Bostadsutskottets betänkande
1988/89:BoU2

Byggnaders inomhusmiljö m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal under allmänna motionstiden 1988 väckta
motioner om byggnaders inomhusmiljö m.m.

Med anledning av motioner (s), (m), (fp) och (c) gör utskottet ett tillkännagivande
som innebär att en bred översyn skall göras med syfte att komma
till rätta med bristerna i vissa byggnaders inomhusmiljö och problemen
med s.k. sjuka hus.

Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.

Till betänkandet har fogats en reservation och fyra särskilda yttranden.

1 Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de under allmänna motionstiden 1988 väckta motionerna

1987/88:Bo243 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av ökad uppmärksamhet på inomhusmiljön i
bostäderna,

1987/88:Bo309 av Gunnar Björk och Gunnel Jonäng (c) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär fortlöpande redovisning av arbetet
med radon i bostäder.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo834.

1987/88:Bo512 av Berit Oscarsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extraordinära
underhållsåtgärder inom bostadsförvaltningen,

1987/88:Bo515 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om energisparandet.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Jo751.

1987/88:Bo519 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening 1

1988/89

BoU2

1 Riksdagen 1988/89. 19 sami. Nr 2

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tvärvetenskaplig 1988/89 :BoU2

analys av kunskapsbehov och informationsvägar till bygg- och förvaltningsprocessen
i syfte att bana väg för ett sunt byggnadsbestånd,

1987/88:Bo520 av Siw Persson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
VDN-fakta på byggnadsmaterial samt central erfarenhetsbank,

1987/88:Bo528 av Ingbritt Irhammar och Karl Erik Olsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att uppdrag lämnas åt socialstyrelsen
att genom en arbetsgrupp med experter från bl.a. statens miljömedicinska
laboratorium och statens bakteriologiska laboratorium samt den kliniska
mikrobiologins sakkunskap behandla de spörsmål sammanhängande
med humanmedicinska effekter och risker av mögel- och fuktskador inomhus
som angetts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att erforderliga medel för arbetsgruppens verksamhet
skall ställas till förfogande ur den genom riksdagsbeslut inrättade
statliga fonden för fukt- och mögelskador,

1987/88 :Bo533 av Sven Munke (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om förbättrad varaktig ventilation i lokaler där människor
vistas och bättre möjligheter för allmänheten att vidta rätta åtgärder vid
gaslarm,

1987/88:Bo538 av Sylvia Lindgren och Margareta Persson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om typgodkännande och ansvar i byggprocessen,

1987/88:Bo541 av Sylvia Pettersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att informera om god bostadskvalitet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att genom utnyttjande av beprövade
byggnadsmaterial och teknikutveckling åtgärda ”sjuka” hus,

de/sden med anledning av proposition 1987/88:85 om miljöpolitiken inför
1990-talet väckta motionen

1987/88:Jo25 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för spårande och åtgärdande av radonhus,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om sänkning av åtgärdsgränsen för radonhus till 200 Bq/

m3.

2 Utskottsutfrågning m.m.

Sorn en del av beredningen av detta ärende har bostadsutskottet den 25
oktober 1988 anordnat en offentlig utskottsutfrågning om sjuka hus m.m. I

2

anslutning härtill har även företagits ett studiebesök i ett av de bostadsområden
— kvarteret Dalen i stadsdelen Enskede, Stockholm — som drabbats
av omfattande problem. En utskrift från utfrågningen jämte programmet
för densamma har som bilagor fogats till betänkandet. Dessutom har inför
utskottet, av en särskilt kallad expert, lämnats en redovisning av hälsoeffekterna
av mögelexponering m.m.

Skrivelser har i ärendet inkommit från stiftelsen för åtgärder mot mögeloch
fuktskador (SÅM).

3 Uppgifter i anslutning till motionerna

3.1 Byggnaders inomhusmiljö

3.1.1 Allmänt

Boende-, arbets- och vistelsemiljön har under årens lopp genomgått stora
förändringar. Beroende på förändrade levnadsförhållanden vistas människorna
numera förhållandevis längre tid inomhus i mer eller mindre bekväma
och klimatskyddande byggnader. Enligt genomförda undersökningar
tillbringar vi i genomsnitt 10 % av tiden utomhus, 5 % av tiden på resa och
resterande tid, dvs. 85 %, inomhus.

Det förhållandet att vi tillbringar en så stor del av vår tid inomhus innebär
att inomhusmiljön fått en allt större betydelse för befolkningens hälsa
och välbefinnande. Byggnadernas hygieniska standard har också höjts i
betydande grad under 1900-talet. Många tidigare hälsoproblem orsakade
av drag, fukt, kyla och bristfälliga sanitära förhållanden har eliminerats.
Med en successivt förändrad teknik har dock följt nya hälso- och miljöproblem.
Även utökade kunskaper om hälsorisker och en allmän uppmärksamhet
på sjukdomssymptom som har samband med inomhusmiljön har
vidgat sfären av hälsoproblem.

De hälsoproblem som är förknippade med senare tids byggnadsteknik
och byggnadsmaterial började uppmärksammas i större utsträckning under
1970-talet. Problemen har därefter fått en ökad uppmärksamhet från en
mängd olika instanser. Betydande forsknings- och utredningsinsatser har
gjorts för att belysa problemens omfattning och innebörd och för att finna
lämpliga lösningar. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse om
byggnadsrelaterade hälsoproblem, gällande regler och pågående utredningar
m.m.

3.1.2 Sjuka hus

Många av de hälsoproblem i byggnader som aktualiserats under senare tid
har uppträtt i nya och ombyggda hus. Problemen har i allmänhet upptäckts
först en tid efter det att byggnaderna tagits i bruk och i många fall åtskilliga
år efter inflyttningen. Byggnader som ger upphov till problem av detta slag
har fått benämningen ”sjuka hus”. Karakteristiskt för dessa hus är att de hos

1988/89:BoU2

3

brukarna i mer eller mindre hög grad ger upphov till olika byggnadsrelate- 1988/89: BoU2

rade hälsoproblem.

Enligt allergiutredningen är de vanligaste symtomen på den s.k. sjukahus-sjukan
följande:

— ögon-, näs- och halsirritation

— torrhetskänsla i slemhinnor och hud

— hudutslag i ansiktet och på överkroppen

— psykisk trötthet, huvudvärk, ”tunghetskänsla” i huvudet.

Symtomen går normalt fort över sedan man lämnat byggnaden. För hudsymtom
tar det dock i allmänhet längre tid.

Det relativa antalet personer som har symtom är ett mått på hur ”sjuk” en
byggnad är. Ett vanligt variationsområde ligger mellan 5 och 50 %. I en
majoritet av lokalbeståndet, bl.a. i kontors- och skollokaler, får enligt allergiutredningen
någon eller några besvär i form av sjuka-hus-sjukan. I var
tredje nybyggd eller väsentligt ombyggd byggnad får så många personer
besvär (20—30 %) att byggnaden klassas som ”sjuk”.

Uppkomsten av sjuka-hus-sjukan kan inte generellt förklaras av någon
enskild faktor i miljön. Orsaken är inte sällan multifaktoriell, dvs. den är
avhängig flera samverkande faktorer. De vanligaste tekniska orsakerna är

— bristande ventilation

— bristande renhållning av lokaler och ventilationssystem

— för varmt eller för kallt inomhusklimat

— avgasning av föroreningar från byggnads- och inredningsmaterial

— kemikalier för rengöring (t.ex. av heltäckningsmattor)

— föroreningar från kopieringsmaskiner eller pappershantering

— passiv rökning

— heltäckningsmattor

— fibrer från mineralull e.d.

— tillväxt av mikroorganismer i luftfuktare m.m.

— föroreningar från annan verksamhet i byggnaden, t.ex. garage

— buller från installationer i byggnaden.

Någon heltäckande undersökning avseende problemen med sjuka hus
har inte genomförts i Sverige. Hur omfattande problemet är kan därför inte
anges med någon större säkerhet. På grundval bl.a. av internationella erfarenheter
har dock socialstyrelsen uppskattat att ca 30 000 bostäder har fuktoch
mögelskador och att det i ca 10 000 bostäder finns problem orsakade av
flytspackel. I avvaktan på att en kartläggning görs i Sverige anser socialstyrelsen
— i likhet med Världshälsoorganisationen, WHO — att ca 30% av de
nyproducerade husen och de hus som genomgått större ombyggnader är att
betrakta som sjuka hus. Från en landsomfattande urvalsundersökning är
det dessutom känt att ca 40 000 bostäder har en radondotterhalt sorn ligger
över gränsvärdet för sanitär olägenhet, dvs. över 400 Bq/m3.

3.1.3 Krav på byggnaders egenskaper och utförande m.m.

3.1.3.1 Grundläggande krav

Genom plan- och bygglagen (PBL) ställs grundläggande krav på byggnaders
egenskaper och utförande i samband med ny- och ombyggnad. Sålunda 4

skall (PBL 3 kap. 5 §) byggnader vara lämpade för sitt ändamål och ge
möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande
inomhusklimat. Enligt motiven till denna bestämmelse (prop. 1985/
86:1 s. 489) bör kravnivån bestämmas med utgångspunkt i definitionen av
begreppet sanitär olägenhet i hälsoskyddslagstiftningen och i vad som är
tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Av motiven framgår vidare att stadgandet om goda hygieniska förhållanden
innebär att krav kan ställas på att i byggnader ingående byggnadsmaterial
inte får medföra hygieniska olägenheter så att de t.ex. avger formaldehyd,
strålningsfarliga partiklar eller elak lukt. Vidare skall byggnader i möjligaste
mån fungera väl även för personer med allergiska besvär. I förarbetena
till hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:219) liksom till PBL (prop. 1985/
86:1 s. 490) anges att om material används som kan väntas medföra besvär
för vissa personer, och om tekniskt eller ekonomiskt likvärdiga ersättningsmaterial
inte finns, bör sådana material anbringas så att de är lätta att byta
ut.

För befintliga byggnader lämnas de grundläggande bestämmelserna till
skydd mot hälsorisker i inomhusmiljön i hälsoskyddslagen och i hälsoskyddsförordningen.
Skadlig inomhusmiljö anses enligt dessa bestämmelser
föreligga när sanitär olägenhet uppkommit eller när risken är stor för att
en sådan olägenhet skall uppkomma. Sanitär olägenhet definieras i sin tur
som en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är
ringa eller helt tillfällig.

Det är kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd som skall bedöma om
sanitär olägenhet föreligger. Till ledning för denna bedömning finns i ett
mindre antal fall gränsvärden för hälsorelaterade exponeringar eller andra
parametrar. Sådana gränsvärden finns bl.a. för radondotterhalten i luft.
Enligt vad bostadsutskottet erfarit pågår dessutom inom socialstyrelsen ett
arbete med syfte att fastställa ett gränsvärde för formaldehydhalten i luft. I
andra fall baseras bedömningen på beskrivningar av oacceptabla förhållanden
t.ex. besvärande mögellukt och förekomst av asbest som kan medföra
hög asbestfiberhalt i inomhusluften.

För arbetslokaler och motsvarande utfärdar dessutom arbetarskyddsstyrelsen
med stöd av arbetsmiljölagstiftningen hygieniska gränsvärden som
används vid bedömningen av hälso- och hygienkvaliteten.

3.1.3.2 Krav på ventilation m.m.

Enligt de allmänna kraven på luftkvalitet i Svensk byggnorm 1980 (SBN
1980) — som under åren 1989 och 1990 gäller i tillämpliga delar — skall en
byggnad anordnas och förses med installationer så att luftväxlingen i varje
rum kan hållas på en sådan nivå att inte sanitär olägenhet eller hälsofara
uppstår. Vid nybyggnad av bostäder innebär detta att inomhusluften i en
lägenhet skall bytas ut ca en gång varannan timme. För bl.a. kök och badrum
gäller dock att luftväxlingen skall ske i en betydligt snabbare takt. De
nämnda kraven är minimikrav med hänsyn till hälso- och hygienkvaliteten
och samtidigt maximikrav med hänsyn till kravet på att spara energi för
uppvärmning. För att kraven skall kunna uppfyllas godtas endast fläktstyr -

1988/89:BoU2

5

da system för nybyggda flerbostadshus. De nyligen antagna nybyggnadsfö- 1988/89 :BoU2
reskrifterna ansluter i allt väsentligt till de ovan refererade normerna i SBN
1980. En väsentlig nyhet är dock att minimikrav på luftväxling vid sovplats
införts.

Vid ombyggnad skall egenskapskraven vid nybyggnad enligt PBL bilda
utgångspunkt för de krav som skall ställas utöver det grundläggande kravet
på varsamhet. I den med stöd av PBL utfärdade plan- och byggförordningen
(PBF) lämnas närmare föreskrifter om i vilken utsträckning dessa krav
skall hävdas vid ombyggnad. Detta skall dock ske under beaktande av kravet
på hänsyn till den befintliga byggnadens förutsättningar. I avvaktan på
att ytterligare regler utfärdas är det byggnadsnämnden som har att göra
denna avvägning.

3.1.4 Stöd för avhjälpande av fukt- och mögelskador m.m.

Som villkor för statliga bostadslån till småhus som upplåts med bostadsrätt
eller som är avsedda att säljas till dem som skall bebo dem gäller att det skall
finnas en tioårig garantiutfästelse att avhjälpa väsentliga skador på huset till
följd av fel eller brister i konstruktion, utförande eller material. Lånevillkoret
anses uppfyllt om utfästelsen lämnats av AB Bostadsgaranti med försäkring
i Konsortiet för försäkring av småhusgaranti eller av HSB, Riksbyggen
eller BPA med försäkring i Folksam. Villkoret anses uppfyllt även i andra
fall om motsvarande garanti och försäkring lämnas. I samband med att
riksdagen beslutade (BoU 1983/84:8) om införande av det nu redovisade
lånevillkoret bemyndigades regeringen dessutom att utvidga lånevillkoret
till att gälla även bostadslån till hus som skall bebos av lånesökanden, s.k.
låntagarbyggda småhus (tidigare även kallade styckebyggda småhus). Enligt
vad utskottet erfarit kommer också konsumentskyddet under år 1989 att
utsträckas till att omfatta även dessa småhus.

1 syfte att hjälpa ägare till småhus med omfattande fukt- och mögelskador
inrättades den 1 januari 1986 en särskild nämnd — småhusskadenämnden
— i enlighet med ett avtal som staten ingått med Svenska kommunförbundet
och med Byggentreprenörerna. Samtidigt inrättades också en statlig
fond med egen styrelse och delvis självständiga uppgifter.

Avtalet med Byggentreprenörerna och Svenska kommunförbundet gäller
i huvudsak skador i hus som under tiden den 1 september 1975 —den 31
augusti 1985 sålts till eller uppförts på total- eller generalentreprenad åt en
enskild konsument enligt avtal med ett företag anslutet till Byggentreprenörerna
eller med en kommun eller ett kommunalt företag. Finner nämnden
att skadan beror på vårdslöshet av företaget, skall skadan avhjälpas av
företaget — och i annat fall av staten. Husägaren skall själv svara för reparationskostnaderna
upp till ett belopp som motsvarar ett basbelopp.

Fukt- och mögelskador i alla andra småhus, som är yngre än 30 år, kan tas
om hand av den statliga fondstyrelsen. Det kan t.ex. vara fråga om hus
byggda av företag som inte är medlemmar i Byggentreprenörerna eller av
företag som har gått i konkurs, hus som har byggts på delad entreprenad,
dvs. av flera olika företag tillsammans, eller s.k. självbyggen. Även i ärenden
som beslutas av fondstyrelsen får ägaren själv svara för en del av repa- 6

rationskostnaden, vanligen med ett belopp som motsvarar ett basbelopp. I 1988/89:BoU2
vissa fall kan ägarens självrisk bli högre, dock inte mer än vad fastigheten
kan bära.

Under perioden 1986 — 29 september 1988 har till fonden inkommit 952
ärenden varav 401 är slutligt och 142 delvis avgjorda. Av de avgjorda ärendena
har 218 bifallits, 117 avslagits och 66 avskrivits. Knappt 28 milj. kr. har
tagits i anspråk av fondens medel. Delvis avgjorda ärenden kan beräknas
medföra kostnader i storleksordningen 18 milj. kr.

För åtgärder mot radon, fukt, mögel och rost m.m. i hyres- och bostadsrättshus
kan under vissa förutsättningar dessutom utgå tilläggslån. Lånen är
ränte- och amorteringsfria. Denna ränte- och amorteringsfrihet omprövas
dock vart femte år under lånets löptid.

3.1.5 Radon i bostäder

3.1.5.1 Inledning

En del grundämnen är radioaktiva. Det innebär att de utan yttre påverkan
sönderfaller under utsändande av joniserande strålning, såsom t.ex. alfaoch
gammastrålning, för att så småningom nå ett stabilt tillstånd. Radioaktivitet
är sålunda egenskapen hos vissa ämnen att spontant utsända joniserande
strålning. Med aktiviteten hos ett radioaktivt ämne avses antalet sönderfall
per tidsenhet. Den i detta sammanhang använda enheten härför är
becquerel (Bq). En Bq motsvarar ett sönderfall per sekund.

Radon är en radioaktiv ädelgas som bildas vid sönderfall av det radioaktiva
grundämnet radium. Radon finns normalt i luften. Denna gas är dock
inte stabil utan sönderfaller i sin tur i dotterprodukter — radondöttrar. De
likaledes radioaktiva radondöttrarna är fasta ämnen som lätt binds vid
damm och andra partiklar i luften. Det är dessa produkter som utgör den
största hälsorisken vid höga radonhalter. I lungor och luftrör, som är känsliga
för alfastrålning, ger de upphov till höga stråldoser och därigenom en
ökad risk för lungcancer.

Såväl radon som radondöttrar är omöjliga att förnimma med våra sinnen.
Det behövs därför särskilda mätningar för att avgöra radondotterhalten
i luften i den enskilda bostaden.

Koncentrationen eller halten av radon och radondöttrar i luft brukar
anges i Bq/m3.

Enligt socialstyrelsens regler är gränsvärdet för radondotterhalten i befintlig
bebyggelse 400 Bq/m3. Vid högre nivåer föreligger sanitär olägenhet
enligt hälsoskyddslagstiftningen, och det åligger härvid fastighetsägaren att
sänka halten under denna nivå. Enligt vad bostadsutskottet erfarit pågår
dessutom inom socialstyrelsen diskussioner om en sänkning av nu gällande
gränsvärde.

Enligt SBN 1980 är gällande gränsvärden för radondotterhalten i nya
byggnader 70 Bq/m3. Om detta värde överskrids kan högre värden godtas,
om särskilda skäl föreligger, dock högst 400 Bq/m3. För nya byggnader
finns också gränsvärdet 50 |i R/h (mikroröntgen/timme) för gammastrålningsnivån.
7

Som framgårav redovisningen ovan skall vid ombyggnad egenskapskra- 1988/89:BoU2
ven enligt PBL för nybyggnad bilda utgångspunkt för de krav som skall
fastställas. 1 PBF lämnas närmare föreskrifter om i vilken utsträckning kraven
vid nybyggnad enligt PBL skall hävdas vid ombyggnad. Detta skall
dock ske under beaktande av kraven på varsamhet och med hänsyn tagen
till den befintliga byggnadens förutsättningar. I avvaktan på att ytterligare
regler utfärdas är det byggnadsnämnden som har att göra denna avvägning.

Med hänsyn till hälsoskyddslagstiftningens regler om sanitär olägenhet får
dock gränsvärdet 400 Bq/m3 inte överskridas.

3.1.5.2 Beaktande av radonfaran vid planläggning och byggande

Enligt PBL skall mark för att få användas för bebyggelse vara från allmän
synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen skall ske vid
planläggningen eller vid bygglovsprövningen (1 kap. 6 §).

I planen kan markradonförhållandena redovisas med i princip samma
noggrannhet som vid bygglovsprövningen. I detta fall behöver inte ytterligare
undersökningar göras vid denna senare prövning.

Vid ombyggnad gäller vad som ovan redovisats under avsnitt 3.1.5.1.

3.1.5.3 Det statliga stödet för åtgärder mot radon

För småhus har under senare år flera olika stödformer för åtgärder mot
radon avlöst varandra.

Under tiden den 1 juli 1980 t.o.m. den 31 december 1983 kunde bostadslån
för åtgärder mot radon beviljas, s.k. radonlån, om radondotterhalten i
bostaden översteg 400 Bq/m3. Den lägsta kostnad som berättigade till lån
var 7 000 kr. Under vissa förutsättningar utgick också räntebidrag. Delar av
lånet kunde dessutom göras ränte- och amorteringsfritt under en femårsperiod.

Fr.o.m. år 1984 t.o.m. den 30 juni 1988 utgick stöd för åtgärder mot höga
radondotterhalter i form av tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m.

Dessa tilläggslån lämnades dock endast om kostnaden för åtgärderna
översteg husets ekonomiska bärkraft. Även dessa lån var ränte- och amorteringsfria.
Ränte- och amorteringsfriheten omprövades efter fem eller tio år.

Tilläggslånen utnyttjades endast i en mycket begränsad omfattning.

Den 1 juli 1988 ersattes tilläggslånen med ett bidrag, som lämnas med ett
belopp som motsvarar 50 % av kostnaden för de åtgärder som kommunen
funnit nödvändiga för att inte gällande gränsvärden skall överskridas.

Lägsta bidrag som utgår är 1 000 kr. och högsta bidrag är 15 000 kr. per hus.

Förflerbostadshuskan bostadslån utgå om radonåtgärderna utförs i samband
med en ombyggnad. En ytterligare förutsättning är att energisparåtgärder
som skäligen bör komma till stånd utförs samtidigt. Även i andra fall
kan räntestöd lämnas. Om kostnaden för åtgärderna överstiger husets ekonomiska
bärkraft utgår tilläggslån.

3.1.6 Pågående utredningar m.m.

Inom bostadsdepartementet har tillsatts en arbetsgrupp för frågor som rör
s.k. sjuka hus. Arbetsgruppens huvudsakliga arbetsuppgifter skall vara att

— redovisa en översikt över tillgänglig kunskap om sambandet mellan 1988/89:BoU2
ohälsa och konstruktioner, installationer eller material i byggnader

— föreslå åtgärder som syftar till att förebygga och undanröja sådana förhållanden
i byggnader som kan vålla ohälsa

— belysa ansvarssystemet och dess ändamålsenlighet när olägenheter uppkommer
samt lägga fram förslag eller ta andra initiativ som föranleds
härav.

Arbetsgruppen, som tillsatts sommaren 1988, skall arbeta skyndsamt och
successivt redovisa sitt arbete.

Allergiutredningen tillsattes år 1986 för att utreda frågor kring hur allergier
och andra överkänslighetsreaktioner skall kunna förebyggas. I uppdraget
ingår bl.a. att analysera vilka forskningsbehov som finns inom olika
samhällssektorer och att undersöka om nuvarande åtgärder är tillräckliga
inom olika samhällsområden, t.ex. inom arbetslivet och boendemiljön. Enligt
direktiven skall utredningen beskriva vilka riskmoment som finns i
bostäderna och i miljön omkring dem för personer med allergianlag. Vidare
skall den studera om åtgärderna från samhällets sida för att förhindra en
allergiframkallande miljö är tillräckliga och i den mån så erfordras lämna
förslag till åtgärder. I den utsträckning förslagen berör byggbestämmelserna
bör utredningen enligt direktiven tidsmässigt samordna sin verksamhet
med arbetet med att utarbeta förslag till föreskrifter m.m. till PBL. Utredningen
har tillsammans med vissa myndigheter och Brevskolan givit ut
debattskrifterna Sjuk av skolan, Sjuk av huset, Sjuk av dagis samt Sjuk av
jobbet. Utredningen avser att redovisa sitt slutbetänkande i februari 1989.

Regeringen har uppdragit åt statens råd för byggnadsforskning att belysa
förutsättningarna för att infria en av rådet i rapporten Energi i byggd miljö

— 90-talets möjligheter redovisad energisparpotential med beaktande av
att det skall finnas ett gott och hälsosamt inomhusklimat i bostäder och
lokaler. Av redovisningen skall bl.a. framgå kostnadskonsekvenser samt
andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att kvaliteten hos inomhusluften
skall säkerställas. Uppdraget skall redovisas till regeringen före utgången
av år 1989.

Inom justitiedepartementet pågår ett utredningsarbete om skadeståndsansvaret
för produkter. Utredningsarbetet syftar till att reglera skador på
konsumentegendom och personskador orsakade av att produkter brister i
fråga om säkerhet. Bland de produkter som omfattas av arbetet ingår bl.a.
byggnadsmaterial. Avsikten är att en promemoria skall presenteras så att
remissbehandling kan ske våren 1989.

På grundval av produktåterkallelsekommitténs betänkande Produktsäkerhetslag
(SOU 1987:24) har inom finansdepartementet utarbetats ett förslag
till produktsäkerhetslag. Förslaget har underställts lagrådet. En proposition
har därefter avlämnats till riksdagen i oktober 1988. Propositionsförslaget
innebär bl.a. att produkter som är farliga skall kunna återkallas eller
förses med varningsinformation. Även säljförbud skall enligt förslaget kunna
utfärdas för farliga produkter. I den mån byggprodukter m.m. inte fyller
kraven på produktsäkerhet omfattas de av den förordade lagstiftningen.

9

4 Utskottet

1988/89:BoU2

4.1 Inledning

De byggnadshygieniska frågorna har under de senaste åren rönt ett påtagligt
ökat intresse. Inte minst gäller detta förhållanden som påverkar byggnadernas
inomhusmiljö. Uppmärksamheten har bl.a. gällt så skilda frågor
som radon, formaldehyd, asbest, fukt och mögel samt s.k. sjuka hus. Som
redovisats ovan (avsnitt 3.1.6) har också en rad utredningsinsatser initierats
som berör hithörande problem. Även forskningsverksamheten på området
är betydande. Som en del i det pågående utrednings- och forskningsarbetet
har dessutom flera konferenser och seminarier anordnats där de hittills
vunna kunskaperna och erfarenheterna har redovisats.

Sammantaget har de nu i korthet redovisade insatserna givit värdefulla
kunskaper som bör kunna bidra till att säkra en bra inomhusmiljö. Att det
trots detta saknas kunskaper om en rad förhållanden av betydelse för byggnadernas
inomhusmiljö har bostadsutskottet kunnat konstatera dels vid två
av utskottet under föregående riksmöte anordnade utskottsutfrågningar om
radon resp. sjuka hus, dels vid en av utskottet nyligen anordnad offentlig
hearing om sjuka hus och vid ett i anslutning härtill företaget studiebesök i
ett av de bostadsområden som har omfattande problem.

4.2 Byggnaders inomhusmiljö

4.2.1 Åtgärder för en bättre inomhusmiljö m.m.

Det faktum att vi tillbringar en allt större del av vår tid inomhus innebär
naturligtvis att inomhusmiljön har fått en ökad betydelse för vår hälsa och
vårt välbefinnande. Den allt längre del av vår tid som vi tillbringar inomhus
ökar risken för att brister i inomhusmiljön skall ge upphov till ohälsa eller
andra besvär. Ett grundläggande krav måste därför vara att alla skall tillförsäkras
en bra inomhusmiljö såväl i bostaden som i övriga byggnader. Generellt
sett har vi också ett bra byggnadsbestånd som uppfyller detta krav.

Samtidigt tvingas utskottet konstatera att det blivit alltför vanligt med hälsoproblem
som har sitt direkta ursprung i vissa byggnader.

De byggnadsrelaterade hälsoproblemen började uppmärksammas i större
utsträckning under 1970-talet. Uppmärksamheten har sedan ökat, och i
dag pågår ett intensivt arbete på många håll för att komma till rätta med
problemen. Utmärkande är att hälsoproblemen företrädesvis uppträder i
ny- eller ombyggda hus. Problemen kan visa sig omedelbart, men det är
vanligt att de uppmärksammas först en tid efter det att byggnaden har tagits
i bruk. Som framgår ovan har byggnader som ger upphov till hälsoproblem
givits benämningen ”sjuka hus”. Även om riktigheten i detta begrepp
ibland satts i fråga har utskottet valt att fortsättningsvis använda begreppet
som en benämning på byggnader som ger upphov till byggnadsrelaterade
hälsoproblem.

De hälsoproblem som orsakas av sjuka hus ger typiska symtom i form av
ögon-, näs- och halsirritation, torrhetskänsla i slemhinnor och hud, hudut- 10

slag i ansiktet och på överkroppen, psykisk trötthet, huvudvärk eller ”tung- 1988/89 :BoU2
hetskänsla” i huvudet. Oftast försvinner symtomen relativt snart sedan man
lämnat byggnaden. För hudsymtom tar det dock i allmänhet längre tid.

Det relativa antalet personer som har symtom har ansetts vara ett mått på
hur ”sjuk” en byggnad är. Ett vanligt variationsområde ligger mellan 5 och
50 %. I en majoritet av lokalbeståndet, bl.a. i kontors- och skollokaler, får
enligt allergiutredningen någon eller några de ovan relaterade besvären. I
var tredje byggnad får så många personer besvär (20—30 %) att byggnaden
klassas som ”sjuk”.

1 tre motioner tas från ett mera övergripande perspektiv upp frågan om
bostädernas och övriga byggnaders inomhusmiljö bl.a. mot bakgrund av
problemen med s.k. sjuka hus.

I motion 1987/88:Bo243 (c) yrkande 1 begärs ett riksdagens tillkännagivande
om nödvändigheten av ökad uppmärksamhet på inomhusmiljön i
bostäderna. Enligt motionärerna kommer larmrapporterna om dåliga bostäder
allt tätare. Som exempel härpå nämns att radonproblemet växer, att
antalet fukt- och mögelskadade hus ökar samt att felaktig isolering och
bristfällig ventilation försämrar inomhusklimatet och gör allt fler bostäder
osunda. Det är enligt motionärernas mening mot bakgrund härav därför
hög tid att gå på offensiven för ett ökat kvalitetsbyggande och för en bättre
boendemiljö.

Enligt motion 1987/88 :Bo519 (fp) blir den s.k. sjuka-hus-sjukan ett allt
större problem. Samtidigt konstateras att denna ”sjukdom” har en så komplex
bakgrund att enkla åtgärder knappast i ett slag kan resultera i sunda
hus. Enligt motionären torde dock snabbaste sättet att förbättra förhållandena
vara att analysera typiska bygg- och förvaltningsprocesser, som resulterat
i sjuka hus, i avsikt att undersöka var och när adekvat information
saknats och hur alla inblandade parter kan nås av sådan information — och
hur de kan motiveras att använda kunskapen. Med hänvisning härtill hemställs
om att en tvärvetenskaplig analys skall göras av kunskapsbehov och
informationsvägar till bygg- och förvaltningsprocessen i syfte att bana väg
för ett sunt bostadsbestånd.

I motion 1987/88:Bo541 (s) förs fram förslag som syftar till att säkra en
bättre bostadskvalitet. Enligt motionären åsidosätts — medvetet och omedvetet
— sedan lång tid tillbaka belagda och kända kvalitetskrav och konsumentönskemål
i fråga om bostadsutformningen. Det gäller enligt motionären
elementära kunskaper om samspelet mellan människan och bostaden.

Tekniskt sett har också ofta oprövade nya material och tekniker introducerats.
Vidare framhålls betydelsen av samspelet mellan kraven på ventilation
och energisparande. Enligt motionären ligger bl.a. dessa faktorer bakom
problemet med s.k. sjuka hus. Med hänvisning härtill förordar motionären
dels att åtgärder vidtas för att informera om god bostadskvalitet (yrkande
1), dels att sjuka hus åtgärdas genom utnyttjande av beprövade byggnadsmaterial
och genom teknikutveckling (yrkande 2).

I motion 1987/88:Bo528 (c) tas specifikt upp frågan om åtgärder mot fukt
och mögel i byggnader m.m.

