Justitieutskottets betänkande
1988/89: JuU19

Rättshjälpens organisation, m. m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett regeringsförslag om rättshjälpens
organisation m. m. samt ett antal motioner med anknytning till förslaget
och rättshjälpssystemet i stort.

Regeringsförslaget innebär ändringar i administration och beslutsbefogenheter
inom rättshjälpen (bl. a. så att domstolarna avlastas vissa uppgifter)
samt en utvidgning i ett par fall av möjligheterna till allmän rättshjälp.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag och avstyrker bifall till samtliga
motioner.

1 en gemensam reservation (m, fp, c, mp) föreslås att regeringen genom
ett tillkännagivande bör erinras om att riksdagen tidigare har begärt att
regeringen skall utreda möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader
i förvaltningsmål. I två andra gemensamma reservationer (m, fp, c,
mp) förordas att möjligheterna till allmän rättshjälp utvidgas för vissa
näringsidkare och i ärenden enligt Europakonventionen.

Propositionen m. m.

I proposition 1988/89:117 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har granskats av lagrådet.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 13.

1 samband med propositionen behandlar utskottet dels en motion som
väckts med anledning av propositionen, dels yrkanden i sex motioner från
allmänna motionstiden. Motionsyrkandena redovisas på s. 11.
Lagförslagen har följande lydelse.

1

1988/89

JuU19

1 Riksdagen 1988/89. 7 sami. Nr 19

Propositionens lagförslag

1988/89: JuU 19

1 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'
dels att 5 a och 29 §§ skall upphöra att gälia,

dels att i 18, 21, 22, 25, 34, 43, 45 och 47 §§ ordet ”rättshjälpsnämnd” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”rättshjälpsmyndighet” i motsvarande
form,

dels att 3, 4, 5, 8, 28, 30, 31, 32, 33 och 49 §§ samt rubrikerna närmast
före 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 27 § skall lyda ”Betalning och fastställande
av rättshjälpsavgift och tilläggsavgift, avräkning med den rättssökande,
biträde och bodelningsförrättare,”
dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 8 a, 31 b, 31 c, 33 a och
33 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För handläggning av vissa ärenden
om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för
rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp
handläggas av rättshjälpsnämnd,
upptages ärendet av den
rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde
den rättssökande är
bosatt eller, om den rättssökande är
dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga
om den som ej är bosatt i landet
eller dödsbo efter den som ej var
bosatt här, upptages ärendet av den
rättshjälpsnämnd som regeringen
bestämmer.

Skall ärende om rättshjälp genom
offentligt biträde handläggas av
rättshjälpsnämnd, upptages ärendet
av den rättshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde den som åtgärden
avser är bosatt eller, i fråga om
den som ej är bosatt i landet, av den
rättshjälpsnämnd som regeringen
bestämmer.

Om ersättning för utlägg vid rådgivning
skall fastställas, skall ärendet
handläggas av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde
advokatbyrån är belägen.

Rättshjälpsnämnd står under till -

3§

Föreslagen lydelse

För handläggning av vissa ärenden
om rättshjälp finns en rättshjälpsmyndighet.

' Lagen omtryckt 1983:487. Senaste lydelse av 5 a § 1988:1295. 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

syn av domstolsverket.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd
skall vara delad i avdelningar.
Vad som föreskrives om
nämnd äger motsvarande tillämpning
på sådan avdelning.

4§2

För prövning av överklaganden i
vissa fall enligt denna lag finns en
råttshjålpsnämnd. Den består av en
ordförande, som skall vara eller ha
varit ordinarie domare, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara advokater, varav en anställd
på allmän advokatbyrå och en enskilt
verksam. Samtliga ledamöter
skall vara svenska medborgare och
får inte vara underåriga eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § foräldrabalken.

Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För
ordförande skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ordförande
äger motsvarande tillämpning på ersättare. I övrigt får regeringen
utse erforderligt antal ersättare.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande,
som skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv, samt fyra
andra ledamöter. Av dessa skall två
vara advokater, en anställd på allmän
advokatbyrå och en enskilt
verksam. De två övriga skall vara
svenska medborgare och får inte
vara underåriga eller ha förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

5§

Rättshjälpsnämnd är beslutför
med ordföranden och minst två
andra ledamöter, av vilka en icke är
advokat. Vid avgörande av ärende,
som är av principiell betydelse eller
annars av särskild vikt, skall dock
samtliga ledamöter deltaga.

Rättshjälpsnämnden är beslutför
med ordföranden och minst två
andra ledamöter, av vilka en inte är
advokat. Vid avgörande av ärende,
som är av principiell betydelse eller
annars är av särskild vikt, skall
dock samtliga ledamöter delta.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande
tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall
dock säga sin mening först.

I den utsträckning regeringen bestämmer
får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden
på nämndens vägnar
slutligt pröva rättshjälpsärende.

8 §3

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom
riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för
rättshjälp,

2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte
finns särskilda skäl för rättshjälp,

2 Senaste lydelse 1988:1295.

3 Senaste lydelse 1988:213.

1988/89: JuU19

3

fl Riksdagen 1988/89. 7sami. Nr 19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89: JuU 19

3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rättshjälp
med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska
och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen
kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av
begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration,

6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till boets
beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns
särskilda skäl för rättshjälp,

8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet,
vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts
slutligt,

9. ägaren eller tidigare ägare av 9. ägaren eller tidigare ägare av
en fastighet eller en byggnad i ange- en fastighet eller en byggnad i angelägenhet
som avser fastigheten eller lägenhet som avser fastigheten eller

byggnaden, om han har eller borde byggnaden, om han har eller borde

ha haft rättsskyddsförsäkring eller ha haft rättsskyddsförsäkring eller

något annat liknande rättsskydd något annat liknande rättsskydd

som omfattar angelägenheten, som omfattar angelägenheten och

något annat inte följer av andra
stycket,

10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen
(1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande
ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skadelidande om angelägenheten
är anhängig vid domstol eller rör enbart annan skada än personskada,

11. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.

I fall som avses i första stycket 9

får rättshjälp beviljas när den rätts sökandes

egna kostnader i angelä genheten

har uppgått till minst tre

gånger det basbelopp som anges i

6 § första stycket. Därvid beaktas
endast kostnader av sådant slag som
kan antas komma att betalas från
den rättssökandes rättsskydd eller,
om något sådant inte finns, kostnader
som avses i 9 § andra stycket.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp
ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare
i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i
den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga
om allmän rättshjälp.

4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a §

Vid prövningen av en ansökan om
allmän rättshjälp i angelägenhet
som rör ersättning till en patient för
behandlingsskada eller läkemedelsskada
skall särskild hänsyn tas till
den rättssökandes personliga förhållanden.

28 §

I mål eller ärende vid domstol
skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften i samband med
att den fastställer ersättning till biträde.
Finns ej biträde eller begär
biträdet ej ersättning, fastställs
rättshjälpsavgiften när domstolen
skiljer målet eller ärendet från sig
eller när rättshjälpen upphör. Vad
nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift tidigare har
fastställts för den rättssökande.

Är den rättsliga angelägenheten ej
anhängig vid domstol, skall rättshälpsnämnden
fastställa rättshjälpsavgiften
och tilläggsavgiften.
Därvid skall första stycket tillämpas.

30

När myndighet fastställt rättshjälpsavgiften
och i förekommande
fall tilläggsavgiften skall genom
dess försorg avräkning göras med
den rättssökande och med biträde
eller bodelningsförrättare.

