagts undet 61 §) fotdtas en öveigångsbestämmelse. Hat målet anhängiggjotts föte iktaftttädandet, böt äldte bestämmelsei om eisätt­ning tillämpas av fastighetsdomstolen i ftåga om målens piövning i sak, låt vata att vid avgötandet böt vägas in att skadan ej längie ät etsättnings-gill. Hat anspråk på ersättning inte ftamfötts hos donstol föte iktaftttädandet synes man kunna godta att eisättning ej skall utgå. Eljest fåt man med 17 kap 16 § ttedje stycket PBL-fötslaget som fötebilö

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

384

 

uppställa en pteklusionsftist föt talans väckande."     1988/89:KU30
Depattementschefen godtog utan motiveting lagiådets     Bilaga A 17
f öt s 1 ag.                                                                                      Underbilaga 4

I motiven till lagaina 1987:459 och 1987:745 finns inte något uttalande om huiuvida de äldie ellet de nya föieskt if tema skulle gälla vid piövning av övetklagande av beslut som meddelats i andta typer av äienden än de hät tedovisade - exempelvis fast­ställelse av atbetsplan - nät beslutet i föista in­stans meddelats föte iktaftttädandet.

Enligt 2 kap 6 § natuttesuislagen skall omtåde som ät av liksinttesse föt natuivåtden skyddas mot åtgätdei som kan påtagligt skada natuimiljön. Matk- och vattenomtåden kan även åtnjuta skydd en­ligt bestämmelse i 2 kap natuttesuislagen med hänsyn till omiådenas betydelse föt utnyttjande, t ex föt kommunikationei. Om ett omiåde ät av liksinttesse föl fleia sins emellan oföienliga ändamål, skall enligt 10 § föiettäde ges åt det ellet de ändamål som på lämpligaste sätt ftämjat en långsiktig hus­hållning med matken, vattnet och den fysiska miljön i övligt. Natuitesurslagen trädde i kraft den 1 juli 1987, dvs fötst eftet det att vägveiket fattat sitt beslut om fastställelse av atbetsplanen men innan tegetingen fattade beslutet den 3 septembet 1987. Lagen skall enligt samtidigt inföida bestämmelsei i åtskilliga andta lagat tillämpas vid piövning enligt dessa lagat. Så ät fallet vid piövning av äienden enligt väglagen. Bestämmelse hätom åtetfinns i 3 a § BOm inföides i väglagen genom lagen 1987:459. Någon säiskild Öveigångsiegel meddelades inte. Dätemot fötekommet en sådan tegel till iktaftttädandet av

25 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

385

själva natuiiesuislagen. Enligt denna tegel skall äldte bestämmelsei tillämpas i mål och äienden en­ligt vattenlagen (1983:291) som anhängiggjoits hos vattendomstol föte iktaftttädandet. Bestämmelsen tillkom vid tiksdagsbehandlingen av lagförslaget och angavs av bostadsutskottet (BoU 1986/87:3 s 41) ha till ändamål att motveika lettoaktiv lagstiftning föl det fall att vattenomtåden ellet älvstiäckoi, som föiut inte vatit undantagna ftån utbyggnad, ftedas genom teglet i 3 kap 6 § natuiiesuislagen. Någon motsvaiande öveigångsbestämmelse om tillämp­ningen av natuiiesuislagen i äienden enligt väglagen finns inte. Inte hellet i motiven diskuteias behovet av sådana öveigångsbestämmelsei.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Xven om vissa skäl talai föi att, tiots avsaknaden av utttyckliga bestämmelsei i ämnet, bestämmelserna om miljökonsekvensbeskiivning inte tagit sikte på besvätspiövningen, fåt de hät fötut citeiade ut­talandena i motiven till vissa öveigångsbestämmelset anses bektäfta att de allmänna fötvaltningstättsliga giundsatseina om tillämplig lagstiftning också legat till gtund föt de i detta mål aktuella föiesktifter­na. Det måste också antagas att lagstiftätens syfte, nämligen att stäika skyddet föt miljön, bäst till­godoses genom att nämnda gtundsatset tillämpas även nät det gället piövning av övetklaganden av vägvei­kets beslut om fastställelse av atbetsplan föt en väg.

Enligt det anföida vat alltså föieskt if tema om miljökonsekvensbeskiivning i 15 5 väglagen och föie­skt if tema om skydd föt omtåden som ät av liksin­ttesse föl natuivåtden i 2 kap 6 $ natuiiesuislagen

386

 

tillämpliga näi leget ingen den 3 septembet 1987 piö-     1988/89:KU30
vade de övetklaganden som anfötts mot vägveikets        Bilaga A 17
beslut att fastställa atbetsplanen.                                               Underbilaga 4

Av tegeiingens yttiande måste anses fiamgå att lege-1 ingen vid sin piövning inte tillämpat dessa nya föieskt iftet.

Någon miljökonsekvensbeskiivning hat således inte föielegat nät tegeiingen fattade beslutet den 3 sep­tembet 1987. Emellettid fanns en viss annan utied­ning om påveikan på miljön m m tillgänglig i äien­det. Denna utiedning ät av sådan beskaffenhet att det inte ftamståi som sannolikt att föiebtingandet av en miljökonsekvensbeskiivning enligt 15 § vägla­gen skulle ha lett till annan utgång i besväisäien-det i vad avset fastigheten Anfasteiöd 2:1. Den om­ständigheten att en miljökonsekvensutiedning inte upptättats, innan tegeiingens beslut meddelades, utgöi däiföl inte skäl föt den begätda lesningen.

Vad gället tegeiingens undetlåtenhet att tillämpa natuiiesuislagen ät att anteckna att sedan tege­tingen fattade sitt beslut den 3 septembet 1987 hat det tillkommit en ny betydelsefull omständighet som inte kunnat åbetopas i ätandet hos tegeiingen. Statens natutvåtdsvetk hat nämligen i beslut den 21 decembei 1987 fötklatat att ett omtåde benämnt Biattefoisån äi av liksinttesse föt natuivåtden en­ligt 2 kap 6 § andta stycket natuiiesuislagen. Om-lådet äi till viss del beläget på fastigheten Anfasteiöd 2:1.

Det fåt antagas att en piövning enligt natuiiesuis­lagen, sätskilt not bakgtund av natutvåidsvetkets

387

 

beslut, skulle väsentligt ha påveikat utgången så­vitt avset vägdtagningen övet den Andets Södeilund och Mona Södeilund tillhötiga fastigheten Anfasteiöd 2:1. Synneiliga skäl fåt dätföt anses föteligga föt att saken piövas på nytt i denna del. Resning böt däiföl beviljas.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Vad i övligt åbeiopats i ftåga om besväisäiendets handläggning hos tegeiingen kan inte anses innebäia att skäl till tesning visats föteligga.

Regetingsiätten beviljat tesning i tegeiingens be­slut den 3 septembet 1987 i vad avset fastigheten Anfasteiöd 2:1 i Uddevalla kommun och visat äiendet i denna del åtet till tegeiingen (kommunikations­depai tementet) föl ny handläggning. I avbidan på denna piövning fåt åtgärd föt byggande av vägen inom nämnda fastighet ej vidtagas.

LS

/lAis Sandbäck

I avgötandet hat deltagit: tegetingsxåden Hamdahl,

388

 

Muellet, Tottie, Dahlman (skiljaktig) och Baekkevold  1988/89:KU30
(skiljaktig)                                                                              Bilaga A 17

Föiedtagande teget ingsiätt-asekietetate: Sandbäck      ., j l,]   a   ■

Kopiot föt vetkställighet till

tegetingen (kommunikations­depai tementet ) III 2250/86 m fl, (handlingarna i målet bifogas) vägfötvaltningen i Göteboigs och Bohus län

Kopiot föl kännedom till

vägveiket i Boilänge (PB .20-A 86:2989) statens natutvåidsveik länsstyielsen i Göteboigs och Bohus län Uddevalla kommun

Rätt kopietat intygai

389

 

Målnummer 976-1988 Aktbilaga

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

1    (7)

Regeringsrätten Avdelning I

Protokoll, hållet i Stockholm tisdagen den 11 oktober 1988

Närvarande: regeringsråden Hamdahl, Mueller, Tottie,

--------------                                                                      ''                 i

Dahlman och Baekkevold
■                                                         V

Föredragande: regeringsrättssekreteraren Sandbäck

Protokollförare: byråsekreteraren Johnson

Föredragas ansökan av Anders Söderlund och Mona Söderlund om resning i ärende angående fastställelse av arbetsplan för väg E6 på delen Stora Höga -Bratteröd, m m i Stenungsunds och Uddevalla kommu­ner, i vilket ärende regeringen meddelat beslut den 3 september 1987.

Regeringsrätten fattar beslut.

Regeringsråden Dahlman och Baekkevold är skiljaktiga och yttrar:

Vi är ense med övriga ledamöterna såvitt avser de första 17 styckena som följer efter meningen "Rege­ringsrätten beslutar följande." I övrigt anför vi

390

 

följande.

övergångsbestämmelser saknas till lagen 1987:745 med de berörda ändringarna i 15 och 16 {} väglagen. Motiven till ändringarna behandlar inte frågan hur de nya reglerna skall tillämpas i överklagandeären­den där arbetsplanen fastställts av vägverket före den 1 juli 1987. Inte heller diskuteras i motiven behovet av några övergångsbestämmelser. I sammman-hanget bör erinras om att övergångsbestämmelserna till lagen 1987:459 - som på grund av en senarelägg­ning av lagen kom att gälla också för lagen 1987:745 - tillkom utan samband med sistnämnda lag­ärende.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

De nya föreskrifterna i 15 och 16 §§ väglagen avser innehållet i arbetsplanen och förfarandet vid pla­nens utarbetande. Enligt motiven är syftet med de nya bestämmelserna att integrera miljösynpunkterna i vägplaneringen och därmed få dem belysta så tidigt som möjligt. Bestämmelserna gäller enligt sin lydel­se förfarandet hos vägförvaltningen och vägverket i samband ned planens utarbetande och fastställelse. Med hänsyn till det anförda är det inte sannolikt att lagstiftaren avsett att föreskrifterna skulle gälla när regeringen prövade överklagandeärenden där arbetsplanen fastställts före den 1 juli 1987. Detta skulle i så fall ha fått till följd att flertalet av dessa ärenden hade måst visas åter till vägförvalt­ningen för ny handläggning ned ny utställning och ny fastställelseprövning hos vägverket. Betydande olägenheter är förenade ned en sådan ordning. I vart

391

 

fall naste antagas att lagstiftaren - om lagstifta­ren verkligen avsett en sådan med de nya föreskrif­ternas inriktning svårförenlig till&apning - skulle ha angett detta i notiven. Så har inte akett. över­vägande skäl talar därför enligt vår nening för att lagstiftaren i detta fall - son ett undantag från den förut berörda huvudregeln och trots att för­hållandet inte föranlett någon övergångsbestäm­melse - avsett att de äldre bestämmelserna skulle tillämpas också av regeringen vid prövning av ett överklagande av en före den 1 juli 1987 fastställd arbetsplan.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Med hänsyn till det anförda finner vi att det för­hållandet att en miljökonsekvensbeskrivning enligt de nya föreskrifterna inte förelegat vid regeringens avgörande inte utgör skäl för resning.

Enligt 2 kap 6 § naturresurslagen skall område som är av riksintresse för naturvården skyddas mot åt­gärder som kan påtagligt skada naturmiljön. Mark- och vattenområden kan Sven åtnjuta skydd en­ligt bestämmelse i 2 kap naturresurslageh med hänsyn till områdenas betydelse för utnyttjande, t ex för kommunikationer. Om ett område är av riksintresse för flera sins emellan oförenliga ändamål, skall enligt 10 § företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hus­hållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Naturresurslagen trädde i kraft den 1 juli 1987, dvs först efter det att vägverket fattat sitt beslut om fastställelse av arbetsplanen men innan regeringen fattade beslutet den 3 september 1987. Lagen skall enligt samtidigt införda bestännelser i

392

 

åtskilliga andta lagat tillämpas vid piövning enligt dessa lagat. Så ät fallet vid piövning av äienden enligt väglagen. Bestämmelse hätom åtetfinns i 3 a § som inföides i väglagen genom lagen 1987:459. Någon säiskild öveigångsiegel meddelades inte. Dätemot fötekommet en sådan tegel till iktaftttädandet av själva natuiiesuislagen. Enligt denna tegel skall äldte bestämmelser tillämpas i nål och äienden en­ligt vattenlagen (1963:291) som anhängiggjotts hos vattendomstol föte iktaftttädandet. Bestämmelsen tillkom vid tiksdagsbehandlingen av lagföislaget och angavs av bostadsutskottet (BoU 1986/87:3 s 41) ha till ändamål att motveika tettoaktiv lagstiftning föl det fall att vattenomiåden ellei älvstiäckoi, som fötut inte vatit undantagna ftån utbyggnad, ftedas genom teglet i 3 kap 6 § natutvåtdslagen. Någon motsvaiande öveigångsbestämmelse om tillämp­ningen av natuiiesuislagen i äienden enligt väglagen finns inte. Inte hellet i motiven diskuteias behovet av sådana öveigångsbestämmelset.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Nät det gället frågan om naturtesuislagens föte­sktifter vatit tillämpliga vid tegetingens avgötande kan till en böljan konstateias att de beiötda övet-gångsbestämmelsema och notivuttalandena inte talat enot utan snataie stödet att så vatit fallet. Ut-fornningen av föieskt if tema i natuiiesuislagen och den nya 3 a § i väglagen är inte sådan att något hinder kan anses föteligga mot en tillämpning ned början fötst i övetklagandeinstansen, tegetingen. Enligt den allnänna fötvaltningstättsliga huvud­regeln som angetts i det föiegående hat däiföl hus-hållningsbestänmelsema i natuitesutalagen skolat tillämpas av tegetingen vid dess piövning av det

393

 

överklagade fastställelsebeslutet.                                               1988/89:KU30

Bilaga A 17 Sedan regeringen fattade sitt beslut har det till-      Underbilaga 4 kommit ett bevisdatum som inte kunnat åberopas i ärendet hos regeringen. Statens naturvårdsverk har nämligen i beslut den 21 december 1987 förklarat att ett område benämnt Bratteforsån är av riksintresse för naturvården enligt 2 kap 6 § andra stycket naturvårdslagen. Området är till viss del beläget på Anfasteröd 2:1.

Utredningen i förevarande fall utvisar att vägens sträckning bestärots ned hänsyn till naturvårds­intressena. Detta gäller inte ninst i fråga om det område som sökandena särskilt berör, nämligen Bratteforsåns dalgång, och som naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 avser. Sökandena yrkade i överklagandeärendet hos regeringen i denna del att det berörda vägavsnittet skulle flyttas 200-300 meter österut. En sådan alternativ vägsträckning har enligt vad som framgår av arbetsplanen undersökts av vägverket som - efter samråd med bl a länsstyrelsens naturvårdsenhet - funnit att det av vägverket för­ordade alternativet medför mindre intrång i dal­gången. I arbetsplanen har antecknats bl a att Bratteforsåns dalgång har stora värden av geolo­giskt, botaniskt och ornitologiskt intresse och att länsstyrelsen planerar ett förordnande enligt natur­vårdslagen. Frågan om vägsträckningen i anslutning till Bratteforsåns dalgång har behandlats också i vägverkets fastställelsebeslut. I detta har anteck­nats att samråd skett med bl a naturvårdsverket i fråga om miljökonsekvenserna.

394

 

Av det anförda framgår att regeringen vid sin pröv­ning hade tillgång till material som väl belyste natur- och miljöförhållandena i bl a området kring Bratteforsån. Det var därmed möjligt för regeringen att göra de bedömningar av dessa'förhållanden som förutsätts i naturresurslagen. De faktiska omstän­digheter som utgjorde underlag för naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 var sålunda i allt väsentligt upplysta i ärendet hos regeringen när regeringen fattade sitt beslut. Mot denna bakgrund är inte naturvårdsverkets beslut någon ny omständig­het av sådan beskaffenhet att redan dess förebring­ande utgör synnerliga skäl för en omprövning av regeringens beslut.

1988/89:KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 4

 

Handlingarna i ärendet ger inte vid handen att rege­ringen vid sin prövning inte beaktat föreskrifterna i naturresurslagen. Vad son från sökandenas sida andragits i ärendet kan inte heller anses utvisa att den intresseavvägning som innefattas i regeringens beslut står i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller att det i övrigt i denna del före­kommit sådana brister i handläggningen att resning bör beviljas.

Inte heller i övrigt har sökandena anfört någon om­ständighet som bör föranleda resning i det genom

395

 

regeringens beslut avgjorda ärendet.                                          1988/89:KU30

Bilaga A 17
Vi  bifaller   inte  ansökningen.                                                      Underbilaga 4

Vid  protokollet

 

Uppvisat och utlämnat  för vederbörlig åtgärd //.1988

396

 

MILJÖPARTIET   DE  GRÖNA                                                             1988/89:KU30

Bilaga A 17

Underbilaga 5

Anmälan till konstitutionsutskottet

ang beslutet att låta bygga motorväg mellan Uddevalla och Stenungsund.__________________

Genom regeringsbeslut 1985-01-24 uppdrogs ät vägverket att, som en del av det sä kallade Uddevallapaketet, projektera och upprätta arbetsplan för att bygga en motorväg mellan Stenungsund och Uddevalla. Under arbetet med denna väg har vägverket utnyttjat stora maktbefogenheter gentemot markägare, kommuner och andra som berörs av vägens miljöeffekter.

Vägförslag skall enligt väglagen prövas av vägverket i samråd med länsstyrel­sen. De har att ta hänsyn till av riksdagen beslutade lagar t ex väglagen samt miljö- och planlagstiftning. Dessutom har riksdagen fastlagt instruktioner för prioritering av vägobjekt och mål för miljöpolitiken, vilka också de bor styra myndighetens prövning av tänkbara vägprojekt. Har regeringen genom sitt beslut 1985-01-24 dikterat resultatet av myndighetens prövning?

Länsstyrelsens naturvärdsenhet i            Göteborg har, enligt uppgift, i en särskild
skrivelse klagat pä att den inte              fått utreda något alternativ till motor­
vägen. Har regeringen fattat ett             beslut, som myndigheten upplever stå i strid
med lagstiftningen?

Inför det ovan behandlade beslutet införskaffade regeringen vissa upplysningar om kostnaderna för att bygga vägen. De direkta investeringskostnaderna under­söktes enligt uppgift på följande sätt.

Vägdirektören i   Göteborgs och Bohus län, Bengt Wolffram, beskriver i en inter­vju 1 tidningen Ny Teknik nr 47 1985, en del av undersökningen så här:

"Jag befann mig på konferens i Dalarna fredagen den 18 januari. På efter­middagen blev jag uppringd av kommunikationsdepartementet: 'Vad kostar det att bygga motorväg till Uddevalla'' Du får en timme pä dig att ge besked.' Bengt Wolffram kontaktade sina medhjälpare i Göteborg och meddelade sedan departementet från en telefonkiosk i Tallberg att summan var cirka 500 miljo­ner. "

Enligt andra uppgifter skall han ha sagt 450 miljoner. Denna kostnad motsvarar cirka 12.000 kronor per meter väg» vilket uppges vara billigare än någon annan motorväg i SVerige. De senaste konstnadsberäkningarna för projektet tyder på en kostnad nära 1.000 miljoner kronor. Enligt vägverkets skrift "E6 i Bohuslän - en vag till trafiksäkerhet" kommer de delar som nu är under byggnad att

397

 

kosta mellan  28.000 och  29.000 kronor per  löpmeter.                                           1988/89:KU30

Bilaga A 17

Ett motorvägsprojekt av dnna storlek leder till samhällskostnader genom       Underbilaga 5 direkta ingrepp i naturen, av biltrafiken orsakade utsläpp av kolväten, kväveoxider, svaveldioxid och koldioxid, samt skogsskador från indirekt bildade oxidanter. Det tycks av regeringens yttrande till regeringsrätten 1988-09-22 som om också dessa kostnader varit ofullständigt undersökta.

Med hänvisning till det som ovan anförts begär jag att riksdagens konsti­tutionsutskott granskar

1.        om regeringen genom sitt beslut 1985-01-24 dikterat resultatet av myndighets provning och om detta är förenligt med regeringsformen, särskilt kap 11, 7 §.

2.        om regeringen berett ärendet pä ett sätt som överensstämmer med kraven i regeringsformen, särskilt kap 7, 2 §.

Stockholm 1988-11-29

Elisabet franzen                                 Hans Leghammar

Kent Lundgren                                    Claes Roxbergh

398

 

11'/;                                                                                    1988/89:KU30

E»L-                                                         RGE.RINGSBESLUT                       BilaBaA17

5 KO.\I.\ILMK.\Tl()\S                               T>«-"                    n___         öilaga A 17

..■■ Dt:i'.\RTK.\ff.vri:r                               1939-02-09         iTrrr/ee    Underbilaga 6

Anders Söderlund Mona Söderiund c/o advokaten Peter Westdahl Advokatfirman Westdahl AB .Box 1105 3 404 22  GÖTEBO.RG

Överklagande i fråga om arbetsplan för väg E6 Stora Höga-Bratteröd i vad avser fastigheten Anfasteröd 2:1 i Udde-

valla kommun, Göteborgs orh Bohus län__________________________

(2 bilagor)

Ipledning

y  Regeringsrätten meddelade den 28 november 1988 det beslut ./.  som framgår av bilaga 1. Till följd härav har regeringen att på nytt pröva Anders Söderlunds och Mona Söderlunds överklagande av vägverkets beslut den 27 november 1986, ./f   bilaga 2, om fastställelse av arbetsplanen för väg E 6 på delen Stora Höga - Bratteröd i vad avser fastigheten Anfasteröd 2:1 i Uddevalla kommun, Göteborgs och Bohus län.

Anders Söderlunds och Mona Söderlunds överklagande

Anders Söderlund och Mona Söderlund har yrkat att vägens sträckning flyttas 200-300 meter österut och att rege­ringen ger statens naturvårdsverk i uppdrag att utvärdera vad de anfört som skäl för yrkandet. Anders Söderlund och Mona Söderlund har också yrkat att den fastställda väg­sträckningen tillståndsprövas enligt miljöskyddslagen (1969:387) .

Yttranden m.m.

Med anledning av regeringsrättens beslut har yttrande inhämtats från vägverket, statens naturvårdsverk, läns-

**' Ej    rt   Ivci

Vasagatan 8-10                                        08-763 10 00            08-11 89 43           ; 7328 mi.-icom S

33 STOCKHOLM       Slockholm

399

 

styrelsen i Göteborgs- och Bohus lan samt Uddevalla kommun.

1988/89:KU30 Bilaga A 17

Anders Söderlui.d och Mona Söderlund har inkommit ned      Underbilaga 6 yttrande jämte bilagor.

Skrivelser i ärendet har inkom-Tiit från bl.a. Samling för Bratteforsåns dalar, Göteborgs Ornitologiska förening och Naturskyddsföreningen i Göteborg.

Av yttrandena i ärendet framgår följande.

Vägverket vidhåller sin uppfattning att vägens sträckning bör vara enligt den fastställda arbetsplanen och anhåller att regeringen inte ändrar beslutet. Verket anför bl.a. följande.

Det aktuella området vid Bratteforsån är sedan länge känt för sina stora värden från naturvetenskaplig, geologisk, botanisk och ornitologisk synpunkt. Projekteringen av motorvägen har därför hela tiden skett i mycket nära samarbete med länsstyrelsens naturvårdsenhet.

Väg E 6 genom Bohuslän är en nationell och internationell väg av mycket stor betydelse. Vägverket hävdar därför att den utgör riksintresse enligt 2 kap. 8 § naturresurslagen (1987:12). Den avvägning mellan motstående intressen -naturvård och kom-iiunikationer - som måste göras, anser vägverket har skett under projekteringsarbetets gång.

Alternativa sträckningar för ynocorvägen på det berörda avsnittet har prövats under framtagningen av arbets­planen. Enligt verkets mening skulle en annan sträckning över fastigheten .iVnfasteröd medföra väsentligt ökat in­trång i naturvärdena kring Bratteforsån.

I en till yttrandet fogad promemoria, som kompletterats den 29 decem.ber 1988, har vägverket bl.a. närmare redo­gjort för projekteringsarbetet som föregått arbetsplanen, de alternativ till sträckningar av vägen som har stude­rats vid Anfasteröd- och Bratteforsån samt de åtgärder i syfte att minska ingrepp och .-tiiI jöskador som verket har beslutat. Av promemorian fra-gär att följande åtgärder vidtagits eller planeras:

För att bl.a. rr.otorvägsobjektet skall förorsaka så få negativa effektier som möjligt i ravinens naturmiljö har länsstyrelsen den 3 februari 1988 beslutat om kontinuerliga samråd enlig- 20 § naturvårdslagen.

På motorvägsavsnittet vid Bratteforsån, som enligt naturvårds£?.heten är mest känsligt från miljösynpunkt, har vägslär.cerr.a mot ån försetts med speciella kon­struktioner som i.-inebär azz   vägområdet enligt arbets-

400

 

planen har kunnat minskas och därmed minska intrånget           l988/89:KU30

i ravinen mot ån. En motsvarande förändring av slän-                 Bilaga A 17
terna mot ån har även gjorts omedelbart norr om bron

över Bratteforsån.                                                                        Underbilaga 6

Det i arbetsplanen redovisade området på 10 meter utanför släntfot respektive släntkrön för bland annat upplag under byggnadstiden kommer inte att utnyttjas, vilket innebär en avsevärd minskning av intrånget i ravinen under byggnadstiden.

Vid de samråd som vägförvaltningen haft med såväl naturvårdsenheten på länsstyrelsen som med Fiske­nämnden har bron över Bratteforsån förlängts något i förhållande till arbetsplanens förslag för att därmed med rimlig kostnadsökning minska intrånget och på­verkan i Bratteforsåns ravinområde.

För att i möjligaste mån eliminera riskerna för att fordon vid eventuella olyckor kominer av vägen och ned i ravinen, har förstärkt vägräcke föreslagits utmed vägen i anslutning till ravinen och ån. Det föreslagna vägräcket på den aktuella delen är samma typ av räcke som normalt uppsatts på broar.

För att inte dagvatten från körbanorna skall rinna ned i ravinen och ån, har förhöjd kantsten föreslagits i vägkanterna och på bron inom den aktuella delen utmed Bratteforsån. Dagvattnet leds sedan från rännstens-brunnar i vägen och bron vidare norrut i ledning och kopplas slutligen till kommunens ledningsnät för dag­vatten söder om Ljungskile tätort, vid en eventuell olycka på vägen där ett fordon skulle välta och t.ex. olja läcka ut kommer oljan med den föreslagna utformningen inte att nå ravinen och förorena ån.

Statens naturvårdsverk anser att det berörda riksintres­set för naturvården inte utgör något hinder för vägbygget och verket har därför inte något att erinra mot att bygget utförs. Verket anför bl.a. följande.

Arbetsplanens sträckning berör dalgången vid Anfasteröd på en sträcka av ca 600 m med en mindre utfyllnad och en bro. De åtgärder som vidtagits och vidtas av vägverket i samråd med länsstyrelsen genom anpassning av bron, ut­fyllnader och slänter och bortledning av dagvatten m.m. från vägbanan och ådalen för att motverka och begränsa skadorna på naturmiljön, särskilt ån, gör att vägbygget medför en begränsad skada på naturmiljön inom området av riksintresse vad beträffar ån och ravinerna. De värde­fulla stammarna av flodpärlmussla och havsöring bedöms därigenom inte bli hotade. Denna sträckning och utform­ning bedöms inte påtagligt skada naturmiljön i riksobjek-et. - Vad avser om den av vägverket beslutade vägsträck-

26 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30

401

ningen är förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket i naturresurslagen torde arbetsplanens sträckning och utformning vara förenlig med riksintresset under förutsättning att de skadeförebyggande åtgärderna enligt arbetsplanen genomförs i samråd med länsstyrelsen, och med beaktande av vad som ovan anförts. Det berörda riks­intresset utgör därför inte något hinder för vägbygget varför naturvårdsverket inte har något att erinra mot att det utförs.

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 6

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att väg E 6 bör byggas ut över fastigheten Anfasteröd 2:1 enligt arbetsplanen och med de förslag till väsentliga för­bättringar i anslutning till Bratteforsån, som vägför­valtningen utarbetat i samråd med länsstyrelsen. Läns­styrelsen anför bl.a. följande.

Från det att vägverket i januari 1985 fick i uppdrag att utföra projektering för upprättande av arbetsplanen har länsstyrelsen kontinuerligt följt projekteringsarbetet.

Området kring Ljungskile med Bredfjället öster om tät­orten samt Bratteforsån och dess ravin söder om Ljungs­kile är Områden med stora naturvårdsintressen och natur­vetenskapliga värden. Dessa förhållanden har ingått som förutsättningar och bl.a. utgjort underlag vid de samråd som skett under projekteringstiden och vid de utvärde­ringar av alternativa vägsträckningar som skett i vägför-valtningens olika projekteringsskeden.

Under den lokaliseringsutred till arbetsplan framkom, vid olika allmänna intressen, at över fastigheten Anfasteröd från samhällssynpunkt mest 1 denna sträckning för en traf se från nationell, regional följaktligen enligt 2 kap. 8 lagen också ett riksintresse att den berörda delen av fas riksintresse för två, delvis 2 kap. 10 § naturresurslagen företräde ges åt det eller d sätt främjar e.n långsiktig h net och den fysiska miljön i

ning som föregick förslaget en sammanvägning av en rad t en sträckning av väg E 6 2:1 och Bratteforsån var den ärapliga. Vägkorridoren i ikled av mycket stor betydel-och lokal synpunkt utgör § andra stycket naturresurs-Det kan således konstateras tigheten Anfasteröd 2:1 är av oförenliga ändamål. Enligt skall i en sådan situation e ändamål som på lämpligaste ushållning med marken, vatt-övrigt.

 

Även om nu angivna bestämmelse inte gällde vid tidpunkten för länsstyrelsens ställningstagande till arbetsplanen grundades dock detta på en intresseavvägning i huvudsak enligt de linjer som sålunda numera gäller enligt natur­resurslagen. De faktiska naturförhållanden som legat till grund för naturvårdsverkets bedömning att sedermera be­teckna Bratteforsåns dalgång som ett riksintresse var nämligen, såsom framgår av handlingarna, väl kända för

402

 

länstyrelsen. Vid detaljlokaliseringen av vägen i just                   1988/89:KU30

detta avsnitt har också, såsom framgår av handlingarna,           Rjlaga A 17
ambitionen varit att så långt möjligt begränsa skadan på     °

naturvårdsintresset.                                                                     Underbilaga 6

Naturresurslagens ikraftträdande den 1 juli 1987 och na­turvårdsverkets beslut den 21 december 1987 ändrar så­ledes inte i sak länsstyrelsens bedömning.

Uddevalla kommun vidhåller sin tidigare uppfattning och tillstyrker även nu vägens utformning i enlighet med arbetsplanen. Kommunen anför följande.

Kommunen har år 1986 i yttrande till vägverket över förslag till arbetsplanen tillstyrkt arbetsplanen i den del som berör Bratteforsån. Möjligheten att avleda dag­vattnet från vägen till kommunens dagvattennät medför en förbättring av skyddet av Bratteforsån jämfört med dags­läget där dagvatten från en ganska lång sträcka av väg E 6 awattnas direkt mot ån.

Anders och Mona Söderlund anför bl.a. följande. Av såväl väglagen som naturresurslagen följer att ett vägprojekt skall vara samhällsekonomiskt lönsamt. Väg E 6 enligt den fastställda arbetsplanen saknar erforderlig lönsamhet. Det är uppenbart att framdragande av en motorväg genom ett område av riksintresse för naturvården inte kan anses förenligt med naturresurslagen. En motorväg måste ju anses som en av de mest miljöstörande anläggningar som kan tänkas. En koncessionsprövning av vägobjektet bör ske. En sådan prövning skulle kunna omfatta alternativa vägtyper och sträckningar. Bl.a. bristerna i utredningen om den föreslagna vägens miljökonsekvenser motiverar en koncessionsprövning.

Anders och Mona Söderlund har i frågan om vägens sam­hällsekonomiska kostnader åberopat bl.a. en promemoria Cost/benefit analys av väginvesteringar (Jan Owen Jansson och-Jan Eric Nilsson, november 1988).

Regeringens bedömning

Väg E 6 genom Bohuslän är för närvarande den viktigaste transportleden för flera stora tätorter och för västra Sveriges kommunikationer med Norge. Trafiken på vägen är tät och blandas med ett påfallande stort inslag av tung trafik och internationell trafik.

Från Stora Höga och norrut har väg E 6, för att vara en Europaväg, en mycket ojämn och låg standard. Den omfat­tande och blandade trafiken medför därför att olycks-frekvensen på vägen är betydande. Antalet olyckor per vägkilometer är i dag dubbelt så stort på väg E 6 genom

403

 

Bohuslän som på andra svenska är motorvägar. Under år 1988 rapporterade olyckor på sträc

Regeringen fann redan vid sin 1985 att väg.E 6 på den aktue krav på säkerhet och framkoml ställas och att det för utvec var nödvändigt att väsentligt mellan Uddevalla och Göteborg planen den 3 september 1987 f det var påkallat från allmän om. - Vad som därefter inträf ställning.

Europavägar som inte heller inträffade 75 polis-kan Stora Höga - Bratteröd.

prövning den 24 januari Ila sträckan inte fyller de ighet som rimligen måste klingen av Uddevallaregionen

förbättra vägförbindelsen Vid prövning av arbets-ann regeringen därför att synpunkt att vägen byggdes fat ändrar inte denna in-

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 6

 

Naturresurslagen .innebär bl.a. att hushållnings­bestämmelserna för användning av mark och vatten så som de kom till uttryck i riksdagens riktlinjer för den fysiska riksplaneringen har lagreglerats. Vid prövningen den 3 september 1987 hade regeringen tillgång till ett planeringsunderlag och annat material som väl belyste naturresurshushållningsaspekterna vad avser bl.a. området kring Bratteforsån. Regeringens beslut innebar utifrån den prövning av materialet som naturresurslagen förut­sätter att vägsträckningen över den aktuella fastigheten kunde godtas. Vad som nu tillkommit ar att naturvårds­verket efter regeringsbeslutet bedömt att Bratteforsån i den aktuella delen utgör ett riksintresse för natur­vården.

Regeringen konstaterar att det finns få vägprojekt här i landet som blivit så allsidigt utredda från miljösynpunkt som utbyggnaden av väg E 6 mellan Stora Höga och Bratte­röd. Regeringen finner därför inte skäl att föranstalta om ytterligare utredning i ärendet.

Vägföretaget omfattas inte av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen. Någon skyldighet att tillståndspröva företaget enligt den lagen kan inte lagligen åläggas vägverket.

Regeringen delar naturvårdsverkets bedömning att Bratte­forsåns dalgång i dfen aktuella delen utgör ett riks­intresse för naturvården. Ked de skyddsåtgärder som vägverket har redovisat kan vägen över fastigheten inte anses skada naturmiljön på ett sådant sätt som anges i 2 kap. 6 § andra stycket naturresurslagen.

Enligt regeringens mening innebär sträckningen enligt arbetsplanen också det minsta intrånget vid en jämförelse mellan olika föreslagna alternativ.

Det aktuella vägföretaget tillgodoser ett angeläget behov av förbättrade trafikförhållanden, framför allt av en säkrare trafikmiljö. Vid en avvägning mellan de mot-

404

 

stående intressen som är aktuella i ärendet finner rege­ringen från allmän synpunkt att vägen med den sträckning och utformning den fått i arbetsplanen bäst tillgodoser kraven på en god hushållning med naturresurserna. På grund härav och då regeringen inte heller i övrigt finner skäl att ändra sitt tidigare beslut skall överklagandet avslås.

Regeringens beslut

Regeringen avslår åter Anders och Mona Söderlunds över­klagande .

1988/89: KU30 Bilaga A 17 Underbilaga 6

 

regeri

ns vagnar

Geiarg Atftler

Kopia till

Christina Striby  /

Kopians överensstämmelse med originalet intvgas

Alice Widell

 

Bostadsdepartementet

Miljö- och energidepartementet

Finansdepartementet

Jordbruksdepartementet

Industridepartementet

Statens naturvårdsverk

Vägverket

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län

Uddevalla kommun

Stenungsunds kommun

Samling för Bratteforsåns dalar

c/o Christina Almqvist, Allén 1, 459 00 Ljungskile Lennart Wockatz, Bäckalid, 459 00 Ljungskile Naturskyddsföreningen i Göteborg

c/o Tomas Kåberger, Postgatan 4, 411 13 Göteborg Lars Ljung, Almvägen 6, 459 00 Ljungskile Ulrika Arnell, Marudden, Sätila, 430 65 Rävlanda Bengt Pohl, Pl 8280, 451 91 Uddevalla Föreningen Rädda Bohuslän

c/o Ingvar Sjunnesson, Allén 12, 459 00 Ljungskile Lars Erik Persson, Pl 412 01 Lillekulle,

459 00 Ljungskile Uddevalla Naturskyddsförening

c/o Jan Udden, Norra Drottninggatan 16

451 31 Uddevalla Sportfiskarna, distriktet för Göteborg och Bohus län

Sankt Pauligatan 5, 416 60 Göteborg Anders och Mona Söderlund, Anfasteröd, Pl 22501,

459 00  Ljungskile

405

 

Export och import av klyvbart och radioaktivt   1988/89:KU30

material                                                        Bilaga a is

I en anmälan till utskottet har Bengt Kindbom (c) begärt att konstitutionsut­skottet granskar regeringens beredning i frågor som rör export och import av klyvbart material och avfall. Han har därvid önskat få klarlagt vilken redovisning och kontroll som finns av klyvbart material och avfall, vilka avtal som gäller samt hur mycket material som skickats ur landet och hur mycket som återkommit. Vidare har Bertil Måbrink (vpk) begärt granskning av regeringens handläggning och kontroll av handeln med radioaktiva produk­ter. Han har begärt en fullständig redovisning av Sveriges alla kontakter och affärer med utlandet inom området med hänvisning bl.a. till de oegentlighe-ter med anknytning till Sverige som avslöjats inom kärnkraftsindustrin i Västtyskland.

Utskottet har i ärendet erhållit ett omfattande skriftligt material från miljö- och energidepartementet. Bl.a. har överlämnats redovisningar av de transporter av kärnämne och kärnavfall som genomförts under perioden 1956-1987 från statens kärnkraftinspektion (SKI) och motsvarande redovis­ning avseende radioaktivt material för perioden 1970-1987 från statens strålskyddsinstitut.

Utskottet har vid flera tillfällen granskat olika kärnenergifrågor. Frågan om export och import av klyvbara och radioaktiva produkter togs upp i 1987 års granskningsarbete (KU 1986/87:33 s. 79) då utskottet särskilt uppmärk­sammade import från Västtyskland av använt bränsle samt av restprodukter vid framställning av kärnenergi.

Internationell reglering

Sverige har ratificerat ett av FN:s generalförsamling den 12 juni 1968 antaget
fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen; det s.k. icke-spridnings­
fördraget (prop. 1969:164). 120 medlemsstater har anslutit sig till fördraget.
Sverige och övriga icke-kärnvapenstater som är fördragsparter har åtagit sig
bl.a. att inte motta kärnvapen och andra kärnladdningar (Art. II) och
förklarat sig godta kontroll beträffande atområbränsle och s.k. särskilt
klyvbart material (Art, 111:1). Kontrollen skall utövas av det internationella
afomenergiorganet IAEA enligt avtal som träffas mellan lAEA och berörda
stater. Samtliga fördragsparter har vidare utfäst sig att endast i enlighet med
fastlagda kontrollbestämmelser tillhandahålla icke-kärnvapenstater atom­
råbränsle eller särskilt klyvbart material (Art. III:2a). Enligt Art. 111:2 hårde
fördragsslutande parterna, däribland Sverige, även förbundit sig att för
fredliga ändamål inte tillhandahålla någon icke-kärnvapenstat atområbräns­
le eller utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordnings­
tällts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart
material med mindre atområbränslet eller det särskilda klyvbara materialet
underkastas kontroll i enlighet med Art. III i fördraget. De fördragsslutande
staterna har vidare förbundit sig enligt Art. IV:2 att underlätta fullständigast
möjliga utbyte av utrustning, material samt vetenskaplig och teknisk
information för kärnenergins fredliga användning, dock utan att detta sker
på bekostnad av huvudsyftet med icke-spridningsavtalet. Med benämningen   406

 

särskilt klyvbart material förstås enligt IAEA:s stadga plutonium -239, uran    1988/89:KU30 -233 eller uran som anrikats på isotoperna -235 eller -233. I stadgan anges    Bilaga A 18 också under vilka förutsättningar uran skall anses vara anrikat på isotopem? -235 eller -233.

Genom regeringsbeslut har år 1976 de s.k. Londonriktlinjerna antagits för svenskt vidkommande med beslut att de skall tillämpas vid svensk export på kärnenergins område. Riktlinjerna, som utgör en vidareutveckling av bl.a. icke-spridningsavtalets kontrollkrav, innebär bl.a. att exportländerna tillser att mottaget material och utrustning inte utnyttjas för vapenframställning och låter detta underkastas I AEA:s kontroll. Därutöver tillkommer krav om garantier som tilltänkta mottagarländer måste uppfylla. Här märks bl.a. försäkran om att inte tillverka eller förvärva kärnladdningar av något slag samt krav om miniminivåer för det fysiska skydd som krävs. Londonriktlin­jerna innebär också att överföringen av teknologiinformation i vissa fall skall utlösa samma kontrollkrav som export av material eller utrustning. Liksom icke-spridningsfördragets Art. 111:2 gäller Londonriktlinjerna enbart vid export till icke-kärnvapenstater.

Sverige har vidare ingått bilaterala avtal med nio stater om samarbete och kontroll inom kärnenergiområdet. De mest betydelsefulla är Förenta Staterna, Kanada och Australien. I avtalen fastslås bl.a. att material m.m. som innehåller uran, plutonium, torium och tungt vatten och som levereras av avtalsparten endast får användas för fredliga (icke-militära) ändamål. Vidare gäller att reexport och visst slags utnyttjande (egen anrikning, upparbetning o.d.) inte får ske utan föregående tillstånd från ursprungslan­det. Avtalen som i varierande omfattning reglerar samverkan mellan berörda parter kan vara antingen av samarbets- eller kontrollkaraktär. De förstnämn­da avtalen reglerar under vilka former samarbete skall ske, medan de sistnämnda avtalen anger vilken kontroll som skall gälla vid samverkan. Till samverkan räknas leverans av kärnämne, vissa material, utrustning och anläggning samt viss service och kunskap. Generellt kan sägas att kontrollen alltid omfattar garantier mot tillverkning av kärnladdningar, eller hjälp att tillverka sådana laddningar, garantier för internationell kontroll (safeguards) på allt kärnämne i mottagarlandet eller det land som omfattas av överens­kommelsen, garantier mot stöld, sabotage eller terrorism med avseende på kärnämne eller anläggning samt garantier mot återutförsel till tredje land utan leverantörsstatens medgivande.

SKI har träffat tillämpningsöverenskommelser med sina systermyndighe­ter i Kanada och Australien. Dessa överenskommelser reglerar hur relevanta delar av kontrollavtalen skall uppfyllas. Motsvarande överenskommelser finns med USA:s Department of Energy.

År 1975 undertecknade Sverige ett avtal med lAEA om kontroll av uran, plutonium och torium i anslutning till icke-spridningsfördraget. Därigenom har Sverige ställt hela sitt kärnenergiprogram under IAEA:s kontroll.

Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige genom icke-spridningsfördra­
get, den s.k. Zangerkommittén och de s.k. Londonriktlinjerna åtagit sig att
varken självt utveckla kärnladdningar eller genom export bidra till att andra
länder gör det. Genom bilaterala avtal har Sverige dessutom gentemot vissa
av våra viktigaste leverantörer på kärnenergiområdet bl.a. förbundit sig att    407

 

inhämta förhandsgodkännande innan återutförsel sker av material med     1988/89:KU30
ursprung i dessa länder.                                                  Bilaga A 18

Ett omfattande internationellt samarbete förekommer också inom stråls­kyddsområdet. Inom International Commission on Radiological Protection (ICPR) äger ett betydelsefullt samarbete rum. ICPR:s rekommendationer är vägledande för strålskyddet i Sverige. Normer i olika strålskyddsfrågor har utarbetats av ett antal internationella organ som lAEA, ILO, WHO, OECD samt Euratom. Normerna bygger i huvudsak på ICPR:s rekommendationer och används också i Sverige. I flera avseenden har Sverige därutöver egna och längre gående skyddsregler.

Inhemsk reglering

På nationell nivå regleras import och export av kärnämne och kärnavfall i huvudsak av lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen), som den 1 februari 1984 ersatte atomenergilagen (1956:306), strålskyddsla­gen (1988:220) samt lagen (1982:821) om transport av farligt gods. Vidare gäller förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, strålskyddsfö­rordningen (1988:293) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

Genom instruktion för SKI har regeringen ålagt inspektionen att handha sådana uppgifter med avseende på kontroll av kärnämnen och kärnteknisk verksamhet som följer av Sveriges internationella överenskommelser. För detta ändamål upprättades ett nationellt system för kontroll av kärnämne som gäller från den 15 oktober 1970.

Kärntekniklagen uppställer tillståndsplikt för kärnteknisk verksamhet. Med sådan verksamhet avses bl.a. förvärv, överlåtelse, transport och införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall. När det gäller kärnämne betraktas också utförsel ur riket som kärnteknisk verksamhet. Tillstånd enligt kärntek­niklagen meddelas normalt av regeringen. SKI meddelar tillstånd för transport av kärnämne och visst kärnavfall. I begränsad omfattning meddelar SKI också tillstånd för förvärv, överlåtelse, utförsel eller införsel av kärnämne. SSI meddelar tillstånd för transport, förvärv, överlåtelse och införsel av visst kärnavfall.

Strålskyddslagen syftar till att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Enligt lagen krävs tillstånd för att tillverka, till landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne. Vidare krävs tillstånd för att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla teknisk anordning för utsändning av joniserande strålning samt för viss annan teknisk anordning som kan alstra joniserande strålning. Med vissa undantag gäller att tillstånd enligt strålskyddslagen inte behövs för sådant som omfattas av tillstånd enligt kärntekniklagen. I samband med att tillstånd meddelas eller under tillståndets giltighetstid får tillståndsmyndigheten meddela sådana villkor för tillståndet som behövs med hänsyn till strålskyddet.

Lagen om transport av farligt gods reglerar transporten av alla typer av farligt gods inkl. radioaktiva varor. Sådan reglering finns också i kärnteknik­lagen och kärnteknikförordningen.

408

 

I kärntekniklagen används i huvudsak begreppen kärnämne och kärnav-    1988/89:KU30 fall. Med kärnämne avses bl.a. uran och plutonium och med kärnavfall    Bilaga A 18 sådant material som bildats i kärnteknisk anläggning eller material o.d. som blivit radioaktivt förorenat i sådan anläggning. Använt kärnbränsle beteck­nas som kärnavfall först sedan det placerats i slutförvar.

Inom industridepartementet har upprättats en promemoria med uppgift om i vilka fall krav på anmälan eller tillstånd enligt kärntekniklagen föreligger för import eller export {underbilaga).

Verksamheten med kärnämne

Utförsel av kärnämne är tillståndspliktig enligt kärntekniklagen. Den anläggning som avser utföra kärnämne från Sverige skall hos SKI ansöka om tillstånd för utförseln. Sedan SKI granskat utförselns förenlighet med internationella överenskommelser medger SKI tillstånd i de fall som ryms inom ramen för SKLs bemyndiganden. Annars överlämnas ansökan med SKLs eget yttrande till regeringen för beslut i ärendet. När tillstånd har meddelats utövar SKI tillsyn över utförseln, som skall anmälas i god tid för att kunna bli föremål för inspektion. SKI anmäler utförseln till lAEA. SKI och I AEA har härigenom möjlighet att närvara när kärnämnet packas och kan då kontrollera materialet. I samband med utförseln granskar SKI också transportfrågorna.

I 14 § kärnteknikförordningen ges generellt tillstånd för de anläggningar som har tillstånd att bedriva viss kärnteknisk verksamhet att till Sverige införa sådant kärnämne som är relevant för verksamheten. Införsel skall dock anmälas till SKI som underrättar lAEA. På samma sätt som när det gäller utförsel ger detta SKI och lAEA möjlighet att kontrollera materialet. Liksom vid utförsel skall den mottagande anläggningen rapportera eventuel­la inventarieförändringar till SKI. Mottagaren skall därvid genom egna mätningar ha kontrollerat avsändarens uppgifter om t.ex. mängd, uranhalt och anrikning.

Förvärv av kärnämne är tillståndspliktig enligt kärntekniklagen. De kärntekniska anläggningarna har dock redan i koncessionen för anläggning­en genomgående fått regeringens tillstånd att förvärva kärnämnen för den verksamhet de bedriver. Förvärv i utlandet skall dock anmälas till SKI med utförliga uppgifter om materialet och dess användning.

Överlåtelse av kärnämne är tillståndspliktig enligt kärntekniklagen. Överlåtelse till anläggning som har rätt att förvärva kärnämne medges generellt genom 10 § kärnteknikförordningen. I sådant fall måste dock göras anmälan till SKI, som beaktar de åtaganden Sverige gjort i internationella sammanhang. SKI medger tillstånd i den utsträckning inspektionen har bemyndigande. I annat fall överlämnas ärendet med eget yttrande till regeringen för beslut.

Verksamheten med kärnavfall

Generellt tillstånd för införsel, förvärv, innehav och överiåtelse av kärnavfall
ges i 7 § kärnteknikförordningen med förutsättning att vissa angivna villkor
är uppfyllda. SSI prövar - efter hörande av SKI - frågor om tillstånd för    409

 

införsel m.m. av kärnavfall som inte utgör högaktivt avfall från upparbet-    1988/89:KU30 ning. Som tidigare nämnts krävs inte tillstånd när det gäller utförsel av    Bilaga A 18 kärnavfall.

Förekommande kärnämnes- och kärnavfallsverksamhet

ABB ATOM AB, tidigare AB ASEA-ATOM, har regeringens tillstånd att t.o.m. år 1989 förvärva, inneha, överlåta och eljest ta befattning med uran, dock ej atombränsle som använts i atomreaktor. ABB ATOM AB:s verksamhet består av att tillverka kärnbränsle till kärnkraftverk. För bränsletillverkningen tar bolaget emot ca 200-250 ton uran per år. Uranet levereras från ett flertal anrikningsanläggningar utomlands och är huvudsak­ligen av amerikanskt, australiensiskt och kanadensiskt ursprung. Av det kärnbränsle ABB ATOM AB producerar exporteras endast en mindre del.

Det anses angeläget att återvinna så mycket som möjligt av uranet ur restprodukterna dels av säkerhetsskäl, dels för att få en så säker slutförvaring som möjligt. ABB ATOM AB låter förbränna brännbart material hos Studsvik AB, låter återvinna uran ur kalkslam och filter hos Ranstad Mineral AB och har även en egen uranåtervinningsanläggning.

ABB ATOM AB har sedan länge ett samarbetsavtal med Reaktor-Brennelement Union (RBU) i Västtyskland. ABB ATOM AB sänder förorenat U02-pulver till RBU för rening och RBU har sänt brännbart material, kalkslam och filter till ABB ATOM AB för bearbetning. RBU:s restprodukter har bearbetats både i Studsvik och Ranstad. ABB ATOM AB har enligt kärntekniklagen generellt tillstånd att till Sverige införa uran. SSI har vid två tillfällen meddelat ABB ATOM AB tillstånd att införa specialkonstruerade verktyg och utrustning som blivit kontaminerade under ombyggnads- eller underhållsuppdrag på kärnkraftsanläggningar.

Studsvik AB har tillstånd att t.o.m. den 30 juni 1994 förvärva, inneha, bearbeta, överlåta eller eljest ta befattning med dels uran, plutonium eller annat ämne som används som atombränsle eller förorening där sådant ämne ingår, dels också atombränsle som använts i atomreaktor. Studsvik har även regeringstillstånd för innehav och drift av två forskningsreaktorer och vissa avfallsanläggningar.

Det generella tillståndet i 14 § kärnteknikförordningen innebär att Studsvik har tillstånd att till riket införa kärnämne.

SSI har vid fyra tillfällen sedan 1985 gett Studsvik AB tillstånd att till riket
införa och transportera kärnavfall för avfallsbehandling. På avfallsbehand-
lingsområdet bearbetar Studsvik AB kärnavfall från den egna verksamheten,
från svenska kärnkraftverk och från kärnkraftverk i utlandet, huvudsakligen
i Västtyskland. Även radioaktivt avfall från svenska industrier, sjukhus och
forskningsinstitutioner behandlas i Studsvik. Förbränning av utländskt
kärnavfall startade i början av 1980-talet och fick större omfattning sedan
Studsvik 1983 tecknat kontrakt med Transnuklear GmbH (TN). Därefter har
ca 300 ton kärnavfall från utländska kärnkraftverk årligen förbränts. Sedan
driftsstarten har ca 3 500 ton kärnavfall bränts i ugn, varav ca 1 000 ton
utländskt avfall. Det rör sig här om engångs- och förbrukningsmaterial av
olika slag, t.ex. papper, plast, trasiga overaller och emballage. Mellanlagring     420

 

av utländskt avfall förekommer inte i egentlig mening, aska och material som    1988/89:KU30

inte kan behandlas återsänds således till ägarna. I Studsviks förbränningsugn    Bilaga A 18

bränns även kärnämne, dvs. uran innehållande material som härrör från

fabriker som tillverkar uranbaserat bränsle; ABB ATOM AB samt västtyska

RBU och Exxon Lingen. Syftet med denna förbränning är att möjliggöra

återvinning av uran. Aska från Exxon återsänds till leverantören medan

ABB ATOM AB:s och RBU:s aska sänds till ABB ATOM AB för vidare

bearbetning.

Kärnbränsle för drift av Studsviks ena forskningsreaktor levereras enligt avtal mellan Studsvik AB och amerikanska Department of Energy. Detta kärnbränsle har tillverkats i Frankrike och Västtyskland men har ameri­kanskt ursprung. Efter användning sänds bränsleelementen till USA för upparbetning.

De fyra kärnkraftverken i Barsebäck, Forsmark, Oskarshamn och Ring­hals har tillstånd dels för innehav och drift av verken, dels för att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran i för reaktord­rift erforderlig mängd. Verken har enligt 14 § kärnteknikförordningen tillstånd att till riket införa uran. SKI och SSI har meddelat nödvändiga tillstånd enligt kärntekniklagen för transport av kärnämne och kärnavfall. Kärnavfall transporteras till och från externa reparations- och underhåll­sverkstäder såväl inom som utom Sverige. Det förekommer också transpor­ter mellan kärnkraftverken och utlandet av verktyg och annan utrustning när utländsk entreprenör engagerats för ombyggnads- eller serviceverksamhet. Kärnämne i form av färskt kärnreaktorbränsle importeras eller levereras från ABB ATOM AB.

Begränsade mängder använt kärnbränsle, innehållande bl.a. plutonium, har transporterats till Storbritannien (Sellafield) och Frankrike (La Hague). I övrigt omhändertas använt kärnbränsle hos Centrala lagret för använt kärnbränsle i Figeholm. Detta lager används för mellanförvaring av använt kärnbränsle och högaktiva komponenter från kraftreaktorerna. I denna anläggning förvaras också använt blandoxidbränsle från Västtyskland.

Enligt den tidigare gällande s.k. villkorslagen krävdes för att en reaktor skulle få tillföras reaktorbränsle att reaktorinnehavaren skulle antingen visa upp ett avtal som reglerade upparbetningen eller lämna en redogörelse för en helt säker slutförvaring av använt icke upparbetat kärnbränsle. Mot denna bakgrund slöts avtal med franska Cogéma om upparbetning av använt kärnbränsle från svenska kärnkraftverk. Med regeringens tillstånd har 55,7 ton uran och 429 kg plutonium sänts till Cogémas upparbetningsanläggning i La Hague.

Direkt slutförvaring prioriteras numera framför upparbetning med åtföl­
jande slutförvaring (prop. 1983/84:60). Eftersom avtalet med Cogéma inte
medger återföring av bränslet utan upparbetning har man sökt alternativa
vägar att undvika upparbetning av det svenska kärnbränslet. Man har valt att
byta det i La Hague förvarade svenska kärnbränslet mot blandoxidbränsle
med motsvarande mängd plutonium. Regeringen har för detta ändamål gett
Vattenfall och Sydkraft AB tillstånd att överlåta det bränsle i La Hague som
kommer från Barsebäck och Ringhals till västtyska kärnkraftverk och att
förvärva 23,6 ton blandoxidbränsle från kärnkraftverken i Västtyskland.           411

 

Svensk Kärnbränslehantering AB har fått regeringens tillstånd att införa,     1988/89:KU30 transportera, hantera och ta annan befattning med blandoxidbränslet från de    Bilaga A 18 tyska verken. Bränslet har under åren 1987 och 1988 transporterats till centrallagret.

Det förekommer också en begränsad verksamhet med komponenter från utländska kärnkraftverk. Så har SSI gett ABB STAL AB tillstånd att införa turbindelar från ett finskt kraftverk.

ABB ATOM AB har visst samarbete med ett norskt laboratorium för bestämning av uranets anrikning. Bolaget ansöker för ett eller två år i taget om tillstånd att utföra och överlåta uranprover. IAEA:s prover vid inspek­tion hos ABB ATOM AB och Studsvik AB skickas till IAEA:s laboratorium i Österrike. Det rör sig om mindre än 1 kg uran per år som skickas till Norge och Österrike. ABB ATOM AB tillverkar sedan flera år bränslestavar åt Westinghouse, som huvudsakligen används i USA. Inleveranser sker i detta sammanhang i stort sett i takt med utleveranser.

Redovisning av export och import av klyvbart material och avfall

Av tabeller som fogats till de inledningsvis nämnda redovisningarna från SKI och SSI framgår följande.

Uppgifter om transporter av kärnämne till ocli från Sverige under åren 1956-1979 (SKI).

Uppgifterna för åren 1956-1969 har hämtats ur korrespondens mellan delegationen för atomenergifrågor och ifrågavarande anläggningar. Korres­pondensen består främst av anmälningar av transporter, införslar och utförslar. Uppgifterna har uppgetts vara sådana att det finns anledning att anta att transporterna har genomförts. Någon möjlighet att i efterhand verifiera att de verkligen genomförts finns dock inte.

Uppgifterna för åren 1970-1979 har hämtats ur det kontrollsystem för kärnämne som infördes 1970 och omfattar information om importer och exporter. Dessa uppgifter är av samma kvalitet som de uppgifter som redovisats för perioden 1980-1987, dvs. uppgifterna om transporterade mängder och tidpunkterna är verifierade. Under perioden krävdes dock inte tillstånd för förvärv och överiåtelse.

Under hela perioden 1956-1979 har anmälningar om utförsel av kärnämne gjorts vid 342 tillfällen, och det har då gällt utförsel till Storbritannien, Norge, Frankrike, USA, Nederländerna, Västtyskland, Lichtenstein, Öster­rike, Danmark, Schweiz, Egypten, Finland, Jugoslavien, Belgien, Italien, Kanada, Rumänien, Tjeckoslovakien och Japan. I fem fall under tiden 1956-1961 har inte angetts till vilket land utförseln skett.

Anmälningar om införsel av kärnämne har gjorts i 418 fall. Anmälningarna avsåg import från Västtyskland, Schweiz, USA, Kanada, Storbritannien, Finland, Norge, Frankrike, Italien, Danmark, Jugoslavien, Belgien, Österri­ke, Japan och Brasilien.

För perioden 1956-1969 finns redovisat 35 anmälningar om transport av
kärnämne. 122 fall rör anmälningarna transport mellan AB Atomenergi och  412

 

Savannah River i USA. Transiteringar har anmälts i sex fall och rör    1988/89:KU30
transiteringar till och från Norge.                                      Bilaga A 18

Redovisning för perioden 1980-1987

År 1980 gavs exporttillstånd för kärnämne i 25 fall, och tillstånden avsåg export av kärnämnen till USA, Västtyskland, Frankrike, Belgien, Storbri­tannien, Finland och Danmark. De år 1981 i 21 fall beviljade exporttillstån­den avsåg export till samma länder medan de exporttillstånd som år 1982 förekom i 19 fall också omfattade Norge. Åren 1983-1984 var antalet exporttillstånd 18 resp. 14, varvid år 1983 Schweiz tillkom som exportland. År 1985 medgavs exporttillstånd i 13 fall, varav 1 avsåg lAEA i Österrike. Åren 1986-1987 var antalet exporttillstånd 16 vartdera året.

För import av kärnämne lämnades 1980 transportcertifikat i 22 fall medan sådant certifikat inte var relevant i 9 fall. För 1981 gäller att transportcertifi­kat gavs i 24 fall, och i 13 fall var sådant certifikat inte relevant. 1982 var motsvarande antal 31 resp. 5 och år 1983 29 resp. 3. År 1984 gavs transportcertifikat i 22 fall medan transportcertifikat ej var relevant i 6 fall. Motsvarande antal år 1985 var 31 resp. 2,1986 36 resp. 7 och 1987 23 resp. 10. Kärnämnena kom från Tyskland, Norge, USA, Holland, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen, Danmark, Belgien, Finland, Japan och Kanada.

Tillstånd till införsel av lågaktivt kärnavfall till Studsviks avfallsanläggning medgavs under perioden 1980-1987 i 366 fall. Avfallet kom i huvudsak från Västtyskland. I 5 fall kom avtalet från Italien och 1 gång från Finland.

Från december 1983 skedde utförsel av kärnavfall från Studsviks avfallsan­läggning i 337 fall till Västtyskland och i två fall till Italien.

Härutöver infördes i ett 75-tal fall kärnavfall till andra anläggningar inom Studsvik än avfallsanläggningen och utfördes kärnavfall i ca 180 fall. Införseln kom från Danmark, USA, Frankrike, Finland, Storbritannien, Norge, Belgien, Schweiz och Holland medan utförseln skedde till Polen, USA, Finland, Belgien, Holland, Schweiz, Östtyskland, Iran, Japan, Kanada och Kamerun.

Införsel av kärnavfall till AAB ATOM skedde i ett 40-tal fall från Storbritannien, USA, Finland, Norge, Frankrike, Taiwan och Västtyskland medan utförsel från AAB ATOM anmäldes i 32 fall och avsåg Finland, USA, Norge, Västtyskland och Taiwan.

Till Ringhals infördes i 81 fall kärnavfall från USA, Danmark, Västtysk­land, Storbritannien, Frankrike, Belgien resp. Norge. Från Ringhals utför­des i 82 fall kärnavfall till USA, Storbritannien, Danmark, Belgien, Västtyskland, Frankrike, Jugoslavien, Norge, Schweiz resp. Italien. I ett fall år 1984 har angetts att mottagaren var okänd.

Till Forsmark infördes kärnavfall i 22 fall från Storbritannien, Frankrike, Finland, Västtyskland resp. Norge. Från Forsmark utfördes kärnavfall i 15 fall till Finland, Västtyskland resp. Norge.

Till Oskarshamn infördes kärnavfall i 24 fall från Frankrike, Västtyskland, USA resp. Finland. Från Oskarshamn utfördes kärnavfall i 17 fall till Norge, Frankrike, USA resp. Finland.

Införsel av kärnavfall till övriga kärntekniska anläggningar skedde under

413

 

perioden 1980-1987 i 12 fall från Frankrike, USA, Västtyskland resp.     1988/89:KU30
Finland medan utförsel skedde i 11 fall till samma länder.       Bilaga A 18

Export av sådant material som definieras som radioaktiva ämnen sker i förhållandevis liten utsträckning medan importen är ganska omfattande. Det rör sig om t.ex. steriliserings- och kalibreringsanläggningar inom industrin, koboltkanoner samt lösningar och pulver till sjukhus och undervisnings- och forskningsinstitut. Vidare inryms brandvarnare och rökdetektorer i denna handel.

SKI:s bedömning

SKI har i sin redovisning bedömt att utförda transporter med ett undantag har genomförts enligt gällande bestämmelser. SKI bedömer också att kontrollsystemet när det gäller kärnämne är så omfattande och detaljerat att det är adekvat för kontrollen av införsel, utförsel, transport och överlåtelse av kärnämne. Förbättringar övervägs dock när det gäller vissa frågor. Den i dag tillgängliga informationen ger inte SKI möjlighet att följa ett svenskägt kärnämne från det ämnet förvärvas i utlandet till dess det införs i Sverige. SKI har också vissa svårigheter att alltid inhämta de bilaterala garantier som skall ligga till grund för ett beslut. En annan brist är att systemet är sådant att SKI inte kan utesluta att transitering av naturligt eller utarmat uran skett utan dess vetskap eftersom transportcertifikat inte erfordras för dessa ämnen. -SKI har vidare bedömt att ett system för registrering av transporter av kärnavfall m.m. bör upprättas.

Misstänkta oegentligheter

De oegentligheter som nämns i anmälan från Bertil Måbrink har varit föremål för förundersökning i Sverige, men har av åklagarmyndigheten i Stockholm avskrivits från vidare handläggning.

Tungt vatten av norskt ursprung

Från Norge har begärts att svenska myndigheter såvitt möjligt skall spåra användningen av det tungvatten som exporterats till Sverige. Från norsk sida har hävdats att ca 82 ton exporterats till Sverige sedan 1938, att 73 ton härav har levererats till AB Atomenergi samt att Norge gett tillstånd för vidareex­port av 52 ton fill Kanada.

SKLs.efterforskningar gav följande resultat. Från SKLs sida konstateras att Sverige tagit emot 82 ton tungt vatten från Norge och exporterat drygt 78 ton. Drygt två ton finns i dag i Studsvik och vid vissa forskningsinstitutioner. Den resterande mängden får enligt SKI tillskrivas normala processförluster.

Enligt kontrakt mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har 78 ton
levererats till AB Atomenergi under perioden 1951-1968. Eventuellt kan
ytterligare tre ton ha levererats. Under perioden 1970-1974 exporterades
huvudparten av det tunga vattnet, drygt 78 ton, till Kanada, Västtyskland och
Norge. I kontrakten mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har AB
Atomenergi åtagit sig att hos Norsk Hydro begära tillstånd för export. För ca
70 ton har SKI kunnat påträffa sådant tillstånd medan exporttillstånd för två    424

 

exporter till Kanada om tillhopa ca 8 ton inte kunnat återfinnas.  1988/89:KU30

Före 1975 erfordrades inte särskilt regeringstillstånd för export av tungt Bilaga A 18 vatten från Sverige. Det nationella systemet för kontroll av kärnämne som infördes 1979 inkluderade också det tunga vattnet. Fr.o.m. den tidpunkten har har SKI därför uppgifter om vad som skett med det tunga vattnet. Mot bakgrund av att allt tungt vatten som exporterats från Sverige till Kanada faller under villkoren i det bilaterala avtalet från 1977 mellan Sverige och Kanada står det tunga vattnet under betryggande garantier för fredlig användning och kan inte vidareexporteras från Kanada utan tillstånd.

415

 

1988/89: KU30 Bilaga A 18 Underbilaga

INDUSTRIDEPARTEMENTET                         PM

Enhet 8                                              1986-11-06

Ingvar Persson

TlUståmlsteslut   enligt   lagen   om   kSrnteknlsk   verksaohet nSr det gfiller Ijiport och export

IMPORT

Tiilst&nd eller annilaD krSvs e.1

-      Deuterlum, tritium, litium för annat ändamål än för att åstadkomma självunderhållande kärnreaktioner.

-      Instrument, apparater eller preparat för medicinskt ändamål vari denterium, tritium eller litium ingår.

-      Kärnavfall där den sammanlagda vikten av isotopen uran 235 inte överstiger 15 gram - under förutsättning att s.k. handelstillstånd enligt 2 § strålskyddslagen lämnats - att användas 1 undervisning, forskning, medicinska. Jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål.

-      Naturligt eller utarmat uran för användning som motvikt i flygplan.

-      Vissa produkter som keramlska produkter, elektronrör etc som avses 1 8 och 9 §§ kärnteknlkförordningen.

-      Anne vars halt av naturligt eller utarmat uran eller av torium Inte överstiger 200 gram per ton.

Anmälan till SKI krävs

-      anrikat uran eller förening vari sådant uran Ingår som Innehåller högst 15 gram av Isotopen uran 235,

-      högst 15 gram av Isotopen uran 233 1 ren form eller ingående 1 förening,

-      högst 15 gram plutonium i ren form eller Ingående i förening

-      högst 5 kllogrtun naturligt eller utarmat uran 1 ren form eller ingående i förening, eller

-      högst 5 kilogram torium 1 ren form eller Ingående 1 förening.

416

 

-      vid samtidigt innehav enligt punkterna ovan får den sammanlagda vikten av Innehavet inte överstiga 15 gram.

-      uranet eller naturligt uran och torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle får föras in 1 landet av universitet, högskola, forsk­ningsanstalt eller liknande.

-      Naturligt eller utarmat uran för framställning av strålskärmnlngsanordningar, färgning av keramlska produkter och glas, framställning av legering, om denna avses för annan användning än som kärnbränsle och halten av uran inte överstiger en viktprocent.

-      Torium för framställning av vissa produkter enligt 9 § kärnteknikförordningen.

-      Uran, plutonium eller annat ämne som används som kärnbränsle får införas i landet av den som har till­stånd enligt lagen (198'*:3) om kärnteknisk verksamhet att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller annars ta befattning med sådant ämne.

Tillstånd krävs av SKI

1988/89 :KU30 Bilaga A 18 Underbilaga

 

-      anrikat uran eller förening vari sådant uran Ingår, om innehållet av Isotopen uran 235 uppgår till högst 5 kilogram,

-      högst 5 kilogram av isotopen uran 233 i ren form eller ingående i förening,

-      naturligt eller utarmat uran eller förening vari naturligt eller utarmat uran ingår, eller

 

-      torium eller förening vari torium ingår. Tillstånd krävs av SSI

-      låg och medelaktlvt kärnavfall

sådant kärnavfall som skall användas som strålkälla■ för undervisnings- eller forskningsändamål eller för medicinska, jordbrukstekniska eller industriella ändamål.

Tillstånd krävs av regeringen

-    Annan Införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall
än som redovisas ovan.

27 Riksdagen 1988/89. 4 samt. Nr 30

417

 

EXPORT

Tillstånd eller ansökan krävs e.1

-      vissa produkter m.m. enligt 6, 8 och 9 §§ kärnteknik­förordningen

-      ämne vars halt av naturligt eller utarmat uran eller torium inte överstiger 200 gram per ton  

-      deuterlum eller litium

-      kärnämnen 1 kvantiteter understigande 1 promille av nedanstående kvantiteter.

Tillstånd krävs av SKI

-    Uran, plutonium, torium eller tritium 1 ren form
eller i form av legering, förening eller blandning,
nämligen vid varje utförseltillfälle

1.    högst 10 kilogram anrikat uran Innehållande högst fem procent av Isotopen uran 235,

2.    högst 100 gram anrikat uran innehållande mer än fem procent av isotopen uran 235,

3.  högst 10 gram av isotopen uran 233, •
h.   högst 10 gram plutonium,

5.    högst 50 kilogram naturligt eller på isotopen uran 235 utarmat uran,

6.    högst 50 kilogram torium eller

7.   högst 1 gram tritium.
Regeringen meddelar tillstånd

-      Annan utförsel till riket av kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne än som anges ovan

-      vad som framställts av kärnämne eller vara i vilket sådant ämne ingår

-      utrustning eller material som anges 1 bilaga till kärnteknlkförordningen.

1988/89:KU30 Bilaga A 18 Underbilaga

418

 

PM angående PKbankens förvärv av aktier i   1988/89:ku30

Carnegie Fondkommission AB                 bilaga a 19

Anmälan

Anders Björck (m) har i en skrivelse den 8 maj 1988 hemställt att utskottet granskar regeringens beredning av frågan om PKbankens förvärv av aktier i Carnegie Fondkommission AB. I anmälan görs det gällande att inblandade statsråd har givit mycket lite information i ärendet och att det därför har varit svårt att få en klar bild av regeringens handlande.

Inhämtat material

Statsrådsberedningen överlämnade den 3 november 1988 en promemoria som upprättats i finansdepartementet, underbilaga 1.

Riksdagsbehandling m.m.

En debatt om PKbankens köp av Carnegie Fondkommission, m.m. ägde rum i riksdagen den 16 maj 1988 (prot. 1987/88:120, 2 §).

Regeringen beslutade den 19 maj 1988 en proposition om PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB (prop. 1987/88:178).

Riksdagen biföll propositionen den 10 juni 1988 (NU 1987/88:44, rskr. 407),

419

 

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1988-11-02

1988/89:KU30 Bilaga A 19 Underbilaga 1

3964/88

I KonstifutionsutskotteJ I Ink. don f/'//-3 'Dnr   '3i/ e

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Anders Björcks anmälan till konstitutionsutskottet angående PKbankens förvärv av aktier i Carneoie Fondkommission AB (KU:s dnr 149/88)

Härmed överlämnas en inom finansdepartementet upprättad promemoria (bilaga) som svar i rubricerade ärende. Departementets kontaktman är expeditions- och rättschefen Bengt-Ake Nilsson.

/,

Enligt uppdrag Johan Hirschfeldt

420

 

FINANSDEPARTEMENTET.                    1988-09-15                         1988/89:KU30

Bilaga A 19 Underbilaga 1

PM

PKbankens förvgrv av aktier 1 Carnegie FondkoTi™i sslon AB

Anmälan

Anders Björck (m) anmälde i en skrivelse daterad den 8

maj 1988 "regeringens beredning av PKbankens köp av Carnegie

Fondkommission" till granskning av riksdagens konstitutionsutskott.

Bakgrund

Under april 1988 fördes förhandlingar mellan PKbanken och D Carnegie & Co AB (Carnegie) om förvärv för PKbanken av det av Carnegie helägda dotterbolaget Carnegie Fondkommis­sion AB.

Bankens verkställande ledning, styrelseordföranden och de båda vice styrelseordförandena hade den 25 april kommit till den uppfattningen att ett förvärv av Carnegie Fondkom­mission var mycket väsentligt för bankens utveckling och en fördelaktig affär för PKbanken om förvärvet kunde betalas med nyemitterade aktier 1 PKbanken. Ett förvärv av en större fondkommissionsrörelse bedömdes vara den enda möjligheten för PKbanken att snabbt utveckla sin värdepappersrörelse.

Handläggningen i regeringskansliet

Den 27 april 1988 tog PKbankens styrelseordförande Tony Hagström kontakt med finansministern Kjell-Olof Feldt och presenterade hankledningens bedömning. Avsikten med kontakten var att f& klarhet i om huvudägaren av principiella skå'1 motsatte sig köpet.

421

 

Efter kontakter inom regeringskretsen, bl.a. med föredraganden 1988/89:KU30 1 ärenden angående kreditväsendet, statsrådet Bengt K.A.      Bilaga A 19 Johansson, lämnade Kjell-Olof Feldt fredagen den 29 april     Underbilaga 1 1988 Tony Hagström det beskedet att köpet kunde genomföras om styrelsen ansåg att detta var kommersiellt motiverat.

Vid en i riksdagen anordnad debatt om PKbankens köp av Carnegie Fondkommission, m.m. den l6 maj 1988 meddelade Kjell-Olof Feldt att han hade för avsikt att råda regeringen att på torsdagen 1 samma vecka (dvs. den 19 maj) fatta beslut om en proposition 1 detta ärende (se snabbprotokoll från riksdagsdebatterna 1987/88:120, 2 §).

Det antecknades 1 riksdagsprotokollet i detta sammanhang

att två frågor till statsministern genom dehatten besvarats,

nämligen Lars Werners fråga 1987/88:'»87 om enskilt ägande

i PKbanken och Per-Ola Erikssons fråga 1987/88:1*89 om PKbankens

köp av Carnegie Fondkommission.

Regeringen beslutade den 19 maj 1988 proposition 1987/88:178 om PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB. 1 proposi­tionen föreslogs att riksdagen skulle godkänna den planerade emissionen 1 PKbanken. Propositionen lämnades till riksdagen senare samma dag.

Under ärendets beredning togs på sedvanligt sätt ett flertal kontakter mellan statsråden Kjell-Olof Feldt och Bengt K.A. Johansson och av berörda tjänstemän i kanslihuset med företrädare för PKbanken för att skaffa erforderligt underlag för utformningen av propositionen.

Handläggningen i riksdagen

Propositionen anmäldes och bordlades första gången den 19 maj 1988.

I anledning av propositionen väcktes fem motioner.

422

 

Den 1 Juni 1988 informerade statssekreteraren Ulf Göransson    1988/89:KU30

näringsutskottet om regeringens förslag.                                     Bilaga A 19

Underbilaga 1

Näringsutskottet behandlade propositionen och de fem motionerna i utskottets betänkande om PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB (NU 1987/88:1*1*). Utskottet hemställde bl.a. att riksdagen skulle bifalla regeringens förslag.

Vid riksdagens behandling av betänkandet fredagen den 10 Juni 1988 bifölls utskottets hemställan (se snabbprotokoll från riksdagsdebatterna 1987/88:138, 5 §).

423

 

UTRIKESDEPARTEMENTET                          PROMEMORIA                1988/89:KU30

Handelsavdelningen                                  1989-03-08                  Bilaga A 20

Granskninasärende rörande japansk bilexoort (9 bil.)

Folkpartiledaren Bengt Westerberg har den 7 oktober 1988 till konstitutionsutskottet ingivit en skrivelse med rubriken "Begränsningen av japansk bilexport till Sverige". Nedan behandlas de frågor Westerberg tar upp i sin skrivelse. Framställningen har följande disposition:

I.           Historik

II.       Åtgärder och motiv

III.    GATT-aspekter

IV.       Lagstiftning och handelspolitiska riktlinjer

424

 

I.  Historik                                                                    1988/89:KU30

Bilaga A 20

De samtal som 1988 förts med Japan angående importen av bilar har föregåtts av en lång rad liknande kontakter under 80-talet.

Redan 1980 bedömdes risk föreligga att den svenska marknaden skulle bli föremål för en avledning -trade diversion - av japansk bilexport till följd av restriktioner i andra länder. Ambassaden i Tokyo framförde 1980 regeringens oro över utvecklingen. 1981 uttrycktes ånyo farhågor från svensk sida genom vår ambassad.

Statssekreterare Hegardt erinrade i Tokyo samma år om riskerna för den svenska marknaden. Japans ambassadör kallades upp till utrikeshcndelsminister Hellström 1983. Finansminister Feldt berörde frågan med en representant för det japanska utrikes­ministeriet vid ett OECD-möte 1986. Bilimporten togs också upp av utrikeshandelsminister Gradin i samband med en avskeds lunch för den avgående japanske ambassadören 1986.

Alltsedan 1981 följer kommerskollegium på departe­mentets begäran importen av personbilar från Japan. Under de årliga blandkommissionsmötena med Japan har sedan 1981 synpunkter framförts från svensk sida rörande riskerna för konkurrenssnedvridning till följd av restriktioner i andra länder.

Frågan har även berörts i samband med högnivåbesök
i Japan på senare år, t ex under utrikeshandels-
./l                      minister Gradins besök 1987, jfr bilaga 1 och av

./2                     statssekreterare Åberg 1988, jfr bilaga 2.

425

 

1988/89:KU30
II. Åtgärder och motiv                                                                   Bilaga A 20

Under årets två första månader 1988 uppnådde de japanska bilarna 25,9% av nybilsregistreringen mot 15,9 % motsvarande tid året innan. Denna dramatiska utveckling föranledde utrikesdepartementet att överväga att ånyo ta upp frågan med Japan.

Synpunkter från bilindustrin inhämtades vid ett
./3                     möte den 28 mars, jfr bilaga 3. Vid detta möte

redogjordes frän departementets sida bl a för de eventuella åtgärder som stod respektive ej stod till buds inom gängse handelspolitiska ramar. Så framhölls exempelvis, att en begäran om kvantita­tiva begränsningar ej vore en framkomlig väg liksom att belägg för skada eller hot om skada syntes sak­nas; eventuella samtal med Japan skulle snarare ses som ett led i vår strävan att förekomma sådant.

Det konstaterades, att tecken på en snedvridning av konkurrensen förelåg. Det .förhållande att Sverige var det enda land med en egen bilindustri som inte hade egna eller s k frivilliga japanska begräns­ningar syntes medföra att utvecklingen av den japanska exporten till Sverige blev annorlunda än vad som kunde förväntas med fria konkurrensförhål­landen. Någon skada för inhemsk industri kunde dock inte påvisas i detta läge. Underlag för import­begränsningar saknades därmed.

Däremot kunde utvecklingen på sikt leda till skada för den inhemska industrin och skäl därmed före­ligga för importbegränsningar inom ramen för GATT.

426

 

1988/89:KU30 Bilaga A 20

Mer än tillräckliga skäl förelåg dock i detta fall för att ge uttryck för oro över utvecklingen. Kon­takter i detta syfte är vanliga och fullt normala inom ramen för mellanstatliga förbindelser på handelsområdet. Det tillhör praxis i det inter­nationella umgänget att diskutera frågor innan de antar sådana proportioner att världshandelns regel­verk behöver åberopas inför överläggningar eller som underlag för direkta åtgärder.

Samråd med industridepartementet och kommerskolle­
gium gav ytterligare stöd för departementets bedöm­
ning att skäl förelåg, att vid särskilda samtal med
Japan ta upp bilfrågan, vilket fastställdes vid
beredningen inför utrikeshandelsministern den
./4                     5 april, jfr bilaga 4.

Samtal med Japan fördes i Tokyo den 14 och 15
april. Någon begäran om kvantitativa begränsningar
framfördes ej, och någon överenskommelse härom har
sålunda ej heller ingåtts. För detaljerad informa-
./5                     tion om samtalens gång hänvisas till bilaga 5. Det

bestämdes att frågorna skulle diskuteras vidare vid ett tillfälle under hösten.

Den 31 juli 1988 publicerades uppgifter i den
japanska tidningen Nihon Keizai Shimbun om att
vissa japanska bilproducenter avsåg begränsa sin
export till Sverige. Dessa uppgifter låg till grund
för den uppmärksamhet som frågan därefter gavs i
svensk press. Den japanska ambassaden såg sig där­
vid föranlåten att vid besök på UD/H den 8 augusti
klargöra sin syn på bilfrågan, nämligen att några
överenskommelser om begränsningar ej existerade,
./6                     jfr bil 6.

427

 

1988/89: KU30 Bilaga A 20

Bilexporten berördes därefter under det ordinarie, årliga blandkommissionsmötet, som ägde rum den 10 - 11 november 1988. Kommerskollegium utredde dessförinnan ärendet på nytt genom en särskild remissomgång. Resultatet av denna återfinns i

./7                     bilaga 7. Om detta tämligen omfångsrika material

kan sammanfattningsvis sägas, att det bekräftar den kurs som tidigare valts. Ärendet föredrogs vid beredningen inför utrikeshandelsministern den 28

./B                     oktober, jfr bilaga 8.

Mötesanteckningarna från blandkommissionsmötet på
./9                     denna punkt återfinns i bilaga 9.

III. GATT-aspekter

I den föregående redovisningen av bakgrunden till samtalen i april har några av de kriterier nämnts, vilka skall vara uppfyllda för att GATT skall kunna åberopas som underlag för eventuella begränsnings­åtgärder. Det konstateras sålunda ovan, att krite­rierna skada eller hot om skada ej påvisats, varför några krav på importbegränsningar med sådan bak­grund ej framförts. Ej heller har någon överens­kommelse om begränsningar ingåtts.

Någon fråga om brott mot GATT och Punta del Este-överenskommelsen eller liknande förpliktelser uppkommer således över huvud taget icke i detta sammanhang.

För den händelse utvecklingen på sikt skulle ge grund för införande av någon form av restriktioner torde åtgärder inom ramen för GATT:s artiklar XIX eller XXIII kunna bli aktuella.

428

 

1988/89:KU30 Bilaga A 20

IV. Lagstiftning och handelspolitiska riktlinjer

Sverige har en folkrättslig förpliktelse att full­göra de åtaganden som internationella överens­kommelser, exempelvis GATT, innebär. Detta innebär bl a att Sverige såsom avtalspart är skyldigt dels att tillse att uppföljning sker i svensk lagstift­ning, dels att avstå från regleringar som strider mot sådana internationella åtaganden.

Det nationella regelverk som regeringen förfogar över när det gäller föreskrifter om in- eller utförsel av varor är främst lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Då några sådana föreskrifter ej utfärdats i det ärende som nu underställts KU, blir frågan om hur denna lag tillämpats ej aktuell.

I handläggningen av frågor som rör t ex handels­politiken ingår i stor utsträckning kontakter med företrädare för andra länder. Överläggningar om handeln sker bl a i de blandade kommittéerna.

Enligt 10 kapitlet 6 § regeringsformen gäller att regeringen fortlöpande skall hålla utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan fä betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske. Härmed avses ej endast utrikespolitiken i snäv mening utan även de utrikespolitiska sidorna av försvars- och handelspolitiken.

429

 

1988/89 :KU30 Bilaga A 20

I det föreliggande fallet har företrädare för regeringskansliet uttryckt oro över ökad export av personbilar från Japan till följd av importrestrik­tioner på andra håll. Importökningen har i samman­hanget ej bedömts vara sä omfattande att GATT:s regelverk skulle kunna utgöra underlag för en begäran om restriktioner, och någon överenskommelse om sädana har ej heller träffats. Ärendet har ej bedömts vara av den dignitet att en anmälan till utrikesnämnden varit påkallad.

430

 

,1988/89KU30 Bilaga A 20

Bilagor:

1.  Samtalsanteckningar frän överläggningar med
Deputy Foreign Minister Kitamura i Tokyo den

1 oktober 1987

2.   PM frän statssekreterare Åbergs samtal med Viceministern Kuroda, MITI, den 8 mars 1988

3.   PM från möte med AB Volvo och SAAB-Scania AB den 28 mars 1988

4.   PM inför beredning den 5 april 1988

5.   PM från överläggningar med Japan den 14 - 15 april 1988

6.   PM frän samtal med japanska ambassaden den 8 augusti 1988

7.   Kommerskollegiets utredning, översänd den 20 oktober 1988 jämte komplettering den 8 november

8.   PM inför beredning den 28 oktober 1988

9.   PM angående samtal om bilar under blandkommissionsmötet den 10 - 11 november 1988

431

 

STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen

1989-03-07

1988/89:KU30 Bilaga A 21

Konstitutionsutskctfof Ink. den 9-5 "- Dnr   3 3Sy£9

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Bo Hammars anmälan till
konstitutionsutskottet angående UV-Shipping AB, KU:s
dnr B 19/89__________________________________________________

Som svar i rubricerade ärende överlämnas bifogade promemoria som upprättats inom industridepartementet. Departementets kontaktman är departementsrådet Per Tegnér.

/5

Enligt uppdrag Johan Hrrschfeldt

432

 

INDUSTRIDEPARTEMENTET                                                             1988/89:KU30

1989-03-07                                                                                 "8  21

PH aed anledning av gcanikningsanaSlan till KO av Bo
HaMar anqAende DV-8hlpplnq AB_________________________________

Bakgrund

(7V-Shlpping AB bildades i saaband aed Uddevallavarvets nedläggning ht  1964. Företaget Innehöll bl. a. de fartyg som varvet levererat, aen soa varvet återtagit d& redarna inte kunde fullgöra sina förpliktelser. Vid bildandet hade företaget 26 s. k. engageaang antingen i form av helSgda fartyg eller fordringar på redare soa vid denna tidpunkt inte fullföljde sina betalningar. För flertalet fartyg hade ISanats statliga kreditgarantier.

Är 1985 överfördes bolaget från dåvarande Svenska Varv-koncernen till det av staten helKgda Zenit Shipping AB.

Zenit Shipping och dHraed dotterbolaget UV-Shipping hade - baserat på ett beslut i riksdagen (prop. 1982/83:147, NU SS, rskr. 383) - i uppdrag att avveckla fartygsengageaanget så snart marknadsförhållandena så medgav.

UV-Shipping beviljades &r 1985 ett riktat ackord av riks­gäldskontoret på 1,7 miljarder kronor. Ackordet innebar att beloppet successivt skulle utbetalas i takt med att fartygen såldes och för att då täcka den förlust som uppstod om marknadsvärdet understeg belåningsvärdet för ett fartyg.