Ett gissel som drabbat och fortsätter att drabba tusentals personer är
enligt motionen förekomsten av mögel i bl.a. bostäder, daghem, fritidsloka- 11

ler och skolor. Enligt motionärerna är dock kunskaperna om de humanme- 1988/89 :BoU2
dicinska effekterna av allvarliga mögelexponeringar och vilka medicinska
åtgärder som krävs för att kurera de drabbade dåliga. För att komma till
rätta med detta förordas att en särskild expertgrupp tillsätts bl.a. för att
utreda hälsoeffekterna av mögelexponering, göra en uppföljning av resultaten
av sanering och ombyggnadsåtgärder med avseende på förekomsten
av mögel samt utarbeta rutiner och undersökningsteknik för spårning och
registrering av mögelföroreningar i inomhusmiljö (yrkande 1). Enligt förslaget
skall gruppens arbete finansieras från den statliga fonden för fuktoch
mögelskador (yrkande 2).

Bl.a. mot bakgrund av problemen med sjuka hus tas i två motioner upp
frågor som knyter an till varudeklaration eller typgodkännande av byggmaterial
m.m.

Mot bakgrund bl.a. av det arbete för att komma till rätta med problemen
med ”sjuka hus” som gjorts i Malmö kommuns fastigheter hävdas i motion
1987/88:Bo520 (fp) att det i nuläget finns tillräcklig kunskap och insikt om
hur vi skall bygga ”friska hus”. Trots detta fortsätter byggbranschen, enligt
motionärerna, att bygga hus med samma fel som tidigare. Samtidigt framhålls
att kommuner, landsting, stat och privata upphandlare inte i tillräcklig
omfattning påverkar byggbranschen att använda sig av rätt byggnadsmaterial,
ventilation och inredningsmaterial m.m. Med hänvisning härtill hemställs
att byggnads- och inredningsmaterial skall VDN-märkas och att en
central erfarenhetsbank upprättas.

Även i motion 1987/88 :Bo538 (s) berörs frågan om effekterna av olika
byggnadsmaterial. Enligt motionärerna har under de senare åren uppmärksammats
att vissa byggnadsmaterial får icke acceptabla konsekvenser för
de boende. En strävan måste enligt deras mening därför vara att de material
som orsakar ohälsa m.m. inte skall förekomma på marknaden. Det finns
enligt motionärerna därför anledning att skärpa den typgodkännandeverksamhet
som finns och att klarlägga ansvarsfrågorna i byggprocessen.

Ventilationen och dess betydelse för inomhusmiljön m.m. tas upp i två
motioner.

Enligt motion 1987/88:Bo533 (m) har svenska bostäder aldrig varit så
dåligt ventilerade som i dag. Orsaken härtill är dels att normerna för luftomsättning
är låga, dels att bostäderna har tätats i besparingssyfte utan att
kraven på ventilation har beaktats. Ytterligare en orsak anges vara att ventilationssystemen
i många fall inte fungerar. Med hänvisning härtill förordar
motionären att skärpta krav skall införas i fråga om luftomsättning och
ventilationens konstruktion. Vidare förordas om en regelbunden kontroll
av ventilationen. I sammanhanget förs också fram krav på att ventilationen
skall vara lätt avstängbar — detta för att underlätta en avstängning vid t.ex.
gaslarm.

I moderata samlingspartiets partimotion 1987/88:Bo515 begärs ett tillkännagivande
om att energisparandet i bostäderna bör utvecklas på ett sätt
som inte utsätter människor för nya risker. 1 sin motivering — som återfinns
i motion Jo751 — pekar motionärerna på riskerna med en ökad tätning av
husen och en minskad ventilation bl.a. med avseende på radonhalten i

inomhusluften. Även problemen med värmeåtervinning genom att återcir- 12

kulera inomhusluften framhålls.

Med anledning av vad som i de nu behandlade motionerna förordats vill 1988/89 :BoU2
bostadsutskottet anföra följande.

Utskottet delar motionärernas oro över bristerna i vissa byggnaders inomhusmiljö
och de hithörande problemen med sjuka hus. Det är naturligtvis
inte försvarligt att det i betydande delar av det ny- och ombyggda byggnadsbeståndet
finns så allvarliga brister att byggnaderna i sig ger upphov till
hälsoproblem och andra besvär hos dem som vistas i byggnaderna. Enligt
utskottets mening talar sålunda starka skäl för att kraftfulla och effektiva
åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med problemen. Samtidigt
tvingas utskottet konstatera att problemen synes vara av en så komplex
natur och så svåra att härleda till någon eller några enskilda faktorer att det
torde vara mycket svårt att på grundval av hittills vunna kunskaper och
erfarenheter förorda enkla och allmängiltiga åtgärder som löser de uppkomna
problemen.

De undersökningar m.m. som gjorts av sjuka hus visar att orsakerna står
att finna i en rad förhållanden. Med utgångspunkt i vad som i dag är känt
kan sålunda inte någon eller några enskilda faktorer lika litet som någon
eller några av parterna i bygg- och förvaltningsprocessen generellt sett
göras ensam ansvarig för de uppkomna problemen. Detta utesluter naturligtvis
inte att problemen i ett enskilt fall kan härledas till en enskild faktor
eller en enskild aktör. Det normala torde dock vara att orsaken är multifaktoriell,
dvs. avhängig flera samverkande faktorer.

Som framgår av redovisningen ovan (avsnitt 3.1.2) är de vanligaste tekniska
orsakerna till att den s.k. sjuka-hus-sjukan uppkommer bl.a. bristande
ventilation, bristande renhållning av lokaler och ventilationssystem, för
varmt eller för kallt inomhusklimat, avgasning av föroreningar från byggnads-
och inredningsmaterial och kemikalier för rengöring (t.ex. av heltäckningsmattor).
Dessa tekniska brister kan i sin tur ha sitt ursprung bl.a. i fel i
projekteringen, konstruktionsfel, byggfel eller byggfusk eller i brister i material
eller anläggningar. Problemen kan naturligtvis ha sin grund också i
felaktiga eller otillräckliga normer eller i brister i förvaltningen eller i bruket
av byggnaden.

Vad bostadsutskottet nu anfört leder utskottet till uppfattningen att problemen
med sjuka hus och brister i inomhusmiljön inte kan lösas med hjälp
av några enkla för alla byggnader tillämpliga åtgärder. Den slutsats utskottet
i sin tur drar av detta är dels att kunskaperna om hithörande problem
måste öka, dels att den omfattande kunskap som trots allt finns redan i dag
måste tas till vara, systematiseras och föras ut till berörda parter.

Utskottet har ovan (avsnitt 3.1.6) redovisat flera utredningar m.m. som ur
en rad olika aspekter berör frågan om byggnaders inomhusmiljö och problemen
med sjuka hus. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om behovet
av ytterligare kunskap på området är det av stort värde att detta utredningsarbete
genomförs snabbt. Utan att ta ställning till inriktningen och omfattningen
i övrigt av pågående utredningsinsatser vill dock bostadsutskottet
för sin del särskilt föra fram några av de frågor som mot bakgrund av
dagens kunskapsläge enligt utskottets mening måste belysas särskilt.

En för det fortsatta arbetet grundläggande uppgift bör enligt utskottets
mening vara att dels definiera de begrepp som hittills inte fått en mera 13

allmängiltig definition, dels göra en kartläggning av problemets hittillsva -

rande omfattning. Denna kartläggning bör omfatta förekomsten dels av 1988/89:BoU2
sjuka hus, dels av andra brister som t.ex. problem med fukt och mögel m.m.

Det av utskottet förordade kunskapsinhämtandet bör dessutom belysa
vilka åtgärder m.m. som kan behöva vidtas för att undvika de problem som
kan uppkomma vid en bristande samordning mellan byggprocessens olika
skeden, dvs. i samordningen mellan programskede, projekteringsskede,
byggandeskede och förvaltningsskede. 1 förvaltningsskedet bör denna samordning
omfatta såväl fastighetsförvaltare som brukare.

En förutsättning för att den nu förordade samordningen mellan byggprocessens
olika skeden skall få avsedd effekt är naturligtvis att genomförandet
av varje enskilt skede sker på ett riktigt sätt. Enligt utskottets mening bör
därför övervägas behovet av ytterligare åtgärder för att bl.a. i möjligaste
mån undvika olämplig lokalisering, fel vid projekteringen, brister i upphandlingen,
byggfel och byggfusk eller ett felaktigt handhavande av den
färdiga byggnaden. När det gäller den senare frågan bör i övervägandena
ingå behovet av information m.m. till fastighetsförvaltare och brukare om
skötseln av byggnaden och häri ingående installationer m.m.

Enligt bostadsutskottets mening bör dessutom frågor kring användningen
av olika byggmaterial m.m. belysas ytterligare. Det gäller bl.a. åtgärder
som syftar till att förhindra användningen av ur olika aspekter olämpliga
byggmaterial. Exempel på möjliga sådana åtgärder är enligt bostadsutskottets
mening varudeklaration eller obligatoriskt typgodkännande av sådana
material. En fråga som enligt utskottets mening också bör övervägas i detta
sammanhang är behovet av ytterligare gränsvärden för olika föroreningar i
inomhusluften. Vidare bör övervägas möjligheterna att förstärka erfarenhetsåterföringen
samt att utöka informationen om god bostadskvalitet, inte
minst vad gäller val av byggmaterial.

En för inomhusmiljön avgörande faktor är ventilationens utförande och
funktion. Ytterligare åtgärder bör enligt utskottets mening övervägas i syfte
att skapa förutsättningar för att byggnadernas ventilationssystem får en
fullgod funktion under byggnadens hela brukstid. Detta betyder bl.a. att
olika systems egenskaper m.m. måste belysas ytterligare och att frågan om
införande av särskilda bestämmelser för skötsel och kontroll m.m. under
drifttiden bör övervägas. I sammanhanget bör också övervägas hur kravet
på energihushållning i byggnader skall samordnas med kravet på en fullgod
ventilation och en bra inomhusmiljö.

Även om en råd mått och steg vidtas för att förhindra att brister i inomhusmiljön
eller andra olägenheter uppstår kan det naturligtvis ändå hända
att sådana brister uppkommer. En viktig uppgift måste därför vara att se
över det nuvarande ansvarssystemet och dess ändamålsenlighet i dessa situationer.
I anslutning härtill bör även en utvärdering av ändamålsenligheten
i dagens stödsystem komma till stånd. Bl.a. gäller detta de hittillsvarande
erfarenheterna av tilläggslångivningen samt bidragsgivningen för avhjälpande
av fukt- och mögelskador. Avslutningsvis bör enligt utskottets
mening även frågan om behovet av ytterligare garantier och försäkringar
m.m. övervägas.

Lika viktigt som att lösa problemen i nyproduktionen är det att komma
till rätta med problemen i de byggnader som redan i dag har brister i inom- 14

husmiljön. De nu förordade övervägandena beträffande befintliga byggna -

der bör enligt utskottets mening ges en sådan prioritet att erforderliga åtgär- 1988/89: BoU2

der kan vidtas skyndsamt.

1 sammanhanget vill utskottet också stryka under behovet av ytterligare
forskning kring problemen med sjuka hus.

I den mån ytterligare frågor aktualiseras i anslutning till de överväganden
utskottet uttalat sig för bör naturligtvis även dessa frågor kunna ingå i
övervägandena.

Sammanfattningsvis finns det enligt utskottets mening anledning för
riksdagen att föreslå att ytterligare insatser görs för att öka kunskapen om
vilka åtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med problemet med att
inomhusmiljön i våra byggnader i många fall inte är tillfredsställande. Utskottet
har ovan pekat på olika faktorer som därvid spelar in såsom olika
byggnadsmaterial, radon och ventilationsanläggningar men också förhållanden
som hänger samman med byggprocessen och med byggnadsarbetet
som sådant. Av vikt är också hur förvaltningen och skötseln av våra byggnader
ombesörjs.

När de nu förordade utredningsinsatserna gjorts och när myndigheter,
organisationer och andra involverade i byggprocessen haft tillfälle att lämna
synpunkter på utredningsarbetet bör det enligt utskottets mening finnas
ett underlag för beslut om vilka åtgärder som bör vidtas för att undvika att
nya sjuka hus tillkommer samt för att åtgärda de byggnader som i dag inte
har en acceptabel inomhusmiljö. Utredningsarbetet skall omfatta förslag
till ett konkret åtgärdsprogram innefattande bl.a. eventuella lagstiftningsåtgärder
och ändring av byggnormerna. Det kan också finnas anledning att
överväga olika möjligheter att få ett mera heltäckande försäkringsskydd för
byggnader och ett större garantiåtagande från byggproducenter m.fi. Även
de regler om lån och bidrag till sjuka hus som i dag finns kan behöva ses
över.

Det bör enligt bostadsutskottets mening ankomma på regeringen att vidta
de åtgärder som erfordras för att få till stånd den ytterligare kunskapsinhämtning
och de åtgärder som utskottet nu förordat. Med avseende på de
allvarliga effekterna av dagens brister får det förutsättas att detta sker med
största skyndsamhet och att de nyvunna kunskaperna och erfarenheterna
utan dröjsmål förs ut i en praktisk tillämpning. I avvaktan på att ytterligare
kunskaper vinns bör enligt bostadsutskottets mening de betydande kunskaper
som trots allt finns redan i dag tas till vara på ett bättre sätt än vad som
hittills skett. Åtgärder bör sålunda vidtas för att föra ut dessa kunskaper och
erfarenheter till de i byggprocessen verksamma. I takt med att utredningsarbetet
fortskrider bör regeringen dels vidta erforderliga åtgärder, dels förelägga
riksdagen de förslag i övrigt som påkallas av vad utskottet nu anfört.

Regeringen bör även till riksdagen lämna en redovisning för utredningsarbetet
och med anledning härav vidtagna åtgärder.

Vad bostadsutskottet nu med anledning av motionerna 1987/88:Bo243
(c) yrkande 1,1987/88: Bo515 (m), 1987/88: Bo519 (fp), 1987/88: Bo520 (fp),

1987/88:Bo528 (c), 1987/88:Bo533 (m), 1987/88:Bo538 (s) samt 1987/

88 :Bo541 (s) och med anledning av vad utskottet i övrigt förordat anfört om
byggnaders inomhusmiljö bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. 15

4.2.2 Åtgärder mot radon i bostäder

1988/89:BoU2

Frågan om radon i bostäder tas specifikt upp i två motioner.

Med hänvisning till motion !987/88:Jo834 (c) begärs i motion 1987/
88:Bo309 yrkande 2 en fortlöpande redovisning av arbetet med radon i
bostäder. Enligt motionärerna har tack vare statens institut för byggnadsforskning
(SIB) i Gävle stora insatser gjorts för att lokalisera och mäta
radonhalten i bostäder. Det är enligt deras mening därför nödvändigt att
institutet får de resurser som krävs för detta arbete. 1 sammanhanget framhålls
också miljö- och hälsoskyddsnämndernas ansvar för att spåra bostäder
med för höga radonvärden i inomhusluften.

I den med anledning av den miljöpolitiska propositionen (prop. 1987/
88:85) väckta partimotionen 1987/88:Jo25 från moderata samlingspartiet
hävdas att radonfrågan är en av de mest allvarliga hälso- och miljöfrågorna
i Sverige. Insatserna för att spåra och åtgärda samtliga de bostäder som har
en radondotterhalt överstigande 400 Bq/m3 måste enligt motionärernas
mening därför intensifieras, och kostnaderna härför bör helt åvila staten
(yrkande 20). På sikt förordar motionärerna dessutom att den nuvarande
åtgärdsgränsen om 400 Bq/m3 sänks till 200 Bq/m3 — detta för att få en
bättre överensstämmelse med andra länders gränsvärden (yrkande 21).

Med anledning av vad som i de två nu behandlade motionerna har föreslagits
beträffande åtgärder mot radon i bostäderv\\\ bostadsutskottet anföra
följande.

Bostadsutskottet hade under föregående riksmöte att behandla ett flertal
motioner som ur olika aspekter tog upp frågan om radon i bostäder (BoU
1987/88:2). Som redovisades i detta sammanhang har frågan aktualiserats i
Sverige främst under de senaste tio åren även om det finns undersökningar
som går så långt tillbaka i tiden som till början av 1950-talet. Sedan år 1980
har också flera undersökningar och rapporter gjorts om radon i bostäder.
Liksom tidigare kan alltså utskottet konstatera att det redan nu finns gott
underlag för statsmakterna att — utöver redan vidtagna åtgärder inom bl.a.
byggnadslagstiftningens, hälsoskyddslagstiftningens och bostadsfinansieringens
område — ytterligare besluta om olika åtgärder i avsikt att undanröja
problemet med radon i bostäder. I anslutning härtill vill också utskottet
peka på det bidrag för att sanera bostäder från radon som, efter riksdagens
beslut (prop. 1987/88:100 bil. 13, BoU 10 s. 62), kan utgå sedan den 1 juli
1988.

Med anslutning till tidigare ställningstaganden vill utskottet ånyo slå fast
att ansvaret främst åvilar kommunerna för att såväl nyproducerade som
ombyggda och befintliga bostäder inte skall uppvisa oacceptabla nivåer av
radioaktiv strålning. De gränsvärden som gäller och som redovisats ovan
(avsnitt 3.1.5.1) tillkommer det kommunerna och då i första hand byggnadsnämnden
och miljö- och hälsoskyddsnämnden att beakta vid bl.a. bygglovsprövningen.
Det är sålunda primärt ett kommunalt ansvar att vid planläggning
och byggande hävda dessa regler. Även ansvaret för att spåra
befintliga bostäder med för höga radondotterhalter faller primärt på kommunerna.
Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla det ansvar
som naturligen också måste läggas på den enskilde fastighetsägaren att

16

initiera undersökningar m.m. t.ex. i de fall byggnaden uppförts i ett område 1988/89 :BoU2
där det är känt att höga radondotterhalter är vanliga.

Utskottet har ovan betonat kommunernas ansvar för att spåra bostäder
med för höga radondotterhalter m.m. Till stöd för kommunernas arbete
med dessa frågor har också information till fastighetsägare m.fl. gått ut från
bl.a. boverket och dess föregångare bostadsstyrelsen och planverket. Informationen
har bl.a. avsett det nya bidraget för radonsanering.

Med hänvisning till vad som nu anförts bl.a. om kommunernas ansvar för
att spåra befintliga bostäder med för höga radondotterhalter kan utskottet
inte ställa sig bakom förslagen i motion 1987/88:Bo309 (c) yrkande 2 och i
moderata samlingspartiets partimotion 1987/88 :Jo25 yrkande 20 om att
detta ansvar i betydande utsträckning skulle flyttas över på staten.

När det gäller den i moderata samlingspartiets partimotion 1987/88 :Jo25
yrkande 21 behandlade frågan om åtgärdsgränsen för radon vill utskottet
anföra följande.

Som redovisats ovan (avsnitt 3.1.5.1) är gränsvärdet för radondotterhalten
70 Bq/m3 vid nybyggnad och gränsen för sanitär olägenhet går vid 400
Bq/m3. Dessa gränsvärden ha r, liksom andra liknande gränsvärden, grundats
på en bedömning av vad som är en acceptabel hälso- och hygienkvalitet.
Denna bedömning är dock behäftad med en betydande osäkerhet. Det
är enligt bostadsutskottets mening därför naturligt att de aktuella värdena
omprövas med avseende på bl.a. nya rön om hälsorisker m.m. För att få en
bättre riskuppskattning avseende radon i bostäder pågår också i Sverige en
epidemiologisk studie med detta syfte. Enligt vad utskottet erfarit pågår
också inom socialstyrelsen diskussioner om en sänkning av nu gällande
gränsvärde för vad som är att betrakta som sanitär olägenhet. Resultatet av
pågående studier m.m. bör avaktas. Utskottet avstyrker med hänvisning
härtill moderata samlingspartiets partimotion 1987/88 :Jo25 yrkande 21.

4.3 Övriga frågor

En angelägen uppgift för en ansvarskännande fastighetsförvaltare är enligt
motion 1987/88:Bo512 (s) att förutse och planera underhållsinsatser, ekonomiskt
och personellt. Enligt motionärerna har dock denna planering försvårats
av att vissa komponenter eller hela system har en betydligt kortare
livslängd än vad som kunnat förutses. Detta förhållande kan i sin tur ge
upphov till extraordinära underhållsåtgärder och därtill knutna extra kostnader
— kostnader som drabbar de boende. Det är enligt motionärerna
därför angeläget att hitta lösningar som förhindrar dessa extraordinära utgifter
för oförutsett underhåll och för byggskador. En sådan lösning kan
enligt motionärerna vara det fondsystem som finns i Danmark. Med hänvisning
härtill förordas att regeringen på lämpligt sätt ser över problemen
med oförutsett underhåll och byggskador.

Vid sitt ställningstagande till ett motsvarande motionsyrkande under föregående
riksmöte (BoU 1987/88:2 s. 15) redovisade utskottet de krav som
genom PBL ställs på att byggnader skall ges en sådan utformning att de får
en betryggande beständighet. Bestämmelserna i denna del innebär bl.a. att

byggnader skall utformas på ett sådant sätt så att de krav som ställs på dem 17

2 Riksdagen 1988/89. 19 sami Nr 2

vid uppförandet också kan uppfyllas med skäliga underhållsinsatser under 1988/89:BoU2
den avsedda brukstiden. Dessa bestämmelser har tillkommit bl.a. mot bakgrund
av de risker som visat sig vara förknippade med användningen av
vissa oprövade tekniska lösningar och material. Bestämmelserna är sålunda
ett uttryck för en strävan att minska reparations- och underhållskostnaderna
under byggnadens brukstid. I enlighet med sitt tidigare ställningstagande
anser bostadsutskottet sålunda att bättre förutsättningar än tidigare nu
har skapats för att få till stånd ett byggande som inte leder till oförutsedda
och onödigt dyrbara underhållskostnader. I sammanhanget vill utskottet
också peka på vad som ovan (avsnitt 4.1) anförts om behovet av ökade
kunskaper och åtgärder för att åstadkomma en bättre inomhusmiljö. Motion
1987/88 :Bo512 (s) avstyrks med hänvisning till det nu anförda.

4.4 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande byggnaders inomhusmiljö

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88 :Bo243 yrkande
1, 1987/88:Bo515, 1987/88:Bo519, 1987/88:Bo520, 1987/88:Bo528,

!987/88:Bo533, 1987/88:Bo538 samt 1987/88:Bo541 och med anledning
av vad utskottet i övrigt förordat som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande åtgärder mot radon i bostäder

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Bo309 yrkande 2 och 1987/

88:Jo25 yrkande 20,

3. beträffande åtgärdsgränsen för radon

att riksdagen avslår motion 1987/88 :Jo25 yrkande 21,

4. beträffande extraordinära underhållsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1987/88:Bo512.

Stockholm den 15 november 1988
På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus Persson (s),

Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager (fp), Hans Göran
Franck (s), Bertil Danielsson (m), Rune Evensson (s), Gunnar Nilsson (s),

Jan Sandberg (m), Leif Olsson (fp), Jan Strömdahl (vpk), Jill Lindgren
(mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s) och Birger Andersson (c).

Reservation

Åtgärdsgränsen för radon (mom. 3)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson
(m). Jan Sandberg (m), Leif Olsson (fp) och Birger Andersson (c) anser

18

dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 17 börjar med ”Sorn redovi- 1988/89:BoU2
sats” och slutar med ”yrkande 21” bort ha följande lydelse:

Det gränsvärde för radondotterhalten i befintlig bebyggelse om 400 Bq/
m3 som socialstyrelsen fastställt ligger vid en jämförelse med de rekommenderade
värden som finns i många andra länder på en hög nivå. Det finns
enligt utskottets mening mot bakgrund härav anledning att på sikt överväga
en sänkning av detta gränsvärde till 200 Bq/m3 i enlighet med vad som
förordas i moderata samlingspartiets partimotion 1987/88:Jo25.

Vad utskottet nu med anledning av moderata samlingspartiets partimotion
1987/88 :Jo25 yrkande 21 anfört om gränsvärdet för radon bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande åtgärdsgränsen för radon
att riksdagen med anledning av motion 1987/88 :Jo25 yrkande 21
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Byggnaders inomhusmiljö

Jan Strömdahl (vpk) och Jill Lindgren (mp) anför:

Vi delar de synpunkter som framförs i betänkandet för att öka kunskapen
om och komma till rätta med problemen kring sjuka hus. Enligt vår mening
kunde utskottet dock redan nu ha gått längre i en konkretisering av förslag
till åtgärder som t.ex. en obligatorisk ventilationsbesiktning och en ny bomiljölag.
Vi avser därför att återkomma med förslag i frågan under allmänna
motionstiden.

2. Åtgärder mot radon i bostäder

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m) anför:

Radonet i våra bostäder utgör en osynlig fara med långsiktiga och allvarliga
konsekvenser. Det är därför viktigt att sätta upp adekvata gränsvärden för
vilka radondotterhalter som kan accepteras i våra bostäder. Det är också
mot bakgrund härav som vi på sikt förordar en sänkning av det nu gällande
gränsvärdet. Samtidigt är det naturligtvis så att dessa gränsvärden blir innehållslösa
och utan verkan om inte åtgärder vidtas så att de verkligen efterföljs.

Som framgår av redovisningen ovan finns det i Sverige omkring 40 000
bostäder som har en radondotterhalt som ligger över dagens provisoriska
gränsvärde för sanitär olägenhet, dvs. över 400 Bq/m3. Av dessa bostäder
beräknas endast omkring 1 800 ha åtgärdats — detta trots att risknivån
ligger långt över de risknivåer som har uppmätts i samband med det radioaktiva
nedfallet från Tjernobylkatastrofen. Beroende på vilka riskbedömningar
som används kan risken för cancer till följd av radonexponering 19

beräknas vara 50—300 gånger större än den risk som är en följd av det 1988/89:BoU2
radioaktiva nedfallet från Tjernobyl.

För att motverka effekterna av det radioaktiva nedfallet i Sverige till följd
av katastrofen i Tjernobyl har staten satsat betydande såväl ekonomiska
som andra resurser. När det däremot gäller att spåra och åtgärda radon i
våra bostäder har de hittillsvarande statliga insatserna varit otillräckliga.

Den huvudsakliga förklaringen till att endast en mindre andel av de bostäder
som har för höga radondotterhalter har spårats upp och att ännu färre
har åtgärdats är enligt vår uppfattning statens brist på engagemang. Även
om kommunerna naturligtvis har ett stort ansvar för detta arbete kan inte
hela ansvaret lastas över på dem på det sätt som staten hittills gjort. För att
arbetet med att spåra och åtgärda bostäder med för höga radondotterhalter
skall kunna effektiviseras och intensifieras fordras ett ökat statligt ansvarstagande.
I den mån detta inte kommer till stånd bl.a. som en följd av de
åtgärder för att komma till rätta med bostädernas inomhusmiljö som utskottet
nu förordat, avser vi att till riksdagen återkomma i denna fråga.

3. Åtgärder mot radon i bostäder
Erling Bager och Leif Olsson (båda fp) anför:

När folkpartiet hade ansvaret för bostadspolitiken under den borgerliga
regeringsperioden presenterades en statlig utredning, Preliminärt förslag
till åtgärder mot strålrisker i byggnader. Utredningens målsättning var att
bostäder med höga radonhalter skulle saneras inom högst fem år. Nu har
det gått åtskilliga år och detta har ännu inte genomförts.

Folkpartiet förde så sent som under vårsessionen 1988 fram krav på en
sänkning av dagens provisoriska gränsvärde för radondotterhalten i våra
bostäder. Denna vår uppfattning står naturligtvis fast, vilket också framgår
ovan. Radon utgör en så allvarlig hälsorisk att det nuvarande gränsvärdet
inte längre kan accepteras.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) har sedan mitten av 1970-talet varnat för
cancerriskerna med radonhus. På SSI ser man allvarligt på radonproblematiken.
Enligt beräkningar riskerar 1 100 personer per år att drabbas av lungcancer
under 1990-talet i Sverige som en följd av radonet.

Att vi i Sverige har kunnat uppmäta höga radonhalter i bostäder har flera
orsaker. Höga halter markradon beror på att ca 70 % av Europas urantillgångar
finns i våra marker. Två andra orsaker är att det efter andra världskriget
har byggts ca 300 000 bostäder i blå lättbetong och att vi under de
senaste åren gått in för att bygga bostäder direkt på gjutna golv på marken.

Även energisparåtgärder i kombination med minskad ventilation har påverkat.
Beträffande markradonet har dock bostadshus byggda med källarplan
eller på s.k. torpargrund med god ventilation oftast ett bra skydd mot
radon.

För att den av oss förordade sänkningen av gränsvärdet skall ges en reell
innebörd fordras dock att insatserna för att spåra och åtgärda bostäder med
för höga radondotterhalter intensifieras. Även om detta arbete primärt åvilar
kommunerna måste även staten genom adekvata insatser bidra till att 20

erforderliga åtgärder vidtas. I vårt under våren framförda förslag om sänkt 1988/89:BoU2
gränsvärde för radondotterhalten ingick också att staten skulle ställa ytterligare
medel till förfogande för denna verksamhet. Det är vår avsikt att återkomma
till riksdagen med förslag i denna fråga.

4. Åtgärder mot radon i bostäder

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:

Under vårsessionen 1987/88 avslog riksdagen en motion från centerpartiet
med krav på ett heltäckande program för sanering av radon i bostäder. I det
förordade åtgärdsprogrammet ingick såväl en kartläggning av radonförekomsten
som en sänkning av gränsvärdet för radondotterhalten från 400
Bq/m3 till 200 Bq/m3.

Arbetet med att spåra upp bostäder med för höga radondotterhalter, som
primärt är en kommunal uppgift, kräver ekonomiska insatser från staten
för att bli effektivt. Centerpartiet föreslog därför att 20 milj. kr. skulle anslås
för att finansiera genomförandet av programmet. Det är sålunda vår mening
att ett allmänt krav på ett ökat statligt ansvar inte ger någon effekt om
inte ökade resurser samtidigt ställs till förfogande. Vi har mot bakgrund
härav därför valt att inte nu stödja de allmänt formulerade kraven på ett
ökat statligt engagemang. Det är dock vår avsikt att återkomma i frågan
med ett samlat förslag till åtgärder som också innefattar finansieringen av
åtgärderna.

Hearing om sjuka hus

Tid: Tisdagen den 25 oktober 1988 kl. 09.00—12.30. Om så erfordras fort -

1988/89:BoU2

Bilaga 1

sätter hearingen efter lunch kl. 13.30, längst till 15.00.

Lokal: Förstakammarsalen, riksdagshuset

I Allmänt, problemets omfattning

Ingemar Samuelsson, statens provningsanstalt

Håkan Wahren, miljömedicinska enheten, Karolinska institutet

Frågor/diskussion

II Orsakssamband
Radon

Gun Astri Swedjemark, statens strålskyddsinstitut

Frågor/diskussion

Ventilation/energi

Jan Sundell, Syntax AB

Frågor/diskussion

Byggmaterial

Eva Dietrichson, kemikalieinspektionen
Frågor/diskussion

Björn Hellström, Hepa Byggkonsulter AB

Frågor/diskussion

Byggnaders konstruktion

Arne Elmroth, institutionen för byggnadsteknik, avd. för husbyggnadsteknik,
Lunds tekniska högskola

Frågor/diskussion

Brister i bygg- och förvaltningsprocessen

Kjell Torstensson, White arkitekter AB

Frågor/diskussion

Cirka tio minuters paus

III Synpunkter från representanter för byggbranschen,
brukarna m.fl.

Gunnar Lindgren, Byggentreprenörerna

Sven Dingertz, Byggmaterialindustrin 22

Frågor/diskussion
Esbjörn Olsson, SABO

Solveig Forsberg, Hyresgästernas riksförbund
Frågor/diskussion

IV Rekommendationer och förslag. Inlägg från
föredragandena.

Frågor/diskussion

Representanter för följande myndigheter, organisationer o.d. inbjuds som
observatörer till hearingen. I förstakammarsalen har plats reserverats för
två personer från varje myndighet o.d.

