Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Arbetsmarknadsutskottets

betänkande

1988/89 :AU4

Medbestämmande i arbetslivet

1988/89 AU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 18 motioner om medbestämmandefrågpr från den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. I dem har moderata samlingspartiet, folkparfiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna redovisat sin syn på behovet av förändringar på medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i enskilda motioner mer avgränsade förändringar på samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör. behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättshga området med krav på mer allmänna omprövningar i väsentliga avseenden liksom medbestämmandet på den offentliga sektorn och den negativa föreningsrät­ten. Vidare behandlas den fackliga vetorätten vid entreprenader, företags­blockader, fredspliktsbestämmelserna och den s.k. 200-kronorsregeln samt frågor om arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet har fogats 17 reservationer.

Under ärendets behandling har utskottet haft en héarihg med statssekrete­raren i arbetsmarknadsdepartementet om det ärbetsrättsligä beredningsar­betet i departementet.

Motionerna

1987/88:A702 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hös regeringen begär förslag till sådan lagstiftning, att förbud mot blockader av enmansföre-tag eller mot företag, där de anställda inte vill ha kollektivavtal införs.

1987/88:A703 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat program för facklig kontroll över införande av en ny teknik och arbetsorganisation samt över teknikens användning och utveckling enligt vad som anförs i motionen.

1987/88;A705 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig vetorätt mot utflyttning av verksamhet till.annat land.

1987/88:A708 av Kurt Ove Johansson och Stig Gustafsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mofionen anförts om

1 Riksdagen 1988/89.18 saml. Nr 4

att inom ramen för arbetarskyddsfondens och arbetslivscentrums uppgifter     1988/89:AU4 initiera ett utredningsarbete kring integritetsfrågorna i arbetslivet.

1987/88: A715 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Andersson (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av medbestämmandela­gen.

Motiveringen återfinns i mofion 1987/88;Fi708.

1987/88:A718 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagstadgad negafiv föreningsrätt.

1987/88: A719 av Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen att arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollek­tivavtal/separatavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga villkor.

1987/88:A720 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1987/88:A721 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av företag där det inte finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1987/88;A727 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att skyndsamt framtaga förslag fill sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad i motionen anförts samt att denna utredning också ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s.k. informella skadestånd i enlighet med vad i mofionen anförts.

1987/88:A730 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att skyndsamt framtaga förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relafion uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad som i mofionen anförts samt att denna utredning också ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s.k. informella skadestånd i enlighet med vad som i mofionen anförts.

1987/88:A731 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas

1.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas nuvarande utformning och effekter,

2.  att riksdagen som sin mening ger regeringen fill känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning,

3.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mofionen anförts om medbestämmandelagens allmänna utformning,

4.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet för att säkerställa den negativa förenings­rätten.

 

1.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)     1988/89: AU4 om medbestämmande i arbetslivet så att s.k. organisationsklausuler för­bjuds,

2.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad i motionen anförts angående avdrag på lön för fackföreningsavgifter,

3.  att riksdagen hos regeringen begär förslag fill ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad i motionen anförts angående arbetstagarnas representafion,

4.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mofionen anförts om fackliga stridsåtgärder,

5.  att riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetshvet skall ha den lydelse angående arbetsrättsliga skadestånd den hade den 31 december 1984,

 

10.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av enmansföretag och företag med anställda familjemedlemmar i enlighet med vad som anförts i motionen,

11.  att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om begräns­ning av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag enligt vad som anförts i motionen,

12.  att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

13.  att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad i motionen anförts,

14.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ideella skadestånd,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar om
medbestämmande för arbetstagare inom offentlig förvaltning i enlighet med
vad som i motionen anförts,

16.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen inom regeringskansliet av lagen om medbestäm­
mande i arbetslivet (1976:580),

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller förhandlingsplikt
vid chefstillsättningar i enlighet med vad i mofionen anförts.

1987/88:A733 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att framlägga förslag till demokratiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet.

1987/88:A738 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagsfiftning mot rättsstridigt tvång på arbetsplatser.

1987/88:A742 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att rätten att tillgripa lockout upphör eller att arbetsköparnas möjlighet att använda lockout starkt begränsas.

 

1987/88:Ä746 av Elvér Jönsson m;fl. (fp) vari yrkas                      1988/89: AU4

1.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning av negativ föreningsrätt.

2.  att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot organisa­tionsklausuler,

3.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

4.  att riksdagen beslutar att avskaffa den s.k. 200-kronorsregeln i enlighet med vad som anförs i motionen,

5.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om facklig vetorätt vid entreprenader,

6.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om MBL inom offentlig sektor.

1987/88:A748 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

1.   att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med direktiv att genomföra en total översyn av arbets­rättslagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen.

2.   att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet beträffande facklig vetorätt vid entreprena­der och blockad av enmansföretag i enlighet med vad som anförs i motionen.

1987/88:A749 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari yrkas

1.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att företag som är enmansföretag och/eller saknar kollektivavtal inte får diskrimineras,

2.   att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de arbetsrättsliga lagarna med syfte att få en bättre, anpassning till de mindre företagen.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:N322.

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan i huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen utgörs av avsnitt som har hämtats från den tidigare s.kTarbetsfredslagsfiftningen. Hit hör MBL:s regler om föreningsrätt (7-9 §§), de grundläggande reglerna om parternas förhandlingsrätt (främst 10 §), bestämmelserna om kollektivavtal (23-31 §§) samt avsnitten om fredsplikt (41-45 §§) och om medling i arbetstvister (46-52 §§). Även reglerna om;skadestånd och andra påföljder (54-62 §§) bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler hör till det genom MBL införda regelsystemet för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11-14 §§). Dessa bestäm­melser omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor i vid bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är ett medel som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att begära för­handling innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren är vidare utom i vissa undantagsfall skyldig att dröja med sitt beslut tills förhandlingen har

 

slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att     1988/89: AU4 lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt 11 §, har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling med arbetsgivaren i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut som rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas underrättade om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens regler om rätt till information (18-22 §§) syftar till att tillgodose detta.

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det är arbetsmark­nadens parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas medbestäm­mande med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena med MBL har därför varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal. Sådana avtal har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38-40 §§ om facklig vetorätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med missförhållanden av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex. uppdragstagare eller entrepre­nörer.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler inkl. den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § och regler om tvisteförhandling och rättegång (63-69 §§).

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i arbetslivet med anledning av mofioner som väcktes under allmänna motions­tiden vid föregående riksmöte. Dessutom kommer att beröras vissa mer allmänna arbetsrättsliga frågor.

De frågor som redovisas i det följande har i flertalet fall behandlats av utskottet i fidigare sammanhang, senast AU 1987/88:8.

I ärendet har utskottet hållit hearing med statssekreteraren i arbetsmark­nadsdepartementet Ulf Westerberg om det arbetsrättsliga beredningsarbetet i departementet.

Allmänna arbetsrättsliga frågor

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. begär i de inledande avsnitten till kommittémotionen 1987/88:A731 ett fillkännagivande till regeringen om arbetsmarknadslagar­nas nuvarande utformning och effekter. Motionärerna erinrar om att 1970-talets arbetsrättsliga lagar huvudsakligen har varit inriktade på att öka

1* Riksdagen 1988/89.18 saml. Nr 4

de anställdas inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmäntaccepte-    1988/89:AU4 rade syften har i viss utsträckning uppnåtts. Lagsfiftningens främsta förtjänst ligger inte så mycket i regelsystemets utformning som dess förmåga att   • medvetandegöra arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, person­lig utveckling och anställningstrygghet.

Men lagstiftningen har också haft andra - mindre uttalade - syften än de fidigare nämnda, nämligen att stärka de fackliga organisationernas polifiska och ekonomiska inflytande. Genom lagstiftningen har vissa fackliga organi­sationers krav på långtgående inflytande inom näringslivet tillgodosetts utan att de har behövt ta det därmed följande ansvaret. Dessutom har organisatio­nerna successivt blivit en del av den politiska maktapparaten genom att de har representanter i offenfliga organ och utredningar och därtill betraktas som tunga remissinstanser.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelse­fullt instrument. En facklig organisation vars existens är säkerställd med lagsfiftning förlorar dock lätt medlemmarnas förtroende. Den likställs med offentlig verksamhet. Utvecklingen innebär vidare att den samverkan mellan Hkvärdiga parter som präglade den s.k. svenska modellen har ersatts med en strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning utan även att ge dem en avgörande dominans. Den balans och det samspel mellan olika intressenter som är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi föreligger på avgörande punkter inte längre. Motsättningarna mellan parterna har hårdnat och lett fill ett ökat antal konflikter. Särskilt anmärk­ningsvärt är de upprepade fallen av konflikter till följd av gränsdragningstvis­ter mellan fackliga organisafioner.

Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter motionärerna, i flertalet fall blivit i det närmaste obligatoriskt. Medlemskapet får emellertid ofta pohfiska och privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver den fackliga uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på arbetsplatsen. Detta exemplifieras av motionärerna, som samfidigt påpekar att den nuvarande lagstiftningen syftar till att stärka de centrala fackliga organen, medan den vägledande principen för lagstiftningen borde vara att beslut och medinflytande borde läggas så nära de enskilda arbetstagarna som möjligt.

Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har socialdemokraterna enligt motionärerna vidtagit anmärkningsvärda lagändringar, exempelvis återinförande av den s.k. 200-kronörsregeln. I en del fall har regeringen på • ett olyckligt sätt med hot om lagstiftning försvagat den ena partens ställning. I andra fall har de centrala fackliga organens ställning stärkts, medan de lokala organens eller de enskilda medlemmarnas ställning har försvagats. Man får utgå från att socialdemokraterna har för avsikt att gå vidare på vägen mot ett korporativt samhälle med ökat inflytande för centrala fackliga organ. Därför är det angeläget att slå fast var gränserna går i en demokrati mellan politiker, organisationer och enskilda människor.

Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer för vad mofionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för framsteg. Dessa riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det fortsatta översyns- och utveck-hngsarbetet inom arbetsrätten måste inriktas på att förbättra arbetsmarkna­dens  funktion  och  samspelet  mellan  olika  lagar.  Byråkrafisering och

 

centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagsfiftningen är det 1988/89:AU4 genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas juridiska kompetens övervärderas. Reglerna måste i stället utformas så klart och entydigt att arbetstagarna och deras fackliga representanter samt arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. I de fall lagstiftning inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör den undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På många områden bör lagsfiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstaga­re och arbetsgivare möjligheter att träffa individuella eller kollektiva avtal.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör, framhåller motionärerna, inte göras beroende av huruvida arbetstagaren är medlem i en facklig organisation. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet. Det måste vara ett oavvisligt krav att den enskildes integritet respekteras.

I mofionen föreslås därjämte ett tillkännagivande om medbestämmande­lagens allmänna utformning. Motionärerna menar att de tidigare gynnsam­ma förutsättningarna för samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden har försämrats, att lagen inte tar hänsyn till förhållandena i de mindre företagen och att tillämpningen på den offentliga sektorn har lett till ökat krångel och byråkrafi utan att ge de anställda det medinflytande som förutskickades vid lagens tillkomst.

Christer Eirefeldt m.fl. (fp) önskar i motion 1987/88:A749 en översyn av de arbetsrättliga lagarna,för en bättre anpassning av dem till de mindre företagens förhållanden. Översynen förutsätts bl.a. gälla arbetstagarbegrep­pet så att man får klarareregler för vem som är att betrakta som anställd eller företagare. Vidare måste man beakta reglerna om saklig grund för uppsäg­ning och turordning vid driftinskränkningar och de nya permitteringslöne­reglerna som har vållat betydande problem i synnerhet för småföretagen. Lika så bör de arbetsrättsliga skadestånden ingå i översynen, eftersom dessa skadestånd ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan.

Börje Hörnlund m.fl. (c) anser i motion 1987/88:A748 att reformeringen av arbetsrättslagstiftningen har inneburit att arbetstagarorganisafionerna har stärkt sin position. Denna utveckling är positiv och ger möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och speciella erfarenheter inom såväl närings­livet som den offentliga förvaltningen vid beslutsfattandet. Lagstiftningen har emellertid fungerat i över ett årtionde och det har under denna tid stäUts många krav på förändringar. Centerpartiet har för sin del pekat på olika problem med medbestämmandelagen, ledighetslagstiftningen och anställ­ningsskyddslagen. Enligt mofionärernas mening krävs förändringar som ger utrymme för en större flexibilitet i tillämpning och därmed på ett bättre sätt än för närvarande både tar hänsyn till de mindre företagens förhållanden och de enskilda individernas rättigheter.

Arbetsrättslagstiftningen måste, framhåller motionärerna, få en annorlun­da utformning där de enskilda individerna får en starkare ställning. Revideringen måste vidare utgå från att klara gränsdragningar upprättas mellan den parlamentariska demokrafins principer och fackligt inflytande. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer skall lagstiftningsvägen ges möjligheter att delta i den rent politiska beslutsprocessen. Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att en parlamentariskt sammansatt kommit-

 

té tillsätts för en total översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen.     1988/89:AU4

Vänsterparfiet kommunisterna är i motion 1987/88: A733 om demokratis­ka rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet kritiskt mot begreppet medbe­stämmande. Kapitalister och lönearbetare har oförenliga klassintressen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom självständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsköparna och påverka deras beslut. Vad som behövs är en rätfighetslag som bör ligga till grund för ett rättighetsavtal som ersätter de menlösa s.k. medbestämmandeavtalen.

Mofionärerna föreslår att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet innefattande

utvidgad informations- och förhandlingsrätt i alla frågor - även på koncernnivå

strejkrätt utan begränsningar i lag samtidigt som strejkskadestånden avskaffas

förbud att avskeda strejkande

rätt för fackligt förtroendevalda att solidarisera sig med strejkande

förbud mot lockout

vetorätt för fackföreningar vid företagsnedläggningar,

utlandsinvesteringar, entreprenader, rationaliseringar och införande av ny teknik

utökad rätt till fackföreningsmöten på betald arbetstid

fritt tillträde till arbetsplatser för forskare som anlitas av facket

rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna

rätt till internationella solidaritetsmanifestationer.

Kravet på vetorätt vid utlandsinvesteringar upprepas av vpk i motion 1987/88:A705.

Utskottets överväganden

När likartade synpunkter och krav på översyn tidigare har förts fram i motioner till riksdagen har utskottet likväl ansett sig kunna konstatera att det har funnits en bred uppslutning kring huvudtankarna i vår arbetsrättsliga lagstiftning. Utskottet har vidare framhållit att utvecklingen inom denna lagstiftning och inom avtalsområdet har varit till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället i dess helhet.

Det bör vidare beaktas att de arbetsrättsliga lagarna i viktiga delar består av ganska allmänt hållna grundregler som kan jämkas och utvecklas genom avtal, så att tillämpningarna kan anpassas till förhållandena i en viss bransch eller på en viss arbetsplats: Sådana avtal har ingåtts i betydande omfattning.

Med anledning av att MBL varit gällande i tio år anordnade utskottet förra hösten en serie hearings med arbetsmarknadsorganisafionerna om deras erfarenheter av den praktiska tillämpningen av lagen. Vid dessa hearings restes kritik mot enskildheter i lagstiftningen, men det framställdes inte något krav på någon mer genomgripande omarbetning. Tvärtom ansågs det vara en fördel att den snabba lagstiftningstakten undet 1970-talet inte hade fått en efterföljd under 1980-talet, varigenom det arbetsrättsliga regelverket hade fått möjlighet att stabiliseras. Från både arbetsgivar- och arbetstagar­håll markerades fördelen med att önskvärda förändringar görs avtalsvägen.

Detta är en uppfattning som utskottet delar. Av denna följer självfallet

 

inte att lagstiftning skall undvikas i alla lägen. Den arbetsrättsliga lagstift- 1988/89:AU4 ningsprocessen har i själva verket fortsatt under 1980-talet, låt vara i ett lugnare tempo. Under denna tid har bl.a. de fidigare lagarna om arbetstid, anställningsskydd och styrelserepresentation för privatanställda ersatts med ny lagstiftning. Arbetstids- och semesterfrågorna är för närvarande under utredning. I höst ämnar regeringen tillsätta en arbetsmiljökommission, vars arbete i första hand kommer att gälla arbetsmiljölagstiftningen men också kan komma att beröra andra arbetsrättsliga frågor.

Vad nu anförts innebär sammantaget att utskottet inte kan ansluta sig till vare sig centerpartiets bedömning i motion A748 att det föreligger behov av en total översyn av den arbetsrättsliga lagsfiftningen eller till den starkt kritiska inställning som ligger bakom moderata samlingspartiets begäran i motion A731 om meningsyttringar från riksdagens sida om denna lagstift­ning.

I vad gäller yrkandet i motion A749 (fp) om en översyn av arbetsrättslag­sfiftningen med hänsyn till de mindre företagens förhållanden bör påpekas att flertalet av de frågor som aktualiseras i det sammanhanget i sak har behandlats i betänkandet AU 1988/89:7 om anställningsskyddslagen. Det gäller arbetstagarbegreppet, saklig grund för uppsägning och reglerna om permitteringslön. Till den återstående frågan, de arbetsrättsliga skadestån­den, återkommer utskottet i den följande framställningen med anledning av andra motionsyrkanden härom. Mot bakgrund av dessa ställningstaganden anser utskottet att det inte finns skäl för ett översynsarbete med den antydda inriktningen på småföretag.

Med åberopande av den anförda avstyrker utskottet motionerna A731, A748 och A749 i de nu behandlade delarna.

Vad utskottet ovan anfört har i vissa delar även tillämpning på yrkandet i vpk:s partimotion A733 om en utredning som skall filiföra medbestämman­delagen förstärkta eller nya rättigheter för de anställda - av motionärerna sammanfattade som demokratiska rättigheter i arbetslivet. Förslagen har sin grund i att att vpk, som framgår av motionen, inte accepterar själva begreppet medbestämmande utan anser att fackföreningarna skall påverka arbetslivets villkor genom självständig kamp - en självständighet som sägs omfatta även förhållandet till såväl kapital som stat och polifiska partier. I denna kamp skall arbetstagarna ha rätt att lokalt tillgripa stridsåtgärder när helst detta synes befogat och därutöver utöva en omfattande vetorätt vid förändringar. Som utskottet har framhållit i fidigare sammanhang ligger det i själva benämningen medbestämmandelagen att det är begrepp som samver­kan och medinflytande som skall styra den utveckling mot demokrati på arbetsplatserna som lagen vill främja. Detta grundläggande synsätt som präglar medbestämmandelagen och övrig arbetslagstiftning bör inte överges till förmån för den linje vpk förespråkar. Motionerna A733 och yrkandet om vetorätt i mofion A705 avstyrks för den skull av utskottet.