433 28 Riksdagen 1988189. 4 saml. Nr 30

Under åren 1986 och 1987 såldes tolv fartyg, varvid det 1988/89:KU30 riktade ackordet utnyttjades till drygt 200 milj. kr.   Bilaga A 21 Under dessa år blev företaget helägare av ytterligare fartyg.

Våren 1988 hade UV-Shipping åtta helägda och fyra delägda fartyg. För fartygen hade lämnats kreditgarantier från riksgäldskontoret på ca 1,5 miljarder kronor. Av det riktade ackordet kvarstod något mindre än 1,5 miljarder kronor som kunde utnyttjas vid fartygens försäljning.

Den nya affärsidén/nya OV-Shipplng

Under sommaren 1988 föreslog bolagets styrelse den yt­tersta ägaren, staten, att ge sitt informella godkännande till att bolagets inriktning ändrades från en avveckling fartyg för fartyg till främst utländska redare till att bli ett starkt svenskt rederi. Så skulle enligt styrelsens förslag ske genom att fartygen behölls samtidigt som kapitalbasen 1 bolaget ökades genom en stor nyemission. Denna skulle - enligt styrelsens förslag -tecknas av andra än Zenit Shipping/staten'så att statens ägarandel minskades till ca 25 %. Nyemissionen skulle medföra  möjligheter för bolaget att bl., a. finansiera fartygsinnehavet på helt kommersiella grunder, varför de statliga kreditgarantierna, liksoa inte utnyttjat belopp av det riktade ackordet, Inte skulle behöva tas 1 anspråk.

Att frågan om den förändrade inriktningen, av UV-Shippings verksamhet underställdes industriministern berodde pä att företagets verksamhet, som tidigare redovisats, baserades på ett riksdagsbeslut.

I början av november 1988 meddelades företagets styrelse att regeringen - efter företagen beredning -  ställde sig

434

 

bakom styrelsens förslag på vissa villkor. Regeringens  1988/89:KU30 uppfattning var att, eftersom riksdagen beslutat om en  Bilaga A 21 avyttring av fartygsinnehavet, staten inte borde vara delägare i ett rederi med den föreslagna inriktningen. Ett sådant delägarskap skulle fordra ett riksdagsbeslut. Industriministern redovisade härvid också regeringens uppfattning om hur ägarsaaaansättningen i det nya bolaget borde se ut.

Not bakgrund av regeringens uppfattning i fråga oa lämplig ägarsamaansättning i det "nya" UV-Shipping aedverkade företrädare för industridepartementet i förhandlingarna oa nya ägare.

Värderingar vid fOrsäljningstillfSllet

Inför försäljningen av aktierna i UV-Shipping gjordes i slutet av oktober flera värderingar av bolaget. Dessa gjordes dels av fondkoaalssionärer soa bolaget anlitat, dels genom industrideparteaentets försorg. Departeaentet gjorde med hjälp av två norska, fartygsmäklare en värdering av fartygsinnehavet. Vidare gjorde en oberoende fondkommissionär för departementets räkning en bedömning av företagets värde. Värderingen av fartygen resp. företaget visade god överensstämmelse aed de av bolaget redovisade värdena. Värdet av bolaget beräknades vara sådant att en utförsäljningskurs på 38. - 44 kr. per aktie var läaplig om man använde samma principer för värderingen av UV-Shipping som för andra rederier på den svenska börsen.

Efter värderingen och förhandlingar med köparna såldes bolaget den 11 november 1988 av Zenit Shipping till tre löntagarfonder (Nordfonden, Mellansvenska löntagarfonden och Västsvenska löntagarfonden) för 210 milj. kr. eller 42 kr. per aktie. Det formella tillträdet skulle ske så snart den av företaget planerade nyemissionen full-

435

 

tecknats,   vilket beräknades  ske  i   slutet av december      1988/89:KU30

1988.                                                                                            Bilaga A 21

Ny ägarstruktur

I den förhandling som föregick försäljningen av företaget ställde köparna vissa krav soa saaaanföll med säljarens och den uppfattning soa regeringen givit till känna. Detta gällde att soa nya ägare i och aed nyeaissionen borde inträda rederier som hade ett långsiktigt intresse av att verka i bolaget. I detta syfte tecknade därför löntagarfonderna ett långsiktigt avtal oa saaverkan aed de två företagen Bilspedition AB och Nordströa & Thulin AB, vilka erbjöds att teckna aktier i eaissionen (34 % av emissionen) så att de tillsaaaans aed löntagarfonderna fick en majoritet i bolaget. I överenskoaaelsen mellan säljare och köpare ingick att även ett antal kapital-placerande institutioner med en långsiktig place­ringsfilosofi (Folksam, SPP/AMF, Skandia, Trygg-Hansa och Investeringsbanken) skulle få teckna viss del (23 %) av emissionen. Dessa liksoa rederierna förband sig att teckna sina aktier i saaband aed ett bolagsstämaobeslut i UV-Shipping den 15 noveaber 1988, där beslut togs att nyeaittera aktier i bolaget. Allaänheten skulle erbjudas att teckna 43 % av eaissionen.

I samband aed detta bolagsstäaaobeslut fick också fö­reträdare för de tillträdande aajoritetsägarna plats i styrelsen för UV-Shipping. Den hittillsvarande ägarens representanter förklarade samtidigt att de skulle avgå så snart äganderätten till aktierna övergått till de nya ägarna. De nya ägarna tillträdde aktierna den 29 december 1988 och de "gamla" styrelseledamöterna lämnade styrelsen i början av januari 1989. De deltog dock inte i något styrelsearbete efter den 29 december 1988.

436

 

Fördelningen av aktier till allaänheten                                1988/89:KU30

Bilaga A 21

I samband med diskussionerna oa försäljningen av aktierna i UV-Shipping och oa nyeaission i bolaget träffades en muntlig överenskommelse mellan företrädare för industrideparteaentet å ena och de fea tillträdande aajoritetsägarna och det huvudansvariga eaissionsinsti-tutet å den andra sidan att vid överteckning av den del av eaissionen soa riktade sig till allmänheten ingen skulle tilldelas aer än 500 aktier. I det av styrelsen godkända prospektet för nyeaissioner skrevs därför in: "Resterande 6 400 000 aktier koaaer att tilldelas allaänheten i huvudsak i poster oa 500 aktier vardera, under förutsättning att samtliga aktier härigenom tecknas. Orden "i huvudsak" tar sikte på att fler aktier skulle kunna tilldelas en person oa eaissionen inte blev helt fulltecknad. Ca 180 personer har eaellertid såvitt kunnat utrönas fått aer än en post genoa att vederbörande har sökt och fått tilldelning av flera eaisslonsbanker. Ingen emissionsbank har dock enligt egen uppgift givit mer än en post till varje person. I emissionen av Procordia-aktier år 1987 gjordes en kontroll av att ingen fick dubbel tilldelning. Vid denna emission deltog delvis samma institut  som i emissionen av UV-Shipping, men någon särskild kontroll genomfördes aldrig.

Fördelningen av aktierna, soa sköttes av styrelsen i UV-Shipping, vilken vid denna tidpunkt företrädde endast de nya ägarna, har enligt departementets uppfattning inte stått i överensstämmelse aed den träffade över­enskommelsen som redovisats ovan.

Genom emissionen har UV-Shipping fått mer än 12 000 aktieägare.

437

 

Andra delen i  affären                                                               1988/89:KU30

Bilaga A 21

Vid årsskiftet upphörde utfästelsen om riktat ackord från riksgäldskontoret att gälla' liksom de kreditgarantier som utfärdats för de helägda fartyg som UV-Shipping äger.

Inför UV-Shippings nyorientering träffades avtal mellan företaget och Svenska Sjöfolksförbvindet om fortsatt svensk bemanning på de fyra fartyg som dittills haft sådan.

Nyeaissionspriset

Friset på aktien var satt så att börsen skulle kunna gå ned något från det att priset bestäades till dess att likviden skulle erläggas, dvs. under ca två månader, utan att emissionen äventyrades. Under denna period steg emellertid aktieindex. Detta tillsammans med att aktien blev mycket omtalad ledde till att kursen steg avsevärt efter det att den noterats på den s. k. O-listan. Därefter har kursen sjunkit. Detta är ett inte helt ovanligt fenomen på svensk aktiemarknad.

Börsen speglar mycket stora förväntningar på en ökning av fartygsvärdena. Det kan i detta sammanhang noteras att det förekommit synpunkter i pressen att rederiaktier i Sverige för närvarande värderas på ett annat och högre sätt än i andra länder. I prospektet framhölls särskilt att rederiaktier är riskaktier.

Staten och nyemissionen

I massmedia och i anmälan till RU har antytts att staten gått miste om avsevärda intäkter genom att kursen stigit efter emissionen. Vad gäller detta kan sägas att det staten (Zenit Shipping) sålt var aktierna i bolaget före

438

 

emissionen. Värderingen av aktierna vid detta försälj-  1988/89:KU30
ningstillfälle har redovisats ovan. Vad gäller                                 Bilaga A 21

kursstegringen på de nyemitterade aktierna sä skulle staten inte kunnat tillgodogöra sig kursuppgången med mindre än att riksdagen beviljat nya medel så att staten kunnat teckna emissionen och därefter sålt ut aktierna över börsen. Detta hade inte stått i överensstämmelse med riksdageris tidigare beslut om att staten skall gå ur far­tygsinnehavet.

För de fem nya aajoritetsägarna koamer det att dröja innan aan kan realisera eventuella vinster eftersom de har ett konsortialavtal sinseaellan oa en långsiktighet i sina innehav. Avtalet redovisades i emissionsprospektet.

Saaaanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas att det för det "gamla" UV-Shipping, som var ett avvecklingsföretag, inte var möjligt att få ut ett högre pris än substansvärdet, dvs. vad man skulle ha fått oa fartygen sålts. Genom den genomförda uppläggningen av avvecklingen av UV-Shipping från statlig ägo har uppnåtts att det nu finns ett starkt svenskt rederi med flera fartyg aed svensk bemanning samtidigt soa statliga kreditgarantier, och däraed förlustrisker kunnat eliaineras. Däreaot fördelades en del av de nyeaitterade aktierna på ett sätt som inte stod i överensstäaaelse aed den överenskommelse som träffats, men soin inte går att korrigera i efterhand.

439

 

STATSRADSBEREDNINGEN Rättschefen

1988/89:KU30 Bilaga A 22

1989-03-07             778/1989

 

Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Märgel Ingvardssons anmälan till
konstitutionsutskottet angående handläggningen av
rörelsehindrade elevers gymnasiestudier, KU:s dnr
B 21/89________ ._________________________

Som svar i rubricerade ärende överlämnas bifogade promemoria som upprättats inom socialdepartementet. Departementets kontaktman är departementssekreteraren Håkan Ceder.

Enligt uppdrag    Johan riirschfeldt

440

 

SOCIALDEPARTEMENTET                   PM                                        1988/89:KU30

H-enheten                                        1989-03-07                          Bilaga A 22

Handläggare: Departements­sekreterare Håkan Ceder

PM med anledning av Margo Ingvardssons anmälan till konstitutionsutskottet ang, handläggningen av rörelsehindrade elevers gymnasiestudier

Bakgrund och nuläge

Vägledande principer inom handikappolitiken är att skapa förutsättningar för integrering och normalisering. I linje med dessa principer har strävan under en följd av år varit och är alltjämt att ge handikappade barn och ungdomar möjligheter att genomgå utbildning 1 det reguljära skolsystemet. En annan väsentlig handikappolitisk utgångspunkt är den s.k. ansvars- och finansieringspriricipen. Denna innebär bl.a. att kostnaden för en viss insats skall bäras av den huvudman som normalt är ansvarig för själva sakområdet.

Huvuddelen av de rörelsehindrade ungdomarna är i dag integrerade och får därmed sin gymnasieutbildning på hemorten. Det finns dock ett antal svårt rörelsehindrade elever för vilka särskilda resurser fordras. Det handlar här dels om speciella pedagogiska insatser, dels om social omvårdnad och boende samt habilitering i anslutning till gymnasieutbildningen. Nämnden för vårdartjänst uppskattar att det i hela landet finns mellan 50 och 70 ungdomar i gymnasieåldern med så svåra rörelsehinder att behov av dessa specialinsatser föreligger.

441

 

För dessa svårt rörelsehindrade ungdomar anordnas      1988/89:KU30 utbildning på två håll i landet; vid Skärholmens       Bilaga A 22 gymnasium i Stockholm samt vid Angereds gymnasium i Göteborg. F.n. studerar 40 rörelsehindrade ungdomar vid Skärholmens gymnasium och 8 vid Angereds gymnasium.

Bakgrunden till anmälan är uppenbarligen frågan om finansieringen av de omvårdnads- och

habillteringsinsatser som tillhandahälls rörelsehindrade elever som studerar vid Skärholmens gymnasium. Dessa insatser har sedan verksamheten påbörjades och t.o.m. den 31 december 1986  betalats av staten över socialdepartementets budget (anslaget G 4.). Nämnden för vårdartjänst (fram till den 31 december 1988 kallad styrelsen för vårdartjänst) svarar för administrationen av verksamheten. Omvårdnads- och habiliteringsinsatserna för eleverna vid Angereds gymnasium har alltid betalats av berörda kommuner och landsting.

I mars 1979 uppdrog regeringen åt statens förhandlingsnämnd (SFN) att uppta förhandlingar om överförande av omvårdnads- och habiliteringsansvaret till Stockholms läns landsting. Förhandlingar mellan SFN och landstinget fördes under flera år. Regeringen har i budgetpropositionerna under det aktuella anslaget anmält förekomsten av dessa förhandlingar för riksdagen.

I skrivelse den 13 maj 1985 meddelade SFN att uppgörelse med Stockholms läns landsting inte hade kunnat träffas. SFN uppgav i skrivelsen att företrädare för landstinget bl.a. hänvisat till att frågan om ett landstingskommunalt engagemang i verksamheten var av principiell natur och av betydelse för flera landsting. SFN konstaterade vidare att företrädare för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet  vid överläggningar i april 1985 förklarat sig beredda att diskutera huvudmannaskapsfrågan

442

 

med målsättning att nå en uppgörelse före utgången av år 1988/89:KU30
1985.                                                                                              Bilaga A 22

I en skrivelse till regeringen den 25 juni 1986 uppgav SFN att det vid överläggningar med Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet uppnåtts enighet om att staten skulle erhålla full kostnadstäckning från berörda kommuner och landsting för omvårdnads- och habiliteringsinsatserna vid Skärholmens gymnasium.

Någon formell överenskommelse hade dock inte kunnat träffas, eftersom förbunden inte kunde enas om hur kostnaderna skulle fördelas mellan kommuner och landsting. Landstingsförbundet ansåg, enligt vad SFN uppgav, att elevens hemlandsting borde svara för 30 % av den totala omvåcdnadskostnaden (social omvårdnad och habilitering) och hemkommunen för återstoden. Svenska kommunförbundet ansåg att kostnaden borde delas lika mellan hemkommun och hemlandsting. I skrivelsen föreslog SFN att styrelsen för vårdartjänst - i avvaktan på en definitiv överenskommelse - från och med den 1 juli

1986 skulle debitera  berörda landsting och komniuner én
preliminär avgift för omvårdnadskostnaden för
rörelsehindrade elever vid Skärholmens gymnasium. Den
sammanlagda avgiften borde, enligt vad SFN framhöll,
fördelas schablonmässigt med 60 % på elevens hemkommun
och med 40 % på hemlandstinget.

Den 18 december 1986 beslutade regeringen att uppdra åt styrelsen för vårdartjänst att från och med den 1 januari

1987 tills vidare - i avvaktan på att slutlig
överenskommelse träffas i fördelningsfrågor - samt i
huvudsaklig överensstämmelse med vad SFN föreslagit,
debitera berörda kommuner och landsting en avgift för
omvårdnaden. Sedan nämnda tidpunkt debiteras således
elevens hemkommun 60 %  och hemlandstinget 40 % av den
sammanlagda omvårdnadskostnaden.

443

 

Omedelbart efter regeringsbeslutet upptogs diskussioner  1988/89:KU30 mellan styrelsen för vårdartjänst och kommunförbunden om Bilaga A 22 formerna för information till kommunerna och landstingen. Diskussionerna resulterade i en skrivelse till berörda kommuner och landsting, där innebörden av regeringsbeslutet redovisades.

Regeringsbeslutet den 18 december 1986 grundades i sammanfattning på följande:

-    Riksdagen informerades i budgetpropositionen 1980 om det ovan nämnda uppdraget till SFN. I de därpå följande budgetpropositionerna har regelbundet upplysts om uppdraget. Riksdagen har inte riktat någon invändning vare sig mot uppdraget eller dess avsikt, nämligen att överföra omvårdnadsansvaret till kommuner och landsting.

-    I skrivelsen från SFN den 25 juni 1986 uttalades att det vid överläggningar med kommunförbunden nåtts enighet om att staten skulle erhålla full kostnadstäckning från de berörda kommunerna och landstingen. P.g.a. olika uppfattningar förbunden emellan beträffande kostnadsfördelningen hade dock inte någon formell överenskommelse kunnat träffas. Landstingsförbundet ansåg att högst 30 % av kostnaderna skulle betalas av landstingen och återstoden av kommunerna. Svenska kommunförbundet förordade att avgiften skulle delas lika. Regeringen bedömde därför SFNs förslag om en  fördelning med 40 % på landstingen och 60 % på kommunerna, som en lämplig lösning.

-    Efter det att SFN inkommit med skrivelsen den 25 juni 1986 togs ett antal kontakter mellan socialdepartementet och kommunförbunden. I november 1986 delgavs de båda förbunden förslaget till det regeringsbeslut som, skulle fattas den 18 december 1986. I svaren från förbunden

444

 

riktades inga invändningar mot den föreslagna                         1988/89:KU30

utformningen av regeringsbeslutet. Regeringsbeslutet   Bilaga A 22 utformades, med vissa redaktionella ändringar, i enlighet med det utsända förslaget.

Frågans behandling i riksdagen

I 1987 års budgetproposition anmäldes att regeringen uppdragit åt styrelsen för vårdartjänst att svara för den ovan nämnda debiteringen. Vidare framhölls att "Utgångspunkten vid fastställandet av avgifter är att verksamheten skall finansieras med primär- och landstingskommunala medel." Anslagstekniskt föreslogs att anslagsposten (inom anslaget G 4.) Omvårdnad för vissa gymnasielever, från och med budgetåret 1987/88 skulle utformas som ett s.k. ettusenkronorsanslag.

Med anledning av riksdagsmotioner om att staten skulle återta det ekonomiska ansvaret för de aktuella eleverna uttalade socialutskottet våren 1987 följande (SoU 1986/87:18, s. 26 ff):

"Enligt utskottets uppfattning åvilar det ekonomiska ansvaret för omvårdnaden om de rörelsehindrade ungdomarna under deras gymnasieskolgång principiellt vederbörande primär- och landstingskommuner. Staten måste emellertid vara beredd att svara för att den begränsade grupp det här är fråga om verkligen kan erbjudas en fungerande gymnasieskolgång. De av dessa ungdomar som vill studera vidare måste då garanteras den omvårdnad som är en förutsättning för att de skall kunna fullfölja sina studier. Deras möjligheter får inte vara beroende av hemortskommun. Statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter till gymnasiestudier bör slås fast.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår fortfarande förhandlingar mellan statens förhandlingsnämnd och

445

 

kommun- och landstingsförbunden om hur kostnaden för   1988/89:KU30 elevernas omvårdnad skall fördelas. Utskottet vill     Bilaga A 22 understryka att förhandlingarna om kostnadsfördelningen därför bör bedrivas med inriktning på att frågan måste bringas till en skyndsam lösning. I avvaktan härpå har utskottet ingen erinran mot att berörda kommuner och landstingskommuner debiteras en preliminär avgift i enlighet med vad som anförs i budgetpropositionen.

Vad utskottet uttalat om statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter till gymnasiestudier bör riksdagen med anledning av motion So231 (vpk) yrkande 1 och motion So252 (fp, c) som sin mening ge regeringen tillkänna.

Som en följd av det principiella ställningstagandet då det gäller det slutliga ekonomiska ansvaret för omvårdnaden anser utskottet det inte befogat att anslå ytterligare medel för omvårdnad för vissa gymnasieelever. För den händelse staten för att trygga elevernas skolgång tillfälligt måste bidra ekonomiskt till deras omvårdnad finns utrymme för detta inom anslaget (förslagsanslag). Utskottet tillstyrker således den föreslagna medelsanvisningen under G 4. Kostnader för viss utbildning av handikappade mm. och avstyrker motion So231 (vpk) yrkande 2."

Med anledning av liknande motioner påminde, socialutskottet våren 1988 (SoU 1987/88:20, s. 15) om vad man uttalat våren 1987. Utskottet konstaterade vidare:

"Utskottet, som noterar att förhandlingarna mellan statens förhandlingsnämnd och kommun- och landstingsföcbunden ännu inte har avslutats, vidhåller sitt ställningstagande att det principiella ekonomiska ansvaret åvilar vederbörande primär- och landstingskommuner.

446

 

utskottet har inhämtat att frågan om det ekonomiska      1988/89:KU30 ansvaret för omvårdnaden om de rörelsehindrade ungdomarna Bilaga A 22 under deras gymnasieskolgång också kommer att behandlas av den av regeringen tillsatta arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om handikappade. Utskottet förutsätter att frågan bringas till en snar lösning.

Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte skäl till någon åtgärd av riksdagen och avstyrker därför motion So258 (c).

Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen under G 4. Styrelsen för vårdartjänst."

Arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om omsorg om handikappade

Regeringen tillsatte hösten 1985 en arbetsgrupp (benämnd Ansgar) för beredning av vissa frågor om omsorg om handikappade. Arbetsgruppens huvuduppgift var att behandla frågan om omsorgslagens framtida personkrets, men i uppdraget ingick även att göra en översyn av lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl. Som en följd härav kom arbetsgruppen (vilket framgår nedan) även att behandla frågan om gymnasieutbildning för rörelsehindrade ungdomar. Detta är ett väsentligt skäl till att någon överenskommelse om kostnadsfördelningen för omvårdnadsinsatser för rörelsehindrade elever vid Skärholmens gymnasium inte kunde träffas under den aktuella tidsperioden.

Arbetsgruppen avlämnade våren 1988 sin slutrapport, i vilken bl.a. följande konstaterades:

"Det borde vara ett primärkommunalt ansvar att anordna bostad i elevhem för dessa elever samt att svara för driften av dessa. Ansgar finner emellertid att de

447

 

aktuella eleverna inte uppgår till ett så stort antal att 1988/89:KU30

det motiverar ett elevhem ens i varje landstingsområde.   Bilaga A 22

Vad gäller skolgången för dessa elever har - utöver

kommunerna - planeringsberedningarna vid vissa

länsskolnämnder till uppgift att samordna

utbildningsinsatserna inom regionen. Anordnandet av

elevhem för rörelsehindrade gymnasieelever bör därför

planeras i samråd med planeringsberedningarna. Ansgar har

inte närmare diskuterat formerna för huvudmannaskap,

organisation och finansiering av elevhem för

gymnasiestuderande."

Arbetsgruppen framhöll också ".... att frågan om rörelsehindrade elevers gymnasieutbildning och därmed saiomanhängande boende och omvårdnad är mycket angelägen. Den bör därför ges särskild uppmärksamhet och fä en snar lösning."

Som framgår, redovisade arbetsgruppen inga konkreta förslag till åtgärder när det gäller frågan om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade.

Av regeringen vidtagna åtgärder

Från vissa håll, bl.a. från Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU)  har framhållits att den ändrade kostnadsfördelningen innebär en risk för att svårt rörelsehindrade ungdomar inte får tillgång till gymnasieutbildning och omvårdnad. Man har angivit att framförallt kommunerna inte skulle vara beredda att svara för sin del av omvårdnadskostnaden. För i synnerhet små kommuner skulle kostnaderna bli allt för betungande. Det bör här påpekas att de berörda kommunerna rimligtvis skulle ha haft betydande omvårdnadskostnader för ungdomarna  i fråga i deras hem - t ex i form av social hemtjänst och personlig assistans - om dessa aldrig påbörjat utbildning vid Skärholmens gymnasium. Man måste

448

 

på motsvarande sätt anta att kommunerna, när ungdomarna  1988/89:KU30

väl avslutat utbildningen och återvänder till hemorten - Bilaga A 22

har att svara för omvårdnadsinsatser. Behovet av

omvårdnad finns således alldeles oavsett om ungdomarna

studerar, men kommunernas och landstingens kostnadsansvar

ifrågasätts inte om ungdomarna i fråga bor kvar på

hemorten.

Det har också framhållits att det kommunala betalningsansvaret leder till individuella bedömningar om enskilda ungdomars rätt till gymnasieutbildning, där rätten till en gymnasieutbildning prövas som biståndsärenden enligt 6 S socialtjänstlagen.

Det bör här vidare nämnas att Svenska kommunförbundet i en skrivelse till regeringen den 2 juni 1988 framfört uppfattningen att staten bör ta det ekonomiska ansvaret för de rörelsehindrade gymnasieleverna.

Mot den här bakgrunden utförde socialstyrelsen, efter kontakter med socialdepartementet, under våren/sommaren 1988 en utredning för att belysa om det förekommer att rörelsehindrade ungdomar förvägras gymnasieutbildning vid Skärholmens och Angereds gymnasier. Socialstyrelsen har i en rapport i augusti 1988 redovisat resultatet av utredningen. Rapporten baseras på uppgifter som lämnats av de särskilda planeringsberedningar som finns inom skolområdet. I rapporten uppges att det i två fall har förekommit att kommuner förvägrat rörelsehindrade ungdomar att påbörja gymnasieutbildning. Ekonomiska skäl har i båda fallen åberopats från kommunernas sida.

Ett av dessa fall blev omskrivet i pressen. Det gällde en elev vars ansökan prövades av socialnämnden i hemkommunen enligt 6 S socialtjänstlagen och blev avslagen. Eleven i fråga studerar nu på Skärholmens gymnasium efter att ha fått sin ansökan bifallen efter överklagande av

29 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30

449

socialnämndens beslut.                                                               1988/89:KU30

Bilaga A 22 Av socialstyrelsens utredning framgår vidare att det i ytterligare några fall förekommit att kommuner uttryckt irritation eller tveksamhet till att svara för omvårdnadskostnader i samband med gymnasieutbildning för Svårt rörelsehindrade ungdomar.

Sammanfattningsvis ser socialstyrelsen det "som ett angeläget ansvar för statsmakterna att kunna garantera det fåtal ungdomar det här rör sig om den specialanpassade undervisning och de boendeanordningar i anslutning därtill som de har behov av".

Socialstyrelsen konstaterar dessutom att det är "önskvärt att bättre än vad som hittills gjorts beskriva den aktuella gruppen elever samt klargöra vilka kriterier och motiv ett beslut om placering vid regional gymnasieskola ska grundas på."

Regelbundna kontakter har vidare hållits mellan socialdepartementet och nämnden för vårdartjänst i syfte att följa utvecklingen när det gäller rekrytering av rörelsehindrade elever till Skärholmens gymnasium. Uppföljningen visar att det inte finns några belägg för påståenden om minskad rekrytering till följd av den ändrade kostnadsfördelningen (se tabell i bilaga).

Handikapputredningen

Regeringens beslut om ett primär- och landstingskommunalt betalningsansvar grundades bl.a. på den ovan nämnda ansvars- och finansieringsprincipen. Med i bilden har också funnits att de berörda kommunerna och landstingen, oavsett om ungdomarna i fråga påbörjar gymnasieutbildningen, har att svara för social omvårdnad

450

 

och habilitering som förorsakar kostnader. Som framgått, 1988/89:KU30 finns det inga belägg för påståenden om att den ändrade  Bilaga A 22 kostnadsfördelningen skulle ha resulterat i en nedgång i rekryteringen av svårt rörelsehindrade ungdomar till Skärholmens gymnasium.

Det står emellertid klart att det, när det gäller gymnasieutbildning för rörelsehindrade ungdomar i ett vidare sammanhang, finns vissa brister som måste uppmärksammas och avhjälpas. Bl.a. visar tillgängliga uppgifter att en uppenbart mindre andel av svårt rörelsehindrade ungdomar genomgår gymnasieutbildning än vad som gäller generellt. En viktig förklaring till detta är sannolikt att det för närvarande endast finns särskilt anpassad utbildning kombinerad med nödvändigt boende och omvårdnad på tvä håll i landet. Utbildningsmöjligheter för dessa ungdomar saknas således i nuläget helt i de norra och södra delarna av landet.

Med hänvisning till detta och vissa andra problem som finns inom området har regeringen funnit att frågan om rörelsehindrade ungdomars gymnasieutbildning bör uppmärksammas i särskild ordning och då i en vidare bemärkelse än enbart beträffande kostnadsansvaret för omvårdnadsinsatser vid Skärholmens gymnasium.

Mot den här bakgrunden beslutade regeringen den 1 december 1988 att genom tilläggsdirektiv uppdra åt handikapputredningen (S 1988:03) att utreda och lämna förslag i vissa frågor som gäller gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar och om social omvårdnad och habilitering i anslutning till utbildningen.

Handikapputredningen skall bl.a. bedöma hur stor andel av svårt rörelsehindrade ungdomar som genomgår gymnasieutbildning och klargöra vilka hinder som finns för att ungdomarna skall kunna påbörja och tillgodogöra

451

 

sig utbildningen, utredningen skall vidare, med       1988/89:KU30 utgångspunkt i det kommunala ansvaret, pröva hur dessa Bilaga A 22 hinder kan undanröjas och hur ungdomarna i fråga därmed kan tillförsäkras gymnasieutbildning på samma nivå som andra ungdomar. Möjligheterna att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbildning i kombination med sociala omvårdnadsinsatser och habilitering skall särskilt prövas.

Av direktiven framgår att dessa frågor skall utredas med förtur. Handikapputredningen gör enligt vad socialdepartementet erfarit bedömningen att ett betänkande på denna punkt bör kunna avlämnas under våren/sommaren 1989. Om så sker bör möjligheter finnas till fortsatt beredning av frågan i regeringskansliet under hösten 1989.

Sammanfattande bedömning

Orsaken till Marga Ingvardssons anmälan är uppenbarligen regeringens beslut den 18 december 1986 ang. betalning av omvårdskostnader för svårt rörelsehindrade elever vid Skärholmens gymnasium. Bakgrunden till regeringsbeslutet har tidigare redovisats i promemorian. Härav framgår bl.a. att beslutet grundades på en skrivelse från SFN, av vilken det framgick att enighet uppnåtts vid överläggningar med kommunförbunden om att staten skulle erhålla full kostnadstäckning. Vidare har konstaterats att de båda förbunden delgavs förslaget till det regeringsbeslut som skulle fattas den 18 december 1986 och att förbunden inte riktade några invändningar mot utformningen av detta.

I anmälan hänvisas till vad socialutskottet uttalat i betänkande 1986/87:18. Som framgått har socialutskottet redovisat uppfattningen att det ekonomiska ansvaret för omvårdnaden om ungdomarna i fråga principiellt åvilar

452

 

vederbörande kommuner och landsting. Utskottet har mot 1988/89:KU30

den här bakgrunden inte haft någon erinran mot att     Bilaga A 22

berörda kommuner och landsting debiteras en preliminär

avgift för omvårdnaden och därmed inte heller ansett det

befogat att anslå ytterligare medel till ändamålet än vad

som föreslagits. Utskottet har således bifallit

regeringens förslag om medelsanvisning.

Socialutskottet har dock uttalat att staten måste vara beredd att svara för att den aktuella gruppen ungdomar garanteras den omvårdnad som fordras under gymnasieutbildningen. Utskottets uttalande på denna punkt har getts regeringen tillkänna. Som en följd härav har vissa åtgärder vidtagits.

Regeringen har fortlöpande följt utvecklingen sedan beslutet om den ändrade kostnadsfördelningen. Detta har skett dels genom en särskild utredning som genomförts av socialstyrelsen, dels genom direktkontakter mellan socialdepartementet och nämnden för värdartjänst. Som framgått har någon minskning av rekryteringen till Skärholmens gymnasium inte skett.

Regeringen har vidare uppdragit åt handikapputredningen att med förtur utreda frågor om svårt rörelsehindrade ungdomars gymnasieutbildning. Utredningen skall bl.a. klargöra hur olika hinder för gymnasieutbildning för gruppen i fråga skall kunna undanröjas och hur de rörelsehindrade ungdomarna kan tillförsäkras gymnasieutbildning på samma nivå som andra ungdomar. Uppdraget har, som framgått, ett vidare syfte än att enbart belysa frågan om omvårdnadskostnaden för eleverna vid Skärholmens gymnasium.

30 Riksdagen 1988189. 4 saml. Nr 30

453

 

 

 

SAKREGISTER

till

konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971-1988/1989

1988/89 :KU30

 

Adoption, utredning om kostnaderna kring      85/86:33 s. 69

Affärsbankernas stöd till forskning                   86/87:33 s. 69

Akademiska sjukhuset - vissa anslagsfrågor   81/82:35 s. 41

Aktievinstbeskattning, befrielse från                73:20 s. 6;

74:22 s. 27
Algeriet, viss kreditutfästelse avseende          84/85:35 s. 38

Allmänna förlaget

se Myndighets skyldighet att samråda
Allmänna handlingar, principer för registrering av       88/89:30 s. 14
Angola, bistånd till                                           75/76:50 s. 37

Anställningsförordningen, ändring i                  85/86:25 s. 45

Ansvarsfördelningen regeringen-Statsföretag AB        71:34 s. 19

Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bång,

se Biståndsprojektet Bai Bång
Arbetsmarknadskonflikten 1980                       80/81:25 s. 23

Arbetsmarknadskonflikten 1986                       86/87:33 s. 53

ARE-bolagen, upphandling av konsulttjänster från i     74:22 s. 42

samband med oljebesparingskampanjen 1973 Arvode för utredningsuppdrag (vissa TV-kassett-     74:22 s. 39

frågor)
Asylärenden enligt utlänningslagen                 83/84:30 s. 11

se även Utlänningslagen, tillämpningen av
Automat- och roulettspel, tillsyn och kontroll av          73:20 s. 15

Bai Bång

se Biståndsprojektet Bai Bång
B3LA-projektet                                                 78/79:30 s. 27

Basbeloppet, ändrade regler för                      80/81:25 s. 52

Bastionen

se Förvaltningsbyggnaden Bastionen
Befrielserörelser i Zimbabwe-Rhodesia, bidrag till       79/80:50 s. 34
Begravningsplats, lagskydd av invigd              75/76:50 s. 49

Belöning, utfästelse av                                     87/88:40 s. 65

Bemyndiganden i normgivningshänseende från riks­dagen,

se Riksdagens bemyndiganden Bensinransoneringen 1973

se Drivmedelsransonering Beredningen av regeringsärenden,

se Regeringsärendenas beredning
Berglingfallet, regeringens befattning med      87/88:40 s. 43

Beskattning av aktievinster, befrielse från

se Aktievinstbeskattning Beslutsformer i regeringen

455

 

se   Parlamentarismen   och   regeringens   besluts­former

Besvärsrätt för organisationer

Besvärsärenden, regeringens handläggning av

Besvärsärendenas omfattning och utvecklingen av antalet ärenden

Betygssystemet för grundskola och gymnasium

Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana, upp­handling av

Bibelkommissionen, flyttning av från utbildningsde­partementet till civildepartementet

Bibliotekspersonal, utbildningen av

Bildtaffären (Carl Bildts resa till USA våren 1983) se Ubåtsskyddskommissionen

Bistånd till Angola

Bistånd till Indonesien

Bistånd till Sri Länka (Kotmaleprojektet)

Biståndsprojektet Bai Bång

Biståndsverksamheten, planer för

Blockbetygen

Bodströmaffären

se UD:s rutiner vid kontakter med massmedia Bofors export av robot 70

se Krigsmaterielexport Bofors medverkan vid uppförandet av fabrik i Iran Bomullsföretag - avtal mellan staten och svenska

bomullsföretag BPA och algeriska staten, tvist mellan Brofjordenfrågan (byggandet av oljeraffinaderi) Brottmål, nåd i

Budgetpropositionen 1982/83, ändring av belopp i Bulltofta

se Flygplanskapningen på Burma, vapenexport till Byggnadslagstiftningen, tillämpning av

Cancun se Internationell konferens i

Carnegie fondkommission AB, PKbankens förvärv av

Cavefors, Bo, Klassiker och Förlag AB, kreditgaran­ti till

72:26 s. 9 74:22 s. 31; 75:12 s. 33; . 75/76:50 s. 5; 79/80:50 s. 14 75/76:50 s. 74

72:26 s. 15 87/88:40 s. 65

83/84:30 s. 44

72:26 s. 15

75/76:50 s. 37 87/88:40 s. 64 81/82:35 s. 25 82/83:30 s. 43; 83/84:30 s. 44 75:12 s. 10 82/83:30 s. 39

85/86:25 s. 32 78/79:30 s. 40

84/85:35 S: 38 71:34 s. 19 72:26 s. 7 ,82/83:30 s. 44

82/83:30 s. 40 75:12 s. 29; 77/78:35 s. 18 78/79:30 s. 19 80/81:25 s. 28 82/83:30 s. 41

88/89:30 s. 88 80/81:25 s. 71

1988/89: KU30

456

 

Cementmonopolet - fusionen mellan Cementa AB och AB Gullhögens bruk

Chilensk familj, utvisning av

Clearingfonden, bidrag från för oljeprodukter

COGÉMA och Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF), avtal mellan

Crownair AB, skyldighet för statliga myndigheter att anlita

Cuba - viss skriftväxling mellan Cubas premiärminis­ter Fidel Castro och statsminister Olof Palme

Danmark och vissa gränsdragningsförhandlingar

Datafrågor, regeringens handläggning av

Datainspektionens styrelse, sammansättningen av

Datasaab-Tercas-affären

Datorer för försvaret, upphandling av

Decentralisering av beslutanderätt

Departementen, organisation och arbetsformer se   Regeringskansliets  organisation  och  arbets­former

Departementstjänstemän i statliga företag, utseende av

Devalveringen 1977

Devalveringen 1982

Diarieföringen i departementen

Diarieföringen i regeringskansliet

Dispens från Sydafrikalagen

Dispens från tätbebyggelseförbud i Munkedal

Dispens från tätbebyggelseförbud i Nynäshamn

Dispensfrågor, allmänt

Distribution av granskningsexemplar av tryckt skrift

till universitetsbiblioteket i Umeå

se Umeå universitetsbibliotek DIV AD (vapenexport till USA) Domartjänst

se Tjänstledighet från viss domartjänst Domstolsverket - tjänsteförslagsnämnden,

se Tjänstetillsättningar Domänverkets s.k. Italienaffärer Drivmedelsransonering, beslut om införande av Elavbrottet december 1983

74:22 s. 41

81/82:35 s. 41 75/76:50 s. 40 80/81:25 s. 68

74:22 s. 40

75-12 s. 17

83/84:30 s. 31 75/76:50 s. 38; 83/84:30 s. 21; 85/86:25 s. 22 85/86:25 s. 25 81/82:35 s. 21 73:20 s. 19 72:26 s. 6; 73:20 s. 5

71:34 s. 19

77/78:35 s. 28 82/83:30 s. 33 74:22 s. 29; 75:12 s. 17; 75/76:50 s. 36, 49; 78/79:30 s. 38; 84/85:35 s. 15; 88/89:30 s. 17 83/84:30 s. 9, 30 80/81:25 s. 60 82/83:30 s. 322 82/83:30 s. 321 71:34 s. 9

82/83:30. s. 24

82/83:30 s. 26 74:22 s. 20

1988/89 :KU30

457

 

se Kraftledningar i Östra Svealand Energipolitiken

Entledigande av högre tjänsteman i regeringskansliet Entledigande av landshövdingen i Kopparbergs län Entledigande av ledamot av utrikesdepartementets

antagningsnämnd (Hugo Lindgren) Ersättning för personskada på grund av brott Ersättning i visst enskilt fall (Tony Bodmark) Etablering för tillverkning av oljeutvinningsplatt-

formar,

se Oljeutvinningsplattformar Etableringsrätt för läkare, besvär angående

Europakommissionen - sekretessen i förlikningsför­handlingar

Export av Viggenplanet, viss garantiutfästelse

Export av örlogsfartyget Göta Lejon till Chile se Krigsmaterielexport

Exportfrämjande åtgärder

Exportkreditgarantier  (Algeriet,  Nicaragua,  Viet­nam m.fl. länder)

Familjepolitiken, vissa frågor

Fastighetsstrukturen i skogsmark, försöksverksam­het avseende förbättring av

Fermaffären

(se även Handhavandet av viss hemlig handling)

Fjällnära skogar se Naturvården inom de svenska fjällområdena

Flygplanskapningen på Bulltofta

Flygtrafik, koncession för

Flyktingar   via   Tyska   Demokratiska   Republiken (DDR)

Fond för stöd till industriellt utvecklingsarbete

Forskarutbildningens    meritvärde   -    regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut

Främmande fartyg, avvisande av på svenskt territo­rialvatten se Rutiner för avvisande av främmande fartyg

Frågor och interpellationer

76/77:44 s. 32 77/78:35 s. 26 78/79:30 s. 26 80/81:25 s. 68 86/87:33 s. 78 84/85:35 s. 57 74:22 s. 39 84/85:35 s. 31

74:22 s. 25 76/77:44 s. 38

79/80:50 s. 37; 79/80:52 s. 13 86/87:33 s. 69

76/77:44 s. 39

84/85:35 s. 34

73:20 s. 19,25,193;

74:12 s. 196;

84/85:35 s. 33, 35,

38

75/76:50 s. 49

75:12 s. 29

83/84:30 s. 30

73:20 s. 16 85/86:25 s. 37 85/86:25 s. 28

74:22 s. 29 84/85:35 s. 24

77/78:35 s. 16; 79/80:50 s. 13; 80/81:25 s. 19

1988/89 :KU30

458

 

Fyren Märket - gränsdragning mellan Sverige och     82/83:30 s. 23

Finland Fållan

83/84:30 s. 40 72:26 s. 14 74:22 s. 38 ■ 73:20 s. 12

83/84:30 s. 36 86/87:33 s. 13

76:12 s. 30

se Nynäsvägen, arbetsplan för Förenade fabriksverken (FFV)

-    export av vapen

-    uppgifter rörande Föreningsverksamhet i myndighets lokal Företagsdemokrati vid organisationsförändringar i

statsförvaltningen

Förmögenhetsinnehav, statsråds

Förordning, utfärdande av i visst fall

(behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvård)

Försvarsväsendet, krediter för investeringar i ratio­naliseringssyfte inom

Första asyllandsprincipen se Utlänningsärenden

81/82:35 s. 35 87/88:40 s. 60

Förvaltningsbyggnaden Bastionen

Förvaltningsärende, återtagande av återkallelse i

Förvisning

se Utlänningsärenden

76/77:44 s. 39 86/87:33 s. 66

Garantiutfästelse (export av Viggenplanet)

Generaldirektörer, utnämningar av åren 1976-1986

Granskningsexemplar av tryckt skrift till universitets­biblioteket i Umeå se Umeå universitetsbibliotek

86/87:33 s. 81 83/84:30 s. 31 73:20 s. 19

Gryt, sambandscentralen i

Gränsdragningsförhandlingar med Danmark

Guldmynt, prägling av

Göta Lejon, försäljning till Chile se Krigsmaterielexport

84/85:35 s. 14

Handhavandet av viss hemlig handling (Fermaffären)

Hellmersärendet

se Tjänstetillsättningar

Hesselöaffären se Gränsdragningsförhandlingar med Danmark

87/88:40 s. 62

Hornborgasjön, restaurering av

Hugo Lindgren-fallet se Entledigande av ledamot av UD:s antagnings­nämnd

72:26 s. 15 81/82:35 s. 39

Hylte Bruk, utbyggnaden av

Hälso- och miljöfarliga varor, tillämpning av lagen om om

Hälso- och sjukvård i krig                                 86/87:33 s. 76

1988/89 :KU30

459

 

Hörnefors massafabrik, utvärdering av utvecklingsal­ternativ för

IB-affären

Indonesien, bistånd till

Industridepartementet, förekomsten av särskilda de­legationer inom

Industridepartementet och statens industriverk, ar­betsfördelningen mellan

Injektionslagen, ändring i

Internationell konferens i Cancun

Internationella studentfonden i Geneve

Internationella överenskommelser, regler och praxis vid ingåendet av

Interpellationer och frågor se Frågor och interpellationer

Investeringsavgift, befrielse från för oprioriterade byggen

Iranier, utbildning av i Sverige

Japanska bilar, import av

Jordbrukspolitiska frågor se Stråförkortningsmedel och Spannmålsbeslut

Jordförvärvslagens tillämpning i visst fall

Journalistmiddagen   med   utrikesminister   Lennart Bodström se UD:s rutiner vid kontakter med massmedia

Justitiedepartementet, information från angående ny vårdnadslagstiftning 1976

Justitiekanslern, förordning med instruktion för

Jämställdhetsfrågor

Jämställdhetsombudsmannen,  förordning med  in­struktion för Järnförädling AB i Hälleforsnäs, stöd till Jäv för statsråd

Kalmar Varv AB, statligt stöd till

Kapitalbeskattningen, förslag till höstriksdagen 1975 om ändring i

Kapningen av ett svenskt flygplan se Flygplanskapningen på Bulltofta

Karolinska sjukhuset, fråga om remiss av utredning­en om överförande av huvudmannaskapet för sjukhuset till Stockholms läns landsting

Kockum Construction AB, bidrag till

Kockums AB, anslag till

81/82:35 s. 11

74:22 s. 6 87/88:40 s. 64 78/79:30 s. 37

79/80:30 s. 37

85/86:25 s. 45 81/82:35 s. 40 80/81:25 s. 66 75:12s. 7 88/89:30 s. 19

71:34 s. 19

84/85:35 s. 47 88/89:30 s. 90

85/86:25 s. 35

77/78:35 s. 32

84/85:35 s. 56 83/84:30 s. 20; 84/85:35 s. 19; 85/86:25 s. 20; 86/87:33 s. 56; 88/89:30 s. 69 84/85:35 s. 56

78/79:30 s. 32 78/79:30 s. 36; 81/82:35 s. 38 80/81:25 s. 64 75/76:50 s. 49

79/80:50 s. 34

81/82:35 s. 37 86/87:33 s. 83

1988/89 :KU30

460

 

Kollektiva försäkringar, regeringsbeslut om Kollektivanslutning till politiskt parti Kommittéväsendet

Kommundelningarna (Botkyrka, Vaxholm, Vara, Norsjö, Vännäs)

Kommunministern - vissa uttalanden angående del­ning av kommuner

Koncessioner för vissa kraftjedningar i: östra Svea­land

Konjunkturstimulerande åtgärder, förslag till

Konseljbeslut, motivering av

Konseljbeslut, offentliggörande av

Konsulttjänster, upphandling av i samband med energibesparingskampanjen 1973

Konsumentombudsmannen, förordning med instruk­tion för

Kotmaleprojektet i Sri Länka, bistånd till

Kraftledningar i östra Svealand, koncession för

Kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Föriag AB

Kreditupplysningslagen, tillämpningen av

Krigsmaterielexport

-    Bakgrund, m.m.

-    AB Bofors export av robot 70

-    AB  Bofors  medverkan  vid  uppförandet  och

driften av en fabrik i Iran

-    Den rådgivande nämndens roll i krigsmaterielex-portfrågor

-    FFV:s s.k. Englandsavtal

-    Krigsmaterielbegreppet

-    till Burma

-    till Burma - granatgeväret Carl Gustaf

-    till Chile - örlogsfartyget Göta Lejon

-    till Indien

-    till Indonesien

 

-    till Iran

-    till Iran - patrullbåtar

-    till Pakistan

-    till Singapore

-    till Storbritannien (de s.k. Englandsavtalen)

 

84/85:35 s.

,52             1988/89: KU30

75/76:50 s.

31

72:26 s. 11

;

75:12 s. 20

;

75/76:50 s.

18;. ...

76/77:44 s.

11 .        ,

81/82:35 s.

32..,

77/78:35 s.

31

83/84:30 s.

42

74:22 s. 23

 

72:26 s. 10

 

71:34 s. 5;

 

72:26 s. 2;

 

73:20 s. 3

 

74:22 s. 41

 

84/85:35 s.

56

81/82:35 s.

25       .■

83/84:30 s.

42

80/81:25 s.

71

84/85:35 s.

57

87/88:40 s.

14

88/89:30 s.

23

85/86:25 s.

29

85/86:25 s.

29

85/86:40 s.

29

87/88:40 s.

24

87/88:40 s.

34,42

82/83:30 s.

40

83/84:30 s.

40

73:20 s. 19

1

87/88:40 s.

27, 37

80/81:25 s.

.71;

86/87:33 s.

40;

87/88:40 s.

33,41

86/87:33 s.

50

87/88:4(1 s.

35 .

75/76:50 s.

45

86/87:33 s.

32

87/88:40 s.

24, 36

461

31 Riksdagen 1988189. 4 saml. Nr 30

-   till USA - luftvärnssystemet DIV AD (Division

Air Defence)

-   till USA - lyftkranar

-   tillstånds- och kontrollfrågor Krigspropaganda, lagstiftning mot Kränkning av svenskt farvatten

se Rutiner för avvisande av främmande fartyg Kränkning av svenskt luftrum den 9 augusti 1984 Kvinnliga präster - fråga om prästvigning av kvinnor Kärnbränsle, utförsel av använt Kärnenergi - import och export av klyvbara radioak­tiva produkter Kärnkraftsfrågan

Kärnkraftsreaktorer, laddning av Kärnvapenfri zon i Europa Körkort, dispens rörande indragning av Lagrådet, remisser till

Lagrådet, underhandsföredragning i

Lagrådet, utskottsremisser till Ledamotskap i UD:s antagningsnämnd

se Entledigande av ledamot Lekmannainslaget i länsstyrelserna

82/83:30 s. 24

87/88:40 s. 35 87/88:40 s. 20, 40 71:34 s. 19

84/85:35 s. 27 72:26 s. 143 82/83:30 s. 25 86/87:33 s. 79; 88/89:30 s. 86 76/77:44 s. 32 77/78:35 s. 25 78/79:30 s. 26 80/81:25 s. 68 82/83:30 s. 14, 25; 84/85:35 s. 51 86/87:33 s. 79 84/85:35 s. 51 82/83:30 s. 14 71:34 s. 9 72:26 s. 6; 73:20 s. 10 74:22 s. 28 75:12 s. 21 75/76:50 s. 19; 76/77:44 s. 15; 77/78:35 s. 8; 78/79:30 s. 7; 79/80:50 s. 7; 80/81:25 s. 6; 81/82:35 s. 6; 82/83:30 s. 8; 83/84:30 s. 6; 84/85:35 s. 10; 85/86:25 s. 5; 86/87:33 s. 6; 87/88:40 s. 7 88/89:30 s. 8 82/83:30 s. 8; 83/84:30 s. 6; 84/85:35 s. 11 84/85:35 s. 11

72:26 s. 15

1988/89: KU30

462

 

Lokalisering av det nya plan- och bostadsverket                          iyoö/ö9:KU3U

se Plan- och bostadsverket
Läkemedelsindustridelegationen, direktiv till   75/76:50 s. 48

Länsläkarorganisationens avveckling               81/82:35 s. 38

Länsstyrelses styrelse, val av ledamöter till     76/77:44 s. 41

Löntagarfondernas styrelser, val till                 84/85:35 s. 56

Massmedierna,  departementens  uppgiftslämnande     83/84:30 s. 45

till MBL - förberedelser för tillämpningen av på den     76/77:44 s. 25

offentliga sektorn MBL (tillämpningen av) vid tjänstetillsättningar

se Tjänstetillsättningar
MBL vid beredning av regeringsärenden          78/79:30 s. 13;

83/84:30 s. 15 MBL vid organisationsförändringar i statsförvalt-     73:20 s. 12

ningen
Medborgarskapsärenden                                 72:26 s. 15;

73:20 s. 8 Mordet på statsminister Olof Palme

-   kontakter med åklagarna                               88/89:30 s. 57

-   kontakterna mellan regeringen och spaningsled-     86/87:33 s. 17; ningen            88/89:30 s. 55

-   ny organisation av mordutredningen             86/87:33 s. 20

-   regeringens   kontakter   med   den   s.k.   Ebbe     88/89:30 s. 47 Carlsson-affären

-   regeringens åtgärder                                     86/87:33 s. 14;

87/88:40 s. 10 88/89:30 s. 24, 34

-  telefonavlyssning på kriminalvårdsanstalt  88/89:30 s. 39
Motorvägsbygget mellan Stenungsund och Ljungs-     88/89:30 s. 80

kile Musikaliska akademiens bibliotek,  tillsättning av

vikariat som överbibliotekarie

se Tjänstetillsättningar
Myndighets anslagsanvändning, begränsning i           71:34 s. 19

Myndighets rätt att meddela föreskrifter, begräns-     71:34 s. 19

ningar i Myndighets skyldighet att vid trycksaksframställning     75:12 s. 29

samråda med Allmänna förlaget Märket

se Fyren Märket Naturalisationsärenden

se Utlänningsärenden
Naturvården inom de svenska fjällområdena   86/87:33 s. 84

NCB, stöd till

se Norriändska Skogsägares Cellulosa AB NJA, regeringens åtgärder

se Norrbottens Järnverk

463

 

Non-grata-förklaring av utländsk diplomatisk per­sonal Nordisk passkontrollöverenskommelse

Nordiskt musikkonservatorium se Studiestödsförordningen

Normgivningsbemyndiganden, se Normgivningsmakten och Riksdagens bemyndi­ganden

Normgivningsmakten, regeringens utövning av

Norrbottens Järnverk - regeringens åtgärder

Norriändska Skogsägares Cellulosa AB (NCB), stöd till

Norrmalmstorgsdramat, augusti 1973

Nyemission, i UV Shipping se UV Shipping

Nynäsvägen, arbetsplan för

Näringsfrihetsombudsmannen, förordning med in­struktion för

Näringshjälp-arbetsmarknadsstyrelsens   handlägg­ning av visst ärende

Nåd i brottmål

Nödsituationer, regler för regeringens handlande i

Ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm ' april 1975 se Västtyska ambassaden

Offentliga utredningar se Kommittéväsendet

Oljekrisen 1973-1974

Oljetransit AB, försäljning av statens aktier i

Oljeupphandling i Iran

Oljeutvinningsplattformar,  etablering för tillverk­ning av

Ombudsmannainstitutioner under regeringen, kart­läggning av

Onkologi, radiologisk se Radiologisk onkologi

Pakistan, vapenexport till se Krigsmaterielexport

Pariamentarismen och regeringens beslutsformer

PKbankens förvärv av Carnegie fondkommission AB

Personalkontrollfråga - tjänstetillsättningsärende vid tullverket

86/87:33 s. 64

79/80:50 s. 24; 79/80:52 S: 1

79/80:50 s. 11; 80/81:25 s. 13; 83/84:30 s. 5; 87/88:40 s. 10; 88/89:30 s. 13 77/78:35 s. 23 80/81:25 s. 54; 82/83:30 s. 26 74:22 s. 17

73:20 s. 18 84/85:35 s. 56

74:22 s. 40

81/82:35 s. 8 73:20 s. 16; 75/76:50 s. 32

74:22 s. 20 86/87:33 s. 84 84/85:35 s. 45 75:12 s. 32

84/85:35 s. 56

80/81:25 s. 4 88/89:30 s. 88 84/85:35 s. 52

1988/89: KU30

464

 

Personalkontrollsystemets tillämpning

86/87:33 s. 74; 87/88:40 s. 47,

1988/89:KU30

Personregister, upprättande av

 

 

se Reader's Digest AB

 

 

Plan- och bostadsverket, lokalisering av

87/88:40 s. 55    ,.

 

Post- och järnvägsterminal till Solna, lokalisering av

76/77:44 s. 34

 

Prisregleringslagen, tillämpningen av

71:34 s. 112; 73:20 s. 18

 

Prisstoppet 1970

71:34 s. 19

 

Prisstoppet 1973

73:20 s. 18

 

Propositionsavlämnandet till riksdagen

71:34 s. 17; 75:12 s. 24; 75/76:50 s. 26; 76/77:44 s. 21; 77/78:35 s. 10; 78/79:30 s. 8; 79/80:50 s. 7; 80/81:25 s. 7; 81/82:35 s. 6; 82/83:30 s. 13; 83/84:30 s. 7; 84/85:35 s. 12; 85/86:25 s. 12; ,86/87:33 s. 10;. 87/88:40 s. 9

 

Prägling av guldmynt

se Guldmynt Publicering av regeringsbeslut

se Regeringens beslut, publicering av  .
Radiologisk onkologi, beslut om                        84/85:35 s. 24

Raineraffären

se Utnämning av statsråd Reader's Digest AB - tillstånd för upprättande av     75/76:50 s. 256

centralt personregister Regeringens befogenhet att överlämna vissa museala     75:12 s. 18

tillgångar som gåvor
Regeringens beslut, publicering av                   75/76:50 s. 14

Regeringens handlande i nödsituationer

se Nödsituationer Regeringens   kontroll   av   säkerhetspolisens  verk­samhet

se Säpos verksamhet                                                  .      .

Regeringens sammansättning, förändringar med an-     85/86:25 s. 1;

ledning av Olof Palmes död                               86/87:33 s. 4

Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket     80/81:25 s. 8 .

riksdagsordningen Regeringens rätt att ingå överenskommelse med     88/89:30 s. 19

annan stat eller med mellanfolklig organisation

465

 

Regeringens utnämningspolitik se även Tjänstetillsättningar och Utnämning av statsråd till visst ämbete

Regeringsarbetet den 1 mars-den 13 mars 1986

Regeringskansliets anvisningar för propositionsskriv­ning vad gäller reglerna i 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen

Regeringskansliets organisation och arbetsformer

Regeringsskiftet -1976

-    1978 . -1979 -1981

-    1982

-    1986 (med anledning av statsminister Olof Pal-

mes död) Regeringsärendenas antal, utvecklingen av

Regeringsärendenas beredning

Regionalpolitiskt stöd

Regleringsbrev, expediering av Regleringsbrev för budgetåret 1981/82 Religionsundervisning, befrielse från

Remissbehandling av besvärsärenden

se Besvärsärenden, regeringens handläggning av Remisser till lagrådet

se Lagrådet

88/89:30 s. 73

86/87:33 s. 16 80/81:25 s. 8

74:22 s. 3; 75:12 s. 4; 76/77:44 s. 8 78/79:30 s. 5 82/83:30 s. 5 84/85:35 s. 5 86/87:33 s. 4 87/88:40 s. 4 88/89:30 s. 5 76/77:44 s. 4 78/79:30 s. 3 79/80:50 s. 4 81/82:35 s. 3 82/83:30 s. 3 85/86:25 s. 3

71:34 s. 2; 72:26 s. 2; 73:20 s. 2; 74:22 s. 2; 75:12 s. 3; 81/82:35 s. 2 83/84:30 s. 3 84/85:35 s. 4 85/86:25 s. 4 86/87:33 s. 5 87/88:40 s. 6 88/89:30 s. 6 77/78:35 s. 3; 84/85:35 s. 8; 85/86:25 s. 7 77/78:35 s. 32 85/86:25 s. 41 71:34 s. 18 82/83:30 s. 44 72:26 s. 15; 73:20 s. 19

1988/89:KU30

466

 

Remissyttranden i propositioner, redovisningen av      72:26 s. 12;        1988/89:KU30

73:20 s. 11 Resning, möjlighet till i ärende som avgjorts av     80/81:25 s. 15

regeringen
Riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseen-     75/76:50 s. 39;
de, redovisning av                                  83/84:30 s. 5;

85/86:25 s. 10; 86/87:33 s. 12; 87/88:40 s. 10 Riksbanksfullmäktige, dröjsmål vid tillsättning av ordförande

se Tjänstetillsättningar
Riksdagens skrivelser, regeringens behandling av   71:34 s. 20;

72:26 s. 5; 73:20 s. 14; 74:22 s. 29; 75:12 s. 26; 75/76:50 s. 31; 76/77:44 s. 24; 77/78:35 s. 15; 78/79:30 s. 13; 79/80:50 s. 27; 79/80:52 s. 1; 80/81:25 s. 26; 81/82:35 s. 10; 83/84:30 s. 4; 84/85:35 s. 22; 85/86:25 s. 39; 86/87:33 s. 78; 87/88:40 s. 60; 88/89:30 s. 23 Riksdagsledamots tjänstledighet från statlig befatt-     85/86:25 s. 46

ning Riksdagsordningen 3 kap. 2 § tredje stycket, rege-     80/81:25 s. 8

ringens tillämpning av Riktlinjer för yrkesmässig trafik

se Yrkesmässig trafik med buss Rutiner för avvisande av främmande fartyg på     75:12 s. 32

svenskt territorialvatten
Rättspsykiatriska undersökningar      .         88/89:30 s. 74

Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier     88/89:30 s. 93

Saab-Scania AB, tillstånd för att anlägga en biiindu-     87/88:40 s. 61

stri på Kockums område i Malmö
Samhällsägda utvecklingsbolag, inrättande av       80/81:25 s. 26

Sammansatt finans- och skatteutskott - handlägg-    75/76:50 s. 49

ningen av skattefrågor
SAS - de s.k. frikorten                             77/78:35 s. 29

Schein, Harry - arvode för utredningsuppdrag                                       74:22 s. 39 '*

 

Sekretesskyddad handling, landstings utlämnande av till statlig myndighet

Sekretesslagens tillämpning i utrikes- och försvarsde­partementen

Serafimerlasarettet, placering av medicinska forskar­tjänster vid nedläggning av

Serafimerlasarettets portalbyggnader, överlåtelse till Stockholms kommun

Sjukjournaler, utlämnande av från landstingskom­munalt organ till statlig myndighet (besvärs­ärende)

Skadestånd till en f.d. handelssekreterare

Skogsbrukares trygghetsförsäkring se Trygghetsförsäkring

Skoimporten, inskränkningar i

Skolbyggen, lånetillstånd för finansiering av

Skolstyrelsen - tillsättning av generaldirektör se Tjänstetillsättningar

Skolöverstyrelsen, beslut om Birgitta'Ulvhammars förordnande som generaldirektör för

Slopandet av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter

Socialutredningen, direktiv till

Socionomutbildningen och vuxenutbildningen, vissa frågor om

Spannmålsbeslut, 1985 års

Spannmålshandeln, reglering av underskott i

Språkgranskning av vissa UD-dokiiment

SSAB - Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgö­relsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB

Stadsplan för kvarteret Bryggeriet i Lund

Stadsplan för kvarteret Triangeln i Malmö

Statens strålskyddsinsfitut, handläggning av skrivelse från

Statliga verk och företag, statstjänstemän som styrel­seledamöter i

Statsföretag AB, regeringens befattning med frågor rörande ledningen av

Statsminister Palmes brevväxling med Cubas premi­ärminister

Statsråd, jäv för

Statsrådens tjänsteresor Statsråds beslutanderätt

Statsråds förmögenhetsinnehav, redovisning av

 

74:22 s. 39

1988/89: KU30

85/86:25 s. 15

 

88/89:30 s. 17

 

79/80:50 s. 35 :

 

82/83:30 s. 37

 

74:22 s. 39

 

75:12 s. 32

 

75/76:50 s. 37

 

71:34 s. 20

 

81/82:35 s. 36

 

75:12 s. 31

 

76/77:44 s. 41

 

72:26 s. 15

 

87/88:40 s. 64

 

85/86:25 s. 41

 

83/84:30 s. 33

 

82/83:30 s. 36

 

80/81:25 s. 31

 

85/86:25 s. 43

 

78/79:30 s. 39

 

71:34 s. 19;

 

72:26 s. 13;

 

86/87:33 s. 71

 

71:34 s. 19;

 

82/83:30 s. 26

....    . ,    .;

75:12 s. 17;

 

75/76:50 s..36-

 

78/79:30 s. 36;    ■

 

81/82:35 s. 38

 

85/86:25 s. 47 ■

 

76/77:44 s. 12;

 

77/78:35 s. 5

 

83/84:30 s. 36

 

468

 

Statsrådsberedningen, uttalande av angående boken

Industrispionage Statsrådsprotokoll, offentliggörande av Statsrådsprotokoll, redovisning av innehåll i

Statstjänstemän i styrelser för statliga verk och fö­retag se Statliga verk och företag

Stråförkortningsmedel, användning av

Studiestödsförordningen avseende Nordiskt musik­konservatorium

Stålverk 80-projektet

Svensk författningssamling (SFS), utgivningen av

Svenska Dagbladet - tryckfrihet och sekretess Svenska Dagbladet, tryckfrihetsåtal mot Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet Sydafrikalagen, dispens från Säkerhetsfrågor, regeringens befattning med Säkerhetspolisens verksamhet

-    beträffande sjukvårdsförvaltningen i Göteborg

-    regeringens kontroll av

Södra Skogsägarna AB, statligt engagemang i Tandläkarutbildning för iranier Tandvårdstaxan - tillämpningen av tandvårdsförsäk­ringen Taxitrafiken i Lerum

84/85:35 s. 30

71:34 s. 3 74:22 s. 2; 75:12 s. 3

 

87/88:40 s.

63

79/80:50 s.

36

76/77:44 s.

28;

77/78:35 s.

23

71:34 s. 15

 

72:26 s. 4;

 

73:20 s. 13

 

74:22 s. 33

 

75:12 s. 22

 

75/76:50 s.

20;

76/77:44 s.

17;

77/78:35 s.

12;

78/79:30 s.

10;

79/80:50 s.

8;

80/81:25 s.

9;

81/82:35 s.

8;

83/84:30 s.

8;

84/85:35 s.

13;

85/86:25 s!

14;

86/87:33 s.

9;

87/88:40 s.

7;

88/89:30 s.

9

83/84:30 s.

33

86/87:33 s.

73

74:22 s. 29

 

80/81:25 S;

60.

87/88:40 s.

47

75/76:50 s.

42

78/79:30s.

33;

79/80:50 s.

34

82/83:30 s.

41

88/89:30 s.

60

84/85:35 s.

48

84/85:35 s.

47

75:12 s. 30

 

79/80:50 s.

37

79/80:52,5.

6

1988/89:KU30

469

 

TCO-konflikten våren 1985

Tekofrågor, regeringens handläggning av med anled­ning av riksdagsbeslut

TELUB-ärendet - utbildning i Sverige av libyska medborgare

Terroristlagstiftningen, tillämpningen av

Terrängkömingslagen - bemyndigande till rege­ringen

Tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser

Tjeckoslovakiska medborgare, utvisning av

Tjernobylkatastrofen 1986

Tjänstebrev och distribution av visst informationsma­terial från intresseorganisation

Tjänsteman i flygvapnet, överförande av till disponi-bilitet

Tjänstetillsättningar

-    domstolsverket

-    dröjsmål i fråga om tillsättning av viss landshöv-

ding

-    generaldirektör vid skolöverstyrelsen

-    generaldirektörer åren 1976—1986

-    kyrkliga tjänster

-    lektor i organisk kemi vid Lunds universitet

(Hellmersärendet)

-   medbestämmandelagens tillämpning vid tillsätt-

ning av högre tjänster

-    ordförande i riksbanksfullmäktige

-    postverket

-    professor i musikvetenskap vid Lunds universitet

-    regeringens praxis i förhållande till jämställd-

hetslagen

-    regeringsrätten

-    skoldirektör i Lomma

-    tullverket

-    universitetslektor i fysik vid Lunds universitet

-    utlandsmyndigheter, svenska, chefer för

-    verkschefer

-    verkställande direktör i Svensk Bilprovning AB

 

85/86:25 s. 17

1988/89:KU30

81/82:35 s. 11

 

79/80:50 s. 30;

 

79/80:52 s. 4;

 

80/81:25 s. 31;

 

81/82:35 s. 39

 

75/76:50 s. 43;

 

77/78:35 s. 32;

 

80/81:25 s. 70;

 

84/85:35 s. 15

 

75/76:50 s. 39

 

75/76:50 s. 31

 

86/87:33 s. 64

 

86/87:33 s. 51

 

75:12 s. 32

 

85/86:25 s. 47

 

75/76:50 s. 48;

 

87/88:40 s. 59

 

74:22 s. 39

 

81/82:35 s. 36

 

86/87:33 s. 66

 

72:26 s. 15

 

75/76:50 s. 49;

 

76/77:44 s. 41;

 

81/82:35 s. 42

 

79/80:50 s. 25

 

75:12 s. 31

 

84/85:35 s. 56

 

86/87:33 s. 68;

 

87/88:40 s. 60

 

83/84:30 s. 20;

 

84/85:35 s. 19

 

87/88:40 s. 59

 

79/80:50 s. 35

 

84/85:35 s. 52

 

86/87:33 s. 67

 

87/88:40 s. 57

 

86/87:33 s. 66;

 

87/88:40 s. 57

 

85/86:25 s. 35

 

470

 

-    vikariat som överbibliotekarie vid Musikaliska

akademiens bibliotek Tjänstledighet från viss domartjänst Tobaksrökning, åtgärder mot

Trafiktillstånd för viss busstrafik

se även Yrkestrafikförordningen Triangeln i Malmö

se Stadsplan för Trygghetsförsäkring för skogsbrukare Tulltaxa, rättelse i lagen om Tätbebyggelseförbud, undantag från

Ubåt 137 - grundstötning i Blekinge skärgård Ubåtsincidenten i Gåsefjärden Ubåtsincidenten i Hårsfjärden Ubåtsskyddskommissionen

-    diarieföringen av det s.k. Fermbrevet

-    ledamoten Carl Bildts resa till USA UD:s antagningsnämnd, visst ledamotskap i

se Entledigande av ledamot av

UD:s rutiner vid kontakter med massmedia

Umeå universitetsbibliotek, granskningsexemplar av tryckt skrift till

Ungdomslagen, tillämpningen av

Uppgiftslämnande till massmedierna

Upphandling av datorer för försvaret se Datorer för försvaret

Upphandlingsfrågor se Crownair AB, ARE-bolagen, Konsulttjänster och Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana

Utanordnande av arvode för visst utredningsuppdrag se Schein, Harry

Utbetalning av visst skadestånd till f.d. handelssekre­terare se Skadestånd till

"Utflaggningsärende" - tillstånd till överlåtelse av fartyg

Utlandssvenskarnas rösträtt

Utländskt fastighetsförvärv

Utlänningslagen, tillämpningen av

80/81:25 s. 15, 18        1988/89:KU30

84/85:35 s. 54 71:34 s. 20; 76/77:44 s. 40 75/76:50 s. 46

84/85:35 s. 25 81/82:35 s. 40 80/81:25 s. 31; 82/83:30 s. 41 81/82:35 s. 12 81/82:35 s. 12 82/83:30 s. 23

83/84:30 s. 30 83/84:30 s. 29

84/85:35 s. 29 74:22 s. 37; 75:12 s. 33 83/84:30 s. 43 83/84:30 s. 45

79/80:50 s. 32

75/76: 83/84: 77/78; 79/80: 79/80: 80/81: 82/83: 83/84: 84/85: 83/84:

50 s. 47 30 s. 43 35 s. 32; 50 s. 20; 52 s. 1; 25 s. 70 30 s. 10 30 s. 11 35 s. 15 30 s. 11

471

 

Utlänningsärenden

-    förvar av barn

-    handläggningstider

 

-   invandrarministern, visst uttalande

-   medborgarskap

-   terroristbestämmelserna

-   utvisningsärenden, praxis i

Utnämning av statsråd till visst ämbete (Ove Rainer

till justitieråd) Utnämningar av generaldirektörer och verkschefer

se Tjänstetillsättningar Utrednings- och remissväsendet

se Kommittéväsendet Utrikesdepartementets organisation Utrikesdepartementets rutiner vid kontakter med

massmedia Utrikesnämnden, vissa frågor rörande Utvisning på grund av brott UV Shipping, fördelning av aktier i samband med

nyemission Vapenexport

se Krigsmaterielexport Vapenvägrare - nåd i brottmål Varvsfrågor

-   Kockum AB, visst anslag till

-   statligt stöd till Öresundsvarvet, Kalmar varv och

Kockum Construction AB Verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utrednings­nämnd Verkschefers bisysslor Verkschefsfrågor

-    datainspektionen - socialstyrelsen - riksrevi-

sionsverket Vetebiståndet till svältande länder Vietnam och viss skuldreglering Viggenplanet, export av och garantifrågor

se Garantiutfästelser Villkorslagen, tillämpningen av Viseringsfrågor inom UD Volvoärendet - principavtal mellan AB Volvo och

den norska staten om bildandet av svensk/norsk

koncern

84/85:35 s. 15

87/88:40 s. 53 82/83:30 s. 10 84/85:35 s. 15 87/88:40 s. 50 88/89:30 s. 63 87/88:40 s. 55 73:20 s. 7 87/88:40 s. 52 88/89:30 s. 66 87/88:40 s. 50 88/89:30 s. 64 83/84:30 s. 34

75:12 s. 5 84/85:35 s. 29

75/76:50 s.,36 83/84:30 s. 11 88/89:30 s. 91

81/82:35 s. 8

86/87:33 s. 83 .80/81:25 s. 63; 81/82:35 s. 37 79/80:50 s. 36

86/87:33 s. 72

85/86:25 s. 33

75/76:50 s. 47 84/85:35 s..43

78/79:30 s. 26 88/89:30 s. 22 78/79:30 s. 29

1988/89: KU30

472

 

Vuxenutbildningen och socionomutbildningen                       72:26 s. 15         1988/89:KU30

Väganslag, disposition av                         IdlllAQ s. 40

Vägomläggning vid Sätra i Skaraborgs län, arbetsplan för se Vägverkets arbetsplan

Vägverkets arbetsplan för omläggning av väg 202 vid     85/86:25 s. 47 Sätra i Skaraborgs län

Värnpliktsvägrare - nåd i brottmål             81/82:35 s. 8

Västtyska ambassaden, ockupation av i april 1975        75/76:50 s. 32

Yrkestrafikförordningen - försvarets civilförvalt­nings dispens från reglerna i (försöksverksamhet beträffande fria värnpliktsresor med chartrade bussar)

Yrkesmässig trafik med buss, riktlinjer för    75:12 s. 32

Öresundsvarvet i Landskrona, fråga om nedläggning     80/81:25 s. 63

473

 

Innehållsförteckning till granskningsbetänkande 1988/89:KU30

Inledning.......................................................... ...... 1

Sammanfattning ...............................................        2

Utskottets granskning:

1.        Vissa förändringar i regeringen och regeringskansliet             5

2.        Utvecklingen av antalet regeringsärenden m.m... ..... 6

3.        Remissertill lagrådet.......................................       8

4.        Utgivningen av Svensk författningssamling.........       9

5.        Propositionsavlämnandet................................ .... 11

6.        Normgivningsbemyndiganden  ..... ;..................      13

7.        Principer för registrering av allmänna handlingar m.m             14

8.        Regeringens rätt att ingå överenskommelse med annan stat eller

med mellanfolklig organisation  .............................      19

9.        Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom utrikesdeparte­mentet            22

10.     Riksdagens skrivelser, m.m..............................      23

11.     Krigsmaterielexport........................................      23

12.     Regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme           24

13.     Utlänningsärenden.........................................      62

14.     Jämställdhetsfrågor  .....................................      69

15.     Regeringens utnämningspolitik   ...................... .... 73

16.     Rättspsykiatriska undersökningar  ....................      74

17.     Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile               80

 

18.     Export och import av radioaktivt klyvbart material m.m          86

19.     PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB              88

20.     Import av japanska bilar   .............................. .... 90

21.     Fördelning av aktier till allmänheten i samband med en nyemis­sion i UV Shipping AB                    91

22.     Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier............     93

Reservationer....................................................     98

Särskilda yttranden.............................................    113

Upprättade promemorior, m.m.

1988/89 :KU30

BILAGORNA A 1-A 22

A 1 A   Vissa ändringar beträffande departementens ansvar för olika

ärenden...........................................................       119

A 1 B   Översikt över antal anställda inom regeringskansHet (exkl.

UD) 1989-01-01................................................       121

474

 

A 1 c   PM från statsrådsberedningen med anledning av anmälan av       1988/89:KU30

Birgit Friggebo om "socialdemokratiska valarbetare i rege-      Bilaga A

ringskansliet"....................................................       122

A 2 A  Regeringsärenden år 1987..........................       132

A 2 B   Regeringsärenden år 1988.........................       133

A 3 A  Under år 1988 avlämnade propositioner med lagförslag som

har granskats av lagrådet...................   .............       134

A 3 B   Under år 1988 avlämnade propositioner med lagförslag med

motivering enligt 8 kap. 18 § RF............................       138

A 4      Förteckning över författningar i SFS år 1988 utkomna senare

än två veckor före ikraftträdandet.....    ...............       143

A 5 A  PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen våren

1988...............................................................       145

A 5 B   Regeringens beslut att tillkalla en kommitté med uppdrag att

göra en reformering av budgetpropositionen.......          146

A 6 A   PM beträffande regeringens utövning av normgivningsmak­
ten ........................................................       148

A 6 B   Register över riksdagens normgivningsbemyndiganden            155

A 7 A   Regeringsbeslut med anledning av Bengt Schöiers framställ­
ning till statsrådsberedningen att utfå vissa handlingar            203

A 7 B   Diarieföringen inom utrikesdepartementet......       207

A7C   PM om hemliga handlingar i miljö-och energidepartementet       213

A 8       PM om reglerna för ingående av internationella överenskom­
melser ................................ ;..................       215

Underbilaga 1: Internationella överenskommelser som ingåtts

1985        och som underställts riksdagen ..............       221

t/«rfer6//aga2.'Internationella överenskommelser som ingåtts

1986        och som underställts riksdagen ..............       222

Underbilaga 3: Överenskommelser med främmande makter

m.m. (1985) .....................................................       223

Underbilaga 4: Överenskommelser med främmande makter

m.m. (1986)......................................................       233

Underbilaga 5: PM från Televerkets huvudkontor......       243

Underbilaga 6: PM från Postens internationella sekretariat ..      245

A 9       PM om rutinerna för beslutsfattande m.m. inom utrikesde­
partementets verksamhetsområde................       247

A 10     PM om den 30.9.1988 icke slutbehandlade riksdagsskrivelser

(beslutade före 1988) till regeringen .....................       253

A 11     PM om s.k. konstitutionell nödrätt  .............      254

A 12 A JO-beslut 1988-12-30 rörande klagomål om avvisning enligt

utlänningslagen..................................................       259

A 12 B JO-beslut 1988-12-30 (inspektionsärende angående s.k. di­
rektavvisning av utlänningar som sökt politisk asyl)                 275

A 12 C Skrivelse från kriminalvårdsstyrelsen.............       290

A 13     PM om jämställdhetsfrågor .......................       292

A 14     PM om regeringens utnämningspolitik...........       302

Underbilaga I: Skrivelse från Anders Björck..............      303

Underbilaga 2: PM från utbildningsdepartementet .....      305                  '

 

Underbilaga3: Regeringsbeslut 1988-12-01, m.m...........     306     1988/89:KU30

Underbilaga 4: PM från utbildningsdepartementet .........     312     Bilaga A

t/«rfefi>i7aga 5: Förteckningar från statsrådsberedningen ....            313

A 15     PM om rättspsykiatriska undersökningar .......... ..... 324

A 16     PM från statsrådsberedningen om den rättspsykiatriska verk­
samheten.............................................. ;............. .... 325

A 17     PM om regeringens handläggning beträffande motorvägsbyg­
get i Ljungskile.... ........ ........................................     333

Underbilaga 1: Uppdrag från kommunikationsdepartementet

till vägverket angående utbyggnad av väg E 6   ............     334

(y«defci7aga2: Anmälan till KU från Viola Claesson (vpk)   ..   335

Underbilaga 3: PM från statsrådsberedningen ...............     336

Underbilaga 4: Regeringsrättens beslut 1988-11-28 .....     375

t/nde/-/?i7flga5: Anmälan från Elisabet Franzén m.fl. (mp) ...  397

Underbitaga 6: Regeringens beslut 1989-02-09.............     399

A 18     PM om export och import av klyvbart och radioaktivt material 406
Underbilaga: Tillståndsbeslut enligt lagen om kärnteknisk

verksamhet när det gäller import och export....... ....;...       416

A 19     PM om PKbankens förvärv av aktier i Carnegie fondkommis­
sion AB.......    ......................................................     419

Underbilaga 1: PM från statsrådsberedningen................ ... 420

A 20     PM rörande japansk bilexport till Sverige..    ......     424

A 21     PM rörande UV-Shipping AB....... :....................... ... 432

A 22     PM om rörelsehindrade elevers gymnasiestudier ... 440

Sakregister till konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971 -

1988/89.......................................................................... .... 455

Bilagedel B    Årets utfrågningar Bilagorna B 1 - 19

Bilagedel C   Utkast 1988-09-01 Bilaga C

gotab  88492, Stockholm 1989                                                                                                                            476

 

Konstitutionsutskottet

1989-01-16 kl. 09.05-10.45

1988/89: KU30 Bilaga B 1

Sammanfattning från ett samtal mellan tjänstemän på KU:s kansli (föredragandena Lars Hesser, Åse Matz och Ingvar Åkesson) och ambassadör Harald Fälth angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Harald Fälth, som tjänstgjorde som statssekreterare i justitiedepartementet under tiden hösten 1982-22 oktober 1987, har bl.a. uppgivit följande.

Olaglig elektronisk avlyssning (s.k. buggning)

Någon gång under hösten 1988 nåddes han i Nicaragua genom tidningsläs­ning och nyhetssammandrag första gången av uppgifter om att illegal avlyssning förekommit i utredningen om mordet på Olof Palme. Han reflekterade inte så mycket över uppgifterna som han satte i samband med den legala telefonavlyssning som hade förekommit. I november 1988 - han tror att det var den 13 - kom Lena Hjelm-Wallén ned till San José på besök. Hon berättade då att torsdagen innan fråga hade uppkommit inom regering­en - han vet ej om därmed avsågs hela regeringen eller delar av den -huruvida det vid det möte i augusti 1986 då Hans Holmér första gången presenterade operation Alfa för justitiedepartementets ledning hade nämnts något om buggning. Fälths svar på Lena Hjelm-Walléns förfrågan var nej. Vid samtalet med Lena Hjelm-Wallén erinrade sig Fälth omedelbart följande händelse. Vid ett tillfälle - han återkommer till tidpunkten - stod han i sitt rum, vid skrivbordets ena kortsida, tillsammans med Klas Bergenstrand. Denne hade kommit från ett möte med spaningsledningen. Bergenstrand uppgav vid detta tillfälle att Per-Göran Näss ville att polisen skulle få regeringens medgivande att få bugga det kurdiska bokkaféet. Fälth uppfattade frågan som fullständigt absurd. Dessutom är det för en jurist uppenbart att regeringen inte kan dispensera från en lagbestämmelse. Han minns att han sa något som "Hur kan karln vara så korkad att han tror att han kan få ett muntligt eller tyst medgivande från regeringens sida att ägna sig åt rena olagligheter". Det var hans svar på Bergenstrands fråga, och därmed var saken för hans del utagerad. Han berättade inte för någon om samtalet. Han hade i sin vildaste fantasi inte kunnat tro att buggning skulle före­komma.

När det gäller tidpunkten för hans samtal med Bergenstrand om buggning är hans spontana minnesbild att detta inträffade 2 ä 3 veckor efter mordet. Han har frågat sig själv - mot bakgrund av att PKK blev riktigt aktuellt i utredningen först i augusti 1986 - varför man vid nyss angivna tidpunkt kunde 1 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30 Bilagedel B

ha intresse av att avlyssna kaféet och vill därför inte utesluta att samtalet kan 1988/89:KU30 ha ägt rum vid någon annan tidpunkt. Utöver den nu relaterade händelsen Bilaga B 1 har han inte över huvud taget hört talas om buggning i samband med mordutredningen. - Han vill tillägga att han vid samtal nyligen med-Bergenstrand fått klart för sig att denne inte har några minnesbilder av Ovannämnda samtal. Trots stundtals ivrigt tänkande sedan mitten av november har Fälth inte haft anledning att revidera sin minnesbild av den relaterade händelsen.

Efter ett sammanträffande med chefsåklagare Jan Danielsson den 12 januari 1989 har Fälth kommit att tänka på en annan sak. I augusti 1983 var han och Gösta Welander i Köpenhamn på ett möte anordnat av Nordiska polischefsföreningen. Ett av ämnena var buggning. Han minns program­punkten tydligt. Det var två svenskar - Holger Romander och Holmér - som i första hand diskuterade saken. Romander var ivrig förespråkare för bugg­ning medan Holmér var lika ivrig motståndare mot buggning. Mot bakgrund av detta gör Fälth reflexionen att om han under sin tid i departementet hade fått reda på förekomsten av eller misstänkt buggning skulle han ha blivit mycket förvånad med hänsyn till Holmérs vid ovannämnda tillfälle deklare­rade motstånd mot buggning.

Frågan om buggning i samband med mordutredningen har alltså, såvitt han vet - med undantag för ovannämnda händelse -, inte tagits upp i departe­mentet. En annan sak är att tvångsmedelskommittén tagit upp frågan om buggning i ett av sina betänkanden och att saken därigenom varit aktuell i departementet under nästan hela den tid Fälth tjänstgjorde där. Inställning­en i departementet var att man skulle samordna detta grannlaga lagstiftnings­ärende med det förslag som skulle bli resultatet av den utredning som sysslade med tvångsmedel på skattesidan (USS). Av någon anledning ledde emellertid sistnämnda ärende, som handlades inom finansdepartementet, till ett förslag till lagstiftning - sannolikt någon gång på våren 1987 - utan att den önskade samordningen kom till stånd. Det kan i sammanhanget nämnas att förutvarande riksdagsledamoten Hans Pettersson, Helsingborg, tog upp buggningsfrågan varje gång denne deltog i sammanträffanden med departe­mentsledningen. Pettersson varför att buggning skulle tillåtas. Erfarenheter­na från Danmark var enligt Pettersson goda. Man var alltså inom departe­mentet medveten om frågans komplexitet och känslighet. Detta var i praktiken ett av skälen till att tvångsmedelskommitténs förslag vilade i departementet.

Beträffande departementets kontakter med spaningsledningen gäller bl.a. följande. Redan på mordnatten hade Fälth kontakt med Bergenstrand. Fälth bad Bergenstrand att ta kontakt med polisledningen redan på morgonen dagen därpå (lördagen). Sannolikt några dagar senare inträdde även Kurt Malmström - denne tjänstgjorde vid denna tid på departementets åklagar-och polisenhet - som observatör. I allmänhet tjänstgjorde Malmström bara vid förfall för Bergenstrand men ibland även parallellt med denne. Den första tiden efter mordet deltog Bergenstrand i två möten per dag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Bergenstrand deltog aldrig i spa­ningsledningens diskussioner utan hans uppgift var att vidarebefordra information till departementsledningen.  Bergenstrand vidarebefordrade

 

detaljerat vad som hade avhandlats. Denne informerade alltid först Fälth.     1988/89:KU30

Beroende på vad Bergenstrand hade att berätta informerades sedan Wick-    Bilaga B 1

bom antingen av Fälth och Bergenstrand gemensamt eller av enbart Fälth.

Malmström brukade också ofta delta vid de möten på departementet då

informationen  från  spaningsledningen  behandlades.  Rättschefen Johan

Munck deltog mera sällan. När Munck var med gällde det ofta att ta ställning

till olika rättsliga bedömningsfrågor.

Hans minnesbild av det aktuella samtalet med Bergenstrand var att denne kom från ett sammanträde med spaningsledningen och skulle avrapportera till Fälth vad som förekommit. Buggningsförfrågan utgjorde en av punkterna på den lista med ämnen som Bergenstrand skulle informera Fälth om. Han kan inte minnas om Bergenstrand hade en skriven lista eller om den så att säga fanns i dennes huvud. Hans minnesbild är att Bergenstrand i den aktuella frågan inte hade någon annan uppfattning än Fälth och att det inte blev någon diskussion. Genom Fälths svar var frågan avförd. Han känner inte till att frågan därefter skulle ha diskuterats inom departementet. Han har svårt att tro att något missförstånd angående innebörden av hans svar kunnat uppkomma i samband med att detta vidarebefordrades.

Han anser sig våga uttala sig på departementets vägnar när han säger att ingen där kände till att buggning användes i mordutredningen. Påståendet att Wickbom skulle ha godtagit buggning framstår för den som känner Wickbom som fullständigt otänkbart. Näss uppgift om samtycke från departementet är en gåta.

