Justitieutskottets betänkande
1988/89: JuU25

Vissa tvångsmedelsfrågor

1988/89

JuU25

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar
av bestämmelserna om de straffprocessuella tvångsmedlen, främst beslag,
husrannsakan och telefonavlyssning, jämte ett antal därtill anknytande
motioner.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömningar utom såvitt avser frågan
om polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken.
I det hänseendet förordar utskottet med anledning av en motion
en förändrad ordning. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats reservationer i skilda hänseenden, bl. a. i
fråga om tvångsingripanden i kyrkor (m, fp och mp) och polismans rätt att
besluta om husrannsakan (s).

Propositionen m. m.

I proposition 1988/89:124 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande
av lagrådet föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag
till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

3. lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall,

4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsdomstolarna och domstolarna under krig eller krigsfara m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m. m.,

6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 18.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1988/89: Ju 18 av Lars Ahlmark
(m), 1988/89: Jul9 av Karin Ahrland m. fl. (fp), 1988/89: Ju20 av Jan-Erik
Wikström och Kerstin Ekman (båda fp), 1988/89: Ju21 av Lars Wemer
m. fl. (vpk), 1988/89: Ju22 av Hans Göran Franck och Magnus Persson
(båda s), 1988/89: Ju23 av Rolf Dahlberg m. fl. (m), 1988/89: Ju24 av

1 Riksdagen 1988/89. 7 sami. Nr 25

Torgny Larsson m.fl. (s) och 1988/89: Ju25 av Bertil Fiskesjö (c), dels de
under allmänna motionstiden 1988 väckta motionerna 1987/88: Ju607 av
Jan-Erik Wikström och Bengt Harding Olson (båda fp) och 1987/88: Ju621
av Alf Svensson (c) om kyrkofrid samt 1987/88: Ju719 av Bengt Harding
Olson (fp) om beslag i brottmål. Motionsyrkandena redovisas på s. 16 f.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1988/89:JuU25

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att nuvarande 27 kap. 16 § skall upphöra att gälla,
dels att 24 kap. 1 och 3 §§, 25 kap. 1 §, 26 kap. 1 §, 27 kap. 1 och 7 §§, 28
kap. 13 §, 51 kap. 13 § samt rubriken till 27 kap. skall ha följande lydelse,
dels att i balken skall införas åtta nya paragrafer, 27 kap. 18 —24 §§ samt
28 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

1 §'

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn till
brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet
finns risk för att han

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.

Häktning får ske endast om skälen
för åtgärden uppväger det intrång
elier men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller
för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får
häktning inte ske.

§2

Även den som endast är skäligen
misstänkt för brott får, med den
begränsning som följer av 19 §, häktas,
om

1. förutsättningarna för häktning
i övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § första, tredje och fjärde
styckena eller 2 § och

2. det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning om brottet.

1 Senaste lydelse 1987:1211.

2 Senaste lydelse 1987:1211.

Även den som endast är skäligen
misstänkt för brott får, med den
begränsning som följer av 19 §, häktas,
om

1. förutsättningarna för häktning
i övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § första och tredje styckena
eller 2 § och

2. det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning om brottet.

1988/89:JuU25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

25 kap.

1§3

Är någon skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och
finns det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller någon annan omständighet risk för att han avviker eller på något
annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte
anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället
förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort
(reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos
anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets
beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om
det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar
sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande men kan det
antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet,
får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i
första stycket.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet
får åläggas endast om skälen
för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som den innebär
för den misstänkte eller något annat
motstående intresse.

26 kap.

1§4

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att
han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes
undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot
eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan
ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet
ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom
att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Kvarstad får beslutas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller
något annat motstående intresse.

27 kap.

Om beslag Om beslag, hemlig teleavlyssning

m. m.

1§

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må
tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas om föremål gälle ock, i den mån ej annat är
föreskrivet, om skriftlig handling.

3 Senaste lydelse 1987:1211.

4 Senaste lydelse 1986:120.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

Tvångsmedel enligt detta kapitel
får beslutas endast om skälen för
åtgärden uppväger det intrång eller
men i övrigt som åtgärden innebär
för den misstänkte eller för något
annat motstående intresse.

7 §5

Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om
ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.
Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

I annat fall än som avses i första I annat fall än som avses i första
stycket skall åtal väckas inom en stycket skall åtal väckas inom en

månad, sedan beslaget verkställdes, månad från det att beslaget verkom
ej den beslagtagna egendomens ställdes, om inte den beslagtagna

värde understiger tvåtusen kronor. egendomens värde understiger en

tiondel av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde då beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första eller andra stycket, otillräcklig, må rätten
om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av
tiden.

Hemlig teleavlyssning innebär att
samtal eller andra telemeddelanden,
som befordras av televerket till
eller från en viss telefonapparat eller
annan teleanläggning, i hemlighet
avlyssnas eller upptas genom ett tekniskt
hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet.

Hemlig teleavlyssning får användas
vid förundersökning angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två
år eller

2. försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om sådan
gärning är belagd med straff.

19 §

Hemlig teleövervakning innebär
att uppgifter i hemlighet lämnas av
televerket om samtal eller andra telemeddelanden
som har expedierats
eller beställts till eller från en viss
telefonapparat eller annan teleanläggning
eller att en sådan anläggning
avstängs för samtal eller med -

5 Senaste lydelse 1986:1010.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

delanden.

Hemlig teleövervakning får användas
vid förundersökning angående 1.

brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex
månader,

2. brott enligt I § narkotikastrafflagen
(1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling som avser
narkotika eller

3. försök, förberedelse eller
stämpling till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse
i tvä år, om sådan gärning är
belagd med straff.

20 §

Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning får ske endast om
någon är skäligen misstänkt för
brottet och åtgärden är av synnerlig
vikt för utredningen. Åtgärden får
endast avse telefonapparat eller annan
teleanläggning som innehas eller
annars kan antas komma att användas
av den misstänkte.

21 §

Frågor om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning prövas
av rätten på ansökan av åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla
för viss tid och anläggning. Tiden
får inte bestämmas längre än nödvändigt
och får inte överstiga en månad
från dagen för beslutet.

22 §

Hemlig teleavlyssning får ej ske
av telefonsamtal eller andra telemeddelanden
mellan den misstänkte
och hans försvarare. Om det
framkommer under avlyssningen
att det är fråga om ett sådant samtal
eller meddelande, skall avlyssningen
avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar
skall, i den mån de omfattas av förbudet,
omedelbart förstöras.

23 §

Om det inte längre finns skäl för
ett beslut om hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning, skall

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

åklagaren eller rätten omedelbart
häva beslutet.

24 §

En upptagning eller uppteckning
som gjorts vid hemlig teleavlyssning
skall granskas snarast möjligt. I fråga
om sådan granskning tillämpas
12 § första stycket.

Upptagningar och uppteckningar
skall, i de delar de är av betydelse
från utredningssynpunkt, bevaras
till dess förundersökningen nedlagts
eller avslutats eller, om åtal väckts,
målet avgjorts slutligt. De skall därefter
förstöras.

28 kap.

3 a §

Husrannsakan får beslutas endast
om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller
för något annat motstående intresse.

13 §6

Beträffande kroppsvisitation och Beträffande kroppsvisitation och
kroppsbesiktning gälle i tillämpliga kroppsbesiktning skall i tillämpliga

delar vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat delar gälla vad i i a, 4, 8 och 9 §§ är

om husrannsakan. Är fara i dröjs- föreskrivet om husrannsakan. Är

mål, må åtgärd, som nu sagts, be- fara i dröjsmål, får kroppsvisitation

slutas av polisman. och kroppsbesiktning beslutas av

polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt
möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara.
Blodprov må ej tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Annan mera ingående undersökning må utföras endast av läkare.

Beträffande kvinnor får kroppsvisitation inte verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detsamma
gäller kroppsbesiktning och annan undersökning vid kroppsbesiktning än
tagande av blodprov.

51 kap.

13 §7

Så snart målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma tid för
huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfrågor eller sådana delar
av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut, trots
att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.

6 Senaste lydelse 1981:1294.

7 Senaste lydelse 1987:1211.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling
hållas inom två
veckor efter utgången av den tid
som anges i 2 §, om det inte till
följd av åtgärder som avses i 11 §
eller andra omständigheter är nödvändigt
med längre uppskov. Har
den tilltalade häktats efter utgången
av den tid som anges i 2 §, skall
tiden räknas från den dag han häktades.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling
hållas inom fyra
veckor efter utgången av den tid
som anges i 2 §, om det inte till
följd av åtgärder som avses i 11 §
eller andra omständigheter är nödvändigt
med längre uppskov. Har
den tilltalade häktats efter utgången
av den tid som anges i 2 §, skall
tiden räknas från den dag han häktades.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 §'

Tillstånd enligt 27 kap. 16 §
rättegångsbalken till avhörande av
telefonsamtal må meddelas, ändå
att för brottet är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år.

Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen, att expedieringen
av samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes ellerfördröjes
eller att telefonapparaten avstänges
för samtal eller att uppgift
från telefonanstalt lämnas å samtal,
som expedierats eller beställts till
och från nämnda telefonapparat,
äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela
tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande
av telefonsamtal eller till
åtgärd som avses i andra stycket må
bestämmas till högst en månad från
den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande
av rättens tillstånd till avhörande av
telefonsamtal eller till åtgärd som
avses i andra stycket skulle medföra
sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet,
som är av väsentlig betydelse
för utredningen, må förordnande
om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Föreslagen lydelse

Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken
till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning
får meddelas, även om brottet inte
omfattas av 27 kap. 18 eller 19 §
rättegångsbalken.

Kan det befaras att inhämtande
av rättens tillstånd till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning
skulle medföra sådan fördröjning
eller annan olägenhet, som är
av väsentlig betydelse för utredningen,
får tillstånd till åtgärden ges
av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

1988/89:JuU25

1 Senaste lydelse 1964:219.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 5 §§ lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

För ändamål som avses i 2 § förs- För ändamål som avses i 2 § första
stycket kan rätten, om synnerliga ta stycket får rätten, om det finns
skäl föreligger, meddela polismyn- synnerliga skäl, meddela polismyndighet
tillstånd att taga del av sam- dighet tillstånd enligt 27 kap. rätte tal

till och från telefonapparat, som gångsbalken till hemlig teleavlyss innehaves

eller eljest kan antagas ning mot utlänning som avses i 1 §.

komma att begagnas av utlänning
som avses i 1 §.

Rätten kan för ändamål som avses i 2 § första stycket, om synnerliga skäl
föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka,
öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten
handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som
avses i 1 §, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan
befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet
avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas
till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet
skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan
tillstånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren
eller annan.

Tillstånd som avses i 3 § skall
meddelas att gälla viss tid ej överstigande
en månad. Tiden räknas,
vid tillstånd till telefonavlyssning
från den dag tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare och i övriga
fall från den dag tillståndet
meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av
Stockholms tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut.
Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. I fråga om förfarandet
äger i övrigt bestämmelserna i
rättegångsbalken om förfarandet
vid rättens prövning av fråga som
under förundersökning i brottmål
uppkommit om åtgärd enligt 27
kap. 16 § nämnda balk motsvarande
tillämpning.

Tillstånd som avses i 3 § skall
meddelas att gälla viss tid, ej överstigande
en månad, från den dag tillståndet
meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av
Stockhoms tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut.
Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. I fråga om förfarandet
tillämpas i övrigt bestämmelserna
i rättegångsbalken om förfarandet
vid rättens prövning av fråga
om hemlig teleavlyssning enligt
27 kap. rättegångsbalken.

1988/89: JuU25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

5§

En upptagning eller uppteckning
som gjorts vid hemlig teleavlyssning
skall granskas snarast möjligt.
Granskningen får inte utföras av
annan än rätten, riksspolisstyrelsen,
polismyndighet eller åklagare.
Innehåller upptagningen eller uppteckningen
något som inte är av betydelse
för det ändamål som föranlett
avlyssningen, skall den i denna
del omedelbart förstöras efter
granskningen.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt 3 § får
ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen,
polismyndighet eller åklagare. Handling varom här är fråga
skall undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, skall
försändelse som finns hos befordringsanstalt tillställas den till vilken försändelsen
är ställd och annan handling återlämnas till den hos vilken
handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

Uppteckning sorn äger rum vid
telefonavlyssning får ej granskas av
annan än rätten, rikspolisstyrelsen,
polismyndighet eller åklagare. Innehåller
uppteckningen något som
ej är av betydelse för det ändamål
som föranlett avlyssningen, skall
den i sådan del efter granskningen
omedelbart förstöras.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna
under krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 5

Om det är av synnerlig vikt för
utredningen av ett brott för vilket det
är föreskrivet fängelse i två år eller
mer, får rätten beträffande en telefonapparat,
som innehas av den
som är skäligen misstänkt för brottet
eller som kan komma att användas
av honom, tillåta att samtal förhindras
eller fördröjs, att anslutningen
stängs av för samtal eller att
televerket lämnar uppgift om samtal
till eller från apparaten. Sådant
tillstånd meddelas på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren.
Det får gälla för högst en månad
från den dag dä tillståndet delgavs
behörig befattningshavare hos
televerket. Samma tid gäller för tillstånd
enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken
till avlyssning av telefonsamtal.