Allergiutredningen

Arkitekturlinjen vid tekniska högskolan i Stockholm (4 pers)

Boverket

Bostadsdepartementet

Bostadsdepartementets arbetsgrupp om sjuka hus
Byggmaterialindustrin (10 pers)

Byggnadsarbetareförbundet
Fastighetsägareförbundet
Föreningen Ventilation, Klimat, Miljö
HSB

Kommunförbundet

Konsumentverket

Miljö- och energidepartementet

Riksbyggen

Riksförbundet mot Astma-Allergi
Socialdepartementet
Socialstyrelsen
Statens energiverk

Statens institut för byggnadsforskning
Statens råd för byggnadsforskning (3 pers)

Strålskyddsinstitutet

Svenska arkitekters riksförbund, SAR

Svenska Bostäder

Svenska konsultföreningen SKIF

Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation

Sveriges praktiserande arkitekter SPA

Vi i småhus

Villaägareförbundet

1988/89:BoU2

Bilaga 1

23

Bostadsutskottet

1988-10-25

kl. 9.00-12.40, 13.30-15.00

1988/89:BoU2

Bilaga 2

Sjuka hus
Inledning

Offentlig utfrågning om sjuka hus. Under utfrågningen refererade vissa av
de inbjudna talarna till medhavda bilder, som visades i salen. Hänsyftningar
på information från dessa bilder har så långt som varit möjligt inarbetats
i utskriften.

Agne Hansson (c): Jag hälsar er alla välkomna till bostadsutskottets första
offentliga hearing. Den skall handla om sjuka hus.

Bostadsutskottet har att behandla en rad motioner som har väckts under
vårriksdagen. Dessa motioner har anknytning till dagens ämne och innehåller
förslag till åtgärder för bättre byggkvalitet, inomhusmiljö osv. Vi
skall forma ett betänkande som skall läggas fram för beslut i kammaren den
1 december. Denna hearing är ett led i vårt arbete i utskottet att skaffa oss
mera fördjupade kunskaper, men också att få en bredare information om
ett av de aktuella problem som diskuteras inom bostadssektorn i dag. I
morgon kommer utskottet också att besöka Enskededalen för att närmare
på plats studera en del av dessa problem.

Vi har i dag kallat hit en rad experter som vi skall få föredragningar av.

Jag ber att få hälsa dem särskilt välkomna. Vi har också en rad observatörer
här. Ni är också välkomna, liksom pressen och allmänheten.

Vi har delat in programmet i fyra huvudpunkter. Först går vi in på en
allmän orientering om problemets omfattning. Punkt två handlar om orsakssamband.
Punkt tre skall ta upp synpunkter från representanter för
byggbranschen å ena sidan och brukarna å den andra, och punkt fyra skall
innehålla rekommendationer och förslag och en sammanfattning av de
övriga punkterna.

Problemet och dess omfattning

Ingemar Samuelsson: Mina damer och herrar! Jag skall försöka ge teknikerns
bild av problemets omfattning. Jag sysslar själv med skadeutredningar
i hus som är drabbade av fukt och mögel. Statens provningsanstalt arbetar
också med ventilationsproblem, undersökningar av radon, akustiska
problem och problem i samband med kemisk avgivning från material.

Vad menar man med sjuka hus? Vanliga bekymmer i sådana hus är ohälsa
och lukt. Skälen till klagomålen kan vara många.

För det första kan huset vara dåligt, dvs. material och konstruktioner
avger föroreningar som ventilationen inte förmår föra bort. 24

För det andra kan innemiljön vara dålig. Förutom de tidigare nämnda 1988/89:BoU2

orsakerna kan också inredningen avge föroreningar och verksamheten i Bilaga 2

lokalerna kan, i ett för övrigt sunt hus, vara förorenande. Dessutom kan
uteluften bidra till koncentrationen av föroreningar inomhus.

För det tredje kan man med ett sjukt hus mena ett hus där folk mår dåligt.

Utöver de tidigare nämnda orsakerna kan även andra faktorer som arbetssituation,
personliga relationer på jobbet osv. spela in.

I allmänt språkbruk menar man även att hus med problem orsakade av
fukt, mögel, flytspackel och radon är sjuka hus. Ibland menar man med
sjuka hus en alldeles speciell form av hus, som Håkan Wahren senare kommer
att berätta om.

Många faktorer spelar in i bedömningen av om ett hus skall anses vara
sunt. Det skall ha god termisk komfort och god luftkvalitet, det skall inte
förekomma störande buller och ljusförhållandena skall vara riktiga. Därutöver
finns mera svårbestämbara faktorer. Ofta begränsar man diskussionen
till att gälla endast en av dessa faktorer. Man talar antingen om halten av
föroreningar som avges från ett visst byggnadsmaterial eller om ventilationens
effektivitet eller om husets täthet. Bilden är komplex. Låt mig ta ett
exempel.

Under 1970-talet ställde man krav på formalinhalten i spånskivor för
byggändamål. Skälet var att man ville minska koncentrationen av formaldehyd
inomhus. De spånskivor som därefter har byggts in i småhus har haft
låg avgivning av formaldehyd. Men man ställde inte samma krav för spånskivor
i möbler. Under ytterligare en tioårsperiod har vi fått formaldehyd i
stora mängder från bokhyllor, skåp och andra möbler vars spånskivor tillverkats
utomlands. Hade man tänkt litet längre när kraven ställdes på byggskivor
hade detta kunnat undvikas.

De allra flesta problem med innemiljön orsakas av dålig ventilation. Det
kan bero på dåligt injusterade fläktsystem, fläktsystem som är i obalans,
mer eller mindre medveten återföring av frånluft, nedsmutsade tilluftskanaler
eller överläckning i värmeväxlare. Detta är bara några exempel på
vanliga fel och brister. Om husen förses med den avsedda ventilationen
minskas halten föroreningar och även problemen. Det behöver inte alls bli
fråga om onormalt hög ventilation. Har husen den avsedda ventilationsgraden
klarar sig de flesta. Men detta är inte skäl nog för att inte vidta andra
åtgärder. Självfallet skall alla onödiga avgivningar till inneluften från material,
konstruktioner, inredning och verksamhet stoppas eller förhindras.

Varför har det blivit så här? Varför har vi så många fuktskador, mögelhus,
luktande och missfärgade flytspackelhus? Vems är felet? Är det byggarnas,
materialindustrins eller byggnormens fel? Jag vill påstå att den
främsta orsaken till de skador vi har i dag är okunnighet. Till en liten del är
orsaken slarv och fusk. Varför jag tycker så framgår av följande exempel på
problem i sjuka hus.

I en del gamla material, som vi tidigare trodde var säkra, har det uppstått
nya problem. Trä och mögel är ett sådant exempel. Lukt från mögeltillväxt
på trä drabbar nästan bara nya hus. Men jag vill påstå att de hus som
drabbas inte är särskilt mycket sämre än äldre hus. Tvärtom är de flesta
nybyggda hus både torrare och bättre än äldre hus, men de luktar. Skälet 25

kan vara — men vi är inte säkra på det ännu — att träet är mera benäget att 1988/89:BoU2

lukta när det beväxes med mögel i nya konstruktioner än i äldre sådana. Bilaga 2

Konstruktioner som ofta drabbas av problem är platta på mark med överliggande
värmeisolering och kryprum. Man trodde länge att kryprum var
en säker konstruktion. Men när det gäller risken för mögelskador och lukt
är det inte alls så.

Man trodde också att linoleum var ett bra material. Men med nya rengöringsmedel
som är kraftigt basiska kan ytskikten brytas ned och illaluktande
ämnen uppstå.

Nya material som används i gamla konstruktioner kan ge bekymmer.

Golvlim som är vattenbaserade tål inte hög luftfuktighet, vilket de gamla
lösningsmedelsbaserade limmen gjorde.

Problem med flytspackel kommer att behandlas mera senare. Det är ett
exempel på nya material som har gett nya problem. Mjukgöraravgång från
PVC är ett annat exempel.

Vi har också ändrat utformning av konstruktioner utan att tänka på konsekvenserna.
Om man i en platta på mark värmeisolerar undertill, får man
en konstruktion som på sikt är bättre än när man gör tvärtom. Men om man
isolerar undertill och byter från mineralull till cellplast får man en annan
uttorkningstid. Är man medveten om detta så skapar det inga problem, men
är man inte det kan man gå från en konstruktion som fungerar till en som
kan ge skador.

Ingjutna syllar är ett ur produktionssynpunkt lämpligt sätt att bygga
snabbt. Men vi vet nu att även om syllarna ärtryckimpregnerade så får man
mögeltillväxt och lukt från dem. Det är därför ett mycket olämpligt sätt att
bygga på. Ingjutna rör kan skapa problem, inte bara för att de kan läcka,
utan också för att värmen från rören omfördelar fukt som kan orsaka skador
på andra ställen. Stora byggnader kan inte utan vidare byggas med
kunskap och erfarenheter från små byggnader. Stora byggnader får speciella
problem.

Vi har också fått ny kunskap om gamla material. Asbest- och radonproblemen
diskuterades inte alls för ett antal år sedan. Ändrade brukarvanor
har också förändrat förutsättningarna för husen.

Även om byggbranschen har gjort ett och annat fel, anser jag inte att
branschen är skyldig till alla dessa.

Vad skall man göra? I de fall då problemen hos brukarna kan relateras till
någon enskild punkt eller enskilt material som t.ex. flytspackel, fukt eller
ventilation, åtgärdar man det. Men om problemen är diffusa blir situationen
svårare. Då kan man eliminera en faktor i taget — det är inte fråga om
fukt, mögel, radon osv. Med en sådan metodik kan man få en både tidsödande
och kostsam åtgärdsgång utan att för den skull lösa problemen. Här
ser jag ett stort behov av ökad kunskap.

Medicinare som sysslar med hälsoproblem i sjuka hus måste försöka
relatera problemen till sådant som kan mätas och åtgärdas. Om brukarna
kräver byte av mattor eller nytt fläktsystem eller andra tapeter för att de tror
att problemen sitter just där, måste man visa att det finns ett faktiskt samband
innan åtgärderna vidtas. Om mattan emitterar en mjukgörare som kan

ge sjukdomssymtom och om samma mjukgörare också återfinns i inneluf- 26

ten verkar åtgärden riktig. Man byter då matta, mäter luftkvalitet före och 1988/89:BoU2

efter åtgärd och finner att halten av mjukgörare har sjunkit på ett avgörande Bilaga 2

sätt. Förhoppningsvis blir också människorna friska i samma takt. Flar man

inte gjort klart för sig vad som orsakar problemen och utvärderar effekten

av åtgärden efteråt genom att endast mäta subjektiva värderingar, kan man

komma mycket snett. Onödiga åtgärder kan komma att utföras, utan att

brukarna blir friska och nöjda.

Om vi ser framåt i tiden, hur skall vi göra då? För det första: Använd
säkra icke förorenande byggmaterial, antingen beprövade äldre material
eller nya som utsatts för provning. Men om man ställer krav på materialdeklaration,
t.ex. av en golvmatta, bör man vara medveten om att matta A
skall provas i kombination med lim B på underlag C och rengöras med
medlet D för att rätt avgång skall kunna dokumenteras. Fundera på hur
många kombinationer det kan bli fråga om när nya material skall introduceras!
Som representant för statens provningsanstalt ser jag goda framtidsutsikter.
\

För det andra: Bygg torrt! Här finns det mycket att göra såväl i skyddet av
hus och byggmaterial under byggskedet som i valet av bättre konstruktioner.
Vi från statens provningsanstalt medverkar här i diskussioner med
byggare och hustillverkare.

För det tredje: Använd huset med förstånd, och ventilera huset i lämplig
grad! Hus skall nämligen ventileras, och de allra flesta hus kan inte ventileras
av sig själva. Undvik inredning och verksamhet som smutsar ner luften.

Gör man så får man ett sunt hus.

En av föredragshållarna på konferensen Healthy Buildings, som hölls i
Stockholm i september i år, karakteriserade ett sunt hus på följande sätt: det
luktar inte, det bullrar inte, det gör inte folk sjuka, och det omnämns inte i
massmedia.

Håkan Wahren: Mina damer och herrar! Jag arbetar på miljömedicinska
enheten på Stockholms läns landsting och också för socialstyrelsen, och jag
har en bakgrund som hälsovårdsinspektör. Jag vill här visa exempel på vad
sjuka hus kan åstadkomma i fråga om hälsoeffekter och litet grand om
orsak och strategier.

Det kan till att börja med vara fråga om sjuka hus i vidaste bemärkelse,
dvs. med en byggnadsbetingad ohälsa. Vi kan se hälsoeffekter som förgiftning
av kolmonoxid och lungcancer från radon. Även bakterier kan bidra.

Legionärsjuka kan vara relaterad till byggnaden genom t.ex. luftkonditioneringen
eller bubbelpooler. Det finns andra exempel som t.ex. astma, som
kan vara orsakad av kväveoxider som i sin tur kan komma från gasspisar
och bilavgaser. Buller är också ett viktigt problem som lätt blir förbisett.

Buller kan, som ni vet, åstadkomma sömnproblem och irritation, och det
kan maskera tal. Orsakerna kan ligga dels i trafiken utanför huset, dels i
installationer inne i huset. Det hela har att göra med byggnadens utformning
och framför allt den fysiska planeringen. Astma och allergi är också
viktiga problem. En betydelsefull faktor som orsakar dessa problem är
damm och städning. Det är alltså en fråga om brukarvanor.

Det finns dessutom en samling hälsoeffekter som kan ha olika orsaker. 27

Jag har sammanfattat dem som lukt, slemhinneirritation, allergi och över- 1988/89 :BoU2

känslighet. Formaldehyd kan vara en faktor som framkallar dessa effekter. Bilaga 2

Mögel kan vara en annan och tobaksrök kan vara en tredje. Man kan här se

ett samspel av olika orsaker — Ingemar Samuelsson var inne pä det. Det

kan vara byggmaterial, fukt eller ventilation. När det gäller tobaksröken vill

jag särskilt visa på förutom rökarna själva, naturligtvis, systemen med åter luft.

Med dessa system kan man överföra rökig luft från rökrum till andra

lokaler.

Det som egentligen menas med sjuka hus i begränsad mening, till skillnad
från det vidare begrepp som Ingemar Samuelsson nämnde, är den s.k.
sjuka hus-sjukan, kontorssjukan eller SBS, Sick Building Syndrom. Denna
sjuka karakteriseras av en serie symtom. Det kan vara fråga om ögon-, näsoch
halsirritationer, torrhetskänsla i slemhinnorna, hudutslag i ansiktet och
torr hud, och psykisk trötthet — man känner sig tung i huvudet. Ibland kan
det uppstå huvudvärk, luftvägsinfektioner, hosta, heshet, andfåddhet, klåda,
överkänslighetsreaktioner, illamående och yrsel.

Det besvärliga med sjuka hus-sjukan i den här bemärkelsen är att dessa
symtom är vanligare här än normalt. Dessa symtom finns alltid i en given
frekvens bland en samling människor. I sjuka hus okar frekvensen. Dessutom
kan det finnas flera orsaker till denna höga frekvens. Det kan vara för
hög temperatur, bristfällig städning, flytspackel eller dålig ventilation som
gör att man får problem med sjuka hus. Det finns en utmärkt skrift som
heter Klimatproblem i byggnader. I denna skrift ges förslag till en utredningsgång
för sjuka hus.

Min tidigare redovisning av hälsoeffekter och orsaker har varit förenklad
och mycket ofullständig. När det gäller problemets omfattning i stort vill
jag bara peka på fyra punkter.

Den första punkten är radonet, som Gun Astri Swedjemark kommer att
tala mer om senare. Jag vill bara påtala två delproblem, dels ett kollektivdosproblem
eller medeldosen som rör hela bostadsbeståndet, dels ett problem
med höga individdoser i enstaka hus med oacceptabla halter. När det
gäller halter över gränsvärdet rör det sig om minst 40 000 bostäder.

Den andra punkten gäller mögel, som finns i större eller mindre utsträckning
i alla hus. Mögel skapar lukt och andra hälsoproblem, och det rör sig
om minst 10 000 bostäder. Men vi vet inte säkert.

Den tredje punkten gäller trafikbuller och avgaser, som är några av de
vanligaste anledningarna till klagomål i tätorter. Det visar även den senaste
diskussionen här i Stockholmsområdet.

Den fjärde punkten gäller sjuka hus i begränsad bemärkelse, SBS eller
sjuka hus-sjukan. Vi vet inte hur stor omfattning den har i Sverige — den är
okänd. I WHO-skrifter anges omfattningen till 10 — 30 %i nya och ombyggda
hus. Exakt hur det ligger till vet vi inte säkert.

För egen del hävdar jag att problemets omfattning är dåligt kartlagd i
Sverige. Det gäller dock inte beträffande radon, som är förhållandevis väl
undersökt, och buller från trafiken, som också är väl kartlagt i förhållande
till andra problem.

Jag skall säga några ord om de strategier som jag kan tänka mig för att

28

komma åt dessa problem. De går mycket i linje med vad Ingemar Samuels- 1988/89 :BoU2

son tidigare har sagt — kanske uttryckt på annat sätt. Bilaga 2

Bygg inte nya sjuka hus! Det finns alltså kunskaper. Jag hänvisar till den
skrift som byggforskningsrådet har tagit fram efter ett seminarium om Det
sunda huset. Skriften innehåller en rad rekommendationer, som vi också
hoppas skall komma från den internationella konferensen Healthy Buildings
som hölls i Sverige i höstas.

Man bör följa upp nybyggandet bättre. Det är ett myndighetsansvar för
byggnadsnämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder och centrala myndigheter.
Det är också ett ansvar för forskningen. Jag skulle gärna se ett slumpurval
av bostäder, som man följde från både teknisk synpunkt och hälsosynpunkt.

Problemet med flytspackel och till viss del formaldehyd visar att det är
nödvändigt med produktkontroll för byggnadsmaterial.

Att ställa krav på ventilationen är också en viktig punkt. Nu är det en
kompromiss mellan energisparande och hygien, och i vissa fall har det vägt
över så att man har fått problem med hygienen. Detta kommer att belysas
ytterligare senare.

Till strategin hör också att spåra upp sjuka hus. Detta gäller särskilt radonhusen,
där de boende inte är varnade genom sina sinnen.

En mycket viktig punkt är drift och underhåll, dvs. att sköta de hus som
finns.

Jag vill också säga något om de hinder som finns på vägen. När det gäller
de nya husen är frågan vem som är ansvarig, byggherren, byggmyndigheterna
eller lånemyndigheterna. Var ligger ansvaret? Det är inte helt klart,
och det är en mycket komplex bild.

Kontrollen av nybyggandet är bristfällig, och ny teknik har använts okritiskt,
t.ex. flytspackel och platta tak.

När det gäller de befintliga husen kan jag också peka på några hinder.

Resurserna är små hos tillsynsmyndigheterna. Det gäller särskilt miljö- och
hälsoskyddsnämnderna. Mer än en tredjedel av kommunerna har bara en
ensam inspektör, oftast med skrivhjälp.

Åtgärderna är dyra. Det är påtagligt när det gäller mögel, buller och
radon, särskilt kollektivdosen.

När det gäller forskning och utveckling har vi en splittrad bild. Med
bullerfrågor arbetar byggforskningsrådet och naturvårdsverkets forskningsnämnd,
i fråga om radon strålskyddsinstitutet, institutet för miljömedicin,
forskningsrådsnämnden osv. Det är inte alls klart på vems bord ansvaret
ligger.

Det finns också ett behov av mätmetoder och av att fastställa gränsvärden.
Där är problemet att få fram tillräcklig kunskap och tillräckliga resurser
för att tillämpa dessa gränsvärden och mätmetoder.

Till sist vill jag något kommentera den lagstiftning som reglerar detta
område. Det finns många lagar, men jag vill nämna tre av dem. Plan- och
bygglagen gäller nya hus och den fysiska planeringen. Hälsoskyddslagen
reglerar framför allt befintliga hus, bostäder och skolor osv. Arbetsmiljölagen
tar upp arbetsmiljön i t.ex. skolor och kontor och den typ av lokal som

29

vi nu sitter i. Men det finns också lånebestämmelser och energisparåtgärder 1988/89 :BoU2

som uppenbarligen har haft stor betydelse när det gäller problemens upp- Bilaga 2

komst och att kunna motverka dem.

Jag skulle vilja sluta med att nämna några positiva drag. Efter att ha
lyssnat på konferensen Healthy Buildings i höstas, vågar jag påstå att Sverige
ligger långt framme i fråga om radon. Det gäller både åtgärder och den
nyligen påbörjade epidemiologiska undersökningen om sambandet mellan
radon och lungcancer. Vi har även den nyss avslutade utredningen om
sunda och sjuka hus, vilken arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och
planverket står bakom. I den utredningen finns det en rad förslag. Vi har
den pågående allergiutredningen. Man börjar nu på allvar uppmärksamma
hur pass viktig ventilationen är. På nyheterna i morse i radion kunde vi t.ex.
höra om yrkesinspektionens undersökning av Stockholms skolor.

Agne Hansson (c): Då har vi möjligheter att ställa frågor. Jag har en första
fråga som rör problemet som sådant. Att det finns ett problem tror jag vi har
fått bekräftat genom dessa föredragningar. Många säger ju att det inte finns
något problem. Kan ni närmare precisera problemets omfattning? Ni representerar
två olika inriktningar, den ena är den tekniska och den andra är
den miljömedicinska. Pratar t.ex. medicinare och tekniker tillsammans?

Pågår det i dag en process över gränserna eller tacklar ni problemet var och
en för sig? Finns det ett behov av integrerad forskning kopplad mellan t.ex.
medicin och teknik, eller är det för enkelriktat?

Erling Bager (fp): Jag vänder mig till Ingemar Samuelsson som tog upp
problemet med olika typer av mattor. Hur allvarligt ser man på statens
provningsanstalt på det här med elektrostatisk uppladdning av mattor? De
kan vara positivt eller negativt laddade, och det kan skapa en hel del problem.
Vad jag känner till har man på fastighetskontoret i Malmö kommun
gjort en klassindelning av alla vanligast förekommande mattyper och gett
rekommendationer för kommunens fastigheter. Hur pass allvarligt ser ni på
statens provningsanstalt på elektrostatiskt uppladdade mattor?

Berndt Ekholm (s): Min första fråga gäller relationen mella n yttre och inre
miljö. Vi har talat om den inre miljön. Om vi ser på den yttre miljön vi har
omkring detta hus, som är så dålig, då uppkommer automatiskt ett problem
när man skall ta in den utomordentligt dåliga luften och sedan använda den
i huset. Vilka är era reflexioner kring dessa dåliga grundförutsättningar? Är
det helt enkelt så att vi måste diskutera den yttre miljön först innan vi
diskuterar den inre miljön? Det var en litet provocerande frågeställning.

Hans Göran Franck (s): Jag har en kompletterande fråga gällande problemets
omfattning. Jag uppfattade att Håkan Wahren sade att detta område
var med vissa undantag dåligt kartlagt. Jag skulle vilja veta, utöver vad
ordföranden frågade, hur mycket det skulle kosta att göra en tillfredsställande
kartläggning. Är det möjligt att göra en sådan och vilken betydelse
skulle den i så fall få för att bekämpa dessa problem?

Håkan Wahren: Jag börjar med frågan som rör problemets omfattning. När
det gäller radon och lungcancer finns det beräkningar som anger hur stor

30

del av lungcancerfallen som åtminstone till en del kan förklaras av radonet. 1988/89 :BoU2

Det beror litet på vem som gör bedömningarna, men för närvarande säger Bilaga 2

SSI att det gäller 600—900 av de lungcancerfall vi har i dag och i framtiden
1 100. Gun Astri Swedjemark får rätta mig om jag har fel. Antalet lungcancerfall
är för närvarande 2 500. Man får komma ihåg att det är en lång
latenstid mellan att cancern orsakas till dess den kan diagnostiseras.

När det gäller att kartlägga problemets omfattning och hur mycket det
kan kosta har jag inte gjort någon noggrann beräkning. Jag anser att det är
nödvändigt med ett slumpurval av dels befintliga hus, dels, som jag nämnde
tidigare, av nyproduktionen för att kunna följa hur byggnormssystemet och
byggandet fungerar både från teknisk synvinkel och ur hälsosynpunkt. För
att få ett tillfredsställande urval behövs det många hus. För att man inte
skall rikta invändningen mot undersökningen att urvalet är för litet och inte
representativt, föreställer jag mig att det behövs flera tusen hus. Då tillkommer
besiktningar vid flera tillfällen och en serie mätningar i dessa hus. Det
rör sig alltså om miljonbelopp. Mer vågar jag inte säga. Det är ett mycket
angeläget problem, och för övrigt har WFIO rekommenderat denna typ av
undersökningar.

Ingemar Samuelsson: Jag skall göra en komplettering, men inte om problemets
omfattning. I de fall som vi utreder och tittar på finns problemen i alla
husen. Vi kommer ju in i problemhus, och när det gäller fukt- och mögelskador
har vi tittat på ca 2 000 fastigheter. I denna grupp av hus är problemen
alltifrån mycket små, knappt förnimbara och mätbara med mätinstrument
eller med näsan, till mycket rejäla. Problemen skall tas på allvar. Men i
skalan av sjuka hus finns det de som är litet drabbade till dem som är illa
drabbade. Detta skapar svårigheter att få reda på den totala omfattningen.

Vilka hus skall man ta med i denna grupp, och hur skall man så att säga få
fram dem? Vad kostar en sådan utredning? Det beror alltså helt på vilken
ambitionsgrad man har.

Agne Hansson (c):\i diskuterar alltså frågan om problemets omfattning. Är
det någon som har en kompletterande fråga i anslutning till det? Är det
verkligen inte angeläget att lägga fram en analys av omfattningen? Så länge
man inte har klart för sig omfattningen finns det ju en risk att man inte tar
problemet tillräckligt på allvar. Hur allvarligt ser ni på att det inte finns en
total kartläggning av problemets omfattning?

Hans Göran Franck (s): Det var precis det jag också ville fråga om. Hur lång
tid skulle det ta att göra en undersökning som verkligen gav en rättvisande
bild så att man faktiskt vet var man står, och vem skulle göra undersökningen? Håkan

Wahren:T\W att börja med kan jag säga att 10—30 % av nya och
ombyggda hus har sjuka hus-sjukan. Det är en allvarlig siffra. Det här är en
mycket angelägen sak. När det gäller hur lång tid en undersökning kan ta
kan vi t.ex. se att en del av mögelproblemen och även problemen med
flytspackel kommer först efter några år. Jag föreställer mig att det rör sig om

åtminstone en femårsperiod för att få en ordentlig uppfattning om vad som 31

händer på sikt. Ventilationssystemen fungerar kanske som det var tänkt 1988/89:BoU2

från början, men på grund av dåligt underhåll fungerar de så småningom Bilaga 2

inte som det var planerat.

Magnus Persson (s): Ni pratade om 10 000 sjuka hus. Har ni någon uppfattning
om hur det ser ut när det gäller flerfamiljshusen kontra den s.k. villabebyggelsen?
Vi harju upptäckt att problemen finns i båda typerna av hus.

Har ni någon procentuell siffra som berör detta? Båda föredragshållarna
har sagt att ventilationen är en av de stora bovarna, vilket jag också tror.

Skulle man kunna prioritera den delen?

Jan Strömdahl (vpk): Måste man inte först vara litet mera klar över en
definition av sjuka hus innan man kan tala om omfattningen av problemet?

Det finns en skala från sådant som kan betraktas som sanitär olägenhet till
sådant som kan betraktas som det goda huset. Hur många fall av hälsoproblem,
sjukdom osv. hos husens brukare skall man behöva acceptera för att
ett hus år 1988 skall anses som friskt eller sjukt? Är det rimligt att acceptera
att man går ner mot värden som kan uppfattas som sanitär olägenhet när
man i alla andra sammanhang har mycket högre krav på vårt byggande och
kvaliteten på vår miljö? Skall man t.ex. vid ombyggnad av ett gammalt bra
hus behöva godta en klar försämring vid en ombyggnad med nya material
osv. innan huset klassas som sjukt?

Håkan Wahren: Jag skall försöka svara på den första frågan som gäller
definitionen och hur stor andel man kan acceptera som störda. Det är klart
att man måste definiera varje problem för sig.

Radon har sin definition; där ställer man högre krav i nya hus än i befintliga
hus. När det gäller riktvärden för buller har man tidigare som praxis
bland hygieniker ansett att man inte bör acceptera mer än 20 % störda. Det
är den tumregel som har använts.

Ingemar Samuelsson: Jag vill komplettera det som jag sade tidigare om att
problemen är små och problemen är stora. Håkan Wahren var också inne
på detta. Problemen är olika för olika föroreningar och för olika fenomen.

För ett antal år sedan gjorde statens institut för byggnadsforskning en
undersökning av behovet av extraordinärt underhåll — man tog alltså reda
på hur mycket av underhållet som behövde göras tidigare än planerat. Det
var ett sätt att bl.a. ta reda på byggskadefrekvensen. I denna stora undersökning,
i vilken ingick ett tvärsnitt av bebyggelsen, fanns det inte ett enda
mögelluktande hus.

Några år senare gjordes en undersökning i Vänersborg, där man gick ut
och frågade människor om de hade problem med mögel. Var tredje husägare
ansåg sig ha det. Frekvensen ligger någonstans där emellan. Vilket svar
man får beror litet grand på hur undersökningen är utformad. Det var vad
jag menade med mitt svar tidigare. Problemen är alltifrån mycket små till
stora. Det är inte alldeles självklart hur en undersökning av den här typen
skall göras.

Jill Lindgren (mp): Min fråga gäller också omfattningen och för att konkret
precisera den avser jag att ta upp ett exempel.

32

Det vanligaste materialet som utdunstar skadliga gaser är plast. Polyvinylklorid,
PVC, som är den vanligaste plasten, utdunstar som gas mer än 60
olika komponenter. PVC-tapeter, t.ex., avger bl.a. bensen som är cancerframkallande.
Jag undrar därför om ni har någon aning om i vilken omfattning
det här finns i det svenska bostadsbeståndet, eller om ni anser att detta
är alldeles för svårt att över huvud taget uttala sig om.

Söv Persson (fp): Har ni någon uppfattning om hur många kortslutna ventilationssystem
vi har i byggnaderna av i dag?

Leif Olsson fp): I listan över vanliga fel tar Ingemar Samuelsson upp okunnighet,
dåligt installerade system och annat.

Det är klart att med de nya styr- och reglersystem som finns när det gäller
såväl ventilation som värme m.m. är detta ett problem. Man ställer också
ökade krav på bl.a. kunskap. Hur ser ni på detta med utbildning? Vad kan
samhället göra? Är det här problem som vi från samhällets sida kan göra
någonting åt? Vi är visserligen inte något utbildningsutskott, men detta är i
högsta grad ett intressant ämne, eftersom man trots allt inte kan bygga dyra
system utan att det finns kunnig personal som sköter dem.

Ingemar Samuelsson: Det är många som sysslar med frågan om olika materials
emittering av förorenande ämnen. När man mäter i innemiljön hittar
man halter av föroreningar från olika material i mycket små mängder, vilket
är det normala fallet, trots att det kan förekomma problem i husen. I vad
mån olika ämnen kan medverka till detta får andra bedöma. Men det finns
skäl att minska halten av föroreningar. Som jag tidigare sade är inte detta så
enkelt, eftersom en matta som avger en förorening kan avge föroreningar i
betydligt högre grad i kombination med lim och underlag.

Håkan Wahren: Jag vill då komplettera svaret med att när de t gäller PVC
och bensen är det ofta lukten eller slemirritationen som i praktiken blir det
begränsande. Detsamma gäller för formaldehyd, där man inte kan bortse
från en grov misstanke om att detta ämne är starkt cancerframkallande.
Men halterna är så låga att risken för cancer är helt underordnad de effekter
som formaldehyd har på slemhinnor i form av lukt och annan irritation,
vilket i ett sådant fall blir begränsande. Jag vågar inte säkert svara på hur det
är med PVC-mattor och bensen.

Bertil Danielsson (m): Min första fråga rör de skador som m an uppmäter
och de problem som man upplever i de hus vilka kan betecknas som sjuka. 1
vilken utsträckning kan man säga att detta är en pålagring till en redan
ansträngd miljö? Vi lever ju i en annan miljö än man gjorde för 50—100 år
sedan; utsläpp från trafik och annan verksamhet ligger i sig som en matta
över alla människor. Får man då en ytterligare påspädning genom de problem
med föroreningar som finns i husen, kanske det ger en samverkanseffekt
som gör att 2 + 2 blir mer än 4.1 vilken omfattning kan dessa problem
härledas till andra faktorer, och i vilken mån är sjuka hus-problemen ett
extra litet tillskott som ger detta utslag?