Ny teknik och arbetets organisation

I partimotion 1987/88:A703 begär vänsterpartiet kommunisterna ett samlat program för facklig kontroll över införande av en ny teknik och arbetsorga-

 

nisation samt över teknikens användning och utveckling. Motionärerna går    1988/89:AU4

in på teknikens faror och möjligheter, särskilt med tanke på det teknologiska

genombrott som mikroelektroniken utgör. Motionärernas slutsats blir att de

arbetandes fackliga organisationer måste rustas till kamp för en arbetsorga-

nisafion och för tekniska lösningar som utgår från de arbetandes behov. Som

centrala krav på lagar och avtal för facklig kontroll över teknikanvändningen

anges följande:                                                                               ' •

övergång från löne- till produktionsbeskattning ''

vinster av ny teknik används bl.a. fill kortare arbetsdag vilket ger fler jobb

fackligt forskningsinstitut och fackliga forskningskonsulter

yrkesutbildning med datatekniska tillämpningar utan att grundläggande yrkeskunskaper eftersatts

teknisk-humanistisk utbildningsreform

vuxenutbildningsreform för alla med dålig grundutbildning.

Därjämte bör i programmet ingå en utveckling mot nationellt oberoende på elektronikområdet, bLa. genom att det byggs upp en samhällsägd elektronikindustri.

Utskottet har med anledning av vpk-motioner tagit upp frågan om ny teknik och arbetsorganisation till närmare behandling i de senåre årens medbestämmandebetänkanden, se AU 1986/87:8 s. 14-15 och AU 1987/88:8 (s. 11). Övervägandena har mynnat ut i att de frågor som hänger samman med den tekniska utvecklingen får lösas i överläggningar parterna emellan. Utskottet har därvid kunnat peka på att dessa frågor uppmärksammats såväl i 1982 års Utvecklingsavtal på den privata arbetsmarknaden liksom i andra medbestämmandeavtal. Utskottet har vidare ansett att en utvecklad vetorätt och ett av regeringen utarbetat program för facklig kontroll över teknikens användning inte framstår som den bästa vägen att gå för att öka de anställdas inflytande i hithörande frågor. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför den föreliggande motionen A703.

Kurt Ove Johansson (s) och Stig Gustafsson (s) föreslår i motion
1987/88; A708 en utredning om integritetsfrågor i arbetslivet vid införande av
ny teknik. Motionärerna åberopar i sin motivering de ökade möjligheter till
övervakning i arbetet som datatekniken ger. Frågan berörs också i den nyss
redovisade vpk-motionen A703.                                        ,.

Utskottet har inhämtat att arbetsmarknadsministern den 5 oktober i år har tillsatt en arbetsgrupp som skall kartlägga olika frågor om data och integritet i arbetslivet. Gruppen skall bl.a. undersöka om den utvecklade datatekniken i Sverige har lett till ökad risk för otillbörligt intrång i den personliga integriteten vid ledning och övervakning av arbete och arbetstagare. Den förutsätts i sitt arbete samråda med arbetsmarknadens parter. En rapport skall lämnas före utgången av februari 1989.

Med tillsättandet av den nämnda arbetsgruppen i arbetsmarknadsdeparte­mentet har syftet med motion A708 väsentligen tillgodosetts. Motionen påkallar därmed inte någon riksdagens åtgärd.

10

 

Negativ föreningsrätt m.m.                                         1988/89: AU4

Gällande rätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Nya arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt betänkande (SOU 1982:60 s. 278 f.) att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén hade funnit att det saknas anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När det gäller , användningen av s.k. organisafionsklausuler i kollektivavtal - som kan innebära att arbetsgivare inte får anställa någon oorganiserad eller någon som fillhör en annan facklig organisafion - underströk kommittén betydelsen av att en facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta innebär emellertid inte att kommittén ville förorda ett lagfäst förbud mot organisationsklausuler.

Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig organisation har också
aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde utträde ur Sjöfolksför­
bundet (dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemrnar av det aktuella
förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att
förbundets stadgar saknade bestämmelser härom. En uppsägningsfid måste
dock iakttas. Dess längd.fick bestämmas av vad som efter en mer fri
bedömning var skälig. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre
månader.                -   .

Motionerna

Hithörande frågor tas upp i tre motioner med yrkanden om att en lagfäst negativ föreningsrätt skall införas. Alf Wennerfors m.fl. anför i kommitté-mofionen 1987/88:A731 att den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att få ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Med rätten att tillhöra en förening bör självklart också följa rätten att slippa fillhöra en förening. Vidare bör organisationsklausuler i kollektivavtal förbjudas. Sådana klausuler kan betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet. Hittills har utträdesrätten inte varit någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress beslutade visserligen att utträdesrätt skall medges för medlemmar i de anslutna förbunden, men ännu återstår att utröna de praktiska konsekven­serna av dessa beslut och de eventuella villkor som kan bli förknippade med ett utträde ur förbunden.

Därjämte anförs i motionen följande; För att garantera medlemmarnas kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och möjligheten att förhind­ra att inbetalning av medlemsavgifter sker trots anmälan om utträde, bör rätt för en arbetsgivare att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter endast kunna medges genom fullmakt från varje enskild arbetstagare. Motionärer­na begär att vad de anfört om löneavdrag i dessa fall skall ges regeringen fill känna.

Med liknande mofiveringar begärs lagsfiftning om negativ föreningsrätt
och förbud mot organisationsklausuler även i motionerna 1987/88:A718 av
Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) och 1987/88:A746 av Elver Jonsson m.fl.      11

(fp).

 

Utskottets överväganden                                                              1988/89:AU4

De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller en arbetstagarorganisation. Detta är den positiva föreningsrätten. Denna rätt skall vara okränkt. Därmed förbjuds exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd eller avskedad för att han eller hon har anslutit sig till en facklig organisation.

Den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation är fastslagen genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Detta led i den negativa föreningsrätten är därmed att anse som gällande rätt, och det krävs inte någon lagstiftning för att fastställa själva rättsläget i den delen. Annorlunda förhåller det sig med föreningsrättsskyddet för arbetssökande och den därmed sammanhängande frågan om organisationsklausuler. Dessa problem diskuterades ingående i NARK:s betänkande. Kommitténs överväganden mynnade ut i att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om den negafiva föreningsrätten och bruket av organisationsklausuler. Utskottet har i tidigare betänkanden anslufit sig till denna uppfattning och vidhåller sin inställning. De problem som kan föreligga och som utskottet bedömer vara av begränsad omfattning bör kunna lösas på annat sätt än genom lagstift­ning.

Vad slutligen beträffar den i motion A731 föreslagna begränsningen av möjligheterna att göra löneavdrag för fackföreningsavgifter vill utskottet erinra om följande. Arbetsgivarnas medverkan till avgiftsuppbörden bygger på åtaganden genom kollektivavtal. Den ordning motionärerna förordar tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den enskilda arbetstagaren vid inträde i en facklig organisation lämnar denna en fullmakt att genom löneavdrag uppbära medlemsavgiften. En lagreglering skulle vara en onödig inskränkning i parternas avtalsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna A718, A731 och A746, i förekommande fall i aktuella delar.

MBL inom offentlig sektor

Bakgrund

Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten i regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid åtskilliga tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL.

Hösten 1981 begärde riksdagen på förslag av arbetsmarknadsutskottet en utredning som skulle syfta fill en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågor­na på de landstings- och primärkommunala områdena (AU 1981/82:4). Mot beslutet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse
1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa före­
kommande gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU 1983/84:5). 1 en
reservation anförde representanterna för m, c och fp att den begärda
utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt
anställdas förhandlingsrätt.                                                                                  12

 

I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning av MBL:s 1988/89:AU4 förhandlingssystem i samband med beredningen av regeringsärendena borde komma till stånd (KU 1983/84:30). På förslag av regeringen i proposition 1986/87:147 (AU 18) godkände riksdagen ett den 21 mars 1987 mellan statens arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer träffat avtal om medbestämmande vid beredningen av regeringsärendena. Avtalet, som ersatte ett tio år tidigare träffat avtal i motsvarande ämne, ger huvudorgani­sationerna rätt till information i viktigare frågor med möjlighet för dem att påkalla muntlig överläggning.

Efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:99, KU29, AU 3 y), har den tidigare rätten för personalföreträdare att med vissa undantag delta i styrelsebesluten hos statliga myndigheter ersatts med en närvaro- och yttranderätt. Därmed har man på den statliga sidan anslutit till den ordning som tidigare införts när det gäller personalföreträdare i kommunala nämnder.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) anför i motion 1987/88; A731 att de offentliganställ-das förhandlingsrätt trots de inskränkningar som gjorts ändå är utomordent­ligt vidsträckt. Personalföreträdarna i de statliga styrelserna har långtgående befogenheter, vartill kommer att de fackliga huvudorganisationerna har egna mandat i ett antal statliga verk och styrelser. I kommunala nämnder och styrelser har de anställdas fackliga representanter erhållit närvarorätt. Den vidsträckta förhandlingsrätten i kombination med den fackliga representa­tionen i de beslutande organen ger de fackliga organisationerna och deras företrädare möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet i flera led -de har i realiteten flerdubbel rösträtt. Detta är betänkligt från demokratisk synpunkt.

Den socialdemokratiska regeringen har ansett att gränsdragningen mellan förhandlingsrätten om den politiska demokratin kan lösas genom avtal. Motionärerna anser att det är principiellt felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin hänvisas till avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens parter. De framhål­ler vidare att den rådande oklarheten om gränserna för förhandlingsskyldig­hetens omfattning inom de offentliga sektorerna även har andra aspekter än hänsynen till den politiska demokratin. Den medför nämligen risker för ineffektivitet och byråkrati genom det förhandlingssystem som är involverat i beslutsfattandet.