Telefonavlyssning av Miro Baresic; konstitutionell nödrätt

Begäran om ett regeringsbeslut om avlyssning av Baresic måste ha kommit från spaningsledningen via Bergenstrand. Han kan i vart fall inte påminna sig att begäran kom någon annan väg. Munck skrev en promemoria om möjligheten för regeringen att med stöd av 31 § lagen om kriminalvård i anstalt fatta ett sådant beslut. Hans minnesbild är att saken sedan diskuterats mellan Wickbom, Fälth, Munck och Bergenstrand med utgångspunkt i promemorian, varvid alla gjorde samma bedömning av de aktuella tolknings­frågorna. Han vill i denna del hänvisa till Muncks promemoria av vilken hela uppläggningen av diskussionen framgår.

När det gäller tillämpningen av beslutet fick man inom justitiedepartemen­tet klart för sig att samtal mellan anstaltschefen och någon annan person avlyssnats. Wickbom blev upprörd när han fick kännedom om detta och framhöll att beslutet inte fick tillämpas så att andra än Baresics telefonsamtal avlyssnades. Fälths minnesbild är att Bergenstrand fick i uppdrag att vidarebefordra detta till polisledningen.

Tillfrågad om frågan om konstitutionell nödrätt varit uppe till diskussion inom departementet har Fälth lämnat bl.a. följande uppgifter. Frågan om konstitutionell nödrätt har diskuterats i den "vanliga" kretsen (Wickbom, Fälth, Munck, Bergenstrand och eventuellt Malmström). Sannolikt har Munck, som hade erfarenheter från tidigare extraordinära händelser, bl.a. det tyska ambassaddramat, varit den som svarade för sakkunskapen i dessa diskussioner. Han kan inte minnas om frågan diskuterades i samband med någon särskild fråga under mordutredningen eller om saken varit uppe som

 

en principfråga. Att mordet utgjorde en typisk extraordinär händelse där     1988/89:KU30

frågan kunde komma upp var klart. Mot bakgrund av konstitutionsutskottets    Bilaga B 1

uttalanden i granskningsärenden gällande tidigare extraordinära händelser

(Bulltofta osv.) hade han klart för sig vikten av att det utsågs en person inom

departementets polisenhet som så länge en krissituation förelåg förde

anteckningar över vad som förekom. Det var bl.a. därför som Bergenstrand

och Malmström utsågs till observatörer i spaningsledningen. Han utgår ifrån

att de anteckningar, som Bergenstrand och Malmström har gjort, har

sparats. Han vet att Bergenstrand hade en särskild anteckningsbok där denne

gjorde sina noteringar. Såvitt han kan påminna sig gällde detta också

Malmström.

 

Konstitutionsutskottet              i988/89:KU3o

Bilaga B 2

1989-02-07 kl. 11.01-12.05

Offentlig utfrågning av förra statsrådet och chefen för socialdepartementet Gertrud Sigurdsen angående rättspsykiatriska undersökningar

Olle Svensson: Vi hälsar i dag Gertrud Sigurdsen, och enligt den praxis vi har lämnar jag först ordet till den vi har inbjudit.

Gertrud Sigurdsen: Jag vill först ge några aktuella informationer.

Som det har konstaterats i budgetpropositionen undantas den rättspsykiat­riska verksamheten från huvudalternativet budgetåret 1988/89. Den 1 december 1988 gav regeringen statskontoret i uppdrag att utreda vissa administrativa rutiner vid klinikerna. Medicinsk konsult har också medver­kat vid utredningarna. Samtliga kliniker har studerats, och också domstolar­na har hörts om verksamheten. Slutredovisning kommer att ske någon gång i mars i en rapport, men jag har vissa underhandsinformationer som tyder på att man kan göra rationaliseringsvinster genom att förändra verksamheten rent administrativt.

Jag vill också upplysa om att statens förhandlingsnämnd har träffat avtal i december förra året med Östergötlands och Västerbottens läns landsting om ett förnyat samarbete - det har tidigare påbörjats. Avtalet omfattar 38 undersökningar för 1989, och det godkändes av regeringen den 2 februari. I det sammanhanget kan jag nämna att om den statliga verksamheten utfördes till samma kostnader som de här undersökningarna, skulle man kunna reducera kostnaderna med 20-25 miljoner kronor av de 90 som är nuvarande anslagsnivå - jag tycker det är värt att notera.

Jag vill också säga att justitiedepartementet arbetar på en revidering av förslaget till ny lagstiftning om rättspsykiatriska undersökningar och rätts­psykiatrisk vård. De örenklade undersökningsförfarandet skall man kunna genomföra oberoende av hur det går i de fortsatta framtida förhandlingarna med Landstingsförbundet. Avsikten är att en ny lag skall träda i kraft den 1 januari 1991.

Socialstyrelsen har under hösten 1988 infört ett nytt statistiksystem, som effektiviserar tillsynen och uppföljningen av verksamheten.

Vi har gjort en uppdatering av den statistiksammanställning som KU:s ledamöter har fått tidigare. Den visar att antalet utförda undersökningar har ökat med 45 under 1987 och är det största antal som har utförts under 1980-talet. Särskilt markanta har ökningarna varit när det gäller häktade undersökningsfall med närmare 60 fler undersökningar. Balansen, dvs. antalet beställda men inte utförda undersökningar, har varit den lägsta som

 

har registrerats under senare år. Den genomsnittliga undersökningstiden har    1988/89:KU30
minskat med 3 dagar från 44 till 41, om man relaterar det till 1987.   Bilaga B 2

Det har alltså skett påtagliga förbättringar. Naturligtvis är situationen fortfarande inte helt acceptabel, men jag har velat ge utskottets ledamöter dessa upplysningar som ett tillägg till de handlingar som har skickats ut för att visa att det har skett en del.

Torgny Larsson: Det har länge framförts en mycket omfattande kritik mot de långa väntetiderna. Justitieombudsmannen har gjort det flera gånger, liksom justitieutskottet och socialutskottet, och en enig riksdag och även socialsty­relsen har uttalat skarp kritik. Jag vill höra, om Gertrud Sigurdsen tycker att kritiken har varit berättigad eller om den har varit överdriven.

Gertrud Sigurdsen: Kritiken har i många fall varit berättigad, eftersom förhållandena inte har varit acceptabla. Det är beklagligt att förhandlingarna med Landstingsförbundet strandade i november. Statens förhandlings­nämnd har ju förhandlat sedan 1985. Vi tycker, och det har riksdagen uttalat tidigare, att landstingen borde ha ansvaret.

Torgny Larsson: Huvudorsaken till att det inte har gått-att nå fram till en förnuftig lösning är alltså förhandlingarna med Landstingsförbundet?

Gertrud Sigurdsen: Det är en av orsakerna. En annan orsak är det delade huvudmannaskapet. Det finns många som är "klinikfärdiga", som alltså finns kvar inom klinikerna när undersökningen är gjord och som inte kommer ut i den vård som de är berättigade till.

Det är precis samma fenomen som vi har med åldringsvården. Vi talar också där om khnikfärdiga åldringar som ligger på sjukhusen. Bristen på platser i kommunernas äldreomsorg gör att de får ligga kvar. Det är en svårighet när man har två huvudmän.

Här ser vi samma bild. Huvudmän för vården är landstingen, men landstingen tar inte emot dem, och de får inte vård. Därför är det beklagligt, säger jag återigen, att vi inte har lyckats med förhandlingarna.

Torgny Larsson: Vad kan det finnas för andra orsaker, utöver att man inte har lyckats komma överens i förhandlingarna, till att man inte har kommit längre?

Gertrud Sigurdsen: En annan orsak är de administrativa rutinerna. Statskon­toret kommer att lägga fram förslag om ändrade rutiner för undersökningar­na. Som utskottets ledamöter har kunnat se av den statistik som har presenterats varierar tiderna mycket mellan olika kliniker, och det finns alltså anledning att se över rutinerna. 1 Umeå är den genomsnittliga undersökningstiden 22 dagar, i Uppsala 32, i Linköping - där undersökning­arna görs i Vadstena - 35 dagar, i Stockholm 47, i Göteborg 43, osv.

Ytterligare en annan orsak är att det är mycket svårt att få kvalificerad personal eller att över huvud taget få personal till denna mycket svåra verksamhet.

Torgny Larsson: Hur kommer det sig att Uppsala lyckas bättre och att tiderna där är klart kortare än vid de övriga klinikerna?

 

Gertrud Sigurdsen: Det är en bra fråga.  Också det hör till det som    1988/89:KU30

statskontoret tittar på. Det kommer att stå i dess rapport att det finns flera    Bilaga B 2

möjligheter till rationaliseringar av verksamheten och att man borde ha en

fastare undersökningsplanering och en differentiering av undersökningarna

beroende på de undersöktas tillstånd. Jag utgår från att statskontoret i sin

rapport säger att man kan genomföra förenklingar och rationaliseringar.

Man gör kanske onödigt komplicerade undersökningar på vissa khniker.

Torgny Larsson: Det har vid flera tillfällen påståtts att anslagen har varit för små. Tycker du att det finns ett samband mellan väntetiderna och storleken på anslagen?

Gertrud Sigurdsen: Jag kan inte säga att anslagen har varit för små, för när det har gjorts överskridanden har man fått de medel man behöver. Men i Östergötlands och Västerbottens län, där man har gjort särskilda överens­kommelser, är kostnaderna mycket lägre. Jag sade förut att om vi hade det kostnadsläget på övriga håll, hade man kunnat reducera kostnaderna med 20-25 milj. kr. Jag tror inte att detta är en fråga om pengar.

Torgny Larsson: Det står i budgetpropositionen 1988 att den rättspsykiatris­ka undersökningsorganisationen är överdimensionerad i förhållande till sina nuvarande arbetsuppgifter. Står du fortfarande bakom detta uttalande?

Gertrud Sigurdsen: Svar: Ja.

Torgny Larsson: Hur kommer det sig att regeringen nu för 1989 inte föreskriver det 2-procentiga sparbeting som man normalt tillämpar utan har följt socialstyrelsens rekommendation att det inte skall tillämpas här?

Gertrud Sigurdsen: Man får inte huvudalternativet. De här medlen - det rör sig om 1,6 miljoner - står till regeringens disposition om det skulle behövas särskilda insatser.

Torgny Larsson: I ett PM från september som socialdepartementet har givit oss står det att detta har varit ett stort problem under lång tid - jag tror att det talas om 50 år. Samtidigt är det uppenbart att många undersökningar inte blev färdiga inom den lagstadgade tiden. Den kritiken kommer från olika håll, inte minst från riksdagen, år efter år. Tycker Gertrud Sigurdsen att regeringen har gjort allt vad ni har kunnat för att lösa problemen?

Gertrud Sigurdsen: Det är riktigt att detta har varit ett problem mer eller mindre sedan verksamheten startade för ca 50 år sedan. När landstingen tog över den psykiatriska vården eller mentalvården 1967 var det meningen att de på sikt skulle ta över också denna verksamhet. Vi har på olika sätt följt de intentioner och riktlinjer som riksdagen har givit i detta sammanhang. Jag tycker att regeringen och därmed också socialstyrelsen har gjort vad på oss har ankommit.

Torgny Larsson: Det står i budgetpropositionen 1988 att de beskrivna insatserna under budgetåret 1988/89 bedöms kunna leda till en balanserad situation, så att man inom den nuvarande organisationen kan utföra undersökningarna inom lagstadgad tid. Vad har då gjort att ni inte har nått dit?

 

Gertrud Sigurdsen: Jag redovisade det med några siffror. Under 1988 har vi    1988/89:KU30 kunnat minska undersökningstiderna till genomsnittligt 41 dagar. Det beror   Bilaga B 2 till stor del på överenskommelserna som man har träffat utanför de reguljära organisationerna. Vi har tecknat avtal med Östergötlands läns landsting och med Västerbottens läns landsting.

Torgny Larsson: Detta är den genomsnittliga tiden. Jag har inte fått något material av vilket man kan se hur många som sitter här längre än de lagstadgade sex veckorna. Att det genomsnittligt sett är 41 dagar måste innebära att det är många som sitter alltför lång tid.

Inom departementet måste man förbereda långsiktiga förändringar i form av omorganisation, ny lagstiftning osv., men samtidigt måste man utforma kortsiktiga, snabba lösningar. En reflexion som jag har gjort när jag läst materialet är att regeringen tycks räkna med att de mer långsiktiga förändringarna skall komma förhållandevis snart. Har det gjort att man inte vill satsa så mycket på de mer kortsiktiga lösningarna så länge nuvarande ordning består?

Gertrud Sigurdsen: Man har förhandlat med landstingen sedan 1985. I ett förhandlingsskede har man naturligtvis inte vidtagit så mycket åtgärder. Men vi har gjort en del för att förbättra situationen.

Vi trodde under hösten 1988 att vi skulle vara klara med förhandlingarna. Men så sprack det tyvärr. Då tyckte vi att det var angeläget att ge statskontoret uppdraget att snabbt se över rutinerna. Jag vill nog säga att vi under tiden har vidtagit en rad åtgärder, samtidigt som vi har suttit i förhandlingar med Landstingsförbundet.

Elisabeth Fleetwood: Av det man hört hittills skulle man nästan kunna tro att missförhållandena inte är så svåra. Men om man tar del av vad JO, socialutskottet och justitieutskottet har sagt, konstaterar man att det inte är bra. JO har t.o.m. hänvisat till Europakonventionen.

Jag har inledningsvis ett par frågor. Den första gäller en interpellationsde­batt som Gertrud Sigurdsen ledde i höstas. Den gällde ett förslag från Gertrud Sigurdsen om att maximera undersökningstiden till fyra veckor. Det kan låta bra eftersom vi är ute efter kortare tider, men det var undersöknings­tiden som skulle förkortas. Anser Gertrud Sigurdsen att en förkortning av undersökningstiden skulle stämma överens med beprövad vetenskaplig erfarenhet? Fyra veckor är inte så lång tid för att observera patienter av det här slaget. Jag skulle vilja höra om målsättningen skulle vara att få ner tiden till fyra veckor och om det stämmer överens med beprövad vetenskaplig erfarenhet.

Gertrud Sigurdsen: Förutsättningen är att det skall stämma överens med vetenskap och beprövad erfarenhet, och jag utgår från att det skall vara möjligt.

Elisabeth Fleetwood: Det har från flera håll sagts att detta skulle vara omöjligt. Vi får väl lyssna på vad som kommer fram senare.

Jag har sedan en fråga som gäller ersättningen från landstinget till RPK -rättspsykiatriska kliniken. Kostnaden är ungefär 3 500 kr. per patient och

 

dygn, men ersättningen från landstinget ligger på inte mer än drygt 900 kr.     1988/89:KU30 Ersättningen går direkt till statskassan. Jag skulle vilja fråga: Kompenseras    Bilaga B 2 rättspsykiatriska kliniken för de pengar som den förlorar här? Det är ju en stor diskrepans mellan summorna.

Gertrud Sigurdsen: Det kompliceras av att det kan vara bekvämt för landstingen att patienterna är kvar inom RPK, eftersom landstingen bara behöver betala 920 kr./dygn.

Jag kan i det sammanhanget nämna att kliniken i Huddinge JO-anmäldes för ineffektivitet. JO har besökt kliniken i början av året och har bl.a. konstaterat att hälften av platserna på kliniken upptas av sådana intagna som väntar på att bli sjukhusplacerade. JO säger att om man skulle kunna föra över de här till sjukhus, där de borde vara, skulle man kunna klara av den nuvarande häktningskön på 13-14 personer. JO säger också i sin preliminära rapport att egentligen borde kostnaden för landstingen vara 3 000 i stället för 920 kr. - Det är mitt svar på din fråga.

Lars Sundin: Skulle Gertrud Sigurdsen vilja beskriva vilka tidsregler som skall gälla för rättspsykiatriska undersökningar?

Gertrud Sigurdsen: Den regel som gäller i dag är att en undersökning skall vara gjord inom sex veckor.

Lars Sundin: Hur många klarar man inom den ramen?

Gertrud Sigurdsen: Jag har inte den aktuella siffran. Jag vet inte om den finns i ert material.

Lars Sundin: Den finns inte där, och det är därför jag frågar. Det är en intressant fråga, hur många som man klarar inom ramen och hur många som hamnar utanför ramen.

Gertrud Sigurdsen: Jag har ingen aktuell siffra.

Lars Sundin: Jag går vidare med de statistiska tabellerna från statsrådsbered­ningens promemoria, som är mycket intressant. I tabellen på s. 7 talas det om väntande i häkte och hur många som har väntat i mer än sex veckor. Varför redovisas inte väntetid och undersökningstid tillsammans? Det är först om man får reda på det som man kan jämföra den verkliga tiden med den i lagen föreskrivna.

Gertrud Sigurdsen: Det är klart att det går att göra en sådan sammanställ­ning. På det papper ni har fått finns också en tabell som visar den genomsnittliga undersökningstiden. Men det går naturligtvis att få fram ett sådant material. Om utskottet önskar, skall jag se till att departementet skickar över det.

Lars Sundin: Är inte det intressanta väntetid plus undersökningstid?

Gertrud Sigurdsen: Naturligtvis.

Lars Sundin: Det är den som skall vara mindre än sex veckor eller 42 dagar?

Gertrud Sigurdsen: Ja. Den statistik som utskottet inte har fått skall jag se till att utskottet får.

 

Lars Sundin: Slutsatsen måste väl ändå vara att det förekommer hundratals    1988/89:KU30
olagliga fall?                                                                                  Bilaga B 2

Gertrud Sigurdsen: Jag har ingen aktuell statistik men skall se till att man förser utskottet med den.

Lars Sundin: Jag går vidare till promemorian från statsrådsberedningen. Där sägs ungefär mitt på s. 1 att regeringen har vidtagit de åtgärder som varit möjliga och lämpliga att genomföra.

Hade det inte varit lämpligt och möjligt att föreslå riksdagen att ge mer resurser till denna verksamhet? Riksdagen har ju närmast begärt att få en proposition om mera resurser.

Gertrud Sigurdsen: Som jag redan har sagt tror jag inte att det i första hand är stora ekonomiska resurser som löser problemen. Som vi kan konstatera är verksamheten mycket ojämn vid de olika klinikerna. Jag utgår efter de signaler jag har fått om statskontorets undersökning från att man kan rationalisera verksamheten. Det framgår också av det papper som utskottet har fått att undersökningstiderna varierar mycket mellan de olika klini­kerna.

Lars Sundin: Med större resurser skulle man kunna anlita utomstående läkare, som kunde arbeta av köerna. Är det Gertrud Sigurdsens uppfattning att det inte finns sådana läkare att tillgå som skulle kunna hjälpa till att beta av dessa köer?

Gertrud Sigurdsen: Jo, det finns det. JO har tittat på Huddinge och säger att tillgången på undersökningsläkare överstiger behovet.

Lars Sundin: Varför har då inte dessa resurser ställts till förfogande för att beta av den akuta kön, så att vi sluppit att vara lagbrytare?

Gertrud Sigurdsen: Detta är inte närmast departementets uppgift. Det är naturligtvis möjligt för klinikerna att utnyttja undersökningsläkare utifrån. Jag utgår från att de har försökt göra det i den omfattning som varit möjlig.

Lars Sundin: Men regeringen har alltså inte föreslagit riksdagen att ställa medel till förfogande för att beta av köerna?

Gertrud Sigurdsen: Jag utgår från att de medel som finns för denna verksamhet gör det möjligt att ta in utomstående undersökningsläkare.

Lars Sundin: "Regeringen har vidtagit de åtgärder som varit möjliga inom sitt kompetensområde." - En annan möjlighet hade varit att anpassa den lagstadgade tidsgränsen till en realistisk nivå. Har man aldrig funderat på den reträtten för att det ändå skulle vara en laglig verksamhet?

Gertrud Sigurdsen: Nej. Ambitionen har varit att följa den lagstiftning som gäller.

Lars Sundin: Då är det märkligt att man inte har anslagit dessa medel för att på kort sikt beta av köerna i väntan på den proposition som har utlovats till våren - och denna vår har förflyttats allt längre fram i tiden.

10

 

Gertrud Sigurdsen: Jag upprepar att jag inte tror att tillgången till ekonomis-    1988/89:KU30
ka medel har varit avgörande för förseningen.                            Bilaga B 2

Lars Sundin: Man kanske måste lösa upp en del administrativa knutar, men människor vållas lidande på kort sikt. Hade det inte varit möjligt att på kort sikt arbeta av köerna genom att ställa resurser till förfogande?

Gertrud Sigurdsen: Det vi har gjort på kort sikt har varit att träffa avtal som visar att landstingen kan klara den här uppgiften snabbt och till lägre kostnad.

Lars Sundin: På s. 3 i promemorian från statsrådsberedningen står det att ett generellt resurstillskott inte garanterat ger en utveckling mot kortare undersökningstider. Kör i vind för att det inte är garanterat, men är det inte så att den nuvarande politiken i alla fall inte garanterat har lett till att köerna betats av?

Gertrud Sigurdsen: Det här är samma resonemang som vi har fört nu under fem minuter. Jag tror inte att tillgången på ekonomiska medel är avgörande, för de medel man har behövt vid anslagsöverskridanden har man fått, utan det är brister bl.a. i ledningsfunktionen som har gjort att den här situationen har uppstått. Det är en svår och besvärlig verksamhet inom hälso- och sjukvården.

Bertil Fiskesjö: Av konstitutionellt intresse är bl.a. regeringens förhållande till riksdagen. Här har riksdagen flera gånger fattat beslut och gjort uttalanden som går ut på att den oacceptabla situationen på'detta område skall rättas till, men regeringen har inte lyckats med det. Hur ser Gertrud Sigurdsen på relationerna mellan regering och riksdag i det sammanhanget?

Gertrud Sigurdsen: Vi har gjort flera försök att klara av situationen. Vi är medvetna om vilka uttalanden som riksdagen har gjort. Det är otillfredsstäl­lande inte minst för de människor som utsätts för den långa väntetiden. Vi har, som jag har sagt nu ett par gånger, träffat ett speciellt avtal med två landsting som åtagit sig att göra undersökningar, och det har förbättrat situationen under 1988.

Bertd Fiskesjö: Det är uppenbart att de ambitioner som riksdagen har haft och de föreskrifter som lagstiftningen ger inte har uppfyllts trots påstötningar år efter år, inte bara från riksdagen utan även från andra myndigheter. Det innebär att regeringen inte har levt upp till riksdagens uttalade beslut.

Gertrud Sigurdsen: Regeringen har på olika sätt försökt följa den lagstiftning som gäller, och jag tycker att vi under 1988 har lyckats ganska bra. Men jag tycker att det är viktigt att i detta sammanhang också påpeka det dilemma vi har med två huvudmän och att landstingen inte tar hand om dem som är färdigundersökta. Det leder till proppar i systemet som medför att man inte kan göra flera undersökningar. Där ligger ett av huvudproblemen. Det skulle alltså ha lösts på ett bättre sätt om vi hade kunnat träffa en överenskommelse med Landstingsförbundet.

11

 

BertU Fiskesjö: Riksdagen har flera gånger påpekat att lagstiftningen måste     1988/89 :KU30 följas men att så inte sker.   Regeringen har alltså inte kommit med    Bilaga B 2 konstruktiva förslag som har kunnat undanröja de missförhållanden som finns.

Gertrud Sigurdsen: Regeringen har lagt fram flera förslag till konstruktiva lösningar under föregående år och fortsätter också i år med de två avtalen med landstingen, som förbättrar situationen. På sikt måste det till andra lösningar, men detta är vad vi har gjort i den akuta situationen.

Bertil Fiskesjö: Det otillfredsställande tillståndet har ju pågått i flera år och varit väl känt. Det har alltså funnits god tid för regeringen att lägga fram konstruktiva förslag som skulle ha kunnat ändra situationen.

Gertrud Sigurdsen: Det mest konstruktiva förslaget är att vi skall införa en ny lagstiftning på det här området. Det har vi inte gjort, i avvaktan på de förhandlingar vi har fört med Landstingsförbundet. Men jag tycker att vi ändå har gjort en hel del insatser tillsammans med socialstyrelsen som gör att situationen har förbättrats under 1988 och kommer att förbättras också under 1989.

Bertil Fiskesjö: En slutsats som man får dra är väl att regeringen har ansett att riksdagens beslut och uttalanden har varit orealistiska?

Gertrud Sigurdsen: Nej. Riksdagens beslut har varit realistiska, och regering­en har på olika sätt försökt klara av situationen, som ju är besvärlig. Jag har talat om svårigheterna att få personal, och jag har nämnt att vissa administrativa funktioner inte har fungerat bra. Men riksdagens beslut har inte varit orealistiska, och vi har gjort stora insatser för att klara av situationen.

Olle Svensson: Jag noterar efter svaret på Lars Sundins fråga, att vi får den begärda statistiken från departementet.

Gertrud Sigurdsen: Jag skall se till det.

Rolf L Nilson: Jag återkommer till frågan om medelstilldelningen.

De som är verksamma på de rättspsykiatriska klinikerna har visat på en mängd brister i arbetet, som gäller bl.a. omfattningen och nivån på undersökningarna, bristen på reaktioner på det man gör och bristen på feedback, men de understryker gemensamt att besparingar och brist på medel är en tungt vägande förklaring till missförhållandena.

Jag undrar hur Gertrud Sigurdsen kan vara så säker på att ökade anslag till den rättspsykiatriska verksamheten, som skulle möjliggöra öppethållande av avdelningar som nu har sommarstängt, återbesättandet av vakanta tjänster och intagande av vikarier, inte skulle ge kortare undersökningstider. Hur kan Gertrud Sigurdsen vara så bergsäker på det?

Gertrud Sigurdsen: Bergsäker? Jag styrks i mitt antagande när jag får underhandsinformation om den utredning som statskontoret har fått rege­ringens uppdrag att göra. Där konstateras nämligen att det råder en otillräckligt utvecklad gemensam undersökningspraxis vid de fyra kliniker­na. Det finns mycket som man kan rationalisera. Jag pekade tidigare på att de

12

 

avtal som vi har träffat vid sidan om de fyra klinikerna visar att kostnaderna    1988/89:KU30 är så mycket lägre. När regeringen får statskontorets rapport är det viktigt att    Bilaga B 2 se över undersökningspraxis, och då tror jag att även riksdagen kommer att konstatera att tillgången på ekonomiska medel inte är det avgörande.

Rolf L Nilson: Gertrud Sigurdsen antydde att arbetsförhållandena i Öster­götland och Västerbotten inte kan jämföras direkt med arbetet vid de rättspsykiatriska klinikerna. Själv har jag tagit del av en inlaga till utredning­en i statskontoret från rättspsykiatriska kliniken i Lund. Där lämnas ett rätt stort antal förslag till förbättringar som gäller teamarbete, feedback, forskning och utveckling, men dessutom understryks starkt att medelstilldel­ningen har avgörande betydelse.

Vore det inte enkelt att öka anslagen under en övergångsperiod för att se om detta får effekt och fungerar som stimulans för verksamheten i stället för att utesluta denna åtgärd?

Gertrud Sigurdsen: Om vi är ganska klara över att utredningspraxis inte är ändamålsenlig men att det går att förändra den och att det är nödvändigt att göra en sådan förändring, då tycker jag inte att den rätta metoden är att bara ösa ut mer pengar.

De klinikfärdiga patienterna skall ut till vård. Det är ingen vård de får i samband med undersökningen, utan de skall ut till den psykiatriska sjukvården, och där är det landstingen som skall stå för kostnaderna. Jag kan inte se att vi skulle lösa problemen genom att bara ge mer pengar, utan det behövs förändringar i handläggningen av verksamheten.

RolfL Nilson: Där delar jag Gertrud Sigurdsens uppfattning, men jag får inte intrycket att de rättspsykiatriska klinikerna begär mer pengar. Man begär en översyn av verksamheten och ett ändrat huvudmannaskap, även om det är oklart hur huvudmannaskapet skall se ut. Det är inget onyanserat krav på mer pengar.

Sedan har det räknats upp ett antal brister och oklarheter exempelvis hur man skall få över klinikfärdiga patienter till landstingen. De problemen är identifierade, och man frågar sig varför de inte är åtgärdade.

Gertrud Sigurdsen: Statskontoret har fått i uppdrag att snabbt göra en genomgång. Man fick uppdraget den 1 december och skall vara klar i mars. Precis som du säger är man på vissa kliniker medveten om bristerna. Det måste ha varit brister i verksamheten som gjort att personalen på Huddinge­kliniken JO-anmälde ledningen för khniken i höstas och som gjorde att JO konstaterat att det faktiskt skulle gå att vinna på att införa andra rutiner. Hon har bl.a. konstaterat klart att de klinikfärdiga patienterna inte borde finnas där och att det kan bli bättre om de förs över till vården.

Rolf L Nilson: Det är riktigt att statskontorets utredning har kommit till alldeles nyligen, men anser Gertrud Sigurdsen att det är helt nya kunskaper som har kommit fram genom den utredningen, eller är det fakta som har varit kända tidigare?

Gertrud Sigurdsen: I viss mån har naturligtvis socialstyrelsen och departe­
mentet haft kännedom om bristerna, för som någon sade har problemen     13

 

funnits i 50 år. Men under de drygt tre år då vi har haft förhandlingar med    1988/89:KU30 Landstingsförbundet har det inte gjorts några undersökningar, utan då har     Bilaga B 2 diskussionerna förts med statens förhandlingsnämnd om verksamheten.

Rolf L Nilson: Gertrud Sigurdsen sade att det föreslogs förändringar på lång sikt men också förändringar på kort sikt som kunde genomföras omedelbart. Det vi har talat mest om nu är förändringar på kort sikt, som borde kunna genomföras under pågående förhandlingar med Landstingsförbundet.

Gertrud Sigurdsen: På kort sikt har vi träffat avtalen med Östergötlands och Västerbottens läns landsting. De avtalen, som regeringen har godkänt, gör att de genomför 38 undersökningar under 1989. Det är alltså en åtgärd på kort sikt.

Torgny Larsson: JO Norell-Söderblom har ju besökt den rättspsykiatriska klinken i Huddinge. Det står på s. 4 i hennes rapport att en undersökningstid av sex veckor inte kan bedömas som realistisk med nuvarande ambitionsnivå och väntetider på häktet - mer realistisk är en undersökningstid på två månader för häktade och tre månader för övriga misstänkta. Jag vill minnas att Gertrud Sigurdsen har skrivit att det borde vara en ambition att minska tiden till fyra veckor.

Oavsett om jag minns rätt eller inte vill jag fråga, om en orsak till kritiken kan vara att man är oklar över vilken ambitionsnivå man skall ha.

Gertrud Sigurdsen: Där kommer vi återigen till att förhållandena är olika vid de fyra klinikerna och att man har olika undersökningspraxis. Vid någon klinik utförs kanske mer komplicerade och ingående undersökningar, som inte är nödvändiga i detta sammanhang. Därför är det viktigt, såsom statskontoret påpekar, att det görs en översyn och att man får en likartad undersökningspraxis vid de olika klinikerna.

Torgny Larsson: Jag konstaterade förut att Uppsala har 12-13 dagar kortare väntetider. Jag frågade efter anledningen, men det visste inte Gertrud Sigurdsen.

Man kan ju fråga sig om detta inte är någonting som departementet har funderat över. Om det inte är en anslagsfråga utan mer en organisatorisk fråga, skulle man rimligen på ett mycket tidigare stadium ha funderat över detta och försökt få reda på varför det kan vara så stor skillnad.

Gertrud Sigurdsen: Jag tror att det helt enkelt är så att man har en bättre och effektivare organisation i Uppsala.

Det framgår av de siffror som jag nämnde inledningsvis att det i Umeå bara är 22 dagar. Om man har klarat undersökningarna på 22 dagar i Umeå, varför kan man inte göra det på andra håll? Det är klart att både departementet och socialstyrelsen har funderat på detta. Det är viktigt att kunna få gemensam­ma utredningsrutiner.

Elisabeth Fleetwood: Jag skulle vilja ta upp en annan aspekt beträffande väntetiderna. Det gäller den väntetid som vederbörande kan få tillbringa i häktet innan utredningen kan påbörjas. Enligt en artikel av Martin Eliot kan man få sitta kvar i häktet i månader - det har förekommit ända upp till

14

 

halvårslång väntan - och i slutändan kan det visa sig att vederbörande som    1988/89:KU30
suttit i häktet så länge varit oskyldig.                                           Bilaga B 2

Vilka synpunkter har Gertrud Sigurdsen på hur man skall komma till rätta med detta problem? Jag vill påpeka att både riksdagen och JO har tagit upp frågan.

Gertrud Sigurdsen: Problemet är att så många klinikfärdiga patienter finns kvar. JO har konstaterat när det gäller Huddinge att hälften av platserna är upptagna av sådana som är klara och som borde placeras på sjukhus. Hon säger att om landstingen hade kunnat placera dem där de skall vara, hade man klarat av den nuvarande häkteskön. De klinikfärdiga patienterna utgör på detta sätt en propp, och det är naturligtvis otillfredsställande. Därför är det angeläget att återuppta och påskynda överläggningarna med Landstings­förbundet. Det är viktigt att vi får en huvudman för verksamheten och inte behåller det splittrade huvudmannaskapet.

Elisabeth Fleetwood: Anser inte Gertrud Sigurdsen att det är otillständigt att en människa skall behöva sitta i häkte och vänta på en utredning på detta sätt? Kan vi också fortsättningsvis ha det så i Sverige?

Gertrud Sigurdsen: Mitt svar är att det är otillständigt.

Birgit Friggebo: Gertrud Sigurdsen sade tidigare att regeringen hade följt riksdagens riktlinjer vad gäller den här verksamheten. Vad är det för riktlinjer som Gertrud Sigurdsen tänker på då?

Gertrud Sigurdsen: Jag ber om ursäkt om jag inte kan vokabulären i konstitutionsutskottets språk. Det som regeringen har att arbeta efter är de beslut som riksdagen har fattat och de uttalanden som socialutskottet, konstitutionsutskottet och andra har gjort och som blivit riksdagens beslut, antingen Birgit Friggebo sedan vill kalla det för riktlinjer eller för någonting annat. Jag har visat vilka åtgärder vi på kort sikt har vidtagit för att klara ut situationen.

Birgit Friggebo: Jag trodde att Gertrud Sigurdsen tänkte på att lagen är grunden för de riktlinjer som riksdagen anger visavi regeringen.

Gertrud Sigurdsen: Naturligtvis är det lagen.

Birgit Friggebo: Och den säger att de här undersökningarna, inkl. väntan i häkte eller på fri fot, skall omfatta högst sex veckor.

Då vill jag fråga om Gertrud Sigurdsen anser att regeringen som den verkställande makten i samhället har följt de riktlinjer som riksdagen har fastställt i lagen.

Gertrud Sigurdsen: Nu använder också Birgit Friggebo ordet riktlinjer. Jag tycker att vi har följt de riktlinjer som riksdagen har uttalat för att vi skulle kunna uppfylla vad lagstiftningen anger och på kort sikt vidtagit åtgärder. Vi har alltså fått ner de genomsnittliga undersökningstiderna.

Birgit Friggebo: Men har regeringen följt tagen?

15

 

Gertrud Sigurdsen: Regeringen har efter bästa förmåga försökt att följa lagen    1988/89: KU30 men har kanske inte lyckats i alla sammanhang av de skäl som jag nu har    Bilaga B 2 radat upp, bl.a. att vi inte har fått ut dem som har undersökts till vården.

Birgit Friggebo: Finns det någon gummiparagraf i lagen som säger att regeringen själv får göra bedömningen av om man skall överträda den eller inte?

Gertrud Sigurdsen: Det finns ingen gummiparagraf, utan vi har att följa den lagstiftning som gäller.

Birgit Friggebo: Och det betyder att regeringen inte har uppfyllt lagens bestämmelser?

Gertrud Sigurdsen: Regeringen har vidtagit olika åtgärder, men vi kan inte tvinga landstingen att ta emot patienter om de anser att de inte har tillräckliga vårdresurser. Vi slänger inte ut de här människorna från klinikerna när de är undersökta, för de måste ha vård. Det skulle ha varit inhumant om inte vi låtit dem vara kvar tills man kan ställa vårdplatser till förfogande.

Birgit Friggebo: Så regeringen skyller ifrån sig på landstingen?

Gertrud Sigurdsen: Nej, regeringen skyller inte ifrån sig, men jag har redovisat de hinder som har gjort att vi inte har kunnat fullt ut klara uppgiften.

Birgit Friggebo: Då skulle jag vilja fråga vilken slutsats Gertrud Sigurdsen dragit av de årslånga förhandlingarna med landstingen. De förhandlingarna har gjort att man inte kan uppfylla lagens bokstav när det gäller sinnessjuka människor, som antingen snurrar runt i staden på fri fot eller sitter på häktet där de inte kan få vare sig vård eller sysselsättning och bara rastas liksom andra i häktet en timme på dagen. Ungefär hälften av dem är sinnessjuka. Vilken slutsats drar Gertrud Sigurdsen för framtiden beträffande förhand­lingarna med landstingen?

Gertrud Sigurdsen: Den slutsats jag drar är den som riksdagen tidigare har dragit, att det är angeläget att vi får en psykiatrisk vård, att det är naturligt att även den rättspsykiatriska vården knyts till den övriga psykiatriska verksam­heten. Det råder ett så starkt samband att det borde vara ett och samma huvudmannaskap. Man måste verka för att vi i framtiden får resultat på det området.

Birgit Friggebo: Nu ansvarar Gertrud Sigurdsen inte längre för regeringen, men det är inte så länge sedan du lämnade den. Resonerade ni inte om rättspsykiatrin som en del av domstolsväsendet och av kriminalvården, och hade ni inte några funderingar om att ta bort de särskilda bestämmelserna för dem som är jämställda med sinnessjuka när de begått ett brott?

Gertrud Sigurdsen: Det är viktigt att man får en gemensam organisation för
vården, alltså en rättspsykiatrisk regionsjukvård. Det har varit tankarna i de
uttalanden som riksdagen har gjort tidigare. Jag tycker att driftansvaret för
verksamheten skall föras över till landstingen. Sedan kan det tänkas att man
kan ha någon annan form för organisation och huvudmannaskap. Jag utgår      16

 

från att statskontoret i rapporten som läggs fram i mars kommer att ha    1988/89:KU30 synpunkter på det, som regeringen och riksdagen så småningom får ta    Bilaga B 2 ställning till.

Birgit Friggebo: När kommer det att träffas en överenskommelse med landstingen?

Gertrud Sigurdsen: Enligt de kunskaper som jag och förmodligen också Birgit Friggebo har om förhandlingar måste statskontorets rapport vara klar innan man kan återuppta förhandlingarna. Jag vet inte när förhandlingarna kan börja igen.

Birgit Friggebo: Jag har sysslat mycket med förhandlingar, och vi brukar slutföra dem på nätterna.

Förhandlingarna med landstingen kan alltså dra ut ytterligare fyra år. Vi skall alltså fortsätta att ha den situation som varit under åratal?

Gertrud Sigurdsen: Jag kan inte ange någon tidpunkt, eftersom jag inte nu sitter i regeringen.

Birgit Friggebo: Men vilken bedömning hade du när du satt i regeringen?

Gertrud Sigurdsen: Rapporten från statskontoret kommer i mars, och då har man underlag för en strukturell förändring. Då börjar ett nytt skede, och man kan gå in i förhandlingar, men jag kan inte säga hur lång tid förhandlingarna kommer att ta.

Birgit Friggebo: Tanken är alltså att man skall lägga fram ett förslag till riksdagen om den rättspsykiatriska vården oberoende av om förhandlingarna med Landstingsförbundet är avslutade?

Gertrud Sigurdsen: Det är anmält att det skall komma en lagrådsremiss och en proposition under året.

Birgit Friggebo: Och man kommer inte att dra några slutsatser av att det nästan inte går att komma överens med landstingen om detta?

Gertrud Sigurdsen: En ny lagstiftning på området måste komma till, men jag har en förhoppning om att man skall kunna komma överens med Landstings­förbundet.

Kurt Ove Johansson: Det finns många rättssäkerhetsaspekter inbyggda i det här ärendet. Det har nämnts att förhandlingarna har dragit ut på tiden sedan 1985, och Gertrud Sigurdsen har medgivit att de långa väntetiderna är otillständiga. Innebär det att Gertrud Sigurdsen medger att det förekommit rättssäkerhetsförluster i det här sammanhanget?

Gertrud Sigurdsen: Jag har sagt att de långa väntetiderna inte är acceptabla.

Kurt Ove Johansson: Du medgav att de långa väntetiderna var otillständiga. Om situationen är otillständig, innebär det väl att rättssäkerheten kan komma i kläm?

Gertrud Sigurdsen: Jag utgår från att den inte kommer i kläm, men att

situationen inte är tillfredsställande måste jag medge.                                        17

2 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30 Bitagedel B

Kurt Ove Johansson: Om man inte alltid kan följa lagen innebär det väl stora     1988/89: KU30
risker för rättssäkerheten?                                              Bilaga B 2

Gertrud Sigurdsen: Det kan innebära risker, ja.

Kurt Ove Johansson: Gertrud Sigurdsen har nyss sagt att ett problem har varit bristen på personal. Kan möjligen ineffektiviteten i de långa förhand­lingarna ha bidragit till att försvåra personalrekryteringen så att det har medfört problem på området?

Gertrud Sigurdsen: Det kan ha medfört svårigheter, men annars har vi den kunskapen att det över huvud taget är svårt att rekrytera medicinsk personal till psykiatrin, och i den delen är det ytterligare besvärligt inom rättspsykia­trin.

Kurt Ove Johansson: Eftersom förhandlingar har pågått sedan 1985 är det kanske inte konstigt om personalen upplever det så att förhandlingarna aldrig kommer till något slut.

Gertrud Sigurdsen: Jag säger att det kan ha bidragit. Men å andra sidan är det inte bara under förhandlingsskedet som det är svårt att få personal till psykiatrin. Bland de medicinska specialiteterna är psykiatrin ett område som det är särskilt svårt att rekrytera personal till, oavsett om det pågår förhandlingar eller inte.

Kurt Ove Johansson: Till sist vill jag komma in på en fråga som Gertrud Sigurdsen förvisso har varit inne på, nämligen om regeringen har följt riksdagens intentioner.

Jag har framför mig ett inlägg i kammardebatten den 10 maj 1988 där Evert Svensson (s) sade: "Mitt inlägg skall bli mycket kort. Jag vill bara som ledare för den socialdemokratiska gruppen i utskottet stryka under det som ordföranden har sagt om rättspsykiatriska undersökningar. Det är helt otillständigt att det får fortgå som det gör. Något måste göras. Vi bryter från samhällets sida mot den lag vi själva har skapat."

Nog är väl ändå det här ett uttryck för en högre ambitionsnivå än den som Gertrud Sigurdsen själv tillämpade som minister?

Gertrud Sigurdsen: Jag har talat om hur vi vid åtskilliga tillfällen har tagit initiativ. Vi har tagit kontakt med två landsting utanför de här klinikerna och träffat avtal för 1988 och ett nytt avtal för 1989 om att man där skall göra ett stort antal undersökningar, vilket har förbättrat situationen. Det är alltså åtgärder som vi har vidtagit för att förbättra situationen.

Olle Svensson: Det har förts en ganska ingående debatt i utskottet om relationen mellan regering och myndigheter, och därvidlag har vi främst diskuterat myndighetsutövning mot enskilda.

Har ni inom regeringen bedömt att det funnits restriktioner i era möjligheter att påverka t.ex. socialstyrelsen i handläggningen av de här frågorna, eller har ni ansett att ni har haft full möjlighet och frihet att lägga fram era synpunkter för ämbetsverket?

18

 

Gertrud Sigurdsen: Vi för en diskussion med socialstyrelsen om vilka    1988/89:KU30 åtgärder som är lämpliga. Vi har inte haft anledning att gå in på detta på    Bilaga B 2 något annat sätt. Vi har varit överens med socialstyrelsen om vilka åtgärder som är lämpliga för att förbättra situationen.

Olle Svensson: Och du har inte bedömt att det har funnits några svårigheter på grund av fördelningen av kompetens?

Gertrud Sigurdsen: Nej, det har inte funnits enligt vad jag känner till.

Hans Leghammar: Jag vill ta upp rättssäkerhetsaspekterna på det här området - vi har varit inne på dem tidigare.

Vi har alltså en lagstiftning som säger att en undersökning skall vara färdig inom sex veckor, men det är uppenbart att det inte går att följa den bestämmelsen. När en enskild bryter mot lagen straffas han, men vi accepterar i vårt rättssamhälle att regeringen bryter mot lagarna. Det är kontentan av det resonemang som här förs, och jag tycker det är oaccepta­belt, men jag kan förstå att det finns många administrativa och andra problem.

Har aldrig ministern eller regeringen funderat på att införa övergångsreg­ler så att man verkligen kan följa lagstiftningen ur rättssäkerhetssynpunkt? Jag tycker det är oacceptabelt att detta håller på år efter år. Det gör inte något gott intryck på den enskilda människan.

Gertrud Sigurdsen: När regeringen i mars får statskontorets slutligt rapport med förslag till förändringar av rutiner osv. utgår jag från att man genast kommer att ta upp frågan till diskussion och se till att de förändringar som behövs kommer att genomföras i praktiken.

Hans Leghammar: Men faktum är är att man år efter år har brutit mot lagen. Det är minst sagt absurt att en enskild som bryter mot en lag straffas men att regeringen år efter år kan bryta mot en lag.

Gertrud Sigurdsen: Jag har redovisat vilka åtgärder som regeringen har vidtagit för att förbättra situationen. En ny instruktion för den rättspsykiat­riska organisationen trädde i kraft vid årsskiftet, och den ger socialstyrelsen ökade möjligheter att se till att verksamheten bedrivs effektivt. Vi har vidtagit åtgärder för att förbättra situationen så att vi kan leva upp till lagstiftningen, vilket naturligtvis är målet.

Hans Leghammar: Ni anser alltså att det skulle varit omöjligt att se för tre-fyra år sedan att det skulle ta så här lång tid att klara problematiken, och ni kunde inte inse att det under tiden kunde behövas en övergångsbestäm­melse om längre handläggningstid för att man skulle kunna följa lagen?

Gertrud Sigurdsen: Det är väl det vi har observerat. När vi har lagt ut undersökningar på kliniker i två andra landsting har man kunnat visa att det går att göra undersökningarna snabbare och fullt lika effektivt som vid de övriga klinikerna. Det är ett av de initiativ som vi har tagit under tiden utan att avvakta någon utredning.

19

 

Hans Leghammar: Då har ni underförstått accepterat att ni bryter mot     1988/89:KU30
lagen?                                                                         Bilaga B 2

Gertrud Sigurdsen: Vi ha inte accepterat det, utan vi har vidtagit åtgärder för att korta ner väntetiderna, och dem har jag redovisat utförligt här.

Birgit Friggebo: Gertrud Sigurdsen beskrev tidigare att man har träffat avtal med andra landsting. Men samtidigt har antalet platser minskat från 125 till 94, man har lagt ner en avdelning i Stockholm och en i Göteborg, och avdelningen i Lund har inte kunnat hållas öppen sommartid. Det är någonting som inte stämmer när det gäller resurstilldelningen.

Jag vill ställa en slutfråga om vad Gertrud Sigurdsen anser om konstitu­tionsutskottets granskningsarbete. Skall vi bedöma slutresultatet av de faktiskt vidtagna åtgärderna eller bedöma varje enskild åtgärd som regering­en försökt vidta?

Gertrud Sigurdsen: Jag tycker inte det är min sak att avgöra hur konstitu­tionsutskottet skall arbeta.

Birgit Friggebo: Jag ville testa Gertrud Sigurdsen på bedömningen av vilket slutresultat man har åstadkommit med de försök till insatser som regeringen har gjort. Är det ett tillfredsställande slutresultat?

Gertrud Sigurdsen: Konstitutionsutskottet har haft ett material och kommer att få ytterhgare material, och jag har under denna utfrågning försökt svara utförligt på alla frågor som har ställts. Jag utgår från att det sedan är konstitutionsutskottet som fattar beslut.

Olle Svensson: Jag har ingen ytterligare talare antecknad, och det återstår för mig bara att tacka Gertrud Sigurdsen för att vi fått en komplettering till vårt utförliga skriftliga material.

20

 

Konstitutionsutskottet

1988/89:KU30 Bilaga B 3

1989-02-09 kl. 11.00-12.04

Offentlig utfrågning av finansminister Kjell-Olof Feldt angående PKbankens förvärv av Carnegie fondkommission AB

Olle Svensson: Jag välkomnar finansminister Kjell-Olof Feldt till vår öppna utfrågning. Vid granskningen av statsrådens ämbetsutövning och regerings­ärendenas handläggning har vi ett skriftligt material, men det har ansetts vara bra att inhämta sakupplysningar också på muntlig väg. Vi uppskattar att Kjell-Olof Feldt ställt sig till vårt förfogande.

Jag vill först enligt den praxis vi har ställa frågan, om du inledningsvis vill framföra någonting.

Kjell-Olof Feldt: Nej, jag inväntar utskottets frågor.

Anita Modin: Ärendet om PKbankens förvärv av Carnegie fondkommission har tidigare diskuterats i riksdagen dels i den särskilda debatten i maj, dels när näringsutskottets förslag till behandling av propositionen förelåg i början av juni.

Då vi nu har ärendet på konstitutionsutskottets bord vill jag fråga, när finansministern anser att regeringen skall gå till riksdagen med ett ärende för prövning.

Kjell-Olof Feldt: Riksdagen har tagit ställning till ett fall av den här typen i anledning av ett betänkande från näringsutskottet 1986/87 nr 17. Utskottet förde där ett resonemang om i vilket skede och under vilka förutsättningar som riksdagen bör ta ställning till försäljning av statlig egendom. Man kom efter diverse resonemang fram till att den praxis som tidigare har tillämpats skall bibehållas. Denna praxis måste tolkas så, att överlåtelse av aktier i statligt ägda företag bör underställas riksdagens prövning, och det är också vad som har skett i detta fall.

Anita Modin: Så det fanns inget annat skäl till att ärendet skulle upp på riksdagens bord?

Kjell-Olof Feldt: Nej. I regeringskansliet fördes en diskussion på det rättsliga planet om hur man skulle tolka utskottets betänkande och riksdagens beslut. Bakgrunden var viss kritik från riksdagen mot sättet att behandla försäljning­en av aktier i Svenskt Stål AB. Efter granskning av betänkandet drog regeringen slutsatsen att riksdagen skulle pröva också den här affären.

Anita Modin: Då skulle jag vilja höra din värdering av köpet som sådant och

av rimligheten i betalningen för köpet.                                                                  21

 

Kjell-Olof Feldt: När PKbankens ledning vände sig till mig för att efterhöra 1988/89:KU30 regeringens principiella inställning till förvärvet av Carnegie fondkommis- Bilaga B 3 sion beskrev man också vad man hade tänkt betala för 90 % av Carnegieak-tierna. Regeringen gjorde då den bedömningen, att det måste vara en fråga för bankens styrelse att ta ställning till om det var kommersiellt riktigt att betala detta pris. Såvitt jag förstår intog riksdagen samma hållning, nämligen att det ankom på bankens styrelse att avgöra om det för banken var värt att betala det priset.

Bankaktiebolagslagen innehåller vissa stadganden beträffande värdet av apportegendom i sådana här fall. Det sägs också att bankinspektionen skall godkänna apportemission, dvs. emission av aktier för att förvärva andra aktier.

Det har också skett. PKbankens revisorer Per Hanner och Sten Vahlberg har i ett yttrande den 27 maj i fjol uttalat att de för sin del - jag läser upp revisorernas uttalande - vid sin sammanlagda bedömning av för det första värdet av Carnegie som egen enhet, för det andra samordningsfördelar för banken, för det tredje de såväl positiva som negativa verkningar på Carnegies egen ekonomi som detta bolags införlivande med PKbankskoncer-nen kan medföra och för det fjärde inverkan av affären på PKbankens ställning och resultat har kommit till den uppfattningen att den egendom som skall tillföras banken inte i redogörelsen åsatts högre värde än det verkliga värdet för banken. Revisorerna anser att apportegendomen blir till nytta för bankens verksamhet.

Bankinspektionen har i ett beslut den 9 juni 1988 yttrat att den i likhet med revisorerna anser vid en samlad bedömning att den egendom som skall tillfalla banken inte kan anses åsätt ett högre värde än det verkliga värdet för banken. Egendomen kan antas bli till nytta för banken.

Därmed anser jag att alla krav har uppfyllts vad gäller värderingen av affären ur PKbankens kommersiella synpunkt.

Anita Modin: I några tidningsartiklar har det antytts att information kan ha undanhållits. Därför skulle jag vilja fråga hur informationen kring affären skedde.

Kjell-Olof Feldt: Här tycker jag att det finns ett intressant konstitutionellt spörsmål, nämligen hur man skall bereda en fråga av den här arten.

Vad det handlar om är alltså att ett av staten ägt börsnoterat bolag avser att förvärva tillgångar som, när förvärvet blir känt, otvivelaktigt eller i varje fall med stor sannolikhet kommer att påverka marknadsvärdet av det statligt ägda företaget. Här gäller allmänt ett krav, som också styrelsen för Stockholms fondbörs har uppställt, att information om sådana förändringar i ägarbilden som kan påverka börskursen skall komma alla marknadsaktörer till del vid samma tidpunkt. Man skall göra allt för att förhindra att information kommer ut på sådana vägar att några aktörer på marknaden kan utnyttja informationen på ett sätt som andra inte kan.

När PKbankens ledning vände sig till mig var den därför angelägen om att
erinra om reglerna för börsnoterade bolag och om att det ålåg regeringen att
se till att informationen om den planerade affären eller om pågående eller
inledda förhandlingar med Carnegie inte skulle komma ut på sådant sätt att      22

 

den kunde utnyttjas på aktiebörsen för spekulativa uppköp av PKbanksak-    1988/89:KU30 tier, som kunde förmodas stiga i värde som resultat av förvärvet av Carnegie    Bilaga B 3 fondkommission.

Det ledde till att beredningen av ärendet inte kuride ske på det sätt som normalt görs i regeringskansliet, nämligen i form av skriftlig kommunikation till alla statsråd och departement, eftersom det fanns risk för att under eii sådan ganska omfattande normal beredningsprocess information skulle komma ut på marknaden på ett sådant sätt att inte alla marknadsaktörer skulle få den samtidigt.

Jag tog därför kontakt med statsrådet Bengt K Å Johansson som då inom finansdepartementet var ansvarig för lagstiftningen på kreditmarknadsområ­det och vad gäller Stockholms fondbörs. Jag informerade också statsminis­tern i det skedet om att jag hade fått detta besök från PKbankens ledning, men beredningen skedde mellan mig och statsrådet Johansson - statsminis­tern informerades om att beredning pågick, men i den beredningen deltog inte statsministern.

Efter två dagar meddelade jag PKbanksledningen att regeringen enligt vår bedömning kunde godta att förhandlingarna fortsatte och att de ledde fram till ett avtal om förvärv under förutsättning att detta av bankens styrelse bedömdes vara en kommersiellt riktig uppgörelse.

Anita Modin: Regeringen har ju ett ägaransvar och är representerad i PKbanken men har också enligt banklagstiftningen en mängd andra intressen att ta till vara som förvaltningsmyndighet. Finns det inte risk för jäv när samma personer gör två saker?

Kjell-Olof Feldt: Det finns en intressekollision. Den är ofrånkomlig där regeringen både utövar en myndighetsfunktion och företräder staten som ägare. Finansdepartementet har i sin nuvarande organisation försökt mot­verka effekterna av denna intressekollision genom att skilja funktionerna åt både på beslutsnivå, dvs. på statsrådsnivå, och på beredningsnivå, som avser avdelningschefer på enheterna. Det går till så att jag föredrar myndighets­ärenden och statsrådet Engström bolagsärenden - det är så fördelat oss emellan enligt det förordnande statsministern har givit åt Engström. Ärendena bereds vad gäller mig på finansmarknadsavdelningen, och Odd Engströms ärenden bereds på den administrativa avdelningen i departemen­tet. På det sättet försöker vi hålla isär de två funktionerna, men jag är medveten om att det inte går att helt undanröja det faktum att Odd Engström och jag sitter i samma regering - det är en ofrånkomlig effekt av vissa ting som har skett tidigare.

Anders Björck: Vilka motiv för köpet av Carnegie fondkommission angav Tony Hagström, ordförande i PKbanken, när han tog kontakt med Kjell-Olof Feldt den 27 april?

Kjell-Olof Feldt: Att PKbanken, som hade utvecklats mycket snabbt som
bank och även i sin notariatverksamhet, strävade efter att få en med övriga
storbanker jämförlig position. Det här var ett sätt för PKbanken att stärka sin
ställning inom notariatverksamheten och inom fondkommissionsverksamhe-
ten. Man ansåg det delvis som en kommersiellt viktig fråga, eftersom det           23

 

gällde lönsamheten i jämförelse med de övriga stora bankerna, men man såg 1988/89:KU3G det också som ett sätt att utvidga sin service till näringslivet, eftersom Bilaga B 3 PKbanken försökte bli en bättre partner för näringslivet. Jag vill erinra om att PKbanken började som en jordbrukets bank, sedan var den en bank för finansiering av kommunlån och bostadslån, och den har sedan försökt utvecklas till en bank med fullständig service. Förvärvet av ett fondkommis­sionsbolag sågs av PKbankens ledning som ett sätt att förbättra servicen gentemot näringslivet.

Anders Björck: I en tidningskommentar sade PKbanken att man snabbt ville utveckla sin värdepappersrörelse. Delar finansministern bedömningen att det är viktigt att en statlig bank har en omfattande värdepappersrörelse?

Kjell-Olof Feldt: Ja.

Anders Björck: Gjorde finansministern någon principiell bedömning av om staten skulle engagera sig på det här sättet via PKbanken?

Kjell-Olof Feldt: Jag vet inte om jag kan godta formuleringen att staten går in och engagerar sig - det är PKbanken i dess nuvarande skepnad som majoritetsägd av staten men med betydande privata intressenter.

Ett principiellt övervägande är att PKbanken för att kunna fullgöra sin uppgift gentemot aktieägarna - både de privata och staten - bör ha konkurrensvillkor som är någorlunda likvärdiga med vad som gäller övriga banker.

Anders Björck: Vilka frågor ställde finansministern när Tony Hagström presenterade förslaget till köp? Eller var det bara en presentation som Hagström lämnade?

Kjell-Olof Feldt: Det har jag svårt att erinra mig. I den mån jag ställde frågor var det för att få en fullständig bild av motiven för förvärvet och den ekonomiska innebörden för PKbanken av att göra köpet.

Anders Björck: Diskuterades prisfrågan?

Kjell-Olof Feldt: Nej, den diskuterades inte. Som jag sade i ett svar på en tidigare fråga hade jag då ingen möjlighet att bedöma värdet av Carnegie fondkommission, och jag har det inte heller i dag. Däremot angavs vilket värde på apportegendomen som PKbankens ledning hade tänkt sig, för det avgjorde en viktig sak, nämligen hur statens ägarandel i PKbanken skulle påverkas av förvärvet av Carnegie fondkommission.

Anders Björck: Affären gick ganska snabbt. Det har motiverats med att en annan bank - SE-banken - skulle varit intresserad av att köpa Carnegie fondkommission. Redovisade PKbanken för finansministern att SE-banken var en potentiell köpare?

Kjell-Olof Feldt: Ja.

Anders Björck: Var det en information som finansministern bedömde som seriös? Det har nämligen förnekats att SE-banken ville köpa.

24

 

Kjell-Olof Feldt: Jag vill definitivt inte försättas i den situationen att jag inför     1988/89:KU30 ett av riksdagens utskott skall pröva den moraliska halten i uppgifter som jag     Bilaga B 3 får från andra personer.

Anders Björck: Men om finansministern är någorlunda samarbetsvillig kanske han förstår att det är viktigt för oss att få klart för oss vilka motiv som låg bakom ett sådant köp.

Kjell-Olof Feldt: Jag förstår inte vilka motiv utskottet letar efter.

Anders Björck: Jag ställer frågan eftersom vi har bjudit hit finansministern för att få svar på frågor. Det är intressant att få reda på om finansministern bedömde uppgiften att SE-banken skulle vara köpare av Carnegie som en seriös uppgift.

Kjell-Olof Feldt: Det gjorde jag.

Anders Björck: Det var alltså någonting som finansministern trodde var en korrekt uppgift?

Kjell-Olof Feldt: ia.

Anders Björck: Det var bara det jag ville ha fram, eftersom det har sagts att SE-banken inte var intresserad.

Får jag fråga om en annan sak. Det blev en diskussion om att huvudsälja-ren, finansmannen Erik Penser, skulle efter en tid sälja ut sina aktier i PKbanken. Näringsutskottets dåvarande socialdemokratiske ordförande sade i tidningarna att det skulle ske inom 14 dagar. Blev finansministern informerad om uppgörelsen mellan Penser och PKbanken om utförsäljning av aktierna?

Kjell-Olof Feldt: Ja, det blev jag. Det fanns ett skriftligt avtal som visades för mig.

Anders Björck: Vad sade det skriftliga avtalet?

Kjell-Olof Feldt: Vad gäller tidsmomentet sades det att aktierna skulle säljas så snart som möjligt och att försäljningen skulle ske i samråd melllan Carnegie - som fortfarande är ägare till vissa delar av Carnegie fondkommis­sion och till PKbanksaktierna - och PKbanken.

Anders Björck: Känner finansministern till om det skriftliga avtalet har uppfyllts?

Kjell-Olof Feldt: Det är en uppgift för avtalsparterna att göra. Jag har uttalat offentligt att jag vill se att någonting händer så snart som möjligt, och någonting har hänt: Ungefär hälften av Carnegies innehav i PKbanken är nu försålt.

Anders Björck: Är finansministern nöjd med utvecklingen av det avtal som då presenterades för honom?

Kjell-Olof Feldt: Jag vet inte om jag kan obetingat svara ja på det.

Anders Björck: Svaret är alltså nej?

25

 

Kjell-Olof Feldt: Man måste här hålla isär den politiska och den juridiska     1988/89:KU30 bedömningen. Juridiskt säger avtalet att parterna skall vara överens om     Bilaga B 3 takten i utförsäljningen. Jag uttalar mig inte som uttolkare av avtalets juridiska innebörd, men ur politisk synpunkt tycker jag att försäljningen av Carnegies innehav av aktier i PK-banken skall fortsätta och bringas ner till mycket längre nivåer än i dag.

Anders Björck: Jag är medveten om att vi här diskuterar i både juridiska och moraliska termer, men vi måste göra det med tanke på att finansministern själv har sagt att ärendet handlades på ett speciellt sätt, eftersom det var bråttom så att man inte tillämpade den normala beredningsproceduren med kanske långa skriftväxlingar.

Det här innebär alltså att det avtal som presenterades för finansministern uppenbarligen inte var så klart att man kunde förutse hur det skulle bU?

Kjell-Olof Feldt: Nu gör sig herr Björck skyldig till ett missförstånd. Detta avtal presenterades inte för mig den 27 april - det fanns inte då. Då presenterades bara själva tanken på affären. Avtalet kom fram i ett långt senare skede under riksdagsbehandlingen när propositionen redan var framlagd. Det hade ingenting att göra med regeringsberedningen av ärendet.

Anders Björck: Kände Kjell-Olof Feldt till, när han gav klartecken, att Penser successivt skulle sälja ut aktierna?

Kjell-Olof Feldt: Det var över huvud taget inte aktuellt.

Anders Björck: Det var ingen information som finansministern fick då, utan den kom senare?

Kjell-Olof Feldt: Det kom senare som resultat av den debatt som följde. Det ansågs nämligen olämpligt att Carnegie och bakom Carnegie privatpersoner skulle ha stora aktieinnehav i PKbanken. PKbanken och Erik Penser kom överens om att en försäljning skulle ske och ett tillägg till avtalet gjordes.

Anders Björck: Slutsatsen av detta är såvitt jag förstår att finansministern gav klartecken till affären, även om den skulle ha inneburit att Penser hade behållit aktieinnehavet?

Kjell-Olof Feldt: I det skedet: Ja.

Anders Björck: Då vill jag fråga om beredningsprocessen i regeringen. Det här var ju en mycket stor affär. Såvitt jag förstår var det bara finansministern, Bengt K Å Johansson och statsministern som kände till den innan affären blev offentlig den 2 maj?

Kjell-Olof Feldt: Ja.

Anders Björck: Det innebar t.ex. att de från regeringen som höll förstamajtal om finansvalpar inte kände till vad som var på gång?

Kjell-Olof Feldt: Herr Björck har redan besvarat sin fråga.

Anders Björck: Det fanns alltså ingen anledning att informera regeringen med tanke på den stora principiella betydelse som det här ändå hade?

 

Kjell-Olof Feldt: Jag har förklarat tidigare varför frågor av den här typen 1988/89:KU30 måste beredas på särskilt sätt. Det fanns ingen möjlighet att samla regeringen Bilaga B 3 så att vi kunde presentera frågan. Det beredningsförfarande vi har nödvän­diggör att ett stort antal personer utanför regeringskretsen deltar i bered­ningsarbetet om det skall vara någon mening med beredningen. Det slutliga avgörandet fattades av regeringen när ställning togs till propositionen, och fortfarande hade regeringen all möjlighet efter denna beredning att säga nej, och då hade det inte blivit något avtal.

Vad vi gjorde i den första fasen var att göra det möjligt för PKbanken att förhandla fram ett avtal. Sedan hängde det på om regeringen skulle godta avtalet och om riksdagsmajoriteten skulle godta avtalet. Beredningen av frågan om man skulle godta avtalet skedde enligt de former som vi har för beredning av propositioner. Men nu var det fråga om huruvida man skulle fullfölja förhandlingarna. Jag kunde ha valt att säga att det inte var någon lämplig tidpunkt för förhandlingar, men de var redan i gång och risken för läckage ut till marknaden var stor.

Jag måste säga - och det menar jag mycket allvarligt - att så länge staten är ägare till börsnoterade bolag måste regeringen göra sitt yttersta för att varje form av insiderspekulation omöjliggörs. Det skulle anses som en mycket allvarligare fråga än någon av dem som hittills har diskuterats i den här affären.

Anders Björck: Men förelåg det risk för att information till regeringsledamö­ter före den 1 maj skulle ha lett till insiderspekulation?

Kjell-Olof Feldt: Om vi hade gjort en normal beredning av ärendet, kunde risken inte uteslutas.

Anders Björck: När fick regeringen reda på affärens existens?

Kjell-Olof Feldt: Det var, skulle jag tro, när PKbanken lämnade sitt pressmeddelande den 6 maj.

Anders Björck: Så regeringen fick reda på affären via media?

Kjell-Olof Feldt: Regeringen informerades i samband med att man visste att affären var klar och skulle offentliggöras.

Anders Björck: Så regeringen fick reda på det samtidigt som allmänheten?

Kjell-Olof Feldt: Ja. Sådant händer ibland.

Anders Björck: Jag har ytterligare en fråga som är verkligt intressant i vår konstitutionella granskning. Vad hade enligt finansministerns bedömning hänt om Kjell-Olof Feldt hade sagt nej till Tony Hagström? Skulle PKbanken enligt Kjell-Olof Feldts mening kunna genomföra köpet ändå?

Kjell-Olof Feldt: Det är en fråga som måste ställas till PKbankens ledning och
styrelse. När man efterhörde min mening var det för att vägledas av den. Det
är klart att styrelsen hade kunnat säga att den ändå skulle fullfölja affären och
vara beredd att avgå om regeringen skulle säga nej. Det förekommer i
aktiebolag att styrelse och ägare följer olika linjer. Formellt juridiskt stod det
styrelsen fritt att följa den linje de ville, men den kunde räkna med risken att    27

 

regeringen skulle underkänna avtalet och att det kunde få konsekvenser för     1988/89:KU30
styrelsens sammansättning och för ledningen i banken.               Bilaga B 3

Anders Björck: Anser du att du fick korrekt information från Tony Hagström och PKbanken om affärens omfattning och inriktning?

Kjell-Olof Feldt: Ja, det anser jag. Jag har inte efteråt upptäckt någonting som visar att den information skulle vara felaktig som de lämnade mig den 27 april.

Birgit Friggebo: Jag undrar vem som representerade staten på bolagsstäm­man med PKbanken?

Kjell-Olof Feldt: Jag är ledsen, men det vet jag inte. Det är antagligen någon tjänsteman i finansdepartementet - det brukar vara så.

Birgit Friggebo: Du känner inte heller vem som gav direktiv till den personen när han gick till bolagsstämman?

Kjell-Olof Feldt: Direktiven ges av mig. De går i allmänhet ut på att godkänna styrelsens förvaltningsberättelse. Därutöver kan det vara fråga om personförändringar i styrelsen.

Birgit Friggebo: Så du har inte givit några direktiv till den personen?

Kjell-Olof Feldt: Jo, precis de direktiv som jag angav. Det är nämligen ägarens uppgift att ta ställning till om man skall godta eller förkasta styrelsens förvaltningsberättelse.

Birgit Friggebo: Du kan inte erinra dig vem denna person var?

Kjell-Olof Feldt: Nej. Jag visste inte att detta tilldrog sig utskottets intresse.

Olle Svensson: Det bör gå att skaffa fram den uppgiften.

Kjell-Olof Feldt: Det möter inget hinder.

Birgit Friggebo: Kommer du ihåg vilka direktiv du gav inför beslutet om nyemission av aktierna?

Kjell-Olof Feldt: Det var fortfarande att godta styrelsens förslag.

Birgit Friggebo: Det betyder att du gav direktiv om att nyemissionen skulle omfatta 2,4 miljarder.

Kjell-Olof Feldt: Nej. Det uppdrag man ger till den som företräder staten vid bolagsstämman är antingen att godta styrelsens förslag eller att avslå det och komma med ett eget förslag. Ägarens uppgift är nämligen att ta ställning till vad styrelsen föreslår. Säger man nej till det som styrelsen föreslår måste man ha något eget förslag. Mitt direktiv var att man skulle godta styrelsens förslag som överensstämde med vad regeringen hade förelagt riksdagen i proposi­tion.

Birgit Friggebo: Men styrelsens förslag var att man skulle göra en riktad emission för att kunna överta Carnegie fondkommission. Omfattningen av den emissionen  var också känd vid bolagsstämman,  nämligen att det

28

 

handlade om ett byte mellan aktier i PKbanken och Carnegie fondkommis-     1988/89:KU30
sion, och omfattningen av affären var 2,4 miljarder, eller hur?     Bilaga B 3

Kjell-Olof Feldt: Jag vill inte nu svära på om det var 2,1 eller 2,4 miljarder, men det var i den storleksordningen.

Birgit Friggebo: Det har alltså inte förekommit någon diskussion mellan dig såsom representant för staten som ägare och den person som skickades till bolagsstämman om innehållet i de beslut som skulle fattas på bolags­stämman?

Kjell-Olof Feldt: Nej. Jag sade som svar på en tidigare fråga att regeringen inte ansåg sig ha det juridiska uppdraget att pröva värdet av apportegendo­men, utan det var styrelsen som skulle avgöra detta. Dessutom har vi revisorer i bolaget och bankinspektionen. Revisorerna och bankinspektio­nen ansåg att apportegendomens värde inte var för högt. Att regeringen i ett sådant läge skulle göra en egen prövning av apportegendomens värde anser jag uteslutet, och jag tror t.o.m. att det skulle strida mot lagen om vi försökte lägga oss i den processen.

Däremot har vi en person som företräder ägaren vid bolagsstämman. Skulle det föreligga allvarliga meningsmotsättningar mellan staten såsom ägare och styrelsen, så är inte bolagsstämman det tillfälle där dessa motsättningar skulle uppenbaras. Det sker i så fall tidigare och får andra konsekvenser.

Birgit Friggebo: Vi har klart för oss att det är styrelsen och bankinspektionen - nu överlät den en del av beslutet till regeringen - och revisorerna. Men därutöver är det ägarna som på bolagsstämman slutgiltigt skall ta ställning. Majoritetsägare är staten, och det är egentligen staten själv som bestämmer vad som skall hända på bolagsstämman. Vill du med ditt resonemang försöka säga att bolagsstämman bara är en nullitet eller formalitet?

Kjell-Olof Feldt: Nej, juridiskt har den ett väsentligt innehåll, eftersom den beviljar styrelsen ansvarsfrihet. Men det förutsätter att ägaren har granskat styrelsens förvaltningsberättelse och funnit att styrelsen kan beviljas ansvars­frihet. Då är uppdraget till den som går till bolagsstämman att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Birgit Friggebo: Nu var det inte fråga om att bevilja ansvarsfrihet, utan att ta ställning till en nyemission.

Kjell-Olof Feldt: Det är samma innebörd, att godkänna styrelsens förslag.

Birgit Friggebo: Du har inte fört några resonemang med denna person för att ta det ägaransvar som det innebär att vara med på bolagsstämman?

Kjell-Olof Feldt: Får jag be fru Friggebo precisera vilka resonemang jag skulle ha fört med vederbörande?

Birgit Friggebo: Man skulle alltså ta ställning till nyemissionens omfattning
och vad den skulle användas till. Jag vill ställa frågan, om det inte är ett
bekymmer att som regeringens företrädare ta ställning till vad som skall
hända vid bolagsstämman. Du sade tidigare att du inte hade någon möjlighet   29

 

att bedöma värdet, och ändå är det ytterst du som har ansvaret för att göra det    1988/89: KU30 genom att du skickar en representant till bolagsstämman, där man slutligen    Bilaga B 3 tar ställning till affären.

Kjell-Olof Feldt: Vad det handlar om är ju det kommersiella värdet för PKbanken av att förvärva Carnegie fondkommission. Jag har många egenskaper, men jag har aldrig arbetat i bank annat än som kassör i Härnösands sparbank. Jag kan inte bedöma det kommersiella värdet för PKbankens vinst av att förvärva Carnegie fondkommission, utan jag måste lita på framför allt styrelsen i banken. Det handlar om förtroendet för styrelsen.

Jag vet inte om Birgit Friggebo har ägt ett aktiebolag, men om hon har gjort det så vet hon att man skall ha förtroende för styrelsen, och om man inte har det, byter man styrelse, men man kan inte på bolagsstämman plötsligt underställa styrelsen bedömningen av en stor och viktig affär - då avgår styrelsen. Det måste man klara ut långt tidigare. Därför fungerar inte bolagsstämman på det sätt som fru Friggebo vill låta påskina.

Birgit Friggebo: Jag förstår inte varför Kjell-Olof Feldt blir så upphetsad. Jag försöker få fram hur det fungerar och vilka bekymmer det kan innebära att vara statlig ägare. Det här innebär att man inte bör ha bolagsstämmor som tar ställning till olika affärer i statliga bolag, utan man skall bara ha bolagsstäm­mor där man tar ställning till ansvarsfrågor i efterhand - det måste bli slutsatsen av ditt resonemang.

Kjell-Olof Feldt: För det första undanber jag mig alla beskrivningar av mitt känsloläge och mitt inresekretoriska system.

För det andra är det möjligt att fru Friggebo har en poäng här, att vi inte skall behandla den här typen av frågor pä bolagsstämman. Aktiebolagslagen innehåller vissa krångligheter, t.ex. att styrelsen kan och i vissa fall skatt förelägga bolagsstämman vissa frågor. Att staten har den här funktionen ändrar ingenting i det avseendet. Men det här är en fråga som inte är av konstitutionell karaktär, utan det handlar om hur bankaktiebolagslagen skall utformas, om banker ägda av staten skall behandlas på annat sätt än banker ägda t.ex. av Wallenberg. Det måste vara i bankaktiebolagslagen som förändringar skall göras, om fru Friggebos resonemang skall leda till någonting.

Birgit Friggbo: Jag föreslår inte det. I vår granskning ingår att granska statsrådens handläggning av regeringsärendena men också att dra slutsatser om vi märker att lagstiftningen är felaktig.

Kjell-Olof Feldt: Jag häpnar över de slutsatser som Birgit Friggebo drar. Bolagsstämman fungerar som bolagsstämman i andra bolag. Ägaren tar ställning till styrelsens förslag. Men i det här fallet hade vi granskat styrelsens förslag i förväg. Vad Birgit Friggebo menar är att jag skulle ha givit tjänstemannen instruktion att på bolagsstämman sätta i gång en diskussion med styrelsen om värdet av förvärvet. Det är därför jag frågar vilka resonemang jag skulle föra med statens företrädare. Var det meningen att han skulle ta upp en diskussion med Hagström och Zetterberg om huruvida

30

 

värdet var riktigt? Så agerar man inte som ägare till ett stort börsnoterat     1988/89:KU30 bolag. Sådana resonemang måste man föra med styrelsen direkt för att     Bilaga B 3 efterhöra vilka  bedömningar styrelsen gör,  innan ägaren underkänner affären.

Birgit Friggebo: Vad jag vill komma fram till är att ägaren någon gång måste ta ställning vilka beslut som skall fattas på bolagsstämman. Om det skall ske i anslutning till bolagsstämman eller tidigare eller i det här fallet när Tony Hagström informerade dig är en praktisk fråga. Ägarna har uppenbarligen struntat i att göra en egen, självständig bedömning av värdet, utan ni har förlitat er på bankinspektionen, styrelsen och revisorerna.

Kjell-Olof Feldt: Birgit Friggebo påstår att vi inte skulle ha tagit ställning till förvärvet av Carnegie. Det gjordes av Sveriges riksdag. Riksdagen uttalade att det inte ankom på riksdagen att bedöma värdet av apportegendomen. Det ankommer på ägaren att göra en bedömning, om detta ur PKbankens synpunkt är kommersiellt riktigt. I den delen måste regeringen förlita sig på att den styrelse vi har tillsatt är mogen att göra den bedömningen själv. Den dag vi börjar tvivla på det kan vi inte sätta oss i styrelsens ställe och säga till PKbanken att man i själva verket borde ha betalat bara 1,9 miljarder, utan då får vi byta ut styrelsen. Det är så ägaren skall agera enligt lagen, och det är så vi försöker agera. Om vi bedömer att det är en dålig affär, byter vi styrelse eller ändrar styrelsens sammansättning.

Birgit Friggebo: Har du någon bedömning i dag av värdet och hur det har beräknats?

Kjell-Olof Feldt: Det är svårt att efter så kort tid göra en bedömning av vilken avkastning som PKbankens förvärv av Carnegie kan ge. Jag vill bara konstatera att revisorerna och bankinspektionen tyckte att det var riktigt. Resultatet för Carnegie under 1988 offentliggörs den 22 februari, och då kanske man kan bilda sig en uppfattning av hur det har gått.

Birgit Friggebo: Det har förts ett resonemang om det verkliga värdet - man skall beräkna det verkliga värdet när det handlar om apportegendom - och man har räknat fram ett substansvärde på ungefär 850 milj. kr. Köpesumman låg runt 2,4 miljarder. Mellanskillnaden skall då vara något slags goodwill­värde i den framtida verksamheten. Vad man har köpt över är i stort sett två mycket kunniga fondmäklare, för vilka man har betalat 700 milj. kr./styck. Gör du bedömningen att det är en rimlig värdering?

Kjell-Olof Feldt: Ja.

Birgit Friggebo: Det har varit diskussion om Pensers eller Carnegies försäljning av PKbanksaktierna. Det har framgått av kommentarer i pressen att du anser att man bör sälja, och du har nämnt att om inte Penser gör det, får man väl stämma honom. Vilken grund har du för ett sådant yttrande? Vilka garantier har man skaffat sig?

Kjell-Olof Feldt: Jag måste be Birgit Friggebo visa källmaterialet där jag uttalat att vi skulle stämma Erik Penser.

Birgit Friggebo: Jag har inte tillgång till det nu.

31

 

Kjell-Olof Feldt: Då lämnar vi det, tycker jag. Påståendet är helt grundlöst.       1988/89:KU30

Bilaga B 3 Bertil Fiskesjö: Jag har bara ytterligare någon fråga om beredningsförfaran­det, som ju är intressant ur utskottets synpunkt.

Av framställningen här har vi fått reda på att det i realiteten i början av ärendets behandling var två personer som fattade de avgörande besluten som sedan bestämde den vidare utvecklingen. Statsministern var då informerad.

Nu finns det någonting som heter allmän statsrådsberedning. Är det inte konstigt att ett så stort ärende inte dras åtminstone inför den samlade statsrådskretsen?

Kjell-Olof Feldt: Jag får för tredje gången försöka beskriva beredningsgång­en innan ett ärende tas upp till allmän beredning.

Det skall föreligga ett skriftligt material. Statsråden skall ha möjlighet att i förväg granska och bedöma, t.o.m. tala med rådgivare och experter i departementen. En allmän beredning som inte föregåtts av en sådan förberedelse är inte särskilt mycket värd.

Tiden var oerhörd knapp av det skälet att man ville driva förhandlingarna över valborgsmässohelgen när börsen var stängd. Man var mycket ängslig för att det skulle sippra ut att förhandlingar pågick och att det skulle hända någonting med PKbanksaktierna som kunde göra att frågan om insiderspe­kulation kom upp. Det är förklaringen till att vi handlade frågan på det här sättet.

Flera av utskottets ledamöter bortser från att i beredningen av ärendet hade den samlade statsrådskretsen alla både formella och reella möjligheter att säga nej till avtalet. Riksdagen hade dessutom både formella och reella möjligheter att säga nej till avtalet. Prövningen av affären pågick ju in i början av juni. När det blev ett ärende i departementet, när frågan kom upp, om proposition skulle föreläggas riksdagen, skedde en beredning, och i allmän beredning och vid ett informellt regeringssammanträde tog regering­en ställning till om avtalet skulle godkännas för regeringens vidkommande.

Bertil Fiskesjö: Men det avgörande beslutet fattades väl när finansministern gav klartecken till att man skulle gå vidare med affären. Det innebär således att de formella beredningsformerna var överspelade i realiteten?

Kjell-Olof Feldt: Nej. Jag menar att det fortfarande fanns både reella och formella möjligheter att säga nej till det avtal som tecknades. Det sker då och då att man träffar en affärsuppgörelse som sedan inte godkänns i senare instanser. Om Bertil Fiskesjös uppfattning är riktig, förstår jag inte vad riksdagen sedan sysslade med, för riksdagen tog också ställning till avtalet, och det var mer än en formalitet, hoppas jag.

Vad det handlade om var i grund och botten att informationen om att det hade nåtts en prehminär uppgörelse skulle kunna lämnas till alla marknads­aktörer samtidigt, vid ett enda tillfälle. Det skedde den 6 maj. Vad proceduren gick ut på var att informationen skulle komma till marknadens kännedom under sådana former att alla aktörer på en gång visste vad det handlade om.

Det framgick också av PKbankens pressmeddelande att regeringen bara
preliminärt hade godtagit uppgörelsen. Man visste att en process skulle följa     32

 

innan man slutligen kunde börja överföra apportegendomen och göra     1988/89:KU30
aktiebytet.                                                                                    Bilaga B 3

Bertil Fiskesjö: Det rådde tveksamhet, om ärendet skulle komma till riksdagen över huvud taget. Det var först efter en allmän debatt i frågan som det gavs klartecken på den punkten.

Jag vill avslutande fråga om finansministern tycker att det är tillfredsstäl­lande att beslut kan fattas på ett sätt som innebär att vi i realiteten har ett slags ministerstyre.

Kjell-Olof Feldt: Nej, jag tycker inte det. Men risken för att vi ställde till saker och ting som ur konstitutionell synpunkt är bra mycket allvariigare än att bara en begränsad krets av i och för sig ansvariga statsråd tar ställning måste vägas mot risken av att ett normalt beredningsarbete skulle ställa till allvarlig ekonomisk skada för medborgare i landet. Det är en avvägning som man måste göra.

Så länge staten äger börsnoterade bolag kommer det här att upprepas när det handlar om förändringar i bolag som kan tänkas påverka marknadskur­serna. Varje regering, oavsett hur rymligt eller trångt dess konstitutionella samvete är, ställs inför den här typen av avvägningar.

Bo Hammar: Har du själv under tiden sedan upprinnelsen av den här affären haft några resonemang i denna affär med Erik Penser eller Anders Carlberg?

Kjell-Olof Feldt: Anders Carlberg har jag inte träffat alls. Erik Penser har jag träffat när affären var offentliggjord och han ville träffa mig för att redogöra för sina motiv för att sälja Carnegie fondkommission till PKbanken. Han ansåg sig nämligen illa behandlad i den allmänna debatten. Han beskrevs där som skattesmitare och en allmänt skum figur. Han ville förklara hur han skötte sina affärer och utvecklade sin syn på Carnegies roll i Sverige. Det var ingen förhandling oss emellan om den här affären, utan han ville för mig framlägga sin syn på den kampanj som han tyckte pågick mot honom.

Bo Hammar: Det betyder att han har bett att få träffa dig just för att få diskutera Carnegieaffären - är det rätt uppfattat? Kan du erinra dig - jag vet inte om det spelar någon roll - när ni hade detta möte?

Kjell-Olof Feldt: Nej, men det var efter det att affären blivit offentlig och det preliminära avtalet var träffat och den offentliga debatten hade startat kring Erik Pensers person. Det bör ha varit någon gång i början eller i mitten på maj. Han ville komma till Sverige för att tala om detta.

Vi diskuterade alltså inte affären eller innebörden i det avtal som hade träffats, utan han ville helt enkelt lämna ett slags vittnesbörd om sina avsikter med sina ekonomiska förehavanden i Sverige och skälen till att han bodde i England. Det var i den meningen ett privat samtal.

Bo Hammar: Ni diskuterade inte i det sammanhanget den utlovade försäljningen av hans aktier i PKbanken?

Kjell-Olof Feldt: Nej, det gjorde vi inte.

3 Riksdagen 1988/89. 4samt. Nr30 Bitagedel B

33

Bo Hammar: Kände du, när du fick kännedom om affären, någon tveksam-     1988/89:KU30 het till att ett statligt företag gjorde den här typen av storaffärer med just     Bilaga B 3 Penser?

Låt mig precisera: Vi hade den enorma Boforshärvan där det pågår polisundersökningar och där ledande företrädare för Bofors har kommit med grava beskyllningar mot regeringsledamöter. Där handlar det inte om Penser, men Penser är den främste företrädaren för detta företag som tydligen har bedrivit en ljusskygg verksamhet.

Mot den bakgrunden ställer jag frågan, om det fanns någon tveksamhet mot att ett statligt företag skulle göra en storaffär just med, om uttrycket tillåts. Boforssfären.

Kjell-Olof Feldt: Uppenbarligen var det många som tyckte så. Debatten kom att handla, inte om huruvida affären var bra för PKbanken, utan om att det gjordes affärer med en person som dels bodde utomlands, dels ägde Bofors.

Jag finner inte att det tillhör mina ämbetsplikter att göra någon värdering av enskilda medborgare, även om de bor utomlands, och jag har undvikit att göra det i fallet Penser. Jag har uttryckt uppfattningen att det avtal som gäller Carnegies innehav av PKbanksaktier bör fullföljas - det är så långt jag sträcker mig i synpunkter på Erik Penser som person.

Bo Hammar: Jag har inte heller begärt att du skulle ge något värdeomdöme om Erik Penser, och hittills har ingenting kommit fram som tyder på att han skulle ha haft ansvar för Bofors ljusskygga affärer. Min fråga handlar mera om huruvida du i ett läge då grava beskyllningar kommer från hans närmaste medarbetare mot enskilda regeringsledamöter, beskyllningar som polisen brottas med och som väl konstitutionsutskottet också kommer att få diskutera, bedömde att det inte skulle vara bra för staten att göra en sådan stor affär. Det handlar inte om vad vi tycker om Penser.

Kjell-Olof Feldt: Jag ansåg att det gick att hålla isär Carnegie fondkommis­sion från pågående förundersökningar om eventuell brottslighet inom Bofors. Jag anser fortfarande att det går att hålla isär de sakerna.

Olle Svensson: Vi har inom utskottet diskuterat regeringens förhållande till myndigheterna i olika relationer och olika typer av myndighetsutövning, där man har varit särskilt försiktig när det gäller myndighetsutövning mot enskilda. I det sammanhanget har vi tagit upp en diskussion om informella kontakter. Däremot tror jag inte man har så mycket diskuterat informella kontakter mellan regeringen såsom företrädare för staten som ägare till bolag och de människor som regeringen har visat förtroendet att placera i styrelser och därmed ge dem en stor handlingsfrihet.

Har det utvecklats någon praxis inom de områden som du har haft erfarenhet från för hur stort ett ärende skall vara för att man skall ta en sådan kontakt?

Kjell-Olof Feldt: Nej, det har det tyvärr inte. Jag har kommit till den

slutsatsen att vi bör bättre utveckla finansdepartementets roll som ägare.