Min andra fråga avser de nya material som används i husen. I vilken
utsträckning har de blivit föremål för kemikalieinspektionens godkännan -

1988/89:BoU2

Bilaga 2

33

3 Riksdagen 1988/89. 19 sami Nr 2

de — inte bara som enskilt material utan i kombination med andra material
i den miljö som det är fråga om och under de betingelser som råder vid bl.a.
städning? Förekommer det någon typ av godkännande av de ämnen som
ingår i byggmaterialen?

Berndt Ekholm (s): Min andra fråga hänger egentligen ihop m ed min första,
som handlade om den yttre miljön. Jag skulle vilja ha en kommentar angående
de synergieffekter, dvs. kompletterande effekter, som följer av att man
blandar samman olika material. Först har man den yttre tillförseln av föroreningar
och ovanpå detta fukt och mögel, kanske t.o.m. radon. 1 förstone
kanske man inte tror att det finns något samband med andra föroreningar.

Men över huvud taget skulle det vara intressant att höra något om de här
sambandseffekterna. Blir det nya konsekvenser och förstärkningseffekter?

Detta är kanske den allvarligaste delen av problemet.

Håkan Wahren: Jag vill försöka att belysa den fråga som gäller sambandet
mellan den yttre miljön och bostadsmiljön, eller den inre miljön. Det är ju
alldeles riktigt att det förhåller sig så att den yttre miljön ger förutsättningarna
för inomhusmiljön. Det kan t.ex. påtagligt gälla buller, bilavgaser, utsläpp
från en industri i närheten, och det kan gälla vibrationer som verkar
störande. Det är alltså väldigt svårt och kostsamt att i byggnader avhjälpa
sådana fel eller brister som man har påtvingats genom den fysiska planeringen.

Sedan vill jag också påminna om att hus kan fungera som fällor för
luftföroreningar. Det kommer in luft utifrån gatan som under ganska lång
tid snurrar runt inne i byggnaden. Har man då i huset intill en braskamin
som eldas illa, bilavgaser eller någonting annat, kan huset för dessa och
andra luftföroreningar fungera som en fälla. En viktig aspekt är också att vi
vistas mycket mer inomhus än vi gjorde tidigare, kanske i genomsnitt 90 %
av tiden.

Vidare när det gäller samverkan med andra faktorer finns det ju starka
misstankar om att radon och rökning kraftigt ökar risken för lungcancer.

Sjuka hus-sjuka är just egentligen en kombination av effekter, t.ex. lågfrekvent
buller och temperatur. Jag anser att den fysiska planeringen är viktig i
sammanhanget, alltså som en förutsättning för byggandet. Man måste även
komma ihåg att till boendet hör ju också bostadens grannskap, omgivningen,
uteplatsen och balkongen.

Ingemar Samuelsson: Det ställdes tidigare en fråga om antalet kortslutna
ventilationssystem. Jag kan inte svara på den, men jag vet att antalet är
högre än vad man tror. När vi går in och tittar på den här typen av problem i
hus kommer vi mycket ofta fram till att ventilationssystemen är dåligt injusterade
eller att de inte fungerar alls.

Jag fick också en fråga om okunnighet och vad jag hade sagt om detta.

Vad jag menade var att branschen av okunnighet har använt material och
konstruktioner på ett okritiskt sätt. Man har haft en övertro på de nya
materialen. Det är lätt att i efterhand med facit i hand gå in och kritisera
branschen för detta. Jag tror inte att någon egentligen kunde ha varnat för
flera av de problem som vi diskuterar i dag. 34

1988/89:BoU2

Bilaga 2

Reglersystem och ventilationssystem är ofta ganska sofistikerade och 1988/89:BoU2

kräver därför kunnig personal. Det krävs att sådana system sköts ordentligt. Bilaga 2

Håkan Wahren: Jag skall försöka svara på frågan om kemikalieinspektionen.
Såvitt jag vet finns det en representant från kemikalieinspektionen här,
men låt mig ändå säga att enligt vad jag känner till så har man inte något
system för godkännande av byggvaror. Man har diskuterat att utveckla ett
system av det slaget — det har rests krav på ett sådant — men som jag vet nu,
finns det inte något.

Jan Sandberg (m): Jag vill ställa en fråga till Ingemar Samuelsson. Han var
inne på den litet som hastigast. Det gäller de problem som beror på dålig
ventilation. Man bör ha system för underhåll osv. som är anpassade till
brukarna.

Förstår jag dig rätt om jag tolkar det du sade så att man kan tänka sig att
se över de regler som gäller för vilken typ av ventilationssystem som är
avpassat för nybyggda hus o.d.? Menar du att om man kunde få tekniska
lösningar som var mindre teknikeranpassade och mer brukaranpassade,
skulle en stor del av dessa problem inte ha uppstått?

Ingemar Samuelsson: Det är självfallet så att om brukaren själv skall sköta
ett system, skall det vara anpassat för honom, vilket det inte alltid är. Det är
heller inte alltid så att den som sköter systemet är riktigt införstådd med hur
det skall brukas och skötas. Tyvärr missköts system ibland.

Jan Strömdahl (vpk): ing har en avslutande fråga till Ingemar Samuelsson
som rör provning av nya material. Det verkar som om man är relativt överens
om att det skulle behövas en ordentlig provning och kontroll innan nya
material släpps ut på marknaden. Vad tror du om möjligheten att genomföra
detta med de lagar och regler samt med den kunskap vi har i dag? Klarar
man att prova och godkänna i alla tänkbara kombinationer av användning
de nya material som kan komma fram?

Ingemar Samuelsson: Det är helt klart att man kan komma väldigt långt
med den kunskap och de förutsättningar som finns i dag. Men vi skall också
veta att vad vi kan göra, vad vi kan prova och vad vi kan förbereda oss för är
de problem vi ser med dagens kunskap. Om vi går tillbaka 10 — 20 år i tiden
och om man då skulle ha formulerat ett motsvarande regelsystem, är jag inte
säker på att alla de problem som existerar i dag hade fångats upp. Vi skall
vara medvetna om att det kan finnas problem som vi inte upptäcker.

Håkan Wahren.ing vill göra en kort komplettering. Mycket enkelt uttryckt:

Om man har en mycket god ventilation och god luftväxling, behöver man
inte vara lika strikt vid kontroll av byggmaterial. Men har man — och det
har vi i en stor del av byggnadsbeståndet — en låg ventilation, måste man
vara väldigt noga.

Jan Strömdahl (vpk): Också jag vill göra en komplettering. Eftersom vi vet
att ventilationsanläggningarna så ofta mankerar, måste man då inte ställa
sådana krav på material att deras användning inte är beroende av en god 35

ventilation? Skall folk bli sjuka bara för att ventilationsanläggningen inte 1988/89:BoU2
fungerar? Bilaga 2

Ingemar Samuelsson: Ventilationssystemet är ju inte bara till för att föra
bort föroreningar från material, utan också från verksamheten i lokalen och
från inredningen. Bara man vistas i lokalen sprider man föroreningar, och
dessa skall ventileras bort. Därför är kravet på god ventilation ett huvudkrav.

Berndt Ekholm (s): Jag vill ställa en följdfråga till detta. Hur långt kan
typgodkännandeinstrumentet användas i just det här sammanhanget?

Ingemar Samuelsson: Det är ett bra sätt att ställa krav på material. Det svåra
är just att formulera kraven i varje enskilt fall, att veta just vilka egenskaper
som skall typgodkännas.

Håkan Wahren: Det finns ju typgodkända lösningar för en del av nybyggnationen.
Om man studerar ett urval av nya hus, kan man också bättre än i
dag och på ett mera systematiskt sätt följa upp hur detta instrument fungerar.
Då kan man kanske tidigare hitta bättre lösningar.

Agne Hansson (c): Därmed är vi klara med avdelningen 1 som behandlade
problemets omfattning. Vi skall nu gå över till avdelning 2, där vi skall
diskutera orsakssamband, först beträffande radon.

Orsakssamband

Radon

Gun Astri Swedjemark: Jag arbetar på strålskyddsinstitutet, och vi har att
följa strålskyddslagen. En ny lag trädde i kraft i juli 1988. Sedan början av
1970-talet har jag arbetat med radon, både här i Sverige och i internationella
arbetsgrupper.

Radon finns i luften, och när vi andas in luft, andas vi också in radon.
Radongasen går ner i lungorna och därefter ut igen. Den ger en ganska
obetydlig stråldos. Radongasen sönderfaller till radondöttrar, sönderfallsprodukter.
Man har konstaterat att dessa döttrar fastnar ungefär till hälften
i luftvägarna och även nere i lungorna. Där fastnar de på det slemskikt som
vi har och avger alfastrålning, små heliumpartiklar. Strålningen når inte
särskilt långt, och när vi har den runt omkring oss innebär den inte någon
större fara för huden. Däremot når den precis lagom ner till de känsliga
celler som ger upphov till de celler med ciliehår som för detta slemskikt
uppåt. Dessa celler kan då skadas. De repareras, men ibland felaktigt, och
då kan detta ge upphov till en tumör.

Vi har också problemet med samverkan som diskuterats här i dag. Det är
alldeles klart att det sker en samverkan mellan exponering för radondöttrar
och exponering för rökning, men också andra ämnen kan kraftigt öka risken.

Vidare har vi problemet med latenstider. Som nämndes förut tar det 15 —

36

40 år från det att cellerna blivit skadade till dess att effekten lungcancer 1988/89:BoU2
uppstår. Bilaga 2

Det går inte att utesluta att det även kan finnas andra effekter än lungcancer
på lungan, direkta lungfunktionsskador. Det finns också tecken som
tyder på detta, men det har inte visats — till skillnad från lungcancer. Det är
heller inte troligt att man någonsin kommer att kunna visa detta — i varje
fall inte i bostäder, eftersom det förutsätter en stor grupp människor, och så
många har inte varit utsatta för så höga halter under lång tid. Man har
belägg för att nivåerna i Sverige i genomsnitt har ökat i varje fall sedan 1950-talet. Vi vet inte exakt hur mycket de har ökat — det kan vara två—fyra
gånger. Däremot kanske de inte har ökat i enstaka hus.

Det finns alltså en enighet om att det föreligger en risk, vilket man sett
belägg för hos gruvarbetare. Varför skulle då inte radonexponering även i
bostad kunna ge upphov till detta? Man har sett att djur som andats in
radondöttrar har fått en ökad frekvens av lungcancer. I våras kom två
svenska rapporter, där man också har kunnat visa att det föreligger en risk
från radonexponering i en bostad.

Man är däremot inte enig om hur stor risken är. Vad man hittills har
kunnat utgå ifrån är de data som finns från gruvarbetare. Gruvarbetare är
en viss grupp av människor, friska män, som arbetar i en annan miljö än en
bostad. De har en annan andningshastighet under arbete än vad de har i
vila, och de vistas kortare tid på sitt arbete än vad de i allmänhet gör i sina
bostäder. Man gör matematiska modeller för att föra över erfarenheterna
från gruvarbetare till människor i vanliga bostäder. Självfallet tillmäts då de
här faktorerna olika vikt, och därför får man olika resultat.

Jag vill peka på ett antal beräkningar som några organisationer har gjort
med utgångspunkt från gruvarbetardata. Ytterligare ett sätt att beräkna
risken är att beräkna den stråldos som cellerna i luftvägarna utsätts för. När
man gör på de här två olika sätten kommer man fram till ungefär samma
storleksordning. De motsäger alltså inte på något vis varandra, även om de
givetvis ger något olika resultat.

I radonutredningen 1979 uppskattade vi på basis av strålskyddsinstitutets
bedömningar av vad andra organisationer och forskare då hade kommit
fram till, att det mest sannolika från dagens exponering skulle vara ungefär
1 100 fall av lungcancer per år. I dag uppskattas fallen av lungcancer på
grund av radondotterexponering till kanske 600—900, vilket också Håkan
Wahren nämnde.

Cancerkommittén gjorde på samma material en annan uppskattning som
var lägre än strålskyddsinstitutets. Man uppskattade att i genomsnitt 300
personer av den svenska befolkningen på 1990-talet skulle kunna tänkas få
lungcancer som en följd av radonexponering, med ett osäkerhetsintervall
på 100— 1 000 fall per år. Cancerkommittén poängterade också att det inte
gick att utesluta att det kunde röra sig om den risk som vi hade uppskattat.

Den amerikanska vetenskapsakademin, BE1R, gjorde i sin rapport nr 3
från år 1980 en mycket hög riskuppskattning, men den kritiserades hårt
även av en del av kommitténs egna ledamöter. Rapporten var alltså mycket
kontroversiell. 1987 kom BEIR med en annan riskuppskattning, som är

37

betydligt lägre, även om den fortfarande ligger högt jämfört med många 1988/89:BoU2
andra. Bilaga 2

EPA, den amerikanska motsvarigheten till naturvårdsverket i Sverige,
utgav 1986 en broschyr till den amerikanska allmänheten, där man angav
ett intervall som ligger högre än de I 100 fall per år som strålskyddsinstitutet
antagit för 1990-talet, den övre delen mycket högre. Även EPA:s riskuppskattning
har rönt en mycket stark kritik, både internationellt och av amerikanska
forskare. EPA:s riskuppskattning har legat till grund för de amerikanska
rekommendationerna om nivån 75 Bq/m3 över vilken åtgärder bör
vidtas.

Även med den lägsta riskuppskattningen som här har angivits är problemet
i bostäderna tillräckligt stort för att man skall göra någonting åt det. Det
är viktigt att komma ihåg. Har man en högre riskuppskattning bör man
naturligtvis göra mera.

Som här nämndes pågår det en epidemiologisk studie i Sverige med målet
att få fram ett intervall för riskuppskattningen i bostäder. Samtidigt pågår i
USA ytterligare två studier av motsvarande slag med samma omfattning.

Resultaten väntas någon gång 1991 — 1992.

Radon härrör från radium och uran som finns i marken. Uran sönderfaller
med en halveringstid av 4,5 miljoner år. Ämnena sönderfaller i marken
till radon och tränger därefter upp i bostäderna. Även byggmaterialet härrör
från marken, och givetvis bygger vi mer eller mindre in radium i våra
bostäder. Det finns dessutom radon i tappvatten i vissa regioner, vilket kan
ge ganska höga radonhalter inomhus. Marken är det största problemet när
det gäller mycket höga halter, men det är inte helt omöjligt att göra någonting
åt det problemet. Det radium vi har i våra bostäder är på sätt och vis
besvärligare, i den mån det rör sig om så höga halter att man behöver göra
någonting. Man har svårt att få ner halten tillräckligt lågt. Det är egentligen
bara ventilation som hjälper.

De gränsvärden som vi i dag här i Sverige lever efter är för nybyggnadshus
70 Bq/m3, för ombyggda hus 200 Bq/m3 och för befintliga hus 400 Bq/
m3. Gränsvärden för nybyggda och för ombyggda hus har satts av planverket
och för befintliga hus av socialstyrelsen. Vidare finns det en rekommendation
— som inte är särskilt väl utsagd i papperen — att om det går med
enkla åtgärder, bör man minska halten till under 100 Bq/m3. Vi har också
krav på gammaexponeringen och på byggmaterialet i nybyggda hus. Dessa
rekommendationer håller nu på att omarbetas genom nya allmänna råd
från socialstyrelsen — de ligger nu på regeringens bord, tror jag — och nya
nybyggnadsföreskrifter samt nya ombyggnadsföreskrifter enligt den nya
plan- och bygglagen.

Det är av ett visst intresse att se vad de internationella organisationerna
har kommit fram till för rekommendationer. Sverige var först i världen med
bestämmelser för radon i bostäder. De kom 1980. Så småningom har även
de internationella organisationerna kommit med rekommendationer. Den
internationella strålskyddskommissionen, ICRP, sade 1983 att man borde
vidta åtgärder vid 200 Bq/m3 om det gick att åstadkomma med enkla medel.

För omfattande åtgärder skulle gränsen vara flera gånger 200 Bq/m3 och

38

för nya hus 100 Bq/m3. Byggnormen skulle alltså utformas på ett sådant sätt 1988/89 :BoU2
att man inte kom över 100 Bq/m3. Bilaga 2

Rekommendationen från de nordiska strålskyddsmyndigheterna kom
1986: enkla åtgärder vid 100 Bq/m3, genomgripande åtgärder vid 400 Bq/
m3 och dessutom en sådan design av nya hus att halten inte ligger på mer än
100 Bq/m3 — det sista samma värde som den internationella strålskyddskommissionen
rekommenderade.

Världshälsoorganisationens Europakontor utfärdade 1987 riktlinjer för
alla möjliga inomhusföroreningar, bl.a. radon. Rekommenderade värden
är desamma som de nordiska strålskyddsmyndigheternas.

Det kan kanske också vara intressant att se vad man gjort i andra länder.

Förutom Sverige är Finland det enda andra land som har gränsvärden.

Övriga länder har officiellt antagna rekommendationer. Storbritannien tilllämpar
den internationella strålskyddskommissionens värden. Men man
har avvikit litet när det gäller nya hus och i dem satt 50 Bq/m3 som gräns.

Man ansåg att man kunde gå längre — när man ändå bygger ett nytt hus,
kan man göra det ordentligt. Jag vill tillägga att inom EG förs diskussioner
om rekommendationer. Det är naturligtvis intressant för oss. Rekommendationerna
är inte antagna ännu — och jag vet inte om de kommer att antas
— men förslaget innebär samma rekommenderade åtgärdsnivåer som Storbritannien
har. Storbritannien har för enkla åtgärder rekommendationen
200 Bq/m3.

I Norge har man direkt följt de nordiska strålskyddsmyndigheternas rekommendationer.
I USA har EPA rekommenderat 75 Bq/m3 för alla hus.

Bertil Danielsson (m): I vilken utsträckning påverkar rökning i kombination
med radon antalet cancerfall? Hur många cancerfall skulle man få i Sverige
om man slutade att röka?

Erling Bager (fp): Radon i bostäder har ju betecknats som det största strålskyddsproblemet
vi har i vårt land. Det är ett stort och allvarligt problem.

Även om vi var tidigt ute i vårt land när det gällde att peka på behov av
gränsvärden för radon i bostäder, verkar det vara en trend att vi nu halkar
efter när det gäller befintliga bostäder, om man jämför med de internationella
rekommendationerna. Vi ligger kvar på 400 Bq/m3. Som kontrast kan
nämnas att gränsvärdet för gruvarbete är 200 Bq/m3. Är det inte så att vi just
med tanke på den befintliga bebyggelsen släpar efter? Borde det inte vidtas
kraftfulla åtgärder för att sänka gränsvärdet för befintliga hus med hänsyn
till att ni från strålskyddsinstitutet sedan 1970-talet har pekat på att fallen av
lungcancer kommer att öka?

Jill Lindgren (mp): Jag är till en viss del inne på detsamma som Erling Bager.

Jag blir konfunderad över de så vitt skilda rekommendationer om radonhalter
som ges från olika håll. Jag undrar om EPA:s rekommenderade värden
i USA — som är så låga som 75 Bq/m3 — baseras på andra funderingar
när det gäller kombinationseffekter från omvärlden eller brukarfunktioner,
eftersom de ligger så mycket lägre än vad värdena tydligen gör här i Europa.

39

Finns det någon anledning till att vi har så höga gränsvärden här om man 1988/89:BoU2
jämför med USA? Bilaga 2

Gun Astri Swedjemark: Den första frågan handlade om hur mycket radon
och rökning samverkar. Där är man inte särskilt enig. Den internationella
strålskyddskommissionen säger i sin senaste riskrapport när det gäller radon
att antalet fall av lungcancer ökar fem —sex gånger. Andra säger att
antalet kan vara betydligt lägre, och några säger att det är högre. Någon har
framfört hypotesen att om vi slutade röka helt och hållet, skulle vi nästan
inte ha några lungcancerfall. Personligen tror jag mest på den internationella
strålskyddskommissionens uppskattning, vilket skulle innebära att ganska
många problem skulle lösas, om man lät bli att röka.

Jag fortsätter med nästa fråga. Vi är alla eniga om att gränsvärdet 400 Bq/
m3 är högt. Men vi skall komma ihåg att det är ett gränsvärde. Vid 400 Bq/
m3 går gränsen för sanitär olägenhet i bostaden, och då är man mer eller
mindre tvungen att göra någonting åt problemet. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna
kan förelägga ägaren till huset att minska halten — även om det
inte är praxis med ett föreläggande när det gäller en enskild bostad där
ägaren och hans familj bor. Men rör det sig om ett hyresförhållande, kan
miljö- och hälsoskyddsnämnden kräva att halten minskas.

Alla de andra rekommendationer som jag visade från övriga länder är ju
rekommendationer, och det är helt frivilligt att följa dem. I de nya allmänna
råden — som inte är antagna ännu — föreslås att rekommendationen skall
vara 70 Bq/m3, under vilket man helst bör ligga om det går att genomföra
utan alltför genomgripande åtgärder.

Det är alltså önskvärt att ligga lågt, eftersom effekten från radonexponering
är proportionell mot den stråldos man utsätts för. Det är egentligen en
politisk fråga var man lägger gränsen. Det bästa vore att vara nere på noll,
men det går inte eftersom det ju Finns radon också utomhus, även om halten
är låg. Det är önskvärt att komma så långt ner som möjligt.

I USA har man en rekommendation på 75 Bq/m3. Jag kommer just från
en amerikansk konferens som handlade om radon i bostäder. Där redovisade
man effekten av de åtgärder som gjorts. Det var en påfallande stor andel
av husen där man inte hade lyckats, trots flera ansträngningar — man hade
inte bara gjort en åtgärd utan kombinationer av åtgärder i en del hus — att
komma ner under 70 Bq/m3. Jag vet inte hur stor andelen är men jag fick
intrycket, att det var ungefär 50%. Även i USA är det mycket stor kritik mot
den rekommenderade gränsen 75 Bq, och det av två skäl: För det första kan
man inte klara av det i alla hus. För det andra är den riskuppskattning som
gjorts och som EPA i USA grundar sina rekommendationer på troligen för
hög.

Så till frågan om jämförelser med värdena i gruvor. Något gränsvärde på
200 har man inte när det gäller gruvor, däremot ett mål att komma ner till
200. Det har man har också lyckats med. Gränsvärdet är 1 100 Bq/m3. Om
man räknar om det till bostadsförhållanden blir det ungefär 500 Bq/m3.

Nästa fråga gällde det faktum att det Finns så många olika rekommendationer
på olika håll. Jag tycker inte vi ligger så illa till jämfört med andra

länder. Om jag förstått det rätt innebär de rekommendationer som kommer 40

nu i de nya allmänna råden att man helst skall ligga under 70 Bq/m3, om det
går att nå dit med rimliga åtgärder.

Den riskuppskattning som EPA i USA grundar sina rekommendationer
på har fått mycken kritik bland forskarna. Jag tror inte man har tagit speciell
hänsyn till kombinationseffekter annat än det förhållandet att gruvarbetarna
har rökt i stor utsträckning. Detta har så att säga kommit med över till
uppskattningen för bostäder, även om man i vissa fall har försökt göra en
korrektion för detta.

Jan Strömdahl (vpk): Jag skulle vilja återkomma till definitionen sjuka/
friska hus just i fråga om radon. Anser du att gränsen mellan sjuka och
friska hus ligger vid 70, 200 eller 400 Bq?

Gun Astri Swedjemark: Det är svårt att svara på, eftersom vi inte har några
tröskelvärden, utan i så fall är det ett tyckande. Och jag tycker att man skall
ha ett gränsvärde vid 400 Bq och att man skall göra allt man kan, med
finansiellt stöd, för att komma ner under 70 Bq/m3 i avvaktan på resultatet
av den landsomfattande epidemiologiska studien.

Agne Hansson (c): För det första: Det gjordes en kartläggning i landets
kommuner för en tid sedan om omfattningen av problemet. Är den kartläggningen
tillräcklig för att belysa problemets omfattning?

För det andra: För att åtgärda radonproblemet krävs egentligen ganska
små, inte särskilt dyra, insatser i husen. Ändå åtgärdas det väldigt litet.
Varför — om du har någon uppfattning om det — är t.ex. statens stimulansbidrag
otillräckliga fortfarande?

Gun Astri Swedjemark: När det gäller kommunernas kartläggningar gjorde
vi tillsammans med socialstyrelsen och Kommunförbundet en enkät som
omfattade tiden t.o.m. 1986. Vi var mycket besvikna att inte mera hade
gjorts. Men jag vet att många kommuner därefter har satt i gång med arbetet
på detta område, och jag hoppas att det görs tillräckliga insatser i alla
kommuner.

Det visade sig vid enkäten 1986 att bara en tredjedel av de bostäder där
radonvärdet var mer än 400 Bq/m3 hade åtgärdats. Det var också en stor
besvikelse. Då var inte det finansiella stödet tillräckligt. Vi tror att mer
kommer att åtgärdas i fortsättningen. Det som möjligen brister är att man
enligt boverkets information bara får stöd när man har mer än 400 Bq/m3 i
bostaden.

Håkan Wahren: För det första en komplettering när det gäller de allmänna
råden: Förslaget ligger inte på regeringens bord ännu.

För det andra: Beträffande gränsvärden kan man naturligtvis debattera
var de skall ligga. Det intressanta är, tycker jag, i vilken utsträckning dessa
faktiskt tillämpas. Ungefär 60 000 av de befintliga bostäderna i Sverige var
undersökta t.o.m. november 1986. Av de 200 000 nya bostäder som byggts
efter 1981, då bestämmelsen om gränsvärde trädde i kraft, har 1 100 undersökts.
När man jämför gränsvärden mellan länderna måste man ta reda på
om de tillämpas i praktiken och vad som händer om värdena överskrids.

1988/89:BoU2

Bilaga 2

41

Solveig Forsberg: ing undrar om man har gjort samhällsekonomiska be- 1988/89:BoU2

dömningar när man har satt dessa gränsvärden. Vägverket lär göra ekono- Bilaga 2

miska kalkyler som underlag för insatser i samhället när det gäller trafiksäkerhet.
Finns det motsvarande bedömningar på detta område?

Gun Astri Swedjemark: När strålskyddsinstitutet 1979 rekommenderade
gränsvärden hade vi inte så stora kunskaper sorn vi har nu och utgick från
vad som skulle kunna vara genomförbart. Man jämförde också med radonhalten
i gruvorna och tyckte att det inte skulle vara värre i en bostad än i en
gruva när det gäller radonexponering. Det har gjorts ekonomiska kalkyler
av vad det skulle kosta att åtgärda husen så att man kommer ner till olika
gränsvärden. Tyvärr kan jag inte redovisa siffrorna därvidlag. Men jämfört
med mycket annat är det trots allt relativt rimliga kostnader det rör sig om,
så det skulle kunna gå att åtgärda de flesta bostäder.

Solveig Forsberg: Står samhällets resurser i denna fråga i paritet med vägverkets
resurser när det gäller uppskattade dödsfall?

Gun Astri Swedjemark: Jag vet inte.

Agne Hansson (c): Vi tackar Gun Astri Swedjemark från statens strålskyddsinstitut
och går vidare till nästa delområde, nämligen ventilation och
energi. Jag lämnar ordet till Jan Sundell från Syntax AB.

Ventilation/energi

Jan Sundell: Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag har ett förflutet i
statsförvaltningen — tio år på planverket, där jag skrev byggnormer, t.ex.
energinormen 75. Sedan har jag arbetat hos arbetarskyddsstyrelsen under
en tioårsperiod där jag hade ansvaret för ventilationsfrågorna. För ett par år
sedan tog jag steget ut till att forska på detta område, området är ohälsa
kopplad till byggnader. Den forskningen bedriver jag på Karolinska institutet.
Jag kan med anledning av en del frågor som ställts här säga att det
egentligen inte finns något speciellt ställe att bedriva sådan här forskning
på, utan man får göra det privat.

Jag skall tala om ventilation och energi och kopplingen till ohälsa. Då
kan man först fråga: Varför skall vi över huvud taget hålla på med ventilation
som ställer till med så mycket besvär? Svaret är väldigt enkelt. Som
biologiska varelser är vi ett par tre miljoner år gamla, är anpassade till att
vara utomhus och få luft. Sedan ett par århundraden tillbaka har vi börjat
bygga tätt. När vi bygger tätt måste vi få in luft på något vis. För att få in luft
måste vi ventilera. Under de senaste 20 åren har det börjat hända saker på
detta område, och det är dessa 20 år som vi diskuterar här i dag.

Vi investerar i Sverige i storleksordningen 5 miljarder om året i ventilationsutrustning.
Jag tänker inte gå närmare in på teknik och olika tekniska
lösningar. I äldre dagar använde man s.k. naturlig ventilation, vilket innebar
att man tog in luft där den råkade komma in — springor i väggarna —
och lät luften gå ut via kanaler, oftast i Sverige på yttertak. Det är termiska
krafter som styr det hela, temperaturskillnader mellan inomhusluften och

42

utomhusluften och vindtryck. Detta slutade man med redan på 1920-talet i 1988/89:BoU2

Sverige beroende på att vi började bygga så tätt och bygga tjocka hus t.ex. i Bilaga 2

Stockholm. Det innebar att det inte längre gick att ta in luft på det viset. Man

började med fläktventilation. Allteftersom tiden har gått har denna fläkt ventilation

utvecklats och blivit F/T-ventilation, där fläktar både tillför luft

och suger ut luft. De senaste tio åren har vi mellan dessa fläktar satt in en

värmeväxlare som för tillbaka värmen från från-luften till till-luften.

Den första viktiga frågan, som jag ser det, när det gäller ventilation är hur
det är med funktionen på ventilationen. Stämmer det som sägs i folkmun,
att ventilationen aldrig fungerar? Vi gjorde en undersökning när jag arbetade
på arbetarskyddsstyrelsen, där vi ställde oss en enda fråga: Hur mycket
luft får vi in via dagens ventilationssystem jämfört med den mängd luft som
vi tror att vi får, dvs. den mängd luft som det står om i ritningarna och
beskrivningarna för byggnaden eller som Finns i besiktningsprotokollet
från byggnaden? Vi gick ut till ett antal olika objekt i Stockholmstrakten. Vi
ställde som krav på objekten att det skulle Finnas dels ett dokument som
talade om vilken ventilation man hade i byggnaden, dels ett dokument som
talade om vilka flöden man hade när man tog byggnaden i drift enligt
besiktningsprotokoll. Detta ledde till att 40 % av de tilltänkta nya byggnaderna
försvann därför att det endera saknades handlingar som beskrev
ventilationen eller hade man aldrig brytt sig om att se efter om man hade fått
den ventilation man hade köpt. Det var fråga om de bästa installationerna.

Enligt slutbesiktningen hade man i stort sett fått så mycket luft som man
trodde att man skulle få enligt de handlingar som fanns för byggnaden. För
två år senare — husen är i snitt så gamla — hade man tappat 20 % av luften
någonstans. Undersökningen gällde inte bostadshus, men ingen skall tro att
bilden är bättre på bostadssidan. Man kanske kan tycka att det inte spelar så
stor roll, eftersom det ändå är överdimensionerat.

Av en framställning över från-luftsflöden från don i ett klassrum, en
lokal eller ett bostadsrum framgår hur mycket luft som tagits in enligt slutbesiktningen.
1 något rum skulle man suga ut 20 % för mycket luft, i något
annat rum skulle man suga ut bara 30 % av den luftmängd som skulle sugas
ut enligt de handlingar som beskrev byggnaden. Många rum hade ungefär
så mycket luft som man skulle ha där. Två år senare har bilden förändrats,
och det är ändå de bästa installationer vi har i landet. Det skulle lika gärna
vara någonting mellan storm och inte någon luft alls. De här är system som
en gång faktiskt är kontrollerade, vilket väldigt många av systemen inte
alltid är.

Det visar sig alltså att alla klagomål på ventilationen är riktiga, tills det
har bevisats att det förhåller sig annorlunda i enskilda fall.