I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden en genomgripande översyn av gällande lagar och förordningar i syfte att åstadkomma en klar gränsdragning mellan den politiska demokratin och de offentliganställdas berättigade krav på medinflytande. Härutöver föreslår motionärerna ett tillkännagivande om tillämpningen av MBL i regeringskansliet. De anser att det av riksdagen godkända avtalet ger de anställdas organisationer långtgå­ende möjligheter att påverka regeringens beslut och innebär vidare risk för förlängda handläggningstider.

Även i motion 1987/88;A746 av Elver Jonsson m.fl. (fp) påtalas som                   j3

principiellt felaktigt att frågor om gränsdragningen mellan förhandlingsrät-

r* Riksdagen 1988/89. 18 saml. Nr 4

 

ten och den politiska demokratin avgörs genom avtal mellan arbetsmarkna-     1988/89:AU4 dens parter. Behovet av det utredningsarbete som tidigare begärts kvarstår och bör inledas snarast. Arbetet bör omfatta hela den offentliga sektorn. Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen av det anförda.

Utskottets överväganden

Alltsedan 1980-talets början föreligger skilda ståndpunkter i fråga om behovet av att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska demo­kratin och medbestämmandet. Några nya argument som skulle kunna motivera ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har inte förts fram av motionärerna. Vad som skett under den gångna delen av decenniet är att den tidigare försöksverksamheten med närvaro- och yttranderätt för perso­nalföreträdare i kommunala organ har permanentats. På den statliga sidan har personalföreträdarnas tidigare beslutsrätt i styrelserna som tidigare nämnts utgått och ersatts med en närvaro- och yttranderätt. 1977 års avtal om personalorganisationernas mer långtgående förhandlings- och informations­rätt beträffande regeringsärendena har ersatts med ett nytt avtal som lägger tyngdpunkten på informationsrätten. Utskottet är inte berett att initiera ett utredningsarbete som syftar till ytterligare förändringar beträffande de offentliganställdas medbestämmande. Inte heller anser utskottet att det är påkallat med ett särskilt riksdagsuttalande om medbestämmandeformerna i regeringskansliet. Motionerna A731 (m) och A746 (fp) avstyrks därmed i de förevarande delarna.

Chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit fast att en arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar enligt 11 § MBL före beslut om att tillsätta chefsbefattningar. I mofion 1987/887:A731 av Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslås att förhandlingsplikten vid chefstillsättningar avskaffas och att de anställda får rätt till information och samråd i de fall detta är möjligt. Även inom den offentliga verksamheten bör förhandlingsrätten avskaffas. Däremot bör de anställda i denna verksamhet ha rätt till information. Regeringen bör utarbeta förslag till lagändring med det angivna syftet.

Frågan om förhandlingsplikten vid chefstillsättningar har varit uppe till behandling i utskottet vid flera tidigare tillfällen. Utskottet har avstyrkt att man genom en specialregel i MBL avskaffar förhandlingsrätten vid chefstill­sättningar. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att det inte heller har tillkommit några nya omständigheter som skulle motivera en annan ståndpunkt. På den offentliga sidan är motionärerna i sak tillgodosedda när det gäller de utnämningar som görs av regeringen, dvs. till de högsta chefs-och domarposterna. I de fallen har de offentliganställdas organisationer i princip endast informationsrätt enligt det tidigare nämnda avtalet om medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A731 i den föreliggande delen.

14

 

Förhandlingar och information i småföretag                 1988/89: AU4

Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall enligt MBL fullgöras i första hand mot den lokala arbetstagarorganisationen. Alf Wennerfors (m) m.fl. framhåller i motion 1987/88:A731 att det på de större företagen som regel ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta emot information enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir det de centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de anställda skall representeras av ett ombud på den egna arbetsplatsen eller inte. Detta leder ofta till att arbetstagarna representeras av en facklig ombudsman utan anknytning till det egna företaget.

Det finns inte heller, fortsätter motionärerna, någon skyldighet för en sådan facklig representant att samråda med de anställda. Ordningen innebär att förhandling och information mellan parterna på ett olyckligt sätt har lyfts över huvudet på dem som känner de lokala förhållandena. Den strider mot lagens syfte att ge ökat inflytande åt de anställda på arbetsplatserna. Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen att lägga fram förslag till ändring av MBL så att de anställda på de små företagen garanteras deltagande i och ansvar för förhandlingar och information. Garantin bör också omfatta rätt för de anställda att anlita fackligt ombud om de så önskar.

Utskottet gör följande bedömning.

När liknande förslag har framförts tidigare år har utskottet anlagt följande synsätt:

Med lagens utformning är medbestämmandet en del av den fackliga verksamheten. Hur denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas av arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Det bör följaktligen överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga formerna för förhandling och information med utgångspunkt i den allmänna grundsatsen att huvudpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala nivån. I Utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK har särskilt framhållits att formerna för samverkan och medbestämmande skall anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna. Beträffande mindre arbetsplat­ser utan lokal facklig organisation förutsätter avtalet att det skall kunna utses kontakt- eller arbetsplatsombud.

MBL liksom annan arbetsrättslig lagstiftning är, som förut nämnts, en ramlagstiftning som parterna kan utfylla genom bransch- eller företagsanpas-sade avtal. På den nu aktuella punkten föreligger genom Utvecklingsavtalet en av parterna träffad överenskommelse. Utskottet anser för sin del att det inte finns skäl att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel.

Vad som anförts i den nu föreliggande motionen ger inte utskottet anledning att frångå de ovan redovisade övervägandena. Utskottet anser alltså att det inte är motiverat att företa den lagändring som begärs i motion A731, som avstyrks i den aktuella delen.

15

 

Facklig vetorätt vid entreprenader                               1988/89: AU4

Gällande rätt

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med de fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli utlagda på entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhand­lingarna har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entrepre­naden (motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang arbetsgivaren vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen. Skade­ståndsskyldighet kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga organisationen.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) framhåller i motion 1987/88;A731 att avsikten med bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit att de skulle hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i många fall till följd av att de fackliga representanterna vill utöka arbetsuppgifterna på den egna arbets­platsen. Ännu allvarligare är att vetorätten utnyttjas för att utestänga företagare på godtyckliga grunder eller acceptera dem endast på vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna därmed skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i vissa fall, särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att omfatta upphandling i allmänhet. Det händer dessutom att organisationerna föreslår aktioner av i det närmaste polisiär karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter och avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp till arbetsdomstolen, fortsätter mofionärerna, ger ingen rättvisande bild av vetorättens använd­ning. Redan hotet om veto kan vara fillräckligt för att en arbetsgivare skall avstå från att anlita en tilltänkt entreprenör. 1 Utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK har parterna ålagt sig att följa utvecklingen på entreprenadområdet. Av allt att döma används dock vetorätten fortfarande på ett sätt som inte kan accepteras. Frågor som rör rättstryggheten bör lagstiftaren inte överlåta till reglering i avtal mellan parterna på arbetsmark­naden. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna att riksdagen skall upphäva 38-40 §§ i MBL.

Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c)anföri motion 1987/88:A719 att det måste
betraktas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp skall
kunna stoppa småföretag från att få arbete av det enda skälet att det saknar
kollektivavtal/hängavtal samt att enda chansen fill rättelse är att det
upphandlande företaget tar en process i arbetsdomstolen med sin fackliga
motpart. Skyddet för de små företagen är alldeles för svagt. 39 § MBL bör
därför ändras på så sätt att en arbetstagarorganisation inte får möjlighet att
utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor till att utestänga företag utan  16

 

kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera på likvärdiga villkor.   1988/89: AU4

Elver Jonsson m.fl. (fp) anser i motion 1987/88:A746 att det är betänkligt att vetorättsreglerna i MBL ibland används av de fackliga organisationerna för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot etableringsfriheten. Dessa företagare bör få bättre förutsättningar för sin näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de påtalade missförhållandena kan undanröjas. Motionärerna föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att lägga fram förslag härom.

Även Börje Hörnlund m.fl. (c) uttalar i motion 1987/88;A748 att det är betänkligt att vetorättsreglerna ibland utnyttjas av de fackliga organisafio­nerna för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta drabbar särskilt enmansföretagen.

Slutligen förordar Anna Wohlin-Andersson (c) och Marianne Andersson (c) i motion 1987/88; A715 en översyn av MBL för att underlätta upphandling av externa tjänster.

Mofiveringen till yrkandet finns i motion 1987/88:Fi708 med förslag avsedda att främja förutsättningarna för tjänsteföretagen.

Utskottets överväganden

Motionsyrkanden med syfte att slopa eller inskränka vetorättsbestämmelser­na har framställts i stort sett alltsedan bestämmelserna kom till. Yrkandena har avvisats av riksdagen, på senare år med hänvisning dels till att Nya arbetsrättskommittén studerade användningen av reglerna utan att finna att de i någon större omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda, dels fill att det av SAF, LO och PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor skall aktivt följa utvecklingen på entreprenadområdet. När det gäller den särskilda frågan om enmansföretagen har utskottet redovisat att näringsfri­hetsombudsmannen gjort en anmälan till regeringen om vissa förhållanden inom elektrikerbranschen och att regeringen inte fann skäl till lagändring men gjorde vissa uttalanden i ärendet (se vidare AU 1985/86:1 s. 13-15 och AU 1986/87:8 s. 24-25 med reservationer av m,fp,c resp. vpk).

Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya skäl som ger riksdagen anledning att ändra sina tidigare ställningstaganden till de yrkanden som framställts om att bestämmelserna om den fackliga vetorätten skall upphävas eller inskränkas. Utskottet avstyrker sålunda motionerna A715 (c), A719 (m,fp,c), A731 (m), A746 (fp) samt A748 (c), i förekomman­de fall i aktuella delar.

Fredspliktsbestämmelserna

Gällande rätt

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder - på både arbetsgivar- och arbetsta­
garsidan - är fastslagen i grundlagen genom en bestämmelse härom i 2 kap.
17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas
genom lag eller avtal.
Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att tillgripa fackliga               17

 

stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen lagstiftning för arbetsmarknaden 1988/89: AU4 i stort som positivt anger rättsliga förutsättningar för bruket av stridsåtgärder eller på annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå till facklig strid. Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen liksom i den tidigare kollektiv­avtalslagen gäller enbart den fredsplikt som följer av att kollektivavtal har träffats. De inskränkningar som därutöver genom lagstiftning finns i rätten att tillgripa stridsåtgärder är av mindre räckvidd. Enligt lagen om offentlig anställning finns vissa begränsningar i stridsrätten för offentligt anställda. Det är vidare inte tillåtet att vidta åtgärder som skulle strida mot straffrättsli­ga regler, såsom reglerna i brottsbalken om olaga intrång, ofredande, skadegörelse eller ärekränkning. När det gäller stridsåtgärder av särskilt farlig eller skadlig karaktär eller omfattning har det överlåtits på arbetsmark­nadens parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till samhällsskyddets eller tredje mans intressen. Regler om sådana förfaranden har tagits upp i huvudavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden. 1 sista hand har statsmakterna möjlighet att gripa in med lagstiftning. Detta har dock hittills behövt övervägas vid endast ett fåtal tillfällen.

Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon förändring i friheten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder när de inte genom att träffa kollektivavtal har bundit sig att iaktta fredsplikt. I förarbetena till lagen uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att bidra ■ med positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av intressemotsätt­ningar på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget pekat på medlingsför­farandet och det statliga förlikningsmannaväsendet.

Mer i detalj innebär lagens bestämmelser följande.

Bestämmelserna i 41-45 §§ om fredsplikt understryker principen om arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller. Grundregeln är att fackliga stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ändringar i gällande avtal eller för att utöva påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller MBL. Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att gälla. Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder som fackliga sympatiåt­gärder. Lagen ger vidare föreskrifter om arbetsgivar- och arbetstagarorgani­sationernas ansvar för att medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder liksom - i 43 § - om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det aktuella avsnittet i MBL regler om de varsel som skall föregå stridsåtgärder samt om den s.k. kvarlevande stridsrätten för att genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar i olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det möjligt för arbetsdom­stolen att ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet samt förordna att nya överläggningar om konflikten skall äga rum mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen under ledning av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt huvudregeln i 60 § maximerat till 200 kr. (den s.k. 200-kronorsregeln). Om konflikten avbrutits på ett tidigt stadium, senast i samband med en första överläggning enligt 43 §, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. 1

18

 

särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å andra sidan     1988/89:AU4 dömas ut med högre belopp än 200 kr.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslår i motion 1987/88: A731 ett tillkännagivan­de med anledning av vad som i motionen anförts om fackliga stridsåtgärder. Motionärerna pekar på en ökad strejkbenägenhet under senare år. Särskilt konflikterna på den offentliga arbetsmarknaden drabbar tredje man, dvs. allmänheten. Även begränsade strejker kan få långtgående konsekvenser och måste av arbetsgivaren mötas med mycket omfattande stridsåtgärder för att dessa skall bli verkningsfulla. Konflikter till följd av fackliga gränsdrag­ningstvister har blivit vanligare. Sådana konfliktsituationer kan inte påverkas av arbetsgivaren, som dock måste tillhandahålla slagfältet. Avslutningsvis säger motionärerna att det är angeläget att den av regeringen tillsatta konfliktutredningen leder till en stabilare ordning och ett återupprättande av respekten för hävdvunna spelregler.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar i motion 1987/88; A742 på ett lagförs­lag från regeringen som innebär att arbetsgivarnas rätt att tillgripa lockout avskaffas eller starkt begränsas. Motionärerna hävdar att strejk och lockout inte är jämförbara vapen. Medan arbetarnas möjligheter till försörjning hotas genom en lockout, hotar strejker endast de rikas/kapitalägarnas möjligheter att berika sig.

I den moderata kommittémotionen A731 samt i motion 1987/88; A746 av Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkas att 200-kronorsregeln skall avskaffas. Enligt motion 1987/88:A731 innebär regeln i sin nya lydelse egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisatio­nen som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande även av de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

I motion A746 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte ledde till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen bättre möjligheter än nu att göra nyanserade bedömningar i de olika målen och, när så var motiverat, göra särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter.

Utskottets överväganden

Utskottet behandlar först de önskemål om begränsningar i rätten att tillgripa stridsåtgärder som innefattas i yrkandena i motionerna A731 (m) resp. A742 (vpk).

Utnyttjandet av stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden har under 1980-talet studerats av två utredningar, konfliktutredningen och förhand­lingsutredningen.

Konfliktutredningen tillsattes år 1981 med uppgift att utföra en allsidig
kartläggning av de arbetsrättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Utred-         19

 

ningen avgav år 1984 betänkandena Arbetsmarknadsstriden 1 och II (SOU     1988/89:AU4 1984:18 och 19) samt hösten 1987 kartläggningsrapporten Gränstvister på arbetsmarknaden.

Förhandlingsutredningen tillsattes hösten 1987 med uppdrag att undersö­ka förutsättningarna att förbättra reglerna för avtalsförhandling och arbets­konflikter på den offentliga arbetsmarknaden. Utredningen avgav i januari i år rapporten Fack & Samhälle.

Med det redovisade utredningsmaterialet har skett en dokumentering av användningen av fackliga stridsåtgärder. Det kan därmed inte anses påkallat att riksdagen, såsom begärs i motion A731 (m), med ett särskilt uttalande fäster regeringens uppmärksamhet på hur stridsmedlen har utnyttjats. Utskottet vill tillägga att den frihet att tillgripa stridsåtgärder som av hävd råder i vårt land bygger på tillit till arbetsmarknadsparternas omdöme och ansvarskänsla. I detta ligger en förväntan att i första hand parterna själva ingriper för att lösa uppkommande problem av det slag som exempelvis de senaste årens organisationstvister har medfört.

Av det ovan anförda framgår att utskottet inte anser sig på grundval av motion A731 böra initiera begränsningar i arbetstagarorganisationernas möjligheter att gå till facklig strid. Inte heller är utskottet berett att tillstyrka kravet i vpk-motionen A742 på att arbetsgivarnas lockouträtt skall avskaffas, alternativt starkt begränsas.

Utskottet avstyrker sålunda motionerna A731 i aktuell del och A742.

Vad härefter gäller yrkandena i motionerna A731 och A746 att 200-kronorsregeln skall avskaffas vill utskottet anföra följande. I den modifierade form regeln har fått vid återinförandet år 1985 syftar den å ena sidan till att lägga ökad tonvikt vid åtgärder för att komma till rätta med de bakomliggan­de faktorer som har utlöst en olovlig konflikt och å andra sidan att tona ned den roll som skadestånden har fått i den allmänna debatten. Skadeståndens uppgift bör vara att stryka under grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Den nu gällande 200-kronorsregeln fyller dessa syften väl, och därför avstyrker utskottet motionerna A731 och A746 i hithörande delar.

1 motion I987/88:A738 hemställer Birger Hagård (m) om lagstiftning mot rättsstridigt tvång på arbetsplatser. Motionären förordar ett tillägg till straffbestämmelsen i 4 kap. 4 § brottsbalken av följande lydelse;

Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller att antaga erbjudet arbete.

En straffbestämmelse av det angivna slaget infördes vid sekelskiftet i den då gällande strafflagen. Bestämmelsen upphävdes år 1938. Utskottet anser inte att den efter 50 år bör införas på nytt utan avstyrker motionen.

Företagsblockader

Bakgrund

1 de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår blockad, bojkott

"eller annan därmed jämförlig åtgärd". 1 samma paragraf ges också regler för  20

 

tillåtligheten av en form för blockader, den s.k. indrivningsblockaden, som     1988/89:AU4 får användas även under avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda löner. En annan form av blockad, som uppmärksammats i nedanstående motioner, är blockad för att förmå företag att teckna kollektivavtal.

Motionerna

Följande motionsyrkanden syftar fill ett förbud mot blockad av enmansföre­tag, varmed här likställs familjeföretag, dvs. företag med endast familjemed­lemmar som anställda.

Alf Wennerfors m.fl. (m) yrkar i motion 1987/88: A731 att riksdagen skall begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansfö­retag. De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och rätfigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet. Det förekommer också att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte vill sluta kollekfivavtal, därför att de inte har några anställda, liksom mot företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisafion. Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna på senare år inte har förmått motsvara det ansvar som följer med den fria stridsrätten. De tillägger att blockader i vissa fall kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot enmansföretag och företag med enbart familjemedlemmar som anställda bör dock över huvud taget inte få förekomma.

Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) yrkar i motion 1987/88: A721 på förbud mot blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna. Mofionärerna anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att företaget tvingas skriva på ett avtal med en facklig organisation som de anställda inte vill låta sig representeras av. Detta är speciellt stötande i företag med endast familje­medlemmar som anställda. Åtgärden kan dessutom användas för att hindra tillkomsten av kompanjonföretag.