Finansdepartementet representerar staten som ägare inte bara i PKbanken,

utan också i Vin- & Spritcentralen, Systembolaget, Tipstjänst, Penninglotte-        ,.

riet osv.

 

I den omorganisation av finansdepartementet som nu har ägt rum har vi 1988/89:KU30 inrättat en särskild enhet som skall syssla med ägarfrågorna. Ännu har inga Bilaga B 3 beslut fattats, och det finns inga förslag om hur vi skulle kunna få en fastare praxis och en klarare redovisning av hur umgänget skall utformas mellan ägare och styrelser och verkställande direktörer i bolagen eller vilken kompetens vi skall ha att granska bolagens verksamhet. Statens roll som ägare har nu ägnats litet större intresse, bl.a. beroende på att vi först nu börjar få fler företag utsatta för marknadsmässig konkurrens och lönsam­hetskrav och därmed större krav på bolagens agerande, samtidigt som de skall behålla sina sociala uppgifter.

Olle Svensson: Jag tycker också det är värdefullt om detta blir kartlagt. Här har det talats om den informella kontakt som Tony Hagström tog. Hade du inte blivit förvånad om han inte hade tagit kontakt i förväg i ett sådant här ärende?

Kjell-Olof Feldt: Det hade skapat oerhörda problem om man inte i någon form hade efterhört regeringens uppfattning beträffande en så stor föränd­ring i bankverksamheten.

Anders Björck: Ingick det redan från början i Kjell-Olof Feldts föreställ­ningsvärld att man skulle gå till riksdagen med en proposition?

Kjell-Olof Feldt: Nej. Jag hörde mig för hos expeditionschefen eller rättschefen i finansdepartementet om hur man hade handlagt liknande ärenden. Jag kände till att det varit en diskussion vid försäljningen av aktier i SSAB. De första signalerna när man hade läst näringsutskottets betänkande var att man nog inte behövde höra riksdagen när statens majoritetsägande inte hotas. Men man fortsatte att läsa i betänkandet, och efter någon dag kom man tillbaka och sade att riksdagen vill ha sådana här frågor under behandling.

Anders Björck: Så enligt Kjell-Olof Feldts uppfattning bör det bli en proposition i fortsättningen, om motsvarande affärer görs?

Kjell-Olof Feldt: Ja.

Anders Björck: Vilka kontakter hade Kjell-Olof Feldt med PKbanken? Var det bara med Tony Hagström och Christer Zetterberg, eller var det några ytterligare?

Kjell-Olof Feldt:'He].

Anders Björck: PKbanken lyder under bankinspektionen liksom Carnegie gör. Tog Kjell-Olof Feldt reda på vad bankinspektionen tyckte om affären innan han gav sitt klartecken?

Kjell-Olof Feldt: Det åligger bankinspektionen att göra en egen bedömning
av om affären är förenlig med inspektionens uppgifter. Hade inspektionen
haft någonting att säga mot affären, skulle den självständigt ta ställning. Att
jag skulle ta reda på vad bankinspektionen tyckte om en affär som inte
förelåg i sådant skick att bankinspektionen kunde bedöma den ansåg jag vara
orimligt.                                                                                                                35

 

Anders Björck: Men kontakt togs med bankinspektionen i de dagarna. Det    1988/89:KU30
var kontakter från andra håll än finansdepartementet.                Bilaga B 3

Kjell-Olof Feldt: Jag antar att PKbanken underrättade bankinspektionen.

Anders Björck: Ja, den underrättade bankinspektionen, som i sin tur avgav någon form av yttrande - dock fick man inte tag på samtliga.

Om det nu i fortsättningen blir en affär av motsvarande slag, är det då Kjell-Olof Feldts uppfattning att man skall ha ett formellt regeringsbeslut och en formell beredning innan man ger klartecken?

Kjell-Olof Feldt: Det beror på förutsättningarna. Antag att det gäller ett börsnoterat företag. Om man vet att man kan samla regeringen och genomföra beredningen under en tid då aktiebörsen hålls stängd, är det inget problem. Men när börsen är i verksamhet måste vi på nytt pröva, om beredningsförfarandet innehåller risk för den typ av snedinformation som kunde leda till att några aktörer på marknaden vet om affären, men inte andra. Jag sade tidigare att givetvis skulle man vilja ha ett beredningsförfa­rande i dessa frågor som i alla andra, men man måste göra en avvägning.

Anders Björck: Var de inom regeringen som inte visste om affären - det var samtliga utom tre - missnöjda med att man inte fick besked förrän samtidigt med allmänheten?

Kjell-Olof Feldt: Jag har inte gjort någon enkät i frågan, men ingen har klagat hos mig.

Anders Björck: Inte ens de som höll argsinta förstamajtal mot finansvalpar?

Kjell-Olof Feldt: Nej.

Anders Björck: Har den debatt som förekommit kring Erik Pensers person i andra sammanhang - Bo Hammar nämnde Boforsaffären - haft någon som helst betydelse för finansministerns bedömning av det här ärendet?

Kjell-Olof Feldt: Nej.

Ylva Annerstedt: Den 14 maj kom ett förslag om en förändring av den ursprungliga avtalskonstruktionen. Vem tog initiativ till den kontakten?

Kjell-Olof Feldt: Det finns ett tilläggsavtal som innebär att Carnegie skall sälja ut en del av PKbanksaktierna. Jag vet inte vem som tog initiativ till det. Jag vet bara att när den offentliga debatten kom i gång uttalade PKbanksled­ningen att man tog intryck av diskussionen. Även Carnegie tyckte att det var en olustig situation, och man ville därför till avtalet foga ytterligare ett avtal om att man inte skulle kvarstå som stor aktieägare i PKbanken. Hur de förhandlingarna sköttes känner jag inte till.

Ylva Annerstedt: Syftet var alltså att mildra kritiken?

Kjell-Olof Feldt: Ja. Ibland gör man saker och ting därför att man får kritik. Det anses ibland berömvärt.

Ylva Annerstedt: Tycker finansministern att affären därmed blev bättre?

36

 

Kjell-Olof Feldt: Ja. Med hänsyn till de reaktioner som uppstod blev affären     1988/89:KU30
bättre.                                                                                           Bilaga B 3

Ylva Annerstedt: Betydde det att den ursprungliga konstruktionen var en dålig konstruktion?

Kjell-Olof Feldt: Det är en semantisk fråga. Om någonting blev bättre, är det förra sämre än det nuvarande - ja. - Jag hoppas att också syntaxen var riktig.

Ylva Annerstedt: Varför var förvärvet av Carnegie bra för PKbanken?

Kjell-Olof Feldt: Jag har försökt förklara varför jag ansåg att det var värdefullt för PKbanken att få en större värdepappersrörelse och utveckla sin notariatavdelning och även att tjäna en del av de pengar som annars skulle ha hamnat i andra fickor.

Ylva Annerstedt: Hade det spelat någon roll om det varit någon annan fondkommission?

Kjell-Olof Feldt: Det är en fråga som jag inte kan svara på.

Ylva Annerstedt: Så den här är inte bättre än andra?

Kjell-Olof Feldt: Det finns väl ett femtiotal fondkommissionsbolag. Jag kan inte värdera Jacobsson & Ponsbach och de andra. Det är möjligt att något av dem är bättre än Carnegie, men det var Carnegie som var till salu.

Ylva Annerstedt: Jag frågar mot bakgrund av den kritik som finansministern i andra sammanhang har riktat mot aktiehandlarnas och optionsmäklarnas agerande på börsen om det spelar någon roll att det var den ena eller andra eller om man bedömde att Carnegie var en bättre aktör än de andra.

Kjell-Olof Feldt: Ur moralisk synpunkt?

Ylva Annerstedt: Ja.

Kjell-Olof Feldt: Carnegie fondkommission är ett välrenommerat fondkom­missionsbolag, men jag antar att de gör sina affärer enligt samma etiska principer som andra fondkommissionärer som håller sig inom lagens ramar. Moralen där är väl varken bättre eller sämre än hos Jacobsson & Ponsbach eller SE-bankens fondkommission.

Olle Svensson: Jag har ingen ytterligare talare, och det återstår för mig bara att tacka finansministern för att han genom sina svar har kompletterat det material vi har för den bedömning vi skall göra.

37

 

Konstitutionsutskottet

1988/89:KU30 Bilaga B 4

1989-02-16 kl. 10.00-11.15

Offentlig utfrågning av chefsåklagare K G Svensson angående försatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Olle Svensson: Jag förklarar sammanträdet öppnat och vill informera allmänheten om att vi återupptar de utskottsutfrågningar som kan vara öppna enligt de bestämmelser som finns i riksdagsordningen. Vad vi granskar är regeringens åtgärder i samband med utredningen av mordet på Olof Palme.

För dem som inte följt ärendet fullt ut vill jag tala om, att vi i utgångsläget har ett mycket omfattande material. Jag pekar på resultatet av sommarens arbete - 600 sidor som omfattar inte bara de utfrågningar vi gjorde utan även det material vi hade som grund. Vidare redovisas de slutsatser som det dåvarande konstitutionsutskottet kom fram till.

Betänkandet blev ett utkast. Det kom aldrig att underställas riksdagen, eftersom ingen urtima riksdag inkallades. Men det utskott som valts efter 1988 års riksdagsval har övertagit det gamla utskottets material. Jag vill understryka att vi inte avser att göra någon repris på sommarens utfrågning­ar, utan vad vi nu arbetar med är vissa kompletteringar, och de berör i huvudsak fyra områden. Frågorna har aktualiserats av förundersökningar i Malmö och Stockholm, vilkas innehåll har redovisats för oss. Vi söker skapa klarhet om framför allt följande förhållanden:

1.  Regeringens eventuella befattning med eller kännedom om den
elektroniska avlyssning, s.k. buggning, som förekommit omedelbart efter
mordet på Olof Palme och fram till sommaren 1987.

2.  Motiv och lagenlighet hos det regeringsbeslut om avlyssning av Baresic, kroaten som avtjänade straff för mordet på den jugoslaviske ambassadören. Det gäller regeringsbeslutet om avlyssning på Täbyanstalten som fattades den 3 mars 1986.

3.  Granskning av uppgifter om att regeringen i efterhand blivit underrättad om att s.k. buggning förekommit.

4.  Kontroll av uppgifter från en av Holmérs livvakter, med den innebörden att statsministern redan i december 1987 fått viss information om påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdelningen.

I dag kommer i tur och ordning till oss chefsåklagare K G Svensson, länspolismästare P-G Näss samt efter lunch tillsammans biträdande rikspolis­chefen Klas Bergenstrand och justitierådet Johan Munck. Frågorna till dem kommer i huvudsak att handla om buggningen och regeringens beslut om telefonavlyssning på Täbyanstalten. Jag vill också meddela att på tisdag

38

 

avrundas denna del av vår granskning med frågor till landshövding Sten     1988/89:KU30
Wickbom, tidigare justitieminister.                                                 Bilaga B 4

Jag hälsar chefsåklagare K G Svensson välkommen till utskottet, och enligt den praxis vi har i utskottet frågar jag dig om du vill säga något inledningsvis, innan vi startar själva frågestunden.

K G Svensson: Nej, jag har ingenting att säga utan jag avvaktar frågorna.

Kurt Ove Johansson: Jag skulle först vilja fråga K G Svensson om han någon gång som förundersökningsledare fått kännedom om s.k. okonventionella spaningsmetoder, och det som vi i dagligt tal brukar kalla buggning.

K G Svensson: Jag kanske först något skall rekapitulera min roll.

Jag fick ju kontakt från riksåklagarens sida den 1 mars med uppdraget att följa Palmeutredningen för att kunna gå in som förundersökningsledare när detta blev aktuellt. Det blev aktuellt så småningom under mars månad, då den s.k. 33-åringen dök upp, och det kom att sysselsätta mig helt under en stor del av mars. Innan mars hade utgått var situationen den, att det blev en tudelning av förundersökningsledarskapet, som har framkommit tidigare, så att jag skötte den del av förundersökningen som berörde 33-åringen, medan resten av förundersökningsledarskapet låg kvar hos polismyndigheten. Under den tid som jag så att säga stod kvar i Palmeutredningen fick jag ingenting veta om någon buggning, och icke därefter heller, förrän saken började framskymta i massmedia osv.

Kun Ove Johansson: En annan fråga som också kan ha sitt intresse för konstitutionsutskottet är om du har deltagit i några diskussioner om nödbegreppet, där någon regeringsledamot eller någon från regeringens kansli har varit inkopplad.

Å!' G Svensson: Nej, jag har inte deltagit i några som helst diskussioner vare sig i regeringskansliet eller hos polismyndigheten.

Kurt Ove Johansson: När regeringen den 3 mars tog sitt beslut, med stöd av 31 § lagen om kriminalvård i anstalt, rörande tillstånd att avlyssna Miro Baresics telefonsamtal från Täbyanstalten var du ju åklagare i mordutred­ningen.

K G Svensson: Ja.

Kurt Ove Johansson: Blev du före den 3 mars kontaktad av någon beträffande frågan om möjligheterna att få tillstånd att avlyssna Baresics telefonsamtal?

K G Svensson: Jag skall först säga att jag har gjort bedömningen att jag kan lämna de upplysningar jag har att lämna inför öppna dörrar.

I min roll i början på mars ingick bl.a. också att fatta de beslut som jag hade att fatta som åklagare i anledning av mordet på Olof Palme. Jag kontaktades söndagen den 2 mars av en kriminalinspektör på säkerhetstjänsten som meddelade att han ville dra ett ärende för mig. Jag var då hemma i bostaden. Sedan vi hade beslutat hur vi skulle lösa det praktiskt kom han ut till min bostad. Det ärende som var aktuellt var frågan om telefonkontroll på

39

 

Baresic, som då var intagen på Täbyanstalten. Det hade inte, såvitt jag iy88/89:KU30 minns, upprättats någon promemoria som underlag för den här föredrag- Bilaga B 4 ningen, utan den skedde muntligen. Jag kanske i det här sammanhanget också skall nämna att när det gäller telefonkontroll är situationen den, att man måste ha misstanke om brott av viss karaktär eller av viss svårighetsgrad. För en telefonkontroll krävs också att man har, som det kallas, skälig misstanke. Det måste alltså vara en misstanke som är skäligen grundad. Det är åklagaren som beslutar huruvida framställning skall göras om telefonkon­troll, och den som slutgiltigt beslutar om kontrollen är domstolen.

Det jag hade att ta ställning till gällde alltså frågan huruvida jag skulle göra en framställning till domstolen om telefonkontroll på Baresic. Det jag minns av den här föredragningen är att jag konstaterade, efter det att jag fått del av vad kriminalinspektören hade att säga, att det enligt min mening inte fanns tillstymmelse till skälig misstanke mot Baresic. Jag kan också nämna att jag har ett ganska bestämt minne av att Baresic inte hade haft någon permission eller varit utom anstalten vid tidpunkten för mordet. Detta var alltså en omständighet som ingick i min bedömning, förutom en hel del andra omständigheter. Det fanns således enligt min uppfattning inte någonting som stödde att man skulle kunna i en domstol få gehör för att det förelåg skälig misstanke om brott.

Detta betydde att jag avslog den begäran som framförts. Jag meddelade samtidigt att jag tyckte att det här borde bearbetas vidare, om det nu ansågs vara något slags spår eller vad man skall kalla det, och utredas för att se om man kunde komma fram till en situation där det skulle kunna bli fråga om skälig misstanke.

Det var någon gång under den här dagen -jag kan inte säga exakt när- som detta skedde. Jag minns också att jag efteråt ringde till P-G Näss och angav min bedömning. P-G Näss delade helt min uppfattning, och jag fick samtidigt besked om att initiativet till framställningen inte hade tagits av P-G Näss och inte heller, såvitt jag minns, av någon annan på säkerhetsavdelningen utan begäran hade kommit från Stockholms polisdistrikt, dvs. Holmér.

P-G Näss förklarade som sagt att han hade full förståelse för min bedömning. Det som sedan hände var att jag sent på kvällen - alltså den 2 mars - fick ett telefonsamtal från justitiedepartementet. Jag kan nu tyvärr inte säga vem som ringde, men det var någon av de kända befattningshavarna kring justitieministern. Det som meddelades mig då var att regeringen hade beslutat om telefonkontroll av Baresic på Täbyanstalten. Sedan har jag över huvud taget inte haft någon befattning med frågan om Baresic.

Kurt Ove Johansson: Det här är naturligtvis en utomordentligt intressant uppgift som du har lämnat och som i vart fall inte jag har känt till tidigare. Men för att få klarhet om vi talar om samma sak skulle jag vilja fråga dig: När du prövade frågan om avlyssning av Baresic, då prövade du frågan utifrån 27 kap. 16 § rättegångsbalken.

K G Svensson: Ja, dvs. misstanke om brott.

Kurt Ove Johansson: Uppfattade jag dig på ett riktigt sätt. nämligen att du på

kvällen den 2 mars blev uppringd av någon, som du inte kommer ihåg vem det    4q

 

var, på justitiedepartementet som sade att regeringen fattat ett beslut den 2    1988/89:KU30
mars?                                                                                            Bilaga B 4

K G Svensson: Ja, det är min bestämda minnesbild. Jag minns att jag reagerade över att det förelåg ett sådant tidssammanhang mellan mitt beslut och det meddelande som jag sedan fick. Vid den tidpunkten kände jag emellertid inte de medhjälpare vid namn som fanns på justitiedepartemen­tet. Men jag har i efterhand konstaterat att det var ett av de mer kända namnen kring justitieministern, men jag kan tyvärr inte påminna mig vem det var.

Kurt Ove Johansson: Det kanske inte har så stor betydelse. Men enligt de uppgifter som vi har till vårt förfogande förbereddes den här frågan i departementet den 2 mars, men regeringens beslut fattades den 3 mars. Jag konstaterar emellertid att det intressanta i sammanhanget är att du den 2 mars prövade frågan och att regeringen den 3 mars fattade ett beslut. Den naturliga frågan blir då om du med anledning av regeringens beslut blev underrättad om hela bakgrunden till beslutet, och om du fick de motiveringar som låg till grund för att regeringen fattade ett beslut på grundval av 31 §.

K G Svensson: Jag minns att det här samtalet kom sent en kväll till min bostad, och beslutet var så sensationellt att jag inte kunde underlåta att fråga vederbörande vad regeringen hade för grund för beslutet. Då fick jag besked om att det var den här paragrafen i kriminalvårdslagen som låg till grund för beslutet.

Kurt Ove Johansson: Skulle du kunna göra en kort redovisning av skillnaden mellan en prövning enligt 27:16 rättegångsbalken och 31 § kriminalvårds-lagen.

K G Svensson: Eftersom 31 § inte är aktuell för oss åklagare så tittade jag i kriminalvårdslagen. Jag kunde då konstatera att det är en paragraf som används när det handlar om rikets säkerhet. Min prövning däremot gick ut på att ta reda på om det förelåg skälig misstanke om mord.

Kurt Ove Johansson: Jag vill ställa en fråga som är av stort intresse för konstitutionsutskottet. När du blev uppringd den 2 mars av någon på justitiedepartementet, gjordes det då några försök att påverka dig i någon viss riktning, dvs. förekom det någon form av påtryckning?

K G Svensson: Nej, jag fick bara ett meddelande om vad som hade gjorts på regeringsnivå.

Kurt Ove Johansson: Om jag har förstått saken på ett riktigt sätt vet vi nu att beslut om telefonavlyssning av Baresic enligt uppgift har också fattats av domstol. Det framgår bl.a. av en anmälan hit till konstitutionsutskottet, som konstitutionsutskottets ordförande har ingivit. Har du någon synpunkt på att domstolen, som tydligen enligt samma lagrum som du skulle ha prövat frågan, skulle ha kommit till en motsatt ståndpunkt?

K G Svensson: Jag befann mig i denna situation omedelbart efter mordet, och jag vet därför inget om någon efterföljande telefonkontroll. Men det har

 

sagts mig att maj månad kan ha varit en aktuell tidpunkt. Jag vet inte om det    1988/89:KU30 har skett någon bearbetning och utredning av detta efter det att jag hade    Bilaga B 4 kontakt med detta. Men mars, april och en del av maj hade ju förflutit, och under denna tid kan läget ha förändrats. Men jag frånträdde målet den 16 maj och hade i övrigt ingen befattning med detta.

Kurt Ove Johansson: Har du inte efter den 3 mars 1986 haft någon kontakt med regeringskansliet eller någon regeringsledamot för att diskutera laglig­heten i beslutet från den 3 mars?

K G Svensson: Nej, det enda jag har gjort är att jag underrättade myndighetens chef om vad som hade förekommit, eftersom jag fann detta så märkligt.

Kurt Ove Johansson: Herr ordförande! Jag har ytterligare ett par frågor som jag anser kan vara av intresse. Under de senaste dagarna har vi i tidningarna kunnat läsa att rikspolisstyrelsen under Holmérs ledning importerade ganska mycket sofistikerad avlyssningsapparatur, track finders osv. Min fråga till dig med anledning av detta är: Har du någon gång i din tjänsteutövning som förundersökningsledare känt dig avlyssnad på ett otillbörligt sätt?

K G Svensson: Det är svårt att ge några säkra besked på den här punkten. Jag kan säga att jag och min kollega kammaråklagare Lage Carlström, som hjälpte mig under hela den tid som jag var engagerad i Palmeutredningen, disponerade ett rum i kriminalavdelningens lokaler, i samband med att en grupp arbetade med frågor rörande den s.k. 33-åringen. Vi fick då flera indikationer på att vi kunde vara avlyssnade, men några belägg för detta har jag inte.

Kurt Ove Johansson: Att någon privatperson skulle ha utfört denna avlyss­ning är väl uteslutet? Om en sådan avlyssning har förekommit måste det väl ha varit någon myndighetsperson som har utfört den?

K G Svensson: Ja, om avlyssning har förekommit är detta mest antagligt.

Anders Björck: Herr ordförande! Får jag hänga på den fråga som Kurt Ove Johansson ställde om att K G Svensson och hans kollega eventuellt blev avlyssnade. Det gällde alltså den period som de arbetade med frågor rörande den s.k. 33-åringen. Är det korrekt?

K G Svensson: Ja, det är från den tiden som indikationerna föreligger, dvs. från mars fram till den 16 maj.

Anders Björck: Det var alltså under den tid som du och Hans Holmér hade något olika uppfattningar om den s.k. 33-åringen, är det korrekt?

K G Svensson: Ja, det stämmer.

Anders Björck: Vilka var indikationerna på att ni kunde ha varit avlyssnade?

K G Svensson: Det är svårt att sitta här och offentligt redogöra för det. Jag

skulle helst vilja slippa redogöra för dessa indikationer. Jag kan emellertid

säga att vi hade sådana indikationer att vi var mycket försiktiga med att över

huvud taget yttra oss. Vi hade en känsla av att det vi uttryckte i vårt rum gick    42

vidare.

 

Anders Björck: Jag har all respekt för att du inte vill tala om exakt hur. Men     1988/89:KU30 var det fråga om tekniska indikationer, eller var indikationerna av det slaget    Bilaga B 4 att ni upptäckte att det ni sade plötsligt fanns hos andra?

K G Svensson: Det var snarast fråga om det senare alternativet.

Anders Björck: Det innebar alltså att ni inte, åtminstone inte i det här rummet, med den normala förtroligheten mellan två personer kunde arbeta med detta?

K G Svensson: Vi bedömde dessa indikationer som så att vi var mycket försiktiga när vi talade i detta rum.

Anders Björck: Om en åklagare, som utreder ett allvarligt mål, får indikationer på att han kanske är avlyssnad, vad gör han då? Tiger han och samtycker, är han rädd för Holmér, eller vad gör han?

K G Svensson: Vi hade mycket svårt att tro detta. Det var så fantastiskt att vi själva faktiskt inte kunde tro på det, trots indikationerna.

Anders Björck: Antingen trodde ni på det eller inte?

K G Svensson: Tro är kanske ett för starkt ord i det här fallet, men indikationerna var sådana att vi var försiktiga.

Anders Björck: Anmälde du detta till någon överordnad? Talade du om detta för någon? Var det någon mer än du och kammaråklagare Carlström som kände till det? Detta är nämligen mycket viktigt för vår bedömning.

K G Svensson: Jag berättade så småningom om mina misstankar för dåvarande överåklagare Claes Zeime.

Anders Björck: Hur reagerade han?

K G Svensson: Jag har svårt att komma ihåg det.'Uppgifterna var ju så sensationella att det helt enkelt var svårt att tänka sig in i denna bild.

Anders Björck: Du är ju själv som åklagare van att ställa raka frågor och få raka svar, så du måste ju förstå vår situation som vill ha fram sanningen. Vad sade Claes Zeime?

K G Svensson: Jag har faktiskt inte någon ordentlig minnesbild av hans reaktioner annat än att han tyckte att det var sensationella uppgifter. Man hade helt enkelt svårt att acceptera något sådant. Misstankar hade funnits om detta, men att acceptera misstankarna var något helt annat.

Anders Björck: Men om avlyssning förekom så misstänkte ni att Hans Holmér låg bakom den, det var väl utgångspunkten?

K G Svensson: Jag kan inte säga något om åt vilket håll man skulle rikta misstankarna.

Anders Björck: Med facit i hand, kan du säga om det fanns någon annan som hade möjlighet att göra detta?

K G Svensson: Teoretiskt kan man tänka sig att det fanns fler möjligheter.

43

 

Anders Björck: Men det är teoretiskt?                                           1988/89:KU30

Bilaga B 4 K G Svensson: Ja.

Anders Björck: Just det.

Då skall vi kanske lämna det här avsnittet och gå tillbaka till avsnittet om Baresic. När du blev informerad om att man var intresserad av avlyssning av Baresic, handlade det då från säkerhetspolisens sida om att Baresic skulle vara misstänkt mera konkret för delaktighet i mordet på Olof Palme?

K G Svensson: Såvitt jag minns så avsåg det hela misstankar om något slags inblandning i mordet.

Anders Björck: Gjorde du då bedömningen att det inte fanns någon anledning att ha telefonavlyssning.

K G Svensson: Det fanns ingen grund för detta. Jag ansåg därför att det inte fanns sådan grund att detta skulle tas upp i domstol.

Anders Björck: Du är känd för att haft hand om en del spionmål. Jag undrar om du hade hand om Berglingmålet?

K G Svensson: Jag var engagerad i Berglingmålet fram till våren eller sommaren. Vilket år det var kommer jag inte ihåg. Men jag fick då släppa Berglingmålet på grund av att det kolliderade med ett annat spionmål, så att jag måste engagera mig i hovrätten. Den vidare handläggningen av Bergling­målet övergick till min kollega som biträtt mig på kammarrätten.

Anders Björck: Känner du till om 31 § har använts någon gång? Har du under din bana som åklagare varit med om att denna paragraf har tillämpats?

K G Svensson: Nej, aldrig.

Anders Björck: Har du från något annat håll fått höra att den har tillämpats?

K G Svensson: Ne'].

Anders Björck: När du fick höra talas om att man tillämpade 31 § blev du alltså mycket förvånad?

K G Svensson: Jag visste knappast vad paragrafen innehöll. Jag läste därför i lagboken.

Anders Björck: Enligt mina uppgifter lär den ha använts två gånger, en gång mot Wennerström och en gång mot Bergling. Det innebär alltså att om den skall användas måste det föreligga ett hot mot rikets säkerhet?

K G Svensson: Ja, såvitt jag förstår.

Anders Björck: Hur reagerade du när du blev överkörd i denna fråga?

K G Svensson: Jag vet inte om jag vill kalla det för överkörd. Det jag minns om min reaktion vid denna tidpunkt är att jag fann att det tidsmässigt fanns ett samband mellan dessa båda händelser.

Anders Björck: Med tanke på vad som sedan hände, fann du något samband

mellan att du först som åklagare och ansvarig förundersökningsledare - även     44

 

om du inte var det i alla delar, men du var väl åtminstone stånd by - sade nej     1988/89:KU30 till en avlyssning och att man därefter från säkerhetspolisens sida gick direkt     Bilaga B 4 till regeringen och mycket snabbt fick ett beslut? Ser du något samband mellan att man gick förbi åklagarens uppfattning och det sätt varpå man sedan från regeringens och Hans Holmérs sida körde över dig och andra åklagare? Var detta inte början till hela eländet?

K G Svensson: Jag minns i alla fall att jag reagerade just över det tidsmässiga sambandet mellan dessa två händelser, dvs. dels mitt beslut att inte gå ut med någon framställning om telefonkontroll, dels det besked som jag senare fick på kvällen. Jag kunde inte undgå att fundera över huruvida det fanns något samband mellan dessa två saker.

Anders Björck: Vad gick den funderingen ut på?

K G Svensson: Det är svårt för mig att uttrycka någon egentlig uppfattning om huruvida det förelåg något samband eller inte. Men min reaktion var att det tidsmässigt låg mycket nära inpå mitt beslut. Det gjorde att jag funderade över vad det hela rörde sig om egentligen.

Anders Björck: Fick du besked om vem som ytterst hade begärt avlyssning­en? Enligt de uppgifter vi har var det Wranghult som gick till regeringen med begäran. Fick du något besked från kriminalinspektören på säpo om vad det var som hade initierat kravet på avlyssning av Baresic?

K G Svensson: Nej, jag har aldrig frågat något om det.

Anders Björck: Slutligen har jag några frågor som gäller buggningen. Hur vanligt har det varit under din åklagarbana att du har tagit initiativ till buggning av det slag som ägde rum mot dessa kurder?

K G Svensson: Jag har aldrig tagit några sådana initiativ. Jag har aldrig hört talas om att det har förekommit.

Anders Björck: Även när det gäller 33-åringen hade du inga tankar på att använda den typen av okonventionella spaningsmetoder?

K G Svensson: Nej, det skulle vara olagligt. Det skulle aldrig falla mig in.

Anders Björck: Har du hört talas om sådana metoder i den typ av mål som du har handlagt?

K G Svensson: Jag har aldrig hört talas om att det har förekommit.

Anders Björck: Hur reagerade du när du fick höra att det hade förekommit i denna omfattning?

K G Svensson: Om det här bedöms som olagligheter- det är ju inte fastslaget än - är det klart att man reagerar mycket kraftigt. Det som är märkligt är att jag nu i massmedia har sett att det redan den 10 mars skulle ha påbörjats buggning som uppenbarligen fortsatte under den efterföljande åklagargrup-pen. Om man skall tro på massmedia fortsatte buggningen långt in i år 1987. Jag vet genom samtal med f.d. överåklagare Claes Zeime att även den efterföljande gruppen inte har vetat något.

45

 

Anders Björck: Men du fick alltså ingen information om att buggning     1988/89:KU30
förekom, vare sig direkt eller indirekt?                                           Bilaga B 4

K G Svensson: Nej.

Anders Björck: Har du hört talas om källan Mats?

K G Svensson: Nej.

Anders Björck: Det var kodordet för den information som man fick genom buggningen. Det fördes inte vidare till dig?  -

K G Svensson: Jag har aldrig hört talas om det.

Birgit Friggebo: Hur uppfattade du beskedet från regeringen? Varför informerade man dig om att regeringen hade fattat sitt beslut om telefonav­lyssning av Täbyanstalten?

K G Svensson: Ja, jag undrade också på kvällen varför jag skulle ha den informationen. Men jag ställde aldrig några frågor om detta.

Birgit Friggebo: Har du i efterhand frågat dig om du hade behov av att få veta detta?

K G Svensson: Nej.

Birgit Friggebo:--- i ditt arbete eller så?

K G Svensson: Nej, jag har inte ställt några vidare frågor om detta.

Birgit Friggebo: När du fick beskedet om att regeringen hade fattat sitt beslut, vilka skäl för regeringens beslut angavs från den person som ringde till dig?

K G Svensson: Jag frågade alltså vilken grund regeringen hade haft för det här beslutet. Då fick jag besked om att det var den här paragrafen i kriminalvårdslagen som hade tillämpats.

Birgit Friggebo: Men det var ingen vidare motivering och utveckling av skälen till besluten?

K G Svensson: Nej, jag frågade inte mera.

Birgit Friggebo: När du fick höra detta sade du att du gick till myndighetens chef, dvs. Claes Zeime. Gick det sedan vidare till RÅ?

K G Svensson: Det vet jag inte.

Birgit Friggebo: Det togs inga initiativ för att gå vidare med denna fråga? Den stannade i och med att du hade fått beskedet och att du lämnade informationen vidare till Claes Zeime?

K G Svensson: Vad Claes Zeime har gjort med den informationen vet jag inte.

Birgit Friggebo: Du kom med mycket grava anklagelser om att du förmodade
att du var avlyssnad på något sätt. Är detta något som var nytt just vid det
tillfället, eller har du även tidigare haft sådana misstankar?                                 46

 

K G Svensson: Jag har aldrig haft dem. Jag tycker nog att ordet tro är litet för     1988/89:KU30 starkt. Jag skulle vilja tala om att det kom indikationer. Men dessa var för     Bilaga B 4 mig så sensationella att jag inte kunde tänka mig att de förekom. Det var två känslor, dels att indikationerna kom, dels att detta var så fantastiskt att jag inte kunde tro på det helt enkelt. Jag vill åter upprepa att jag har inga belägg för att avlyssning har förekommit.

Birgit Friggebo: Det finns många i Sverige i dag som ställer sig frågan om de är avlyssnade. När det klickar i telefonerna är det ett skämt att säga: "Oj, var det Säpo som kopplade!", osv. Många människor går omkring och misstän­ker att de är avlyssnade. Vill du inte ge oss något mer som skulle innebära att det är mera en allmän misstanke om att man kanske är avlyssnad?

K G Svensson: Nej, jag kan tyvärr inte säga mera om detta, men eftersom frågan ställdes vill jag svara på den. Vi hade faktiskt flera indikationer. Men vi har inte några belägg, så jag kan inte påstå något. Det vill jag hålla för fast. Det är mycket vanligt att människor anser sig vara telefonavlyssnade osv. Många gånger speglar det ett dåligt samvete. Jag kan inte finna att vi åklagare på något sätt tyckte att vi hade ett dåligt samvete.

Birgit Friggebo: Du vill inte beskriva dina indikationer. Du har indikationer, men du vill inte beskriva dem?

K G Svensson: Nej, jag vill inte beskriva dem offentligt.

Birgit Friggebo: Du skulle kunna göra det?

K G Svensson: Jag skulle kunna ange inriktningen, men inte offentligt.

Birgit Friggebo: Du rekapitulerade i ditt minne vad som hände vid den föredragning som gjordes för dig när du skulle ta ställning till framställan om telefonavlyssning på Täbyanstalten. Dokumenterar man inte sådana före­dragningar? Du har ju fattat ett beslut.

K G Svensson: Ärendet var inte dokumenterat av den kriminalinspektör som föredrog detta, vad jag minns hade han ingen skriftlig promemoria med sig. Det vanliga i dessa ärenden brukar vara att föredraganden har en skriftlig promemoria där det klart och tydligt redovisas vilka grunder det finns för misstankar osv. Men i detta fall var det en muntlig föredragning från några slags konceptanteckningar. Vi samtalade om det hela, och sedan meddelade jag honom att det inte fanns någon tillstymmelse till grunder för en skälig misstanke.

Birgit Friggebo: Vem skall göra anteckning om det fattade beslutet? Skall den föredragande göra det eller skall du i din myndighetsfunktion göra någon anteckning?

K G Svensson: Det fanns inga papper. Det noterade jag sedan i PM-form i mina anteckningar som jag förvarade rörande hela utredningen.

Birgit Friggebo: Du har en anteckning någonstans om det beslut som fattades?

K G Svensson: Ja, jag gjorde en PM-anteckning.                                                  4-7

 

Bertil Fiskesjö: Jag vill först ställa en fråga om beslutet om telefonavlyssning     1988/89:KU30 av Baresic. Jag föreställer mig att du här hade gjort en grundlig bedömning av     Bilaga B 4 ärendet och kommit fram till att det fanns ingen anledning att göra en framställning till domstol för beslut om avlyssning. Sedan kom på andra grunder regeringens beslut om avlyssning. När du så småningom fick reda på skälen för detta beslut, hur bedömde du dem?

K G Svensson: Jag minns att jag blev ganska överraskad över grunden för telefonkontrollen. Jag hade då ingen tanke på vilken grund det kunde vara för beslutet. Jag fick först veta att beslutet var fattat, sedan ställde jag frågan vad regeringen hade för grund för detta beslut. Jag fick då beskedet, och sedan gick jag och tittade i kriminalvårdslagen om vad som stod i paragrafen. Det är ingen paragraf som vi åklagare tillämpar.

Bertil Fiskesjö: Jag utgår från att om situationen var så allvarlig att regeringen hade anledning att fatta beslut om telefonavlyssning enligt kriminalvårdsla­gen, borde det redan för dig ha funnits skäl att gå till domstol för att enligt rättegångsbalken få till stånd avlyssning. Hur reagerar du på detta indirekta påstående från min sida?

K G Svensson: Det fanns ingenting i föredragningen som på något sätt förde tankarna till något som berörde rikets säkerhet, utan det berörde mordet. Där fanns det alltså ingen grund för misstankar.

Bertil Fiskesjö: Den slutsats man kan dra då är att regeringens beslut var i allra högsta grad överilat och egentligen grundlöst.

A'G 5ve'n5ion.-Jag kan inte alls bedöma detta beslut. Det är inte jag som skall bedöma detta.

Bertd Fiskesjö: Men även med kännedom om den här bestämmelsen och inriktningen på rikets säkerhet, skulle inte du funnit anledning att ändra din egen värdering av ditt beslut enligt rättegångsbalken?

K G Svensson: Under den efterföljande tiden fick jag inga indikationer på att det fanns misstankar som på något sätt hade förstärkts. Jag personligen som åklagare i Stockholm hade inga indikationer på någon brottslighet från Baresics sida. Baresic var intagen på Täbyanstalten, dvs. inte inom Stock­holms åklagardistrikt. Jag kunde bara göra en bedömning med vad som var känt för mig här i Stockholm.

BertU Fiskesjö: Du fick inte senare kännedom om någon typ av dokumenta­tion som skulle ha kunnat motivera regeringsbeslutet mera i sak?

K G Svensson: Nej, jag har inte gjort något för att efterforska vad som kunde vara grunden till regeringens beslut.

Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa några frågor med anledning av de upplysningar du lämnade här om att ni ansåg er ha grund för att vara avlyssnade. Detta tycker jag är sensationellt. Jag skulle vilja vända på de frågor som ställts tidigare genom att fråga dig, vad kunde ni tänka er för skäl till att ni skulle kunna vara avlyssnade?

48

 

K G Svensson: Det var ju det som var så fantastiskt. Vi kunde över huvud      1988/89:KU30 taget inte smälta de indikationer som kom. Vi bedömde det hela som så     Bilaga B 4 fantastiskt att vi sköt tankarna ifrån oss helt enkelt.

BertU Fiskesjö: I belysningen av vad som senare har hänt och av de olika turer som har varit i denna historia kan du då finna några rimliga skäl till att ni skulle ha varit avlyssnade?

K G Svensson: Om man skall tänka sig några skäl måste man i så fall gå tillbaka till den allmänna atmosfären över huvud taget över hela den utredning som vi sysslar med här. Det är ungefär vad jag kan säga.

BertU Fiskesjö: Hur skulle du vilja karakterisera den situation där det uppenbarligen är så, att de myndighetspersoner som särskilt är satta för att samverka och för att lösa ett allvarligt brottmål misstänker varandra för avlyssning?

K G Svensson: Ja, det är en del av hela problematiken i det här målet. Jag har varit åklagare i 30 år nu, och jag har aldrig upplevt maken till problem i en brottmålsutredning som förekommit i det här fallet. Detta är så totalt udda att det inte går att jämföra med något annat.

BertU Fiskesjö: Det är således inte på det sättet, hoppas jag, att man vid olika tillfällen kan gripas av misstankar av det här slaget när det förekommer konkurrerande viljor i brottsutredningar?

K G Svensson: Jag har aldrig varit med om en sådan här situation vare sig tidigare eller efter den här händelsen.

BertU Fiskesjö: Djetta är alltså helt unikt enligt din erfarenhet?

K G Svensson: Det är helt unikt.

BertU Fiskesjö: Tack. Jag tror att jag stoppar här för tillfället.

Bo Hammar: När du beslöt att inte göra någon hemställan om telefonavlyss­ning av Baresic, vägde du då in, eller kunde du rent juridiskt väga in, det faktum att han tidigare varit knuten till terroristorganisationen Ustasja?

K G Svensson: Det var helt känt vid föredragningen, hela Baresics bakgrund var känd i samband med denna. Men enbart den omständigheten räckte inte till för att jag skulle kunna finna skälig misstanke i fråga om det brott som var aktuellt.

Bo Hammar: Det är just det jag vill ställa en fråga om. För att du skall kunna begära telefonavlyssning måste det finnas skälig misstanke mot Baresic personligen. Det räcker inte med att han har haft nära förbindelser med en terroristorganisation, om du kan komma fram till att han personligen uppenbarligen inte är skyldig. Det räcker inte för att du skall kunna begära telefonavlyssning?

K G Svensson: Nej, det måste finnas misstankar om gärningsmannaskap eller medverkan i brottet på något sätt.

4 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30 Bilagedel B

49

Bo Hammar: Kan man säga att det förhåller sig annorlunda med den 1988/89:KU30 paragraf som regeringen använde, om hot mot rikets säkerhet, att koppling- Bilaga B 4 en Baresic-Ustasja kan vara en orsak till att begära telefonavlyssning? Kan den paragrafen ge andra möjligheter - att en koppling till en känd terroristorganisation kan motivera ett beslut om telefonavlyssning - som inte den paragraf som du hade att rätta dig efter, 27 kap. 16 § rättegångsbalken, skulle medge? Jag är inte jurist. Jag vill fråga om det kan vara en rimlig tolkning.

K G Svensson: Det är fråga om ett annat rekvisit när det gäller 31 § kriminalvårdslagen. Men vilka grunder som kan ha legat bakom detta beslut kan jag naturligtvis inte uttala mig om.

Bo Hammar: Det förstår jag att du inte kan. Men är det enligt din uppfattning möjligt att enligt den paragrafen på ett annat sätt väga in medlemskap eller anknytning till en terroristorganisation, att det kan motivera en telefonavlyssning även om personen i fråga icke kan ha begått brottet?

K G Svensson: Rent principiellt tycker jag att det är väl en omständighet som måste vägas in när det gäller att bedöma om en person som är intagen på en anstalt kan vara en risk för rikets säkerhet. Jag tror nog att det är en omständighet som skall vägas in. Men jag kan inte uttala mig om styrkan i en sådan omständighet i samband med ett beslut.

Bo Hammar: När det här diskuteras om du har blivit "överkörd" är det litet intressant för oss att veta om det handlar om två olika problemområden. Men vi kanske inte skall uppehålla oss vid det.

Jag vill också ta upp de mycket allvarliga och oroväckande uppgifter som du lämnade om en möjlig avlyssning av dig. Det oroar oss alla, tror jag. Övervägde du någon gång att i denna fråga vända dig till någon på justitiedepartementet? Du säger att du hade indikationer, men övervägde du att ta upp den här frågan?

K G Svensson: Som jag tidigare sade var vår känsla att vara avlyssnade så fantastisk att vi inte gärna ville föra detta vidare. Det hade sett ut som om vi ansåg oss själva förföljda. Jag tror inte att vi hade fått gehör på något håll om vi framfört sådana här misstankar. Ingen skulle ha trott detta. Det var ju knappt vi trodde det själva.

Bo Hammar: Du ansåg inte att du hade material för att gå vidare? Du hade inte det förtroendet för justitiedepartementet att du ville diskutera med dem i den här frågan?

K G Svensson: Det var nog inte fråga om förtroende eller inte. Skall man föra fram känslor av den här beskaffenheten vill man ju ha belägg för vad man säger. Jag vill nog säga att jag fortfarande inte har några belägg för att avlyssning har skett. Men eftersom jag tillfrågats vill jag säga att det fanns indikationer, men jag har inga belägg för detta.

Bo Hammar: Jag vill gå över på en mer allmän fråga, som inte gäller

buggning och sådant, utan mer gäller vad som egentligen är vår gransknings     50

 

huvuduppgift - regeringens eventuella inblandning och påverkan när det    1988/89:KU30 gäller utredningen och spaningsarbetet med anledning av mordet på Olof    Bilaga B 4 Palme.

När du var hos konstitutionsutskottet för ungefär två år sedan - det var en sluten utfrågning på den tiden, tror jag - har jag ett minne av att du var mycket kritisk mot justitiedepartementet. Du hävdade att man från justi­tiedepartementets sida på ett ensidigt sätt gått Hans Holmér till hända, och att man därvid på något sätt påverkat själva arbetet kring Palmemordet. Har du nu något mer att säga om detta efter ytterligare två års distans till problemen?

K G Svensson: Min uppfattning är precis densamma i dag som den var på den tiden. Det visade sig också att problematiken var aktuell för nästa åklagar-grupp, den som efterträdde mig. Vi alla åklagare var väl eniga om detta. Vi kunde konstatera att det i det här fallet var ett sådant ensidigt stöd för polissidan att åklagarna inte kunde verka på det sätt vi rätteligen ville verka. Men det var inte den enda orsaken till problemen. Men det ensidiga stödet var, som jag väl uttryckte det då, en stor del av problemen kring det hela.

Bo Hammar: Du menar att problematik av samma karaktär som den vi håller på att utreda kring den s.k. Ebbe Carlsson-affären och regeringens och justitiedepartementets inblandning fanns redan under din tid som förunder­sökningsledare de första månaderna efter mordet?

K G Svensson: Ja. Det var ett intryck vi fick tämligen omgående.

Hans Leghammar: Det finns stor risk att man som siste utfrågare återuppre­par saker. Jag vill därför ställa en fråga av mer allmän karaktär.

Vid inledningen av utfrågningen sade du något om att du ville avvakta med en allmän föredragning. Har du några uppgifter nu om regeringens inbland­ning i de här frågorna, efter det att de flesta frågorna ställts, som vi bör veta i konstitutionsutskottet?

K G Svensson: Jag uppfattade tyvärr inte frågan.

Hans Leghammar: Har du några kompletterande uppgifter om regeringens inblandning i frågorna nu när du fått frågorna? Du ville inte göra någon allmän föredragning i början av utfrågningen. Har du något mer att tillägga här mot slutet?

K G Svensson: Nej, jag har ingenting mer att tillägga.

Kurt Ove Johansson: Anders Björck ställde en fråga till dig om hur det kändes att bli överkörd av regeringens beslut från den 3 mars. Du prövade frågan utifrån 27 kap. 16 § rättegångsbalken. Regeringen prövade frågan utifrån en helt annan paragraf i kriminalvårdslagen. Kan man säga att man har blivit överkörd när frågan har prövats utifrån två olika lagrum?

K G Svensson: Överkörd tycker jag är ett för starkt ord. Det jag reagerade över den kvällen var, vill jag minnas, att det fanns ett sådant tidsmässigt samband mellan de båda besluten att jag blev mycket betänksam.

51

 

Kurt Ove Johansson: Men man kan alltså inte tala om att du har blivit    1988/89:KU30

överkörd. Men det förhåller sig så, vilket också framgick av min fråga till dig.    Bilaga B 4

att Stockholms tingsrätt fattade ett beslut med stöd av samma lagrum, 27 kap.

16 § rättegångsbalken, som du hade att pröva frågan utifrån. Stockholms

tingsrätt kom fram till motsatt ståndpunkt än den du intog. I det fallet kan

man väl snarare tala om att du har blivit överkörd, men i så fall överkörd av

Stockholms tingsrätt.

K G Svensson: Jag kan inte svara på vilket material som då förelåg, om det nu var i maj månad, och låg till grund för beslutet. Jag har mycket svårt att tänka mig att det var samma magra material som jag hade att den 2 mars göra en bedömning utifrån. Det hade enligt min uppfattning varit ett klart tjänstefel att göra en framställning i domstolen med det underlag jag hade i mars. Det hade varit ett direkt tjänstefel från min sida.

Kurt Ove Johansson: Det är rätt viktigt att det blir konstaterat att underlagen kan vara litet grand olika för de olika beslut som har fattats. Det är en ganska naturlig förklaring till att också besluten blev olika.

K G Svensson: Det förefaller helt naturligt och troligt att det under de månader som förflutit mellan dessa två händelser- mars, april, maj - flutit in en hel del ytterligare material som gjorde att man kom över gränsen för rekvisitet skälig misstanke. Detta var också vad jag sade när vi hade gått igenom materialet. Detta måste utredas och bearbetas vidare om vi skäll kunna bedöma huruvida man kan få fram en grund för skälig misstanke eller ej. Jag utgår från att det arbetet utfördes under den här tiden, och det resulterade i en ny bedömning.

Kurt Ove Johansson: Men du kan väl heller inte utesluta att också regeringen kunde haft uppgifter som inte du hade tillgång till?

K G Svensson: Det vet jag ingenting om.

Ylva Annerstedt: Jag har litet grand studerat statistiken över beslut om telefonavlyssningar. År 1974 var antalet beslut 44 stycken. Tio år senare, 1984, var det fråga om 414 beslut. Det har under tio år skett en ganska väsentlig ökning. Om man däremot räknar bort de fall som gäller misstanke om grova narkotikabrott finner man att genomsnittet var ungefär 13 under de senaste fem åren. Hur många gånger har du varit med om att föra fram en begäran om avlyssning till domstol?

K G Svensson: Jag skulle nog - så här hastigt - vilja bedöma detta som en sékretessbelägd uppgift. Jag är nog inte beredd att svara öppet på det.

Ylva Annerstedt: Har det alltid förekommit dokumentation de gånger du har fattat beslut?

K G Svensson: Ja.

Ylva Annerstedt: Du blev alltså ganska förvånad över den här muntliga framställningen?

K G Svensson: Att det inte förelåg ett genomarbetat material avvek helt från rutinerna. Men jag skulle kunna tänka mig att förklaringen till detta var att

52

 

man på säkerhetstjänsten faktiskt uppfattade materialet som så svagt att man     1988/89:KU30
inte räknade med att jag skulle fatta ett beslut.                           Bilaga B 4

Det fick jag genast veta av P-G Näss den här dagen. Jag har också därefter genom olika samtal med personer på säkerhetstjänsten fått klart för mig att de hade uppfattningen att jag inte skulle fatta ett beslut. Detta ärende var inte, som jag nämnde i början, initierat från säkerhetstjänsten, utan från polisledningen i Stockholms polisdistrikt - troligen av Hans Holmér.

Det var väl den situationen som förelåg. Jag skulle kunna tänka mig att det var en bakgrund till att utredningsmannen inte hade färdigställt det i form av en färdigskriven promemoria, alltså att man själv bedömde förutsättningarna som så ...

Ylva Annerstedt: När på dagen kom den här framställningen till dig?

K G Svensson: Jag kan inte säga säkert, men det var antagligen någon gång efter lunchtid.

Ylva Annerstedt: Det fanns således ännu gott om tid att, när man nu trodde sig ha skäliga misstankar om att du inte skulle besluta, ta kontakt med regeringen under dagen.

K G Svensson: Ja, det bör det rimligen ha funnits. Det är klart att jag reagerade litet över detta, eftersom jag uppfattade situationen så att regeringen, justitiedepartementet, på något sätt hade fått besked om mitt avslagsbeslut när det gällde den här telefonkontrollen. Det var väl en reflexion som jag gjorde. Men om det hade skett någon rapportering uppåt av mitt ställningstagande eller inte vet jag inte.

Ylva Annerstedt: Du sade att vid diskussionen med Näss så delade han din bedömning. Diskuterade ni också efteråt det här beslutet som regeringen hade fattat och de grunderna?

K G Svensson: Jag kommer inte ihåg om jag har diskuterat detta speciellt med P-G Näss. Det kan vara möjligt att jag har gjort det, men i så fall har det nog varit under senare tid. Men jag har faktiskt ingen klar minnesbild av det. Det är möjligt att vi har gjort det.

Ylva Annerstedt: Jag vill också ställa en fråga om era misstankar eller indikationer om avlyssning. Vilka åtgärder vidtog ni när dessa indikationer gjorde sig påminda?

K G Svensson: Ja, som jag nämnde så sköt vi detta ifrån oss. Vi kunde inte fatta att det skulle kunna vara på det sättet. Det enda jag kan påminna mig är väl att vi så småningom talade med överåklagaren om detta. Men jag kan inte heller säga när det skedde. Det skedde nog inte omedelbart efter det att vi började att förstå det här. Det var indikationer som kom vid flera tillfällen efter varandra. Det var således inte bara vid ett tillfälle som vi fick indikationer, utan de kom successivt.

Ylva Annerstedt: Vilka praktiska konsekvenser fick det för ert arbete? Betydde det att ni gick ut och tog en promenad på stan när ni skulle prata med varandra, eller hur gjorde ni?

53

 

K G Svensson: Nej, vi hade ju våra egna tjänsterum också.          1988/89:KU30

Ylva Annerstedt: Kom det inga indikationer där?

K G Svensson: Nej, vi bedömde det i alla fall som en säkrare plats än rummet på polissidan.

Anders Björck: Får jag ställa en fråga när det gäller det här regeringsbeslutet om Baresic som har anmälts icke bara av ordföranden utan även av Bertil Fiskesjö och undertecknad. När regeringen fattade beslutet om avlyssningen och du fick besked om det, hade du någon uppfattning om att beslut var fattat på annan grund än den som man hade dragit för dig?

K G Svensson: Jag kan bara stödja mig på det besked jag fick på min fråga om vilken grunden var.

Anders Björck: Jag tror att det är intressant att ändå upplysa om vad grunden för regeringsbeslutet var. Här har vi ju fått besked. Jag kan tyvärr inte citera, eftersom det som vanligt är hemligstämplat. Jag kan dock tala om vad grunden var enligt regeringsbeslutet, enligt det regeringsprotokoll och den bilaga som finns.

Beslutet grundade sig på följande två omständigheter. Den ena var att man hade hört att någon ur Baresics bekantskapskrets eventuellt kunde ha uppehållit sig i närheten av mordplatsen. Den andra var att Baresic hade börjat ringa ganska mycket på sin telefon efter Palmemordet. Det var alltså det officiella regeringsbeslutet.

Var det detta du fick besked om när det gällde grunden - att någon eventuellt kunde ha,uppehållit sig i centrala Stockholm och att Baresic började ringa. Motiveringen finns i en enda mening i regeringsbeslutet. Någon annan grund har icke redovisats. Var det detta du fick besked om när det gäller grunden?

K G Svensson: Jag kan inte påminna mig allt som sades vid det här tillfället. Men jag kan väl säga att jag inte känner igen det här. Det är dock ingen garanti för att det inte kan ha nämnts, men jag känner inte igen det.

Anders Björck: Vilken grund nämnde man då för dig?

K G Svensson: Den reella grunden saknades praktiskt taget. Realiter sett fick jag väl sedermera besked om att det egentligen rörde sig om att statsminister Olof Palme hade hyst viss ängslan för Ustasja. Det var väl egentligen det reella påståendet. I övrigt fanns inga juridiska grunder.

Anders Björck: Skulle du som åklagare anse att du, mot bakgrund av de två grunder som jag har redovisat, skulle kunna vända dig till en tingsrätt med begäran om att få telefonavlyssning av en person?

K G Svensson: Jag vill inte gärna uttala mig om hypotetiska fall. Jag vill inte göra något uttalande.

Anders Björck: Inget svar är väl också ett svar. Jag har emellertid en fråga till. Man avlyssnade ju ändå Baresic. Telefonavlyssningen kom ju de facto till stånd. Fick du som förundersökningsledare del av utskrifterna från den här verkställda telefonavlyssningen?

54

 

K G Svensson: Nej.                                                                        1988/89:KU30

Bilaga B 4 Anders Björck: Ar mte det litet märkligt? Du fick reda pa att telefonavlyss­ningen ägde rum. Brukar man då inte delge åklagaren, förundersökningsle­daren, material i sammanhanget?

K G Svensson: Det påstods i tidningarna att telefonkontrollen till anstalten började den 10 mars, nej vänta nu, den 3 mars. Då var väl situationen den att jag inte stod som förundersökningsledare, utan jag hade RÅ:s förordnande att följa utredningen för att när det blir aktuellt överta ledningen av förundersökningen. Vid den tidpunkten var således min roll enbart iakttaga­rens. Dessutom var det så att det redan i slutet av mars var klart att vi skulle ha ett delat förundersökningsledarskap. Jag uppfattade det väl inte som egendomligt att jag inte fick besked om sådant. Jag hörde över huvud taget ingenting om vilket resultat det blev ay den telefonkontroll som, enligt vad jag förstår, höll på därute.

Anders Björck: Får jag då fråga: Vet du om någon åklagare någonsin har fått del av de här utskrifterna?

K G Svensson: Nej.

Anita Modin: Om jag har förstått dig rätt så förvarnade P-G Näss dig den 2 mars om att den här framställningen om avlyssning skulle komma från polisen. Min fundering är då om det redan så tidigt fanns sådana missförhål­landen mellan er som på olika sätt var inblandade i utredningen att ni var osams redan då.

K G Svensson: Nej. Sedan vill jag också säga att enligt min minnesbild så var det kriminalinspektören som ringde mig till bostaden. Jag hade således ingen kontakt med P-G Näss, förrän jag ringde honom efter det att jag hade tagit del av beslutet och fattat det här beslutet.

Anita Modin: Jag frågar därför att du sade att ni omgående fick ett intryck av att det bara var stöd för polissidan och inte stöd för er. Varför försökte man då inte snabbt göra någonting åt det, i stället för att låta det gå?

K G Svensson: Min roll var till en början iakttagarens. Det gjorde att jag inte kunde göra annat än att gå omkring på de olika enheterna inom Kronobergs­kvarteret som sysslade med det här och försöka underrätta mig om vad som hände.

Jag tror att jag sade att det tämligen omgående blev klart att samarbetet inte fungerade. Jag menar då inte exakt på dagen, utan det var så att säga en glidande skala under mars månad. Jag kan säga att under senare hälften av mars stod det fullständigt klart för oss att åklagarsidan var satt på undantag. Genom att vi inte fick ett förordnande som förundersökningsledare redan från början så kom vi så att säga i bakvatten på en gång.

Anita Modin: Du redovisade så småningom dessa indikationer om avlyss­ningen för Claes Zeime. Det var ju ytterst sensationella uppgifter. Det har upprepats flera gånger här. Ändå kan du inte komma ihåg Zeimes reaktion. Var det så att han lade locket på, eller?

55

 

K G Svensson: Ja, jag vet inte om det var sensationella uppgifter. Jag hade    1988/89:KU30

inte sensationella uppgifter att komma med,  utan saken var i så fall    Bilaga B 4

sensationell om det skulle finnas anledning att avlyssna en åklagare. Han,

förmodar jag, reagerade på samma sätt som jag, nämligen att man sköt detta

ifrån sig. Vi kunde inte ens i vår vildaste fantasi tänka oss att det kunde vara

på det här sättet. Därför kan han förmodligen ha reagerat på samma sätt, att

han sköt detta ifrån sig såsom att det var strängt taget omöjligt att det kunde

existera. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur resonemanget fördes vid det

tillfället. Men jag vet i alla fall att jag pratade med Claes Zeime om detta så

småningom.

Elisabeth Fleetwood: Jag har endast en fråga kvar nu, och den gäller avlyssningarna. Du har uttalat dig litet diffust om dem - indikationer osv. Men ni hade inga belägg för det. Samtidigt sade du för en stund sedan att om ni hade gått till någon och sagt att det här förekommer så hade ni inte blivit trodda. Du sade också att det var knappt att ni trodde det själva. I det uttalandet måste väl ligga ett konstaterande av att ni själva trodde att ni var avlyssnade? Det var inte bara några vaga misstankar, utan ni trodde att ni var avlyssnade.

K G Svensson: Jag vill inte uttrycka det så starkt som att vi trodde det. Det jag vill säga rent faktiskt är att det förekom indikationer under en längre tid. Det gör att jag nog inte kan säga mycket annat än att det fanns indikationer och att vi hade svårt att acceptera en tanke på att det verkligen kunde var sant. Det var det jag ville säga.

Elisabeth Fleetwood: Får jag bara upprepa här att jag skrev ned ordagrant vad du sade: "Det var knappt att vi trodde det själva." Såsom jag uppfattar ett sådant uttalande ligger det en ganska stark tro bakom.

K G Svensson: Jag kanske uttryckte mig litet illa. Men man kan inte heller gradera styrkan i vad vi trodde under olika perioder. Det går bara inte.

Olle Svensson: Nu har alla som begärt ordet frågat. Jag vill bara för klarhets skull, eftersom vi granskar regeringen, ställa en fråga beträffande avlyssning­en. Fanns det några indikationer som kunde peka mot att regeringen hade beordrat avlyssningen?

K G Svensson: Nej.

56

 

Konstitutionsutskottet

1988/89:KU30 Bilaga B 5

1989-02-16 kl. 11.15-13.28

Offentlig utfrågning av länspolismästare P-G Näss angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Olle Svensson: Vi återupptar förhandlingarna och fortsätter utfrågningen. Jag vill understryka vad jag har sagt tidigare, att vi redan nu har ett omfattande material till vårt förfogande som finns i det 600 sidor långa utkastet till betänkande. Det är inte vår avsikt att göra någon repris på sommarens föreställning, utan vår avsikt är att, sedan vi fått ta del av olika förundersökningar, lösa vissa problem. Riksdagen har öppnat en möjlighet att genom dessa öppna utfrågningar samla in sakupplysningar till stöd för våra senare överläggningar.

Jag har inledningsvis sagt att en av de punkter detta gäller är regeringens eventuella befattning med eller kännedom om den elektroniska avlyssning, s.k. buggning, som förekommit omedelbart efter mordet på Olof Palme och enligt uppgift fram till sommaren 1987. Det är framför allt om detta vi vill fråga P-G Näss, som jag nu hälsar hjärtligt välkommen till oss.

Jag vill fråga dig om vi omedelbart kan övergå till frågestunden eller om du har något att säga inledningsvis.

P-G Näss: Jag skulle nog vilja göra en kortare sammanfattning av bakgrun­den och händelseutvecklingen rörande de saker jag förstår utskottet är intresserat av. Jag vill till en början anmärka det förhållandet att jag delgivits misstanke för brott i detta sammanhang. Chefsåklagare Danielsson har ålagt mig tystnadsplikt rörande vad som förekommit under förundersökningen. Jag har ändå tolkat konstitutionsutskottets roll så, att utskottet är berättigat att både ställa frågor och få besked av mig rörande den del som utskottet har att granska, nämligen regeringens eventuella inblandning. Men det gör å andra sidan, med hänsyn till att det pågår en utredning där jag är misstänkt, att jag kanske i övriga hänseenden kommer att avböja att svara på ett antal frågor.

Efter den principiella inledningen vill jag något rekapitulera en sak som
det i och för sig har förekommit många uppgifter om. Det gäller de
förhållanden som rådde omedelbart efter mordet och den närmaste tiden.
Det var ju en utomordentligt turbulent tid. Det var stora påfrestningar på
samhället på alla håll och kanter. I mångt och mycket kom detta att fokuseras
på polisen. Bl.a. hade man att organisera en verksamhet som syftade till få
tag på gärningsmannen. Framför allt var det dock omfattande säkerhetspro­
blem som låg i denna period. Man visste inte om det var en enskild händelse,   57

 

om det fanns någonting bakom, om det fanns spridningseffekter. Det skulle 1988/89:KU30 bli en begravning som man visste att ett stort antal framträdande statsmän Bilaga B 5 skulle komma till och besöka Sverige. Detta gjorde att denna tid var oerhört pressad. Det fanns många aspekter på vad som skulle ske. Hans Holmér greppade tag i allt detta och försökte även få ihop det hela till en utredningsstyrka och hålla kontroll över säkerhetsaspekterna i detta sam­manhang.

Hans Holmér greppade emellertid inte bara om detta, utan han, som jag uppfattade det i varje fall, passade också på tillfället att försöka utvidga sin egen maktsfär i en ganska ovanlig utsträckning. Det var helt klart från början att han hade regeringens stöd för alla åtgärder som kunde vara aktuella. Det framkom inte minst av att justitieministern måndagen den 3 mars kontaktade förre rikspolischefen Romander och framförde att det från Holmérs sida hade riktats klagomål mot säkerhetsavdelningen för att man inte hade ställt upp 100-procentigt på de önskemål Holmér haft. Det resulterade i att man hade sammanträde mellan Holmér, rikspolischefen och avdelningschefen Hjälmroth den 4 mars på eftermiddagen. Då förklarade man att avsikten ingalunda var att på något sätt hindra utredningen, utan man skulle tvärtom göra allt för att underlätta den. Men det var naturligtvis initialt litet svårigheter att få i gång, få ut och få fram alla handlingar som var efterfrågade och aktuella. Detta lät sig Holmér nöjas med, trodde man.

Onsdagen den 4 mars kallades rikspolischefen till ett sammanträde hos justitieministern. Då hade Holmér ånyo anfört klagomål. Det gjordes då klart av justitieministern att man övervägde att ställa säkerhetsavdelningen i dess helhet under Hans Holmérs ledning. Det gjordes också klart att det fanns en beslutsmässig regering som satt och väntade på utgången av samtalet mellan justitieministern och rikspolischefen. Jag vet inte vilka skäl Roman­der kunde åberopa som ledde till att det inte blev på det sättet att säkerhetsavdelningen ställdes under Hans Holmér. Förmodligen var det det orimliga i att en lokal myndighet, i detta fall Stockholms polisdistrikt, skulle ta befälet över en riksomfattande verksamhet. Det måste vara det skälet som ytterst blev avgörande. Det resulterade emellertid i att de redan tidigare klara direktiv som givits den 3 mars förstärktes ytterligare den 4 mars till alla våra befattningshavare: här var bara fråga om en sak, att ställa upp till 100 % på det som nu begärdes från Stockholms polisdistrikt rörande mordet. Detta var det givna här, utan hänsynstagande till övriga sekretessförhållanden och annat.

I praktiken ställdes delar av säkerhetsavdelningen - bl.a. terorristroteln och de som direkt arbetade med den typen av ärenden - under spaningsled­ningen. Vi byråchefer fick också samma besked, och vi hade då att på alla sätt agera i sammanhanget.

Under den här perioden då bl.a. regeringen med hänvisning till risken för
rikets säkerhet hade beslutat om telefonkontroll på Täbyanstalten, kom
också jag fram till att det ju kunde finnas ett antal aspekter just på frågan om
rikets säkerhet i samband med den här utredningen. Därför vände jag mig till
Hans Holmér tisdagen den 4 mars vid 9-tiden på morgonen, strax efter ett
ledningsmöte. Jag ville då tala med honom och höra efter om frågan om
elektronisk avlyssning under tiden kunde komma att bli aktualiserad. Jag            5°

 

påpekade också att läget var sådant att jag ansåg att regeringen borde    1988/89:KU30 vidtalas för att vi skulle få ett principiellt ställningstagande i denna fråga.    Bilaga B 5 Holmérs uppfattning var då att det inte skulle vara någon hänvändelse till regeringen. Han ansåg att man fick ta ställning till frågan om den skulle bli aktuell.

Jag lät emellertid inte nöja mig med detta, utan jag vände mig till Klas Bergenstrand, som då var regeringens representant i spaningsledningen, och tog upp den här problematiken med honom. Bergenstrand lovade att undersöka saken och därefter återkomma.

Jag fick sedan besked - jag har tidigare när jag tillfrågades under förundersökningen sagt att jag inte vet om detta besked kom ifrån Klas Bergenstrand eller ifrån Johan Munck. Jag har gjort mitt yttersta för att rekonstruera mina minnesbilder. Jag är i dag ganska övertygad om att det besked som jag fick kom från Klas Bergenstrand. Beskedet gick ut på att Johan Munck, som då var rättschef vid justitiedepartementet, hade tillfrågats angående det förhållandet att frågan om elektronisk avlyssning kunde komma att aktualiseras under utredningens gång, och hur såg man nu på detta? Enligt vad jag har fått besked om har den frågan ställts av Johan Munck till dåvarande justitieminister Wickbom som då skulle ha svarat: Ja, ja, det är bra, men jag har inte hört någonting.

Anledningen till att jag nu lägger redovisningen av detta i Bergenstrands mun är att det inte finns det viktiga momentet med att detta återger någonting som har hänt. Det är inte en beskrivning av Johan Munck om att justitieministern sagt så till honom, utan det är alltså ett återberättande som sker, vilket gör mig övertygad om att det är Klas Bergenstrand som lämnade mig beskedet.

Jag hade sedan telefonkontakt med Johan Munck. Jag har träffat honom relativt sällan, vi har kanske bara talats vid i telefon några gånger under de år han var verksam. Anledningen till att han sökte mig var frågan om det skulle upprättas någon promemoria rörande nödrätten i ett läge som detta, den konstitutionella nödrätten. Jag förklarade att det inte längre fanns något intresse, eftersom jag ansåg att det besked jag hade fått var vägledning nog. Det var det tysta medgivandet som redan förelåg.

Jag gick tillbaka till Holmér och redovisade detta. Jag undrade om det inte var bra att jag ändå vände mig till regeringen och fick det här beskedet. Men han var inte alls nöjd över detta, och han markerade ett visst missnöje med att jag hade gjort på det här sättet.

Jag vill nu hoppa fram litet grand i händelseförloppet. Under våren och sommaren var jag delvis aktiv i förundersökningen, men framför allt hade jag ett antal andra uppdrag som jag var tvungen att genomföra. Jag gick på semester den 16 juni och när jag kom tillbaka i början av augusti fick jag besked av mitt folk att det nu var PKK-spåret som gällde. Det var det som skulle drivas. Spaningarna skulle inriktas på PKK-spåret, och vi skulle engageras mycket i den här utredningen.

Någon gång i mitten av augusti - jag kan inte säga nu om det var närmare
den 10 eller närmare den 15 - ville Holmér tala med mig. Jag gick ner till
honom i Palmerummet, och vi begav oss in i det inre rummet. Jag tror inte att
det fanns  någon  annan  där,  möjligen  dåvarande  polisöverintendenten        


 

Wranghult, men det törs jag inte säga. Holmér förklarade att det var PKK 1988/89:KU30 som gällde, och att det dessutom skulle företas elektronisk avlyssning. Bilaga B 5 Vidare sade han att min roll i det hela skulle vara två saker. Dels skulle jag till dem som ställde frågor rörande detta vidarebefordra beskedet att det var all right med den här avlyssningen, dels ville han att jag skulle försöka åtgärda ett problem på ett av de ställen som han ville ha avlyssnat. När jag hörde detta var naturligtvis min första tanke: Har sanktionen nu kommit från regering­en? Var sanktionen att det var okej att göra detta i mordutredningen, eller var det en sanktion av bedömningen att det förelåg en hotsituation, vilket ju var ostridigt? Jag frågade då Holmér om det var klart. Ja, svarade han, det är det. Det var det besked som jag fick.

När jag kom tillbaka undrade några befattningshavare om det skulle företas elektronisk avlyssning. Jag verifierade detta, eftersom jag genom beskedet av Holmér hade fått den uppfattningen att detta var så att säga begynnelsen av en verksamhet. Sedermera har jag genom tidningsuppgifter-jag vet inte vilket riktighet de äger och förundersökningen förfogar jag inte över - fått veta att detta tydligen hade börjat tidigare.

Nu frågar man sig naturligtvis hur det kommer sig att jag accepterar ett sådant här besked från Hans Holmér. Utskottet har ju haft möjlighet att se Hans Holmér agera i den här salen. Han kan emellanåt vara ganska både bestämd och ordknapp. Jag har inte haft några större problem med relationerna till Hans Holmér, men efter många års verksamhet i närheten av höga chefer har jag lärt mig att det i vissa lägen inte är lämpligt att ställa frågor eller komma med kompletteringar. Saken är då avgjord och tåget skall gå. Det är bara att köra. Sådan var situationen, och mot bakgrund av tidigare besked som jag fått kände jag ingen större tveksamhet att agera vidare efter de linjer som Hans Holmér uttryckt önskemål om.

Avlyssningen fortsatte under en ganska lång tid. Det finns ju inte någon anledning att gå in på själva hotbilden och sådant som kom fram, eftersom jag anser det vara förundersökningsbitar. Efter det att förundersökningen avslutades underrättade jag Hans Holmér om det här förhållandet. Han hade då lämnat spaningsledningen, men jag fann det naturligt att det var honom jag skulle informera, eftersom jag upplevde det som om han aldrig lämnat mordutredningen eller kontakterna med regeringen i samband med denna eller PKK-spåret över huvud taget.

Verifikationen på att jag hade gjort en riktig bedömning framkom här i somras när Holmér själv sade att han agerat bollplank när det gäller Kegö och Barrhng. I oktober skickade Holmér besked till mig via Sune Sandström om vad som borde utredas, och det har också framkommit indikationer på att han varit aktiv senare.

När jag sedan drogs in i Ebbe Carlsson-affären i somras kunde jag aldrig begripa hur det kom sig att jag blev utpekad på ett sådant sätt som jag blev. Jag begrep inte uppgifterna om stoppet i utredningen och att jag skulle ha hindrat denna. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad saken gällde. Detta ledde till att när uppgifterna om att det skulle ha förekommit en olovlig avlyssning började komma under sensommaren, så funderade jag över vad detta kunde vara för någonting.

Jag kallades sedan till ett förberedande samtal med chefsåklagare Daniels-       60

 

son, under vilket även överåklagare Hagberg var närvarande. De ville då ha 1988/89:KU30 min bakgrundsteckning av förhållandena. Jag sade till dem att innan de gick Bilaga B 5 in och började rycka och riva i säkerhetsavdelningen och kanske förstöra en massa saker, borde de tala med Hans Holmér, eftersom de av honom kunde få de besked som gällde. De hade då redan börjat höra ett antal personer på säkerhetsavdelningen. Vidare sade jag att det fanns risk för att de skulle hamna helt snett, därför att det kunde inte vara riktigt att börja i den änden, eftersom de i det här läget måste gå på den som satt i toppen av utredningen.

Jag tog senare del av tidningsuppgifter som tydde på att Holmér skulle göra en uppvaktning hos riksåklagaren. Det antyddes att avsikten var att han då skulle framlägga synpunkter om att detta hade att göra med rikets säkerhet. Det var ju bra, tänkte jag, då kommer det här att klaras ut. Som bekant blev det emellertid inte så, utan när Holmér hördes framkom den något för mig chockartade uppgiften att det var han själv som beslutat om detta. Det rådde i och för sig fortfarande en hotsituation, men jag hade ändock inför ett antal befattningshavare vid säkerhetsavdelningen låtit framskymta att det här skedde med sanktion. Mot den bakgrunden kände jag mig inte särskilt väl till mods.

Å andra sidan började jag nu att begripa varför det var jag som helt plötsligt blev den utpekade i Ebbe Carlsson-affären. Påståendet om stoppet i utredningen och att jag hindrade denna har uppenbarligen sin grund i det förhållandet att jag under hösten 1987, när Kegö och Barrling kom till mig och begärde att vi skulle sätta i gång med elektronisk avlyssning av kurderna igen, sade att det inte fanns några förutsättningar, eftersom det inte existerade någon hotbild och ingenting i övrigt som stämde in, så därför blev det ingenting av med detta. Detta upprepades ett antal gånger, men jag sade bestämt nej.

Tydligen är det på det sättet att jag har stoppat utredningen genom att icke ställa upp med elektronisk avlyssning. Det var det som utgjorde hindret och som gjorde mig till en bromskloss som måste bort. Mot den bakgrunden är det naturligtvis klart att man ställer sig litet frågande. I det ena läget sägs att man gör för mycket, och i det andra att man tydligen gör för litet. Frågan är bara vad som är den riktiga avvägningen här. Jag har uppenbarligen inte träffat rätt i det sammanhanget.

I samband med att jag hördes som misstänkt av chefsåklagare Danielsson tog jag upp förhållandet att justitieministern ändå hade lämnat det här beskedet. Danielsson, som tidigare tjänstgjort i departementet, sade då: Ja, det kan mycket väl hända att Wickbom har sagt någonting så dumt, men det spelar ingen roll, därför att sådant kan inte regeringen förfoga över. Detta tyckte jag var egendomligt. Med hänsyn till föreliggande omständigheter -det gällde mordet på statsministern och att över huvud taget kanske komma fram till en lösning på någonting som alla eftertraktade - vore det väl egendomligt om regeringen inte skulle kunna få den saken prövad och få det accepterat att gå så långt i ett sådant läge. Men Danielsson sade att detta hade ingen som helst betydelse i sammanhanget.

P-G Näss: Av en händelse gick ju Danielsson ut i går och pekade på

utredningen och förklarade att det skulle bli åtal. För övrigt gjorde min              ,,

 

hustru en reflexion när hon i en tidning såg att jag var den ende som pekade ut     1988/89: KU30

regeringen: "Begriper du inte att du har beställt ett åtal mot dig genom    Bilaga B 5

detta?" Jag sade att må så vara, men å andra sidan har ju ett åtal den fördelen

att det då blir fråga om ett brottmål med vittnesförhör. Det blir fråga om

vittnesförhör med de två som skall höras här efter mig. De skall då höras

under ed, och det är naturligtvis viktigt att deras uppgifter inte avviker alltför

mycket från vad de kommer att säga inför konstitutionsutskottet.

Jag kan väl också nämna avslutningsvis att när det seglade upp i tidningarna att vi skulle höras, blev jag kontaktad av Johan Munck. Han sade att han hade väldigt dåliga minnesbilder av det hela och ville att vi om möjligt skulle träffas och diskutera det hela. Jag sade att jag ansåg att det inte var lämpligt, utan jag hade ett minne av det. Han menade då på att det kanske skulle väcka någonting till liv hos honom när jag berättade vad jag har varit med om, men jag avböjde. Det var den 16 januari. Den 17 januari träffade jag Klas Bergenstrand på en poliskonferens, och han sade också att han hade ganska dåliga minnesbilder - vad var det egentligen som hände? Jag sade då samma sak till honom: Jag vill inte diskutera den här saken, jag tycker att vi skall ta det i konstitutionsutskottet. Och det har gjorts nu.

Olle Svensson: Där är vi nu, ja. Då börjar vi utfrågningen. Jag lämnar först ordet till Kurt Ove Johansson.

Kurt Ove Johansson: En timme och en kvart innan du kom till utskottet har vi pratat mycket om buggning och telefonavlyssning, okonventionell spaning och liknande. Jag skulle kunna tro att det finns många människor som sitter och lyssnar på det här programmet, som skulle vilja veta mera om vad det här egentligen är för någonting. Du är ju expert på området. Skulle du kunna beskriva hur buggning kan gå till?

P-G Näss: Ja, om det vore så att jag vore expert på området så skulle jag naturligtvis kunna göra det, men jag behärskar inte denna teknik. Jag sitter över huvud taget inte på den del av avdelningen som kan detta. Jag vet ungefär lika mycket som den som läser en sedvanlig spionroman. Det gäller att anbringa mikrofoner och få över ljud - det är egentligen allt jag kan om detta.

Kurt Ove Johansson: Så P-G Näss som har varit operativ chef på säkerhets­polisen, vet alltså inte vad buggning är?

P-G Näss: Jo, vad en buggning är vet jag, men att ge mig in på en längre teknisk beskrivning av hur man går till väga klarar jag inte.

Kurt Ove Johansson: Det tänkte jag väl inte heller, men du kanske kan berätta för oss vad du vet om vad buggning är och hur man använder sig av den?

P-G Näss: Vad det gäller är ju att man skall försöka få tillgång till
informationer som man på annat sätt, med andra hjälpmedel, inte får fram.
Som det beskrivits för mig vid besök utomlands är det en metod som är i
vissa delar positiv, i vissa delar negativ. Den kan vara positiv på det sättet, om
man har en helt säker lokal som man disponerar dit man kan få in helst två         ,_

 

personer som skall ha ett samtal. Då blir det nämligen ingen tvekan om vem    1988/89:KU30 som är vem och vem som säger vad, utan då kan man så att säga få effekt.    Bilaga B 5 Redan det förhållandet att det blir fråga om ställen där flera finns gör att det hela kommer i ett betydligt sämre läge. Och oftast ger det alltså inte något som helst bra resultat- man får brottstycken av samtal, som kan tolkas än si, än så. Man har inte någon större effekt utav detta.

De länder som använder det - jag tror Sverige är det enda land som inte gör det - säger att det ändå är ett väldigt bra hjälpmedel - framför allt då i det första av de omnämnda lägena - genom att möjligheten då finns att man får del av förtroliga samtal på ett sätt som man aldrig klarar annars.

Vad som naturligtvis för vår spaningsverksamhet har varit en frustration genom åren, vilket gör att man har diskuterat de här frågorna, är det förhållandet att vi kan vara med till dess att de två personerna som det är fråga om försvinner in i ett rum, men då är vi borta. Och regelmässigt är det ju där man avhandlar de viktigaste bitarna.

De olika metoderna vill jag inte gå in på, men det finns en uppsjö. Jag tror att alla som har sett någon form av agentfilmer har sett vad som kan bjudas i sammanhanget. Det är väl bara det att tekniken kanske ligger så pass långt fram att den inte är allmänneligen tillgänglig.

Kurt Ove Johansson: Vi har alltså konstaterat - det gjorde du ju för resten när du var i utskottet i somras - att du var operativ chef på säkerhetsavdel­ningen. Det måste väl också betyda att den okonventionella spaning som har ägt rum i samband med Palmemordet har du så att säga varit chef för och känt till?

P-G Näss: Chef för den har jag inte varit. Det har varit Hans Holmér. Det trodde jag framgick av redogörelsen, men då repeterar jag det.

Känt till den trodde jag att jag hade gjort, men besked jag har fått tyder på att jag uppenbarligen inte haft alla besked rörande den här verksamheten. Det har tydligen funnits länkar direkt in i avdelningen där det här har skötts.

Kurt Ove Johansson: Ja. Men du har väl ändå känt till att det har förekommit okonventionell spaning och att det har förekommit buggning?

P-G Näss: O ja.

Kurt Ove Johansson: I vårt material framgår det ju att ett stort antal poliser-ibland har det nämnts bortemot ett hundratal - skulle ha känt till att sådan här okonventionell avlyssning pågick. Är det en uppgift som du kan bekräfta?

P-G Näss: Det är en förundersökningsuppgift. Jag vet inte om den har verifierats av åklagarna. Jag förfogar inte över förundersökningen, så jag vet inte antalet.

Kurt Ove Johansson: Vet du om Holger Romander, som var rikspolischef vid den här tidpunkten, kände till det här?

P-G Näss: Nu kommer vi in på det område som jag varnade för, när det gäller
förundersökningen. Jag vill inte uttala mig om andra personer. Jag vill därför
inte svara på frågan.                                                                                            63

 

Kurt Ove Johansson: Det respekterar vi självfallet. Men kan du svara på     1988/89:KU30 frågan om du någon gång diskuterat med dina chefer om de juridiska     Bilaga B 5 aspekterna på buggningsoperationer som genomfördes?

P-G Näss: Nu kommer frågan in på ett annat sätt, men det är i princip samma fråga. Jag vill alltså inte uttala mig om andra personer i det här sammanhanget.

Kurt Ove Johansson: Jag tänkte inte på någon person, utan jag ville bara höra om du var beredd att svara på frågan om du hade diskuterat de juridiska aspekterna på buggningen med någon kollega på säkerhetspolisen - namn eller så spelar ingen roll, det är inte det jag är ute efter utan bara om du har diskuterat frågan som sådan.

P-G Näss: På det sättet har den naturligtvis diskuterats, att i nödsituationer har det ansetts vara lovligt att tillgripa den metoden, liksom det är lovligt att gå väldigt långt även rörande andra områden i samhället. Man kan ju i samband med bränder vidta utomordentligt ingripande åtgärder - det är helt okej.

Vad som ändå är själva bakgrunden, som jag ville teckna i början på min sammanfattning, var det läge som rådde från det att Olof Palme mördades och tiden framåt. Det var ett oerhört pressat läge. Vi är nu tre år efter, och på något sätt börjar det sjunka ner först nu. Alla som rannsakar sitt minne har nog egentligen ganska goda bilder av att det var en fruktansvärd känsla man levde med under hela det första året.

Det fick delvis en utlösning genom att man gjorde ingripandet mot kurderna - förlåt, mot PKK. Det blev på något sätt mer konkret, och man började kunna diskutera i termer som: Var det riktigt eller ej?

Hela den perioden var ungefär som att leva under ett ihållande åskväder: det var kvalmigt och tryckande. Hela tiden var känslan: Är nu detta en separat handling, eller finns det styrningar bakom? Hur pass stor fara är det för rikets säkerhet? Detta låg i bilden.

Kurt Ove Johansson: Men, P-G Näss, man kan väl uttrycka sig på det sättet att det faktum att du var operativ chef på säkerhetsavdelningen ändå måste betyda att du var ansvarig för de operationer som utfördes?

P-G Näss: Ytterst är det ju Jan Danielsson som skall svara på den frågan, så den vill inte jag svara på. Jag anser mig inte ha något juridiskt ansvar i det sammanhanget.

Kurt Ove Johansson: Har det förekommit buggning före mordet på Olof Palme - vet du någonting om det?

P-G Näss: Det har ju förekommit uppgifter om detta i massmedia. Jag vet inte i vilken utsträckning de kommer att ryckas in i Danielssons utredning; han säger ju både det ena och det andra i medierna för närvarande. Förmodligen kommer det i så fall i en förundersökning, och förmodligen kommer jag då att ställas inför samma frågor där, så det är väl lika bra att jag sparar svaren till dess.

64

 

Kun Ove Johansson: Men om vi håller oss till de tidpunkter när vi vet att     1988/89:KU30 buggning har förekommit, så har det skett under både 1986 och 1987. Kan du    Bilaga B 5 som före detta operativ chef ange tidpunkterna för de här huggningarna?

P-G Näss: Som jag har sagt tidigare, har jag tydligen inte helt haft grepp om detta, som jag trodde att jag skulle ha haft grepp om. Därför kan jag inte tidsange någonting, mer än att jag kan säga att det fortsatte även efter det att Hans Holmér frånträtt som spaningsledare eller över huvud taget officiellt lämnat handläggningen av utredningen. Det gjorde han den 6 mars.

Där var grunden, som jag redogjorde för tidigare i KU, den situation som rådde på PKK-fronten. Enligt uppgifter som har kommit fram hade deras ledare Abdul Öcalam talat om att det skulle ske en offensiv i Europa, och den skulle vara avslutad till slutet på maj.

Det började i februari månad med ett antal överfall på olika kurdorganisa­tioner. Jag vill minnas att det började nere i Miinchen och spred sig upp över Belgien och Holland, och jag vill minnas att det även skedde ett antal mord i Frankrike vid den tidpunkten.

Vi följde detta intensivt. Det var bl.a. det som gjorde att vi inte kom loss med själva mordutredningen på det sätt jag ville ha det. Det var det som gjorde att jag sedan delade på utredningen.

Något av en avslutning ägde rum i slutet av maj 1987, när några kurdiska organisationer hade en större festlighet i Medborgarhuset. Där hade vi en sammandragning av PKK-are som kommit från Eskilstuna och Uppsala och koncentrerats hit. Vi hade då laddat upp - med hänsyn till informationer vi hade fått, bl.a. genom det här medlet-ganska stora polisstyrkor för att vara beredda på alla eventualiteter. Det skickades också in en spanare från PKK-lägret, som tog sig en överblick och kom ut. Man hade sedan sammankomst under kvällen. Slutet på den blev att man tydligen bestämde sig för att inte vidta någon aktion. Det var så att säga sista biten i detta. Det var i slutet av maj.

Kurt Ove Johansson: Om jag preciserar mig litet och håller mig till mars 1986, kan du erinra dig att det då gjordes någon buggning?

P-G Näss: Den där uppgiften har förvånat mig en del. Jag vet inte var den kommer ifrån. Kommer den från Danielsson är den naturligtvis riktig. Kommer den från massmedia vet jag inte om den har någon bärighet.

Kurt Ove Johansson: Det kan ha ett visst intresse. I din redovisning inför utskottet berättar du att du hade pratat med Bergenstrand om att få reda på vilken inställning justitiedepartementet kunde ha till bruket av buggning i en nödsituation. Min fråga skulle närmast vara: När fick du svar av Bergen­strand, och när frågade du honom och sade att han borde ta reda på den uppgiften?

P-G Näss: Jag frågade honom den 4 mars, och jag tror att jag hade beskedet den 6 eller 7 mars.

