Finansutskottets betänkande
1988/89 :FiU20

Riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m.m. (prop. 1988/89:100 bil. 1
och bil. 2 p. 6)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet finansplanens och partimotionernas
förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.

1 det inledande avsnittet om den ekonomiska politiken bedömer utskottet
att det för den internationella ekonomin kan förutses en relativt god
ekonomisk utveckling även om tillväxten kommer att dämpas något under de
två kommande åren. Den svenska ekonomin är alltjämt överhettad. De
åtgärder som vidtagits inom byggnadsverksamheten för att kyla ner överhettningen
och förslaget i anslutning till finansplanen att genomföra en vinstindragning
från företagen anser utskottet välmotiverade. En avveckling av de
kvarvarande delarna av valutaregleringen stöds av utskottet på vissa villkor.
Den fortgående internationaliseringen och nya finansiella instrument har
medfört att de kvarvarande delarna av valutaregleringen blivit allt mindre
effektiva. Utskottet understryker emellertid att avvecklingen innebär att
finanspolitiken kommer att få bära en större börda för att upprätthålla
samhällsekonomisk balans.

De borgerliga partierna reserverar sig var för sig när det gäller förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken men avlämnar bl.a. vad gäller
löntagarfonder och vinstandelssystem gemensamma reservationer. De tre
partierna stödjer förslaget om en avveckling av valutaregleringen men
formerna för avvecklingen kritiseras på vissa punkter. I detta sammanhang
avger moderata samlingspartiet och folkpartiet en gemensam reservation
medan centerpartiet har en egen reservation.

Vänsterpartiet kommunisterna lämnar en reservation rörande inriktningen
av den ekonomiska politiken och i övrigt nio reservationer rörande den
ekonomiska politiken.

Miljöpartiet avger utöver en reservation om inriktningen av den ekonomiska
politiken nio reservationer rörande andra ekonomisk-politiska
frågor.

Av innehållsförteckningen på betänkandets sista sidor framgår hur de övriga
reservationerna och de särskilda yttrandena fördelar sig på olika områden.

I avsnittet om riktlinjer för budgetpolitiken konstateras att det budgetförslag
som regeringen redovisar i finansplanen samt de budgetpolitiska principer
man där diskuterar väl svarar mot de krav på stramhet och fördelningspolitiska
hänsyn som erfordras. Vad gäller en utgiftsram för lönekostnadsökningar

1988/89

FiU20

1 Riksdagen 1988/89.5 sami. Nr 20

kan enligt utskottets mening lämpligheten av att avgränsa en utgiftsram till
enbart ett resursslag- lönekostnader- ifrågasättas. Utskottet förordar att ett
nytt system utvecklas som tar sikte på att lägga fast en ram för myndigheternas
samlade förvaltningsutgifter. Det skulle ge myndigheterna incitament att
begränsa den totala kostnadsutvecklingen och öka förutsättningarna för
delegering av beslutanderätt och ansvar för arbetets uppläggning. Ett sådant
system skulle också kunna kopplas till det nya budgetsystem med treåriga
budgetramar som successivt kom mer att införas. I avvaktan härpå bör någon
utgiftsram för lönekostnadsökningar inte fastställas för år 1989.

Reservationer vad gäller budgetpolitiken avlämnas enligt följande redovisning.

- Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (m), (fp), (c), (vpk), (mp)

- Utgiftsram för lönekostnadsökningar (m), (fp), (c, mp), (vpk)

- Räntor på statsskulden (m)

- Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto (m)

Företrädarna för moderata samlingspartiet och folkpartiet avlämnar ett
särskilt yttrande beträffande förvaltningen av postverkets likvida medel.

1988/89:FiU20

Inledning

1988/89:FiU20

I proposition 1988/89:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) - efter föredragning av statsrådet KjellOlof
Feldt -

dels föreslagit

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen,

3. att riksdagen för budgetåret 1989/90 i avvaktan på slutliga förslag i
kompletteringspropositionen och i enlighet med vad som förordats i propositionen a)

beräknar statsbudgetens inkomster,

b) beräknar förändringar i anslagsbehållningarna,

c) beräknar förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

4. att riksdagen godkänner de ändrade riktlinjerna för förvaltning av
postverkets likvida medel,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

5. statliga garantier,

6. den fortsatta avvecklingen av tjänstebrevsrätten,

7. avvecklingen av de särskilda anslagen till Extra utgifter.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som
bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget för 1989,
bilaga 1.2 Utdrag ur riksrevisionsverkets inkomstberäkning,
bilaga 1.3 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen, m.m.

Finansutskottet kommer att behandla finansplanens hemställan under 3 i
samband med kompletteringspropositionen. Övriga delar av finansplanen
behandlas i detta betänkande.

I proposition 1988/89:100 bilaga 2 Gemensamma frågor har regeringen - efter
föredragning av statsrådet Bengt K Å Johansson - berett riksdagen tillfälle ta
del av vad som anförts under punkt 6 Lönenivån i anslagsberäkningarna.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1988/89:Fi201 av Olof Johansson m.fl. (c)

Bosparande m.m., i vad avser yrkande 2,

1988/89:Fi202 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Samhällsfonder inför 1990-talet,

1988/89:Fi203 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1988/89:Fi204 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Frisläppande av investeringsfonderna,

1988/89:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)

Avveckling av löntagarfonderna,

1988/89: Fi206 av Lars Sundin (fp)

Slopande av löntagarfonderna,

1988/89:Fi207 av Olof Johansson m.fl. (c)

Den ekonomiska politikens betydelse för regionalpolitiken,

1988/89:Fi208 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Cash-limit,

1988/89: Fi209 av Per Westerberg och Knut Wachtmeister (båda m)
”Cash limit”-systemet,

1988/89:Fi210 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Demokratisk utveckling inom det ekonomiska livet,

1988/89:Fi211 av Inger Schörling m.fl. (mp)

EG-anpassningen, valutaregleringen och den svenska kronan,

1988/89:Fi212 av Carl Frick (mp)

Valutaregleringen,

1988/89:Fi213 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Den ekonomiska politiken,

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken,

1988/89:Fi215 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (båda m)
Slopande av löntagarfonderna, m.m., i vad avser yrkandena 1 och 2,

1988/89:Fi216 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Cash-limit i skolanslagen,

1988/89:Fi217 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Avskaffande av löntagarfonderna,

1988/89:Fi218 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

Budgetpolitiken och den offentliga sektorn,

1988/89:Fi219 av Birger Schlaug och Åsa Domeij (båda mp)
Principerna för bidrag,

1988/89:Fi220 av Gunnar Björk m.fl. (c)

Valutaregleringen,

1988/89:Fi221 av Carl Bildt m.fl. (m)

Det europeiska valutasamarbetet (EMS),

1988/89:Fi222 av Olof Johansson m.fl. (c)

Valutaregleringen m.m.,

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken,

1988/89:FiU20

1988/89:Fi224 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-3 och 5-10,

1988/89:Fi225 av Rolf Clarkson m.fl. (m)

Bilkreditförordningen,

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c)

Den ekonomiska politiken, i vad avser yrkandena 1-9 och 11,

1988/89:Fi314 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Den kommunala skatteutjämningen, i vad avser yrkande 2,

1988/89:Fi410 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Företagens uppgiftslämnande, m.m., i vad avser yrkande 1,

1988/89:Fi411 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Ägandespridning, i vad avser yrkandena 2 och 3,

1988/89:Fi506 av Anita Johansson m.fl. (s)

Förnyelse av offentliga sektorn,

1988/89:Fi608 av Alf Wennerfors (m)

Allemansfonderna, i vad avser yrkande 3,

1988/89:Fi701 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Betalningar till och från staten, i vad avser yrkande 8,

1988/89:Fi708 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Utbyggnad av förnyelsefonderna, m.m.,

1988/89:Fi709 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Premieobligationslån till järnvägsinvesteringar,

1988/89:Fi710 av Rune Backlund m.fl. (c)

Arbetsgivaravgifterna,

1988/89:Fi714 av Marianne Stålberg (s)

Systemet med treåriga budgetramar m.m.

Motionsyrkandena

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

1988/89:Fi213 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjer för den ekonomiska
politiken.

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motionen.

1988/89 :FiU20

1988/89:Fi224 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som i
motionen förordas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en ekologisk näringspolitik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om Sveriges relationer till EG,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder för att hävda det nationella oberoendet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om principerna för en rättvis skatte- och fördelningspolitik.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande fördelningspolitiken.

Mål för den ekonomiska politiken

1988/89:Fi207 av Olof Johansson m.fl. (c) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89: A435 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om den ekonomiska
politikens inriktning och betydelse för möjligheterna att nå målet regional
balans.

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om god miljö som mål för den ekonomiska politiken.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts beträffande
regional balans som ett mål för den ekonomiska politiken,

4. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts beträffande god
miljö som ett mål för den ekonomiska politiken.

Löntagarfonder

1988/89:Fi202 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att lägga fram förslag
till ett nytt fondsystem inför 1990-talet med utgångspunkt från de riktlinjer
om Samhällsfonder som motionen anger.

1988/89:Fi203 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes
genom proposition 1983/84:50.

1988/89:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar upphäva lagen om vinstdelningsskatt fr.o.m. 1989
års taxering,

1988/89:FiU20

2. att riksdagen beslutar sänka tilläggspensionsavgiften med 0,2 procentenheter
fr.o.m. den 1 juli 1989,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av löntagarfonderna
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:Fi206 av Lars Sundin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att avskaffa löntagarfonderna,

2. att riksdagen uppdrar åt regeringen att till riksdagen återkomma med ett
förslag till användning av löntagarfondernas avkastning i enlighet med vad
som anförs i motionen.

1988/89:Fi215 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (båda m) vari - med
hänvisning till motiveringen i motion 1988/89:Sk413 - yrkas

1. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna snarast bör avvecklas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrättandet av nya kollektiva fonder i enlighet med LO:s
förslag med bestämdhet skall avvisas.

1988/89:Fi217 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:N323 - yrkas att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till avveckling av de regionala löntagarfonderna
så att 10 miljarder kronor av deras tillgångar fördelas till Närfondernas
finansieringsfonder enligt vad som anförts i motionen.

1988/89:Fi314 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:Sk455 - yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av Närfonder och om vinstdelningsskatt.

1988/89:Fi411 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ytterligare fonduppbyggnad.

Vinstandelssystem

1988/89:Fi410 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:N256 - yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa gynnsamma förutsättningar för lokala andel-i-vinstsystem.

1988/89:Fi411 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om spridning av andel-i-vinst-system till flera företag och människor.

1988/89:Fi608 av Alf Wennerfors (m) vari - med hänvisning till motiveringen
i motion 1988/89:N375 - yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om vinstandelssystem.

1988/89:FiU20

Övriga ekonomisk-politiska frågor

1988/89:Fi204 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:N254-yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläppande av investeringsfonderna.

1988/89:Fi210 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomisk demokrati och en utveckling i riktning mot demokratiska
förhållanden inom näringslivet,

2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till ägarutredningen
att studera möjligheterna för en demokratisk utveckling inom företagen och
hela det ekonomiska livet samt framlägga förslag i denna riktning.

1988/89:Fi224 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om demokratisering av ekonomin.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag för främjande av högteknologi
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1988/89:Fi708 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:Ub261 - yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utbyggnad av
förnyelsefonderna med avsättningar baserade på företagens vinster 1988 och
1989 enligt de riktlinjer som anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en teknisk-humanistisk
vuxenutbildning finansierad genom en utbyggnad av förnyelsefonderna.

1988/89:Fi710 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivaravgifternas
roll i ekonomin och behovet av en trygg finansiering av socialförsäkringssystemets
förmåner.

Statsskuldspolitiken

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken.

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgälden till känna vad i
motionen anförs om statssskuldspolitiken.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om målsättning och inriktning beträffande engångsförstärkningar av budgeten
samt bemyndigar regeringen att genomföra erforderliga försäljningar.

1988/89:Fi709 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen föreslagits om
finansiering av järnvägsinvesteringar.

I988/89:FiU20

Kredit- och valutapolitiken

1988/89 :FiU20

1988/89:Fi201 av Olof Johansson m.fl. (c) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:Bo205 - yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om sambandet mellan den ekonomiska politikens inriktning
och kostnadsutvecklingen för boendet.

1988/89:Fi210 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att valutalagstiftningens alla möjligheter utnyttjas
för ett verkligt samhällsinflytande över den ekonomiska utvecklingen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning med syfte att
ge de fackliga organisationerna vid resp. företag vetorätt vid försäljning av
svenska företag till utländskt kapital eller svenska företags uppköp av företag
i utlandet.

1988/89:Fi211 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att valutaregleringen
inte skall försvagas.

1988/89:Fi212 av Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den skall
tillsätta en omfattande och allsidig utredning om konsekvenserna på kort och
lång sikt av en avveckling av valutaregleringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att denna
utredning skall vara parlamentarisk och att alla riksdagspartier skall vara
representerade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningen
skall lägga huvudvikten vid de ekologiska och internationella konsekvenserna
av avvecklingen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningen
skall föreslå sätt och metoder för att valutapolitiken effektivt skall kunna
vara ett delinstrument för en bra miljö- och resurspolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en reformering
av valutaregleringen skall kombineras med en beredskapslag som gör det
möjligt att snabbt och effektivt ändra den så att den kan främja förhållandena
i Sverige,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att valutaregleringen
inte får reformeras förrän utredningen är klar och riksdagen har fattat
beslut i frågan.

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

1988/89:Fi220 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs vad gäller avskaffandet av valutaregleringen.

1988/89:Fi222 av Olof Johansson m.fl. (c) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:U561 - yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att utvärdera konsekvenserna av avregleringen inom valutaområdet.

1988/89:Fi224 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder mot transnationaliseringen och utnyttjande av
valutalagstiftningen härför.

1988/89:Fi225 av Rolf Clarkson m.fl. (m) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:T447 - yrkas att riksdagen beslutar att
avskaffa bilkreditförordningen.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande valutaregleringens avskaffande.

Anknytning till det europeiska monetära samarbetet (EMS)

1988/89:Fi211 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inte
skall ansluta sig till EMS,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
behålla Sveriges riksbank,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den svenska
kronan skall förbli svensk myntenhet och inte ersättas med något annat.

1988/89:Fi220 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om Sveriges relation till europeiska monetära samarbetet
(EMS).

1988/89:Fi221 av Carl Bildt m.fl. (m) vari - med hänvisning till motiveringen i
motion 1988/89:U560 - yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförs om svensk
anknytning till EMS, European Monetary System.

1988/89:Fi222 av Olof Johansson m.fl. (c) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:U561 - yrkas

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
Sveriges relationer med det europeiska monetära systemet (EMS).

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförs om anslutning till EMS.

Budgetpolitiken

1988/89:Fi213 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjer för budgetregleringen.

1988/89:FiU20

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen, i berörd del.

1988/89:Fi219 av Birger Schlaug och Åsa Domeij (båda mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att principerna för bidrag
dels bör vara fördelningspolitiska, dels bör vara så konstruerade att de ger
individen största möjliga valfrihet.

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som anges i
motionen.

1988/89:Fi224 av Lars Wemer m.fl. (vpk) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som i motionen
förordas.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
förordas i motionen,

11. att riksdagen begär förslag om ökade inleveranser från televerket och
statens vattenfallsverk med 300 resp. 500 milj. kr. budgetåret 1989/90.

1988/89:Fi506 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om den
offentliga sektorns förnyelse.

Beräknat tillkommande utgiftsbehov

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen för budgetåret 1989/90, i avvaktan på slutligt förslag,
beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto, till 1 500 000 000 kr.

Räntor på statsskulden

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen för budgetåret 1989/90, i avvaktan på slutligt förslag, till
Räntor på statsskulden m.m. beräknar ett förslagsanslag av 57 500 000 000
kr.

Treåriga budgetramar

1988/89:Fi714 av Marianne Stålberg (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hänsyn skall tas till försäkringskassornas särskilda förutsättningar
vid övergången till ett nytt treårigt budgetsystem,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att försäkringskassorna bör kunna medverka i försöksverksamhet
med nya former för samarbete m.m. inom den offentliga sektorn.

1988/89:FiU20

Utgiftsram för lönekostnadsökningar

1988/89:Fi208 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:Ub266 - yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. cash-limitmetoden.

1988/89:Fi209 av Per Westerberg och Knut Wachtmeister (båda m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om oönskade effekter av ”cash limit”-metoden.

1988/89:Fi214 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen, i berörd del.

1988/89:Fi216 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari - med hänvisning till
motiveringen i motion 1988/89:U299 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om den s.k. cash-limitmetoden.

1988/89:Fi218 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av personal- och lönepolitiken inom den gemensamma
sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om budgetpolitiken som instrument för att såväl på kort som på lång
sikt ompröva och förnya verksamheten i den gemensamma sektorn.

1988/89:Fi223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om utgiftsram (cash limit) för de statliga myndigheterna.

1988/89:Fi224 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utgiftsram för löneökningar.

1988/89:Fi226 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande utgiftsramar för lönekostnader i offentlig
verksamhet.

Förvaltning av postverkets likvida medel

1988/89:Fi701 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen avslår prop. 1988/89:100, bilaga 1, punkt 4 och begär nytt
förslag till riktlinjer för postverkets förvaltning av sina likvida medel i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Propositionen

Den ekonomiska politiken lades om år 1982 i syfte att hävda sysselsättningen
och förbättra det låga sparandet. Resultaten blev goda, sägs det i propositionen.
Tillväxten ökade, produktiviteten steg, näringslivets lönsamhet förbätt -

1988/89:FiU20

rades och investeringarna ökade. Bytesbalansen förstärktes, arbetsmarknaden
började efter hand förbättras, den offentliga utgiftsökningen bringades
under kontroll och budgetunderskottet minskades.

I propositionen framhålls att under år 1988 uppvisade den svenska
ekonomin alltjämt en påtaglig styrka. Arbetslösheten var bara drygt 1,5 %,
och reallönerna och investeringarna steg avsevärt. Detta läge ser ut att i stort
sett bestå under år 1989. Bytesbalansunderskottet ökar visserligen något och
investeringstillväxten avtar, men arbetslösheten väntas förbli låg. Denna bild
döljer emellertid en rad problem.

- Den snabba pris- och lönestegringstakten är inte långsiktigt förenlig med
en ekonomi i balans.

- Fallande oljepriser, sjunkande dollarkurs och höjda exportpriser på
världsmarknaden för bl.a. skogsprodukter har inneburit att försämringen
av bytesbalansen blivit begränsad. I längden kommer inte draghjälp
utifrån, t.ex. i form av sänkta oljepriser eller snabbt växande marknader,
att kunna fortsätta att neutralisera en svag produktivitetsökning och
alltför snabba lönestegringar.

- Kapacitetsbrist hämmar produktionen. Detta gäller både arbete och
kapital.

- Hushållssparande! är negativt. Det svaga hushållssparande är en viktig
faktor bakom det låga totala sparandet i Sverige.

- Stor uppmärksamhet måste ägnas åt de finansieringsproblem som kan
komma att uppträda i socialförsäkringssektorn.

Den ekonomiska politiken under den kommande mandatperioden måste,
mot denna bakgrund, inriktas på att dels dämpa den inhemska pris- och
kostnadsstegringen, dels stimulera produktiviteten och den långsiktiga
tillväxten. Årets budgetförslag är därför, sägs det i propositionen, stramt.
Därutöver vidtas åtgärder för att under år 1989 kyla ned överhettningen i
byggsektorn i storstadsregionerna samtidigt som en indragning föreslås av
vinstmedel från företagen. Detta bör ske genom att en särskild skatt tas ut på
företagsvinsterna under år 1989. Avsikten är att dessa åtgärder skall verka
dämpande på lönestegringstakten redan under år 1989, och framför allt
under år 1990. Den nominella löneökningen måste begränsas. I propositionen
betonas att det i fortsättningen inte är med hjälp av sänkta reallöner som
den svenska exporten bör vinna sina framgångar på världsmarknaden.
Tvärtom är uppgiften att löpande öka produktiviteten och höja kvaliteten på
svensktillverkade varor och tjänster så att utrymme skapas för ökade
reallöner, stigande standard samt investeringar som kan förbättra miljön.

Målen för den ekonomiska politiken är oförändrade - full sysselsättning
utan inflation, god ekonomisk tillväxt, balans i de utrikes affärerna och en
rättvis fördelning av resurserna - men medlen måste anpassas till den nya
ekonomiska situationen.

I propositionen framhålls att finanspolitiken under den senaste sexårsperioden
förts med betydande stramhet. Med hänsyn till den högkonjunktur
som för närvarande råder bör finanspolitiken även fortsättningsvis vara
restriktiv. Den strama finanspolitiken bör drivas vidare också under kommande
år. Därvid bör inte höjningar av skattetrycket användas som

1988/89:FiU20

finanspolitiskt instrument. De åtgärder som nu föreslås vad gäller indragningar
av företagens vinster har också avvägts så, att de ej leder till någon
bestående ökning av skattebelastningen.

Den förda penningpolitiken karakteriseras i propositionen som stram i så
måtto att räntan varit hög. Samtidigt har emellertid kreditexpansionen varit
kraftig. Det senare torde i stor utsträckning vara en följd av den avreglering
av kreditmarknaden som skett.

I propositionen föreslås liberaliseringen av valutaregleringen fortsätta.
Det framhålls att tiden är mogen att i allt väsentligt avveckla de kvarvarande
delarna av regleringen. Valutalagstiftningen skall behållas endast i beredskapssyfte.
Förutsatt att riksdagen ansluter sig till denna uppfattning bör de
konkreta beslut som direkt avser en fortsatt avveckling av valutaregleringen
fattas av riksbanken. Detta kan ske inom ramen för nuvarande valutalag och
valutaförordning.

I avsnittet om fördelningspolitiken anförs att föräldraförsäkringen är en
hörnpelare i familjepolitiken. I propositionen föreslås att föräldraförsäkringen
byggs ut så att den täcker en ersättningsperiod på ett och ett halvt år.
Utbyggnaden bör ske i etapper och vara helt genomförd den 1 juli 1991.

Sysselsättningspolitiken bör inriktas så att det goda arbetsmarknadsläget
utnyttjas för att så långt möjligt ge arbete åt dem med svagast ställning på
arbetsmarknaden och ytterligare minska de regionala skillnaderna i sysselsättning.
Arbetsmarknadens utbudssida, dvs. åtgärder för att vidga flaskhalsar
och avhjälpa bristen på arbetskraft måste ges en fortsatt hög prioritering.
Flyktingar och andra invandrare bör ges möjligheter att komma ut snabbare
på arbetsmarknaden än i dag.

Enligt föredraganden innebär den nödvändiga förnyelsen av den offentliga
sektorn främst att en koncentration till de mest prioriterade områdena för
den offentliga verksamheten kommer till stånd. Resurserna skall satsas på de
verksamheter och välfärdssystem som visar sig ge det största utbytet i form av
rättvis fördelning, välfärd och trygghet. I förnyelsen av den offentliga sektorn
bör också ingå att sådana tjänster, vilka lämnar relativt sett mindre bidrag till
rättvisa och trygga levnadsvillkor för medborgarna, kan produceras av
entreprenörer men enbart under förutsättning att detta blir billigare utan att
kvaliteten blir lidande.

Syftet med den förda budgetpolitiken har varit att återställa balansen i
statsfinanserna. I den av riksdagen fastställda statsbudgeten för budgetåret
1988/89 bedömdes budgetunderskottet uppgå till 5,6 miljarder kronor.
Statsbudgeten för innevarande budgetår beräknas ge ett överskott med 11,0
miljarder kronor. En orsak till att statsbudgeten förstärks jämfört med förra
budgetåret är bl.a. att ränteutgifterna för budgetåret 1988/89 beräknas bli
förhållandevis låga. Detta beror på att bokföringsprinciperna för statsskuldväxlar
har förändrats, vilket detta budgetår ger en positiv engångseffekt på
ränteutgifterna på 7,0 miljarder kronor. Denna effekt kommer inte att
kvarstå nästa budgetår. Trots denna engångseffekt uppgår statsskuldräntorna
till 52,8 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 15 % av de totala
statsutgifterna. Om denna tunga utgiftspost skall kunna minskas, krävs
ordentliga överskott i statsbudgeten under en följd av år.

I propositionen understryks att villkoren för lönebildningen i offentlig och

1988/89:FiU20

privat sektor måste bli mer likartade. Mot denna bakgrund har riksdagen lagt
fast vissa budgetriktlinjer för staten. De innebär att statsmakterna inför varje
avtalsrörelse skall lägga fast en ram för lönekostnadsökningar. Föredraganden
understryker att detta inte utgör ett lönetak. För år 1988 fastställdes
denna ram till 4 %. För att säkerställa personalförsörjningen i statsförvaltningen
har regeringen givit kompensation för lönekostnadsökningar upp till
sammanlagt 5,6 %. En ny ram bör nu läggas fast för år 1989. Det
budgetförslag som redovisas bygger på att löneutgifterna ökar med högst
5 %. Om lönekostnadsökningarna överstiger denna procentsats måste de
överskjutande kostnaderna finansieras genom ökad produktivitet.

I övrigt betonas i propositionen att bl.a. följande uppgifter är angelägna
för den ekonomiska politiken:

- Regionalpolitiken måste aktiveras för att stimulera tillväxten i områden
där det finns ledig kapacitet samt dämpa expansionen för att på så sätt
motverka ytterligare flaskhalsar i storstäderna.

- En omfattande skattereform är ett krav.

- En ansvarsfull hushållning med naturresurserna är ett villkor för en god
ekonomisk utveckling. Omvänt gäller att en framgångsrik ekonomisk
politik är en förutsättning för en aktiv miljöpolitik. Detta innebär att
miljön måste värnas genom förebyggande åtgärder och genom att
skadade miljöer återställs. Miljöhänsyn måste prägla verksamheten i alla
samhällssektorer.

Partimotionerna om den ekonomiska politiken

I motion Fi214 (m) anförs att trots de senaste årens internationella
högkonjunktur är det uppenbart att Sverige har problem som kräver en ny
politik. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige kännetecknas av lägre
välfärdsökning och större prisstegringar än i omvärlden. Sverige är åter på
väg in i stora underskott i sina utrikes affärer med risker för sysselsättning och
trygghet. Osäkerhet om skatter, Europapolitik och energipriser hämmar
företagsamhetens utveckling. Sammanfattningsvis konstateras i motionen
att den svenska ekonomins balansproblem fortsätter att förstärkas. Med
nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken är risken påtaglig att
bytesbalansunderskottets ökning accelererar, tillväxten stagnerar och arbetslösheten
ökar i början av 1990-talet.

I motionen understryks att det yttersta målet för den ekonomiska politiken
är att öka den enskildes frihet och välfärd. Detta förutsätter god ekonomisk
tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen kan nås
endast med en politik som stärker marknadshushållningen och avlägsnar de
tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska ekonomin.
Omvandlingens och dynamikens förutsättningar måste därvid sättas i
centrum för strukturpolitiken. Omvandling av ekonomin förutsätter utveckling
av nya lönsamma företag och avveckling av gamla olönsamma.
Utvecklingskraften förstärks om man ökar ekonomins flexibilitet och
förmåga att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser mot områden med
gynnsamma pris- och tillväxtförutsättningar såväl hemma som på världsmarknaden.
Genom en bättre funktionsduglighet hos olika marknader och

1988/89:FiU20

högre produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin,
vilket underlättar stabiliseringspolitiken. En skattereform som sänker marginalskatterna
samtidigt som den utgör det första steget i en målmedveten
minskning av det totala skattetrycket är den viktigaste uppgiften för den
ekonomiska politiken. Detta framstår också allt tydligare som den enda
vägen att åstadkomma reallöneökningar utan att skada konkurrenskraft och
samhällsekonomi. En skattereform kan inte vänta. Den är nödvändig för att
vidga den enskildes frihet och valmöjligheter. Den svenska ekonomin
behöver dessutom avregleras. Det gäller både den offentliga sektorn och det
privata näringslivet.

Stabiliseringspolitiken måste baseras på det förhållandet att kapacitetsutnyttjandet
för närvarande är högt. Bakom dagens överhettningsproblem
ligger inte främst en för stor konsumtionsökning utan en för liten produktionstillväxt,
vilket i sin tur sammanhänger med restriktioner på ekonomins
utbudssida, framför allt det hårda skattetrycket. Det är dessa restriktioner
som måste angripas. Mot denna bakgrund avvisar motionärerna finanspolitiska
åtstramningsåtgärder i form av snabba skattehöjningar. I stället är det
angeläget att ge stabiliseringspolitiken en mer långsiktig inriktning. Att
motverka uppkommande störningar av kortsiktig natur bör åvila penningpolitiken.

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga
budgetunderskottet. I motionen avvisas den av socialdemokraterna förespråkade
inriktningen mot ett bestående sparandeöverskott i den offentliga
sektorn som skulle innebära en successiv överföring av ägande från enskilda
händer till det allmänna. Det sparande och den kapitalbildning som krävs för
näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda sektorn.

I motionen konstateras att regeringen i budgetpropositionen bekräftar att
den numera ansluter sig till det i många år framförda moderata kravet att
avveckla även valutaregleringens s.k. hårda kärna. Motionärerna är emellertid
av den uppfattningen att återstoden av valutaregleringen bör avskaffas i
ett slag. En successiv avveckling efter ett okänt tidsschema kommer endast
att skapa osäkerhet och spekulation på olika marknader. Målsättningen
måste vara att valutaregleringen inte skall behöva förlängas, när den
nuvarande tillämpningstiden löper ut den 30 juni 1989.

Sammanfattningsvis omfattar det moderata alternativet till regeringens
ekonomiska politik en strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader
och avreglering samt en icke-interventionistisk, normbaserad uppläggning av
stabiliseringspolitiken. Detta program har, menar motionärerna, större
möjligheter än en interventionistisk politik att varaktigt och trovärdigt värna
den fulla sysselsättningen.

Förslaget i motionen till statsbudget för budgetåret 1989/90 innebär en
utgiftsnivå som ligger 15,2 miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Av
dessa utgiftsminskningar är ca 3 miljarder kronor av mer eller mindre
engångskaraktär, även om samma slags intäkter av denna storlek torde
kunna beräknas för varje år under den närmast överskådliga framtiden.
Vidare innebär förslaget att skatteintäkterna kan beräknas bli 9,8 miljarder
kronor mindre än vad regeringen utgått från. Det kassamässiga överskottet
för budgetåret 1989/90 blir enligt detta budgetförslag således 5,4 miljarder

1988/89: FiU20

kronor större än vad regeringen föreslagit.

I princip delar motionärerna regeringens uppfattning att en utgiftsram för
löneökningar bör tillämpas även för nästa budgetår och att denna bör
bestämmas till 5 %. Detta innebär emellertid inte att motionärerna anser
den av regeringen använda tekniken för utgiftsramens tillämpning vara den
bästa. Som motionärerna ser det, krävs för en smidig tillämpning av en
utgiftsram att detaljstyrningen i budgetsystemet minskar och att en skattepolitik
förs som skapar förutsättningar för en rimlig löne- och prisutveckling.

Avslutningsvis görs i motionen en bedömning av effekterna på den
ekonomiska utvecklingen om de i motionen föreslagna åtgärderna genomförs.
Sammantaget leder enligt denna bedömning den moderata politiken till
en väsentligt högre tillväxttakt redan 1990. Därmed skulle enligt motionärerna
Sverige komma mer i linje med den internationella utvecklingen. I det
något längre perspektivet medför den förhöjda aktivitetsnivån att produktionskapaciteten
förstärks, flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden reduceras,
inflationstakten avtar och räntenivån sänks, vilket allt hjälper till att
förstärka bytesbalansen.

I motion Fi223 (fp) anförs att den främsta orsaken till överhettning i svensk
ekonomi och till de snabba prisökningarna är att regeringen fört en alltför
svag finanspolitik. Folkpartiet föreslog våren 1988 en finanspolitisk åtstramning
för att dämpa de negativa effekterna av överhettningen. Åtgärderna
avvisades av riksdagen även om riksdagsmajoriteten delade folkpartiets
uppfattning om behovet av åtstramning. Resultatet visar sig nu i fortsatt hög
inflation.

Förra året steg priserna drygt dubbelt så mycket som regeringen antagit,
eller med 6,3 % jämfört med antagna 3 %. Motionärernas bedömning är att
inflationen även i år blir högre än de 5,5 % som anges i finansplanen.

Folkpartiet avvisar regeringens förslag att genom en extra engångsskatt på
företagens vinster kunna dämpa löneökningarna. Vidare kommenteras
också finansministerns, enligt motionärerna, kovändning i fråga om utgiftsramen
förde statliga myndigheterna. Enligt motionärernas bedömning är det
regeringens oskickliga hantering och utställda men svikna löften som skapat
dagens oklara läge.

Avvecklingen av valutaregleringen hälsas av motionärerna med tillfredsställelse.
Sverige bör nu överväga anslutning till EMS-systemet.

Motionärerna lyfter fram fem problemområden i den svenska ekonomin.
Problemområdena är den snabba inflationen, det negativa sparandet hos
hushållen, den långsamma produktivitetsutvecklingen, bristen på arbetskraft
samt den galopperande kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringssystemet.

I motionen understryks att den automatiska utgiftsökningen inom socialförsäkringssystemet
tillsammans med kraven på en totalt sett återhållsam
utgiftsutveckling redan skapar svårigheter inom viktiga offentliga verksamheter.
Än värre blir det framöver om ingenting görs.

På grund av den egna propagandistiska terminologin (”välfärden raseras”)
har regeringen, menar motionärerna, drivit in sig själv i en återvändsgränd.
Effekterna därav blir antingen fortsatt kris inom de offentliga verksamheter -

1988/89:FiU20

2 Riksdagen 1988189.5 sami. Nr 20

na (sjukvård, barnomsorg, skola, forskning, försvar, m.m.) eller fortsatt
stigande skattetryck. Ingendera kan accepteras. Inom socialförsäkringssystemen
finns redan i dag stora problem.

- De administrativa problemen och kostnaderna är betydande. Handläggningen
av ärenden är orimligt lång och försäkringskassorna tvingas avstå
från viktiga rehabiliteringsinsatser.

- Rättviseproblemen är stora genom den varierande täckningsgrad som
gäller för sjukpenning, arbetsskadeersättning, ATP m.m.

- Effekterna på arbetsvilja och sparande måste klarläggas.

- Alltför vattentäta skott mellan de olika systemen är ett problem.
Människor tvingas vänta i månader och år på behandling i sjukvården
trots att deras sjukpenning mer än väl skulle täcka kostnaderna för
behandling.

- Sambandet mellan avgifter och förmåner är svagt.

- Den metod för förmånernas värdesäkring som valts innebär att en låg
ekonomisk tillväxt skapar betydande finansieringsbörda för löntagarna.

I motionen understryks att folkpartiet slår vakt om den generella socialförsäkringen
som i långa stycken är en frukt av en liberal reformpolitik. För att
bevara den trygghet för enskilda som denna politik innebär krävs en
genomgripande översyn. Folkpartiet ger i motionen sin syn på hur en sådan
översyn bör utformas. Syftet är att skapa både trygga försäkringssystem och
utrymme för angelägna reformer inom offentliga verksamheter.

Vissa av de offentliga verksamheterna befinner sig, menar motionärerna,
redan i kris. Mot denna bakgrund föreslås därför ökade resurser till
äldreomsorg, sjukvård, demensvård, skola m.fl. angelägna uppgifter. Det
innebär att motionärerna vill satsa 1,2 miljarder kronor på ”det glömda
Sverige” utöver vad regeringen föreslår. Även inom miljö- och kulturpolitiken
krävs tillskott. Totalt föreslår folkpartiet ca 2,7 miljarder kronor till
reformer.

Reformerna skall finansieras främst genom neddragning inom några
transfereringssystem. Besparingarna tillsammans med höjningar av alkoholoch
tobaksskatterna uppgår till ca 6,2 miljarder kronor. Folkpartiets
budgetförslag innebär således att ca 3,5 miljarder kronor utöver vad
regeringen kan komma att föreslå avsätts för i första hand sänkning av
inkomstskatten för 1990.

Sverige har, sägs det i motion Fi226 (c), haft ett andrum för att lösa de
grundläggande obalanserna i ekonomin. Devalvering, oljeprissänkning,
internationell räntesänkning, dollarkursfall och minskad internationell inflationstakt
har inneburit en respittid för att komma till rätta med hög inflation,
snabb kostnadsutveckling, låg produktivitetsutveckling samt svag extern
balans. Man kan konstatera att inget av dessa problem är löst. Regeringen
har trots de internationellt goda förutsättningarna hittills misslyckats med att
uthålligt lösa de ekonomiska problemen.

Styrkan i en ekonomi måste bedömas utifrån dess förmåga att utnyttja
högkonjunkturer, överbrygga lågkonjunkturer och långsiktigt bibehålla
ekonomiskt välstånd och utvecklingsförmåga. Sett från dessa utgångspunk -

1988/89 :FiU20

ter ter sig, menar motionärerna, framtiden inte enbart ljus för svensk
ekonomi. Den ekonomiska tillväxten i Sverige är betydligt lägre än i våra
konkurrentländer och bytesbalansen är negativ och vikande. De regionala
obalanserna består. I motionen understryks att centern vill göra regional
balans liksom en god miljö till mål för den ekonomiska politiken.

Enligt motionärerna utgör följande områden de främsta uppgifterna för
den ekonomiska politiken:

- aktiv sysselsättningspolitik för att möta arbetskraftsbehovet,

- en genomgripande skattereform med fördelningspolitiskt acceptabel
inriktning,

- reformerad offentlig sektor,

- åtgärder för att stimulera hushållssparande!,

- politik för regional balans,

- överhettade områden måste dämpas,

- satsning för framtiden på småföretagande,

- satsning för framtiden på utbildning och infrastruktur,

- samhällsplanering för ekologisk balans,

- bromsad ökningstakt för vissa transfereringssystem som har en lavinartad
kostnadsutveckling i dag,

- strukturomvandling inom industrin,

- enklare och mer stabila spelregler i ekonomin.

Finanspolitiken måste bära ett större ansvar för stabiliseringspolitiken.
Penningpolitikens börda måste bli lättare så att räntorna kan sänkas.

För att få ned kostnads- och löneökningstakten föreslås i motionen
följande åtgärder:

- fast växelkurs skall anges som norm för den ekonomiska politiken,

- investeringsavgift på 25 % i överhettade koncentrationsområden,

- differentierad moms med sänkt skatt på mat,

- marginalskattesänkning år 1990 i kombination med fördelningspolitiska
åtgärder,

- utrymme för reallöneökningar genom en begränsning av tillväxttakten i
offentlig sektor,

- samordning av avtalsperioderna,

- införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Motionärerna delar regeringens uppfattning att det är dags att avskaffa
valutaregleringen. En sådan åtgärd ses som en lämplig del av en räntepressande
politik.

I motionen avvisas förslaget att ta ut en särskild skatt på företagsvinsterna
under 1989. Motionärerna betonar i detta sammanhang vikten av stabilitet i
de spelregler som samhället ställer upp för ekonomin. Det framhålls att det
inte finns något som talar för att den föreslagna vinstskatten skulle verka
dämpande på lönestegringstakten.

Statsbudgeten är i balans för första gången sedan budgetåret 1962/63.
Detta är tillfredsställande. Balansen i ekonomin har emellertid, menar
motionärerna, till stor del åstadkommits genom en lägre disponibel inkomst
för flertalet hushåll under 1980-talet. Undersökningar har visat att inkomstoch
förmögenhetsklyftorna ökat under de socialdemokratiska regeringsåren.

1988/89:FiU20

Flera grundläggande problem i svensk ekonomi är dessutom ännu olösta och 1988/89: FiU20
riskerar att leda till nya obalanser i framtiden.

Centerns budgetförslag ger i förhållande till regeringens en ytterligare
budgetförstärkning på 3,5 miljarder kronor. Skattetrycket sänks därvid med
0,3 % av BNP under nästa budgetår. Budgetförslaget innebär sammantaget
att 5 miljarder kronor satsas på att främja sysselsättningen på ett regionalpolitiskt
riktigt sätt. Vidare införs medel för en förbättrad infrastruktur, vård
och omsorg, utbildning, miljöåtgärder och rättsväsende. Finansieringen
föreslås ske genom en höjning av skatten på olja, kol och uran. Bränslen bör
beskattas lika vid såväl värme- som elproduktion. De höjda skatterna
förutsätts användas till en skattereduktion lika för alla skattebetalare vid en
marginalskattesänkning inför 1990 års skatter. Skattereduktionen blir därmed
ett fördelningspolitiskt komplement som kan bidra till lugnare avtalsrörelse
och lägre inflation.

Motionärerna avvisar användningen av cash-limit-metoden i den form som
regeringen föreslår. Det framhålls att centern var det enda oppositionsparti
på den icke-socialistiska sidan som 1988 kritiserade regeringens utgiftsram.

Kritiken kvarstår. Bl.a. framhålls att en kassabegränsning måste avse det
totala anslaget till en myndighets verksamhet om en sådan metod skall kunna
fungera.

Vänsterpartiet kommunisterna anför i motion Fi224 (vpk) att den ekonomiska
politiken inte har motverkat utan tvärtom varit ägnad att befästa en rad
centrala tendenser som förstärker kapitalismens motsättningar och orättvisor.
Som exempel kan nämnas koncentrationen av makt och kapital,
kapitalets transnationalisering, vidgade klassklyftor i samhället och EGanpassning.
Dessutom har den ekonomiska politiken medfört nedskärningar
av och åtstramning mot den offentliga sektorn. Dessa har inneburit att
verksamheter försämrats, att offentliga kapitaltillgångar börjat att förstöras,
att kommunerna inte kunnat upprätthålla eller utveckla social service,
undervisning och kultur på ett sätt som medborgarna har rimlig rätt att
kräva.

Regeringen har - med hjälp av goda konjunkturer - kunnat få bort det
stora underskottet i statsbudgeten sorn de borgerliga lämnade efter sig när de
förlorade sin majoritet 1982. Detta har möjliggjorts genom att statens
inkomster - till följd av bl.a. en löneutveckling som regeringen sökt
motverka - har ökat fortare än regeringen förutsett. Detta har parats med en
politik som slagit hårt inte minst mot den kommunala sektorn.

En omläggning av den ekonomiska politiken blir mot denna bakgrund
alltmer angelägen och behövlig. Den bör ha följande inriktning:

- Demokratiserad ekonomi. En demokratisering av ekonomin är grundläggande
för att motverka storfinansens maktkoncentration och samhällets
utveckling. Möjligheter skapas för en styrning av investeringar i enlighet
härmed.

- Skärpt valutalagstiftning. Transnationaliseringen motverkas och kapitalrörelser
över gränserna kontrolleras. Riksdagen måste uttala sig för att
valutalagstiftningen skall tillämpas. De anställda ges vetorätt mot att

utländska företag köper upp svenska företag eller eljest flyttar produktio- 20

nen utomlands.

- Breddning av Sveriges internationella relationer. Riksdagen bör uttala sig 1988/89:FiU20
mot underordningen av Sverige under EG:s politik. Målsättningen

gentemot EG skall vara densamma som gentemot andra stater; beredskap
till samarbete, frihandel (med EG finns redan frihandelsavtal) men
inte underordning och beroende.

- En ekologisk näringspolitik. En medveten styrning av näringslivets
utveckling mot sådana produktionsmetoder, tekniker och material som är
skonsamma mot vår miljö är nödvändig. Detta kräver att ekonomiskpolitiska
instrument skapas för att ge näringspolitik och investeringar en
sådan inriktning.

- Investeringsprogram för offentlig sektor. Det krävs ett rejält investeringsprogram
för att klara eftersatta behov inom den offentliga sektorn. Den
offentliga sektorn bör vara en föregångssektor när det gäller arbetsförhållanden
och inflytande för de anställda.

- Förstärkt regionalpolitik. För att uppnå detta krävs att en bred forskning
och utvecklingsverksamhet startas inom den offentliga sektorn. De
långsiktiga tendenserna till avfolkning och de långsiktiga problemen för
Norrlandslänen, Bergslagen och Sydöstsverige måste brytas. Särskilda
regionalpolitiska insatser bör göras för att stödja och bredda kvinnors
möjligheter till arbete och utkomst i glesbygdsområden med en ensidig,
traditionellt manlig arbetsmarknad.

- En fördelningspolitik som minskar klassklyftor och ger alla förutsättningar
till en god försörjning. Den framtida skattepolitiken måste utformas så
att den verkar utjämnande. En utjämnande skattepolitik bör ta sin
utgångspunkt i att möjliggöra sänkta kommunala skatter och därmed
minska skattemarginalerna nerifrån. En viktig del i en skattereform är
slopad matmoms. Skärpta skatter på kapitalinkomster och spekulationer
är en nödvändighet.

- Kortare arbetsdag med målet sex timmars arbetsdag.

- En bostadspolitik för lägre hyror.

I motionen framhålls att vänsterpartiet kommunisternas alternativa förslag
till statsbudgetens olika delar bildar utgångspunkten för att förverkliga de
angivna allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Budgetförslaget
innebär att en överföring av ekonomiska resurser sker från kapitalägare
och från överlikviditeten i näringslivet till de lönearbetande, till regional
utveckling, till trafik- och energipolitik och till den offentliga sektorns socialt
och samhällsekonomiskt viktiga delar.

Den offentliga sektorn måste prioriteras. I samband med att kommunernas
ekonomi skall behandlas i kompletteringspropositionen bör en likviditetsindragning
övervägas från näringsliv och banksystem i storleksordningen
10 miljarder kronor för en utbyggnad av den gemensamma sektorn. Denna
indragning bör under följande budgetår omformas till en vinstskatt.

I jämförelse med regeringens förslag innebär budgetförslaget i motion
Fi224 (vpk) bl.a. att vården, barnomsorgen och barnbidragen tillsammans
tillförs ytterligare drygt 5 miljarder kronor.

Finansieringen av de åtgärder som föreslås i motionen sker främst genom
en kraftigare beskattning av företagens energianvändning, handeln med
värdepapper och förmögenheter.

I motionen avvisas förslaget i propositionen att ange en utgiftsram på
löneökningar.