Kan det befaras att det skulle
medföra en sådan fördröjning eller
annan olägenhet som är av väsentlig
betydelse för utredningen ifall
rättens tillstånd skall inhämtas enligt
första stycket, får åtgärden beslutas
av undersökningsledaren eller
åklagaren. Detsamma gäller
kvarhållande av försändelse enligt
27 kap. 9 § rättegångsbalken. 1 det
fallet skall anmälan som avses i
tredje stycket i nämnda paragraf
göras hos den som har fattat beslutet.
Denne skall pröva beslagsfrågan.

Kan det befaras att inhämtande
av rättens tillstånd till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning
enligt 27 kap. 18 eller 19 §
rättegångsbalken eller kvarhållande
av försändelse enligt 27 kap. 9 §
rättegångsbalken skulle medföra sådan
fördröjning eller annan olägenhet
som är av väsentlig betydelse
för utredningen, får åtgärden beslutas
av åklagaren. I fråga om kvarhållande
av försändelse enligt 27
kap. 9 § rättegångsbalken får åtgärden
även beslutas av undersökningsledaren.
Anmälan som avses i tredje
stycket i nämnda paragraf skall
göras hos den som har fattat beslutet.
Denne skall pröva beslagsfrågan.

1988/89:JuU25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1988/89:JuU25

Om undersökningsledaren eller åklagaren har meddelat ett beslut med
stöd av andra stycket, skall det genast anmälas hos rätten. Anmälan skall
vara skriftlig och innehålla skälen för beslutet. Rätten skall pröva ärendet
snabbt. Anser rätten att beslutet inte bör bestå, skall det upphävas.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

5 Förslag till

1988/89:JuU25

Lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m. m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om värdet av beslagtagen egendom
uppskattas till mindre än tvåtusen
kronor, får åklagaren pröva
frågan om förverkande. Ett beslut
om förverkande skall meddelas
skriftligen. Den från vilken beslaget
har skett får hos åklagaren anmäla
missnöje med förverkandebeslutet
inom en månad från det han fick
del av det. I fall som anges i 3 §
första stycket får beslutet delges genom
att det anslås på rättens kansli.

Föreslagen lydelse

Om värdet av beslagtagen egendom
uppskattas till mindre än en
tiondel av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde då beslaget verkställdes,
får åklagaren pröva frågan om
förverkande. Ett beslut om förverkande
skall meddelas skriftligen.
Den från vilken beslaget har skett
får hos åklagaren anmäla missnöje
med förverkandebeslutet inom en
månad från det han fick del av det.
I fall som anges i 3 § första stycket
får beslutet delges genom att det
anslås på rättens kansli.

Anmäls missnöje, skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om
beslaget inte hävs, skall åklagaren väcka talan om egendomens förverkande.
Har detta inte skett inom en månad från det anmälan kom in till
åklagaren, skall beslaget gå åter.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

6 Förslag till

1988/89:JuU25

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap.

1§2

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att meddela och
offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första
stycket 1 och 2, 4 § 1—8, samt 5 § 1 och 3 samma förordning. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen i övrigt är
begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

3. denna lag enligt
2 kap. 1 §

såvitt avser uppgift vars
röjande kan antas sätta
rikets säkerhet i fara eller
annars skada landet
allvarligt

3 kap. 1 §

såvitt avser uppgift hos
riksbanken

3. denna lag enligt
2 kap. 1 §

såvitt avser uppgift vars
röjande kan antas sätta
rikets säkerhet i fara eller
annars skada landet
allvarligt

3 kap. 1 §

såvitt avser uppgift hos
riksbanken

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse
på befordringsanstalt
eller om telefonavlyssning
på grund av beslut
av domstol, undersökningsledare
eller
åklagare

5 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse
på befordringsanstalt
eller om hemlig teleavlyssning
eller
hemlig teleövervakning
på grund av beslut av
domstol, undersökningsledare
eller åklagare -

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

' Lagen omtryckt 1988:9.

2 Senaste lydelse 1988:1450.

Motionerna

1988/89:JuU25

Motioner väckta med anledning av propositionen

1988/89: Ju 18 av Lars Ahlmark (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om
lag rörande återlämnande av fotokopior i enlighet med vad i motionen
anförts.

1988/89: Ju 19 av Karin Ahrland m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödrättens innebörd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt förbud mot huggning.

1988/89: Ju20 av Jan-Erik Wikström och Kerstin Ekman (båda fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av regler om
tvångsingripanden i kyrkolokaler i enlighet med vad som anförs i motionen.

1988/89: Ju21 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag att hemlig teleavlyssning och
-övervakning skall kunna användas också vid misstanke om försök, förberedelse
och stämpling till brott,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om s. k. offentligt ombud
vid tvångsmedelsanvändning i enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur s. k. överskottsinformation
vid tvångsmedelsanvändning får hanteras.

1988/89: Ju22 av Hans Göran Franck och Magnus Persson (båda s) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anges om anvisningar om utnyttjande av s. k. överskottsinformation,

2. att riksdagen beslutar att förslaget till ändring av 27 kap. 18 § RB
utformas i enlighet med vad som anges i motionen såvitt avser teleavlyssning
i fråga om försök, förberedelse och stämpling till brott,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att reglerna för
hemlig teleövervakning bör överensstämma med reglerna för hemlig teleavlyssning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som tillvaratar
den misstänktes intressen vid tvångsmedelsanvändning i enlighet med vad
som anges i motionen.

1988/89: Ju23 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
att polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken
inskränks till fall då fara är i dröjsmål.

1988/89: Ju24 av Torgny Larsson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vissa polisingripanden
i kyrkolokaler.

1988/89: Ju25 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning och lagstiftning om nödrätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning och lagstiftning om bandning av telefonsamtal.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1988

1987/88: Ju607 av Jan-Erik Wikström och Bengt Harding Olson (båda fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
brottsbalken och rättegångsbalken att förstärkning sker av kyrkofriden.

1987/88: Ju621 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kyrkofrid.

1987/88: Ju719 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan lagändring att möjligheterna till beslag i
brottmål vidgas.

Utskottet

Inledning

Den år 1978 tillsatta tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06; dir. 1978:57
och 1981:10), med uppgift att se över tvångsmedelsregleringen vid förundersökning
i brottmål m. m., avlämnade år 1981 delbetänkandet (Ds Ju
1981:22) Hemlig avlyssning m.m. Kommittén avlämnade år 1984 sitt
slutbetänkande (SOU 1984: 54) Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet.

År 1982 tillsattes narkotikakommissionen (S 1982:09; dir. 1982:100)
för att lämna förslag om samordnade insatser mot narkotikamissbruket.
Kommissionen avlämnade år 1983 promemorian (PM nr 5) Polisens insatser
mot narkotikan vari behandlas bl. a. frågor om telefonavlyssning.

År 1985 tillkallades en särskild utredare för att se över lagen (1977:20)
om TV-övervakning. Utredaren redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU
1987:74) Optisk-elektronisk övervakning.

Regeringen uppdrog år 1987 åt justitiekanslem att undersöka tillämpningen
av bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) om polismans
rätt att besluta om husrannsakan. 1 april 1988 redovisade justitiekanslem
sitt arbete.

I mars 1987 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommission
(Edenman-kommissionen) för att genomföra ett fortsatt granskningsarbete
med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Kommissionen avlämnade
sin rapport (SOU 1988:18) i april 1988.

Till grund för större delen av förslagen i propositionen ligger ovan
nämnda betänkanden och rapporter samt remissbehandlingen av dessa.
Underlaget i övrigt utgörs av en skrivelse i maj 1988 från Svenska Ekumeniska
nämnden om polisingripanden i kyrkor samt en skrivelse i november
1988 från presidenterna i rikets hovrätter angående tidsfristen för att hålla
huvudförhandling i hovrätt i brottmål där den tilltalade är häktad.

1988/89: JuU25

2 Riksdagen 1988/89. 7 samt. Nr 25

Propositionens huvudsakliga innehåll

1988/89:JuU25

I propositionen behandlas frågor om användningen av straffprocessuella
tvångsmedel. Förslagen berör framfor allt de s. k. reella tvångsmedlen —
främst beslag, husrannsakan och telefonavlyssning.

I propositionen konstateras att nuvarande regler på tvångsmedelsområdet
i allt väsentligt är väl avvägda varför några genomgripande förändringar
inte föreslås. Den lagtekniska modell som nu finns på detta område
behålls.

En särskild s. k. proportionalitetsprincip för all tvångsmedelsanvändning
föreslås bli införd i RB. Regeln innebär att ett tvångsmedel får användas
bara om de skäl som talar för att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller
men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse.

När det gäller telefonavlyssning och liknande tvångsmedel föreslås en
saklig och terminologisk anpassning till den nya tekniken på teleområdet.
Enligt förslaget används termen hemlig teleavlyssning för avlyssning och
annan upptagning av meddelanden som går över det allmänna telenätet
och termen hemlig teleövervakning för bl. a. kontroll av vilka samtal som
rings till eller från en viss telefon.

För hemlig teleavlyssning skall gälla samma grundläggande regler som i
dag gäller för telefonavlyssning. På några punkter föreslås dock ändringar.
Hemlig teleavlyssning skall sålunda kunna tillåtas i fråga om försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott som i dag grundar rätt till avlyssning,
alltså brott med ett straffminimum på minst två års fängelse. Hemlig
teleavlyssning förbjuds uttryckligen när det gäller samtal och andra meddelanden
mellan den misstänkte och hans försvarare. En enhetlig längsta
tid för tillstånd till avlyssning — en månad — införs.

Hemlig teleövervakning är enligt gällande regler tillåten bara i fråga om
vissa allmänfarliga brott och brott mot rikets yttre och inre säkerhet. I
propositionen föreslås att hemlig teleövervakning skall få användas även
vid andra brott, nämligen sådana som har ett minimistraff på sex månaders
fängelse och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I
övrigt anknyts förutsättningarna till reglerna om hemlig teleavlyssning.

I propositionen behandlas också frågan om nya typer av straffprocessuella
tvångsmedel bör införas i vårt land. Det gäller dels avlyssning med
dold mikrofon (s. k. huggning), dels övervakning med dold kamera. Några
förslag om sådana tvångsmedel läggs inte fram.

Inte heller föreslås någon lagreglering av frågan om de brottsutredande
organens rätt att utnyttja s. k. överskottsinformation.

I propositionen tas också upp några mindre frågor som gäller beslag och
husrannsakan. Ett par justeringar av reglerna föreslås.

Härutöver föreslås beträffande fristen för huvudförhandling i hovrätt i
brottmål där den tilltalade är häktad en återgång till de regler som gällde
före den 12 april 1988 (se prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1989.

Utskottets överväganden

1988/89:JuU25

Allmänt om tvångsmedel

Vid förundersökning med anledning av brott kan myndigheterna tillgripa
olika straffprocessuella tvångsmedel. Man brukar dela in dessa tvångsmedel
i två grupper, personella och reella tvångsmedel.

De personella tvångsmedlen rör ingrepp mot person. Hit hör gripande,
anhållande, häktning, reseförbud och kroppsvisitation. De reella tvångsmedlen
rör åtgärder beträffande framför allt egendom. Hit räknas beslag,
husrannsakan och telefonavlyssning.

Förslagen i propositionen rör framför allt de reella tvångsmedlen, främst
beslag, husrannsakan och telefonavlyssning.

Lagbestämmelser finns för de reella tvångsmedlens del bl. a. i 27 och 28
kap. RB. Där regleras möjligheterna att vid förundersökning i brottmål
använda beslag, husrannsakan, telefonavlyssning och liknande tvångsmedel.
Bestämmelser om reella tvångsmedel finns också i andra lagar och
författningar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål (1952 års lag) och i lagen (1988:97) om förfarandet
hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna
under krig eller krigsfara m. m. (1988 års lag). Särskilda bestämmelser om
tvångsmedel finns också i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall (spaningslagen). Tvångsmedlen i spaningslagen har dock i
första hand ett brottsförebyggande syfte. Spaningslagen är för närvarande
föremål för översyn. I proposition 1988/89:86 har regeringen vidare förslagit
att de s. k. terroristbestämmelserna i utlänningslagen sammanförs
med bestämmelserna i spaningslagen till en särskild lag om åtgärder för att
förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag). Förslaget
bereds för närvarande i riksdagens socialförsäkringsutskott.

Tvångsmedelskommittén, vars uppdrag varit att göra en fullständig översyn
av i första hand tvångsmedelsregleringen i 27 och 28 kap. RB har också
haft att undersöka om det behövs ändrade regler för tvångsmedelsanvändningen
utanför det av RB reglerade området. En huvuduppgift har varit att
åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan det allmännas behov av
tvångsmedel och intresset av skydd för den personliga integriteten. Kommitténs
uppdrag har också syftat till att åstadkomma en generell reglering
för olika slags tvångsmedel.

Kommittén har funnit att den nuvarande tvångsmedelsregleringen uppfyller
regeringsformens krav och att den inte strider mot innehållet i de
internationella konventioner om fri- och rättighetsskyddet som Sverige anslutit
sig till. Vad som behövs är enligt kommittén vissa åtstramningar i
fråga om tvångsmedlens användningsområden. Kommittén har föreslagit
att en s. k. baslag med gemensamma regler för olika slags tvångsmedel införs.
Baslagen skall avse brottsutredande, brottsförebyggande, civilprocessuella
och förvaltningsrättsliga tvångsmedel. I förslaget till baslag regleras
bl. a. hur man skall handskas med uppgifter som framkommer genom
tvångsmedelsanvändning, bl. a. vad som brukar kallas överskottsinformation.
Vidare föreslås att den s. k. proportionalitetsprincipen lagfästs och att

ett offentligt ombud i vissa fall skall kunna medverka både vid domstolsprövningen
och vid verkställigheten av en beslutad tvångsmedelsåtgärd.