Christer Eirefelt m.fl. (fp) föreslår i motion 1987/88:A749 ett tillkännagi­vande till regeringen om att företag inte skall få diskrimineras på grund av att de är enmansföretag och/eller saknar kollektivavtal.

Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkar i mofion 1987/88:A748 att MBL skall ändras så att blockad av enmans- och familjeföretag förklaras vara en otillåten stridsåtgärd.

Slutligen föreslås förbud mot blockad av enmansföretag i mofion 1987/ 88: A720 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) på grund av vägran att teckna avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.

I den ovannämnda motionen A731 framställer Alf Wennerfors m.fl. (m) ett särskilt yrkande om begränsning av blockadrätten i övrigt. Motionärerna anför i den delen att det bör uppdras åt regeringen att snarast utforma förslag till lagfästa regler i syfte att begränsa blockader mot företag utan att man därmed kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta stridsåtgärder.

21

 

Utskottets överväganden                                                              1988/89: AU4

När utskottet tidigare år har behandlat motionsyrkanden om begränsning av blockadrätten likartade dem som ovan redovisats har utskottet hänvisat till att det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåt­gärder. Det ankommer på parterna att på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som skall gälla vid användningen av sådana åtgärder. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därmed de förevarande yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i motionerna A702, A720, A731, A748 och A759.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena om begränsning av blockadrätten i övrigt i motionerna A702, A721 och A731.

Arbetsrättsliga skadestånd

Inledning

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som sanktions­form vid olovliga arbetskonflikter. Utskottet redovisar nedan några frågor om skadestånd riktade mot arbetsgivare. Gemensamt för mofionerna är att de begär en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.

Motionerna

I monon 1987/88: A731 av Alf Wennerfors m.fl. (m) konstateras att flertalet skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser, fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst mindre företag hellre ett informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.

Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av skadestån­dens storlek. Alltför litet hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet. En liten företagares begränsade möjligheter att behärska lagstiftning­en i alla dess detaljer bedöms efter samma principer som ett storföretag med fillgång till all tänkbar juridisk expertis. Detta är särskilt allvarligt sedan avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd vid taxeringen slopades.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar att det klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs vidare i de likalydande
mofionerna 1987/88: A727 och 1987/88: A730 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c).
Motionärerna framhåller att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betrak­
tas som både svårtolkad och svårtillgänglig, vilket innebär problem inte minst
för småföretagen. Genom 1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit än
mer kännbara genom att arbetsgivarnas avdragsrätt har slopats. Samtidigt
har den s.k. 200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i     .,

 

dag ingen som  helst relation mellan skadeståndsbeloppen för mindre     1988/89:AU4 arbetsgivare och för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation uppnås mellan de skadestånd som kan ådömas mindre arbetsgivare resp. arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre grad än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man analyserar konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de s.k. informella skadestånden och eventuella missbruk av dem.

Vidare föreslår Elver Jonsson m.fl. (fp) i motion 1987/88:A746 en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering anförs att det torde vara en allmän uppfattning att de arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftning­en är numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre företagare, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för bagatellartade förseelser. I samband med den föreslagna översynen bör även uppmärksammas de s.k. informella skadestånden.

Utskottets överväganden

Vid behandlingen av likartade motionsyrkanden har utskottet anfört följan­de (AU 1986/87:8 s. 21-22);

Motionärerna vänder sig bl.a. mot de s.k. informella skadestånden, dvs. ersättningar som arbetsgivare betalar till motparten utan föregående dom­stolsprocess. Med anledning härav bör framhållas att den allmänna inrikt­ningen av de arbetsrättsliga reglerna är att parterna skall lösa uppkommande tvister i första hand genom förhandlingar i stället för genom rättegång. Denna princip understryks av en regel i arbetstvistlagen (4 kap. 7 §) som säger att arbetsdomstolen inte får ta upp ett mål till prövning utan föregående förhandlingar enligt MBL eller genom avtal fastställda förhandlingsordning­ar. Den praktiska innebörden av motionärernas förslag synes vara att det bör införas någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid sina förhand­lingar får komma överens om. Det är tveksamt om det är lämpligt eller ens möjligt att göra en sådan begränsning i den parterna tillkommande avtalsfri­heten. Om arbetsgivaren av skäl som anges i motionerna är mindre väl informerad om lagar och avtal och därigenom vid förhandlingarna kommer i underläge i förhållande till motparten så är detta, som utskottet framhållit i tidigare sammanhang, ett informationsproblem som inte skall avhjälpas genom ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I mofionerna framförs tanken att skadestånden bör vara möjliga att gradera efter företagens storlek, och i motionerna A727 och A730 ifrågasätts om ouppsåtliga fel över huvud taget skall leda till skadestånd. En sådan ordning bryter mot det arbetsrättsliga mönstret att reglerna gäller lika för alla och tar inte hänsyn till skadeståndens reparativa funktion. Blir exempelvis en arbetstagare uppsagd utan saklig grund är kränkningen lika stor vare sig

23

 

uppsägningen sker från ett större eller ett mindre företag. Företagets storlek     1988/89: AU4 bör av det skälet inte påverka den ekonomiska gottgörelsen för kränk­ningen.

Med åberopande av vad som redovisats anser utskottet sammanfattnings­vis att vad som anförts i mofionerna A727, A730, A731 och A746 inte motiverar ett initiativ från riksdagens sida till översyn av de arbetsrättsliga skadestånden och avstyrker för den skull de nämnda motionerna i motsva­rande delar.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1.   beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkandena 1-3, 1987/ 88:A748 yrkande 1 och 1987/88:A749 yrkande 2,

2.   beträffande utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet att riksdagen avslår motionerna 1987/88: A705 yrkande 1 och 1987/ 88:A733,

3.   beträffande program för facklig kontroll över ny teknik att riksdagen avslår motion 1987/88: A703,

4.   beträffande integritetsfrågor i arbetslivet vid införande av ny teknik

att riksdagen avslår motion 1987/88;A708,

5.            beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A718, 1987/88:A731 yrkan­dena 4-6 och 1987/88:A746 yrkandena 1 och 2,

6.            beträffande MBL inom den offentliga sektorn

att riksdagen avslår mofionerna 1987/88:A731 yrkandena 15 och 16 samt 1987/88:A746 yrkande 6,

7.            beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motion 1987/88:A731 yrkande 17,

8.   beträffande förhandlingar och information i småföretag att riksdagen avslår motion 1987/88;A731 yrkande 7,

9.   beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A715 yrkande 1, 1987/ 88:A719, 1987/88:A731 yrkande 12, 1987/88:A746 yrkande 5 och 1987/88:A748 yrkande 2 i motsvarande del,

10.   beträffande begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkande 8 och 1987/ 88:A742,

11.   beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen avslår mofionerna 1987/88:A731 yrkande 9 och 1987/ 88;A746 yrkande 4,

12.   beträffande lagstiftning mot rättsstridigt tvång pä arbetsplatser att riksdagen avslår motion 1987/88;A738,

13.   beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A702 i motsvarande del,

1987/88:A720, 1987/88:A731 yrkande 10, 1987/88:A748 yrkande 2 i                 24

motsvarande del och 1987/88:A749 yrkande 1,

 

14.         beträffande blockadrätten i övrigt                                1988/89: AU4
att riksdagen avslår mofionerna 1987/88:A702 i motsvarande del,

1987/88: A721 och 1987/88: A731 yrkande 11,

15.            beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen avslår mofionerna 1987/88:A727, 1987/88:A730, 1987/ 88:A731 yrkandena 13 och 14 samt 1987/88:A746 yrkande 3.

Stockholm den 17 november 1988 På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Marianne Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Kersfi Johansson (c), Lars-Ove Hagberg (vpk), Anna Horn af Rantzien (mp), Eivor Husing (s), Erik Holmkvist (m), Britt Bohlin (s), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c).

Reservationer

1. Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (mom. 1)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "När likartade" och på s. 9 slutar med "behandlade delarna" bort ha följande lydelse:

Ny teknik inom samhällslivets alla sektorer är en förutsättning för att vi skall kunna lösa sysselsättningsproblemen och få balans i den svenska ekonomin. Förändringarna sker i högt tempo och ställer stora krav på arbetsmarknadens funktionssätt liksom på de enskilda arbetstagarna, arbets­givarna och företagen. Kravet på anpassningsförmåga är stort, samtidigt som utvecklingen ger positiva möjligheter för såväl de enskilda arbetstagarna som företagen och den offentliga verksamheten.

Denna strukturomvandling måste bygga på den kompetens, ansvarskänsla och vilja att finna goda lösningar som finns hos arbetstagare och arbetsgivare. Det innebär att inflytandefrågorna måste ta sikte på att engagera de enskilda anställda i frågor som rör dem i arbetet.

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning har nu fungerat i över ett årtionde. Den har främst haft som motiv att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig princip att människor skall kunna vara med och påverka även på sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare gett möjligheter att ta till vara

 

arbetstagarnas kunskaper och speciella erfarenheter. Men det har under 1988/89:AU4 denna tid också ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas juridiska kompe­tens. Fortfarande har den viktiga frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den politiska demokratin inte kunnat få en tillfreds­ställande lösning.

Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i de föreliggande motionerna att de arbetsrättsliga reglerna nu bör ses över. Översynen bör inte begränsas till medbestämmandeområdet utan ha formen av en allmän översyn av hela den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att reglerna blir så långt möjligt klart och entydigt utformade samtidigt som det skapas utrymme för en större flexibilitet i tillämpningen som bättre än för närvarande tar hänsyn till både de mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagarnas rättigheter.

I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den egna arbetsplatsen.

Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en klar gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins principer och det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer bör via lagstiftningen ha möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.