I motion Fi213 (mp) anförs att få långsiktiga fundamentala problem i svensk
ekonomi berörs i propositionen och det gör bedömningen utomordentligt
kortsiktig. Propositionens huvudtankar utgår ifrån att vi i Sverige okritiskt
bör sträva efter ekonomisk tillväxt. När man inte ser till tillväxtens innehåll är
det stor risk att detta leder till ökad miljöförstöring och ökad utplundring av
naturtillgångar. Enligt motionärerna måste den materiella förbrukningen
minska om vi skall ha möjligheter att på sikt kunna leva drägliga liv. I
propositionen bortser man genomgående, enligt motionärerna, från sambandet
mellan ekonomi och ekologi. Den nuvarande ekonomiska politiken leder
till en omfattande och accelererande miljöförstöring.

I motionen uppställs följande solidaritets- och kvalitetsmål som skall
utgöra utgångspunkten för inriktningen av den ekonomiska politiken:

- ett samhälle byggt innanför de ekologiska ramarna, dvs. vad natur,
människor och djur mår bra av på kort och lång sikt,

- solidaritet med människor även i andra delar av världen och med
kommande generationer,

- meningsfullt arbete åt alla efter behov, förmåga och vilja,

- välbefinnande.

För att uppnå dessa mål krävs, sägs det i motionen, långtgående förändringar
i den svenska samhällsekonomin. Den ändrade inriktningen innebär bl.a.:

- att miljö- och naturresursfrågorna får utgöra grunden för politiken;

- att fördelningspolitiken skärps;

- att omsorgen om sjuka och gamla får betydligt större utrymme;

- att alla människor ges möjligheter att välja barnomsorg, skola, vård,
militär- eller annan samhällstjänst, pensionsålder, arbetstid och annat
som påverkar livsstilen.

Vad gäller det specifikt ekonomisk-politiska området anförs i motionen bl.a.
följande.

Motionärerna ser med stor oro på förslaget att avveckla valutaregleringen
som innebär att det blir utomordentligt svårt att föra en självständig svensk
ekonomisk politik eftersom EG vill bygga upp en egen valutamarknad och en
egen centralbank. Det är, sägs det i motionen, till detta som regeringen vill
anpassa Sverige. De avgörande motiven för och konsekvenserna av en
svensk avveckling av valutaregleringen har inte presenterats. En utredning
som allsidigt belyser dessa problem måste tillsättas. En avveckling måste
kombineras med en beredskapslag.

Ett högt efterfrågetryck ökar takten i inflationen, som bl.a. ger negativa
fördelningseffekter eftersom den bidrar till att överföra pengar till dem som
har det gott ställt. Motionärerna framhåller att den höga konsumtionsnivån
genom stor materiell förbrukning är orimlig även från miljösynpunkt. Ett sätt
att minska inflationstrycket är att stimulera hushållen till ett ökat sparande.
Ett ökat sparande måste emellertid användas på ett så ekologiskt rimligt sätt
som möjligt, dvs. i projekt som klart och medvetet innebär att belastningen
på miljön minskar på kort och lång sikt. I motionen föreslås att en sparform

1988/89 :FiU20

på speciella ”ekologiska” konton med fördelaktiga villkor utreds.

I motionen framhålls att det presenterade budgetförslaget är väl balanserat.
I förhållande till förslaget i finansplanen ökar statens utgifter med
12 miljarder kronor medan skatteintäkterna ökar med 16 miljarder kronor.
Den skatteomläggning som föreslås innebär i sitt första steg, dvs. för
budgetåret 1988/89, bl.a. att skatter och avgifter som styrmedel skall få
företag och konsumenter att minska miljöförstöringen och slöseriet med
begränsade naturtillgångar. Bl.a. föreslås:

- ökad beskattning av landsvägs- och flygtrafiken med ca 13 miljarder
kronor,

- ökad beskattning av energiråvaror med ca 8 miljarder kronor,

- beskattning av utsläpp med 5 miljarder kronor och

- avgifter på konstgödsel och bekämpningsmedel med 3 miljarder kronor.

De miljöpåverkande skatte- och avgiftshöjningarna beräknas totalt ge 30
miljarder kronor i skatteintäkter. För att dämpa konsumtionen föreslås
vidare en höjning av punktskatterna på sprit, vin, öl, tobak och reklam, som
motsvarar en ökning av skatteintäkterna med totalt 2 miljarder kronor.
Skatten på realisationsvinster bör höjas medan statens intäkter från arbetsgivaravgifter
minskas med ca 13 miljarder kronor, varav 5 miljarder kronor
härrör från vården och återstoden från en sänkning av avgifterna i norra
Sverige och på Gotland.

I motionen framhålls att de föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna
samtidigt motsvaras av satsningar av storleksordningen 40 miljarder kronor
på fördelningspolitiska åtgärder och bidrag till hushåll och företag för
miljöförbättrande åtgärder och uppbyggande av ett biologiskt jordbruk.
Vidare kompenseras glesbygden med 1 miljard kronor i samband med en
höjning av drivmedelsskatterna.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Efter det världsomfattande börsfallet för drygt ett år sedan var förväntningarna
inställda på en konjunkturnedgång. Så blev emellertid icke fallet. Fyra
år av god tillväxt följdes av ytterligare ett gott år. År 1988 innebar för
OECD-länderna totalt en produktionstillväxt på 4 % och för världshandeln
en tillväxt på inte mindre än 9 %. Man måste gå tillbaka till början av
1970-talet för att finna motsvarande starka tillväxt i OECD-området. En av
förklaringarna till att en lågkonjunktur inte följde i börskrisens spår var den
samordning av penningpolitiska insatser som kom till stånd efter överenskommelser
mellan de stora industriländerna. Det bör dock också framhållas
att styrkan och stabiliteten i den ekonomiska tillväxten från mitten av år 1987
i allmänhet har underskattats. Oljeprisfallet år 1986 och en successivt
minskande inflation har fått bestående positiva effekter. Därtill kommer att
utbudsstimulerande åtgärder och andra insatser för att åstadkomma bättre

1988/89:FiU20

fungerande ekonomier bidragit till att hålla uppe en hög tillväxt men också 1988/89:FiU20
till en större förmåga att klara störningar. Som anförs i propositionen tycks
detta speciellt gälla Västeuropa där tillväxten under 1980-talets första år var
mycket svag.

Utskottet konstaterar att OECD-sekretariatet och praktiskt taget alla
större konjunkturinstitut gör bedömningen att produktionstillväxten under
de två kommande åren kommer att dämpas. 1 propositionen anges en samlad
tillväxt för OECD-länderna på 3 % för år 1989 och på 2,5 % för år 1990.

Denna prognos ligger något under den prognos som OECD-sekretariatet
redovisade i december år 1988. Även om detta är en dämpning av den
ekonomiska aktiviteten så innebär prognosen en fortsatt relativt god tillväxt i
OECD-området. Samtidigt väntas inflationen öka något från 3,5 % år 1989
till 4 % under såväl år 1989 som 1990.

Arbetslösheten har varit hög under hela 1980-talet. För de kommande två
åren väntas därvidlag ingen större förändring. OECD-sekretariatets bedömning
pekar mot en mindre nedgång av arbetslösheten för OECD totalt till
omkring 7,5 %. Men för Västeuropa kommer den att ligga kvar på drygt
10 %.

I det föregående har utvecklingen redovisats för OECD-området som
helhet. Skillnaderna i utveckling mellan länderna är emellertid betydande.

Många länder som exempelvis de nordiska hade år 1988 en inflationstakt som
låg väsentligt över genomsnittet för OECD. Västtyskland, den största
avnämaren för svensk export, Holland, Belgien, Österrike, Schweiz, Irland
och Frankrike hade samtidigt en inflationstakt på 2,5 % eller lägre.
OECD-sekretariatets bedömning för de två kommande åren visar en fortsatt
låg inflation för dessa länder även om prisstegringarna väntas bli något högre
i jämförelse med år 1988. Gemensamt för dessa länder med undantag för
Schweiz är emellertid att arbetslösheten är hög. För de länder där inflationen
är mycket låg - något mer än 1 % eller lägre - dvs. Västtyskland, Belgien och
Holland ligger arbetslösheten i intervallet 8-12 %. Som nämnts kommer inte
de två kommande åren för dessa länder att innebära någon ljusning i det
svåra arbetsmarknadsläget. Det förtjänar att här understrykas att den
negativa utvecklingen på arbetsmarknaden i Västeuropa inte har någon
motsvarighet under hela efterkrigstiden. Detta gäller såväl arbetslöshetens
omfattning som dess varaktighet över tiden.

De internationella förutsättningar som bildar utgångspunkt för bedömningen
av den svenska ekonomins utveckling för åren 1989 och 1990
sammanfattas i propositionen på följande sätt.

Tabell 1. Internationella förutsättningar

	1987	1988	1989	1990
BNP i OECD,%	3,3	4	3	2 1/2
Konsumentpriser i OECD (IPI årsgenomsnitt) %	3,6	3 3/4	4	4
Arbetslöshet i OECD, %	7,9	7 1/4	-	-
Råoljepris, dollar per fat	18,4	14,9	15,0	15,0
Dollarkurs i kr.	6,35	6,14	6,03	6,03

Källor: OECD och finansdepartementet.

Utskottet noterar att i de motioner som kommenterar de i propositionen
redovisade prognoserna, dvs. motionerna Fi214 (m), Fi223 (fp) och Fi226
(c), görs inte några bedömningar av den internationella utvecklingen som
avviker från propositionens bedömning.

Den utveckling som beskrivs i tabell 1 kan komma att förändras av flera
orsaker.

I här nämnda motioner och i propositionen framhålls att även om flera
faktorer pekar mot en fortsatt god ekonomisk tillväxt i OECD-området är
prognoserna osäkra. Risker för störningar bör inte underskattas. En sådan
riskfaktor är de sedan år 1984 rådande obalanserna i det internationella
handelsutbytet.

Visserligen har obalanserna mellan USA, Japan och Västeuropa minskat
under de senaste två åren, men utan ytterligare ekonomisk-politiska insatser
är risken stor för att anpassningen nu bromsas upp. Även i detta fall kan
resultatet bli att marknaderna driver fram tvära kast i räntor och växelkurser.
För en sådan utveckling talar bl.a. bedömningen att den inhemska efterfrågan
i Förenta Staterna kommer att öka med i stort sett samma takt som i
övriga OECD-länder, efter att ha ökat långsammare under år 1988.

Den av president George Bush den 9 februari presenterade budgeten
ändrar inte denna bedömning för år 1989. För år 1990 har det hänvisats till
den s.k. Gramm-Rudman-lagen (Balanced Budget Act) enligt vilken budgetunderskottet
successivt skall minskas från för närvarande närmare 155
miljarder dollar till 136 miljarder dollar under år 1989 och till 100 miljarder
dollar år 1990. Målet är att underskottet skall vara eliminerat år 1993. Som
OECD-sekretariatet ser det finns det knappast någon möjlighet att i någon
väsentlig omfattning minska budgetunderskottet utan att tillgripa skattehöjningar,
en åtgärd som presidenten hittills bestämt har motsatt sig. Det bör
framhållas att Balanced Budget Act endast tvingar kongressen att vidta
åtgärder om budgetens förväntade saldo bedöms som oförenligt med den
nuvarande målsättningen att underskottet skall vara eliminerat år 1993. Om
sedan det faktiska utfallet blir sämre än väntat, exempelvis en ökning av
underskottet, kan inte denna lag åberopas för att i efterhand justera
budgetutfallet.

När det gäller stora obalanser i handelsutbytet mellan länder finns det
anledning att framhålla riskerna för att besvärande balansproblem också kan
uppstå mellan länderna i Västeuropa.

Som framhålls i propositionen kan detta leda till att länder som i dag har
underskott i bytesbalansen får ta en större del av anpassningsbördan än
länder med överskott. Det finns redan betydande spänningar inom det
europeiska valutasamarbetet på grund av skillnader i prisstegringstakt
länderna emellan. För att undvika att ytterligare öka spänningarna har vissa
penningpolitiska åtstramningar vidtagits med högre räntor som följd.
Liknande penningpolitiska åtgärder har också vidtagits i Förenta Staterna för
att stabilisera dollarn. Det kan sålunda föreligga ett hot mot den nuvarande
positiva utvecklingen i industriländerna. Om stora bytesbalansunderskott
inte visar tecken på att avta finns det risk för att en politik med stigande
räntor ses som nödvändig.

1988/89:FiU20

Utvecklingen i Sverige

1988/89:FiU20

Vid behandlingen av regeringens ekonomiska paket i december år 1988
(prop. 1988/89:47, FiUlO) konstaterade utskottet att den svenska ekonomin
efter mer än två års konjunkturuppgång generellt sett är inne i en överhettad
fas. Utskottet anförde följande. ”Högkonjunkturen är fortfarande stabil.
Några tydliga tecken på att vändpunkten skulle vara passerad eller nära
förestående kan ännu inte skönjas. Kapacitetsbristen i kombination med den
nuvarande svaga produktivitetsutvecklingen i näringslivet håller tillbaka
tillväxten. Att den svenska ekonomin arbetar vid kapacitetsgränsen medför
även att de fortsatt goda internationella konjunkturutsikterna inte kan
utnyttjas fullt ut för en förstärkning av bytesbalansen. De allt tydligare
tecknen på överhettning i ekonomin visar sig också på arbetsmarknaden.
Bristen på arbetskraft blir i stora delar av landet alltmer akut och kan väntas
bestå även under den närmaste framtiden. En befarad fortsatt hög löneglidning
utgör ett av hoten mot en balanserad pris- och kostnadsutveckling.”
Som framgår av tabell 2 är den bedömning som redovisas i finansplanen
praktiskt taget identisk med den prognos som presenterades i
proposition 47.

Tabell 2. Försörjningsbalans och nyckeltal

Procentuell volymförändring
1988 1989			1990
Prop.	Konj.	Finans-	Prop.	Finans-	Finans-
47	inst.	planen	47	planen	planen
okt. 88	dec. 88	dec. 88	okt. 88	Alt. 1	Alt. 2
				dec. 88	dec. 88

BNP	2,8	1,7	1,7	1,7	1,3	1,7	1,4
Import av varor och tjänster	5,5	5,3	5,1	4,9	3,4	3,9	3,9
Tillgång	3,5	2,6	2,6	2,5	1,9	2,3	2,0
Privat konsumtion	2,7	1,9	2,4	1,9	1,5	1,5	1,7
Offentlig konsumtion	1,4	1,7	1,7	1,9	1,0	1,5	1,1
Bruttoinvesteringar	5,1	2,3	1,9	1,5	1,3	2,5	1,7
Lagerinvesteringar	0,4	0,5	0,4	0,4	0,3	0,2	0,2
Export av varor och tjänster	4,2	3,3	2,9	3,2	2,6	3,2	2,7
Användning	3,5	2,6	2,6	2,3	1,9	2,3	2,0
Inhemsk efterfrågan	3,2	2,4	2,1	1,9	1,6	1,9	1,8
Nyckeltal:
Konsumentpris dec.-dec. %	6,3	5,9	6,0	5,5	5,7	4,0	5,5
Arbetslöshet %	1,6	1,5	1,6	1,6	1,6	1,6	1,6
Timlön %	7,5	7,0	7,5	7,0	7,0	4,0	7,0
Bytesbalans
Miljarder kronor	-10,4	-13,8	-12,0	-14,1	-18,1	-18,3	-18,8

För det gångna året redovisas i finansplanen ett underskott i bytesbalansen
på drygt 10 miljarder kronor. Enligt riksbankens senast publicerade statistik
anges underskottet till något mer än 13,5 miljarder kronor. Skillnaden
mellan bedömningen i finansplanen av 1988 års resultat och den nu
föreliggande statistiken förklaras av att underskottet i december månad blev

större än väntat. Försämringen beror främst på en fortsatt försvagning av
tjänstebalansen. Det kan vidare nämnas att handelsbalansen för helåret 1988
gav ett överskott på 25,3 miljarder kronor, vilket är en förbättring med 2,8
miljarder kronor jämfört med helåret 1987. Exporten ökade under år 1988
med 8 % i löpande priser och importen med 8,5 % jämfört med helåret 1987.
Importpriserna har däremot inte ökat i samma utsträckning som exportpriserna.

Den enda större differensen mellan proposition 47 och finansplanen i
bedömningen för år 1989 är en neddragning av ökningen i bruttoinvesteringarna
från 2,3 % till 1,5 %. Neddragningen motiveras av nedgången i
bostadsinvesteringarna. Den förklaras av att åtstramningen av ombyggnadsverksamheten
underskattades i den bedömning som redovisades i proposition
47. Industriinvesteringarna kommer däremot enligt finansplanen att öka
relativt kraftigt eller med 5,1 % även under år 1989.

Även mellan konjunkturinstitutets bedömning och finansplanen råder en
god överensstämmelse utom när det gäller konsumtionsprognosen. Konjunkturinstitutet
förutser en väsentligt kraftigare efterfrågeökning på denna
punkt.

I motion Fi413 (m) anförs att det finns risk för att konjunkturinstitutets
prognos för den privata konsumtionen kan komma att infrias. Regeringen
har inte, menar motionärerna, vidtagit några verkningsfulla åtgärder för att
förbättra hushållssparande och det är därför alltför optimistiskt att räkna
med den förbättring av sparandet som den lägre konsumtionsprognosen
förutsätter. Som utskottet ser det är bedömningen av konsumtionsutvecklingen
mycket osäker efter de senaste fyra årens kraftiga ökning av den
privata konsumtionen. Det finns tydliga tecken på att ökningstakten avtagit
men samtidigt kan konstateras att avregleringen av kreditmarknaden
alltjämt tycks ha en expansiv effekt på hushållens inköp av varaktiga varor.
Som framhålls i propositionen har det emellertid genom en stigande
realränta blivit dyrare att låna. Den aviserade skattereformen bör med bättre
villkor för sparande och begränsningar i värdet av ränteavdragen redan
under år 1989 också medverka till att hushållens benägenhet att ta nya lån
minskar. Utskottet anser det mot denna bakgrund vara realistiskt att räkna
med avtagande konsumtionstakt år 1989. Det kan nämnas att i en prognos
från Handelns utredningsinstitut i februari i år förutses mot bl.a. denna
bakgrund att den privata konsumtionen kommer att öka med endast 1 %
under år 1989 och endast 0,8 % under år 1990.

Utöver vad som här anförts om konsumtionsprognosen anges inte i
motionerna Fi214 (m), Fi223 (fp) och Fi226 (c) några större avvikelser från
den försörjningsbalans, vad gäller år 1989, som presenteras i finansplanen.
Motionärerna understryker emellertid att de antaganden om löne- och
prisökningar som görs i finansplanen för åren 1989 och 1990 med största
sannolikhet är för låga. Samtidigt framhålls att ännu kraftigare löneökningar
än vad som förutsätts i finansplanen bidrar till att minska tillväxten ännu mer
än vad regeringen förutsätter. I folkpartimotionen framhålls att en risk finns
att tillväxten redan år 1990 sjunker under 1 %. Samtidigt påpekas att
tillväxten är fel sammansatt. Den nödvändiga kapitalbildningen har inte i
tillräcklig utsträckning kommit till stånd. I stället har tillväxten varit
konsumtionsledd.

1988/89:FiU20

Utskottet delar motionärernas oro över att de nominella löneökningarna
från samhällsekonomisk synpunkt under senare år har varit för stora. Som
framgår av tabell 2 skulle en ökning av timlönerna med 4 % (alt. 1) i stället
för 7 % (alt. 2) ge en väsentligt kraftigare ökning av investeringarna
samtidigt som inflationen pressas ned till genomsnittet för OECD-länderna.
Därigenom skulle den pågående urholkningen av den svenska industrins
konkurrenskraft bromsas. En sådan utveckling skulle väsentligt underlätta
möjligheterna att bemästra bl.a. de sysselsättningsproblem som ofrånkomligen
kommer att uppträda i samband med en kommande konjunkturnedgång.

I december år 1988 i samband med utskottets behandling av proposition 47
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. (1988/89:FiU10) varnade, som
tidigare nämnts, utskottet för att rådande överhettning av ekonomin kan
orsaka en stegring av den redan i dag alltför höga inflationstakten. Utskottet
vill understryka att det nuvarande ekonomiska läget i jämförelse med
situationen i december år 1988 inte nämnvärt har förändrats. Under
december månad ökade antalet sysselsatta kraftigt och antalet arbetslösa
sjönk samtidigt med hela 20 000 personer till 51 000, vilket motsvarar endast
1,1 % av arbetskraften. Konjunkturinstitutets senaste barometer publicerad
i mitten av januari och statistik från arbetsmarknadsverket och statistiska
centralbyrån redovisad i början av februari visar att ekonomin alltjämt är
överhettad.

Den förda ekonomiska politiken

Utskottets redovisning av det ekonomiska läget i föregående avsnitt visar att
det i den svenska ekonomin för närvarande råder fullt kapacitetsutnyttjande,
en relativt god tillväxt i industriinvesteringarna och en mycket låg arbetslöshet.
Sett i ett längre perspektiv har omläggningen av den ekonomiska
politiken hösten 1982 tillsammans med en förbättrad världskonjunktur
medfört en markerad omsvängning av den ekonomiska situationen jämfört
med krisåren i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Denna utveckling
har emellertid också haft till följd att ett starkt pris- och kostnadstryck har
uppstått. Den höga pris- och lönestegringstakten utgör ett allvarligt och
starkt oroande hot mot sysselsättningen. Den gör det svårare att fortsätta att
driva en rättvis fördelningspolitik och upprätthålla den ekonomiska stabiliteten.

Den ekonomiska politikens främsta uppgift är i det korta perspektivet att
pressa tillbaka inflationen utan att arbetslösheten ökar och i det medellånga
perspektivet att höja produktivitetstillväxten och säkra en sådan internationell
konkurrenskraft att full sysselsättning och tryggad materiell välfärd för
hela folket kan värnas. Samtidigt måste, som också framhålls i propositionen,
en ansvarsfull hushållning med naturresurserna vara en ledstjärna vid
genomförandet av en sådan politik. Miljöhänsyn måste prägla verksamheten
i alla sektorer.

De uppgifter som utskottet har angivit för den ekonomiska politiken ställer
stora krav på dess utformning. Inriktningen bör vara en kombination av
stram efterfrågepolitik och utbudsstimulerande åtgärder.

1988/89 :FiU20

Oppositionspartiernas alternativ

1988/89:FiU20

I motionerna Fi214 (m), Fi223 (fp) och Fi226 (c) finns det en betydande
samstämmighet med vad som anförs i propositionen om vilka som är de mest
centrala problemen i den svenska ekonomin och som måste åtgärdas för att
en fortsatt god utveckling av den svenska ekonomin skall vara möjlig. De
problem som skjuts i förgrunden är den snabba pris- och löneutvecklingen,
den svaga produktivitetsutvecklingen, de avtagande effekterna av devalveringen
som inträffar samtidigt som draghjälpen utifrån i form av fallande
oljepriser och dollarkurs och den gynnsamma prisutvecklingen på våra
exportprodukter successivt avtar. Vidare påtalas kapacitetsbristen i vår
industri, det låga hushållssparande! samt kravet på en förnyelse av den
offentliga sektorn. Utskottet vill dock påpeka att de problem som här räknats
upp inte genomgående är typiska för Sverige.

Som exempel kan nämnas att försvagningen i produktivitetstillväxten är
ett internationellt fenomen. För OECD-området som helhet är nedgången
av produktivitetstillväxten sedan 1960-talet av samma storleksordning som i
Sverige. För de flesta europeiska länderna, med undantag för Storbritannien,
gäller att produktivitetstillväxten under 1980-talet varit svagare än
under 1970-talet. Däremot har produktivitetstillväxten i USA ökat under
1980-talet.

Vissa av problemen är emellertid specifika för den svenska ekonomin. Det
gäller särskilt lönebildningen. Svårigheterna att pressa ned de nominella
löneökningarna till en nivå som motsvarar våra viktigaste konkurrentländers
är bl.a. beroende av den i jämförelse med de flesta andra industriländer
extremt låga arbetslösheten.

Den ekonomiska politik som föreslås i här angivna motioner som
alternativ till propositionens förslag har på flera punkter olika inriktning.
Utskottet vill här särskilt framhålla den syn på stabiliseringspolitikens
uppgifter i motion Fi214 (m) som helt skiljer sig från den som redovisas i
motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c). Utskottet återkommer till detta vid den
mer ingående behandlingen av motion Fi214 (m).

På flera punkter riktas emellertid en kritik mot förslagen i propositionen
som är gemensam för de borgerliga motionerna. Det gäller bl.a. regeringens
förslag att vidta åtgärder för att dämpa lönestegringstakten. I samtliga
borgerliga motioner avvisas förslaget om en särskild skatt på företagsvinster.
Enligt motionärerna kommer inte denna skatt att verka dämpande på
löneökningarna. I stället kan effekten bli den motsatta samtidigt som
investeringarna hålls tillbaka i näringslivet. Utskottet är inte av samma
mening. Även om denna åtgärd skulle kunna få en viss begränsad effekt på
investeringarna bör den vinstindragning på ca 3,5 miljarder kronor, som den
extra vinstskatten beräknas ge, verka återhållande på löneökningarna.
Förslaget har även mottagits väl av flera arbetstagarorganisationer.

I alla de tre borgerliga motionerna framhålls vikten av att hushållssparande!
ökar. Utskottet delar motionärernas uppfattning att sparandet måste öka
och att det svaga hushållssparande är en viktig faktor bakom det låga
sparandet i Sverige. Regeringen har mot denna bakgrund givit spardelegationen
i uppdrag att kartlägga hushållssparande! och föreslå åtgärder som kan

leda till ett ökat sparande. Utredningen skall redovisa sina resultat under
våren 1989.

Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik sammanfattas
i motion Fi214 (m) på följande sätt. En strukturomvandling skall
åstadkommas genom skattelättnader och avreglering samt genom en ickeinterventionistisk,
normbaserad uppläggning av stabiliseringspolitiken.

Stabiliseringspolitiken måste enligt motionärerna baseras på det förhållandet
att kapacitetsutnyttjandet är högt och därför inriktas mot ekonomins
utbudssida samt ha en långsiktig inriktning. Att utnyttja åtstramningsåtgärder
för att finstyra den totala efterfrågan anser motionärerna vara en förlegad
syn på stabiliseringspolitikens uppgifter. De kortsiktiga justeringar som kan
behöva göras inom ramen för en fast växelkurs för att inflation och
arbetslöshet skall hållas nere bör, sägs det i motionen, åvila penningpolitiken.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att finanspolitiken inte
längre skall utnyttjas som medel vid allvarliga störningar på ekonomins
efterfrågesida. Utskottet är tvärtemot av den uppfattningen att kraven på en
effektiv finanspolitik kommer att ställas allt högre efter den nu genomförda
avregleringen på kreditmarknaden och den förestående avvecklingen av
valutaregleringen. Det är ofrånkomligen så att statsmakterna genom dessa
åtgärder avhänt sig ett flertal penningpolitiska medel som tidigare utnyttjades
inom stabiliseringspolitiken. Detta kan ses som en kostnad för att få en
bättre fungerande kreditmarknad. Penningpolitikens uppgift framöver blir i
första hand att försvara kronans värde vid mindre störningar i valutaflödena.
I motsats till vad som framhålls i motion Fi214 (m) måste följaktligen
finanspolitiken fortsättningsvis få bära en större börda vad avser den
ekonomiska politikens uppgift att upprätthålla samhällsekonomisk balans.

I motion Fi214 (m) illustreras genom ett räkneexempel de effekter som det
moderata alternativet till uppläggning av den ekonomiska politiken, enligt
motionärerna, skulle få på den ekonomiska utvecklingen. Beräkningarna
utgår ifrån att en skattereform genomförs, som innebär att marginalskatterna
sänks kraftigt, redan den 1 januari 1990. Samtidigt skall en långtgående
avreglering ske av den offentliga sektorn och ett program för ökat hushållssparande
genomföras. Om resultatet av en sådan politik jämförs med
finansplanens prognos för år 1990 alternativ 2 (se tabell 2, s. 26) blir
resultatet enligt motionärerna följande.

En kraftig ökning kommer till stånd av den totala produktionen som ligger
väsentligt över den som redovisas i finansplanen. Vidare fås en påtagligt
högre tillväxt såväl i bruttoinvesteringarna och den privata konsumtionen
som i exporten. Pris- och löneökningarna antas bli måttliga och stanna vid
4 %. Bytesbalansen försämras endast marginellt i jämförelse med den
utveckling som redovisas i finansplanens alternativ.

Som utskottet ser det är det föga sannolikt att den här beskrivna
utvecklingen kan realiseras. Invändningarna är flera. Det kan betvivlas att
skattesänkningarna leder till en så pass kraftig extra ökning av arbetsutbudet
med 0,9 % redan under år 1990, vilket förutsätts i räkneexemplet. Men även
om arbetskraftsutbudet faktiskt skulle öka i denna omfattning förefaller det
vara oundvikligt att resultatet blir ett kraftigt underskott på bytesbalansen.

1988/89:FiU20

Orsaken till detta är att den mycket stora skattesänkningen innebär en
betydande ökning av efterfrågan. Denna efterfrågeökning motverkas endast
till en mindre del av minskad offentlig konsumtion. Det kan också
ifrågasättas om parterna på arbetsmarknaden anser att den föreslagna
skattereformen är en god utgångspunkt för att godkänna ett avtal med låga
lönepåslag. Sker inte detta växer givetvis underskottet i bytesbalansen än
mer. Utskottets slutsats blir sålunda att den politik som förordas i motionen
och vars effekter redovisas i räkneexemplet leder till ett kraftigt underskott i
bytesbalansen med krav på omfattande åtgärder för att strama åt ekonomin.

Den avreglering och förnyelse av den offentliga sektom som föreslås i
motionen innebär att alla delar av den offentliga sektom som t.ex. vården
och arbetsmarknadspolitiken skall öppnas för privata initiativ. Utskottet vill
bestämt avvisa denna långtgående privatisering av den offentliga sektom.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks yrkande 1 i motion
Fi214 (m).

I motion Fi223 (fp) framhålls att riksdagsmajoriteten våren 1988 borde ha
ställt upp på folkpartiets förslag att vidta kraftiga finanspolitiska åtgärder för
att bl.a. dämpa efterfrågetrycket och minska den överhettning av ekonomin
som redan då var ett faktum. Effekten av att underlåta att vidta åtstramande
åtgärder visar sig nu, menar motionärerna, i fortsatt hög inflationstakt. I
motionen framhålls, utöver vad som tidigare behandlats av utskottet, särskilt
vikten av att vidta åtgärder som skapar förutsättningar för parterna på
arbetsmarknaden att träffa avtal på lägre nivåer än i dag. Dämtöver
understryks vikten av en genomgripande översyn av socialförsäkringssystemet.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att folkpartiets förslag till åtgärder
våren 1988 för att minska överhettningen i ekonomin till viss del godtogs av
riksdagsmajoriteten. Utskottet tolkar den diskussion som nu förs i motionen
så, att i nuvarande situation, med en visserligen alltjämt överhettad
ekonomi, bör inte åtgärder vidtas för att dämpa efterfrågan. Detta är ett
ställningstagande som också görs i motion Fi226 (c). Med hänvisning till den
dämpning av tillväxten som nu kan skönjas vad gäller den internationella
utvecklingen, delar utskottet motionärernas uppfattning. Utskottet vill dock
tillägga att det internationella konjunkturläget för närvarande är mycket
svårbedömt.

I motion Fi223 (fp) förutsätts att regeringen senast i kompletteringspropositionen
presenterar ett förslag till skatteskalor så att partema vid avtalsförhandlingarna
vet vilka regler som gäller främst i fråga om skatterna. Som
utskottet ser det är det utifrån motiveringen att parterna skall vara väl
informerade inför avtalsförhandlingarna knappast lämpligt att endast presentera
en isolerad del av den kommande skattereformen. Ett sådant
tillvägagångssätt kan i sämsta fall få rakt motsatt effekt mot vad motionärerna
vill uppnå.

I motion Fi223 (fp) ägnas ett stort utrymme åt en diskussion av de problem
som de kraftigt växande kraven på socialförsäkringssystemet skapar. Som
utskottet ser det är det angeläget att försäkringssystemet ses över och att bl .a.
frågor rörande samordningsproblem mellan socialförsäkringssystemet och
socialpolitiken i övrigt tas upp i detta sammanhang. Frågan om systemets

1988/89: FiU20

hållfasthet på lång sikt, sorn tas upp i motionen, bör också beaktas. I
propositionen understryks också att en av de mest angelägna uppgifterna för
den ekonomiska politiken de närmaste åren är att analysera orsakerna till
och föreslå åtgärder för att klara de snabbt stigande kostnaderna i de stora
transfereringssystemen såsom sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Ett arbete med den inriktning som anges i motion Fi223 (fp) har således
påbörjats inom regeringskansliet.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion
Fi223 (fp) yrkande 1.

I motion Fi226 (c) anförs att det allvarligaste problemet i den svenska
ekonomin är de kraftiga pris- och löneökningarna. Motionärerna framhåller
att finanspolitiken framgent måste bära ett större ansvar för stabiliseringspolitiken.
Detta understryks ytterligare av att valutaregleringen avvecklas. De
åtgärder som föreslås för att bekämpa inflationen och hålla tillbaka
löneökningarna är bl.a. förslag för att stimulera hushållssparande!, att införa
en investeringsavgift på 25 % i överhettade koncentrationsområden och att
differentiera momsen m.fl. åtgärder för att påverka lönebildningen.

Utskottet är som nämnts av samma åsikt som motionärerna att kravet på
att hålla tillbaka inflationen innebär att allt större bördor måste läggas på
finanspolitiken, att hushållssparande måste öka och att lönebildningen bör
reformeras. Förslaget att avveckla valutaregleringen behandlas i betänkandet
i avsnittet om kredit- och valutapolitiken. De konkreta förslagen att
sänka momsen på mat och införa en investeringsavgift på byggande ser
emellertid inte utskottet som lämpliga finanspolitiska åtgärder för att minska
inflationstrycket i en klart överhettad ekonomi. En differentierad moms med
den finansiering genom höjd moms på sällanköpsvaror som föreslagits av
centern får närmast en expansiv effekt på ekonomin. En investeringsavgift på
byggverksamheten i storstadsområdena som alternativ till nu gällande
restriktioner skulle verka kraftigt kostnadsdrivande och är därför, enligt
utskottets mening, ej heller någon lämplig åtgärd.

I det omfattande avsnittet om lönebildningen upprepar motionärerna vad
regeringen vid flera tillfällen sagt och utskottet vid dessa tillfällen ställt sig
bakom. Bl.a. avvisar motionärerna en rad olika alternativ för att dämpa
lönekostnaderna som t.ex. att genom en kraftig åtstramning av ekonomin via
en högre arbetslöshet pressa ned inflationen, förstärka konkurrenskraften
genom upprepade devalveringar, ge upp prisstabilitetsmålet och låta växelkurserna
fluktuera fritt, genom lagstiftning förbjuda löneökningar eller
genom prisstopp förhindra kostnadsökningar. Detta är exempel på ställningstaganden
som det råder stor, för att inte säga total, enighet om och som
utskottet följaktligen inte har anledning att invända emot.

Utskottet konstaterar också att motionärerna har samma uppfattning som
regeringen om en lång rad åtgärder som är nödvändiga för att få ned
kostnads- och lönestegringstakten. För höga löneökningar kommer inte att
kunna pareras med devalveringar. Uttaget av arbetsgivaravgifter bör inte
höjas. En framtida skattereform måste innebära marginalskattesänkningar.
Den offentliga konsumtionens tillväxt måste begränsas för att ge utrymme
för reallöneökningar. Skattetrycket måste hållas nere. Det är önskvärt med
en samordning av olika avtalsperioder även fortsättningsvis.

1988/89:FiU20

Utskottet kan för sin del inte se att ett bifall till motionens yrkande i denna
del skulle tjäna något reellt syfte. Det är i huvudsak redan tillgodosett genom
de ställningstaganden utskottet och riksdagen gjort de senaste åren.

I motionen finns också ett avsnitt om åtgärder för att uppnå en varaktig
tillväxt. Varaktig tillväxt förutsätter ekologisk balans, som skall vidmakthållas
genom att utnyttja skatter och avgifter. För att nå en sådan tillväxt föreslås
bl.a. satsningar på en utbyggnad av infrastrukturen, avreglering och en
uppluckring av vissa monopol. Vidare bör en effektivisering av den offentliga
sektorn ske genom decentralisering och inriktning av verksamheten mot
områden där man har de bästa förutsättningarna. Även när det gäller här
nämnda åtgärder anser utskottet att motionärernas förslag till inriktning av
politiken i stort överensstämmer med vad som uttalas i propositionen.
Utskottet förutsätter därvid att den inriktning av den offentliga sektorns
verksamhet som motionärerna förordar skall tolkas så att resurserna
koncentreras till de områden där det är av särskild vikt att alla medborgare,
oavsett inkomster eller ekonomisk ställning i övrigt, kan förses med
likvärdiga och högkvalitativa tjänster.

Utskottet kan även i huvudsak ställa sig bakom den allmänna inriktning av
fördelningspolitiken som förordas i motionen. Även när det gäller detta
område råder det en god överensstämmelse med vad som anges i propositionen.

På flera områden där motionärerna för fram konkreta förslag har dock
utskottet en avvikande mening. Som exempel kan nämnas differentierad
moms som stöd till låginkomstgrupper. Utskottet ifrågasätter starkt om detta
är en effektiv fördelningspolitisk åtgärd. Denna fråga är för närvarande
under behandling i regeringskansliet. Vad gäller förändringen av studiemedelssystemet
vill utskottet framhålla att studiemedlen har höjts fr.o.m. den 1
januari 1989 från 145 % av basbeloppet till 170 % samtidigt som bidragsdelen
av studiemedlen ökas.

Med hänvisning till vad utskottet har anfört avstyrks yrkandena 1 och 7 i
motion Fi226 (c).

I motion Fi224 (vpk) ges det erkännandet till regeringen att den ”administrerat
staten med ett hyfsat handlag”. Hård kritik riktas emellertid mot
inriktningen av den ekonomiska politiken som av motionärerna karakteriseras
som en ”oreglerad kapitalism”. Det som bl.a. lett in politiken mot denna
inriktning sägs vara att regeringen förutsätter att inflationen bestäms av
storleken på löneökningarna. Som motionärerna ser det har denna felaktiga
hypotes varit en starkt bidragande förklaring till den i dag förda orättfärdiga
fördelningspolitiken.

Den beskrivning av den ekonomiska politikens innehåll som förs fram i
motion Fi224 (vpk) anser utskottet vara verklighetsfrämmande. Att de
åtgärder som regeringen tvingades vidta för att föra Sverige ur den
ekonomiska kris som rådde i början av 1980-talet medförde fördelningspolitiska
spänningar var oundvikligt. Utskottet vill dock understryka att åtgärder
har vidtagits och att avsikten med den förda fördelningspolitiken bl.a. är att
eliminera dessa spänningar. I denna politik har ingått införandet av
löntagarfonder och förnyelsefonder, tillfällig förmögenhetsskatt på livförsäkringsbolag,
ökad realisationsvinstbeskattning och införandet av omsätt -

1988/89: FiU20

3 Riksdagen 1988/89. 5 sami. Nr 20

ningsskatt på aktier. Att karakterisera en sådan politik som ”oreglerad
kapitalism” måste bygga på ett missförstånd av detta begrepps innebörd.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att den förda sysselsättningspolitiken
är av central betydelse för att åstadkomma en jämn och rättvis
fördelning av levnadsvillkor. Den är följaktligen en mycket viktig del av
fördelningspolitiken. De senaste åren har den gynnsamma sysselsättningsutvecklingen
medfört att allt fler medborgare fått arbetsinkomster och kunnat
höja sin levnadsstandard eller minska sitt beroende av inkomstprövade
bidrag. Jämställdheten har förbättrats genom att kvinnornas förvärvsfrekvens
och genomsnittliga arbetstid fortsatt att öka. Arbetslösheten har
fortsatt att minska under år 1988. Fler ungdomar har fått arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden och antalet ungdomar i ungdomslag har nästan
halverats sedan år 1987. Andelen långtidsarbetslösa har minskat med en
fjärdedel. Det betyder att färre utförsäkras från arbetslöshetskassan. Många
som tidigare saknat eller haft otillräcklig egen arbetsinkomst har kunnat
förbättra sin ekonomi. Även den av regeringen tillsatta arbetsmiljökommissionen
har i detta sammanhang stor betydelse. Den har till uppgift att
kartlägga de sämsta arbetsmiljöerna i landet och föreslå åtgärder för att
förbättra dem. Detta är en viktig uppgift för att minska orättvisor och
kvardröjande eller nya klassklyftor. Förbättrad arbetsmiljö bidrar också till
att minska sjukskrivningen och utslagningen från arbetsmarknaden.

Som framgått av vad utskottet här anfört måste de fördelningspolitiska
målen ha hög prioritet. Detta får emellertid inte innebära att man bortser
ifrån eller bagatelliserar sambandet mellan höga nominella löneökningar och
hög inflation. Om den ekonomiska politiken inte kan medverka till en lägre
pris- och lönestegringstakt kommer ofrånkomligen arbetslösheten att stiga.
Kraftig inflation och hög arbetslöshet ger i sin tur så svåra negativa
fördelningseffekter att de blir omöjliga att hantera för den ekonomiska
politiken.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att inflationen förvisso inte
har kostnadsdrivande höga nominella löneökningar som enda förklaring.
Alltför hög efterfrågan i relation till utbudet av varor och tjänster och
bristande konkurrens på olika marknader kan vara faktorer som driver upp
prisnivån. Som framhålls i propositionen har prisstegringstakten under
senare år varit betydligt högre än den genomsnittliga inflationen i de delar av
den svenska ekonomin som är hemmamarknadsorienterade och som saknar
mer betydande inslag av utländsk konkurrens. Särskilt har detta gällt de
sektorer som omfattas av regleringar och centralt förhandlade priser, såsom
livsmedels-, bygg-, bostads- och transportsektorerna. Mot denna bakgrund
finns det, som framhålls i propositionen, särskilda skäl att granska och
överväga skärpningar av konkurrenspolitiken för just dessa delar av den
svenska ekonomin. Detta blir viktiga uppgifter för den kommande konkurrensutredningen.

I motion Fi224 (vpk) krävs även åtgärder för att styra näringslivet mot
miljövänliga produktionsmetoder. Vidare föreslås en kraftig utbyggnad av
den offentliga sektorn.

Av utskottets bedömning av det ekonomiska läget framgår att ekonomins
produktionskapacitet måste byggas ut om ett varaktigt överskott i bytesba -

1988/89:FiU20

lansen skall kunna uppnås. Utskottet har samma mening som motionärerna 1988/89:FiU20
att åtgärder skall vidtas för att styra näringslivets utveckling mot att använda
en teknik som inte är miljöförstörande. Detta kan i vissa fall kräva
lagstiftning. Ur effektivitetssynpunkt kan i andra fall miljöavgifter vara att
föredra. En detaljstyrning av företagens investeringar enligt motionärernas
förslag vill utskottet bestämt avvisa. Vad gäller förslaget om en kraftig
utbyggnad av den offentliga sektorn anser utskottet att det är fel att i
nuvarande ekonomiska situation förorda en expansion av denna sektor på
bekostnad av industrisektorn. De nödvändiga investeringarna i den offentliga
och privata sektorn kan endast åstadkommas genom att tillväxten ökar
och/eller att tillväxten i den totala konsumtionen dras ner.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks yrkandena 1,6 och 10
i motion Fi224 (vpk).

I motion Fi224 (vpk) krävs också att Sverige skall bredda sina internationella
relationer och att riksdagen bör ”uttala sig mot underordningen av
Sverige under EG:s politik”.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra följande. Mellan
EG- och EFTA-länderna pågår diskussioner och förhandlingar om hur
integrationen skall utsträckas till att omfatta hela Västeuropa. Sverige har
också möjlighet att genom nationella beslut harmonisera sina regler med
EG:s. Den ökade integrationen i Västeuropa kommer att öppna möjligheter
för betydande ekonomiska vinster. Det är av stor vikt att också Sverige får
del av denna ökade ekonomiska potential.

Riksdagen har beslutat att Sverige, så långt som är möjligt inom de ramar
som sätts av vår utrikes- och säkerhetspolitik, skall delta i den ekonomiska
integrationen i Västeuropa.

Utskottet ser inga skäl till att utifrån yrkandena i motion Fi224 (vpk) ändra
den av riksdagen fastlagda inriktningen av EG-politiken. Utskottet avstyrker
därför yrkandena 7 och 8 i denna motion.

I motion Fi213 (mp) hävdas att den materiella förbrukningen måste minska
om vi skall ha möjligheter att på sikt kunna leva ett drägligt liv. Ekonomisk
tillväxt sägs inte vara intressant i sig. Det är den ekonomiska utvecklingens
inriktning och effekter samt tillväxtens innehåll som, sägs det i motionen, är
det centrala. Kritik riktas även mot sättet att redovisa de ekonomiska
problem i propositionen som Sverige står inför. Få långsiktiga fundamentala
problem berörs och bedömningen av den framtida utvecklingen sägs vara
utomordentligt kortsiktig. Motionärerna föreslår en mängd skatte- och
avgiftshöjningar motiverade utifrån miljöpolitiska överväganden.

Utskottet är av samma mening som motionärerna att det vid utformningen
av den ekonomiska politiken är viktigt att se till tillväxtens innehåll och
sammansättning. Men därav följer inte att en nolltillväxt - mätt som
procentuell ökning av bruttonationalprodukten (BNP) - bör förordas. Enligt
utskottet är det i stället en förutsättning för att kunna vidta åtgärder mot
miljöförstöringen att ekonomin inte stagnerar. Som utskottet ser det går det
inte att göra sannolikt att de långtgående krav som motionärerna, utöver de
höga miljöpolitiska ambitionerna, ställer på fördelningspolitiken skulle
kunna uppfyllas i en stagnerande ekonomi. En permanent nolltillväxt i BNP
skulle ställa den ekonomiska politiken inför praktiskt taget olösbara 35

uppgifter inte minst från fördelningspolitiska synpunkter.