När det gäller reformbehovet på tvångsmedelsområdet har justitieministern
(s. 23) anfort att tvångsmedelskommitténs arbete och remissbehandlingen
övertygat henne om att nuvarande ordning i de flesta hänseenden är
väl avvägd och att någon genomgripande nyordning inte är nödvändig.
Det finns därför inte anledning att genomfora en så omfattande lagteknisk
förändring som kommittén förordat. Däremot föreslår hon, såvitt gäller
vissa allmänna principer för tvångsmedelsanvändning, att den sedan länge
i praxis för all tvångsmedelsanvändning utbildade proportionalitetsprincipen
införs i RB för de straffprocessuella tvångsmedlen.

Utskottet vill redan här mer allmänt uttala sitt stöd för vad justitieministern
uttalat om reformbehovet på tvångsmedelsområdet, och inte heller
utskottet anser att det är nödvändigt med någon genomgripande nyordning.

I motion Ju21 efterlyses förslag till bestämmelser om hur överskottsinformation
vid tvångsmedelsanvändning skall hanteras, och i motion Ju22 begärs
ett uttalande i samma fråga.

När tvångsmedel används vid förundersökning rörande ett brott kan det
komma fram uppgifter som inte har samband med den aktuella förundersökningen
men som kan vara av betydelse för utredning av ett annat brott
eller för att hindra något brott som är å färde. Det kan röra sig om uppgifter
som inte har samband med något brott över huvud taget men som är av
betydelse i annat sammanhang. Frågan i vad mån sådan s.k. överskottsinformation
skall få utnyttjas är inte reglerad i lag. Frågan har emellertid
varit aktuell i olika sammanhang (se JuU 1976/77:20 s. 23 f).

Tvångsmedelskommittén har föreslagit att frågan om hanteringen av
överskottsinformation vid tvångsmedelsanvändning skall lagregleras och
att möjligheten att utnyttja sådan information skall begränsas. I huvudsak
går kommitténs förslag ut på följande. Om en uppgift framkommer som
inte omfattas av det ändamål som föranlett tvångsmedlet, får uppgiften
utnyttjas endast 1) om den gäller annan brottslighet av sådan svårhetsgrad
att tvångsmedlet fått användas, 2) för att förhindra förestående brott som
är så allvarligt att underlåtenhet att avslöja det är belagd med straff eller 3)
om det sannolikt skulle medföra att någon frias som misstänks för eller har
dömts för brott. Uppgift som inte får utnyttjas får inte röjas vidare. Uppteckning
eller annan registrering av uppgiften skall förstöras. Som skäl för
att begränsa möjligheterna att använda överskottsinformation har tvångsmedelskommittén
anfört hänsynen till den personliga integriteten.

Justitieministern lägger inte fram några lagregler som begränsar rätten
att utnyttja överskottsinformation i samband med utredning om brott.
Hon konstaterar att problemet med överskottsinformation i det nu aktuella
sammanhanget gäller huruvida de brottsutredande organen har rätt att
utnyttja upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att — helt
lagligt — använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott. När polisen
i sitt brottsutredande arbete på annat sätt — utan anknytning till
tvångsmedelsanvändning — får upplysningar om andra brott än det som
utreds finns det inte några formella begränsningar i lag i fråga om hur upp -

1988/89:JuU25

giftema får utnyttjas. Tvångsmedelskommittén föreslår härvidlag ingen
begränsning. Enligt justitieministern iakttas dock i praxis en viss försiktighet
åtminstone när det gäller upplysningar som kommit fram genom telefonavlyssning.
Justitieministern anför att hon har svårt att följa kommitténs
resonemang att det just i de fall där informationen kommit fram i
samband med tvångsmedelsanvändning skulle sättas en gräns för utnyttjandet.
Kommittén synes även ha inskränkt tillämpningsområdet till att
gälla vid de s. k. reella tvångsmedlens användning. Härtill kommer, enligt
justitieministerns mening, att lagstiftning mot utnyttjande av överskottsinformation
i enlighet med tvångsmedelskommitténs förslag skulle kunna
få negativa följder för möjligheterna att komma till rätta med allvarlig
brottslighet i vissa fall. En sådan lösning skulle också, anför justitieministern,
behöva följas upp med en begränsning av rätten för åklagaren att
åberopa förbjuden information i en efterföljande rättegång och en regel
som ålägger domstolen att vid sitt ställningstagande till skuldfrågan bortse
från sådan information. En sådan ordning skulle bryta mot den princip om
fri bevisprövning som finns i Sverige. Slutligen anför hon att den avgörande
faktorn ändå blir den mänskliga naturens begränsningar. Hur skall
det kunna garanteras att en tjänsteman verkligen underlåter att ta hänsyn
till vad han faktiskt vet? Olägenheterna med nuvarande ordning har inte
heller, enligt justitieministerns uppfattning, i den praktiska tillämpningen
tett sig särskilt framträdande. I sammanhanget pekar hon på det angelägna
i att bl. a. polismyndigheterna, åklagarmyndigheterna, JK och JO har sin
uppmärksamhet riktad på frågan om hur överskottsinformationen hanteras
i praktiken. Hon utgår från att dessa myndigheter anmäler om det uppstår
behov av sådana förtydliganden som inte kan ske inom ramen för
deras verksamhet.

Utskottet delar justitieministerns bedömning varför bifall till motionerna
Ju21 och Ju22 avstyrks i här behandlade delar.

I motionerna Ju21 och Ju22 begärs förslag till lagstiftning såvitt gäller
frågan om ett offentligt ombud eller god man vid tvångsmedelsanvändning.
1 motion Ju21 begärs lagstiftning i enlighet med tvångsmedelskommitténs
förslag i denna fråga. Enligt motion Ju22 är det erforderligt att det finns ett
ombud som har skyldighet att tillvarata den misstänktes intressen.

Tvångsmedelskommittén har föreslagit att en ordning med s. k. offentligtombud
införsföratttillvaratadenmisstänktes intressen vidtvångsmedelsanvändning
i vissa fall, bl. a. i fråga om telefonavlyssning, beslag och husrannsakan.
Ombudet skall kunna medverka såväl vid domstolsprövningen,
då frågan om tvångsmedelsanvändningen avgörs, som vid
verkställigheten av en beslutad tvångsåtgärd. Ombudet skall vara lagfaren
och ha ställning som part vid prövningen av om tvångsmedel skall tillåtas.
Även Edenman-kommissionen anser att det bör övervägas att införa en
tvåpartsprocess när det gäller telefonavlyssning, exempelvis genom att en
god man får till uppgift att tillvarata den misstänktes och tredje mans intresse.
Förslagen har inte förts vidare i propositionen.

I likhet med justitieministern anser utskottet att en utgångspunkt vid
överväganden om införande av en ordning med offentligt ombud måste
vara att beslut om tvångsmedel bl. a. av effektivitetsskäl ofta måste fattas

1988/89:JuU25

utan att den som berörs av åtgärden underrättas. Utskottet vill vidare i
likhet med justitieministern peka på att den som beslutar om tvångsmedel
är underkastad den s. k. officialprövningsprincipen, dvs. att självständigt
och oberoende av vad parterna anför svara för att utredningen är tillräcklig
för att tvångsmedlet skall få användas. Han har vidare att utan yrkande av
part ta hänsyn till den misstänktes intressen och till andra integritetsintressen
som berörs. Detta begränsar, som justitieministern anfört, behovet av
den ordning som föreslagits. Därutöver kan det, även enligt utskottets mening,
i ett tvåpartsförfarande i många fall uppstå ett omständligt och försenande
förfarande som inte låter sig förena med tvångsmedelsanvändning.
Härtill kommer att det framstår som tveksamt i vad mån en representant
för de motstående intressena — en god man eller ett offentligt
ombud — kan fylla någon reell funktion med tanke på att tvångsmedelsprövningen
förutsätts äga rum i hemlighet. Utskottet, som vill peka på de
tillsynsuppgifter som JO och JK har i sammanhanget, delar således justitieministerns
uppfattning. Med det anförda avstyrks bifall till motionerna
Ju21 och Ju22 i här behandlade delar.

Hemlig teleavlyssning

Enligt gällande regler i 27 kap. 16 § RB krävs för telefonavlyssning att
någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet är fängelse
i två år eller mer. Misstanken måste avse ett fullbordat brott, eftersom
straff för försök, förberedelse och stämpling till brott kan sättas under minimistraffet
för fullbordat brott (23 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken).

För tillstånd till telefonavlyssning krävs — utöver skälig misstanke om
brott av viss svårhet — att det skall vara av synnerlig vikt för utredningen
att undersökningsledaren eller åklagaren får del av samtal till eller från
telefonapparat som innehas av den misstänkte eller som kan antas komma
att användas av honom. En telefon till vilken den misstänkte kan antas
komma att ringa får alltså inte avlyssnas.

Beslut om telefonavlyssning meddelas av domstol. Tillståndet får gälla
högst en vecka. Avser misstanken grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika får tillstånd meddelas för högst en månad. Tiden
för avlyssning kan förlängas genom ett nytt tillstånd.

I propositionen föreslås beträffande telefonavlyssning en anpassning till
den tekniska utvecklingen. För att inbegripa också andra former av telekommunikation
än telefonsamtal föreslås att termen telefonavlyssning ersätts
med hemlig teleavlyssning. Härigenom kommer all kommunikation
som befordras via det allmänna telenätet att omfattas. Detta innebär bl. a.
att sådan datakommunikation som sker över ett telenät kommer att omfattas.

Enligt regeringsförslaget behålls nuvarande regler om brottsmisstankens
styrka och utredningsläget. Däremot föreslås en utvidgning av möjligheterna
att tillgripa hemlig teleavlyssning till att gälla också vid misstanke
om försök, förberedelse och stämpling till brott, om brottet är sådant att
avlyssning skulle ha kunnat tillåtas vid fullbordat brott. Det kan röra sig
om förbrott till bl. a. mord, grovt koppleri, grovt rån, grovt narkotikabrott

1988/89: JuU25

och grov varusmuggling av narkotika. Det kan även gälla vissa av de allmänfarliga
brotten enligt 13 kap. brottsbalken och vissa av brotten mot
rikets säkerhet enligt 19 kap. brottsbalken.

I motionerna Ju21 och Ju22 tas upp frågor om den föreslagna utvidgningen.
1 motion Ju21 begärs avslag på propositionen i denna del, och i
motion Ju22 begärs, som motionen får förstås, att teleavlyssning endast
skall kunna tillgripas vid försök, förberedelse och stämpling till grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika. Enligt motionärerna har
inte tillräckligt starka skäl anförts till stöd för utvidgningen av möjligheterna
att tillgripa telefonavlyssning.

I likhet med vad justitieministern anför i propositionen (s. 42) anser
utskottet att de brott det här kan röra sig om är så allvarliga och har sådant
straffvärde att det framstår som rimligt att kunna använda hemlig teleavlyssning
som ett hjälpmedel vid förundersökning angående sådana brott.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Ju21 och Ju22 i här behandlade delar.

Hemlig teleövervakning

1952 års lag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande
regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel vid
beivrande av vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott.
Lagen är tidsbegränsad och gäller efter det senaste beslutet om fortsatt giltighet
till utgången av år 1989 (prop. 1988/89:15, JuU5, rskr. 25, SFS
1988:1372). Enligt lagen får även s. k. telefonövervakning användas som
tvångsmedel om det är av synnerlig vikt för utredningen.

1 propositionen föreslås att regler om hemlig teleövervakning införs i 27
kap. RB efter mönster av 1952 års lag. Med hemlig teleövervakning enligt
förslaget avses avstängning av teleanläggning eller inhämtande av uppgift
om vilka samtal eller motsvarande som förekommit till eller från viss teleanläggning.
Förutsättningarna för hemlig teleövervakning skall i huvudsak
överensstämma med dem för hemlig teleavlyssning. Det skall sålunda
krävas såväl att någon är skäligen misstänkt för brottet som att åtgärden
skall vara av synnerlig vikt för utredningen. När det gäller brottets beskaffenhet
föreslås emellertid i propositionen att gränsen sätts vid brott som
har ett minimistraff på sex månaders fängelse, i stället för de två år som
gäller vid hemlig teleavlyssning. Vid s. k. förbrott föreslås samma avgränsning
gälla som för hemlig teleavlyssning.

Vid narkotikabrottslighet föreslås en särlösning. Hemlig teleövervakning
skall här kunna tillgripas när misstanken avser narkotikabrott och varusmuggling
av narkotika som inte är att anse som grov. För dessa brott kan
följa lindrigare straff än fängelse i sex månader.

I motion Ju21 hemställs om avslag på propositionen såvitt avser förslaget
att hemlig teleövervakning skall få tillgripas vid försök, förberedelse
och stämpling till vissa brott. I motion Ju22 begärs ett uttalande om att
reglerna för hemlig teleövervakning bör överensstämma med reglerna för
hemlig teleavlyssning. Motivet är att motionärerna inte kan godta att hem -

1988/89:JuU25

lig teleövervakning — sorn utgör ett allvarligt ingrepp i den enskildes privatliv
— även skall kunna tillgripas vid mindre grova brott.

Förutsättningarna enligt förslaget för att få tillgripa teleövervakning vid
s.k. förbrott (försök, förberedelse och stämpling) överensstämmer med
vad som gäller vid hemlig teleavlyssning. Mot bakgrund av vad utskottet
anfört ovan om avslag på motion Ju21 i den delen avslås motsvarande
yrkande i motionen såvitt gäller hemlig teleövervakning.