De tekniska fel och brister i installationerna som man har hittat är av den
karaktären att det är ytterst pinsamt för en VVS-tekniker att ens peka på
dem. I nya installationer fanns defekter hos var tredje fläkt, lager hade
pajat, osv. Med insatt filter har i var tionde anläggning flödena sjunkit
rejält, var tionde var helt avstängd — någon gång vet man om det, någon
gång vet man inte —, 100-procentig återluft i var tionde anläggning, filter
borttagna, dvs. ytterst pinsamma och enkla fel som man säkert skulle upp -

43

täcka om man råkade hamna i fläktrummet. Därför är det bra att gömma sig 1988/89 :BoU2

i fläktrummet om man vill vara borta från omvärlden. Bilaga 2

Detta om funktionen. Så går jag över till kopplingen energi — ventilation.

Låt oss då titta på de gamla siffrorna från 1976 då mycket av energidebatten
startade i Sverige. Vi ser att ventilationsförlusterna svarade för ungefär lika
mycket som transmissionsförlusterna när det gäller energiförlusterna i bostäder.
Vad kan man då göra för insatser för att hushålla med energin, vad
är enklast att göra? Vi kan t.ex. tilläggsisolera på vindar. Vi kan täta, och vi
kan ventilera mindre. När dessa åtgärder är gjorda blir det naturligtvis en
förbättrad drift av anläggningen. Något enklare än att sätta in tätningslister
vid dörrar och fönster eller att minska drifttiden vid ventilationen finns
inte.

Frågan är hur mycket vi gjort i Sverige, har vi ventilerat mindre under de
senaste 10—15 åren? Det är inte så lätt att svara på den frågan eftersom de
studier som är gjorda inte har försökt besvara frågan. Om vi ser på utvecklingen
när det gäller luftflödena är det svårt att säga att så här ser verkligheten
ut, men det förefaller se ut så här enligt de studier som dock är gjorda.

Nu talar jag framför allt om de senaste åren. Ser vi på utvecklingen i ett
längre perspektiv kan vi konstatera att vi hela tiden från början av århundradet
sänkt luftflödet genom byggnaden, både i bostäder och på kontor,
beroende på att vi bygger allt tätare, har fått helt andra typer av installationer,
gått över från hus med kakelugnar till dagens täta byggnader.

1 dagens byggnader där ventilationen fungerar ligger luftflödena på en
lägre nivå än i hus med mekanisk ventilation för 20—30 år sedan. Utvecklingen
är densamma för bostäder och kontor. Då är frågan: Vad innebär
detta ur energisynpunkt? Det finns en del studier gjorda trots allt om just
luftflödena. Byggforskningen i Gävle har t.ex. ett material som visar vilka
luftflöden man hade jämfört med de flöden som man borde ha enligt gällande
regler i samhället. Det krävs sedan urminnes tider snart en halv omsättning.
Vi talar om luftomsättningen i självdragsventilerade småhus. Det är
mycket få system som har flöden som ligger på nivå över eller i nivå med de
hygieniskt låga värden som vi har i Sverige. Skulle vi göra om ventilationen
i de självdragsventilerade byggnaderna så att man hade ett luftflöde som
man rimligen borde ha, skulle det kosta i storleksordningen 4 TWh netto. Vi
har sparat inom bostadsbeståndet de senaste tio åren i storleksordningen
8,5 TWh netto genom minskat luftflöde genom bostaden. Det är svårt att
säga vad det innebär, men någonstans i storleksordningen ett pär kärnkraftsaggregat.

Jag kommer snart till kopplingen mellan ventilation och hygien, men
först bör nämnas en aspekt, och det är hur man för luften igenom bostaden.

Här är det fråga om konventionella system där man tillför varm luft uppe
vid taket och tar ut varm luft vid taket. Den varma luften håller sig naturligtvis
kvar uppe vid taket. Det är fråga om kortslutna ventilationssystem som
vi har gott om i Sverige.

En annan aspekt på ventilation som blivit alltmer diskuterad under senare
år är att vi knappast känner till de äldre delarna av byggnaden som aldrig
någonsin rengörs, de till-luftsystem som tillför den s.k. friska uteluften. Den

friska uteluften är inte längre så frisk när den har gått igenom kanalerna. 44

Konsekvenserna av det hela — vi skulle ju tala om orsakerna. Först och 1988/89:BoU2

främst kan vi peka på den gamla klassiska förorenaren, koldioxid, som vi Bilaga 2

själva är källan till, för vi andas vare sig vi sitter, står eller går. Här redogör
jag för mätningar gjorda i en barnstuga i Danmark för att inte någon i
Sverige skall behöva tycka att det är pinsamt. Man har fått värden på 3 500
ppm. Vi har ett gränsvärde på en industriell arbetsplats på 5 000 ppm. För
hundra år sedan menade hygienikerna i Sverige vid Karolinska institutet att
om man hade värdet över 700 ppm tappade folk aptit, blev anemiska och
allmänt sjukliga. I dag ligger vi generellt i barnstugor och på kontor i Sverige
på nivåer som hygienikerna för hundra år sedan dömt ut.

I ett sovrum som är tätt och utan särskild ventilation kan man mycket väl
ha ett värde på 10 000 ppm, dvs. det dubbla hygieniska gränsvärdet på en
arbetsplats, genom att vi ligger och andas där. Det här är ett nytt historiskt
skeende.

Till alla de gamla föroreningarna kommer alla nya. En framställning
visar hur luften ser ut inomhus och utomhus — en fråga som har varit uppe
här tidigare — och hur mycket av olika ämnen som finns i inomhusluften
resp. utomhusluften, normalt ren inomhusluft. Det är fråga om organiska
ämnen. Vi skulle också kunna diskutera oorganiska partiklar, men det har
vi tyvärr inte tid med. Hur man än ser på det hela är inomhusluften alltid
sämre, oftast betydligt sämre, än utomhusluften. Det är på ett fåtal ställen,
som vid hårdtrafikerade gator och parkeringsplatser, som man kan få lika
dålig luft utomhus som luften är inomhus. Vi måste konstatera att vi aldrig
ventilerat mindre, aldrig tillfört mer nya typer av föroreningar, aldrig haft
sämre luft inomhus i bostäder, kontor, skolor och andra icke industriella
lokaler än vad vi har i dag.

Vad får detta för hälsokonsekvenser? Jag kan inte underlåta att göra en
kommentar i anslutning till att det talades om en kartläggning. Vad vet vi
om omfattningen av problemet i Sverige? Jag håller med om att vi inte vet
särskilt mycket, för det har inte gjorts kartläggningar. 1 Köpenhamn har
man gjort en sådan kartläggning när det gäller kontor. I konventionella,
friska kontor i Köpenhamn får folk slemhinnebesvär, huvudvärk, trötthet
osv. Med andra ord ger det en bild av sjuka hus-sjukan. Var och en kan välja
”sin” nivå för vad man menar med sjukt hus. Tolererar vi att 40 % mår illa,
då har vi inte många sjuka hus. Tycker vi att 30 % är en rimlig nivå, då har vi
många sjuka hus. Säger vi att 20 % är en rimlig nivå, då har vi fruktansvärt
många sjuka hus. Sjuklighet och ohälsa varierar alltså beroende på byggnad.
Andra faktorer är bortrensade ur detta material. Orsakerna är naturligtvis
inte bara ventilation utan en stor mängd andra faktorer som påpekats
här tidigare men som jag inte tänker gå in på.

Jag vill avsluta med några ord om allergi och då ta upp problemet med
dammkvalstret. I princip kan det inte finnas i Stockholmstrakten beroende
på att djuret kräver viss fukthalt i inomhusluften för att överleva. En koloni
av dessa kan säkerligen uppgå till ett antal av 100 000 i sängen. Det ger stora
allergiproblem i världen i alla fuktigare klimat. Det är ett stort problem i
Danmark och har varit det i Sverige i Skåne och på västkusten. Under tio år
letade man i ett antal bostäder i Stockholm men hittade inga dammkvalster.

Man skall inte heller hitta några sådana, för det är för torrt i bostäderna i 45

Stockholm på vintern liksom i Norrland. I dag hittar vi kvalster i 20—30 %
av Stockholmsbostäderna. Det ger astma hos barn.

Det har gjorts en studie bland värnpliktiga i Göteborg där man filosoferat
kring klimat, inomhusluft, ventilation och allvarliga hälsobesvär i form av
olika allergier. Man konstaterar att allergierna har ökat från 1971 till 1981 i
stort sett i hela landet. Det är en kraftigare ökning i Norrland än i söder. Vi
har inga bevis, men man kan fundera på om inte detta visar att inomhusmiljön
spelar stor roll. Vad skiljer en bostad i Kiruna från en bostad i Malmö
annat än att det är kallare i Norrland och att man där blivit ännu duktigare
att täta och spara energi för att överleva?

Vi diskuterar här i dag vad vi totalt tar i oss i kilo räknat när det gäller den
stora sektorn, alltså bostadsluft, luft på kontor, skolor och barnstugor. Vi
diskuterar inte den lilla sektorn, utomhusluften, som diskuterades under
valrörelsen. Vi diskuterar inte heller de andra småsektorerna, vätska och
föda och industriell arbetsmiljö, utan alltså de stora väsentliga sektorerna
som verkligen är av stor betydelse ur folkhälsosynpunkt, inte minst när det
gäller hälsoutvecklingen hos barn.

Agne Hansson (c): Jag ber att få tacka Jan Sundell från Syntax AB för denna
inledning. Jag lämnar ordet fritt för frågor.

Rune Thorén (c): Herr ordförande! Jag vill ställa en fråga till Jan Sundell,
möjligen kan också Ingemar Samuelsson och Håkan Wahren svara på den.

Jag läste i höstas en artikel om att man alltför litet uppmärksammat problemet
med gamla skorstenar. Delar du uppfattningen — litet antydde du
redan i samband med att du kommenterade studier angående ventilationsproblem
— att de kan utgöra ett bekymmer?

Berndt Ekholm (s): Herr ordförande! Jag vill fråga Jan Sundell: Vilken
luftomsättning anser du vi bör ha i husen? I dag lär det vara en halv luftomsättning
per timme som gäller. Du visade en bild med värden från 2,5 till
0,25.

Den andra frågan är: Du hänvisade till ett forskningsmaterial angående
energiåtgången om man skulle råda bot på brist på ventilation. Hur vill du
kommentera behovet av olika lösningar i olika hus? Det verkade som att
siffran är generell. Behöver man ventilera lika mycket i alla hus? Kan det
bero på vilken typ av hus man bor i, vad det är för material och vilken luft
man har?

Siw Persson (fp): För det första: Jag vill fråga Jan Sundell om han har någon
uppfattning om hur många kortslutna ventilationssystem vi har i våra byggnader.
För det andra: Hur avancerade ventilationssystem behöver vi egentligen
och är betjänta av? För det tredje: Varför är det näst intill perfekta
ventilationssystem inom t.ex. dataindustrin, medan de alltför ofta är undermåliga
i skollokalerna?

Jan Sundell: Gamla skorstenar är ett särskilt problem där de är otäta. Man
kan alltså få läckage via gamla skorstenar mellan lägenheter. Det är klart att
sådant är oacceptabelt och måste självfallet åtgärdas.

Vilken omsättning behövs i nya hus? Ja, den halva omsättningen är nog i 46

1988/89:BoU2

Bilaga 2

och för sig ett hyfsat mål. Problemet i dag är att vi ligger långt ifrån det.
Luftomsättningen i nyproduktionen — de hus som vi byggt de senaste fem
åren — ligger i genomsnitt på 0,25, alltså hälften av det vi borde ha. Nu
diskuteras detta mycket i Norden och internationellt. Från allergiorganisationerna
krävs, med tanke på kvalstrets betydelse för hälsa, en omsättning.
Vi skall inte försöka räkna om det till energi, men det är fruktansvärt mycket.

Behöver man ventilera alla bostäder lika mycket? Nej, det behöver man
naturligtvis inte. Det beror ju på hur man råkar ha byggt, på det enskilda
huset och vilka material man råkar ha använt. Byggnadsmaterialen är dock
bara en liten del, inredningen är minst lika viktig. Hobbyprodukter eller
apparater som man har inne, rengöringsmedel osv. spelar lika stor roll som
byggnadsmaterialen. Denna osäkerhet gör att vi i alla fall skall ventilera
alla bostäder lika mycket. Det har diskuterats om man skall införa någon
form av krav som varierade t.ex. beroende på vilka material man har byggt
med. Det tror jag emellertid inte ett ögonblick på, utan vi skall ventilera alla
bostäder lika mycket.

Hur många kortslutna ventilationssystem har vi i Sverige? frågar Siw
Persson. Det är väldigt många. Jag tror att de främst finns på institutioner
såsom skolor, barnstugor och liknande som är byggda på samma sätt och
där man tillför en del av värmen med tilluften. Den varma luften tillförs vid
taket, och i alla dessa system suger man också ut luften vid taket. Därigenom
får man mer eller mindre kortslutning. Det är klart att om ungarna
springer omkring mycket under lektionerna så gör det ingenting eftersom vi
då blandar ut det i alla fall. Så upp och spring, barn!

Hur tekniskt avancerade system behövs? För den perfekta dataindustrin
är det mycket enkelt. Det är inget problem att få väl fungerande ventilationssystem.
Det har vi t.ex. i dataindustrin, elektronikindustrin, finmekanikindustrin,
läkemedelsindustrin osv., där processen ställer krav. Skillnaden
mellan å ena sidan industrier och å andra sidan bostäder och skolor är
att det finns någon som bryr sig ute i industrierna. Någon har brytt sig och
ställt krav vid inköpet och installeringen av ventilationssystemen. Man vet
vad man vill ha för någonting. En ännu större skillnad är att man har
justerat in systemen och man har folk avsatta för att sköta dem. Man kan
räkna med att ungefär 1,5 % av in vesteringssumman för drift och underhåll
avsätts i normala, konventionella lokaler där ventilationen inte fungerar. I
dataindustrin och liknande har man mycket dyrare system. Där talar man
om en drifts- och underhållskostnad på 6—7 % av investeringskostnaden.

Erling Bager (fp): Jag vill ta upp tilluftskanalerna i ventilationssystem. Vi
har fått se en ganska talande bild på hur det kan se ut inne i ventilationskanalerna.
Det har också kommit en del andra oroande rapporter de senaste
åren om hur det står till.

Jag har två frågor. Bör inte de filter man har för inluften vara av högre
klass, och inte vanliga grundfilter? Är det inte vidare ett nödvändigt krav att
man får obligatorisk granskningsplikt när det gäller ventilationskanaler
och tilluft?

1988/89:BoU2

Bilaga 2

Bertil Danielsson (m): Jag utgår ifrån att de uppgifter som har lämnats är

47

korrekta. De ger en ganska skrämmande bild av att allt uppenbarligen blir 1988/89:BoU2

sämre ju mer vi kan. Min fråga gäller om det är dags att återgå till självventi- Bilaga 2

lation.

Jan Sundell: När det gäller tilluftskanalerna håller jag helt med om att de
bör rengöras. Inom tio år tror jag att det kommer att finnas någon form av
obligatorisk rengöringsplikt eller krav på det. Det är så självklart. Vi städar
ju alla andra utrymmen i en byggnad, men inte dessa. Jag tror att det kommer
att hända.

Jag tror också att man behöver filter av högre klass. Trots allt är ju utomhusluften
i hela landet mera förorenad än tidigare. Vi behöver därför bättre
filter för tilluften.

Allt blir sämre, säger Bertil Danielsson. I det här avseendet har det blivit
sämre, åtminstone under de senaste 20 åren.

Däremot tror jag inte att det är dags att gå tillbaka till självventilation,
självdrag, om vi inte också börjar bygga på det sätt som vi byggde för 50—

100 år sedan. Då byggde man otätt och hade kakelugnar och öppna spisar i
varje rum. Det fanns inga plastfolier eller något av dagens material. Här
finns ett problem. När man kopplar ihop detta kan det gå riktigt snett.

Siw Persson (fp): \ Malmö har man satt ett kvalitetskrav på 700 ppm. Är det
ett riktvärde, som det är bra att gå efter? Man har även behovsanpassad
ventilation. Hur vanligt är det egentligen att man arbetar så?

Jan Strömdahl (vpk): När man köper en bil, en tvättmaskin, en elektrisk
borr eller något annat får man alltid med en bruksanvisning. Bruksanvisningen
brukar faktiskt följa med apparaten även när den säljs vidare i
andra, tredje eller fjärde hand. När en människa tar en bostad i besittning,
vare sig den är nybyggd, ombyggd eller begagnad, finns det aldrig någon
bruksanvisning. Jag tror att det är ett mycket stort problem, särskilt när det
gäller ventilationen. Även för så enkel ventilation som självdrag och öppna
fönster behöver man en bruksanvisning enligt min mening. Delar Jan Sundell
den uppfattningen, och vad skall vi göra åt det?

Berndt Ekholm (ÄÄMed anknytning till energiförbrukningen skulle jag vilja
fråga hur utvecklingen är när det gäller tekniska lösningar för att exempelvis
förvärma s.k. frisk luft innan man tar in den i bostaden. Man kan ju
diskutera andra tekniska lösningar utan att för den skull behöva ta upp
principen med återluft av redan använd luft.

Jan Sundell: Gränsvärdet 700 ppm avser koldioxidhalten till följd av utandning
från människor. Jag tycker att det är ett rimligt riktvärde för lokaler i
Sverige. Skulle vi hålla på det värdet skulle vi få stänga större delen av
barnstugorna, skolorna och liknande. Värdet är även rimligt internationellt
sett.

En annan fråga som Jan Strömdahl tog upp gällde bruksanvisningar. Det
är mycket dåligt att det inte finns bruksanvisningar. Det borde självfallet
finnas bruksanvisning speciellt anpassad för den boende, främst för den

som arbetar på ett kontor eller för personalen på barnstugor, så att alla kan 48

vara med och göra sin del i detta — det finns mycket sällan i dag. Det borde
självfallet införas krav på det.

Energiförbrukningen har nämnts, och det har frågats om det finns tekniska
lösningar för att värma luft, t.ex. frånluft. Det gör det. Det finns gott om
värmeväxlare. Det är tekniskt goda apparater, särskilt om de är rätt injusterade
och skötta. Det finns där således en hel del att ta vara på. Men det
kostar naturligtvis pengar för samhället.

Jan Sandberg (m): I dag — i detta nu, tror jag — sammanträder boverkets
styrelse för att diskutera de nya byggnormerna. Jag har hört att man tänker
föra fram ytterligare hårda krav när det gäller just mekanisk ventilation,
dess utformning osv. Jag ser framför mig att de negativa effekterna som
belystes kommer att öka ytterligare om man bara tar hänsyn till tekniken
och skall förfina den och ställa ännu mer krav på den, utan att ge sig på
brukarna.

Är jag ensam om att ha denna fruktan för vad framtiden kan föra med sig
om man fortsätter på detta sätt? Är det rätt väg att gå? Skall man inte
fundera på att gå någon annan väg?

Siw Persson (fp): När det gäller isolering av ventilationssystem använde
man tidigare asbest. Hur långt har man kommit med saneringen?

Olika utredningar har konstaterat att fibrer från mineralull kan ha samma
cancerframkallande effekt som asbest. Hur mycket har man beaktat
detta?

Jan Strömdahl (vpk): Jan Sundell var ganska snabb att döma ut självdragssystem
eller naturlig ventilation. Min erfarenhet är att man får väldigt få
klagomål från dem som bor i hus som är byggda med det systemet — om
man inte sätter igen luftintag eller frånluftsdonen i lägenheten. Delar Jan
Sundell den uppfattning som är vanlig nu att man även i hus som är byggda
för ett självdragssystem skall installera mekanisk ventilation, eller skall
man förfina självdraget i sådana fall?

Jan Sundell: Det har nämnts att den nya byggnormen skulle ha hårdare krav
när det gäller F/T-ventilation. Det är kanske så. I och för sig har nog i stort
sett alla våra krav tagits bort nu tycker jag mig ha sett, åtminstone när det
gäller kapitlet som behandlar luft och ventilation. Alla krav när det gäller
flöden och sådant har väl tagits bort.

Man kan diskutera — det är samma fråga som Jan Strömdahl tar upp —
om det är rätt väg att gå att använda F/T-ventilation, mekanisk ventilation,
eller om man skall gå tillbaka och använda självdraget. Det är tyvärr inte så
att folk mår bättre i självdragsventilerade hus. De kan göra det i vissa nyproducerade
hus om man alldeles speciellt har tänkt på hur man skall göra
och har byggt garanterat otätt eller med oerhört stora dimensioner, såsom
t.ex. det här rummet. Då kan det fungera.

Det fanns faktiskt en tanke bakom att miljö- och hälsoskyddsnämnderna
— det hette visserligen inte så tidigare — på 1915- och 1920-talet dömde ut
detta system. Det var fullt av fukt och mögel och det fanns problem med
lungor och TBC. Det var således hygieniska skäl som gjorde att den typen 49

1988/89:BoU2

Bilaga 2

4 Riksdagen 1988/89. 19 sami. Nr 2

av system försvann. I dag är problemet att vi inte kan bygga som vi gör nu,
med de gamla systemen.

Vi måste hitta på någonting nytt. Det gäller särskilt att få in luften på
något nytt sätt, som inte ger ett drag. Vi har inte någon lösning, men egentligen
är det mycket enkelt just nu. Luften måste föras in på något nytt sätt.

Det kan ske med fläkt. Det kan ske tyst och man kan få det att fungera.

Tyvärr görs det inte.

Jag vet att det är en dröm hos väldigt många att man skall gå tillbaka till
det gamla. Man kan egentligen också fråga varför vi har behållit kylskåpen
och frysarna. Det är samma sak. De är tekniskt mycket mer avancerade
apparater än ett ventilationssystem. Varför har vi inte bara ett skafferi?

Det ställdes en fråga om asbest och hur långt man har kommit på det
området. Jag vet inte hur långt man har kommit, och egentligen bryr jag mig
inte så mycket om det. Den viktigaste effekten av asbestdebatten har varit
att folk för första gången har gett sig upp i fläktrummen, visserligen för att
leta efter asbest. När de ändå är där kanske de också ser efter om ventilationen
är i gång. Det är en mycket viktigare fråga.

Siw Persson var också inne på att man ersätter asbest med mineralull. Om
fem år kommer vi att få samma debatt om mineralull som man i dag för i
Norge och Danmark. I dessa länder håller man i stället på att ta bort mineralullen.
Vi är där om fem år.

Ja, Jan Strömdahl, det är klart att man skall behålla självdragsventilationen
vid ombyggnad, i de fall man kan göra det. Det gäller då att inte täta
huset så våldsamt. När man tätar huset försvinner förutsättningarna för att
självdraget skall fungera. Om man har ett gammalt hus med fungerande
självdragsventilation skall man för allt i världen inte göra något åt det, utan
behålla det system man har.

Agne Hansson (c): Jag tar mig friheten att ställa sista frågan på det här
avsnittet. Det är egentligen ganska fantastiska uppgifter som Jan Sundell
lämnar här. Man investerar 5 miljarder om året i ventilationssystem, och
ändå blir luftkonditioneringen i våra hus sämre och sämre. Vad beror det på
att vi inte kan det här med ventilation i detta land? Vad är det vi behöver —
är det mer normer, mer forskning eller är det mer sunt förnuft och bruksanvisningar? Jan

Sundell: Jag tror nog att man kan säga att vi är bäst i världen på ventilation.
Vi har här i dag representanter för de duktiga tillverkarna. De är störst i
världen och de är naturligtvis duktigast. Det är således inget fel på apparaterna
eller på dem som tillverkar system.

Varför blir det då sämre och sämre? Jag tror inte att det primärt behövs
flera normer. Jag har arbetat med normer i 20 år, och jag har insett att det
inte spelar någon roll vad man skriver i normerna. De har inte påverkat
verkligheten i det avseendet.

Vad som krävs är däremot att man tar dessa frågor på allvar. Därför
arbetar jag med det jag gör nu, nämligen att få fram de direkta hälsokonsekvenserna
av bristfällig ventilation. Hela den här ventilationsfrågan har genom
tiderna lidit av att man har hävdat att det rör sig om rena komfortfrå- 50

1988/89:BoU2

Bilaga 2

gan. Det är klart att det drar litet grand och att det luktar litet illa, men vad 1988/89 :BoU2

gör det. Nu har det emellertid blivit aktuellt med frågor kring radon, lung- Bilaga 2

cancer, allergier och sjuka hus, dvs. man har fått allvarliga hälsoproblem.

När man nu har insett detta är det min förhoppning att man skall börja ta
ventilationsfrågan på allvar. Det är inte bara en ”luftaffär”, utan det spelar
en stor roll för folks hälsa. Det här kommer nog av sig självt, när man väl har
insett detta. Det kommer nog att följas med en stor hygienpropaganda i
landet, ungefär som energipropagandan för tio år sedan. Vi måste nämligen
få in luft i våra byggnader igen. Då börjar man att sköta de här sakerna. Jag
tror att byggherrarna och fastighetsägarna — som är de viktigaste länkarna
i den kedja som leder fram till de dåliga husen — börjar inse att man måste
satsa medel. Man måste satsa när man planerar och projekterar hus, det
gäller att köpa in duktigt folk. Det gäller också att satsa på drift och underhåll.
Det är ett område som har hanterats mycket dåligt i dag.

Agne Hansson (c):\i tackar Jan Sundell och är därmed klara med det andra
delavsnittet om orsakssamband. Nästa avsnitt berör byggmaterial, där vi
har två föredragande. Jag lämnar först ordet till Eva Dietrichson från kemikalieinspektionen.

Byggmaterial

Eva Dietrichson: Som vi har hört tidigare i dag kan byggnadsmaterial avge
kemiska ämnen som kan ge upphov till besvär och ohälsa för de människor
som befinner sig i inomhusmiljö. Jag har blivit ombedd att tala om formaldehyd,
som bl.a. kan avgå från byggnadsmaterial.

Får jag först säga att jag kommer från kemikalieinspektionen. Kemikalieinspektionens
primära verksamhetsområde är inte material, utan kemiska
produkter: lacker, limmer, färger osv. Vi har inte något godkännandeförfarande
för material. Det godkännandeförfarande som förekommer avser
bekämpningsmedel.

Kemikalieinspektionen har kommit in på frågan om byggnadsmaterial
som avger formaldehyd som ett led i inspektionsarbete med formaldehyd
rent allmänt. Formaldehyd är ett ämne som förekommer i många kemiska
produkter. Det förekommer också i byggnadsmaterial. Efter diskussion
med flera andra berörda myndigheter har vi tagit upp den här frågan. Jag
vill således poängtera att det finns flera andra myndigheter — socialstyrelsen,
boverket, konsumentverket — som är centrala intressenter i detta sammanhang.

Byggnadsmaterial kan alltså avge formaldehyd. Det är dock viktigt att
notera att det även finns andra källor i inomhusmiljön som kan avge formaldehyd.
Möbler och annan inredning är sådana exempel — det har vi
hört tidigare i dag. Med annan inredning avser jag garderober, köksdörrar
osv. I flera undersökningar och studier har det kunnat konstateras att halten
formaldehyd har ökat när man har flyttat in med sitt möblemang. Det är
kanske i vissa fall svårt att dra alltför långtgående slutsatser av sådana här
undersökningar, eftersom klimatförhållandena blir litet annorlunda när

man har flyttat in, jämfört med tidigare. Det finns dock mycket som tyder 51

på att just möbler och annan inredning är inte oväsentliga källor till formal- 1988/89 :BoU2

dehydavgivning. Det är också intressant att notera att rökning är ytterligare Bilaga 2

en källa till formaldehyd i inomhusmiljön.

Vad kommer då formaldehyd ifrån? Formaldehyd avgår ifrån det karbamidharts
som används när man framställer vissa byggnadsmaterial, t.ex.
träbaserade skivor, spånskivor och plywood. En del skivor innehåller sådant
lim. Skivorna sitter i väggar, väggpaneler, golv, innertak, arbetsbänkar
osv. Karbamidhartset används för att limma ihop spån och det fanerskikt
som utgör basen för de här skivorna. Det finns även andra material som kan
avge formaldehyd, men de bedöms som betydligt mindre problem. Jag tänker
bl.a. på gipsskivor, som har visat sig kunna avge mycket små mängder
formaldehyd. 1 USA har man exempelvis haft mycket stora problem med
karbamidskum — ett material som används vid värmeisolering — som kan
avge formaldehyd. Av vad vi hitintills har kunnat se i Sverige tycks detta
inte vara något större problem. Det är dock något som vi tittar litet närmare
på just nu.

När det gäller möbler och annan inredning är det även där i första hand
karbamidhartset i olika typer av skivor som är källan till formaldehydavgivningen.
Det har också diskuterats om inte färger och lacker som möblerna
är behandlade med kan avge formaldehyd, och det kan de. Man använder
nämligen ofta syrehärdande lacker — som är önskvärda med anledning av
att vi vill ha hårda ytor — som kan avge formaldehyd.

Det har också diskuterats om textilier som används i möbler i hem och i
offentliga miljöer skulle kunna vara en formaldehydkälla. Vissa textilier
behandlas med karbamidharts för att det binder andra kemiska substanser
som ger skrynkelfrihet, smutsavstötning eller flamskydd. Det är dock sannolikt
inte någon större källa när det gäller avgången till luft.

Den avgång av formaldehyd som jag har talat om kan avklinga olika
snabbt beroende på vilket material det handlar om. Avgången är också
beroende på ett antal olika faktorer, bl.a. klimatfaktorer så som temperatur
i rum, relativ fuktighet och ventilation. Om vi t.ex. har en förhållandevis
hög bakgrundsnivå av formaldehyd i luften så dämpar det avgången ifrån
en skiva. Det betyder också att om man har flera källor till formaldehydavgivning
i en lokal så blir formaldehydhalten inte summan av avgången från
varje material i sig, utan den blir sannolikt lägre.

Det finns således flera källor till formaldehydavgivning i inomhusmiljön.

Formaldehydhalterna varierar bl.a. beroende på hur mycket skivor av den
här typen som innehåller karbamidharts som används och hur länge de har
varit i bruk. Enligt en uppskattning som har gjorts ligger nivån i dag sannolikt
inte högre än 0,2—0,3 ppm. I vissa fall ligger man naturligtvis också på
mycket lägre halter. Vi har dock fått en sänkning av nivåerna jämfört med
tidigare.

Formaldehyd är en gas som är mycket reaktiv och vattenlöslig. Det är
dessa egenskaper som ger upphov till effekter när människor utsätts för
gasen. Vi vet att vi har en ganska låg lukttröskel för formaldehyd som ligger
ner på 0,05 — 1,00 ppm. Irritationseffekter på ögonen kan uppstå redan vid
dessa nivåer. Precis som fallet är med alla andra kemikalier är de effekter

som människor kan drabbas av beroende på hur hög koncentrationerna är. 52

Det är dock irritationseffekterna som är intressanta eftersom de uppkommer
vid de nivåer som är aktuella i inomhusmiljön.

Det har även diskuterats om formaldehyd skulle kunna ge upphov till 1988/89:BoU2

allergier. Vi vet att formaldehyd är en kontaktallergen. Orsakssambandet är Bilaga 2

däremot mindre klarlagt när det gäller eventuell risk för inandningsallergi.

Tidigare i dag har man nämnt cancer i samband med formaldehyd. Man
kan väl betona igen att när det gäller cancer så bedömer man från experthåll
att cancerrisken är mycket liten vid de nivåer som vi här talar om. Halterna
ligger ju på 0,1 —0,2 ppm.

När man talar om halter skulle man möjligtvis också kunna jämföra med
det hygieniska gränsvärde som finns i arbetslivet. Det gällande gränsvärdet
i dag i arbetslivet ligger på 0,5 ppm med ett takvärde på 1 ppm.

Vad behöver då göras för att få till stånd en förbättrad miljö med avseende
på formaldehyd? Det gäller naturligtvis att få ned formaldehydemissionerna.
Det finns flera aktiviteter på gång. Industrin har själv försökt minska
formaldehydemissionen ifrån träbaserade skivor. På färg- och lacksidan
har man också tagit initiativ för att få fram formaldehydfattiga limmer. Vi
har i dag regler i byggnadslagstiftningen som tar sikte på att hålla nere
formaldehydnivån i vissa typer av skivor. Dessa regler gäller emellertid inte
för skivor som används i möbler. Kemikalieinspektionen har efter diskussion
med boverket, socialstyrelsen och konsumentverket funnit det angeläget
att man även tar itu med de skivorna. Vi har också planerat att ge ut en
föreskrift som skall ta sikte på att skärpa kraven, jämfört med dem som
finns i byggnadsregleringen. De krav som i dag gäller i Sverige är mindre
hårda än de som gäller i utlandet på vissa håll. Vi menar att man i Sverige
åtminstone måste komma ner till den nivå som tillämpas i Västtyskland och
Danmark. Vi vill också föreslå att man ställer krav på egenkontroll hos
tillverkare och importörer. Vidare vill vi föreslå att man inför en kontroll
med hjälp av riksprovplatser.