I motionen hävdas också att propositionen inte behandlar centrala frågor
för den ekonomiska politiken. Motionärerna anser att det endast är
problemen på kort sikt som tas upp till behandling. Utskottet vill understryka
att det är ett allvarligt misstag att inte beakta sambandet mellan den
ekonomiska utvecklingen på kort sikt resp. på lång sikt. En effektiv
stabiliseringspolitik är en förutsättning för att ekonomin inte skall drabbas av
långsiktiga obalanser. Skulle så ske är det en självklarhet att detta bl.a. skulle
innebära stora svårigheter att genomföra förbättringar inom miljöpolitiken.

Med hänvisning till vad utskottet har anfört vill utskottet bestämt avvisa
den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motion Fi213
(mp). Utskottet avstyrker sålunda yrkande 1 i denna motion.

Övriga ekonomisk-politiska frågor

God miljö och regional balans som mål för den ekonomiska politiken

I motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) framhålls i särskilda yrkanden att god
miljö är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. I folkpartimotionen
anförs att i finansplanens beskrivning av målen för den ekonomiska politiken
saknas god miljö, vilket kan uppfattas som ett uttryck för att socialdemokraterna
inte ser miljöpolitiken som en integrerad del av den ekonomiska
politiken utan ger den en underordnad roll. I centermotionen uttalas att det
yttersta syftet för den ekonomiska politiken är ökad livskvalitet och därför
måste en god miljö vara ett klart uttalat mål.

Utskottet instämmer till fullo i motionärernas uppfattning att kraven på en
god miljö måste vara en av de viktigaste utgångspunkterna för utformningen
av den ekonomiska politiken. Sedan åratal tillbaka har detta slagits fast av
riksdagens samtliga partier antingen i propositioner eller i motioner. Enligt
utskottets mening råder det i dag i riksdagen enighet om att ”god miljö” ingår
som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Detta gäller oaktat det inte
är möjligt att utforma ett enhetligt mått som gör det möjligt att kvantifiera de
samlade effekterna på miljön av ett visst tillväxtförlopp. Det understryks
också i årets budgetproposition att en ansvarsfull hushållning med naturresurserna
är ett villkor för en god ekonomisk utveckling. Omvänt gäller att en
framgångsrik ekonomisk politik är en förutsättning för en aktiv miljöpolitik.
Detta innebär att miljön värnas genom förebyggande åtgärder och genom att
skadade miljöer återställs. Miljöhänsyn måste, framhålls det i propositionen,
prägla verksamheten i alla samhällssektorer.

Utskottet anser mot här angiven bakgrund att yrkande 3 i motion Fi223
(fp) och yrkande 4 i motion Fi226 (c) inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Yrkandena avstyrks av utskottet.

I motion Fi226 (c) och motion Fi207 (c) krävs att också regional balans
skall vara ett mål för den ekonomiska politiken. Motiveringen till yrkandet i
motion Fi226 (c) är att ”regional balans" inte uttryckligen nämns i
propositionen vid uppräkningen av de ekonomisk-politiska målen.

Även i motion Fi207 (c) uttalas att regional balans måste vara en viktig del
av den ekonomiska politiken. Den mest positiva utvecklingen av samhälls -

1988/89: FiU20

ekonomin erhålls, sägs det i motionen, om mänskligt kunnande, samhällsinvesteringar
och råvarutillgångar över hela landet tas till vara.

Utskottet har beträffande ”regional balans” inte någon annan mening än
motionärerna att detta är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. I
finansplanen framhålls också vikten av att infrastrukturen och kommunikationerna
- dvs. statens järnvägar, vägnätet, inrikesflyget och telesystemet -byggs ut och moderniseras så att tillväxten kan spridas mer jämnt över landet.
Vidare understryks att regionalpolitiken bör aktiveras för att stimulera
tillväxten i områden där det finns ledig kapacitet samt dämpa expansionen
för att på så sätt motverka ytterligare flaskhalsar i storstäderna.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna Fi207 och Fi226 (c)
yrkande 3.

Avveckling av löntagarfonderna samt inrättande av samhällsfonder och
närfonder m.m.

Krav på avveckling av löntagarfonderna förs fram i motionerna Fi205 av Carl
Bildt m.fl. (m, fp, c), Fi203 av Marianne Andersson m.fl. (c, m,fp), Fi206 av
Lars Sundin (fp), Fi215 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (båda
m) samt i Fi217 av Inger Schörling m.fl. (mp).

Den i motion Fi205 (m, fp, c) föreslagna lösningen innebär dels att
löntagarfonderna skall avvecklas enligt en i motionen redovisad plan, dels att
man skall avskaffa vinstdelningsskatten fr.o.m. 1989 års taxering och sänka
tilläggspensionsavgiften med 0,2 procentenheter per den 1 juli 1989.1 motion
Fi206 begärs, utöver fondavveckling, att regeringen skall återkomma med
förslag till användning av löntagarfondernas avkastning inom vissa i motionen
angivna områden.

I motion Fi215 begärs dels att löntagarfonderna skall avvecklas, dels att
riksdagen skall uttala sig mot nya kollektiva fonder enligt ett av LO framlagt
förslag. Samma yrkande förs också fram i motion Fi411 av Bengt Westerberg
m.fl. (fp).

I motion Fi217 (mp) förordas att 10 miljarder kronor av de tillgångar som
frigörs vid en fondavveckling skall användas som finansiell bas i ett nytt
fondsystem som miljöpartiet vill införa. Detta fondsystem, kallat närfonder,
berörs också i motion Fi314 av Inger Schörling m.fl. (mp). Där föreslås att en
del av vinstdelningsskatten skall kunna tas i anspråk för finansiering av
närfondernas verksamhet i avvaktan på att löntagarfondernas medel blir
tillgängliga.

I motion Fi202 av Lars Werner m.fl. (vpk) förespråkas att ett nytt system
med samhällsfonder byggs upp inför 1990-talet.

Utskottet får med anledning av de här återgivna motionerna anföra följande.
Riksdagen har alltsedan löntagarfonderna inrättades årligen prövat motioner
med krav på deras avveckling. Motiven för ett avskaffande har hela tiden
varit desamma, och motionskraven har på förslag av finansutskottet varje år
avvisats av riksdagen. Senast skedde detta i december 1988 (1988/89:FiU10,
rskr. 94).

Bortsett från miljöpartiet, som med löntagarfondernas tillgångar vill bygga

1988/89:FiU20

upp s.k. närfonder, framförs i motionerna inga nya argument för en
avveckling. I likhet med andra, tidigare upprepade motiv har miljöpartiets
förslag inte den bärkraft att det föranleder utskottet att ompröva sin tidigare
redovisade uppfattning i frågan. De i motionerna framförda yrkandena om
en avveckling av löntagarfonderna avstyrks således av utskottet. Detsamma
gäller de härmed avhängiga yrkandena om en alternativ användning av
fondernas tillgångar och avkastning. Utskottet kan av samma skäl inte heller
biträda kraven på att vinstdelningsskatten skall avvecklas eller utnyttjas för
annat ändamål, liksom kravet på att tilläggspensionsavgiften skall sänkas.
Vad utskottet här anfört innebär alltså att utskottet avstyrker bifall till
motionerna Fi205 (m, fp, c), Fi203 (c, m, fp), Fi206 (fp), Fi215 (m) yrkande
1, Fi217 (mp) och Fi314 (mp) yrkande 2.

I två motioner framförs yrkanden om att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna att man med bestämdhet avvisar inrättandet av nya
kollektiva fonder i enlighet med Landsorganisationens förslag.

Såvitt utskottet kan förstå vänder sig motionärerna mot de förslag som förs
fram i LO-rapporten Välfärdsstaten och sparandet. Denna rapport har
utarbetats av en arbetsgrupp inom Landsorganisationen och är avsedd att
tjäna som underlag för en diskussion inom arbetarrörelsen inför 1991 års
LO-kongress. Den har inte tillställts regeringen, än mindre överlämnats till
riksdagen för prövning. Enligt utskottets mening ankommer det inte på
riksdagen att med uttalanden försöka styra den fria debatt som förs internt i
en fristående arbetstagarorganisation. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna Fi215 (m) yrkande 2 och Fi411 (fp) yrkande 2.

De samhällsfonder som vänsterpartiet kommunisterna förespråkar skall
enligt motionen fungera som ett redskap för att bryta storfinansens makt och
ingå i en strategi för socialism. Utskottet anser i likhet med motionärerna att
det är viktigt att på olika sätt stärka löntagarnas inflytande. Det är också
angeläget att förbättra kapitalbildningen i samhället och att stärka det
offentliga sparandet. Utskottet anser dock att dessa syften bättre gagnas med
andra lösningar än samhällsfonder uppbyggda på det sätt som motionärerna
föreslår. Utskottet avstyrker därför motion Fi202 (vpk).

Vinstandelssystem

Frågan om företagsanknutna vinstandelssystem tas upp i motionerna Fi410
och Fi411 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) samt i motion Fi608 av Alf
Wennerfors (m). I motion Fi411 pläderas för en utbyggnad av vinstandelssystemen.
Staten bör stimulera en sådan utveckling bl.a. genom lindrad
beskattning och genom att slopa arbetsgivaravgifterna på sådana avsättningar
som binds minst fem år i en vinstandelsstiftelse. I motion Fi608 förordas att
vinstandelssystem skall införas också inom statligt ägda företag samt inom
televerket, luftfartsverket och postverket.

Under 1980-talet har olika former av frivilliga, företagsanknutna andel-ivinst-system
vunnit spridning bland företag. I motionerna anförs en rad skäl
för att staten skall främja en fortsatt uppbyggnad av sådana system, bl.a. ökat
engagemang samt ökad delaktighet och ägandespridning. Såsom utskottet
påpekat när snarlika yrkanden tidigare varit uppe till behandling, torde

1988/89:FiU20

emellertid inte de med dessa system förknippade fördelarna bli mindre av att
delägarnas andelar är pensionsgrundande och behandlas därefter i avgiftshänseende.

Vad beträffar frågan om vinstdelningssystem för de statliga affärsverken
vill utskottet erinra om att dessa myndigheters vinstutveckling påverkas inte
bara av strikt företagsekonomiska bedömningar utan också av att taxesättning
och utbud av tjänster grundas på en rad andra omständigheter,
däribland sociala och regionalpolitiska förhållanden. Bl.a. med hänsyn
härtill är det inte lämpligt att tillämpa de företagsanpassade vinstandelssystemen
på dessa myndigheter. Det är emellertid som utskottet ser det viktigt att
man inom den offentliga sektorn utvecklar former för att ta till vara
personalens kunnande och engagemang för den egna verksamheten. Av
finansplanen framgår att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem och kommer att fortsätta arbetet för att utveckla och förnya den
offentliga sektorn.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Fi410 (fp)
yrkande 1, Fi411 (fp) yrkande 3 och Fi608 (m) yrkande 3.

Frisläpp av investeringsfonder

I motion Fi204 (fp) föreslås att investeringsfonderna släpps fria i avvaktan på
ett nytt skattesystem. Det underlättar, menar motionärerna, företagens
planering så att investeringarna får effekt i en kommande lågkonjunktur.

Regeringen meddelade i november i proposition 1988/89:47 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder att man ämnade förlänga gällande frisläpp av
investeringsfonderna ytterligare ett år. Utskottet hade inget att erinra mot
detta. Det innebär att investeringsfonderna för närvarande är frisläppta för
investeringar i stödområdena t.o.m. mars 1990 och för miljöinvesteringar
t.o.m. mars 1991. Vidare gäller att investeringsfonderna är frisläppta för
byggnadsinvesteringar i hela landet med undantag för storstäderna. De
selektiva frisläppen av investeringsfonderna motiveras av regional- och
miljöpolitiska skäl.

Utskottet finner ingen anledning att nu ändra sitt ställningstagande.
Utskottet avstyrker därför motion Fi204 (fp).

Förnyelsefonder

I motion Fi708 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att systemet med
förnyelsefonder byggs ut. Enligt motionärerna bör företagen åläggas att av
1988 och 1989 års vinster sätta av medel till en gemensam fond som inte är
företagsanknuten. Fondens medel skall kunna utnyttjas i första hand av dem
som står utanför det nuvarande systemet, dvs. de som är anställda i
lågvinstföretag och i den offentliga sektorn. Fondmedlen skall i första hand
användas för att finansiera en bred teknisk-humanistisk vuxenutbildning. De
skall emellertid också kunna användas för forsknings- och utvecklingsprojekt
inom företag och myndigheter.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Behållningarna på
förnyelsekonton tillhör med nuvarande regler de enskilda företagen även om
dessa inte fritt förfogar över medlen. Det förslag som motionärerna lägger

1988/89:FiU20

fram är att jämställa med en skatt som skulle tas ut på företagens vinster
under åren 1988 och 1989. Eftersom förslaget berör företagens vinster under
föregående och innevarande år strider åtgärden mot stadgandet i 2 kap. 10 §
regeringsformen om förbud mot retroaktiv beskattning. Utskottet avstyrker
med det anförda motion Fi708 (vpk).

Ekonomisk demokrati

I motion Fi210 (vpk) behandlas frågor rörande den demokratiska utvecklingen
i företagen. I yrkandena 1 och 2 i denna motion föreslås att riksdagen
uttalar sig för en utveckling i riktning mot demokrati i näringslivet. Vidare
föreslås att ägarutredningen ges tilläggsdirektiv att studera möjligheterna för
en demokratisk utveckling inom företagen och hela det ekonomiska livet och
framlägger förslag i denna riktning. Motsvarande krav ställs också i motion
Fi224 (vpk) yrkande 3.

Utskottet vill med anledning av dessa motionsyrkanden anföra följande.

Som framhålls i motionerna var ägarutredningens uppgift att studera
frågan om ägande och inflytande i näringslivet och vilken betydelse dessa
förhållanden har för förnyelse och tillväxt. Demokratiseringen av svenskt
näringsliv är en fortlöpande process som pågått länge och som inneburit
reformer genom successiv lagstiftning. Här kan som exempel nämnas lagen
om styrelserepresentation för de anställda, MBL och införandet av löntagarfonder.
Hösten 1987 antog riksdagen också ett förslag till en utvidgning av
lagen om styrelserepresentation (1987/88:AU 10).

Mot bakgrund av vad som här anförs anser inte utskottet att ett uttalande
med den innebörd som anges i motion Fi210 (vpk) tjänar något reellt syfte. Ej
heller finner utskottet någon anledning att nu ge ägarutredningen tilläggsdirektiv
för att ytterligare utreda här behandlade frågor.

Utskottet avstyrker motionerna Fi210 (vpk) yrkandena 1 och 2 samt Fi224
(vpk) yrkande 3.

Förslag för främjande av högteknologi

Ett förslag att förbättra produktiviteten genom att främja högteknologiska
branscher framförs i motion Fi226 (c). Näringsutskottet behandlade i ett
yttrande (1988/89:NUly) till finansutskottet med anledning av proposition
1988/89:47 ett yrkande med identiskt samma innebörd. I yttrandet anförde
näringsutskottet bl.a. följande.

Den svenska industrins expansion kommer under överskådlig tid att bero
på hur våra traditionella industrigrenar kan hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det är emellertid samtidigt av stor betydelse att den
högteknologiska industrin i Sverige får en positiv utveckling. Detta är
värdefullt i sig men också med avseende på den inverkan det har för
basindustriernas utveckling. Den högteknologiska industrins situation bör
därför följas med största vaksamhet. Näringsutskottet förordade emellertid
inte att några nya specifika åtgärder borde vidtas.

Med hänvisning till vad näringsutskottet anförde avstyrkte finansutskottet
det aktuella yrkandet, vilket också blev riksdagens beslut.

Utskottet finner ingen anledning att ändra sitt ställningstagande och
avstyrker därför motion Fi226 (c) yrkande 8.

1988/89:FiU20

Finansiering av socialförsäkringssystemet

1988/89:FiU20

I motion Fi710 av Rune Backlund m .fl. (c) uttalas oro över socialförsäkringssystemets
långsiktiga finansiering. Bl.a. framhålls problemen med de kraftigt
ökade kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen och ATP-systemets långsiktiga
hållfasthet. Det är därför nödvändigt, menar motionärerna, att finansieringsfrågorna
utreds.

Som utskottet tidigare i betänkandet har redogjort för anges i propositionen
en analys av orsakerna och hur man skall klara av de nu snabbt stigande
kostnaderna för de stora transfereringssystemen, som en av de mest
angelägna uppgifterna för den ekonomiska politiken. En översyn av
socialförsäkringssystemet har påbörjats inom regeringskansliet.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fi710 (c).

Penningpolitiken

Statsskuldspolitiken

Det statliga lånebehovet har minskat drastiskt de senaste åren. År 1987
behövde staten inte nettoupplåna någonting, vilket främst berodde på den
tillfälliga förmögenhetsskatten på livförsäkringsbolag. För år 1988 visade
statsbudgeten ett inkomstöverskott på drygt 11 miljarder kronor. Eftersom
en stor del av statens kreditgivning inte redovisas över statsbudgeten men
finansieras av riksgäldskontoret har en del av överskottet använts för sådan
kreditgivning till de statliga affärsverken. Staten har således inte behövt göra
någon nettoupplåning de senaste två åren. I stället har den totala statsskulden
kunnat minskas, främst vad gäller den del som placerats utomlands.

Även om staten inte har haft något nettoupplåningsbehov har bruttoupplåningen
varit betydande.

Hushållen har svarat för en stor del av den statliga bruttoupplåningen via
allemanssparande!, sparobligationer och premieobligationer. Allemanssparande!
har fortsatt att öka kraftigt år 1988, bl.a. till följd av att möjligheter till
extra engångsinsättningar om högst 5 000 kr. per person infördes för första
kvartalet 1988 och för december 1988. Möjlighet till extra insättningar finns
även under januari-februari 1989. Det stora tillflödet av kapital i denna
sparform har reducerat möjligheterna för staten att utnyttja övriga låneinstrument.
Efter ett uppehåll med nyemissioner av premieobligationer
emitterades under 1988 två nya premielån om 5 miljarder kronor vardera. Ett
sparobligationslån (SPAR 83) har förlängts och övriga förfallande sparobligationslån
har lösts in. Den utestående stocken av sparobligationer har
således minskat.

Riksbanken förde under år 1988 en stram penningpolitik som under våren
ledde till ett stort privat valutainflöde. Staten kunde amortera 12,5 miljarder
kronor på utlandsskulden och öka valutareserven med 3,4 miljarder kronor.

Tabell 3. Finansiering av stålens lånebehov, 1986-1988

Miljarder kronor. Nettobelopp

	1986	1987	1988
Statens budgetunderskott (inkl valutaförlust/vinst)	35	4	- 11
Valutaförluster på statens utlandslån	3	0	- 4
Engångsskatt	-	16	-
Riksgäldskontorets kreditgivning	-	1	1
Statens lånebehov	32	- 11	- 6
Finansiering
Riksbanken	28	- 8	- 7
därav: investeringskonton	8	- 8	- 4
kassakravsmedel	8	- 1	8
övrigt	12	1	- 11
Inhemsk marknad	10	- 3	17
därav: allemanssparande	15	10	12
premie- och sparobligationer	12	4	- 0
övrigt	- 17	- 17	5
Utlandet1	- 6	0	- 16
Summa finansiering	32	- 11	- 6

1 Enligt riksgäldskontoret
Källa: Riksbanken.

Som framgår av vad utskottet senare kommer att redovisa väntas statens
begränsade lånebehov att bestå framöver. I propositionen anförs att normen
att staten inte skall nettolåna i utlandet ligger fast.

I motion Fi214 (m) anförs att det är olyckligt med den relativa minskning
av riksobligationer och statsskuldväxlar som tillflödet av allemanssparande
medför. Dels har detta inneburit att det tidvis varit svårt att förse marknaden
med erforderlig mängd statsskuldväxlar och riksobligationer, dels är dessa
instrument smidiga och kostnadseffektiva upplåningsformer. Motionärerna
anser av dessa och andra skäl att allemanssparandet bör avvecklas som statlig
upplåningsform. Även sparobligationer bör successivt avvecklas och volymen
premieobligationer bör inte öka. Hanteringen av utlandslånen fungerar
däremot smidigt enligt motionärerna.

Motionärerna ansluter sig till normen att staten inte skall låna i utlandet.
Det är dock inte rimligt, anför man, att riksgäldskontoret i en tid av växande
underskott i bytesbalansen skall amortera ned statens utlandsskuld, eftersom
detta medför en avsevärd höjning av statens upplåningskostnader.

Även i motion Fi223 (fp) anförs att allemanssparandet är en mycket dyr
upplåningsform för staten om man också beaktar att räntan är skattefri för
spararen. En fortsatt ökning av allemanssparandet innebär också att
likvidiseringen av statsskulden tilltar. Motionärerna förordar därför att
statsskuldväxlar och riksobligationer ges företräde framför andra upplåningsinstrument,
eftersom de är kostnadseffektiva och fungerar smidigt.
Därigenom underlättas också möjligheterna för riksbanken att genom
marknadsoperationer bedriva en effektiv kreditpolitik.

I motion Fi226 (c) föreslås att staten genom att sälja statliga företag och
andra tillgångar kan minska det statliga upplåningsbehovet. Det verkar

1988/89:FiU20

enligt motionärerna nedpressande på räntan. Det stimulerar i sin tur till 1988/89:FiU20
produktiva investeringar, vilket ger en ökad produktionstillväxt. Därigenom
skapas enligt motionärerna utrymme för ett lägre skattetryck.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Premieobligationerna
är en hos de svenska hushållen mycket uppskattad sparform.

De är dessutom en relativt billig upplåningsform för staten. Sparobligationerna
är, som motionärerna anför, administrativt krävande för riksgäldskontoret.
Som framgått har inte några nya sparobligationslån utgetts under 1988
och planeras inte heller för år 1989. Däremot kommer vissa förfallande lån
att förlängas eller inlösas. Den utestående stocken kommer dock att minska
successivt. Riksgäldskontoret prövar möjligheten att ersätta sparobligationerna
med en kontobaserad sparform.

Avkastningsvillkoren för allemanssparande! är mycket fördelaktiga. Det
innebär, som nämns i motionerna, att statens kostnader för denna sparform
är relativt höga. Allemanssparande! har blivit en väl etablerad och allmänt
uppskattad sparform för hushållen. Förändringar i villkoren bör därför göras
med försiktighet. Den större frågan om av staten subventionerat sparande
som tas upp i motion Fi214 (m) kan förutsättas bli prövad i samband med den
omläggning av inkomstskattesystemet som aviserats.

Utskottet vill också nämna med anledning av vad som sägs i motionerna
om allemanssparandets kortfristighet att nettoinflödet i allemanssparande!
är relativt konstant. Detta sparande kan därför i praktiken betraktas som
relativt stabilt och långsiktigt.

Vad utskottet anfört innebär att motionerna Fi223 (fp) yrkande 5 och
Fi214 (m) yrkande 5 i här berörd del, enligt utskottets mening, bör avslås av
riksdagen.

I motion Fi214 (m) accepteras normen att staten inte skall låna utomlands,
men samtidigt framför man kritik mot att staten nettoamorterat sin
utlandsskuld. Antingen menar motionärerna med detta ställningstagande att
utlandsskulden skall vara konstant i nominella termer oavsett ekonomisk
situation, vilket inte förefaller vara rationellt, eller avser motionärerna att
ambitionen att hålla statsskuldräntorna nere skall överordnas övriga mål för
den ekonomiska politiken. Det rationella vore i så fall att låna mer utomlands
till lägre ränta.

Utskottet anser för sin del att normen, om att staten inte skall låna
utomlands, skall uppfattas som ett minimikrav. Det kan, beroende på den
ekonomiska situationen, vara nödvändigt att hålla den inhemska räntan på
en nivå som leder till valutainflöde. Riksbanken kan i detta läge välja att
amortera statens utlandskuld eller att låta valutareserven växa. Frågan om
att amortera på utlandsskulden bör avgöras utifrån allmänekonomiska
synpunkter och inte styras av snävt statligt räntekostnadsmässiga hänsyn.

Utskottet delar således inte uppfattningen i motion Fi214 (m) yrkande 5 i här
berörd del om statsskuldspolitikens utformning.

Vad utskottet anfört om inriktningen av statsskuldspolitiken bör riksdagen
som sin mening ge riksgäldsfullmäktige till känna.

Utskottet anser med anledning av vad som anförs i motion Fi226 (c) att staten
under vissa förutsättningar bör kunna avyttra statliga företag eller annan
statlig egendom för ati åstadkomma engångsförstärkningar av budgeten.

Utskottet kan emellertid inte dela motionärernas uppfattning om alla de
välsignelsebringande effekter som sådana åtgärder kan få. Inkomsterna från
en sådan försäljning minskar visserligen budgetunderskottet och det statliga
lånebehovet och därmed på sikt kostnaderna för statsskuldräntor. Samtidigt
minskar emellertid statens tillgångar och därmed den avkastning (och
värdestegring) som tillgångar ger.

Försäljningens effekter på penningmarknaden och räntenivån är betydligt
osäkrare att bedöma. En försäljning av statliga tillgångar tar sannolikt ett
visst utrymme i anspråk på kreditmarknaden eftersom köparna finansierar
sina köp med lån till viss del, vilket tenderar att driva upp räntenivån.
Alternativt använder köparna likvida tillgångar för köpet, vilket minskar
utbudet av kapital på marknaden. Det tenderar också att driva upp
räntenivån. Den minskande statliga upplåningen innebär däremot att statens
anspråk på marknaden minskar och därmed tenderar räntenivån att sjunka.
Ett ökat utbud av aktier tenderar också att pressa ner aktiekurserna, vilket
verkar fördyrande på anskaffning av riskkapital. Detta kan motverka
eventuella positiva effekter av en sänkt ränta. Vad nettoeffekten av dessa
olika rörelser blir är svårt att ange. Teoretiskt sett med en effektiv
kreditmarknad bör nettoeffekten på räntenivån bli noll. Frågan kan också
formuleras på annat sätt. Vilken blir effekten på räntenivån av att placerarna
ersätter en del av sitt innehav av statspapper med aktier i statliga bolag?

Effekterna på de produktiva investeringarna som motionärerna nämner
blir än mer osäkra. Det finns en risk att de potentiella investerarna i och med
köpen av de statliga bolagen och övriga statliga tillgångar anser att
investeringsbehovet till stor del är tillgodosett.

Utskottet anser att det snarare bör vara andra motiv, t.ex. näringspolitiska,
än de statsskuldspolitiska som bör vara vägledande för om statliga företag
skall avyttras eller inte. Utskottet kan således inte dela motionärernas
uppfattning om effekterna av engångsförstärkningar av budgeten och
avstyrker därför motion Fi226 (c) yrkande 9.

I motion Fi709 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) föreslås att riksgäldskontoret
för SJ:s räkning skall ta upp ett premieobligationslån om 3 miljarder
kronor att användas för järnvägsinvesteringar.

Utskottet anser att frågan om finansiering av affärsverkens investeringar
bör ses i ett samlat samhällsekonomiskt perspektiv. Som grundläggande
princip gäller att för att ett affärsverk skall få finansiera investeringar vid
sidan av statsbudgeten direkt via riksgäldskontoret bör full förräntning
kunna påräknas på investeringen. För de investeringar där detta inte gäller
bör finansieringen liksom hittills ske via anslag på statsbudgeten.

Frågan om finansieringen av affärsverkens investeringar har behandlats av
riksdagen vid ett antal tillfällen de senaste åren utifrån resp. affärsverks
särskilda förhållanden. När det gäller extern finansiering i form av anslagsmedel
och lån i riksgäldskontoret eller på kapitalmarknaden förekommer
vissa skillnader. I några affärsverk medges även vissa former av leasing för
finansiering av nya investeringar.

I ett yttrande (FiU 1987/88:3 y) till trafikutskottet våren 1988 med
anledning av propositionen om trafikpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:50) uttryckte utskottet viss förståelse för flera av de motiv som

1988/89:FiU20

anförts för att införa andra finansieringsformer för investeringar än via
anslagsmedel. Utskottet underströk emellertid vikten av att man i detta
sammanhang beaktar de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter
till inflytande och överblick.

Mot bakgrund av vad utskottet då anförde fanns det enligt utskottet skäl
att göra en allmän översyn av de statliga verkens framtida finansieringsformer
för investeringar. Trafikutskottet anförde emellertid i sitt betänkande
(TU 1987/88:19) att finansutskottets förslag att en allmän översyn bör göras
av de statliga verkens framtida investeringsformer är en kreditpolitisk fråga
av generell karaktär som inte enbart berör de statliga verk som är
underställda kommunikationsdepartementet. Frågan borde därför enligt
trafikutskottets mening avgöras av finansutskottet.

Trots att någon begäran om översyn av affärsverkens investeringar inte
framfördes i detta sammanhang av riksdagen till regeringen beslutade
regeringen i maj 1988 att uppdra åt den kommitté (dir. 1988:26) som skall se
över riksgäldskontorets uppgifter och organisation att göra en samlad
bedömning av formerna för de affärsdrivande verkens finansiering av sina
investeringar. Kommittén skulle bl.a. överväga om det finns skäl att samla
emissionsverksamheten till riksgäldskontoret.

Kommittén kommer att avrapportera denna del av sitt uppdrag före den 1
juli 1989.

Frågan om finansiering av järnvägsinvesteringarna och andra affärsverks
investeringar kommer således att behandlas av regeringen under detta år.
Utskottet ser därför inte skäl att göra något tillkännagivande från riksdagens
sida med anledning av motion Fi709. Motionen avstyrks därför av utskottet.

Kreditpolitiken

I propositionen anförs att den svenska penningpolitiken i sina huvuddrag inte
har skiljt sig från det internationella mönstret. De nominella räntorna har
hållits på en hög nivå, i allmänhet högre än i utlandet. Om hänsyn tas till den
högre svenska inflationstakten, blir dock skillnaden mindre. Det strama
ränteläget har motiverats av det mycket höga resursutnyttjandet och av
hushållens fortsatt kraftiga låneefterfrågan. En fortsatt försvagning av
bytesbalansen har skett, varför det även från externbalanssynpunkt ställts
krav på en stram räntepolitik. I slutet av april år 1988 såg sig riksbanken
föranlåten att vidta vissa åtstramningsåtgärder. Det allmänna ränteläget
höjdes och kassakraven skärptes.

Penningpolitiken kan således karakteriseras som stram i så måtto att
räntan varit hög. Samtidigt har emellertid kreditexpansionen varit kraftig,
vilket torde vara en följd av den avreglering av kreditmarknaden som skett.

I motion Fi214 (m) upprepas krav som samma motionärer framfört
tidigare, nämligen att banker bör erhålla skälig ränta på de kassakravsmedel
som placerats i riksbanken samt att diskontot bör avskaffas.

Utskottet har vid tidigare tillfällen då dessa frågor behandlats framhållit att
kassakvotskravet inte skall ses som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt
medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför prövas på
penningpolitiska grunder av riksbanken.

1988/89: FiU20

Utskottet har också tidigare konstaterat att diskontot genom de förändringar
som skett på kreditmarknaden inte längre har samma normerande
betydelse som tidigare. Riksbanken föreslog våren 1988 att frågan om att
avskaffa diskontot borde utredas av regeringen. Det finns anledning att
förmoda att bankerna och kreditinstituten kommer att utveckla andra
jämförelseräntor på samma sätt som skett i andra länder. Övergångsvis kan
dock diskontot antas ha en viss betydelse, eftersom det alltjämt ingår i och
reglerar innebörden i många överenskommelser och civilrättsliga avtal.

Utskottet anser sammanfattningsvis att penningpolitiken är väl avvägd i
förhållande till finanspolitiken och de bedömningar som utskottet gör av den
ekonomiska utvecklingen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi214 (m) yrkande 6 i här
berörd del.

I motion Fi225 av Rolf Clarkson m.fl. (m) begärs att bilkreditförordningen
avskaffas. Krav på kontantinsats med 50 % vid köp av bil minskar enligt
motionärerna människors möjligheter att köpa ny bil med avgasrening.

Bilkreditförordningen upphörde att gälla den 1 april 1986. Betalningsvillkor
vid försäljning av motorfordon regleras sedan den 28 april 1988 med stöd
av förordningen om betalningsvillkor vid kreditköp. Enligt denna förordning
krävs en kontantinsats om 50 % vid köp av motorfordon och en kontantinsats
om 40 % vid andra kreditköp. Det ankommer på regeringen att meddela
dessa föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Förordningen sattes i kraft våren 1988 med syfte att dämpa hushållens
efterfrågan. Det finns enligt utskottets mening inte anledning att i nuvarande
konjunktursituation avskaffa dessa betalningsvillkor vid kreditköp. Utskottet
ser inte heller något skäl att undanta bilköpen från dessa restriktioner.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi225.

Valutapolitiken

Riksdagen godkände våren 1986 riktlinjer för en väsentlig liberalisering av
valutaregleringen. Endast de delar skulle behållas som reglerar kortfristiga
kapitalplaceringar som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränteoch
valutakursutvecklingen. Detta program har nu till stor del genomförts.
De delar av regleringen som alltjämt består är bl.a. förbudet för svenskar att
göra placeringar i räntebärande värdepapper och bankdepositioner i utlandet
och förbudet för utlänningar att genomföra motsvarande placeringar i
Sverige.

I propositionen anförs att tiden nu är mogen för att i allt väsentligt avveckla
de kvarvarande delarna av valutaregleringen. Som motiv härför anförs att
den långvariga användningen av valutaregleringen, den fortgående internationaliseringen
av näringslivet och introduktionen av nya finansiella instrument
gör att de kvarvarande delarna av regleringen har blivit allt mindre
effektiva. Regleringen ger dessutom upphov till snedvridningar som för med
sig samhällsekonomiska kostnader. I propositionen påpekas också att
strävandena inom EG att förverkliga den inre marknaden i början av
1990-talet innebär att valutaregleringarna i medlemsländerna i stort sett
slopas. Det vore enligt propositionen olyckligt om Sverige ställde sig vid

1988/89:FiU20

sidan av denna utveckling. Det framhålls också att den svenska ekonomin
förstärkts avsevärt sedan början av 1980-talet, vilket har lett till att
förtroendet för den svenska ekonomin och den ekonomiska politiken har
ökat väsentligt.

Vad gäller formerna för en avveckling sägs att de konkreta besluten bör,
sedan riksdagen tagit ställning till frågan, kunna fattas av riksbanken inom
ramen för nuvarande valutalag och valutaförordning.

I propositionen framhålls att det är viktigt att avvecklingen sker på ett
sådant sätt att dels en god statistik över utrikesbetalningarna kan bibehållas,
dels en fungerande skattekontroll kan upprätthållas. En tillfredsställande
skattekontroll torde förutsätta att alla betalningar till och från utlandet går
via valutabank. En sådan ordning bör kombineras med regler om uppgiftsskyldighet
i fråga om vissa transaktioner. Härutöver bör alla typer av
utländska värdepapper som förvärvas av valutainlänning läggas i depå hos
valutabank eller godkänd fondkommissionär. Även denna ordning bör
kompletteras med viss uppgiftsskyldighet för den hos vilken depositionen har
skett.

Förslaget att avveckla valutaregleringen kritiseras i motioner från vänsterpartiet
kommunisterna och miljöpartiet. Utgångspunkten för kritiken är att
Sveriges ekonomiska handlingsfrihet minskar i och med att skyddet från
utländskt inflytande minskar. I motionerna Fi210 (vpk) och Fi224 (vpk) sägs
att transnationaliseringen bör motverkas och kapitalrörelserna bör kontrolleras.
Detta talar snarast för att valutaregleringen bör skärpas. Vidare bör de
anställda ges vetorätt mot utländska uppköp av svenska företag och mot att
svenska företag gör uppköp av företag eller flyttar produktionen utomlands.

I motionerna Fi2U (mp) och Fi212 av Carl Frick (mp) kritiseras främst den
anpassning till EG som underlättas om valutaregleringen avskaffas. Att
släppa kapitalrörelserna fria innebär att Sverige kommer i händerna på de
stora företagen. Företagen strävar efter ökad produktion och stimulerar
ökad konsumtion, vilket leder till ökad miljöförstöring. Motionärerna kräver
att en parlamentarisk utredning tillsätts för att belysa de ekologiska och
internationella konsekvenserna av avvecklingen. Resultatet av denna utredning
bör avvaktas innan ytterligare avreglering sker.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Möjligheterna att föra
en i förhållande till omvärlden oberoende ekonomisk politik är små i ett land
som Sverige med en omfattande utrikeshandel. Med det stora handelsutbytet
följer ett internationellt beroende. Ett fritt handelsutbyte enligt frihandelsprincipen
har Sverige sedan länge anslutit sig till. Det främjar ekonomisk
utveckling och välstånd i alla länder som deltar i detta. Med handelsutbytet
följer också betalningsströmmar mellan länderna. Valutaregleringen har inte
omfattat dessa transaktioner. Det har således inneburit att en mycket stor del
av transaktionerna mellan Sverige och utlandet inte har varit föremål för
kontroll. Som framhålls i propositionen har den långvariga användningen av
valutaregleringen, den fortgående internationaliseringen och introduktionen
av nya finansiella instrument gjort att de kvarvarande delarna har blivit allt
mindre effektiva. Om man skulle vilja upprätthålla en effektiv kontroll av
valutaströmmarna skulle detta kräva ett regleringssystem som även omfattade
de transaktioner som sker i anslutning till utrikeshandeln. Utskottet ser

1988/89 :FiU20

inte en sådan utveckling som vare sig önskvärd eller möjlig.

Det fria handelsutbytet underlättas med fria kapitalflöden. Regleringen
har varit konkurrenshämmande för svenska företag och dessutom drabbat
företagen olika hårt beroende på bl.a. storlek, internationell utbredning och
produktionsinriktning. En bibehållen valutareglering försvårar också Sveriges
strävanden att närma sig EG.

Utskottet anser därför att motionerna Fi210 yrkande 3, Fi211 yrkande 2
och Fi224 yrkande 9 bör avslås av riksdagen.

Den fråga som uppkommer härnäst är om det finns anledning att nu gå
vidare och avveckla även de delar av valutaregleringen som tidigare angetts
som centrala för penning- och valutapolitiken. Är det möjligt att i dagens läge
avstå från att reglera även sådana valutatransaktioner som främst styrs av
ränteskillnader och förväntningar om ränte- och valutakursutvecklingen?

De hittills konstaterade erfarenheterna av liberaliseringsprocessen har
varit goda. Några omfattande utflöden har inte ägt rum. Riksbanken har inte
haft några svårigheter att med generella kreditpolitiska medel nå balans i
valutaflödena.

I motionerna Fi214 (m), Fi220 av Gunnar Björk m.fl. (c) samt Fi226 (c)
ställer man sig positiv till en avveckling av valutaregleringen, men man
understryker samtidigt att en avreglering kommer att ställa stora krav på den
ekonomiska politiken. Även folkpartiet uttrycker i sin ekonomisk-politiska
motion tillfredsställelse med att valutaregleringen nu avvecklas. I Fi214 (m)
anförs att även beloppsbegränsningen för fysiska personers köp av fastighet
utomlands bör avskaffas. Avvecklingen av valutaregleringen bör enligt
motionärerna ske i ett slag, inte stegvis. I motion Fi201 (c) nämns också att en
avveckling leder till sänkta räntor, vilket enligt motionärerna är avgörande
för billigare bostäder och för att sänka skattebetalarnas kostnader för
räntebidrag.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Det är mycket svårt att
uppskatta effekterna på valutaflödena av en avreglering. Det är dock
sannolikt att med den räntedifferens vi har för närvarande kommer en
avreglering som omfattar räntebärande papper att medföra ett nettoinflöde.
Det kan komma att innebära en press nedåt på räntenivån. På obligationsmarknaden
har redan en betydande räntesänkning ägt rum.

Valutainflödet kan riksbanken använda för att antingen amortera på den
statliga utlandsskulden eller öka valutareserven. Den likviditetsökning som
uppkommer kan riksbanken neutralisera genom operationer på marknaden.

Det finns en risk, som utskottet pekat på tidigare, att avregleringen leder
till ökad känslighet för kortsiktiga valutarörelser och därmed ökat ränteberoende
mot utlandet. Denna osäkerhet finns emellertid redan i dag. Det finns
också möjlighet att möta kortsiktiga flöden med räntepolitiska åtgärder. En
tillfällig uppgång i nivån för den korta räntan behöver inte ha några allvarliga
realekonomiska effekter.

Vid större obalanser eller i tider med valutaoro har erfarenheten visat att
förtroendet endast kan återställas med generella åtgärder inom penning- och
finanspolitiken. Valutaregleringen har i sådana lägen visat sig utgöra ett
otillräckligt skydd.

1988/89:FiU20

Med hänvisning till vad utskottet nu anfört anser utskottet att det både är
möjligt och önskvärt att fullfölja avvecklingen av valutaregleringen. Målet
bör vara att avveckla regleringen i dess helhet. De konkreta beslut som direkt
avser den fortsatta avvecklingen bör, som föreslås i propositionen, fattas av
riksbanken. Det kan ske inom ramen för nuvarande valutalag och valutaförordning.
Valutalagstiftningen skall därefter behållas endast i beredskapssyfte.
Utskottet delar propositionens uppfattning att en förutsättning för
avregleringen är att en fullgod skattekontroll kan upprätthållas. Det är också
viktigt att avvecklingen sker på ett sådant sätt att en god statistik över
utrikesbetalningarna kan bibehållas.

Vad utskottet nu anfört om avvecklingstakten innebär att utskottet inte
kan ställa sig bakom vad som anförs i motion Fi214 (m). I samma motion
begärs också att beloppsbegränsningen för fysiska personer att köpa fastighet
utomlands skall slopas omgående. Det bör som utskottet anfört ankomma på
riksbanken att besluta om de olika stegen i avregleringen. Utskottet
avstyrker därmed motion Fi214 yrkande 6 i här berörd del. Utskottet anser
inte heller att övriga här behandlade motioner bör föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken bör riksdagen som sin
mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

Utskottet ser inte heller skäl att på nytt utreda valutaregleringen och dess
konsekvenser. Det skedde i ett omfattande utredningsarbete från 1977 till
1985. Ej heller finner utskottet skäl att utvärdera konsekvenserna av en
avreglering. Utskottet förutsätter att riksbanken uppmärksamt följer utvecklingen
på området. Utskottet avstyrker därför motion Fi212 yrkandena 1-4
och 6 samt motion Fi222 yrkande 1.

Målet för avregleringen skall som utskottet anfört vara att helt avskaffa
valutaregleringen. Någon valutapolitisk beredskapslag utöver vad som
föreslås i propositionen bör därför enligt utskottets mening inte införas.
Motion Fi212 yrkande 5 av Carl Frick (mp) avstyrks därför av utskottet.

I motion Fi210 (vpk) krävs att de anställda skall ha facklig vetorätt vid
utländska företagsköp i Sverige och vid svenska företags etablering utomlands.

Utskottet anser att det är angeläget att de fackliga intressena finns
företrädda vid beslut av den typ motionärerna tar upp. De anställdas
inflytande över företagens utländska investeringar och försäljning till
utländska köpare bör regleras i arbetsrättsliga sammanhang och i enlighet
med vad som regleras i lagen om utländska förvärv av svenska företag. Någon
åtgärd med anledning av motionen är enligt utskottets mening inte nödvändig.
Utskottet avstyrker därför motion Fi210 yrkande 4.

I motion Fi221 (m) föreslås att den svenska kronan knyts till det europeiska
monetära systemet (EMS). I motion Fi223 (fp) föreslås att en direkt
anslutning till EMS bör övervägas. Som motiv för anknytning till EMS anförs
främst att det skulle kunna bidra till en bättre kostnads- och produktivitetsutveckling,
till en bättre disciplin i den ekonomiska politiken och lönebildningen.

I motionerna Fi220 av Gunnar Björk m.fl. (c) och Fi222 (c) sägs att en
4 Riksdagen 1988/89.5 sami. Nr 20

1988/89FiU20

anslutning till EMS varken är aktuell eller möjlig, eftersom den kräver
medlemskap i EG. En anslutning är inte heller nödvändig, anser motionärerna.
Redan en avveckling av valutaregleringen ger tillräckliga fördelar. I
motion Fi211 (mp) anförs att Sverige inte bör ansluta sig till EMS.
Motionärerna motsätter sig över huvud taget en EG-anpassning.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Enligt vad utskottet
inhämtat är ett direkt medlemskap i EMS inte möjligt för Sveriges del.
Endast EG-medlemmar kan ansluta sig till EMS. Någon form av anknytning
torde dock vara möjlig även om det aldrig har prövats för någon ickemedlem.
Omfattningen och innehållet av en sådan anknytning skulle få
bestämmas genom förhandlingar.

Den nuvarande svenska växelkurspolitiken innebär att kronans kurs knyts
till ett genomsnitt av omvärldens valutor, den s.k. korgen. Denna politik har
visat sig fungera bra. Som utskottet anfört vid upprepade tillfällen (senast
FiU 1987/88:30) är det av stor vikt för vår trovärdighet att ändringar inte
företas i korgens konstruktion. Den nuvarande kurspolitiken har gjort
kronan mindre känslig för kraftiga kursvariationer i de stora internationella
valutorna av det slag vi sett under 1980-talet. Den svenska kronan undviker
genom den nuvarande konstruktionen de periodvis återkommande spekulationerna
om kursjusteringar inom EMS, vilka ibland utlöses av politiska
händelser i något av de större EG-länderna. Utskottet anser mot denna
bakgrund att frågan om en svensk anknytning till det europeiska monetära
samarbetet saknar aktualitet.

Något särskilt uttalande med anledning av de här nämnda motionerna
anser inte utskottet motiverat. Motionerna Fi211 (mp) yrkande 1, Fi220 (c)
yrkande 2, Fi221 (m), Fi222 (c) yrkande 2 och Fi223 (fp) yrkande 4 avstyrks
därför av utskottet.

Frågan om att delta i en europeisk valutaunion med en gemensam centralbank
och valuta saknar aktualitet. Något uttalande om att bibehålla Sveriges
riksbank och den svenska myntenheten är därför inte erforderligt.
Motion Fi211 (mp) yrkandena 3 och 4 avstyrks således av utskottet.