Från ersättning till biträde eller
bodelningsförrättare enligt 22 §

skall avräknas vad den rättssökande
enligt 27§ är skyldig att utge till
denne. Understiger ersättningen vad
som skall avräknas, svarar biträdet
eller bodelningsförrättaren, om
kostnader utöver dennes ersättning
uppkommit för rättshjälpen, mot
staten för mellanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften till lägre belopp än
det som den rättssökande inbetalat,

Rättshjälpsmyndigheten skall
fastställa den rättssökandes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift, så
snart kostnaderna för rättshjälpen
är slutligt bestämda. Skulle ytterligare
kostnader visa sig sedan avgiften
fastställts, får dock ny avgift
fastställas.

r

Avräkning görs av rättshjälpsmyndigheten.
Avräkning med den
rättssökande sker så snart rättshjälpsavgiften
och tilläggsavgiften
har fastställts. Avräkning med biträde
eller bodelningsförrättare görs
när ersättning till denne har fastställts.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket
meddelar närmare föreskrifter om
avräkningen.

1988/89: JuU 19

4 Senaste lydelse 1988:213.

5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89: JuU19

får återbetalning av mellanskillnaden
anstå, om det finns anledning
anta att högre belopp kommer att
fastställas på grund av ytterligare
kostnader för rättshjälpen.

Motparts ersättningsskyldighet för
kostnad för allmän rättshjälp

31

I fråga om part som åtnjuter allmän
rättshjälp i mål eller ärende vid
domstol äger i fråga om kostnaderna
för rättshjälpen bestämmelse i
lag om parts rättegångskostnad
tillämpning utom beträffande ersättning
för ränta. Motpart eller annan
som är ersättningsskyldig för
sådana kostnader skall åläggas att
utge ersättning enligt vad som sägs i
33 §.

Om det döms till äktenskapsskillnad
mellan makar efter gemensam
ansökan och den ena maken har åtnjutit
allmän rättshjälp, skall rätten
ålägga den andra maken att betala
staten hälften av kostnaderna för
rättshjälpen. Om maximibeloppet
för den andra makens rättshjälpsavgift
skulle ha varit lägre än hälften
av rättshjälpskostnaderna, skall
åläggandet dock begränsas till vad
som motsvarar maximibeloppet.
Ersättningsskyldighet skall inte
åläggas, om beloppet understiger en
viss av regeringen fastställd gräns.
Ersättningsskyldighet skall heller
inte åläggas om det med hänsyn till
omständigheterna annars är obilligt.

Har bodelningsförrättare förordnats
och har ena maken eller sambon
åtnjutit allmän rättshjälp, skall
rättshjälpsnämnden med motsvarande
tillämpning av andra stycket
besluta om kostnaderna för bodelningsförrättaren
och för utredning
som denne har föranstaltat om. Beslutet
om ersättningsskyldighet får
verkställas enligt vad som är föreskrivet
om allmän domstols dom.

Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader f Bestämmelser

i lag om ansvar för
motparts kostnader i rättegång eller
annat motsvarande förfarande gäller
även i fråga om motpartens rättshjälpskostnader.
Ersättning för ränta
skall dock inte betalas.

Den som är ersättningsskyldig för
rättshjälpskostnader skall till den
rättssökande betala ett belopp som
motsvarar dennes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift. Återstoden skall
betalas till staten. Om den ersättningsskyldige
har ålagts att ersätta
endast en del av rättshjälpskostnaderna,
skall han betala ersättningen
till den rättssökande och
till staten med motsvarande fördelning.

Om rättshjälp har beviljats i ett
ärende angående verkställighet enligt
utsökningsbalken, skall sådan
särskild avgift enligt förordningen
(1981:1185) om utsökningsavgifter
som har tagits ut av motparten fördelas
enligt bestämmelserna i andra
stycket.

5 Senaste lydelse 1988:213.

6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89: JuU19

Om den rättssökandes rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift tillsammans
med den ersättning som
maken har ålagts att betala enligt
andra och tredje styckena eller som
medpart har ålagts att betala enligt
31 a§ överstiger rättshjälpskostnaderna,
skall den rättssökande
berättigas att få tillbaka den överskjutande
delen.

Skall i annat fall beslut meddelas
om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser
motsvarande tilllämpning
i fråga om kostnaderna för allmän
rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas för
dessa kostnader i deras helhet eller
till viss kvotdel utan angivande av
bestämt belopp.

31 b §

Om rätten dömer till äktenskapsskillnad
efter gemensam ansökan av
makar och endast den ena maken
har rättshjälp, är den andra maken
skyldig att betala hälften av rättshjälpskostnaderna
till staten. Han
är dock inte skyldig att betala mer
än vad som motsvarar det maximibelopp
för rättshjälpsavgift som
skulle ha gällt för honom om han
haft allmän rättshjälp.

Ersättningsskyldighet enligt första
stycket föreligger inte om beloppet
understiger en viss av regeringen
fastställd gräns, om den make som
inte har rättshjälp haft kostnader för
eget ombud som överstiger avgiften
för en timmes rådgivning enligt denna
lag eller om det annars är oskäligt
med hänsyn till omständigheterna.

Om en bodelningsförrättare har
förordnats i ett ärende där endast
den ena maken eller sambon har
rättshjälp, är den andra maken eller
sambon skyldig att enligt de grunder
som anges i första och andra
styckena betala kostnaderna för bodelningsförättaren
och för utredning
som denne har beslutat om.

t2 Riksdagen 1988/89. 7 sami. Nr 19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89: JuU 19

31 c §

Om den rättssökande genom
vårdslöshet eller försummelse har
orsakat ökade kostnader för rättshjälpen,
skall han ersätta staten dessa
kostnader oavsett hur ansvaret
för rättshjälpskostnaderna i övrigt
skall fördelas. Motsvarande gäller
den rättssökandes ställföreträdare.

32 §6

När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgörs, skall
beslut samtidigt meddelas angående
ersättningsskyldighet enligt 31 eller
31 a §.

När en borgenär har beviljats allmän
rättshjälp i angelägenhet som
rör försättande i konkurs, skall beslut
om ersättningsskyldighet meddelas
senast i samband med att utdelningen
i konkursen fastställs.

Om summan av rättshjälpsavgiften,
tilläggsavgiften och den ersättning
som medpart eller annan har
ålagts att betala med stöd av 31 a
eller 31 b §§ överstiger rättshjälpskostnaderna,
skall den rättssökande
få tillbaka den överskjutande delen
av staten.

Om ersättning enligt 22 § till biträde
eller bodelningsförrättare har
fastställts till ett lägre belopp än
summan av rättshjälpsavgiften och
tilläggsavgiften, svarar denne mot
staten, inom ramen för mellanskillnaden,
för de rättshjälpskostnader
som överstiger ersättningen.

Fördelning av ersättning mellan staten
och den som haft allmän rättshjälp -

Förfarandet då ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnader fastställs -

33 §

Om motpart eller annan enligt
31 § första eller femte stycket har
ålagts ersättningsskyldighet för
rättshjälpskostnader, skall ersättningen
betalas till den rättssökande
med belopp som motsvarar rättshjälpsavgiften
jämte tilläggsavgift
och till staten med återstoden.

Om ersättningsskyldighet inte har
ålagts till fullt belopp skall vad i
första stycket sägs om rättshjälpsavgift
och tilläggsavgift avse de delar
härav som svarar mot fördelningen
av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats
sökande i ärende angående verkställighet
enligt utsökningsbalken, skall
bestämmelserna i första och andra
styckena om ersättning tillämpas

I samband med att handläggningen
avslutas i ett mål eller ärende i
vilket part har allmän rättshjälp
skall beslut meddelas om vilket belopp
som skall betalas enligt 31 §
första stycket och 31 a-c §§. Om beslutet
meddelas av annan än domstol
eller råttshjälpsmyndigheten,
skall betalningsskyldigheten bestämmas
till att avse kostnaderna i
deras helhet eller viss kvotdel utan
att ett bestämt belopp anges.

När en borgenär har beviljats allmän
rättshjälp i en angelägenhet
som rör försättande i konkurs, skall
beslut om ersättningsskyldighet
meddelas senast i samband med att
utdelningen fastställs.