Utskottet kommer senare i detta betänkande in på ytterligare frågor av stor betydelse för reformarbetet på medbestämmandeområdet. I de sam­manhangen kommer utskottet att närmare redovisa sin syn på den negativa föreningsrätten, den fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblock­ader, arbetskonflikter och skadestånd m.fl. frågor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade översynen av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de enskilda individerna får en starkare ställning, att det dras upp en klar gräns mot den politiska demokratin och att arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villko­ren för nyskapande förbättras.

Översynen bör ges parlamentarisk förankring.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A731. A748 och A749 bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88;A731 yrkandena 1-3, 1987/88:A748 yrkande 1 och 1987/88:A749 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

26

 

2.     Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (mom. 1,      1988/89: AU4
motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "När likartade" och på s. 9 slutar med "behandlade delarna" bort ha följande lydelse:

Som utskottet kommer att utveckla senare i betänkandet vid behandling av förslag från vpk bör den nuvarande MBL-lagstiftningen ersättas med en facklig rättighetslag som ger förstärkt förhandlingsrätt och vidgad strejk- och vetorätt m.m. Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar nämli­gen att den inte har förmått ändra maktpositionerna på arbetsplatserna. En översyn av MBL från de utgångspunkter som förordas i de tre borgerliga motionerna skulle innebära att de arbetandes ställning ytterligare försvaga­des i förhållande till arbetsgivarna. Ett sådant översynsarbete har inte utskottets stöd, varför motionerna A731, A748 och A749 avstyrks i de aktuella delarna.

3.     Utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet (mom.
2)

Lars-Ove Hagberg(vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Vad utskottet" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:

När MBL tillkom framställdes den nya lagen av socialdemokraternna som den största demokratiska reformen sedan den allmänna rösträtten infördes. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna anförde gemensamt bl.a. ätt reformen gav nya utgångspunkter för klassamarbete på arbetsplatserna. Den nya lagens karaktär av samarbetslag var sålunda uppenbar redan från början.

Det kan konstateras att MBL inte har gett lönearbetarna de demokratiska fri- och rättigheter de har rätt att kräva. Arbetarna och deras fackliga organisationer har också under de år som gått upplevt MBL som en stor besvikelse. Lagen har inte förmått förändra maktpositionerna på arbetsplat­serna. Detta bekräftades vid utskottets hearings förra hösten med arbetsta­garorganisationerna. Man får information och man får förhandla - fast ofta för sent, när affären är uppgjord, och i slutändan är det som förr alltid arbetsgivarna som bestämmer.

Som anförs i vpk;s motion A733 finns det anledning att vara kritisk mot begreppet medbestämmande. Kapitalister och lönearbetare har oförenliga klassintressen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom självständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna. För att ge stöd åt denna kamp behövs en rättighetslag som kan ligga till grund för ett rättighetsavtal som ersätter de menlösa s.k. medbestämmandeavtalen. I denna lagstiftning bör föras in förstärkta eller nya rättigheter för lönearbetar­na, exempelvis strejkrätt, förstärkt förhandlingsrätt och facklig vetorätt, rätt till fackliga möten på betald arbetsfid och till politisk verksamhet på arbetsplatserna, såsom närmare utvecklats i den nämnda motionen. Vetorät-

27

 

ten förutsätts gälla även åtgärder för utflyttning av verksamhet till annat land     1988/89: AU4 i enlighet med vad som anförts i vpk-motionen A705.

Utskottet anser sammanfattningsvis att det bör tillsättas en utredning med uppgift att lägga fram förslag till demokrafiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet. Regeringen bör underrättas härom.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse;

2.         beträffande utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A705 yrkande 1 och
1987/88:A733 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

4.       Program för facklig kontroll över ny teknik (mom. 3)

Lars-Ove Hagberg(vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "motionen A703" bort ha följande lydelse;

Utskottet ställer sig bakom vad som anförs i vpk-motionen A703 om facklig kontroll av teknikanvändningen. Den snabba utvecklingen inom främst mikroelektroniken får med nuvarande maktfördelning i samhället oftast negativa konsekvenser för såväl enskilda lönearbetare som orter och regioner. Svensk arbetarrörelse saknar ett självständigt program för att möta denna nya fas i den industriella utvecklingen.

Som framhålls i motionen finns det alternativ till de negativa inslagen i den teknologiska utvecklingen. Men det förutsätter att de anställda har alternati­ven klara när de möter den nya teknologin. En alternativ arbetsorganisation måste bygga på jämlik kunskapsnivå, bredare kompetens och möjlighet att förstå varandras arbete. 1 denna organisation skall finnas solidariskt ansvar för kollektivet medan hierarkiska ledningsprinciper bekämpas.

För att öka de fackliga organisationernas möjligheter att snabbt möta det hot mot sysselsättning och en god arbetsmiljö som ligger i den nuvarande utvecklingen bör regeringen skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag om ett samlat program för facklig kontroll över teknikens utveckling och användning i enlighet med vad som anförts i motion A703.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse;

3.            beträffande program för facklig kontroll över ny teknik

att riksdagen med bifall till motion 1987/88;A703 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5.       Negativ föreningsrätt (mom. 5)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "De föreningsrättsliga" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara en

28

 

självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att inte     1988/89AU4 behöva tillhöra en förening.  Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. Landsorganisationen beslöt visserligen vid 1986 års kongress att ändra sina stadgar så att utträdesrätten i fortsättningen blir ovillkorlig. Det återstår emellertid att se vilket genomslag detta får i praktiken hos de anslutna fackförbunden och hos utanförstående förbund.

Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskot­tets mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbets­platsen får aldrig göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemsskapet är den enskildes angelägenhet. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemsskap i en facklig organisation bör som föreslås i motionerna den negativa föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Utskottet anser slutligen att arbetsgivaren inte bör ha rätt att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgift mot den enskildes vilja.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar i motionerna A718, A731 och A746.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse; 5. beträffande negativ föreningsrätt att riksdagen med bifall till mofionerna 1987/88;A718, 1987/88;A731 yrkandena 4-6 och 1987/88:A746 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. MBL inom den offentliga sektorn (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Alltsedan 1980-talets" och slutar med "förevarande delarna" bort ha följande lydelse:

I debatten om de anställdas rätt till medbestämmande och den politiska demokratin har från regeringshåll hävdats att förekommande gränsdrag­ningsproblem kan lösas genom avtal. Detta är principiellt felaktigt. Frågor som gäller gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin får inte hänvisas till avgörande genom avtal mellan arbetsmark­nadens parter.

Gränsdragningsfrågan bör med hänsyn till det sagda bli föremål för en
utredning med sikte på att man uppnår en klar gränsdragning mellan den
politiska demokratin och de anställdas förhandlingsrätt. Vad utskottet
anförde i betänkandet 1981/82:4 i detta ämne, när det gäller beslutsprocessen
i kommuner och landsting, kan vara utgångspunkt för översynen, dock att        29

 

denna nu bör omfatta hela den offentliga sektorn. Översynen skall alltså     1988/89:AU4 omfatta även det statliga området, inkl. den omdiskuterade frågan om   ,a.•,:■.:■•■ formerna för  de  statsanställdas  medbestämmande vid beredningen  av  .. regeringsärendena.

Utskottet tillstyrker med det anförda de föreliggande yrkandena i motio­
nerna A731 och A746.                     ,              ,     .                      ..,'.■.

e/i att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande MBL inom den offentliga sektorn att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88;Ä731 yrkandena 15 och 16 samt 1987/88; A746 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7.       MBL inom den offentliga sektorn (mom. 6, motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 3                             -         ;

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar "Alltsedan 1980-talets" och slutar "förevarande delarna" bort ha följande lydelse;

De aktuella yrkandena i motionerna A731 (m) och A746 (fp) syftar till att försvaga arbetstagarnas ställning i förhållande till de offentliga arbetsgivar- " ' na. Detta syfte är inte förenligt med den begäran om en utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet som utskottet har begärt i det föregående. Detta utredningsarbete avser tvärtom att förstärka de anställdas positioner. Med hänvisning härfill avstyrks de nämnda motions- ,;. •.-,, yrkandena.

8.       Chefstillsättningar (mom. 7)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Frågan om"

och slutar med "föreliggande delen" bort ha följande lydelse;     ■;..:,

Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig förändring av
verksamheten  som  omfattas av förhandlingsskyldigheten  i  MBL.  Som  ;..  ,

framhålls i motion A731 kan denna ordning starkt ifrågasättas.    ,, ,- ,.,     ,

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och företräder
ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och/eller deras organisa- .i:   ,.!,.:
tioner. Eftersom arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för verksamheten
måste det vara hans rätt att utse den som skall vara chefoch företräda honom.      i  ,.. ..
Detta hindrar givetvis .inte samråd med eller information till de fackliga.      ,

representanterna - under förutsättning att kravet på sekretess av hänsyn till          ,■

dem som söker chefsbefattningarna kan upprätthållas.

Mot bakgrund  av det  anförda föreslår utskottet med fillstyrkan av ,. t-, j ,; motionen i denna del att regeringen får i uppdrag att snarast återkomma.till riksdagen med lagförslag som innebär att tillsättandet av chef inte skall omfattas av förhandlingsskyldigheten enligt MBL.

30

 

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:  1988/89:AU4

7.        beträffande chefstillsättningar                         i     i;
att riksdagen med bifall fill motion 1987/88:A731 yrkande 17 som sin
mening ger regeringen fill känna vad utskottet anfört.