Såsom justitieministern anfört kan en utvidgning av möjligheterna till
teleövervakning i många fall vara till stor fördel från brottsutredningssynpunkt.
Utskottet noterar vidare — vilket framgår av propositionen — att
rikspolisstyrelsen i olika sammanhang framhållit att inhämtande av uppgifter
om vilka samtal som har ringts till eller från en viss telefon ibland
kan fylla en mycket viktig funktion och ofta vara ett alternativ till telefonavlyssning.
Som exempel har nämnts främst att tvångsmedlet kan på ett
effektivt sätt medverka till att kartlägga en misstänkt narkotikalangares
kontaktkrets. Som antyds i motion Ju22 innebär hemlig teleövervakning
normalt sett inte lika stora ingrepp i den personliga integriteten som hemlig
teleavlyssning. Visserligen kan sådan övervakning innebära en kartläggning
av den misstänktes förhållanden, men de betänkligheter med hänsyn
till integritetsintressena som kan anföras mot telefonavlyssning som tvångsmedel
gör sig inte gällande med samma styrka i fråga om telefonövervakning.
I konsekvens härmed anser utskottet, i likhet med justitieministern,
att det inte är nödvändigt att göra en lika snäv avgränsning när det gäller
brottets beskaffenhet som vid hemlig teleavlyssning. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju22 i här behandlad del.

Bandupptagning av telefonsamtal

I motion Ju25 begärs ett riksdagsuttalande om utredning och lagstiftning
när det gäller bandning av telefonsamtal. Motionären efterlyser bestämmelser
av innebörd att den som deltar i ett telefonsamtal som tas upp på
band alltid skall underrättas om detta. För att effektivisera en sådan reglering
bör det, enligt motionären, i telefonkatalogen markeras vilka abonnenter
som kan utföra sådan bandning. Detta skall gälla även privatpersoner.
Därutöver bör enligt motionärens uppfattning utredas vilka regler som
skall gälla för användningen av bandade samtal, t. ex. om de får användas
som bevis i rättegång.

1 svensk rätt finns inte något allmänt skydd för den enskildes personliga
integritet. Däremot finns rättsregler som ger visst integritetsskydd för den
enskilde inom olika rättsområden och många kränkningar av privatlivets
fred kan vara av sådan art att bl. a. brottsbalkens förtalsregler kan tillämpas.

Enligt 4 kap. 8 och 9 a §§ brottsbalken är det straffbart som brytande av
telehemlighet eller olovlig avlyssning att olovligen bereda sig tillgång till
t. ex. telefonsamtal och samtal mellan andra. Utanför det straffbara området
faller att en av de samtalande utan den andres samtycke spelar in vad
som sägs i ett samtal mellan dem. I samband med att reglerna om olovlig

1988/89:JuU25

avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel infördes år 1975 uttalade utskottet
i den aktuella frågan (JuU 1975:12 s. 11):

Utanför det straffbara området faller således olovlig upptagning, som i
hemlighet utförs av en av deltagarna i ett samtal eller ett sammanträde.
Enligt utskottets mening kan naturligtvis en sådan upptagning av en sammanträdesdeltagare
framstå som i hög grad illojal och klandervärd. I likhet
med departementschefen anser emellertid utskottet att det här ytterst är en
fråga om det förtroende som man hyser för den eller de personer med vilka
samtalet förs eller som i övrigt synbarligen har möjligheter att ta del därav.
Det bör också beaktas att, som departementschefen närmare utvecklar, en
utvidgning av det straffbara området till att omfatta även gärningar som
begås av samtalsdeltagare skulle medföra betydande praktiska svårigheter
och gränsdragningsproblem.

JO har behandlat frågan om bandinspelning av myndighets telefonsamtal
med enskilda (JO 1960 s. 22 ff och 1975/76 s. 333 ff). JO har därvid uttalat
bl. a. att det, utom i fall då särskilda skäl gör det nödvändigt, måste anses
otillbörligt att en offentlig funktionär utan lov eller eljest i hemlighet inspelar
ett telefonsamtal som vederbörande har med någon.

Möjlighet till frivillig anteckning i telefonkatalogen om innehav av talregistreringsapparat
finns för närvarande enligt uppgift från televerket.

Såvitt gäller den av motionären ifrågasatta tillåtligheten att använda
bandupptagningar som bevis i rättegång vill utskottet peka på att genom
35 kap. 1 § RB fastslås den s. k. fria bevisprövningens princip (SOU
1938:44 s. 377). Vid fri bevisprövning finns inte någon begränsning med
avseende på de bevismedel som får användas i rättegång. Rätten får också
fritt bedöma vilket värde den förebragta bevisningen har, s. k. fri bevisvärdering.
En annan sak är att domstolen med stöd av bestämmelserna i RB i
vissa fall kan avvisa åberopad bevisning (jfr 35 kap. 7 § RB).

Det kan tilläggas att de av motionären i övrigt berörda frågorna om användning
av bandupptagning har berörts av integritetsskyddskommittén
och yttrandefrihetsutredningen; detta har dock inte lett till förslag om särskild
reglering i enlighet med tankarna i motionen (se SOU 1970:47,
1974:85, 1980:8 och 1983:70).

Motionsspörsmålen har som framgår av det anförda i olika sammanhang
varit föremål för överväganden och ställningstaganden. Utskottet finner
inte anledning att förespråka någon översyn av den nuvarande regleringen.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju25 i här behandlad del.

Vissa frågor om beslag

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller
som har avhänts någon genom brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål
som kan komma att förverkas. Med föremål jämställs skriftliga handlingar,
som dock åtnjuter visst särskilt skydd. Beslag kan förekomma vid
alla slags brott, dvs. även vid bötesbrott. Beslag får ske såväl hos den som
är misstänkt som hos vem som helst annan. Vissa särskilda inskränkningar
gäller för brev m. m. som är i post- eller televerkets vård.

Den som griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer vissa tvångs -

1988/89:JuU25

medel, bl. a. husrannsakan eller kroppsvisitation, får ta i beslag föremål
som därvid påträffas. Efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren
får beslag också ske i andra fall. I vissa brådskande fall får även en polisman
besluta om beslag. Domstol kan också besluta om beslag i vissa fall.
Om ett beslut om beslag fattats utan rättens förordnande, kan den som
drabbats av beslaget begära att rätten överprövar beslutet. Har beslag
gjorts gäller som huvudregel vissa frister för åtals väckande.

I motion Ju719 begärs att möjligheterna till beslag i brottmål vidgas.

Motionären hemställer bl. a. om en ändring i förordningen (1981:403)
om handel med begagnade varor, som reglerar yrkesmässig handel med
sådana varor. Syftet med denna reglering är att förebygga avsättningen av
stöldgods och underlätta polisens spaning efter sådant gods. 1 12 § förordningen
föreskrivs således att vissa varor, bl. a. varor av ädelmetaller, inte
får bearbetas eller lämnas ut förrän tidigast en månad efter det att varorna
tagits emot. Motionären önskar att denna tid förlängs till tre månader.
Motivet är att polisspaningen inte hinner ge resultat inom den nu föreskrivna
tiden.

Senast förra året utvidgades tillämpningsområdet för förordningen till
att omfatta ytterligare stöldbegärligt gods, bl. a. mobiltelefoner (SFS
1988:995). Ändringen var initierad av rikspolisstyrelsen. I det sammanhanget
efterlystes inte någon ändring av förordningen på av motionären
önskat sätt. Enligt vad utskottet inhämtat från rikspolisstyrelsen finns inte
heller nu något behov av att ändra bestämmelserna i den riktning som
motionären eftersträvar. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Motionären hemställer vidare om en ändring i RB när det gäller tiden för
väckande av åtal efter beslagsbeslut som fattats av åklagaren utan medverkan
av rätten. 1 27 kap. 7 § andra stycket RB föreskrivs att i sådant fall åtal
skall väckas inom en månad från det beslaget verkställdes, om inte den
beslagtagna egendomens värde understiger 2 000 kr. Motionären anser att
tiden bör utsträckas till tre månader.

Frågan behandlas i propositionen. Justitieministern föreslår (s. 64) att
den aktuella värdegränsen höjs till att utgöra en tiondel av det basbelopp
som gällde då beslaget verkställdes; 2 790 kr. för år 1989. Däremot föreslås
ingen ändring av tiden för väckande av åtal vid beslag. Justitieministern
anför att det är en grundläggande rättssäkerhetsprincip att brottmål där
tvångsmedel tillgripits mot en privatperson eller dennes egendom prövas
av domstol så snart som möjligt. Värdegränsen är ett avsteg från denna
princip. Så länge värdegränsen ligger på en förhållandevis låg nivå kan
emellertid rättssäkerhetsintresset inte anses så framträdande att det tar
över vinsterna från effektivitetssynpunkt.

Utskottet delar justitieministerns bedömning och avstyrker motionsyrkandet.

Motionären tar slutligen upp frågan om införande av regler enligt vilka
beslag består automatiskt tills lagakraftägande dom i målet föreligger.

Enligt 27 kap. 8 § tredje stycket RB skall rätten, när den avgör ett mål
där beslag förekommer, pröva om beslaget skall bestå. Tvångsmedelskommittén
har konstaterat att nuvarande praxis torde innebära att ett beslag
omedelbart hävs av rätten när åklagarens ansvarsyrkande och/eller förver -

1988/89:JuU25

kandeyrkande ogillats. Utrymmet för förnyat beslag från åklagarens sida är
mycket litet även om det formellt sett är så att åklagaren, om den tilltalade
frikänns eller förverkandeyrkande ogillas, kan säkerställa det beslagtagna
föremålet för vidare utredning eller förverkande i högre instans genom att
besluta om nytt beslag (jfr JO 1959 s. 157).

Som framgår av vad justitieministern nämner i propositionen (s. 24)
kommer dessa frågor inom kort att aktualiseras av riksåklagaren. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer en promemoria i ämnet att färdigställas
inom kort inom riksåklagarens kansli. Promemorian skall ligga till grund
för begäran till regeringen om regeländring. I detta läge saknas det anledning
för riksdagen att ta ställning i frågan. Motionsönskemålet avstyrks.

I motion Ju 18 tas upp frågan om fotokopior av beslagtagna handlingar.
Enligt motionären kan åklagaren beslagta handlingar, ta kopior av handlingarna
och därefter häva beslaget men behålla kopiorna. Motionären efterlyser
en bestämmelse av innebörd att när beslag på handlingar hävs
både originalen och eventuella kopior skall återlämnas om inte ägaren
själv godkänner att de kvarblir hos myndigheten.

Reglerna i 27 kap. RB om beslag är tillämpliga på såväl skriftliga handlingar
som andra föremål. Specialregler angående skriftliga handlingar
finns i bl. a. 2 och 3 §§. Bestämmelserna innebär begränsningar så till vida
att beslag inte får läggas på skriftlig handling, om dess innehåll kan antas
vara sådant att den som innehar handlingen antingen inte får höras som
vittne därom på grund av tystnadsplikt eller är den till vars förmån tystnadsplikten
gäller. Inte heller får beslag ske av skriftligt meddelande mellan
den misstänkte och honom närstående (se 36 kap. 3 § RB) om det inte
gäller brott, för vilket är föreskrivit fängelse i minst två år.

Som antyds i motionen kan domstolen i den situation som motionären
tar upp inte pröva frågan om beslag jämlikt 27 kap. 6 § RB (jfr NJA
1977:574). JK har i ett beslut år 1978 uttalat sig i fråga om åklagares rätt
att, innan ett beslag av skriftliga handlingar hävs, fotokopiera dessa och
använda kopiorna för den fortsatta förundersökningen. Det fanns enligt
JK skäl som talade för att kopieringsförfarandet åtminstone i vissa fall och
under vissa förutsättningar borde kunna tillåtas. Detta ansågs framför allt
gälla i mål angående omfattande och komplicerad brottslighet, där det kan
innebära en stor olägenhet för den berörde att under lång tid vara frånhänd
t. ex. bokföringshandlingar (JK 1978-04-19, dnr 1191-77-21). Även JO har
berört frågan. I ett ärende från år 1982 anför JO (1982/83 s. 42 fl):

Sett i ett vidare perspektiv kan det enligt min mening inte generellt godtas
att myndigheter med tekniska hjälpmedel utan vidare skall kunna tillgodogöra
sig och behålla information som man kommer över vid olika slag av
förrättningar. Att detta kan medföra svåra integritetskränkningar står
utom allt tvivel: Sålunda finns förhållandevis större risk för att t. ex. innehållet
i enskildas handlingar kan komma att utnyttjas för illojala förfaranden
om det är fotokopierat än om det bara finns lagrat i det mänskliga
minnet.

1988/89:JuU25

JO avslutade med att konstatera att de flesta fall av integritetskränkning
torde inrymmas under straffbestämmelser om bl. a. oriktig myndighets -

utövning och brott mot tystnadsplikt men att det vöre av värde att hithörande
frågor blev föremål för närmare överväganden.

Tvångsmedelskommittén har utrett frågan. Den lösning kommittén valt
för att tillgodose den enskildes intresse i sammanhanget har sin utgångspunkt
i förslaget till baslag och dess regler huruvida uppgift som framkommer
vid tvångsmedelsanvändning skall få utnyttjas (se SOU 1984:54 s.
207 fl). Kommittén har föreslagit en bestämmelse enligt vilken möjlighet
skall finnas att i vissa fall få beslut av rätten att fotokopior av det beslagtagna
skall förstöras.