6 Senaste lydelse 1988:213.

8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89: JuU19

också i fråga om särskild avgift enligt
förordningen (1981:1185) om
utsökningsavgifter som i ärendet uttagits
hos motparten.

33 a §

Beslut enligt 28 §, 31 § andra och
tredje styckena samt 32 § får fattas
av rättshjälpsmyndigheten genom
automatisk databehandling av uppgifter
i ett av myndigheten fört register
över rättshjälpskostnader.

33 b §

Beslut om ersättningsskyldighet
för rättshjälpskostnader enligt 31 §
andra och tredje styckena och 31 b §
tredje stycket får verkställas enligt
bestämmelserna i utsökningsbalken.

49 §7

I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i
fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om talan mot
beslut av domstolen.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde
får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket i rättegångsbalken.

Beslut enligt denna lag av rätts- Beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd
eller annan förvalt- hjälpsmyndigheten eller annan

ningsmyndighet som ej omfattas av förvaltningsmyndighet som ej om första

stycket överklagas hos be- fattas av första stycket överklagas

svärsnämnden. Beslut av utskriv- hos rättshjälpsnämnden. Beslut av

ningsnämnd överklagas dock hos utskrivningsnämnd överklagas

psykiatriska nämnden. dock hos psykiatriska nämnden.

Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte
överklagas.

Talan får ej föras mot besvärs- Rättshjälpsnämndens och psyki nämndens

eller psykiatriska nämn- atriska nämndens beslut enligt den dens

beslut enligt denna lag. na lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 8 och 8 a §§ den 1 juli 1989, och i
ftvriet den rian reeerineen bestämmer.

7 Lydelse enligt 1988/89: JuU20.

9

2 Förslag till

1988/89: JuU 19

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.
10 §

Sekretess gäller hos rättshjälpsnämnd,
besvärsnämnden för rättshjälpen
samt domstolsverket i ärende
om rättshjälp

1. för uppgift som angår den
rättsliga angelägenhet som ärendet
avser,

2. för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden
i övrigt, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs.

Sekretess gäller hos rättshjälpsmyndigheten,
råttshjälpsnämnden
samt domstolsverket i ärende om
rättshjälp

1. för uppgift som angår den
rättsliga angelägenhet som ärendet
avser,

2. för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden
i övrigt, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men
om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Lagen omtryckt 1988:9.

10

Motionerna

1988/89: JuU19

Motion väckt med anledning av propositionen

1988/89:Ju 11 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
att vidga möjligheterna att erhålla rättshjälp för klagomål enligt Europakonventionen
i enlighet med vad i motionen anförts.

Motioner från allmänna motionstiden

1988/89:Ju410 av Mona Saint Cyr och Ewy Möller (båda m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att initiera
lämplig åtgärd för att avhjälpa den i motionen anförda problematiken i
samband med bodelning.

1988/89:Ju415 av Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (båda c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad rättshjälp vid
processer i allmän förvaltningsdomstol.

1988/89:Ju417 av Ewy Möller och Mona Saint Cyr (båda m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om vidgade möjligheter för småföretagare att erhålla rättshjälp.

1988/89:Ju418 av Per Westerberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patenträttshjälp.

1988/89:Ju804 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det angelägna i att utan ytterligare tidsutdräkt lämna
riksdagen förslag till sådan lagstiftning som innebär att enskilda får rätt till
ersättning för rättegångskostnader i skattemål och andra mål som handläggs
enligt förvaltningsprocesslagen.

1988/89:Ju821 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för rättshjälp
och rätt till rättsligt biträde, med direktivet att förbättra rättsskyddet
för ekonomiskt svaga grupper,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rätten till
offentligt biträde alltid bör tillgodoses om påföljden kan bli frihetsberövande
i någon form.

11

Utskottet

1988/89: JuU19

Inledning

År 1972 beslutade riksdagen en genomgripande reform av samhällets
rättshjälp. Reformen regleras främst i rättshjälpslagen (1972:429; RHL),
som trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:4, JuU 12, rskr. 205). Syftet
med reformen var att tillgodose enskildas behov av bistånd i rättsliga
angelägenheter.

Två grundläggande krav ställdes upp för samhällets rättshjälp. Det ena
var att rättshjälp skall utgå där behov av rättshjälp föreligger. Det andra
var att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta till vara sina
rättsliga intressen; dock att den rättssökande i allmänhet skall efter förmåga
bidra till kostnaderna för rättshjälpen. I enlighet härmed innehåller
RHL ett system med avgifter som betalas av den rättssökande.

Rättshjälp lämnas enligt RHL i fyra skilda former: allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. genom offentlig försvarare), rättshjälp
genom offentligt biträde och rådgivning.

För i första hand administrativa uppgifter på rättshjälpsområdet finns
regionalt särskilda rättshjälpsnämnder. Centralmyndighet för rättshjälpen
är domstolsverket. För prövning av besvär i vissa fall enligt RHL finns en
besvärsnämndför rättshjälpen.

Efter ikraftträdandet har RHL ändrats vid flera tillfällen. En större
reform genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr. 268), då
domstolar och vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter att
besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som antalet rättshjälpsnämnder minskade
i antal från sex till fyra.

Därefter har under 1980-talet vidtagits en rad ändringar i RHL. Till
grund för flera av ändringarna har legat förslag av rättshjälpskommittén
som avslutade sitt arbete år 1986.

Åren 1981 och 1982 höjdes avgifterna i rättshjälpssystemet (prop.
1980/81:20, JuU 17, rskr. 65; prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr. 105).
Samtidigt med den sist nämnda höjningen slopades möjligheterna till
rättshjälp i vissa typer av ärenden. Senare år 1982 begränsades också
möjligheterna att i vissa fall få rättshjälp innan ett s. k. pilotfall avgjorts
(prop. 1981/82:28, JuU 52, rskr. 320). År 1983 undantogs fastighetstvister
från området för allmän rättshjälp och begränsades möjligheterna till
biträde i bodelningsärenden samt infördes en ny avgift, vars storlek är
beroende av biträdesarvodet (prop. 1982/83:61, JuU 19, rskr. 172).

Senast ändrades RHL genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli
1988 (prop. 1987/88:73, JuU 21, rskr. 193). Ändringarna innebar bl.a. att
möjligheterna till rättshjälp utvidgades genom sänkta avgifter och höjd
inkomstgräns. I lagstiftningsärendet beslutade riksdagen även att uppdra
åt regeringen att öka möjligheterna till rättshjälp i fastighetstvister och
patientskadeärenden.

Med anledning av riksdagens beslut upprättades inom justitiedepartementet
promemorian (Ds 1988:43) Ett pär frågor om allmän rättshjälp i
fastighetstvister och patientskadeärenden, som har remissbehandlats. Vis -

sa av förslagen i den nu aktuella propositionen har sin utgångspunkt i
denna promemoria.

Till grund för övriga förslag i propositionen ligger huvudsakligen en
rapport från domstolsverket om ADB-hantering av rättshjälpsärenden
m. m. (DV rapport 1987:11). Rapporten innehåller också förslag om hur
rättshjälpens administration bör vara organiserad. Rapporten har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen tas först upp frågor om administration och beslutsbefogenheter
inom rättshjälpssystemet. Det föreslås att domstolens befattning med
rättshjälpsfrågor skall upphöra i och med att den rättsliga angelägenheten
avgörs. Fastställande av avgifter, avräkning med den rättssökande och
andra uppgifter av administrativ natur skall sålunda fortsättningsvis inte
göras av domstolen utan av en särskild myndighet med användning av
ADB-teknik. Denna myndighet, rättshjälpsmyndigheten, skall ersätta
rättshjälpsnämnderna och föreslås bli lokaliserad till Sundsvall. Myndighetens
beslut skall kunna överklagas till en särskild rättshjälpsnämnd, som
knyts till rättshjälpsmyndigheten.