Denna reglering har just remissbehandlats. Vi räknar med att kunna fastställa
den i början av nästa år. Regleringen avser i första hand träbaserade
skivor sorn används för byggnadsändamål, men som också används vid
tillverkning av möbler i Sverige. I det här förslaget har vi också tagit med
inredningar rent allmänt. Nu återstår det att diskutera möbelfrågan. Det är
ett område som vi håller på och tittar litet närmare på. Avslutningsvis vill
jag också peka på att socialstyrelsen nu har tagit fram ett förslag till inomhusgränsvärde,
som nyligen har remissbehandlats.

Björn Hellström: Herr ordförande! Jag är väg- och vattenbyggare och har
ett förflutet som utredningsingenjör på cement- och betonginstitutet under
tio år. Sedan ett decennium arbetar jag som egen konsulterande ingenjör.

Jag halkade in på detta problemområde genom att jag år 1982 blev tillfrågad
av byggforskningsrådet om jag ville utreda de skador som orsakas av flytspackel.

De problem som finns i samband med användning av flytspackel ingår i
ett mycket större problemkomplex. Vi har nu nämligen under många år fyllt
på fuktbägaren på litet olika sätt. Denna bild vill på ett något annorlunda
sätt illustrera det Ingemar Samuelsson sade för att det skall framgå att alla
parter i byggprocessen är delaktiga i att bägaren nu flödar över.

Som ett exempel skall jag bara nämna markanvändningen. I skadeutred- 53

ningarna nämns åker, kärr och mosse. Är det inte lite äventyrligt att bygga
murad källare i Rosenmyren? Borde man inte vara litet försiktig med att

bygga plattor på mark utan dränering på Östra Lerberget, där man tidigare 1988/89 :BoU2
åkte skridskor? Bilaga 2

Jag skall nu tala om flytspackel med kasein och berätta vad man vet om
problemet, vad man inte vet och vad man har gjort åt det. (Bild visas.)

Kaseinhaltigt flytspackel har orsakat missfärgning på material som innehåller
tannin, t.ex. ekparkett och kork. Flytspackel med kasein som utsätts
för långvarig fuktbelastning luktar ibland litet illa. Det är en rå och unken
lukt, som dock ofta är så svag och obetydlig att bara känsliga människor
kan känna lukten. Missfärgningarna dominerar. Det finns ungefär 20 miljoner
m2 med kaseinhaltigt flytspackel varav några miljoner m2 har skador,
de flesta av missfärgningskaraktär. Missfärgningarna kan vara olika svåra.

1 vissa fall måste man naturligtvis ersätta parketten helt och hållet, i andra
fall går det att göra en liten fris för att golvet skall se ganska snyggt ut efteråt.

Missfärgning kan uppkomma när ammoniak från kaseinhaltigt flytspackel
tar sig upp genom skarven mellan korksmulepappens våder.

Detta är en typ av skador som ofta har satts i samband med användningen
av kaseinhaltigt flytspackel, men det finns inte något kaseinhaltigt flytspackel
under det golv som jag har tagit som exempel. De mörka kortändarna
på stavarna har tolkats som att de har orsakats av flytspackel. Flytspackel
har emellertid anklagats för en rad företeelser här i landet. Man har skyllt
praktiskt taget allt på flytspackel.

Även korkplattor innehåller tanniner, och dessa plattor blir svarta av
ammoniaken från kaseinhaltigt flytspackel. Om plattorna är av den kvalitet
som ligger på golvet i mitt exempel så blir de svarta på kanterna. Om plattorna
är av en annan kvalitet blir de delvis svarta över hela ytan.

Som jag nämnde tidigare luktar kaseinhaltigt flytspackel rått och unket.

Jag har tagit med mig några exempel för att detta skall kunna visas.

Det finns en rad andra fel i våra byggnader som i den allmänna debatten
påståtts bero på kaseinhaltigt flytspackel, men det är inte sant.

Det luktar ibland illa i våra hus. Jag skall nu för första gången offentliggöra
en utredning som jag nyligen har fått. Den är gjord av professor Rassing
i Köpenhamn. PVC-mattor luktar nämligen illa när mjukgöraren bryts
ned, och jag har låtit undersöka om ammoniak kan bryta ned PVC-mattor
på det sätt som vi iakttar i verkligheten. Professor Rassings undersökning
visar att vi helt kan avfärda ammoniakens roll när det gäller mjukgörarnedbrytning.
Det är nämligen den alkaliska fukten som har betydelse. Denna
iakttagelse får stor ekonomisk betydelse i skadeutredningar.

Det luktar rått och unket inte bara från kaseinhaltigt flytspackel utan
även från andra material. Exempelvis kan fuktisolering lukta rått och unket.
Jag har ett prov med mig där detta framgår. Vi vet inte riktigt vad det
beror på, men vi tror att det är fuctus alcali som spökar även i det fallet.

Även PVC-mattor kan lukta illa om de är felaktigt tillverkade, och de kan
lukta illa i åratal.

Korksmulepapp kan lukta illa, och den lukten är stickande. Detta beror
på att bakterier trivs kolossalt bra där om det är tillräckligt fuktigt.

Även mineralull kan lukta illa. Också i det materialet trivs bakterier mycket
bra. Det trodde vi inte, men tyvärr har verkligheten visat detta.

PVC-mattor med jutebaksida kan lukta mycket illa. Det beror på att 54

mögel trivs i juten. Jag har med mig även ett prov på detta.

Trämaterial kan lukta på litet olika sätt beroende på vilken mikroorga- 1988/89:BoU2
nism som angriper träet. Bilaga 2

Vi har tidigare fått höra att linoleummattor luktar illa vid våtstädning. De
luktar som spyor under en kort stund när vattnet lämnar ytan. Det beror på
städmetoden.

Det förekommer således många olika elaka lukter i våra hus, och dessa
lukter har olika orsaker. Lukterna kan t.ex. bero på dåliga tätningar på
sopnedkast. Ett annat exempel är biåsbildningar på mattor.

Dessa exempel har inte ett dugg med flytspackel att göra men väl med
fukt.

Kantresning och fogöppning i PVC-mattor är också vanligt förekommande
fel när underlaget är alltför fuktigt. Plastmattorna tål inte det.

Plastmattor missfärgas av olika anledningar. Det beror bl.a. på mjukgörarvandring.
Det finns vissa färgade påsar att köpa i handeln som om de får
stå länge på ett plastgolv leder till att golvet missfärgas på grund av mjukgörarvandring.

Det finns även en rad andra företeelser i golv som spökar, men allt har
inte med flytspackel att göra.

En stor svårighet för oss i byggbranschen är att människor inte mår bra i
sina hus. I den allmänna debatten har det påståtts att det beror på flytspackel.
Jag vill påstå att det inte finns någon som vet varför människor i vissa hus
mår så dåligt. Det läggs ned oerhört stora resurser på att ta reda på varför.

Så länge man inte vet detta med säkerhet kan man inte vare sig anklaga
något material eller undanta något material eller någon företeelse i husen.

Man kan alltså inte säga att flytspackel inte kan spela en roll i detta sammanhang.
Men det vet vi ännu inte.

Vad vi vet är att Örebrogruppen har undersökt ett antal hus. Gruppen
redovisar de miljöfaktorer som människor har rapporterat om och de besvärssymtom
som människor upplever. Då får man sådana resultat.

Jag skall som exempel nämna två grupper av människor i samma område.
Den ena gruppen människor bor i hus med kaseinhaltigt flytspackel och
den andra i hus med i huvudsak kaseinfritt flytspackel, men båda grupperna
mår tyvärr lika dåligt.

I en annan undersökning har man också jämfört två områden. I det ena
området är människorna mycket besvärade jämfört med människorna i det
andra området. Men de människor som säger sig vara besvärade bor på
typgodkänt flytspackel. De boende i området kräver att flytspacklet skall
hackas bort, vilket kostar kolossalt mycket pengar. Det finns ungefär 20
miljoner kvadratmeter kaseinhaltigt flytspackel att hacka bort, vilket kostar
30 miljarder kronor att göra. Det finns numera ytterligare ca 20 miljoner
kvadratmeter typgodkänt flytspackel. Om vi inte sköter oss och hanterar
detta på ett riktigt sätt hotar kostnader på ytterligare 30 miljarder kronor.

Det är angeläget att man snabbt utreder vad som har hänt i detta område
så att man kan tala om det och vidta korrekta åtgärder.

Min taletid är slut nu, men jag skulle senare gärna vilja beskriva de prover
som jag har tagit med mig.

Agne Hansson (c): Jag lämnar då ordet fritt för frågor till de två inledande
talarna på detta avsnitt.

55

Den fråga sorn man måste ställa efter Björn Hellströms föredragning är 1988/89:BoU2

om det över huvud taget finns några problem med flytspackel, eftersom Bilaga 2

Björn Hellström radade upp en rad andra problem. De stora kostnaderna
som hänger samman med detta är naturligtvis ett problem. En skärpning av
materialkontrollen i sig för varje material är nödvändig, men finns det inte
behov även av en kontrollmekanism när det gäller kombinationen av olika
material i bostäderna? Även om flytspacklet är oskyldigt i kombination
med torra ytor är det ju ofrånkomligt att fukt uppträder i vissa sammanhang,
och det är tydligen då som det kan bli farligt.

Erling Bager (fp): Jag vill ställa en fråga till Eva Dietrichson angående den
lagstiftning som finns när det gäller kemiska produkter, och den har tangerats
tidigare av flera föredragande. Det står: Enligt 5 § i denna lag åligger
det den som hanterar eller importerar en kemisk produkt att vidta åtgärder
för att hindra skada på människor.

Jag tror att det var Björn Gillberg som i en debattartikel sade att det redan
finns en lagstiftning som man kan tillämpa när det gäller nya kemiska
ämnen i byggmaterial och att det bara är att använda den.

Jag förstår att det kan medföra vissa svårigheter att tillämpa denna lagstiftning
fullt ut. Men kan man ge en frisedel för kemiska ämnen som ingår i
byggmaterial och säga att de inte berörs av denna lagstiftning?

Siw Persson (fp): Vi vet att det finns ca 70 000 olika kemiska ämnen. Av
dessa används omkring 20 000. Vi vet också att kemikalieinspektionen trots
bristande resurser håller på att få ordning på detta. Jag undrar: När är det
realistiskt att tänka sig att vi får en helhetsbild över de kemiska ämnen som
man i dag använder i arbetet?

Varje år tillkommer ca 500 nya byggmaterial i vilka det ingår olika kemiska
ämnen. Kommer det nya förslaget att innebära att det skall börja ställas
krav på innehållet i alla dessa nya byggmaterial?

Eva Dietrichson: Det är naturligtvis riktigt att lagen om kemiska produkter
rent allmänt är tillämpbar på kemiska ämnen. Men vad jag har talat om här
är material, och det framgår av förordningen om kemiska procedurer att i
fråga om material gäller en något annorlunda tillämpning. Lagen är
tillämplig på varor (material t.ex.) som innehåller eller har behandlats med
en kemisk produkt och på grund av sina egenskaper kan befaras medföra
skada på människor eller i miljön. Och lagen är direkt tillämplig när det
gäller den allmänna aktsamhetsprincipen och informationsskyldigheten
men inte då det gäller övriga delar om så inte särskilt föreskrivs. Det är alltså
en viss skillnad när det gäller lagens tillämpningsbarhet på varor, t.ex. material,
och kemiska produkter.

Det här är något som har diskuterats av många. Kemikalieinspektionen
och hela kemikaliekontrollen har varit föremål för en genomgång alldeles
nyligen. Då diskuterades bl.a. frågan om varor och den undangömda plats
som man anser att den här frågan har fått med tanke på att detta finns med i
förordningen. Så vi får se vad som händer i fråga om detta.

När det gäller den andra frågan om kemiska ämnen rent allmänt vill jag
peka på att det pågår en hel del aktiviteter i fråga om olika ämnen och 56

kemiska produkter. Bl.a. föreligger ett förslag från kemikalieinspektionen 1988/89:BoU2

om att regeringen skall fastställa krav på ett notifikationssystem, dvs. en Bilaga 2

skyldighet att anmäla nya kemiska ämnen som förs in i Sverige och en
skyldighet att redovisa vissa resultat. Det finns även ett produktregister där
man för in de kemikalier som finns.

Enligt vår lagstiftning har tillverkare och importörer ett huvudansvar för
kemikaliekontrollen. Det är alltså inte kemikalieinspektionen som skall
utreda om en kemisk produkt är farlig, utan det är företagen som skall göra
det. Kemikalieinspektionens uppgift är att kontrollera att detta sker.

I detta sammanhang har man åter en distinktion mellan kemiska produkter
och byggnadsmaterial. Kemikalieinspektionens huvudinriktning är kemiska
produkter. Men eftersom vi på kemikalieinspektionen även tycker att
det är viktigt att hjälpa till på materialsidan har vi gjort det i det här fallet
när det gäller formaldehydbaserade skivor.

Agne Hansson (c): Är flytspacklet så oskyldigt?

Björn Hellström: Flytspacklet har orsakat en rad problem av den karaktär
jag har visat på. Det är illa nog.

Det är riktigt att det vore önskvärt att man provade kombinationer av
olika material i kontakt med varandra under förhållanden som kan förekomma
i verkligheten. Antalet kombinationer är dock så gigantiskt att det
knappast är realistiskt. I stället får man se till att det går att utkräva ansvar.

Detta måste lagstiftarna driva igenom.

Byggnaders konstruktion och utförande

Arne Elmroth: Jag tänker ta upp tre ämnesområden som har med byggnaders
konstruktion och utförande att göra. För det första kommer jag att
beröra själva byggprocessen. För det andra vill jag belysa täthet kontra
energihushållning. För det tredje skall jag redovisa några erfarenheter från
det s.k. Stockholmsprojektet, som handlar om nya energisnåla flerbostadshus.

Man kan dela in byggprocessen i fyra olika skeden: Ett programskede, ett
projekteringsskede, ett byggandeskede och ett förvaltningsskede. Det är
intressant att studera hur arbetet under dessa olika skeden fungerar i praktiken.

I programskedet finns ofta en byggherre representerad. Man gör upp
programhandlingar för den byggnad som skall uppföras. Sedan kanske
dessa handlingar överlämnas till en projektor, för att denne skall upprätta
s.k. bygghandlingar. 1 bästa fall deltar sammma konsulter i dessa båda
skeden, och då tar de naturligtvis med sig den information och de intentioner
som fanns från början när det gäller att bygga ett bra hus och välja bra
konstruktioner och material. I sämsta fall går denna information och dessa
intentioner förlorade.

I nästa steg lämnas ett antal handlingar ut på s.k. räkning till entreprenörer.
Så småningom antas en entreprenör. Han har då ett antal bygghandlingar
som innehåller ett antal informationer. Som alla kan förstå behövs
mycket information för att man skall kunna bygga sunda hus. Risken är att -

de goda intentioner som fanns i programskedet har gått förlorade när man 1988/89:BoU2

kommit fram till själva byggandet. Bilaga 2

När byggnaden är färdig och så småningom överlämnas till byggherren
vidtar ett förvaltningsskede. Det finns egentligen inga ritualer för hur man
på ett korrekt och lämpligt sätt övertar en byggnad vid normala entreprenadförfaranden.
En förvaltare har uttryckt det så här: Här försvinner alla
människor som kan någonting om material, byggnader och installationer,
och en helt ny yrkeskategori kommer in, nämligen driftspersonalen, som
skall ta hand om denna byggnad och sköta den. Här finns ett stort problem.

Det har med all önskvärd tydlighet belysts här i dag att det resultat vi får i
stor utsträckning beror på hur våra byggnader tas i bruk och hur de sköts.

Inte minst gäller detta ventilationsanläggningar.

Om vi studerar vilka människor som är satta att sköta hus framgår det att
det är ett lågstatusyrke. De som har detta arbete är lågavlönade, och då kan
man inte heller kräva att få tag i högutbildade personer. Förutsättningarna
för att personalen skall kunna tillgodogöra sig information om den fina
teknik som nåtts under byggandet och projekteringen är alltså inte särskilt
goda.

Vi skall också hålla i minne att byggbranschen under den senaste 20-årsperioden har utsatts för mycket stora förändringar av förutsättningarna.

Jag vill bara peka på några faktorer.

Vi har väsentligt kortare byggtider. Branschen är trots allt väldigt effektiv
när det gäller att producera. Det kostar mycket pengar att ha för långa
byggtider.

Vi strävar mot ett allt effektivare materialutnyttjande, dvs. man minimerar
mängden onödigt material i husen och ersätter många kända material
med nya och billigare i en strävan att hålla kostnadsutvecklingen något så
när under kontroll. Alla vet att vi har problem inom byggsektorn med kostnadsutvecklingen.
Här ligger en naturlig, inneboende strävan att försöka
hitta enklare och billigare material och konstruktioner, som ändå fyller
funktionen.

Vi har ökade krav på komfort. Vi har här talat om ventilation. Vi kan i dag
inte acceptera gamla, dragiga hus som är kalla. Vi får inte glömma bort att
20-talshusen i många avseenden var ganska dåliga.

Vi har nya krav på energihushållning, vilket lett till en starkt förändrad
teknik. Vi har även helt andra brukarvanor.

Fukt i byggprocessen är av stor betydelse när det gäller sjuka hus. Björn
Hellström pekade på att fukt var ett av nyckelorden vid många av de skador
som kan uppkomma på hus och som kan orsaka att människor blir sjuka.

I projekteringsskedet görs val av konstruktion och material, beräkningar
utförs osv. Man kan tänka sig att det i detta skede skulle vara möjligt att
genom ett medvetet konstruktionsval förbereda för en bra konstruktion.

Det är dock inte så enkelt att man bara kan säga: Undvik platta på marken,
så är alla problem lösta. Vi vet mycket väl att vi med rätt teknik, material
och metodik kan åstadkomma bra konstruktioner med platta på marken.

Huvuddelen av alla hus med platta på marken är helt utan skador såvitt vi
känner till.

När det gäller konstruktioner över huvud taget finns intressanta iaktta- 58

gelser att göra i samband med Stockholmsprojektet, det stora projekt som 1988/89:BoU2

byggforskningsrådet stöder. Man avsåg där att i vissa fall försöka åstad- Bilaga 2

komma enkla lösningar. Samtidigt fanns konstruktioner som var mycket

komplexa och förhållandevis svåra att hantera. Det intressanta är att i det

fall man valt konstruktioner och installationer som var mycket komplexa,

hade man också varit medveten om detta och valt mycket kvalificerade

personer att sköta anläggningen. Detta hus fungerar mycket väl. Däremot

har man trott att allting skulle sköta sig självt i det hus där man medvetet

följt strategin att ha enkla lösningar. I det huset har förekommit en hel del

avvikelser från det tänkta utförandet, kanske på gränsen till problem. Jag

vill här poängtera att det handlar om att få tag i de rätta personerna med

kunskaper för att klara av dessa frågor.

Slutsatsen är att man i projekteringsskedet borde tänka efter vem som
skall ta hand om den produkt som skall tillverkas och hur konstruktionen
skall se ut för att fungera.

I byggskedet sker ofta materialbyten. En projektor får föreskriva ett visst
material eller likvärdigt. Projektören kanske mycket väl vet att ett golvmaterial
av ett visst fabrikat är en etablerad och bra produkt, men han är tvungen
att ange ett likvärdigt material och kan då inte precisera alla de emissioner
som förekommer. ”Likvärdigt” kan innebära att materialet skall se lika
snyggt ut eller uppfylla en viss basfunktion. Däri ligger inbyggda risker.

Materialhanteringen på byggena är problematisk. Vi skall ju ha en jämn
sysselsättning året runt. Det gäller att bygga i alla väder. Det är stor risk att
fukt kommer med i huset. Ambitionen att ha korta byggtider medför också
att mycket fukt kan bli kvar i huset, dvs. fukten blir inbyggd. Vi kan heller
inte helt och hållet komma ifrån utförandefel.

Förvaltningsskedet har jag redan berört. Det handlar om att ta hand om
anläggningarna och se till att hus underhålls, så att man i ett tidigt skede
åtgärdar skador som är på väg att uppstå. Förslitningen av husen pågår hela
tiden, och många av de problem som uppstår är förslitningsskador. Vattenläckage
måste tas om hand på ett korrekt sätt. När det gäller nyttjandet av
husen antydde Eva Dietrichson att det inte bara är byggmaterialen som ger
upphov till emissioner och föroreningar, utan också den inredning och
utrustning som vi har i husen. Vi måste fundera på vilka regler som skall
gälla på detta område.

Nyttjandevanor spelar en viss roll. Vi vet att man i dag exempelvis duschar
i långt större utsträckning än man badar. Det finns en hel del studier
som visar att man utsätter ytor i våtrum för mögelrisk på ett helt annat sätt
om man t.ex. duschar varje dag än om man tar sig ett bad i veckan, vilket
kanske var vanligt för 20 år sedan. Vi har också varit inne på frågan om
städningen.

Jag vill även säga några ord om täthet i hus. Jag vill påstå att vi i dag måste
bygga nya hus täta. Tekniken medger inte att vi får de lagom otäta hus som
ger möjlighet till en säkerställd luftkvalitet via s.k. självdragsventilation
eller naturlig ventilation. Kanske går det att utveckla tekniska system för
självdrag, men sådana finns inte i dag. Vi måste i stället ha mekaniska
ventilationssystem, och då är lufttäthet ett måste. Lufttätheten leder till att
vi kan minska energibehovet, eftersom luftinfiltrationen kan reduceras. Vi 59

kan undvika hygieniska obehag. Jag var själv med på 1960-talet när man 1988/89:BoU2

hade otäta hus och fick ta hand om mycket klagomål på grund av drag och Bilaga 2

komfortproblem. Den typen av problem finns inte i dagens täta hus.

Vi måste ha täta hus för att undvika fuktskador i konstruktionerna. Vi
måste ha täta hus för att kunna styra ventilationen korrekt. Jag vill för att
förklara vad jag menar ställa en fråga till auditoriet: Om ni har en bestämd
volym som skall ventileras med en bestämd mängd luft, skulle ni då välja att
ha denna volym i en sluten låda eller omsluten av ett kycklingnät?

Om vi skall ha energiekonomi måste vi kunna återvinna energin ur ventilationsluften.
Jan Sundell har visat vilka stora energimängder som finns i
luften. Dessa måste vi kunna ta till vara. Det finns kunskap och teknik för
att göra detta via värmeväxlare, värmepumpsinstallationer.

Vi har på detta område vissa funderingar om hur tätt ett hus skall vara.

Jag vill inte gå in alltför mycket på de tekniska termerna. Jag tycker att Jan
Sundell förklarade detta mycket bra. I gamla hus som är tillräckligt otäta
har vi i flertalet fall haft en acceptabel luftkvalitet. Om vi har lyckats att täta
husen riktigt bra, har vi kommit till en täthetsnivå som med säkerhet inte
kan ge en bra luftkvalitet. Om vi bygger nya hus däremot, bör vi sikta på att
kunna hålla reda på hur luftflödena skall se ut. Det finns tekniska system,
och det går att få dessa att fungera. Det har vi bevis för. Tyvärr ligger de
regler vi har i något av ett ingenmansland. De hus man bygger med normkrav
är för otäta för att en mekanisk ventilation skall bli riktigt bra, och de
är inte tillräckligt otäta för att självdragsventilation skall ha förutsättningar
att fungera. Jag tycker att man borde göra en översyn av reglerna på detta
område.

Jag vill också nämna något om nya flerbostadshus. Inom det s.k. Stockholmsprojektet,
som är ett mycket omfattande experimentbyggnadsprojekt
för nya flerbostadshus i Stockholm, har vi med stöd av byggforskningsrådet
studerat en hel råd tekniker. Vi har tagit upp många olika frågor inom
ramen för detta projekt: byggnadsteknik, energiteknik, ekonomi osv. Via
omfattande intervjuundersökningar studeras också hur de boende uppfattar
klimatet och hur de tycker det är att leva i dessa hus. Vi har nu hållit på i
två —tre år i de flesta husen. Såvitt vi i dag vet är det inte fler klagomål från
de boende eller avvikelser i dessa energisnåla hus än i jämförbara referenshus.
Det intressanta är att dessa hus kan anses vara bland de mest energisnåla
hus man har byggt. De hus som omfattas av Stockholmsprojektet är
väsentligt energisnålare än jämförbara hus som har byggts på 1960-talet,

1970-talet och tidigt 1980-tal.

Med andra ord: Energihushållning behöver inte stå i motsats till sunda
hus. Vi kan isolera husen bra, göra dem lufttäta och välventilerade.

Brister i bygg- och förvaltningsprocessen

Kjell Torstensson: Om man bortser från radon, kan förekomst en av sjuka
hus mycket förenklat förklaras av

1. byggnadsmaterial som avger skadliga ämnen,

2. fukt i huset, som är gynnsamt för tillväxten av mögel och andra mi- 60

kroorganismer och som påskyndar avgivandet av skadliga ämnen från
byggnadsmaterial,

3. dåligt fungerande ventilation eller smuts och föroreningar i själva ventilationssystemet.

Det finns en rad brister i projekteringen, byggandet och förvaltningen av
våra hus som bidrar till att vi får sjuka hus. Jag vill, ur en husritande arkitekts
perspektiv, peka på några sådana brister.

Vid projekteringen möter vi en pressad byggekonomi främst vad gäller
bostäder. Ansträngningarna att få ett projekt inom låneramarna och därmed
byggbart blir ofta alltför dominerande. Drifts- och underhållsaspekten
kommer då i bakgrunden. Mål beträffande sunda hus formuleras sällan vid
projekteringen. Frågan om sjuka och sunda hus ges sällan tillräcklig betydelse
i projekteringen.

Vi har en bristande kunskap. Vi vet inte vilka material som är säkra eller
medför små hälsorisker. Tag t.ex. golvmaterial — vi blir på arkitektkontoren
alldeles överhöljda med materialprover och broschyrer från tillverkare
som talar om hur materialet ser ut, kulörer, tjocklek, rullarnas bredd och
längd osv. Det är lätt för oss att få besked om vad materialet kostar att köpa,
att lägga in och t.o.m. vad det kostar att städa. Men det är svårt att få reda på
vad en plast- eller linoleummatta egentligen innehåller. Om materialet innebär
några hälsorisker i sig självt eller i kombination med andra material,
t.ex. lim, vet vi inte alls. Vi kan bara gissa. Vi projektorer efterlyser varudeklarationer
för byggnadsmaterial och byggvaror.

Vi accepterar ofta alltför komplexa och omfattande ventilationsinstallationer
som är svåra att rengöra och underhålla. När det gäller bostäder
förefaller det naturligt att den balanserade ventilationen, dvs. ett ventilationssystem
med värmd kanaldistribuerad tilluft, bara skall väljas i yttersta
undantagsfall. Vi brister ofta i respekt för ventilationssystemets utrymmesbehov.
Det gör att installationerna blir pressade i mått. De hamnar högt upp
under taket, långt åt sidan och med många krökar, och blir följaktligen
svåra att sköta.

Brister i byggskedet beror ofta på alltför kort byggtid. Fukt byggs in i
husen på olika sätt. Byggnadsmaterial som betong och lättbetong innehåller
mycket vatten som man ibland inte ger tillräcklig tid att torka ut, eller också
kostar man inte på tillräcklig utrustning för att torka ut denna stora mängd
vatten som man alltid bygger in i husen. Att bygga hus när det snöar, regnar
och stormar, något som är självklart ur arbetsmarknadssynpunkt, innebär
naturligtvis alldeles speciella problem som är svåra att hantera. Vi vet att
transporter och lagring av byggnadsmaterial ofta är bristfälliga. Detta bidrar
också till att man bygger in fuktigare material än nödvändigt.

Materialbyten sker vid byggandet av olika skäl utan att man särskilt beaktar
hälsoaspekter. En arkitekt har uttryckt sig så här: Även om vi tror att
de svenska spånskivorna, som är föreskrivna och som har sex veckors leveranstid,
har låg halt av formaldehyd, vad vet vi om de polska spånskivorna,
som man kan få direkt när man beställer dem?

Det finns en vällovlig strävan att utveckla byggandets produktionsmetoder.
Men traditionella metoder, material och konstruktioner överges utan
att de nya är tillräckligt provade och utvärderade.

Det finns ett engelskt uttryck, commissioning, som innefattar besiktning, 1988/89 :BoU2

intrimning, igångkörning, överlämnande, utbildning av personal som skall Bilaga 2

hantera huset, kort sagt överlämnandet av ett hus. Något motsvarande
svenskt samlande begrepp finns inte, såvitt jag vet. Det kan ses som ett
uttryck för att denna viktiga fas mellan byggande och förvaltning av ett hus
inte ges tillräckligt intresse eller tillräcklig tid.

Alla erfarenheter tyder på att framför allt ventilationsinstallationerna i
våra hus fungerar dåligt. De underhålls och rengörs dåligt, vilket säkert
beror på en rad faktorer. Installationerna är svåråtkomliga. De är svåra
eller i vissa fall omöjliga att rengöra — de är byggda så att de inte går att
rengöra. Installationerna kan också vara så komplexa och svåröverskådliga
att man inte ens vet vad som skall rengöras eller underhållas. Som andra
tidigare har sagt här: Drifts- och skötselinstruktionerna är ofta bristfälliga,
och många förvaltare, framför allt bostadsförvaltare, saknar utbildad personal
för att sköta dessa installationer.

Många förvaltare har tidigare negligerat brukarnas klagomål på sjuka
hus och förklarat symtomen med andra orsaker utanför husen: psykosociala
problem relaterade till arbetet, familjen, menopaus etc. Det har medfört
ett stort misstroende mot förvaltare hos dem som drabbats av sjuka hus.

Detta är svårt att komma till rätta med. Det är angeläget att med en ödmjuk
attityd återupprätta förtroendet.

På den internationella konferensen om sunda hus här i Stockholm för två
månader sedan belystes behovet av en identifierbar person som har ett
samlat ansvar för hälsoaspekten när det gäller våra hus. Det skulle alltså
finnas en person som har ansvaret för att hälsosamma material, konstruktioner
och installationer projekteras och dessutom verkligen utförs och fås
att fungera. En sådan person skulle kunna vara arkitekten eller projektledaren
eller någon annan person. Vem det än skulle vara ställs betydande krav
på kunskap och kompetens. Jag efterlyser också en sådan person.

Agne Hansson (c): Både Kjell Torstensson och Arne Elmroth sade att det
finns brister i byggandet. Frågan för oss är då: Vad skall vi i detta hus göra
för att se till att man bygger riktigt och att byggprocessen fungerar? Hur
skärper vi tänkandet om ett miljöriktigt byggande? Är det dags att införa
VDN-märkning för bostäder? Det finns ju på andra varor vi köper. Är det
dags att upprätta en från alla parter fristående kontrollorganisation för
byggprocessen ? Är det dags att införa ett garantisystem, med återförsäkring
i ett försäkringssystem, så att det verkligen blir en garanti?

Arne Elmroth: Jag har försökt illustrera att byggbranschen är en ganska
komplex bransch. Där förekommer många aktörer. Risken är stor att någon
av dem gör fel. Det räcker att en gör fel för att en brist eller skada skall
uppstå eller i värsta fall ett sjukt hus bli resultatet.

Jag tror inte riktigt på att man med alltför omfattande kontrollorganisationer
skulle kunna klara av detta problem. Jag tror mer på utbildning och
kompetensuppbyggnad. Byggfysikfrågor är viktiga och angelägna frågor.

De måste lyftas upp och komma närmare de ekonomiska frågorna. Man
borde kunna diskutera byggfysik på en nivå jämbördig med den där man

diskuterar t.ex. ekonomiska frågor. 62

Det skulle vara intressant att i bilden ta med ett utökat ansvarsåtagande, 1988/89:BoU2

så att producenten under längre tid fick ansvar för byggnaden. Producenten Bilaga 2

skulle kunna ta ansvar för det jag kallat idriftstagandet, dvs. under åtminstone
ett till tre års tid vara med och visa att byggnaden har de prestanda man
har utlovat. Det skulle vara en intressant väg att pröva.