Kurt Ove Johansson: När det gäller Bergenstrand förstår jag att du kanske,
av det skälet att det föreligger misstankar om brott i ditt fall, inte är beredd att
svara exakt på den frågan.  Men hade du en bestämd känsla av att          65

5 Riksdagen 1988/89. 4samt. Nr30 Bilagedel B

Bergenstrand borde ha vetat vad alla polischefer visste, nämligen att     1988/89:KU30
buggning förekom?                                                                        Bilaga B 5

P-G Näss: Tja ... Det där måste jag avböja att svara på, därför att det rör honom. Det vill jag inte uttala mig om.

Kurt Ove Johansson: Jag kan ju fråga honom själv.

Får jag då ta upp en mera principiell fråga, som i det här sammanhanget kan ha ett särskilt intresse. En tjänsteman i hög ställning, vilket du ju obestridligen var inom SÄK, skall han utan att pröva lagligheten i en åtgärd verkställa propåer som kommer från en överordnad? Hur ser du rent principiellt på detta?

P-G Näss: Det var inte precis fråga om en propå utan om en ganska klar order. Mot bakgrund av att, som jag här har skisserat, säkerhetsavdelningens självständighet hängde på en ganska skör tråd under denna tid - vi levde med "hängande utvisning" på oss - var det inte mycket att diskutera i det här läget. Det är möjligt att jag mer hade gått i svaromål och börjat argumentera, om jag inte hade haft denna bakgrund sedan mars 1986, där jag såg en rak linje i agerandet - det var okej, det var sanktionerat i botten. I det läget kan inte jag finna skäl att närmare diskutera de legala förutsättningarna - om ett beslut är taget, är det taget. Även jag måste lyda order emellanåt.

Kurt Ove Johansson: Såvitt jag förstått av din redovisning har du snarast haft intrycket att det fanns ett sådant ställningstagande. Men jag skulle vilja ha din principiella synpunkt som operativ chef på påstötningar som kommer från en högre chef. Det är väl ändå din skyldighet att pröva lagligheten i utförandet av en operation som skall genomföras?

P-G Näss: Jag kan säga att jag med min bakgrund som åklagare - det är en oerhört självständig verksamhet - fram till 1978 aldrig kommit i det läget att någon har beordrat mig att göra saker och ting, utan jag har fungerat själv, utom när det gäller administrativa förhållanden av underordnad betydelse. I mina mål har jag alltid varit självständig.

På säkerhetsavdelningen hanterade vi inte varandra på det sättet att vi gav order på byråchefs/avdelningschefsnivå, utan det var i regel ledningsbeslut som låg bakom. Vi diskuterade - för den händelse att vi inte kom fram till något vettigt fick en majoritet avgöra. Jag är inte precis van att hamna i ett direkt befälsförhållande, naturligtvis frånsett när jag gjorde värnplikten.

Kurt Ove Johansson: Åtminstone i det material som jag har tagit del av tar Holmér på sig ansvaret för att buggning har förekommit, men i din redovisning här inför utskottet menar du att den uppgiften inte skulle vara korrekt utan att ansvaret skulle ligga någon annanstans. Är det så du menar?

P-G Näss: Som jag nämnde blev jag ganska chockad över beskedet som du nämnde att han hade tagit på sig ansvaret, att det var hans förordnande. Att han skulle ha gjort det på helt egen hand hade inte föresvävat mig. Men han säger att det är så - jag vet inte.

Kurt Ove Johansson: Du bestrider alltså inte uppgiften från Holmér att det

var han som hade ansvaret?                                                                                 66

 

P-G Näss: Nej, vill han nu beskriva det på det sättet, står det honom fritt.      1988/89:KU30

Bilaga B 5 Kurt Ove Johansson: Men det är en allvarlig anklagelse, som jag uppfattade

att du ville göra i din redovisning här inför utskottet, att det skulle finnas en sanktion från justitieministern till att en sådan verksamhet skulle genomfö­ras. Såvitt jag förstår bygger du den uppfattningen på en uppgift som du har fått i andra hand.

P-G Näss: Ja, helt klart. Det är det enda stödet som jag har för det.

Det är två delar i detta: den ena är det besked jag fick i mars, den andra är det besked jag fick av Holmér, och han vet naturligtvis bäst hur hans egna besked skall tolkas. Jag har inte gjort samma tolkning. Uppenbarligen är vi inte överens om detta.

Kurt Ove Johansson: Jag har vissa uppgifter som skulle tyda på att Bergenstrand närmast hade dryftat den fråga som du bad honom att undersöka med statssekreteraren på justitiedepartementet. Mitt material på den punkten skulle alltså tyda på att frågan inte fördes vidare till Sten Wickbom, som var justitieminister vid den tidpunkten. Enligt de uppgifter som jag har att tillgå skulle Harald Fäldt mycket bestämt ha avvisat dessa möjligheter. Det är därför litet förvånande att höra dig säga att du skulle ha nåtts av ett annat besked.

P-G Näss: Jag kan bara säga att det är det besked som jag har fått.

Kurt Ove Johansson: Du har ju ställts inför den frågan många gånger. Varifrån kan du möjligen ha hört att det skulle finnas en sanktion från något statsråd på den här punkten? Du har tidigare varit litet osäker över om det har varit Munck eller om det har varit Bergenstrand, men så har du helt plötsligt kommit underfund med att det är fråga om Bergenstrand. När det gäller en så enormt viktig bit i arbetet förefaller det litet egendomligt - tycker du inte själv det - att du inte omedelbart visste vem som skulle ha kommit med ett sådant här besked.

P-G Näss: Jag hade precis samma frågeteknik när jag satt i domstol och hörde vittnen, och jag accepterar den. Det är ingen tvekan om den saken. Som andra vittnen får jag då säga att anledningen är att när frågan framställdes till mig om vem det var var jag osäker. Men jag har gått tillbaka och grävt i mitt minne, framför allt med hänsyn till hur orden föll och med hänsyn till att Johan Munck är en person som jag har haft utomordentligt litet att göra med. Det stämde inte överens med att jag skulle ha fått beskedet av honom. Det är det som fått mig att komma fram till mitt besked, och det har inte skett helt plötsligt, utan jag har underkastat mig en ganska avsevärd process för att komma fram till denna bedömning.

Kurt Ove Johansson: Det har tidigare sagts att de buggningsband som har funnits skulle ha blivit förstörda. Det har också skymtat uppgifter om att det är du som skulle ha varit ansvarig för ordergivningen på den punkten.

P-G Näss: Det är en intressant fråga, som jag gärna vill ta upp offentligt,

även om den tillhör förundersökningen, där jag ännu inte är hörd. I det

sammanhanget kan jag inte göra mig skyldig till brott mot sekretessen,             67

eftersom Danielsson inte känner till min inställning.

 

Jag blev ganska häpen när jag hörde detta. Sista gången jag hörde talas om      1988/89:KU30 detta var någon gång i december eller i januari när jag frågade Kegö och     Bilaga B 5 Barrhng, som har disponerat detta material, om det fanns i förvar. Jo, det var inget problem. Det fanns kvar. Jag frågade: De bitar som ni anser viktiga är väl nu arkiverade? - Jo, de var arkiverade.

Sedan möts jag av uppgiften att det är jag som har beordrat förstöringen av detta, och det sägs att banden är borta. Men man har egendomligt nog i stället behållit utskrifterna. Det leder i varje fall mig till den elaka tanken, som jag kanske må tillåtas att ha, att man - möjligen via kontakter inom eller utom riket - fått dessa band kontrollerade av en kompetent tolk, som då kunnat konstatera att vad den svenska översättningen ger vid handen icke stämmer med vad som egentligen har sagts, dvs. bevisvärdet har blivit avsevärt sämre. Då har man kanske frågat sig: Skall vi tillhandahålla dessa band för en kontroll som visar att PKK-spårets bärighet är ännu sämre än vad vi har sagt tidigare, eller är det bättre att förstöra dem men låta utskrifterna finnas kvar?

Jag kan inte underlåta att se att det kan finnas intressen för att förstöra banden. Sedan gäller det bara att hitta någon som är ansvarig för detta. Jag sitter ju försvarslös 8 mil norr om staden och då är det ju bra att kasta ansvaret på mig.

Men jag har inte givit order om förstöring av några band. De enda direktiv som funnits - på grund av att detta fall varit helt unikt och vi inte visste hur vi skulle hantera det - har varit att det hanterats som vid vanlig telefonkontroll, dvs. de bitar som har betydelse har sparats, medan de andra har spolas bort. Det har varit den genomgående tekniken.

Kurt Ove Johansson: Nu har vi också fått uppleva att de "förstörda" banden börjat dyka upp igen.

P-G Näss: Ja, jag ser fram emot att få ta del av deras innehåll när det dyker upp.

Kurt Ove Johansson: Jag ser att Anders Björck börjar vrida sig på stolen, men jag har bara en enda fråga kvar. P-G Näss! När du var här i somras inför konstitutionsutskottet, varför berättade du inte då om buggningen?

P-G Näss: Helt enkelt därför att jag ansåg att det fanns ett regeringsbeslut på detta. Det låg helt klart, och det fanns förmodligen skäl att ta fram det när utredningen kommit så långt. Jag kunde inte för mitt liv drömma om att det inte var sanktionerat, och därför fanns det ingen anledning för mig att berätta om det.

Kurt Ove Johansson: Det förvånar mig litet grand. Det var så många andra självklarheter som berättades i somras. Vad hade det gjort om P-G Näss hade begagnat tillfället och berättat om buggningen, som alla hade förstått var av central betydelse för utskottet?

P-G Näss: Ja, men en sak är om det är fråga om buggning som är
sanktionerad av regeringen, i ett läge där det fanns fullgoda skäl för att göra
så, under de turbulenta förhållandena från mars och framåt och under
inledningen av PKK-utredningen. En helt annan sak är ju det andra som nu  68

 

förekommit på vårsidan under diverse egendomliga motiveringar. Jag kunde     1988/89:KU30 inte i min livligaste fantasi föreställa mig annat än att jag skulle ha gjort mig    Bilaga B 5 skyldig till sekretessbrott, om jag inför KU i somras hade sagt att regeringen redan tidigare hade beslutat om sådant här.

Kurt Ove Johansson: Detta får inte förleda dem som lyssnar på detta att tro att det finns ett sådant regeringsbeslut.

P-G Näss: Nej, men det var det som låg bakom min inställning i det sammanhanget.

Anders Björck: Till Kurt Ove Johansson vill jag säga att jag inte skall tala om för honom eller andra varför jag vrider mig på stolen medan han ställer frågor. Nu har Kurt Ove Johansson haft en halvtimme till sitt förfogande, och jag hoppas att vår opartiske ordförande ger alla partier möjlighet att få precis samma tid till förfogande, och det är också möjligt att jag behöver utnyttja den.

Olle Svensson: Vi har här ett gemensamt intresse av att komma fram till klarhet.

Anders Björck: Alldeles korrekt, och det gäller även oss som tillhör oppositionen. Jag har dessutom konstaterat att det inte finns någon möjlighet att klara den här utfrågningen till kl. 13.00. Jag har redan tidigare i utskottet föreslagit att vi skulle låta nästa förhör börja kl. 14.00, men som vanligt naturligtvis inte fått igenom mitt förslag i utskottet. Jag får det dock i verkligheten - det kan jag försäkra - "the same procedure as last year".

Jag vill ställa en fråga föranledd av att jag tycker att det är viktigt att reda ut hur den s.k. buggningen började. Det var alltså Hans Holmér som den 4 mars kom till dig med förslaget?

P-G Näss: Nej, uppenbarhgen har jag uttryckt mig otydligt. Det var jag som tog upp den aspekten med honom som ledare av spaningsverksamheten att vi inte vet vad som kommer att kunna hända i framtiden. Vi vet inte vad det kan bli för organisation som vi springer in i, vad det kan bli för typer av misstankar, vad det över huvud taget rör sig om. Och därför anser jag i det läget att den frågan kan komma att aktualiseras: Skall vi ha ... blir det fråga om elektronisk avlyssning? Jag sade då också att med hänsyn till läget avser jag att underställa regeringen den frågan. Och Holmér var ingalunda emot tanken på att sådant skulle komma att företas. Men vad han var emot var att jag skulle föra frågan vidare till regeringen.

Anders Björck: Hade han någon motivering till det?

P-G Näss: Nej, jag uppfattade honom så, att blir det sådana lägen, skall det bara göras.

Anders Björck: Varför tog du upp frågan om avlyssning med honom? Berodde det på att det var en metod som du hade använt tidigare?

P-G Näss: Nej, men man räknade med att det var säkerhetsavdelningen som
skulle få göra det, och därför ville jag ha klartecken rörande de olika
synpunkterna.                                                                                 69

 

Anders Björck: När den här frågan kom upp till diskussion med Holmér,     1988/89:KU30
hade du då redan diskuterat den med någon annan?                  Bilaga B 5

P-G Näss: Jag kan inte komma ihåg att den hade ventilerats i någon större utsträckning. De här diskussionerna hade säkerligen förekommit, men jag kan inte säga med vem och hur. Jag hade inte någon form av avdelningsupp­drag att fråga Holmér om detta. Det hade jag inte.

Anders Björck: När frågan togs upp den 4 var det väl självklart att personal från SÄK skulle användas?

P-G Näss: Ja, det var vad jag räknade med skulle bli aktuellt i framtiden.

Anders Björck: Diskuterades den 4 er emellan frågan om ledningsförhållan­dena? Den här personalen var ju icke underställd Holmér vid det tillfället.

P-G Näss: Nej. Holmér var på väg ut för att gå ner och tala med folk på krim. Jag högg honom i rocken, så att säga, och sade bara att jag tänkte göra så här. Han sade då att det inte fanns något skäl att göra det. Det var det hela.

Frågan befann sig då i ett sådant stadium att detta över huvud taget inte var aktuellt - det var principfrågan jag var ute efter.

Anders Björck: Den personal som sorterade under dig då, om jag har förstått saken rätt ...

P-G Näss: De fanns på säkerhetsavdelningen. De sorterade inte under mig.

Anders Björck: De sorterade inte under dig?

P-G Näss: Nej.

Anders Björck: Vilken avdelning sorterade de under?

P-G Näss: De sorterade under den byrå som har hand om bl.a. teknisk utrustning.

Anders Björck: Då är frågan naturligtvis: Hur löstes problemet att Holmér skulle kunna ge dessa personer order - oavsett vilken avdelning de sorterade under? Det måste ändå finnas någon form av beslutsvägar?

P-G Näss: Ja, då! Den 4 mars, när frågan framställdes, skulle säkerhetsav­delningen ha fattat beslutet om det vid den tidpunkten skulle ha blivit aktuellt med någon form av aktiviteter.

Som jag nämnde tidigare agerade Holmér ganska kraftfullt hos regeringen för att få sig hela säkerhetsavdelningen underställd. Resultatet av de diskussioner som vid det tillfället förevar blev, enligt vad som framkommit av förre rikspolischefen Romander, att vi skulle göra allt som Holmér över huvud taget önskade.

Vi levde alltså under alternativet att avdelningen i dess helhet skulle komma att underställas Holmér. Vi ville försöka behålla vår självständighet! Men det innebar att om han sade "Hoppa!", så hoppade vi.

Från den 5 mars rådde ingen tvekan om vem som var befälhavare!

Anders Björck: Protesterade du emot detta?

70

 

P-G Näss: Jag ansåg ju att denna ordning var barock! Det är oerhört att    1988/89:KU30
något sådant över huvud taget kunde förekomma 1986.             Bilaga B 5

Jag fann det absurt att en person över huvud taget skall kunna väcka frågan och ta befälet över en hel säkerhetsavdelning.

Anders Björck: Men vad du säger här är ju i praktiken att Holmér- trots att det inte fanns något regeringsbeslut - tog befälet över säkerhetsavdelningen eller delar av den.

P-G Näss: Ja, givetvis! Det blir ju resultatet. Vår terroristrotel räknade vi ju inte längre med. I princip jobbade den i polisutredningen då.

Över huvud taget var det så under hela denna verksamhet att chefer på mellannivå, som jag då tillhörde ... Materialet redovisades till spaningsled­ningen. Jag har exempelvis kanske inte läst en enda av de utskrifter som var aktuella när det gällde telefonkontrollen på Baresic. Jag har över huvud taget inte sett några egentliga utskrifter av de här buggningsbanden. De leverera­des direkt till spaningsledningen. Det var den som var centralen.

Under våren/sommaren 1986 sköttes egentligen större delen av polisverk­samheten i det här landet med utgångspunkt från Palmerummet.

Det var så viktigt att alla som över huvud taget kunde bidra med något skulle bidra i förhållande till spaningsrummet.

Detta ledde också till att rikspolischefen någon gång i början av mars skrev till samtliga polisdistrikt - som i praktiken är självständiga och oavhängiga utan någon centraldirigering - att de skulle göra sitt yttersta för att biträda spaningsledningen.

Det råder ingen tvekan om var grundinriktningen och själva centralen hela tiden låg.

Anders Björck: Du säger att den här situationen var barock. Får jag då fråga: Protesterade du eller andra chefer på SÄK mot sakernas tillstånd, eftersom regeringen uppenbarligen icke hade fattat något beslut?

P-G Näss: Det var inte mycket att protestera emot, för då hade det kommit ett beslut. Det var så vi upplevde situationen.

Vi såg ju också med egna ögon vad som hände med K G Svensson då det bara efter ett par veckor tas kontakter i syfte att han skall bytas ut.

I det här sammanhanget är det också fråga om en viss självbevarelsedrift.

Anders Björck: Din uppfattning var att några beslut inte fanns, men att Holmérs ställning hos regeringen var sådan att den sortens beslut skulle komma snabbt om en konflikt uppstod?

P-G Näss: Jaa. Situationen har beskrivits som sådan för mig av rikspolische­fen - det kanske kan finnas anledning att kontrollera detta med Johan Munck och Klas Bergenstrand - att om man har en beslutsmässig regering sittande runt hörnet som bara avvaktar besked om utgången av diskussionen mellan justitieministern och rikspolischefen, då råder inte mycken tveksamhet i sammanhanget.

Anders Björck: Refererade Holmér vid några tillfällen till att han hade

sådana kontakter i regeringen som kunde påverka det här?                                    j..

 

P-G Näss: Ingen människa kunde väl undgå att upptäcka under 1986 och     1988/89:KU30 fram till dess att Holmér avgick, att det var han som med regeringen bakom     Bilaga B 5 sig var den som styrde och ställde!

Jag anser i och för sig inte att detta var märkligt eller konstigt. Tvärtom. När det gäller den typ av utredningar som handlar om mordet på statsminis­tern måste regeringen fokusera all ledningsfunktion hos någon person. I och för sig kan jag alltså förstå det.

Det var bara det att jag upplevde att Holmér försökte att under hägn av denna ställning ta åt sig mycket mer makt bl.a. genom att ta hand om hela säkerhetsavdelningen.

Delar underställdes honom sedan, det må så vara - men det var inte läge att diskutera och protestera. Det var det inte.

Anders Björck: Ingen gjorde det heller.

P-G Näss: Nej! Det utgick ju klara direktiv från rikspolischefen via avdelningschefen till oss byråchefer och vidare ner i organisationen.

Säkerhetsavdelningen är ju i sig en sluten avdelning, men det vi fick uppleva var att vi fick åsidosätta ett antal sekretessföreskrifter och lämna ut papper i en utsträckning vi aldrig gjort tidigare.

Anders Björck: Vilka papper gällde det?

P-G Näss: Det var exempelvis telefonkontrolluppgifter. Vi visste att de skulle tas om hand av personer som tolkar, personer som vi aldrig skulle ha betrott med att tolka detta, bl.a. på grund av säkerhetsaspekter.

Anders Björck: Vad du nu säger är att ni lämnade ut handlingar och material - trots att ni vid en lugn och samvetsgrann prövning icke skulle ha gjort så - på grund av att ni uppfattade att Holmér hade en sådan ställning att han skulle ha fått ut dessa papper ändå. Här förelåg i så fall risk för ovarsamhet med hemliga handlingar.

P-G Näss: Jag vet bara att vi, när vi fick höra namnen på de tolkar som skulle användas till att översätta mycket av materialet, reste oss på bakbenen och sade: "Nej, det går inte. Vi känner till dem. Vi har inte vågat använda dem på åratal."

Anders Björck: Det innebär alltså att detta kvalificerat hemliga material - vi talar nu om det som rör PKK - översattes och hanterades av personer som ni icke betrodde?

P-G Näss: Nej, det gjorde vi inte. Det är detta som gjorde att man fick fram översättningar av bl.a. de kurdiskspråkiga banden.

Vi har aldrig lyckats få tag i en trovärdig kurdisk tolk. Sedan får vi kritik för att vi inte har översatt dem. Hur vi än vände oss i den frågan blev det galet.

Anders Björck: Men då måste jag fortsätta mitt frågande. Det innebar alltså att en del av de så omtalade banden med inspelningar från PKK inte översattes via SÄK på normala vägar utan på annat sätt lämnades till översättning - via Holmér eller på annat sätt. Är det korrekt?

P-G Näss: Ja, det är riktigt.                                                               72

 

Anders Björck: Varför slog ni inte näven i bordet då?                    1988/89:KU30

Bilaga B 5
P-G Näss: iaa ...                                                                                  *

Anders Björck: Din gamle kollega Beria skulle ha gjort det.

P-G Näss: Jo, han hade en något annorlunda ställning än vad jag hade i det här sammanhanget. Han hade nog snarare den ställning som Holmér hade i det läget.

Anders Björck: Ja, det är en bra liknelse.

P-G Näss: Jag hade alltså inget bord att slå någon näve i.

Anders Björck: Reagerade någon på avdelningen ändå formellt?

P-G Näss: Reagerade, ja!

Anders Björck: Formellt?

P-G Näss: Formellt och formellt. Folk var ju rasande! Alla bearbetare upplevde ju att detta innebar att allt som vi hade levt efter i alla år sattes ur spel.

Anders Björck: Fanns det fler saker som sattes ur spel under den här tiden som kan vara av intresse för utskottet att känna till vid dess bedömning?

P-G Näss: Det var en något vidsträckt fråga.

Anders Björck: Ja, men chansen finns ju.

P-G Näss: Jag kan så att säga inte ... Jag är kritisk till hela det här skeendet, men i grund och botten ligger ändå trots allt en förståelse från min sida att man måste angripa det på ett eller annat sätt.

Jag är inte så förmäten att jag anser att jag kunde ha hittat något annat och bättre sätt. Det viU jag inte påstå. Ändock sattes själva grundprinciperna ur spel.

Det är möjligt att det var på det sättet i ett antal andra hänseenden. Det har förekommit många utredningar rörande beslut om husrannsakan och genomförande av sådana som varit föremål för prövning hos både JK och andra instanser. Exemplen är ju många.

Anders Björck: Så du menar att situationen på ett antal för rättssäkerheten viktiga punkter ledde till att man de facto inte följde gällande regler eller skall vi säga vedertagen praxis på området?

P-G Näss: Ja, man kanske tänjde något på reglerna. Så skulle jag vilja uttrycka det. Det förekom nog i ett antal sammanhang.

Det är också detta som har gjort att det har blivit så många följdutredning-ar i anledning av det här.

Anders Björck: Men var avdelningschefen för SÄK och rikspolischefen i rimlig utsträckning medvetna om detta?

P-G Näss: Jag tror egentligen att ingen kunde ha grepp om alla skeenden.
Man skall inte glömma att vi hade att göra med stora mängder material som
hanterades av kanske bortåt 200 polismän. De agerade i chefens anda på         '

 

olika håll och kanter. Chefens anda var att mordet skulle lösas. Vi skulle nå     1988/89:KU30
fram till lösningen till varje pris.                                        Bilaga B 5

Detta gör att jag inte tror att det är möjligt för någon - förutom för Holmér själv - att veta vad som egenthgen har förekommit.

Anders Björck: Fick du rapporter om sakernas tillstånd från t.ex. dem som utförde buggningen? Förekom någon rapportering till dig, eller gick befälslinjerna förbi dig på det här området? Kom de och berättade något?

P-G Näss: Vad vi på säkerhetsavdelningen fick reda på var den del av buggningen som gav besked om att det förelåg hot och möjlighet till attentat. Den delen fick vi, för den låg till grund för rapporteringen vidare om säkerhetsåtgärder och sådana saker.

Det förekom exempelvis under hösten en ganska klart uttalad avsikt att angripa någon här i landet. Bedömningen blev att angreppet avsåg justitiemi­nistern.

Uppgifter kom oss till hända från våra egna bearbetare, men som ett överskott i sammanhanget, så att säga. AUt gick ju till Holmér, sedan fick vi den här biten.

Mordutredningen fick vi inga besked om. Det skulle vi inte ha heller, för den var ju hans bord, så att säga.

Vi fick uppgifter som vi sedan kunde få förankrade i verkligheten på ett sådant sätt att det bedömdes att de hot som förelåg verkligen var seriösa.

Detta ledde bl.a. till att en person som under utomordentligt anmärknings­värda förhållanden reste in i riket i slutet på november sedermera blev utskickad ur Sverige. Mycket tydde på att han skulle kunna vara attentats­man. Mycket talade för det. Detta resulterade också i att justitieministern under en längre tid hade livvakter.

Anders Björck: Har du kännedom om huruvida buggningen riktade sig enbart mot kurder eller om den också riktade sig mot andra - svenskar eller utlänningar? Det är ju en väldigt viktig del i detta.

P-G Näss: Det är där jag återigen halkar in på det här med förundersökning­en, som ju Danielsson disponerar över. Jag har bara ställts inför frågor rörande PKK-are i sammanhanget. Jag vet inte vad han i övrigt kommer att utreda.

Anders Björck: Jag respekterar självfallet detta. Vi har också haft Danielsson här och ställt den här frågan. Då fick vi besked om att åtminstone en svensk var berörd. Kan du bekräfta det?

P-G Näss: Det kan jag inte bekräfta.

Anders Björck: Du fick alltså besked om att det bara gällde kurder.

P-G Näss: Det var PKK-spåret som det var fråga om.

Anders Björck: Du nämnde att Kegö och Barrling på hösten tog kontakt med dig och ville lyssna ytterligare. Vad gällde det konkret - ni kom ju inte överens?

P-G Näss: Det gällde återigen PKK-are. Vi talar nu om hösten 1987?           74

 

Anders Björck: Ja.                                                          1988/89:KU30

P-G Näss: Jo, det var återigen PKK-are.

Anders Björck: Du sade att du aldrig fick se de här banden.

P-G Näss: Nej, det stämmer.

Anders Björck: Har du någon uppfattning om varför de inte visades dig? Frågade du efter dem? Har du någon uppfattning om huruvida de gav något resultat?

P-G Näss: Jag måste säga att jag kanske har varit en egendomlig operativ chef. Jag har över huvud taget väldigt sällan sett band ens från telefonkon­troll. Det är liksom inte mitt jobb att syssla med banden och sådana saker.

Jag får föredragningar om innehållet i banden. Sedan diskuterar och analyserar vi det. Jag kanske har beordrat att något telefonkontrollband skulle översättas ord för ord, men längre har det aldrig gått.

Visst har det spelats upp ett och annat telefonkontrollband som rört väldigt viktiga saker som jag kunnat få höra, men hela produktionen i övrigt sker nere i organisationen enligt de rutiner som gäller.

Anders Björck: Kände du fill att det fanns något som kallades för källa Mats?

P-G Näss: Ja.

Anders Björck: Källa Mats var det samlade resultatet av de här banden?

P-G Näss: Ja, det är riktigt.

Anders Björck: Det låg inget annat i källa Mats, som ni från säkerhetsavdel­ningen kunde bidra med?

P-G Näss: Nej, det var väl den beteckning som Kegö och Barrling valde ... eller om det var Holmér som valde den beteckningen, det vet jag inte.

Anders Björck: Hade du några andra kontakter, utöver dem du har redovisat, med Hans Holmér om den s.k. buggningen under den period du var operativ chef och han spaningsledare?

P-G Näss: Nej ... vid de här lägena går man inte tillbaka. Det här var bestämt. Det kördes. Det gick på, alltså.

Min del i förundersökningen under hösten 1986 var ganska begränsad. Då hade vi fått den lösningen till stånd att de som behövdes för PKK-spåret jobbade direkt för Holmér. Det vi i ledningen var intresserade av var de hot som kom fram.

Vad som hände var att mina medarbetare sade till mig: "P-G, du måste vara med på sammanträdena med åklagarna, för de kommer ingenstans. Folk sitter där som om det vore två ryska delegationer som skall avhandla någonting. De kommer ingenstans, det ger ingenting."

Jag följde därför ett par sådana sammanträden och fann att det var en riktig iakttagelse.

Då vände jag mig till Holmér och sade: "Jag kanske kan bidra genom att

75

 

vara med en gång. Du kanske ger mig ordet, och jag kan får föreslå hur man     1988/89:KU30
skulle kunna göra vid ledandet av förundersökningen."          Bilaga B 5

Detta var den 6 oktober 1986 - jag kommer aldrig att glömma den dagen. Detta resulterade i att jag for ihop med Claes Zeime på ett sådant sätt att jag begrep att jag inte borde vara med i ledningen av verksamheten i fortsätt­ningen. Då frånträdde jag den uppgiften.

Jag var alltså inte med i skeendena omkring skjutningen i Gamla stan på lucianatten eller något annat. Jag var heller inte med i uppbyggnaden av det tillslag som gjordes. Jag trädde in efter detta, i slutet av januari, och försökte då att göra vad som göras kunde i PKK-spåret.

Anders Björck: Jag har slutligen en fråga som rör chefsåklagare K G    ■ Svensson som var här på förmiddagen. Jag vet inte om du har kunnat följa den utfrågningen.

När du var hos oss i somras kunde vi konstatera att det förekom anklagelser mot dig - vi fick dem via JK - om att du skulle vara KGB-agent, en s.k. mullvad som man lyckats placera inom säkerhetsavdelningen.

K G Svensson antydde i dag att han haft misstankar om att han varit avlyssnad. Hans misstankar var så starka att de inte kunde negligeras.

Hade du inte under den här perioden misstankar om att du var avlyssnad eller att du skulle utsättas för avlyssning?

P-G Näss: Jag har över huvud taget inte varit inne på den tanken. När den här utrustningen dök upp natten till den 2 juni var hela det skeendet främmande för mig. Något som jag däremot tyckte började bh obehagligt var att det framkom uppgifter om att utrustning kommit ut redan i april månad.

Då tänkte jag: Undras vad de skulle med ytterligare grejer till i juni ifall de redan i april hade utrustning? Vilka skulle de egentligen avlyssna? När jag hade fått besked om vilken uppfattning Ebbe Carlsson hade for väl en tanke genom mitt huvud.

Men något som berört mig verkligt illa är den relativt nya uppgiften - som kom fram i samband med att förundersökningen rörande smugglingsmålet släpptes - att man också hade fört in nummeranalysatorer i landet i april månad. Även om jag inte är väldigt framstående på teknikens område vet jag i varje fall att man inte använder sådana vid buggning. De använder man vid telefonkontroll för att ta reda på vilka nummer som rings upp.

Då kommer naturligtvis tanken: Är det på det sättet att man använder nummeranalysatorer bl.a. avseende min telefon? Jag kom fram till insikten att de på det sättet inte får några uppgifter, för jag säger ingenting per telefon. Då ligger tanken snubblande nära att jag kanske var ett av objekten för utrustningen.

Jag har levt så länge i den här speciella världen, tio år, att jag vet att man inte får bli paranoid. Därför slår jag bort den typen av tankar.

Olle Svensson: Det är viktigt att vi får klara besked och att du inte säger att tanken snubblar. Du har inget belägg för detta?

P-G Näss: Nej, jag har inget belägg, och jag vill inte få det heller. Jag har slagit bort den tanken.

76

 

Olle Svensson: När du talade om Holmér och hans roll i sammanhanget vill     1988/89:KU30
du alltså inte göra gällande att han var styrd av regeringen.  Bilaga B 5

P-G Näss: Nej, han hade ett starkt stöd av regeringen, vilket jag anser är naturligt i ett sådant här läge. Jag kan inte klandra någon för att han stöttade dem som han har i täten för utredningen av mordet på statsministern. Det ligger helt i linje med vad man kan begära.

Men han hade ett mycket starkt stöd. Vad jag protesterar mot är att han i hägnet av det stödet gjorde vissa försök till landvinningar och lyckades med det.

Olle Svensson: Buggning handlar om en väldigt allvarlig kränkning av en individs rättigheter, och det vore en ganska fantastisk anklagelse att detta skulle sanktioneras av regeringen.

P-G Näss: Nej, nej! Så har inget av vad jag sagt kunnat tolkas - det är jag övertygad om!

Anders Björck: Olle Svensson säger - med all rätt, såvitt jag kan förstå - att du inte påstått att Holmér var styrd av regeringen. Men var det inte det motsatta du påstod, nämHgen att Holmér styrde regeringen?

P-G Näss: I vissa lägen var det väl det intryck jag fick, ja.

Olle Svensson: Vi håller på att undersöka vissa saker, och ordföranden och vice ordföranden har precis samma intresse av att få fram saker och ting. Det är väldigt farligt att blanda ihop begreppen.

Du hävdar alltså inte att Holmér styrde regeringen på så sätt att den gav sanktion till buggning?

P-G Näss: Nej.

Olle Svensson: Jag är tacksam för svaret på frågan, för vi måste ha klarhet. Det är granskningen av regeringen det här handlar om.

BirgU Friggebo: Har du inte sagt att du har andrahandsuppgifter om att Wickbom skulle ha informerats om det här med elektronisk avlyssning och sagt: "Ja, ja, det må väl vara, men tala inte med mig om det"? Du skulle ha uppfattat detta på så sätt att regeringen inte skulle ha något emot verksamheten bara den inte hade vetskap om den. Är inte det hela essensen av vad du säger?

P-G Näss: Jo, men de senaste frågeställningarna har jag uppfattat på det sättet att frågan gällde huruvida Holmér hade styrt regeringen. Så kan jag inte uppfatta det.

Det var med anledning av de frågor jag ställde principiellt som beskeden kom. Jag tolkade dem som ett tyst medgivande till själva möjligheten att i framtiden använda buggning. Så långt är det riktigt. Jag protesterar mot att man i det jag säger lägger att Holmér styrde regeringen till att ge sanktion till buggning.

Frågan kom ju upp genom att jag underställde den. Holmér ville inte att frågan skulle föras vidare till regeringen.

77

 

BirgU Friggebo: Du sade tidigare att det förts diskussion om nödrätten. Det     1988/89:KU30 har ansetts lovligt att göra olagliga saker under hänvisning till nödrätten. Vad    Bilaga B 5 syftade du på då? Vad tänkte du på?

P-G Näss: Det var detta förhållande. När man på det sätt som var avsikten gick ut med en stor mängd bearbetare, en stor mängd tolkar - som vi hade våra dubier mot - så skulle det bara vara fråga om en kort tid innan den här informationen skulle nå fram till den organisation man undersökte, nämligen PKK.

I det läget kan man väl tänka sig att PKK-are skulle sätta i gång ytterligare aktiviteter - om PKK nu är ansvarigt för mordet, vilket var arbetshypotesen -i anledning av att man började komma nära dem. De skulle kunna vidta hämndåtgärder och attentat. Delvis var det också detta som kom fram under verksamheten. Det visade sig alltså att den bedömning som låg bakom också återfanns i verkligheten.

Birgit Friggebo: Men du säger att det har ansetts vara lovligt. Vem har ansett vad vara lovligt under hänvisning till nödrätten? När du diskuterar detta nu verkar det som om man tidigare har kunnat använda buggning gentemot PKK-are - även före mordet -, olaglig buggning. Är det så?

P-G Näss: Nej, så säger jag inte. När man i augusti 1986 gick in för att göra en massiv bearbetning av PKK under arbetshypotesen att den organisationen är ansvarig för mordet på Palme, då var alltså läget sådant att hämndaktioner kunde komma att företas. Mot den bakgrunden uppfattade jag det alltså som en nödsituation.

Birgit Friggebo: Vad tänkte du på när du tidigare under utfrågningen sade att det hade ansetts lovligt att vidta olika åtgärder med hänvisning till nöd­rätten?

P-G Näss: Det är ju det enda jag har diskuterat när det gäller nödrätt.

BirgU Friggebo: Du trodde alltså att Holmér hade sanktion uppifrån under hänvisning till nödrätten och att man fick gå in med buggning, och man förde också diskussioner i augusti.

P-G Näss: Det kunde vara dels en sanktion för mordutredningen, dels en sanktion för att man gjorde samma bedömning som Holmér - vilket för övrigt vi alla gjorde - nämligen att det var fråga om en nödsituation.

BirgU Friggebo: Ditt uttalande tidigare var mera ett allmänt uttalande om nödrätt som sådan och att det hade ansetts att man kunde använda olagliga åtgärder under hänvisning till den.

P-G Näss: I så fall har jag uttalat mig oklart. Vad jag hela tiden har försökt diskutera är frågan om nöd i förhållande till den buggningsaktion som sedan företogs. Det är det jag har talat om.

På fråga av Anders Björck om andra åtgärder har jag sagt att det på annat sätt har framkommit att man under det här utredningsförfarandet med så pass mycket folk inblandat kanske har tänjt på bestämmelserna rörande olika andra saker.

78

 

När det gäller nöd och dess användande har i varje fall min diskussion     1988/89 :KU30
utgått från buggning av PKK-are.                                     Bilaga B 5

BirgU Friggebo: De åtgärder som vidtogs då när det gäller buggning mot PKK och de resonemang och avvägningar som gjordes hade alltså inte stöd i en tidigare uppfattning av vad nödrätten ger möjlighet att göra, exempelvis "så brukade vi göra förr, så har vi använt det förr"?

P-G Näss: Nej, det var inte så vi resonerade.

BirgU Friggebo: Men hur resonerade du?

P-G Näss: Jag resonerade på det sätt som jag har redogjort för tidigare.

BirgU Friggebo: Du hade inga erfarenheter från tidigare om att man får använda nödrätten?

P-G Näss: Nej då!

BirgU Friggebo: Du tog upp frågan om eventuell användning av elektronisk avlyssning. Det var ditt initiativ. Hur kom du på det så där rakt upp och ner?

P-G Näss: Det är i och för sig inte egendomligt. I det här läget, som inte liknade någonting annat vi varit med om, var frågorna följande. Vad är det som försiggår i Sverige egentligen? Hurdan är situationen för närvarande? Vad kan komma att hända? I vilket läge befinner sig landet egentligen? Vilka krav kommer vi att ställas inför?

Att vi inom polisen hade krav på oss att gripa mördaren var uppenbart. Vi hade stora säkerhetspådrag att vänta. Vi visste inte vad som egentligen låg bakom mordet, även om man kunde göra bedömningen att det kunde vara en enskild aktion.

Det var naturligtvis i ljuset av detta som även den här frågan kom upp, då jag gick igenom vad vi över huvud taget kunde göra. Det var den saken jag ville ha belyst. Därför tog jag upp den med spaningsledaren som var ansvarig för hela verksamheten. Jag ville också föra den vidare för att få veta regeringens inställning med hänsyn till den situation som förelåg.

BirgU Friggebo: Det är en helt olaglig verksamhet i Sverige. Den får inte någonsin förekomma i Sverige. Hur kan det komma sig att det slår dig att man kan använda elektronisk avlyssning?

P-G Näss: Vid en analys av vad vi över huvud taget kunde göra i det här sammanhanget var det ingenting som slog mig plötsligt. Fenomenet som sådant är ju inte obekant.

BirgU Friggebo: Det betyder att det är en känd metod också i Sverige och inom säkerhetspolisen. Ni har alltså använt den metoden tidigare.

P-G Näss: Nej, så kan man inte tolka det. Metoden är känd därigenom att vi har kontakter med andra länder som förvånar sig över att vi alls kan nå framgång i några operationer när vi inte kan använda sådana metoder.

BirgU Friggebo: Du förnekar alltså bestämt att i varje fall du har kännedom om att buggning tidigare förekommit.

79

 

P-G Näss: Den typen av verksamhet, nej.                          1988/89:KU30

Bilaga B 5 BirgU Friggebo: Enligt din uppfattning har detta aldrig förekommit tidigare?

P-G Näss: Det vet jag inte. Jag har bara varit där i tio år.

BirgU Friggebo: Men du känner inte till något sådant?

P-G Näss: Nej.

BirgU Friggebo: Du tog alltså kontakt med Bergenstrand. Var det brukligt att just du tog kontakt med regeringen via Bergenstrand? Du sade: Då vände jag mig till regeringen.

P-G Näss: Nej, jag vände mig till Bergenstrand som jag visste hade ingångar i regeringen. Annars är det inte jag som har kontakt med regeringen.

BirgU Friggebo: Du använde språkbruket: Då vände jag mig till ...

P-G Näss: Nej, jag vände mig till Bergenstrand och ville att han skulle underställa frågan.

BirgU Friggebo: Var det din uppgift?

P-G Näss: Nej, det var inte min uppgift. Det var en spontan reaktion.

BirgU Friggebo: Vems uppgift skulle det ha varit om man följt normala regler och ordervägar?

P-G Näss: Jaa, då skulle det naturligtvis ha gått upp till rikspolischefen.

BirgU Friggebo: Hur kommer det sig då att du fann anledning att vända dig till regeringens representant, trots att Holmér uppenbarligen, enligt ditt sätt att se saken, inte var intresserad av det här.

P-G Näss: Jag räknade med att jag förr eller senare kommer att ställas inför den här frågan. Jag kommer då att få den i mitt knä igen. Därför är det lika bra att få utrett från början hur det är med det här.

BirgU Friggebo: Du har tidigare beskrivit, när det gäller omorganisationen och chefskapet, att det blev rörigt och att det ledde till nackdelar. Uppenbarligen tycker du, även om du inte vill kritisera det alltför hårt, att det är ganska bra att följa de regler som finns. Varför vände du dig då så okonventionellt till regeringens sakkunskapare inne i Palmerummet?

P-G Näss: Det var ju den kanal som fanns. Det var på det sättet det hela var uppbyggt. Det skulle vara en kanal fram till regeringen, helt enkelt för att den skulle ha möjlighet att följa utredningen och ta ställning till uppkommande problem i den mån de kom på regeringens bord.

BirgU Friggebo: Du känner ju till att det förekom en buggning i mars månad.

P-G Näss: Det är det som sägs här men jag kan inte uttala mig om det.

BirgU Friggebo: Det pågick en buggning ungefär två veckor i mars. Den började några dagar efter det att du hade fått besked från Bergenstrand. Hur vill du kommentera det?

80

 

P-G Näss: Jag kan inte kommentera det på annat sätt än att det är en ny     1988/89: KU30
uppgift för mig.                                                                              Bilaga B 5

BirgU Friggebo: Du känner inte alls till att den buggningen har förekommit?

P-G Näss: Nej. Jag vet inte vem den rör över huvud taget.

Birgit Friggebo: Men du var den person som aktualiserade frågan om elektronisk avlyssning trots att sådan är totalt olaglig. Holmér var vid den tidpunkten ganska ointresserad av den frågan, har du givit intryck av. Sedan kom plötsligt en buggning till stånd bara ett par tre dagar efter det att du hade fått sanktion från regeringen, som du säger.

P-G Näss: Ja. Jag uppfattade väl Holmérs reaktion när jag kom tillbaka med beskedet på det sättet att han ansåg att jag lade mig i någonting som jag inte skulle lägga mig i.

BirgU Friggebo: Skulle du vilja i allmänna ordalag beskriva för mig hur du ser på begreppet nödrätt?

P-G Näss: Jaa - det är klart att avvärjande av större katastrofer genom att kontrollera personer som avser att genomföra sabotage eller allmänfarlig ödeläggelse, möjligheten att förhindra mord och möjligheten att förhindra samhällsomstörtande verksamhet är väl i rätt stor utsträckning de lägen där nöd kan komma i fråga.

Nödvärn är ju ett något annorlunda begrepp. Där är man kanske i en angripen situation. Man har alltså rätt att avvärja ett angrepp genom att slå tillbaka i nödvärn. Nöden är alltså ett begrepp väl att skilja från nödvärn som sådant. Detta senare förutsätter en inträffad händelse för att man skall kunna använda sig av det. Nöd är en mer exklusiv situation.

BirgU Friggebo: Finns det någonting som heter nödrätt egentligen?

P-G Näss: Ja, det finns väl fortfarande inskrivet i lagstiftningen, exempelvis om dem som handlar i nöd, nöd bryter lag osv.

BirgU Friggebo: Var någonstans står det om nödrätt - inte nödvärn?

P-G Näss: Det står inte om nödrätt, det står om "i nöd". Det är väl - jag är tvungen att ha lagboken. Man skall alltid slå i den innan man säger någonting. Men finns det en lagbok här skall jag leta fram det.

BirgU Friggebo: Finns det alltså en bestämmelse som säger att man får bryta mot Sveriges lagar och dess grundlagar?

P-G Näss: Själva nöden och nödsituationen finns beskriven, ja.

BirgU Friggebo: Även att man får bryta mot bestämmelser i grundlagen?

P-G Näss: Jaa - i det sammanhanget tror jag inte att det finns någon begränsning.

BirgU Friggebo: Man har alltså rätt att bryta mot grundlagen? Det finns bestämmelser om det?

6 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30 Bitagedel B

81

P-G Näss: I varje fall har jag uppfattat att det inte är hinder i. det    1988/89:KU30
sammanhanget.                                                                            Bilaga B 5

Birgit Friggebo: Det är den uppfattning som säkerhetspolisen eller du har om Sveriges grundlagar?

P-G Näss: Lägg inte ihop säkerhetspolisen och mig. Det är den uppfattning jag har.

BirgU Friggebo: I somras hade vi en liten diskussion om nödrätt. Kegö spände ögonen i framför allt Fiskesjö och frågade om inte han begrep vad det här med nödrätt var för någonting. Nödrätt är uppenbarligen någonting som man inom säkerhetspolisen anser sig kunna använda sig av som ett särskilt medel för att kunna agera.

P-G Näss: Nej. Vad man får komma ihåg i sammanhanget är att Kegö är polisman. Det är ofta polisen som kommer in i den här typen av ställningsta­ganden, exempelvis vid olika personers agerande. Det handlar alltså om det berättigade eller icke berättigade användandet av nödrätt. Det är väl därför problematiken är särskilt levande för polisen.

BirgU Friggebo: Det här med buggning. Hur lång tid tar det innan man kan börja bugga?

P-G Näss: Jaa - det är tekniker som skall svara på detta. Jag kan inte göra något uttalande om detta. Det måste bero på omständigheterna, vilken teknik det är fråga om och sådana saker.

BirgU Friggebo: Du beskrev tidigare att det gällde att få in två personer i ett rum och att de skulle tala. Dels skall man få personerna till rummet - det är väldigt svårt - sedan skall det buggas, sedan skall det tolkas, sedan skall det tillbaka till er som skall bedöma det hela.

Skulle du vilja beskriva hur man kan förbereda och planera buggning med hänvisning till nödrätt i situationer som kräver snabb handläggning och annat sådant? Kan man över huvud taget använda buggning och hänvisa till något slags nödrätt?

P-G Näss: Nu utgår du från ett exempel jag gav när det gällde det optimala användandet av buggning, nämligen det fall då man har tillgång till lokal där man i förväg kan arrangera detta. Dit in får man personerna och får det optimala resultatet. Det är en sida av saken.

Den andra situationen föreligger naturligtvis när man kan gå in på ställen där de personer som man misstänker redan finns. Det är en annan situation.

I det första fallet krävs ett avsevärt förberedelsearbete för att över huvud taget få tag i lokaler och vänja personerna att gå dit, alltså i den optimala situationen.

I det andra fallet, där man hamnar på ställen där ett antal olika personer kommer att uttala sig, är den metoden mindre bra. Men kan tänka sig en bostadslägenhet exempelvis.

Jag vet inte hur lång tid det tar. Det beror på vilken teknik det är fråga om
och från det man kommer in eller ej. Men det är inte fråga om några månader
inte. Det är det inte.                                                                                              82

 

BirgU Friggebo: Det är inte fråga om minuter heller - eller timmar?     1988/89:KU30

P-G Näss: Ja, det beror på vilken teknik man skall använda, förmodar jag.   

Jag vill inte dra någon gräns. Det rör sig alltså om ett visst antal timmars arbete, det gör det.

BirgU Friggebo: Men ni har utrustning tillgänglig för att klara olika typer av buggning?

P-G Näss: Men hänsyn till att säkerhetsavdelningen bl.a. har att avslöja den här typen av verksamhet har den en exempelsamling på material som kan användas operativt.

BirgU Friggebo: Du visste att den finns tillgänglig, och den använder man normalt när man buggar?

P-G Näss: Det är det som måste benas ut under utredningen.

BirgU Friggebo: Vilken utredning?

P-G Näss: Den förundersökning som Danielsson leder.

BirgU Friggebo: Polisundersökningen. Du vill alltså inte gå in närmare på detta?

P-G Näss: Nej.

BirgU Friggebo: Det har förelegat ett utredningsförslag på justitieministerns bord ett tag om att buggning skall bli tillåten i lag.

Du har ju träffat justitieministrar. Vilka har du träffat och berättat om säkerhetsavdelningen för? Har ni då tagit upp frågan om att lägga fram ett lagförslag om att tillåta buggning?

P-G Näss: Nej. Jag kan inte minnas att jag har varit med om några sådana diskussioner. Däremot har vi påpekat det för en säkerhetsavdelning nästan omöjliga förhållandet att inte få använda metoden.

BirgU Friggebo: Det berättades i somras att ni t.ex. hade en överläggning med Anna-Greta Leijon då hon var nybliven justitieminister. Togs inte frågan upp då?

P-G Näss: Nej. Då gällde det att på en dag ge en, som det blev, väldigt rapsodisk framställning av hela verksamheten. Den där typen av frågor måste man ta upp vid särskilda tillfällen. Den har inte tagits upp senare heller, såvitt jag vet.

Hon skulle återkomma i ett par frågor. Det rörde förebyggande skydd m.m. och personalkontroll. Jag vet att hon besökte avdelningen senare, men jag kan inte tro att man tagit upp denna fråga.

Birgit Friggebo: Du har deltagit i en föredragning för SÄPO-kommittén.

P-G Näss: Ja.

BirgU Friggebo: Ställdes där frågor om huruvida det förekommit buggning?

P-G Näss: Nej, det har jag inget minne av. Jag har varit med på några olika

föredragningar.  Vi  har hela tiden framhållit behovet av att få detta                   83

hjälpmedel, det har vi. Däremot har det i övrigt inte ställts frågor.

 

1988/89*K1130 Birgit Friggebo: Inga ledamöter har ställt frågor om praxis när det gäller    'yooioy.is.\jv

buggning?                                                                                     Bilaga B 5

P-G Näss: Om du menar med utgångspunkt i nöd och nödrätt och sådana saker ...?

BirgU Friggebo: Över huvud taget. SÄPO-kommittén har till uppgift att studera vilka metoder bl.a. som säpo använder i sitt arbete.

P-G Näss: Jag utgår från att det har diskuterats, men jag kan bara inte erinra mig att jag har varit närvarande. Jag har inte varit närvarande alla gånger.

BirgU Friggebo: Du har varit närvarande några gånger. Som du har upplevt saken har det inte förekommit några frågor från ledamöterna om buggning?

P-G Näss: Frågandet i den kommittén sköttes i väldigt stor utsträckning av en person, och det var Carl Lidbom.

BirgU Friggebo: Har du informerat Carl Lidbom om buggning?

P-G Näss: Nej, nej. Om du menar att buggning har förekommit under PKK-tiden är svaret nej. Men det här fenomenet eller rättare sagt avsakna­den av rätten att använda det har naturligtvis diskuterats - även med andra kommittéledamöter.

BirgU Friggebo: Ni har framhållit vikten av att få använda buggning?

P-G Näss: Ja.

BertU Fiskesjö: Tiden är långt framskriden. Jag skall inte disponera tre kvart som de tidigare frågarna har gjort, utan jag skall försöka koncentrera mig på frågor jag anser vara väsentliga.

Jag har fått den uppfattningen att det var i två olika etapper som du ansåg att tillstånd hade givits uppifrån för att möjliggöra buggning. Det första och mest sensationella är att du har fått den uppfattningen att Wickbom har sagt: Det är bra, bara jag inte har hört något. Det var alltså sanktionen för dina tidigare åtgärder. Sedan är det Holmér som har tagit på sitt ansvar att tillåta sådana här metoder. Var går gränsen mellan dessa båda tillstånd, enligt din mening?

P-G Näss: Jag vet inte om jag uppfattar det första som en sanktion för mina tidigare åtgärder. Det är ju inga tidigare åtgärder jag har gjort. Jag har uppfattat det hela som ett tyst medgivande att gå vidare på detta. Den andra biten ligger då dessa månader senare, i augusti. Det är så att säga andra delen, när Holmér återkommer till mig med denna specifika problematik och jag ställer frågan till honom: Är det klart nu då? och då säger han ja.

Bertil Fiskesjö: Jag skall inte ta upp någon längre diskussion om nödrätt och konstitutionell nödrätt och liknande ting. Det finns anledning att återkomma till det sedan. Men om du nu anser att man i vissa lägen får tillgripa vad som har kallats okonventionella metoder, dvs. ingenting annat än olagliga metoder, varför är det då så viktigt att ha sanktion antingen från regeringen eller en överordnad i de fallen, om detta framgår av situationens allvar?

84

 

P-G Näss: Det är ju ett stöd för att det åren bedömning som är i enlighet med     1988/89: KU30
den uppfattning vi själva har.                                                       Bilaga B 5

BertU Fiskesjö: Men annars skulle du kunna ta på ditt ansvar att besluta att använda dig av olagliga metoder med utgångspunkt i vad som anses vara något slags konventionell nödrätt?

P-G Näss: Jag har inte varit i det läget, utan jag har fått besked om att detta skall ske. Om vi kommer in på den andra frågan kan jag inte finna annat än att det i det läge som då rådde var en riktig bedömning. Som det nu var var det tydligen Hans Holmér som gjorde den, men jag utgick från, att han hade sanktion för bedömningen eller för att över huvud taget använda metoden. Men när jag nu har klart för mig att det är Holmér som fattat detta beslut anser jag ändå inte att beslutet som sådant är felaktigt.

Bertil Fiskesjö: Du skulle ha kunnat fatta samma beslut på eget bevåg?

P-G Näss: Holmér hade i det läget ett betydligt bättre och större grepp om det hela. Jag vet inte ifall jag med min kunskap skulle ha vågat komma fram till det. Men jag ansåg inte att det var på något sätt förvånande att han gjorde det.

BertU Fiskesjö: Hur upplever du ämbetsmannaansvaret? Menar du att man, bara därför att det ges en order, oavsett om den nu kan vara halvvägs sanktionerad av en justitieminister eller en polismästare, skall följa den ordern, oavsett om handlingen i sig är olaglig?

P-G Näss: Mot bakgrund av det förhållande som jag skisserat här anser jag det.

Bertil Fiskesjö: Du anser alltså inte att du har något självständigt ansvar eller någon självständig skyldighet att pröva om en åtgärd är laglig eller ej?

P-G Näss: Jo, men med hänsyn till det sätt varpå den var förankrad, enligt min uppfattning, ansåg jag att det inte var något jag kunde göra åt det.

BertU Fiskesjö: Men det berodde alltså inte på ordergivningen, utan på din tolkning av nödrättsbegreppet?

P-G Näss: Nja, det berodde på min bedömning av att det var en riktig tolkning av nödvärn, av nöd.

Bertil Fiskesjö: Hur långt ner i beslutskedjan går en sådan här självständig prövningsrätt? Är det rimligt, som Barrling och Kegö hävdade, att de i vissa lägen hade rätt att utnyttja sig av den s.k. nödrätten?

P-G Näss: Nja, nu vet jag inte, jag har inte hört den diskussion som förevarit här från deras sida. Där är väl att märka att Kegö och Barrling i alla andra sammanhang har varit mycket angelägna om att skjuta ansvaret uppåt, exempelvis i smugglingsaffärerna och även när det gäller den obehöriga befattningen med hemlig uppgift. Jag tror väl knappast att de på egen hand skulle ha fattat några sådana beslut.

Bertil Fiskesjö: Jag har en annan fråga som jag vill ställa med tanke på vilka vi

QC

tänker utfråga i eftermiddag. Här har det sagts att Munck hade för avsikt att

 

skriva en promemoria om den konstitutionella nödrätten som något slags    1988/89:KU30 grund för regeringens ställningstagande i den fråga som var aktuell. Men    Bilaga B 5 sedan har du sagt här, att när du fick besked om att Wickbom skulle ha sagt att det är bra, men jag har inte hört något, så menar du att det inte behövdes någon promemoria längre. Detta skulle alltså vara anledningen till att promemorian om nödrätten aldrig blev skriven.

P-G Näss: Ja, jag vet att han hörde av sig till mig, och jag sade att jag inte kan se att det finns något intresse för det längre.

BertU Fiskesjö: Men detta skulle vara skrivet för ditt bruk och inte för regeringens bedömning av hur regeringen skulle ställa sig i en sådan här fråga?

P-G Näss: Ja, det är naturligtvis en bra fråga. Det var jag som fick frågeställningen av honom. Därför utgick jag väl ifrån att han då menade att det skulle vara för spaningsledningen eller någonting sådant. Men det är riktigt: Frågan är ju vem som skulle ha den.

BertU Fiskesjö: Men för din del menar du att i och med att du uppfattade det så, att Wickbom hade gett tillstånd till detta - låt vara indirekt - så behövdes det inget skriftligt material.

P-G Näss: Nej, det är riktigt uppfattat.

BertU Fiskesjö: Hade det inte för din egen räkning varit väldigt bra om många av de skeenden som har kommit att spela en dominerande roll i den här processen hade varit skriftligt dokumenterade?

P-G Näss: Jo då, det är så riktigt så.

BertU Fiskesjö: Är det vanligt att man rättar sig efter vad en departements­sekreterare kommer springande och säger till en samtidigt som han låtsas att detta är regeringens bud? Är det vanligt inom denna del av förvaltningsverk­samheten?

P-G Näss: Nej, det bygger naturligtvis på att man har förtroende för den som lämnar uppgiften. Jag kan ha blivit vilseledd, visst.

Bertil Fiskesjö: Betraktar du det som ett lagenligt förfarande att en underordnad tjänsteman överbringar ett budskap som möjligen kan komma från ett statsråd, i varje fall inte från regeringen som helhet, varefter man tar detta som utgångspunkt för ett mycket vittomfattande handlande?

P-G Näss: Ja, så gjorde jag.

BertU Fiskesjö: Ja, då ber jag att få tacka.

Olle Svensson: Bo Hammar.

Bo Hammar: Herr ordförande! Vi har hållit på nu i snart två timmar. Jag
skall inte klaga på mina kolleger i konstitutionsutskottet, men jag vet faktiskt
inte om det är riktigt korrekt mot P-G Näss att hålla på så här lång tid i ett
enda kör. Jag tycker att utskottet faktiskt borde överväga vad som är rimligt
när det gäller utfrågningarna. Trots allt är det här ganska viktigt. Det är             86

 

viktigt hur man formulerar sig. Jag vet inte hur lång tid koncentrationsförmå-      1988/89: KU30 gan kan stå på topp. Jag skall emellertid inte förlänga utfrågningen särskilt     Bilaga B 5 mycket. Jag skall bara ställa ett par frågor till P-G Näss. Som jag uppfattade det sade du i inledningen att buggningen oftast inte ger något resultat. På vilka erfarenheter grundar du den slutsatsen?

P-G Näss: Det är väl på grundval av vad som egentligen kom fram i fråga om PKK-biten. När det gäller de hot som det gick att förankra i verkligheten kan man säga att det blev ett resultat. Men i övrigt, när man kommer till bevisvärdet och exempelvis 5-6 personer talar i munnen på varandra, är det ogörligt att avgöra det hela. Därigenom urholkas också själva bevisvärdet. Därför var jag inne på exemplet att det optimala är att ha ett rum där man är säker på att två personer talar, så att man kan urskilja någonting.

Bo Hammar: När du uttryckte dig på det sättet - att det oftast inte ger något resultat - fick jag nämligen intrycket att det här var någonting som faktiskt förekom ganska ofta i verksamheten. Men det har jag i så fall missuppfattat.

P-G Näss: Det är också på det sättet att man har gjort samma erfarenheter utomlands och informerat oss om det. Metoden är bra i vissa lägen, men man skall inte ha en övertro på att den i varje läge ger resultat. Det är väl det budskap som vi sammanfattningsvis har fått. Det är också det som ligger bakom att jag sade att det oftast inte ger något resultat.

Bo Hammar: Du sade att Bergenstrand uppgav för dig att Wickbom skulle ha låtit förstå att ni kunde bugga på bara han inte formellt visste någonting om det. Finns det någon mer än du som hörde detta av Bergenstrand? Det är den första frågan. Den andra frågan lyder: Meddelade du några andra av dina kolleger, chefer eller underordnade i vevan att du hade fått det här beskedet av Bergenstrand att det var fritt fram?

P-G Näss: Jag underrättade naturligtvis min avdelningschef om det. Någon mer närvarande än Bergenstrand och jag var det inte. Han plockade mig åt sidan och nämnde det här.

Bo Hammar: Den ende som du informerade sedan var din avdelningschef Sven-Åke Hjälmroth. Du refererade också till mötet den 4 mars 1986, då rikspolischefen kallades till justitieministern. Du refererade som om riks-poUschefen Holger Romander närmast skulle ha utsatts för något slags ultimatum att det om inte det och det hände med SÄK skulle hela avdelningen komma att ställas under Holmérs ledning. Vad har du för grund för den uppgiften?

P-G Näss: Först - har jag sagt den 4 mars är det galet, därför att det är den 5 mars, på onsdagen. Den 4 mars hade man haft en sittning med Holmér, där man förklarade att man skulle göra allt vad man kunde för att biträda utredningen. Sedan återkom frågan. Grunden är helt enkelt den att jag blev uppringd av Sven-Åke Hjälmroth den kvällen, då han berättade det här för mig. Han var utomordentligt bestört över vad som hade hänt. Jag delade ju den bestörtningen och sade att det måste vara alldeles galet, så kan det väl inte gå till. Sedermera har jag också fått detta verifierat av rikspolischefen Romander själv, dvs. att så var situationen.

87

 

Bo Hammar: Men detta var ett möte enbart mellan Romander och justi-    1988/89:KU30
tieministern. Var Hjälmroth också med?                                        Bilaga B 5

P-G Näss: Hjälmroth var inte med utan han hade fått besked av Romander under kvällen och ringde sedan mig och nämnde detta. Jag vet sedan inte i vilken utsträckning exempelvis några andra av dem som skall höras här i eftermiddag varit närvarande. Det har jag inte forskat i.

Bo Hammar: Men du gjorde bedömningen att det sedan rullade på och att Holmér efter ett tag faktiskt var chef för hela säkerhetsavdelningen?

P-G Näss: Nej, det var ju detta som vi försökte att undvika, därför att vi ju ville ha kontraspionage, antisubversion när det gällde den andra delen av verksamheten, den som inte direkt hade med mordet att göra och där man inte heller behövde ha skyddsvakter och andra saker. Det var det som vi ville behålla för oss själva plus naturligtvis våra sektioner ute i landet. Säkerhets­avdelningen har ju en landsomfattande verksamhet.

Bo Hammar: Man kan alltså säga att Sven-Åke Hjälmroth var chef för vissa delar av säkerhetsavdelningen och Holmér chef för andra delar av säkerhets­avdelningen, utan att något formellt beslut hade fattats om detta förhållande. Är det en rimlig sammanfattning?

P-G Näss: Den praktiska konsekvensen av detta var att terroristroteln och även de som i övrigt arbetade med mordutredningen hade rapportväg till spaningsrummet, inte till oss som var chefer.

Bo Hammar: Hade Hjälmroth inget som helst inflytande över detta?

P-G Näss: I det läget hade vi så att säga passat. Vi hade accepterat att så här måste det vara, därför att det andra hade varit att ta in hela avdelningen under utredningen.

Bo Hammar: Men du tyckte att det var en oroväckande utveckling?

P-G Näss: Visst var det en oroande utveckling. Även om jag har full sympati för att man i ett sådant här läge måste ta ett fast grepp om saken, uppfattade jag detta som ett sätt att försöka utvidga eller dra nytta av situationen, något som inte var riktigt.

Olle Svensson: Jag vill fråga dig om du tycker att vi kan fortsätta till halv två.

P-G Näss: Jo då.

Olle Svensson: Då återstår tre personer, och jag utgår ifrån att det blir korta frågor. Först Hans Leghammar.

Hans Leghammar: Turerna om buggningen börjar föra så långt att man börjar undra om det är fråga om avlyssning eller dans. Framför mig har jag anteckningar om när vårt kansli frågade ambassadör Harald Fälth. Jag har gjort vissa understrykningar. Vid ett samtal med Klas Bergenstrand har han fått reda på att du vid något möte med spaningsledningen ville ha regeringens medgivande att få bugga på det kurdiska bokkaféet. Vad säger du om den uppgiften?

 

P-G Näss: Nej, den känner jag inte igen.

Hans Leghammar: Dessa uppgifter är alltså lögn och förtal.

P-G Näss: Jag vet inte. Jag känner i varje fall inte igen dem.

Hans Leghammar: Du förnekar helt att du har begärt något sådant?

P-G Näss: Ja.

Hans Leghammar: Tack. Dä är jag färdig.

Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja återkomma till det tillfälle då du begärde besked av Bergenstrand. Regeringen hade ju ytterligare en kunskapare i spaningsutredningen, Malmström. Var Malmström närvarande när du talade med Bergenstrand eller när han kom tillbaka med besked?

P-G Näss: Det var Bergenstrand som egentligen var huvudman och som var närvarande vid det allra största antalet tillfällen. Kurt Malmström var ersättare för Bergenstrand. Det förekom väl att de var tillsammans, men det var väldigt sällan och vid det här tillfället var de inte tillsammans.

Ylva Annerstedt: Och sedan hade du kontakt med Johan Munck. Var det han som ringde till dig?

P-G Näss: Ja, det var han som ringde till mig.

Ylva Annerstedt: Talade du då om för honom att du hade fått besked om att justitieministern hade sagt att det var fritt fram?

P-G Näss: Nej. Han frågade mig om det här med promemorian om den konstitutionella nödrätten. Det var då jag sade: Nej, jag kan inte finna att det finns något skäl, det har förfallit alltså. Jag ville inte i telefon gå in på något som jag förstod var ganska känsligt.

Ylva Annerstedt: Ville du inte tala om för honom att du hade fått ett besked, eller ville han inte veta det?

P-G Näss: Nej, så uppfattade jag inte situationen, utan det var en förfrågan. Jag kunde inte drömma om att säga att det med hänsyn till vad jag hade fått reda på fanns inte skäl, utan jag sade att frågan hade förfallit, så jag hade inget önskemål om någonting sådant.

Ylva Annerstedt: Du sade att du inte ville ta upp så känsliga saker per telefon. Betyder det att du hade misstankar om att du var avlyssnad?

P-G Näss: Nej, men vid säkerhetsavdelningen predikar man alltid och i alla sammanhang att man skall vara försiktig i telefon, så det vore egendomligt om jag inte försökte leva som man lär.

Ylva Annerstedt: I början av vår utfrågning sade du att det den 3 mars gick ut direktiv till alla att ställa upp till hundra procent, oberoende av sekretessreg­ler och annat. Du sade vid ett annat tillfälle att stämningen var sådan att man tänjde på reglerna. Skulle du vilja exemplifiera konkret vad det kunde betyda?

1988/89:KU30 Bilaga B 5

89

 

P-G Näss: Det blev stora spänningar på avdelningen när vi hade givit de här     1988/89:KU30 direktiven. Det resulterade i att Holmér bestämde att detta med PKK skulle     Bilaga B 5 hanteras av rikskriminalen, fastän vi kanske var de som kanske hade den största kunskapen. Nu hade vi mycket att göra med andra uppgifter, men det väckte ändå ont blod bland handläggarna att rikskrim skulle ta över detta. Det förutsatte att det lämnades ut information rörande förhållandena.

Det skedde sedan ett sammanträffande den 4 eller 5 mars, där man bl.a. nämnde förekomsten av bröllopssamtalet. Det stod sedan den 6 mars i Svenska Dagbladet att nu hade polisen knäckt den hemliga kod som PKK hade, och där stod det om bröllopet. Att uppgifterna hade läckt ut ledde till ett fruktansvärt raseri bland våra bearbetare. Det resulterade i att det var svårt att få dem att förstå att de ändå måste lämna ut uppgifter. Det var en bakgrund till vad som sedan hände.

Under lucianatten i december månad sköt en PKK-are omkring sig i Gamla stan. Det ledde till att den som var misshandlad blev anhållen, vill jag minnas. Det företogs också husrannsakan på ett antal ställen på grunder som JO har haft mycket långtgående erinringar mot. De olika aspekterna finns beskrivna i JO-utredningen. Jag kan inte redovisa alla turerna, men vad som skedde i samband med ingripandet då och sedan i samband med ingripandet den 19 januari har varit föremål före en noggrann penetrering av JO.

Det är väl sådana saker som jag syftar på när jag nämner detta. Det har inte lett till någon påföljd, men delvis tycker jag att man måste läsa JO:s utlåtande så att även han har tagit intryck av att de förhållanden som rådde vid tillfället var extraordinära.

Ylva Annerstedt: Så när extraordinära förhållanden inträder kan man tänja på reglerna, menar du?

P'G Näss: Nej, jag menar inte det. Jag säger att det har tänjts på reglerna -det är en väldig skillnad.

Ylva Annerstedt: För en tid sedan avslöjades det att polisen använde sig av utomstående bolag för att skaffa utrustning för att köpen inte skulle komma till allmänhetens kännedom, t.ex. av bilar för spaningsändamål. Känner du till om det finns några sådana bolag eller andra juridiska personer som användes på detta sätt?

P'G Näss: Nej, men jag hoppas verkligen att man har det arrangerat på sådant sätt att inte kriminellt belastade personer bara genom att begära uppgifter från bilregistret kan ta reda på vilka bilar som är spaningsfordon.

Ylva Annerstedt: Så du tycker att polisen kan ha sådana hemliga bolag?

P-G Näss: Hur skall man över huvud taget kunna bekämpa allvarlig
brottslighet, av vilken karaktär den än må vara, om man skall göra det i
uniform och med stoppspade? Det går inte. I andra länder har man inte
offentliga bilregister, men här kan man ta reda på om man är övervakad
genom att begära in uppgift, om en viss bil ägs av rikspolisstyrelsen eller av
Stockholms polisdistrikt. Det får inte vara så enkelt att vara brottsling att
polisen är helt slagen till slant. Någon rätt att agera måste polisen ha. Det
skall inte vara så att de kriminellt belastade har alla fördelar.                               90

 

Ylva Annerstedt: Finns det också sådana bolag t.ex. för inköp av huggnings-     1988/89:KU30
utrustning?                                                                                    Bilaga B 5

P-G Näss: Det vet jag ingenting om. Uppenbarligen använde man sig delvis av ett sådant bolag, om jag har förstått historieskrivningen riktigt i smugglingsutredningen, eller också var det bara någon bolagsman som var inblandad.

Ylva Annerstedt: Känner du till många sådana bolag?

P-G Näss: Jag känner inga sådana bolag. Jag sade bara att jag hoppas det finns sådana för inköp av spaningsbilar.

Catarina Rönnung: Jag skall börja med att citera dig själv. Du sade att Holmér ställde och styrde ungefär som han ville och hade regeringen bakom ryggen. Därför tycker jag det är egendomligt att Holmér så bestämt avvisade att regeringen vidtalades om buggningen. Han valde att ta på sig ansvar för buggningen själv trots att han riskerade åtal.

Är inte det egendomligt, när han hade så god hand med regeringen? Vad berodde det på att han inte vände sig till regeringen med en förfrågan?

P-G Näss: Jag förstår det inte. Jag trodde hela tiden att han hade gjort på det sättet.

Catarina Rönnung: Räknade han inte i själva verket med att regeringen skulle svara nej, om han hade begärt det?

P-G Näss: Jag vet inte vilka avgöranden han träffade. Jag ansåg mot bakgrund av vad som kommit mig till hända att det skulle ha varit möjligt för honom att göra på det sättet, men han har uppenbarligen inte gjort det.

Olle Svensson: Då har vi gått igenom denna långa utfrågning. Det återstår för mig bara att tacka P-G Näss för att han ställt sig till förfogande och kompletterat vår information.

91

 

Konstitutionsutskottet                   i988/89:ku3o

Bilaga B 6 1989-02-16

kl. 14.15-16.12

Offentlig utfrågning av justitierådet Johan Munck och biträdande rikspolischefen Klas Bergenstrand angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Olle Svensson: I tur för vår utfrågning har nu kommit två tidigare medarbeta­re i justitiedepartementet, nuvarande biträdande rikspolischefen Klas Berg­enstrand och justitierådet Johan Munck, tidigare rättschef i justitiedeparte­mentet. Vi kommer att i huvudsak eller nästan helt och hållet uppehålla oss vid frågor om buggning och om regeringens beslut om telefonavlyssning av Miro Baresic.

Enligt den praxis utskottet har lämnar jag först ordet till dem som vi har inbjudit för att bereda dem möjlighet att ge en inledning.

Johan Munck: Vi har kommit överens om att vi skall försöka att i ett sammanhang lämna en redogörelse för vad vi tror att utskottet vill ha reda på, först beträffande elektronisk avlyssning och sedan om telefonavlyssningen beträffande Baresic. Vi börjar med vad vi har att säga i den del som gäller elektronisk avlyssning, och för att få någon kronologi talar vi växelvis.

Klas Bergenstrand: Min redovisning för vad som hänt i den s.k. buggningsde-len är kort.

Någon eller några dagar efter mordet på Olof Palme - enligt en uppgift den 4; det kan jag inte bekräfta, men någonstans från söndagen fram till den 4 mars - fick jag en fråga från P-G Näss om departementets uppfattning om okonventionella spaningsmetoder eller möjligen elektronisk avlyssning - jag är inte säker på detta i dag. Frågan var kort och enkel, och den ställdes utan närmare motiv eller upplysning om bakgrunden. Jag uppfattade det då som en rent rättslig fråga. Jag sade till Näss att jag skulle vidarebefordra frågan till min chef i departementet, som då var Johan Munck. Jag lämnade alltså inte Näss något svar vid den tidpunkten.

Jag har i dag, tre år senare, inget ytterligare minne av detta. Jag har inget minne av att jag någonsin har lämnat ett svar till Näss och därför inte heller något minne av vad svaret skulle ha innehållit.

Johan Munck: Jag får understryka att det som vi skall berätta om nu är
någonting som har utspelat sig under ett par minuter dagarna närmast efter
mordet på statsministern, då det var mycket som hände. Jag hoppas att
utskottet har förståelse för att åtminstone inte jag kommer ihåg alla detaljer.
Det är riktigt som Klas Bergenstrand säger att jag ganska omedelbart efter       92

 

mordet fick en fråga av honom, som härrörde från Näss och som gällde    1988/89:KU30 hemligavlyssning-buggningi en ellerannanform;jagärinte riktigt säker på    Bilaga B 6 termerna. Jag har tidigare i mitt minne placerat det tillfälle när jag fick denna propå från Klas Bergenstrand till söndagen efter mordet, alltså söndagen den 2 mars. Näss nämnde att det var någon annan dag, och det vill jag inte utesluta. Jag har dock trott att det var på söndagen.

Jag uppfattade det också som en allmän fråga om huruvida - om jag får använda det ordet - buggning kunde få ske eller ej. Möjligen har jag den ytterligare minnesbilden att frågan skulle ha varit ställd mot bakgrund av något konkret projekt, men det vill jag låta vara osagt.

När jag fick denna fråga gjorde jag omedelbart den reflektionen att detta inte var någonting som regeringen hade att ta befattning med. Hemlig avlyssning i meningen avlyssning med tekniska hjälpmedel av ett samtal i vilket man inte själv deltar och som inte gäller telefonavlyssning är förbjuden i Sverige. Vad regeringen har för uppfattning om den saken har ingen betydelse, för det är lika fullt förbjudet.

Samtidigt tänkte jag också alldeles omedelbart på de regler som vi har i brottsbalken om nöd. Eftersom jag vet att jag kom att tänka på dem kanske jag skulle redan nu ge en liten antydan om hur mina tankar gick.

Det ställdes förut frågan, var i brottsbalken bestämmelserna om nöd finns. De står i 24 kap. 4 §. De har den innebörden att man för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak kan, om man handlar i nöd, vidta en åtgärd som eljest skulle ha varit otillåten, om det med hänsyn till farans beskaffenhet och den skada som åsamkas andra och omständigheterna i övrigt måste anses försvarligt.

Då kan man fråga sig: Har den här bestämmelsen om nöd någonting att göra med polisens spaningsmetoder? Det är en fråga som har diskuterats ganska mycket i olika propositioner och utredningar. Jag skall inte ta upp utskottets tid med att närmare redogöra för det, men jag kan läsa upp ett uttalande ur proposition 1983/84:111 med förslag till polislag (s. 46-47). Att jag läser upp det stycket beror på att jag är säker på att jag hade de uttalandena i huvudet när jag fick frågan från Näss. De står i det sammanhang där man i propositionen vill slå fast principerna för polisens användning av okonventionella spaningsmetoder.

Departementschefen redogör för vad 1981 års polisberedning har sagt. Sedan ställer han sig bakom det uttalandet. Det är alltså en första princip för okonventionella spaningsmetoder som slås fast:

"För det första bör enligt beredningens mening gälla att polisen aldrig bör
få begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett
bron. Denna princip - framhåller beredningen - är inte så självklar som man
kanske skulle kunna tro. I vissa främmande länder finns regler av den
innebörden att mindre allvarliga lagstridiga handlingar från polisens sida kan
vara tillåtna, om de står i rimlig proportion till intresset av att komma åt ett
mycket grovt brott. Någon sådan regel bör dock enligt beredningens mening
inte gälla för den svenska polisen: här bör en gräns dras. - Beredningen
framhåller dock att ett utrymme för vissa eljest otillåtna handlingar föreligger
enligt den allmänna bestämmelsen om nödhandlingar i 24 kap. 4 § BrB."
Sedan utvecklas detta vidare i propositionen men det skall jag inte ta upp       

tiden med att läsa upp.

 

Enligt min mening finns det alltså ett låt vara mycket smalt utrymme för att    1988/89: KU30 vidta eljest otillåtna spaningsåtgärder i ett läge som är sådant att det faller in    Bilaga B 6 under brottsbalkens regler om nöd.

Att jag nämner detta redan nu beror på att jag gjorde denna reflexion omedelbart när jag fick frågan.

Men nu gäller åtminstone i princip att frågan om polisens befogenheter i en nödsituation är en lagtillämpningsfråga, och därmed spelar det ingen roll vad regeringen säger. Jag funderade från den utgångspunkten på hur jag kunde vara till hjälp när nu denna propå hade kommit. Det slog mig att det kanske kunde vara av något värde, om jag i eget namn skrev en promemoria med en sammanställning av rättsläget och olika uttalanden i den juridiska doktrinen och i propositioner och övrigt riksdagstryck för att sedan eventuellt ytterligare någon hade granskat den överlämna promemorian till den som frågade. Det var den reflexion jag gjorde.

I det läget - som jag minns det var det 36 timmar efter mordet - uteslöt jag inte att det kunde finnas eller uppstå ett utrymme för att vidta handlingar i nöd. Jag har den uppfattningen - men det skall jag inte ta upp tiden med att utveckla nu - att det i så fall måste föreligga en fullkomligt extraordinär och akut situation. Det räcker inte med att rikets statsminister är mördad, utan man måste också på goda grunder kunna befara fortsatta attentat, och även om det skulle vara på det sättet har man inte rätt att vidta sådana åtgärder mot vem som helst, utan man måste ha en rätt stark misstanke. Allt detta var sådana saker som jag hade tänkt utveckla i promemorian.

Vad jag sammanfattningsvis kom fram till var att detta inte var någonting för regeringen, men om det kunde vara till hjälp var jag beredd att skriva en promemoria om innehållet i gällande rätt.

Ganska kort efteråt fick jag på ett eller annat sätt besked om att man inte efterfrågade någon promemoria. Riktigt varför minns jag inte, men det föresvävar mig att jag antingen när jag fick det beskedet eller i något senare sammanhang hörde sägas att frågan hade ventilerats med Hans Holmér, som hade sagt att det var han som tog ansvar för sådana saker, och det behövdes inga papper om det.

När jag fick beskedet att jag inte skulle skriva någon promemoria slog jag det ur hågen och funderade därefter inte så mycket på saken.

Jag kan tillägga att Klas Bergenstrand var, som det brukar heta, regeringens observatör i Palmerummet. I den mån jag över huvud taget funderade på saken utgick jag från att om polisen verkligen vidtog en sådan extraordinär åtgärd som buggning, skulle man få reda på det genom Klas Bergenstrand.

Klas Bergenstrand: Som jag inledningsvis sade är det här en unik händelse
som ligger tre år tillbaka i tiden. Jag kom under mitt fortsatta observatörskap
aldrig mer i kontakt med den här frågan. Jag deltog tillsammans med min
medarbetare Kurt Malmström, såsom jag tidigare redovisat för utskottet, i
66 % av sammanträdena. Det var företrädesvis i början och på slutet som vi
var närvarande. Jag uppfattade aldrig vid dessa möten att frågan om
buggning eller olovlig avlyssning diskuterades. Det redovisades inte heller,
enligt vad jag kunde uppfatta, någonting som inhämtats den vägen. Jag har     94

 

också uppfattat det så att all den information som lämnades vid spaningsled-     1988/89:KU30 ningens möten protokollfördes och spelades in på band, och det har sedan    Bilaga B 6 granskats av jurist- och parlamentarikerkommissionerna.

Frågeställningen och ämnet blev därför en nyhet för mig nu sent på hösten förra året, då jag erfor genom massmedia att det hade inletts en förundersök­ning i ämnet. Då påminde jag mig efter samtal med Johan Munck att jag hade fått den här frågan av P-G Näss någon eller några dagar efter mordet. Det är fortfarande allt som jag i sak vet i detta ämne.

Johan Munck: Jag tror inte att vi har mer att säga i den inledande redogörelsen i den här delen. När det gäller den rättsliga frågan finns mycket att tillägga, men det skall jag inte ta upp tiden med nu.

Vi övergår till den andra delen, som gäller regeringens beslut om telefonavlyssning av Miro Baresic.

Klas Bergenstrand: Någon gång på eftermiddagen söndagen efter mordet fick jag en förfrågan från antingen Hans Holmér eller möjligen Hans Wranghult beträffande förutsättningarna för avlyssning av Baresic. Jag vill påminna mig att jag också fick upplysningen att polisen hade vänt sig till åklagaren K G Svensson och hört sig för om förutsättningarna. Man hade fått ett besked om att det inte bedömdes föreligga förutsättningar enligt rättegångsbalken för avlyssning.

Jag tror att jag då lämnade frågan från polisen, om det fanns andra förutsättningar, till Johan Munck. Det kan också vara så att vi pekade på bestämmelserna i 31 § kriminalvårdslagen. Senare samma dag fick departe­mentet en muntlig men formell framställning från polisen om regeringens beslut med stöd av den bestämmelsen.

Johan Munck: Om jag har förstått rätt har utskottet tillgång till några handlingar ur akten i ärendet. Det framgår av de handlingarna att de som var närvarande vid föredragningen för justitieministern, som skedde i justitiemi­nisterns bostad, var polisöverintendenten i Stockholm Hans Wranghult från spaningsledningen, och från departementet var det, förutom justitieminis­tern, Klas Bergenstrand och jag själv, statssekreterare Harald Fälth.

Den föredragning som då skedde mynnade ut i att på grund av vissa förhållanden som nämndes av Hans Wranghult och på grund av en del annan information som var känd för justitieministern förklarade justitieministern att det enligt hans uppfattning fanns tillräckliga skäl att tillämpa 31 § i kriminalvårdslagen, som säger att regeringen kan besluta om avvikelser från kriminalvårdslagens vanliga regler om bl.a. avlyssning av telefonsamtal, om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. Justitieministern talade i telefon med en del regeringskolleger, som hade samma uppfattning som han själv.

Sedan fattades det formella regeringsbeslutet dagen efter, på måndagen, om att - som det är formulerat - under den tid då Miro Baresic var intagen på kriminalvårdsanstalt för verkställighet av livstidsdomen och tills annat föreskrevs fick företrädare för rikspolisstyrelsen avlyssna hans telefonsamtal från anstalten utan hans vetskap.

Klas Bergenstrand:  Det framgår av den promemoria som  lämnats till

utskottet att departementet fick information vid en senare tidpunkt om att 95

 

beslutet de facto hade använts på ett sätt som uppenbarhgen inte stämde med     1988/89:KU30
dess utformning.                                                                           Bilaga B 6

Jag fick en information från Hans Holmér och möjligen Hans Wranghult, som pekade på att viss upptagning som skulle kunna betecknas som överskottsinformation innehöll en del anmärkningsvärda uppgifter, och polisen ville att dessa vidarebefordrades till departementet. Jag föreslog då Holmér och Wranghult att de i så fall skulle ta kontakt med justitieministern och direkt för honom redovisa innehållet i samtalen.

Så skedde också uppenbarligen. Jag var själv inte närvarande vid föredragningen, men jag fick någon dag senare besked, möjligen från Sten Wickbom eller Harald Fälth eller Johan Munck, att polisen hade utnyttjat beslutet på ett sätt som inte var förenligt med bestämmelserna och att jag borde underrätta polisen om detta. Det gjorde jag också, och jag förstod att man insåg att man hade förfarit på ett inte tillåtet sätt.

Därefter har jag inte någon mer vetskap om vad som har hänt i den frågan utöver vad som uppenbarligen har upplysts senare, att man i stället hade fattat beslut med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken om telefonav­lyssning av Baresic.

Olle Svensson: Vi har nu utnyttjat tillfället att få en introduktion i ämnet, och vi övergår till att ställa frågor.

Kurt Ove Johansson: Jag skulle först vilja ställa några frågor till Klas Bergenstrand.

Du kom att ingå som observatör i spaningsledningen ganska omedelbart efter mordet på Olof Palme. Vid de utfrågningar som vi har haft i dag har vi kunnat konstatera att det tycks vara samstämmiga uppgifter om att P-G Näss omkring den 4 mars 1986 ville veta hur departementet såg på möjligheterna till buggning.

Uppfattade jag din redovisning rätt om jag fick intrycket att du aldrig gav Näss något besked om hur departementet ställde sig?

Klas Bergenstrand: Näss påstår att jag har lämnat honom ett besked på den punkten av det innehållet att justitieministern skulle ha påstått att det var i sin ordning.

Jag kan varken bekräfta eller förneka Näss påstående. Jag har helt enkelt inget minne av vad som inträffade. Sedan kan man naturligtvis spekulera i varför det blev så, men jag har inget annat svar på den punkten.

Kurt Ove Johansson: Du får alltså en förfrågan från Näss, och du bedömer den så seriös att du tar upp den med departementstjänstemän. Nog förefaller det konstigt att du inte skulle ha lämnat ett svar? Men du menar alltså att du mycket väl kan ha gjort det?

Klas Bergenstrand: Efter Johan Muncks redovisning i dag vet vi att det förekom någon form av beredning av frågan i departementet, och enligt vad Näss påstår har det förekommit kontakter mellan honom och departementet här.

Man kan fundera över varför jag inte kommer ihåg en så unik händelse även långt efteråt - det gäller ju en stor fråga. Jag kan konstatera att inte ens Näss med säkerhet i varje fall inte hittills har vetat exakt vad som har sagts.

96

 

Det är uppenbarligen först nu som han har kommit fram till att jag har lämnat     1988/89: KU30
en del av svaret och att Munck har lämnat en annan del av svaret.   Bilaga B 6

Det här var en fråga som ställdes under en ganska speciell tid i vårt land. Jag tror att jag aldrig förut själv hade arbetat med så många okända frågor på en gång. Under den här tiden arbetade jag framför allt med frågor som gällde arrangemangen kring begravningen av Olof Palme. Kontakterna och infor­mationsutbytet mellan polisen och departementet var oerhört intensiva vid den här tidpunkten.

Det kan också vara så att Näss har fått ett svar av mig och Johan Munck i kombination av innebörd att detta var en fråga för polisen att ta ställning till på egen hand och göra de bedömningar som behövdes men att man för detta skulle få en promemoria från departementet. Det kan vara så att jag uppfattade detta mera som ett formellt besked om hur frågan skulle hanteras.