Saken berörs i den nu aktuella propositionen. Justitieministern anför (s.
32 0 att detta är ett område som — i likhet med överskottsinformationsfrågan
— lämpar sig mindre väl för lagreglering; en lagregel skulle skapa
otillfredsställande materiella resultat i vissa fall, samtidigt som det är svårt
att åstadkomma en regel som ger ett heltäckande skydd för den enskilde.
Frågan bör enligt hennes mening, liksom hittills, lösas i praxis.

Utskottet, som vill understryka vikten av JO:s uttalande, ställer sig
bakom justitieministerns bedömning och avstyrker bifall till motion Ju 18.

Husrannsakan

Allmänt om husrannsakan

Husrannsakan är ett tvångsmedel, som syftar till att bereda myndigheter
tillträde till hus, rum och slutna förvaringsställen för att där eftersöka personer
eller saker (personell resp. reell husrannsakan). Bestämmelser om
husrannsakan finns i bl. a. 28 kap. RB och 20 § polislagen (1984:387).

Husrannsakan enligt RB används i samband med brottsutredning, medan
husrannsakan enligt polislagen tillämpas vid förfaranden enligt viss
förvaltningsrättslig lagstiftning, t. ex. förvarstaganden enligt utlänningslagen.

Husrannsakan får enligt 28 kap. RB företas i samband med utredning
om brott, på vilket kan följa fängelse, i syfte att söka efter föremål som är
underkastat beslag eller för att utröna omständighet som kan ha betydelse
för brottsutredningen (28 kap. 1 § RB). Husrannsakan kan också förekomma
för att efterforska någon som skall gripas, anhållas, häktas eller
hämtas till förhör eller inställelse vid rätten, delges stämning i brottmål
eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning (28 kap. 2 § RB).
Husrannsakan kan som ovan anförts genomföras i hus, rum eller slutet
förvaringsställe. Den kan genomföras även hos annan än den som skäligen
kan misstänkas men för detta krävs synnerlig anledning.

I 20 § polislagen regleras vilka befogenheter polisen har att genomföra
husrannsakan i andra fall än då åtgärden föranleds av misstanke om brott.
Bestämmelsen omfattar både personell husrannsakan och reell husrannsakan.
För att söka efter någon som med laga stöd skall omhändertas, t. ex.
enligt utlänningslagen, får en polisman bereda sig tillträde till den eftersök -

1988/89: JuU25

tes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras
av honom. Detsamma gäller i frågan om en lokal som är tillgänglig för
allmänheten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller
sig hos någon annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit.

Polismans rätt att besluta om husrannsakan

Beslut om husrannsakan enligt RB fattas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. I 5 § finns bestämmelser som ger en
polisman rätt att i vissa situationer själv besluta om husrannsakan. Så är
fallet ”om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas
eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att
verkställa beslag av föremål, som på färsk gärning följts eller spårats, så
ock eljest, då fara är i dröjsmål”.

Beslut om husrannsakan enligt polislagen fattas av polismyndigheten (20
§ andra stycket). Endast om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan
ett sådant föregående beslut av polismyndigheten.

Som framgått ovan har JK undersökt tillämpningen av bestämmelserna
i 28 kap. 5 § RB. I sitt yttrande till regeringen har JK föreslagit att en
polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan enligt RB uttryckligen
inskränks till fall då fara är i dröjsmål. Enligt JK bringas bestämmelserna
i RB härigenom i närmare överensstämmelse med vad som gäller vid
husrannsakan enligt polislagen. I propositionen förs emellertid inte något
sådant förslag fram.

I motion Ju23 hemställs om lagförslag i enlighet med JK:s förslag. Motivet
är att hänsynen till grundlagsskyddade intressen bör medföra att det
endast vid starka skäl bör anförtros åt polisman att besluta om husrannsakan.

Hithörande spörsmål har tidigare varit föremål för utskottets ställningstagande.
På hemställan av utskottet avslog riksdagen år 1987 ett förslag om
ändring i 20 § polislagen. Ändringsförslaget innebar att polisman skulle få
befogenhet att göra husrannsakan för att söka efter någon som är efterlyst
och som skall omhändertas. Syftet var att polislagens bestämmelser för
förvaltningsrättsliga omhändertaganden i effektivitetens intresse skulle
bringas i överensstämmelse med motsvarande regler för straffprocessuella
omhändertaganden i RB. Utskottet uttalade bl. a. att det inte var givet att
det måste vara en i alla hänseenden överensstämmande reglering i fråga
om straffprocessuella och förvaltningsrättsliga ingripanden. Det var vidare
inte heller givet, enligt utskottets mening, vilka beslutsregler som borde
ändras, om de olika regleringarna ändå ansågs böra bringas i bättre samklang
med varandra (JuU 1986/87:36 s. 8 f).

Som justitiekanslern uttalat i sitt yttrande får det förhållandet att en åtgärd
kan genomföras på ett lättare eller bekvämare sätt för myndigheten
inte utgöra motiv för att tillåta ingrepp mot den enskildes personliga frihet
och integritet. Bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande frioch
rättigheter och andra bestämmelser som syftar till att ge garantier åt
enskilda, då deras intressen står emot allmänna intressen, bör tolkas till
förmån för den enskilde. Möjligheterna att bestämma inskränkningar i en -

1988/89:JuU25

skildas intressen bör med det synsätt som regeringsformen ger uttryck för
utnyttjas med försiktighet. Anledningen till huvudregeln i 28 kap. 4 § RB
att beslut om husrannsakan skall fattas av förundersökningsledaren, åklagaren
eller rätten är att de överväganden som måste göras oftast är av så
grannlaga natur att det bör överlämnas åt rättsbildad personal att göra bedömningar
i sådana frågor. Utskottet anser därför i likhet med justitiekanslern
att det inte utan starka skäl bör anförtros åt en enskild polisman
att själv fatta beslut om husrannsakan. Bestämmelsen i 28 kap. 5 § RB bör
därför, i enlighet med önskemålet i motion Ju23, ändras så att polismans
rätt att själv fatta beslut om husrannsakan uttryckligen i lagtexten inskränks
till fall då fara är i dröjsmål. Härigenom bringas bestämmelserna i
RB i bättre samklang med motsvarande bestämmelse i 20 § polislagen.
Regleringen i polislagen är av senare datum än RB och motsvarar också
bättre ett modernt synsätt på avvägningen mellan rättssäkerhets- och effektivitetsintressen.
Lagändringen bör vidtas utan dröjsmål. Det bör ankomma
på regeringen att utarbeta förslag till denna lagändring och skyndsamt
återkomma till riksdagen därmed. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Kyrkofrid m. m.

Polisingripanden i kyrkolokaler har aktualiserats på senare tid i flera sammanhang,
bl. a. mot bakgrund av att polisen i några uppmärksammade fall
berett sig tillträde till kyrko- och klosterlokaler för att söka efter utlänningar
som skulle tas i förvar enligt utlänningslagstiftningen.

Hithörande frågor har tagits upp i flera motioner.

I motion Ju607 hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av brottsbalken och rättegångsbalken att förstärkning sker
av kyrkofriden. Motionärerna åberopar sammanfattningsvis att kyrkofriden
bör förstärkas genom en mera enhetlig straffrättslig och mera preciserad
processrättslig reglering. Samtliga brottsliga övergrepp mot kyrkofrid
bör, enligt motionärerna, samlas i ett gemensamt lagrum i brottsbalken.
Den brottsliga handlingen kan rubriceras som brott mot kyrkofrid och beskrivas
som obehörigt intrång i kyrka och bedömas som grovt brott om
gudstjänsten blivit störd. Vidare bör, enligt motionärerna, processuella
tvångsåtgärder av hänsyn till kyrkofriden uttryckligen kräva synnerliga
skäl i resp. lagrum för att få företas i kyrka. I motion Ju621 begärs ett
riksdagsuttalande om att respekten för kyrkofriden måste återupprättas
och upprätthållas. Kyrkan måste, enligt motionären, få vara en fredad zon
och polisingripanden bör inte få ske i kyrkor. I motion Ju20 begärs förslag
till regler som begränsar möjligheterna till tvångsingripanden i kyrkolokaler
av annat skäl än misstanke om brott eller, om en sådan begränsning
rent lagtekniskt inte är möjlig, ett generellt förbud mot tvångsingripanden
i kyrkolokaler. I motion Ju24 efterlyses bestämmelser som reglerar polisingripanden
i kyrkolokaler.

Kyrkorummet och de personer som befinner sig där ges ett visst straffrättsligt
skydd. Genom bestämmelser i brottsbalken (BrB) straffskyddas
mötesfriden vid allmänna andaktsövningar liksom vid vissa andra förrätt -

1988/89:JuU25

ningar och sammankomster. Jämlikt 16 kap. 4 § BrB är det således straffbart
som störande av förrättning eller av allmän sammankomst att genom
våldshandling, oljud eller på annat liknande sätt störa eller försöka hindra
allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel, begravning eller
någon liknande akt. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen omfattar inte bara religionsverksamhet hos svenska
kyrkan utan avser även andra religionssamfund. Störande uppträdande i
kyrka eller annan gudstjänstlokal på tid då det inte pågår gudstjänst eller
sammankomst för andaktsövning faller inte under denna straffbestämmelse.
Förfarandet kan däremot vara att bedöma som förargelseväckande
beteende jämlikt 16 kap. 16 § BrB under förutsättning att det sker under tid
då allmänheten har tillträde till kyrkan.

Att tränga in i en låst kyrka utgör olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra
stycket BrB och straffas med böter eller, om brottet är grovt, fängelse i
högst två år.

I gällande lagstiftning ges inga särskilda restriktioner för polisingripanden
i kyrkolokaler, vare sig det är fråga om straffprocessuella tvångsmedel
enligt RB eller tvångsåtgärder enligt polislagen. Något särskilt rättsskydd
för kyrkolokaler finns alltså inte.

Av RB:s regler är främst bestämmelserna om husrannsakan av intresse. I
förarbetena har inte berörts frågan om under vilka förutsättningar husrannsakan
bör få ske i kyrkolokaler och hur åtgärden i så fall bör genomföras.
Här kan erinras om reglerna i 28 kap. 4 § RB om vem som beslutar
om husrannsakan. Om en husrannsakan kan antas bli av stor omfattning
eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör
rätten besluta om tvångsåtgärden, om inte fara är i dröjsmål.

Inte heller när det gäller polislagens regler om husrannsakan har något
undantag gjorts för kyrkolokaler och liknande. På samma sätt som när det
gäller husrannsakan enligt RB kan därför en husrannsakan med stöd av
polislagens regler genomföras i en kyrka eller annan liknande lokal. Enligt
8 § polislagen gäller två allmänna principer för polisingripanden, nämligen
behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Av dessa principer följer
att ingripanden skall göras på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter; måste tvång tillgripas, skall
detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det
avsedda resultatet skall uppnås.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionerna Ju607 och
Ju621 från riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, statens invandrarverk
(SIV), juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, ärkebiskopen,
samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST) och Judiska församlingarnas
i Sverige Centralråd.

RÅ, rikspolisstyrelsen och juridiska fakultetsstyrelsen avstyrker motionsförslagen
medan Centralrådet uttrycker en positiv inställning till
dessa. Ärkebiskopen tillstyrker de åtgärder som begärs i motion Ju607.
SST tillstyrker yrkandet i motion Ju607 om ändring i rättegångsbalken för
ett omedelbart förstärkt skydd mot processuella tvångsåtgärder i kyrka eller
annan lokal för religionsutövning men avstyrker motionsförslagen i öv -

1988/89:JuU25

rigt. SIV förespråkar en utredning för precisering och reglering av begreppet
kyrkofrid.

RÅ, rikspolisstyrelsen, juridiska fakultetsstyrelsen och SST har avstyrkt
förslaget om förstärkt straffrättsligt skydd för brott mot kyrkofriden. Här
har anförts att motionärerna inte gjort gällande något skäl för att gällande
straffbestämmelser rörande obehörigt intrång i kyrkor och störande av allmän
gudstjänst och offentlig förrättning inte skulle ge ett tillräckligt skydd.
Därtill har tillagts att avsevärda avgränsningsproblem kan uppstå vid definition
av bl. a. termen ”kyrka”. Något behov av lagstiftning i den riktning
motionärerna förespråkar i detta hänseende föreligger inte enligt dessa remissinstanser.

Utskottet kan ställa sig bakom vad nyssnämnda remissinstanser anfört.
Mot bakgrund härav avstyrks bifall till önskemålet i motion Ju607 om ett
förstärkt straffrättsligt och enhetligt skydd för brott mot kyrkofriden. I
sammanhanget vill utskottet hänvisa till riksdagens behandling av näraliggande
motionsönskemål år 1969 (1LU 1969:15).

Såvitt gäller begränsningar av eller förbud mot tvångsingripanden i kyrkolokaler
m. m. har RÅ, rikspolisstyrelsen och juridiska fakultetsstyrelsen
avstyrkt bifall till motionsönskemålen. SIV har förespråkat en översyn av
begreppet kyrkofrid, hur myndighetsbeslut bör verkställas i kyrkolokaler
samt vilka lokaler som är att betrakta som sådana. Övriga remissinstanser
har i princip ställt sig positiva till motionsönskemålen i denna del.