I propositionen tas vidare upp ett par frågor om rätten till allmän
rättshjälp. Det föreslås att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i fastighetstvister
i sådana fall där den rättssökandes egna kostnader i tvisten har
uppgått till ett så högt belopp att kostnaderna inte längre täcks av hans
rättsskyddsförsäkring. Det föreslås också att möjligheterna att få allmän
rättshjälp utvidgas i ärenden om ersättning till patienter för behandlingsskador
och läkemedelsskador.

De lagändringar som avser rätten till allmän rättshjälp i fastighetstvister
och patientskadeärenden föreslås träda i kraft den 1 juli 1989. Övriga
lagändringar — som är en följd av den föreslagna omorganisationen —
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Överväganden

Organisationsfrågor

Beträffande beslutsbefogenheter gäller enligt nuvarande system att det är
domstolen som beslutar i frågor om allmän rättshjälp i ärenden som
handläggs vid domstolen. Vidare har advokater och deras biträdande
jurister rätt att på egen hand bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga
angelägenheter. I övrigt beviljas allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnd.

I fråga om rättshjälp genom offentligt biträde är huvudprincipen att
beslut fattas av den myndighet som handlägger det ärende vari biträde kan
förordnas. Undantagen är att länsrätt beslutar om offentligt biträde i
ärenden hos socialnämnd och att motsvarande beslut i utlänningsärenden
fattas av rättshjälpsnämnd.

1988/89: JuU 19

13

I propositionen förordas (s. 13-15) att huvuddragen i den nuvarande
ordningen bibehålls. Vad gäller domstols befattning med ett rättshjälpsärende
föreslås dock att den skall upphöra i och med att den rättsliga
angelägenheten avslutas; vad som därefter återstår i rättshjälpshänseende
föreslås i stället bli utfört centralt med hjälp av ADB.

1 motiveringen till förslaget åberopas att nuvarande ordning innebär att
domstolarna i onödan tvingas syssla med uppgifter av rent ekonomiadministrativ
natur, såsom att fastställa den rättssökandes avgifter för rättshjälpen,
göra avräkning, ombesörja utbetalningar från staten samt bevaka
att betalning till staten sker. Dessa uppgifter bör enligt justitieministern i
stället utföras centralt av en förvaltningsmyndighet.

ADB-hanteringen skall enligt propositionen i ett första skede ske centralt
för att därefter decentraliseras i takt med att domstolarna utrustas med
egna datorer. Avsikten är att systemet sedan skall få en struktur där
registrering och viss bearbetning kan ske lokalt och övrig bearbetning
centralt.

I propositionen föreslås att rättshjälpsmyndigheten skall ersätta de nuvarande
fyra rättshjälpsnämndema. Myndigheten föreslås bli lokaliserad till
Sundsvall.

I fråga om fullföljdsordningen föreslås att beslut i rättshjälpsärenden av
rättshjälpsmyndigheten och andra förvaltningsmyndigheter skall kunna
överklagas till en rättshjälpsnämnd. Denna nämnd skall ersätta den nuvarande
besvärsnämnden för rättshjälpen.

Utskottet delar justitieministerns uppfattning att det har både organisatoriska
och ekonomiska fördelar att avlasta domstolarna sådana rättshjälpsuppgifter
av närmast kameral natur som nämnts ovan. Dessa uppgifter
kan som justitieministern föreslår i stället lämpligen utföras av en
central rikstäckande myndighet. En sådan ordning skulle också ligga i linje
med vad utskottet tidigare uttalat om att verksamheten vid domstolarna så
långt möjligt bör koncentreras till uppgifter av rent dömande karaktär.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot den nu behandlade
delen av regeringens förslag.

Rätten till allmän rättshjälp

I propositionen föreslås att möjligheterna till allmän rättshjälp utvidgas i
fastighetstvister och i ärenden om patient- och läkemedelsskador.

Vad först gäller fastighetstvister får enligt 8 § första stycket 9 RHL ägare
eller tidigare ägare av en fastighet eller byggnad inte beviljas allmän
rättshjälp i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden om ägaren
har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd
som omfattar angelägenheten.

En rättsskyddsförsäkring kan tecknas i flertalet försäkringsbolag och
ingår som ett obligatoriskt moment i villa- och fritidshusförsäkringar.
Försäkringsskyddet är i regel maximerat på så sätt att från en enskild
försäkring utgår högst ett visst belopp, för närvarande vanligen 75000 kr.

Mot gällande ordning har riktats kritik från olika håll. Utgångspunkten
har varit att möjligheterna till rättshjälp är för begränsade i sådana fastig -

1988/89: JuU19

14

hetstvister där den rättssökandes kostnader kan uppgå till betydande belopp,
t. ex. i miljömål och mål om mögelskadade hus. Frågan behandlades
av utskottet i samband med de ändringar i RHL som genomfördes förra
året. Gällande ordning ansågs inte tillfredsställande, och riksdagen uppdrog
åt regeringen att snarast återkomma med förslag till erforderliga
lagändringar (prop. 1987/88:73, JuU 21, rskr. 193).

I linje härmed föreslås nu i propositionen — som ett undantag från vad
som gäller enligt 8 § första stycket 9 RHL — att allmän rättshjälp skall
kunna beviljas i sådana fastighetstvister där rättsskyddsförsäkringen inte
räcker för att betala den rättssökandes egna kostnader. Det gäller den del
av den rättssökandes kostnader som överstiger tre basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Beräkningen skall ske med utgångspunkt
i det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärdes; för en
ansökan som ges in under år 1989 blir gränsen därmed 77 400 kr.

Också i fråga om möjligheterna till allmän rättshjälp i patientskadeärenden
uttalade riksdagen förra året att gällande ordning inte var tillfredsställande
och att RHL därför borde ändras.

I propositionen föreslås nu att utrymmet vidgas för allmän rättshjälp i
angelägenheter som rör ersättning till en patient för behandlingsskada eller
läkemedelsskada. Vid prövningen av en rättshjälpsansökan i sådana ärenden
skall enligt förslaget särskild hänsyn tas till den rättssökandes personliga
förhållanden. Bestämmelsen föreslås bli införd i en ny paragraf (8 a §) i
RHL.

Utskottet kan konstatera att de av regeringen sålunda föreslagna ändringarna
tillgodoser syftet med riksdagens uttalanden förra året om behovet
av utvidgade möjligheter till allmän rättshjälp i vissa fastighetstvister
och patientskadeärenden. Den lagtekniska utformningen av förslaget i nu
behandlade delar föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Andra frågor om den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde m. m.

Bodelning

1 motion Ju410 ifrågasätts om inte möjligheterna till rättshjälp vid bodelning
är för begränsade. Motionärerna åberopar speciellt att kvinnor —
efter att ha varit ekonomiskt förfördelade i äktenskapet — inte heller har
ekonomiska resurser att efter en äktenskapsskillnad åstadkomma en tillfredsställande
och rättvis bodelning.

Regler om makars ekonomiska förhållanden — bl. a. om bodelning —
finns i äktenskapsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop.
1986/87:1, LU 18, rskr. 159). För samboförhållanden finns regler om
bodelning i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, som trädde i
kraft samtidigt med äktenskapsbalken.

Innehållet i äktenskapsbalkens regler om bodelning — som innebar flera
nyheter — har varit föremål för behandling i riksdagen vid ett par tillfällen
efter äktenskapsbalkens ikraftträdande. Helt nyligen avslog riksdagen två
motioner i vilka hade föreslagits vissa ändringar i dessa regler. I en av
motionerna ansågs att reglerna i några hänseenden var sådana att de

1988/89: JuU19

15

ensidigt gynnar den ekonomiskt starkare maken, dvs. i allmänhet mannen.