Skulle jag ha lämnat ett besked med det innehåll som Näss i dag säger, borde jag ha kommit ihåg det, för beskedet som sådant får väl anses uppseendeväckande. Jag kan inte påminna mig att jag under mer än ett decennium då jag arbetat i departementet har lämnat ett besked från departementet på detta slängiga och nonchalanta sätt.

Men detta ligger tre år tillbaka i tiden. Ingen har tagit upp frågan med mig därefter. Jag har ändå träffat Hans Holmér nästan två gånger per dygn under ett helt år och träffat P-G Näss kanske någon gång i veckan, eller under den senare delen någon gång i månaden, och ingen har påmint mig om detta eller gjort gällande att man saknat ett svar. Frågeställningen kanske drunknade i den turbulens som vi alla befann oss i.

Det kan också vara så att jag i dag förväxlar frågor och svar. Jag kom inte att tänka på det här förrän jag såg i tidningarna i höstas att polisen misstänktes för illegal avlyssning. Jag tog då omedelbart upp detta med Johan Munck och påminde mig att jag hade fått den här frågan.

Kurt Ove Johansson: Skälet till att jag tog upp den frågan var att P-G Näss i förmiddags slog fast att han skulle ha fått ett svar den 6 mars.

Du säger att du uppfattade att det var en generell förfrågan. Men vi kan gå till våra handlingar och se att Harald Fälth, som var statssekreterare i justitiedepartementet vid den här tidpunkten, säger att Bergenstrand uppgav för Harald Fälth vid detta tillfälle att Per-Göran Näss ville att polisen skulle få regeringens medgivande att bugga det kurdiska bokkafét. Kan det vara ett minnesfel av Fälth? Det har väl inte kommit mer än en förfrågan till dig från P-G Näss?

Klas Bergenstrand: Nej. Jag har bara fått en fråga, och jag är ense med Näss om att det var vid den här tidpunkten.

Jag har också uppmärksammats på Harald Fälths uppgifter, och jag kan
inte påminna mig att jag har diskuterat bokkafét med honom. Jag vill påstå
att i det skede där man befann sig några dagar efter mordet fanns det inga för
departementet kända konkreta misstankar i någon riktning, utöver att
Baresic och de kroatiska organisationerna ansågs vara intressanta för
polisen. Men kurdspåret eller PKK-delen växte fram såvitt jag vet i ett
betydligt senare skede och preciserades väl i samband med en föredragning    97

7 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30 Bilagedel B

för regeringen någon gång i augusti 1986 vid en tidpunkt då jag hade semester     1988/89:KU30 ochinte varmed. Så det är väl inte omöjligt att Harald Fälth minns fel. I varje     Bilaga B 6 fall kan jag inte bekräfta hans uppgifter.

Jag har också tänkt att det kan vara så att jag på väg till Johan Munck med frågan från Näss hade passerat Fälth och att jag då hade nämnt att vi hade fått den här frågan. Men att det var tal om bokkafét kan jag icke bekräfta.

Kurt Ove Johansson: Det finns någon uppgift i vårt material om att du tillsammans med Johan Munck har diskuterat nödrätten. - Du skakar på huvudet; det skulle alltså inte heller vara korrekt? Vad jag avser är den fråga som du fick från P-G Näss och som du bar till departementet till någon. Jag har uppfattat vårt material så att denne "någon" enligt din mening skulle vara Johan Munck. Är det korrekt?

Klas Bergenstrand: Ja, det är korrekt. Dels var Johan Munck rättschef och min chef på departementet, dels var han ansvarig för den lagstiftning som ligger till grund för resonemanget. Jag kan inte påminna mig att jag tagit del av diskussionen om nödrätt. Jag är inte sakkunnig på området. Det enda tillfälle då jag kommit i kontakt med resonemanget var i anslutning till att vi såg på direktiven till jurist- och parlamentarikerkommissionerna. Munck uppmärksammade mig då på att det fanns en lagstiftning av äldre datum på detta område. Men det är inte mitt område. Om jag deltog i diskussionen kommer jag inte ihåg. Jag har i varje fall inte bidragit till den.

Kurt Ove Johansson: Intressant ur vår synpunkt är vilka som var närvarande när du kom med P-G Näss förfrågan till Johan Munck. Såvitt jag förstår är Johan Munck litet osäker på vilka som kan ha varit med. Han utesluter inte att justitieminister Wickbom och statssekreterare Harald Fälth mycket väl kunde ha varit med vid sammankomsten. När vi nu har er båda här kanske vi kan få en korrekt bild av det.

Klas Bergenstrand: Jag vet ingenting annat i dag än att jag lämnade frågan till Johan Munck, som var min chef. Eftersom han också var rättschef var det naturligt att vända sig till honom. Jag har inte heller något minne av att jag varit med på någon beredning av den frågan i departementet.

Johan Munck: Jag har fortfarande inte något riktigt klart minne av vilka som kan ha varit med, men det föresvävar mig nu att första gången jag hörde talas om detta skulle ha varit i samband med att Bergenstrand och jag, i det andra ärende som vi kommer till senare, var hemma hos justitieministern och att Bergenstrand skulle ha sagt det till mig i en bil på väg därifrån söndagen den 2 mars. Om den minnesbilden är riktig - jag är osäker på det - skulle förutom Klas Bergenstrand och jag själv möjligen statssekreteraren ha varit med, men ingen annan.

Sedan kan frågan har berörts vid andra tillfällen då andra personer var med - det kommer jag inte ihåg - men någon beredning av frågan har inte ägt rum. Det kan ha varit något löst samtal.

Jag har också en mycket svag minnesbild från första gången den här frågan fördes på tal att Näss propå visserligen var generellt inriktad men att den framfördes som om det var något konkrekt uppslag som hade gjort att han hade ställt frågan. Om det gällde bokkafét kan jag inte säga, och min

98

 

minnesbild är så svag att jag tvekar att återge den, men det föresvävar mig att     1988/89: KU30
det kan ha varit på det sättet.                                        Bilaga B 6

Kurt Ove Johansson: En sak som kan ha sitt speciella intresse är att Johan Munck åtar sig att skriva en promemoria. Den ser alltså inte dagens ljus. Jag har förstått att skälet till det är att det kommit ett telefonsamtal enligt din egen uppgift från Holmér, att man inte längre var intresserad av en sådan promemoria. Du kan inte komma ihåg, säger du, vem som gav dig det beskedet.

Det måste väl ändå röra sig om en mycket begränsad krets av människor som kan ha mottagit ett telefonsamtal från Holmér till justitiedepartementet och som sedan har vidarebefordrat detta till dig. Vilka i denna begränsade krets av människor skulle det troligen kunna vara som sedan kontaktat dig? Kan det ha varit någon annan än justitieministern eller statssekreteraren?

Johan Munck: Där är det något missförstånd. Jag är säker på att Holmér inte skulle ha ringt till mig eller någon annan i denna angelägenhet. Jag är fullkomligt övertygad om att han inte gjort det. Jag fick på ett eller annat sätt svaret, att man inte var intresserad av promemorian.

Näss refererade till ett telefonsamtal mellan honom och mig. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att det ägt rum, men jag kommer inte ihåg det. Det har legat nära till hands att jag ringt till Näss och frågat om det fanns något intresse för promemorian. Som han har beskrivit det för utskottet skulle han omedelbart ha sagt att han inte var intresserad av promemorian. Jag har för mig att det gick någon mycket kort intervall mellan det att jag erbjöd mig att göra detta och till den tidpunkten då jag fick besked att den inte behövdes. Jag funderade på hur jag skulle skriva och vilka jag skulle samråda med. Det var angeläget att arbeta snabbt. Jag hann aldrig börja, så det var inget långt intervall som förflöt.

Jag kan svara på ett annat sätt om jag uppfattar frågan så: Vem var det som sade till mig att man inte ville ha en promemoria? Det kan kan ha varit så att jag fick det beskedet av Näss, och det kan ha varit att jag fick det av Klas Bergenstrand, som i dag inte kommer ihåg det, eller av statssekreteraren. Jag kan med säkerhet inte ha fått det av justitieministern, för han kan inte ha varit inblandad i dessa diskussioner med spaningsledningen.

Det är möjligen fråga om två olika saker. Jag kanske först fick ett besked om att man inte ville ha promemorian och sedan hörde talas om att frågan hade dragits för Holmér och att han sade att han tog ansvaret för sådana bedömningar. Jag har möjligen sagt på frågor av förundersökningsledaren att jag fick beskedet att man inte ville ha promemorian samtidigt med en uppgift om Holmérs inställning, men det kan vara så att jag fick reda på Holmérs inställning senare. Jag kommer alltså inte ihåg av vem jag fick reda på det, men det var inte av Holmér.

Kurt Ove Johansson: Nu kommer jag in på telefonavlyssningen av Baresic. Harald Fälth har uppgivit att hans minnesbild är att en begäran om telefonavlyssning kom från spaningsledningen via Bergenstrand. Du kan tydligen vidimera att det är på det sättet?

99

 

Klas Bergenstrand: Det'år korrekt. Det kom i två etapper. På eftermiddagen     1988/89: KU30 fick jag först en förfrågan, om departementet kunde se någon möjlighet till     Bilaga B 6 avlyssning med stöd av andra regler än rättegångsbalkens. När vi pekade på den bestämmelse som tidigare hade använts i något sammanhang återkom man på eftermiddagen och begärde att få företräde hos justitieministern och redovisa sin framställning.

Kurt Ove Johansson: Vi har tidigare i dag när K G Svensson var här examinerat rättegångsbalken 27:16 och kriminalvårdslagen 31 §, som rege­ringen hade som underlag för att tillåta avlyssning av Baresic. Vi har också nämnt ett domstolsbeslut, fattat av Stockhoms tingsrätt om avlyssning. Vi vet att K G Svensson prövade den möjligheten den 2 mars. Regeringen fattade beslut enligt 31 § den 3 mars, och vid en senare tidpunkt fattade tingsrätten i Stockholm ett beslut som gick emot K G Svenssons beslut.

Det här ser litet konstigt ut. Kan möjligen en naturlig förklaring till att man kommit till olika beslut vara att bedömningarna av underlag och förutsätt­ningar gjordes vid skilda tidpunkter och enligt olika lagrum? Har Johan Munck någon kommentar till detta?

Johan Munck: Det är alldeles klart att det gäller helt ohka förutsättningar enligt 31 § kriminalvårdslagen och enligt 27:16 rättegångsbalken. Det är fullkomligt artskilda prövningar som skall göras. Frågor enligt 31 § lagen om kriminalvård i anstalt prövas över huvud taget inte av åklagare. Om jag förstod K G Svensson rätt kände han inte ens till paragrafens existens. Den uppfattning som har framskymtat i några frågor, att K G Svensson skulle ha blivit överkörd genom regeringens beslut, bygger på missförstånd. Regering­en beslutade på helt andra legala förutsättningar än K G Svensson hade att utgå ifrån.

Detta var inget sammanträffande, utan det är självklart att regeringens beslut hade ett direkt samband med att det inte ansågs finnas förutsättningar för att ett beslut om telefonavlyssning skulle kunna fattas av domstol. Det kände justitieministern till när beskedet gavs.

Skillnaderna i de legala förutsättningarna kan man utveckla på olika sätt. Låt mig bara ge ett exempel.

31 § lagen om kriminalvård i anstalt är avsedd framför allt för fall där det är någon som har dömts för ett grovt brott mot rikets säkerhet, låt oss säga grovt spioneri. Man kan då besluta om telefonavlyssning - man kan också besluta om inskränkningar i besöksrätt och om brevkontroll - för att motverka att vederbörande lämnar uppgifter till främmande makt. Men att göra det som påföljd för det spioneri vederbörande redan har dömts för är inte möjligt, utan det måste anses vara risk för fortsatt brottslighet. Den risken behöver å andra sidan inte vara så påtaglig att en åklagare skulle kunna inleda förundersökning på grund av misstanke att vederbörande skall fortsätta sitt spionage från anstalten. Tvärtom är det i allmänhet så, att beslut enligt denna paragraf fattas även om man egentligen inte tror att den som dömts för spioneri skall fortsätta spionaget från anstalten. Men om en sådan risk ändå bedöms föreligga, kan man motverka den genom detta beslut. Det är aUtså fullkomligt skilda förutsättningar som regeringen å ena sidan och åklagaren å andra sidan har att arbeta efter. Någon överkörning var det inte fråga om.

100

 

Däremot är det säkerligen riktigt som K G Svensson säger att han som    1988/89:KU30 ansvarig förundersökningsledare fick reda på att regeringen hade fattat ett    Bilaga B 6 beslut. Det var väl ganska naturligt att han fick reda på det med tanke på det ansvar han hade.

Kurt Ove Johansson: Klas Bergenstrand kom mycket tidigt in i polisledning­en som observatör. I början deltog du i sammanträdena på morgonen och eftermiddagen. Det har uppgivits att minst 100 poliser visste att det förekom buggning, och du gick på sammanträdena morgon och kväll. Hur kunde det komma sig att du över huvud taget inte tycks ha en aning om att buggning har förekommit? Kan du förklara det?

Klas Bergenstrand: Jag har självfallet anledning att själv ställa mig frågan. Det är inte helt angenämt att komma i en sådan position - jag har inte valt att delta i pohsens arbete på detta sätt.

De möten som har beskrivits i kommissionsbetänkandena var inga arbetsmöten, utan de var korta möten, ofta bara några minuter långa, där ett tjugotal personer lämnade information om vad som skett sedan man sist träffades. Jag kan knappast påminna mig att man vid de mötena någonsin hade någon diskussion om inriktningen av polisens åtgärder, utan den diskussionen ägde rum i sammankomster i mindre kretsar, någon sorts inre ledning. Jag vill inte påstå att de möten där jag deltog var offentliga, men de var ganska stora sammankomster och hade inte karaktären av diskussion.

Jag kan nu i efterhand möjligen tro att man då redovisat information som skulle kunnat inhämtats på det här sättet, men i så fall var den maskerad som en konventionell telefonkontroll. Man nämnde aldrig den rättsliga bakgrun­den, utan det var en snabb faktaredovisning.

Jag vet inte vad Harald Fälth syftar på. Däremot måste han ha uppfattat att när jag kom tillbaka hade jag med mig anteckningsböckerna.

Jag har vid en enda tidpunkt tvingats göra en sammanfattning av hela skeendet. Det var inför konstitutionsutskottets förhör med justitieminister Wickbom. Då gjorde vi en agenda över vad som inträffat från mordet. Den fick vi göra stolpvis med utgångspunkt från hans sekreterares antecknings­bok om informationstidpunkter och liknande. Vi fick också en del komplet­teringar från polisen. Jag kunde inte ens där använda detta material. Jag har alltså inte anteckningarna.

Anders Björck: Om jag förstått Klas Bergenstrand rätt visste han icke vid något tillfälle att s.k. buggning förekom?

Klas Bergenstrand: Det är riktigt.

Anders Björck: Kan du bekräfta att du kan ha diskuterat med P-G Näss och att hans version kan vara riktig?

Klas Bergenstrand: Det är att gå för långt att säga att jag har diskuterat med
P-G Näss. Jag kan påminna mig i dag att jag från Näss fick en fråga som var
kort och enkel och såvitt jag nu kommer ihåg inte innehöll något motiv. Jag
har inget minne av att ha besvarat frågan. Men detta ligger långt tillbaka i
tiden och inträffade vid en tidpunkt då jag hade minst sagt mycket annat att
göra. Jag vill alltså inte förneka att jag kan ha lämnat något svar till Näss.       101

 

Anders Björck: Kan svaret till P-G Näss vara det svar som han uppgav    1988/89:KU3Ö
tidigare i dag, eller håller du det för uteslutet?                             Bilaga B 6

Klas Bergenstrand: Jag sade som svar på en tidigare fråga att jag normalt inte brukar uttrycka mig så nonchalant, i varje fall inte i sådana här seriösa frågor. Det kan föreligga någon missuppfattning mellan P-G Näss och mig, om jag har lämnat ett svar av innebörden att detta är polisens sak och att regeringen inte avser att pröva det men att departementet däremot kan redovisa rättsläget i en promemoria.

Det här är spekulationer. Jag har inget minne av vad som har inträffat. Jag konstaterade också att P-G Näss, som jag skulle tro har ett särskilt intresse av att komma ihåg den här händelsen - han levde ju i den världen - inte förrän nu mycket sent kan komma ihåg att det var jag som lämnade en bit av svaret och att Johan Munck lämnade den andra delen av svaret. Det är inte lätt att komma ihåg så här långt efteråt. Jag kan inte påstå att Näss farit med osanning.

Anders Björck: Men kan inte du ha ett särskilt intresse av att inte komma ihåg den här händelsen?

Klas Bergenstrand: Vad skulle det bestå i?

Anders Björck: Här står uppenbarligen uppgift mot uppgift. Näss har byggt ett visst handlande på ett besked som han anser sig ha fått - man kan tvista huruvida det beskedet är lagenligt eller inte. Kan det ha varit ett missförstånd er emellan, eller vill du kategoriskt säga att Näss ljuger?

Klas Bergenstrand: Nej. Jag har endast en ambition, och det är att klarlägga vad som har hänt vid den här tidpunkten. Jag kan då beklaga att de här frågorna inte kompiit upp vid tidigare tillfälle. Ett bra tillfälle hade varit i samband med jurist- och parlamentarikerkommissionernas arbete, för då befann man sig närmare tidpunkten än vi gör i dag. Det är möjligt att min minnesbild av vad som har inträffat i så fall hade varit bättre än den numera är.

Anders Björck: Men era två besked i dag kan ju knappast stämma överens, såvida du inte medger att du kan ha glömt bort det.

Klas Bergenstrand: Vad jag har sagt nu är att jag inte har kommit i håg det. Jag har inget minne av att jag har lämnat ett svar till Näss.

Anders Björck: Han har en annan uppfattning. Det är inte vår sak att bedöma vem som har rätt. Jag vill bara konstatera att det föreligger olika versioner på den här punkten.

Men så långt är det klart att du alltså har haft ett samtal med Näss där han frågade om buggning. Du satt med i spaningsgruppen som observatör. Misstänkte du inte någon gång under den här tiden att buggning kunde ha förekommit?

Klas Bergenstrand: Svaret på den frågan är nej. Det gjorde jag inte. Jag
utgick självfallet från att polisen förfor på ett lagligt sätt. Hade jag i min
verksamhet som s.k. observatör fått sådana informationer eller uppfattat att    jg2

 

den här typen av verksamhet pågick, hade självfallet min information till     1988/89:KU30 departementet även omfattat den här typen av upplysningar. Jag var    Bilaga B 6 rapportkarl och hade inga egna intressen i vare sig den ena eller andra riktningen.

Anders Björck: Med tanke på att Näss hade tagit upp frågan och att Hans Holmér ändå var sådan han var, var det då inte väl naivt att tro att ingenting skedde?

Klas Bergenstrand: Jag vill vända på frågan och undra hur jag skulle ha förfarit. Faktum är att jag ganska snart glömde eller tappade bort det. Jag hade det inte i huvudet sedan som observatör. Min roll var att förmedla information och inte att vara någon kontrollant. Hade jag uppmärksammat att den här typen av verksamhet skulle förekomma, hade jag självfallet reagerat och fört informationen med mig till departementet.

Anders Björck: Kände du till "källan Mats"?

Klas Bergenstrand: Nej.

Anders Björck: Den redovisades inte vid överläggningarna?

Klas Bergenstrand: Källan Mats har jag såvitt jag vet hört talas om för första gången i samband med sommarens utfrågningar i utskottet.

Anders Björck: Det fanns ingen information som du kunde misstänka hade hämtats in på okonventionell väg?

Klas Bergenstrand: Jag hade ingen anledning att misstänka detta. Den information som jag fick vid mötena finns såvitt jag förstår dokumenterad i sin helhet. Det går att kontrollera, vilket såvitt jag vet också har skett genom kommissionernas försorg.

Anders Björck: Näss har refererat till ett samtal med Fälth eller Wickbom, som skulle ha sagt: "Ja, jag känner till det men vill ingenting veta". Kan det ha lämnats något besked från någon av dessa herrar som kan ha missuppfat­tats eller misstolkats? Det är lätt att ord förväxlas i sådana här sammanhang. Vad kan vara förklaringen?

Klas Bergenstrand: Jag har redovisat fakta här, men jag har också givit mig in på spekulationer. Man kan spekulera i olika riktningar. Jag anser att det kan vara så att Näss på något sätt från mig eller Johan Munck fått beskedet att detta var en fråga som polisen själv fick ta ställning till men att man var beredd inom departementet att redovisa en utredning av rättsläget. Det kan sakligt sett ligga ganska nära. Men det är spekulationer från min sida. Jag kommer inte längre här.

Anders Björck: Är detta enligt din uppfattning den enda tänkbara förkla­ringen?

Klas Bergenstrand: Det kan vara en tänkbar förklaring.

Anders Björck: Får jag sedan ställa några frågor om Baresic.

Kände någon av herrarna till i tjänsten hur och i vilken omfattning 31 § brukade tillämpas?

103

 

Johan Munck: Den tillämpas av naturliga skäl ytterst sällan. Jag känner inte    1988/89:KU30 med säkerhet till att den har tillämpats i något enda fall annat än beträffande    Bilaga B 6 Stig Bergling. Däremot tillämpades samma anordning i fråga om Wenner­ström. Då gällde inte lagen om kriminalvård i anstalt, men det var i princip samma typ av beslut. Paragrafen är av tämligen unikt slag. Den är avsedd för att vara till skydd för rikets säkerhet i extrema situationer.

Anders Björck: Såvitt jag förstår har den - det sade jag på förmiddagen i dag

-  använts i två fall: Bergling och Wennerström. Det gällde alltså spioneri.
Baresic var ju inte dömd för spioneri. Vad var grunden för beslutet att med
regeringen ta upp frågan om att tillämpa just 31 §?

Johan Munck: Man gjorde den bedömningen att mordet på statsminister Olof Palme var ett brott mot rikets säkerhet. Jag kanske inte behöver utveckla det mer, för bägge kommissionerna har skrivit ganska mycket om detta och kommit till slutsatsen att det var ett brott mot rikets säkerhet, och . även Säpokommittén har konstaterat detta. Den saken står därför alldeles klar.

Den här paragrafen får tillämpas när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. Det betyder att man inte kan tillämpa den som en påföljd för ett begånget brott. Man kan inte tillämpa den mot en person som har gjort sig skyldig till grovt spioneri bara därför att han har begått ett brott, utan man måste vilja motverka en risk för fortsatt brottslighet. I fallet Baresic var det inte fråga om spioneri, men man ansåg sig 36 timmar efter mordet ha anledning att befara eventuella fortsatta attentat, som också kunde vara riktade mot rikets säkerhet liksom mordet på Olof Palme.

Anders Björck: Men Baresic satt själv inom lås och bom i Täby anstalten, även om det är lätt att rymma. Det var väl inte honom ni syftade på? Han kunde väl inte begå några våldsbrott. Möjligtvis kunde han ge order åt andra

-  var det detta ni tänkte på?

Johan Munck: Baresic hade fria förhållanden, även om han var på anstalten just när mordet skedde. Men det kunde vara en sammansvärjning. Det var inte så lätt 36 timmar efter mordet att utesluta en sådan möjUghet.

Anders Björck: Så ni misstänkte en sammansvärjning?

Johan Munck: För att tillämpa den här paragrafen behöver man enligt min mening inte ha tillnärmelsevis lika mycket på fötterna som en åklagare behöver för att anse någon skäligen misstänkt. I annat fall skulle paragrafen inte kunna tillämpas mot personer som gjort sig skyldiga till grovt spioneri. Då måste man ha skälig misstanke om att spioneriet skall fortsätta, och det är i själva verket ofta knappast ens troligt.

Anders Björck: Fanns det skälig misstanke om någonting konkret?

Johan Munck: Det fanns ingen skälig misstanke mot Baresic. Det fanns enligt
min bedömning ingen grund då för åklagaren att besluta om telefonavlyss­
ning. Däremot fanns det indikationer som enligt justitieministerns bedöm­
ning var tillräckliga för att i detta akuta skede fatta beslut enligt denna
paragraf.                                                                                                              '*

 

Anders Björck: Vilka indikationer?                                                  1988/89:KU30

Bilaga B 6 Johan Munck: Det står en del om detta i den hemligstämplade handling som

Anders Björck nyss har läst upp för svenska folket.

Anders Björck: Nej, det har jag inte gjort, herr justitieråd. Man måste vara aktsam om orden. Jag har redogjort för vad som står i beslutet. Du har det själv framför dig, ser jag.

Johan Munck: Det var välkänt för regeringen och för åtminstone chefstjäns­temän i justitiedepartementet att Olof Palme upplevde ett starkt hot från denne Baresic. Olof Palmes familj hade också upplevt detta hot. Jag kan vidare säga att antingen dagen före mordet eller två dagar före hade för regeringen i dess helhet föredragits ett ärende om skärpning av kriminal­vårdskungörelsen, och i praktiken var det ärendet initierat ay fallet Baresic.

Anders Björck: I motiveringen för beslutet finns ingenting om detta.

Johan Munck: I motiveringen till beslutet står det ingenting alls. Det har inte heller funnits någon motivering i tidigare sammanhang.

Anders Björck: I den promemoria som är fogad till regeringsbeslutet står ingenting heller om detta.

Johan Munck: Promemorian är inte avsedd för det ändamålet, utan för ett annat ändamål.

Låt mig nu också säga att förhållandena var välkända för regeringen. Jag kommer inte ihåg hur jag resonerade när jag skrev promemorian. Enligt uppgift i förhöret med Harald Fälth skulle jag ha skrivit också en annan promemoria i ärendet, och det är möjligt att jag har gjort det, men jag skrev inte någon promemoria för konstitutionsutskottets granskning.

Anders Björck: Oavsett vad ni skulle använda promemorian till var den faktiskt fogad till regeringsprotokollet?

Johan Munck: Ja.

Anders Björck: Jag måste fråga ett justitieråd och f.d. rättschef, om det inte är rimligt att man fogar korrekta handlingar till ett regeringsbeslut.

Johan Munck: Jag vill inte påstå att det finns någon praxis i ärenden av här aktuellt slag.

Nu har jag inte sagt riktigt allting som man kände till när man fattade beslutet, men det jag nämnde nu anser jag mig kunna säga utan hinder av sekretessen. Det var två saker: dels att Olof Palme själv och hans familj under en längre tid hade upplevt ett hot från Baresic, dels att man under den senaste tiden före mordet hade förberett en författningsändring som hade till syfte att begränsa friheten i svenska anstalter för personer som dömts för terrorism.

Jag vet inte på vilket sätt jag skulle ha fogat detta till akten. Handlingarna i regeringsärendet finns i ett annat protokoll.

Anders Björck: I den promemoria som är daterad 2 mars 1986 står det skrivet

längst ner till höger i hörnet med svart text att den är fogad till regeringsbeslu-       105

tet av misstag.

 

Johan Munck: "Denna handling har av misstag fogats till regeringsprotokol-    1988/89:KU30
let." Det är alltså inte det protokoll som vi talar om nu.                Bilaga B 6

Anders Björck: Det är det protokoll jag talar om.

Johan Munck: Men det är inte regeringsprotokollet. Av misstag har det fogats till det stora regeringsprotokollet, som omfattar också andra ärenden, och inte till akten i ärendet - så skall man förstå det.

Anders Björck: Det framgår inte av texten. Där står faktiskt inte det som Johan Munck påstår vara grunden för beslutet, utan där står någonting helt annat.

Johan Munck: Det som står i promemorian är riktigt, men det som jag säger nu är också riktigt.

Anders Björck: Det innebär att det som står i promemorian inte var hela grunden för beslutet. Det andra redovisade ni muntligt, och det åberopas nu ett par år senare.

Johan Munck: Att Baresic hade gjort sig skyldig till ett mord på den jugoslaviske ambassadören står inte heller i promemorian. Det fanns också med som grund. Att det hade förekommit fritagningar och andra incidenter under tiden Baresic var i fängelse står inte heller i promemorian.

Anders Björck: Johan Munck menar väl inte att det förhållandet att Baresic mördat ambassadören var en anledning till telefonkontrollen?

Johan Munck: Det fanns naturligtvis med i bilden.

Anders Björck: När man beordrade telefonavlyssning efter det att K G Svensson sagt nej fanns det alltså inga konkreta skäl till att införa telefonavlyssning, utan det var allmänna vaga skäl, som redovisas i den promemoria som är fogad till regeringsprotokollet?

Johan Munck: Jag tycker själv att de var tillräckliga för att man skulle fatta beslutet. Det var inte jag som fattade beslutet, men jag tycker det var riktigt i ett akut läge 36 timmar efter det att Sveriges statsminister mördats.

Birgit Friggebo: Vad var det för skäl? Var det som ett led i brottsutredning­en, eller trodde man att nya attentat var på gång?

Johan Munck: Enligt min mening kan man inte fatta beslut enligt denna paragraf i uteslutande syfte att få fast en gärningsman för ett begånget brott. Däremot kan man fatta beslut enligt paragrafen för att motverka risk för nya brott.

Jag tar återigen exemplet med den som är dömd för grovt spioneri. Det ligger i sakens natur att man ofta fattar beslut enligt denna paragraf fastän man inte har någon konkret misstanke om att spionen kommer att fortsätta spionaget i fängelset.

BirgU Friggebo: Där handlar det om militära uppgifter som denna person har inom sig och kan sprida.

Johan Munck: Men man har inte skälig misstanke om att han kommer att          106

göra det.

 

BirgU Friggebo: Då är motiveringen att man vill bevara uppgifter inom riket    1988/89:KU30 och se till att de inte sipprar ut. I förarbetena står det nämnt militära    Bilaga B 6 uppgifter. Om denna paragraf har använts, är det viktigt för oss att få veta vad grunden är. Är grunden eventuellt att Baresic hade en vän som hade setts i centrala staden?

Johan Munck: Sådant kan naturligtvis finnas med i bilden.

BirgU Friggebo: Men då är det fråga om brottsutredningen, om att hitta den som har begått mordet. Då skall man använda rättegångsbalken, och då skall det finnas skälig misstanke, och det är åklagaren som gör framställning till domstol.

Johan Munck: I bilden fanns att man ansåg att det förekom ett hot. 36 timmar efter mordet på statsministern ansåg man fortfarande att det kunde förekomma nya attentat. Nu kan man med facit i handen konstatera att det var helt ogrundade misstankar, men i kommissionsbetänkandena har kritik riktats mot regeringen för att den inte under de närmaste dagarna hade beredskap mot en kupp.

Jag säger återigen att 36 timmar efter mordet kunde man inte med säkerhet veta att inte mordet skulle följas av flera. Statsministern hade under lång tid upplevt Miro Baresic som ett orosmoment och som ett hot mot sin säkerhet. Man hade helt nyligen förberett bestämmelser som avsåg att terrorister - det syftade framför allt på Baresic - skulle underkastas större begränsningar i sin frihet i anstalterna.

BirgU Friggebo: Det är riktigt - så resonerade vi alla. Det var en mycket känslig situation efteråt. Men varför just Baresic av alla åtta miljoner människor?

Johan Munck: Han upplevdes som ett hot mot statsministern, och man hade förberett det nyssnämnda beslutet. Eftersom Baresic och eventuellt andra ansågs vara ett hot hade man förberett ett beslut om begränsning i deras möjligheter att få permission.

Birgit Friggebo: Baresic satt inom lås och bom, eller hur?

Johan Munck: Han var ute ganska mycket.

BirgU Friggebo: Strax efter mordet?

Johan Munck: Nej, vid tiden för mordet satt han inom lås och bom.

BirgU Friggebo: Vad ni förberedde var förändringar av permissionsbestäm­melserna?

Johan Munck: Det gällde permissioner, frigång, fritidsvistelse och en del andra saker.

BirgU Friggebo: Den här paragrafen har varit uppe till diskussion nyligen i
samband med att Bergling försvann. Man föreskriver där brevcensur och att
telefon inte får användas och besöksrestriktioner, men det saknades
bestämmelser om vad som skall gälla permission, och det var detta ni
förberedde en lag om. Skall man uppfatta beslutet som en ersättning för den  107

 

lag som ni förberedde men inte hann få fram i tid? Fattade ni i stället ett     1988/89:KU30
regeringsbeslut med stöd av en tveksam paragraf?                     Bilaga B 6

Johan Munck: Nej, lagstiftningen gällde inte detta - det var snarare ändringar i en regeringsförordning - utan den gällde begränsningar i möjligheterna för i kriminalvårdsanstalter intagna terrorister att vistas utanför anstalterna. Det var det ärendet som förberetts i regeringskansliet och föredragits i allmän beredning. Men den ändring av 31 § kriminalvårdsla­gen som nu har gjorts har ingen betydelse för utskottets ställningstagande. Nu har den formulerats så att bestämmelserna kan tillämpas även på personer som har gjort sig skyldiga till terrorism. Man har alltså kompletterat paragrafen på det sättet. Förr talades det bara om rikets säkerhet.

BirgU Friggebo: Jag skulle vilja gå över till frågan om buggning. Jag tycker att det har kommit fram att det kanske finns en del missuppfattningar här.

I förhöret vid förundersökningen säger Johan Munck att du inte kan utesluta att Bergenstrand har förmedlat en uppfattning till Näss om att det under den närmaste tiden efter mordet kunde finnas skäl för buggning. Nu säger Bergenstrand att du kan ha förmedlat uppgifter som du har fått från Munck. Munck säger i dag att polisen måste få göra bedömningen på egen hand och att man i vissa situationer kan få bugga i spaningssyfte men att det är en sak för polisen att själv bedöma.

Detta sammantaget gör väl att om Näss har missuppfattat det, har han haft skäl att tro att det funnits förankring i regeringskansliet för att man i vissa lägen kan få använda buggning i spaningssyfte?

Johan Munck: Genast som det blev känt i massmedia att Näss ansåg sig ha fått den här typen av sanktion har man naturligtvis haft anledning att fundera på om han kan ha övertolkat något besked som han kan ha fått. Som Klas Bergenstrand säger blir det litet av spekulationer.

Jag kan tänka mig att jag till Klas Bergenstrand har sagt när han berättade om Näss propå: "Detta är ingenting som regeringen har att göra med. Bedömningen av eventuell nödrätt ankommer på polisen själv. Det enda sätt på vilket jag kan vara till hjälp är att jag skriver promemoria om rättsläget. Var snäll och meddela Näss det!" Så kunde Näss ha fått uppfattningen att detta inte är någonting för regeringen men att jag skulle vara beredd att skriva en promemoria. Han kan ha övertolkat det.

Du sade att jag skulle ha låtit förstå att det fanns ett utrymme för buggning. Det kan ingen bedöma som inte har en fullständig uppfattning om spaningslä­get, hotbilden och misstankarna. Att det rent teoretiskt inte är uteslutet att tillämpa en sådan spaningsmetod i fall som brottsbalkens nödregel tar sikte på tror jag är riktigt. Jag kunde då, en och en halv dag efter mordet på statsministern, inte utesluta att situationen kunde vara sådan att nödregeln skulle vara eller bli tillämplig. Min tanke var att utifrån doktrin och rättspraxis specificera hur stort det utrymmet kunde vara. Jag föreställde mig att det kunde vara till hjälp för polisen.

Klas Bergenstrand: Det är beklagligt att inte denna promemoria tillkommit. I
så fall hade vi inte suttit här i dag med de här frågorna. Den hade varit ett bra
stöd både för oss och för polisen.                                                                        108

 

Birgit Friggebo: Det kan man beklaga, men efter vad framför allt Munck har     1988/89:KU30 sagt här tror jag att det hade varit förödande för honom och för regering-     Bilaga B 6 skansliet om detta hade satts på papper.

Nödrättsreglerna innebär alltså att man inte behöver bestraffas för någonting som man gör som är bra. Om man t.ex. stjäl en båt för att rädda en drunknande, skall man inte bli straffad för att man lånar båten, eller om man slår in dörren i en brinnande lada för att komma in och släcka elden, blir man inte straffad för att man slår in dörren. Man begår då en olaglig handling för att förhindra någonting värre.

Vad ni försöker göra troligt är att man i en brottsundersökning som en spaningsåtgärd skall kunnna använda buggning, som kräver vissa planerings­insatser - man skall hitta rätt lokal, det skall finnas utrustning, och det skall spelas in. Men det finns i grundlagen en bestämmelse om att man inte får ägna sig åt avlyssning.

Johan Munck: Det är inte min egen uppfattning jag redovisar. Om jag skall besvara en sådan fråga är jag skyldig att redovisa rättsläget enligt den juridiska doktrinen och betänkanden, riksdagsbeslut och propositioner. Oavsett vad jag själv har för uppfattning kan jag inte manipulera rättsläget.

Du nämnde grundlagen. Det står i grundlagen att hemlig avlyssning inte får förekomma utan stöd i lag. Det står också i grundlagen att var och en är skyddad från påtvingade kroppsliga ingrepp om det inte föreskrivs i lag. I mycket extrema situationer kan både det ena och det andra skyddet genombrytas av brottsbalkens bestämmelser om nödvärn och nöd. Dessa bestämmelser utgör ju lag. Exempelvis innebär skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp ett skydd mot våld, men utan hinder av det skyddet kan polisen och andra myndigheter med stöd av nödvärnsbestämmelserna tvingas företa våldshandlingar i nödvärn. På samma sätt är det med nödbestämmelserna. Visserligen är man skyddad mot husrannsakan, men om polisen misstänker att någon håller på att begå självmord kan den även utan uttryckligt stöd forcera dörren till lägenheten. Då faller man tillbaka på nödbestämmelsen, som är en av de lagar som regeringsformen gör undantag för.

Sedan har det diskuterats mycket i doktrinen och i propositioner i vad mån man får använda nödrätten i samband med spaning. Jag har läst upp ett uttalande - det finns många fler. För att man skall få tillgripa en sådan exceptionell metod som hemlig avlyssning skall det verkligen föreligga ett fullkomligt extraordinärt läge. Som jag sade förut räcker det inte med att statsministern är mördad, utan det måste föreligga ytterligare indikationer för att man i ett fullkomligt akut läge skall kunna tillämpa en sådan spaningsmetod.

Jag vill understryka att vad jag talar om är bara den allra första tiden efter mordet. Även då måste det ha förelegat kolossalt starka skäl för att man skulle tillgripa sådana metoder, men helt uteslutet anser jag inte att det hade varit.

BirgU Friggebo: Var Sten Wickbom med vid de tillfällen när den här frågan diskuterades?

109

 

Johan Munck: Jag misstänkte att vi skulle få frågan om Sten Wickbom var    1988/89:KU30

med vid någon diskussion. Jag kommer inte ihåg om det över huvud taget har    Bilaga B 6

förts någon diskussion i regeringskansliet mer än att jag fick Näss propå. Det

var mest mina egna tankar som jag redovisade förut. Jag kan inte komma

ihåg huruvida jag har nämnt detta för justitieministern eller inte. Det fanns

egentligen ingen anledning, eftersom det inte var någon fråga som regeringen

kunde fatta beslut om. Men jag träffade justitieministern de dagar efter

mordet som kan vara aktuella, så det är tänkbart att jag nämnt saken, men i

så fall har det skett i mycket allmänna ordalag. Jag kan eventuellt ha sagt att

jag skulle på beställning av polisen skriva en promemoria om innebörden av

nödbestämmelsen. Jag har absolut inte gått in i någon diskussion eller

beredning eller talat närmare om detta med honom - det skulle jag ha

kommit ihåg. Jag kan alltså inte komma ihåg om jag möjligen har nämnt det

för honom, men jag vill inte utesluta det.

BirgU Friggebo: Jag ställde frågan delvis mot bakgrund av att du sade att du trodde att du hade diskuterat den frågan den 2 mars, alltså samma dag som det reella beslutet fattades som gällde Baresic. Då var det en diskussion om vilka paragrafer man skulle kunna leta fram. Jag undrar om du har någon minnesbild av att du i det sammanhanget tagit upp frågan.

Johan Munck: Inte när man beredde Baresicfrågan. Då förde vi ungefär samma typ av diskussion som vi har fört här i utskottet, om bestämmelsen kunde vara tillämplig eller inte. Men då kände jag inte till propån från Näss. Det som föresvävar mig nu - men jag är mycket osäker på det - är att jag fick reda på detta första gången i bilen från sammanträdet, men jag kan alltså inte svära på det.

Bertil Fiskesjö: Klas Bergenstrand var särskild kunskapare i spaningsgrup­pen. Jag föreställer mig att Holmér rapporterade till dig och att du rapporterade till justitieministern. Nämnde aldrig Holmér att det förekom buggning?

Klas Bergenstrand: Nej.

Bertil Fiskesjö: Tycker du inte att det är märkligt att en sådan viktig sak inte rapporterades genom dig till regeringen?

Klas Bergenstrand: Det är en bedömningsfråga som jag knappast kan svara på. Jag tycker det är märkligt om det över huvud taget förekommit buggning. Jag vet fortfarande ingenting om omfattning eller tidpunkter.

BertU Fiskesjö: Kan rapporteringen i övrigt ha varit starkt sållad av Holmér av vad man fick veta?

Klas Bergenstrand: Jag var inte närvarande vid mer än ungefär en tredjedel av spaningsledningens möten som hölls två gånger dagligen. Det fanns en överenskommelse om att jag skulle få information där och ta med mig den till departementet.

Någon övrig information från Holmér beträffande spaningsläget och
polisens arbete har jag aldrig fått. Däremot förekom det såsom är väl känt att
Holmér lämnade  sammanfattande  bedömningar vid flera tillfällen  till               HO

justitiedepartementet.

 

BertU Fiskesjö: Justitieministern kan alltså ha fått information om olovlig    1988/89:KU30
buggning direkt från Holmér, menar du?                                       Bilaga B 6

Klas Bergenstrand: Det vet jag ingenting om. Jag var inte den enda kontaktvägen mellan polisen och departementet. Det är beskrivet i kommis­sionsrapporterna att det förekom ett stort antal informationsträffar mellan polisen och departementet.

BertU Fiskesjö: Ni har framställt det som om buggning vore en i vissa lägen acceptabel spaningsmetod. Regeringen kan visserligen, säger Munck, inte fatta beslut i en sådan fråga, utan det är vederbörande myndighet som i det konkreta spaningsläget skall ta ställning till det.

Hur kan det då komma sig att man för att vidta en enligt er mening fullt laglig åtgärd måste smuggla in redskapen såsom man gjorde då man blev fast i tullen i Helsingborg?

Johan Munck: Jag vet inte någonting om smugglingshistorien, men jag reagerar mot sättet att återge vad jag sade som om jag skulle ha sagt att det är en fullkomligt laglig åtgärd. Enligt det rättsläge som gäller är det bara under utomordentligt extrema och akuta förhållanden som det är en tänkbar åtgärd. Det skall vara fråga om att rädda liv eller liknande. Det är inte samma sak som att säga att det är en fullt laglig och acceptabel spaningsmetod.

Bertil Fiskesjö: Men om polisen dock i vissa lägen skall anses ha möjlighet att företa avlyssning, måste ju polisen ha tillgång till de apparater som krävs för detta. Då måste sådan apparatur kunna införskaffas på legal väg. Är inte detta logiskt?

Johan Munck: Jag har inget svar på den frågan.

Klas Bergenstrand: Jag vet inte heller någonting om polisens metoder eller teknik eller möjlighet att genomföra den typen av verksamhet. Jag kan inte svara på detta.

Bertil Fiskesjö: Om man inte hade haft några instrument för buggning, skulle man inte kunnat genomföra den även om ni hade ansett att det var tillåtet i vissa s.k. nödlägen.

Johan Munck: Jag vet inte riktigt vad man försöker få fram nu, men jag känner inte till någonting om polisens tillgång till dessa anordningar annat än det som har framskymtat i media.

En sak kan jag säga. Jag är osäker på om jag tänkte på det vid den här tidpunkten, men ett uppmärksammat fall av buggning före kriminaliseringen var i samband med Norrmalmstorgsdramat. Där förekom, om jag är riktigt underrättad, att man för att se om gisslan for illa använde mikrofoner. Jag kommer inte ihåg om jag tänkte på det vid detta tillfälle, men det är det enda fall som jag känner till då man i ett nödläge har tvingats tillgripa den här metoden. Jag har i övrigt inga upplysningar. Jag trodde det var en helt ny fråga när jag fick den via Klas Bergenstrand från Näss.

BertU Fiskesjö: Jag har varit envis på den här punkten även när vi haft andra personer här för utfrågning. Särskilt skrämmande är att man tydligen inom

 

polisen har diskuterat användning av sådana här metoder nästan rutinmäs-     1988/89:KU30 ,

sigt. Det innebär att man har haft tillgång till hjälpmedel - annars hade det    Bilaga B 6

inte varit något alternativ. Då förefaller det mig nästan litet löjligt att man

behöver smuggla in den apparatur som man är beredd att använda i vissa

lägen och tydligen också anser sig ha laglig sanktion för att använda. Men ni

känner inte till någonting vidare om detta, och frågan har såvitt jag förstår

inte varit aktuell inom justitiedepartementet. Det är också märkligt. Jag

föreställer mig att det förekommer en ganska kontinuerlig rapportering från

polisledningen till justitiedepartementet om vad som förekommer. Ni vet

ingenting om detta?

Klas Bergenstrand: Jag har när jag var chef för polis- och åklagarenheten i departementet deltagit i den information som säkerhetsavdelningen har lämnat till departementet om aktuella säkerhetsfrågor, och under min tid från 1984 och fram till 1988 har aldrig frågan om olovlig avlyssning eller buggning redovisats eller diskuterats där.

Bertil Fiskesjö: Därav skall man då dra slutsatsen att i den mån sådant har förekommit har polisen gjort det på eget bevåg utan att ha någon politisk sanktion för det?

Klas Bergenstrand: Jag vet inte någonting annat för egen del. Jag har aldrig deltagit i sådana diskussioner eller fått information om det så länge jag varit chef för polisenheten i departementet.

BertU Fiskesjö: Tycker ni som höga tjänstemän i justitiedepartementet att detta är en tillfredsställande ordning?

Klas Bergenstrand: Svaret är uppenbarligen att det inte är en tillfredsställan­de ordning att man förfar olagligt inom polisen. I övrigt har jag ingenting att tillfoga till den rättsliga bedömning som Munck har gjort.

Bo Hammar: Jag vill fråga om den instruktion Klas Bergenstrand hade för rapporteringen från Palmerummet. Fanns det någon skrifthg sådan instruk­tion? Det är möjligt att vi har diskuterat detta någon gång tidigare, men det har i så fall fallit mig ur minnet.

Klas Bergenstrand: Nej. Det är beskrivet i rapporterna från parlamentariska kommissionen och även juristkommissionen hur detta snabbt växte fram. Jag har aldrig haft någon skrifthg instruktion, och det fanns inte heller någon skriftlig överenskommelse. Det första initiativet togs på natten efter mordet, och sedan blev det någon form av bekräftelse mellan justitieministern och Hans Holmér, som tyckte att det var en bra ordning. Sedan var jag tillsammans med en kollega närvarande vid ledningsmötena.

Bo Hammar: Du sade tidigare att du förde anteckningar men att de successivt förstördes eller kastades. Du säger att dokumentation finns på annat håll, men hade det inte varit en fördel att det funnits dokumenterat vilken information regeringen fortlöpande fick från spaningsledningen? Det hade varit viktigt inte bara för den historiska forskningen.

Klas Bergenstrand: Mina anteckningar var väl inte av högsta kvalitet, utan        ..-

det var punkter och möjligen något kort sammandrag av vad som hade

 

nämnts vid ledningsgruppens möten. De var inte avsedda att ha bärighet     1988/89:KU30 längre än någon timme tills jag rapporterat av händelserna. Skälet till att jag     Bilaga B 6 inte sparade anteckningarna var att den fullständiga dokumentationen enligt vad jag hört fanns hos polisledningen.

Bo Hammar: Om det funnits dagliga rapporteringsanteckningar, hade vi på ett enkelt sätt kunnat klara ut vad Näss sade eller inte sade och vad du sade eller inte sade till Näss.

Klas Bergenstrand: Jag kan inte neka till att det hade varit bra i det här läget. .

Bo Hammar: Näss gav i morse sin version, som är något annorlunda. Han framhöll då att ni hade varit angelägna att träffa honom inför denna utfrågning, men Näss tyckte att det var olämpligt. Varför var ni angelägna om att träffa Näss?

Johan Munck: Jag ringde till Näss. Det berodde på att det cirkulerade alla möjliga uppgifter i pressen om vad jag skulle ha sagt eller gjort som föreföll härröra från honom. Jag ville gärna fundera över vad som hade hänt så att jag kunde i detta sammanhang och i andra ge en korrekt bild av vad som hade inträffat. Jag tänkte att om jag fick reda på Näss minnesbild skulle jag kanske komma ihåg saker som jag annars inte kunnat erinra mig. Men när jag tog kontakt med Näss avböjde han att gå in på vad han skulle säga inför utskottet, vilket jag givetvis respekterade. Jag tycker dock inte det var fel av mig att ta kontakt med honom.

Klas Bergenstrand: Jag träffade Näss mera av en slump i en korridor dagen efter på en poliskonferens, och då berörde jag det ämnet. Jag sade att jag har en svag minnesbild av vad som har förekommit vid den här tiden. I övrigt hade jag inget resonemang med honom.

Hans Leghammar: Jag förundrar mig mycket över att så höga tjänstemän som ni är har så dåligt minne - det är något nytt för mig.

Jag vill komma tillbaka till anteckningarna från samtalen med Harald Fälth, som Kurt Ove Johansson var inne på tidigare och som jag hade ett meningsutbyte med P-G Näss om. Klas Bergenstrand informerade Fälth om att P-G Näss ville att polisen skulle få regeringens medgivande att bugga det kurdiska bokkafét. Jag tycker det är konstigt att Fälth har ett så klart minne av det medan du inte kan påminna dig det.

Klas Bergenstrand: Jag har inget som helst minne av att jag diskuterade bokkafét med Harald Fälth. Det kan ha varit så att jag på väg till Munck med information som jag fått från spaningsledningen nämnde frågan från Näss, men vid den här tidpunkten förekom det över huvud taget inga fakta som talade specifikt mot PKK. Jag vill bestämt påstå att frågan var allmänt ställd och inte innehöll information om vad som var syftet med buggningen. Jag beklagar att jag inte kan kasta ljus över detta.

Hans Leghammar: Du kan alltså inte bekräfta eller förneka Fälths påstå­ende?

Klas Bergenstrand: Nej, det kan jag inte göra.                                                  

8 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30 Bilagedel B

Hans Leghammar: Det är märkligt, men jag får väl nöja mig med det.            1988/89:KU30

Bilaga B 6 Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja fråga Johan Munck litet mer om ert

sammanträffande med justitieministern på eftermiddagen den 2 mars. Du

sade att det var Wranghult som tog kontakt med dig.

Johan Munck: Nej, jag tror det var Klas Bergenstrand som tog kontakt med mig och sade att jag skulle infinna mig hos justitieministern på kvällen. Men det hade dessförinnan kommit en propå från Hans Wranghult på ett eller annat sätt till Klas Bergenstrand.

Ylva Annerstedt: Hur dags var ni hos justitieministern?

Johan Munck: Det var på kvällen. Det kan ha varit vid sju-åtta-tiden på kvällen.

Klas Bergenstrand: Det var nog ganska sent på kvällen, kl. sju, åtta eller möjligen nio.

Ylva Annerstedt: Hur länge varade mötet?

Johan Munck: Kanske två timmar eller litet längre.

Ylva Annerstedt: Du sade tidigare att det enligt justitieministerns mening fanns tillräcklig grund för att fatta beslut enligt 31 §. Var det också din uppfattning att grunden var tillräcklig?

Johan Munck: Det är i varje fall min uppfattning nu. Jag kan inte riktigt minnas vad jag sade till justitieministern, men jag är tämligen säker på att jag hade samma uppfattning, att det fanns grund för att tillämpa paragrafen. Möjligen har jag bara redogjort för lagen och dess motiv utan att uttala en egen uppfattning. Men om jag blir tillfrågad om min uppfattning nu, anser jag att regeringen hade grund för att tillämpa paragrafen.

Ylva Annerstedt: Ministern ringde då till ett antal kolleger, som du sade instämde i hans uppfattning. Vilka var det han ringde till?

Johan Munck: Det var Ingvar Carlsson, Feldt, Andersson, Gradin, Roine Carlsson och Sigurdsen.

Ylva Annerstedt: Redovisades de synpunkter som de hade lämnat?

Johan Munck: Jag hörde när justitieministern talade med sina statsrådskolle­ger och föredrog läget, men jag hörde inte vad statsråden svarade.

Ylva Annerstedt: Finns det mötet dokumenterat i form av minnesanteckning­ar eller en fyllig redovisning?

Johan Munck: Nej. Sedan lång tid dokumenteras inte regeringssammanträ­den på det sättet.

Ylva Annerstedt: Sedan fattades beslutet den 3 mars. Vilka ministrar var närvarande då?

Johan Munck: Det kan jag inte svara på. Den 3 mars fattades det formella beslutet. Jag skulle tro att promemorian från den 2 mars, som väl utskottets ledamöter har framför sig, upprättades på grund av att man inte visste säkert

114

 

när ett regeringssammanträde skulle hållas nästa gång. I den mån säkerhet-    1988/89:KU30 savdelningen behövde förberedelsetid för avlyssningen ville man genom    Bilaga B 6 denna promemoria att den skulle få klart för sig att det skulle komma att fattas ett regeringsbeslut. Jag tror att man på söndagskvällen inte med säkerhet visste att det skulle hållas ett regeringssammanträde redan dagen efter på morgonen.

Vilka som var närvarande när beslutet fattades formellt och utan någon egentlig föredragning kan jag inte svara på, men det framgår naturligtvis av regeringsprotokollet från den dagen.

Ylva Annerstedt: Du sade tidigare att om man fattar ett beslut enligt 31 § behöver man inte ha lika mycket på fötterna som en åklagare måste ha. Denna möjlighet har använts två gånger tidigare. Är det inte märkligt att det skulle vara enklare att fatta beslut på detta sätt?

Johan Munck: Beslut enligt 31 § lagen om kriminalvård i anstalt fattas inte för att beivra ett begånget brott. När man beslutar om telefonavlyssning enligt rättegångsbalken är syftet att skaffa bevis om ett begånget brott. När bestämmelsen i lagen om kriminalvård i anstalt tillämpas är huvudsyftet att förebygga en eventuell framtida handling. Man behöver inte ha någon fullständig bevisning om att den handlingen kommer att begås. Man behöver enligt min mening inte ha mera på fötterna än att man ser en risk för det, men beslutet måste vara påkallat av hänsyn till landets säkerhet. Jag tror att jag har sagt nu tre gånger ätt man i allmänhet bedömer det som osannolikt att en person som dömts för grovt spioneri skall fortsätta sitt spioneri från anstalten, men för att förebygga den risken kan man tillämpa den här paragrafen.

Här hade man enligt min mening inte alls tillräckligt på fötterna för att säga att Baresic var skäligen misstänkt, men det ansåg sig tydligen tingsrätten ha den 16 maj när den fattade beslut om telefonavlyssning. Enligt min bedömning, som tydligen sammanföll med K G Svenssons, fanns det absolut inte tillräckligt material för att besluta om telefonavlyssning med stöd av rättegångsbalken.

Ylva Annerstedt: Förekom det i departementet diskussioner om att ändra lagstiftningen så att det skulle bli möjligt att använda elektronisk avlyssning?

Johan Munck: Ja, det harförekommit vid ett antal tillfällen. Två kommittéer har utrett denna fråga, och den diskuterades även när vi fick förbudet mot hemlig avlyssning 1975. Då fördes det också diskussioner om i vad mån förbudet även skulle gälla gentemot polisen.

Ylva Annerstedt: Har det också diskuterats nyligen?

Johan Munck: Nu arbetar jag inte i departementet längre, men det är allmänt bekant att frågan i högsta grad har diskuterats nyligen, eftersom man förbereder en lagrådsremiss där denna fråga kommer att tas upp. Såvitt jag förstår kommer man inte att föreslå några nya regler i detta ämne.

Ylva Annerstedt: När det avslöjades att polisen hade använt sig av utomstå­
ende bolag för att skaffa hemlig utrustning- i det här fallet bilar - diskuterade  ,.
ni då i departementet att det kunde finnas andra bolag för andra saker?

 

Johan Munck: Jag vet ingenting närmare om dessa bolag för bilar. Jag har    1988/89:KU3U varit med om att det seglat upp diskussioner i liknande ämnen ett par gånger    Bilaga B 6 under min tid i departementet. Det som jag minns var någonting som gällde rikskriminalen och bilar. Jag minns inte på vilket sätt departementet var inblandat. Jag tror den frågan anmäldes till JO eller JK, som skrev ett utlåtande. Det kommer nog Klas Bergenstrand ihåg.

Klas Bergenstrand: Jag tror att JO fortfarande håller på med en utredning rörande polisens bolag. Utredningen är alltså inte avslutad. Jag kan möjligen påminna mig att frågan vid något tillfälle togs upp i departementet, men man konstaterade att den utreddes av både JO och JK. Jag tror att också riksåklagaren undersökt om det förekommit någon brottslig verksamhet.

Frågor rörande polisens rättsliga befogenheter låg faktiskt inte på min enhet i departementet, utan på processrättsenheten och straffrättsenheten.

Ylva Annerstedt: Vet någon av er om justitieministern var med i någon sådan diskussion?

Johan Munck: Jag erinrar mig ett ärende för rätt många år sedan, där jag tror att chefen för rikskriminalen var inblandad. Om det bolaget gällde bilar kommer jag inte ihåg. Min minnesbild - som är mycket svag - är att man fick en information från regeringen och att regeringen sedan överlät till JK att utreda frågan. Men det har inte mycket med detta att göra. Några bolag av betydelse för de frågor som utskottet granskar nu känner jag inte till mer än vad jag har läst i tidningen.

Ylva Annerstedt: Klas Bergenstrand fick en förfrågan om möjligheten att använda buggning. Det handlade då faktiskt om att man ville ha okej från regeringen att bryta mot grundlagen. Tycker du inte att det är konstigt att du inte kommer ihåg en så uppseendeväckande sak?

Klas Bergenstrand: Jag kommer ihåg frågeställningen som sådan. Jag kan ganska säkert påstå att i varje fall ordet buggning inte förekom, och hade det använts, hade jag kanske inte förstått vad saken gällde. Frågan gällde okonventionella spaningsmetoder och avlyssning.

Jag har tidigare redovisat att detta har helt fallit bort ut mitt minne. Jag upprepar att det är tre år sedan. De samtal sorh Näss och jag kan ha fört kan inte, även om man tror helt på Näss, ha rört sig om mer än någon minut för tre år sedan, och ingen har därefter påmint mig om det.

Det är de skäl jag kan peka på till att jag inte har något minne av att jag har lämnat ett svar, men jag utesluter inte att det har förekommit något svar till Näss.

Jag kan visst tycka att det är konstigt. Frågan framstår i dag som unik och
stor, men den ställdes i ett skede som man i dag inte längre kan föreställa sig.
Jag vill inte påstå att det fanns andra frågor av den typen, men den
informationsmängd som strömmade mellan olika myndigheter och mellan
regeringskansliet och polisen var osedvanligt stor. Jag vill påstå att jag de två
första veckorna arbetade nästan uteslutande med problem som jag aldrig
tidigare hade stött på där man måste fundera på varje steg. Det kan vara att
jag så att säga parkerade frågan hos Johan Munck, som är sakkunnig på          jl6

rättsområdet, och att jag därefter ägnat mig åt andra frågor.

 

Hans Nyhage: Om Klas Bergenstrand själv till någon hade ställt en så viktig     1988/89:KU30 fråga som den P-G Näss ställde till dig, hade du då inte förväntat dig att få ett     Bilaga B 6 svar?

Klas Bergenstrand: Jo, det är självklart.

Hans Nyhage: Om svaret uteblivit, hade du då inte återkommit i ärendet?

Klas Bergenstrand: Vi är väl ense om att Näss uppenbarligen har fått någon form av svar.

Johan Munck: Näss påstår att han och jag har talats vid per telefon. Jag kommer inte ihåg det, men jag tycket det verkar mycket troligt att jag skulle ha ringt upp Näss och frågat om han var intresserad av promemorian. Det är inte lätt att komma ihåg dessa samtal, men det är väl ännu en öppen fråga om Klas Bergenstrand har lämnat ett svar.

Hans Nyhage: Klas Bergenstrand minns ju inte om han har givit något svar, men det förhållandet att P-G Näss inte återkom tyder väl ändå på att du gav ett svar?

Klas Bergenstrand: Jag eller Johan Munck kan ha lämnat någon form av besked från departementet - det kan vara sant.

Hans Nyhage: År det då inte synnerligen troligt att svaret hade det innehåll som Näss påstår?

Klas Bergenstrand: Då är man inne på spekulationer. Jag vill fortfarande påstå att det kan ha förekommit en kombination av svar från mig och Johan Munck och att innebörden av det var att detta är en fråga som polisen får avgöra men att man inom departementet är beredd att göra en rättsutredning som visar det rnöjliga utrymme som kan finnas.

Hans Nyhage: Skulle då P-G Näss ha hittat på vad han hävdar att Sten Wickbom skulle ha sagt?

Klas Bergenstrand: Jag vill inte värdesätta eller bedöma P-G Näss påstående. Min uppgift är att lämna en korrekt beskrivning för utskottet av vad jag minns från denna tid.

Hans Nyhage: Kan du hålla med om att det förefaller otroligt att P-G Näss utan vidare skulle lägga ord i Sten Wickboms mun?

Klas Bergenstrand: Det kan ju ha förekommit missuppfattningar. Jag har lagt märke till att P-G Näss inte heller kan fullständigt komma ihåg vad som har hänt. Han har tidigare nämnt - det har sagts också här i dag - att han inte är säker på från vem han har fått svaret. Jag påpekade då att P-G Näss, som lever i den här världen, borde ha särskild anledning att komma ihåg det här samtalet på ett helt annat sätt än Johan Munck och jag. Inte ens han kommer ihåg, i varje fall inte säkert, vad som hände för tre år sedan.

Hans Nyhage: Men han kommer ihåg att Wickbom skulle ha sagt det.

Klas Bergenstrand: Jag har också uppfattat i varje fall genom massmedia att

det exakta ordval som Wickbom skulle ha använt har varierat. I något               117

 

sammanhang har jag läst i tidningen att Wickbom skulle ha använt orden:     1988/89:KU30 "Bugga på ni, bara!" Även om Näss i dag mycket precis kommer ihåg    Bilaga B 6 ordvalet förefaller det som om det finns olika uppgifter om vad Wickbom skulle ha sagt.

Anders Björck: Jag har en fråga till Johan Munck angående Baresic. Det är viktigt att reda ut motiven. Här rör det sig verkligen om ett område där konstitutionsutskottet är involverat.

Motivet för telefonavlyssningen av Baresic var alltså risk för våldsdåd - är det korrekt?

Johan Munck: Motivet var att man eventuellt skulle kunna få information om sådana våldsdåd som utgjorde brott mot rikets säkerhet.

Anders Björck: Vår det er bedömning att det förelåg risk för våldsdåd?

Johan Munck: Nu har jag inte fullständig information, men den allmänna bedömningen var väl att det föreligger en hotbild om statsministern blir mördad och man inte vet vad som ligger bakom mordet. Den parlamentaris­ka kommissionen eller juristkommissionen klandrade regeringen för att man inte dagarna efter mordet hade någon beredskap för en statskupp. Att det fanns en hotbild då tyckte åtminstone jag var uppenbart.

Anders Björck: Kände du till att det förelåg någon konkret risk för våldsdåd?

Johan Munck: Om det hade varit så - vilket ingen visste - att Miro Baresic och hans organisation hade varit inblandade i mordet, kunde det förekomma risk för fortsatta attentat. Jag vill inte påstå att det var den enda grunden, men vi kommer ihåg hur det var när den jugoslaviska ambassadören hade mördats - då förekom det våldsamma fritagningsförsök.

Anders Björck: Och detta var huvudmotiveringen?

Johan Munck: Det var en väsentlig del av motiveringen.

Anders Björck: Men den återfinns inte i det papper vi talar om. Där sägs ingenting om risk för våldsdåd.

Johan Munck: Där talas det inte om risk för våldsdåd. Det papperet är inte avsett som en fullständig redovisning av hela grunden och den hotbild som förelåg. Det står inte heller någonting om vad man kände till om Baresics person.

Anders Björck: Jag har velat ställa frågan därför att det i det papper som var den officiella grunden för regeringsbeslutet talas om helt andra skäl än våldsdåd. Sedan fick vi för en vecka sedan en promemoria från rättschefen i statsrådsberedningen där det talas om risk för våldsdåd.

Johan Munck: Någonting annat föresvävade inte mig än att det var risk för

våldsdåd. Det var inte risk för spioneri. Här måste jag ha uttryckt mig mycket

oklart. Man kunde inte utesluta 36 timmar efter mordet att mordet var

inledningen till en serie attentat. - Anders Björck skrattar åt det jag säger.

Nu har man facit i handen. Det hade man inte en och en halv dag efter            118

mordet.

Anders Björck: Jag skrattar absolut inte. Jag ställer frågan därför att vi i     1988/89:KU30 konstitutionsutskottet har två dokument. Det ena säger att regeringen ville    Bilaga B 6 avlyssna Baresic därför att någon kompis till honom eventuellt hade setts i Stockholms centrum mordnatten och att Baresic börjat ringa i stor omfatt­ning. Det kan inte vara någon statshemlighet jag nu talar om.

Sedan fick vi för sex dagar sedan en promemoria från rättschefen i statsrådsberedningen som säger någonting helt annat, nämligen att det förekom risk för våldsdåd. Jag skall inte göra mig skyldig till sekretessbrott genom att läsa upp någotdera dokumentet, men åtminstone den ena versionen bär prägel av eftertankens kränka blekhet. Jag tycker inte alls att det är roligt.

Johan Munck: Jag hade nog tyckt att det var naturligt om det i denna akt inte hade funnits någonting annat än regeringsbeslutet. Promemorian är inte avsedd som dokumentation av grunderna. Jag tror att promemorian framför allt är avsedd för att säkerhetsavdelningen skulle få reda på att det skulle komma ett regeringsbeslut. Den är formulerad så att man redogör för justitieministerns samtal med andra statsråd och upplyser om att den ansvarige hos polisen, Hans Wranghult, fick reda på att det fanns tillräckligt många statsråd för att utgöra en beslutsför regering.

Syftet med promemorian har inte varit att tjäna som dokumentation i akten beträffande grunderna för beslutet. Jag tror att syftet har varit att polisen skulle få reda på att det skulle komma ett regeringsbeslut, så att man kunde vidta förberedande åtgärder. Jag har inte någon klar minnesbild, men formuleringarna tyder på det. Annars fanns det ingen anledning att redogöra för vilka justitieministern hade talat med.

Anders Björck: Motiveringarna då och nu går stick i stäv mot varandra. Jag beklagar djupt att vi inte har tillfälle att låta svenska folket, om det nu är intresserat, jämföra de två versionerna. Jag kan tyvärr inte göra mycket åt hemligstämpeln.

Kurt Ove Johansson: Jag har en fråga som jag tycker har ett principiellt intresse.

Johan Munck har svarat på många frågor som har med nödvärnsrätten att göra. Det är naturligt, eftersom det är ett intressant område från konstitu­tionsutskottets utgångspunkt. Vi har haft rätt många tillfällen under årens lopp att diskutera de här frågorna i samband med Bulltofta, Norrmalmstorg, västtyska ambassaden och nu i samband med mordet på statsminister Olof Palme. Johan Munck har lång erfarenhet från arbetet i departementet, bl.a. som rättschef. Av svaren kan vi förstå att du har funderat en del över nödrätten i lagstiftningen och dess tillämpning.

Min fråga är om du anser generellt sett att det finns fog för påståendet att det skulle ha skett en förflackning i tolkningen av begreppet nödvärn så långt att man skulle kunna tala om en urholkning av tillämpningen av lagstiftning­en på området.

Johan Munck: Jag vet inte riktigt vad som har förekommit i mordutredningen
och vet inte heller vad som kan ha förekommit inom polisen före mordet. Det
är därför svårt för mig att uttala mig om det, men mot bakgrund av de      .     


 

uppgifter jag har hört vid dessa utskottsförhör och läst i pressen kan jag inte     1988/89:KU30
utesluta att det har skett en sådan förflackning.                          Bilaga B 6

När jag fick frågan den 2 mars trodde jag att det var en helt ny fråga. Jag trodde att polisen i varje fall efter kriminaliseringen aldrig hade ägnat sig åt buggning, om jag ens kände till termen. Jag trodde också att det gällde en åtgärd i ett akut skede. Att man skulle kunna diskutera en fortlöpande sådan verksamhet i över ett år drömde jag inte om. Har detta förekommit, tycker jag man kan tala om förflackning.

Elisabeth Fleetwood: Klas Bergenstrand nämnde någonting om Näss minnes­förmåga. Det gjorde mig förvånad, för vad vi har hört här har till stor del bestått av minnesfragment och ibland inte ens fragment. Det gör det svårt för oss att få en helhetsbild. Bland annat har vi fått höra att Näss skulle ha kunnat få uppfattningen att det här beslutet skulle vara förankrat ända uppe i regeringen. Har jag uppfattat det rätt?

Klas Bergenstrand: Nu är jag inne på spekulationer, men med utgångspunkt från vad Johan Munck i dag har redovisat om det mycket lilla utrymme som finns har jag ingenting ätt tillägga.

Elisabeth Fleetwood: Någon av er yttrade att beslutet om buggning inte var någonting som regeringen hade att göra med.

Johan Munck: Det var min uppfattning att det inte var någonting som regeringen hade att göra med.

Elisabeth Fleetwood: Det var ju en fruktansvärd situation. När man diskuterade hotbilden och spekulerade över riskerna för rikets säkerhet kom man fram till att man skulle använda 31 §.

Jag kan inte se att det finns något logiskt sammanhang mellan svaren här. Dels skulle Näss kunnat få uppfattningen att det fanns en förankring hos regeringen, dels skulle regeringen inte ha någonting med detta att göra. Tycker ni själva att den beskrivningen hänger ihop? Allt detta skedde inom loppet av ett par dagar.

Johan Munck: Jag känner inte Näss så väl, men jag har alltid haft den uppfattningen och har den fortfarande, att han är en redbar, omdömesgill och skicklig person. Om Näss säger en sådan sak, vill man till varje pris försöka förstå varifrån han kan ha fått sin uppfattning och om han kan ha övertolkat något besked som har lämnats. - Jag vet inte om det var detta du avsåg med frågan.

Jag vill lämna öppet om Klas Bergenstrand har givit något besked med anledning av denna propå. Jag har sagt till Klas Bergenstrand att detta är en sak för polisen och att regeringen inte har med den att göra, men här är det ett akut och trängt läge, där alla måste hjälpa till och göra så gott de kan. Jag, som utan att vara expert har sysslat rätt mycket med de här bestämmelserna, kunde försöka skriva en promemoria, om det skulle vara till hjälp för polisen.

Då kan man tänka sig - men det är en spekulation - att Klas Bergenstrand
har framfört till Näss att det här inte var någonting för regeringen, utan en sak
för polisen själv, men att det eventuellt skulle komma en promemoria. Sedan   120

kan Näss kanske ha övertolkat detta.

Vi kan inte komma längre än så, men man kan försöka att få uppfattningar-     1988/89:KU30
na att gå ihop på ett eller annat sätt.                               Bilaga B 6

Olle Svensson: Då är frågestunden över. Jag vill tacka er för att ni ställt upp och givit oss en värdefull komplettering av vårt skriftliga material genom svaren på våra frågor.

121

 

Konstitutionsutskottet

1988/89:KU30 Bilaga B 7

1989-02-21

kl. 11.00-12.55

Offentlig utfrågning av landshövding Sten Wickbom angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

Olle Svensson: Jag förklarar härmed sammanträdet öppnat. Det rör sig om en offentlig utfrågning enligt de bestämmelser som numera gäller och som lades fram på förslag av förre justitieministern Sten Wickbom. Förslaget trädde i kraft den 1 februari förra året. Du var den första vi frågade ut. Den gången gällde det ett annat ärende.

Jag hälsar dig välkommen till oss. Det ärende vi i dag behandlar har vi haft i våra granskningsbetänkanden ganska lång tid tillbaka. Den 24 mars var Sten Wickbom hos oss, men då i ett slutet sammanträde. Men det finns refererat i vara stenografiska anteckningar.

Jag vill på nytt påminna dem som kanske inte följer vår granskning att vi har redan ett mycket omfattande skriftligt material. Under sommaren samlade vi in mycket i ett utkast till ett betänkande. Vi tänker inte göra någon repris på de utfrågningarna. Men det har kommit fram vissa uppgifter under de pågående undersökningarna som har redovisats för oss från åklagarna. Vi har då tyckt att det var viktigt att hämta in sakupplysningar på muntlig väg vid det här tillfället. Föregående vecka hörde vi en del representanter från åklagarsidan och polisen, men också medarbetare till dig i departementet.

När vi i dag har samlats är det två frågor som vi vill ha svar på och diskutera. Den ena frågan gäller regeringens befattning med eller kännedom om -eventuella befattning eller eventuella kännedom om - s.k. buggning eller elektronisk avlyssning, som skall ha förekommit under det år som följde efter mordet på Olof Palme. Den andra frågan gäller det speciella regeringsbeslut som fattades om avlyssning på Täbyanstalten.

Enligt den praxis vi har i utskottet vill jag fråga dig om du inledningsvis har något att säga?

Sten 'Wickbom: Nej.

Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja börja med att fråga Sten Wickbom om hans tid som justitieminister. Funderade du någon gång personligen över den lagstiftning som i princip förbjuder buggning som spaningsmetod, och om denna lagstiftning borde reformeras i mindre restriktiv riktning?

Sten Wickbom: Jag funderade över lagstiftningen bl.a. av det skälet att vi

hade fått ett kommittébetänkande där man föreslog en liberalisering.                 22

 

Kurt Ove Johansson: Under din tid som justitieminister diskuterades denna     1988/89:KU30
fråga om buggning ofta?                                                               Bilaga B 7

Sten 'Wickbom: Ja, mycket ofta...

Kurt Ove Johansson: Jag frågade dig om det under din tid som justitieminis­ter diskuterades ofta frågan om buggning som spaningsmetod?

Sten Wickbom: Om det skedde mycket ofta vill jag lämna därhän. Svaret är ja, vi diskuterade frågan. Anledningen var att vi hade fått ett kommittébetän­kande där det föreslogs, om jag så får säga, en liberalisering av buggningsreg-ler - annorlunda uttryckt att det skulle legaliseras.

Kurt Ove Johansson: När man går igenom vad Harald Fälth, din statssekrete­rare, har gett uttryck för till utskottet, framstår,det som om frågan om buggning har varit föremål för diskussioner i departementet vid flera tillfällen.

Sten Wickbom: Ja. Det är helt klart att jag har talat med min närmaste medarbetare om detta. Men det kom aldrig så långt som till en formell beredning med föredragning och ställningstagande.

Kurt Ove Johansson: Du deltog inte heller i några diskussioner med ledamöter i regeringen, polis- eller åklagarmyndighet om buggning som spaningsmetod och att du tyckte att man skulle vara mindre restriktiv?

Sten Wickbom: Att jag talade med någon polis eller åklagare om detta förefaller sannolikt. Däremot är det inte sannolikt att jag tog upp det med någon regeringskollega. Så moget var inte ärendet.

Kurt Ove Johansson: Vad jag egentligen vill komma fram till är om det under din tid som justitieminister inträffade något som kunde ge polisledningen anledning tro att regeringen ändrat inställning i denna fråga?

Sten Wickbom: Tvärtom. Jag hade uppfattningen, låt vara preliminärt eftersom ärendet inte var slutligen avgjort, att man inte skulle göra någon ändring. Det grundades på två skäl. Den ena skälet var att jag menade att detta var en inskränkning i den personliga integriteten. Det skulle vi undvika i ett samhälle där så mycket annat var ägnat att äventyra den personliga integriteten. Det andra skälet var att jag hade, låt vara lekmannamässigt, uppfattningen att detta inte var särskilt effektivt. Jag hade erfarenhet av telefonavlyssning, som kan tillåtas av domstol, och som förekom i stor utsträckning i olika sammanhang, bl.a. i Palmeutredningen. Jag erfor där vilket oerhört arbete det var att ta hand om materialet. Jag såg ingen effektivitet i att man dessutom skulle skaffa fram ett material av betydligt mera tvivelaktigt värde. Såvitt jag som lekman kunde bedöma var det inte en särskilt intelligent metod. Av dessa två skäl ansåg jag att man inte skulle göra någon ändring. Den uppfattningen gav jag till uttryck offentligt i några tidningsintervjuer. Jag har inte kontrollerat, men jag har en förnimmelse av att jag även svarat på detta sätt på en fråga i riksdagen.

Kurt Ove Johansson: Harald Fälth har i sin redovisning till utskottet också

berättat att han deltog i en konferens i Köpenhamn 1983. Där utspann sig det 123

 

intressanta att man diskuterade buggning som spaningsmetod. De som     1988/89:KU30 deltog mycket aktivt i den debatten var Holger Romander och Hans Holmér.     Bilaga B 7 Känner du till att Romander, åtminstone på Köpenhamnskonferensen, var en mycket stark anhängare av buggning som spaningsmetod?

Sten Wickbom: Det var väl känt att Holger Romander hade den uppfatt­ningen.

Kurt Ove Johansson: Tog du aldrig upp frågan med honom i informella kontakter med rikspolisstyrelsen?

Sten Wickbom: Som jag sade nyss hade det varit naturligt om saken diskuterades. Men jag kan inte minnas något specifikt tillfälle.

Kurt Ove Johansson: Det finns ingen som hittillshar varit i utskottet som har dementerat påståendet om att ett hundratal poliser kände till att buggning hade förekommit 1986 och 1987. Hur kan det komma sig att du som justitieminister och högsta ansvarig inte fick veta vad varenda polischef tycktes veta?

Sten Wickbom: Jag fick min information vid de regelbundna träffar som jag hade med rikspolischefen och chefen för säkerhetstjänsten, dvs. Romander och Hjälmroth. Jag fick dessutom information genom min observatör i spaningsledningen. Det sades inte ett ord om buggning i de sammanhangen. Det sades inte heller ett ord om buggning under juristkommissionen eller den parlamentariska kommissionens arbete. Jag tycker inte att det är särskilt märkligt att jag inte kände till det då. Vilka andra kanaler skulle jag ha haft än de fyra som jag nu nämnt?

Kurt Ove Johansson: Holmér var ofta i kanslihuset. Tog han verkligen aldrig upp denna fråga?

Sten Wickbom: Svar: Nej.                                         

Kurt Ove Johansson: Eftersom det har förekommit sådana påståenden, måste jag också få ställa följande fråga till dig. Har det någon gång inom ditt departement eller inom den regering som du tillhört förts på tal att ställa säkerhetspolisen under Hans Holmérs ledning?

Sten Wickbom: Nej, inte ställa säkerhetstjänsten under Hans Holmérs ledning. Vi betraktade Hans Holmér som en värdefull resurs när det gällde spaningen efter Olof Palmes mördare. Att då belasta honom med ansvaret för kontraspionage, signalskydd, personalkontroll och alla de andra mycket vidsträckta uppgifter som åvilar säkerhetsavdelningen, var naturligtvis inte på tal. Det hade varit helt orimligt.

Vad du möjligen syftar på var ett par samtal som jag hade med Romander och Holmér. De föranleddes av att det visade sig att man var oense om i vilken utsträckning som polismyndigheten i Stockholm över huvud taget skulle få uppgifter från säkerhetsavdelningen och i vilken takt de skulle komma fram. Det förekom klagomål om att det gick långsamt bl.a. med utskrift av telefonavlyssningar. I det läget såg jag det som min självklara skyldighet att lyssna på parterna och tillhålla dem att ordna upp de inbördes

124

 

förhållandena så att det skulle fungera. Det handlade om att två självständiga     1988/89:KU30 polismyndigheter delvis sysslade med samma sak. Det krävdes samordning.      Bilaga B 7

Samtalstonen och atmosfären i samtalen var sådana, att jag ansåg det finnas skäl att erinra parterna om att om de inte kom överens hade regeringen befogenheter att ställa vissa av säkerhetsavdelningens resurser till länspolis­myndighetens i Stockholm förfogande. Ett alternativ hade varit att ställa relevanta delar av Stockholmspolisen under rikspolisstyrelsens förfogande.

Sedan jag hade redovisat dessa yttersta alternativ gick Romander och Holmér tillbaka och talade inbördes. De kom sedan till mig och sade att de hade klarat upp detta. Sedan hörde jag ingenting om den typen av problem.

Kurt Ove Johansson: Det påstående som P-G Näss antydde inför utskottet som skulle peka i den riktning som jag frågade om, menar du är inte relevant på något sätt?

Sten Wickbom: Det faller på sin egen orimlighet att vi skulle belasta Hans Holmér med att ha ansvaret för hela säkerhetsavdelningen. Då hade han inte hunnit med att försöka få tag på Palmes mördare.

Kurt Ove Johansson: När och hur fick du först kännedom om att P-G Näss via Klas Bergenstrand, som var departementets observatör i spaningsledningen, önskade få justitiedepartementets syn på frågan om buggning i nödsituatio­ner och att Johan Munck, som var din rättschef, hade åtagit sig uppgiften att upprätta en PM i ärendet?

Sten Wickbom: Jag tror att jag aldrig fick reda på detta så här implicit. Får jag emellertid erinra om situationen dygnen efter mordet. Det var en extraordi­när händelse, minst sagt. Det var en händelse som måste bedömas medföra risk för fortsatt fara. Bl.a. parlamentarikerkommissionen har kritiserat regeringen på vissa punkter för att vi inte uppfattade det här som en början på en kupp.

Det var en mycket extraordinär situation. Jag förutsatte att mina medarbetare omedelbart började fundera i termer av vad man skall göra i olika tänkbara extrema situationer som kan dyka upp i det här läget. Det var de instruktionsenligt ålagda. Händer det något i den här genren skall man gå tillbaka till den praxishandling som fanns i olika pärmar, från Bulltofta, från Norrmalmstorg och från västtyska ambassaden. Att de när de gick med de funderingarna eller arbetade med de frågorna nämnde någonting om att de gjorde det är ju helt naturligt. Det hade jag ingen anledning att lägga på minnet i en situation när så oerhört mycket annat hände.

Jag kan dock säga med absolut säkerhet att ingen kom till mig och ställde frågan om vi kan göra si eller så eller bad mig bedöma huruvida det ena eller andra handlingssättet i en viss situation var lagligt försvarlig eller lämpligt. Det är jag helt säker på, liksom jag är helt säker på att jag inte gav sanktion åt någon, låt oss säga, extraordinär åtgärd. Jag vill passa på tillfället att säga det - eftersom jag väntar frågan. Jag kände inte heller till att något sådant här förekom. Jag blev lika bestört förvånad som alla andra när jag på hösten fick höra att det tycks ha förekommit. På dessa tre punkter är jag absolut säker.

125

 

Kurt Ove Johansson: Den PM som jag talade om och som Munck åtog sig att     1988/89:KU30 upprätta kom ju aldrig till i verkligheten. Vet du vad som inträffade och vad     Bilaga B 7 skälet var till att den inte kom till stånd?

Sten Wickbom: Ja, nu vet jag det. Men då tror jag inte att jag kände till det. Återigen vill jag säga att om jag hade känt till det så hade jag inte lyft på ögonbrynen för det. Det var en helt naturlig åtgärd att man skapade sig handlingsberedskap inför någon mycket specifik extraordinär ytterligt farlig situation som skulle kunna uppkomma. Det uppkom ingen sådan situation.

Kurt Ove Johansson: Jag tror att det finns en fråga som hela svenska folket vill ha svar på. Det är: Har du vid något tillfälle fällt yttranden som "Bugga på bara" eller "Ja, ja, men jag vet ingenting"?

Sten Wickbom: Det följer ju av vad jag redan har sagt. Jag har aldrig fått någon fråga eller avkrävts någon bedömning. Då kan jag inte heller ha svarat på någon fråga eller redovisat någon bedömning. Men jag vill lägga till att under alla omständigheter skulle jag ju aldrig i mitt liv uttrycka mig på det sättet.

Kun Ove Johansson: Jag skulle då vilja ställa några frågor som har med Baresic att göra. Varför var regeringen i början på mars 1986 så angelägen om att medverka till att Miro Baresic kunde telefonavlyssnas på Täbyan­stalten?

Sten Wickbom: Baresic var ju dömd för ett utomordentligt bestialiskt mord på sitt lands ambassadör och i samband därmed en del andra grova brott. Han deltog aktivt i flygplanskapningen vid Bulltofta som innebar att han i vart fall temporärt undandrog sig lagföring i Sverige. Det här sammantaget med vad vi i övrigt vet och visste om hans person gjorde att han betraktades som en utomordentligt farlig terrorist. Han kom sedan också att utvisas ur Sverige på de här grunderna. Det är den personen som Kurt Ove Johansson nu vill diskutera varför vi satte telefonkontroll på under en period.

Jag har den uppfattningen att om utskottet vill gå in mera i detalj om bakgrunden är det helt klart att man kommer in på hemliga uppgifter. Det är också enligt min bedömning så att man får fram uppgifter som kan vara till men för rikets säkerhet och för enskilda personer. Jag lägger i utskottets hand att bestämma om jag skall svara på ytterligare frågor. Jag gör det gärna utifrån synpunkten att jag har mycket lätt att försvara den åtgärd som regeringen vidtog.

Kurt Ove Johansson: Nej, jag vill gärna säga att jag naturligtvis respekterar att vi här rör oss på ett område där det föreligger hemliga handlingar.

Sten Wickbom: Det är inte bara det, utan det är hela bakgrunden som enligt min uppfattning inte bör beskrivas i alla sina detaljer i den här formen. Det kan vara till men.

Kurt Ove Johansson: Dessutom har vi också tillgång till material som jag för
egen del i alla fall tycker att det inte finns anledning att fördjupa sig i. Jag
respekterar således den ståndpunkten som Sten Wickbom här har anfört.
Jag får emellertid kanske betrakta det här litet grand mera teoretiskt                126

 

utifrån def beslut som regeringen fattade. Jag tänker då närmast på 31 § 1988/89:KU30 lagen om kriminalvård. Vi kan ett kort ögonblick bortse från Miro Baresic Bilaga B 7 och så att säga gå över till att titta på vad som står i förarbetena till den här lagen som skulle kunna vara grund för att besluta i enlighet med denna. Det står där, såvitt jag förstår, att om man är intagen och skulle kunna lämna ut militära uppgifter som man har kommit över genom brottslig verksamhet så" skall man således kunna tillämpa 31 §. Menar du ändå att det finns stöd för en vidare tolkning än den som jag har redovisat ifrån förarbetena?

Sten Wickbom: Nu är vi inne på en fråga om hur svensk lagstiftningsteknik ser ut. När man skall tillämpa en lagbestämmelse har man att hålla sig till dess ordalydelse. Ordalydelsen ger ett helt klart utrymme för att ingripa för att förhindra också andra brott mot rikets säkerhet än spioneri. Att man sedan i förarbetena har valt att exemplifiera med spioneri ändrar inte innebörden av ordalydelsen i paragrafen.

Jag vill således inte tala om någon - vad var det du sade - vidgad tolkning. Jag menar att vi gjorde en tolkning av paragrafen som den står rakt upp och ner, ord för ord. Man kan och man skall enligt 31 § gå in med telefonavlyss­ning om det behövs för att hindra brott mot rikets säkerhet.

Kurt Ove Johansson: Med vidgad tolkning menar jag en vidare syn på den här lagparagrafen än vad man möjligen kan läsa sig till i förarbetena.

Sten Wickbom: I förarbetena kan man bara läsa sig till ett exempel.

Kurt Ove Johansson: Det rör sig dock om en lagstiftning, eller en paragraf, som är mycket, mycket sällan använd. Jag föreställer mig att utifrån den utgångspunkten är den kanske inte genomtolkad. Då har man väl egentligen, såvitt jag förstår, bara förarbetena att gä till, eller hur?

Sten Wickbom: Man - jag upprepar mig nu - har ordalydelsen i botten.

Kurt Ove Johansson: Nu har detta regeringsbeslut på grundval av 31 § också ett annat intresse utifrån konstitutionsutskottets utgångspunkt, nämligen hur man beredde det här beslutet i regeringskansliet. Vi har alltså fått reda på att den 2 mars 1986 fick K G Svensson, då åklagare i mordutredningen, ett telefonsamtal från en i spaningsledningen där man ville telefonavlyssna Miro Baresic. K G Svensson sade nej. Det vet vi. Min fråga är då: Hade någon i spaningsledningen, innan man kontaktade K G Svensson, varit i kontakt med justitiedepartementet?