RÅ har bl. a. anfört att en situation där bl. a. brottslingar genom att uppehålla
sig i kyrkolokalen kan hålla sig undan myndigheterna eller oantastade
kan bedriva brottslig verksamhet är helt oacceptabel såväl för kyrkan
som för samhället i övrigt. Proportionalitetsprincipen bör, enligt RÅ, leda
till att tidpunkten och formerna för ingripanden anpassas så att minsta
möjliga störning orsakas i kyrkans verksamhet. Rikspolisstyrelsen anför
att det i belysning av att religiösa motiv stundom åberopas till stöd för
vålds- eller rena terroristhandlingar inte är välbetänkt att slå in på den väg
som föreslås i motionerna. Juridiska fakultetsstyrelsen anmärker inledningsvis
att den medeltida regleringen av kyrkofriden — tvärt emot vad
som numera ofta antas — syftade till att värna enskilda mot angrepp från
andra enskilda som ville ta rätten i egna händer. Det var ett kungamaktens
försök i ett relativt primitivt rättssamhälle att tillförsäkra medborgarna
rättsligt skydd. Det vore därför, enligt fakultetsstyrelsen, ett steg bakåt i
samhällsutvecklingen att i dag stifta en ny lag om kyrkofrid, som eventuellt
skulle ha till uppgift att förhindra de statliga ordningsorganen att ingripa
och utföra sitt arbete i lokaler tillhörande olika religiösa församlingar.
Detta skulle innebära att det överläts till olika religiösa samfund att svara
för skyddet av enskilda individer. Därutöver skulle den demokratiska rättsordningen
motarbeta sig själv; en oundviklig följd skulle därför bli en betänklig
ökning av antalet preventiva frihetsberövanden.

Utskottet har från de svenska ambassaderna i Bonn, Helsingfors, Köpenhamn,
Haag och Paris inhämtat att några särregler beträffande straffprocessuella
tvångsingripanden eller tvångsingripanden för verkställighet
av ett förvaltningsrättsligt beslut i kyrka, kloster och liknande inte existe -

1988/89:JuU25

rar i Förbundsrepubliken Tyskland, Finland, Danmark, Nederländerna eller
Frankrike.

I Svenska ekumeniska nämndens ovannämnda skrivelse till regeringen
om polisingripanden i kyrkolokaler har nämnden begärt att regeringen
snarast möjligt vidtar åtgärder för att komplettera de föreskrifter som gäller
för polisens arbete i dessa situationer.

Justitieministern föreslår i propositionen (s. 59 ff) inte några särregler
för tvångsingripanden i kyrkor, kloster och liknande lokaler. Enligt hennes
uppfattning kan det inte komma i fråga att införa något slags frizoner, där
polisingripande överhuvudtaget inte skulle få ske. Det finns i vårt samhälle,
enligt justitieministern, inte något behov av att anordna en fristad
för personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks enligt annan
lagstiftning. Däremot bör hänsyn så långt möjligt böra tas till kyrkorummets
helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning. Detta kan,
enligt hennes uppfattning, tillgodoses inom ramen för den proportionalitetsprincip
som i detta ärende är föreslagen vid tvångsmedelsanvändning
enligt RB och vilken redan nu gäller enligt polislagen. Hon tillägger att
beslut om husrannsakan i kyrkorum och liknande i de allra flesta fall torde
grundas på den regel som säger att husrannsakan under vissa förutsättningar
får ske hos annan än den misstänkte. För sådan husrannsakan fordras
enligt polislagen synnerliga skäl att anta att den eftersökte uppehåller
sig i lokalen. I RB uttrycks detta så att synnerlig anledning skall förekomma
att den sökte uppehåller sig i lokalen.

Utskottet delar mot bakgrund av vad flera remissinstanser anfört justitieministerns
uppfattning att några särregler inte bör införas vid tvångsingripanden
i kyrkolokaler och liknande. Liknande intressekonflikter kan,
som anförts i propositionen, uppstå vid t. ex. husrannsakan på advokatkontor
och tidningsredaktioner. Som framgått tidigare har utskottet ställt
sig positiv till införandet av en proportionalitetsprincip vid tvångsmedelsanvändning.
Inom ramen för denna princip skall, som justitieministern
framhållit, behövlig hänsyn tas till kyrkolokalernas särprägel och tvångsmedel
måste i sådana situationer hanteras med försiktighet och omdöme.
Det bör, som justitieministern anför, i de flesta fall vara lämpligt att polisen
i första hand vänder sig till den som ansvarar för lokalen — vanligen en
kyrkoherde eller församlingsföreståndare — som kan förmedla kontakt
med den som eftersöks. Detta bör, enligt utskottets uppfattning, kunna
bidra till att ingripandena, när de ändå måste äga rum, kan ske på ett sätt
som är godtagbart.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju607,
Ju621, Ju20 och Ju24 i här behandlad del.

Nya tvångsmedel — avlyssning med dold mikrofon m. m.

Tvångsmedelskommittén har föreslagit att avlyssning med dold mikrofon
(s. k. huggning) och dold TV-övervakning införs som straffprocessuella
tvångsmedel.

I propositionen läggs några sådana förslag inte fram. Justitieministern
anför (s. 59) att de argument som har åberopats till förmån för polisarbetet

1988/89:JuU25

3 Riksdagen 1988/89. 7 sami. Nr 25

mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet inte har övertygat
henne om att dessa metoder är försvarliga med hänsyn till de tunga invändningar
som kan riktas mot dem. Avslutningsvis anför justitieministern
att vad hon anfört i första hand tar sikte på förundersökningar i allmänhet.
Eftersom SÄPO-kommittén längre fram kommer att behandla
bl. a. säkerhetspolisens arbetsmetoder utgår hon ifrån att frågan härigenom
får en särskild genomlysning såvitt avser säkerhetspolisens verksamhet.
Hon tillägger att hennes ställningstaganden har avseende enbart på sådana
tvångsmedel som används inom ramen för en pågående förundersökning
och att det sagda inte innebär något ställningstagande till frågan om det är
eller bör vara tillåtet att i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder.

I motionerna Jul9 och Ju25 riktas kritik mot propositionen i denna del.
Enligt motionärerna är justitieministerns uttalande klart otillfredsställande
mot bakgrund av den senaste tidens händelser där misstankar uppkommit
att användandet av icke tillåtna spaningsmetoder inom polisen
försvarats med hänvisning till bl. a. reglerna om nöd. I motion Ju 19 begärs
tillkännagivanden rörande dels nödrättens innebörd, dels fortsatt förbud
mot s. k. huggning. 1 motion Ju25 begärs utredning och lagstiftning om
nödrätt.

Inledningsvis vill utskottet påpeka att sådana misstankar som åberopats
av motionärerna är föremål för förundersökning (se 1988/89: KU30 s. 31).

I 24 kap. BrB finns bestämmelser om nödvärn och annan nödhandling.
Bestämmelserna innebär att den som begår en i och för sig straffbar gärning
går fri från straff, om han handlar i nöd. Situationen skall vara sådan
att gärningen krävs för att skydda eller rädda något viktigt intresse. Nödvärnsrätt
kan sägas vara ett specialfall av nödrätt, vilket brutits ut ur den
allmänna bestämmelsen om nödrätt, reglerats mera ingående och erhållit
större omfattning.

I 24 kap. 1 § BrB stadgas om rätt till nödvärn. Här räknas upp de situationer
då nödvärnsrätt kan föreligga. Utmärkande för dessa situationer är
att någon utsätts för angrepp eller något som jämställs med sådant. Nödvämshandlingen
är en handling som företas för att avvärja detta angrepp.
Handlingen betraktas då inte som ett brott.

Enligt 24 kap. 4 § BrB skall den som för att avvärja fara för liv eller hälsa,
rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri
från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.
Bestämmelsen är subsidiär till 24 kap. 1 — 3 §§ BrB. Detta innebär att det
— innan nödbestämmelsen tillämpas — måste stå klart att ansvarsfrihet
inte skall gälla på grund av nödvärn eller på grund av laga befogenhet.

En skillnad mellan en nödvärnssituation och en nödsituation är att för
nödrätt inte krävs att faran uppkommit genom ett brottsligt angrepp.

Nödbestämmelsen är avsedd att ge en regel för fall av intressekollision. I
en nödsituation som omfattas av paragrafen kolliderar två intressen som
båda skyddas av rättsordningen, och den fara som hotar det ena intresset
kan avvärjas endast genom ett intrång i det andra intresset. Bestämmelsen
skall enligt motiven tillämpas endast i undantagsfall. Det krävs ett nödläge

1988/89:JuU25

sorn innebär att en fara hotar liv eller hälsa eller värdefull egendom eller
annat som är klart att jämställa härmed.

Fängelsestraffkommittén har nyligen gjort en översyn av de allmänna
straffrihetsgrunderna. I sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Om legalitetsprincipen
och om allmänna grunder för ansvarsfrihet anför kommittén att
den nuvarande regleringen i 24 kap. 4 § av rätten att handla i nöd i huvudsak
är lämplig. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Utskottet noterar i sammanhanget att fängelsestraffkommittén anfört
att det inte föreligger någon begränsning när det gäller vilka straffbelagda
gärningar som kan företas i nöd. Vilken gärning som helst kan således bli
aktuell. Det kan gälla för förmögenhetsbrott, åstadkommande av kroppsskada,
ärekränkning eller kränkning av allmänna eller offentliga intressen
(jfr SOU 1988:7 s. 82).

Någon allmängiltig författningsreglering av nödrätt vid sidan av den i
brottsbalken inskrivna nödrätten finns inte för svensk rätts del. Den i motion
Ju 19 upptagna frågan om den s.k. konstitutionella nödrätten har behandlats
av Folkstyrelsekommittén i betänkandet (SOU 1986:28) Folkstyrelsen
under krig och krigsfara. Enligt kommittén kan under beteckningen
”konstitutionell nödrätt” samlas resonemang av något olika slag. Gemensamt
för dem alla är att de på olika sätt avser att legitimera handlingar som
om de vidtagits under normala förhållanden hade ansetts grundlagsstridiga.

Utskottet vill här anmärka att frågor som berör den konstitutionella
nödrätten har behandlats av riksdagen i ett flertal uppmärksammade fall,
bl. a. flygplanskapningen på Bulltofta, Norrmalmstorgsdramat och ockupationen
av Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm. Beträffande
Bulltoftahändelsen uttalade konstitutionsutskottet att det från strikt
konstitutionella synpunkter otvivelaktigt förhöll sig så att det konstitutionella
regelsystemet till följd av de speciella förhållandena inte iakttogs av
regeringen på en rad punkter i samband med kapningen. Här åsyftades
frigivningen av intagna i kriminalvårdsanstalt och dispositionen av statens
medel till lösensumma. Detta var åtgärder som knappast kunde anses lagligen
grundade. Inte heller regeringsformens regler beträffande konseljbeslut
m. m. iakttogs. Mot nämnda brister i regeringens handläggning av flygkapningsfrågan
vägdes det ansvar för enskilda människors - i detta fall
flygpassagerarnas och besättningens - personliga säkerhet vilket åvilar
myndigheterna och därvid ytterst regeringen. Regeringens bedömning att
en uppenbar nödsituation förelåg var enligt konstitutionsutskottets mening
riktig. Mot den bakgrunden fanns inte anledning till anmärkning mot
regeringens handlande i samband med flygplanskapningen. Det inträffade
gav emellertid enligt konstitutionsutskottets mening anledning att ställa
frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära situationer i framtiden
(KU 1973:20 s. 16 f, se även KU 1974:22 s. 17 ff och KU 1975/76:50
s. 32 ff).

År 1978 konstaterade konstitutionsutskottet (KU 1977/78:35 s. 15 0 att
det inom justitiedepartementet övervägts frågan om sådana särskilda regler,
varvid slutsatsen blev att gällande regler ger anvisningar om vilka

1988/89:JuU25

handlingsmöjligheter regeringen har i nödsituationer och om regeringens
ansvar för sitt handlande i sådana situationer. Konstitutionsutskottet ifrågasatte
inte denna bedömning men förutsatte att regeringen fortlöpande
ägnade uppmärksamhet åt frågan om sin och berörda myndigheters handlingsberedskap
för sådana situationer.

Även JO har berört frågan om den konstitutionella nödrätten. I 1975 års
ämbetsberättelse redogörs för en anmälan (av Gustaf Petm) rörande flygkapardramat
på Bulltofta. I anmälan framhölls att den sedvanerättsliga
konstitutionella nödrätten fått ett materiellt innehåll först i KU:s betänkande
1973:20 men att fråga uppkommit om den konstitutionella nödrätten
sträcker sig så långt att även andra statsanställda än statsråd har rätt att
i nödlägen företa olagliga handlingar.

JO uttalade att den konstitutionella nödrätten var ett i svensk statsrätt
föga behandlat institut men att det otvivelaktigt var berättigat att dra slutsatsen
att en sådan nödrätt existerar. Vad avser konstitutionell nödrätt under
fredsförhållanden ger lagstiftningen emellertid enligt JO inte något direkt
besked. Enligt JO syntes viss vägledning kunna hämtas från BrB:s regler
om nöd. JO anförde vad angick den sakliga innebörden av berörda
tjänstemäns åtgärder att det syntes som om åtgärderna — även om vederbörande
till äventyrs skulle anses ha handlat helt på eget ansvar och inte på
order från regeringen — var sådana att straffrihet måste inträda redan enligt
24 kap. 4 § BrB (JO 1975 s. 50 fl).

Det grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning finns i regeringsformen.
Detta skydd kan inskränkas endast genom lag. Utan stöd av lag får
således varken polis eller annan företrädare för det allmänna använda sig
av hemlig avlyssning. Straffbestämmelser i brottsbalken till skydd mot
olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel infördes, som tidigare anförts,
år 1975 (prop. 1975:19, JuU 12).