Vid behandlingen av motionerna erinrade lagutskottet om att reglerna i
äktenskapsbalken har tillämpats i föga mer än ett år. Enligt lagutskottet
var erfarenheterna av den praktiska tillämpningen än så länge begränsade,
och utskottet ansåg sig därför sakna ett tillfredsställande underlag för att
bedöma om ändringar i regelsystemet var påkallade. Lagutskottet uttalade
att tiden kunde vara mogen för en utvärdering av den nya äktenskapslagstiftningen,
och utskottet noterade att justitiedepartementet ämnade ta
initiativ till en sådan utvärdering under våren 1989 (1988/89:LU22 s. 18).

Reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning har ändrats vid flera tillfallen,
senast förra året (prop. 1987/88:73, JuU 21, rskr. 193). Sammanfattningsvis
kan utvecklingen sägas ha inneburit en alltmer långtgående begränsning
av utrymmet för allmän rättshjälp vid bodelning.

Efter den ändring som gjordes förra året får allmän rättshjälp i ärende
om bodelning beviljas endast om det med hänsyn till boets beskaffenhet
och makarnas eller sambornas personliga förhållanden finns särskilda skäl
för rättshjälp (9 § första stycket 7 RHL). Biträde får inte förordnas i
ärenden om bodelning med undantag för ärenden som rör klander av
bodelning (20 § andra stycket RHL).

I den proposition som låg till grund för förra årets ändringar i RHL
(prop. 1987/88:73) anfördes (s. 35) att statens kostnader för rättshjälp i
bodelningsärenden har ökat kraftigt. Enligt departementschefen var det
inte rimligt att en så stor del av de begränsade resurser som står till buds på
rättshjälpsområdet skall läggas ner på angelägenheter som rör fördelningen
makar emellan av deras privata egendom. Departementschefen ansåg därför
att ytterligare inskränkningar måste göras och att framför allt en
omfördelning borde ske så att rättshjälp kommer i fråga bara i de situationer
där det är befogat med hänsyn till rättshjälpens grundläggande syfte,
nämligen att stödja personer som inte har råd att betala kostnaderna i en
rättslig angelägenhet.

I lagstiftningsärendet behandlade utskottet en motion i vilken riktades
kritik mot att det enligt propositionen skulle krävas särskilda skäl för
allmän rättshjälp i ärenden om bodelning mellan makar. Detta innebar
enligt motionärerna en restriktivitet som kunde leda till att bodelningar
skulle klandras i större utsträckning än tidigare. Vidare framhölls att
biträde i vissa situationer borde kunna förordnas också i bodelningsärenden.

Utskottet — som avstyrkte bifall till motionen — förklarade sig dela
departementschefens inställning att möjligheterna till rättshjälp i bodelningsärenden
borde begränsas till förmån för ökade möjligheter att stödja
personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig angelägenhet.
Enligt utskottets mening utgjorde kravet på särskilda skäl en rimlig nivå
för en sådan begränsning, och utskottet ansåg att kravet borde innebära att
rättshjälp skulle komma att beviljas endast i fall där det föreligger ett
verkligt behov av rättshjälp. Vidare erinrade utskottet om tidigare uttalanden
enligt vilka ett rättshjälpsbiträde i mål om äktenskapsskillnad anses
vara i viss utsträckning berättigat till ersättning också för arbete som han

1988/89: JuUl 9

16

lagt ned på en bodelning, nämligen under förutsättning att en lösning av
bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Utskottet framhöll att
någon ändring härvidlag inte åsyftades och att detta var värdefullt, eftersom
rättsligt bistånd i den formen kan vara av särskild betydelse för många
av dem som lever under enkla förhållanden men som behöver hjälp för att
lösa en bodelningsfråga (JuU 1987/88:21 s. 29).

Utskottet anser sig inte nu ha anledning att frångå den principiella
inställning som utskottet sålunda givit uttryck för när det gäller i vilken
utsträckning som rättshjälp bör kunna beviljas i bodelningsärenden. Enligt
utskottets mening kan det emellertid finnas anledning att närmare studera
huruvida den nya regleringen i RHL — i den praktiska tillämpningen —
kan ha medfört en i något hänseende alltför restriktiv bedömning av
behovet av rättsligt bistånd i bodelningsärenden. Sådana överväganden
kan lämpligen ske i anslutning till den utvärdering av äktenskapslagstiftningen
som enligt vad nyss sagts har förutskickats.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju410.

Näringsidkare

Möjligheterna för en näringsidkare att få allmän rättshjälp är begränsade
på så sätt att en näringsidkare inte får beviljas rättshjälp, om det inte med
hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, näringsidkarens
ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt
finns skäl för rättshjälp (8 § första stycket 3 RHL).

I motion Ju417 förordas en liberalare praxis när det gäller rättshjälp för
sådana småföretagare som är att likställa med löntagare.

Frågan om ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp
har varit en regelbundet återkommande fråga för utskottet sedan RHL
trädde i kraft. Senast var den aktuell i samband med behandlingen av förra
årets förslag till ändringar i RHL (prop. 1987/88: 73, JuU 21, rskr. 193).

I den då behandlade propositionen (s. 43) redovisade departementschefen
att rättshjälpskommittén i ett av sina betänkanden hade undersökt
tillämpningen av bestämmelsen om rättshjälp för näringsidkare, och att
kommittén därvid konstaterat att näringsidkare beviljades rättshjälp i den
utsträckning som hade förutsatts. Vidare nämnde departementschefen att
det under remissbehandlingen av rättshjälpskommitténs betänkande hade
framförts krav på att näringsidkare oftare borde komma i fråga för allmän
rättshjälp. Med hänvisning till att begränsade resurser stod till buds förklarade
sig departementschefen emellertid inte vara beredd att föreslå några
ändringar i detta hänseende.

I propositionen framhölls också (s. 97) att det vid prövningen av om en
näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp bör göras en helhetsbedömning
av den rättssökandes situation, och för att markera detta tydligare
föreslogs en redaktionell ändring i lagtexten. Vidare uttalades att det även i
fortsättningen skulle vara möjligt för näringsidkare att beviljas allmän
rättshjälp under förutsättning att de har en sådan ekonomisk situation att
de kan jämställas med löntagare i vanliga inkomstlägen.

1988/89: JuU 19

17

Utskottet, som samtidigt med propositionen behandlade bl. a. en motion
med samma innehåll som den nu aktuella, ansåg att det fanns skäl att
ansluta sig till vad departementschefen med åberopande av rättshjälpskommitténs
slutsatser hade uttalat om möjligheterna för näringsidkare att
beviljas allmän rättshjälp. De närmare synpunkter härvidlag som hade
redovisats i propositionen var enligt utskottets mening ägnade att i väsentlig
mån tillgodose syftet med de då aktuella motionerna (JuU 1987/88:21
s. 30).

Utskottet är alltjämt av denna uppfattning, och något sådant uttalande
av riksdagen som föreslås i motion Ju417 kan utskottet inte förorda.

Patentärenden

I motion Ju418 tas upp frågan om möjligheterna för en uppfinnare att få
allmän rättshjälp för ansökan om patent. En sådan möjlighet skulle enligt
motionären göra det lättare för uppfinnaren att skydda och exploatera sin
uppfinning samt även innebära bättre och mer underbyggda patentansökningar.

Genom patent får en uppfinnare ensamrätt att under viss tid — 20 år —
ekonomiskt utnyttja sin uppfinning. Det är patent- och registreringsverket
som prövar en ansökan om patent. Verkets beslut i patentärenden kan
överklagas till patentbesvärsrätten och beslut av patentbesvärsrätten kan
överklagas till regeringsrätten.

Enligt 6 § första stycket RHL är en av förutsättningarna för att allmän
rättshjälp skall kunna beviljas att det är fråga om en rättslig angelägenhet.
Termen har valts för att markera att rätten till allmän rättshjälp inte är
begränsad till ärenden som handläggs inför domstolar och andra myndigheter
utan också skall kunna utgå i vissa utomprocessuella förfaranden.
Men den innebär naturligtvis samtidigt en begränsning till avgöranden av
just rättslig natur.