Sten Wickbom: Jag har undersökt det här. Vad mina medarbetare har sagt stämmer helt med min minnesbild om att svaret är nej. Det fanns ingen kontakt innan poliserna kontaktade K G Svensson.

Kurt Ove Johansson: Sanningen är alltså att justitiedepartementet kontakta­des av spaningsledningen först efter det att man hade fått sitt nej ifrån K G Svensson?

Sten Wickbom: Men jag säger i mitt svar på det sättet att det var fullt klart för

spaningsledningen att det fanns anledning och misstankar om att Miro

Baresic hade motiv. Nu är vi emellertid inne på det som jag anser att vi av              .j-,

vissa hänsyn inte skall gå närmare in i detalj på.

 

Kurt Ove Johansson: Det är jag överens med dig om. Men när det gäller     1988/89:KU30
proceduren kan det ha sitt intresse.                                             Bilaga B 7

Sten Wickbom: När det gäller proceduren var det ingen som kom till oss först, utan man gick först till K G Svensson.

Kurt Ove Johansson: Min fråga gällde om man efter det att man hade fått nej ifrån spaningsledningen, ifrån K G Svensson, gick till justitiedepartementet och förhörde sig om det fanns möjligheter.

Sten Wickbom: Då gick man direkt till justitiedepartementet och sade att det inte gick via åklagaren och frågade om det går på något annat sätt med regeringens hjälp. Om man pekade på 31 § eller lämnade det öppet åt oss att så att säga hitta något lagrum kan jag inte svara på. Men i vart fall stod det helt klart för oss att det fanns ett annat lagrum, där rekvisiten var annorlunda än den som åklagaren hade att pröva.

Kurt Ove Johansson: Men det var alltså inte på det sättet att justitiedeparte­mentet på eget initiativ drev frågan om att Baresic skulle telefonavlyssnas? Det var alltså inte så att regeringen försökte blanda sig i polisens och åklagarens arbete?

Sten Wickbom: Nej, svaret är absolut nej.

Kun Ove Johansson: Anser du att regeringen genom sitt ja den 3 mars 1986, dagen efter det att K G Svensson hade sagt nej, helt sonika skulle ha kört över åklagaren i mordutredningen?

Sten Wickbom: Nej, naturligtvis inte. Regeringen prövade en annan sak än K G Svensson och förmodligen på ett annat material än K G Svensson hade tillgängligt.

Kun Ove Johansson: När du tog kontakt med regeringsmedlemmarna och det var klart att man var sams om tagen, när skedde det? Var det den 2 mars eller var det den 3 mars?

Sten Wickbom: Det var omedelbart efter föredragningen för mig. Jag har sett i handlingarna att den föredragningen var den 2 mars.

Kurt Ove Johansson: Vi har nämligen fått uppgiften att K G Svensson blev uppringd på kvällen den 2 mars och han blev då delgiven regeringens ställningstagande.

Sten Wickbom: Finns den uppgiften är den säkert riktig. Vad jag minns är att jag bad min medarbetare att omedelbart ringa K G Svensson.

Kurt Ove Johansson: Det har naturligtvis ingen stor betydelse, kanske, men i våra handlingar har vi ju ett papper som talar om att regeringsbeslutet är från den 3 mars 1986. Men i realiteten kunde det alltså vara så att regeringen egentligen hade fattat sitt beslut den 2 mars?

Sten Wickbom: Det är ingenting konstigt i det. Regeringen kan ju med fem ledamöter fatta ett beslut per capsulam. Nu hade vi ett regeringssammanträ­de dagen därpå, och då förstärkte vi underlaget för beslutet genom att hela regeringen deltog i beslutet.

128

 

Kun Ove Johansson: Vi vet också att Stockholms tingsrätt våren 1986     1988/89:KU30 beslutade om telefonavlyssning av Baresic. Jag skall inte gå in på skälen till     Bilaga B 7 deras  beslut,  utan jag  håller mig fortfarande till  proceduren.  Varför återkallades inte regeringsbeslutet från den 3 mars?

Sten Wickbom: Det borde man ha gjort.

Kurt Ove Johansson: Jag har en fråga till som jag tycker det finns anledning att ställa. När vi förra veckan hade K G Svensson här, lämnade han uppgiften att han kände sig avlyssnad. Har du någon gång som justitieminis­ter fått reda på att åklagaren misstänkte att han var avlyssnad?

Sten Wickbom: Nej.

Kurt Ove Johansson: Du har heller aldrig själv känt dig avlyssnad?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Jag har ett antal frågor. Det är kanske lika bra att direkt följa upp det här med Baresic. När du fick besked om att K G Svensson hade sagt nej, fick du då en ordentlig redogörelse ...

Sten Wickbom: Vem var det du sade hade sagt nej?

Anders Björck: Förlåt?

Sten Wickbom: Vem hade sagt nej?

Anders Björck: Förlåt. När man hade sagt nej till K G Svenssons begäran om att avlyssna Baresic, fick du då en ordentlig redogörelse för spaningsledning­ens motiv till att avlyssna just Baresic?

Sten Wickbom: Nej. Inte mer än att han-och det har jag full förståelse för-fann att det inte var tillräckliga skäl enligt rättegångsbalken.

Anders Björck: Fick du någon skriftlig dokumentation om de skäl som det här gällde?

Sten Wickbom: Nej, det fanns ingen sådan.

Anders Björck: Upprättades det någon promemoria med anledning av det här beslutet?

Sten Wickbom: Ja.

Anders Björck: Innan ...

Sten Wickbom: Med regeringens beslut, ja.

Anders Björck: Vem gjorde det?

Sten Wickbom: Johan Munck.

Anders Björck: Fanns i den här promemorian samtliga skäl som föranledde regeringens beslut om att använda 31 §?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Varför tog man inte med alla skäl i en promemoria som låg till     . -,0

grund för ett regeringsbeslut?

9 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30 Bilagedel B

Sten Wickbom: Därför att de skäl som inte fanns antecknade i promemorian      1988/89:KU30
var notoriska i regeringen.                                                             Bilaga B 7

Anders Björck: Det innebar att ni fattade ett regeringsbeslut, och då utgår man från att vissa saker är så kända att man inte behöver ta med dem?

Sten Wickbom: Jag vill här klara ut ett missförstånd. Det fanns en promemoria, men den ingick inte som skäl för beslutet. Beslutet var inte motiverat. Men det bedömdes finnas anledning till att anteckna vissa saker som inte var notoriska.

Anders Björck: Harald Fälth talade i den utfrågning som vårt kansli haft med honom om en promemoria. I den finns alltså inte samtliga skäl för regeringens beslut?

Sten Wickbom: Svar: Nej.

Anders Björck: Du tycker inte att det är otillfredsställande att bara ta med vissa skäl och att man sedan i efterhand kommer och säger att detta var så notoriskt att man borde känt till det? Är inte detta en efterhandskonstruk­tion, om du skall vara ärlig?

Sten Wickbom: Vad var din första fråga?

Anders Björck: Var det inte rimligt att ta med samtliga skäl i en sådan här promemoria?

Sten Wickbom: Svaret på båda frågorna är nej.

Anders Björck: Man kan fatta den här typen av unika regeringsbeslut och utgå från att man inte behöver ta med en del saker?

Sten Wickbom: Man tar fortfarande inte upp skälen i beslutet. Det gjordes en promemoria där man noterade vissa nya upplysningar som inte var noto­riska.

Anders Björck: De skäl som delgavs dig gällde rikets säkerhet. Var det någonting annat?

Sten Wickbom: Förlåt?

Anders Björck: Var det rikets säkerhet som var motivet till att avlyssna Baresic?

Sten Wickbom: Javisst. Det som 31 § handlar om.

Anders Björck: Det fanns inga andra skäl i det här sammanhanget?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Det innebar att man sedan gick vidare till Stockholms tingsrätt den 16 maj och begärde och fick telefonavlyssning. Känner du till om det då var fråga om samma skäl, som rörde rikets säkerhet?

Sten Wickbom: Jag vet inte vilka skäl som låg till grund för tingsrättens beslut.

Anders Björck: Men du var då justitieminister, och du fick ingen information       130

om detta?

Sten Wickbom: Jag fick bara den informationen att han var telefonavlyssnad,     1988/89: KU30
inte vilka skäl tingsrätten hade för detta. De var säkert hemliga. Bilaga B 7

Anders Björck: Men du hade haft tillgång till skälen om du hade velat. Det görs ju en regelbunden föredragning inför justitieministern, eller hur?

Sten Wickbom: Hade jag frågat efter dem så hade jag säkert fått dem.

Anders Björck: Men borde du inte ha gjort det. Här använder man ...

Sten Wickbom: Varför det?

Anders Björck: Det är jag som frågar. Men jag skall gärna svara på detta. Först säger en åklagare nej till att begära användning av telefonavlyssning hos tingsrätten. Sedan beslutar regeringen att använda sig av telefonavlyss­ning enligt en annan paragraf. Du får sedan information om att man ändå har avlyssnat honom med hjälp av ett tingsrättsbeslut från den 16 maj. Du vet inte skälet till detta?

Sten Wickbom: Jo. Men jag har inte sett dem antecknade, eller jag har inte hört vad tingsrätten grundade dem på. Men jag vet ju att det fanns en rad ytterligare indicier mot Baresic. Jag trodde att detta hade blivit klargjort genom de mycket ingående samtalen med Bergenstrand och Munck. För regeringen låg tyngdpunkten i prövningen den 2 mars i frågan om vi kunde räkna med, eller om det fanns någon sannolikhet för, att Baresic begår ytterligare brott mot rikets säkerhet. Det beslutet gav inte myndigheterna befogenhet att spana i det gamla brottet. Efter den 2 mars, och framåt maj månad, framkom det ytterligare indicier på att Baresic i vart fall lämnat sådan medhjälp till brottet att han kunde betraktas som gärningsman. Men fråga inte mig hur tingsrätten har resonerat. Jag vet inte det.

Anders Björck: Nej, men du kände till tingsrättens motiv, eller hur?

Sten Wickbom: Nej, jag kände inte till tingsrättens motiv. Jag säger det för tredje gången. Detta är vad jag känner till av det som har tillkommit och som möjligen funnits med i tingsrättens bedömning. Jag såg det inte som min uppgift att gå in och granska tingsrättens motiv till det mycket stora antal beslut om telefonavlyssning som fattades.

Anders Björck: Vi kan återkomma till detta. Såvitt jag kan förstå rör det sig hela tiden om helt olika motiv på vilka man grundat beslutet om avlyssning mot Baresic.

Sten Wickbom: Det är väl inte konstigt när man tillämpar olika paragrafer.

Anders Björck: Kände du till att 31 § tidigare uteslutande hade tillämpats mot spioner?

Sten Wickbom: Ja.

Anders Björck: Du drog ingen slutsats av detta? Baresic satt ju inte inne för spioneri.

Sten Wickbom: Nej, men han kunde misstänkas ha begått brott mot rikets

säkerhet, och det fanns fara för att han skulle fortsätta en sådan brottslighet.  131

 

Anders Björck: Fick du någon redovisning av vad telefonavlyssningen enligt      1988/89:KU30
31 § hade gett för resultat?                                                           Bilaga B 7

Sten Wickbom: Ja. Jag fick tyvärr en mycket nedslående rapport om detta. Den rapporten visade att vårt beslut hade tillämpats på ett felaktigt sätt. Jag såg omedelbart till att man skulle tillämpa beslutet på ett riktigt sätt. Resultatet blev att man upphörde att över huvud taget tillämpa beslutet.

Anders Björck: Du säger att det har tillämpats på ett felaktigt sätt.

Sten Wickbom: Ja.

Anders Björck: Innebar det att t.ex. anstaltschefen i hastigheten blev avlyssnad?

Sten Wickbom: Jag vill inte svara på vem som blev avlyssnad. Men det innebar att även andra än Baresic blev avlyssnade. Man fick tillskottsin­formation som man inte skulle ha fått del av.

Anders Björck: Du kan kanske svara på om den felaktiga tillämpningen lett till att det inte bara var intagna på anstalten som blev avlyssnade utan även personal?

Sten Wickbom: Av hänsyn till de människor som det här handlar om svarar jag inte på den frågan.

Anders Björck: Men vi vet kanske ändå hur det förhöll sig.

Sten Wickbom: Ja, naturligtvis vet jag det. Men jag vill intesvara påfrågan av hänsyn till de inblandade.

Anders Björck: Men då kan vi gå vidare med detta. Vad vidtog du för åtgärd då?

Sten Wickbom: Jag såg till att det omedelbart upphörde.

Anders Björck: När skedde detta?

Sten Wickbom: Dagen efter jag fick reda på det.

Anders Björck: Skedde det i form av ett regeringsbeslut?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Hur kunde du då avbryta avlyssningen?

Sten Wickbom: Genom ett besked till spaningsledningen. De svarade: Nu upphör det här.

Anders Björck: Men behövs det inte formella beslut för att avbryta en avlyssning som regeringen har påbörjat?

Sten Wickbom: Nej, den upphörde.

Anders Björck: Men den upphörde efter besked från dig?

Sten Wickbom: Ja.

Anders Björck: Du betraktar inte det som någon form av ministerstyre?              ,-,2

 

Sten Wickbom: Nej. Jag betraktar det som en förklaring av innebörden i     1988/89:KU30 regeringens beslut, och detta står ett enskilt statsråd fritt att göra, i synnerhet     Bilaga B 7 som förklaringen är så uppenbar.

Anders Björck: När du var här för ungefär ett år sedan, den 16 februari, talade du om att man hade vidtagit inskränkningar när det gällde Baresics rörelsefrihet. Är det korrekt?

Sten Wickbom: De bestämmelser som du syftar på utformades generellt. De fick en generell form genom en ändring i kriminalvårdsförfattningarna. Men det är helt klart att de drabbade Baresic.

Anders Björck: Är du säker på att de drabbade Baresic? Var det inte så att man sade att detta inte får tillämpas retroaktivt, så han fick fortsätta ...

Sten Wickbom: Jo, de utformades så ...

Anders Björck: Förlåt. Var så god.

Sten Wickbom: Nej ...

Anders Björck: Man sade att det här inte fick tillämpas retroaktivt, utan han fick fortsatta permissioner och fick ta körkort. Jag fick det intrycket, när du var här förra året, att man just ingripit mot Baresic.

Sten Wickbom: Av rättssäkerhetsskäl utformades bestämmelserna så, att de inte fick retroaktiv tillämpning, och det står jag för. Det var min sak att bevaka en sådan sak - att man inte åstadkom en tillbakaverkande lagstift­ning. Från den dag bestämmelserna trädde i kraft, skulle det vara omöjligt för kriminalvårdsmyndigheterna att medge Baresic ytterligare lättnader i behandlingen. Det var känt att sådana var planerade.

Anders Björck: Det innebär att beviljade, men ännu icke uttagna permissio­ner - besked om att han fick ta körkort och sådant - fick han genomföra. På den punkten skedde alltså ingenting.

Sten Wickbom: Jag kan inte gå in på detaljer om hur man tillämpade denna icke retroaktiva lagstiftning. Men andan i bestämmelsen var den, att detta inte skulle få tillbakaverkande kraft.

Anders Björck: Men kan du svara på om det blev någon skärpning eller inte för Baresic?

Sten Wickbom: Det kan jag inte svara på. Jag följde inte detta i detalj. När det gällde Baresic och Baresics uppträdande och åtgärder utanför anstalten, försäkrade jag mig om att polisen utövade en, så långt möjligt, effektiv kontroll.

Anders Björck: Jag skall lämna Baresic. Jag tänkte, med ordförandens tillåtelse, gå över till den s.k. buggningen. Kurt Ove Johansson var inne på detta för en stund sedan. Hade du någon gång under din tid som justitieminister några misstankar om att det under spaningarna efter Olof Palmes mördare förekom olaglig buggning?

Sten Wickbotn: Nej. Vad menar du med olaglig buggning? Skulle jag haft           I33

misstankar om att det förekom laglig buggning?

 

Anders Björck: Ja, jag vet inte vad som rör sig i en justitieministers huvud.       1988/89:KU30

,,        T       .                                                                                  Bilaga B 7

Sten Wickbom: Jag frågade bara om det var någon medveten distinktion. Du

talade om olaglig buggning.

Anders Björck: Ja, det har ju nämligen hävdats ...

Sten Wickbom: Du känner ju till att det nu finns en åklagarutredning och ett eventuellt domstolsförfarande som kan pröva om det till äventyrs fanns laglig buggning. Mitt svar på frågan är att jag över huvud taget inte kände till att det förekom buggning, vare sig laglig eller olaglig.

Anders Björck: Nej, vissa hävdar ju att nöd bryter lag, och därför skulle den buggning som en del kallar för olaglig buggning i själva verket vara laglig.

Sten Wickbom: Jo, men eftersom du frågade mig om olaglig buggning vill jag svara att jag inte över huvud taget kände till buggning.

Anders Björck: Det innebar att du aldrig misstänkte Hans Holmér eller någon annan?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Det är väl ändå på det sättet att du litade på Hans Holmér?

Sten Wickbom: Ja, det har hela tiden under min ämbetsutövning varit den självklara och nödvändiga utgångspunkten. Jag utgår från - min presumtion är- att underlydande ämbetsmän följer lagen. Det skulle omöjligt fungera på annat vis.

Anders Björck: Det innebär att de eventuella felaktigheter som Holmér och hans medarbetare kan ha gjort sig skyldiga till i hela utredningen, de tar du inget ansvar för?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Fick du aldrig några indikationer som innebar att du som högste ansvarig i regeringen för rättvisan borde ha ingripit mot Holmér?

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Inte på någon punkt?

Sten Wickbom: På någon punkt, vad då? Jag grep ju in genom att se till att han togs bort från spaningsledningen.

Anders Björck: Ja, men det var nästan efter ett år?

Sten Wickbom: Jag frågar bara vad du menar med "ingrepp".

Anders Björck: Ja, det har ju kanske nått svenska folket ...

Sten Wickbom: På det sättet ingrep jag alltså.

Anders Björck: Det var enda gången du ingrep när det gällde att tygla Holmér?

Sten Wickbom: Återigen beror det på vad du menar med "ingrepp". Men det

förekom ju fortlöpande att både åklagare och polis önskade åtgärder från         134

 

regeringens sida. I de övervägande fallen vidtog vi inga åtgärder. Vår     1988/89:KU30 inställning var hela tiden att det var myndigheterna som på eget ansvar    Bilaga B 7 självständigt skulle sköta den här spaningen.

Anders Björck: Vad som föranleder min fråga är att vi gång på gång i utskottet har fått höra allvarliga anklagelser rnot Hans Holmér. Fann du ingen anledning att fästa något avseende vid alla dessa anklagelser, om du nu kände till dem?

Sten Wickbom: Det beror på vad du syftar på för anklagelser.

Anders Björck: Mina frågor handlar om huruvida du har varit aningslös eller inte.

Sten Wickbom: Ta detta att han hade tillämpat telefonkontrollen av Baresic på ett felaktigt sätt. Jag ingrep omedelbart och resolut. Det går inte att svara så här svepande.

Anders Björck: Begick Hans Holmér enligt din uppfattning något fel i relationerna med regeringen och justitiedepartementet under den tid han var spaningsledare?

Sten Wickbom: Jag vill inte kommentera det.

Anders Björck: Jag upprepar frågan: Begick han under den tid som han var spaningsledare något fel i relationerna med regeringen och justitiedeparte­mentet? Du var justitieminister och ansvarig.

Sten Wickbom: Jag vet inte vad du syftar på.

Anders Björck: Jag tror att du är tillräckligt begåvad för att förstå. Jag frågade om Hans Holmér begick några ....

Sten Wickbom: Du är tillräckligt begåvad för att ställa mer precisa frågor.

Anders Björck: Jag skall precisera mig. Är du helt nöjd med Hans Holmérs uppträdande under den tid du var justitieminister och han var chef?

Sten Wickbom: Naturligtvis inte. Jag såg ju till att han togs bort ur spaningsledningen.

Anders Björck: Under tiden måste det väl ändå ha förekommit något som du reagerade emot, eller var det först i februari ...?

Sten Wickbom: Det var saker som föranledde mig att vid den tidpunkt som jag ansåg lämplig verka för att han kom bort ur spaningsledningen.

Anders Björck: Och det var då i februari 1987?

Sten Wickbom: Ja. Jag har vid tidigare utfrågningar inför konstitutionsut­skottet förklarat att jag ansåg att ett tidigare ingripande varken var lämpligt eller möjligt.

Anders Björck: Även med facit i hand, ansåg du tidigare att du hade full kontroll över Hans Holmér?

Sten Wickbom: Svar: Ja.

135

 

Anders Björck: Slutligen en fråga som avser den här buggningen och     1988/89:KU30 avlyssningen. Finns det enligt din uppfattning någon förklaring till något     Bilaga B 7 missförstånd  eller  annat,  som   kan  ha  lett  till  att  P-G  Näss  kan  ha missuppfattat de besked som har lämnats?

Sten Wickbom: Jag betraktar det som uteslutet.

Anders Björck: Du vidhåller att du över huvud taget icke har talat med Munck i de termer som Näss här för några dagar sedan återgav?

Sten Wickbom: Ja, jag sade det nyss och jag har inte ändrat mig.

BirgU Friggebo: Känner du Ebbe Carlsson? Har du träffat honom någon gång?

Sten Wickbom: Jag har aldrig träffat honom, men jag hade en mycket bestämd uppfattning om honom som person.

BirgU Friggebo: Det betyder att sådana informationer som han vid årsskiftet 1986-1987 fick ifrån Holmér om buggning inte har kunnat nå dig via Ebbe Carlsson?

Sten Wickbom: Nej, definitivt inte. Jag undvek medvetet att tala med Ebbe Carlsson. Ebbe Carlsson förekom i polishuset under de första dagarna. Jag såg till att han upphörde att förekomma där.

Birgit Friggebo: Följdes detta upp sedan av Holmér? Befann sig Ebbe Carlsson utanför polishuset hela tiden efter detta?

Sten Wickbom: Ja, jag har inte fått några uppgifter om att han fanns där efter det att jag hade sagt till.

BirgU Friggebo: Har du fått några andra uppgifter om att det förekom en intensiv kontakt mellan Holmér och Carlsson?

Sten Wickbotn: Inte under min tid som justitieminister.

Birgit Friggebo: Du känner inte till att hemliga handlingar, hemliga uppgifter och annat spreds utanför?

Sten Wickbom: Nej. Jag har icke hört ett ord om Ebbe Carlsson i relation till Palmeutredningen efter den vecka, då han lär ha uppehållit sig i polishuset.

Birgit Friggebo: På vilket sätt gav du till känna din uppfattning om att du tyckte att det var olämpligt att Ebbe Carlsson befann sig i polishuset?

Sten Wickbom: Via min observatör.

Birgit Friggebo: Via observatören? Till Holmér?

Sten Wickbom: Till Holmér, ja.

Birgit Friggebo: Och att det var helt olämpligt att Ebbe Carlsson skulle springa omkring i polishuset.

Jag övergår till en annan fråga. Jag undrar om du deltog i någon diskussion
om Näss framtid mellan den tid då Bergling flydde - den 5-6 oktober - och
fram till dess du avgick den 19 oktober 1987.                                                      13g

 

Sten Wickbotn: Inte med anknytning till flykten. Däremot skall jag inte     1988/89:KU30 utesluta att det redan då var aktuellt att pröva om han i enlighet med egen     Bilaga B 7 önskan skulle till Uppsala.

BirgU Friggebo: Men det kom inte några propåer från spaningsledningen eller någon annan om att ...?

Sten Wickbom: Nej, det var en helt intern diskussion.

BirgU Friggebo: Det hade ingenting att göra med att Näss aktier föll i och med Berglings flykt och att det här sambandet ...?

Sten Wickbom: Det fanns väl en allmän fundering över att om vi nu skulle ha ny ledning för SÄK, kanske flera än chefen skulle bytas ut, vilket ju inte är ovanligt när man så att säga tillskapar en ny ledning för en organisation.

BirgU Friggebo: Det kom inte några andra propåer om att Näss skulle missköta spaningsutredningen?

Sten Wickbom: Inte alls. Det var inte alls kopplat till detta, utan det var hans vilja att komma till Uppsala, hans lämplighet för-befattningen och möjligen också lämpligheten av att man gör - inte bara en utan flera - rockader på en gång i ledarskiktet på en organisation.

BirgU Friggebo: Så detta med bollplanket mellan Holmér och Kegö samt Barrling och de diskussioner som uppstod under hösten om att Näss eventuellt misskötte sitt jobb nådde aldrig dig?

Sten Wickbom: Aldrig. Några bollplank iakttog jag inte under min tid som justitieminister.

BirgU Friggebo: Du kände inte alls till att Holmér fortsatte spaningarna efter det att han hade avgått?

Sten Wickbom: Nej. Gjorde han det under min tid?

BirgU Friggebo: Han avgick väl formellt som länspolischef i september 1987, eller hur? Du avgick den 19 oktober.

Sten Wickbotn: Nej, jag kände inte till några bollplank.

BirgU Friggebo: Du har varit utfrågad av juristkommissionen. Har du då berättat för juristkommissionen dels om dessa propåer som fanns från Holmérs sida om att ta över säkerhetsavdelningen, dels om det beslut som regeringen fattade om telefonavlyssning av Baresic?

Sten Wickbom: Holmér har aldrig begärt att få ta över säkerhetsavdelningen. Holmér begärde att få till stånd ett bättre samarbete med vissa delar av säkerhetsavdelningen, med dem som var relevanta för mordspaningen.

Birgit Friggebo: Låt oss inte fastna på det.

Sten Wickbotn: Det var så att säga min upptakt till svaret. Jag vågar inte svara på vad jag i dessa delar sagt till juristkommissionen, men det är lätt att kontrollera i protokollet.

137

 

BirgU Friggebo: Det finns nämligen ingenting av detta beskrivet i protokollet      1988/89:KU30
från juristkommissionen.                                                                Bilaga B 7

Sten Wickbom: I så fall har jag inte svarat på detta. Men det skulle förvåna mig om jag inte har tagit upp det.

BirgU Friggebo: Du tror att du har gjort det?

Sten Wickbom: Jag tror det, men jag är inte säker.

BirgU Friggebo: Du vet inte?

Sten Wickbom: Jag är inte säker på det. Det är omöjligt att komma ihåg alla frågor och alla svar.

BirgU Friggebo: Men så här i efterhand ...

Sten Wickbotn: Inför juristkommissionen - och även inför parlamentariker­kommissionen - uppträdde jag helt passivt. Jag svarade på frågor.

BirgU Friggebo: Du ansåg inte det vara din uppgift att själv ur egen fatabur försöka berätta om vad som hände?

Sten Wickbom: Jo, naturligtvis, om det var någonting som jag bedömde ha större relevans än de frågor jag fick, men jag tyckte att jag fick de relevanta frågorna, och då svarade jag på dem.

BirgU Friggebo: Så de här frågorna var inte särskilt relevanta?

Sten Wickbotn: Kan du ta det igen.

BirgU Friggebo: Jag avser dels diskussionerna om hur Holmér skulle få ett större inflytande över säkerhetsavdelningen, dels beslutet som regeringen fattade om telefonavlyssningen av Baresic.

Sten Wickbom: Det första betraktade jag som en relativt vardaglig händelse. Det är sådant som inträffar när två polismyndigheter skall arbeta tillsam­mans, att det uppstår problem i det samarbetet. Det är mycket möjligt att jag själv inte tog upp detta när jag inte fick någon fråga. Frågan om Baresic fanns det väl anledning att ta upp, men jag vet inte om jag gjorde det. Jag hade inte någon anledning att låta bli.

Jag upplever det som om att konstitutionsutskottet anser att jag och regeringen har gjort fel som i ett mycket betänkligt läge satte in telefonkon­troll på Baresic. Jag har den uppfattningen, att om jag inte hade gjort det, hade jag gjort ett grovt fel. Då hade jag haft svårt att uppträda inför KU. Detta var ingenting som jag hade anledning att dölja.

BirgU Friggebo: Vi kan återkomma till detta senare i våra slutledningar. Du säger beträffande kommandot över säpo att det handlade om två myndighe­ter som inte kom överens, och att det gällde att samordna dessa. Är det alltså inte riktigt att det förelåg ett utkast till beslut hos regeringen om hur samarbetet skulle ske?

Sten Wickbom: Jo, jag sade nyss att samtalstonen och personkemin var sådan

att jag hade anledning att erinra om att regeringen enligt polisförfattningarna

13R kunde fatta vissa beslut, och det fanns även utkast till sådana.

 

Birgit Friggebo: Var det så - som det upplystes här förra gången - att det     1988/89KU30 fanns regeringsledamöter som satt och väntade på att eventuellt kunna fatta     Bilaga B 7 ett beslut snabbt?

Sten Wickbom: Den uppgiften har jag hört. Det är mycket möjligt att regeringen satt och väntade, eftersom regeringen satt tillsammans praktiskt taget dygnet runt. Men jag vill utesluta att den skulle ha samlats just för den här frågan, som jag inte bedömde som någon mycket stor eller dramatisk fråga.

BirgU Friggebo: Men det kunde alltså då vara ett argument under de här samtalen, att om det inte blir ordning och reda på torpet skall vi ta ett beslut ...?

Sten Wickbom: Argumentet var inte att regeringen hade samlats för att ta ställning till just den här frågan. Möjligen har det nämnts i förbigående att eftersom regeringen satt där uppe, kunde jag gå dit och kolla om jag hade fel.

BirgU Friggebo: Men då förnekar du Romanders uppgift om att det kom ett ultimatum från Holmér om att säkerhetspolisen skulle underställas honom?

Sten Wickbom: Ja. Det var aldrig tal om hela säkerhetspolisen. Det var tal om en förstärkningsåtgärd som regeringen kan besluta om enligt polisförfatt­ningarna. Det var ingenting märkvärdigt i det.

BirgU Friggebo: Det var inte ens tal om att en rotel - eller delar av SÄK -skulle underställas?

Sten Wickbom: Jag visste inte ens då exakt vilka delar det handlade om.

BirgU Friggebo: Under hela den här undersökningen har det ju framkommit väldigt exceptionella uppgifter om hur det har gått till i Palmeutredningen och om förhållandena där. Man får en bild av Holmér som en tornado som sveper omkring i myndigheterna och in i regeringen och använder olika metoder för spaning. Det är den bild som växer fram.

Det finns en fråga som allmänheten väldigt ofta ställer till mig när detta diskuteras, och tillståndet i Sverige diskuteras ju mycket. Frågan lyder: Vad är det för hållhake som Holmér har på socialdemokratiska politiker och på den socialdemokratiska regeringen? Jag skulle vilja ge dig chansen att här och nu inför oss som sysslar med de här frågorna ge din kommentar till denna mycket frekvent förekommande fråga.

Sten Wickbom: Att Holmér skulle ha uppträtt som en tornado är en beskrivning som får stå för dig själv. Hos mig fick han aldrig spela tornado.

Myten om hållhakar har jag mött i många mer eller mindre förödmjukande former. En teori om hållhake har anknytning till mig och vissa för mig utomordentligt tragiska förhållanden. Min äldste son tog livet av sig av vissa skäl. Jag tycker att Birgit Friggebo skall sluta med att ställa den typen av frågor.

Birgit Friggebo: Det tänker jag nog inte göra, eftersom jag anser mig vara

allmänhetens representant.                                                                                 139

 

Sten Wickbom: Men vad syftade Birgit Friggebo på då?                1988/89:KU30

Bilaga B 7 Birgit Friggebo: Jag syftar på att Holmér var med i Göteborg i utredningen

kring den s.k. sjukhusspionen. Jag syftar också på att åklagarna upplevde att Holmér hade ett särskilt stöd hos regeringen och att detta försvårade deras arbete. Jag syftar på de stora samarbetssvårigheter som förekom under ett helt år och att det var svårt att bli av med Holmér i slutskedet; han ställde ultimatum om att lösningen skulle vara konstruerad på visst sätt för att han över huvud taget skulle fortsätta. Holmérs inblandning i spaningsutredning­en har ju fortsatt.

Jag ber om ursäkt om min fråga har lett dig till slutsatsen att jag syftade på andra, helt personliga omständigheter. Jag hade inte på något sätt den avsikten. Min fråga hänger alltså samman med Holmérs sätt att bedriva sitt arbete. Den bild som har vuxit fram är att han på ett alldeles särskilt sätt haft access till regeringen och stöd hos regeringen också för olika mordteorier.

Det är alltså mycket vanligt att frågan ställs huruvida det finns några hållhakar på regeringen. Jag tycker att det är min skyldighet att ställa samma fråga som allmänheten mycket ofta ställer. Jag har också en skyldighet att sköta mitt jobb i de här utfrågningarna.

Sten Wickbom: Ju oftare frågan ställs, desto oftare undergrävs dessa misstankar. Jag kan bara på en punkt - om vilken jag har ingående och exakt kunskap - säga att då Hans Holmér fick en ny uppgift i samband med spaningarna var det ett ensidigt beslut från regeringens sida. Det var ett beslut hos polismyndigheten som regeringen accepterade som grund för sitt beslut att lägga det högsta ansvaret för polisarbetet på rikspolisstyrelsen.

BirgU Friggebo: Vi skall inte gå in på de frågorna. Vi har i tidigare undesökningar behandlat hur de gick till.

Sten Wickbom: Eftersom du tar upp frågan vill jag gärna ge min version.

Birgit Friggebo: Jag tänker inte fördjupa mig på det området.

Sten Wickbom: På punkt efter punkt vill du underblåsa teorierom att Holmér hade en exceptionell ställning i förhållande till regeringen och att den skulle grunda sig på någon form av hållhake.

Birgit Friggebo: Du förde ett resonemang där du sade att det bara är ordalydelsen i själva lagparagrafen som man har att följa när man skall fatta beslut i ärenden sådana som telefonavlyssningen av Baresic. Det står alltså i förarbetena att telefonavlyssning kan användas i samband med militära uppgifter. Man har utgått från situationen att spioner som har dömts kan sprida uppgifter vidare. De skall alltså kunna hindras från att tala i telefon. Så beskrivs lagparagrafens tillämpning i förarbetena.

Du hävdar att man bara skall se till vad som står i lagparagrafen. I den ges enligt din uppfattning utrymme att också för andra ändamål när det gäller säkerhetsskydd fatta den här typen av beslut. Hur förhåller sig detta till grundlagens bestämmelser om förbud mot telefonavlyssning och andra liknande saker?

Sten Wickbom: Att man inte får telefonavlyssna ...?                                             140

 

BirgU Friggebo: Utan stöd av lag.                                                  1988/89:KU30

Bilaga B 7 Sten Wickbotn: Just det. Regeringsformen säger just det, och då beror det på

vad som står i lagen. Om lagen ger stöd för telefonavlyssning, då ger också

regeringsformen stöd för telefonavlyssning.

Birgit Friggebo: Innebär inte detta att, eftersom man ansett sig behöva reglera telefonavlyssning i grundlag, därmed också speciella riktlinjer ges när det gäller tillämpningen av lagparagraferna, nämligen att telefonavlyssning skall tillämpas oerhört restriktivt?

Sten Wickbom: Herr ordförande! Jag har fått flera frågor om lagtolkning. Det är alldeles uppenbart att konstitutionsutskottet har en annan uppfattning än jag om hur man skall tolka en lag. För mig är utgångspunkten vad som står i lagparagrafen. Förarbetena kan förstås vara till visst stöd, men om förarbetena innehåller exempel på hur lagparagrafen i dess ordalydelse skall tillämpas innebär inte det att lagparagrafen inte kan tillämpas på ett annat exempel.

Jag kommer inte längre i pedagogik. Jag tror inte att fortsatt lagteknisk diskussion ger särskilt mycket mer.

Olle Svensson: Låt mig då säga att det är fel att säga att konstitutionsutskottet tycker på det ena eller andra sättet eller att konstitutionsutskottet anser att Sten Wickbom har gjort fel eller ej. Vad vi just nu sysslar med är att inhämta sakupplysningar. Konklusionerna från utskottets sida återstår.

Vi har över huvud taget inte fattat några som helst beslut i den här frågan. Vad vi nu sysslar med är alltså att inhämta sakupplysningar.

Sten Wickbotn: Då ändrar jag mig och avser delar av konstitutionsutskottet. Jag uppfattar frågorna på så sätt att de inte bara handlar om att inhämta sakupplysningar. Jag uppfattar en del beskyllningar också.

Olle Svensson: Vi har över huvud taget inte i utskottet fattat några beslut. Vi samlar in uppgifter just nu.

Birgit Friggebo: Herr ordförande! För oss är det ju viktigt att veta på vilket sätt regeringen resonerar då den fattar sina beslut, alltså vilken grunduppfatt­ning den har om hur lagarna skall tolkas. Nästan samtliga ledamöter ställer frågor - vi argumenterar inte. Vi ställer frågor för att bilda oss en uppfattning. Detta är fullt legitimt när det gäller utskottets sätt att arbeta.

Jag skulle vilja ställa frågor om Sten Wickboms bedömning av huruvida man kunde använda 1975 års spaningslag vid telefonavlyssning mot Baresic. Terrorister som har fått beslut om utvisning kan man ju avlyssna om man misstänker nya terroristattacker. Man behöver inte misstänka en enskild individ i det fallet. Övervägde regeringen att tillämpa spaningslagen?

Sten Wickbotn: Det är inte regeringen som skall fatta sådana beslut, och det gjorde vi inte heller.

BirgU Friggebo: Nej, det är det som är poängen. Det är domstol som skall fatta detta beslut. Samma sak gäller bestämmelserna i rättegångsbalken. När det gäller 1952 års lag skall också domstol fatta beslut. Det är exceptionellt att regeringen över huvud taget kan fatta sådana här beslut.

141

 

Sten Wickbom: 31 § och regeringens beslut handlade inte om spaning utan     1988/89:KU30
om att förhindra brott mot rikets säkerhet.                                   Bilaga B 7

BirgU Friggebo: Du sade själv att Baresic var terrorist, och han blev sedermera utvisad av den anledningen.

Eftersom vi har en särskild spaningslag som gäller terrorister undrar jag om det ingick i regeringens bedömning att man kunde tillämpa den lagparagrafen i stället för att tänja på 31 § kriminalvårdslagen.

Sten Wickbom: Svaret är att det inte var aktuellt.

BirgU Friggebo: Det var inte aktuellt att tänka på det?

Hur trodde du att Europadomstolen skulle bedöma regeringens beslut, alltså bestämmelserna om att domstol skall pröva människors civila rättighe­ter? I det här fallet har alltså regeringen gjort det.

Sten Wickbom: Jag har rätt lång erfarenhet av Europadomstolens tillämp­ning av sina konventioner. Jag har lärt mig att man inte skall förutsäga utgången. Skulle det här beslutet kritiseras eller förklaras olagligt av Europadomstolen har Sverige förlorat ett viktigt instrument för att bekämpa terrorism.

Birgit Friggebo: 1975 års spaningslag är inget hjälpmedel för att bekämpa terrorism?

Sten Wickbom: Nej.

BertU Fiskesjö: Jag går tillbaka till beslutet om telefonavlyssning av Baresic. Var regeringen helt enig om det beslutet?

Sten Wickbom: Ja. Du kan gå till regeringsprotokollet och kontrollera, men detta är min minnesbild.

BertU Fiskesjö: Det rådde inga delade meningar mellan de föredragande och dig?

Sten Wickbom: Nej.

Bertil Fiskesjö: Munck hade alltså samma uppfattning som du i den här frågan?

Sten Wickbom: Ja.

BertU Fiskesjö: Han tillstyrkte användandet av den här paragrafen?

Sten Wickbom: Ja.

Bertil Fiskesjö: Du sade att själva beslutet fattades per capsulam.

Sten Wickbom: Ja och nej. Vi startade med ett per capsulamförfarande och bekräftade det beslutet dagen efter i ett beslut där regeringen sammanträdde in pleno.

BertU Fiskesjö: Beslutet hade alltså inte verkställts förrän det formella beslutet fattades?

142

 

Sten Wickbom: Jag kan inte med säkerhet veta detta. Men syftet med min     1988/89:KU30 rundringning var att det skulle gå att förbereda den åtgärd som skulle få     Bilaga B 7 formell klarsignal dagen därpå. I och för sig hade vi kunnat protokollföra per capsulambeslutet, men, herregud, det var bara några timmar emellan!

BertU Fiskesjö: Kan verkligen regeringen fatta beslut per capsulam?

Sten Wickbom: Ja.

BertU Fiskesjö: På vad stöder du denna uppfattning?

Sten Wickbom: Det vet jag inte.

Bertil Fiskesjö! Sveriges statsminister, Olof Palme, var mördad, och jag utgick i det läget från att det någonstans fanns stöd för att regeringen, tolv timmar innan det formella regeringssammanträdet hölls, kunde förankra regeringsbeslutet hos fem "tunga" statsråd.

Om Bertil Fiskesjö lyckas hitta en paragraf som säger att det var fel att göra så tar jag på mig ansvaret för detta fel.

BertU Fiskesjö: Vi har så många gånger hört att ändamålen helgar medlen.

Sten Wickbom: Nej, ändamålen helgar inte medlen. Jag vill bara beskriva den situation som förelåg. Olof Palme var mördad på öppen gata. Situatio­nen var fullständigt oklar och kunde vara utomordentligt farlig.

Parlamentarikerkommissionen har kritiserat regeringen och olika tjänste­män på olika punkter därför att vi inte räknade med möjligheten att mordet på Olof Palme var upptakten till en statskupp. Enskilda statsråd har kritiserats för att de åkte taxi till Rosenbad i samband med regeringens sammanträde under mordnatten.

Det var en mycket speciell situation, Bertil Fiskesjö. Över huvud taget saknar man i de nu aktuella diskussionerna den bakgrund som vi faktiskt har, nämligen den att Sveriges statsminister, Olof Palme, mördades på öppen gata. Ingen hade en aning om vad detta var eller vad detta kunde vara början till.

BertU Fiskesjö: Jag hade inte förväntat mig en så lång redogörelse som svar på min fråga. Jag vill helt enkelt veta hur beslutsfattandet gick till.

Det är konstitutionsutskottets uppgift att ta ställning till huruvida de regler som finns också följs. Jag är medveten om att det kan finnas lägen där man anser sig kunna tillämpa vad som brukar kallas för konstitutionell nödrätt. Detta ställningstagande får prövas i efterhand, så att man kan bedöma huruvida detta kan anses vara acceptabelt. Jag har inte gjort någon värdering av handlandet. Jag vill bara få reda på hur det har gått till.

I regeringsformen 7 kap. 4 § står det att minst fem statsråd skall delta i regeringssammanträde. Jag har aldrig sett detta lagrum tolkat på sådant sätt att regeringen kan fatta beslut per capsulam.

Sten Wickbom: Det var ju synd att inte Bertil Fiskesjö var med och sade att vi inte kunde göra så.

BertU Fiskesjö: Ursäkta, jag hörde inte vad du sade.

Sten Wic/jo/n.-Jag skall inte säga mer. Jag kan inte rå för att jag är upprörd.    143

 

BertU Fiskesjö: Jag vill anknyta till den fråga i vilken jag hade en dispyt med     1988/89:KU30 statsministern vid tidigare utfrågning. Det är något som svävar som ett diffust     Bilaga B 7 moln över många konstigheter i spaningen och i den utredning som har gjorts. Det gäller användningen och rättfärdigandet av s.k. okonventionella metoder. Jag har aldrig fått klart för mig vilka metoder som är godtagbara resp. icke godtagbara okonventionella metoder.

Av vad som framkommit i ärendet framgår att mycket märkligt uppenbar­ligen hände. Ebbe Carlsson fick tillgång till sekretessbelagt material trots att han inte hade någon som helst anställning eller någon egentlig befogenhet. Polisen tar in avlyssningsmaterial som i varje fall tidigare ansetts vara olagligt.

När detta diskuteras med andra än dem som finns i regeringskretsen säger de att de hade en bestämd känsla av att detta var sanktionerat, det gällde att "blåsa på" och göra så mycket man kunde.

Jag beskyller inte Sten Wickbom för någonting nu. Hur kunde denna stämning uppkomma? Har du någon uppfattning om hur det kunde bli på det viset?

Sten Wickbom: Alla var väl besjälade av att göra så mycket de kunde för att få fast mördaren. Jag tyckte att det var, för att använda ett understatement, angeläget.

BenU Fiskesjö: Där satt alltså Holmér som spindeln i nätet och låtsades att han hade tillgång till annat stöd än vad han enligt din mening hade?

Vid den utfrågning som vi hade med P-G Näss sade han i en passus att han frågat Holmér: Är allt klart nu? Då hade Holmér svarat ja. Då tror man alltså i övrigt att här är det så att säga sanktionerat uppifrån och att man kan gå vidare.

Jag skall inte uppehålla mig mer vid den frågan, utan jag vill ställa en allmän principiell fråga till dig som ju är en kunnig jurist och tidigare justitieminister: Är det din uppfattning att användning av s.k. buggningsut-rustning under alla omständigheter är otillåten?

Sten Wickbom: I princip ja. Det förekommer i dag som bekant en rättslig prövning av om det i vissa faktiska situationer, som under denna spaning, har varit tillåtet med buggning. Jag skall inte ha någon uppfattning i denna fråga, det enda jag vill säga är att när jag anmälde 1983 års polislag till regeringen så anförde jag att det är förbjudet att bugga men att det kan finnas ytterligt extrema situationer, grundade på nödvärnsbestämmelser i strafflagen, då det är tillåtet. Jag har ingenting att säga utöver detta mycket nyanserade uttalande som jag gjorde och som det går att läsa i statsrådsprotokollet. Att säga någonting mer vore att ge pekpinnar åt åklagare och domstolar som nu har att bedöma om det är olagligt eller lagligt. Men buggning är förbjuden sedan 1975, det vet vi ju alla. Dessförinnan var det tillåtet att bugga.

Bernt Fiskesjö: Slutsatsen av det du har sagt här är att om polisen skall ha möjligheter att använda sig av sådana här metoder måste utrustningen finnas på plats, dvs. enligt detta resonemang skulle det vara fullt lagligt att ha denna utrustning tillgänglig för att kunna användas i exceptionella situationer.

144

 

Sten Wickbom: Det är ju självklart att skall man göra det så måste man ha     1988/89:KU30

instrument. Jag skall inte gå in i detaljer, men här gäller det ytterligt     Bilaga B 7

exceptionella förhållanden. Det kan ju inte behövas så många mikrofoner för

att lyssna. Men som jag sade inledningsvis tror jag inte på denna metod. Den

är ointelligent. Man hör inte vad som sägs, och man får en massa material

som det är omöjligt att tolka. Detta är en lekmans bedömning, som man kan

göra bl.a. genom att ha läst deckare.

BertU Fiskesjö: Nu är avlyssning av detta slag ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten.

Sten Wickbom: Det är därför jag inte tycker om det.

BertU Fiskesjö: Det gör jag inte heller, och det är därför jag ställer envetna frågor om detta.

Nu är det tydligen så att man inom polisen redan innan man blev avslöjad som smugglare hade tillgång till denna utrustning. Då vill jag fråga: Hade du kännedom om att polisen hade utrustning av det, här slaget?

Sten Wickbom: Ja. Och jag har frågat: Varför i all sin dar har ni det? Jo, det skulle man ha för utbildnings- och övningsändamål för den händelse buggning i framtiden skulle bli tillåten eller det skulle uppstå situationer då buggning är tillåten. Men jag har ifrågasatt om man verkligen behöver sådan utrustning för sådana ändamål.

BertU Fiskesjö: Den materiel som fanns tillgänglig var enligt din mening införd på helt laglig grund?

Sten Wickbom: Det har jag ingen aning om, men det utgår jag ifrån.

BerUt Fiskesjö: Men materiel som det är tillåtet att använda måste väl, såvitt jag förstår, ha förts in i landet på lagligt sätt. Då uppkommer frågan: Varför var man, när man på laglig grund kunde införa materiel av det här slaget, tvungen att tillgripa vad som senare kom att karakteriseras som smuggling? Jag antar att du inte har några synpunkter på detta.

Sten Wickbotn: Om man smugglar in någonting tänker man väl använda det illegalt.

BertU Fiskesjö: Slutsatsen av det du sade är att polisen planerade spanings­verksamhet som inte kunde vara tillåten?

Sten Wickbom: Det har jag ingen aning om, för detta hände långt efter min tid som justitieminister.

Bertil Fiskesjö: Du har redovisat din syn på nödvärnsrätt enligt rättegångsbal­ken . Jag skulle vilja ha en avslutande kommentar när det gäller tillämpningen av exceptionella undantagsregler: Var anser du att beslutsnivån bör ligga i sådana frågor?

Sten Wickbom: Det är omöjligt att säga rent generellt. Skall man kunna svara
på frågan, måste man gå in i konkreta fall. Då hänvisar jag till det material
som finns om Bulltofta, Norrmalmstorgsdramat och attentatet mot västtyska
ambassaden. I vissa fall gick regeringen in, t.o.m. så att det inte var hela          145

10 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30 Bitagedel B

regeringen utan enskilda statsråd. I andra fall fattades besluten på andra    1988/89:KU30
nivåer.                                                                                           Bilaga B 7

Som sagt går det inte att svara på frågan generellt, man måste ha en konkret situation framför sig för att kunna svara på den.

BertU Fiskesjö: Är det allmänt tillfredsställande att polisbefäl på ganska låg nivå kan anses ha rätt att använda sådana här exceptionella spaningsme­toder?

Sten Wickbom: Nej, generellt inte, men det beror naturiigtvis på situ­ationen.

Bo Hammar: När det gäller fallet Baresic har jag ingen speciell fråga, eftersom det inte är en fråga som bekymrar mig särskilt mycket. Det gäller ju ändå en person som var knuten till en av de mest "elakartade" terroristorga­nisationer som världen någonsin har beskådat. Jag har litet svårt att uppbåda indignation över att han sattes under avlyssning. Så jag avstår helt från att ställa frågor om det fallet.

Du sade inledningsvis att du tror att du inte hade kännedom om P-G Näss förfrågningar till justitiedepartementet. Utesluter du att du har haft någon kännedom om dessa, eller är det någonting som du inte bara minns.

Sten Wickbom: Jag sade att jag förutsatte att det skapades en handlingsbe­redskap bland mina nära medarbetare för hur man skulle uppträda och tillämpa olika delar av lagstiftningen i ytterst exceptionella situationer, som dessutom karakteriseras av stor fara för rikets säkerhet. Jag utgick från att man grunnade på detta. Det ingick i instruktionerna att man skulle studera gamla pärmar och se hur det hade gått till i liknande situationer tidigare. Om någon då hade sagt att han håller på med sådant, hade det varit så litet märkvärdigt att jag inte hade haft någon anledning att lägga sådant på minnet.

Mitt svar på frågan är att jag inte har någon minnesbild av att jag skulle ha gjort något sådant.

Bo Hammar: Du anser att frågan att polisen skall tillgripa illegal buggning är stor och viktig?

Sten Wickbom: Naturligtvis är alla frågor där man har att bedöma om exceptionella åtgärder skall sättas in stora och besvärliga och kräver noga eftertanke. Dessutom kräver det visst studium av hur man har gjort vid motsvarande situationer tidigare. Det är självklart att mina medarbetare sysslade med sådant. Vi fungerade som team. Jag behövde aldrig gå runt och säga att mina medarbetare skulle göra si eller så, utan de visste vad som krävdes av dem.

Jag har ett mycket bestämt, helt säkert, minne av att ingen ställde en fråga om eller begärde att jag skulle ta ställning till exceptionella åtgärder. Därmed har jag inte heller lämnat någon sanktion och naturligtvis inte heller gjort ett så utomordentligt märkligt uttalande som P-G Näss påstår att jag gjort. Det vore mig helt främmande att uttrycka mig på det vis som P-G Näss påstår.

146

 

Bo Hammar: I vilken utsträckning informerade Bergenstrand och Munck dig    1988/89:KU30 om sina kontakter med spaningsledningen och polisen? I vilken utsträckning     Bilaga B 7 hade de så att säga eget svängrum för att kunna ge besked till polisen?

Sten Wickbom: Jag tror inte de underrättade mig alls. Det de gjorde ingick i deras reguljära arbetsuppgifter i den situation som hade uppkommit. Vi hade alla oerhört mycket att göra och arbetade dygnet om. Informationsflödet var mycket brett.

Bo Hammar: Jag läste just vad du sade när du blev utfrågad förrförra året. Då handlade det i huvudsak om utredningen av Palmemordet. Vid den utfrågningen fick du bl.a. frågan om Bergenstrand, Fälth och Munck hade agerat ofta på eget initiativ. Du svarade kategoriskt nej. Sedan frågade Birgit Friggebo om du hade varit närvarande och fått rapporter om alla kontakter som förekommit. Du svarade ungefär så här: Vad de har gjort har varit sanktionerat av dig. Då får jag bilden att de så att säga i stort sett har underrättat dig i detalj om det mesta och inte haft något eget svängrum, utan alla besked som de har kunnat ge till spaningsledning och polis har de fått hämta sanktion för hos dig, eller läser jag fel?

Sten Wickbom: Allt vad de gjorde för min räkning hade de naturligtvis sanktion av mig för att göra.

Bo Hammar: Innebär det då inte att de, om de hade fått en så pass allvarlig fråga som illegal avlyssning, i så fall går till dig? Kan de på egen hand ge besked i en sådan fråga?

Sten Wickbom: Det är allvarligt att bugga i situationer där det inte är tillåtet. Men att man gjorde en allmän översikt över vad som kan gälla i en exceptionell situation, som kan bedömas innebära fara för rikets säkerhet, är en rutinåtgärd.

Bo Hammar: Men Näss fråga till Bergenstrand som han inte heller har dementerat att han fått, gällde inte, vad jag förstår, i första hand den allmänna översikten, utan det var att man ville ha klartecken för att bugga.

Sten Wickbom: Jag måste upprepa mig här. Ingen har frågat mig om det var lagligt, lämpligt eller möjligt att bugga. Därmed har jag heller inte gett någon sanktion för detta. Jag heller inte känt till att det buggats. På dessa tre punkter är jag absolut säker.

Bo Hammar: Jag upprepar att jag ställer denna fråga därför att du, vid utfrågningen för två år sedan, sade uttryckligt att både Bergenstrand och Munck i alla sammanhang har handlat efter uttryckligt besked av dig och på din sanktion och inte så att säga haft något eget svängrum. Nu får vi en något annan bild av att Bergenstrand och Munck kan ha gett denna typ av besked utan att du på något sätt varit informerad. Det tycker jag är en helt annan bild än den vi fick för två år sedan.

Sten Wickbom: Jag kan inte svara på annat sätt än jag har gjort.

Hans Leghammar: Vi har här ett granskningsärende där Harald Fälth har

varit på kansliet. Han har då uppgivit att P-G Näss har velat ha tillstånd att      147

 

bugga på kurdiska bokkafét. Är det någonting du har hört talas om vid något     1988/89:KU30
tillfälle?                                                                                          Bilaga B 7

Sten Wickbom: Inte förrän jag hörde att Harald Fälth hade sagt det här på kansliet.

Hans Leghammar: Du har inte hört det tidigare? Är det inte mycket märkligt, eftersom Fälth och Bergenstrand är ganska nära medarbetare till dig? Hade de inte i uppgift att framföra denna typ av information?

Sten Wickbom: Jag tycker inte att det var märkvärdigt att de inte gick till mig. De fann frågan absurd.

Hans Leghammar: Men att Näss de facto ville det kunde väl ha ett visst intresse i den diskussion som trots allt har förts om buggning?

Sten Wickbom: Harald Fälth bedömde väl att han på ett mycket effektivt sätt
lade locket på. "Hur kan karln vara så dum att han tror att han kan göra
olaglig---- "

Hans Leghammar: Men informationen som sådan är väl ganska viktig att känna till som justitieminister, trots allt?

Sten Wickbom: Jag kände inte till den.

Hans Leghammar: Nej, det är ju beklagligt. Jag ställer inte fler frågor i det här läget.

Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja återkomma något till sammanträdet när ni fattade beslut om telefonavlyssning av Baresic. Det var söndagen den 2 mars. Vem var det som tog kontakt med dig då?

Sten Wickbom: Polisen, via någon av mina medarbetare.

Ylva Annerstedt: Ni träffades i din bostad?

Sten Wickbom: Ja.

Ylva Annerstedt: När du sedan ringde runt till ett antal regeringsledamöter, var det ingen som framförde några tveksamheter?

Sten Wickbom: Man brukar inte återge samtal mellan regeringsledamöter som föregår ett beslut. Men eftersom beslutet var enhälligt kan du dra dina egna slutsatser av det.

Ylva Annerstedt: Ni diskuterade naturligtvis det faktum att K G Svensson hade sagt nej på sina grunder.

Sten Wickbom: Ja, det var ju därför vi tog upp det.

Ylva Annerstedt: Föranledde det er inte att ha en extra diskussion om lämpligheten av att använda sig av en annan paragraf?

Sten Wickbom: Det var just därför vi använde oss av en annan paragraf. Rättegångsbalken räckte inte. Vi var angelägna att få en avlyssning, och då använde vi oss av den paragraf som helt klart medgav avlyssning.

148

 

Ylva Annerstedt: Hur lång tid tog diskussionen innan ni kom fram till detta     1988/89:KU30
beslut?                                                                                          Bilaga B 7

Sten Wickbom: Det har jag inget som helst minne av. Om jag säger, det höll inte på hela dagen, men det gick inte på fem minuter.

Ylva Annerstedt: När ni sedan hade regeringssammanträde den 3 mars, var samma ledamöter närvarande och beslutade, eller var det ytterligare och andra?

Sten Wickbom: Ja, naturligtvis var det ytterligare andra statsråd. Det var ett fullt regeringssammanträde. Vilka som var närvarande får du titta i protokollet.

Ylva Annerstedt: Då vill jag fråga något om buggningen också. Du sade förut att buggning är otillåten i princip, men att det kan finnas exceptionella situationer. Kan denna inställning ha tolkats på ett vidare sätt av dina medarbetare eller andra som kände till din inställning, tror du?

Sten Wickbom: Mina medarbetare kom aldrig att tolka den.

Ylva Annerstedt: Men det var känt att du ansåg att det fanns möjligheter att göra avsteg från lagen i detta fall?

Sten Wickbom: Det hade jag uttalat. Det hade jag anfört till statsrådsproto­kollet i det ärende då regeringen beslöt om den nya polislagen. Jag vill hänvisa till det. Jag har det inte framför mig och skulle ändå inte ha tröttat utskottet med att läsa upp det - det kan ni läsa hemma.

Ylva Annerstedt: När fick du reda på att polisen hade buggningsutrustning?

Sten Wickbom: Att de hade buggningsutrustning? Det hade jag vetat länge. Det hade förvånat mig. På frågor svarades dels att det fanns buggningsutrust­ning kvar sedan den tid då det var tillåtet, dels att det förekom viss utbildning i denna hantering.

Ylva Annerstedt: Hur länge hade du vetat det?

Sten Wickbom: Det kan jag inte svara på.

Ylva Annerstedt: Förvånade det dig inte, reagerade du inte när de sade till dig att det behövdes utbildning, för att det skulle bli tillåtet i en framtid?

Sten Wickbom: Jo, jag tyckte det var märkligt att man skulle ägna tid åt att utbilda sig i detta.

Ylva Annerstedt: Hade ni då diskuterat möjligheten att göra buggning laglig, eftersom man trodde att det kunde bli möjligt i framtiden?

Sten Wickbom: Nu återkommer jag till en fråga jag fick av Kurt Ove Johansson här. Det fanns ett förslag från tvångsmedelskommittén att, om jag säger så, legalisera eller liberalisera buggning. Det betänkandet diskuterades till och från. Vi kom aldrig till en formell beredning med föredragningar och slutliga beslut, men de underhandsresonemang jag förde ledde mig till ståndpunkten att man inte borde genomföra detta, av två skäl: dels av hänsyn

149

 

till integriteten, som jag tyckte behövde skydd i dagens samhälle, dels därför     1988/89:KU30 att jag som lekman föreställer mig att detta inte kan vara särskilt intelligent.    Bilaga B 7 att hålla på med en massa trådar och översättningar, när man ändå hade så svårt att hantera den lagliga telefonavlyssningen.

Ylva Annerstedt: Du sade tidigare att du länge hade vetat att polisen hade buggningsutrustning.

Sten Wickbom: Länge - jag vet inte hur länge jag hade vetat det. Men jag hade vetat det, ja.

Ylva Annerstedt: 1985 avslöjades att polisen hade ett hemligt bolag för att dölja sina spaningsbilar, vilket det i och för sig kanske kan finnas fog för. Kom det då till din kännedom att det fanns flera bolag?

Sten Wickbom: Att det fanns bolag visste jag, men om det fanns ett eller flera minns jag inte.

Ylva Annerstedt: Du talade kanske med dina medarbetare om detta?

Sten Wickbom: Om vad då?

Ylva Annerstedt: Om att det eventuellt kunde t.ex. användas för att införskaffa buggningsutrustning.

Sten Wickbom: Nej, jag kopplade inte det förhållandet att man bildade bolag för att äga bilar till buggning.

Ylva Annerstedt: Men du visste att det fanns flera bolag?

Sten Wickbom: Nej, jagsvarade på det. Jag visste att det fanns bolag. Om det var ett eller flera vet jag inte.

Ylva Annerstedt: Men när det nu avslöjades under så spektakulära omstän­digheter, tog du inte reda på om det fanns flera bolag?

Sten Wickbom: Jag är osäker på detta. Vi satte justitiekanslern på att utreda både det ena och det andra om polisens innehav av bilar. Jag vill minnas att den utredningen omfattade också denna bolagsbildning. Men det går också att gå till handlingarna och ta reda på. Jag är inte inläst på den frågan i dag.

Ylva Annerstedt: Det finns dokumenterat i alla fall?

Sten Wickbom: Ja, i så fall gör det det. Vad jag vet är att vi har lämnat ett eller flera uppdrag till JK som har med polisinnehav av bilar att göra. Jag vill lämna därhän om det omfattade just denna bolagsbildning. Men det är lätt att ta reda på.

Ylva Annerstedt: Jag har nämligen uppgifter som säger att du visste att det fanns flera bolag vid det tillfället.

Sten Wickbom: Okej, om det fanns ett eller flera. Jag visste tydligen att det fanns flera.

Anders Björck: Resultatet av den hemliga avlyssningen, den s.k. buggning­en, redovisades i form av källa Mats. Kände du till källa Mats?

150

 

Sten Wickbom: Nu.                                                                        1988/89:KU30

Bilaga B 7 Anders Björck: Du kände inte till den under den tid du var justitieminister?

Sten Wickbom: Nej. Det är möjligt att man talade om källa Mats, men då trodde jag ju att det var en person.

Anders Björck: Du trodde att det var någon gosse som hette Mats?

Sten Wickbom: Ja, eller att det var ett täcknamn för någon som hette Mauritz.

Anders Björck: Ja, eller Sten.

Sten Wickbom: Nej.

Anders Björck: Eller Hans eller Anders.

En sak ytterligare. Det har uppgivits att Ebbe Carlssons aktiviteter på detta område berodde på missnöje från olika krafters sida när det gällde förhållandena inom säkerhetsavdelningen. Var det något som du under din tid som justitieminister hade någon aning om?

Sten Wickbom: Om Ebbe Carlssons teorier?

Anders Björck: Ja, icke om Ebbe Carlssons teorier, men de påståenden han gjorde att det skulle finnas missförhållanden inom SÄK.

Sten Wickbom: Icke någon aning om.

Anders Björck: Så du hörde aldrig någon kritik mot Näss i det avseendet, som sedermera har framförts?

Sten Wickbom: Jag hade inte, medvetet inte, med Ebbe Carlsson att göra.

Anders Björck: Jag talar inte om Ebbe Carlsson, utan Ebbe Carlsson påstod ju att det fanns förhållanden som han hade fått kännedom om.

Sten Wickbom: Du menar att jag i andra hand hade fått höra att Ebbe Carlsson ...

Anders Björck: Ja, exakt, från någon annan.

Sten Wickbom: Svaret på den frågan är också nej.

Anders Björck: Den diskussion vi hade om frågan om att Hans Holmér uppenbarligen ville ha delar eller vissa resurser från säkerhetsavdelningen sig underställda skall jag inte upprepa. Fattades det några som helst formella beslut i det avseendet?

Sten Wickbom: Nej, han fick det inte.

Anders Björck: Och det utfärdades inga direktiv om att han skulle få tillgång till resurser från SÄK i någon som helst formell form?

Sten Wickbom: Nej, slutet på denna historia var att företrädare för
rikspolisstyrelsen och Stockholmspolisen - jag vill minnas att det var
Romander och Holmér själva, möjligen var det någon dem underställd -
förklarade att nu funkade det. Därmed hade frågan förfallit för min del.             J5

 

Anders Björck: Jag är ute efter det formella läget här. Jag är ledsen om jag är     1988/89:KU30 litet formalistisk. Mende resurserochdetsamarbete Hans Holmérhademed     Bilaga B 7 SÄK skedde alltså utan att man fattade några formella beslut? Samarbetet flöt ändå?

Sten Wickbotn: Ja.

Anders Björck: Flöt det enligt din uppfattning bra?

Sten Wickbom: Ja, enligt vad man uppgav för mig flöt det bra. Låt vara att det då och då poppade upp igen, men då inte i sådana former och i den tonen. Man upplevde inte då personkemin sådan att jag såg det som något oöverkomligt. Säg att Holmér en vecka sade: Konstigt att vi inte kan få de här utskrifterna. Så frågade jag nästa vecka eller 14 dagar senare: Har ni fått de där utskrifterna? Svaret blev: Ja, nu har vi äntligen fått dem. Det är den typen av incidenter. Det var inte någonting som gav mig anledning överväga några formella beslut om att flytta resurser.

Anders Björck: Du har här i dag ett antal gånger sagt att du inte kände till olika förhållanden. Var du som justitieminister tillräckligt informerad om spaningarna efter Olof Palmes mördare?

Sten Wickbom: Jag var i vart fall inte sämre informerad än jurist- och parlamentarikerkommissionerna. Jag var i vart fall inte informerad av polisledningen.

Anders Björck: Men var du en tillräckligt informerad justitieminister, eller en sällsynt oinformerad justitieminister?

Sten Wickbom: Jag hade den information som det över huvud taget var möjligt för mig att få. Man kan inte begära att justitieministern inhämtar upplysningar ur andra källor än dem som jag nu har angett. Jag tror att varken jag eller någon justitieminister före mig efter att ha fått en rad föredragningar av polisbefälen skulle gå ut på fältet och säga: "Det har berättats hur det är, men är det ändå inte i stället på det här sättet?" Så går det inte till.

Anders Björck: Så när du nu blickar tillbaka på din justitieministertid, den tid då arbetet pågick att finna Olof Palmes mördare, anser du fortfarande att du hade kontroll över situationen och var tillräckligt informerad för att effektivt sköta ditt ämbete?

Sten Wickbom: Jag hade den kontroll som det var möjligt för mig att få tillgång till.

Anders Björck: Så det finns ingen anledning till självrannsakan på den punkten?

Sten Wickbom: Nej.

Olle Svensson: Nästa utfrågare på listan är Elisabeth Fleetwood.

Elisabeth Fleetwood: Herr ordförande, nu närmar vi oss väl smärtgränsen. hur länge en utfrågad skall behöva sitta här, nämligen två timmar. Därför skall jag fatta mig kort.

152

 

Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till det som P-G Näss sade när han 1988/89:KU30 var här om buggningen: "Ja ja, men jag har inte hört någonting." P-G Näss Bilaga B 7 påstår att han har fått det här svaret från Munck och Bergenstrand - som tyvärr inte kommer ihåg någonting efter en viss stund, då deras minne inte längre fungerar, märkligt nog. Fick du någon rapport om den PM som Munck hade tänkt sända till Näss men som aldrig blev avskickad? Buggning är ju någonting så allvarligt att de i alla fall borde ha informerat sin justitieminister om att detta hade skett och att frågan hade ställts.

Sten Wickbom: Jag tycker jag har svarat så många gånger på detta ...

Jag utgår nu ifrån och jag utgick då ifrån att man arbetade med frågan: Hur skall vi uppträda om vi kommer in i en mycket farlig, exceptionell situation? Då har man att gå till lagstiftningen och till den praxis som har utbildats i olika händelser av liknande slag.

Elisabeth Fleetwood: Det var inte det jag frågade om ...

Sten Wickbom: Då var det inte någonting konstigt för mig, ifall någon nämnde att man sysslade med det här.

Mitt svar på frågan är alltså: Det är mycket möjligt att Munck sade: "Jag går och grunnar på detta, och kanske skall jag sätta ner det i en promemoria", men jag tror inte det.

Elisabeth Fleetwood: Då har vi i alla fall fått veta att du tror att det är möjligt att Bergenstrand och Munck meddelade dig att de hade fått en fråga från Näss.

Sten Wickbom: Néj, jag tror inte det. Men, som sagt, det vore inte konstigt ifall jag inte lade det på minnet. Det var ju det mest naturliga de kunde syssla med just då.

Elisabeth Fleetwood: Precis! Det är just det jag är ute efter. Det var det mest naturliga de kunde ha gjort. Men de kommer själva inte ihåg det.

Sten Wickbom: Det var deras skyldighet, det ingick i deras instruktioner att gå tillbaka till de här handlingarna, böckerna och manualerna och förbereda sig för exceptionella, farliga situationer. Det vore konstigt om jag skulle vara helt ovetande om detta.

Men jag tror inte att de uttryckligen sade: "Nu sitter jag och arbetar med den och den promemorian." Jag minns det inte.

Elisabeth Fleetwood: Du sade den 24 mars 1987 att du hade fullt förtroende för dina tjänstemän och vad de hade vidtagit för åtgärder, det sanktionerades av dig. Har du i dag den uppfattningen att vad de kunde ha sagt i den här frågan också åvilar ditt ansvar?

Sten Wickbom: Både Bo Hammar och Elisabeth Fleetwood: Jag har den grundläggande inställningen, att det är jag som är chef, och då svarar jag för mina underlydandes förehavanden. Jag har som utgångspunkt att jag har förtroende för dem. Därmed har jag inte sagt att jag vet exakt vad de sysslar med.

153

 

Elisabeth Fleetwood: Du sade alldeles nyss att du var skeptisk till Ebbe     1988/89:KU30
Carlsson, och det kan vi väl säga var en sund skepticism.            Bilaga B 7

Får jag fråga dig: När du sedan lämnade över ditt fögderi till Anna-Greta Leijon, förde du vidare någon information om att du var skeptisk till honom eller inte? Hade ni tidigare, under din justitieministertid, diskuterat Ebbe Carlsson tillsammans? Eller hade den saken aldrig berörts?

Sten Wickbom: Tja, herr ordförande - vad vi för för samtal inbördes - jag vet inte om det hör hit.

Elisabeth Fleetwood: Om jag får fortsätta. Jag tycker du undviker frågan. Jag tycker nämligen att man rent kollegialt ...

Sten Wickbom: Jag har ingenting att dölja på den punkten, men rent principiellt undrar jag om vi skall sitta och redovisa sådant.

Elisabeth Fleetwood: Får jag avsluta frågan?

Sten Wickbom: Okej. Jag pratade inte om Ebbe med Anna-Greta. Jag pratade över huvud taget inte med Anna-Greta inför hennes övertagande. Vi gick inte igenom några frågor. Jag lämnade, sedan var det slut.

Elisabeth Fleetwood: Tack! Då är jag nöjd.

Olle Svensson: Medan Elisabeth Fleetwood har frågat har Bengt Kindbom velat ställa en fråga. Är det någon i övrigt som vill ställa frågor? Jag finner att så inte är fallet.

Bengt Kindbom: Herr ordförande! Wickbom säger att han är absolut säker på tre punkter, bl.a. att det inte har getts något löfte och att han inte kände till någon buggning.

Dina medarbetare, Fälth, Munck och Bergenstrand, är inte lika kategoris­ka i sina uttalanden. Har du några kommentarer till det?

Sten Wickbom: Vi befinner oss i litet olika situationer. Jag kan säga det här utan att skriva P-G Näss på näsan att han ljuger, för vad han kommer med är en tredjehandsuppgift. Men om de som han påstår har lämnat uppgiften till honom förnekar att han har fått den, då innebär det implicit att de påstår att han ljuger. Och både Johan Munck och Bergenstrand är mycket försynta personligheter. Men jag kan bestämt säga att detta har jag inte sagt.

Bengt Kindbom: Du träffade nyligen Fälth i samband med att personalen vid våra utrikesförvaltningar var hemma. Vilka ytterligare var med då?

Sten Wickbom: Ja, jag träffade Fälth, Bergenstrand och Munck.

Bengt Kindbom: Det är alltså de centrala personer vi diskuterar i det här sammanhanget.

Min sista fråga är: Var förhållandet vid det tillfället likadant, att du var absolut säker och att de var osäkra?

Sten Wickbom: Ja.

Bengt Kindbom: Tack.                                                                                           154

 

Olle Svensson: Låt mig avslutningsvis tacka dig för att du har ställt upp på den     1988/89: KU30
här utfrågningen.                                                           Bilaga B 7

Jag vill gärna understryka att när vi började utfrågningarna i föregående vecka hade vi två frågeställningar. Den ena gällde regeringens eventuella befattning med eller kännedom om elektronisk avlyssning som förekommit, den andra var motiven för och lagenligheten hos regeringsbeslutet om avlyssning av Baresic i Täbyanstalten. Det förekom föregående vecka en del påståenden om detta och olika versioner. Det var naturligt att vi fick din version här i dag, och jag ber att få tacka för att du genom att svara på våra frågor bidragit till att ge oss underlag för våra fortsatta diskussioner i den frågan.

155

 

Konstitutionsutskottet

1988/89:KU30 Bilaga B 8

1989-03-06 kl. 11.00-12.19

Sluten utfrågning av polisassistent Sten Warmland angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Olle Svensson: De utfrågningar som konstitutionsutskottet har inlett har haft som utgångspunkt de förundersökningar som pågår. Vi har då fäst oss vid olika uppgifter som Sten Warmland har lämnat, och vi vill gärna få höra din version av vad som inträffade i december 1987. Det gäller uppgifter av innebörd att statsministern redan i december det året fått viss information om missförhållanden inom säkerhetsavdelningen. Vi kommer senare att höra Hans Holmér, Carl Lidbom och Ingvar Carlsson.

Enligt den praxis som vi har i utskottet vill jag först fråga om du vill säga någonting inledningsvis innan vi ställer frågor.

Sten Warmland: Jag har ingenting att säga inledningsvis. Jag ha bara en formfråga, om vi kan diskutera sekretessbelagda saker.

Robert Söderblom: Vi tar upp utfrågningen med stenogram. När det är utskrivet får du se utskriften, och då kan du anmärka vilka avsnitt du tycker bör sekretessbeläggas.

Olle Svensson: Vi följer de regler som gäller för slutna utfrågningar. Vi kommer att ställa frågor över hela området, och du bör svara på dem, men du får möjlighet att justera dina

Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja börja med att fråga vad skälet är till att du inte önskade en offentlig utfrågning. Var det därför att du har sekreta uppgifter att lämna?

Sten Warmland: Nej, det var det inte i första hand. Det var rent personliga skäl till att jag inte vill vara med i TV.

Kurt Ove Johansson: Om jag inte minns fel har du i Expressen delvis lämnat de uppgifter som vi kommer att fråga om, och det var därför som jag ställde frågan. Är det inte konstigt att du är beredd att gå ut offentligt i Expressen men sedan kräver att inför utskottet få säga kanske samma saker inom lyckta dörrar?

'Utfrågningen offentliggjord med uteslutande av vissa uppgifter.                        156

 

Sten Warmland: Jag anser inte att man kan formulera det så att jag gick ut i    1988/89: KU30

Expressen. Expressen hade någon vecka innan det här reportaget om mig    Bilaga B 8

publicerades en artikel där man hänvisade till en anonym källa. Artikeln var

full med sakfel, och när Expressens Per Wendel kom till mig och frågade om

vi inte kunde köra det här öppet såg jag ett tillfälle att tillrättalägga vissa

saker. Anklagelserna var av sådan art att jag tyckte det var lika bra att säga

att det var jag som hade lämnat uppgifterna.

Kurt Ove Johansson: Alla läser inte Expressen, och skulle man inte kunna göra samma bedömning, att uppgifterna kunde ha intresse för en större publik än man nu kan nå?

Sten Warmland: Jag vidhåller min uppfattning och vill inte schavottera.

Kurt Ove Johansson: Under vilken tidsperiod var du chaufför eller livvakt åt Hans Holmér?

Sten Warmland: Från den 2 februari 1987 till den 1 januari 1988, kan vi säga.

Kurt Ove Johansson: Förde du alltid anteckningar om vem och var du körde?

Sten Warmland: Nej. Den s.k. dagboken är litet överreklamerad. För att hålla reda på vissa tider som jag behövde veta bl.a. för att skriva reseräkningar enligt statliga ARA noterade jag var vi hade varit och vilka vi hade hämtat. Det var rena stödanteckningar och ingen dagbok.

Kurt Ove Johansson: Det var alltså mera en körjournal än anteckningar om vad som yttrades under resorna?

Sten Warmland: Jag har inte vid något tillfälle skrivit ner vad som sades.

Kurt Ove Johansson: När du körde Hans Holmér, lämnade du då alltid av honom vid dörren, eller följde du med in på sammankomsterna som han skulle ha?

Sten Warmland: Det berodde helt på var vi var, men jag har aldrig varit med vid något sammanträde.

Kurt Ove Johansson: Så du har aldrig varit med vid något sammanträde med något statsråd eller någon tjänsteman i regeringskansliet eller med Ebbe Carlsson eller Lidbom?

Sten Warmland: Svar: Nej.

Kurt Ove Johansson: Var det vanligt att Hans Holmér talade vitt och brett med sina livvakter om vad som hade förekommit vid sammankomsterna där ni inte hade varit med?

Sten Warw/fl«rf.-Vanligt eller ovanligt-det förekom ganska ofta. Det blev en ganska intim stämning i bilen.

Kurt Ove Johansson: Du tyckte inte att det var konstigt? Du ställde dig aldrig frågan, om det kunde finnas någon baktanke bakom frispråkigheten?

Sten Warmland: Någon sådan slutsats drog jag inte.                                          157

 

Kun Ove Johansson: Borde du inte heller gjori det?                      1988/89:KU30

Bilaga B 8 Sten Warmland: Nej, det kan jag inte se.

Kurt Ove Johansson: Skulle det hypotetiskt kunna vara så att en överordnad som sammanträffar t.ex. med en regeringsledamot skulle vilja prata vitt och brett för att ge intryck av att han fått sanktion för sina göranden och låtanden?

Sten Warmland: Teoretiskt möjligt, ja. Men jag vet inte om det var så i det här fallet.

Kurt Ove Johansson: Det mest intressanta är det som hände den 7-9 december. Då fungerade du som livvakt till Hans Holmér. Hur kommer det sig att du minns så väl att Holmér de här dagarna träffade Lidbom mer än en gång?

Sten Warmland: Jag kanske nu får använda de minuter som erbjöds mig i början och berätta om hur de här uppgifterna kom in i Ola Nilssons utredning.

När smugglingshistorien eller Ebbe Carlsson-affären eller vad vi kallar det uppdagades den 2 juni 1988 framkom det olika namn. Det var samma rollbesättning som vid rnötena i december, och jag drog slutsatsen att det var samma personer som hade varit närvarande vid de olika mötena. När jag fått höra att P-O Karlsson, min kollega, åkt fast i tullen, gick jag till Per Jörlin, den tredje livvakten, och frågade helt irrationellt och utan att ha något särskilt syfte med det: "Vad är det som pågår? Kan vi göra någonting?" -"Nej", sade han. "Det som har skett har skett, och det är ingenting vi kan göra nu. Men du skall veta att jag har själv gjort en sådan här resa." Jag fick lätt svindel och började fundera över vad som pågick, jörlin och jag höll kontakt, och han berättade ganska ingående hur utredningen förlöpte.

När vi satt hemma i hans kök en kväll kom jag att tänka på att samma personer som figurerade i smugglingsdelen - jag tänker på Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Jan-Henrik Barrling - hade haft ett möte i december hemma hos Holmér. Jag visste inte om det bara var jag som tyckte att det här var anmärkningsvärt. Samtidigt var jag övertygad om att P-O Karlsson borde ha samma uppgifter, eftersom vi tjänstgjorde samtidigt, så han borde ha fört in det här i utredningen.

Då frågade jag Jörlin: "Hur ser Ola Nilsson på de möten som har varit? Har han givit någon reaktion?" Jörlin sade sig då vara helt ovetande om det här. Han gick till sin advokat, som enligt vad jag förstår sammankallade något stormöte med de övriga inblandade och deras advokater. Slutsatsen blev att jag borde lämna uppgifterna till Ola Nilsson, varpå jag blev uppringd av Ola Nilsson och ombedd att berätta vad jag vet. På den vägen är det. Det var så uppgifterna kom in.

Kurt Ove Johansson: Jag håller mig till det du själv nämnde, att det var samma personer vid mötet i december: Ebbe Carlsson, Lidbom och Holmér.

När man går igenom vårt material finner man att de här tre personerna
känner varandra sedan gammalt, och de har tydligen träffats ofta vid olika        158

 

tillfällen. Du har alltså egentligen inget materiellt att ta fasta på, utan det     1988/89:KU30 enda du tycker är konstigt är att de här personerna har träffats ofta. Är det     Bilaga B 8 korrekt uppfattat?

Sten Warmland: Ja, plus det faktum att jag hade information sedan tidigare, som Holmér hade berättat, om tipsen på SÄK. Det visste jag på hösten 1987.

Kurt Ove Johansson: Vi vet t.ex. att Lidbom och Ebbe Carlsson var arbetskamrater, och de har känt Holmér sedan gammalt. Skulle det faktum att gamla arbetskamrater träffades regelbundet leda till slutsatsen att det skulle ha ett samband med någon viss händelse?

Sten Warmland: Jag kanske först skall i detalj redogöra för vad jag bygger antagandena på.

Jag börjar med den 8 december, som var en tisdag. På morgonen befinner sig Holmér i sin bostad. Vi har gjort upp kvällen innan att jag skall ta kontakt med honom för att fråga om dagens program. Jag ringer på morgonen. Han vill att jag före lunchen skall skaffa ett blädderblock och tre olikfärgade tuschpennor. Jag skaffar sakerna och lämnar dem. Som förklaring säger han att han skall ha en genomgång med Lidbom på eftermiddagen. Det var ingenting anmärkningsvärt då. Jag frågade på nytt vilken tid vi hade att röra oss med. Nu kommer jag inte ihåg om vi bestämde en tid eller om vi sade att vi skulle höras vid senare, men han sade att Lidbom skulle till statsministern efter mötet, och själva skulle vi åka till Åkersberga. Jag har i min dagbok skrivit en tidpunkt - jag vill minnas att det var 15.30, och så står Lidbom nämnd. Endera skulle Lidbom kommit dit 15.30, eller också hade jag fått en tid då mötet skulle vara klart - jag kan inte säga exakt vilketdera det var.

Jag åkte från bostaden. När det sedan blev aktuellt att hämta Holmér kom P-O Karlsson och jag i bil och hämtade Holmér. Jag kunde då inte se Lidbom. Jag åkte innan han kom och anlände förmodligen efter det att han gått därifrån. Jag kan inte minnas att jag såg honom där, men vi hämtade Holmér och åkte till Åkersberga.

I Åkersberga satt Per-Ola Karlsson och jag i bilen och väntade när Holmér kom ut. Vi pratade litet, och så sade han: "För resten måste vi tillbaka till min lägenhet efter det här, för Lidbom kommer tillbaka." Fortfarande var det ingenting anmärkningsvärt. Det blev så - vi åkte tillbaka till Holmérs lägenhet. Utanför stod Ebbe Carlsson och Lidbom och väntade. Jag gick upp och lämnade dem i lägenheten.

Dagen efter, onsdagen den 9, när P-O Karlsson och jag skulle hämta Holmér igen på morgonen, berättade P-O Karlsson för mig att han hade fått jobba på natten. Uppdraget var klart i och med att vi hade lämnat Hans Holmér i hans lägenhet, men tydligen hade de ringt upp P-O Karlsson. Han skulle agera som något slags chaufför, och han hade jobbat till långt in på natten, berättade han.

När Holmér sedan kommer in i bilen berättar han omgående vad som förevarit under föregående kväll. Det är då han nämner det som jag har återgivit. Jag vill inte påstå att jag kan återge det ordagrant, men innebörden var att statsministern skulle gå i taket eller att statsministern skulle bli galen,

eller någonting sådant, och "det här kan vi köra i botten" eller "det här kan vi   159

gå hur långt som helst med".

 

Holmér fortsätter och berättar att de hade ringt till Barrling för att han     1988/89:KU30 skulle komma dit, eftersom statsministern ville att Lidbom skulle få det här     Bilaga B 8 tipset bekräftat från någon annan än Holmér. Jag kan inte säga att Holmér berättade vad de hade diskuterat på kvällen, men jag visste vilken uppgift Barrling hade, och jag visste även att Holmér tänkte mycket på de tips som SÄK skulle ha haft.

Jag har inte vid något tillfälle hört någon säga att statsministern skulle ha varit informerad om att Ebbe Carlsson bedrev något slags privatspaning. Den slutsatsen har tidningarna dragit att det här tipset var Ebbe Carlssons huvudspår.

Kurt Ove Johansson: Den redogörelse som du har lämnat betyder då att du är osäker på händelseförloppet. Såvitt jag förstår av vad du säger är det egna slutsatser som du drar av vad du har inhämtat.

Sten Warmland: Jag är helt säker på händelseförloppet. Jag har även skrivit upp på måndagen att vi skulle ha varit hos Ebbe, så jag vet att de här mötena har ägt rum. Att jag kommer ihåg dem drygt ett halvår senare anser jag inte anmärkningsvärt.

Kurt Ove Johansson: Du har för Ola Nilsson uppgivit att du hämtade Lidbom utanför Grand. Vad gör att du kommer ihåg det så väl? Var det bara dina anteckningar?

Sten Wanntand: Det första mötet hemma hos Ebbe Carlsson skulle ha ägt rum på måndagen. Då fungerade jag som livvakt, och Per-Ola Karlsson körde bilen. Ebbe Carlssons lägenhet ansågs vara säker. Det gick till så att vi lämnade av Holmér vid lägenhetsdörren och såg till att han kom in i lägenheten och att det var rätt person som släppte in honom.

Jag går upp med Holmér, och när vi ringer på sticker Ebbe Carlsson ut huvudet. Utan att säga hej säger han att Carl Lidbom är på Grand och måste hämtas. "Det är väl okey?" säger han. Om han menade att det väl var okey att använda livvakterna eller om det var okey att han kom med vet jag inte.

Han stod utanför Grand. Vi körde ner honom till Tantogatan och lämnade honom där.

Kurt Ove Johansson: Är det inget annat besked som gjorde att du kommer ihåg att du hämtat Carl Lidbom?

Sten Warmland: Det är små detaljer. Jag kommer ihåg att vi hade Expressen liggande i baksätet i bilen. Carl Lidbom kastade sig över den och sade: "Stackars Claes!". Då förstod jag vad han menade, för det stod om Claes Amilon i tidningen.

Kurt Ove Johansson: Vilket datum var det?

Sten Warmland: Måndagen den 7 när vi hämtade honom vid Grand.

Kurt Ove Johansson: Så.det finns ingenting annat? Du har uppgivit att det regnade.

160

 

Sten Warmland: Ja, det är också en liten detalj.                           1988/89:KU30

Jag vill tillägga att när jag satt i Jörlins lägenhet och berättade om de möten     Bilaga B 8 som förevarit ville jag, innan jag konsulterade min dagbok, förlägga det här redan till söndagen, men i dagboken har jag skrivit att vi var hos Ebbe på måndagen. Jag tror att det mycket väl kan ha varit på måndagen.

Kurt Ove Johansson: När du hämtade Lidbom regnade det?

Sten Warmland: Ja.

Kurt Ove Johansson: När man läser de handlingar vi har får man intrycket att du med bestämdhet visste att han sagt att statsministern skulle gå i taket och att ni kunde gå hur långt som helst, men av din redovisning inför utskottet får man intrycket att du inte är säker på det utan att det har varit någonting liknande som kan ha yttrats.