Sammanfattning av utskottets förslag till allmänna riktliryer för den
ekonomiska politiken

Prognosen för den internationella utvecklingen visar att produktionstillväxten
under de två kommande åren kommer att dämpas. I OECD-området blir
tillväxten ändå relativt god. Den svenska ekonomin är alltjämt överhettad
och vad gäller utvecklingen på kort sikt finns inga tecken på att situationen
kommer att förändras. Särskilda åtgärder har vidtagits för att under 1989 kyla
ner överhettningen på byggmarknaden i storstadsregionerna. I anslutning till
finansplanen föreslås därutöver en indragning av vinstmedel från företagen.
Utskottet anser att i den nuvarande ekonomiska situationen är dessa
åtgärder välmotiverade.

Den kvarstående höga pris- och lönestegringstakten utgör ett allvarligt och
starkt oroande hot mot sysselsättningen. Den gör det svårare att fortsätta att
driva en rättvis fördelningspolitik och upprätthålla den ekonomiska stabiliteten.
Utskottet understryker därför nödvändigheten av att föra en stram

1988/89:FiU20

finanspolitik som måste kombineras med åtgärder som dämpar kostnaderna, 1988/89:FiU20
ökar utbudet och stärker produktiviteten i den svenska ekonomin. Den
kommande skattereformen bör utformas med hänsyn till detta.

Utskottet är av samma mening som regeringen att de kvarvarande delarna
av valutaregleringen bör avskaffas. Penningpolitiken får därigenom i första
hand uppgiften att försvara kronans värde vid störningar i valutaflödena. Det
innebär emellertid att finanspolitiken kommer att få bära en större börda vad
avser den ekonomiska politikens uppgift att upprätthålla samhällsekonomisk
balans.

Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen 1982/83-1989/90

För första gången på över ett kvarts sekel redovisas i budgetpropositionen ett
budgetförslag i balans. För sju år sedan, då underskottet var som störst,
uppgick det till 87 miljarder kronor. Den successiva förbättring som därefter
uppnåtts är anmärkningsvärd inte minst mot bakgrund av att statsskuldräntorna
numera utgör ca 15 % av budgetens utgifter.

De senaste årens gynnsamma budgetutveckling är resultatet av ett
målmedvetet budgetarbete och ökad ekonomisk aktivitet. Varje år har
effekterna av en mycket stram utgiftsprövning och vissa skattehöjningar
förstärkts av att statsbudgetens inkomster ökat snabbare än förutsett. Detta
budgettillskott har berott på att priser och löner stigit snabbt, egentligen
snabbare än vad som varit samhällsekonomiskt önskvärt. Det är främst
statens inkomster i form av inkomstskatt och mervärdeskatt som påverkats
av detta.

Detta mönster kännetecknar också statsbudgeten för innevarande budgetår.
I förra årets budgetproposition räknade regeringen med ett underskott
för budgetåret 1988/89 på 11,9 miljarder kronor. I de nu aktuella beräkningarna
har underskottet ersatts med ett nästan lika stort överskott.

Tabell 4. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1987/88-1989/90

Miljarder kronor och andel av BNP

1982/83 1987/88 1988/89 1989/90

Inkomster

191,2 332,6 364,2 374,9

28,6 31,7 31,7 30,6

Andel av BNP (%)

Utgifter exkl. statsskuldräntor
Andel av BNP (%)

229,6 283,3 300,4 316,5

34,4 27,0 26,2 25,8

Statsskuldräntor

48,2 53,4 52,8 58,0

Redovisat budgetsaldo

Andel av BNP (%)

-86,6 - 4,1 11,0 0,4

-13 - 0,4 1,0 0,0

Underliggande budgetsaldo
Andel av BNP (%)

- 7,0 5,6 - 3,0

- 0,7 0,5 - 0,3

Trots att det nu framlagda budgetförslaget är det starkaste som presenterats
på flera år förutses ett försämrat saldo under nästa år. Detta sammanhänger
med statsinkomsternas utveckling. Efter flera års snabb ökning beräknas de

nästa år öka endast svagt till följd av de inkomstskattesänkningar som
beslutats för år 1989 och de antaganden som gjorts om en nominell
lönestegring på 4 % år 1990.

De olika budgetalternativen m.m.

Av finansplanen framgår att regeringen utformat sitt budgetförslag med
utgångspunkt i behovet av en fortsatt restriktiv finanspolitik. En sådan
inriktning har bedömts nödvändig med hänsyn till rådande högkonjunktur. I
enlighet härmed har en hård utgiftsprövning tillämpats för att skapa utrymme
för vissa angelägna insatser. Satsningar har gjorts på kultur och föräldraförsäkring
samt en sänkning av inkomstskatterna under 1989. Föräldraförsäkringen
föreslås bli utbyggd så att ersättningsperioden sträcker sig över ett och
ett halvt år. Det första steget - en utbyggnad med tre månader - tas
budgetåret 1989/90. Därutöver görs vissa insatser på miljöområdet, inom
Europasamarbetet och för att förbättra de handikappades situation. Förslag
läggs också fram om begränsningar i avdragsrätten för reaförluster på aktier
och liknande värdepapper. Dessutom föreslås en tillfällig skatt på företagens
vinster.

Moderata samlingspartiet upprepar i motion Fi214 sitt tidigare framförda
krav på att skattetrycket skall minskas. Partiet har som mål att begränsa
skattetrycket med i genomsnitt ca 1 procentenhet per år. Det innebär,
framhåller man, att de offentliga utgifterna mätt i reala termer inte kan
tillåtas öka lika snabbt som BNP.

Motionärerna redovisar för 1989/90 ett budgetalternativ som enligt deras
egna uppskattningar är drygt 5 miljarder kronor starkare än regeringens.
Den angivna förbättringen motsvaras i huvudsak av ett inkomsttillskott som
väntas uppkomma genom en föreslagen utförsäljning av statliga företag och
genom vissa dynamiska effekter som motionärerna tillskriver sina skattesänkningsförslag.
Budgetförslaget innebär, räknat för helår, ett i stort sett
oförändrat saldo. Detta bärs dock upp av ett inkomsttillskott på drygt 11
miljarder kronor, vilket till lika delar härrör från de nyssnämnda dynamiska
effekterna och från utförsäljningen av företag.

De tre borgerliga partierna står gemensamt bakom en motion med krav på
utförsäljning av statliga företag till ett sammanlagt värde av 15-20 miljarder
kronor under en treårsperiod. Utskottet noterar att i motsats till moderata
samlingspartiet har emellertid varken folkpartiet eller centerpartiet i sina
budgetalternativ tillgodoräknat sig några försäljningsintäkter från denna typ
av engångsförstärkningar.

Moderata samlingspartiet vill, som nämnts, sänka skattetrycket och
föreslår därför en rad skattesänkningar. Tyngdpunkten ligger därvid i en
marginalskattereform vars första etapp är avsedd att genomföras under 1990.
Enligt den skall alla med årsinkomster överstigande drygt 85 000 kr. nästa år
få sänkt marginalskatt med 7 procentenheter. Även i lägre inkomstskikt
föreslås en mindre sänkning av marginalskatten. Skatteskalorna skall
inflationsjusteras och året därpå, 1991, skall den statliga inkomstskatten
slopas för den helt övervägande delen av inkomsttagarna. Då skall enligt
motionärernas förslag ingen ha en marginalskatt överstigande 50 %.

1988/89:FiU20

Moderata samlingspartiet vill också lindra förmögenhetsskatten liksom 1988/89:FiU20
arvs- och gåvobeskattningen. Målet för förmögenhetsbeskattningen bör
enligt partiet vara ett fribelopp på 1 milj. kr. och en låg proportionell skatt på
överstigande belopp. Därutöver föreslår man att omsättningsskatten på
aktiehandel skall halveras samt att den s.k. valpskatten skall avvecklas. I ett
senare skede vill man också avskaffa fastighetsskatten.

De skattesänkningar man på detta sätt vill få till stånd skall finansieras med
besparingar främst inom olika transfereringssystem. Liksom föregående år
är det i första hand vissa generella indragningar från kommunerna som skall
ge det viktigaste tillskottet. Netto uppgår dessa besparingar till 6 miljarder
kronor, varav hälften faller på budgetåret 1989/90. Motionärerna återkommer
också till sina tidigare framförda krav på besparingar inom olika
grundläggande trygghetssystem. De innebär att ersättningen från sjuk- och
föräldraförsäkringen skall begränsas liksom kompensationsnivån inom delpensionssystemet.
Motionärerna föreslår också att statsbudgeten skall
tillföras betydande belopp av fonderade medel inom arbetslöshetsförsäkringen.
Andra viktiga besparingsområden är u-hjälpen och bostadssubventionerna.

Det finns som utskottet ser det starka skäl som talar för en reformering av
skattesystemet. Frågan prövas för närvarande inom ramen för ett omfattande
utredningsarbete som berör inte bara beskattningen av individer utan
också företagsbeskattningen och den indirekta beskattningen. Arbetet är
inriktat på att förenkla skattereglerna samt att få till stånd en neutral och
likformig beskattning med lägre skattesatser och bredare skattebaser.

En genomgripande reform av detta slag måste vara fördelningspolitiskt
mycket väl avvägd. Det innebär, som utskottet ser det, att skattesänkningar
för de mer välbeställda inte får finansieras genom försämringar för de breda
grupperna i samhället.

Enligt utskottets mening tillgodoser motionärernas budgetalternativ inte
detta grundläggande krav. Deras inkomstskatteförslag för nästa år har
kombinerats med flera långtgående krav på lindrad kapitalbeskattning.

Samtidigt vill de försämra ersättningen inom sjuk- och föräldraförsäkringen
och andra bidrags- och trygghetssystem. Genom att den föreslagna minskningen
av kommunbidragen kombinerats med ett kommunalt skattestopp
återstår inte annat för kommunerna än att skära ned på den service och
omvårdnad som kommunerna erbjuder sina invånare.

Härtill kommer att motionärerna räknar med att deras skatteomläggning
redan första året delvis skall bli självfinansierad. De dynamiska effekter man
tillskriver sitt förslag är emellertid i hög grad osäkra. Det är också vanskligt
att bedöma i vilken utsträckning och hur snabbt en skattesänkning av detta
slag kan stimulera arbetskraftsutbudet. Risken är därför stor att den
förutsedda självfinansieringen uteblir och att finanspolitiken försvagas. I
rådande situation är en sådan politik inte godtagbar.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom de budgetpolitiska riktlinjer
som moderata samlingspartiet förordar. Det innebär att utskottet inte heller
kan godta motionärernas förslag till medelsanvisning på budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Fi214 yrkandena 2 i berörd del och 3. 53

Vad beträffar anslaget Räntor pä statsskulden m.m. kommer utskottet
senare i vår att behandla denna fråga i ett särskilt betänkande. I avvaktan
härpå ter det sig inte motiverat att, i enlighet med motionärernas förslag, nu
göra någon förnyad beräkning av medelsbehovet på detta anslag. Yrkande 4 i
motion Fi214 avstyrks därför av utskottet.

Folkpartiet har enligt motion Fi223 utformat sitt budgetalternativ utifrån tre
grundläggande krav.

För det första anser partiet att uppkomna brister inom vård, omsorg och
utbildning ställer krav på en genomgripande förnyelse av hela den offentliga
sektorn. Redan i det korta perspektivet erfordras vissa resurstillskott för att
bemästra dessa problem.

För det andra kräver folkpartiet en översyn av de stora generella systemen
för inkomstöverföringar i syfte att motverka de kraftiga utgiftsökningar som
kan förutses.

För det tredje är det enligt motionärerna önskvärt med en sänkning av det
totala skattetrycket.

De återgivna riktlinjerna är allmänt hållna, och utskottet har i princip inget
att erinra mot dem. De svarar också tämligen väl mot den uppfattning som
kommer till uttryck i finansplanen. Där framhålls nämligen att det är en
huvuduppgift för den ekonomiska politiken att förnya och utveckla den
offentliga sektorn i syfte att fortlöpande öka medborgarnas utbyte av
verksamheten. Av finansplanen framgår också att regeringen har sin
uppmärksamhet riktad på problemet med utgiftstrycket inom vissa större
transfereringssystem och kommer att redovisa en strategi för hur detta
problem skall bemästras. I finansplanen påpekas slutligen också att det totala
skattetrycket bör hållas nere.

Bred enighet föreligger således om de allmänna riktlinjer som bildat
utgångspunkt för motionärernas budgetalternativ. Utskottet vill emellertid
samtidigt framhålla att det bakom de allmänt hållna riktlinjerna döljer sig ett
budgetalternativ vars enskildheter utskottet inte kan godta. Liksom moderata
samlingspartiet vill folkpartiet nämligen göra besparingar i grundläggande
trygghetssystem, såsom sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och
bostadsstödet. Tillsammans med övriga borgerliga partier förespråkar
folkpartiet ett beskattat vårdnadsbidrag som ett alternativ till den av
regeringen föreslagna utbyggnaden av föräldraförsäkringen. Folkpartiet
förkastar också regeringens vid årsskiftet aviserade förslag till tillfällig skatt
på företagsvinster. Utskottet kan som tidigare anförts inte ställa sig bakom de
av motionärerna framlagda förslagen. Av dessa skäl anser utskottet att
motion Fi223 yrkande 2 bör avslås.

Centerpartiet framhåller i motion Fi226 att man vill pressa tillbaka konsumtionsökningen
med en stram finanspolitik för att därigenom dämpa trycket
på penningpolitiken. Enligt partiets uppfattning är det emellertid inte
lämpligt med större köpkraftsindragningar eftersom en konjunkturavmattning
är att vänta. I stället bör en stram finanspolitik i huvudsak åstadkommas
genom sparstimulanser. En förutsättning för att skattetrycket långsiktigt
skall kunna sänkas är nämligen att sparandet främst sker i hushållssektorn,
påpekar motionärerna.

1988/89:FiU20

Det budgetalternativ centerpartiet redovisar överensstämmer till sina
grunddrag med partiets motsvarande förslag från föregående år. Det innebär
att vissa skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden föreslås bli finansierade
genom skärpt energibeskattning och en ny skatt på uran, genom besparingar
inom några avgränsade områden samt genom vissa mer eller mindre tillfälliga
inleveranser till statskassan.

För år 1990 föreslås att inkomstskatten sänks med 1 000 kr. Skattesänkningen
skall utgå i form av en skattereduktion - lika för alla - och finansieras
bl.a. med den nya uranskatten och genom skärpt beskattning av fossila
bränslen. Eftersom motionärerna samtidigt föreslår att schablonavdraget vid
inkomstbeskattningen skall minskas, inskränker sig den direkta skattesänkningen
till ca 700 kr. för dem som i dag kan tillgodoräkna sig fullt
schablonavdrag. Redan för andra halvåret 1989 föreslås en skattereduktion
begränsad till 500 kr.

Motionärerna förordar också ett ändrat uttag av arbetsgivaravgifter.
Avgiften för mindre företag och egenföretagare föreslås bli lindrad samtidigt
som åtgärden skall finansieras genom en höjning av avgiften i övrigt. Enligt
en av utskottet tidigare gjord beräkning skulle den erforderliga avgiftshöjningen
uppgå till ca 1 procentenhet.

Centerpartiet vill minska pressen på den kommunala sektorn och föreslår
därför att det kommunala skatteutjämningssystemet förstärks provisoriskt
under år 1990. Utbyggnaden skall finansieras bl.a. genom att den i dag
utgående kompensationen för avskaffad kommunal företagsbeskattning och
garantibeskattning helt avvecklas redan den 1 juli 1989. Den praktiska
innebörden härav är att samtidigt som motionärerna förespråkar ökade
överföringar till kommunerna under nästa år, lägger de fram förslag som
medför att kommunerna under innevarande år drabbas av nedskärningar på
sammanlagt ca 675 milj. kr. Utskottet kan inte finna annat än att en sådan
drastisk nedskärning mitt under ett löpande verksamhetsår skulle förorsaka
kraftiga störningar i verksamheten och rubba kommunernas planering.

Centerpartiet föreslår därjämte ökade insatser bl.a. på utbildningsområdet
samt på det regionalpolitiska planet. Partiet uppfattar sina förslag som så
offensiva att de enligt egna uppskattningar kommer att minska antalet
stöddagar väsentligt inom såväl arbetslöshetsförsäkringen som KAS. Enligt
vad som uppges i motion 1988/89: A276 skulle förslagen redan år 1989 leda till
att överskottet i A-fonden blir så stort att motionärerna finner det motiverat
att föra över 2,5 miljarder kronor av dessa medel som en engångsförstärkning
till statsbudgeten.

Finansutskottet saknar underlag för att bedöma hur snabbt och med vilken
kraft de av motionärerna förordade åtgärderna kan få genomslag på behovet
av arbetslöshetsmedel. Rent principiellt vill emellertid utskottet framhålla
följande. För närvarande föreligger ett visst överskott på medel som satts av
för arbetslöshetsersättning. Överskottet i A-fonden väntas vid slutet av
innevarande budgetår uppgå till ca 3 miljarder kronor. Därmed finns det
alltså förutsättningar att göra den av motionärerna föreslagna överföringen.
Dispositioner av denna typ är emellertid rent bokföringsmässiga och
motsvaras inte av något realt sparande. De kan således varken användas för
att finansiera reala utgifter av bestående karaktär eller ingå som en verksam

1988/89:FiU20

beståndsdel i en stram finanspolitik. Snarlika synpunkter kan anläggas på
motionärernas förslag om extra inleveranser från televerket och Vattenfall. I
här återgivna delar tillgodoser budgetalternativet därmed knappast de krav
på finanspolitisk stramhet som motionärerna själva vill ställa på sin politik.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi226 yrkandena
2 och 11.

Vänsterpartiet kommunisterna presenterar i motion Fi224 ett budgetförslag
som är inriktat på att föra över ekonomiska resurser från kapitalägare och
näringsliv till de lönearbetande samt till den offentliga sektorns socialt och
samhällsekonomiskt viktiga delar. Utvecklingen inom den offentliga sektorn
måste prioriteras, hävdar motionärerna som genom sitt budgetförslag velat
främja en fördelningspolitiskt riktig konsumtion via den offentliga sektorn.

I enlighet härmed lägger motionärerna fram förslag om en kraftig
utbyggnad av den offentliga sektorn. Barnomsorgen skall nästa budgetår
byggas ut med 40 000 nya daghems- och fritidshemsplatser samtidigt som
bindande normer skall införas för personaltäthet, yta och gruppstorlek. Ett
särskilt statsbidrag skall stimulera kommuner och landsting att förbättra
arbetsmiljö och öka personaltäthet inom i första hand områdena vård,
omsorg och skola. Dessutom skall ett bidrag utgå till sjukvårdshuvudmännen
i syfte att begränsa personalens helgtjänstgöring. Omfattande insatser skall
göras för att rusta upp järnvägarna, och på skolans och högskolans område
vill motionärerna genomföra särskilda reinvesteringsprogram. Satsningen på
kultur skall öka, och 1 % av statsbudgetens utgifter skall sättas av för
kulturändamål. I avvaktan på att matmomsen avskaffas vill motionärerna
kraftigt höja livsmedelssubventionerna. Höjningar föreslås även för barnbidrag,
bostadsbidrag och räntebidrag till allmännyttiga bostadsföretag.

De ökade utgifterna vill motionärerna finansiera med höjda arbetsgivaravgifter
och skärpt beskattning av i första hand kapital. Förmögenhets- och
realisationsvinstbeskattningen av aktier skall sålunda skärpas. Dessutom
skall en engångsskatt på större förmögenheter tas ut under 1989. Omsättningsskatten
på aktier resp. andra värdepapper skall höjas till 6 % fr.o.m.
andra kvartalet 1989. Vidare vill motionärerna kraftigt höja lagfartsavgiften
för företag samt belägga industrifastigheter med fastighetsskatt. Därutöver
föreslår de bl.a. höjd beskattning av tobak, uran och vattenkraft. Motionärerna
vill slutligen också införa vissa miljöavgifter samt höja redan befintliga
avgifter, däribland den på handelsgödsel och bekämpningsmedel.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. De offentliga utgifterna
ökar varje år med viss automatik även utan reformer och andra
regeländringar. Av finansplanen framgår att detta utgiftstryck kommer att
vara mycket starkt under de närmaste åren och att en framskrivning av endast
de automatiskt verkande utgiftsposterna visar på en betydande ökning av
utgifterna för transfereringar. Motionärerna förespråkar en expansiv budgetpolitik
som med vittsyftande förslag och omfattande utgiftsåtaganden
ytterligare skulle driva upp detta utgiftstryck. En sådan politik är som
utskottet ser det inte förenlig med de krav som måste ställas på den
ekonomiska politiken. Våra pris- och löneökningar är för närvarande högre
än omvärldens och bristen på arbetskraft är påtaglig. I rådande läge skulle

1988/89:FiU20

därför motionärernas förslag medföra att dessa obalanser ytterligare accentuerades.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi224 yrkande 2.

Miljöpartiet de gröna redovisar i sin motion Fi213 ett budgetalternativ som
man ser som första steget i en långsiktig ekonomisk strategi för att reformera
samhällsekonomin. Partiet har som mål att minska miljöförstöringen och
förbrukningen av råvaror och energi. Skattepolitiken ses som ett grundläggande
styrmedel för att nå därhän. Energi och miljöfarliga utsläpp skall
beskattas hårdare medan skatten på arbete skall sänkas.

Inför år 1990 föreslår partiet att inkomstbeskattningen ändras. Man vill
också att arbetsgivaravgifterna sänks med 10 procentenheter - dvs. med
cirka en fjärdedel - dels i Norrland, Värmland, på Gotland och i delar av
Bergslagen, dels för dem som arbetar inom sjukvård, äldreomsorg och
handikappomsorg. Mervärdeskatten skall slopas på svensk basmat men i
övrigt höjas med drygt 2 procentenheter. Tobaks- och alkoholbeskattningen
skall skärpas kraftigt liksom skatten på bensin, annan energi och råvaror.
Partiet lägger också fram förslag om en rad miljöskatter.

De ökade inkomsterna skall bl.a. användas för att finansiera en utbyggd
föräldraförsäkring, dagbarnvårdarlön till föräldrar som väljer att vårda egna
barn, en omfattande satsning på järnvägar, naturreservat, regnskogar och
internationell miljövård. Partiet vill också ersätta nuvarande bostadsbidrag
med ett s.k. bastillägg, vilket är ett inkomstprövat, men icke hyresanknutet
bidrag till barnfamiljer.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Motionärerna föreslår
att mervärdeskatten på livsmedel skall slopas. Skattebefrielsen skall dock
endast gälla svensk basmat och dessutom endast vissa utvalda varugrupper.
Fisk skall skattebefrias, men endast om den landats av svenska fartyg. Bland
de svenska produkter som inte skall skattebefrias återfinns bl.a. ägg, broiler,
griskött, socker och margarin. På dessa svenska varor, liksom på allt
importerat livsmedel och alla andra mervärdeskattepliktiga produkter och
tjänster skall mervärdeskatt utgå med en skattesats som är drygt
2 procentenheter högre än dagens.

Förslaget framstår i utskottets ögon som krångligt och svårtillämpbart.
Dessutom innebär det att delar av den svenska livsmedelsproduktionen
skulle komma att gynnas på bekostnad av motsvarande utländska produkter.
Därmed står förslaget också i direkt strid mot en av huvudprinciperna för det
allmänna tull- och handelsavtalet, GATT. Denna princip, som Sverige
anslutit sig till, slår fast att importerade varor skall, när de väl nått
importlandet, alltid ges samma behandling som inhemska varor. Skydd för
inhemsk produktion får därför endast ges genom tullar. En allmän strävan
inom GATT är dock att generellt verka för minskade tullar eftersom det
bidrar till att öka välståndet, inte minst i utvecklingsländerna.

Miljöpartiet föreslår också att inkomstbeskattningen läggs om nästa år.
Förslaget innebär att skatteuttaget, dvs. marginalskatten, skall skärpas i alla
inkomstskikt. I princip tar man därmed tillbaka större delen av den
marginalskattesänkning som genomfördes vid årsskiftet 1988-1989. I det
lägsta skatteskiktet - dvs. det som omfattar inkomster upp till ca 85 000 kr. -

1988/89 :FiU20

blir det dessutom en väsentlig skärpning i och med att uttaget av statlig skatt
föreslås bli höjt från 5 till 14 %. Skattehöjningen uppvägs av att partiet
samtidigt föreslår att ett nytt avdrag på 31 000 kr. skall ersätta nuvarande
grundavdrag och schablonavdrag vid inkomstbeskattningen. Genom detta
bottenavdrag får alla med årsinkomster upp till närmare 150 000 kr. en något
lägre skattebelastning i jämförelse med dagens regler.

De föreslagna skattesänkningarna åstadkoms alltså till priset av höjda
marginalskatter i främst de lägsta inkomstskikten. Mest gynnade, räknat i
antalet kronor, blir de med inkomster upp till 31 000 kr., dvs. deltidsarbetande
eller de som arbetar endast del av året såsom feriearbetande ungdomar.

I detta sammanhang kan det finnas skäl att uppmärksamma att de
marginaleffekter som inkomstskatteförslaget ger upphov till i det lägsta
inkomstskiktet förstärks av motionärernas förslag till bastillägg. Detta bidrag
skall ersätta bostadsbidragen och utgå till barnfamiljer oberoende av
hyresnivå. Liksom bostadsbidragen skall bastillägget trappas av med ett
belopp motsvarande 20 % av inkomsten. Men medan bostadsbidragen börjar
att trappas av först vid inkomster överstigande 63 000 kr. skall avtrappningen
av bastillägget ske så snart bidragstagaren uppbär inkomst. Följden härav
blir att även för barnfamiljer med mycket små inkomster uppkommer
betydande marginaleffekter. Vid t.ex. en årsinkomst på 60 000 kr. har en
barnfamilj med dagens bidrags- och skatteregler en sammanlagd marginaleffekt
på 35 %. Samma familj får med miljöpartiets förslag en marginaleffekt
på 64%, vilket innebär att två tredjedelar av en inkomstökning faller bort i
form av ökad skatt och minskat bidrag. Marginaleffekter av detta slag
begränsar enligt utskottets mening individens valfrihet. De bör därför i
görligaste mån begränsas, inte skärpas vilket blir följden av miljöpartiets
förslag.

Utskottet har tidigare betonat vikten av att stimulera utbudet av arbetskraft
för att därigenom motverka de överhettningstendenser som alltmer
börjat göra sig märkbara, bl.a. till följd av brist på kvalificerad arbetskraft.
Vissa betydelsefulla inslag i motionärernas budgetalternativ motverkar
direkt denna strävan. Dit hör enligt utskottets mening såväl inkomstskatteförslaget
som förslaget om bastillägg. Dit hör också motionärernas förslag
om dagbarnvårdarlön till föräldrar som tar hand om egna barn. Motionärernas
förslag om sänkta arbetsgivaravgifter torde inte heller i nämnvärd
utsträckning kunna motivera parterna på arbetsmarknaden att träffa avtal på
en lägre nivå i och med att nedsättningarna är antingen regionalt eller
yrkesmässigt differentierade. Motiven för en sådan återhållsamhet försvagas
också av de många förslag till höjning av indirekta skatter som motionärerna
lägger fram.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi213 yrkande 2.

Vad utskottet här anfört i fråga om de negativa konsekvenserna av
förslagen i motion Fi213 beträffande grundavdrag och bastillägg innebär att
utskottet inte heller kan ställa sig bakom motion Fi219 av Birger Schlaug och
Åsa Domeij (båda mp) där dessa förslag upprepas.

1988/89:FiU20

Förnyelse av den offentliga sektorn

1988/89 :FiU20

I motion Fi506 av Anita Johansson m.fl. (s) aktualiseras frågan om förnyelse
av den offentliga sektorn. Motionärerna anser det tillfredsställande att
regeringen har för avsikt att inleda ett omfattande förändringsarbete
avseende hela den offentliga sektorn. De vill med sin motion betona
betydelsen av att alla sektorer direkt engageras i verksamheten och att även
personalen får möjlighet att delta aktivt i förändringsarbetet. Detta får inte
enbart bli en uppgift för en central expertgrupp, framhåller motionärerna.

Den offentliga sektorn bärs upp av dess personal. En förutsättning för att
förnyelsen av denna verksamhet skall kunna komma till stånd är därför att
personalens kunskap och erfarenhet på olika nivåer tas till vara. I finansplanen
har regeringen också betonat detta förhållande. Med hänsyn härtill är
det knappast erforderligt med något särskilt riksdagsinitiativ för att regeringens
uppmärksamhet skall riktas på det problem motionärerna tar upp.
Motion Fi506 avstyrks därför av utskottet.

Treåriga budgetramar

Motion Fi714 av Marianne Stålberg (s) berör en speciell aspekt av samma
förnyelsearbete, nämligen utvecklingen av systemet med treåriga budgetramar
och dess tillämpning på försäkringskassorna. Motionären vill att man vid
övergången till ett sådant system skall ta hänsyn till de speciella förhållanden
som gäller för försäkringskassorna. Hon föreslår också att kassorna skall
kunna medverka i nya former för samarbete inom den offentliga sektorn.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Arbetet med att
utveckla en ny budgetprocess är bl.a. inriktat på att finna lämpliga former för
en fördjupad prövning och analys av en myndighets hela verksamhetsområde.
En sådan fördjupad prövning skall äga rum vart tredje år och göras
utifrån de särskilda förutsättningar som gäller för varje enskild myndighet.
Bl.a. skall regeringen kunna utfärda myndighetsspecifika direktiv som
underlag för en sådan granskning. Det kan därför förutsättas att de speciella
förhållanden som gäller för enskilda myndigheter liksom för försäkringskassorna
kommer att uppmärksammas i det fortsatta utvecklingsarbetet utan att
riksdagen tar något initiativ i frågan. Det torde inte heller vara erforderligt
med något riksdagsinitiativ för att göra regeringen uppmärksam på möjligheten
att utnyttja försäkringskassorna för olika typer av samarbetsprojekt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi714.

Utgiftsram för lönekostnadsökningar

Riksdagen godkände våren 1987 vissa riktlinjer för budgetpolitiken. Dessa
innebär bl.a. att regeringen inför varje avtalsrörelse skall klargöra vilket
totalt lönekostnadsutrymme som den anser föreligga för den statliga sektorn
(FiU 1986/87:30, s. 53). Innebörden därav är att varje kostnadsökning som
går utöver denna ram skall mötas med effektivitets- och produktivitetshöjande
åtgärder eller besparingar. Syftet med detta system är bl.a. att göra de
grundläggande förutsättningarna för lönebildningen inom den privata och
den offentliga sektorn mer likartade.

I finansplanen 1988 (prop. 1987/88:100, bilaga 1) redovisades att regering -

en för år 1988 fastställt en utgiftsram om 4 %. Regeringen begärde vid
samma tillfälle ett bemyndigande att besluta om medelstilldelning för
särskilda personalförsörjningsåtgärder i syfte att kunna undvika förvärrade
personalförsörjningsproblem inom staten. Riksdagen lämnade detta bemyndigande
(FiU 1987/88:20, rskr. 122).

Utskottet anförde vid detta tillfälle att den offentliga sektorns kvalitet och
omfattning dittills hade kunnat förstärkas genom att verksamheten expanderat
och skatterna höjts. Denna väg är emellertid inte längre framkomlig,
anförde utskottet. Om reallönerna efter skatt skall kunna stiga, kan inte
skattetrycket skärpas ytterligare. Förbättringar av den offentliga servicens
kvalitet, liksom ytterligare volymexpansion, måste därför ske främst genom
effektivisering, omprioritering och förnyelse av verksamheten. Möjligheterna
till löneförhöjningar för de offentliganställda kommer i högre grad än
tidigare att vara beroende av produktivitetens utveckling i den offentliga
sektorn.

I en motion från vänsterpartiet kommunisterna yrkades avslag på förslaget.
I andra motioner från vänsterpartiet kommunisterna och centerpartiet
begärdes i detta sammanhang att bl.a. skolan skulle undantas från den
generella utgiftsramen. Utskottet anförde med anledning härav att om
statsmakterna i något fall, t.ex. på skolområdet, skulle finna att tillräckliga
produktivitetshöjningar inte är möjliga att uppnå och att konsekvenserna för
verksamheten blir oacceptabla måste omprioriteringar av resurser bli
aktuella. Något utrymme för undantag för vissa områden fanns inte utom för
försvarets myndigheter och statsbidragen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Dessa utgifter hade bestämts utifrån andra grunder än de statliga
löneavtalen.

Med det anförda avstyrkte utskottet de nämnda motionerna.

Sedan det statliga löneavtalet för år 1988 blivit klart justerade regeringen
med stöd av det nämnda bemyndigandet utgiftsramen för år 1988 till 5,6 %.
Eftersom kostnaderna för avtalet uppgick till 6,6 % innebar den justerade
utgiftsramen att ett extra rationaliseringskrav på 1 % lades på verksamheten.

I propositionen föreslås nu att en ny utgiftsram läggs fast för år 1989.
Ramen bör i likhet med tidigare år omfatta förvaltningsanslag och statsbidrag
i de delar medelsberäkningen grundas på avtal inom det statligt reglerade
området. Ramen anges i propositionen till 5 %. Detta är enligt regeringens
budgetpolitiska bedömning de nya resurser som kan tillföras statsbudgeten
för ökade lönekostnader som inte kan täckas av förbättrad effektivitet och
ökad produktivitet. I propositionen sägs dock att myndigheterna utöver
utgiftsramen bör få del i de produktivitetsvinster som kan frigöras i den
statliga verksamheten.

Förslaget till utgiftsram för lönekostnadsökningar avvisas i motionerna
Fi208, Fi216 och Fi224 (alla vpk) samt i motion Fi209 av Per Westerberg och
Knut Wachtmeister (båda m). Som motiv för detta anförs att det är
statsmakterna och inte de olika myndigheterna som skall bestämma inriktningen
och omfattningen av verksamheten. Om de faktiska lönekostnaderna
överstiger ramen tvingas myndigheterna göra omprioriteringar av verksamheten.

I motion Fi214 (m) accepteras förslaget till utgiftsram. Motionärerna anser

1988/89: FiU20

att ramen bör utvidgas till att gälla även kommunerna. I motion Fi223 (fp)
sägs att systemet med utgiftsram har vissa tilltalande drag. Det är emellertid
nödvändigt att ramen bestäms i överensstämmelse med den ekonomiska
utvecklingen och arbetsmarknaden i övrigt. Motionärerna i Fi226 (c)
anser att ramen skall avse myndigheternas totala verksamhet och inte enbart
lönekostnaderna. I motion Fi218 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) redovisas
riktlinjer för hur ett system med ramstyrning för statligt finansierad
verksamhet bör kunna utvecklas vidare.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Kravet att hålla det
totala skatteuttaget nere innebär en restriktion för finansieringen av den
offentliga verksamheten. Möjligheterna till resurstillskott blir därför beroende
av vad tillväxten i hela samhällsekonomin medger. Förändrade och
ökande behov måste därför i stor utsträckning tillgodoses genom omprioriteringar
och ett effektivare utnyttjande av den offentliga sektorns resurser. För
att göra en sådan utveckling möjlig måste styrningen av den statliga och
statligt finansierade verksamheten reformeras. Åtgärder måste vidtas för att
undanröja olika hinder för ett effektivt utnyttjande av resurserna i den
statliga verksamheten. Verksamheten bör i högre grad styras genom
angivande av mål i stället för genom detaljregleringar. Grunduppfattningen
bör vara att de som utför den offentliga verksamheten också är de som bäst
kan bedöma hur de resurser som står till förfogande bäst skall kunna
användas för att uppnå angivna mål för verksamheten. Beslutanderätten och
ansvaret för arbetets uppläggning bör därför delegeras.

Ett arbete med minskad detaljreglering har också inletts, vilket regeringen
redovisade bl.a. i kompletteringspropositionen 1988.

1 motion Fi218 (s) redovisas vissa inslag i ett samlat budgetpolitiskt synsätt.
Statsmakterna måste ge de statliga verksamheterna förutsättningar att arbeta
mer långsiktigt. Samtidigt måste betydligt större vikt än tidigare läggas vid
utvärdering och uppföljning av verksamheten. Det bör ske genom att
statsmakterna vart tredje år gör en ordentlig genomlysning av vad som görs
inom ett verksamhetsområde. Då skall hela verksamhetsområdet granskas -inte bara förvaltningsresurserna. Det betyder att även transfereringssystem,
normgivning m.m. prövas vid dessa tillfällen.

Utskottet anser att en grundläggande förutsättning för att dessa förändringar
skall kunna genomföras är att statsmakterna klart anger ekonomiska
ramar för myndigheternas verksamhet. Därmed blir det också möjligt att ge
myndigheterna ett ökat inflytande på bl.a. lönebildningen. De produktivitetsvinster
som kan frigöras i verksamheten kan få disponeras av myndigheterna.

Ett system utan i förväg angivna ekonomiska ramar för myndigheternas
verksamhet förutsätter att myndigheterna i efterhand ges kompensation för
inträffade kostnadsökningar. Därmed saknas incitament för att bringa ned
kostnadsutvecklingen. Statsmakterna kan då tvingas till korrigerande åtgärder
för att begränsa effekterna av alltför snabba kostnadsökningar.

Systemet med en utgiftsram för löneökningar har tillämpats för innevarande
budgetårs anslag. Även om man i flera motioner accepterar principen om
en utgiftsram för lönekostnadsökningar framförs vissa synpunkter på hur
utgiftsramen bör tillämpas. Utskottet kan utifrån de hittills vunna erfarenheterna
och de synpunkter som framförts konstatera att systemet har vissa

1988/89 :FiU20

fördelar. Enligt utskottets mening kan dock lämpligheten av att avgränsa en
utgiftsram till enbart ett resursslag - lönekostnader - ifrågasättas. Det är
angeläget att myndigheterna ges incitament att begränsa den totala kostnadsutvecklingen.
Ett nytt system bör därför utvecklas som tar sikte på att lägga
fast en ram för myndigheternas samlade förvaltningsutgifter. Härigenom
skulle systemet även kunna kopplas till de treåriga budgetramar som
successivt kommer att införas. Detta ligger också väl i linje med den nya
anslagsformen ramanslag.

Liknande system tillämpas i dag inom vissa verksamheter som är offentligt
finansierade. En del kommuner och landsting har infört denna form av
ramstyrning. Ett sådant system bör därför kunna utvidgas och tillämpas även
på andra områden. Det kan t.ex. gälla bidragsanslag till verksamheter som
bedrivs både av staten och av andra än staten. Frågan uppkommer därvid
vem det är som styr verksamhetens omfattning och inriktning. Om det är
bidragsgivaren, staten, måste samtidigt anges på vilket sätt verksamheten
skall påverkas. Riksdagen måste i så fall göra de politiska omprioriteringar
som anses nödvändiga. Annars måste ansvaret för verksamheten överlåtas
till bidragsmottagaren. I så fall krävs att detaljstyrningen minskas så att
mottagaren får möjlighet att göra de omprioriteringar eller andra förändringar
av verksamheten som blir nödvändiga.

Slutsatsen av det som här anförts är att ett system med ramstyrning för
statligt finansierad verksamhet bör kunna utvecklas vidare efter de riktlinjer
som här angivits. Någon utgiftsram för lönekostnadsökningar bör inte
fastställas för år 1989.

Utskottet anser att även i ett system utan utgiftsramar måste det vara
arbetsgivarverket som skall svara för det statliga arbetsgivaransvaret på
central nivå. Det är arbetsgivarverket som i förhandlingarna skall söka
genomföra de intentioner som riksdagen har beslutat om. Detta måste ske
inom ramen för de samhällsekonomiska och budgetpolitiska utgångspunkter
som riksdagen ställer sig bakom.

Vad utskottet nu anfört med anledning av vad som redovisas i propositionen
i denna del och i motionerna Fi208 (vpk), Fi209 (m), Fi214 (m) yrkande 2
i här berörd del, Fi216 (vpk), Fi223 (fp) yrkande 6, Fi224 (vpk) yrkande 5
samt Fi226 (c) yrkande 6 bör riksdagen med bifall till motion Fi218 (s) som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottet har tagit del av vad regeringen har anfört i bilaga 2 Gemensamma
frågor under punkt 6 om lönenivån i anslagsberäkningarna. Redogörelsen
föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Sammanfattning av utskottets förslag till riktlinjer för budgetpolitiken

De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill
utskottet sammanfatta på följande sätt.

Priser och löner ökar för närvarande i oroväckande hög takt, vilket på sikt
utgör ett hot mot sysselsättningen. Liksom den ekonomiska politiken i stort
måste budgetpolitiken därför inriktas på att skapa gynnsamma förutsättningar
för dämpade pris- och löneökningar.

Trots att budgetförslaget för första gången på mycket länge uppvisar
balans mellan inkomster och utgifter innebär detta att budgetpolitiken även i

1988/89:FiU20

fortsättningen bör utformas med betydande stramhet. Satsningar som
bedöms erforderliga måste därför ske på ett sådant sätt att budgeten inte
försvagas. Samtidigt bör det totala skattetrycket hållas nere.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har utskottet vid sin
genomgång av oppositionspartiernas budgetalternativ funnit dem behäftade
med sådana brister att de inte kan godtas. Motionerna har därför avstyrkts i
dessa delar.

Det budgetförslag som regeringen redovisar i finansplanen samt de
budgetpolitiska principer man där diskuterar svarar enligt utskottets mening
väl mot de krav på stramhet och fördelningspolitiska hänsyn som erfordras.
Det har dock under detta ärendes gång visat sig att den breda parlamentariska
uppslutning som tidigare fanns i frågan om utgiftsram för lönekostnadsökningar
inte längre föreligger. Därför saknas förutsättningarna för att lägga
fast en sådan utgiftsram för år 1989. Med hänsyn härtill har utskottet
föreslagit att regeringen bör utveckla former för en ramstyrning av verksamheten.

Regeringen bör dessutom i enlighet med vad som anges i finansplanen
utforma en långsiktig strategi för de offentliga utgifterna. Detta framstår som
önskvärt och ligger helt i linje med de principer som riksdagen vid upprepade
tillfällen slagit fast för prövningen av statsbudgetens utgifter.

Vad föredraganden anfört i propositionen om statliga garantier (mom. 5),
den fortsatta avvecklingen av tjänstebrevsrätten (mom. 6) och avvecklingen av
de särskilda anslagen till Extra utgifter (mom. 7) föranleder inget uttalande
från utskottets sida.

Förvaltningen av postverkets likvida medel

Riksdagen beslutade våren 1987 (1986/87:FiU10, rskr. 122) att regeringen
skulle få ge postverket rätt att självt förvalta sina likvida medel i enlighet med
vissa av riksdagen godkända riktlinjer. Utskottet underströk vid detta
tillfälle att detta inte bör få leda till att en bankverksamhet utvecklas inom
postverket. Ett förtydligande med denna innebörd gjordes också i bankrörelselagen.
En utgångspunkt för placeringsverksamheten skulle vara att postverket
inte skulle ta någon kreditrisk. Postverkets möjligheter att placera
sina medel skulle därför vara begränsade till dels placering på inlåningsräkning
i bank, dels förvärv av för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev
som är utgivna eller garanterade av staten, kommun, bank, hypoteksinstitut
eller kreditaktiebolag. Det förutsattes även att ränteriskerna i placeringsverksamheten
skulle begränsas genom postverkets egen försorg.

I propositionen anförs att postverket fr.o.m. den 1 juli 1987 placerar sin
överlikviditet på den svenska penningmarknaden i enlighet med de angivna
riktlinjerna. Erfarenheterna av denna verksamhet är goda och har från
resultatsynpunkt inneburit en klar intäktsförstärkning för postverket. En
förutsättning för det framgångsrika resultatet har varit att postverket i sin
placeringsverksamhet på ett smidigt sätt kunnat utnyttja de placeringsmöjligheter
som funnits på dagslånemarknaden.

Den svenska penningmarknaden utvecklas alltjämt, anförs det vidare i
propositionen. Nya instrument och placeringsmöjligheter tillkommer fortlöpande.
För postverket är det en nödvändighet att successivt kunna anpassa

1988/89:FiU20

sin placeringsverksamhet till denna utveckling. I propositionen föreslås
därför att postverkets möjligheter att placera sina likvida medel vidgas, utan
att för den skull kravet på säkerhet i placeringarna eftersätts. Regeringen bör
därför ges möjlighet att i fortsättningen besluta om dessa ändringar i
placeringsreglementet.

I motion Fi701 (m) anförs att postverket, i enlighet med förslag från
regeringen (prop. 1986/87:100 bilaga 1), år 1987 bl.a. gavs rätt att betala
ränta till vissa postgirokonton och medge viss övertrasseringsrätt. Dessa
möjligheter vidgar postgirots tidigare uppgift att enbart förmedla betalningsuppdrag
till att också bedriva viss bankverksamhet. Grundsynen att bankverksamhet
inte får utvecklas inom postverket kräver att postgirot inte på
egen räkning får ge inlåningsränta till några kunder och att någon övertrasseringsrätt
inte får tillåtas. Riksdagens beslut våren 1987 bör därför ändras.

Motionärerna anför att man i och för sig kan tänka sig att postverket kan
ges vidgade placeringsmöjligheter. Men man är inte beredd att ge regeringen
handlingsfrihet på denna punkt så länge de ovan påtalade överskridandena
av gränslinjen mot bankverksamhet kvarstår. Regeringen bör därför, enligt
motionärerna, återkomma till riksdagen med förslag såväl i dessa avseenden
som beträffande nya riktlinjer för placeringsverksamheten.

Utskottet anser att det är värdefullt att postverket kunnat höja avkastningen
på sina likvida tillgångar genom de förändringar som riksdagen tidigare
beslutade om. Utskottet anser därför i likhet med vad som anförs i
propositionen att det är angeläget att postverket i sin placeringsverksamhet
kan utnyttja de nya möjligheter som successivt öppnar sig på penningmarknaden.
Eftersom denna marknad för närvarande utvecklas mycket snabbt
har utskottet förståelse för att placeringsreglementet i motsvarande mån
måste anpassas till dessa förändringar.