Frågan om huruvida en ansökan om patent är en rättslig angelägenhet i
RHL:s mening prövades av besvärsnämnden för rättshjälpen i ett beslut år
1978 (beslutsnummer 321/78). 1 beslutet — vari ansökan om allmän rättshjälp
avslogs — yttrade nämnden följande.

Den allmänna rättshjälpen är avsedd att tillgodose behovet av juridiskt
bistånd i rättsliga angelägenheter. Det skulle strida mot grunderna för
RHL att genom den allmänna rättshjälpen bekosta teknisk utveckling och
beskrivning av en uppfinning samt utredning om uppfinningens patentbarhet.
Ansökan om patent innehåller visserligen rättsliga moment men är
i huvudsak av teknisk karaktär. Ett ärende om ansökan om patent kan
därför inte anses vara en sådan rättslig angelägenhet i vilken det kan
komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp. Det behov av bistånd som
föreligger i dessa ärenden bör tillgodoses på annat sätt. Styrelsen för
teknisk utveckling (STU) biträder för övrigt redan uppfinnare enligt vad
som upplysts i ärendet.

Frågan om rättshjälp för ansökan om patent har tidigare varit föremål för
behandling i riksdagen. Vid riksmötet 1978/79 yrkades i en motion att

1988/89: JuU19

18

riksdagen skulle ändra RHL så att den skulle bli tillämplig på ansökan om
patent. Utgångspunkten för motionsyrkandet var det ovan redovisade
avgörandet av besvärsnämnden för rättshjälpen.

På förslag av utskottet avslogs motionen av riksdagen (JuU 1978/79:30
s. 57). Utskottet uttalade att som en allmän utgångspunkt vid bedömningen
av motionsförslaget gällde att rättshjälpens karaktär av social förmån
gör det nödvändigt att uppställa vissa gränser för rättshjälpens tillämpningsområde.
Utskottet konstaterade därefter att de rent rättsliga inslagen
i ärenden om patentansökningar är relativt begränsade. Vidare åberopade
utskottet den omständigheten att STU lämnar ett omfattande ekonomiskt
stöd åt uppfinnare i bl. a. sådana hänseenden som avsågs i motionen.

Enligt förordningen (1978:571) om statligt stöd till teknisk forskning,
industriellt utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet kan stöd utgå till
bl. a. uppfinnare i form av bidrag eller lån. Till uppfinnarverksamhet kan
stöd utgå även i annan lämplig form såsom genom stipendier eller pris.
Enligt förordningen (1979:113) med instruktion för STU åligger det styrelsen
att planera och fördela statligt stöd till uppfinnarverksamhet samt ge
råd åt uppfinnare och förmedla resultat av forskning och utvecklingsarbete
till kommersiellt utnyttjande. Som en förutsättning för att ekonomisk
hjälp skall komma i fråga gäller bl. a. att STU gjort en positiv bedömning
av uppfinningens patenterbarhet och möjligheterna till kommersiellt utnyttjande.

Utskottet vill först framhålla att det är en angelägen uppgift för statsmakterna
att på olika sätt främja uppfinnare i deras verksamhet. Detta har
riksdagen för sin del uttalat tidigare, bl. a. i samband med att det förra året
infördes en möjlighet att pantsätta patent (prop. 1987/88:4, LU 11, rskr.
39; se även t. ex. NU 1981/82: 51 s. 49 ff och där gjorda hänvisningar). När
det gäller stöd till uppfinnare i det hänseende som avses i motionen finns
som nyss framgått möjligheter att genom STU få ekonomiskt bistånd
utanför rättshjälpssystemets ram. Med hänsyn härtill och med beaktande
av de allmänna principer för samhällets rättshjälp som utskottet åberopade
vid sitt tidigare — ovan redovisade — ställningstagande är utskottet
inte berett att ställa sig bakom önskemålet i motion Ju418. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Ärenden enligt den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

I motion Juli förordas en mer generös inställning när det gäller möjligheterna
att få allmän rättshjälp i ärenden om klagomål enligt den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Enligt motionärerna har i praxis intagits en
restriktiv hållning till rättshjälp i dessa ärenden. 1 motionen åberopas att
det saknas anledning att behandla klagomål enligt Europakonventionen på
samma sätt som andra utlandsärenden, eftersom det föreligger en principiell
skillnad mellan de organ som behandlar dessa klagomål och utländska
myndigheter som handlägger ärenden med tillämpning av sin egen lagstift -

1988/89: JuU 19

19

ning. Motionärerna menar att klagomålen enligt Europakonventionen bör 1988/89: JuU 19
ses som ett fullföljande av en procedur i Sverige. Vidare är det enligt
motionärerna värt att notera att Sverige deltar i utseendet av dem som
sätts att avgöra ärenden enligt konventionen.

Allmän rättshjälp får enligt RHL i princip inte beviljas i angelägenhet
som skall prövas eller på annat sätt behandlas utomlands. Undantagsvis
kan sådan hjälp beviljas under förutsättning att den rättssökande är bosatt
här i landet och det föreligger särskilda skäl för rättshjälp (8 § första stycket
1 RHL). I förarbetena till RHL uttalades (prop. 1972:4 s. 244) att rättshjälp
i princip inte bör kunna lämnas vare sig svenska medborgare eller
andra när det gäller angelägenheter som behandlas utomlands. Det framhölls
dock att det undantagsvis borde kunna komma i fråga att lämna
rättshjälp i sådana angelägenheter.

I praxis har bestämmelsen rörande angelägenhet som behandlas utomlands
tillämpats så att sakens särskilda beskaffenhet varit utslagsgivande
för frågan om rättshjälp skall beviljas eller ej. I flera fall har hänvisats till
den rättssökandes personliga förhållanden. I de fall där rättshjälp har
beviljats kan två grupper urskiljas. Den ena gruppen gäller ärenden som
rör statusfrågor, dvs. frågor om äktenskapsskillnad, vårdnad om barn,
medborgarskap m. m. Den andra gruppen utgörs av ärenden med humanitärt
inslag, t. ex. ärenden som gällt skadestånd på grund av nazistisk
förföljelse eller återförening av familjemedlemmar.

Enligt rättshjälpskommittén — som behandlade frågan i betänkandet
(SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen — syntes det beträffande rättshjälp
i angelägenhet utomlands ha utvecklats en sträng praxis, och kommittén
ansåg att det därför inte förelåg anledning att överväga ytterligare
inskränkningar. Mot bakgrund av kravet på besparingar i utredningens
direktiv förklarade kommittén dock att det å andra sidan inte heller kunde
bli fråga om att utvidga rätten till rättshjälp i sådana ärenden.

Frågan om allmän rättshjälp i ärenden enligt Europakonventionen har
tidigare varit föremål för riksdagens prövning.

Vid riksmötet 1975/76 behandlade riksdagen en liknande motion som
den nu aktuella. Utskottet redogjorde då för Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna och för behandlingen av sådana ärenden i kommissionen
och i domstolen. Efter att ha redovisat den praxis som utvecklats
i fråga om att bevilja rättshjälp i ärenden som prövas utomlands
konstaterade utskottet att möjligheterna till rättshjälp i ärenden om åsidosättande
av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inte var så
begränsade som förmodats i den motion som utskottet då behandlade.

Utskottet ansåg emellertid att det vid tillämpningen kunde uppkomma
avvägningsproblem som det fanns anledning att överväga i den allmänna
översyn av rättshjälpssystemet som pågick vid den tiden (JuU 1975/76:17
s. 20-22).

