Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redogörelse

1987/88:1 ^

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Redog.

1987/88:1

1 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: Martin Naylor
ISSN 0282-0560
Gotab, Stockholm 1987

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m.m.

Ifrågasatta felaktigheter i hovrätts dom om ansvar och skadestånd
för misshandel; även uttalande om begränsningar i JO:s tillsyn över

domstolar 19

Ansökan om lagsökning har överlämnats från en tingsrätt till en

annan; fråga om detta alltid kan anses vara tillåtet 32

Frågor om rekrytering av förmyndare och kontroll av deras

lämplighet m.m 35

Fråga om omfattningen av överförmyndares tillsynsskyldighet, då
god man avser att - mot huvudmannens vilja - försälja dennas
byggnader på arrenderad mark 38

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisinspektör för vårdslös myndighetsutövning (beslut

angående frihetsberövande) 43

Åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse på grund av brott mot

tystnadsplikt 47

Fråga om åtal på grund av underlåtenhet att återställa beslagtaget

gods sedan beslaget hävts 50

Beslut om anhållanden och hantering av beslagtagen egendom ... 52

Husrannsakan och hämtning till förhör i samband med en större
utredning av misstänkta skattebrott, särskilt angående behovs- och

proportionalitetsprinciperna 64

Utlämnande av schweiziskt förundersökningsmaterial till svensk

skattemyndighet m. m 80

Frågor om genomförande av förhör med anledning av anmälan mot

polisman och om skyldighet att uppta en sådan anmälan 84

Grunden för polisingripanden mot medlemmar av Greenpeace och
mot en pressfotograf i samband med att ett fartyg lossat sin last vid

Scanraff i Lysekil 86

Polisens utlämnande av uppgifter till kronofogdemyndighet i visst

fall 93

Frågor om polismäns agerande i samband med ett omhändertagande
97

Förföljande med icke polismålad polisbil 101

Polismyndighets handläggning av fråga om tagande i förvar i visst

utlänningsärende 103

Avlyssning av telefonsamtal till offentlig försvarare m. m 109

Kriminalvård

Ordningen med tidsbeställning avseende besök hos och telefonsamtal
med intagna på allmänna häktet i Stockholm; tillika angående

myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till JO lil

Fråga om rätt för intagen i kriminalvårdsanstalt att inneha domar

och förundersökningsprotokoll m.m 114

Fråga om det riktiga i att personal vid kriminalvårdsanstalt underrättar
kronofogdemyndighet om intagens tillgångar m. m 117

Skyddskonsulents kontroll av klients lägenhet 122

II FÖRSVARET m. m.

Åtal mot en överste för tjänstefel genom åsidosättande av förvaltningslagens
jävsbestämmelser 125

Regementschef har fattat beslut om avskrivning av ersättningsmål,

där han själv var part 130

Fråga om synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet i ett militärt

ersättningsmål 131

Fråga om en bestraffningsberättigad chef har möjlighet att inom
ramen för tillrättavisningsinstitutet ändra en underlydandes beslut i

skärpande riktning 134

Fråga om officers rätt att ta fingeravtryck av värnpliktiga. Även

fråga om felaktig förhörsmetod 134

Fråga om skiljande av värnpliktig från befattningsutbildning vid
flygvapnet m.m 136

III VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Hem för särskild tillsyn - en undersökning rörande vården och

behandlingen på hemmen 144

Fråga om sekretesslagens bestämmelser åsidosatts inom arbetet i de

lokala narkotikagrupperna i Örebro län 148

Frågor rörande preliminärskatteavdrag vid utbetalning av barnpension
och barntillägg till kommun för kostnader för vård i familjehem
149

Socialnämnds skyldighet att meddela beslut i ärende om bistånd

enligt socialtjänstlagen (SoL) 151

Verkställighet av dom om vård enligt 1 § lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) 152

Fråga om när ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 §
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

4 verkställts 154

Om länsstyrelses utredningsansvar i ärende enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) - särskilt frågan om vilken betydelse

som skall tilläggas ett i ärendet avgivet läkarintyg 156

Verkställighet av beslut om vård enligt lagen om vård av missbrukare
i vissa fall (LVM) m.m 160

Hälso- och sjukvård m.m.

Nattpersonal tog samtidigt rast varvid patienterna på en psykiatrisk
klinik lämnades utan tillsyn. Härvid begick en patient självmord och
en annan patient anlade eld i en medpatients säng. - Fråga om
sjukvårdshuvudmans och sjukvårdspersonals ansvar för patienterna.
 Tillika fråga om socialstyrelsen med tillräcklig omsorg utrett de

två händelserna 164

Landsting ville skriva ut en 81-årig kvinna från ett enskilt vårdhem
där hon vårdats i 19 år till eget boende med stöd från socialtjänsten.