Utskottet anser därför att postverket bör ges vidgade placeringsmöjligheter.
Enligt vad utskottet erfarit är avsikten att postverket skall kunna placera
i mer kortsiktiga instrument som inte är avsedda för den allmänna rörelsen
samt i skuldebrev utgivna även av vissa svenska företag noterade på
börslistan. Utskottet är berett tillstyrka att sådana vidgade placeringsmöjligheter
ges med villkoret att kravet på säkerhet i placeringarna inte eftersätts
och att någon bankverksamhet inte får utvecklas inom postverket.

Utskottet anser emellertid inte, såsom föreslås i motion Fi701 (m), att
postverkets rätt att betala ränta till vissa postgirokonton och medge viss
övertrasseringsrätt skall upphöra. Dessa förändringar föranleddes av konkurrensskäl
som fortfarande är giltiga. De innebar inte, som påpekats, någon
generell rätt att bedriva bankverksamhet inom postverket. Utskottet anser
således med de förtydliganden som gjorts att det inte finns skäl att tala om
något gränsöverskridande gentemot bankverksamhet och därför bör motion
Fi701 yrkande 8 inte medföra någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1,
1988/89:Fi214 yrkande 1, 1988/89:Fi223 yrkande 1, 1988/89:Fi224

1988/89:FiU20

yrkandena 1, 6, 7, 8 och 10 samt 1988/89:Fi226 yrkandena 1 och 7 1988/89:FiU20

godkänner vad som förordats i proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom.

1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande den ekonomiska politiken och miljön

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi223 yrkande 3 och 1988/

89:Fi226 yrkande 4,

3. beträffande den ekonomiska politiken och målet regional balans
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi207 och 1988/89:Fi226
yrkande 3,

4. beträffande löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi202, 1988/89:Fi203, 1988/

89:Fi205, 1988/89:Fi206, 1988/89:Fi215 yrkandena 1 och 2, 1988/

89:Fi217, 1988/89:Fi314 yrkande 2 och 1988/89:Fi411 yrkande 2,

5. beträffande vinstandelssystem

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi410 yrkande 1, 1988/

89:Fi411 yrkande 3 och 1988/89:Fi608 yrkande 3,

6. beträffande generellt frisläpp av investeringsfonder
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi204,

7. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi708,

8. beträffande ekonomisk demokrati

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi210 yrkandena 1 och 2 samt
1988/89:Fi224 yrkande 3,

9. beträffande förslag för främjande av högteknologi
att riksdagen avslår motion 1988/89: Fi226 yrkande 8,

10. beträffande finansiering av socialförsäkringssystemet
att riksdagen avslår motion 1988/89: Fi710,

11. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 5 och
1988/89:Fi223 yrkande 5 som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna vad utskottet anfört om inriktningen av statsskuldspolitiken,

12. beträffande engångsförstärkningar av budgeten
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi226 yrkande 9,

13. beträffande finansiering av järnvägsinvesteringar
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi709,

14. beträffande inriktning av kreditpolitiken

att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi214 yrkande 6 i berörd del,

15. beträffande avskaffande av bilkreditförordningen
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi225,

16. beträffande valutaregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Fi201 yrkande 2,

1988/89:Fi210 yrkande 3, 1988/89:Fi211 yrkande 2, 1988/89:Fi214
yrkande 6 i berörd del, 1988/89:Fi220 yrkande 1, 1988/89:Fi224
yrkande 9 och 1988/89:Fi226 yrkande 5 som sin mening ger fullmäktige
i riksbanken till känna vad utskottet anfört om kredit- och valutapolitiken,

5 Riksdagen 1988/89. 5 sami. Nr 20

17. beträffande utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi212 yrkandena 1,2,3,4 och
6 samt 1988/89:Fi222 yrkande 1,

18. beträffande en valutapolitisk beredskapslag

att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi212 yrkande 5,

19. beträffande facklig vetorätt vid utländska företagsköp
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi210 yrkande 4,

20. beträffande anknytning till det europeiska monetära samarbetet
(EMS)

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Fi211 yrkande 1, 1988/
89:Fi220 yrkande 2, 1988/89:Fi221, 1988/89:Fi222 yrkande 2 och
1988/89:Fi223 yrkande 4,

21. beträffande uttalande om Sveriges riksbank och svensk myntenhet att

riksdagen avslår motion 1988/89:Fi211 yrkandena 3 och 4,

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 2,
1988/89:Fi214 yrkande 2 i berörd del, 1988/89:Fi219, 1988/89:Fi223
yrkande 2, 1988/89:Fi224 yrkande 2 samt 1988/89:Fi226 yrkandena 2
och 11 godkänner vad som förordats i proposition 1988/89:100 bilaga 1
mom. 2 i berörd del och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

23. beträffande beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi214 yrkande 3,

24. beträffande räntor på statsskulden

att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi214 yrkande 4,

25. beträffande förnyelse av den offentliga sektorn
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi506,

26. beträffande treåriga budgetramar
att riksdagen avslår motion 1988/89:Fi714,

27. beträffande utgiftsram för lönekostnadsökningar

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi218 samt med anledning
av proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i berörd del och
motionerna 1988/89:Fi208, 1988/89:Fi209, 1988/89:Fi214 yrkande 2 i
berörd del, 1988/89:Fi216, 1988/89:Fi223 yrkande 6, 1988/89:Fi224
yrkande 5 och 1988/89:Fi226 yrkande 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1988/89:100 bilaga 2 punkt 6,

29. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1988/89:100 bilaga 1 mom. 5,

30. beträffande den fortsatta avvecklingen av tjänstebrevsrätten
att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1988/89:100 bilaga 1 mom. 6,

1988/89 :FiU20

31. beträffande avvecklingen av de särskilda anslagen till Extra
utgifter

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1988/89:100 bilaga 1 mom. 7,

32. beträffande förvaltningen av postverkets likvida medel

att riksdagen med avslag på motion 1988/89:Fi701 yrkande 8 godkänner
de ändrade riktlinjer för förvaltning av postverkets likvida medel
som förordats i proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 4 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 februari 1989
På finansutskottets vägnar

Anna-Greta Leijon

Närvarande: Anna-Greta Leijon (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren
(s), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune
Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Hans Petersson (vpk),
Carl Frick (mp), Sonia Karlsson (s) och Börje Nilsson (s).

1988/89:FiU20

Reservationer i988/89:FiU20

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utvecklingen i
Sverige” och på s. 35 slutar med ”motion Fi224 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Den svenska ekonomin präglas för närvarande av en markerad överhettning.
Samtidigt är tillväxten svagare än i jämförbara länder. Detta visar,
enligt utskottets mening, att problemen återfinns på ekonomins utbudssida
snarare än på efterfrågesidan. Särskilt anmärkningsvärd är den dåliga
produktivitetsutvecklingen, vilken inte minst sammanhänger med problemen
inom den stora offentliga sektorn. Därutöver märks en tydlig brist på
arbetskraft, något som orsakas av ett för högt skattetryck och en för svag
investeringsutveckling, vilken bl.a. beror på den osäkerhet om de ekonomiska
spelreglerna som regeringens politik medfört.

I tabell 2 jämförs regeringens ekonomiska bedömning i finansplanen med
konjunkturinstitutets decemberprognos och med regeringens höstprognos
(prop. 1988/89:47).

Tabell 2. Försörjningsbalans och nyckeltal

Procentuell volymförändring
1988 1989			1990
Prop.	Konj.	Finans-	Prop.	Finans-	Finans-
47	inst.	planen	47	planen	planen
okt. 88	dec. 88	dec. 88	okt. 88	Alt. 1	Alt. 2
				dec. 88	dec. 88

BNP	2,8	1.7	1.7	1.7	1.3	1.7	1.4
Import av varor och tjänster	5,5	5,3	5.1	4.9	3.4	3.9	3,9
Tillgång	3,5	2,6	2.6	2.5	1.9	2.3	2.0
Privat konsumtion	2.7	1.9	2.4	1.9	1.5	1.5	1.7
Offentlig konsumtion	1,4	1,7	1.7	1.9	1.0	1.5	1.1
Bruttoinvesteringar	5.1	2,3	1.9	1.5	1.3	2.5	1.7
Lagerinvesteringar	0,4	0,5	0,4	0.4	0,3	0,2	0.2
Export av varor och tjänster	4,2	3,3	2,9	3.2	2.6	3.2	2.7
Användning	3.5	2,6	2,6	2,3	1.9	2.3	2.0
Inhemsk efterfrågan	3.2	2,4	2.1	1.9	1.6	1,9	1.8
Nyckeltal:
Konsumentpris dec.-dec. %	6,3	5,9	6.0	5.5	5.7	4.0	5,5
Arbetslöshet %	1.6	1,5	1.6	1.6	1.6	1.6	1.6
Timlön %	7,5	7,0	7,5	7.0	7.0	4.0	7,0
Bytesbalans
Miljarder kronor	-10,4	-13,8	-12.0	-14.1	-18.1	-18.3	-18.8

Motionärerna anför även att regeringens prognos för den offentliga
konsumtionen inte är realistisk. Erfarenheten har visat att regeringen brukar
underskatta främst den kommunala konsumtionen. De många skattehöjningarna
under år 1989 och den förbättring av kommunernas ekonomiska
situation som väntas äga rum 1990, något som bl.a. sammanhänger med
eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskatterna, talar, enligt motionärerna,
för att kommunerna expanderar med mer än 2 % under år 1989 och
1990. Utskottet delar motionärernas oro inför risken för en högre kommunal
expansion och konstaterar att ökningstakten därmed skulle bli långt snabbare
än vad som är önskvärt.

Motionärerna konstaterar vidare att den inhemska efterfrågan fortsätter
att öka snabbare än tillväxten i totalproduktionen, trots att BNP-tillväxten
dämpas markant. Därmed ökar också importen snabbare än exporten,
varvid underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa.

För det gångna året redovisas i finansplanen ett underskott i bytesbalansen
på drygt 10 miljarder kronor. Enligt riksbankens senast publicerade statistik
anges överskottet till något mer än 13,5 miljarder kronor. Skillnaden beror
på att regeringen underskattat försvagningen avtjänstebalansen. Utfallet för
1988 påverkar även prognoserna för åren 1989 och 1990. Med ett större
underskott vid ingången av år 1989 måste prognoserna för både innevarande
år och 1990 revideras upp med åtskilliga miljarder. Utskottet håller mot
denna bakgrund det inte för uteslutet att underskottet i bytesbalansen år 1990
kan komma att hamna över 20 miljarder kronor. Därmed skulle balansproblemen
tillta högst avsevärt, vilket enligt utskottets mening kräver att den
ekonomiska politiken måste läggas om.

1 motionerna Fi214 (m), Fi223 (fp) och Fi226 (c) understryks att de
prognoser om löne- och prisökningar som görs i finansplanen för åren 1989
och 1990 (alternativ 1) är för låga. Samtidigt framhålls att kraftigare
löneökningar än vad som förutsetts i finansplanen bidrar till att minska
tillväxten ännu mer än vad regeringen räknar med.

1988/89:FiU20

Reservationer

svenska industrins konkurrenskraft bromsas. En sådan utveckling skulle
väsentligt förbättra möjligheterna att bemästra bl.a. de sysselsättningsproblem
som ofrånkomligen kommer att uppträda i samband med en kommande
konjunkturnedgång.

Utskottet ser det som svårt att undvika att löneökningarna under år 1989 i
genomsnitt hamnar betydligt närmare ett tvåsiffrigt tal än vad regeringen
hoppas på. Utskottet ser det också som realistiskt att lönerna okar med minst
7 % år 1990, inte minst till följd av det fortsatt rekordhöga skattetryck som
regeringens politik leder till. Tillväxten dämpas därmed ytterligare i detta
alternativ, och den svenska ekonomin går in i en sannolik internationell
konjunkturavmattning med betydande kostnadsproblem och alltför snabb
inflation.

Inflationstrycket är stort redan innan lönerna har fastställts för 1989. I
januari steg konsumentpriserna med 1,3 %, vilket är den högsta noteringen
sedan 1984. Inflationstakten blev därmed 6,7 % jämfört med 6,3 % i
december 1988. Regeringens inflationsprognos på 5,6 % för år 1989 har
därmed fått än sämre utsikter att infrias.

De alltför stora pris- och löneökningar som utskottet förutser för både åren
1989 och 1990 understryker behovet av en omläggning av den ekonomiska
politiken i riktning mot mer långsiktighet och fasthet. Enligt utskottets
uppfattning fungerar nuvarande uppläggning med tvära kast och skattehöjningar
helt enkelt inte.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den svenska ekonomins
balansproblem fortsätter att förstärkas. Möjligheten ter sig mycket avlägsen
att - i enlighet med den under hösten 1987 fastlagda ekonomiska politiken på
medellång sikt - fram till början av 1990-talet arbeta upp överskott i
bytesbalansen, som skulle kunna användas för amortering av utlandsskulden.
Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken är risken i
stället påtaglig att bytesbalansunderskottets ökning accelererar, tillväxten
stagnerar och arbetslösheten ökar i början av 1990-talet.

Den förda ekonomiska politiken

Utskottet anser att i likhet med den ekonomiska höstpropositionen innehåller
finansplanen resonemang, som är både nya och lovande. Men utskottet
noterar att det som regel är långt från ord till handling. I den mån konkreta
åtgärder föreslås, går de ofta i alldeles fel riktning.

Regeringen fortsätter att i finansplanen beskriva sin nya utbudsinriktade
ekonomisk-politiska strategi. Som utskottet ser det innebär detta omtänkande
ett närmande till det ekonomisk-politiska synsätt som framförs i motion
Fi214 (m). Utskottet noterar vidare att regeringen - trots sitt faktiska
handlande - principiellt avvisar ytterligare höjning av skattetrycket som ett
finanspolitiskt instrument. Regeringen anser också numera att problemen i
svensk ekonomi främst ligger på utbudssidan. En fortsatt skärpning av
skattetrycket skulle enligt utskottets mening försämra ekonomins utbudssida
ytterligare. Erfarenheten visar dessutom att finanspolitiken inte är ett
särskilt träffsäkert instrument för att styra den totala efterfrågan i ekonomin.

1988/89:FiU20

Reservationer

Utskottet beklagar att regeringen inte formulerat en långsiktig målsättning
för budgetarbetet. Målen har varierat år från år. I föregående års budgetbehandling
redovisade regeringen att budgetarbetet då bedrevs efter principen
att statsfinanserna inte får försämras i nominella termer. I årets finansplan
anförs att budgetarbetet har bedrivits med stramhet. Men samtidigt framhålls
att det är nödvändigt att utforma en mer långsiktig strategi, som sätter
ramar för den offentliga utgiftsökningen och anger prioriteringar mellan
olika utgiftsområden. Regeringen avser att presentera en sådan strategi i
samband med den reviderade finansplanen senare i vår. Utskottet anser för
sin del det vara beklagligt att regeringen valt att skjuta på sin redovisning i
denna fråga till senare i vår, eftersom flertalet utgiftsbeslut inför budgetåret
1989/90 då redan hunnit fattas.

Utskottet anser att problemet med den ekonomiska politik som skisseras i
finansplanen inte längre är att det grundläggande synsättet är felaktigt.
Däremot har regeringen fortfarande uppenbara svårigheter att omsätta den
nya klarsyntheten i praktisk handling. Denna svaghet kännetecknar i hög
grad årets finansplan enligt utskottets mening. Ingenting föreslås vad
beträffar inkomstskatterna för år 1990. Inga åtgärder framläggs som ökar
valfriheten och effektiviteten genom att bryta upp de offentliga monopolen.
Inte heller finns det några förslag som minskar krånglet och byråkratin. I
finansplanen talas om avreglering av jordbruks- och bostadspolitiken, men
inget konkret föreslås.

Enligt utskottets uppfattning klingar också regeringens tal om att förbättra
arbetsutbudet ihåligt, när man samtidigt planerar att föreslå lagstiftning om
en sjätte semestervecka, vilket rimligen måste verka i rakt motsatt riktning.

Vidare noterar utskottet att regeringens tidigare uppsatta mål för utgiftsutvecklingen
överskridits och att detta tolererats i efterhand. Den kommunala
volymexpansionen överskrider regelmässigt föreskrivna 1 %, och förra årets
löneram justerades på oklara grunder upp från 4,0 till 5,6 %.

Det är mot denna bakgrund som utskottet ställer sig tvivlande till att
regeringen som helhet verkligen menar allvar och är beredd att genomföra
den kursomläggning som förespråkas av finansministern.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motion Fi214 (m) beskrivs utvecklingen i Sverige och de krav på omläggning
av den ekonomiska politiken som därmed ställs. Utskottet instämmer i
allt väsentligt i motionärernas rekommendationer.

Målet för den ekonomiska politik som förespråkas av motionärerna är
ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter god
ekonomisk tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen
kan nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och
avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin, hävdar motionärerna. Enligt utskottets uppfattning är det
väsentligt att den ekonomiska politiken läggs upp i enlighet härmed.

Utskottet anser att omvandlingens och dynamikens förutsättningar måste
sättas i centrum för strukturpolitiken. Omvandling av ekonomin förutsätter
utveckling av nya lönsamma företag och avveckling av gamla olönsamma.

1988/89:FiU20

Reservationer

För en ekonomisk tillväxt i nivå med omvärldens krävs dels god konkurrenskraft,
dels en förbättrad utvecklingskraft. I likhet med motionärerna
anser således utskottet att den dubbla uppgift som den ekonomiska politiken
står inför under de närmaste åren är att förbättra såväl konkurrenskraft som
utvecklingskraft.

Utvecklingskraften förstärks genom ekonomins flexibilitet och förmåga
att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser mot områden med gynnsamma
pris- och tillväxtförutsättningar såväl på hemma- som på världsmarknaden.
Det skapar förutsättningar för en varaktigt hög tillväxt. Genom en
bättre funktionsduglighet hos olika marknader och högre produktivitet
minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin, vilket underlättar stabiliseringspolitiken.

Enligt utskottets uppfattning är den viktigaste åtgärden för att öka
drivkraften att arbeta, spara och starta företag samt för att underlätta
lönebildningen att sänka marginalskatterna. I motion Fi214 (m) förordas att
en omfattande marginalskattereform genomförs med början redan 1990.
Utskottet stöder denna uppfattning liksom förslaget att en sänkning av
bolagsskatten genomförs i samband med att vissa möjligheter till skattefria
avsättningar minskas, samt att förmögenhets- och arvsskatterna också sänks,
eftersom de träffar den kapitalbildning som främjar ekonomisk tillväxt.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att den svenska ekonomin
behöver avregleras. Det gäller både den offentliga sektorn och det privata
näringslivet. Dagens låga effektivitet inom områden som barnomsorg,
sjukvård, åldringsvård och utbildning, bl.a. till följd av övertung byråkrati
och långa köer, måste förbättras. De offentliga monopolen skall brytas och
konkurrensen stärkas genom att enskilda alternativ tillåts arbeta på likvärdiga
villkor.

Utskottet förordar vidare en privatisering av statliga företag och andra
tillgångar, vilket skulle befrämja effektiviteten, sprida ägandet och därutöver
innebära en välbehövlig sanering av statens skuldbörda.

I likhet med motionärerna anser utskottet att förbud och föreskrifter som
hämmar näringslivet så långt möjligt bör tas bort. En avreglerad kapital- och
valutamarknad fördelar de finansiella resurserna smidigare, snabbare och
säkrare till de områden där de gör mest nytta. Vidare bör lagstiftningen på
arbetsmarknaden moderniseras, så att den underlättar och inte försvårar
strukturomvandlingen. Även bostadsmarknaden måste fås att fungera bättre
genom att subventioner successivt tas bort, fastighetsskatten stegvis avskaffas
och centralstyrning och byråkrati ersätts med rörlighet och anpassning.

Utskottet vill också framhålla vikten av att ekonomins spelregler hålls
någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
regeringens ekonomiska politik under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat där
långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte kommer till
stånd. Enligt utskottets mening bör den ekonomiska politikens inriktning
därför ligga fast över tiden.

I likhet med motionärerna avvisar utskottet särskilda åtstramningsåtgärder
genom att höja skattetrycket. En åtstramningspolitik skulle minska

1988/89:FiU20

Reservationer

kapacitetsutnyttjandet och driva upp arbetslösheten. Efter hand skulle en
sådan politik visserligen ge återverkningar i form av lägre pris- och
löneökningar, men i frånvaro av åtgärder som angriper de grundläggande
problemen i ekonomin skulle därefter ett ökat kapacitetsutnyttjande stöta på
samma utbudshinder, vilket varit det vanliga mönstret vid konjunkturtopparna
under de senaste tjugo åren.

Utskottet instämmer också i motionärernas synsätt att de aktuella kraven
på snabbt insatta åtstramningsåtgärder är ett uttryck för en förlegad
uppfattning att staten skall ägna sig åt att finstyra den totala efterfrågan i
ekonomin. Utskottet förordar i stället att stabiliseringspolitiken ges en mer
långsiktig inriktning.

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga
budgetunderskottet. Tvärtom uppvisar den samlade offentliga sektorn
numera ett finansiellt sparandeöverskott, som gör det angeläget att överväga
var i ekonomin sparandet skall ske. Den av regeringen förespråkade
inriktningen mot bestående överskott i den offentliga sektorn innebär en
successiv överföring av ägandet från enskilda händer till det allmänna. En
sådan politik kan utskottet inte ställa sig bakom. I stället förordas den av
motionärerna utpekade vägen, som innebär att det sparande och den
kapitalbildning som krävs för näringslivets utbygnad skall ske i den enskilda
sektorn. När de sparstimulerande åtgärder som utskottet anser erforderliga
får effekt, bör den offentliga sektorns finansiella sparande kunna reduceras.
Målet bör sedan vara att det hålls i balans sett över en konjunkturcykel.

Utskottet anser det mot denna bakgrund angeläget att förbättra det dåliga
hushållssparandet genom en generell politik. Erfarenheten har visat att det
inte nämnvärt går att öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder
som t.ex. nu sker i allemanssparande!. I stället anser utskottet att det i första
hand krävs stabila spelregler men också en minskning av skattetrycket, som
förutom att dämpa inflationen också höjer avkastningen efter skatt på
sparandet. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att det är
särskilt viktigt att stimulera långsiktigt bundet sparande samt att sprida
ägandet av bostäder och aktier till enskilda hushåll.

Utskottet ställer sig således bakom det alternativ till regeringens ekonomiska
politik som framförs i motion Fi214 (m) och som innefattar en
strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader och avreglering samt en
icke-interventionistisk, normbaserad uppläggning av stabiliseringspolitiken.
Enligt utskottets uppfattning har ett sådant program större möjligheter än en
interventionistisk politik att varaktigt och trovärdigt värna den fulla sysselsättningen.

I motion Fi214 (m) redovisas detaljerade beräkningar av de effekter som
det moderata alternativet till uppläggning av den ekonomiska politiken
skulle få på den ekonomiska utvecklingen. Beräkningarna utgår från att en
skattereform genomförs som innebär att marginalskatterna sänks kraftigt
redan den 1 januari 1990. Samtidigt förordas en långtgående avreglering av
den offentliga sektorn och ett program för ökat hushållssparande. Om
resultatet av en sådan politik jämförs med finansplanens prognos för år 1990
(se tabell A), blir resultatet enligt motionärerna följande:

1988/89:FiU20

Reservationer

Tabell A. Försörjningsbalans och nyckeltal

(genomsnittlig årlig volymförändring i procent, där ej annat anges)

	1989 Reg. fipl	1990 Reg. Alt. 1	1990 Reg. Alt. 2	1990 (m)
BNP	1,7	1,7	1,4	2,6
Privat konsumtion	1,9	1,5	1,7	3,2
Offentlig konsumtion	1,7	1,5	1,1	- 0,5
Bruttoinvesteringar	1,5	2,5	1,7	3,8
Lagerinvesteringar1	0,4	0,2	0,2	0,3
Export av varor och tjänster	3,2	3,2	2,7	4,4
Import av varor och tjänster	4,3	3,9	3,9	5,2
Prisökning dec.—dec.	5,5
Prisökning, årsgenomsnitt	5,6	4,0	5,5	4,0
Löneökning	7,0	4,0	7,0	4,0
Hushållens sparkvot, förändring	+ 1,2	- 0,4		+ 1,0
Bytesbalans, miljarder kronor	-14,1	-18,3	-18,8	-19,9

1 Förändring i procent av föregående års BNP
Anm: Reg. fipl = regeringens bedömning i finansplanen
(m) = prognos baserad på moderat politik

Ökningen av den totala produktionen ligger väsentligt över den som
redovisas i finansplanen. Vidare fås en påtagligt högre tillväxt såväl i
bruttoinvesteringarna och den privata konsumtionen som i exporten. Prisoch
löneökningarna beräknas bli måttliga och stanna vid 4 %. Bytesbalansen
försämras endast marginellt i jämförelse med den utveckling som redovisas i
finansplanens alternativ.

Som utskottet ser det, är det högst realistiskt att den här beskrivna
utvecklingen kan realiseras. Under senare år har ett antal studier av
skattesänkningarnas inverkan på arbetsutbudet gjorts på svenska förhållanden.
I flertalet fall tyder de på stora positiva effekter - på lång men även på
kort sikt. Motionärerna anför att beräkningarna i motionen bygger på
mycket försiktiga antaganden om ökningen av arbetsutbudet och dessa torde
enligt utskottets mening vara fullt realistiska. Utskottets slutsats blir sålunda
att den politik som förordas i motionen och vars effekter detaljerat redovisats
leder till en väsentligt högre tillväxttakt redan 1990. Därmed kommer
Sverige mer i linje med den internationella utvecklingen. I det något längre
perspektivet skulle en sådan uppläggning av den ekonomiska politiken
ytterligare förhöja aktivitetsnivån, förstärka produktionskapaciteten, reducera
flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden, minska inflationstakten och
sänka räntenivån, vilket allt hjälper till att förstärka bytesbalansen.

I motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) redovisas en inriktning av den
ekonomiska politiken som i väsentliga avseenden överensstämmer med
förslagen i motion Fi214 (m). Enligt utskottets mening är emellertid
förslaget i motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) inte tillräckligt långtgående.

1 motion Fi223 (fp) ägnas stort utrymme åt en diskussion av de problem
som de kraftigt växande kraven på socialförsäkringssystemet skapar. Som
utskottet ser det, är det angeläget att försäkringssystemen ses över och att
bl.a. frågor rörande samordningsproblem mellan socialförsäkringssystemet
och socialpolitiken i övrigt tas upp i detta sammanhang. Frågan om systemets
hållfasthet på lång sikt bör också beaktas.

1988/89:FiU20

Reservationer

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion Fi214 (m) yrkande 1 1988/89:FiU20

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Innebörden härav är Reservationer
att utskottet avstyrker propositionens förslag till riktlinjer för den ekonomiska
politiken samt även avstyrker motionerna Fi223 (fp) yrkande 1 och
motion Fi226 (c) yrkande 1.

De riktlinjer som förordas i motion Fi224 (vpk) yrkandena 1, 6 och 10
innebär en socialistisk politik, som totalt avviker från vad utskottet ovan
förordat.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Sammanfattning
av” och på s. 51 slutar med ”samhällsekonomisk balans” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1988/

89:100 bil. 1 mom. 1 och motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1,

1988/89:Fi223 yrkande 1, 1988/89:Fi224 yrkandena 1, 6, 7, 8 och 10
samt 1988/89:Fi226 yrkandena 1 och 7 godkänner vad som förordats i
motion 1988/89:Fi214 yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utvecklingen i
Sverige” och på s. 35 slutar med ”motion Fi224 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Utvecklingen i Sverige

Vid behandlingen av regeringens ekonomiska paket i december 1988
konstaterade utskottet att den svenska ekonomins balansproblem fortsätter
att öka. Någon förändring till det bättre har sedan dess inte skett, snarare
tvärtom.

Inflations- och löneökningstakten fortsätter att ligga högre än i våra
viktigaste konkurrentländer. För hela året 1988 steg priserna med 6,3 %.

Under januari 1989 ökade inflationen ytterligare, till 6,7 % i årstakt.

Priserna i Sverige ökar därmed med drygt 2 procentenheter mer än i våra
viktigaste konkurentländer och skillnaden är än större i förhållande till vissa
viktiga handelspartners, t ex Västtyskland. Enligt utskottet är det sannolikt
att den inflationsprognos som görs i propositionen - 5,5 % för år 1989 -kommer att överträffas. Utskottet vill i likhet med motion Fi223 (fp) varna
för att en sådan utveckling kommer att skapa stora problem i Sverige, med
risk för försämrad tillväxt, ökande arbetslöshet och en godtycklig omfördelning
av inkomster och förmögenheter till nackdel för stora löntagargrupper.

Underskottet i bytesbalansen väntas öka under de närmaste åren. Detta är 1988/89:FiU20
ett uttryck för att det totala sparandet i Sverige är för lågt. Utskottet Reservationer
konstaterar att det framför allt är hushållens sparande som sjunkit kraftigt
och ser med oro på denna utveckling.

Ekonomin fortsätter att kännetecknas av överhettning. Flera branscher
rapporterar brist på arbetskraft som det främsta hindret för ökad produktion.

Läget på arbetsmarknaden kan därmed enligt utskottet befaras medföra en
kraftig löneglidning på den privata arbetsmarknaden. Utskottet vill i likhet
med motion Fi223 (fp) särskilt påtala de stora svårigheter att rekrytera och
behålla personal inom barnomsorg och sjukvård som följer därav.

Mot bakgrund av den ovan beskrivna internationella utvecklingen gör
utskottet bedömningen att en viss avmattning i den svenska konjunkturen
kan väntas under loppet av år 1989 och under år 1990. Enligt flera
bedömningar kan tillväxten befaras avta kraftigt under år 1990. Utskottet
delar uppfattningen i folkpartiets partimotion att inte bara tillväxtens nivå
utan också dess sammansättning skapar problem för framtiden. Allt sedan år
1985 har tillväxten varit konsumtionsledd i motsats till den exportledda
tillväxt som riksdagen vid behandlingen av den ekonomiska politiken på
medellång sikt slagit fast som önskvärd. Detta medverkar till att skapa en
dålig beredskap inför en kommande internationell konjunkturdämpning.

Den förda ekonomiska politiken

Utskottet drar i huvudsak två slutsatser av ovanstående beskrivning.

För det första att sex års oavbruten internationell högkonjunktur inte
utnyttjats till att lösa vissa grundläggande strukturella obalanser. Dessa
kommer att bli svårare att lösa om och när den internationella ekonomin går
in i en mera dämpad fas.

För det andra att effekterna på svensk ekonomi kan bli både kraftiga och
snabba om konjukturen viker. Erfarenheterna visar att vändningar i
konjunkturen ofta får snabbare genomslag än vad som förutsagts.

Båda dessa effekter är enligt utskottet en följd av brister i regeringens
förda ekonomiska politik.

Utskottet delar bedömningen i folkpartiets partimotion att den ekonomiska
politiken borde varit stramare. Utskottet beklagar att förslag om en
finanspolitisk åtstramning som folkpartiet framförde våren 1988 inte genomfördes.
Effekterna visar sig nu i fortsatt snabb prisökning.

Utskottet anser att skattehöjningar vid dagens höga skattetryck är
olämpliga för att strama åt ekonomin. Det bör i stället ske genom en
sparstimulerande politik och reducerade utgifter. Utskottet konstaterar att
regeringen säger sig dela denna uppfattning, men icke desto mindre föreslår
en extra vinstskatt.

En sådan vinstindragning är enligt utskottet inte ett lämpligt medel för att
dämpa lönekostnadsökningarna. Företagen kommer att ha precis lika stort
intresse av att rekrytera arbetskraft och därmed betala högre löner efter
denna extra vinstskatt som före. Den största effekten är tvärtom negativ så
till vida att den illustrerar bristen på stabila spelregler. Utskottet har
upprepade gånger tidigare framhållit vikten av stabilitet i spelregler.

Utskottet återkommer till frågan om utgiftstak i den ekonomiska politiken.

En väsentlig brist i regeringens ekonomiska politik är enligt utskottet
avsaknaden av sparfrämjande åtgärder. Regeringens politik har gått ut på att
genom höjda skatter öka det offentliga sparandet. Därigenom har den
offentliga sektorn uppnått ett stort sparandeöverskott, men samtidigt har
hushållens sparande minskat kraftigt.

Utskottet delar uppfattningen i motion Fi223 (fp) att det inte är möjligt att
öka det totala sparandet genom skattehöjningar.

Ett väsentligt inslag i regeringens sparandepolitik är tillskapandet av
kollektiva fonder av olika slag. Löntagarfonderna och den femte AP-fonden
är de tydligaste exemplen. Nu tycks siktet vara inställt på ytterligare
kollektiva fonder. Utskottet tar liksom folkpartiets partimotion bestämt
avstånd från sådana socialiseringsförslag och vill i stället stimulera enskilt
sparande.

Den dåliga produktivitetsutvecklingen under en följd av år är enligt
utskottet i stor utsträckning en följd av bristen på konkurrens och ett
skattesystem som hämmar arbetsutbud och omvandlingsförmåga i ekonomin.
Regeringen förespråkar i allmänna ordalag en förändring av den
ekonomiska politiken i riktning mot åtgärder som förbättrar den långsiktiga
produktionsförmågan. Utskottet skulle hälsa en sådan förändring med
tillfredsställelse, men kan i praktiken inte se att de föreslagna åtgärderna
svarar mot de allmänna texterna. Flera avregleringsåtgärder fördröjs i
onödan, ytterligare regleringar har införts på byggområdet och regeringen
vidhåller sitt motstånd mot mer konkurrens i produktionen av sociala
tjänster.

Utskottet vill liksom motion Fi223 (fp) särskilt framhålla den konflikt som
regeringen genom sin förda ekonomiska politik försatt sig (och därmed den
svenska ekonomin) i genom att vägra diskutera förändringar i de stora
inkomstöverföringssystemen. Om regeringen skulle vidhålla denna uppfattning
blir effekterna antingen fortsatt stigande skattetryck eller ytterligare
försämringar i den offentliga verksamheten (vård, omsorg, utbildning,
forskning, försvar m.m.). Ingendera kan accepteras av utskottet.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

I folkpartiets partimotion presenteras en alternativ uppläggning av den
ekonomiska politiken som utskottet ställer sig bakom. Utskottet anser
således att den ekonomiska politiken tydligare måste inriktas på utbudsstimulerande
och tillväxtbefrämjande åtgärder. Åtgärder måste sättas in för att
dämpa pris- och kostnadsstegringen, förbättra produktiviteten och öka
arbetskraftsutbudet och flexibiliteten på arbetsmarknaden.

Utskottet anser att en omfattande skattereform är nödvändig. Kraftigt
sänkta marginalskatter, återinfört inflationsskydd samt en mera enhetlig
kapitalbeskattning är nödvändiga inslag i en sådan reform. Utskottet vill
också betona att det totala skattetrycket redan är för högt och bör sänkas. En
sådan skattereform skulle skapa bättre förutsättningar för avtalsförhandlingarna,
främja ett ökat arbetskraftsutbud och väsentligt förbättra förutsättningarna
för den framtida tillväxten och omvandlingsförmågan i svensk
ekonomi.

1988/89: FiU20

Reservationer

Ett rejält steg i denna skattereform bör tas redan år 1990. Utskottet 1988/89:FiU20

förutsätter att regeringen presenterar ett förslag till skatteskala för år 1990 Reservationer

under våren.

Förutsättningar för arbetsmarknadens parter att sluta avtal på lägre
nominell nivå och därigenom minska prisökningarna skulle öka om arbetslöshetsförsäkringen
reformerades. Målet måste vara att skapa inbyggda
incitament att begränsa löneökningarna till en nivå som inte försämrar
företagens kostnadsläge och konkurrenskraft och därigenom leder till ökad
arbetslöshet. Utskottet ställer sig bakom förslaget i folkpartiets partimotion
att arbetslöshetsförsäkringen ändras så att den dels i större utsträckning
finansieras direkt av parterna, dels i sin tur får finansiera en större del av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som blir nödvändiga om avtalen skulle bli
så höga att arbetslösheten ökar.

Som utskottet tidigare framhållit är det angeläget att öka hushållens
sparande. Den inriktning av en skattereform som utskottet ovan beskrivit
skulle innebära väsentligt bättre förutsättningar för sparandet. Utskottet
delar också uppfattningen i motion Fi223 (fp) att stimulanser för anställdas
vinstandelar, utförsäljning av statliga företag samt avveckling av löntagarfonderna
skulle medföra ett ökat sparande hos hushållen.

I folkpartiets partimotion förs ett ingående resonemang om de automatiska
utgiftsökningarna inom socialförsäkringssystemet. Tillsammans med
kraven på en totalt sett återhållsam utgiftsutveckling skapar detta stora
svårigheter inom viktiga offentliga verksamheter, anför motionärerna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning.

Utskottet vill framför allt peka på sex problem inom socialförsäkringssystemen.
De administrativa problemen och kostnaderna är betydande. Handläggningen
av ärendena blir därför orimligt lång och viktiga rehabiliteringsinsatser
eftersatta. Rättviseproblemen är stora genom den varierande täckningsgrad
som gäller för sjukpenning, arbetsskadeersättning, ATP m.m.

Effekterna på arbetsvilja och sparande är osäkra och bör klarläggas. Ett
fjärde problem är de alltför vattentäta skotten mellan de olika systemen.

Människor tvingas vänta i månader och år på behandling i sjukvården trots
att deras sjukpenning mer än väl skulle täcka kostnaderna för behandling.

Sambandet mellan avgifter och förmåner är svagt. Slutligen innebär den
metod för förmånernas värdesäkring som valts att en låg ekonomisk tillväxt
skapar betydande finansieringsbörda för löntagarna.

Utskottet vill liksom motionärerna slå vakt om den generella socialförsäkringen.
För att bevara den trygghet för enskilda som denna politik innebär
krävs enligt utskottet en genomgripande översyn. Utskottet gör samma
bedömning som i folkpartiets partimotion på hur denna översyn bör utformas
för att både skapa trygga försäkringssystem och utrymme för angelägna
reformer inom offentliga verksamheter.

En skattereform enligt vad utskottet ovan anfört skulle verksamt bidra till
att minska bristen på arbetskraft. Därutöver vill utskottet nämna förslaget i
folkpartiets partimotion att genom ett förvärvsavdrag för pensionärer
uppmuntra den som så önskar till en extra arbetsinsats.

För att förbättra produktivitetsutvecklingen vill utskottet särskilt betona
vikten av förnyelse i den sociala tjänstesektorn. Det handlar både om 78

decentralisering och flexibilitet genom en ”inre reformation” och om
stimulans av enskilda alternativ och konkurrens genom en ”yttre reformation”.
Utskottet delar uppfattningen i motion Fi223 (fp) att detta inte bara
skulle medverka till större utbyte av insatta resurser utan också skapa större
valfrihet för konsumenter och anställda.

Utskottet vill också betona vikten av ett nära samarbete med EG och en
bättre energipolitik för att skapa stabilitet och goda förutsättningar för
framtida utveckling och tillväxt i den svenska ekonomin. Utskottet gör
samma bedömning som folkpartiet att en anknytning av den svenska kronan
till EMS-systemet bör övervägas.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi223 (fp) yrkande 1.

I moderata samlingspartiets partimotion Fi214 förespråkas en inriktning
av den ekonomiska politiken som i stora stycken sammanfaller med vad
utskottet ovan förordat. Det gäller behovet av en skattereform med lägre
marginalskatter, avregleringar och slopade offentliga monopol, stimulanser
till hushållens sparande, anknytning till EMS m.fl. förslag. Motionärerna
ställer sig emellertid avvisande till att finanspolitiken används som medel i
stabiliseringspolitiken, vilket utskottet inte instämmer i. Yrkande 1 i motion
Fi214 (m) bör därför avslås.

Även i centerpartiets partimotion Fi226 förespråkas en ekonomisk politik
som liknar vad utskottet ovan förordat. Motionärerna föreslår emellertid en
differentierad moms som medel i stabiliserings- och fördelningspolitiken och
utskottet anser inte detta vara ett lämpligt medel. I motion Fi226 (c) avvisas
också tanken på anknytning av kronan till EMS. Utskottet avstyrker därför
motion Fi226 (c) yrkandena 1 och 7.

I motion Fi224 (vpk) förespråkas en socialistisk politik som helt avviker
från vad utskottet ovan förordat. Där föreslås sålunda insatser mot ”spekulationsekonomin”,
kraftig expansion av den offentliga sektorn, samhällelig
styrning av investeringarna och stora skattehöjningar. Utskottet avvisar en
sådan politik och avstyrker sålunda motion Fi224 (vpk) yrkandena 1, 6 och
10.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Sammanfattning
av” och på s. 51 slutar med ”samhällsekonomisk balans” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1988/
89:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1,
1988/89:Fi214 yrkande 1, 1988/89:Fi224 yrkandena 1, 6, 7, 8 och 10
samt 1988/89:Fi226 yrkandena 1 och 7 godkänner vad som förordats i
motion 1988/89:Fi223 yrkande lochsom sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

1988/89:FiU20

Reservationer

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 28 börjar med "Den förda”
och på s. 35 slutar med ”motion Fi224 (vpk)” bort ha följande lydelse:
Sverige har under ett antal år haft ett andrum för att lösa de grundläggande
obalanserna i ekonomin. Devalvering, oljeprissänkning, internationell räntesänkning,
dollarkursfall och minskad internationell inflationstakt har
inneburit en respittid för att komma till rätta med hög inflation, snabb
kostnadsutveckling, låg produktivitetsutveckling samt svag extern balans.
Utskottet måste dock konstatera att inget av dessa problem är lösta.
Regeringen har trots de internationellt goda förutsättningarna hittills
misslyckats med att uthålligt lösa de ekonomiska problemen.

Utvecklingen i Sverige

De internationella förutsättningarna för den svenska ekonomins utveckling
under innevarande år bedöms i dagsläget vara tillfredsställande med en
fortsatt relativt stark internationell konjunktur även om den mattas något.
För svensk ekonomis del pekar flera faktorer mot en något svagare
utveckling än under år 1988.

Den minskade aktiviteten - tillväxten i BNP kan väntas stanna vid något
under 1,5 % - beror på ett antal faktorer, bl.a. följande:

- Minskad inhemsk efterfrågan på grund av den tidigare kraftiga konsumtionsutvecklingen
med en betydande skuldsättning hos hushållen som ägt
rum under de senaste åren.

- Hushållens sparkvot väntas öka något under 1989 även om den fortfarande
är negativ. Förväntningarna om en kommande skattereform verkar
förmodligen också dämpande på viljan att skuldsätta sig.

- Utvecklingen av världshandeln väntas bromsas; ökningstakten väntas
minska 2 % under 1989.

- Fortsatt minskade marknadsandelar för svensk exportindustri på grund
av höjda exportpriser till följd av den snabba svenska kostnadsutvecklingen.

- Bytesbalansen försämras till ett underskott på mer än 14 miljarder
kronor. Orsakerna är bl.a. fortsatt försämrad konkurrenskraft och en
stabilisering av bytesförhållandet.

- Produktivitetsutvecklingen fortsatt svag.

Enligt utskottets uppfattning minskar till följd av den något svagare
konjunkturen 1989 behovet av en generell finanspolitisk åtstramning jämfört
med det läge som rådde i höstas. Geografiskt och sektoriellt begränsade
åtgärder är däremot nödvändiga bl.a. för att dämpa en alltför kraftig
efterfrågan i koncentrationsområden. Finanspolitiska indragningar i nuläget
bör lämpligen ske i form av sparstimulanser för hushållssektorn; då kan också
en dämpning av bytesbalansunderskottet komma till stånd.

1988/89:FiU20

Reservationer

Utskottets förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken

I det följande redovisas utskottets alternativ till inriktning av den ekonomiska
politiken. Alternativet är i överensstämmelse med det förslag som
framförs i motion Fi226 (c).

De centrala uppgifterna för den ekonomiska politiken är följande.

1. En stram finanspolitik. Den ekonomiska politiken bör i nuläget
förbereda en konjunkturavmattning. En mer omfattande åtstramning av
hushållens efterfrågan är därför inte tillrådlig.

2. Inflationsbekämpning. Den svenska prisutvecklingen måste åtminstone
ner till genomsnittet hos våra viktigaste konkurrentländer inom OECD. Den
nominella lönekraven måste dämpas som ett led i en inflationsbekämpande
politik. Överhettade områden måste kylas ner.

3. En sänkt ränta. Den ekonomiska politiken måste föras på ett sådant sätt
att ränteinivån i och med att valutaregleringen avvecklas kan bli stabilt
nedjusterad.

4. Ökat hushållssparande. Sparandet bör öka av såväl stabiliserings- som
finanspolitiska skäl.

5. En politik för ökat utbud av arbetskraft och kapital inom bristsektorer i
ekonomin bör föras. Produktionshinder i form av flaskhalsar måste undanröjas.

6. Kapacitetsutbyggnad och ökade investeringar inom den konkurrensutsatta
sektorn är nödvändiga för att möta nästa konjunkturuppgång.

7. Förbättrad produktivitetsutveckling inom såväl den privata som den
offentliga sektorn.

8. Långsiktig strukturomvandling inom industri och näringsliv mot en mer
högteknologisk och kunskapsintensiv verksamhetsstruktur.

9. En politik för regional balans som tar vara på hela landets utvecklingsförmåga.

10. Förutsättningar för att skapa en varaktig tillväxt.

För att åstadkomma en utveckling i enlighet med vad som här angivits
föreslår utskottet att ekonomisk-politiska åtgärder med följande inriktning
vidtas:

- Politiken för regional balans måste intensifieras för att få till stånd en
positiv regional utveckling före en konjunkturavmattning och för att i tid
möta nästa konjunkturuppgång. Politiken måste föras såväl mellanregionalt
som inomregionalt. En utbyggd politik för regional balans är i
dagsläget dessutom mycket angelägen för att ta vara på den produktionskapacitet
som fortfarande finns.

- Överhettade koncentrationsområden inom ekonomin måste svalkas av.
Koncentrationspolitiken innebär köer, snabbare pris- och kostnadsutveckling,
löneglidning m.fl. ekonomisk-politiska problem. Utskottet vill
här förorda att investeringsavgifter på nybyggda lokaler och kontor införs
i de värst utsatta koncentrationsområdena.