När det gäller spörsmålet om rätt för polisen att i sitt arbete åberopa
nödrätt till stöd för eljest otillåtna handlingar vill utskottet peka på följande.
I anslutning till att riksdagen våren 1984 antog polislagen lades
också fast vissa principer för polisens användning av okonventionella spaningsmetoder
(prop. 1983/84: lils. 44 — 49, JuU 27 s. 21). Bl. a. slogs fast
att polisen aldrig bör få begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska
eller avslöja ett brott. I sammanhanget anfördes dock att ett utrymme
för vissa eljest otillåtna handlingar föreligger enligt den allmänna
bestämmelsen om nödhandlingar i 24 kap. 4 § BrB och enligt vissa speciella
föreskrifter, t. ex. i vägtrafikkungörelsen (1972:603). Enligt 68 § sistnämnda
kungörelse gäller hastighetsbegränsning inte i där uppräknade fall
av brådskande utryckning eller yrkesutövning. I nämnda proposition (s.
81) konstateras vidare att de allmänna reglerna om nödvärn och om nöd i
24 kap. BrB givetvis också är tillämpliga på polismän.

I motionerna hänvisas till misstankar om användning av s. k. huggning
som spaningsmetod inom främst säkerhetspolisens arbete.

För att ta fram underlag för det fortsatta arbetet inom SÄPO-kommittén
har en särskild utredare på regeringens uppdrag gjort en genomlysning av
bl. a. den polisiära säkerhetstjänstens arbetsmetoder. Arbetet har redovisats
i en rapport (SOU 1989:18) SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder
där utredaren konstaterar att säkerhetspolisen i dag disponerar elektronisk

1988/89: JuU25

avlyssningsutrustning för utbildnings- och demonstrationsändamål inom
säkerhetsskyddet och för användning i nödsituationer. Han konstaterar att
nödreglema är restriktiva men att de samtidigt är diffusa och svårtolkade
och att det är polisens sak att själv avgöra när de skall tillämpas. Osäkerheten
i det nuvarande rättsläget och vad den kan leda till illustreras enligt
rapporten inte minst av att det under utredningen av mordet på Olof
Palme förekommit elektronisk avlyssning i stor skala och under omständigheter
som gjort att avlyssningsoperationernas laglighet har ifrågasatts
och att rättsliga åtgärder har vidtagits för att pröva den frågan. Utredaren
konstaterar vidare att huggning förekommit också vid andra slags operationer
från säkerhetspolisens sida. Utredaren har funnit att en helt ny rättslig
reglering av avlyssning genom dolda mikrofoner bör övervägas.

Rapporten har överlämnats till SÄPO-kommittén. Enligt vad civilministern
uttalat måste frågan om elektronisk avlyssning bli en av huvuduppgifterna
i kommitténs fortsatta arbete.

Utskottet vill anmärka att Norrmalmstorgsdramat inträffade innan förbudet
mot avlyssning med dold mikrofon infördes — även om det ofta
åberopats som exempel på en situation när avlyssning med dold mikrofon
skulle anses vara tillåten med åberopande av reglerna i 24 kap. BrB (se KU
1988/89:30, s. 39).

Utskottet kan konstatera att nödrättsreglerna i BrB nyligen varit föremål
för utredning och alltjämt övervägs inom regeringskansliet samtidigt som
frågan om konstitutionell nöd behandlats såväl inom utredningsväsendet
som i riksdagen och av JO. Mot bakgrund härav kan utskottet inte ställa
sig bakom yrkandet i motion Ju25 om översyn av nödrätten. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Såvitt gäller önskemålet i motion Ju 19 om ett riksdagsuttalande i fråga
om nödrättens innebörd anser utskottet inte att det utöver vad som anförts
i det föregående är påkallat med något särskilt uttalande i frågan. Motion
Ju 19 avstyrks därför i här behandlad del.

När det härefter gäller önskemålet i motion Ju 19 om ett tillkännagivande
rörande fortsatt förbud mot huggning vill utskottet erinra om tidigare
uttalanden av utskottet i näraliggande frågor.

I ett ärende med anledning av en motion med önskemål om en försöksverksamhet
hos polisen med hemlig avlyssning med dolda mikrofoner underströk
utskottet sålunda vikten från demokratisk synpunkt av att diskussionen
om enskildas integritet i förhållande till myndigheterna hålls levande.
En minskad vaksamhet i dessa frågor kunde — framhöll utskottet
vidare — leda till en avtrubbning i den allmänna rättsuppfattningen att
integritetskränkningar endast undantagsvis kan godtas i ett samhälle av
den typ vi har. Utskottet anförde — i linje med ett uttalande av narkotikakommissionen
— att man noga måste överväga vilka stora värden som kan
äventyras om samhället successivt flyttar fram toleransgränsen vad gäller
tvångsmedel och andra integritetskänsliga åtgärder (JuU 1984/85:12 s. 17

fr».

I fråga om det nu aktuella motionsönskemålet kan utskottet dela motionärernas
uppfattning så till vida att utskottet inte nu kan förorda något
sådant straffprocessuellt tvångsmedel av det slag som berörs i motionen.

1988/89:JuU25

Som framgått ovan är denna fråga emellertid föremål för ytterligare överväganden
i annat sammanhang, och det är inte ändamålsenligt för riksdagen
att nu uttala sig om framtida ställningstaganden i frågan. Mot bakgrund
av det anförda avstyrks bifall till motion Jul9 i här behandlad del.

övrigt

Propositionen innehåller förslag till ändringar i spaningslagen. Som tidigare
framgått har regeringen i proposition 1988/89:86 föreslagit riksdagen
att de s. k. terroristbestämmelsema i utlänningslagen sammanförs med bestämmelserna
i spaningslagen till en lag om åtgärder för att förebygga
våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag). Denna lagstiftning föreslås
träda i kraft den 1 juli 1989. Ändringarna i spaningslagen föreslås
däremot träda i kraft den 1 september 1989. Det sagda bör leda till att de i
förevarande proposition föreslagna ändringarna i spaningslagen vidtas i
den i proposition 1988/89:86 föreslagna nya terroristlagen, på sätt som
framgår av utskottets hemställan nedan (mom. 13). Utskottet anmärker att
benämningen på den nya lagen inom parantes i lagens rubrik allt efter det
språkliga sammanhanget bör ges den form, bestämd eller obestämd, som
följer av den form som huvudordet (lagen eller lag) i själva rubriken har.

Utöver vad som redovisats i det föregående har utskottet inte något att
anföra med anledning av propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande överskottsinformation

att riksdagen avslår motion 1988/89: Ju21 i denna del (yrkande 3) och
motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 1),

2. beträffande offentligt ombud

att riksdagen avslår motion 1988/89: Ju21 i denna del (yrkande 2) och
motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 4),

3. beträffande teleavlyssning vid s. k. förbrott

att riksdagen med avslag på motion 1988/89: Ju21 i denna del (yrkande
1 delvis) och motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 2) antar
det i proposition 1988/89:124 framlagda förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken såvitt avser 27 kap. 18 §,

4. beträffande teleövervakning

att riksdagen med avslag på motion 1988/89: Ju21 i denna del (yrkande
1 delvis) och motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 3) och
med bifall till propositionen antar det under moment 3 nämnda lagförslaget
såvitt avser 27 kap. 19 §,

5. beträffande bandupptagning av telefonsamtal

att riksdagen avslår motion 1988/89: Ju25 i denna del (yrkande 2),

6. beträffande vissa frågor om beslag

att riksdagen avslår motion 1987/88: Ju719 och motion

1988/89: Ju 18,

7. beträffande polismans rätt att besluta om husrannsakan

att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Ju23 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende,

1988/89:JuU25

8. beträffande brott mot kyrkofrid

att riksdagen avslår motion 1987/88: Ju607 i denna del,

9. beträffande tvångsingripanden i kyrkolokaler m. m.

att riksdagen avslår motion 1987/88: Ju607 i denna del, motion
1987/88: Ju621, motion 1988/89:Ju20 och motion 1988/89: Ju24,

10. beträffande fortsatt förbud mot avlyssning med dold mikrofon
att riksdagen avslår motion 1988/89: Ju 19 i denna del (yrkande 2),

11. beträffande nödsituationer m. m.

att riksdagen avslår motion 1988/89: Jul9 i denna del (yrkande l)och
motion 1988/89: Ju25 i denna del (yrkande 1),

12. beträffande ändring i rättegångsbalken i övrigt

att riksdagen antar det i moment 3 framlagda lagförslaget i den mån
det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

13. beträffande ändring i spaningslagen

att riksdagen dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i
vissa fall, dels antar följande

Förslag till
Lagom ändring i lagen (1989:000) om åtgärder för att förebygga
våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen)

Härigenom föreskrivs att 20, 21 och 22 §§ lagen (1989:000) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen)
skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt proposition Utskottets förslag

1988/89:86

20 §

För ändamål som avses i 19 § För ändamål som avses i 19 §

första stycket kan rätten, om det första stycket får rätten, om det

finns synnerliga skäl, meddela po- finns synnerliga skäl, meddela polismyndighet
tillstånd att ta del av lismyndighet tillstånd enligt 27

samtal till och från telefonapparat, kap. rättegångsbalken till hemlig tesom
innehas eller av annat skäl kan leavlyssning mot utlänning som av antas

komma att begagnas av en ut- ses i 17 §.
länning som avses i 17 §.

Rätten kan för ändamål som avses i 19 § första stycket, om det finns
synnerliga skäl, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka,
öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten
handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning som
avses i 17 §, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan
befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet
avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas
till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet
skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden inte får utan tillstånd
av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.

1988/89:JuU25

Lydelse enligt proposition Utskottets förslag

1988/89:86

21 §

Tillstånd som avses i 20 § skall Tillstånd som avses i 20 § skall

meddelas att gälla för viss tid som meddelas att gälla viss tid, ej överinte
överstiger en månad. Tiden stigande en månad, från den dag

räknas vid tillstånd till telefönav- tillståndet meddelades.

lyssning från den dag tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare
och i övriga fall från den dag
tillståndet meddelades.

Frågan om tillstånd prövas av Fråga om tillstånd prövas av

Stockholms tingsrätt på yrkande av Stockholms tingsrätt på yrkande av

rikspolisstyrelsen. Rättens avgö- rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut. rande sker genom slutligt beslut.

Sådant beslut går omedelbart i Sådant beslut går omedelbart i

verkställighet. I fråga om förfäran- verkställighet. I fråga om förfarandet
skall också bestämmelserna i det tillämpas i övrigt bestämmels rättegångsbalken

om förfarandet erna i rättegångsbalken om förfa vid

rättens prövning av fråga som randet vid rättens prövning av

under förundersökning i brottmål fråga om hemlig teleavlyssning en uppkommit

om åtgärd enligt 27 ligt 27 kap. rättegångsbalken.

kap. 16 § nämnda balk tillämpas.

22 §

Uppteckning som har gjorts vid En upptagning eller uppteckning

telefonavlyssning får inte granskas som gjorts vid hemlig teleavlyss av

annan än rätten, rikspolisstyrel- ning skall granskas snarast möjligt.

sen, polismyndighet eller åklagare. Granskningen får inte utföras av an Innehåller

uppteckningen något nan än rätten, rikspolisstyrelsen,

som inte är av betydelse för det än- polismyndighet eller åklagare. In damål

som har föranlett avlyss- nehåller upptagningen eller upp ningen,

skall den i sådan del efter teckningen något som inte är av be granskningen

omedelbart förstöras. tydelse för det ändamål som föran lett

avlyssningen, skall den i denna
del omedelbart förstöras efter
granskningen.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt 20 §
får inte närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten,
rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Sådan handling skall undersökas
snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, skall försändelse
som finns hos befordringsanstalt tillställas den till vilken försändelsen
är ställd och annan handling återlämnas till den hos vilken handlingen
påträffats, om inte beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.

14. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

b) lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m. m.,

1988/89:JuU25

c) lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m. m.,

d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 16 maj 1989
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar(c), Göthe
Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s),
Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren
(mp), Sigrid Bolkéus (s), Göran Ericsson (m) och Jan Andersson (s).

Reservationer

1. Överskottsinformation (mom. 1)

Berith Eriksson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

I likhet med justitieministern anser utskottet att det naturligtvis kan finnas
situationer då det är rimligt att få använda överskottsinformation som
kommit fram vid tvångsmedelsanvändning, t. ex. för att förhindra grövre
brottslighet. För utskottet är det emellertid uppenbart att det i andra sammanhang
inte bör vara tillåtet att utnyttja sådan information. Här kan särskilt
nämnas information om brott som i sig inte är av sådant allvarligt slag
att tvångsmedlet i fråga skulle ha kunnat tillgripas. Utskottet vill här hänvisa
till vad lagrådet uttalat i ett tidigare lagstiftningsärende som gällde
frågan om utnyttjande av överskottsinformation som framkommit vid telefonavlyssning.
Enligt lagrådet kunde det ifrågasättas huruvida det är förenligt
med regeringsformen att man utan direkt stöd i lag får utnyttja avlyssnat
material för annat ändamål än det som föranlett tillståndet till avlyssningen.
Lagrådet anförde också en rad skäl av mera praktisk natur för
en lagreglering (jfr JuU 1976/77:20). Utskottet, som delar lagrådets synpunkter,
anser i likhet med vad som framförs i motionerna Ju21 och Ju22
att särskilda bestämmelser som reglerar frågan om hanteringen av s. k.
överskottsinformation måste införas. Det bör ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med närmare förslag till sådana bestämmelser.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande överskottsinformation
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Ju21 i denna del (yr -

1988/89:JuU25

kande 3) och motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 1) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort i detta hänseende.