Sten Warmland: Jag vet inte vilken handling ni syftar på, men i mitt förhör hos Ola Nilsson står det "någonting i den stilen".

Kurt Ove Johansson: "Gått i taket"?

Sten Warmland: Precis. Jag nämnde för Ola Nilsson att det kunde ha varit någonting sådant som "han blir galen",eller "det här skall köras i botten", men Ola Nilsson valde den formuleringen, och jag godkände den med tillägget att det var någonting liknande som hade yttrats. Att detta var innehållet stod helt klart.

Kurt Ove Johansson: Jag vill fråga dig om inte uttrycket "nu kan vi gå hur långt som helst" enligt din minnesbild användes av Holmér som en slutsats av en sammankomst som skulle ha ägt rum mellan Lidbom och statsministern och att Holmér inte ens varit med vid sammankomsten. Är det inte på det sättet?

Sten Warmland: Enligt vad jag förstod hade Holmér inte varit med vid mötet mellan Lidbom och statsministern, utan han hade fått det relaterat för sig och sedan relaterat det för mig, så det är andrahandsuppgifter.

Kurt Ove Johansson: Kan inte uttrycket "vi kan gå hur långt som helst" ha varit den slutsats som Holmér dragit själv av den berättelse som han enligt Lidbom skulle ha fått?

Sten Warmland: Jo, självklart. Min personliga bedömning är att det inte var statsministerns ord att vi skulle kunna gå hur långt som helst, utan det var Holmérs.

Kurt Ove Johansson: Är det korrekt att samtalet mellan dig och Holmér på morgonen den 9 december 1987 gestaltades så att du av samtalet förstod att Lidbom informerade statsministern?

Sten Warmland: Ja.

Kurt Ove Johansson: Det betyder alltså att Holmér inte sade det rent ut, utan det var din egen slutsats?

Sten Warmland: Ja, på grund av Hans Holmérs ordval.                                       16i

11 Riksdagen 1988/89. 4 samt. Nr 30 Bilagedel B

Kurt Ove Johansson: Holmér sade aldrig uttryckligen att det var på det     1988/89:KU30
sättet, utan det var en slutsats du drog av Holmérs version? Bilaga B 8

Sten Warmland: Det var min tolkning, ja - välgrundad, tycker jag.

Kurt Ove Johansson: Du är en erfaren polisman. Är det riktigt att dra slutsatser av vad man fått höra i andra hand och som en tid efteråt berättas av en tredje person?

Sten Warmland: Det överlåter jag åt andra att bedöma. Det var därför Ola Nilsson inte tog med detta i sin del av utredningen.

Kurt Ove Johansson: Om du som erfaren polisman hade i ditt arbete fått uppgifter på de här premisserna, vilket värde skulle du då tillmäta slutsatser som dragits i tredje hand av uppgifter som lämnats i andra hand?

Sten Warmland: Det är en hypotetisk fråga.

Kurt Ove Johansson: Ja, den är hypotetisk, men den är inte oviktig.

Sten Warmland: Omständigheterna som sådana skulle få avgöra, plus personerna, skulle jag tro.

Kun Ove Johansson: Var du ensam i bilen när du träffade Holmér på morgonen den 9 december?

Sten Warmland: Nej, där var också Per-Ola Karlsson.

Kun Ove Johansson: Om jag förstått underlaget rätt har du talat med honom om vad som sades den här morgonen.

Sten Warmland: Ja, det gjorde jag. När Ola Nilsson frågade mig om jag hade talat med honom sade jag att det hade jag gjort, men han kunde inte komma ihåg det, säger han.

Kurt Ove Johansson: Men borde inte P-O Karlsson som durkdriven polisman ha hört detta? Det var ändå sensationella uppgifter, om de var riktiga?

Sten Warmland: Ja, precis. Jag var helt övertygad från början om att han hade fört in de här uppgifterna. Jag gick till honom och frågade: "Kommer du inte ihåg att de här mötena ägt rum och att det yttrandet fälldes?" Då sade han: "Jo, visst var det så." Men när Ola Nilsson frågade mig sade jag att han inte hade samma minnesbild, eftersom jag ju hade antecknat exakt vilket datum det var, och jag ville inte blanda in Per-Ola Karlsson i den undersökningen. Jag sade bara till Ola Nilsson att han inte kan komma ihåg det.

Kun Ove Johansson: Jag tänker inte närmast på datum. Han var alltså med i bilen den 9 december. Om jag förstått underlaget rätt har P-O Karlsson sagt att han inte kan vidkännas detta att statsministern skulle ha gått i taket och att man nu kunde gå hur långt som helst.

Sten Warmland: Det kan vara korrekt. Han och jag har inte diskuterat ordvalet.

162

 

Kurt Ove Johansson: Det intressanta är då att Holmér påstår att han inte har     1988/89:KU30 fällt det här yttrandet, och P-O Karlsson, som var med i bilen, har inte hört     Bilaga B 8 det. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Sten Warmland: Ja, det kan jag hålla med om. Men så här uppfattade jag situationen. Det är min bestämda uppfattning.

Kurt Ove Johansson: Jag har sedan några frågor som gäller buggning. Kände du till att buggning hade förekommit 1986 och fram till juni 1987?

Sten Warmland: Svaret är nej.

Kurt Ove Johansson: Du har uppgivit att Holmér var sur på Hjälmroth och Näss därför att de underlåtit att informera Palme om förehggande hot. Har du någon kommentar till det?

Sten Warmland: Inte mer än att det skedde.

Kurt Ove Johansson: Det är helt korrekt?

Sten Warmland: Ja.

Kurt Ove Johansson: Talade Holmér någon gång med dig om att han skulle vilja ta över SÄK?

Sten Warmland: Nej.

Kurt Ove Johansson: Om han hade haft sådana planer, tror du då inte att han skulle ha talat med dig om det? Han har ju berättat om mycket annat.

Sten Warmland: Jag kan inte svara på den frågan.

Anders Björck: Du var alltså livvakt åt Hans Holmér. Har du någon aning om varför du blev uttagen till detta uppdrag? Kände du honom innan?

Sten Warmland: Nej. Jag kände honom inte mer än som chef i polisdistriktet, och jag hade mycket litet med honom att göra - närmare bestämt ingenting alls. Den som rekryterade mig som livvakt är Per-Ola Karlsson, eftersom vi är gamla bekanta.

Anders Björck: Hade du några konflikter eller samarbetssvårigheter med Holmér under din tid som livvakt?

Sten Warmland: Nej, det kan jag inte påstå.

Anders Björck: Du säger att du förde anteckningar, såsom vi väl alla gör i fickalmanackor. Är det ett material som åklagaren har tagit del av, eller hur han fått information om innehållet?

Sten Warmland: Nu måste jag tänka efter. Han har inte tittat på min fickalmanacka, utan jag har relaterat vad där står.

Anders Björck: Är det korrekt att säga att han har fått veta det som står i almanackan? Du har kontrollerat uppgifterna inför förhöret hos Ola Nilsson med din almanacka och har ingen anledning att justera dina angivelser?

Sten Warmland: Nej, det har jag inte. Men jag anser att almanackan är sekundär. Det primära är min minnesbild.

163

 

Anders Björck: Du har givit åklagaren en beskrivning av händelseförloppet.     1988/89:KU30 Finns det någonting som du i dagsläget anser att du har anledning att lägga till     Bilaga B 8 eller dra ifrån eller förändra? Kan vi utgå från att den versionen är den du uppfattar som korrekt?

Sten Warmland: Helt klart är att min version är vad jag uppfattar nu; Jag har ingen anledning att ändra eller tillägga något. Jag kan nämna att jag fick en reaktion från Hans Holmér när det blev klart att jag hade lämnat de här uppgifterna.

Anders Björck: Vilken var den reaktionen?

Sten Warmland: Den framfördes genom Per-Öla Karlsson - jag har inte talat med Holmér själv, så det är andrahandsiippgifter. Holmér skulle ha varit sur för att jag fört in de här uppgifterna. Han har då inte yttrat någonting om att det jag sagt inte skulle vara sant eller att det skulle vara missuppfattat, utan han skulle ha frågat, vad fan jag har på planen att göra.

Anders Björck: Har du fått några andra reaktioner från andra kolleger som exempelvis var med som livvakter?

Sten Warmland: Nej. Jörlins reaktion var att han inte visste om det här, utan han förde in det i utredningen. Några andra reaktioner har jag inte hört.

Anders Björck: P-O Karlsson, som var den som föreslog dig som livvakt, är uppenbarligen osäker eller kan inte komma ihåg. Har han vid något tillfälle påstått att du ljuger eller har lämnat felaktiga uppgifter?

Sten Warmland: Nej, det har han inte gjort. Han har sagt att detta är min uppfattning, och då får jag stå för den. Vi har inte diskuterat om sakinnehållet är rätt eller fel.

Anders Björck: Han har alltså inte påstått att din version är fel enligt vad han kommer ihåg?

Sten Warmland: Nej, inte som han har uttryckt till mig.

Anders Björck: Det var mycket middagsätande i det här sammanhanget. Om jag har förstått kronologin riktigt - det är inte alldeles lätt - åt ni någon middag på Salzers.

Sten Warmland: Ja. Jag har även gjort en anteckning om att vi skulle till
Salzers måndagen den 7.   .

Innan jag konsulterade min dagbok ville jag föriägga det här mötet hemma hos Ebbe Carlsson till söndagen, men när jag tittade i almanackan fann jag att det står att vi skulle ha varit hos Ebbe Carlsson på måndagen. Då måste det ha varit efter besöket hos Salzers. Jag har antecknat Salzers plus Ebbe.

Anders Björck: Det innebär att från Salzers gick bilen till Ebbe Carlsson någon gång på kvällen?

Sten Warmland: Ja, via Solna, för Holmérs sällskap var inte med hos Ebbe.

Anders Björck: Så hon lämnades av i Solna?

Sten Warmland: Ja.

164

 

Anders Björck: Du tror inte det är någon risk ätt du kan ha blandat samman     1988/89:KU30
mötet den 7 med mötet den 8, som alla vidgår har ägt rum?        Bilaga B 8

Sten Warmland: Nej. Den 8 och den 9 är jag mera säker på än på måndagen.

Anders Björck: Det kan inte vara någon sammanblandning?

Sten Warmland: Nej.

Anders Björck: Det håller du för helt uteslutet?

Sten Warmland: Ja. Tisdagsmötet och onsdagsmötet hängde ihop så intimt på grund av reaktionerna och kommentarerna morgonen efter.

Anders Björck: Barrling var alltså källan?

Sten Warmland: Barrling är källan, så att säga.

Anders Björck: Var det någon mer än du närvarande då detta sades i bilen?

Sten Warmland: Ja, Per-Ola Karlsson.

Anders Björck: Så han kan också ha hört den uppgiften?

Sten Warmland: Ja.

Anders Björck: Sades det någonting om vad tuschpennorna och blädder-blocket skulle användas till?

Sten Warmland: Inte när jag köpte dem, men när jag lämnade dem till Holmér sade han: "Lidbom kommer hit och vi skall ha en genomgång." Jag satte det naturhgtvis i samband med blädderblocket. Men han berättade inte vad han skulle rita.

Anders Björck: Hurdan var Holmérs sinnesstämning när han berättade vad han hade hört hos statsministern? Som livvakt var du i närheten av honom och hade möjlighet att bedöma hans sinnesstämning.

Sten Warmland: Han var snarast uppspelt och på gott humör.

Anders Björck: Ni träffades ofta. Återkom han vid något senare tillfälle till den här informationen? Åberopade han den eller refererade han till den?

Sten Warmland: Nej.

Anders Björck: Gjorde några andra det i livvaktskretsen, eller Ebbe Carlsson eller andra som du kom i kontakt med?

Sten Warmland: Nej, inte vad jag har hört.

Anders Björck: I gårdagens Expressen sägs det varför Ola Nilsson kopplades in, "Sten Warmland säger att Hans Holmér nu medger att han och Lidbom träffats och att Carl Lidbom backat tre steg." Vad syftar detta på?

Sten Warmland: Det var ett samtal jag hade i fredags med Per Wendel. Han

ville träffa mig för en intervju, men jag sade att vi väl kunde talas vid per

telefon. Vi talade litet angående detta. Det var baraen kommentar till något

som jag läst i tidningen - den här debatten har ju tyvärr förts till största delen i

tidningarna - att Lidbom har förnekat att han skulle ha träffat Holmér, men        "

sedan har han ändrat sig. Jag tror att jag har fått detta från någon tidning.

Anders Björck: Lidbom hämtades på Grand Hotel. Det måste vara lätt att få     1988/89:KU30 reda på om han bott där, även om det kan vara svårt att få reda på var folk     Bilaga B 8 bott på nätterna. Var du ensam i bilen, eller var någon ytterligare med?

Sten Warmland: Jag har aldrig vid något livvaktsuppdrag varit ensam. Jag är säker på att P-O Karlsson var med vid samtliga tillfällen under de här tre dagarna i december.

Anders Björck: Även när ni hämtade Lidbom?

Sten Warmland: Ja.

Anders Björck: Kurt Ove Johansson var inne på insmuggligen av hemlig avlyssningsutrustning. Vet du någonting mer om den än du nu har berättat? Du sade att Jörlin hade gjort en tidigare resa. Fick du under din livvakts­tjänstgöring någon information utöver det som du nu har redovisat?

Sten Warmland: Nej, inte under min liwaktstjänstgöring.

Anders Björck: Men därefter?

Sten Warmland: Svar: Ja.

Anders Björck: Har det varit från P-O Karlsson och Jörlin?

Sten Warmland: Från en av dem.

Anders Björck: Vem av dem?

Sten Warmland: Nu är vi inne på sekreta saker.

Anders Björck: Du kan stryka detta ur protokollet senare. Vi granskar också de här händelserna.

Sten Warmland: Jag vet att chefsåklagare Danielsson kommer hit i eftermid­dag. Han kan berätta mer i det ärendet.

Anders Björck: (Frågan utesluten av sekretesskäl.)

Sten Warmland: (Svaret uteslutet av sekretesskäl.)

Anders Björck: Kan du säga vem det var?

Sten Warmland: Jag avböjer gärna. De uppgifterna har Danielsson, och jag tror att han utreder det.

Anders Björck: Då kan vi få det via Danielsson. Du har alltså avgivit ett vittnesmål inför honom?

Sten Warmland: Svar: Ja.

Birgit Friggebo: Vill du beskriva ditt förhållande till Hans Holmér när ni åkte i bil och ert sätt att samtala?

Sten Warmland: Jag vet inte om någon kan sätta sig in i vad ett livvaktsupp­
drag innebär, då man umgås större delen av dygnet. Det blir som i ett
koreanskt fångläger, där man blir polare med fångvaktarna. Jag skall inte
säga att vi hade det trevligt, men vi diskuterade alla möjliga saker.           166

 

BirgU Friggebo: Den person som behöver ert skydd vill kanske ha er som en     1988/89:KU30 ventil och snacka med er. Livvakterna är trevligt folk - jag har sett rätt många     Bilaga B 8 livvakter i regeringskansliet under årens lopp.

Sten Warmland: Jag uppfattar det så, ja.

BirgU Friggebo: Det betyder att han har talat ganska mycket med er under tiden om det som hände i Palmerummet och om utredningen?

Sten Warmland: Ja, precis. Han berättade bl.a. namnet på mördaren.

BirgU Friggebo: Den person som han misstänkte?

Sten Warmland: Ja, enligt en källa - jag vet inte vilken bokstavsbeteckning källan hade. Det var mycket som Holmér funderade på.

BirgU Friggebo: Hade du inte alls hört talas om Ebbe Carlsson förrän det blev körningar i december?

Sten Warmland: Nej, det hade jag inte.

BirgU Friggebo: När Anders Björck frågade dig om du hade haft några konflikter med Holmér dröjde du länge med svaret - varför?

Sten Warmland: Jag kom att tänka på en liten detalj. Ibland upplevde jag att Holmér kanske inte var riktigt just mot oss. När han avgick den 15 september utverkade han att han skulle få ha kvar oss som livvakter, och han sade att han hade gjort en överenskommelse med Hjälmroth. Hans relation av den uppgörelsen stämde inte med Hjälmroths version. Enligt Holmér skulle vi få ha hur mycket övertid vi ville. Vår övertid var ett stort debattämne. Jag ville ha mycket på fötterna, så jag tog reda på att Hjälmroth givit direktiv om att vi inte skulle göra en enda övertidstimme. Jag konfronterade Holmér med den uppgiften, men han vidhöll att vi skulle få använda övertid. Men detta var det enda som förekom i den vägen.

Birgit Friggebo: För övrigt var det ett hyggligt kompisförhållande?

Sten Warmland: Ja, det måste jag säga.

BirgU Friggebo: Har du dina anteckningar om tidsangivelserna med dig i dag?

Sten Warmland: Jag misstänkte att den frågan skulle komma upp, så jag har med dem, ja.

BirgU Friggebo: Är du beredd att lämna ifrån dig dem eller låta oss fotokopiera dem? De har väsentlig betydelse för bedömningen av den här frågan.

Sten Warmland: Som jag sade tidigare anser jag dem sekundära och ganska privata, men jag tillåter att ni tar del av dem.

BirgU Friggebo: Du sade tidigare att när de olika dagarna först kom på tal
hade du ett minne av att det var söndagen den 6 december som ni hade
hämtat Lidbom på Grand, men dina anteckningar säger att det var den 7.
Vad var det som gjorde att du trodde att det var den 6?                        jgy

 

Sten Warmland: Mötena med Ebbe Carlsson skedde oftast på söndagar -     1988/89:KU30 även andra dagar, men min minnesbild är att det oftast var på söndagar.       Bilaga B 8

BirgU Friggebo: Du vidhåller bestämt att det regnade och var ruskväder när ni hämtade honom på Grand?

Sten Warmland: Ja.

Birgit Friggebo: Hur vill du beskriva den minnesbilden?

Sten Warmland: Det var höstväder. Lidbom stod under taket på Grand och rökte.

BirgU Friggebo: För att skydda sig mot regnet?

Sten Warmland: Förmodligen, ja.

BirgU Friggebo: Vi har tagit reda på väderleken vid den här tidpunkten. Hela måndagen var det uppehållsväder och frost.

Sten Warmland: Det kan jag inte kommentera. Min minnesbild är att det var ruskväder.

Birgit Friggebo: Natten mellan den 6 och 7 snöade det.

Sten Warmland: Det skulle kunna styrka att det var en söndag. Jag vet inte. Jag kan inte kommentera det i övrigt. Jag har redogjort för min minnesbild.

BirgU Friggebo: Men din första minnesbild var att det var den 6?

Sten Warmland: Ja, innan jag hämtade den gamla dagboken och tittade i den.

BirgU Friggebo: Jag har en fråga som kanske ligger litet vid sidan om men som ändå är intressant. Du har berättat att Lidbom har fått skjuts, och ni skickades iväg på olika transportuppdrag. Hur vanligt var det att andra personer än Holmér skjutsades?

Sten Warmland: Det förekom ganska ofta. Om vi kunde undvika att Holmér vistades ute genom att hämta någon i stället, så föredrog vi det.

BirgU Friggebo: Vilken typ av personer var det fråga om? Jag är inte ute efter namn, men var det privatpersoner och personliga bekanta, eller var det poliser och myndighetspersoner?

Sten Warmland: Det var blandat. Det var också poliser.

BirgU Friggebo: Du kommer från Norrmalmspolisen?

Sten Warmland: Ja.

BirgU Friggebo: En ganska stor del av polisabetet går ut på transporter. Om man slapp en del av transportverksamheten, skulle man kunna bedriva . mycket mer effektiv polisverksamhet.

Sten Warmland: Jag har inte tänkt i de banorna. Jag förstår inte riktigt sammanhanget.

BirgU Friggebo: Det här ligger litet utanför vår granskning.                                 168

 

Olle Svensson: Det tycker jag också.                                             1988/89:KU30

                ,     x    .                   .     ,.               .                 .     .      Bilaga B 8

Birgit Friggebo: Det har att göra med polisens satt att fungera, men jag kan

lägga ner den frågan.

Hur mycket har Holmér berättat för er i bilen om konspirationstanken?

Talade Holmér illa om Näss?

Sten Warmland: Jag tror inte det var några grova ord han använde. Det framkom på sensommaren eller hösten 1987 att det skulle ha funnits tips inom SÄK. Det var Barrling som hade gått till Näss med tipsen, och Näss skulle ha informerat Hjälmroth, men ingen av dem hade gjort någonting. Det var han helt klart sur över, men något mer kan jag inte peka på.

BirgU Friggebo: Din uppfattning är alltså att Lidbom och Holmér har träffats tre gånger under den här perioden den 6-8 december?

Sten Warmland: Precis! Det var tre gånger på två dagar.

BirgU Friggebo: I polisförhöret säger du att när du hörde vad Holmér sade i KU-utfrågningen reagerade du. Vad var det i den utfrågning vi hade med Holmér i höstas som stötte dig?

Sten Warmland: Jag vill minnas att orden föll så vid utfrågningen, att Holmér vidgår mötet hemma hos honom, och då säger han att Lidbom vart så uppbragt över uppgifter som Holmér lämnat att man var tvungen att kalla dit Barrling. Men jag har den helt klara minnesbilden att det var två möten. Det innebär att han skulle ha gått ifrån mötet med Holmér helt nöjd eller i varje fall icke uppbragt, och sedan tog det x timmar innan han kom på att han måste träffa Barrling.

När vi var i Åkersberga var det inte meningen att vi skulle tillbaka till Holmérs lägenhet - de mötena var klara - utan vi skulle hem. Detta var någonting som uppkom under resan till Åkersberga. Jag fick intrycket att Holmér hade telefonkontakt från Åkersberga med någon vilket resulterade i att vi måste tillbaka till Holmérs lägenhet för att Lidbom skulle komma dit.

Birgit Friggebo: Så mötet på kvällen den 8 menar du var en nyhet? Det uppstod under dagens lopp?

Sten Warmland: Ja.

BirgU Friggebo: De diskussioner som Lidbom och Holmér skulle ha haft och som gjorde honom uppbragt skulle också ha skett den 8 mellan 11 och 15.30?

Sten Warmland: Ja.

BirgU Friggebo: Mötet den 7 tillmäter du inte så stor betydelse i det här sammanhanget?

Sten Warmland: Nej, inte i den bemärkelsen att någon sade: "Nu har vi diskuterat det här". Inga kommentarer fälldes angående mötet hemma hos Ebbe Carlsson.

BertU Fiskesjö: Vilka är dina vanor när det gäller att föra dagbok? Skriver du ner omedelbart när någonting har inträffat, eller antecknar du på kvällen vad som har inträffat under dagen eller kan det gå flera dagar emellan?

169

 

Sten Warmland: Jag för inte dagbok, vilket kanske skall framgå när ni får ta     1988/89:KU30 del av uppgifterna, utan främst stödanteckningar. Om jag ringde till Holmér     Bilaga B 8 på morgonen var jag samordnare och måste ta reda på dagens program. Det låg på mitt ansvar att vi kom i tid. Då gjorde jag stödanteckningar. Det är inte alls någon dagbok.

BertU Fiskesjö: Har du gjort anteckningarna samma dag som händelserna inträffade?

Sten Warmland: Ja, det är min uppfattning.

BertU Fiskesjö: Finns det ingen möjlighet att du kan ta fel genom att du t.ex. låter en söndag och måndag gå utan att du gör anteckningar?

Sten Warmland: Den teoretiska möjligheten finns. Jag gjorde anteckningar veckovis eller var fjortonde dag när det blev aktuellt att skriva reseräkningar. Det är möjligt att jag då kan ha erinrat mig att vi var hos Ebbe och att jag skrivit in det på fel dag. Den möjligheten finns - jag skall inte säga annat. Men att mötena har ägt rum i den ordning och under de förhållanden som jag har angivit är jag helt övertygad om.

Bo Hammar: Det framgick att du har följt utfrågningarna i somras i konstitutionsutskottet. Hur noga följde du dem?

Sten Warmland: Jag har nog sett samtliga.

Bo Hammar: Jag antar att du följde dem på ett intresserat och engagerat sätt med tanke på din bakgrund. Jag har en allmän fråga, om du gjorde några andra reflexioner under utfrågningarna. Du sade att du reagerade vid utfrågningen av Holmér. Förekom det vid några andra punkter att du hajade till eller tyckte att det som sades var ofullständigt? Det är en ganska allmän fråga, och jag vill höra om ditt allmänna intryck.

Sten Warmland: Några sådana reflexioner gjorde jag inte. Det var närmast med Holmér jag hade haft att göra, och jag kunde på ett annat sätt följa utfrågningen med honom, men jag gjorde i övrigt inga sådana reflexioner.

Bo Hammar: Jag frågar av allmänt intresse men också därför att frågan om när statsministern blev informerad om den här historien spelade en viss roll vid utfrågningarna i somras, inte minst vid utfrågningen med statsministern själv. Med tanke på vad du berättade nu om vad Holmér skulle ha sagt i början av december 1987 vill jag fråga, om det inte föranledde dig att reagera.

Sten Warmland: Inte mer än att jag efter utfrågningarna tänkte mycket på de här mötena från det att Ebbe Carlsson-historien uppdagades i början av juni och jag såg att det var i stort sett samma personer som figurerade i december 1987. Jag var osäker på om det bara var jag som tyckte att det var anmärkningsvärt.

Bo Hammar: När statsministern vid vår utfrågning inför TV-kamerorna och hela svenska folket bedyrade att han inte visste någonting om detta förrän i slutet av mars 1988, reagerade du inte och tänkte att han kunde ljuga eller dölja någonting?

170

 

Sten Warmland: Det förekom ingen sådan reaktion. Jag anser att vi talar om 1988/89:KU30 två skilda saker. Det är min fulla övertygelse att statsministern i december Bilaga B 8 1987 blev informerad om att SÄK skulle ha haft tips angående ett nära förestående mord men inte hade gjort någonting åt det. Den 28 mars får han information av Anna-Greta Leijon om att Ebbe Carlsson ledde en privat spionring eller polisorganisation med ledningscentral i Södermalm. Då går han i taket igen. Jag kopplar inte ihop de två händelserna, men det gör media, tror jag.

Bo Hammar: Får jag fråga om en helt annan sak. Du antydde tidigare att du fått uppgifter, visserligen i andra hand via P-O Karlsson, om att Holmér hade blivit förbannad, för att tala klarspråk, när en del av de uppgifter som du har lämnat i den här utfrågningen hade kommit ut till offentligheten.

Det har varit mycket publicitet kring detta och ganska stort ståhej, och vi vet att Holmér kanske har varit förbannad. Har du blivit utsatt för någon form av påtryckningar inför den här utfrågningen eller efter det att uppgifterna kommit ut till offentHgheten?

Sten Warmland: Jag har inte blivit utsatt för några påtryckningar från vare sig det ena eller det andra hållet.

Bo Hammar: Ingenting om att du borde moderera dig eller borde besinna ditt ansvar som polis?

Sten Warmland: Svar: Nej.

Bo Hammar: Jag återgår till almanackan, eller körjournalen, som du kallar den. Har du själv vid något tillfälle upptäckt att du skrivit fel dag och förväxlat dagar eller veckor?

Sten Warmland: Svar: Nej.

Olle Svensson: Jag skulle vilja ha en bekräftelse på en uppgift som du lämnade tidigare.

Du svarade på en fråga från Kurt Ove Johansson om uppgifterna angående statsministern. Är det riktigt att du då klargjorde att det var en tolkning av vad Holmér hade sagt till dig?

Sten Warmland: Ja, det kan man säga. Men å andra sidan uttryckte sig Hans Holmér ganska klart. Jag kan inte i dag återge den exakta ordalydelsen, men det var någonting i stil med det jag har relaterat.

Olle Svensson: Sedan sade du att du inte kan tro att statsministern har uttryckt sig på det sättet - är det riktigt?

Sten Warmland: Det var angående uttalandet att vi skulle kunna gå hur långt som helst.

Olle Svensson: Det tror du inte att statsministern har sagt?

Sten Warmland: Det tillskriver jag Holmér, för han sade i samma mening att statsministern skulle bli galen. Detta att vi kan gå hur långt som helst står för Holmér.

171

 

Olle Svensson: Du finner det osannolikt att statsministern hade uttryckt sig    1988/89:KU30
på det sätt som Holmér relaterade för dig?                         Bilaga B 8

Sten Warmland: Osannolikt eller sannolikt - jag fick intrycket att det här var Hans Holmérs ord.

Ylva Annerstedt: Du fick tidigare en fråga, om det kunde vara så att Hans Holmér hade berättat detta i bilen för er för att säga att han hade fått sanktion för vissa åtgärder. Då sade du att det kunde vara så men att du inte fick det intrycket.

Kan du erinra dig andra tillfällen då han i bilen lämnade er uppgifter med det syftet och vad det handlade om?

Sten Warmland: Jag har inte hört Holmér säga att han hade sanktion från det ena eller andra hållet för att göra på något visst sätt.

Ylva Annerstedt: Det talas mycket om att det var allmänt känt att det förekom buggning. Har du hört talas om att buggning skulle ha förekommit?

Sten Warmland: Det diskuterades inte i Palmerummet. Jag var med i Palmerummet från den 2 februari till den 5 mars, och där hörde jag det aldrig sägas. Jag hörde det heller aldrig i bilen, utan de uppgifterna har jag fått senare.

Ylva Annerstedt: I vilket sammanhang har du fått de uppgifterna senare?

Sten Warmland: I och med att det här uppdagades.

Ylva Annerstedt: Har det inte förekommit att man snackade kompisar emellan om att man hört talas om att detta var vanligt eller att det hade förekommit?

Sten Warmland: Nej, några sådana diskussioner förekom inte.

Ylva Annerstedt: Det har diskuterats ganska mycket om polisens hemliga bolag. Känner du till något om polisens hemliga bolag?

Sten Warmland: Nej, inte mer än det som skrevs för några år sedan angående Tommy Lindströms bilbolag.

Ylva Annerstedt: Du har inte hört några uppgifter om bolag för andra ändamål?

Sten Warmland: Nej.

Stig Gustafsson: Jag har också en fråga som gäller samvaron i bilen. Du sade alt det blev så att säga ett ganska intimt förhållande och att Holmér talade om det mesta som förekom i Palmerummet. Är det rätt uppfattat av mig?

Sten Warmland: Ja, det är det.

Stig Gustafsson: I samband med det fick du en fråga om Ebbe Carlsson. Varför tror du att Holmér inte berättade om sina kontakter med Ebbe Carlsson förrän du började köra honom?

Sten Warmland: När jag började mitt uppdrag den 2 februari fick vi

instruktioner om adresser, bl.a. till Ebbe Carlsson. Jag visste inte innan dess     '

 

vem han var, men ganska snart efter det att jag börjat fick jag käniiedom om     1988/89:KU30
honom.                                                                        Bilaga B 8

BirgU Friggebo: Jag återkommer till Holmérs yttrande på onsdagen. Vad fick du för intryck av att han sade att "vi kan gå hur långt som helst" Vilka vit

Sten Warmland: Vid den här tidpunkten talade Holmér om att han skulle tillbaka in i utredningen.

BirgU Friggebo: Talade han själv om det?

Sten Warmland: Ja.

BirgU Friggebo: På vad sätt?

Sten Warmland: Han skulle bli intendent på säkerhetsavdelningen för att där driva sitt PKK-spår.

BirgU Friggebo: Har Holmér till dig sagt: "Jag skall troligen bli intendent på SÄK"?

Sten Warmland: Det låter jag vara osagt, men oss livvakter emellan talades det om detta. Om det var någon livvakt som hört det eller om man fått andra indikationer vet jag inte. Hans bok var i december 1987 nästan klar. Vid ett tillfälle idkade han högläsning för oss ur boken, och han menade att om vi körde PKK-spåret, kunde han inte ge ut boken.

BirgU Friggebo: Du säger: "kunde vi köra PKK-spåret"?

Sten Warmland: Jag vet inte vem han menade med vi, men jag trodde han skulle tillbaka till de reguljära styrkorna.

BirgU Friggebo: Det talades alltså i omgivningen om att Holmér kanske kom tillbaka in i utredningen?

Sten Warmland: Inte i omgivningen, utan det var oss livvakter emellan. Jag kan inte säga hur det kom på tal att han skulle till SÄK, men helt klart var att han ville tillbaka. Enligt vad jag förstod fanns det en del lösa planer. Jag vet inte vem som i så fall skulle ha sanktionerat det.

BirgU Friggebo: Det här var en månad innan Holmér skulle till Wien. Han for dit i januari, eller hur?

Sten Warmland: Ja, han åkte den 2 eller 3 januari, tror jag.

BirgU Friggebo: Planerade han inte sin Wienvistelse knappt en månad före?

Sten Warmland: Jo, det gjorde han på olika sätt. Huruvida han skulle tillbaka till polisen igen vet jag inte. Men det var en av anledningarna till att jag inte fäste så stor vikt vid ordet vi.

BirgU Friggebo: Din efterhandsuppfattning om detta är att ni kände till att han på något sätt var på väg tillbaka in i utredningen?

Sten Warmland: Jag gjorde ingen bedömning av om det uttrycket stod för honom själv eller någon annan.

173

 

BirgU Friggebo: Har du uppfattningen att Holmér fortsatte att bedriva     1988/89:KU30 "spaning" från det att han kopplades bort från utredningen fram till dess att     Bilaga B 8 han for till Wien?

Sten Warmland: Svar: Ja.

BirgU Friggebo: Hela tiden?

Sten Warmland: Vissa avbrott var det väl, men det sysselsatte honom i stort sett hela tiden.

BirgU Friggebo: Hans tankar och hans gärningar?

Sten Warmland: Hans tankar, som han delgav oss i bilen.

BirgU Friggebo: När du skulle beskriva vad statsministern fick reda på i mars-april nämnde du att det handlade om en privat spionring som skulle bedriva verksamhet på Södermalm. Varifrån har du fått det uttrycket? Var det någon som använde det uttrycket, eller är det någonting du hade känt till tidigare?

Sten Warmland: Det är vad jag vet nu. Man har påstått att jag hade hört att statsministern hade fått information om Ebbe Carlssons roll redan i december 1987. Jag såg Ebbe Carlsson som en lyssnare eller någonting sådant.

BirgU Friggebo: Visste du vilken verksamhet som skulle bedrivas i lokalen på Södermalm?

Sten Warmland: Jag kände inte till den lokalen.

BertU Fiskesjö: Lidbom och Holmér menade att säpo hade försummat sina uppgifter. Det var beskrivningen av detta - som Lidbom lämnade inför statsministern - som enligt Holmér skulle ha fått statsministern att gå i taket -så har jag uppfattat det.

Vad Holmér kunde mena var alltså att nu kunde man gå hur långt som helst med förändringar inom SÄK eller lägga delar av SÄK under Holmér. Hade du någon känsla av det?

Sten Warmland: Min spontana reaktion på det uttalandet var att tipset skulle utredas.

BertU Fiskesjö: Det var alltså mot säkerhetspolisen som Lidbom och Holmér inför statsministern riktade sin kritik för försummelse. Sedan har det i annat sammanhang sagts att delar av säkerhetspolisen skulle ställas under Holmér, men dessa frågor kom aldrig upp till diskussion då du var närvarande?

Sten Warmland: Svar: Nej, det gjorde de inte.

Hans Leghammar: Birgit Friggebo var inne på Hans Holmérs agerande efter sin aktiva tid som spaningsledare. Kunde han bedriva någon spaning efter det att han hade avsatts, eller var det mest tankar?

Sten Warmland: Mig veterligt omsatte han ingen av sina idéer i verkligheten, utan det var funderingar.

174

 

Olle Svensson: Vi har diskuterat mycket vad som hände i bilen mellan dig och     1988/89:KU30 Holmér, mellan livvakt och den han beskyddade. Vi vet att det finns speciella     Bilaga B 8 etiska regler som gäller exempelvis mellan advokat och klient. Gäller inte någonting liknande också för er i en sådan här situation? Man kan tala rätt öppet med varandra, men man förutsätter att det sker i ett etiskt förtroende. Vill du kommentera, om du anser att det finns vissa etiska regler i förhållandet mellan livvakter och den som de skyddar?

Sten Warmland: En livvakt skall inte föra vidare hörsägner eller andrahands-informationer,om vad han hört objektet säga. Därför har det känts litet dubbelsidigt att föra in sådana här uppgifter både i Ola Nilssons utredning och på annat sätt, men jag anser att ärendet är av sådan natur att det upphäver eventuella sådana regler.

Olle Svensson: Jag ställer frågan därför att jag förstår att du inte vill bli tillfrågad i varje detalj om sådana relationer. Jag har full förståelse för detta.

Får jag också till sist fråga mot bakgrund av det förhållande som normalt råder men som du anser att man här måste göra undantag från: Är du förvånad över Holmérs reaktion, att han inte tyckte om det här?

Sten Warmland: Nej, jag blev inte förvånad.

Olle Svensson: Jag ber att få tacka Sten Warmland för att du har ställt dig till förfogande och med dina muntliga uppgifter kompletterat vårt skriftliga material.

175

 

Konstitutionsutskottet              f''?.'"'

Bilaga B 9

1989-03-06 kl. 14.30-15.40

Offentlig utfrågning av statssekreterare Gunnel Farm angående utbyggnaden av väg E 6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile

Olle Svensson: Vi fortsätter dagens förhandlingar, nu med en öppen utfrågning. Jag hälsar statssekreterare Gunnel Farm välkommen hit till oss.

Vi har ett ärende här som knyter an till ett regeringsbeslut om E 6-ans motorväg Stora Höga-Uddevalla, där vi vill ställa några frågor kring den konstitutionella delen. Jag betonar på nytt att vad vi sysslar med är granskning av regeringens åtgärder.

Ordet är nu fritt för frågor och jag lämnar först ordet till Sören Lekberg.

Sören Lekberg: Jag skulle i detta ärende vilja fråga om en sak som kan vara av intresse. Det gäller allmänt den rollfördelning som gäller vägbyggandet i landet, alltså rollfördelningen mellan riksdagen och regeringen och vägver­ket. Du kanske inledningsvis i korta ordalag kunde redovisa det.

Gunnel Farm: Det är så att vägverket upprättar investeringsplaner för riksvägar - om vi börjar med det som ju är aktuellt i det här fallet - enligt direktiv från regeringen.

När det gäller riksvägar är det också vägverket som fastställer de investeringsplanerna, som löper på tio år i taget men som revideras med täta mellanrum.

När det gäller länstrafikanläggningar är det länsstyrelsen som fastställer den planen. Där skall man också prioritera länsvägar tillsammans med länsjärnvägar öch kollektivtrafikanläggningar för lokal och regional trafik. Men i båda fallen gäller att vägverket och länsstyrelsen skall vara överens om de här planerna. Annars går ärendet vidare till regeringen.

Regeringen kan också bli besvärsinstans ifall någon överklagar någon av de här planerna. Det är alltså en av regeringens roller att vara besvärsin­stans.

Regeringen skall föreslå riksdagen mål och riktlinjer för vägpolitiken och även föreslå de medel som skall anslås för väghållning och för vägbyggande.

Riksdagens roll är då att besluta om mål och riktlinjer för vägpolitiken och att besluta om de medel som behövs för väghållning och vägbyggande.

Det är väl i stora drag den rollfördelning som finns. Det är alltså så att
vägverket eller rättare sagt vägförvaltningarna i landet sköter väldigt mycket
av den praktiska hanteringen. Vägprojekt initieras ofta på lokal och regional
nivå. Det är oftast inom vägverket som man tar fram arbetsplaner och andra
planer.                                                                                          


 

Sören Lekberg: Normalt är det alltså vägverket som självt tar initiativ till att     1988/89:KU30 upprätta de s.k. arbetsplanerna och det sker då på basis av fastställda    Bilaga B 9 fördelningsplaner och beviljade medel osv. Bet här fallet kan man nog säga är ett undantag. Finns det andra exempel på sådana här undantag, där regeringen ger ett uppdrag direkt till vägverket att upprätta en arbetsplan?

Gunnel Farm: Ja, det är relativt sällsynt att man går till väga på det här sättet. När det förekommit har det varit betingat av sysselsättnings- och regionalpo­litiska skäl.

På rak arm och efter vad jag har kunnat finna ut har det under senare decennier funnits ett liknande fall. Det handlade om vägen mellan Kiruna och Riksgränsen i början på 1970-talet. Det var också precis som i Uddevallafallet betingat av sysselsättningsskäl och regionalpolitiska skäl. I det fallet var det kommunen som begärde att en framtida sträckning för vägen skulle läggas fast.

Sören Lekberg: En slutlig fråga när det gäller själva arbetsplanen och dess status: Om nu regeringen hypotetiskt hade uppfattat det så att detta vägprojekt hade kostat för mycket men inte gått till riksdagen och begärt medel för det, vad hade då hänt med arbetsplanen?

Gunnel Farm: Det var alltså vägverket som fastställde arbetsplanen. Men sedan blev den överklagad. I det skedet kunde naturligtvis hypotetiskt den här situationen ha uppstått. Till att börja med hade då mellan 5 och 15 % av de totala kostnaderna för vägobjektet redan varit nedlagda i form av projektering oeh planering på det stadiet, men man kunde naturligtvis fortfarande - om man från regeringens sida hade tyckt att den här vägen inte borde byggas - ha avbrutit arbetena. Det hade kostat pengar. Något annat hade inte hänt.

Sören Lekberg: Förstod jag dig rätt - att arbetsplanen som vägverket hade upprättat - blev bindande först i det läget då man beviljat pengar till själva vägprojektet. Det var alltså först då när regeringen hade gått fram till riksdagen och fått de här pengarna som man kunde säga att arbetsplanen kunde börja genomföras?

Gunnel Farm: Nej, juridiskt är det ju så att vägplanen fastställs och vinner laga kraft om ingen överklagar den. Sedan gick ju regeringen till riksdagen och begärde pengar oeh föreslog också att det skulle inrättas ett lån i riksgälden som man då kunde börja dra på.

Efter arbetsplanen följer ytterligare ett så att säga detaljerings- och konkretiseringsskede när man upprättar bygghandlingar. Det är egentligen först då som man kan börja upphandlingen och anställa entreprenörer. Då tillkommer naturligtvis ytterligare kostnader om man i ett senare skede måste avbryta projektet.

Stig Bertilsson: Enligt vad jag har förstått av våra handlingar förutsätter både
väglagen och naturresurslagen att ett vägprojekt för att kunna genomföras
skall vara samhällsekonomiskt lönsamt. Man skall göra den bedömningen
från början.
När det gäller E 6-an i Bohuslän mellan Stenungsund och Uddevalla är det  177

12 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30 Bilagedel B

ju - vilket vi också fått mycket material om - väldigt stora kostnader när det    1988/89:KU30 gäller byggnation. Det bor inte så många människor här uppe. Man talar    Bilaga B 9 mycket om det miljöintrång som är själva anledningen'till att vi sitter här i dag. Skulle du vilja beskriva litet av de bedömningar som ligger till grund för slutsatsen att det här projektet är samhällsekonomiskt lönsamt.

Gunnel Farm: Först vill jag säga att den samhällsekonomiska bedömningen har flera komponenter. En sådan komponent är den som vägverket gör, nämligen en objektsanalys, där man tittar på nyttoeffekter och kostnader i olika avseenden av ett vägprojekt. Nyttoeffekterna kan t.ex. vara i form av restidsvinster, minskat buller, minskade luftföroreningar. Komfort är också en komponent som ingår på nyttosidan.

På kostnadssidan ingår eventuella negativa miljöeffekter, slitage på fordon och vägbana och naturligtvis anläggningskostnaderna. Sådana komponenter kan man med den modell som vägverket generellt använder i sin objektsana­lys sätta kronor och ören på. Sedan finns det en mängd andra inslag som också ingår i den allmänna samhällsekonomiska bedömningen men som inte går att sätta kronor och ören på. Dit hör t.ex. de regionalpolitiska eller sysselsättningsmässiga effekterna och även vissa miljöeffekter som man inte har kunnat uttrycka i monetära termer. En del av effekterna har vägverket formaliserat något, så att man uttrycker det verbalt i något slags tregradig skala: oförändrat, negativt eller positivt - ungefär så. I andra fall beskriver man det bara med vanliga ord. Till detta kommer en bedömning som regeringen kan göra i de fall regeringen får tillfälle att ta ställning till ett objekt, vilket inte alltid är fallet. Till det hör allmänpolitiska bedömningar, ofta med betoning på fördelningspolitik, regionalpolitik och sysselsättning men självklart också miljöeffekter.

Stig Bertilsson: Görs det också bedömningar i ett sådant här fall av vad det kan betyda i form av minskade olycksfallsrisker, sparade människoliv osv., när man tar sig an ett sådant här vägprojekt?

Gunnel Farm: Ja, förlåt, jag glömde just den viktiga komponenten. Den ingår självklart i de "ordinarie objektsanalyser" som vägverket gör.

Stig Bertilsson: Sedan regeringsrätten gav "bakläxa" i höstas, har regeringen nu tagit sitt nya beslut utan att egentligen göra några ytterligare utredningar när det gäller Bratteforsån och dalgången där. Hade det inte funnits anledning att gå vidare med ytterligare utredningar eller fanns det material nog för ett nytt beslut?

Gunnel Farm: Beträffande ytterligare utredningar vill jag först säga att
sträckan i den arbetsplan som vi nu arbetar med på E 6-an är fyra mil lång,
från Stora Höga i söder till Bratteröd i norr. Det ärende som regeringsrätten
hade att ta ställning till var en ungefär tre kilometer lång sträcka på
fastigheten Anfasteröd 2:1. På den fyra mil långa sträcka som arbetsplanen
avser har vägverket redan utrett 120 mil. Enkelt uttryckt kan man alltså säga
att varje meter av den här sträckan är utredd 30 gånger. Ytterligare behov av
utredning när det gäller ytterligare sträckningar tyckte vi i kommunikations­
departementet inte förelåg. Men om vi begränsar oss till den sträckning som     178

 

regeringsrätten hade att ta ställning till fanns det även där tre alternativa 1988/89:KU30 sträckningar som vägverket har redovisat. Två av dem är också översiktligt Bilaga B 9 kostnadsberäknade. Den ena av de två är exakt den sträckning som de som besvärade sig hade föreslagit, nämligen öster om arbetsplanens sträckning. De två sträckningar som vägverket har kostnadsberäknat var för det första -och det var det viktigaste för oss - sämre ur miljösynpunkt än arbetsplanens sträckning. De gjorde alltså större intrång på det riksintresse som naturvårds­verket hade hävdat än arbetsplanens sträckning. De kostade för det andra ungefär 100 milj. kr. mer än arbetsplanens alternativ. Mot den bakgrunden tyckte vi att alternativa utredningar, både när det gäller arbetsplanen som helhet och den här aktuella sträckningen, inte fanns någon anledning att göra.

Stig Bertilsson: Får jag då ställa ytterligare en fråga? Det gäller tiden för framtagande av det här vägprojektet. Det har framförts klagomål från människor som har engagerat sig i denna fråga över att regeringen har haft väldigt bråttom med att ta fram den här vägen och att få projektet till verkställighet. Bl.a. har vi i konstitutionsutskottet fått material där man försöker visa att regeringen har tidspressat vägverket på ett sådant sätt att man inte har fått fram de alternativ som skulle ha kunnat finnas. Vill du kommentera det litet grand?

Gunnel Farm: Den första kommentaren är väl att när det här ärendet initierades var det faktiskt bråttom ur en synpunkt, nämligen att rädda sysselsättningen i Uddevalla, där 2 300 människor med kort varsel riskerade att stå utan arbete. Det här motorvägsprojektet var då ett led i ett omfattande åtgärdspaket som regeringen föreslog just för att rädda sysselsättningen.

Sedan vill jag också erinra om vad jag nyss sade, nämligen att vi inte kan se några ytterligare alternativ som skulle ha kunnat utredas mot bakgrund av att man, som sagt, har utrett varje meter 30 gånger.

BirgU Friggebo: Du säger att av de tre alternativa sträckningar som vi nu talar om skulle de två andra som har kostnadsberäknats i vägplanen vara dyrare. Därför skulle jag vilja fråga dig: Om man jämställer kostnaden för den väg som nu byggs på grund av arbetsplanen, hur står den i förhållande till andra vägprojekt som tagits fram den mer normala vägen?

Gunnel Farm: Jag kan inte göra någon sådan jämförelse med helt andra vägar i helt andra delar av landet - om det var det som var avsikten. Den här vägen är ganska dyr per löpmeter, beroende på terrängförhållandena i Bohuslän. Jag tror att alla vägar i Bohuslän nog blir ganska dyra på grund av terrängförhållandena. Därför är det svårt för mig att göra en jämförelse med andra vägobjekt.

BirgU Friggebo: Du menar att man inte kan göra någon vägning av om det, som de som överklagar hävdar, samhällsekonomiskt inte är en särskilt lönsam väg? Man kan inte göra den bedömningen?

Gunnel Farm: Den enda jämförelse som vägverket har gjort avser sträckan
mellan samma punkter av två andra alternativ. I den jämförelsen utfaller det
som är fastställt i arbetsplanen så att det är det billigaste alternativet. Men     19

 

vägverket har alltså inte gjort någon jämförelse med andra vägobjekt i riket,    1988/89:KU30 därför att det här objektet fanns inte inne i någon plan 1985. Det var därför    Bilaga B 9 regeringen var tvungen att ge vägverket ett särskilt uppdrag att ta fram en arbetsplan, så att man kunde kostnadsberäkna. Det gjorde man alltså i ett läge då det handlade om att rädda sysselsättningen i Uddevallaregionen.

BirgU Friggebo: Får jag då fråga: I den objektsanalys som vägverket gör beräknas då nyttan efter vissa parametrar och kostnaden efter vissa parametrar? Det måste ju innebära att man ändå kan göra jämförelser mellan olika vägprojekt. Jag antar att det är det som vägverket ibland går på när det bestämmer sig för vilka vägar som det vill gå fram med först och vilka vägai de vill gå med sedan. Om vi då bortser från andra värderingar, som man kan komma till senare av regionalpolitiska skäl, men när det alltså gäller objektsanalys: Hur står sig den här vägen i förhållande till andra vägobjekt som vägverket mer normalt hanterar?

Gunnel Farm: Någon sådan jämförelse har inte gjorts. Därför kan jag inte redovisa en sådan.

Problemet med den här vägen var just att den inte fanns inprioriterad i riksvägplanen. Det gjorde den inte därför att den var så dyr att det inte fanns pengar att rymma in den i planen. Nu fanns det möjlighet att få extra pengar i ett läge där man ville gå in med åtgärdspaket för Uddevallaregionen. Därför fick vägverket det här uppdraget.

BirgU Friggebo: Är det det som är bakgrunden till att regeringen i sitt sista beslut nu inte går in på de propåer som klagandena har just beträffande ekonomin för vägen?

Gunnel Farm: Det som regeringsrättens beslut avser och det som regerings­rätten har tagit fasta på när man har behandlat resningsansökan var miljöfrågorna. Regeringsrätten har över huvud taget inte gått in i frågan om samhällsekonomi. Därför har regeringen i sin senaste - är det bäst att säga-prövning av det här ärendet också enbart prövat miljöfrågorna i vid bemärkelse.

BirgU Friggebo: Det är också bakgrunden till mina frågor. Det var ju ett mycket omfattande material när det gällde miljövårdskonsekvensanalyser i förhållande till naturresurslagen. Därför ställer jag inga frågor på just den delen. Men i det senaste beslut som regeringen nu har fattat tar alltså klagandena upp den här frågan om ekonomin. Regeringen berör inte alls den frågan i sitt beslut annat än att man säger i slutet att i övrigt finner regeringen inte skäl att säga något annat.

Gunnel Farm: I den sista meningen sägs det att "på grund härav och då regeringen inte i övrigt finner skäl att ändra sitt tidigare beslut skall överklagandet avslås". I det ligger att vi naturligtvis också har gjort en allmän bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna. Om det nämligen hade visat sig att det för att vara förenligt med riksintresset enligt naturresurslagen hade funnits krav på dyrbara och kostsamma åtgärder hade regeringen naturligtvis varit tvungen att ta ställning till om det hade varit meningsfullt att fortsätta byggandet av vägen.  Men eftersom samtliga

180

 

remissinstanser, inkl. naturvårdsverket som hade hävdat det här riksintres-     1988/89:KU30 set, ansåg att det gick bra att bygga den här vägen, att det var förenligt med     Bilaga B 9 riksintresset, så gjorde vi ingen analys i beslutet av de samhällsekonomiska delarna. Men självklart hade de funnits med hela tiden.

BirgU Friggebo: Vill du beskriva hur ni har gått till väga när ni har gjort de här samhällsekonomiska analyserna eller beräkningen av kostnaderna för just det här vägprojektet, vare sig det var det tidigare beslutet eller det senaste?

Gunnel Farm: Som jag sade tidigare, finns det dels de här siffermässiga objektsanalyserna som i det här fallet, där man kunde jämföra tre olika sträckningar av samma väg. Då talar jag både om arbetsplanens hela sträckning men också om det som regeringsrätten egentligen hanterade. Ovanpå detta lägger man då andra bedömningar av typen regionalpolitiska och sysselsättningsmässiga överväganden. Eftersom frågan om naturresurs-lagen har kommit så i förgrunden, skulle jag gärna, om ordföranden tillåter, vilja läsa några ord ur specialmotiveringen till naturresurslagen. Det gäller den första paragrafen. Jag tror det kan klargöra mycket av det som kanske många tror är en motsättning i intressena. Det är proposition 1985/86:3:

"Vid valet mellan att bevara naturresurser eller att ta dem i anspråk bör i princip en samhällsekonomisk bedömning göras av vilka åtgärder som är att föredra. Den samhällsekonomiska värderingen måste göras bl.a. med utgångspunkt i målen för den ekonomiska politiken. Det innebär att effekterna på sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten måste tillmätas stor betydelse. En långsiktig expansion av produktion, investeringar och sysselsättning måste tryggas. Följderna för den regionala balansen och sysselsättningen, levnadsstandarden i landet måste vägas in. Den samhälls­ekonomiska bedömningen innefattar även ett hänsynstagande till kommu­nernas ekonomiska situation, hksom den påverkan på försörjningsläget som olika åtgärder kan komma att få. De ekologiska och sociala aspekterna har naturligtvis också ett ekonomiskt värde vid en sådan bedömning."

Jag läste upp det här för att klargöra att det faktiskt inte är så att naturresurslagen enbart är ett förbud mot att över huvud taget utnyttja naturen utan att det-också finns starka inslag av hänsynstaganden till kommunernas situation och till sysselsättningsläget.

BirgU Friggebo: Men det betyder väl också att ingen regering någonsin kommer att kunna göra en tabell med kronor och ören eller göra några beräkningar av vad utfallet av en vägdragning är i den här vidare bemärkel­sen, utan man får lita till de erfarenheter och bedömningar i allmänhet som man har av regioner eller orter eller kommuner eller företagsinvesteringar och förhoppningar inför framtiden.

Gunnel Farm: Man skall naturligtvis aldrig säga aldrig. Det pågår ett
utvecklingsarbete inom vägverket, där man har lagt ut uppdrag på de
transportanknutna forskningsinstitutionerna för att utveckla de samhälls­
ekonomiska analyserna. Men jag tror faktiskt inte heller att man någonsin
kommer till ett läge där man precis kän placera in detta i en tabell. Kanske är
det inte heller riktigt önskvärt. Man bör kanske ha något utrymme för
allmänpolitiska bedömningar också.                                                      181

 

BirgU Friggebo: Jag vill ställa en fråga till, som också har med miljökonse-     1988/89:KU30
kvensanalyser att göra.                                                  Bilaga B 9

Skulle du vilja säga att de miljökonsekvensanalyser som regeringen nu har gjort inför det här projektet också är det sista beslutet, att det är en bra modell för hur miljökonsekvensanalyser skall se ut i framtiden?

Gunnel Farm: Den korrekta modell för miljökonsekvensbeskrivningar som sedan den 1 juli 1987 finns i väglagen kan man inte säga att man har följt i detta ärende. Men det är en så nära motsvarighet som man kan komma fram till. Det har också regeringsrätten tyckt. Men för det "ordinarie arbetet" med miljökonsekvensbeskrivningar finns det en särskild handbok som vägverket och naturvårdsverket har tagit fram tillsammans och som man följer i det arbete som pågår efter den 1 juli 1987.

Bengt Kindbom: Herr ordförande! Jag skall gå tillbaka till det allra första beslutet i januari 1985, då regeringen med anledning av Uddevallapaketet gav vägverket i uppdrag att, utöver det arbete som omfattas av flerårsplaner, även ta fram en plan för en motorväg.

Var detta det enda uppdrag utanför gällande planer som ingick i Uddevallapaketet? Jag tänker då på andra myndighetsområden eller även inom kommunikationsdepartementets område.

Gunnel Farm: Inom kommunikationsdepartementets område var det här, såvitt jag kan påminna mig, det enda. Jag fanns inte i departementet då, så jag har inte någon egen minnesbild av det. Hur det var på andra departement kan jag inte svara på.

Bengt Kindbom: Du kan inte svara på om det var gemensamma beredningar med andra departement heller, så att man använde denna modell för att ge uppdrag till olika myndigheter utöver gällande och i lagstiftning fastlagda planeringssystem?

Gunnel Farm: Nej, det kan jag inte svara på annat än att min egen erfarenhet säger mig att i det här fallet är det åtminstone ett departement som man bör ha berett det gemensamt med, eftersom det handlar om pengar.

Bengt Kindbom: Det utgår jag ifrån också därför att det handlar om pengar för Volvo.

Med det konstaterandet kan man då säga att det här var en extraordinär situation. Man gav vägverket i uppdrag att göra någonting utöver de planer som gällde. Det är då helt klart. Får jag sedan återgå till miljön i den andra delen som jag vill ta upp.

Statssekreteraren säger att det här är utrett 30 gånger. Vad som har hänt under den här tiden är att man beträffande naturintressena har övergått från de gällande riktlinjer som riksdagen har fastställt till en naturresurslag. Ni menar i det här beslutet att ni har tillgodosett naturresurslagens krav. Var det det du ville säga med uppläsandet av 1 §?

Gunnel Farm: Det var inte det som var avsikten med just den uppläsningen.
För den delen av specialmotiveringen tog sikte på något annat än just själva
naturvärdena, nämhgen de övriga samhällsvärdena. Men i övrigt är det vår 109

 

bestämda uppfattning att vi har haft tillgång till allt det material som man     1988/89 :KU30
över huvud taget har kunnat kräva av oss.                         Bilaga B 9

Jag vill också säga att alla myndigheter inkl. regeringen hade från början klart för sig vilka naturvärden som fanns i Bratteforsån. Länsstyrelsen har också i ett yttrande inför det senaste regeringsbeslutet påmint om detta faktum att det är ingenting nytt i sak som har tillkommit genom naturvårds­verkets beslut 1987 att hävda detta som riksintresse. Vetskapen om naturvärdena fanns där från början.

Bengt Kindbom: En sista fråga, herr ordförande:

Det står i det senaste regeringsbeslutet med anledning av regeringsrättens beslut att när man väger samman intressena här finner regeringen att den utformning de fått i arbetsplanen bäst tillgodoser kraven på god hushållning med naturresurserna.

Kan du ge några exempel på hur den här arbetsplanen bäst tillgodoser de här kraven i förhållande till andra aktuella planer?

Gunnel Farm: 1 förhållande till andra utredda sträckor över hela arbetspla­nen kan jag ge ett exempel: En sträcka som utretts gick öster om Ljungskile och berörde Bredfjället, som är ett annat område som naturvårdsverket har betecknat som riksintresse ur både naturvårds- och friluftssynpunkt. Den sträckningen skulle dessutom bli längre och därmed ofördelaktigare från samhällsekonomisk synpunkt. Men även när det alltså gäller hushållning med naturresurser var det alternativet ofördelaktigare än det som fastställts i arbetsplanen.

Bengt Kindbom: Det var det enda exemplet?

Gunnel Farm: Nej. Det är ju så att samtliga de övriga sträckor som har utretts - nu talar jag alltså om hela arbetsplanens sträckning - har befunnits ofördelaktigare från naturresurssynpunkt. När det gäller just den här aktuella delen av sträckan över den fastighet som behandlats av regeringsrät­ten har man efter det att arbetsplanen fastställdes från vägverkets sida i samråd med olika myndigheter och instanser lokalt och regionalt gjort ytterligare anpassningar. Man har t.ex. valt att korsa Bratteforsåns dalgång på ett vinkelrätt sätt, så att man gör minsta möjliga intrång i ravinen. Man har utformat bron på ett sådant sätt att minsta möjliga intrång görs. Man har utformat slänterna från vägen på ett sådant sätt att man minskar den yta som upptas av själva vägen med slänter. Man har satt ett skyddsräcke vid ravinen på vägen så att man skall undvika att, vid eventuella sladdar eller bilolyckor, olja eller annat rinner ned i ån. Man har gjort anordningar för spillvattnet, så att inte det skall rinna ned i ån. Genom anordningarna kan inte heller olja eller andra föroreningar rinna ner. Man har lagt kantstenar så att man undviker att förorena ån. Det är bara exempel på de åtgärder som vägverket har vidtagit. Senast i dag fick jag vetskap om ytterligare försiktighetsåtgärder när man nu har börjat avverkningen. Man kommer alltså inte att låta entreprenörerna köra inom arbetsplanens område utan man kommer att låta helikoptrar ta upp träden från ravinen. Den typen av försiktighetsmått har man alltså vidtagit.

183

 

RolfL Nilson: Jag skulle också vilja återvända till tiden före regeringsbeslu-     1988/89:KU30
tet och ställa frågan:                                                     Bilaga B 9

I vilket skede avfärdades andra alternativ än motorväg för att förbättra kommunikationerna i Bohuslän?

Det är mot bakgrund av bl.a. att det måste ha varit väl känt hos regeringen att vägbyggen och motorvägsbyggen i Bohuslän är extremt dyra, ungefär dubbelt så dyra som i andra delar av landet.

Gunnel Farm: Det är riktigt. Det är också dubbelt så många olyckor på E 6-an i Bohuslän jämfört med andra Europavägar i Sverige. Det var trafiksäkerhetsskäl som gjorde att regeringen i sitt uppdrag 1985 angav också vägstandard. Men självklart hade vägverket haft full frihet att pröva andra typer av vägstandard, t.ex. motortrafikled. Men vägverket har uppenbarli­gen funnit att det med hänsyn till trafikmängden och säkerheten har varit befogat med motorvägsstandard i denna del.

RolfL Nilson: Om jag inte minns fel är det ett direkt uppdrag från regeringen att projektera motorväg. Menar du att det trots detta skulle vara möjligt för vägverket att projektera en annan typ av väg?

Gunnel Farm: Ja, det menar jag att det hade varit.

RolfL Nilson: Det finns ju andra sätt. Det finns t.ex. möjlighet att klara av kommunikationerna på järnväg. Har det diskuterats någonstans i förberedel­searbetet?

Gunnel Farm: I samma nordiska handlingsplan där det här vägprojektet angavs som ett led i att förbättra kommunikationerna mellan de nordiska länderna fanns också förslag om utbyggnad av västkustbanan, som också har fullföljts i den del som man hittills har fått pengar för. Så visst har det diskuterats, dock kanske inte på just den här sträckan men på västkusten generellt sett.

RolfL Nilson: Jag skulle vilja ställa en fråga beträffande förhållandet mellan regeringsbeslutet och den nordiska handhngsplanen för ekonomisk utveck­ling och full sysselsättning. Hur förhåller de sig till varandra?

Gunnel Farm: Om frågan gäller tidsmässigt, får jag lov att titta i min tidtabell.

Ursprunget till den nordiska handlingsplanen var Nordiska rådets session i Stockholm 1984, där rådet rekommenderade Nordiska ministerrådet att till nästkommande års session i Reykjavik lägga fram en handlingsplan för ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Detta fick till följd att Nordiska ministerrådet, dvs. finansministrarna, vid sitt möte i Helsingfors den 23 januari 1985 presenterade ett förslag till handlingsprogram, där det bland infrastrukturinvesteringarna fanns förslag om förbättringar av E 6-an mellan Stenungsund och Oslo.

Handlingsplanen antogs av Nordiska rådet vid dess session i Reykjavik den
6 mars 1985. Samma dag som Nordiska ministerrådet presenterade den här
handlingsplanen presenterade också den svenska regeringen sitt program för
sysselsättning i Uddevallaregionen. Där framhöll man också aft det var       J84

 

angeläget med en förbättring av E 6-an mellan Stenungsund och Uddevalla.    1988/89:KU30 Eftersom de  förbättringarna  inte fanns med i några planer uppdrog    Bilaga B 9 regeringen nästa dag, den 24 januari 1985, åt vägverket att upprätta en arbetsplan för E 6-an som motorväg på just den här delen.

Den här nordiska handlingsplanen har redovisats åtminstone två gånger för riksdagen i två budgetpropositioner efter varandra. Där har också kostnaderna angivits, och riksdagen har godtagit de delarna av budgetpropo­sitionerna.

Rolf L Nilson: Jag vill ställa en fråga beträffande det senaste beslutet efter regeringsrättens utslag.

Enligt naturresurslagen skall den vägkorridor som inte kommer att upptas av E 6-an betraktas som av riksintresse från naturresurssynpunkt, och denna kommer i konflikt med Bratteforsåns dalgång som också är av riksintresse men från naturvårdssynpunkt.

Jag undrar vad som har legat till grund för ställningstagandet att prioritera vägkorridoren som från naturresurssynpunkt och även långsiktigt som mera värdefull för både regionen och för riket än naturen i Bratteforsåns dalgång.

Gunnel Farm: Det står faktiskt inte i det här regeringsbeslutet att vi prioriterar det ena riksintresset framför det andra. Däremot ligger den här typen av allmänna bedömningar naturligtvis också bakom det här ställnings­tagandet, som jag har varit inne på tidigare. Regeringen behövde faktiskt inte ta ställning till huruvida vägkorridoren var av riksintresse från kommuni­kationssynpunkt, eftersom den enligt bl.a. naturvårdsverket och alla andra remissinstanser var förenlig med det andra riksintresset. Det blev alltså ingen konflikt egentligen, när t.o.m. naturvårdsverket tyckte att de här två sakerna gick att förena.

Rolf L Nilson: Enligt den redovisning som vi har fått skriftligt säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det finns en sådan konflikt, där man skall göra en prioritering.

Gunnel Farm: Det är riktigt, men i regeringens beslut finns inte något sådant ställningstagande.

Hans Leghammar: Jag skulle vilja börja med 11:7 i regeringsformen, som är en av utgångspunkterna för vår anmälan angående den här vägen, där det står:

"Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag."

Jag tycker det strider rätt rejält mot att regeringen då framställer att det skall vara motorväg, att man ger ett regeringsbeslut på detta. Att man inte har några andra alternativ när man har verkställt det här beslutet som kom 1985.

Gunnel Farm: Det tyckte inte regeringsrätten.

185

 

Hans Leghammar: Man har inte prövat det. Man har inte kollat hur det här     1988/89:KU30 beslutet har tagits i den fingranskande delen. Det är vad vi skall ge oss in på     Bilaga B 9 här.

Varför blev det just en motorväg? Redan 1985 har naturvårdsverket i en skrift eftersökt andra alternativ än just motorvägen. Men man har inte fått något gehör för den synen. Det står också i regeringsformen 7:2 att berörda myndigheter skall komma med yttrande och annat. Naturvårdsverket har yttrat att man bör titta på andra lösningar, men det har alltså regeringen awisat.

Gunnel Farm: Regeringsrätten har på flera sidor gått in på regeringsformen 11 kap. både 6 och 7 §§. Det tycker jag är en ganska noggrann genomgång av huruvida det har förelegat någon sådan form av myndighetsutövning. Sedan är det så att vägverket också har godtagit motorvägsstandard på denna sträcka. Därför vill jag bara återigen erinra om att det är mellan 8 000 och 13 000 fordon per årsmedeldygn, som är den siffra som man räknar med från vägverkets sida på E 6-an i dag på sträckan Stenungsund-Uddevalla. På sommaren uppgår trafiken till mellan 16 000 och 22 000 fordon per årsmedel­dygn.

Det kan jämföras med några andra sträckor där vi planerar motorvägsstan­dard eller där vägverket gör det. Den del av E 6-an som invigdes hösten 1988 mellan Långås och Bunnestorp har 11 500 fordon per årsmedeldygn. På E 18 mellan Bålsta och Enköping pågår ett vägbygge, där vägverket under arbetets gång har ändrat standarden från motortrafikled till motorväg. Där räknar man med ca 10 000 fordon per årsmedeldygn. På några planerade sträckor, t.ex. E 4-an mellan Melby och Norrköping, är det mellan 18 000 och 20 000 fordon och på E 6-an mellan Heberg och Långås är det mellan 13 000 och 14 000 fordon som man räknar med när vägen är klar.

Det finns också klara inslag av trafiksäkerhetsaspekter i denna bedömning från vägverkets sida och även från regeringens sida. På en sträcka av E 4-an genom Södermanland i Nyköpingstrakten byggde man motortrafikled därför att pengarna inte räckte till högre standard och det har nu vägverket fått väldigt stark kritik för. Det är ett mycket olycksdrabbat avsnitt.

Det är alltså dessa faktorer som har spelat in när vägverket också har bedömt det vara lämpligast att bygga den här sträckan med motorvägsstan­dard.

Hans Leghammar: Men du undviker min fråga. När man har fått propåer både från naturvårdsverkets och naturvårdsenheten i länsstyrelsen i Göte­borgs och Bohus län, som har velat se andra utvecklingsmöjligheter, så har man inte följt dem tydligen.

Gunnel Farm: Nej, ay de skäl som jag här har angett, nämligen att man inte finner det meningsfullt att bygga vägen med någon annan standard än den som ger den bästa säkerheten.

Hans Leghammar: Det du sitter och säger till oss är alltså att länsstyrelsens naturvårdsenhets och naturvårdsverkets syn på detta inte är meningsfull. Det är ganska förfärande.

186

 

Gunnel Farm: Det är inte min syn, herr ordförande, utan jag försöker bara    1988/89:KU30

sätta mig in i hur vägverket har tänkt. Det är inte naturvårdsenheten utan    Bilaga B 9

naturvårdsdirektören som har fogat detta som sitt personliga yttrande till

länsstyrelsens yttrande, som då inte tar upp det här kravet. Det är naturligtvis

obetaget en naturvårdsdirektör att göra detta, men jag försöker sätta mig in i

vad vägverket kan ha för skäl att inte tillmötesgå hans begäran, och det är de

här sakerna.

Hans Leghammar: Oeh det är samma sak när det gäller naturvårdsverkets rapporter om en annan utredning?

Gunnel Farm: Jag antar att det är samma skäl. Det är åtminstone de skäl som jag har fått relaterade för mig. Jag kan inte påminna mig- men jag måste be att få titta i papperen - att naturvårdsverket har tagit upp detta igen i sitt senaste yttrande.

Hans Leghammar: Det visar med all önskvärd tydlighet hur lätt miljöskäl verkligen väger i den här bedömningen. Men jag skall gå vidare med frågorna.

Enligt investeringsplaneringen skall man göra en samhällsekonomisk analys av vägprojekt och annat. Den här analysen kom inte till stånd förrän efter det att vägbygget hade gått ut på remiss till kommunerna.

Kan då kommunerna verkligen ha haft det underlag som kommunerna kan begära - när man inte har gjort den här samhällsekonomiska analysen? Enligt investeringsplaneringen inom transportsektorn skall man göra en samhällsekonomisk analys som man har lagstiftat om.

Gunnel Farm: Jag vet inte vad det är för skrift.

Hans Leghammar: Det är investeringsplaner inom transportsektorn. I den står på flera ställen att samhällsekonomiska analyser skall verkställas innan man tar beslut. De analyserna har man onekligen gjort efter att kommunerna har fått ärendet på remiss.

Gunnel Farm: Att döma av färgen på skriften är det en av väldigt många utredningar i departementsserien. Jag vet inte ens vilket årtal den där har. Den typen av objektsanalyser med samhällsekonomisk bedömning som jag tidigare redogjort för har vägverket gjort sedan många år tillbaka. De har inte varit beroende av den typen av skrifter som visades upp här utan det finns modeller för det sedan långt tidigare.

Sedan pågår ett utvecklingsarbete, som jag antydde tidigare, och det har också tagits upp i den trafikpolitiska propositionen som riksdagen tog ställning till förra året. Man har sagt att det är önskvärt att den här typen av analyser utvecklas.

Hans Leghammar: Men faktum kvarstår att man gjorde en sådan här analys, men man gjorde det efter det att ärendet hade varit ute på remiss till kommunerna. I den samhällsekonomiska analysen visar det sig också, som jag tror att du känner till, att det är en förlust i den beräkning som man har gjort.

Varför fortsätter man då? Vad är det som gör att man fortsätter trots denna samhällsekonomiska förlust?

187

 

Gunnel Farm: I den objektsanalys eller samhällsekonomiska analys som    1988/89:KU30

vägverket har gjort när det gäller den här vägsträckan i arbetsplanen har man    Bilaga B 9

jämfört tre olika sträckningar av samma väg, som jag sade tidigare. Det är

alltså inte den typ av jämförande analyser som vägverket gör när man

prioriterar in olika objekt i sina planer. Den jämförelsen mellan tre olika

sträckor utfaller, om man då enbart håller sig till de delar som man kan sätta

kronor och ören på, så att den som slutligen fastställts i arbetsplanen är den

billigaste, den som har minst minus. De andra två hade blivit ännu dyrare, om

man nu använder den beteckningen.

Hans Leghammar: Då har man inte räknat in alla naturvärden osv.? Det kan vi väl i och för sig dryfta om länge. Däremot är det en annan fråga som jag tänkte ta upp och som är kontroversiell i denna del, nämligen om man har givit några löften till Volvo om den här vägen när Volvo kom med sitt besked om att bygga en fabrik i Uddevalla. Har man givit Volvo ett löfte?

Gunnel Farm: Det kan jag av naturliga skäl inte svara på, eftersom jag inte var anställd i regeringskansliet vid tillkomsten av Uddevallapaketet. Jag vet av uttalanden från kommunstyrelsens ordförande i Uddevalla att enbart beslutet om denna väg har inneburit mer för nyetableringen av små och medelstora företag i Uddevalla än Volvos löfte om att flytta dit sin anläggning.

Hans Leghammar: Jag har i mina papper en intervju med Kjell-Olof Feldt, där det påstås att det har funnits löften om det. Men det är alltså inte något som du kan verifiera?

Det påstås också att det skall finnas en del hemligstämplat material i detta ärende och i förlängningen angående ScanLink. Finns det något sådant material dig veterligen?

Gunnel Farm: Nej, det finns det inte.

Hans Leghammar: Jag har diverse diarienummer och annat på sådana grejor. Men det är alltså inte hemligstämplat beroende på att det berör vägbyggna­den då?

Gunnel Farm: Jag känner inte till något hemligstämplat material som har med denna vägbyggnad att göra.

Hans Leghammar: Vi får väl undersöka detta, för det är viktigt för utskottet att kunna ta del av det i så fall. Grunden för hela kostnadsberäkningen för det här vägbygget har kommit från Bengt Wolffram. Ny Teknik har gjort en intervju med honom strax efteråt. Bengt Wolffram påstår att det har gått till på följande sätt - han talar om en konferens i Dalarna fredagen den 18 januari:

"På eftermiddagen blev jag uppringd av kommunikationsdepartementet: Vad kostar det att bygga en motorväg till Uddevalla? Du får en timme på dig att ge besked."

Gick det verkligen till på det viset?

Gunnel Farm: Herr ordförande! Som jag tidigare sagt, var jag inte anställd i

regeringskansHet, än mindre i kommunikationsdepartementet, vid den         188

tidpunkten.

 

Hans Leghammar: Då får vi kalla de andra som kan svara på den frågan.      1988/89:KU30

Bilaga B 9 RolfL Nilson: Jag har bara en kort kompletterande fråga till vad du sade om

att vägverket mycket väl hade kunnat lägga fram förslag om annan utbyggnad

än motorväg. Mot bakgrund av vad du sade förut, att det bara finns ett

exempel till under 1970-talet, från Norrbotten, där regeringen har agerat på

ett sådant sätt. Bedömer du den här möjligheten för vägverket att lägga fram

förslag om annan standard än motorvägsutbyggnad som mer än teoretisk?

Gunnel Farm: Ja, jag bedömer den som mer än teoretisk.

Rolf L Nilson: Grundat på vad?

Gunnel Farm: När jag har försökt redovisa vilka skäl vägverket har angett för att bygga just E 6-an med motorvägsstandard har verket inte angett några skäl för att bygga med en lägre standard. Hade verket funnit att det fanns starka skäl för det, skulle man ha kommit fram med sådana förslag.

Rolf L Nilson: Naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig i november 1985 redan och säger att motorvägsalternativet är besvärUgt ur många synpunkter. Det hade enligt enhetens mening varit av stort intresse att också alternativ hade redovisats, där förutsättningen inte varit motorväg men annan mycket hög standard, osv.

Borde det inte vid denna tidpunkt ha funnits möjligheter att plocka fram sådana altemativ, skisser på dem, när en så pass tungt vägande instans som naturvårdsenheten i länet för fram de här synpunkterna? Det finns inte nämnt något annat i vår dokumentation.

Gunnel Farm: Jo, det fanns tillfällen till det, om vägverket hade velat göra detta, om de hade funnit det ur samhällsekonomiska och andra aspekter bättre att ha en annan standard, då hade man kunnat komma fram med sådana förslag.

Rolf L Nilson: Men därvidlag är alltså bollen hos vägverket?

Gunnel Farm: Jag vet inte vad alternativet skulle ha varit.

RolfL Nilson: Det är alltså upp till vägverket att ta detta initiativ? I detta fall skulle det ha kunnat ske utan att man stötte sig med regeringen trots att man har fått reda på att det var väldigt brådskande, det här var en unik åtgärd osv.?

Gunnel Farm: Ja, enligt min uppfattning hade det kunnat ske.

Stig Pettersson: Herr ordförande! Det här vägbygget är ju en miljöfråga sett ur två aspekter, dels bygget som sådant, dels den dagliga trafikens påverkan på miljön. Finns det några bedömningar som visar om trafikens påverkan på miljön kommer att förändras med en ny väg?

Gunnel Farm: Ja, det ligger ju i de objektsanalyser som har gjorts av
vägverket ursprungligen, både på plussidan och minussidan. Det finns
positiva buller- och luftföroreningseffekter, när man får bort en väg från ett
samhälle. Det finns också negativa effekter naturligtvis på de delar av
naturen där man drar fram vägen. Det finns alltså sådana bedömningar.      189

 

Hans Leghammar: Du sade tidigare att en stark anledning till att man byggde     1988/89:KU30 ut vägen var de många olycksfallen. Jag tycker att du kan få verifiera litet     Bilaga B 9 grand om det verkligen är en så olycksfallsdrabbad väg. Om man hör av folk som bor i Bohuslän - dit hör förvisso inte jag - så är det faktiskt vägen norr om Uddevalla som är mest olycksdrabbad och inte den sträcka som man nu håller på att bygga om.

Gunnel Farm: Det beror på om man räknar med olyckorna per vägkilometer. Vägen norr om Uddevalla är väl ungefär dubbelt så lång som den södra delen, som vi nu talar om. Per vägkilometer räknat är det ungefär lika många olyckor, både när det gäller skadade och döda, möjligen faktiskt med en liten övervikt för den södra delen.

Hans Leghammar: Du har belägg på det?

Gunnel Farm: Ja.

Hans Leghammar: De flesta siffror som kommer fram när man diskuterar olycksfallen på vägen gäller just året 1985, då det är sju olycksfall. Men för åren däromkring är det 1,2,0 osv. Men det är just år 1985 som man hela tiden får höra talas om, när det var exceptionellt många olyckor. Det var tydligen någon sommarolycka med en ombyggd ambulans, där flera förolyckades på en sommarväg.

Gunnel Farm: Jag har sifforna för åren 1980-86. De var fördelade per mil/väg, där sträckan Stenungsund-Uddevalla är 5,5 mil med 38 lindrigt skadade per mil. Mellan Uddevalla och Svinesund, som är tolv mil lång drygt, var det 31 lindrigt skadade. Motsvarande siffror för svårt skadade är 22 per mil på den södra delen och 21 på den norra. Dödade var 4 per mil på den södra delen och 3 på den norra.

Hans Leghammar: Uppenbart är att vi har olika siffror här. Det stämmer inte med de beräkningar som jag har fått. Vi får kolla upp det efteråt.

BirgU Friggebo: Jag skulle vilja ha ett klargörande på en punkt. Det har diskuterats väldigt mycket om beslutet 1985. Du hävdade med bestämdhet flera gånger att vägverket hade möjlighet att projektera en annan väg än motorväg. Därför skulle jag vilja ställa en fråga till dig med hänsyn till vad som står i regeringsbeslutet, nämligen att man bedömde det som sannolikt att vägverket skulle komma tillbaka på något sätt och framlägga förslag om något annat. Det står här: "Regeringen uppdrar därför åt vägverket att utöver de arbeten som omfattas av gällande flerårsplan även projektera och upprätta arbetsplan för utbyggnad av väg E 6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla." Och det skulle genomföras skyndsamt. "Regeringen kommer senare att besluta hur detta vägbyggnads­företag skall finansieras."

Skulle du vilja beskriva för mig hur det skulle gå till om vägverket börjar räkna och projektera på en massa alternativ, motorväg och andra typer av vägar, för att se om det var ett vettigt uppdrag som regeringen har gett till vägverket.

190

 

Gunnel Farm: Jag håller med om att vägverket säkert inte kände sig så svårt     1988/89:KU30 frestat att utreda andra alternativ. Jag utgår ifrån att vägverket delade     Bilaga B 9 regeringens bedömning när det gällde behovet av standard med hänsyn till dels fordonsmängden, dels olycksbelastningen. En motorväg är säkrare än en motortrafikled, vilket väl vore det alternativ som vägverket kunde ha funderat på.

Men om vägverket - det hävdar jag ändå - hade tyckt att det hade varit det dummaste det någonsin hade sett, så hade verket naturligtvis också visat på detta och utrett en motortrafikled.

BirgU Friggebo: Verket hade alltså då projekterat och upprättat en arbets­plan också för en motortrafikled, trots att regeringen säger att med skyndsamhet skall man ta fram ett sådant här förslag och regeringen aviserar också att man skall finansiera det när förslaget kommer fram?

Gunnel Farm: Hur långt i detaljeringsgrad man hade gått är väldigt svårt att bedöma i ett sådant här väldigt hypotetiskt fall.

Birgit Friggebo: Får jag bara för kontrollens skull ställa en fråga till: Vägplanen fastställde vägverket självt. Den når inte regeringen med mindre än att någon överklagar, så det fanns egentligen ingen anledning för vägverket att i formell mening komma tillbaka till regeringen?

Gunnel Farm: Nej, det är riktigt.

Olle Svensson: Frågestunden är avslutad. Vi har nu inhämtat sakupplysning­ar genom att vi fick ställa dessa frågor till statssekreterare Gunnel Farm. Jag tackar dig för det. Jag förklarar härmed sammanträdet avslutat.

191

 

Konstitutionsutskottet

1989-03-07 kl. 13.30-15.45

1988/89:KU30 Bilaga B 10

Offentlig utfrågning av f.d. länspolismästare Hans Holmér angående fortsatt granskning av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme

Olle Svensson: Konstitutionsutskottet fortsätter i dag utfrågningarna i granskningen av regeringen, rörande dess åtgärder i samband med utred­ningen av mordet på Olof Palme.

Jag har tidigare sagt att granskningen får ses som en fortsättning på det arbete vi utförde i somras. Vi kompletterar nu det omfattande material, både skriftligt och muntligt insamlat, som redovisades i ett utkast som aldrig förelades riksdagen. Kompletteringen har som utgångspunkt de uppgifter som redovisades för oss från förundersökningar av åklagare i Malmö och Stockholm. Det är fyra frågeställningar som står i centrum för utskottets intresse.

För det första gäller det regeringens eventuella befattning med eller kännedom om den elektroniska avlyssningen, den s.k. buggningen, som förekom omedelbart efter mordet på Olof Palme och fram till sommaren inom polisens spaningar i PKK-delen av undersökningen. På senare tid har framkommit att buggningen kan ha haft större omfattning. Det vill vi naturligtvis också gärna kartlägga.

För det andra gäller det motiv och lagenlighet hos regeringsbeslutet om telefonavlyssning av kroaten Baresic, som mördade den jugoslaviske ambas­sadören. Det gällde då han avtjänade straff på Täbyanstalten.

För det tredje gäller det granskning av uppgifter om att regeringen i efterhand blivit underrättad om att buggning förekommit.

För det fjärde gäller det kontroll av uppgifter från livvakten hos Hans Holmér, Sten Warmland, med innebörden att statsminister Ingvar Carlsson redan i december 1987 fått viss information om påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdelningen inom rikspolisstyrelsen.

Jag hälsar Hans Holmér välkommen hit i sin egenskap som f.d. länspolis­mästare och under den inledande perioden ledare av polisens spaningsarbete i samband med mordet på Olof Palme. I enlighet med den praxis som vi har i utskottet ger jag först ordet till dig om du vill säga något innan vi börjar med våra frågor.

Hans Holmér: Herr ordförande! Jag har inga inledande kommentarer, utan jag är beredd att svara på frågor.

Kurt Ove Johansson: Anser du att någon i regeringen på ett otillbörligt sätt

ingrep i spaningsledningens arbete under din tid som spaningsledare?             iq2

 

Hans Holmér: Jag hade under de månader som jag ledde spaningarna     1988/89:KU30 ingående kontakter med justitieministern och vid enstaka tillfällen kontakt     Bilaga B 10 med statsministern. Under de kontakterna förekom ingen som helst inbland­ning i polisens arbete eller försök att på något sätt påverka mig i mitt agerande.

Kurt Ove Johansson: Kan du förklara hur det kom sig att Ebbe Carlsson så snart efter mordet på statsminister Olof Palme sågs förekomma i polishuset?

Hans Holmér: Ja, det gjorde jag när jag var hos utskottet senast, men jag skall gärna upprepa det. På måndagen efter mordet, således den 3 mars, hade jag kontakt med Ebbe Carlsson, som jag kände väl sedan tidigare, av ett enda skäl, jag ville ha hans hjälp med att få reda på personer som var lämpliga att höra i Olof Palmes omgivning när det gäller den privata sfären. Ebbe Carlsson kom till polishuset på morgonen den 3 mars, och vi hade en  genomgång på några timmar som avslutades med att han drack kaffe på ledningscentralen. Sedan lämnade han polishuset och var inte där sedan under den fid jag var i ledningen.

Kurt Ove Johansson: Skälet fill att jag tar upp den här tråden på nytt är att när Sten Wickbom, som var justitieminister då, var här inför utskottet uppgav han att han genom sin observatör i spaningsledningen såg till att Ebbe Carlsson slutade springa omkring i polishuset. Vad hade han för anledning att göra det om det bara var det skäl som du här har angett?

Hans Holmér: Ja, det kan bara Sten Wickbom svara på. Sten Wickbom tog, tror jag, på måndagkvällen, natten till tisdagen upp frågan om Ebbe Carlsson hade varit i polishuset med mig. Då sade jag att han hade varit det. Han sade då att han tyckte att det inte var lämpligt att Ebbe Carlsson skulle vara kvar i polishuset. Då sade jag att det aldrig hade varit avsikten. Jag redogjorde då för omständigheterna.

Kurt Ove Johansson: Du såg det alltså inte som ett ingrepp i spaningsarbetet på något sätt?

Hans Holmér: Nej, han var en källa för mig för att jag skulle få reda på lämpliga kontakter. Det var nödvändigt i det inledande skedet att få reda på det.

Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja ställa några frågor som gäller telefonav­lyssningen av Baresic. Var det regeringen eller spaningsledningen som först kom med idén om att telefonavlyssna Miro Baresic på Täbyanstalten?

Hans Holmér: Omedelbart efter mordet sade Lisbet Palme till några
utredningsmän att det enda hon kunde tänka sig var att Ustasja, den
kroatiska organisationen, låg bakom mordet på Olof Palme. Till spaningsled­
ningen kom då de första dygnen - vi talar alltså om 48 timmar och mindre än
så efter mordet på Olof Palme - uppgifter om att Miro Baresic hade haft
omfattande utländska kontakter per telefon ifrån Täbyanstalten. Vidare
fanns det en uppgift om att en av de kroater som kunde anses lierad med
Baresic hade synts på Sveavägen under mordkvä