- Fråga om landstings ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen i

förhållande till kommuns ansvar enligt socialtjänstlagen 167

Vissa övriga ärenden 173

Socialförsäkring

Beslutsdokument hos allmän försäkringskassa i ärende som avgörs

av kassans förtroendemannaorgan 175

Allmän försäkringskassas utformning av beslut om livränta enligt

lagen om arbetsskadeförsäkring 175

Allmän försäkringskassas tillämpning av 7 kap. 7 § sekretesslagen i
samband med kommunicering av föredragningspromemoria 177

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:stillsynskompetensm. m 180

Offentlighet och sekretess m.m.

Fråga om verksamhetsplaner som de olika klinikcheferna sänt till
ett regionsjukhus var allmänna och offentliga handlingar. Tillika
fråga om olika kliniker vid samma sjukhus utgör självständiga

enheter i sekretesslagens mening och om besvärshänvisning 182

Allmänna handlingars offentlighet - förfarande i tjänstetillsättningsärende
190

Länsstyrelsetj änstemans rätt att yttra sig i massmedier 193

Fråga om länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev från ett

inkassoföretag till en person med ”spärrad” adress 195

Fråga om handlingar som inkommit till en kommun varit att anse
som allmänna (2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 198

Offentlighetsprincipen och stängning av kommunala myndigheter
under klämdagar m. m 200

Taxering och uppbörd

JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift? 207

JO om existensminimum vid skatteavdrag - en utvärdering av ett

institut 209

Uttalanden om ansvaret för processledning i skattemål m. m 214

Vissa övriga ärenden 217

Exekution

Utmätning av videogram 221

Informationsutbyte/samarbete mellan myndigheter; dessutom ifrågasatt
formulering i tillsynsmyndighets förfrågan hos konkursförvaltare
223

Kronofogdes närvaro vid revision 226

Tagande i förvar av egendom, som kan bli föremål för betalningssäkringm.
 m 232

Invändningar mot skattekrav; utmätning av fast egendom 235

Vissa övriga ärenden 236

Tullväsendet

Fråga om disciplinärt ansvar vid felaktig tullkontroll samt fråga om
Lund är en plats som har förbindelse med utlandet i varusmugglingslagens
mening 242

Vilseledande uppgifter i informationsblad om gällande regler för
tullfrihet för bil som tas in i landet som flyttsak? 250

Övrigt

Vissa folkbokföringsärenden 253

En ledamot av en statlig nämnd bör lämna sammanträdeslokalen

vid behandling av ärende där ledamoten anser sig jävig 255

Fråga om jäv för stadsarkitekt 256

En länsstyrelse har av misstag tillställt jägare beslut med längre
jakttid än vad som avsetts. Länsstyrelsen har rättat felen med

hänvisning till säkerhetsskäl. Fråga om tillåtligheten av detta 258

Fråga om avstängning från ett kommunalt lånebibliotek 260

Uttalanden angående förutsättningarna för att skolmyndigheter

skall kunna genomföra alkoholtest på skolelever 263

Uttalande angående myndigheters neutralitet i arbetsmarknadskonflikter
264

Författningsenlig hantering av en införsel av kött ifrån Brasilien?

Var det häst-, mul- eller åsnekött i kartongerna? 265

6 Vissa andra ärenden 271

BILAGOR

1. Personalorganisationen 275

2. Förteckning över de ärenden, som har varit anhängiga hos
regeringen tiden den 1 juli 1986-den 30 juni 1987 genom skrivelser

från justitieombudsmännen före den 1 juli 1986 276

3. Sakregister 277

4. Summary in English 331

7

■ ■

-

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns berättelse för verksamhetsåret den 1 juli
1986-den 30 juni 1987.

Riksdagen antog den 5 november 1986 en ny lag (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän (KU 1986/87:2, rskr 3). Vissa
ändringar har också skett i riksdagsordningen. Instruktionen trädde i kraft
dagen efter den dag då val av chefsjustitieombudsman första gången
förrättats under 1986/87 års riksmöte. Riksdagen företog val av chefsjustitieombudsman
den 3 december 1986.