Också vid 1978/79 års riksmöte behandlade riksdagen en motion om
rättshjälp i angelägenhet som behandlas utomlands. I motionen förordades
— mot bakgrund av kravet på särskilda skäl för rättshjälp i sådana
ärenden — generösare principer för rättshjälp då behovet uppstått på
grund av felaktigt handlande av en svensk myndighet. Utskottet hänvisade 20

till sina tidigare uttalanden och tilläde att tillämpningen av regeln om
rättshjälp i utlandsärenden, liksom andra problem i sådana ärenden, borde
uppmärksammas i den översyn av rättshjälpssystemet som utskottet förordade
(JuU 1978/79:30 s. 55-57).

Senast frågan prövades av riksdagen var förra året, då riksdagen i
samband med behandlingen av regeringens förslag till ändringar i RHL
avslog en motion med samma innehåll som den nu aktuella.

Utskottet — som avstyrkte bifall till motionen — konstaterade att det i
praxis uppenbarligen hade intagits en restriktiv hållning när det gällt att
bevilja rättshjälp i utlandsärenden och att en sådan utveckling också låg i
linje med uttalandena i förarbetena till RHL om att rättshjälp i dessa fall
skall komma i fråga endast undantagsvis. Enligt utskottets mening kunde
det dock finnas anledning framhålla att det är väl förenligt med gällande
rätt att rättshjälp beviljas i ärenden som visserligen skall handläggas utomlands
men där det föreligger starka humanitära skäl för den rättssökande
att få sin sak prövad, något som enligt utskottets mening inte sällan kan
vara fallet vid klagomål enligt Europakonventionen (JuU 1987/88:21
s. 33).

Utskottet saknar anledning att frångå den inställning som utskottet
sålunda intog vid förra årets behandling av frågan. Utskottet vill emellertid
erinra om vad utskottet då avslutningsvis anförde om att det i ärenden
enligt Europakonventionen inte sällan kan vara fråga om starka humanitära
skäl och att det i sådana fall i enlighet med gällande rätt kan bli aktuellt
att bevilja rättshjälp.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Jul 1.

Allmänna frågor om rättshjälp m. m.

1 motion Ju821 begärs en allmän översyn av reglerna för rättshjälp och
rättsligt biträde i syfte att förbättra rättsskyddet för ekonomiskt svaga
grupper. Vidare förordas ett tillkännagivande av riksdagen om att behovet
av ett offentligt rättsligt biträde alltid bör tillgodoses om ett frihetsberövande
i någon form kan komma i fråga. Enligt motionärerna har rättshjälpsreformen
urholkats så att det inte längre finns mycket kvar av de ursprungliga
intentionerna med reformen. I motionen åberopas att en stor del av
dem som döms till fängelse saknar offentlig försvarare, och vidare uttalas
att det är oacceptabelt att behovet av rättsligt biträde för flyktingar och
andra illa lottade inte kan tillgodoses.

Utskottet kan konstatera att flera ändringar gjorts i rättshjälpssystemet
sedan det infördes år 1973 och att en del av dessa ändringar visserligen har
inneburit att tillämpningsområdet för samhällets rättshjälp begränsats.
Emellertid har i flera fall ändringarna också gått i motsatt riktning. Sålunda
innebar de ändringar i RHL som genomfördes förra året att möjligheterna
till rättshjälp utvidgades bl. a. genom sänkta avgifter och en höjd
inkomstgräns, och i den nu aktuella propositionen föreslås att tillämpningsområdet
för den allmänna rättshjälpen utvidgas i ett par hänseenden.

Enligt utskottets mening är det naturligt att en reform efter hand omprövas
och anpassas till de fortlöpande förändringar som sker i samhället.

1988/89: JuU 19

21

När det gäller samhällets rättshjälp har dessa ändringar föregåtts av ingående
överväganden i olika sammanhang, och det är enligt utskottets mening
ofrånkomligt att därvid också har framlagts förslag som haft till syfte
att minska det allmännas kostnader för rättshjälpen. Att därmed — som
det uttrycks i motionen — samhällets rättshjälp skulle ha urholkats på ett
oacceptabelt sätt är enligt utskottets mening inte rättvisande.

När det gäller möjligheterna för tilltalade att få offentlig försvarare vill
utskottet erinra om att enligt vad utskottet nyligen anfört vid behandlingen
av regeringens budgetförslag utvecklingen synes gå mot en generösare
inställning från domstolarnas sida (1988/89:JuU 18 s. 2). Den kritik mot de
år 1984 införda ändringarna i reglerna för förordnande av offentlig försvarare
som framförts från sina håll har därmed i viss mån minskat i aktualitet.
Därmed är inte sagt att det saknas skäl att också fortsättningsvis noga
följa utvecklingen när det gäller möjligheterna till offentlig försvarare.
Tvärtom har utskottet vid flera tillfällen framhållit att så bör vara fallet.

Rätten till offentligt biträde för bl. a. flyktingar förbättrades väsentligt
genom de ändringar i RHL som genomfördes förra året, och i det förslag
till ny utlänningslag m. m. (prop. 1988/89:86) som för närvarande bereds i
riksdagen föreslås åtgärder som är ägnade att ytterligare förbättra möjligheterna
för asylsökande och andra att — bl. a. med hjälp av offentligt
biträde — tillvarata sin rätt. Som utskottet uttalade förra året finns det
emellertid även i den här frågan anledning att också i fortsättningen noga
följa utvecklingen.

Utskottet avstyrker bifall till nu behandlade yrkanden i motion Ju821
(yrkandena 9 och 10).

1 motionerna Ju415 och Ju804 föreslås att det bör bli möjligt för enskilda
att få ersättning för rättegångskostnader i skattemål och andra mål inom
förval t ni ngsprocessen.

Frågan har vid flera tillfallen varit föremål för behandling i riksdagen.
År 1985 gav riksdagen — efter en enhällig hemställan av utskottet —
regeringen till känna att frågan borde utredas och att det fick ankomma på
regeringen att föranstalta om utredningsarbetet (JuU 1984/85:15, rskr.
161). Vid frågans behandling året därpå förklarade sig utskottet förutsätta
att riksdagens uttalande året dessförinnan om utredning snarast möjligt
skulle komma att leda till åtgärder från regeringens sida (JuU 1985/86:21).
År 1987 förklarade utskottet — efter en redovisning av pågående arbete i
saken inom justitie- och finansdepartementen - att förslag från regeringen
var att förvänta inom kort (JuU 1986/87:26).

Vid behandlingen förra året av frågan om ersättning för rättegångskostnader
i skattemål m. m. erinrade utskottet först om att riksdagens uttalande
år 1985 uttryckligen tog sikte inte bara på skattemål utan också på
andra typer av förvaltningsmål, där behov av ersättningsregler kunde
föreligga. Mot bakgrund av den uppmärksamhet frågan ägnats i riksdagen
under senare år förklarade sig utskottet ta för givet att resultatet av pågående
överväganden inom justitie- och finansdepartementen skulle komma
att redovisas för riksdagen snarast (JuU 1987/88:22 s. 3).

Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds 1989:2)
Domstolarna i framtiden — en idskiss. I denna omnämns (s. 27) möjlighe -

1988/89: JuUl 9

22

terna att få ersättning för rättegångskostnader som ett exempel på att
regelsystemen i några hänseenden inte är desamma för allmänna domstolar
som för förvaltningsdomstolar. 1 promemorian diskuteras möjligheterna
till en omfördelning av mål mellan de olika domstolsorganisationerna,
och i samband därmed sägs att vid en sådan omfördelning det måste ses till
att förfarandereglerna i en ny organisation ger utrymme för en minst lika
rättssäker och effektiv handläggning som i den gamla.

Promemorian remissbehandlas för närvarande, och justitieministern
har förklarat sig ha för avsikt att — med utgångspunkt i bl. a. denna
promemoria — presentera riktlinjerna för ett fortsatt reformarbete på
domstolsområdet i en särskild proposition hösten 1989.