2. Offentligt ombud (mom. 2)

Berith Eriksson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”1 likhet”
och slutar på s. 22 med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

I likhet med tvångsmedelskommittén anser utskottet att en ordning med
s. k. offentligt ombud bör införas för att tillvarata den misstänktes intressen
vid tvångsmedelsanvändning. Som påpekas i motion Ju21 har kommittén
särskilt framhållit behovet av en sådan ordning då det gäller användning
av tvångsmedel mot ett massmedieföretag eftersom tvångsmedelsanvändningen
då kan medföra röjande av namn som skyddas av
anonymitetsreglerna i tryckfrihetsförordningen. Utskottet delar de synpunkter
som framhålls i motion Ju21 särskilt när det som här rör sig om
områden med grundlagsskyddade intressen. I likhet med motionärerna anser
utskottet att tvångsmedelskommitténs förslag i detta hänseende är väl
grundat. Det bör ankomma på regeringen att utarbeta förslag till bestämmelser
i enlighet med tvångsmedelskommitténs förslag. Vad utskottet nu
med anledning av motionerna anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande offentligt ombud
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Ju21 i denna del (yrkande
2) och motion 1988/89: Ju22 i denna del (yrkande 4) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Teleavlyssning vid s. k. förbrott (mom. 3)

Berith Eriksson (vpk) och Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som böljar med ”1 likhet”
och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare betonat vikten av restriktivitet när det gäller användningen
av ett så ingripande tvångsmedel som det här är fråga om. Mot
denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom regeringens förslag att
generellt tillåta hemlig teleavlyssning också i fråga om försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott som i dag grundar rätt till avlyssning. Utskottet
delar här motionärernas uppfattning att regeringens förslag i denna
del är alltför långtgående. Enligt utskottets mening får det anses tillräckligt
att en sådan ordning redan existerar vid brott mot rikets säkerhet och andra
allmänfarliga brott enligt reglerna i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål. Som framhållits i andra sammanhang
kan dock telefonavlyssning uppenbarligen inte avvaras när det

1988/89: JuU25

gäller kampen mot narkotikabrottsligheten. Utskottet kan därför godta
den föreslagna utvidgningen när det gäller s. k. förbrott till grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande teleavlyssning vid s. k. förbrott

att riksdagen med anledning av propositionen, motion 1988/89: Ju21 i
denna del (yrkande 1 delvis) och motion 1988/89: Ju22 i denna del
(yrkande 2) antar 27 kap. 18 § i det i moment 3 nämnda lagförslaget
med den ändringen att lagrummet ges följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

27 kap.

18 §

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden,
som befordras av televerket till eller från en viss telefonapparat eller annan
teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom ett tekniskt hjälpmedel
för återgivning av innehållet i meddelandet.

Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
eller

2. försök, förberedelse eller 2. försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, om så- stämpling till grovt narkotikabrott
dan gärning är belagd med straff. eller grov varusmuggling av narkotika
som avses i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64).

4. Teleövervakning (mom. 4)

Berith Eriksson (vpk) och Kent Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Förutsättningarna
enligt” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:
Teleövervakning innebär normalt sett inte ett lika stort ingrepp i den
personliga integriteten som telefonavlyssning. I likhet med motionärerna
noterar utskottet emellertid att det med hjälp av teleövervakning går att
ganska klart kartlägga en misstänkt och hans personliga förhållanden. Det
bör därför även vid hemlig teleövervakning ställas stränga krav på förutsättningarna
för att få tillgripa detta tvångsmedel. De bör överensstämma
med reglerna för hemlig teleavlyssning. Som utskottet tidigare noterat kan
telefonavlyssning uppenbarligen inte avvaras vid kampen mot narkotikabrottsligheten.
Teleövervakning kan här, som framgår av propositionen,
naturligtvis också utgöra ett viktigt hjälpmedel och bör kunna tillåtas även
vid s. k. förbrott till grov narkotikabrottslighet.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande teleövervakning

att riksdagen med anledning av propositionen, motion 1988/89: Ju21 i
denna del (yrkande 1 delvis) och motion 1988/89: Ju22 i denna del
(yrkande 3) antar 27 kap. 19 § i det i moment 3 nämnda lagförslaget

1988/89: JuU25

med den ändringen att lagrummet ges följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

27 kap.

19 §

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av televerket
om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller
beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller
att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.

Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående

1. brott för vilket inte är föreskri- 1. brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex vet lindrigare straff än fängelse i två

månader,

2. brott enligt I § narkotikastrafflagen
(1968:64) eller sådant brott
enligt 1 § lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling som avser narkotika
eller

3. försök, förberedelseellerstämpling
till brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i
två år, om sådan gärning är belagd
med straff.

år eller,

2. försök, förberedelseellerstämpling
till grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling av narkotika
som avses i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64).

5. Bandupptagning av telefonsamtal (mom. 5)

Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med ”Motionsspörsmålen
har” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan faller utanför det straffbara området att en av de
samtalande vid ett telefonsamtal i hemlighet spelar in samtalet eller att en
av deltagarna i ett vanligt samtal den andre ovetande spelar in ett samtal
mellan dem. Orsaken till att detta lämnats straffritt har bl. a. angetts vara
gränsdragningsproblem vid en eventuell kriminalisering. Utskottet, som
delar motionärens uppfattning att en sådan bandupptagning som det nu är
fråga om djupt kränker den personliga integriteten, anser att tiden nu är
mogen för generella överväganden rörande spörsmålet om ett sådant förfarande
även fortsättningsvis skall vara lagligt. Även frågan om tillåtligheten
av användandet av sådan i hemlighet gjord bandupptagning i olika
sammanhang bör därvid prövas. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta
om vederbörlig utredning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande bandupptagning av telefonsamtal
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Ju25 i denna del (yrkande
2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
i detta hänseende.

1988/89:JuU25

6. Polismans rätt att besluta om husrannsakan (mom. 7)

Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Sigrid Bolkéus (s) och
Jan Andersson (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med ”Sorn justitiekansler^’
och slutar på s. 30 med ”till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att avgörande betydelse för ett ställningstagande i frågan
är om nuvarande ordning ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Andra
faktorer som kan ha betydelse i sammanhanget är om bestämmelsen i
praktiken har lett till tillämpningssvårigheter eller om praxis har utvecklats
i olämplig riktning. JK har inte funnit något som tyder på att
reglerna om polismans rätt att besluta om husrannsakan med stöd av RB
har tilllämpats på ett olämpligt sätt. Tvångsmedelskommittén har under
sitt utredningsarbete inte funnit anledning att föreslå någon ändring på
denna punkt. I likhet med justitieministern anser utskottet att någon ändring
av den nuvarande beslutsordningen enligt RB i nu berört hänseende
inte är påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju23.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande polismans rätt att besluta om husrannsakan
att riksdagen avslår motion 1988/89: Ju23.

7. Tvångsingripanden i kyrkolokaler m. m. (mom. 9)

Karin Ahrland (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Lars Sundin
(fp), Kent Lundgren (mp) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som böljar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Utskottet finnér det i och för sig välbetänkt att, såsom justitieministern
gör i propositionen, rekommendera att polisen, inför ett eventuellt förestående
tvångsingripande i en kyrkolokal, i första hand tar kontakt med den
som ansvarar för lokalen — en kyrkoherde eller en församlingsföreståndare.
Enligt utskottets uppfattning kan detta leda till att något tvångsingripande
över huvud taget inte behöver komma till stånd. Detta är enligt
utskottets uppfattning emellertid inte tillräckligt. Enligt utskottets mening
är det angeläget att klarlägga kyrkofriden i Sverige så att möjligheterna till
tvångsingripanden i kyrkolokaler begränsas. Det bör ankomma på regeringen
att låta utreda frågan i syfte att kunna återkomma till riksdagen med
förslag till begränsande lagstiftning. 1 första hand bör utredas om möjligheterna
till tvångsingripanden kan begränsas så att sådana inte får ske när
någon eftersöks av annan anledning än misstanke om viss grövre brottslighet.
Utskottet vill i sammanhanget uppmärksamma vad flera remissinstanser
påpekat, nämligen svårigheten att definiera begreppet kyrka. Även
denna fråga bör utredas så att en klar avgränsning vid en framtida reglering
kan ske. Vad utskottet nu med anledning av motionerna anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

1988/89:JuU25

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande tvångsingripanden i kyrkolokaler m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1987/88: Ju607 i denna del,
motion 1987/88:Ju621, motion 1988/89:Ju20 och motion 1988/89:
Ju24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort i
detta hänseende.

8. Fortsatt förbud mot avlyssning med dold mikrofon (mom.
10)

Karin Ahrland (fp), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (vpk) och Kent
Lundgren (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med ”1 fråga”
och slutar på s. 38 med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:
Utskottet finnér det mot bakgrund av det nyss anförda tillrådligt att inte
lägga fram något förslag till nytt tvångsmedel i form av avlyssning med
dold mikrofon. Telefonavlyssning är ett djupt integritetskränkande tvångsmedel.
Integritetshoten och integritetsintrånget är emellertid mera påtagliga
vid avlyssning med dolda mikrofoner. Avlyssning med dolda mikrofoner
innebär en mer total kontroll än telefonavlyssning. Man kan lyssna på
allt som sägs — och även på annat än samtal — i den avlyssnade lokalen,
vid alla tider på dygnet och oavsett vilka som vistas där. Allt inom mikrofonens
räckvidd kan registreras. Vidare vill utskottet framhålla att televerkets
medverkan vid verkställigheten av telefonavlyssningsbeslut medför en
viss kontroll. En sådan naturlig kontroll av utomstående finns inte vid avlyssning
med dold mikrofon, och därmed finns inte heller samma garantier
mot missbruk. Ett införande av ett system med domstolstillstånd vid
tvångsmedelsanvändning med dold mikrofon skulle inte heller ge några
garantier härvidlag. Mot bakgrund av det anförda finnér utskottet att det
redan av nu föreliggande material framgår att införande av ett nytt tvångsmedel
i form av avlyssning med dold mikrofon inte är tänkbart i ett samhälle
av den typ vi har. Gällande förbud mot elektronisk avlyssning — som
naturligtvis även gäller i säkerhetspolisens arbete — bör råda även fortsättningsvis.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande fortsatt förbud mot avlyssning med dold mikrofon
att riksdagen med anledning av motion 1988/89: Ju 19 i denna del (yrkande
2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande
Nödsituationer m. m. (mom. 11)

Karin Ahrland (fp), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (vpk) och Kent
Lundgren (mp) anför:

1988/89:JuU25

Såvitt gäller önskemålet i motion Ju 19 om ett riksdagsuttalande i fråga om
nödrättens innebörd vill utskottet utöver den i betänkandet lämnade redogörelsen
för saken anföra följande.

1 likhet med motionärerna har vi noterat att det inom polisen ofta har
åberopats nöd som ursäkt för ett lagbrott trots att det i motiven till nödreglerna
i brottsbalken uttalats att dessa regler skall tillämpas endast i undantagsfall.
Bl. a. synes nödargumentet ha åberopats för att legalisera den elektroniska
avlyssning som förekommit i utredningen kring mordet på statsminister
Olof Palme. Justitieministern uttalar i propositionen att hennes
ställningstagande att nu inte föreslå ett nytt tvångsmedel i form av avlyssning
med dold mikrofon endast tar sikte på förundersökningar i allmänhet.
Hon utgår vidare ifrån att frågan längre fram kommer att behandlas i utredningsarbetet
om bl. a. säkerhetspolisens arbetsmetoder. Hennes uttalanden
sägs heller inte innebära något ställningstagande i frågan om det är
eller bör vara tillåtet att i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder. Som
motionärerna påpekar har dessa yttranden från justitieministerns sida ytterligare
förvirrat den debatt om nödrätten som på senare tid pågått i vårt
samhälle, och det finns enligt utskottets mening anledning befara att den
s. k. buggningskulturen inom polisen härigenom vuxit till sig.

Särskilt mot denna bakgrund har det enligt vår mening varit av särskilt
värde att utskottet med anledning av motionerna i betänkandet lämnat
den utförliga redovisning i saken som skett. Som det här inte är fråga om
motivuttalanden i anslutning till antagande av lag eller lagändring bör ej
göras annat uttalande.

1988/89:JuU25

Innehållsförteckning 1988/89:JuU25

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 16

Utskottet 17

Inledning 17

Propositionens huvudsakliga innehåll 18

Utskottets överväganden 19

Allmänt om tvångsmedel 19

Hemlig teleavlyssning 22

Hemlig teleövervakning 23

Bandupptagning av telefonsamtal 24

Vissa frågor om beslag 25

Husrannsakan 28

Allmänt om husrannsakan 28

Polismans rätt att besluta om husrannsakan 29

Kyrkofrid m.m 30

Nya tvångsmedel — avlyssning med dold mikrofon m.m 33

Övrigt 38

Hemställan 38

Reservationer 41

1. Överskottsinformation (vpk) 41

2. Offentligt ombud (vpk) 42

3. Teleavlyssning vid s. k. förbrott (vpk, mp) 42

4. Teleövervakning (vpk, mp) 43

5. Bandupptagning av telefonsamtal (c) 44

6. Polismans rätt att besluta om husrannsakan (s) 45

7. Tvångsingripanden i kyrkolokaler m.m. (m, fp, mp) 45

8. Fortsatt förbud mot avlyssning med dold mikrofon (fp, vpk,

mp) 46

Särskilt yttrande 46

Nödsituationer m. m. (fp, vpk, mp) 46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989