Någon ändring har inte skett beträffande JO:s ställning som ett extraordinärt
organ, formerna för kontrollen av den offentliga verksamheten och omfattningen
av tillsynsområdet. Beträffande tillsynens inriktning skall - som vid
1975 års JO-reform - klagomål från enskilda ha prioritet i förhållande till
andra arbetsuppgifter. Det utrymme som kan finnas för andra uppgifter skall
vara beroende av vilka resurser som åtgår för klagomålen och det får
ankomma på JO själv att bedöma vilka verksamhetsformer i fråga om bl. a.
inspektioner och s. k. projekt som bäst gagnar syftet med JO:s verksamhet.
JO:s granskning av kommunala organ som har hand om statlig verksamhet
skall intensifieras och den närmare inriktningen av JO:s verksamhet i denna
del får avgöras av JO själv. En anpassning av JO:s åklagarroll till vad som
gäller för åklagare i allmänhet skall äga rum. JO har inte utrustats med några
nya befogenheter utöver dem som JO tidigare hade. Ämbetet skall bestå av
en chefsjustitieombudsman och tre justitieombudsmän och deras mandatperioder
skall vara fyraåriga. Chefsjustitieombudsmannen har fått en mera
markerad chefsroll. Han skall ha det övergripande ansvaret för verksamheten
och för ämbetets organisation. Han skall ensam bestämma över
arbetsordningen och inriktningen i stort av verksamheten. Beträffande
innebörden i övrigt av reformen hänvisas till KU 1986/87:2 (jfr även SOU
1985:26).

1 Organisationer!

Vid val den 3 december 1986 utsågs justitieombudsmannen, tillika administrative
chefen för ombudsmannaexpeditionen, Per-Erik Nilsson att vara
chefsjustitieombudsman. Riksdagen biföll den 11 december 1986 en anhållan
från justitieombudsmannen Tor Sverne om entledigande från befattningen
som justitieombudsman med utgången av mars månad 1987. Vid val den 1
april 1987 utsågs hovrättsrådet Gunnel Norell Söderblom att från denna dag
vara justitieombudsman. Justitieombudsmannen Sigvard Holstad har förordnats
till regeringsråd från och med den 1 juli 1987. Vid val den 13 maj 1987
utsågs professorn i offentlig rätt vid Stockholms universitets juridiska
fakultet Hans Ragnemalm att vara justitieombudsman från den 1 juli 1987.

Chefsjustitieombudsmannen Per-Erik Nilsson har i skrivelse till riksdagen
den 23 juni 1987 begärt sitt entledigande från uppdraget att vara chefsjustitieombudsman.

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under verksamhetsåret. Arbetsordningen finns intagen i
ämbetsberättelsen 1981/82 s. 401 f. En ny arbetsordning håller på att
utarbetas med anledning av 1986 års JO-reform.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken

Balansläget

Ingående balans 1 215

Nya ärenden

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 38

Klagomål och andra framställningar från enskilda 2 899
Initiativärenden med anledning av inspektioner 32

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar etc. 52 3 021

Summa balanserade och nya ärenden 4 236

Avgjorda ärenden 1.7.1986-30.6.1987 3 083

Utgående balans 1 153

Klago- och initiativärenden 1.7.1976-30.6.1987

År

Klagoärenden

Initiativärenden

1976/77 1.7-30.6

2 933

204

1977/78 1.7-30.6

2 993

163

1978/79 1.7-30.6

3 023

165

1979/80 1.7-30.6

3 211

140

1980/81 1.7-30.6

3 464

87

1981/82 1.7-30.6

3 399

95

1982/83 1.7-30.6

3 688

133

1983/84 1.7-30.6

3 397

101

1984/85 1.7-30.6

3 163

141

1985/86 1.7-30.6

3 323

85

1986/87 1.7-30.6

2 899

84

Som framhållits i tidigare ämbetsberättelser bör siffrorna för antalet
initiativärenden läsas mot bakgrund av policyn att undvika remisser på grund

av iakttagelser under inspektioner och i stället göra behövlig utredning på
platsen så att vägledande uttalanden direkt kan antecknas i inspektionsprotokollet.

Under verksamhetsåret avgjordes 3 083 ärenden. Av dessa var 2 947
klagoärenden och 98 inspektions- och andra initiativärenden. Balansen (=
antalet oavgjorda ärenden vid verksamhetsårets utgång) var 1 153 ärenden
eller en minskning med 62 ärenden i förhållande till närmast föregående
verksamhetsår.