Kjell Torstensson: Vi har talat om vem som har ansvaret när det gäller sjuka
hus. Jag har för mig att man i flera av dessa fall som gäller sjuka hus har haft
ett försäkringssystem, ett slags fondsystem. Man har enats om att om ett fel
uppstår skall man solidariskt betala detta. Jag kan möjligen vara ute på hal
is här, men någon som vet bättre får rätta mig i så fall. Det skulle innebära
att man inte är så intresserad av vem som har gjort fel, utan man betalar
skadorna smidigt och elegant utan att egentligen ta reda på vems felet är. Då
återförs inte erfarenheten till den som har det egentliga ansvaret.

Synpunkter från representanter för byggbranschen och
brukarna m.fl.

Agne Hansson (c):W skall nu övergå till avdelning 3. Den innehåller synpunkter
från representanter för dels byggbranschen, dels brukarna. Jag
lämnar först ordet till de två som representerar byggbranschen och därefter
följer frågor, sedan går ordet till brukarna med efterföljande frågor. Först
går ordet till Gunnar Lindgren.

Gunnar Lindgren:lag kommer från Byggentreprenörerna som är byggföretagens
branschorganisation. Det är med andra ord företag inom vår
branschorganisation som har stått för i princip ali produktion av de byggnader
som diskuterats på förmiddagen. Jag svarar inom denna branschorganisation
för enhet affärsavtal. Jag nämner detta med anledning av att vi
kanske kommer in på ansvarsfrågor och entreprenadfrågor i övrigt.

Eftersom den journalistiska termen för alla de problem som på förmiddagen
har diskuterats är byggfusk, hade jag tänkt nyansera den debatten
litet grand. Nu har samtliga de inlägg som så att säga varit på tapeten under
förmiddagen klart visat på oriktigheten i den terminologin. Jag tänker därför
inte uppehålla mig vid detta utan ta fasta på den mycket mer nyanserade
bild som har lämnats, även om byggföretagen självfallet emellanåt har
åstadkommit fel genom slarv. Men det är alltså en mycket mer mångfasetterad
bild än den man fått genom att läsa dagspressen.

Ingemar Samuelsson tog upp två saker som grunden till problemen. Det
ena var okunnighet, och det andra var slarv. När man tittar på vad som har
skett förut är detta intressant på så sätt att man genom att se på den produktion
vi har haft och de problem den har vållat kan genom utredning och
forskning få kläm på hur vi skall räta upp den redan utförda produktionen.

Vi får givetvis också erfarenheter när det gäller det framtida byggandet.

Det är också intressant att diskutera ansvarsfrågan när det gäller den
bebyggelse som har utförts — det ekonomiska och juridiska ansvar för det
som är utfört. Det är också intressant som grund för en diskussion om hur
ansvarsfrågan skall lösas i framtiden.

Jag skall inte fördjupa mig i den forskning och det utredande som den 63

tidigare produktionen har föranlett. Men det är en mycket omfattande 1988/89:BoU2

forskning och utveckling som har bedrivits av våra företag, stora som små. Bilaga 2

Vi har en egen forskningsstiftelse, SBUF, som har bedrivit forskning i enskilda
projekt tillsammans med ett antal av de institutioner som varit företrädda
här på förmiddagen. Ingemar Samuelsson har själv skrivit mycket
förtjänstfull litteratur när det gäller fukt i byggandet — den är mycket praktiskt
användbar. Vi har tillsammans med byggforskningen och andra en
gedigen handbok på gång som just handlar om att bygga torrt, vilket togs
upp tidigare här i dag. Det har alltså skett en hel del på den här fronten för
att misstag som förut har gjorts inte skall upprepas. Detta har självfallet gett
möjligheter att ta reda på hur den redan utförda bebyggelsen skall åtgärdas.

När det gäller ansvarsfrågan är den komplicerad. Tio minuter vore mycket
liten tid bara för den separata frågan. När vi har professionella beställare
är det naturligt att ansvarsfrågan i första hand avgörs direkt med tillämpning
av de gällande kontrakt som finns. Jag kommer inte att gå in särskilt
mycket på den frågan utan på en del av problematiken i samband med att
byggföretagen har tagit mycket ansvar för den utförda produktionen i så
måtto att byggandet regelmässigt har skett i totalentreprenad — vilket innefattar
att byggföretaget står för materialval, konstruktioner, funktioner och
utförande — med konsument som beställare.

Vi har själva på ett tidigt stadium, redan år 1976, tagit fram en ansvarsutfästelse
från byggföretaget genom Bostadsgaranti. Det är ett tioårigt ansvar
för väsentlig skada som uppkommit genom materialfel, konstruktion eller
utförande. Detta var en frivillig garanti man kunde teckna och den kostade
ca 7 000—8 000 kr. vill jag minnas, och den kom från år 1976 att omfatta
ungefär 10 % av produktionen. Hade vi inte haft ett enastående motstånd
från konsumentverket beträffande den garantin så hade säkerligen en större
del av produktionen omfattats av garantin än dessa 10%. Detta är den
garanti som sedan år 1984 är obligatorisk för allt småhusbyggande i grupp.

Det ledde till att staten köpte in sig till hälften i Bostadsgaranti. Det rör sig
alltså om ett hälftenbruk mellan staten och branschen genom Bostadsgaranti
som ger småhuskonsumenterna detta skydd vid gruppbebyggelse. I
dagarna läggs också sista handen vid ett motsvarande skydd när det gäller
styckehusproduktionen.

Det var någon som här sade: Bygg inte sjuka hus framöver. Det är klart
att detta låter som en mycket rimlig begäran. Jag tycker att det är mycket
rimligt när det gäller att inte upprepa begångna misstag, det måste vi försöka
undvika. Men vi måste också ha respekt för det som vi i dag inte
känner till. Det är därför viktigt att vi ser över både produktionsformer och
upphandlingsformer för att se efter hur problemen kan undvikas men också
att vi kommer in på det juridiska ansvaret.

Vi är övertygade om att det går att minska antalet av den här typen av
skador. Det är ju väldigt mycket som ryms i den som jag tycker misslyckade
termen sjuka hus. Det är fråga om fukt i källare, formaldehyd, och mycket
annat som ligger inom den ramen. Jag tycker att man vinner mer på att
diskutera de olika konkreta skador och fel som det är fråga om.

Jag tror att mycket kan vinnas genom val av upphandlingsform. Vi har
erfarenhet från småhusbyggande på totalentreprenad och vet att vi då kan 64

vara beredda att vara det företag — inte den fysiska person, utan det företag
— som från början till slut tar ansvar för att det blir sunda hus framöver och,
för den händelse det inte skulle bli det, att det ges en kompensation och
utkrävs ett ansvar. Det harju omvittnats av flera här att man kan ha i och för
sig bra material, man kan ha konstruktioner som isolerat sett är bra och
utföranden som är bra, men tillsammans ger det inte en helhet som fungerar
för avsett ändamål. Vi anser det därför vara mycket viktigt med ett totalt
åtagande från ett företag från början till slut, och då går det också att utkräva
ansvar. Vi har vetat det länge och vi har propagerat för detta under lång
tid och gav ut en programskrift på det temat redan 1968. Vi skall alltså inte
tillskapa någon institution i form av en enskild fysisk person som skall vara
allomfattande när det gäller kunskap, utan det skall vara ett företag som är
med från början och bestämmer materialval, konstruktioner och som även
svarar för utförandet. Då är ansvaret samlat i en hand.

Det måste vara ett företag som tar ansvar för de många aktörer som
självfallet är med i processen, eftersom de står för olika typer av kompetens.
Det finns egentligen inte anledning till den pessimism som jag tycker har
präglat förmiddagen. Vi vet att det går bra att genom samverkan mellan
byggföretagen och ventilationsföretagen i olika typer av totala åtaganden
åstadkomma bra byggnader. Vi vet också att motsvarande utredningar och
forskning har ägt rum på materialsidan, och till detta återkommer väl näste
talare. Jag vet att vi är beredda att ta ansvar gentemot beställare och olika
slag av konsumenter. Men det är klart att vi måste ställa krav på materialsidan
så att de där tar sitt ansvar. Vi vet att de är beredda att göra det.

Vårt svar på frågan om hur man skall kunna råda bot på en hel del av de
misstag som tidigare förekommit är att se till att byggföretagen kommer in
tidigare i processen än vid den tidpunkt som framgick av Arne Elmroths
bild. Denna bild visar två upphandlingsformer vid sidan av varandra. Upptill
har vi den traditionella upphandlingen där det först sker en utredning,
sedan sker projektering och efter det förfrågan då ett antal olika entreprenörer
kalkylerar och lämnar anbud, och därefter sker produktionen. Vid
detta stadium då byggföretagen lämnar anbud är i princip allt låst. Byggföretagen
kan då inte svara för att det blir funktionsdugliga eller i övrigt sunda
byggnader. Man har som byggföretag endast att utföra produktionen helt i
enlighet med tillhandahållna handlingar. Självfallet har man att genom
egenkontroll och kvalitetssäkring se till att man utför arbetet i enlighet med
handlingar, men åtagandet inskränker sig till detta.

Vid det andra tillvägagångssättet med olika typer av tidig upphandling
sker en utredning och en projektering, förplanering och upphandling som
sker parallellt, och därefter sker produktionen. På detta sätt får man in
byggföretaget och byggföretagets kompetens på ett tidigt stadium i byggprocessen,
och de olika kompetenserna samverkar.

Om upphandlingen sker i denna form, som jag ser framför mig i framtiden
och som jag har god erfarenhet av, med samverkan mellan de olika
kompetenserna — från installationssidan, byggföretagen och materialsidan
— är vi beredda att ta ett juridiskt ansvar av en annan dignitet än i dag
med djupare innehåll i garantier och ett längre åtagande i tiden. Det ansvar
som vi kommer att vara beredda att ta kommer först att gälla flerbostadshu -

1988/89:BoU2

Bilaga 2

65

5 Riksdagen 1988/89. 19 sami Nr 2

sen — vi vill göra detta litet grand steg för steg — och avser att garantera ett 1988/89:BoU2

ansvar efter garantitidens utgång på åtminstone tre år utöver den traditio- Bilaga 2

nella garantitiden på två år. Någon sade, jag vet inte om det var Torstensson
som nu har gått, att det finns garantiformer som kan utnyttjas utan att det
blir komplikationer och en massa utredande om vem som är ansvarig. Jag
vet inte om det var bostadsgarantisystemet han syftade på, men det är precis
av det slaget. Där besväras inte konsumenten av frågan om vem som egentligen
har varit boven i dramat, om någon sådan förekommer, utan man ser
till om det finns en relevant skada och åtgärdar den. Sedan sker — det
tycker jag är viktigt i en sådan här situation — en regress från Bostadsgaranti,
som reglerar detta med konsumenten, med talan och krav mot det byggföretag
som har orsakat felen. Detta sker under en treårsperiod efter garantitidens
utgång, och de fem åren efter produktionen är alltså helt bortförsäkrade.

Agne Hansson (c).-Tack, Gunnar Lindgren. Sven Dingertz från byggmaterialindustrin
har nu ordet.

Sven Dingertz: Jag har min dagliga syssla på Industrins byggmaterialgrupp,
som är ett samarbetsorgan för de företag som tillverkar byggmaterial och
komponenter och som är anslutna till Sveriges industriförbund. Om ni har
vänt sida på dagens program så har ni sett att jag har tagit med mig tio
personer, vilket innebär att det här i salen finns expertis inom alla de områden
som är berörda med ord som ofta förbinds med sjuka hus vare sig det är
formaldehyd eller det rör sig om en mängd andra produkter. För att något
illustrera detta vill jag visa en försörjningsbalans som antyder omfånget av
det vi håller på med inom materialindustrin. Vi har alltså under det senaste
år som det är möjligt att registrera, 1987, en produktion av 88 miljarder.

Inom parentes anges 1980 års priser. Vi har en import på 21 miljarder och
importandelen har en benägenhet att öka något procentuellt sett, vilket är
ganska intressant. EG-harmoniseringen väntas ge utslag på 1990-talet. Vi
har en export som inte är obetydlig och som tillför Sverige ganska stora
medel. En mycket stor del av den kommer från träsidan. Vi har en tillförsel
till den svenska marknaden som är på ungefär 76 miljarder, och det är för
allt byggande.

Med nästa bild vill jag illustrera vad som inräknas i byggmaterialindustrin.
Det är faktiskt så att det är över 30 olika varugrupper och delbranscher
som är sammanförda här. Det finns gemensamma nämnare, och
framförallt finns det alltid konkurrens inom varje område. Man kan ju resa
t.ex. en stomme som består av ganska olika konstruktioner. Detta gör att vi
naturligtvis har olika problem att lösa — och radon t.ex. är ett av dem.

Men det finns ju en lång rad problem som vi redan har berört som inte är
byggrelaterade, och som vi inom materialindustrin tyvärr inte har särskilt
stora möjligheter att vara med och lösa. Det gäller t.ex. spånskivor, som har
apostroferats och som används inom både bygg- och möbelsidan.

Jag skulle vilja lägga på en tredje bild som visar kedjan som är engagerad
i byggprocessen vid val av produkter och konstruktioner. Det är något som
ibland kommer bort i hanteringen, vilket också tidigare har berörts. Det är

66

fråga om krav från myndigheterna som ibland har kastat en slagskugga över 1988/89: BoU2

denna verksamhet och ibland alldeles tveklöst stabiliserat vissa företeelser Bilaga 2

och dragit upp riktlinjer. Byggherresidan, beställningssidan och projekteringen
avlöser ju inte varandra med klara gränser utan överlappar varandra.
Jag har velat visa att byggvarorna har betydelse även ekonomiskt sett i
ett längre perspektiv.

Man kan ju fråga sig vad materialindustrin gör åt problemen. Vi har hela
tiden ivrat för en företeelse som vi tror är av stort värde på den svenska
marknaden, och det är typgodkännandena. Vi tycker det är bra att man har
möjlighet att mycket noggrant gå igenom material. Det finns för närvarande
ungefär 2 300 typgodkännanden, och praktiskt taget 99,9 % rör byggmaterialsidan
eller har förbindelse med denna. Det sker en tillströmning på
600—700 ansökningar varje år som vi för närvarande har en del svårigheter
med i samband med att boverket kommer att utlokaliseras på sikt, men det
kommer säkert att klaras upp på ett sätt som tillfredsställer alla parter.

Det finns härutöver sedan många år ett annat system, och det är de frivilliga
kontrollorgan som materialindustrin har byggt upp i samverkan med
berörda myndigheter och provningsorgan samt IVA. Det finns för närvarande
sex —sju frivilliga kontrollorgan inom områdena för bl.a. fabriksbetong,
betongvaror, plaströr, värmeisolering, byggstål och limträ. Det finns
även andra organ av denna typ. Provningsanstalten hjälper till med Svensk
fönsterkontroll. Det finns T-märkning av virke, vilket säkert alla känner till,
och en lång rad andra uppgörelser som träffats när det gäller tryckkärl och
mycket annat som inte minst i dessa dagar diskuteras då EG-frågan och
EG-harmonisering är aktuell.

Framöver är det naturligtvis så att den nya PBL, som det fattats beslut om
och som skall slå igenom, kommer att öka frihetsgraden men också ansvaret
för aktörerna. Vi har just fått nya nybyggnadsregler som boverket har antagit
i dag på förmiddagen. Vi får när dessa regler så småningom blir bekanta
se hur mycket spelrum som ges. Vi kallar det för spelrum eftersom vi inom
materialindustrin har ivrat för att man skall kunna komplettera den kunskap
och dokumentation och de regler som finns där med handböcker.

Kompetensen om material och konstruktioner finns ju i hög grad hos materialindustrin,
och vi tycker att det är viktigt att våra rekommendationer som
vi självfallet är beredda att stå för också tränger ut till alla och envar.

Det finns brister i hela informationssystemet. Det är säkert så att det i
mycket större omfattning skulle behövas skötselanvisningar och annan information.

Jag vill peka på två andra saker som ligger i pipelinen framöver. Det är
för det första standardiseringsverksamheten. Vi är ju inte utlämnade åt oss
själva, och vi kommer inte heller i fortsättningen att vara det. Det finns en
internationell erfarenhet som kommer att få större tyngd. Det får vi lära oss
att leva med. Det blir i stort sett lika lätt för den utländska industrin att
komma hit som det blir för den svenska industrin att gå utanför Sverige. Där
kommer säkert standardiseringsorganen och den verksamhet de bedriver
att vara av stor betydelse. Sedan finns det för det andra en typgodkännande
internationell institution vars tyngd kommer att växa och som heter UEAtc.

67

Detta sker för att man skall kunna ta fram konstruktioner som är prövade
allteftersom utvecklingen framskrider.

Inom ramen för området med internationell anknytning ligger även
Eurocodes, som är ett slags beräkningsregler som vi i och för sig naturligtvis
kan ställa oss vid sidan av. Men jag tycker det vore olyckligt om Sverige,
med den export- och importanknytning som vi har, kommer att hamna vid
sidan av den utveckling som sker.

Jag vill än en gång poängtera att jag har bett ett antal experter från materialindustrin
att ställa upp här i dag och svara på många av de frågor som vi
har satt etikett på under förmiddagen. Förhoppningsvis finns det mera kunskap
som behöver komma ut till en bredare krets.

Agne Hansson (c). Tack Sven Dingertz från byggmaterialindustrin för detta.

Vi kan kanske inte engagera alla dessa tio experter då det inte finns tid till
detta här och nu. Nu är det alltså möjligt att ställa frågor, och jag lämnar
ordet fritt. Först går ordet till Jill Lindgren och därefter till Siw Persson.

Jill Lindgren (mp): Apropå det som Sven Dingertz sade om at t kunskap om
materialen finns inom industrin så vill jag fråga om ni också har kunskap
om hur olika material kan påverka människor biologiskt och medicinskt.

Hur villiga är ni att lämna ut sådan information till konsumenten?

Siw Persson (fp): Gunnar Lindgren sade i sitt anförande att byggentreprenörerna
var beredda att ta ansvar i framtiden. Men ni blir ju ganska ofta
anklagade av egnahemsägare som har råkat illa ut för att inte ta ansvar i
dag. Detta gäller bl.a. i fråga om dessa mögeldrabbade hus. Vi vet också att
det inte räcker till med småhusskadenämnden och andra insatser. Har du
något förslag till hur man skall lösa problemet för att hjälpa de enskilda
människor som i dag kommer i kläm därför att de faller mellan olika stolar?

Hur mycket satsar byggindustrin och byggmaterialindustrin på forskning
och produktutveckling? Det skulle vara intressant att få ett jämförelsetal
med t.ex. bilindustrin så att man har något att jämföra med.

Ivar Franzén (c): Jag vill ställa frågan till Gunnar Lindgr en som här talade
sig varm förtotalentreprenadsformen. Man talar ju om fri tävlan och styrd
totalentreprenad. Är det enligt er mening okej med en långtgående styrning
vad gäller både funktionskrav och kvalitetskrav?

För de större företagen är det ju inte något större problem att ha den
kunskap och expertis som behövs för att klara en totalentreprenad på ett bra
sätt. För de mindre företagen blir det däremot bekymmer. Kommer detta att
ha negativ verkan så att vi får en dominans när det gäller totalentreprenad?

Kommer det att minska konkurrensen inom byggindustrin? Ni kanske
tycker att det är bra att de mindre företagen inte får chans att vara med.

Gunnar Lindgren: Jag vill först säga att fukt- och mögelfonden har tillkommit
som ett initiativ och en överenskommelse mellan staten och byggföretagens
branschorganisation, Byggentreprenörerna. Den ger en konsument
rätt att få skador åtgärdade när det föreligger fukt och mögel. Byggföretagen
har alltså genom sin branschorganisation iklätt sig större ansvar än det
kontraktsenliga ansvaret. Branschens fond ställer upp och tar ett ansvar om 68

1988/89:BoU2

Bilaga 2

det efter fondens utredning visar sig att det föreligger försummelse. Rent 1988/89 :BoU2

praktiskt går det till väga på så sätt att om det enligt nämndens uppfattning Bilaga 2

skulle föreligga försummelser och detta regleras genom byggföretagens
fond så sker alltså en regress mot byggföretagen, som då får åtgärda dessa.

Branschen som branschorganisation ställer alltså upp för den händelse
byggföretaget skulle tredskas eller inte finnas kvar beroende på konkurs. Så
ligger det till; vi har alltså iklätt oss ett ansvar. Skulle det inte föreligga
försummelse men lika fullt finnas fukt och mögel då tar statens fond hand
om detta. Jag har mycket svårt att se vad som skulle ramla mellan stolarna
och vilka ytterligare behov det skulle finnas.

Jag tycker att denna fråga är intressant även på ett annat sätt. Jag tror att
den här överenskommelsen fördröjdes litet grand med anledning av de
enorma dimensioner som man angav att denna problematik hade när byggföretagen
nu skulle ikläda sig ett större ansvar än det kontraktsenliga ansvaret.
Det talades om skador för hundratals miljarder kronor. Erfarenheten
säger — Hellström kan detta bättre än jag — att det rör sig om något eller
några tusen hus som är skadade under en produktion från 1976 till 1986. Det
var ett långt svar på frågan, men jag har svårt att se vilka som ramlar mellan
stolarna. När man ser till det historiska så förstår jag det inte riktigt.

Siw Persson (fp): Jag råkar vara från den kommun där Östra Lerberget ligger
och jag känner till en hel del fall bland de husen. Jag kan lämna uppgifter
om att det finns ett antal människor som kommer i kläm. Det är ju också så,
tyvärr, att konsekvensen av att den här överenskommelsen kom till är att
det är mycket svårare att komma till frivilliga överenskommelser mellan
entreprenörer och småhusägare.

Jag vill fråga Gunnar Lindgren som representant för byggentreprenörerna:
Hur konstaterar man t.ex. mögel i hus? Vad har man för riktlinjer för
detta?

Gunnar Lindgren: När det gäller de direkt tekniska frågorna hänvisar vi till
experten Hellström, som är nämndens utredningsman. Det blir dessutom
mer opartiskt än om jag skulle svara. Jag känner inte till detta med Östra
Lerberget, men möjligen känner Hellström även till detta. Jag är däremot
inte beredd att vitsorda att det skulle vara svårare att träffa frivilliga överenskommelser
med byggföretagen. Jag har inte upplevt detta på det sättet.

Av naturliga skäl har det i stället enligt min erfarenhet blivit så, att genom
att man på ett tidigt stadium vet att man kanske kommer att åläggas ett
ansvar så träffar man frivilliga överenskommelser. Ett stort antal frivilliga
överenskommelser träffas och har träffats. Detta är litet svårmätbart, men
jag har svårt att se varför det skulle bli svårare och jag känner inte till att det
förhåller sig så.

•SVw Persson (fp): Du har alltså inte någon åsikt om att det relativt sett har
betalats ut mycket litet pengar ur denna fond?

Gunnar Lindgren: Den statliga fonden lämnar jag därhän, men om vi tar
byggföretagens situation så förhåller det sig på så sätt att om vår fond åläggs

ansvar på grund av att det föreligger försummelse, så riktas ett direkt krav 69

6 Riksdagen 1988/89. 19 samt. Nr 2

till byggföretaget. Det blir från nämnden bestämt vilka åtgärder som skall 1988/89:BoU2

företas av byggföretaget. Så har skett i ett stort antal fall. Men omfattningen Bilaga 2

av detta är inte alls av det slag som man kan tro efter att ha läst tidningarna
under en 10—15-årsperiod.

Byggföretaget måste alltid ställa upp, och skulle inte byggföretaget göra
det då betalar vi ur vår fond.

Sven Dingertz: Det är tveklöst så att byggmaterialindustrin forskar. Det är
mycket av praktisk utveckling i företagen som gör att gränsen mellan vad
som betraktas som forskning i företagen och vad som är utvecklingsarbete
inte är särskilt klar. Allmänt sett är det belagt sedan tidigare — Mundebo
hade en utredning om detta — att forskningsintensiteten inte ansetts vara
särskilt hög inom byggbranschen. Man bedriver inte verksamheten på det
sättet, utan det är en kontinuerlig process och produktutveckling som pågår
som gör att det är svårt att säga var gränsen går mellan det ena och det
andra.

När det sedan gäller informationsgivningen vill jag påstå att det inte
finns några seriösa materialtillverkare, som är tillräckligt stora, som inte
tänker materialmässigt hela vägen fram till driftsfasen. Vad det däremot har
kunnat brista i är att vi inte i tillfredsställande omfattning har uppmärksammat
hälsoriskerna förrän under senare år då det blivit mer allmänt accepterat
att diskutera dessa. Det framgår också av den bild jag har visat med hela
kedjan där materialvalet påverkas hela vägen igenom. Många exempel på
detta har givits under förmiddagen. Förstör man en uppläggning som är
gjord — och vi ser det som särskilt allvarligt om det rör sig om någon av de
instruktioner eller handböcker som vi har utgivit från materialindustrin —
kan vi självfallet inte svara för sådana brister som uppkommer vare sig i
projekteringsfasen eller någon annan fas eller som uppkommer genom
exempelvis misskötsel.

Jag tror att det ligger i tiden och att materialindustrin i större omfattning
måste se problemen på ett tvärvetenskapligt sätt och få med fler kemister
inom materialindustrin för att komma till rätta med de problem som vi förut
inte varit varse. Men vi kan inte börja lösa problem förrän de har identifierats.

Siw Persson (fp): Jag tycker det skulle vara intressant att få jämförelsetal.

Någon form av jämförelsetal måste ni väl ändå ha? Kan bilindustrin tala
om hur mycket den lägger på produktutveckling så kan ni. Den harju lika
svårt att tala om vad som är nytt och vad som är utveckling av det gamla som
ni har.

Jill Lindgren (mp)\ Med anledning av vad Kjell Torstensson berättade tidigare
om den information som t.ex. arkitekter får om nya material m.m.
undrar jag vad ni från materialsidan skulle tycka om dels VDN-deklaration
av materialen, dels — mot bakgrund av erfarenheterna av sjuka hus — en
varningstext på samma sätt som när det gäller cigarettpaket på sådana material
och ämnen som man vet eller har anledning misstänka kan ge skador,
framkalla allergier osv. 70

Gunnar Lindgren'. På Siw Perssons fråga vill jag helt kort svara följande. Jag 1988/89 :BoU2

har inte siffrorna här men det går att få fram siffror när det gäller hur Bilaga 2

mycket pengar vi lägger ned på forskning och utveckling. Den övergång
som alltmer sker till totala åtaganden har givetvis ökat intensiteten hos
företagen själva när det gäller forskning och utveckling. Det är ju då ett
konkurrensmedel. Så länge byggföretagen endast utför vad andra exakt har
bestämt kommer ju forskningen med nödvändighet endast att avse produktionsmetoder,
sätt att bygga snabbt etc. Forskningsområdet har utvidgats
avsevärt genom att vi har kommit över på mer totala åtaganden. Vi har
också startat vår egen forskningsstiftelse, men jag kan inte här säga hur
mycket pengar denna åtnjuter.

Sven Dingertz'. Alla material och konstruktioner har alternativ eller substitut.
Alla producenter upprättar specifikationer för sina produkter. Vi deklarerar
alltså data, men kanske ur en annan vinkling än beträffande det som
går under beteckningen VDN. Det fanns tidigare något som hette ER-blad,
där man gav en egenskapsredovisning i olika avseenden. Det har diskuterats
under senare tid att blåsa liv i detta igen.

Jag vill peka på en sak, om man tittar litet föraktfullt på att materialindustrin
skickar ut information som mottagarna inte vill ha, nämligen att det
ligger mycket intressant i utvecklingen med ökad datatäthet. Det innebär att
informationen på sikt inte blir sändarstyrd, dvs. vid de tillfällen då det
passar materialindustrin att skicka ut information, utan mottagarstyrd i den
mån den finns tillgänglig på dator. Det är alltså frågaren som får ställa
anspråken på svaret. Där kommer informationens rikhaltighet och fullständighet
att bli ytterligare ett konkurrensmedel, och det tror jag är bra.

Bengt Bengtsson: Jag arbetar hos skivindustrins branschförening som heter
Svenska Träskivor: Jag vill kort svara på det som Jill Lindgren frågade om.

När det gäller spånskivor, som varit speciellt åberopade när det gäller formaldehydproblematiken,
har vi ända sedan 1976 tillsammans med konsumentverket
utformat information om formaldehyd i samband med spånskivor.
Spånskiveindustrins kostnader årligen för denna verksamhet, som då
berör formaldehyd utvecklingsmässigt och produktionskontrollmässigt, är
i storleksordningen 10 milj. kr.

Agne Hansson (c): Kvar att besvara är Ivar Franzéns fråga angående byggprocessen.

Gunnar Lindgren'. Det gäller några delfrågor om huruvida branschen är
beredd att acceptera styrd totalentreprenad med hårda krav på funktion
och kvalitet. Ja, det är branschen. Branschen vill ha kraven utformade som
funktionskrav, kvalitetskrav och mer krav av det slaget — däremot inte i
preciserade ritningar och annat utan att det ges valmöjlighet att ta fram
egna lösningar. Får vi denna möjlighet är vi också beredda att axla det
juridiska ansvaret och under längre tid än den nuvarande garantitiden,
alltså ett ytterligare utökat ansvar.

Jag kan också passa på att säga att vi skulle uppskatta krav från beställare
och statsmakter när det gäller bostadsproduktionen även beträffande kvali- 71

tet och funktioner. Det enda som vi egentligen hör eller åtminstone har hört 1988/89 :BoU2

det senaste halvåret är att vi skall bygga mycket bostäder och att vi måste Bilaga 2

bygga billigare. Vi har inte sett mycket av krav på att husen skall ha lång
beständighet etc. Vi skulle uppskatta att vi fick funktionskrav av det slaget.

Är detta något som vi skulle vilja ha bara för att mota bort mindre företag?
På den frågan vill jag svara att det skulle vara oss helt främmande att
bete oss på det sättet. Numera finns egentligen alla reguljära företag med i
vår branschorganisation. Förr var det inte så, men sedan ett par tre år tillbaka
har vi över 2 000 företag med i vår branschorganisation. Längre tillbaka
och även för närvarande har bostadsbyggarna jobbat med totala åtaganden.
De Stockholmsbyggmästare som ni känner till namnen på, Folke
Ericsson, Einar Mattsson och andra, har ju åstadkommit bra bostäder genom
olika totala åtaganden. De har svarat för allt från början till slut och
åstadkommit förnämlig bostadsproduktion. Vi har haft totala åtaganden
som tema under ett par års tid. Vi har haft frågan uppe i våra småföretagarutskott
etc. och man hälsar med tillfredsställelse mer av totala åtaganden.

Berndt Ekholm (s): Det vore intressant att från byggentreprenörernas sida få
en kommentar om hur ni ser på besiktningsorganisationen och i vad mån ni
anser att den kan förbättras för att man skall kunna upptäcka eventuella fel
i ett tidigt skede och inte först under idrifttagandet med juridiska processer
m.m. som följd.

Knut Billing (m)\ Jag vill ha en precisering från Gunnar Lindgren kring
totalentreprenaderna. Jag vet att ni gärna vill ha totalentreprenader. Innebär
det de facto att medlemsföretagen är villiga att ge en förlängd juridiskt
bindande garanti? Vill dina medlemsföretag ge en sådan garanti under
förutsättning att de får bygga med totalentreprenad?

Gunnar Lindgren: Besiktningsförfarandet behöver ses över. D et är riktigt
som det sades här på förmiddagen, att besiktningsförfarandet i dag egentligen
tar sikte på fel saker — det är för byggbetonat, kan man säga. Vi har
särskilt på större projekt haft ett kontinuerligt besiktningsförfarande, där
man särskilt på installationssidan följer upp, kontrollerar och prickar av
och där den s.k. slutbesiktningen bara blir en genomgång av att alla installationer
etc. är provade. Besiktningsförfarandet behöver delvis göras om.

Svaret är alltså ja på frågan — det behövs en förnyelse av besiktningsinstrumentet.