9.     Förhandlingar och information i småföretag (mom. 8)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "När hknande" och slutar med "aktuella delen" bort ha följande lydelse:       ,

MBL tillämpas inte så att information och förhandlingar i de små företagen kan ske direkt med de anställda. På många små arbetsplatser företräds de anställda i stället av en facklig ombudsman, som ofta har begränsade möjligheter att sätta sig in i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det kan därför förekomma att väsentlig information når de anställda först långt efter det att arbetsgivaren har fullgjort sin lagstadgade informafions- och förhandlingsskyldighet gentemot den fackliga organisationen.

En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i detta hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen för dess arbetsrättsliga beredningsarbete pröva nya modeller för fullgörande av förhandlings- och informationsskyldigheten med beaktande av yad som har anförts i motion A731.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse;

8.         beträffande förhandlingar och information i småföretag

att riksdagen med bifall till motion 1987/88;A731 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10.    Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 9)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Motionsyr­kanden med" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är betänkligt att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot etablerings­friheten. Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin näringsutöv­ning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL, så att de påtalade missförhållandena kan undanröjas. Regeringen bör lägga fram förslag härom med ledning av vad som anförts i motionerna A715, A719, A731, A746 och A748.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9.         beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88: A715 yrkande 1,

1987/88; A719,1987/88: A731 yrkande 12,1987/88; A746 yrkande 5 och    31

 

1987/88:A748 yrkande 2 i motsvarande del som sin mening ger     1988/89:AU4 regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder (mom. 10)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utnyttjandet av" och på s. 20 slutar med "och A742" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motion A731 anföra följande:

Med rätten  att vidta stridsåtgärder och  lagstiftarens förtroende för parterna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig        •■ att uppnå.

En ytterligare förutsättning för statsmakternas inställning är att det råder balans mellan parterna på arbetsmarknaden i den meningen att en stridsåt­gärd från den ena parten kan mötas med motåtgärder från den andra parten. Så är inte längre fallet.

Under senare år har den fackliga stridsrätten utnyttjats på ett sätt som ger anledning till oro. Strejkbenägenheten är högre än tidigare. Konflikterna får    . allvarligare konsekvenser än tidigare för hela samhället på grund av dess ökade komplexitet och sårbarhet.

Till principerna för fackliga stridsåtgärder hör att tredje man i görligaste mån skall hållas utanför konflikterna, men på den offentliga sektorn kan denna princip över huvud taget inte upprätthållas. Arbetsgivarna är i stort sett okänsliga för konfliktens ekonomiska verkningar. De kan inte besvara en omfattande strejk med en motsvarande lockout, eftersom en sådan åtgärd i första hand inte drabbar dem själva utan de svaga grupperna i samhället.

Som ett utslag av de stigande spänningarna mellan de offentliganställdas och privatanställdas organisationer har konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister blivit vanligare. 1 dessa konfliktsituationer kan arbets-     ,-.,   , givaren inte påverka konfliktens utgång utan har bara att tillhandahålla slagfältet.

Mot den angivna bakgrunden är det beklagligt att regeringen ännu inte framlagt förslag i syfte att skapa en stabilare ordning och ett återupprättande av respekten för hävdvunna spelregler.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen. Motion A742 (vpk) om lockouträtten avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse;

10. beträffade begränsningar av rätten au tillgripa stridsåtgärder att riksdagen med bifall till motion 1987/88: A731 yrkande 8 samt med avslag på motion 1987/88:A742 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

32

 

12.                                                                             Begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder                                                              1988/89: AU4
(mom. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utnyttjandet av" och på s. 20 slutar med "och A742" bort ha följande lydelse:

Enligt en särskild bestämmelse i regeringsformen har såväl arbetstagare som arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder såsom strejk resp. lockout, om inte annat följer av lag eller avtal. Utskottet instämmer med vänsterpartiet kommunisterna i att man i lagstiftningen bör göra en klar åtskillnad mellan strejk och lockout. Strejken är arbetarnas yttersta vapen i en arbetskonflikt när de drar fillbaka sin arbetskraft som kapitalet behöver för att berika sig. Kapitalisterna äger naturfillgångar, energi, kapital, fabriker och varor. De behärskar forskning, teknik och handel, och de har makten att besluta om nedläggningar och investeringar.

Med den oinskränkta lockouträtt som nu råder har arbetsgivarna alla medel på sin sida: ägandet, makten och dessutom den lagliga möjligheten att ställa arbetstagarna utan försörjning. Mot den bakgrunden bör regeringen, såsom föreslås i motion A742, utarbeta ett lagförslag som innebär att rätten att tillgripa lockout upphör eller i varje fall att möjligheterna för arbetsgivar­na att sätta in denna stridsåtgärd starkt begränsas.

Samtidigt avstyrker utskottet yrkandet i motion A731 (m) om ett fillkännagivande till regeringen som syftar till inskränkningar i arbetstagar­nas möjligheter att gå till facklig strid.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse;

10. beträffande begränsningar av rätten au tillgripa stridsåtgärder att riksdagen med bifall till motion 1987/88: A742 samt med avslag på motion 1987/88:A731 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13.     200-kronorsregeln (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vad härefter" och slutar med "hithörande delar" bort ha följande lydelse:

Regeln i 60 § MBL att skadestånd normalt inte skall dömas ut om en arbetsnedläggelse upphört senast när arbetsgivaren och facket har tagit upp överläggningar enligt 43 § innebär att den olovliga strejken erkänns om påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackhga organisafionen som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning även att man undergräver de fackliga organisationernas auktoritet och därmed deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr. infördes redan        ,,

 

år 1928. Beloppet var på den fiden en kännbar påföljd. I dag är det samma     1988/89:AU4 belopp som en parkeringsbot, fastän brott mot fredsplikten är en väsentligt        .   . allvarligare sak.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet motionärernas uppfattning att skadeståndsreglerna i 60 § bör återfå den lydelse de hade åren 1977-84. ,, De skadeståndsregler som då gällde ledde inte till någon generell höjning av , ' , skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen bättre möjligheter än nu är fallet att göra nyanserade bedömningar med hänsyn till omständigheterna i de olika målen och, när så var motiverat, göra särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter. Nedan läggs fram förslag till lagändring.

e/i att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande 200-kronorsregeln att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A731 yrkande 9 och 1987/88:A746 yrkande 4 antar följande

34

 

Förslag.till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet

1988/89: AU4

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

60 §

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetsta­gares deltagande i en olovlig stridsåt­gärd skall domstolen, om arbetskon-flikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart som möj­ligt

1.   ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och

2.   om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskon-flikten, besluta ätten ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till arbete skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i satnband med en första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas en arbetstaga­re för deltagande i en olovlig stridsåt­gärd. Denna begränsning gäller dock inte, om arbetstagaren underlåter att följa ett åläggande av domstolen om återgång till arbetet och stridsåtgär­den med hänsyn till omständigheter­na måste betraktas som särskilt all­varlig eller anmärkningsvärd.

Är någon skadeståndsskyldig en­ligt denna lag, kan skadeståndets be­lopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha ittgåit, om del är skäligt med hänsyn till den skadevål-' ländes ringa skuld, den skadelidan­desförhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller om­ständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första styck­et av arbetstagares skadeståndsskyl­dighet för deltagande i olovlig strids­åtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har framkom­mit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna av överläggningen.

35

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. De nya bestämmelserna     1988/89:AU4 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas paragrafen i sin äldre lydelse.

14.    200-kronorsregeln (mom. 11)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Vad härefter" och slutar med "hithörande delar" bort ha följande lydelse:

I de demokratiska rättigheter i arbetslivet som utskottet i det föregående har ställt sig bakom skall ingå att strejkskadestånden avskaffas. Samtidigt med framställningen om ett utredningsarbete om denna rättighetslagstiftning kan riksdagen inte acceptera en höjning av skadeståndsnivån, varför yrkandena i motionerna A731 (m) och 746 (fp) med den inriktningen avstyrks.

15.    Förbud mot blockad av enmansföretag (mom. 13)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "När utskottet" och slutar med "och A759" bort ha följande lydelse:

Det har i princip överlåtits till parterna på arbetsmarknaden att bestämma vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad av enmansföretag och rena familjeföretag sett mot den bakgrun­den är en omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse; 13. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88; A702 i motsvarande del, 1987/88: A720,1987/88; A731 yrkande 10,1987/88:A748 yrkande 2 i motsvarande del och 1987/88;A749 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16.    Blockadrätten i övrigt (mom. 14)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Av samma" och slutar med "och A73r' bort ha följande lydelse;

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för parterna att själva besluta om art och omfattning av dessa åtgärder följer som tidigare framhållits att åtgärderna står i rimlig proportion till det resultat man

36

 

väntar sig att uppnå. Alla fackliga organisafioner har inte förmått leva upp till     1988/89: AU4 detta ansvar.

Mot den bakgrunden bör det uppdras åt regeringen att snarast lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag i övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmark­nadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta stridsåtgärder.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A702, A721 och A731 bör bringas till regeringens kännedom.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14.         beträffade blockadrätten i övrigt

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A702 i motsvarande del, 1987/88:A721 och 1987/88:A731 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Vid behandlingen" och på s. 24 slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse;

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering som sker genom kollektivav­talen. Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre företag, som av naturliga skäl inte kan ha fillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för bagatellartade förseelser.

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en analys med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband härmed bör även uppmärksammas de s.k. informella skadestånden. Det får ankomma på regeringen att bestämma i vilken form detta översynsarbete skall bedrivas.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15.         beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A727,1987/88:A730, 1987/88:A731 yrkandena 13 och 14 samt 1987/88:A746 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

37