- En sysselsättningspolitik som förmår möta det akuta arbetskraftsbehov
som föreligger inom vissa delar av arbetsmarknaden. Åtgärder som krävs
är en ökad satsning på arbetsmarknads- och företagsutbildning, utökat

1988/89:FiU20

Reservationer

6 Riksdagen 1988/89. 5 sami. Nr 20

platsantal på treårig teknisk gymnasielinje, främjande av näringslivsinvesteringar
syftande bl.a. till ökad automatisering av de tunga jobben,
förbättrad arbetsmiljö för minskad personalomsättning och ökad rekrytering
till sektorer med arbetskraftsbrist, bättre utnyttjande av de i dag
arbetslösa eller undersysselsatta.

- En satsning måste göras för framtiden på nyföretagande, små- och
egenföretagande, entreprenörskap, kunskapsuppbyggnad över hela landet.
Vi måste ta vara på människors och regioners utvecklingsmöjligheter
bl.a. genom en utveckling av infrastrukturen, decentralisering av vägnätet,
en utbyggd järnvägstrafik, de regionala flygförbindelserna och
telekommunikationsnätet.

- Högskoleutbildningen måste decentraliseras via en utbyggnad av de
mindre högskolorna med bl.a. fasta forskningsresurser vid de tidigare
filialhögskolorna samt i Norrlands inland.

- För att säkra en ekonomisk utveckling också för framtiden måste vi nu
styra in samhället mot ekologisk balans. Framtida ekologiska katastrofer
måste förebyggas och skadade livsmiljöer återställas. Miljöhänsyn måste
komma in som en reell och självklar del av all samhällsplanering.
Kortsiktiga ekonomiska intressen skall vara underordnade ekologiska
hänsyn och förutsättningarna för en varaktig tillväxt. En viktig del för att
styra samhällsutvecklingen rätt är att utnyttja energi- och råvaruskatter
samt miljöavgifter. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
nödvändigheten av att en översyn görs av hela miljöskyddslagstiftningen
och dess tillämpning.

- Den kraftiga ökningen av statens utgifter för vissa transfereringssystem
måste bromsas. Detta måste göras långsiktigt och socialt ansvarsfullt.

- Den offentliga verksamheten måste fås att fungera bättre. Produktiviteten
måste förbättras.

- En genomgripande skattereform. En sådan bör inriktas mot sänkta
marginalskatter med bibehållna fördelningspolitiska ambitioner. Den
kommunala skatteutjämningen måste förbättras. Momsen på mat skall
sänkas.

De av utskottet här angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken ställer
också stora krav på fördelningspolitiken. Välfärden måste fördelas på ett
rättvist sätt mellan olika samhällsgrupper och mellan människor i olika delar
av landet. En jämnare fördelning minskar spänningar i samhället och bidrar
till en varaktig tillväxt genom en jämn efterfrågan och en harmonisk
arbetsmarknad. Alla människor måste ha en ekonomisk grundtrygghet.
Detta gäller särskilt vid ålderdom, sjukdom, handikapp och arbetslöshet.

Utskottet har tidigare i betänkandet framhållit nödvändigheten av en aktiv
sysselsättningspolitik. Denna utgör en av de viktigaste delarna av fördelningspolitiken.
Vad i övrigt gäller konkreta förslag till åtgärder inom det
fördelningspolitiska området vill utskottet hänvisa till avsnittet om riktlinjer
för budgetpolitiken.

Vad utskottet här anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken och
fördelningspolitiken innebär att utskottet yrkar bifall till motion Fi226 (c)
yrkandena 1 och 7.

1988/89:FiU20

Reservationer

Av vad utskottet ovan anfört framgår att den politik som förordas i motion
Fi223 (fp) och Fi214 (m) företer betydande likheter med centerns. I den
moderata motionen tas emellertid avstånd från en aktiv konjunkturpolitik,
en uppfattning som utskottet inte delar.

I motion Fi224 (vpk) tas viktiga frågor upp rörande fördelningspolitiken
och miljöpolitiken. Utskottet vill emellertid bestämt avvisa den detaljstyrande
och planekonomiska inriktning av den ekonomiska politiken som förordas
i motionen. Utskottet avstyrker motion Fi224 (vpk) yrkandena 1,6 och 10.

dels att utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Sammanfattning av" och
på s. 51 slutar med "samhällsekonomisk balans” bort utgå.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 1
och motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1, 1988/89:Fi214 yrkande 1,
1988/89:Fi223 yrkande 1, 1988/89:Fi224 yrkandena 1, 6, 7, 8 och 10
godkännervad som förordas i motion 1988/89:Fi226 yrkandena 1 och7
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1)

Hans Petersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Efter det” och
på s. 24 slutar med ”mycket svag” bort ha följande lydelse:

Efter det världsomfattande börsfallet för drygt ett år sedan inträdde en stor
osäkerhet inför den framtida konjunkturutvecklingen. Det skulle emellertid
visa sig att börsfallet endast var en anpassning av börskurserna till mer
sansade nivåer. Världens börsspekulanter darrade inför den högt uppdrivna
takten i spekulationskarusellen. Det skulle också visa sig att höga vinstförväntningar
åter skulle ge höga börskurser, inte minst i vårt land. Någon
konjunkturavmattning kom inte, tvärtom. Givetvis spelade internationella
samordnande penningpolitiska insatser en viktig roll när det gällde att
motverka en akut lågkonjunktur. Men grunden för den fortsatta ekonomiska
tillväxten i de industrialiserade länderna är också beroende av en fortsatt
orättfärdig fördelning av resurser mellan i- och u-länder. Det innebär bl.a. en
omfattande miljöförstöring och utsugning av stora delar av världens befolkning.
I-länderna har lärt sig att "administrera” skuldkrisen medan fattigdomen
och svälten i många u-länder blir alltmer outhärdlig. Detta tillsammans
med den stora arbetslösheten och den orättvisa fördelningen av ekonomiska
resurser inom de västeuropeiska länderna, innebär att det är orimligt att den
nuvarande tillväxttakten i ekonomin tas till intäkt för att mekaniskt fortsätta
på den inslagna vägen i den ekonomiska politiken.

dels att utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Utvecklingen i" och som
på s. 36 slutar med ”denna motion” bort ha följande lydelse:

1988/89:FiU20

Reservationer

Den svenska ekonomin och riktlinjer för den ekonomiska politiken

I det följande ges en beskrivning av de problem som i dag karakteriserar den
svenska ekonomin och som i stor utsträckning har förstärkts eller orsakats av
den av den socialdemokratiska regeringen förda politiken. Därefter redovisas
utskottets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken. Detta
alternativ är i överensstämmelse med vad som framförs i motion Fi224
(vpk).

Utskottet konstaterar att den svenska ekonomin trots en mer balanserad
utveckling och trots mer än två år av konjunkturuppgång och flera år av
mycket höga vinster inom näringslivet står inför stora problem.

Den förda ekonomiska politiken har förstärkt en rad centrala tendenser i
ekonomin, vilka ökat kapitalismens motsättningar och orättvisor på en rad
områden.

Som exempel kan nämnas:

- Koncentration av makt och kapital.

- Tillväxten av spekulativa inslag i ekonomin med dess påverkan på
inflationen.

- Utslagningen av arbetande från industrin och dess betydelse för tillgången
till arbetskraft.

- Åtstramningseffekterna inom den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar, med bl.a. verksamhetsförsämringar och
kapitalförstöring som följd.

- De sociala och ekologiska konsekvenserna av rådande produktionsförhållanden.

- Den felaktiga fördelningen av vinsterna med ökande klasskillnader som
följd.

- Den snabba transnationaliseringen av ekonomin och avsaknaden av en
framsynt strategi för Europapolitiken.

- De förstärkta regionala problemen.

Det är utskottets uppfattning att den inriktningen av den ekonomiska
politiken som förordas i propositionen i allt för hög grad ägnas löneutvecklingen
och dess betydelse för inflationen. Sambandet mellan lön-pris-profit
ignoreras trots att lönernas andel av både industrins förädlingsvärde och av
nationalinkomsten sjunker medan däremot vinsternas andel ökar.

De ekonomisk-politiska förslagen tar i alltför liten del sikte på ett rationellt
utnyttjande av de samlade resurserna och koncentrerar sig i allt för hög grad
till begränsningar av de offentliga utgifterna. Den vinstindragning från
industrin som föreslås är alltför begränsad och kan inte ses som något inslag i
en nödvändig omfördelningspolitik.

Den avregleringspolitik som tar sikte på att rasera de sista resterna av
styrande inslag i den ekonomiska politiken bör enligt utskottet inte fullföljas.
Detta gäller såväl valutaregleringen som andra avreglerande inslag som har
till syfte att lämna helt fritt spelrum för marknadskrafterna, t.ex. på
tekoområdet. Börsintroduktionen av samhällsägda företag, som är ytterligare
ett exempel, bör avbrytas.

Som framgått av utskottets beskrivning av det ekonomiska läget kan
överhettningstendenser skönjas inom vissa delar av ekonomin. Kvar står

1988/89 :FiU20

Reservationer

ändå det faktum att de regionala problemen har förstärkts och att den
offentliga sektorns vitala delar brottas med stora ekonomiska problem. De
åtgärder som förordas i propositionen för att bekämpa inflationen - bl.a. den
nämnda mycket blygsamma vinstindragningen och planerade marginalskatteminskningar
- som är avsedda att lägga en grund för måttliga lönekrav
anser utskottet vara verkningslösa. Det finns anledning att befara att de som
inte får så stora skattesänkningar är grupper som redan tidigare halkat efter
när vinstårens överskott fördelats och att dessa grupper därför tvingas
kompensera sig både för fördelningsorättvisorna och de nya orättvisa
skatteskalorna.

Den åtstramningspolitik som förordas i propositionen för att bekämpa
prisökningar innebär, enligt utskottets mening, i rådande fördelningspolitiska
situation att de tidigare hårt drabbade grupperna påläggs ytterligare
bördor. Mot bakgrund av den rådande ekonomiska situationen anser
utskottet att varje åtgärd på det ekonomisk-politiska fältet måste ha en strikt
fördelningspolitisk profil till förmån för de lågavlönade och de människor
som lever under pressade ekonomiska förhållanden.

Investeringarna och då främst investeringarna i den gemensamma sektorn
måste öka. Utskottet vill i detta sammanhang betona att det inte finns någon
fördelningspolitisk konflikt inbyggd i kravet på ökade investeringar, eftersom
det uppenbarligen finns mycket gott om investeringsmedel i den svenska
ekonomin. Vad som krävs är i stället åtgärder som avleder dessa penningströmmar
från de spekulativa och kortsiktiga placeringarna. Därutöver krävs
åtgärder mot utlandsinvesteringarna som fått stor omfattning under 1980-talet.

Den offentliga sektorn måste byggas ut. Det bör med hänvisning till
överlikviditeterna i näringslivet ske en överföring av medel från den privata
till den offentliga sektorn. Utskottet vill understryka att investeringar i t.ex.
hälso- och sjukvård, miljöskydd, trafiksystem och utbildning i grunden är
högproduktiva investeringar och därför bidrar till att öka produktionskapaciteten.

Självfallet kan en omläggning av den ekonomiska politiken som här
förordas av utskottet inte omedelbart ge positiva resultat. Men ett fasthållande
vid regeringens nuvarande ekonomisk-politiska strategin, vars huvudmål
synes vara att pressa tillbaka löneutvecklingen för att vinna exportframgångar,
kan vara förenat med stora risker i ett läge då konjunkturerna vänder
nedåt igen.

Mot här angiven bakgrund anser utskottet att en omedelbar förändring av
fördelningspolitiken i positiv riktning för de lågt och normalt avlönade måste
komma till stånd. Samtidigt bör en utbyggnad av den offentliga sektorn
genom utnyttjande av överlikviditeterna från näringslivet genomföras. En
sådan utbyggnad har stora positiva effekter också på den samlade fördelnings-
och investeringspolitiken.

Utskottet vill också understryka att de ekologiska följderna av nuvarande
utveckling av produktionsförhållandena måste tas på allvar. Det är utskottets
bestämda uppfattning att ekonomi och ekologi är två sidor av samma sak och
att en från miljösynpunkt positiv utveckling för bl.a. jordbruket, transportoch
energipolitiken inte bara är en viktig miljöfråga utan också måste ses som

1988/89:FiU20

Reservationer

viktiga inslag i en framtida industri- och samhällsstruktur. En sådan
utveckling kan ge den svenska ekonomin stora framtida fördelar.

Utskottets förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken kan sammanfattas
i följande punkter:

1. Demokratiserad ekonomi. En demokratisering av ekonomin är grundläggande
för att motverka storfinansens maktkoncentration och dess avgörande
inflytande över näringslivets investeringar och samhällets utveckling.

2. Skärpt valutalagstiftning. Transnationaliseringen måste motverkas och
kapitalrörelser över gränserna kontrolleras.

3. Breddning av Sveriges internationella relationer. Riksdagen bör uttala sig
mot underordningen av Sverige under EG:s politik. Målsättningen gentemot
EG skall vara densamma som gentemot andra stater; beredskap till
samarbete, frihandel (med EG finns redan frihandelsavtal) men inte
underordning och beroende. Sverige bör verka för en ny ekonomisk
världsordning som gynnar Tredje världens sociala utveckling.

4. En ekologisk näringspolitik, som leder bort från rovdrift och naturkatastrofer.

5. Ett omfattande investeringsprogram för offentlig sektor.

6. Förstärkt regionalpolitik. För att uppnå detta krävs att en bred ”FoU”
(Forskning och utvecklingsverksamhet) startas inom den offentliga sektorn.

7. En fördelningspolitik som minskar klassklyftor och ger alla möjligheter
till en god försörjning.

8. Kortare arbetsdag med målet 6 timmars arbetsdag.

9. En bostadspolitik för lägre hyror.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som här förordats av utskottet
innebär att utskottet tillstyrker motion Fi224 (vpk) i berörda delar.

Av motionerna Fi214 (m), Fi223 (fp) och Fi226 (c) framgår att motionärerna
i huvudsak delar propositionens bedömningar och förordar en liknande
inriktning av politiken. Därför kan dessa motioner inte heller bifallas.
Motionerna avstyrks sålunda.

I motion Fi213 (mp) föreslås en mängd skatte- och avgiftshöjningar som
motiveras utifrån miljöpolitiska hänsyn. Dessa måste dock sättas in i ett
större sammanhang där en socialt och ekologiskt riktig tillväxt kan främjas.
Att som motionärerna menar sätta ett stopp för all materiell levnadsstandardökning
skulle slå lika hårt mot de lågavlönade och mest utsatta som den
generella åtstramningspolitik som är utgångspunkten för förslagen i propositionen.

Utskottet avstyrker sålunda motion Fi213 (mp) yrkande 1.

dels att utskottets yttrande som på s. 50 börjar med "Sammanfattning av” och
på s. 51 slutar med ”samhällsekonomisk balans” bort utgå.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 1
och motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1, 1988/89:Fi214 yrkande 1,
1988/89:Fi223 yrkande 1 och 1988/89:Fi226 yrkandena 1 och 7
godkänner vad som förordas i motion 1988/89:Fi224 yrkandena 1,6,7,
8 och 10 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

1988/89:FiU20

Reservationer

5. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 1)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”Den
ekonomiska” och slutar med ”utbudsstimulerande åtgärder” bort ha följande
lydelse:

Vad som här anförts rör de problem som den svenska ekonomin möter på
kort sikt. Det är emellertid utskottets uppfattning att den ekonomiska
politiken måste prioritera de långsiktiga målen. Den hitintills förda politiken
har varit mycket kortsiktig och helt inriktad på att främst främja ekonomisk
tillväxt uttryckt som ökning i landets BNP på årsbasis. För att möjliggöra
detta har politiken stött exportindustrin och gynnat stora vinster inom
svenskt näringsliv. Politiken har med ett ytligt betraktelsesätt varit utomordentligt
framgångsrik. Ansträngningarna att lösa problemen på kort sikt får
dock inte leda till att de långsiktiga målen skjuts i bakgrunden. Det vi gör i
dag måste relateras till de långsiktiga målen.

Utskottet vill formulera de långsiktiga målen för den ekonomiska politiken
på följande sätt:

- att inom marknadsekonomin styra konsumtion och produktion inom de
ramar som naturen sätter, dvs. att vi inte överskrider vad människor och
natur tål utan att skadas,

- att minska de sociala och ekonomiska klyftorna, dvs. föra en kraftfull
fördelningspolitik,

- att arbeta så att vi är i samklang med internationell solidaritet, dvs. så att
Sverige genom en hög konsumtion inte försvårar för människor i andra
länder att leva ett gott liv.

Dessa mål måste kombineras med att över längre tidsperioder upprätthålla
balans i våra utrikes affärer och i statens budget.

I detta sammanhang vill utskottet understryka att Sverige inte kan bli
medlem i EG. EG är anhängare av en stark industriell koncentration och är
fixerad till traditionell ekonomisk tillväxt, vilket klart strider mot de mål som
här angivits. Det är utskottets bestämda uppfattning att vår ekonomiska
politik bäst gynnas av att vi är öppna för hela världen och att vi inte låser oss
till en bestämd maktstruktur.

Riktlinjer för en ny ekonomisk politik

Av de här angivna målen följer att den ekonomiska politiken måste inriktas
mot att minska den materiella förbrukningen. Det kan ske på tre vägar.

- Genom marknadsekonomisk styrning med hjälp av miljö- och resursrelaterade
skatter och avgifter.

- Genom aktiv konsumentinformation som utpekar miljövidriga produkter
pressa tillverkarna till att producera miljörimliga produkter på ett
miljövänligt och resurssnålt sätt.

- Genom tvingande lagstiftning i allvarliga fall av miljöförstörande verksamhet.
Samhället måste kunna sätta gränser kopplade till ett juridiskt
och ekonomiskt ansvar för dem som överskrider gränserna.

- Genom att betona vikten av tillväxtens innehåll.

1988/89:FiU20

Reservationer

Utskottet vill understryka att den styrning som här avses måste ske inom
marknadsekonomins ramar.

Att ändra inriktningen av den ekonomiska politiken som leder från ett
samhälle som i dag är helt inriktat på materiell tillväxt är utan tvekan en
mödosam process. Som utskottet ser det måste en mängd ekonomiskpolitiska
åtgärder planeras och börja verkställas inom den nu löpande
mandatperioden. Här kan nämnas skatter på råvaror och energi men också
sänkta indirekta skatter på exempelvis svensk basmat. Utskottet återkommer
till dessa åtgärdsförslag i avsnittet om budgetpolitiken.

Den här beskrivna inriktningen av den ekonomiska politiken ställer stora
krav på fördelningspolitiken. Exempel på nödvändiga åtgärder inom detta
område återfinns i avsnittet om budgetpolitiken. Utskottet vill i detta
sammanhang tillägga att en väl fungerande offentlig sektor är en omistlig del i
en bra fördelningspolitik. Utskottet menar att det finns skäl i att se över den
offentliga sektorns arbetsformer så att den på ett effektivt och smidigt sätt
kan fullfölja sitt samhällsuppdrag. Detta översynsarbete måste ske kontinuerligt
för att ta vara på medborgarnas önskemål och för att kunna ta vara på
de resurser som finns på bästa sätt. Verksamheter som inte har direkt
anknytning till den offentliga sektorns funktion kan med fördel lämnas ut på
entreprenad efter anbudsförfaranden.

Vidare måste vikten av att föra en ambitiös utjämnande regionalpolitik
betonas. Här får inrättandet av kommunala näringslivsfonder - närfonder i
varje kommun - som utskottet återkommer till senare i betänkandet, en
avgörande roll.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”motion Fi214 (m)” bort ha följande lydelse:
Utskottet är också av den uppfattningen att den politik som föreslås i
moderata samlingspartiets motion kommer att leda till en omfattande
miljöförstöring av ett slag som är fullkomligt oacceptabel enligt de grundläggande
långsiktiga mål som utskottet har fastlagt. Den av moderaterna
föreslagna politiken leder till stora ökningar av den materiella förbrukningen,
vilket oundvikligen leder till en fortsatt kraftig miljöförstöring.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi214 (m)
yrkande 1.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

I likhet med moderata samlingspartiets förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken leder också den politik som förordas i motion Fi223
(fp) till en helt oacceptabel fortsatt miljöförstöring.

Mot här angiven bakgrund avstyrks motion Fi223 (fp) yrkande 1.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "Med
hänvisning” och slutar med ”motion Fi226 (c)” bort ha följande lydelse:
Sammanfattningsvis finner utskottet att centern i sin motion Fi226 (c) har

1988/89:FiU20

Reservationer

en mera nyanserad syn än moderater och folkpartister på vilka som är de
stora problemen i vårt lands ekonomi. Den överensstämmer dock inte i sin
helhet med vad utskottet har fastlagt som de långsiktiga målen för den
ekonomiska politiken.

Utskottet vill med hänvisning till vad som ovan har anförts avstyrka motion
Fi226 (c) yrkandena 1 och 7.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”motion Fi224 (vpk)” bort ha följande lydelse:
Utskottet finner att mycket av det som sägs i motion Fi224 (vpk) står i
överensstämmelse med vad som utskottet anser vara de långsiktiga uppgifterna
för den ekonomiska politiken.

Trots denna förhållandevis goda överensstämmelse med de uttalade målen
måste, med hänvisning till vad utskottet tidigare anfört, motion Fi224 (vpk)
yrkandena 1, 6 och 10 avstyrkas.

dels att utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Utskottet vill” och
slutar med ”denna motion” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av yrkandena 7 och 8 i motion Fi224 (vpk)
bestämt uttala sig mot att Sverige skulle underordna sig EG:s politik.
Målsättningen gentemot EG skall vara densamma som gentemot andra
stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men inte underordning
och beroende. Utskottet tillstyrker här berörda yrkanden.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Utskottet är”
och på s. 36 slutar med ”denna motion” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet här anfört om inriktningen av den ekonomiska politiken
överensstämmer i sin helhet med vad som framförs i motion Fi213 (mp).
Utskottet tillstyrker sålunda motion Fi213 (mp) yrkande 1.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med ”Sammanfattning
av” och på s. 51 slutar med ”samhällsekonomisk balans” bort utgå.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1988/
89:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 1,
1988/89:Fi223 yrkande 1, 1988/89:Fi224 yrkandena 1, 6 och 10 samt
1988/89:Fi226 yrkandena 1 och 7 godkänner vad som förordas i
motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 1 och 1988/89:Fi224 yrkandena 7
och 8 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

1988/89:FiU20

Reservationer

6. Den ekonomiska politiken och miljön (mom. 2)

Anne Wibble (fp), Gunnar Björk (c), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 sorn börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer till alla delar i motionärernas uppfattning att kraven
på en god miljö måste vara ett centralt mål för den ekonomiska politiken.
Som framhålls i motion Fi223 (fp) är det oroande att ”en god miljö” saknas i
regeringens beskrivning av målen för den ekonomiska politiken. Det kan
uppfattas som om regeringen inte ser miljöpolitiken som en integrerad del av
den ekonomiska politiken utan att den har en underordnad roll. Den
materiella välfärden är förvisso en viktig del av vår välfärd. Om hänsyn
emellertid inte genomgående tas till miljön riskerar, vilket understryks i
motion Fi226 (c), den ekonomiska politiken att inriktas mot mål som
kortsiktigt höjer välfärden men som på lite längre sikt omöjliggör en positiv
ekonomisk utveckling.

Utskottet anser att miljöhänsyn måste få genomslag i den ekonomiska
politiken. Genom miljöavgifter kommer marknadspriset på ett bättre sätt att
spegla den verkliga produktionskostnaden. På detta sätt kan den ekonomiska
politiken användas för att minska samhällets kostnader för miljöföroreningar
genom att utsläppen minskar. En sådan inriktning ger förutsättningar
för en varaktig ekonomisk tillväxt.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört yrkar utskottet bifall till
motionerna Fi223 (fp) yrkande 3 och Fi226 (c) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande den ekonomiska politiken och miljön
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi223 yrkande 3 och
1988/89:Fi226 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en god miljö som mål för den ekonomiska
politiken,

7. Den ekonomiska politiken och miljön (mom. 2,
motiveringen)

Carl Frick (mp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar
med ”Utskottet instämmer” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet kan konstatera att såväl folkpartiet i motion Fi223 (fp) som
centern i motion Fi226 (c) klart uttalar att en god miljö skall vara ett mål för
den ekonomiska politiken. Det är också riktigt, som framhålls i motionerna,
att i den uppräkning av målen som görs i finansplanen anges inte en god miljö
som ett mål. Det kan dock nämnas att i en mängd bisatser i finansplanen
anges pliktskyldigast att det är angeläget att förbättra miljön.

Som utskottet ser det har dessa deklarationer om miljöpolitiken som görs i
här nämnda motioner inget värde. Såväl motionärerna som regeringen
bekänner sig till en tillväxtideologi som, trots allt vad som sägs om

1988/89:FiU20

Reservationer

nödvändigheten att nå ekologisk balans, innebär en ökad materiell förbrukning
och därför en fortgående förslitning av miljön.

Utskottets slutsats är att kravet i motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) på att
en god miljö skall vara ett mål för den ekonomiska politiken är en chimär.
Varken i finansplanen eller i motionerna definieras vad innebörden i detta
mål skall vara. Däremot följer av den redovisning som görs i motionerna och
även i propositionen av uppläggningen av den ekonomiska politiken att
ambitionsnivån i miljöpolitiken är så låg att det saknar mening att hävda att
folkpartiet, centern och den socialdemokratiska regeringen ser en god miljö,
som ett med de övriga ekonomisk-politiska målen jämställt mål.

Utskottet avstyrker yrkande 3 i motion Fi223 (fp) och yrkande 4 i motion
Fi226 (c).

8. Den ekonomiska politiken och målet regional balans
(mom. 3)

Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Målet regional balans förs inte fram i propositionen som ett tydligt angivet
mål. Regional balans ses snarast som en underordnad restriktion för den
ekonomiska politiken. I propositionen framhålls endast att regionalpolitiken
måste aktiveras för att stimulera tillväxten i områden där det finns ledig
kapacitet.

Som utskottet ser det är en bättre regional balans en grundläggande
förutsättning för att landets samlade produktionsresurser skall kunna
utnyttjas på ett riktigt sätt. Den mest positiva utvecklingen av samhällsekonomin
erhålles om mänskligt kunnande, samhällsinvesteringar och råvarutillgångar
över hela landet tas till vara.

Regional balans innebär sålunda att statsmakterna vid beslut inom alla
samhällssektorer skall ta hänsyn till vad målet regional balans kräver.
Samhällets insatser måste samordnas så att en positiv regional utveckling
främjas.

Ett exempel på vad regionala obalanser får för negativa effekter är
följande. I koncentrationsområdena är löneglidningen stor. Bristyrkesgrupper
inom främst det privata näringslivet får löner avsevärt över slutna avtal
medan motsvarande grupper inom den offentliga sektorn står stilla på
avtalad nivå. I ej överhettade regioner är löneglidningen liten. Detta
förhållande skapar spänningar både mellan regioner och inom regioner och
mellan människor med olika yrken. Sammantaget riskerar löneglidning och
lönerörelse att leda till en sådan kostnadsutveckling att Sveriges konkurrenskraft
gentemot andra länder försämras med en allt sämre bytesbalans
som följd. Det är, enligt utskottets mening, förståeligt att människor med
fasta avtal i överhettade regioner blir missnöjda med en sådan utveckling.
Det inflationstryck som den starka löneglidningen skapar leder till att många
grupper drabbas av ökade levnadskostnader. Steg för steg halkar de efter i
löneutvecklingen. Detsamma gäller människor i ej överhettade regioner som
också successivt halkar efter genom de ökade löneklyftorna.

1988/89:FiU20

Reservationer

Det krävs enligt utskottets uppfattning en ny ekonomisk politik om målet
regional balans och en balanserad befolkningsutveckling skall ha en mening
och kunna uppnås. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande den ekonomiska politiken och målet regional balans
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi207 och 1988/
89:Fi226 yrkande 3 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
regional balans som övergripande politiskt mål,

9. Löntagarfonder (mom. 4)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 38 slutar med ”motion Fi202 (vpk)” bort ha följande lydelse:
Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste därför
avskaffas. Avvecklingen skall tillgodose följande grundläggande krav:

1. Den skall vara definitiv.

2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress.

3. Den skall stärka möjligheterna att varaktigt uppnå en högre ekonomisk
tillväxt i den svenska ekonomin.

Det första och viktigaste steget i avvecklingen bör vara att upphäva
fondskatterna och att befria fondbyråkratin i form av styrelser och kanslier
från dess arbetsuppgifter. Detta bör ske redan den 1 juli 1989.

Vinstskatten skall inte tas ut för år 1988 och senare, och den särskilda
löneskatten på 0,2 % skall avvecklas fr.o.m. andra halvåret 1989.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar främst användas
för att stimulera det frivilliga individuella sparandet i svensk ekonomi.
Omvandlingen av fondernas tillgångar från kollektivt ägande till individuellt
ägande bör ske på följande sätt:

- För alla som är berättigade att delta i allemanssparande!, drygt 6,5
miljoner personer, framräknas en andel i fondtillgångarna. Det exakta
beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet på varje andel
maximeras dock till 1 200 kr.

- Fondandelarna utgår i form av en sparpremie till personer som under en
tvåårsperiod efter awecklingsbeslutet deltar i allemansfondssparandet.
Berättigad till sparpremien blir den som under dessa år vid minst tolv
tillfällen sparat sammanlagt 2 400 kr.

De medel som inte tas i anspråk för sparpremier bör användas för att på
andra sätt stimulera tillväxten och sparandet i svensk ekonomi. Medel bör
avsättas till fristående stiftelser med syfte att finansiera forskning vid främst
univesitet och högskolor, bl.a. miljöstrategisk forskning. De bör också
användas för att stimulera ett långsiktigt bundet sparande till egen bostad
eller för pensionsåldern. Någon del av fondmedlen kan också överföras till
det egentliga ATP-systemet.

Genom att fondtillgångarna i första hand används för att stimulera

1988/89:FiU20

Reservationer

individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg i riktning mot ett breddat
enskilt ägande i näringslivet.

Preciseringen av hur fondmedlen slutligt skall skiftas bör bli föremål för
utredning och beslut senast våren 1991. Fram till dess måste en interimistisk
förvaltning ske. Utskottet anser att denna bör handhas av en särskild
avvecklingsnämnd.

Eftersom avvecklingen skall vara definitiv kan utskottet inte godta det av
miljöpartiet framförda förslaget om en alternativ användning av löntagarfondernas
tillgångar i s.k. närfonder. Utskottet avstyrker därför motionerna
Fi217 (mp) och Fi314 (mp). Likaså avstyrker utskottet motion Fi202 i vilken
man förespråkar en uppbyggnad av nya s.k. samhällsfonder under 1990-talet.
Utskottet tar mycket bestämt avstånd från dylika socialistiska påfund.

Det är som utskottet ser det oroväckande, om än inte förvånande, att fler
fondpropåer nu åter börjar göra sig gällande från Landsorganisationen (LO).
Nyligen presenterade en arbetsgrupp inom LO förslag till vidareutveckling
av det kollektiva ägandet. Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att den
svenska ekonomin behöver ett ökat offentligt sparande, vilket skall åstadkommas
framför allt genom en rad nya fonder och genom expansion av
AP-fonderna. Tidigare erfarenheter pekar mot att sådana tankar så småningom
blir det socialdemokratiska partiets politik. Som framhålls i motionerna
Fi215 (m) och Fi411 (fp) bör riksdagen därför ge regeringen till känna att
riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en fortsatt fonduppbyggnad.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande löntagarfonder
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi203,1988/89:Fi205,
1988/89:Fi215 yrkandena 1 och 2 och 1988/89:Fi411 yrkande 2 samt
med anledning av motion 1988/89:Fi206 och med avslag på motionerna
1988/89:Fi202,1988/89:Fi217och 1988/89:Fi314 yrkande 2 hemställer
om förslag hos regeringen om ett snabbt avskaffande av löntagarfonderna
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en ytterligare fonduppbyggnad,

10. Löntagarfonder (morn. 4)

Hans Petersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”De
samhällsfonder” och slutar med ”motion Fi202 (vpk)” bort ha följande
lydelse:

Löntagarfonderna har inte blivit det offensiva redskap som förutskickades
i fonddebattens början. Fonderna har inte heller svarat upp mot de syften
som angavs för deras verksamhet när riksdagen år 1983 band sig för en
utslätad fondreform. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening nu
hög tid för arbetarrörelsen att enas kring ett nytt fondsystem som bättre
motsvarar tidigare ställda förväntingar. Ett förslag till ett sådant system,
kallat samhällsfonder, redovisas i vänsterpartiet kommunisternas motion
Fi202. Detta förslag bör ligga till grund för det nya fondsystem som enligt
utskottets mening bör byggas upp under 1990-talet.

1988/89 :FiU20

Reservationer

Samhällsfonderna skall ha en regional förankring och och verka för att
sysselsättning och näringsliv inom varje region främjas. I enlighet med vad
som föreslås i motionen bör det inrättas 24 länsfonder och en central
riksfond. Fondernas verksamhet skall finansieras genom beskattning av
produktion, vinster och förmögenhet utan att det sker någon avräkning i
avtalsrörelsen för denna finansiering. Det är också som utskottet ser det
viktigt att man på det sätt som föreslås i motionen utnyttjar fonderna för att
bygga upp en svensk industriproduktion och motverka industriutflyttning till
andra länder.

I likhet med motionärerna ser utskottet de föreslagna samhällsfonderna
som ett instrument i en strategi för socialism. Tillsammans med andra
åtgärder kan ett fondsystem av detta slag användas för att bryta storfinansens
makt. Utskottet anser därför att regeringen i enlighet med det förslag som
redovisas i motion Fi202 (vpk) bör tillkalla en utredning med uppgift att lägga
fram förslag till ett nytt fondsystem inför 1990-talet. Vad utskottet här anfört
innebär att utskottet tillstyker bifall till denna motion.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande löntagarfonder
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi202 avslår motionerna
1988/89:Fi203, 1988/89:Fi205, 1988/89:Fi206,1988/89:Fi215 yrkandena
1 och 2,1988/89:Fi217,1988/89:Fi314 yrkande 2 och 1988/89:Fi411
yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om uppbyggnaden av samhällsfonder för 1990-talet,

11. Löntagarfonder (mom. 4)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 38 slutar med ”Fi314 (mp) yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening krävs en förnyelse av det småskaliga och lokala
näringslivet. Detta måste ges möjlighet att konkurrera på förmånliga villkor
med dagens storskaliga näringsliv och dess alltmer anonyma ägande.

Miljöpartiet de gröna har i motionerna Fi217 och Fi314 lagt fram förslag
om hur man skall komma till rätta med detta problem. Motionärerna vill att
det i varje kommun skall inrättas en näringslivsfond (närfond). Sådana
närfonder skall stimulera och underlätta uppbyggnaden av ett lokalt
småskaligt näringsliv genom rådgivning, lågräntelån och förmedling av
riskkapital osv. De skall också kunna hjälpa anställda att ta över ägandet i
företag som skall säljas.

Ett system med närfonder kan som utskottet ser det verkningsfullt bidra till
att stimulera utbyggnaden av ett småskaligt näringsliv över hela landet.
Närfonder bör därför inrättas i varje kommun. En fördel med ett sådant
system är att det inte belastar statsbudgeten. I likhet med motionärerna anser
utskottet nämligen att de regionala löntagarfonderna skall avvecklas och att
10 miljarder kronor av deras tillgångar skall föras över till närfonderna i en
första omgång.

I avvaktan på att löntagarfonderna avvecklas bör en del av vinstdelnings -

1988/89:FiU20

Reservationer

skatten användas för att finansiera närfondernas verksamhet. Denna skatt
bör också kunna utnyttjas i den långsiktiga uppbyggnaden av närfonderna
om så visar sig erforderligt.

I likhet med miljöpartiet de gröna ser utskottet dessa fonder som ett viktigt
led i arbetet med att få en levande landsbygd och för att kunna få igång bra
och miljövänlig produktion utanför storstäderna. Det är också viktigt att de
tillgångar som finns i löntagarfonderna används till något mer konstruktivt än
kapplöpningen på Stockholms fondbörs.

Vad utskottet här anfört om inrättande av närfonder och om utnyttjandet
av vinstdelningsskatten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande löntagarfonder
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi217 och 1988/
89:Fi314 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1988/89:Fi202,
1988/89:Fi203, 1988/89:Fi205, 1988/89:Fi206,1988/89:Fi215 yrkandena
1 och 2 samt 1988/89: Fi411 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen' till känna vad utskottet anfört om inrättande av närfonder
och om utnyttjande av vinstdelningsskatten,

12. Vinstandelssystem (mom. 5)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”Under
1980-talet” och på s. 39 slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Regeringen genomdrev
våren 1987 försämringar i den skattemässiga behandlingen av anställdas
vinstandelar, som därvid i stort sett kom att jämställas med lön. Enligt
utskottets mening är detta fel.

För det första är vinstandelar till skillnad från lön osäkra. Den anställde
vet inte förrän i efterhand om det blir någon vinst och hur stor vinstandelen
blir. För det andra kan den anställde inte omedelbart disponera vinstandelen,
eftersom denna är bunden i minst fem år. För det tredje påverkas
ATP-systemet på ett ologiskt och inkonsekvent sätt. En vinstandel belastas
med arbetsgivaravgifter vid själva avsättningen, men motsvarande andel blir
ATP-grundande först flera år senare när den blir tillgänglig för den anställde
och han tar upp den i sin deklaration. För det fjärde bestäms vinstandelen inte
i löneförhandlingar mellan företagsledning och fackliga organisationer utan
beslutas av ägarna i enlighet med aktiebolagslagens regler om disposition av
vinsten.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att vinstandelssystem har
gynnsamma effekter för samhälle, näringsliv och anställda. För att stimulera
och underlätta en fortsatt utveckling av vinstandelssystem bör därför inte
vinstandelar beläggas med socialavgifter under förutsättning av att bindningstiden
inte understiger fem år.

Vinstandelssystem bör också införas i statligt ägda företag. Med hänsyn till

1988/89: FiU20

Reservationer

att affärsverken har en monopolställning och deras taxor och avgifter 1988/89:FiU20

fastställs i särskild ordning, är detta en verksamhetsform som är mindre Reservationer

lämpad för vinstandelssystem. Utskottet har emellertid i annat sammanhang

förordat att de konkurensutsatta delarna av affärsverken skall ombildas till

bolagsform. I takt med att en sådan ombildning kommer till stånd kan, som

utskottet ser det, vinstandelssystem införas inom stora delar av affärsverkens

verksamhetsområden.

Vad utskottet här anfört innebär således att utskottet biträder förslagen i
motionerna Fi410 (fp) yrkande 1, Fi411 (fp) yrkande 3 och Fi608 (m) yrkande

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande vinstandelssystem

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Fi410 yrkande 1,

1988/89:Fi411 yrkande 3 och 1988/89:Fi608 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vinstandelssystem,

13. Generellt frisläpp av investeringsfonder (morn. 6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Regeringen
meddelade” och slutar med ”motion Fi204 (fp)” bort ha följande lydelse:

Med anledning av kravet i motion Fi204 (fp) på ett generellt frisläpp av
investeringsfonder vill utskottet anföra följande.

För närvarande är investeringsfonderna frisläppta för investeringar i
stödområdena t.o.m. mars 1989 och för miljöinvesteringar t.o.m. mars 1990.

I propositionen informeras riksdagen om att regeringen avser att förlänga
frisläppet ett år - dvs. till mars 1990 resp. mars 1991 - och även i
fortsättningen begränsa fondernas användning till dessa typer av investeringar.
Dessa åtgärder är enligt utskottets uppfattning ännu ett uttryck för
regeringens ambition att detaljstyra företagens investeringar, något som
rimmar illa med ambitionen att avreglera.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringen besluta om ett generellt
frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och investeringsreserverna. Ett
generellt frisläpp är viktigt bl.a. också från den synpunkten att det
underlättar företagens planering så att investeringarna kan få en effekt i en
kommande lågkonjunktur. Vad utskottet här anfört bör riksdagen ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande generellt frisläpp av investeringsfonder

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi204 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om generellt frisläpp av
investeringsfonder och investeringsreserver,

14. Förnyelsefonder (mom. 7)

Hans Petersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 40 slutar med ”motion Fi708 (vpk)” bort ha följande lydelse:
Utmärkande för de nuvarande förnyelsefonderna är att de inte kommer
alla till del. Anställda i företag med stora vinster har goda möjligheter att
komma i åtnjutande av fonderna. Däremot får de som arbetar i företag med
stora behov men låga vinster inget utbyte av förnyelsefonderna. Detsamma
gäller för anställda i den offentliga sektorn som står helt utanför fondsystemet.
Förnyelsefonderna bidrar härigenom till att underbygga de stora
skillnader som redan föreligger.

I motion Fi708 anvisar vänsterpartiet kommunisterna en väg att komma till
rätta med detta problem. Denna möjlighet bör enligt utskottets mening tas
till vara. I överensstämmelse med motionärernas förslag bör företagen
åläggas att göra ytterligare fondavsättningar men denna gång till en
gemensam förnyelsefond som inte är företagsanknuten. Riksdagen bör enligt
utskottets mening hos regeringen begära förslag om en utbyggnad av
förnyelsefonderna genom avsättningar på det sätt som anges i motion Fi708
(vpk). I den nya fondens styrelse skall de fackliga organisationerna inneha en
majoritet av platserna. I första hand bör fondens medel användas för
teknisk-humanistisk vuxenutbildning varvid särskild prioritet bör ges åt dem
som har mindre än tio års skolgång.

Det får ankomma på regeringen att i överensstämmelse med dessa
riktlinjer utforma mer detaljerade föreskrifter för ett sådant fondsystem.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förnyelsefonder
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi708 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om ett nytt system med
förnyelsefonder,

15. Ekonomisk demokrati (mom. 8)

Hans Petersson (vpk) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”Sorn
framhålls” och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Både den fortsatta koncentrationen och den fortsatta transnationaliseringen
har inneburit en ökad maktställning för kapital- och ägarmakten i Sverige.
Detta gäller såväl inom de stora företagen som inom samhället som helhet.
Det är mycket svårt för en arbetargrupp att hävda sina intressen i ett stort
företag med låt oss säga 100 000 anställda. Ännu svårare är det om företaget
har en världsomspännande verksamhet och huvuddelen av de anställda
utanför Sverige. Tendenserna till fortsatt maktkoncentration inom det
ekonomiska livet måste därför brytas. I stället måste en utveckling inledas
som bryter fåtalsväldet inom företagen och i näringslivet samt ersätter detta

1988/89:FiU20

Reservationer

7 Riksdagen 1988189.5 sami. Nr 20

med demokratiska ägarformer och avgörande makt för dem som utför
arbetet. Detta måste gälla inom både privat och offentligt ägda företag.
Kampen på arbetsplatserna, av de fackliga och politiska organisationerna är
därvid avgörande. Den måste emellertid stödjas och befästas av uttalanden
och lagstiftning i riksdagen. Utskottet föreslår att riksdagen i detta syfte
uttalar sig för ekonomisk demokrati, för en utveckling i riktning mot
demokratiska förhållanden inom näringslivet.

Ägarutredningens (dir. 1985:22) uppdrag var begränsat. Dess uppgift
tolkades så att den skulle studera frågan om ägande och inflytande med
utgångspunkt i näringslivets förmåga till förnyelse och tillväxt. Den slutliga
frågeställningen skulle vara hur denna förmåga påverkas av förändringar i
ägar- och inflytandestrukturen. Förändringarnas betydelse för företagsdemokratiska
och fördelningspolitiska strävanden i samhället ansågs ligga
utanför dess uppdrag att behandla. Såsom påpekades i en av reservationerna
till utredningen kan man emellertid inte skilja dessa frågor från varandra. Ett
ökat inflytande för de anställda i företagen, för arbetare, tekniker och
tjänstemän, är i själva verket en avgörande förutsättning för ett mera
effektivt näringsliv. Utskottet föreslår mot denna bakgrund att ägarutredningen
följs upp med en ny utredning vars uppgift skall vara att studera
möjligheterna för en demokratisk utveckling inom företagen och hela det
ekonomiska livet samt framlägga förslag i denna riktning.

Vad utskottet här anfört om ekonomisk demokrati i näringslivet bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande ekonomisk demokrati
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi210 yrkandena 1 och
2 samt 1988/89: Fi224 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om ekonomisk demokrati och att riksdagen
hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att
framlägga förslag som främjar en demokratisering av näringslivet,

16. Ekonomisk demokrati (mom. 8, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c). Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”Sorn framhålls" och slutar
med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Som framställs i motionerna var ägarutredningens uppgift att studera
frågor om ägande och inflytande i näringslivet och vilken betydelse dessa
förhållanden har för förnyelse och tillväxt. Utskottet kan inte se att den
kontinuerliga process som kännetecknar förnyelsen av näringslivet ytterligare
skulle föras framåt genom att en ny ägarutredning tillsätts med den
inriktning som föreslås i här aktuella motioner. Utskottet vill tillägga att ett
ökat enskilt aktieägande är en viktig del i att sprida makt och inflytande i
näringslivet. Åtgärder bör därför vidtas för att stimulera enskilt aktieägande.

1988/89:FiU20

Reservationer

17. Förslag för främjande av högteknologi (mom. 9)

Anne Wibble (fp). Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m).
Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med ”Ett förslag”
och slutar med ”yrkande 8” bort ha följande lydelse:

I motion Fi226 (c) framförs ett förslag att förbättra produktiviteten genom
att främja högteknologiska branscher.

Som utskottet ser det fäster centern i motion Fi226 (c) uppmärksamheten
på en angelägen industripolitisk fråga. Denna fråga tas också upp i motion
Fi214 (m) och har också tidigare tagits upp av folkpartiet, t.ex. i dess
näringspolitiska motion under föregående riksmöte (motion 1987/88:N304).
Den svenska industrin är i hög grad inriktad på traditionella industrigrenar.
Devalveringarna under åren 1981 och 1982 har starkt bidragit till att våra
basindustrier har haft en gynnsammare utveckling under senare år än övriga
industrigrenar. Det starka beroendet av basindustrierna gör samtidigt
Sverige mer känsligt vid en konjunktursvängning. Dessutom präglas världsmarknaden
för basindustriernas produkter av låg tillväxttakt i jämförelse
med världshandeln med högteknologiska produkter. De högteknologiska
industribranscherna är strategiskt viktiga och framtidsinriktade.