Svaret på frågan beträffande totalentreprenad och ansvar ärja. Om byggföretagen
är med från början till slut är det en given sak att byggföretagen
också är beredda att ta ett i tiden längre gående och ett djupare ansvar. Av
olika skäl som det skulle ta för lång tid att utveckla tror vi att det är vettigt att
även fortsättningsvis ha en slutbesiktning, för all del kanske i annan form
än hittills, och därefter en garantibesiktning efter två år. Därefter en ansvarsutfästelse
för ytterligare en period, förslagsvis tre år, gällande väsentliga
fel och brister beroende på försummelser från byggföretagets sida.

Agne Hansson (c): Då vi inte har fler frågor i detta avsnit t går vi nu över till
brukarsidan, och jag lämnar då först ordet till Esbjörn Olsson från SABO.

72

Esbjörn Olsson'. Jag kommer alltså från SABO, som har 310 medlemsföretag 1988/89: BoU2

och förvaltar 840 000 bostäder runt om i landet. Det motsvarar 22 % av vårt Bilaga 2

samlade bostadsbestånd.

Jag skulle vilja inleda med att anknyta till det klassiska bostadspolitiska
målet om sunda, rymliga och välplanerade bostäder, där man ju börjar
uppräkningen med sunda bostäder. Sunda hus bör vara ett viktigt mål.

Begreppet sjuka hus tycker jag är alldeles för ospecificerat för att det skall
vara bra som en problembeskrivning. Vår uppgift som bostadsbyggare och
bostadsförvaltare är ganska självklar, att brister skall rättas till där de konstateras.
Misstag skall inte upprepas och framtida bekymmer skall om möjligt
förebyggas. Men problemet är: Hur skall detta ske?

Det finns anledning att skilja mellan brister som har sin grund i å ena
sidan material, konstruktioner och utförande och å andra sidan i förvaltning
och drift samt dessutom när det gäller brukande. Förmiddagens diskussion
harju visat att dessa faktorer ofta samspelar på ett ganska komplicerat
sätt som försvårar analysen och möjligheten till förbättringsåtgärder.

Det finns också anledning att beakta tidsaspekterna med material som förändras,
med brukarbeteenden som förändras och även det faktum att vi får
en ökad uppmärksamhet och lär oss nya saker. Vi känner inte till att det
finns någon heltäckande analys eller beskrivning av dessa faktorer — inte
heller av de möjliga orsakssambanden. Det är inte ens säkert att det över
huvud taget går att åstadkomma en sådan helhetsbild. Men med olika delprogram
kan vi rätta till brister så att husen blir sundare.

Jag skall ta ett exempel som vi har arbetat med inom SABO och SABOföretagen.
För drygt tre år sedan begärde vi hos regeringen att man skulle
ställa medel till förfogande för kartläggning och inventering av metoder för
utveckling av skadeavhjälpande och skadeförebyggande åtgärder när det
gäller fukt- och mögelskador — arbetet var då koncentrerat till det problemområdet.
Jag vill i korthet redogöra för några sammanfattande erfarenheter
från det arbetet.

Vi kan dess värre konstatera att under en del perioder har kvalitetstänkandet
i byggandet underordnats andra aspekter, exempelvis lågt pris eller
snabbt byggande. Projektorer, materialtillverkare och byggare har relativt
litet påverkats av förvaltningserfarenheterna. Statens låne- och subventionsregler
har inte stimulerat långsiktighet och kvalitet. Nya material och
konstruktioner blev inte alltid tillräckligt provade. Traditionella lösningar
har ibland stått sig bättre. Brister i förebyggande underhåll kan ge accelererande
problem, litet senare och totalt sett högre kostnader. Ändrade boendevanor,
t.ex. ökat duschande och tvätt i lägenheterna i ökad omfattning,
påverkar men också en bristande medvetenhet hos hyresgästerna om ventilation
och städning. Sänkt inomhustemperatur och lägre luftomsättning i
energisparsyfte påverkar också. Vi har dessutom, vilket jag inte tycker har
kommit fram under förmiddagen, mycket olika geografiska betingelser i
landet som ofta kräver olika lösningar.

Denna lilla katalog gäller erfarenheter från fukt- och mögelproblem, men
jag tror att dessa erfarenheter i stor utsträckning är generaliserbara.

Vad vill SABO-företagen och SABO åstadkomma? När det gäller fuktoch
mögelproblemet redovisas nu i höst en första projektetapp. Det är en 73

handbok i tre delar som nu är klar Del A innehåller allmänna beskrivning- 1988/89 :BoU2

ar. Del B handlar om tak och väggar. Del C handlar om grunder, källare, Bilaga 2

våtrum och lukter. Den här typen av material ställs till förvaltarnas av
bostadsföretagen förfogande. Tanken är att denna handbok skall vara utformad
på ett sådant sätt att innehållet är begripligt för vanliga förvaltare
utan högskoleutbildning. Vi hoppas komma i gång med en andra projektetapp,
som gäller fördjupning och breddning av kunskaperna, förebyggande
åtgärder, praktiska försök och experiment. Denna andra etapp genomförs
med en brett sammansatt intressentgrupp.

Flytspackel Vi gick tidigt ut med varningar. Detta har särskilt behandlats
i den handbok jag nyss nämnde. Vi har lämnat ut ett särskilt informationsblad
till våra medlemsföretag. Det är en fyrsidig information, där vi försökt
sammanfatta låt mig säga kunskapsläget just nu. Långa vetenskapliga rapporter
i all ära, men de är inte tillgängliga i en praktisk förvaltningssituation.

Ventilation. Vi hoppas kunna genomföra ett större projekt nästa år, där vi
koncentrerar oss på tre centrala frågor: enkla och lättskötta anläggningar,
individuella styrningsmöjligheter för hushållen och minskade buller- och
dagstörningar.

Inomhusklimat. Vi har funnit att vi kan använda andra erfarenheter, och
vi har låtit översätta en liten dansk rapport som nyligen är publicerad under
rubriken Inomhusklimat. Där beskrivs på ett mycket praktiskt och åskådligt
sätt problem och möjligheter.

Buller. Vi påbörjar en sammanställning av åtgärder som är möjliga att
genomföra i befintliga hus, och det finns olika försöksprojekt när det gäller
nyproduktion. Konferensen Healthy Buildings har nämnts här under dagen,
och på uppdrag av byggforskningsrådet sammanställs nu erfarenheter
från den konferensen ur ett förvaltar- och brukarperspektiv.

Sunda hus i andra avseenden. Flera SABO-företag förbereder hus med
särskilt hänsynstagande till allergiker. Det sker bl.a. hos AB Bostäder i
Lidköping och Roslagsbostäder i Norrtälje.

Beställarrollen. Byggherrarna skall och måste öka sina möjligheter att
styra byggresultatet.

Jag skall avsluta denna uppräkning med utbildning och information, som
kanske är de två strategiskt viktigaste uppgifterna för bostadsföretagen.

Utbildning, kompetensutbyggnad och erfarenhetsutbyte är centrala begrepp
både för att få förbättringar i förvaltning och när det gäller ny- och
ombyggnad. Det skall vara information som utformas på ett sådant sätt att
den är begriplig och mottagbar av förvaltare och brukare. Den skall också
kunna nås och användas av projektorer, materialtillverkare och byggare.

Det är ting som vi tror att vi kan åstadkomma inom SABO-företagen och
SABO, men det återstår ytterligare insatser där samhället, statsmakterna,
måste engagera sig. Vi måste vara klara över att fortsättningen kräver tid,
kunskaper och pengar. Det går då att utnyttja den organisation, de informations-
och utbildningskanaler som finns och som redan är i gång. De kan
utnyttjas även framdeles. Jag kan parentetiskt nämna att vi inom SABO
fr.o.m. fjolåret gör en särskild utvecklingssatsning för att höja kunskapsnivån
bland våra medlemsföretag. 74

När man nu diskuterar prisproblemet inte minst inom bostadssektorn 1988/89 :BoU2

finns det anledning att uttryckligen varna för att kostnadsjakten kan kom- Bilaga 2

ma att gå ut över kvaliteten på sikt. Detta kanske vi känner oss mest oroade
för när man nu av begripliga skäl skall försöka få en press på byggpriserna.

Statsmakterna kan faktiskt stärka byggherreledet genom att ställa krav som
villkor för lån och subventioner. En slutsats jag tror att man kan dra är att
byggherrarna hittills har varit för svaga eller undfallande eller möjligen i
vissa fall okunniga. Vi efterlyser också ett ökat ansvarstagande från materialtillverkare,
leverantörer och byggare.

Sedan vill jag påminna om att SABO den 1 januari 1980 skrev till bostadsdepartementet
i hithörande frågor och bl.a. väckte ett förslag om försäkringsliknande
lösningar för att komplettera det som inte klaras av på annat
sätt.

Agne Hansson (c): Därmed har vi fått hela listan av problem genomlyst. Nu
är det företrädarna för dem som verkligen drabbas av dessa problem, de
boende, som slutligen har ordet. Jag ber att få överlämna ordet till Solveig
Forsberg, Hyresgästernas riksförbund.

Solveig Forsberg: Jag skall presentera mig själv genom att berätta att jag
jobbade som ”verkare” ute på byggen i början på 1970-talet. Jag har mött
alla de problem som har varit uppe här i dag. Vi tyckte på den tiden att
flytspackel var bra för arbetsmiljön. Vi hade inga närmare funderingar på
att det kunde ge så förödande konsekvenser. Vi hade en mycket hög byggtakt,
vilket innebar att det var ett sjå att hålla efter jobbarna när de skulle
utföra sina isoleringsarbeten. Vi var tre verkmästare på 110 man. Vi hade
också problem med att få prylar i tid när det gällde ventilationstillbehör.

Det var hela tiden ett jagande, och det är klart att detta inte var bra. När jag
sedan började jobba hos förvaltare fick jag möta deras vånda när de tog
över en ofullständig produkt. När jag nu jobbar med hyresgäster kan jag
mycket väl förklara varför saker och ting är som de är, men det hjälper inte,
för hyresgästerna vill inte bära de konsekvenser som finns i dag.

Jag företräder 400 000 hyresgäster i landet. Jag jobbar med energi- och
teknikfrågor på Hyresgästernas riksförbund. Hyresgäströrelsen accepterar
inte att många bostäder är farliga att bo i. Därför måste hälsoriskerna i
boendet undanröjas. Huvuddelen av livet tillbringar vi i hemmet och bostadsområdet.
Framför allt är det barn, ungdomar och äldre som tillbringar
större delen av dygnet i hemmet. Mot den bakgrunden är det ett rimligt krav
att alla skall kunna bo tryggt och inte behöva utsättas för hälsorisker i sina
hem. Man måste undersöka hur pass farliga och omfattande de hälsorisker
är som orsakas av hälsovådliga byggmaterial, av biologiska och fysiska
faktorer. Kontroll och testning av olika byggmaterial och kombinationseffekter
av olika faktorer från hälsosynpunkt behöver förbättras avsevärt. Det
måste skapas en garanti för att material som används i bostäder inte är
skadliga för hälsan.

Vi tycker att samhället måste ta sitt ansvar för att komma till rätta med
miljöproblemen och åstadkomma nödvändiga förbättringar. Det måste bli
ekonomiskt möjligt utan alltför stora hyreshöjningar. Som ett exempel kan 75

jag nämna åtgärderna i Dalen söder om Stockholm. De kommer att innebära
för hyran, även om man slår ut kostnaderna på hela Svenska Bostäders
bestånd, 3 —4 kr. per m2.

1 dag har vi ingen samlad lagstiftning som ger ett betryggande skydd för
de boende i befintlig bebyggelse. På vår kongress i våras tog vi beslut om att
verka för en bomiljölag. En bomiljölag skulle kunna bli ett bra komplement
till normer för nybebyggelse och till miljö- och hälsoskyddslagstiftningens
bestämmelser om sanitär olägenhet, som ju gäller minimikrav.

Vi kan konstatera att vår arbetsmiljölagstiftning på ett helt annat sätt
skyddar människor för ohälsa. På arbetsmiljöområdet finns det såväl en
etablerad organisation i samhället som en aktiv forskning och en kunskapsuppbyggnad.
Motsvarighet saknas när det gäller bomiljöfrågorna. Ett
exempel är väl när man hade problem med flytspackel i Stenby i Eskilstuna.
Då använde man yrkesmedicinska kliniken i Örebro för att utreda förhållandena
— där fanns kunskapen.

Det går också att uttrycka vad en dålig arbetsmiljö innebär i ekonomiska
termer, exempelvis i nedsatt arbetsprestation. Vad en dålig bomiljö får för
samhällsekonomiska konsekvenser tycker vi är ett angeläget forskningsområde.
Inte minst mot bakgrund av de stora insatser som från samhällets sida
läggs ned på våra bostäder är det angeläget att resurser också satsas för att få
bort hälsoriskerna. Vi är medvetna om att dessa frågor är komplexa, men
arbete med gränsvärden för t.ex. biologiska faktorer — dammkvalster har
nämnts — måste fortsätta.

I ivern att hitta en huvudsaklig orsak till de problem som finns i bebyggelsen
har ventilation och energihushållning och då främst tätningsåtgärderna
blivit speciellt omnämnda. Vi kan från hyresgäströrelsen inte tillåta att inomhusmiljön
belastas med så mycket främmande ämnen att en kraftig ökning
av ventilationen måste till för att nedbringa koncentrationen av ämnen.
Det är självklart att vi skall ha en tillfredsställande ventilation, men en
ökad ventilation innebär ökade värmekostnader som direkt ger en höjd
hyresnivå. Vi föreslår därför att alla nybyggnads- och ombyggnadsprojekt
blir föremål för en hälsoskyddsgranskning med avseende på byggnadsmaterial
och att utbyte av material inte får förekomma i byggskedet. Det kräver
att byggnadsmaterial i större utsträckning än i dag måste ämnesdeklareras.
Formerna för en sådan ämnesdeklaration bör undersökas. I samband med
ombyggnader borde varsamhetsaspekten även gälla byggnadsmaterial.

Ett annat problem som inte fått tillräcklig uppmärksamhet är buller i
bomiljön. Det finns en ökad risk att en satsning på ventilationslösningar där
brister i inomhusmiljön förekommer inte sker med tillräcklig omsorg om
ljudmiljön.

Debatten i samhället om sjuka hus har ökat medvetandet om problem
som enskilda hyresgäster tidigare brottats med. Men det har också inneburit
att hyresgästernas oro har ökat. Oro och begränsade möjligheter att byta
bostad är förutom de direkta hälsoriskerna ytterligare argument för att åtgärder
måste sättas in och för att öka de statliga resurserna på detta område.
Vi måste ta de boendes upplevelser på allvar, för det finns en dold resurs i
mänsklig upplevelsekunskap. Den skulle, som omnämnts tidigare, kunna
tas till vara i t.ex. ett idrifttagningsskede.

1 de olika projekt i vilka vi deltar med vår kompetens koncentrerar vi oss 1988/89 :BoU2

på att verka för att stärka inflytandet för de boende, som besitter kunskap. Bilaga 2

Vi anser

— att drift- och skötselinstruktioner skall tas fram för de boende,

— att sociologiska undersökningar skall fastställa hur människor upplever
t.ex. ljud,

— att de boende skall få delta i beslut om åtgärder för att t.ex. minska
radon.

Den statliga lån- och bidragsgivningen ger inte utrymme för ett sådant
inflytande.

När det gäller inomhusklimat utbildar vi våra ombudsmän tillsammans
med förvaltare. Anledningen härtill är att vi skall lära oss att tala samma
språk i dessa frågor.

Sammanfattningsvis är våra krav

— att samhället avsätter mer resurser till bomiljöområdet,

— att man undersöker förutsättningar för en bomiljölag,

— att vi får en kontroll och provning av byggnadsmaterial och

— att vi får en hälsogranskning av ny- och ombyggnadsprojekt.

Jan Strömdahl(vpk): De senaste talarna har ett gemensamt ansvar för mycket
av det som sker på bostadsmarknaden. Mot bakgrund av vad som sagts
här under dagen skulle jag vilja fråga er tillsammans följande:

För det första: Vad skall man ge för råd till den hyresgäst som tror sig
drabbad av något slags sjuka-hus-sjuka, t.ex. att man har besvär med ständigt
sjuka barn? Vi harju fått höra att miljö- och hälsoskyddsförvaltningen
inte har några resurser. Vi vet att hyresgäströrelsen har svårt med sina resurser.
Vart kan dessa människor vända sig?

För det andra: Hur ser ni på detta med bruksvärdeshyran för bostäder
som inte är fullvärdiga ur hälsosynpunkt? Vad skall man betala i hyra för
sjuka bostäder?

För det tredje: Vad kan ni göra för att tvinga fram bruksanvisningar för
hus, så att de boende själva både vet hur de skall bruka bostäderna och vet
hur de skall kunna ställa krav på förvaltningen i de delar där de inte själva
styr brukandet?

Solveig Forsberg: Det första rådet är att ge hyresgästen bekräftelse på att han
skall stå på sig, om han upplever att någonting är fel. Det har visat sig på de
ställen där det har varit felaktigheter, att om hyresgästen sagt att det har
varit fel, så har den tekniska undersökningen sedan visat att det har varit så.

Man skall börja med att tro på hyresgästen.

Vart skall hyresgästen vända sig? Ja, om vi tittar på det arbete som har
pågått i Dalen med kontaktkommittén, där man har varit envis, finnér vi att
det arbetet faktiskt har gett resultat så till vida att åtgärdande är på gång.

När det gäller bruksvärdeshyran har vi ett fall i Gällivare, där vi har fått
en nedsättning av hyran på grund av fukt och mögel. Jag vet inte för dagen
hur långt det är möjligt att utveckla detta — att man faktiskt inte skall betala
full hyra för en icke fullvärdig bostad.

Jag kan nämna att SABO och Hyresgästernas riksförbund tillsammans 77

jobbar med ett projekt där vi skall pröva en form av drift- och skötselin- 1988/89:BoU2

struktioner. Det är naturligtvis bäst om en person talar om för en hur man Bilaga 2

skall sköta sin lägenhet, men man skulle också kunna använda den kabelTV-teknik
som finns på en del håll för att göra en lättsam drift- och skötselinstruktion.
Det skall vi pröva.

Esbjörn Olsson: Jag kan i huvudsak instämma i Solveig Forsbergs synpunkter.
Bruksanvisningar för lägenheter och hus bör vara av flera slag: dels
sådana som riktas till de boende hyresgästerna, där kanske mun-till-munmetoden
fungerar allra bäst, dels bruksanvisningar för den personal som
yrkesmässigt skall jobba med drift och underhåll. Där har vi brustit genom
att inte ställa tillräckligt tydliga krav på materialleverantörer och konstruktörer,
men det kommer.

Jag skulle vilja tillägga en aspekt när det gäller brukandet av hus genom
att ställa frågan om det inte är dags igen att exempelvis redan på skolstadiet
lära barnen hur man bor, sköter och städar en lägenhet. Det är en typ av
vardagskunskap som ibland tydligen inte finns eller koms ihåg.

Självfallet skall hyresgäster stå på sig. De har rätt att ställa krav på oss
som förvaltare. Våra möjligheter att lyssna på kraven ökar undan för undan,
eftersom vi mycket målmedvetet verkar för att förvaltningen skall
decentraliseras och ligga hyresgästerna så nära som möjligt. Då blir det
också möjligt att ta vara på synpunkter, frågor och kritik på ett tidigt stadium.

Håkan Wahren: Som svar på Jan Strömdahls fråga vart hyresgästerna skall
vända sig vill jag kort svara att även om miljö- och hälsoskyddsnämnderna
har små resurser så har de ändå ett stort kunnande. Jag tror därför att det är
viktigt att man vänder sig dit. De har dels ett myndighetsansvar och viss
möjlighet att rätta till problemen, dels ett ansvar för att återföra den här
erfarenheten i den kommunala planeringen och byggandet, vilket inte är
minst viktigt.

När det gäller bruksvärdeshyran för sjuka bostäder går det någonstans en
gräns för vad som är otillåtet och därmed sanitär olägenhet i hälsoskyddslagens
mening. Såvitt jag förstår är det oerhört svårt att acceptera att man med
så låga krav ändå fortsätter att hyra ut bostäder. Det som vi diskuterar nu
ligger väl en nivå högre.

Jan Strömdahl (vpk): Den fråga som jag tog upp förut illustrerar frågan om
var gränsen går mellan friska och sjuka hus. Uppenbarligen finns det ett
gränsskikt mellan obrukbara eller sanitärt undermåliga bostäder och sådana
som är totalt friska, dvs. de där ”halvtaskiga” bostäderna som vi inte
heller skall acceptera och som man som bostadskonsument inte skall behöva
betala bruksvärdeshyra för.

Håkan Wahren: Jag är helt överens med dig på den punkten, att när det
otillåtnas gräns har överskridits måste man ingripa. Men i det andra fallet
borde det vara möjligt att reglera förhållandena med hyran. Det brukar ju
vara ett effektivt instrument i andra sammanhang.

Jan Sundell: Jag tror att den fråga som Jan Strömdahl tar upp är utomor -

78

dentligt allvarlig. De här problemen har uppmärksammats mer när det gäl- 1988/89 :BoU2

ler arbetsmiljön, beroende på att det där finns institutioner, skyddskommit- Bilaga 2

téer och liknande, en yrkesinspektion och företagshälsovård som tar hand

om detta. Något sådant finns inte på boendesidan. Där måste man hitta

någon ny modell för hur man skall fånga upp de här problemen. Det är ett

stort och allvarligt bekymmer.

Berndt Ekholm (s): Vilken beredskap har bostadsföretagen att hjälpa de
människor som verkligen får svåra problem och helt enkelt inte kan bo i
sina lägenheter? Hur hjälper ni dem?

Under förmiddagen diskuterade vi ventilationsfrågan mycket ingående.

Den har så gott som försvunnit ur diskussionen efter lunch. Jag skulle gärna
vilja få kommentarer om hur ni uppfattade föredragningarna under förmiddagen.
Hur ser ni på ventilationsproblemen? Jag skulle egentligen vilja
ställa frågan också till byggentreprenörernas representant — det hann jag
inte med tidigare.

Siw Persson (fp): Min fråga gäller egnahemsägarna — jag vet inte om det
finns någon representant för dem här.

Detsamma som drabbar lägenhetsinnehavare drabbar ju även egnahemsägare.
Ni vet att det tyvärr är olika från kommun till kommun — vissa
kommuner hjälper den vars hus har blivit klassat som sanitär olägenhet.

Utan sådan hjälp blir egnahemsägaren tvungen att betala två hyror, och det
klarar ingen av. Varför är man som husägare rättslös när man processar om
ett sjukt hus? Om man förlorar i första instans måste man inom tio dagar
betala rättegångskostnaderna på i regel över 100 000 kr. och dessutom ersättning
till den kommun som har gjort utredningarna. Man kommer
snabbt upp i ett par hundratusen kronor i kostnader. Så är det inte i andra
rättsliga sammanhang.

Esbjörn Olsson: På frågan om beredskapen för hyresgäster som inte kan bo i
sina lägenheter eller har andra bekymmer är mitt enklaste svar att den
beredskapen blir bättre och bättre. Den är i dag mycket bättre utbyggd än
den var för fem år sedan. Medvetenheten hos förvaltningen är nu en helt
annan. Det är en kunskaps- och informationsfråga, för om vi är väl medvetna
om att det finns problem och bekymmer är det helt enkelt vår skyldighet
att ställa upp och hjälpa till.

Ventilation är tillsammans med buller kanske den viktigaste miljöfrågan
inomhus i flerbostadshusen. Som jag nämnde tidigare försöker vi driva
utvecklingen därhän att vi får system som är enkla att sköta och använda,
som kan styras av den boende själv och som byggs upp på sådant sätt att den
inte bidrar till att sprida buller och ljudstörningar vidare, vilket tyvärr alltför
ofta är fallet i dag.

Solveig Forsberg: lag vill säga några ord om ventilationen. Det räcker för
hyresgästerna, tycker jag, att säga att vi vill ha ett bra ventilationsklimat.

Det har här talats om omsättning, men vi måste börja tala i termen luftkvalitet.
Vad vi har gjort genom att t.ex. sänka takhöjden inomhus är att vi har

minskat möjligheterna till en buffert när det gäller kvaliteten hos luften. Det 79

är ett problem i sig. Jag kan inte här dra några konsekvenser i kostnader för
vad förändringar i det avseendet skulle innebära. Vi lever hela tiden på
gränsen till vad som är bra.

När det gäller skötsel är det självklart att hyresgästen skall veta hur det
som finns i lägenheten skall skötas. Beträffande brister i skötseln så är det
nu inte obligatoriskt att rensa vissa kanaler. Det tycker vi att det skulle vara
krav på.

Ingvar Fridell, Sveriges villaägareförbund: Det är värdefullt att den fråga
som Siw Persson ställde kommer upp så här i slutomgången, men det går
givetvis inte att kortfattat ge något ordentligt svar på den. Detta är ett mycket
stort problem. Det gäller att undvika skador för egnahemsägarna, för då
det går illa är det de som får ta både de ekonomiska smällarna och hälsoriskerna.
Man måste förebygga skador på produktionsstadiet, men man måste
också se till att de som drabbas genom att det gått snett verkligen blir skadeslösa.
En rad åtgärder måste till. Vi måste komplettera det förebyggande
skyddet att gälla också styckehusen. Det är de som än så länge står utanför
det förebyggande skyddet. För de egnahemsägare som ändå drabbas måste
det skyddsnät som nu har tillskapats i form av småhusskadenämnden och
den statliga småhusskadefonderi kompletteras så att de som drabbas genom
skador som de är oskyldiga till själva inte lider några ekonomiska förluster
av det slag som Siw Persson nämnde i sin fråga. Här krävs alltså ett kompletterande
arbete som kan leda fram till att konsumentskyddet blir bättre
både i nyproduktionen och i den produktion som redan är färdig. Ämnet är
som sagt mycket stort, och det är inte möjligt att på detta sätt gå djupare in
på det bara under någon minut.

Hans Göran Franck (s): I anledning av vad Solveig Forsberg sade om behovet
av en bostadsmiljölag, som jag har förståelse för, vill jag säga att jag
utgår ifrån att hon menar att en sådan lag skulle ha något slags förebyggande
effekt. Min fråga är denna: Är det något specifikt på det här området som
Solveig Forsberg har i tankarna när det gäller tillkomsten av en bostadsmiljölag,
alltså något som utom den förebyggande effekten specifikt skulle ha
beröring med sjuka hus?

Knut Billing (m): SABO-företagen är ju de överlägset största beställarna i
dag. Samtidigt är ju SABO-företagen mycket olika storleksmässigt osv. Jag
vill mot bakgrund av vad Esbjörn Olsson sade om att byggherrarna måste
styra mer — det ligger väl mycket i det — fråga Esbjörn Olsson: Hur ser du
utifrån din roll som beställare på det som Gunnar Lindgren sade? Är det
intressant för SABO-företagen att, för att få till stånd en begränsning av ert
kostnadsansvar, gå in på Gunnar Lindgrens förslag om totalentreprenader
för att därmed få eventuella fel att betalas av byggarna i stället för att detta,
som nu, ofta blir ett problem för byggherren?

Jill Lindgren (mp):]ag skulle vilja vända på frågan vart skadade skall vända
sig. För mig är detta en ny fråga i linje med amalgamproblematiken —
människor blir sjuka men kan inte riktigt bevisa var orsakerna ligger och
vem som är ansvarig; de blir inte riktigt tagna på allvar. Nu har vi represen -

1988/89:BoU2

Bilaga 2

80

tanter här från samhällets olika skikt och delar, och jag skulle vilja fråga: 1988/89:BoU2

Finns det någon här i kammaren som tycker att hans eller hennes företag, Bilaga 2

bransch eller myndighet skall eller kan ta på sig ansvaret för att hjälpa de

människor som lider i dag, alltså hjälpa dem till dess att man hittar en bättre

lösning, så att inte den som är biologiskt drabbad skall behöva lida medan

man tvistar om vem som är skyldig?

Agne Hansson (c): Den som tar på sig ansvaret kan väl räcka upp en hand.

Solveig Forsberg: Jag skall svara på frågan om bomiljölag. Jan Strömdahl
var ju inne på detta med gränslandet mellan sanitär olägenhet och nybyggnadsföreskrifter.
Vi tycker att det är rimligt att det ställs krav i det här
gränslandet. Det får säkert en förebyggande effekt. Vi vet ju från arbetsmiljöområdet
att det Finns ingen belysningsfabrikant i dag som producerar
belysning som inte skulle bli godkänd enligt arbetsmiljölagstiftningen. Det
blir naturligtvis samma effekt på det här området. Ställer man krav anpassar
sig en bransch till de kraven. Det kan vara såväl komfortkrav som rimliga
luftkvalitetskrav m.m. Vad vi vill är att man skall undersöka vilka konkreta
områden man skulle behöva ställa krav på och få en lagstiftning.

Esbjörn Olsson: När det gäller relationerna mellan byggherre och entreprenör
eller byggare så skulle jag gärna kunna anknyta till Ivar Franzéns resonemang
här tidigare, att en entreprenadform, som ger byggherren bättre
möjligheter till styrning med krav på kvalitet och funktion, bör kunna ta till
vara den yrkeskunskap och stolthet hos byggaren som jag utgår ifrån att han
har att kunna lämna ifrån sig en god produkt. Jag tror att en hel del av den
diskussion som ligger bakom oss när det gäller upphandlingsformer och
sådant är ganska förlegad. Jag tror att det är lika bra att med en gång kasta
ut begreppet totalentreprenad, eftersom jag uppfattar att det är så pass
nedsolkat och har tappat så mycket i anseende, att det är litet svårt att
återupprätta förtroendet för företeelsen. I nya former kan vi också hitta nya
och mer adekvata termer.

När det sedan gäller relationen till hyresgästerna ligger ansvaret alltid
hos förvaltaren. Det kan aldrig återföras eller delegeras bakåt till den som
har levererat material eller utfört byggentreprenad. Där står vi direkt i snålblåsten
och måste bära det ansvaret.

Knul Billing (m): Det förstår jag också, men det intressant a är att om ni inte
kan föra talan mot någon annan så övervältrar ni kostnaderna på hyresgästen,
och det avgörande är att se till att man inte gör det.

Esbjörn Olsson: Jag vill komplettera mitt svar. Vi tycker — det framgick
tidigare — att byggarna tar ett för litet ansvar för sina produkter. Deras
ansvar bör utsträckas längre i tiden. Man bör inte ha den avgränsning till
vad man nu kallar grov vårdslöshet, som är normalregeln och som i praktiken
innebär att byggaren nästan aldrig åtar sig att rätta till försummelser.

Agne Hansson (c): Därmed har vi gått igenom programmet för denna hearing.
Den har gällt en komplicerad fråga som det tar lång tid att gå igenom.

Det har varit premiär för bostadsutskottet när det gäller offentliga utfråg- 81

ningar, och jag tycker att utfrågningen har belyst ämnet i ett vitt perspektiv
även om det kanske fortfarande finns frågor som inte är belysta. Vår ambition
var att inför utskottsbehandlingen få vidgade kunskaper på detta område.
En annan ambition var att få i gång en vidgad informationsgivning
och en debatt om dessa problem, som det är viktigt att komma till rätta med.

Alla vi som sitter här har ett ansvar för att vi kan bygga så ändamålsenliga
och bra hus som möjligt. Vi har också ett ansvar för att de som är drabbade
av dålig inomhusmiljö kan få hjälp. Kontentan av detta är väl att vi alla
skall försöka få in ett ökat kvalitetstänkande kring goda boendemiljöer och
när det gäller inomhusluften och inomhusmiljön i våra bostäder såväl när vi
fattar beslut här i huset som när ni handlägger dessa frågor på myndighetsnivå
och när ni bygger och använder bostäderna i våra bostadsområden.

Jag vill tacka alla medverkande från olika sakområden som gjort föredragningar
här för oss. Tack för att ni har kommit hit och för det ni har
meddelat oss. Jag vill tacka alla observatörer som kommit hit liksom pressen
och alla övriga som har medverkat i och lyssnat på denna hearing. Därmed
förklarar jag sammankomsten för avslutad.

1988/89:BoU2

Bilaga 2

82