1 en till riksdagen nyligen avlämnad proposition (prop. 1988/89:126)
om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m. m. föreslås en
särskild lag som skall göra det möjligt att med statsmedel ersätta en
skattskyldig för hans kostnader för ombud eller biträde, utredning eller
annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt i ett ärende eller ett
mål om skatt om det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att han
står för kostnaderna själv. Lagen skall också gälla tullar och avgifter.

Enligt propositionen skall huvudregeln alltjämt vara att den skattskyldige
själv svarar för sina kostnader i ordinära ärenden och mål om skatt. De
föreslagna reglerna har karaktären av undantagsregler och avses bli tilllämpliga
på fall där någon haft kostnader utöver vad som kan anses som
normalt och det funnits skäl att t. ex. anlita ombud eller biträde.

Lagförslaget — som föreslås träda i kraft den 1 juli 1989 — bereds för
närvarande av skatteutskottet.

Utskottet kan konstatera att ett förslag såvitt gäller möjligheter till
ersättning för rättegångskostnader i skattemål nu har förelagts riksdagen.
Förslaget är begränsat såväl beträffande möjligheterna till ersättning i de
mål som avses med förslaget som när det gäller möjligheterna till ersättning
i andra mål än skattemål.

Som framgått ovan har riksdagen återkommande under senare år
förväntat sig att riksdagens begäran om en utredning av frågan om ersättning
för rättegångskostnader i skattemål och andra förvaltningsprocesser
skulle resultera i någon åtgärd från regeringens sida. Det förslag som nu
har förelagts riksdagen kan endast till en del, nämligen för vissa skattemåls
vidkommande, anses innebära ett tillgodoseende av det av riksdagen uttalade
önskemålet. Detta önskemål avser en utredning av om det inom
förvaltningsprocessen även finns andra målgrupper där det föreligger behov
av möjligheter att på något sätt ersätta den enskilde för hans rättegångskostnader.

1 detta läge anser sig utskottet än en gång böra erinra om innehållet i det
uttalande av utskottet som riksdagen enhälligt ställde sig bakom år 1985.
Utskottet anser sig vidare kunna utgå från att regeringen nu utan ytterligare
tidsutdräkt föranstaltar om den utredning av frågan som riksdagen
förutsatt.

Med vad utskottet sålunda uttalat bör några sådana åtgärder från riksdagen
som föreslås i nu behandlade motionsyrkanden inte vara erforderliga.

1988/89: JuU19

23

övrigt

1988/89: JuU19

Utöver vad som anförts i det föregående har utskottet inget att anföra med
anledning av propositionen och motionerna.

Utskottet vill dock anmärka att 49 § förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) har utformats med beaktande av den lydelse
lagrummet föreslås få i utskottets betänkande om högsta domstolen och
rättsbildningen (1988/89:JuU20).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen i propositionen

att riksdagen antar de i proposition 1988/89:117 framlagda förslagen
till

dels lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
dels lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande bodelning

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju410,

3. beträffande näringsidkare

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju417,

4. beträffande patentärenden

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju418,

5. beträffande Europakonventionen

att riksdagen avslår motion 1988/89:Jul 1,

6. beträffande allmänna frågor om rättshjälpen

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju821 i denna del (yrkandena 9
och 10),

7. beträffande rättegångskostnader i förvaltningsmål

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju415 och 1988/89:Ju804 i
denna del (yrkande 7).

Stockholm den 25 april 1989
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger
(m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn
Ericson (s), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (vpk),
Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s) och Göran
Ericsson (m).

24

Reservationer

1988/89: JuU 19

1. Lagförslagen i propositionen (mom. 1)

Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”regeringens förslag” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att organisationen av rättshjälpssystemet har stor betydelse
för den enskildes rättssäkerhet. I regeringens förslag i den här delen
framhålls emellertid uteslutande betydelsen av att organisationen är effektiv.
Som utskottet ser det innebär förslaget i flera hänseenden en försvagning
av rättssäkerheten. Vad utskottet i första hand avser är förslaget att
slå ihop nuvarande fyra rättshjälpsnämnder till en myndighet, men också
förslaget att öka tjänstemannainflytandet på bekostnad av den ordning för
beslutsfattande som gäller i rättshjälpsnämnderna är enligt utskottets mening
tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare är det inte invändningsfritt
att — som föreslås i propositionen — det organ som skall pröva
överklaganden knyts till rättshjälpsmyndigheten såvitt avser inte bara
lokaler utan även kansliresurser. Enligt utskottets mening bör överklagningsinstansen
inta en självständig ställning i förhållande till rättshjälpsmyndigheten.

Med hänsyn till vad som nu har anförts anser utskottet att regeringens
förslag i den här delen inte bör genomföras. Propositionen bör således
avslås såvitt avser förslag till ändringar i organisationen för rättshjälpssystemet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande lagförslagen i propositionen
att riksdagen

a) antar det i proposition 1988/89:117 framlagda förslaget till
ändring i rättshjälpslagen (1972:429), såvitt avser 8 § och 8 a §,

b) avslår dels det i propositionen framlagda förslaget till ändring i
rättshjälpslagen (1972:429) i den mån det inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan, dels det i propositionen framlagda förslaget
till ändring i sekretesslagen (1980:100).

2. Näringsidkare (mom. 3)

Karin Ahrland (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och
Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som böijar med ”Utskottet
är” och slutar med ”inte förorda” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är nuvarande rättstillämpning alltför restriktiv
när det gäller möjligheterna för vissa näringsidkare att få rättshjälp. Dessa
möjligheter bör öka för sådana näringsidkare som är att jämställa med
löntagare. Regeringen bör enligt utskottets mening återkomma till riksda- 25

gen med förslag i denna riktning. Detta bör ges regeringen till känna med 1988/89: JuU19
anledning av motion Ju417.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande näringsidkare
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju417 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Europakonventionen (mom. 5)

Karin Ahrland (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och
Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
saknar” och slutar med ”motion Ju 11” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de skäl som i motionen har åberopats till stöd för att
möjligheterna till rättshjälp i ärenden enligt Europakonventionen bör öka
är värda att beaktas. Enligt utskottets mening får det därför ankomma på
regeringen att återkomma till riksdagen med förslag i denna riktning.
Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion Jul 1.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande Europakonventionen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Allmänna frågor om rättshjälpen (mom. 6)

Berith Eriksson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Utskottet
kan” och slutar på s. 22 med ”(yrkandena 9 och 10)” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att intentionerna med 1973
års rättshjälpsreform har urholkats. Det är sålunda inte acceptabelt att en
stor del av dem som döms till fängelse inte varit biträdda av en försvarare.
På samma sätt går det enligt utskottets mening inte att acceptera att
flyktingar och asylsökande ofta står utan hjälp av offentligt biträde. Det är
vidare allvarligt att möjligheterna över huvud taget till rättshjälp fortlöpande
har försämrats för ekonomiskt svaga grupper. Utskottet anser därför
att tiden nu är mogen för en ingående översyn av RHL i syfte att
återupprätta de mål som avsågs med rättshjälpsreformen när den genomfördes.
I avvaktan härpå är det nödvändigt att skyndsamt åstadkomma
förbättringar när det gäller möjligheterna till offentlig försvarare eller
offentligt biträde i sådana fall där frihetsberövande i någon form kan bli
aktuellt.

Vad utskottet sålunda uttalat bör ges regeringen till känna med anledning
av motion Ju821.

26

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande allmänna frågor om rättshjälpen
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju821 i denna del
(yrkandena 9 och 10) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfort.

5. Rättegångskostnader i förvaltningsmål (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe
Knutson (m), Anders Andersson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c)
och Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Med vad”
och slutar med ”vara erforderliga” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna med anledning av nu aktuella motioner.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande rättegångskostnader i förvaltningsmål
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju415 och
1988/89:Ju804 i denna del (yrkande 7) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfort.

1988/89: JuU19

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989

27