Parallellt med en fortsatt satsning på de traditionella industrigrenarna
måste därför Sverige, enligt utskottets mening, främja utvecklingen av den
högteknologiska industrin. Regeringen bör låta utreda hur en sådan utveckling
kan stimuleras och därefter återkomma till riksdagen med förslag till
åtgärder.

Utskottet tillstyrker med det anförda yrkande 8 i motion Fi226 (c).

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande förslag för främjande av högteknologi
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi226 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Finansiering av socialförsäkringssystemet (mom. 10)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c). Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”motion Fi710 (c)” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening tar motionärerna upp en viktig fråga när man
pekar på vissa grundläggande problem som är förknippade med den
långsiktiga finansieringen av socialförsäkringssystemet. Dessa frågor har
utförligt behandlats också i partimotioner från moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet. Hur man skall komma till rätta med de snabbt
stigande kostnaderna i de stora transfereringssystemen kommer att vara av
stor betydelse för den ekonomiska politiken under kommande år.

Med hänsyn härtill delar utskottet motionärernas uppfattning att en
översyn bör göras socialförsäkringssystemet och dess finansiering. Vad
utskottet här anför innebär att utskottet biträder motion Fi710 (c).

1988/89:FiU20

Reservationer

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande finansiering av socialförsäkringssystemet

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Fi710 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
socialförsäkringssystemet och dess finansiering,

19. Statsskuldspolitiken (mom. 11)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”Utskottet vill
med” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Det kontinuerliga
tillflödet av alleamanssparande och kravet att suga upp likviditet från
hushållen medförde när upplåningbehovet samtidigt minskade att det tidvis
blev svårt att förse penning- och obligationsmarknaderna med erforderlig
mängd statsskulds- och riksobligationer. Detta är olyckligt eftersom dessa
upplåningsformer fungerar smidigt och är kostnadseffektiva. Det försvårar
riksbankens möjligheter att föra en effektiv kreditpolitik.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att allemanssparande! har flera
nackdelar från statsskuldspolitisk synpunkt. Kostnaden är hög, närmare
13 %, vilket är väsentligt mer än för andra upplåningsformer. Vidare innebär
en fortsatt ökning av allemanssparande! att likvidiseringen av statsskulden
ökar. Inlåningen är i princip å vista, vilket skapar osäkerhet i riksgäldskontorets
skuldförvaltning. Utskottet anser därför i likhet med vad som anförs i
motionerna att allemanssparande! bör avvecklas som statlig upplåningsform.

Även sparobligationer bör avvecklas som upplåningsform och volymen av
premieobligationer bör inte öka. De störningar som på senare tid uppträtt på
premiemarknaden motiverar enligt utskottets mening försiktighet med nya
emissioner under år 1989.

Utskottet anser i likhet med vad motionärerna anför att upplåningen
utomlands fungerar smidigt. Utskottet ställer sig också bakom normen att
staten inte skall låna utomlands. Det förefaller emellertid inte rimligt när
bytesbalansen visar ett växande underskott att staten skall amortera ned
utlandsskulden. Det medför som anförs i motion Fi214 (m) att statens
upplåningskostnader stiger.

Vad utskottet anfört om statsskuldspolitiken bör riksdagen som sin mening
ge riksgäldsfullmäktige till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 5 och
1988/89:Fi223 yrkande 5 som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna vad utskottet anfört om statsskuldspolitiken,

1988/89:FiU20

Reservationer

100

20. Engångsförstärkningar av budgeten (mom. 12) 1988/89:FiU20

Anne Wibble (fp), Gunnar Björk (c), Lars De Geer (fp) och Ivar Franzén (c) ^eservat*oner
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ”Utskottet
anser med” och på s. 44 slutar med ”yrkande 9” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill anföra följande med anledning av vad som anförs i motion
Fi226 (c) om att staten bör avyttra statliga företag och annan statlig egendom.

Det finns flera goda skäl för en sådan avyttring. Ett skäl som motionärerna
uppmärksammar i detta sammanhang är att minska statens skuldbörda.

Utskottet delar denna uppfattning. Statsskulden uppgår till betydande
belopp, vilket gör att statsskuldräntorna blir avsevärda. Räntorna utgör
numera ca 15 % av statsbudgetens utgifter. En försäljningsvolym motsvarande
ca 15 - 20 miljarder kronor under en treårsperiod kan således på sikt
minska statens räntekostnader.

En avyttring av statliga företag innebär dessutom flera andra fördelar. Det
kan bidra till ett spritt ägande och en ökad konkurrens. Enligt utskottets
mening bör i första hand de anställda få möjlighet att bli delägare i de företag
man arbetar i. I andra hand bör allmänheten ges tillfälle att teckna aktier.
Kapitalmarknadens ordinarie aktörer bör i princip komma först i tredje
hand. Detta motverkar institutionellt ägande.

Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion Fi226 yrkande 9
som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört om
målsättning och inriktning av engångsförstärkningar av budgeten. Regeringen
bör bemyndigas att genomföra försäljningar med denna inriktning.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande engångsförstärkningar av budgeten
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Fi226 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om målsättning
och inriktning beträffande engångsförstärkningar av budgeten
samt bemyndigar regeringen att genomföra erforderliga försäljningar,

21. Inriktning av kreditpolitiken (mom. 14)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 46 slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser mycket positivt på den avreglering som ägt rum på
kreditmarknaden sedan början av 1980-talet. En väl fungerande kreditmarknad
har stora fördelar från effektivitetssynpunkt. Enligt utskottet bör också
återstående rester av kreditregleringen avlägsnas. När avregleringen är
fullstädigt genomförd bör detta bekräftas genom att lagen om kreditpolitiska
medel ersätts med en regelrätt beredskapslag för extra ordinära situationer.

Det är vidare uppenbart att den genomförda utvidgningen av omsättningsskatten
på aktier till fondkommissionärers egenhandel samt införande av en
omsättningsskatt på penningmarknaden fått avsevärda negativa effekter.

Omsättningen av vissa instrument sjönk med en tredjedel. Kostnaderna för
låntagarna, inte minst för staten, blev avsevärt högre.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att riksbanken bör avskaffa
diskontot snarast möjligt.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi214 (m) yrkande 6 i
berörd del om kreditpolitiken bör ges fullmäktige i riksbanken till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande inriktning av kreditpolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Fi214 yrkande 6 i
berörd del som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

22. Avskaffande av bilkreditförordningen (mom. 15)

Anne Wibble (fp). Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 46 som börjar med ”Bilkreditförordningen
upphörde” och slutar med ”motion Fi225” bort ha följande
lydelse:

Betalningsvillkor vid försäljning av motorfordon regleras sedan den 28
april'1988 med stöd av förordningen om betalningsvillkor vid kreditköp.
Enligt denna förordning krävs en kontantinsats om 50 % vid köp av
motorfordon och en kontantinsats om 40 % vid andra kreditköp. Det
ankommer på regeringen att meddela dessa föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp.

Det finns enligt utskottets mening inte anledning att på detta sätt utfärda
särskilda kreditvillkor för bilinköp. Det försvårar förnyelsen av bilbeståndet,
vilket fördröjer övergången till katalytisk avgasrening för bilar. Utskottet
anser att de här påtalade restriktionerna bör avskaffas snarast. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande avskaffande av bilkreditförordningen

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Fi225 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. Valutaregleringen (mom. 16)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Vad utskottet
nu” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser emellertid att lösningen av dessa frågor, avseeende
skattekontroll och beredskapslagstiftning, inte får utgöra hinder för att
definitivt i ett steg avveckla valutaregleringen. Utskottets ställningstagande
innebär också att kravet i motion Fi214 (m) om att avskaffa nuvarande

1988/89:FiU20

Reservationer

102

beloppsbegränsning för fysiska personer vid köp av bostad för eget bruk
tillgodoses.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi214 (m) yrkande 6 i här
berörd del bör riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i
riksbanken till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande valutaregleringen
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi214 yrkande 6 i berörd
del och med anledning av motionerna 1988/89:Fi201 yrkande 2,
1988/89:Fi220 yrkande 1, 1988/89:Fi226 yrkande 5 och med avslag på
motionerna 1988/89:Fi210 yrkande 3, 1988/89:Fi211 yrkande 2 och
1988/89:Fi224 yrkande 9 som sin mening ger regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna vad utskottet anfört om avskaffande av
valutaregleringen,

24. Valutaregleringen (morn. 16)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Vad utskottet
nu” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill dessutom i likhet med vad som anförs i motion Fi222 (c)
anföra att Sverige måste ha möjlighet att utveckla och vidmakthålla en
närings- och ägarstruktur som garanterar inflytande, regional utveckling och
trygghet för de anställda. Det innebär enligt utskottet att i den harmoniseringsprocess
med den västeuropeiska gemenskapen som pågår är det viktigt
att begränsningsregler kan införas för att inte situationer skall uppstå där
vitala svenska industri- och ägarintressen helt kommer att styras av nya maktoch
ägarkoncentrationer utanför landets gränser.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi201 yrkande 2, Fi220
yrkande 1 och Fi226 yrkande 5 om kredit- och valutapolitiken bör riksdagen
som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande valutaregleringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi201 yrkande 2,
1988/89:Fi220 yrkande 1 och 1988/89:Fi226 yrkande 5 och med avslag
på motionerna 1988/89:Fi210 yrkande 3, 1988/89:Fi211 yrkande 2,
1988/89:Fi214 yrkande 6 i berörd del och 1988/89:Fi224 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

1988/89:FiU20

Reservationer

103

25. Valutaregleringen (mom. 16)

Hans Petersson (vpk) och Carl Frick (mp) anser

1988/89:FiU20

Reservationer

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 49 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Sveriges utrikeshandel sker till ca 50 % med EG-länder. Utskottets
slutsats härav är att den redan höga graden av beroende inte bör höjas
ytterligare. Det är snarare logiskt att prioritera förbindelser med andra
länder och marknader. Detta understryks av EG-ländernas påtagliga inre
svårigheter. De tyngs av överproduktion och massarbetslöshet. Utvecklingen
av svensk utrikeshandel bör därför snarare ske med marknader utanför
EG: Förenta Staterna, Canada, Östeuropa, EFTA-länderna, Asien och
övriga delar av tredje världen. Sårbarheten för Sverige blir mindre med mer
mångsidiga kontakter.

Sverige bör enligt utskottets mening som alternativ till EG-harmonisering
sätta ett alleuropeiskt perspektiv. Friare handel samt ekonomiskt och
kulturellt samarbete mellan alla europeiska länder måste eftersträvas.

Endast med en sådan inriktning av Europapolitiken gynnas avspänning och
fred.

En ensidig anpassning till förhållandena inom EG riskerar att bli en
anpassning till de kommersiella intressena, den konservativa politiken och
till långtgående överutnyttjande av såväl människor som natur.

En totalavreglering av valutarestriktionerna skulle innebära en fullständig
kapitulation för dessa krafter. Det finns snarare anledning att ompröva de
liberaliseringar som redan genomförts i Sverige. Framför allt bör utflyttning
av svenska företag och sysselsättningstillfällen styras på ett för Sverige
samhällsekonomiskt acceptabelt sätt. Valutalagstiftningens alla möjligheter
bör utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande över den ekonomiska
internationaliseringsprocessen.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi210 (vpk) yrkande 3,

Fi211 (mp) yrkande 2 och Fi224 (vpk) yrkande 9 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna,

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande valutaregleringen
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Fi210 yrkande 3,

1988/89:Fi211 yrkande 2 och 1988/89:Fi224 yrkande 9 samt med avslag
på motionerna 1988/89:Fi201 yrkande 2, 1988/89:Fi214 yrkande 6 i
berörd del, 1988/89:Fi220 yrkande 1 och 1988/89:Fi226 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

26. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande (mom. 17)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Utskottet ser”

och slutar med ”Fi222 yrkande 1” bort ha följande lydelse: 104

I motion Fi222 (c) begärs en utvärdering av konsekvenserna av avreglering- 1988/89:FiU20
en inom valutaområdet. Reservation c r

Utskottet anser det nödvändigt att avskaffandet av valutaregleringen kan
kombineras med sådana regler att det inte kommer i konflikt med uppställda
välfärdsmål eller får negativa effekter på den regionala utvecklingen. Om en
avskaffad valutareglering leder till att utländska placeringar i värdepapper
allvarligt förändrar ägarbilden och inflytandet i svenskt näringsliv måste det
enligt utskottets uppfattning vara möjligt att göra korrigeringar. Det är
därför nödvändigt att riksdag och regering noggrant följer utvecklingen.

Utskottet tillstyrker med det anförda att en utvärdering görs på det sätt som
föreslås i motion Fi222 yrkande 1.

Däremot anser utskottet inte att en parlamentarisk utredning som föreslås
i motion Fi212 (mp) behöver tillsättas och att resultaten av denna bör
avvaktas innan ytterligare steg tas i avreglerande riktning. Utskottet
avstyrker således motion Fi212 yrkandena 1-4 och 6.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi222 yrkande 1 och med
avslag på motion 1988/89:Fi212 yrkandena 1, 2, 3, 4 och 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utvärdering
av konsekvenserna av valutaregleringens avskaffande,

27. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande (mom. 17)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Utskottet ser”
och slutar med ”Fi222 yrkande 1” bort ha följande lydelse:

I motion Fi222 (c) begärs en utvärdering av konsekvenserna av avregleringen
inom valutaområdet och i motion Fi212 (mp) föreslås att avvecklingen
måste föregås av en allsidig och omfattande parlamentarisk utredning om
konsekvenserna på kort och lång sikt.

Efter en avveckling av valutaregleringen torde enligt utskottets bedömning
möjligheterna för Sverige att föra en självständig svensk ekonomisk
politik vara mycket små. Kapitalets lättrörlighet gör att alla ekonomiskpolitiska
åtgärder kommer att mötas av omedelbara motreaktioner. Företagen
kommer att vara oförhindrade att placera och omfördela sina tillgångar
enbart i enlighet med företagets bästa. Möjligheterna för samhället att
påverka kapitalströmmarna blir obefintliga vid en gemensam valutamarknad.
Alla länder tvingas föra samma ekonomiska politik, dvs. de små
länderna måste anpassa sig till de starkare ekonomierna. Detta ser utskottet
som mycket oroande.

Det högt industrialiserade Europa står inför utomordentligt stora problem.
Det är få områden i världen som har en så omfattande och svår
miljöförstöring. Den stora politiska utmaningen för Europa de närmaste
årtiondena är, såsom anförs i motion Fi212 (mp), att komma till rätta med

dessa problem och ge befolkningen drägliga levnadsförhållanden. Detta 1988/89:FiU20
kräver politisk handlingskraft men också redskap för att genomföra föränd- Reservationer
ringar med. Att i detta läge helt avhända sig möjligheterna att påverka
kapitalflödena innebär att miljöförstöringen kommer att fortgå med oförminskad
kraft.

Det finns som utskottet ser det goda skäl för att ordenligt utreda
konsekvenserna av en avveckling av valutaregleringen innan riksdagen fattar
beslut i frågan. Samtliga politiska partier bör delta i ett sådant arbete.

Utskottet tillstyrker således motion Fi212 yrkandena 1-4 och 6.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi212 yrkandena 1,2, 3, 4
och 6 och med avslag på motion 1988/89:Fi222 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en parlamentarisk
utredning av konsekvenserna av valutaregleringens avskaffande,

28. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av
valutaregleringens avskaffande (mom. 17, motiveringen)

tInder förutsättning av bifall till reservation 25

Hans Petersson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 49 som
börjar med ”Utskottet ser” och slutar med ”Fi222 yrkande 1” bort ha
följande lydelse:

I motionerna Fi212 och Fi222 begärs att valutaregleringen skall utredas
eller att konsekvenserna av avregleringen skall utvärderas. Eftersom utskottet
anser att valutaregleringen inte skall avskaffas finns det heller inte skäl att
utvärdera konsekvenserna av en avreglering. Motionerna avstyrks därför av
utskottet.

29. En valutapolitisk beredskapslag (mom. 18)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Målet för”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som föreslås i motion Fi212 (mp) att om en
avveckling sker av valutaregleringen bör den kombineras med en valutapolitisk
beredskapslag som gör det möjligt att lätt och snabbt kunna återinföra
valutaregleringen om det blir nödvändigt.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande en valutapolitisk beredskapslag

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi212 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

106

30. En valutapolitisk beredskapslag (mom. 18, motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 25

Hans Petersson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 49 som
börjar med ”Målet för” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande
lydelse:

Eftersom utskottet anser att valutaregleringen bör bibehållas finns det inte
skäl att införa en valutapolitisk beredskapslag. Utskottet avstyrker därför
motion Fi212 yrkande 5.

31. Facklig vetorätt vid utländska företagsköp (mom. 19)

Hans Petersson (vpk) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

De värden som investeras i svenska företags uppköp av företag i utlandet
eller som utgörs av svenska företag som förvärvas av utländska kapitalgrupper
har skapats av de arbetande vid resp. företag. De bör enligt utskottets
mening ha den avgörande bestämmanderätten över de värden som skapats
genom deras arbete. De fackliga organisationerna vid resp. företag bör
därför ha vetorätt när det gäller försäljning av svenska företag till utländskt
kapital eller svenska företags uppköp av företag i utlandet. Riksdagen bör i
enlighet med vad som anförs i motion Fi210 yrkande 4 av regeringen begära
förslag till lagstiftning i detta syfte.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande facklig vetorätt vid utländska företagsköp
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi210 yrkande 4 hos
regeringen begär förslag till lagstiftning med syfte att ge de fackliga
organisationerna vid resp. företag vetorätt vid försäljning av svenska
företag till utländskt kapital eller svenska företags uppköp av företag i
utlandet,

32. Facklig vetorätt vid utländska företagsköp (mom. 19,
motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 49
som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”yrkande 4” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning innebär utländska företagsförvärv i Sverige
vanligen en stimulans för företagen. Teknikutvecklingen främjas och investeringstakten
ökar. Därmed stärks företagens konkurrenskraft och förmåga
att ge sysselsättning. Utskottet anser mot denna bakgrund att åtgärder bör
vidtas för att underlätta och stimulera företagens internationalisering.
Företagsförvärvslagen bör därför upphävas så snart som möjligt.

Utskottet anser därför inte att restriktioner av den typ som föreslås i 1988/89:FiU20
motion Fi210 bör införas i svenska företag. Motionen bör avslås av Reservationer
riksdagen.

33. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet
(EMS) (mom. 20)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”därför av utskottet” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Det europeiska
monetära systemet (EMS) trädde i funktion i mars 1979. Dess syfte är att
upprätta ett närmare samarbete, som leder till en zon av monetär stabilitet i
Europa. EMS efterträdde den s.k. valutaormen som efter Bretton-Woodssystemets
sammanbrott fungerat under perioden 1972-1978. Samarbetet
vilar på ett avtal mellan deltagarländernas centralbanker. Det är således inte
någon del av EG-systemet, som utgör en samverkan mellan nationer.

Romtraktaten från år 1957 innehöll inga bestämmelser om en europeisk
valutazon. Genom den i februari 1986 undertecknade enhetsakten har det
visserligen införts en hänvisning till EMS i Romtraktatens artikel 102. Denna
säger att medlemsstaterna, i sin strävan att harmonisera den ekonomiska och
monetära politiken, skall beakta den erfarenhet som förvärvats inom ramen
för EMS och genom utvecklingen av den europeiska valutaenheten ECU.

Men enligt ett rådsbeslut i oktober 1985 är det inte nödvändigt att vara
medlem av EG för att delta i EMS. Ingen centralbank i en icke-EG-stat har
emellertid ännu framställt någon önskan om sådan medverkan, varför de
närmare formerna, som torde få fastställas i förhandlingar, inte är klarlagda.

Valutaregleringens slopande gör det naturligt att överväga frågan om
Sveriges valutapolitiska regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Sedan
ett tiotal år tillbaka anges denna i förhållande till en korg av utländska
valutor. I praktiken har emellertid den svenska kronans värde påverkats av
de stora kurssvängningarna för dollarn, som dessutom har getts dubbel vikt i
korgen. EMS erbjuder en fastare punkt att anknyta kronan till. Kursrelationerna
i detta system har nu varit oförändrade i över två år. Genom en
EMS-anknytning skulle Sverige ytterligare markera att inflationsmål och
valutakursnormer måste tas på allvar. Vi skulle också erhålla del av det stöd
som centralbankerna i EMS-länderna ger varandras valutor om behov
uppkommer.

Som isolerad åtgärd löser inte en EMS-anknytning problemen i den
svenska ekonomin. Men om den ekonomiska politiken i övrigt ges rätt
inriktning, kan ett sådant steg ge ett värdefullt bidrag till kampen mot
inflationen. När Sverige år 1977 under trycket av stora ekonomiska obalanser
utträdde ur valutaormen, utlovades en förnyad anknytning till ett europeiskt
valutasamarbete, så snart förutsättningar för detta åter förelåg. I enlighet
med vad som anförs i motionerna Fi221 (m) och Fi223 (fp) yrkande 4 anser
utskottet att läget nu är sådant. Det innebär att utskottet avstyrker 108

motionerna Fi211 (mp) yrkande 1, Fi220(c) yrkande 2 och Fi222 (c) yrkande 1988/89:FiU20

2. Reservationer

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande anknytning till det europeiska monetära samarbetet
(EMS)

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:Fi221 och 1988/
89:Fi223 yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1988/89:Fi211
yrkande 1,1988/89:Fi220 yrkande 2 och 1988/89:Fi222 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

34. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet
(EMS) (mom. 20)

Hans Petersson (vpk) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”därför av utskottet” bort ha följande lydelse:
Tankarna på anslutning till EMS är ett led i Sveriges anpassning och
harmonisering till EG. Avsikten är att på punkt för punkt begränsa Sveriges
ekonomiska och politiska handlingsfrihet. Det torde vara unikt för ett
självständigt land med frihetsanor sedan medeltiden att så totalt vilja
begränsa sin politiska självständighet.

Utskottet anser således att någon anslutning eller anknytning till EMS inte
bör komma i fråga.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi211 (mp) yrkande 1 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till känna.

Motionerna Fi220 yrkande 2, Fi221, Fi222 yrkande 2 och Fi223 yrkande 4
avstyrks således av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande anknytning till det europeiska monetära samarbetet
(EMS)

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Fi211 yrkande 1 och
med avslag på motionerna 1988/89:Fi220 yrkande 2, 1988/89:Fi221,
1988/89:Fi222 yrkande 2 och 1988/89:Fi223 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört,

35. Uttalande om Sveriges riksbank och svensk myntenhet
(mom. 21)

Hans Petersson (vpk) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”således av utskottet” bort ha följande lydelse:

I förlängningen av EG-samarbetet ligger bildandet av en valutaunion med
gemensam valuta och centralbank som konsekvens. Det finns som utskottet

ser det en uppenbar risk att detta för Sveriges del kommer att leda till att vår 1988/89:FiU20
finansiella självständighet upphör. Detta bör inte få ske enligt utskottets Reservationer
mening.

Utskottet anser därför med bifall till motion Fi211 yrkandena 3 och 4 att
riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att Sverige skall
behålla Sveriges riksbank och att den svenska kronan skall förbli svensk
myntenhet.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande uttalande om Sveriges riksbank och svensk myntenhet att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi211 yrkandena 3 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

36. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (morn. 22)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Budgetutvecklingen
1982/83-1989/90” och på s. 53 slutar med ”inte godtagbar” bort ha

följande lydelse:

Riktlinjer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken spelar, som framhålls i motion Fi214, en central roll i arbetet
på att uppnå ökad valfrihet, högre tillväxt och tryggare välfärd i framtiden.

Den fortgående ökningen av såväl budgetens inkomst- som dess utgiftssida i
förhållande till bruttonationalprodukten måste brytas. Enligt utskottets
mening är det nödvändigt att både skattetrycket och den offentliga utgiftsandelen
sänks.

Detta innebär att de offentliga utgifternas möjliga ökningstakt i nominella
termer bestäms av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som
råder i de länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs samt de krav på
minskning av skattetrycket som ställs upp.

Utskottet anser, i överensstämmelse med vad som framhålls i motion
Fi214 (m), att skattetrycket i genomsnitt bör sänkas med cirka en procentenhet
per år. Det innebär att de offentliga utgifternas reala ökning måste
begränsas till 0,5-1,0 % per år vid en genomsnittlig tillväxt i totalproduktionen
(BNP) på 2,0-2,5 % per år.

En sådan inriktning av budgetpolitiken förutsätter avreglering och avmonopolisering
av den offentliga verksamheten, så att nödvändiga besparingar
därigenom kan göras samtidigt som tillräckligt utrymme för att klara också
nytillkommande offentliga utgiftsbehov skapas. Enligt utskottets mening är
en sådan inriktning av budgetpolitiken fullt realistisk.

Mot bakgrund av behovet att anpassa den svenska inflationstakten till den
som råder i omvärlden måste, enligt utskottets uppfattning, utgiftsökningarna
i nominella termer successivt begränsas till ca 5 % för hela den offentliga
sektorn. Mot denna bakgrund delar utskottet också i princip regeringens
uppfattning, såsom den kommer till uttryck i finansplanen, att en utgiftsram
bör tillämpas även för nästa budgetår och att denna bör bestämmas till 5 %.

Detta innebär emellertid inte att utskottet anser den av regeringen använda 1988/89:FiU20
tekniken för utgiftsramens tillämpning vara den bästa. Utskottet ger nedan Reservationer
mer i detalj sin syn på utformningen av utgiftsramen.

Av tabell B framgår att transfereringar till hushåll är den del av de
offentliga utgifterna som ökar fortast, mer än dubbelt så snabbt som
tillväxten i BNP. Detta har stort genomslag på den totala utgiftsökningen,
eftersom dessa transfereringar svarar för en tredjedel av de offentliga
utgifterna. Den offentliga konsumtionen har i genomsnitt ökat med 1,6 %
under den period som tabellen avser. Medan den statliga konsumtionen
minskat, har den kommunala ökat långt snabbare än vad riksdagen vid flera
tillfällen angivit som önskvärt. Dessutom visar nu föreliggande prognoser att
den kommunala konsumtionen kommer att växa ännu snabbare under
kommande år. Även dessa aktuella tendenser måste brytas enligt utskottets
mening. Totalt sett visar finansdepartementets beräkning för 1989 att den
offentliga sektorns utgifter annars expanderar med 2,2 % i volym. Prognoserna
för 1990 tyder på en liknande utveckling.

Tabell B. Reala förändringar av den offentliga sektorns inkomster och utgifter
1983-1989

Årlig procentuell volymförändring

	1983	1984	1985	1986	1987	1988	1989
Inkomster	4,9	3,1	3,5	5,1	7,9	0,0	2,0
Exkl. engångsskatt					5,2	2,5
Utgifter	2,7	0,4	3,8	1,4	0,0	1,8	2,2
Transfereringar
till hushåll	3,1	- 1,2	4,7	5,9	5,4	6,6	5,5
Övriga
transfereringar	6,0	-10,4	3,6	2,7	-10,0	-0,8	-0,4
Räntor	7,8	9,6	12,0	-7,4	- 8,9	-9,7	-4,9
Konsumtion	0,8	2,4	2,1	1,2	1,3	1,4	1,9
Investeringar	-0,3	- 2,2	-3,7	-2,6	- 3,5	4,3	1,7

Anm.: Förändringstalen för den totala offentliga sektorns inkomster och utgifter
redovisas med statsbidrag och andra interna betalningsströmmar eliminerade. Inkomster
och transfereringar har deflaterats med KPI. Offentlig konsumtion och
investeringar har deflaterats med respektive implicitdeflator.

Källa: Finansdepartementet

Sammantaget innebär detta att utskottet förordar att besparingarna i de
offentliga utgifterna måste uppgå till ca 14 miljarder för att volymökningen i
den offentliga sektorn skall hållas inom det ovan angivna intervallet.
Utskottet konstaterar att det budgetalternativ som presenteras i motion
Fi214 (m) följer denna snäva ram.

Det förslag till budgetalternativ som presenteras i motion Fi214 (m) och
som utskottet förordar är så utformat att det främst begränsar tillväxten i
transfereringsutgifterna samt håller tillbaka kommunernas expansion. Effekterna
motverkas för hushållen genom att skattesänkningarna är större än
besparingarna och för kommunerna genom att minskningen av statsbidrag
kopplas samman med ett slopande av till dessa knutna villkor och föreskrifter.
Med tanke på lönekostnadernas stora betydelse för kommunernas
ekonomi innebär motionärernas förslag därutöver väsentligt minskade

kostnader för kommunerna, eftersom de föreslagna skattesänkningarna gör
det möjligt att hålla löneökningarna på en låg nominell nivå.

Utskottet ansluter sig således till det förslag till statsbudget för det
kommande budgetåret som framförs i motion Fi214 (m) och som innebär en
utgiftsnivå som ligger 15,2 miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Av
dessa utgiftsminskningar är 3 miljarder kronor av mer eller mindre engångskaraktär,
även om samma slags intäkter av denna storlek torde kunna
beräknas för varje år under den närmast överskådliga framtiden.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att skatteintäkterna för
nästa budgetår kan beräknas bli 9,8 miljarder kronor mindre än vad
regeringen utgått ifrån. Det kassamässiga överskottet skulle därmed bli
5,4 miljarder kronor större än vad regeringen föreslagit. Bortses från de icke
permanenta effekterna, som är ett resultat av föreslagen försäljning av
statliga företag m.m., beräknas det föreslagna överskottet bli ca
2,3 miljarder kronor större än regeringens. Utskottet förordar att denna
budgetpolitik genomförs.

Sammantaget innebär det av utskottet förordade budgetalternativet en
viss finanspolitisk förstärkning jämfört med regeringens förslag, vilket också
kan anses befogat med hänsyn till det väntade efterfrågetrycket i ekonomin.
Skulle avmattningen under budgetåret bli mer markerad än vad utskottet nu
förutser, reduceras det beräknade budgetöverskottet automatiskt.

Utskottet konstaterar dessutom att budgetöverskottet förstärks ytterligare
till följd av att riksbanken, enligt sin verksamhetsberättelse, avser att till
staten inleverera en större del av det beräknade överskottet. Jämfört med
vad regeringen förutsatt uppgår skillnaden till 2,6 miljarder kronor.

Det kan mot bakgrund av de i det föregående angivna riktlinjerna synas
motsägelsefullt att i en tid av betydande överskott i den samlade offentliga
sektorn förorda ett visst - om än beskedligt - budgetöverskott, vilket ju
ytterligare förstärker det kollektiva sparandet. Det offentliga sparandeöverskottet
hänför sig emellertid i allt väsentligt till socialförsäkringssektorn, där
alla prognoser pekar på snabbt växande utgiftsökningar i framtiden. Den av
oss åsyftade anpassningen bör därför i första hand komma till stånd genom
att en stor återhållsamhet iakttas med kommande höjningar av socialförsäkringsavgifter.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Folkpartiet
har” och på s. 58 slutar med ”Fi213 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

I motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) redovisas budgetalternativ som i
vissa stycken överensstämmer med förslagen i motionen Fi214 (m). Enligt
utskottets mening innebär emellertid inte besparingarna i motionerna
Fi223 (fp) och Fi226 (c) att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

I motion Fi224 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker
utskottet motion Fi213 (mp).

Med det anförda avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 1988/89:100 bil. 1 mom. 2, motionerna
Fi213 (mp) yrkande 2, Fi223 (fp) yrkande 2, Fi224 (vpk) yrkande 2 samt
Fi226 (c) yrkandena 2 och 11 samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anges i motion Fi214 (m) yrkande 2.

1988/89: FiU20

Reservationer

112

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”Sammanfatt- 1988/89:FiU20

ning av” och på s. 63 slutar med ”statsbudgetens utgifter” bort utgå, Reservationer

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1988/

89:100 bil. 1 mom. 2 i berörd del och motionerna 1988/

89:Fi213 yrkande 2, 1988/89:Fi219, 1988/89:Fi223 yrkande 2, 1988/

89:Fi224 yrkande 2 samt 1988/89:Fi226 yrkandena 2 och 11 godkänner
vad som förordats i motion Fi214 yrkande 2 i berörd del och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ”Budgetutvecklingen
1982/83-1989/90” och på s. 53 slutar med ”inte godtagbar” bort ha
följande lydelse:

Regeringen åberopar ofta utvecklingen av budgetunderskottet, och nu
senast att det vänts i ett överskott, som ett bevis för att den förda ekonomiska
politiken varit lyckosam. I folkpartiets partimotion Fi223 (fp) påpekas dock
att denna utveckling främst är resultatet av två omständigheter: ständigt
höjda skatter och en osedvanligt uthållig internationell högkonjunktur som
inneburit ökade inkomster och minskade krav på bl.a. arbetsmarknadspolitikens
utgifter.

Det budgetöverskott som regeringen presenterar i budgetpropositionen
för 1989/90 är som alltid en prognos, baserad på beräknade inleveranser av
skatter. Denna prognos slår alltid fel, och det är därför omöjligt att uttala sig
så tvärsäkert om budgetens balans som regeringen gör.

Utskottet delar folkpartiets uppfattning att det ökade skattetrycket är av
ondo och bör vändas i sin motsats. Utskottet kan därför inte instämma i
regeringens verklighetsbeskrivning som går ut på att det är en skickligt
hanterad finanspolitik som är grunden för den balanserade budgeten.

Tvärtom vill utskottet erinra om att finanspolitiken inte varit tillräckligt
stram utan bort präglas av en större försiktighet med statens utgifter.

Utskottet konstaterar att den ökning av skattetrycket som skett kontinuerligt
under de senaste sju åren har haft en rad negativa effekter på landets
ekonomi. Ett uppenbart exempel är det negativa hushållssparande!. Ett
annat är utvecklingen inom lönebildningen, som bidragit avsevärt till
nuvarande inflationsspiral.

I finansplanen skriver regeringen att budgeten utformats med utgångspunkt
från en fortsatt restriktiv finanspolitik och att en sådan inriktning har
bedömts nödvändig med hänsyn till rådande högkonjunktur.

Utskottet instämmer i vikten av en mycket stram utgiftspolitik men vill
också erinra om att en totalt sett stramare finanspolitik hade krävts långt
tidigare, då överhettningen inom delar av den svenska ekonomin hade
kunnat stävjas.

8 Riksdagen 1988/89.5 sami. Nr 20

I fjol föreslog bl.a. folkpartiet en sådan finanspolitisk åtstramning. Om
riksdagen hade bifallit de förslagen hade läget i den svenska ekonomin i dag
varit bättre.

Utskottet anser att det budgetalternativ som folkpartiet i motion Fi223 (fp)
presenterat uppfyller de krav som ställs på restriktiv utgiftspolitik, i
kombination med ett värnande om den generella välfärdspolitiken och den
offentliga sektorns kärnområden.

Utskottet anser därför att budgeten bör fastställas med utgångspunkt från
tre riktlinjer.

För det första kan de allvarliga brister inom vård, omsorg och utbildning
som i dag blir alltmer uppenbara inte accepteras. Detta kräver en genomgripande
förnyelse av hela den offentliga sektorn men också i det korta
perspektivet resurstillskott.

För det andra måste utgifterna i de stora generella systemen för inkomstöverföringar
fås under kontroll. En omfattande översyn krävs för att undvika
att kostnaderna för dessa system exploderar. I avvaktan på att en sådan
genomlysning ger resultat kan vissa besparingar göras, i huvudsak för att
finansiera de nödvändiga förbättringarna i själva verksamheterna.

För det tredje är det önskvärt med en sänkning av det totala skattetrycket.

Mot bakgrund av dessa principer föreslår utskottet att riksdagen beslutar
att statsbudgeten i förhållande till propositionen förändras enligt tabellen
nedan.

Budgetsammanställning

Ökade utgifter m.m. (milj. kr.)

Det glömda Sverige 1 200

Utbildning 300

Miljö 200

Kultur och idrott 100

Familj 350

Regionalpolitik 100

Internationell solidaritet 250

Övrigt 50

Skatteförändringar 150

Summa 2 700

Besparingar m.m. (milj. kr.)

Karensdag 1 000

Socialförsäkringen övrigt 2 150

Bostadssubventioner 1 000

Byråkrati m.m. 1 100

Alkoholskatter 1 000

Summa 6 250

Satsningarna på det glömda Sverige utgörs i första hand av stimulansbidrag
till utbyggnad av egna rum på långvården och till gruppbostäder för dementa,
kraftigt höjt vårdbidrag till familjer med barn med handikapp, andra
reformer för handikappade samt ökade resurser för att korta sjukvårdsköerna.

1988/89:FiU20

Reservationer

114

De ökade anslagen till utbildningsområdet är resurser för fasta vikarier 1988/89:FiU20
inom grundskolan. Det är också hög tid att riksdagen beslutar ta de första Reservationer
stegen mot mindre klasser. Högskoleutbildningen ges en rejäl ökning.

Det ökade anslaget för miljöpolitiken rymmer viktiga insatser, främst
forskning och andra åtgärder mot havsföroreningarna. Bl.a. bör 40 milj.kr.
satsas på utveckling av ny miljöskyddsteknik och 30 milj. kr. på frivilliga
naturvårdsåtgärder i skogsbruket, båda anslag som inte ens finns med i
regeringens budget. Därtill kommer satsningar på miljösamarbete med
Östeuropa och flera andra viktiga miljöåtgärder som är ökningar utöver vad
regeringen föreslår, t.ex. vård av naturreservat och bevarandet av hagar och
ängar.

Utskottet anser vidare att familjepolitiken bör förstärkas genom höjda
barnbidrag, vilket kan finansieras genom avskaffade mjölksubventioner, och
att ett vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per förskolebarn och år bör införas.

U-hjälpen bör successivt öka. För nästa år föreslår utskottet därför 200
milj.kr. mer än regeringen till det internationella biståndet. Den internationella
solidariteten kräver också en generös flyktingpolitik, bl.a. bör den s.k.
flyktingkvoten höjas med 500 personer.

Ovannämnda satsningar på viktiga områden finansieras med en karensdag
i sjukförsäkringen (dock med vissa modifieringar jämfört med de regler som
gällde tidigare då en effektiv insjuknandedag fanns för att skydda allergiker
och andra som ofta är korttidssjuka). Den största besparingsposten är
arbetslöshetsförsäkringen. De som har jobb får betala litet mera till den.

Besparingen drabbar inte de arbetslösa. Vidare bör de mycket snabbt
ökande bostadssubventionerna dras ned.

Utskottet anser att anslagen till industripolitiken (selektivt industristöd),
folk- och bostadsräkningen, centrala fackliga kurser och presstöd kan
minskas avsevärt jämfört med förslagen i propositionen.

Sammantaget innebär förslagen att ca 3,5 miljarder kronor utöver vad
regeringen kan komma att föreslå avsätts för i första hand sänkning av
inkomstskatten år 1990.

Övriga partiers budgetförslag

Utskottet har ovan instämt i uppfattningen i folkpartiets motion Fi223 (fp) att
en stram finanspolitik måste bygga på minskade utgifter snarare än ökade
skatter.

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi214 (m) en budgetpolitisk
inriktning som i stora delar överensstämmer med vad utskottet ovan
förordat. Motionärerna föreslår emellertid också stora besparingar i fråga
om biståndet till de fattiga länderna, i vilka utskottet inte kan instämma.

Utskottet avstyrker därför motion Fi214 (m) yrkande 2 i här berörd del.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Folkpartiet
har” och på s. 58 slutar med ”Fi213 yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Centerpartiet föreslår i sin partimotion Fi226 (c) likaså en budgetpolitik
som delvis överensstämmer med utskottets uppfattning. Motionärerna
föreslår emellertid också en differentiering av mervärdeskatten, vilket
utskottet inte kan biträda. Yrkandena 2 och 11 i motion Fi226 (c) avstyrks
därför.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion Fi224 (vpk) föreslås en 1988/89:FiU20
budgetpolitik som helt avviker från vad utskottet anser riktigt. Motionärerna Reservationer
föreslår stora skattehöjningar och utgiftsökningar, vilket resulterar i ett höjt
skattetryck. Utskottet avstyrker därför motion Fi224 (vpk) yrkande 2.

I miljöpartiets motion Fi213 (mp) föreslås en budgetpolitik med helt annan
inriktning än vad utskottet ovan förordat. Bl.a. föreslås en form av
differentiering av mervärdeskatten som har starkt protektionistiska effekter
och en skattepolitik med sådan utformning av bastillägg och grundavdrag att
marginaleffekterna höjs på ett olyckligt sätt. Utskottet avstyrker därför
miljöpartiets motion Fi213 yrkande 2.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”Sammanfattning
av” och på s. 63 slutar med ”statsbudgetens utgifter” bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del och motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 2, 1988/89:Fi214
yrkande 2 i berörd del, 1988/89:Fi219, 1988/89:Fi224 yrkande 2 samt
1988/89:Fi226 yrkandena 2 och 11 godkänner vad som förordas i
motion 1988/89:Fi223 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

38. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med ”Det finns
som” och slutar med ”inte godtagbar” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med centerpartiet att konsumtionsökningen bör
hållas tillbaka med en stram finanspolitik. Eftersom en konjunkturavmattning
är att vänta är det inte lämpligt med större köpkraftsindragningar. Den
privata konsumtionen bör i stället hållas tillbaka genom stimulanser av
hushållssparande!, inte - som i regeringens politik - genom skattehöjningar.

I likhet med centerpartiet anser utskottet att sparande huvudsakligen bör ske
i hushållssektom. Detta är nämligen en förutsättning för ett långsiktigt sänkt
skattetryck.

Enligt utskottet bör barnfamiljerna få bättre valfrihet i barnomsorgen och
bättre ekonomiska villkor. Det bör ske, förutom genom förslaget om
beskattat vårdnadsbidrag, genom höjda barnbidrag, genom sänkt moms på
baslivsmedel och genom bibehållna mjölksubventioner i enlighet med vad
som förordas i motion Fi226 (c).

Det är som utskottet ser det angeläget att pensionärernas grundtrygghet
kan förbättras. Friåret i sjukvården bör återinföras och bättre förutsättningar
bör skapas för hemtjänst och anhörigvård. Vidare bör rättvisa pensionsvillkor
utformas för de pensionärer med låg eller ingen ATP som fortfarande
förnekas pensionstillskott.

Utskottet förordar en omfattande omfördelning av skattetrycket. I
enlighet härmed bör mervärdeskatten differentieras med sänkt skatt på mat.

Arbetsgivaravgifterna bör samtidigt sänkas för småföretag och denna åtgärd 116

bör finansieras inom socialförsäkringssystemet. Skatten skall också användas 1988/89:FiU20
som ett regionalpolitisk instrument, bl.a. i den kommunala skatteutjäm- Reservationer
ningen. Marginalskattesänkningar måste kompletteras med fördelningspolitiska
insatser.

Rättvisa och likvärdiga villkor för landets olika delar bör enligt utskottets
mening prioriteras. Det kommunala skatteutjämningssystemet måste ges en
sådan inriktning att det bättre tar hänsyn till många av de fattigaste
kommunernas situation. Andra angelägna åtgärder i detta sammanhang är
en kraftfull utbyggnad av regionalpolitiken med satsningar på de små
högskolorna, utveckling av skogslänens väg- och järnvägsnät samt en rejäl
satsning på småföretagsamhet och landsbygdsutveckling.

Utskottet är medvetet om att skillnaden i det kommunala budgetåret
(kalenderår) och det statliga från den 1 juli-den 30 juni skapar ej önskvärda
förskjutningar i utbetalningen av det ökade skatteutjämningsbidrag som
föreslås i motion Fi226 (c). Obalansen uppstår genom att centerns tidigare
förslag om förstärkt skatteutjämning har avslagits. Detta kommer självklart
att bli en viss belastning på berörda kommuners likviditet, men på något
längre sikt är kommunernas fördel av den föreslagna skatteutjämningsförstärkningen
odiskutabel.

Utskottet vill betona att den ”arbetslinje” i arbetsmarknadspolitiken som
föreslås i motion Fi226 i högsta grad innebär ett realt sparande. De insatser
som föreslås i motionen kommer med säkerhet att ge en betydande
sysselsättningseffekt. Detta medför självklart minskat behov av arbetslöshetsmedel.
Därutöver kan det ge långsiktigt positiva effekter då det nu när
det är ont om arbetskraft är lättare att placera långtidsarbetslösa, som när de
åter är etablerade på arbetsmarknaden har betydligt ökade möjligheter till
varaktigt arbete. Utskottet vill betona att de föreslagna åtgärderna minst av
allt är att betrakta som en bokföringstransaktion.

I miljöpolitiken bör man införa ekonomiska styrmedel, vilket ger en
omedelbar budgetmässig effekt. Skattetrycket kan därigenom fördelas om
från skatt på arbete till skatter och avgifter på råvaror och miljöhotande
produkter. Som ett led i en sådan omläggning bör en uranskatt och en
särskild svavelavgift införas. Vidare bör kol- och oljeskatten höjas samt en
särskild energins utvecklingsfond inrättas för att styra bort samhället från
kärnkraftsberoendet.

Insatserna på miljöpolitikens område är avgörande för att skapa förutsättningar
för en varaktig tillväxt. En annan förutsättning är att ge småföretagande
och nyföretagande bättre villkor. En omläggning av arbetsgivaravgifterna
bör ske så att egenavgiften helt slopas för ett belopp motsvarande 1
basbelopp samt att sjukförsäkringsavgiften sänks med 5 procentenheter för
en lönesumma motsvarande 500 000 kr. Dessa förslag bör enligt utskottets
mening finansieras i sin helhet genom höjningar av avgiftsuttaget i övrigt.

En ytterligare förutsättning för en varaktig tillväxt är som utskottet ser det
att särskilda insatser görs för att utveckla skolan, den högre utbildningen och
forskningen. Utskottet avvisar de av regeringen föreslagna besparingarna på
skolans område. Enligt utskottets mening bör man i stället satsa på mindre
klasser i skolan, bättre kvalitet på läromedlen och en rejäl satsning på de
mindre högskolorna och deras forskningsmöjligheter. 117

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ökade krav kan ställas på 1988/89:FiU20
vissa av de statliga affärsverkens förräntning av statskapital. En sådan Reservationer
skärpning ger bestående positiva budgeteffekter. Det är alltså inte fråga om
någon tillfällig inleverans utan i första hand en intäkt i ett treårsperspektiv.

Det är vidare angeläget att man genom utförsäljning av statliga företag
minskar statsskulden och därigenom räntebelastningen på budgeten.

När det gäller den finanspolitiska stramhet som förordas i motion Fi226 (c)
så biträder utskottet den i motionen föreslagna linjen med effektiva
sparfrämjande åtgärder. Sett som helhet uppfyller enligt utskottets bedömning
föreslagna åtgärder väl kraven på stram finanspolitik.

Utskottet ställer sig med det anförda bakom det budgetalternativ som
redovisas i motion Fi226 (c). Moderata samlingspartiet och folkpartiet
föreslår en budgetpolitisk inriktning som i stora delar överensstämmer med
vad utskottet här har förordat. Motionärerna föreslår också bl.a. besparingar
i livsmedelssubventionerna, vilket utskottet inte kan godta. Utskottet
avstyrker därför motionerna Fi214 (m) yrkande 2 och Fi223 (fp) yrkande 2.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Folkpartiet
har” och på s. 56 slutar med ”2 och 11” bort utgå.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”Sammanfattning
av” och på s. 63 slutar med ”statsbudgetens utgifter” bort utgå.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del samt motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 2, 1988/89:Fi214
yrkande 2 i berörd del, 1988/89:Fi219, 1988/89:Fi223 yrkande 2 och
1988/89:Fi224 yrkande 2 godkänner vad som förordas i motion
1988/89: Fi226 yrkandena 2 och 11 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

39. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22)

Hans Petersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 57 slutar med ”motion Fi224 yrkande 2” bort ha följande
lydelse:

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Vänsterpartiet kommunisterna
vill med sitt budgetförslag föra över resurser från kapitalägare
och från överlikviditeten i näringslivet till de lönearbetande, till regional
utveckling, till trafik- och energipolitik och till den offentliga sektorns socialt
och samhällsekonomiskt viktiga delar. Såsom motionärerna själva påpekar
blir pressen mindre på främst låginkomsthushållen vid en rättvis fördelningspolitik
och en rättvis fördelning mellan arbete och kapital.

Utvecklingen inom den offentliga sektorn måste enligt utskottets mening
nu prioriteras. Detta krav tillgodoses i vänsterpartiet kommunisternas

118

budgetförslag som är inriktat på att främja en fördelningspolitiskt riktig 1988/89:FiU20
konsumtion via den offentliga sektorn. Vissa av motionärernas förslag Reservationer
innebär också viktiga framtidssatsningar.

Det är som utskottet ser det också angeläget att investeringar i, och drift
av, den offentliga sektorn i högre grad än hittills finansieras via skärpt
beskattning av kapital. Även detta krav tillgodoses i motionärernas budgetalternativ.

Den inriktning som arbetarrörelsen alltid eftersträvat att ge den offentliga
sektorns verksamhet måste upprätthållas. Det innebär:

- Rättvis fördelning och rättvis tillgång till kultur, bildning och utbildning.

- En garanterad och likvärdig trygghet inkomst för alla oavsett inkomst.

- Solidarisk finansiering efter bärkraft. En offentlig verksamhet av hög
kvalitet, organiserad i samhällets regi med demokratisk insyn och
kontroll.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ställer sig bakom det förslag
till riktlinjer för budgetpolitiken som förs fram i motion Fi224 (vpk).

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”De krav” och
på s. 63 slutar med ”statsbudgetens utgifter” bort ha följande lydelse:

De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill
utskottet sammanfatta på följande sätt.

Under flera år har utbyggnaden av den offentliga sektorn fått stå tillbaka,
vilket givit upphov till stora brister och eftersatta behov inom många
områden. Den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga
delar har stor betydelse för fördelningspolitiken och för rättvisan i samhället.

Attackerna mot denna sektor måste därför slås tillbaka. Vänsterpartiet
kommunisterna har i motion Fi224 redovisat ett budgetalternativ som
inrymmer en kraftfull satsning på den offentliga sektorn och en utbyggnad
inom de områdena där behoven är som störst. Budgetalternativet innehåller
också en fördelningspolitiskt riktig skärpning av kapitalbeskattningen. Med
hänsyn härtill har utskottet i det föregående ställt sig bakom detta förslag.

Regeringens och övriga partiers budgetförslag tillgodoser inte de krav som
enligt utskottets mening bör gälla för budgetpolitiken. Utskottet har därför
avvisat dessa förslag.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del samt motionerna 1988/89:Fi213 yrkande 2, 1988/89:Fi214
yrkande 2 i berörd del, 1988/89:Fi219, 1988/89:Fi223 yrkande 2 och
1988/89:Fi226 yrkandena 2 och 11 godkänner vad som förordas i
motion 1988/89:Fi224 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

119

40. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22)
Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ”Utskottet får”
och på s. 58 slutar med ”förslag upprepas” bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i miljöpartiet de grönas uppfattning att skattepolitiken
skall utnyttjas som ett instrument för att minska miljöförstöring och
förbrukning av råvaror. Energi och miljöfarliga utsläpp skall beskattas
hårdare medan skatten på arbete bör sänkas.

I enlighet härmed bör på det sätt motionärerna föreslår inkomstskatterna
sänkas i de lägsta inkomstskikten och arbetsgivaravgifterna reduceras med ca
en fjärdedel dels i Norrland, Värmland, på Gotland och i delar av
Bergslagen, dels för dem som är verksamma inom sjukvård, handikapp- och
äldreomsorg.

Skatteomläggningar skall inte användas för att öka utbudet av arbetskraft.
Enligt utskottets mening bidrar sådana åtgärder endast till att öka stressen i
samhället. I stället bör skattesänkningarna ges en sådan inriktning att
individens valfrihet ökar. Miljöpartiet de grönas förslag till inkomstbeskattning
under 1990 tillgodoser detta krav i och med att skattesänkningen tas ut i
form av ett kraftigt ökat grundavdrag. Om olika former av specifika avdrag
successivt ersätts av ett tillräckligt stort grundavdrag får individen ökad frihet
att själv göra de inkomstdispositioner hon anser erforderliga.

Samma synsätt kan enligt utskottets mening anläggas på det av motionärerna
föreslagna bastillägget som skall ersätta nuvarande bostadsbidrag.
Medan bostadsbidraget är ett stöd till den som väljer att bo dyrt är
bastillägget ett bidrag som utgår till den som har låg inkomst oavsett om han
eller hon väljer att bo dyrt i en centralt belägen bostad eller i ett billigt hus på
landet och därför kan behöva bidraget för att klara reskostnaderna.

Såsom framhålls i motion Fi219 av Birger Schlaug och Åsa Domeij (båda
mp) bör bidrag utformas inte bara efter fördelningspolitiska principer. De
bör också vara så konstruerade att de ger individen största möjliga valfrihet.

Ett annat betydelsefullt inslag i miljöpartiet de grönas skattepolitik är
kravet på att mervärdeskatten skall tas bort på svensk basmat. Utskottet
instämmer i detta krav. Det finns goda skäl till en sådan skattebefrielse.

- Det gynnar uppbyggandet av ett ekologiskt riktigt svenskt jordbruk.

- Det gynnar uppbyggandet av ett resurssnålt och uthålligt svenskt
jordbruk som kan klara folkets försörjning under krig och kriser.

- Det gynnar de familjer som genom konsekventa val kan sänka sina totala
matkostnader.

- Det gynnar på sikt folkhälsan eftersom vi kommer att få basmat med
mindre inblandning av gifter än i dag.

Det framhålls emellanåt att ett slopande av mervärdeskatten på svensk
basmat skulle strida mot GATTs principer i och med att svensk basmat skulle
komma att gynnas otillbörligt. Utskottet kan emellertid inte dela en sådan
uppfattning. Skattelättnader av detta slag är en sedan länge accepterad
princip i Sverige, och denna omständighet har såvitt det är utskottet bekant
inte föranlett några protester från GATT. Utskottet vill i detta sammanhang
endast peka på två exempel. Det ena fallet gäller den skattesubvention som

1988/89:FiU20

Reservationer

120

storförbrukare av elektrisk kraft får. De är befriade från all energiskatt som 1988/89:FiU20
överstiger 1,7 % av produkternas försäljningsvärde. Denna subvention har Reservationer
storleken 1 000 milj. kr. per år. Subventionen gynnar svenska produkters
konkurrenskraft både inom och utom landet. Det andra fallet gäller den
indirekta skattesubvention som kommer svensk press till del genom att
pressen får tillbaka all ingående mervärdeskatt trots att deras produkter inte
är belagda med mervärdeskatt. Detta stöd uppgår också till omkring 1 000
milj. kr. per år.

Enligt utskottets mening är dessa skattesubventioner i princip av samma
innebörd som det av utskottet biträdda förslaget att slopa mervärdeskatten
på svensk basmat.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ställer sig bakom miljöpartiet
de grönas förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet tillstyrker
således motionerna Fi213 yrkande 2 och Fi219.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ”De krav” och
på s. 63 slutar med ”statsbudgetens utgifter” bort ha följande lydelse:

De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill
utskottet sammanfatta på följande sätt.

Budgetpolitiken bör i likhet med övriga ekonomisk-politiska åtgärder
inriktas på åtgärder som leder till minskad miljöförstöring och minskad
förbrukning av råvaror och energi. Som framgår av vad utskottet tidigare
anfört har utskottet ställt sig bakom de riktlinjer för budgetpolitiken som
miljöpartiet de gröna förordar. I enlighet med vad som förordas i motion
Fi214 bör riksdagen under innevarande mandatperiod besluta om följande
åtgärder:

1. Skärpa beskattningen av importerade energiråvaror.

2. Befria brännbara inhemska energiråvaror utom torv från skatt.

3. Införa miljöskatter baserade på uppmätta eller schablonmässigt beräknade
utsläpp som svaveldioxider, kväveoxider, kolväten, radioaktivitet,
m.fl.

4. Skärpa beskattning av de vattenkraftsproducerande bolagens vinster.

5. Skärpa beskattning av el från vattenkraft.

6. Höja drivmedelsskatterna och skatten på flygbränsle liksom kilometerskatter
för dieseldrivna fordon.

7. Införa en ny förpackningsskatt på aluminiumburkar och plastflaskor.

8. Kraftigt höja avgifterna på konstgödsel och gifter, varvid de ökade
inkomsterna skall återföras till jordbruket i form av arealersättning.

9. Befria svensk basmat, energi och persontransporter från mervärdeskatt.

10. Höja mervärdeskatten eller punktskatterna på kapitalvaror samt på
tobak, alkoholhaltiga drycker, vissa kemisk-tekniska produkter o.d.

11. Behålla nuvarande byggmoms oförändrad.

12. Ändra avdragsrätten för arbetsresor varvid hänsyn skall tas till
tillgången till kollektivtrafik.

13. Sänka ersättningen för bil i tjänsten.

14. Skärpa beskattningen av förmånen fri bil.

9 Riksdagen 1988189.5 sami. Nr 20

Regeringens och övriga partiers budgetförslag tillgodoser inte de krav sorn 1988/89:FiU20
enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken. Utskottet har därför Reservationer
avvisat dessa förslag.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del samt motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 2 i berörd del,

1988/89:Fi223 yrkande 2,1988/89:Fi224 yrkande 2 samt 1988/89:Fi226
yrkandena 2 och 11 godkänner vad som förordas i motionerna
1988/89:Fi213 yrkande 2 och 1988/89:Fi219 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetregleringen och
om principerna för bidrag,

41. Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto (mom. 23)

Under förutsättning av bifall till reservation 36

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”och 3” bort ha följande lydelse:

Eftersom utskottet biträder moderata samlingspartiets budgetförslag bör,
i avvaktan på slutligt förslag, budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto föras upp med 1 500 milj. kr.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi214 yrkande 3 i avvaktan
på slutligt förslag beräknar Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto till 1 500 000 000 kr.,

42. Räntor på statsskulden (mom. 24)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med ”Vad
beträffar” och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Det medelsbehov som är upptaget i budgetpropositionen för räntor på
statsskulden grundar sig på beräkningar som är gjorda innan regeringen gav
till känna att valutaregleringen skall avskaffas. Bl.a. som en följd härav har
räntenivån sjunkit. Eftersom detta återverkar gynnsamt på budgetsaldot
bör, i avvaktan på slutligt förslag, en förnyad beräkning nu göras. Utskottet
biträder således yrkande 4 i motion Fi214.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

24. beträffande räntor på statsskulden

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi214 yrkande 4 i avvaktan
på slutligt förslag till Räntor på statsskulden, m.m. beräknar ett
förslagsanslag på 57 500 000 000 kr.,

122

43. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

1988/89 :FiU20

Reservationer

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Förslaget till”
och slutar på s. 62 med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Förslaget till utgiftsram för lönekostnadsökningar avvisas i motionerna
Fi208 och Fi224 (vpk). Som motiv för detta anförs att det är statsmakterna
och inte de olika myndigheterna som skall bestämma inriktningen och
omfattningen av verksamheten. Även i motion Fi209 av Per Westerberg och
Knut Wachtmeister (båda m) anförs kritik mot tillämpningen av 1988 års
utgiftsram på skolområdet. I motion Fi214 (m) godtas förslaget om en
utgiftsram på 5 %. En smidig tillämpning av utgiftsramen kräver dock enligt
motionärerna att detaljstyrningen i budgetsystemet minskar. De anser också
att ramen bör utvidgas till att gälla även kommunerna. I motion Fi223 (fp)
sägs att systemet med utgiftsram har vissa tilltalande drag. Det är emellertid
nödvändigt att ramen bestäms i överensstämmelse med den ekonomiska
utvecklingen och arbetsmarknaden i övrigt. Motionärerna i Fi226 (c)
anser att ramen skall avse myndigheternas totala verksamhet och inte enbart
lönekostnaderna. I motion Fi218 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) redovisas
hur systemet med en utgiftsram med fördel kan vidgas till att gälla
myndigheternas alla förvaltningskostnader, vilket skulle ge dessa större
frihet att själva besluta om användningen av resurserna.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den långsiktiga
tendensen att den offentliga sektorns inkomst- och utgiftssida ökar i
förhållande till den samlade produktionen (BNP) måste brytas. I enlighet
med vad som framhålls i motion Fi214 (m) är det nödvändigt att både
skattetryck och offentlig utgiftsandel reduceras. I likhet med motionärerna
anser utskottet att skatteutrycket skall minskas med i genomsnitt cirka en
procentenhet per år. Det innebär, som tidigare framhållits, att de offentliga
utgifternas reala utgiftstakt måste begränsas till 0,5-1,0 % per år, vid en
genomsnittlig BNP-tillväxt på 2,0-2,5 % per år. Mot bakgrund av behovet
att anpassa den svenska inflationstakten till den som råder i omvärlden måste
utgiftsökningarna i nominella termer därmed successivt begränsas till ca 5 %
för hela den offentliga sektorn. Utskottet tillstyrker därför den av regeringen
föreslagna utgiftsramen på just 5 %.

Enligt utskottets mening är emellertid den av regeringen valda tekniken
för utgiftsramens tillämpning inte den bästa. Med den reglering och
detaljstyrning som följer av budgetsystemet riskerar utgiftsramen att leda till
oönskade nedskärningar av offentlig verksamhet. För en smidig tillämpning
av utgiftsramen krävs att detaljstyrningen i budgetsystemet minskar. Dessutom
krävs en skattepolitik som skapar förutsättningar för en rimlig löne- och
prisutveckling.

Ytterligare en komplikation, som framhålls i motion Fi214 (m), är att
utgiftsramen inte gäller för kommunerna. Enligt utskottets uppfattning bör
storleken på statsbidragen till kommunerna återspegla huruvida deras
utgiftsökningar ligger inom ramen eller ej. Detta förutsätter i sin tur att
detaljstyrningen i statsbidragsreglerna tas bort på det sätt som föreslås av
motionärerna. Dessutom krävs att kommunerna inte tillåts kompensera sig 123

med skattehöjningar, vilket nödvändiggör ett kommunalt skattestopp under 1988/89:FiU20
en övergångsperiod. Utgiftsramen skulle då gälla för en större del av den Reservationer
offentliga sektorn än för närvarande, vilket tillsammans med andra viktiga
delar i den politik som förespråkas i motion Fi214 (m) skulle bidra till en mer
återhållsam utveckling av hela ekonomin.

Enligt utskottets mening bör således styrningen av den statliga och statligt
finansierade verksamheten reformeras. Åtgärder måste vidtas för att undanröja
olika hinder för ett effektivt utnyttjande av resurserna i den offentliga
sektorn. Verksamheten bör i högre grad styras genom angivande av mål i
stället för genom detaljregleringar. Grunduppfattningen bör vara att de som
utför den offentliga verksamheten också är de som bäst kan bedöma hur de
resurser som står till förfogande bäst skall användas för att uppnå angivna
mål. Beslutsrätten och ansvaret för arbetets uppläggning bör därför delegeras.

I motion Fi218 (s) redovisas vissa inslag i ett samlat budgetpolitiskt synsätt.

Statsmakterna måste ge de statliga verksamheterna förutsättningar att arbeta
mer långsiktigt. Samtidigt måste betydligt större vikt än tidigare läggas vid
utvärdering och uppföljning av verksamheten. Det bör ske genom att
statsmakterna vart tredje år gör en ordentlig genomlysning av vad som görs
inom ett verksamhetsområde. Då skall hela verksamhetsområdet granskas -inte bara förvaltningsresurserna. Det betyder att även transfereringssystem,
normgivning m.m. prövas vid dessa tillfällen.

Utskottet instämmer i allt väsentligt i de principiella resonemang som förs i
motion Fi218.1 likhet med motionärerna anser utskottet det vidare angeläget
att beslut om en utgiftsram vilar på en bred majoritet i riksdagen - en
förutsättning som synes föreligga, eftersom såväl finansplanen som motion
Fi214 (m) innehåller förslag om att en utgiftsram på 5 % bör tillämpas för
nästa budgetår.

I detta sammanhang vill utskottet understryka nödvändigheten av att
statsmakterna klart anger ekonomiska ramar för myndigheternas verksamhet.
Därmed blir det också möjligt att ge myndigheterna ett ökat inflytande
på bl.a. lönebildningen. De produktivitetsvinster som frigörs i verksamheten
kan få disponeras av myndigheterna.

Systemet med en utgiftsram för löneökningar har tillämpats för innevarande
budgetårs anslag. Även om man i flera motioner accepterar principen om
en utgiftsram framförs vissa synpunkter på hur den bör tillämpas. Utskottet
kan utifrån hittills vunna erfarenheter och de synpunkter som framförts
konstatera att systemet har vissa fördelar. Enligt utskottets mening kan dock
lämpligheten av att avgränsa en utgiftsram till enbart ett resursslag -lönekostnader - ifrågasättas. Det är angeläget att myndigheterna ges
incitament att begränsa den totala kostnadsutvecklingen. Systemet bör
därför utvecklas till att ta sikte på att lägga fast en ram för myndigheternas
samlade förvaltningsutgifter. Härigenom skulle det även kunna kopplas till 124

de treåriga budgetramar som successivt kommer att införas. Detta ligger 1988/89:FiU20
också väl i linje med den nya anslagsformen ramanslag. Reservationer

Liknande system tillämpas idag inom vissa verksamheter som är offentligt
finansierade. En del kommuner och landsting har infört denna form av
ramstyrning. Tillämpningen av det statliga systemet bör därför kunna
utvidgas till andra områden. Det kan t.ex. gälla bidragsanslag till verksamheter
som drivs av andra än staten. Om ansvaret för verksamheten därvid i
större utsträckning överlåts till bidragsmottagaren, måste detaljstyrningen
minskas, så att mottagaren får möjlighet att göra de omprioriteringar eller
andra förändringar av verksamheten som blir nödvändiga.

Utskottet delar även uppfattningen i motion Fi218 att det är arbetsgivarverket
som skall stå för det statliga arbetsgivaransvaret på central nivå.

Arbetsgivarverket skall i förhandlingarna söka genomföra de intentioner
som riksdagen har lagt fast. Detta måste ske inom ramen för de samhällsekonomiska
och budgetpolitiska utgångspunkter som riksdagen ställer sig
bakom.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till propositionen i denna
del, motion Fi214 (m) yrkande 2 i här berörd del och motion Fi218 (s) och
med avslag på motionerna Fi208 (vpk), Fi209 (m), Fi216 (vpk), Fi223 (fp)
yrkande 6, Fi224 (vpk) yrkande 5 och Fi226 (c) yrkande 6 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utgiftsramen för lönekostnadsökningar
att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del samt motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 2 i berörd del och
1988/89:Fi218 samt med avslag på motionerna 1988/89:Fi208, 1988/

89:Fi209, 1988/89:Fi216, 1988/89:Fi223 yrkande 6, 1988/89:Fi224
yrkande 5 och 1988/89:Fi226 yrkande 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

44. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 62 slutar med ”regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att en viss förvirring uppstått i denna fråga sedan
finansplanen lämnats. Finansministern har inför massmedia förklarat att han
inte längre står bakom förslaget om en utgiftsram på 5 %. Något besked i
form av skrivelse eller proposition härom har emellertid inte lämnats till
riksdagen.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Kravet att sätta stopp
för fortsatta skattehöjningar och i stället börja sänka det totala skatteuttaget
innebär en restriktion för finansieringen av den offentliga verksamheten.

Möjligheterna till resurstillskott blir därför i högre grad än tidigare beroende
av vad tillväxten i hela ekonomin medger och i vilken takt det totala
skatteuttaget sänks. Samtidigt kan anspråken väntas öka, inte minst inom

sjukvården och äidreomsorgen, som en följd av bl.a. befolkningsutveckling- 1988/89:FiU20
en. Förändrade och ökande behov måste därför i stor utsträckning tillgodo- Reservationer
ses genom omprioriteringar och ett effektivare utnyttjande av existerande
resurser.

Utskottet anser att tanken på ett utgiftstak för offentliga myndigheter
tveklöst har vissa tilltalande drag. Genom att intäktssidan är känd i förväg ges
incitament till produktivitetsförbättringar, särskilt om produktivitetsvinster
påverkar det totala löneutrymmet.

Som folkpartiet påpekade i en reservation redan våren 1987 (FiU
1986/87:30, s. 73) måste emellertid ett system med utgiftsnorm för de statliga
löneanslagen kombineras med omfattande reformer i den offentliga sektorns
organisation: ”Det krävs bl.a. ett frisläppande av privata och kooperativa
alternativ, användande av entreprenader, slopande av offentliga monopol,
omorganisationer och mindre statlig styrning av kommunernas verksamhet
för att sådana begränsningar av löneuppräkningarna av anslagen inte skall
leda till kvalitetsförsämringar. Enligt utskottets mening räcker det inte med
att, som regeringen menar, vidta produktivitetshöjande åtgärder först efter
det att lönekostnadsökningarna visar sig bli alltför stora.” Utskottet har
fortfarande samma uppfattning, som också framförs i folkpartiets partimotion
Fi223, som en av förutsättningarna för att systemet skall fungera på
avsett sätt.

I motionerna Fi214 (m), Fi226 (c) och Fi218 (s) liksom i propositionen
framförs likaså en rad synpunkter på under vilka förhållanden ett system med
utgiftsnorm kan gälla. Flera av dem sammanfaller med vad som anförs i
motion Fi223 (fp) och är enligt utskottet väl avvägda.

Utskottet vill därför beskriva vilka riktlinjer som bör gälla för att ett system
med utgiftsnorm skall kunna bli ett verksamt medel i budgetpolitiken och den
ekonomiska politiken i stort.

För det första krävs att de prestationer myndigheterna skall utföra är väl
definierade i termer av uppsatta mål. Verksamheterna bör i högre grad styras
genom angivande av mål än genom nuvarande detaljregleringar. Grunduppfattningen
bör vara att de som utför den offentliga verksamheten också är de
som bäst kan bedöma hur de resurser som står till förfogande bäst kan
användas för att uppnå angivna mål. Det handlar således om decentralisering
av både beslut och ansvar. Därtill krävs att större vikt läggs vid uppföljning
och utvärdering av hur uppsatta mål nåtts.

För det andra måste den offentliga tjänstesektorn öppnas för enskilda
alternativ. Genom den konkurrens som därigenom skulle skapas blir
möjligheterna till produktivitetsförbättringar och nytänkande större än om
verksamheten drivs inom ramen för ett monopol.

För det tredje krävs att ett system med utgiftstak aldrig ses som ett isolerat
medel i den ekonomiska politiken. Löneutvecklingen i staten har ett nära
samband med löneutvecklingen i den kommunala och privata sektorn.

Hänsyn måste också tas till den allmänna prisutvecklingen. Ett utgiftstak
måste därför kombineras med andra inflationsbekämpande åtgärder.

Till syvende og sidst är det enligt utskottet ändå politikerna som skall göra
prioriteringarna. Utskottet anser därför att politikerna måste förbehållas

rätten att pröva om konsekvenserna blir rimliga. 126

Ett utgiftstak har ibland antagits gälla enbart löneanslag, ibland för 1988/89:FiU20

myndigheternas alla förvaltningsutgifter. Enligt utskottets mening bör den Reservationer
senare definitionen gälla. Skillnaden skall emellertid inte överdrivas. Lönekostnaderna
är den helt dominerande utgiftsposten i myndigheternas
verksamhet.

Utskottet anser att både i ett system med och ett utan utgiftsramar måste
det vara arbetsgivarverket som svarar för det statliga arbetsgivaransvaret på
central nivå. Det är arbetsgivarverket som i förhandlingarna skall försöka
genomföra de intentioner som riksdagen beslutat om. Detta måste ske inom
ramen för de samhällsekonomiska och budgetpolitiska riktlinjer som riksdagen
ställer sig bakom.

Slutsatsen av vad utskottet anfört blir att ett system med utgiftstak och
ramstyrning för statligt finansierad verksamhet bör kunna utvecklas vidare
efter de riktlinjer som ovan angivits. Någon utgiftsram för lönekostnader bör
inte fastställas för år 1989 eftersom ovan angivna förutsättningar inte är
infriade.

Riksdagen bör med bifall till motion Fi223 (fp) yrkande 6 och med
anledning av vad som redovisas i propositionen i denna del och i motionerna
Fi208, Fi209, Fi214, Fi216, Fi218, Fi224 och Fi226 som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet ovan anfört.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utgiftsram för lönekostnadsökningar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi223 yrkande 6 samt med
anledning av proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i berörd del och
motionerna 1988/89:Fi208, 1988/89:Fi209, 1988/89:Fi214 yrkande 2 i
berörd del, 1988/89:Fi216, 1988/89:Fi218, 1988/89:Fi224 yrkande 5
och 1988/89:Fi226 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

45. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27)

Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 62 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

I motion Fi226 (c) framhålls att en utgiftsram för att kunna fungera måste
omfatta totala anslaget till en myndighets verksamhet. Vidare sägs att
kassabegränsningarna måste följas av decentraliserade förhandlingar, om
besparingar i verksamheten på ett realistiskt sätt skall kunna vägas mot
ökade löner. Förhandlingarna måste utgå från strikta regler för verksamhetens
miniminivå. Annars blir innebörden att parterna genom avtal kan
förändra den politiskt beslutade omfattningen och inriktningen av den
statliga verksamheten. Systemet måste vidare kunna garantera statens
personalrekrytering genom att skillnader i löneökningar inom totalramen
tillåts.

Utskottet anser att i den nu uppkomna situationen krävs att regeringen
redovisar sina förslag i detaljerad form för riksdagen. Det krävs också ett

betydande utvecklingsarbete för att ett system med utgiftsramar skall få ovan
redovisade effekter. Regeringen bör redovisa ett detaljerat förslag för
riksdagen och därvid också göra bedömningar av vilka konsekvenser
förslaget får för olika myndigheter. Utgångspunkten för detta måste vara de
krav som medborgarna och lagar och förordningar ställer på verksamheten.
Myndigheternas anslagsframställningar bör vara ett underlag i denna bedömning.
I detta sammanhang måste särskilt uppmärksammas skolans speciella
situation. Anslaget till skolan omfattar endast lönekostnader. Därmed
uppfylls inte den grundläggande förutsättningen - att anslaget skall omfatta
hela verksamheten - för att utgiftsramen skall kunna fungera tillfredsställande.
Detta förhållande bör särskilt analyseras av regeringen.

Utskottet anser att grundläggande mål för ett system med utgiftsramarna
bör vara:

- Decentralisering av beslutanderätt och ansvar för arbetets uppläggning
och resursfördelning inom den statliga verksamheten.

- Att central detaljstyrning skall ersättas av en målstyrning som ger
verksamhetsansvariga frihet att utifrån lokala förutsättningar använda
tillgängliga resurser, så att angivna mål kan nås på det mest effektiva
sättet.

- Arbetsgivarverket skall ha ett centralt arbetsgivaransvar, men liksom
inom privata sektorn måste viss del av löneutvecklingen styras av lokala
förhandlingar om realistiska avvägningar skall kunna göras mellan
löneökningar och verksamhetskostnader samtidigt som garantier skapas
för att uppsatta mål uppnås.

Utskottets slutsats är att ett system med ramstyrning för statlig verksamhet
bör kunna utvecklas efter de riktlinjer som här angivits. Någon utgiftsram för
lönekostnader bör inte fastställas för år 1989.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utgiftsram för lönekostnadsökningar
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:Fi226 yrkande 6 och med
avslag på motionerna 1988/89:Fi208, 1988/89:Fi209, 1988/89:Fi214
yrkande 2 i berörd del, 1988/89:Fi216, 1988/89:Fi218, 1988/89:Fi223
yrkande 6 och 1988/89:Fi224 yrkande 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

46. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27)

Hans Petersson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med "Utskottet
vill” och på s. 62 slutar med "till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Trots en tidigare bred
majoritet för en utgiftsram för löneökningar som instrument för budgetregleringen,
har det visat sig att stor oenighet råder om tillämpningen. Samtidigt
har regeringen, efter det att propositionen lagts, sagt sig vilja frångå
förslagen i propositionen.

Utvecklingen har i tillämpning visat att utgiftsramen som metod är högst
olämplig, och utskottet vill för sin del instämma i vad som redan vid förra

1988/89:FiU20

Reservationer

128

årets behandling av utgiftsramen i anslutning till kompletteringspropositio- 1988/89:FiU20

nen anfördes i en reservation från vänsterpartiet kommunisterna. I reserva- Reservationer
tionen framhölls:

Enligt utskottets mening innebär en utgiftsram för löneökningar eller ett s.k.
cash-limit-system att regeringen genom diktat fastställer det ”rimliga”
löneutrymmet. Överskridanden skall klaras genom ”rationaliseringar”, dvs.
i förekommande fall också nedskärningar eller begränsning av verksamhet.

Innebörden av detta blir att regeringen skjuter över ansvaret för beslut om
nedskärningar på de anställda och deras fackföreningar samtidigt som den
fria förhandlingsrätten sätts ur spel och likalöneprincipen trängs undan. Som
utskottet ser det sätter regeringen genom denna åtgärd en ytterligare press på
de anställda inom den gemensamma sektorn, utöver den press som redan
bristande resurser innnebär.

Införandet av ett cash-limit-system får konsekvenser ända ned på enhetsnivå
på myndigheterna. Det är enligt utskottets mening ett oerhört ingrepp för
att minska fackföreningsrörelsens inflytande. Att detta förlamar de anställdas
möjligheter att bedriva meningsfulla förhandlingar är en självklarhet.

Utskottet anser också att systemet med en utgiftsram inom t.ex. skolans
område kan medföra en ytterligare avrustning av undervisningen trots att
detta område i finansplanen anses böra prioriteras. Alternativt blir följden av
utgiftsramen att kostnaden för skolan vältras över från staten på kommunerna.
Detta kan enligt utskottets mening inte accepteras.

I motion Fi224 (vpk) avvisas ånyo utgiftsramen. I motion Fi209 av Per
Westerberg och Knut Wachtmeister (båda m) påpekas de negativa följderna
av en utgiftsram. De synpunkter som framförs i denna motion överensstämmer
med den kritik som framförs i det citerade betänkandet.

I motionerna Fi226 (c) och Fi223 (fp) anförs att en annan utformning av
utgiftsramen än den i propositionen föreslagna ramen skulle kunna fungera
som ett budgetinstrument. I dessa två motioner motsätter man sig inte att
lönekostnaderna omfattas av ramen.

I motion Fi218 (s) redovisas vissa inslag i ett samlat budgetpolitiskt synsätt.

Statsmakterna måste, sägs det i motionen, ge de statliga verksamheterna
förutsättningar att arbeta mer långsiktigt. Samtidigt måste betydligt större
vikt än tidigare läggas vid utvärdering och uppföljning av verksamheten.

Enligt utskottet är de i motion Fi218 (s) allmänna påpekandena okontroversiella,
men i motionen förordas ändå en utveckling mot totalramar där
lönedelen skall inberäknas vid anslagsgivningen. Därmed får man enligt
utskottets mening ingen förbättring i fråga om löneramens verkningssätt, och
kritiken mot denna teknik kvarstår. Enligt utskottets mening kan mål- och
ramstyrning vara ett lämpligt instrument i vissa fall. Men utskottet vill
samtidigt avvisa en utveckling där specialdestinerade bidrag för viss önskad
verksamhet urholkas till förmån för ”klumpsummor”, eller där krav på
rationaliseringar inom ”ramen” får till följd att personal på lägre nivå tvingas
till avgöranden som egentligen skall fattas genom politiska beslut.

Det finns som utskottet ser det en viss tendens till att delegera ansvar till
lägre nivå i takt med att resurserna minskas.

Utöver här beskrivna negativa följder av utgiftsramar för lönekostnadsökningar
eller totalramar med inberäknat löneutrymme, vill utskottet särskilt
framhålla vikten av att den fria förhandlingsrätten på löneområdet hävdas

och att politiskt ansvar för verksamhetens omfattning och målinriktning kan 1988/89:FiU20
utkrävas. Reservationer

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionerna Fi214
(m), Fi223 (fp) och Fi226 (c) i berörda delar och motion Fi218 (s).

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

27. beträffande utgiftsram för lönekostnadsökningar
att riksdagen med avslag på proposition 1988/89:100 bilaga 1 mom. 2 i
berörd del och motionerna 1988/89:Fi214 yrkande 2 i berörd del,

1988/89:Fi218, 1988/89:Fi223 yrkande 6 och 1988/89:Fi226 yrkande 6
samt med anledning av motion 1988/89:Fi209 och med bifall till
motionerna 1988/89:Fi208, 1988/89:Fi216 och 1988/89:Fi224 yrkande
5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
utgiftsram för löneökningar,

Särskilda yttranden

1. Den ekonomiska politiken, miljön och regional balans
(mom. 2 och 3)

Hans Petersson (vpk) anför:

Sedan åtskilliga år tillbaka bekänner sig samtliga partier till målet en god
miljö. Sedan början av 1980-talet har centern som särskilt yrkande fört fram
att en god miljö måste vara ett klart uttalat mål för ekonomiska politiken med
samma vikt som övriga mål för den ekonomiska politiken. De två övriga
borgerliga partierna har liksom socialdemokraterna avslagit denna begäran.
Vad gäller moderata samlingspartiet och folkpartiet är detta synnerligen
egendomligt med tanke på att man före 1988 års val vid flera tillfällen
presenterade gemensamma reservationer där även centern ingick vad gällde
inriktningen av den ekonomiska politiken. En gemensam borgerlig reservation
borde naturligtvis inte vara möjlig att enas om, om centern hade menat
allvar med sin miljöpolitik. Till årets finansplan återkommer centern med
yrkandet att en god miljö skall vara ett mål för den ekonomiska politiken
samtidigt som folkpartiet för första gången också för fram detta i ett särskilt
yrkande. Svaret på frågan hur man nu kan vara fullständigt överens om detta
mål men oense om den övriga politikens innehåll - jämför energipolitiken -har sin förklaring i att ”en god miljö” aldrig definieras i motionerna.
Därigenom innebär en gemensam uppslutning kring målet god miljö inga
som helst förpliktelser. Det skulle ju på samma sätt vara ett innehållslöst
påstående om att man var ense om målet ”full sysselsättning” om ett parti
därvid avsåg en arbetslöshet på 5 %, ett annat på 3 % och ett tredje på, säg,
1 %. Slutsatsen måste bli att om en deklaration innebärande att om ”en god
miljö” skall vara ett mål för den ekonomiska politiken inte samtidigt åtföljs
av en konkret redovisning av hur medlen kan se ut för att nå detta mål, så är
en sådan deklaration innehållslös. De allmänna deklarationerna om ”en god
miljö” i motionerna Fi223 (fp) och Fi226 (c) saknar av detta skäl mening.

Vad jag här anfört om målet ”god miljö” gäller också den diskussion som
förs i motionerna Fi207 (c) och Fi226 (c) om ”regional balans” som mål för
den ekonomiska politiken.

2. Förslag för främjande av högteknologi (mom. 9)

1988/89:FiU20

Hans Petersson (vpk) anför:

I motion Fi226 (c) framförs ett förslag att förbättra produktiviteten genom
att främja högteknologiska branscher.

Med anledning av centerns motionsyrkande vill jag framhålla att det är av
avgörande betydelse att den ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt
att det sker offensiva satsningar på forskning och utveckling. Då kan den
svenska industrin frigöras från det av Förenta Staterna dikterade teknikembargot
mot vissa länder. En sådan frigörelse är nödvändig för att från svensk
sida göra det möjligt att självständigt utforma en industripolitik med vidare
syfte än att underordna sig EG och Förenta Staterna och därmed binda
landet fastare till de starkaste kapitalistiska länderna. En strategi för vidgad
handel med fler länder och en självständig utveckling av högteknologi går
hand i hand. I detta sammanhang anser jag att fixeringen vid lönenivåerna i
den ekonomiska politiken är hämmande och i viss mån konserverande av
nuvarande förhållanden och utvecklingsnivå inom de traditionella industrigrenarna.

I övrigt vill jag understryka att den högteknologiska industrins situation
måste följas med stor vaksamhet, men jag anser inte att något initiativ av
riksdagen med anledning av yrkande 8 i motion Fi226 (c) är erforderligt.

3. Engångsförstärkningar av budgeten (mom. 12)

Hans Petersson (vpk) anför:

Det finns utöver de statsskuldspolitiska bedömningarna en rad andra skäl för
att inte sälja ut statliga företag. Enligt vänsterpartiet kommunisternas
mening bör alla samhällsägda företag och institutioner (ex. löntagarfonder)
användas som instrument i den ekonomiska politiken och till förmån för en
socialistisk utveckling och demokratisering av arbetsliv och näringsliv.

4. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet (EMS)
(mom. 20)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anför:

Vi anser utskottets uttalande beträffande möjligheterna för Sverige att
ansluta sig till EMS är värdefullt. Med detta klargörande och utskottets
ställningstagande i övrigt mot en närmare anknytning till EMS har vi inte
något att erinra.

131

5. Förvaltningen av postverkets likvida medel (mom. 32)

1988/89:FiU20

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Lars De Geer (fp) anför:

Vi anser att propositionen är mycket oklart skriven på denna punkt. I
hemställan begärs ett godkännande av ändrade riktlinjer för förvaltningen av
postverkets likvida medel. Men ändringsförslaget är så formulerat att det ger
intryck av ett generellt bemyndigande till regeringen. Vi noterar därför med
tillfredsställelse att utskottet gjort vissa preciseringar av på vilket sätt den
vidgade placeringsrätt som föreslås i propositionen skall användas. Det
förutsätts att förslaget endast avser en vidgning av placeringsrätten i syfte att
anpassa de tidigare av riksdagen godkända riktlinjerna för postverkets
placeringar till de förändringar som successivt sker på penningmarknaden.
Detta betyder alltså att förslaget inte i något annat avseende innebär en
förskjutning av gränsen gentemot bankverksamhet, t.ex. vad gäller rätt att ge
kredit på postgirokonton eller att ge ränta på medel innestående på dessa
konton. Under dessa förutsättningar är vi beredda att ställa oss bakom
utskottets förslag på denna punkt.

132

Innehåll 1988/89:FiU20

Sammanfattning 1

Inledning 3

Motionsyrkandena 5

Propositionen 12

Partimotionerna om den ekonomiska politiken 15

Utskottet 23

Den ekonomiska politiken 23

Internationell bakgrund 23

Utvecklingen i Sverige 26

Den förda ekonomiska politiken 28

Oppositionspartiernas alternativ 29

Övriga ekonomisk-politiska frågor 36

God miljö och regional balans som mål för den ekonomiska

politiken 36

Avveckling av löntagarfonderna samt inrättande av sam hällsfonder

och närfonder m.m 37

Vinstandelssystem 38

Frisläpp av investeringsfonder 39

Förnyelsefonder 39

Ekonomisk demokrati 40

Förslag för främjande av högteknologi 40

Finansiering av socialförsäkringssystemet 41

Penningpolitiken 41

Statsskuldspolitiken 41

Engångsförstärkningar av budgeten 43

Finansiering av järnvägsinvesteringar ... 44

Kreditpolitiken 45

Inriktning av kreditpolitiken 45

Avskaffande av bilkreditförordningen ... 46

Valutapolitiken 46

Valutaregleringen 46

Utredning om och utvärdering av valutaregleringens
avskaffande 49

Valutapolitisk beredskapslag 49

Facklig vetorätt vid utländska företagsköp
49

Anknytning till det europeiska monetära

samarbetet (EMS) 49

Uttalande om Sveriges riksbank och

svensk myntenhet 50

Sammanfattning av utskottets förslag till allmänna riktlinjer

för den ekonomiska politiken 50

Budgetpolitiken 51

Budgetutvecklingen 1982/83-1989/90 51

De olika budgetalternativen m.m 52

Moderata samlingspartiet 52

Beräknat tillkommande utgiftsbehov 53 133

Räntor på statsskulden 54 1988/89: FiU20

Folkpartiet 54

Centern 54

Vänsterpartiet kommunisterna 56

Miljöpartiet de gröna 57

Förnyelse av den offentliga sektorn 59

T reåriga budgetramar 59

Utgiftsram för lönekostnadsökningar 59

Lönenivån i anslagsberäkningarna 62

Sammanfattning av utskottets förslag till riktlinjer för

budgetpolitiken 62

Statliga garantier 63

Den fortsatta avvecklingen av tjänstebrevsrätten .. 63

Avvecklingen av de särskilda anslagen till Extra

utgifter 63

Förvaltningen av postverkets likvida medel 63

Hemställan 64

Reservationer 68

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1)

(m) 68

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1)

(fp) 75

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1)

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1)

(vpk) 83

5. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 1)

(mp) 87

6. Den ekonomiska politiken och miljön (mom. 2) (fp, c) 90

7. Den ekonomiska politiken och miljön (mom. 2, motiveringen)

(mp) 90

8. Den ekonomiska politiken och målet regional balans (mom. 3)

(c, mp) 91

9. Löntagarfonder (mom. 4) (m, fp, c) 92

10. Löntagarfonder (mom. 4) (vpk) 93

11. Löntagarfonder (mom. 4) (mp) 94

12. Vinstandelssystem (mom. 5) (m, fp, c) 95

13. Generellt frisläpp av investeringsfonder (mom. 6)(m, fp) 96

14. Förnyelsefonder (mom. 7) (vpk) 97

15. Ekonomisk demokrati (mom. 8) (vpk, mp) 97

16. Ekonomisk demokrati (mom. 8, motiveringen) (m, fp, c) 98

17. Förslag för främjande av högteknologi (mom. 9)(m, fp, c) 99

18. Finansiering av socialförsäkringssystemet (mom. 10) (m, fp, c) .. 99

19. Statsskuldspolitiken (mom. 11) (m, fp) 100

20. Engångsförstärkningar av budgeten (mom. 12) (fp, c) 101

21. Inriktning av kreditpolitiken (mom. 14)(m, fp)! 101 134

22. Avskaffande av bilkreditförordningen (mom. 15) (m, fp) 102 1988/89:FiU20

23. Valutaregleringen (mom. 16) (m, fp) 102

24. Valutaregleringen (mom. 16) (c) 103

25. Valutaregleringen (mom. 16) (vpk, mp) 104

26. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av valutaregleringens
avskaffande (mom. 17) (c) 104

27. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av valutaregleringens
avskaffande (mom. 17) (mp) 105

28. Utredning om och utvärdering av konsekvenser av valutaregleringens
avskaffande (mom. 17, motiveringen) (vpk) 106

29. En valutapolitisk beredskapslag (mom. 18) (mp) 106

30. En valutapolitisk beredskapslag (mom. 18, motiveringen) (vpk).. 107

31. Facklig vetorätt vid utländska företagsköp (mom. 19) (vpk, mp).. 107

32. Facklig vetorätt vid utländska företagsköp (mom. 19, motiveringen)
(m, fp) 107

33. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet (EMS)

(mom. 20) (m, fp) 108

34. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet (EMS)

(mom. 20) (vpk, mp) 109

35. Uttalande om Sveriges riksbank och svensk myntenhet (mom. 21)

(vpk, mp) 109

36. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22) (m)... 110

37. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22) (fp) .. 113

38. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22) (c) ... 116

39. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22) (vpk) 118

40. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 22) (mp) 120

41. Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto (mom. 23) (m) 122

42. Räntor på statsskulden (mom. 24) (m) 122

43. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27) (m) 123

44. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27) (fp) 125

45. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27)(c, mp) 127

46. Utgiftsram för lönekostnadsökningar (mom. 27) (vpk) 128

Särskilda yttranden 130

1. Den ekonomiska politiken, miljön och regional balans (mom. 2och

3) (vpk) 130

2. Förslag för främjande av högteknologi (mom. 9) (vpk) 131

3. Engångsförstärkningar av budgeten (mom. 12) (vpk) 131

4. Anknytning till det europeiska monetära samarbetet (EMS)

(mom. 20) (c) 131

5. Förvaltningen av postverkets likvida medel (mom. 32) (m, fp) .... 132

Tabeller

Tabell 1 Internationella förutsättningar 24

Tabell 2 Försörjningsbalans och nyckeltal 26

Tabell 3 Finansiering av statens lånebehov, 1986-1988 42

Tabell 4 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1987/88-1989/90 .. 51 135