Månadsöversikt över ärendena

Månad

Nya

Avgjorda

Balans

Juli

219

134

1 300

Augusti

197

206

1 291

September

247

284

1 254

Oktober

233

290

1 197

November

290

261

1 226

December

239

278

1 178

Januari

237

260

1 164

Februari

327

317

1 174

Mars

310

384

1 100

April

260

240

1 120

Maj

192

212

1 100

Juni

270

217

1 153

3 021

3 083

Antalet nya ärenden under perioden var 3 021 eller 419 färre än under
närmast föregående verksamhetsår. 84 av de nya ärendena var initiativärenden
och 38 var remisser från riksdag, departement och myndigheter. Antalet
klagoärenden var 2 899, dvs. 424 färre än under föregående verksamhetsår.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1986-den 30 juni 1987 hos riksdagens
ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde Avgjorda utan Erinran el. Åtal eller Framställn. Summa

slutlig anled- annan kritik disciplinär till riksdagen ärenden
ning till kritik bestraffning eller

regeringen

Domstolsväsendet 3 3

Åklagarväsendet 1 1

Polisväsendet 1 1

Försvarsväsendet 2 13 15

Kriminalvård 1 1

Socialtjänst 15 29 44

Sjukvård 2 5 7

Exekutionsväsendet 1 2 3

Taxerings- och uppbörds väsendet

3 9 1 13

Övriga förvaltningsärenden
8 2 10

Summa ärenden 33 64 1 98

Tablå över utgången i de under perioden den 1 juli 1986-den 30 juni 1987 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoärendena

Sakområde

A wisn. eller
avgörande
utan särskild
utredning

Överläm-nande enl.
18 § instr.

Avgjorda
efter utredn.
utan kritik

Erinran eller
annan kritik

Åtal eller
disciplinär
bestraffning

Framställning Summa
till riksdagen ärenden
eller

regeringen

Domstolsväsendet

73

163

19

255

Åklagarväsendet

17

3

81

14

115

Polisväsendet

95

162

38

295

Försvarsväsendet

12

19

4

35

Kriminalvård

13

5

134

19

171

Socialtjänst

75

27

235

51

388

Sjukvård

76

16

91

9

1

193

Allmän försäkring

36

1

39

9

85

Arbetsmarknaden m.m

29

1

11

5

46

Byggnads- och vägärenden . . .

31

2

29

5

67

Exekutionsväsendet

34

3

98

34

169

Kommunal självstyrelse

67

1

26

12

106

Övriga länsstyrelse- och

kommunikationsärenden ..

55

34

12

101

Taxerings- och uppbörds-

väsendet

87

14

135

59

1

296

Utbildnings-, kultur-, kyrko-

frågor m. m

44

57

10

lil

Jordbruksärenden, miljövård,

hälsovård m. m

41

41

18

100

Tjänstemannaärenden

55

21

4

80

Offentlighetsärenden

33

3

38

28

102

Övriga förvaltningsärenden ..

60

3

94

11

168

Frågor utanför kompetens-

området och oklara yrkan-

den

64

64

Summa ärenden

997

79

1 508

361

1

1

2 947

2.2 Besvarande av remisser

Riksdagens ombudsmän har besvarat 35 remisser från departement.

JO Nilsson har yttrat sig till

1) civildepartementet över 1982 års kyrkokommittés slutförslag till lokal
och regional organisation i Svenska kyrkan (SOU 1986:17 och 18) Framtid i
samverkan

2) arbetsmarknadsdepartementet över lönegarantiutredningens betänkande
(SOU 1986:9) Ny lönegarantilag

3) justitiedepartementet över ett förslag av 1982 års kyrkokommitté om
tystnadsplikt inom Svenska kyrkans församlingsarbete

4) civildepartementet över 1984 års insynsutrednings betänkande (Ds C
1986:5) Statsmakternas granskning av statliga bolag och stiftelser

5) finansdepartementet över utredningens om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen slutbetänkande (SOU 1986:39) Skatteprocessen

6) finansdepartementet över skatteförenklingskommitténs betänkande
12 (Ds Fi 1986:20) Ersättning för kostnader i skatteärenden och skattemål

7) justitiedepartementet över promemorian (Ds Ju 1986:3) Europarådskonventionen
och rätten till domstolsprövning i Sverige

8) finansdepartementet över vägtrafikskatteutredningens slutbetänkande
(Ds Fi 1986:23) Översyn av vägtrafikbeskattningen Del 8 Författningsteknisk
översyn m. m.

9) justitiedepartementet över data- och offentlighetskommitténs delbetänkande
(SOU 1986:46) Integritetsskyddet i informationssamhället 2

10) justitiedepartementet över en framställning av skatteförenklingskommittén
om höjning av beloppsgränsen i 18 § tredje stycket 6. lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar

11) justitiedepartementet över yttrandefrihetsutredningens betänkande
(Ds Ju 1986:4) Förslag om följdlagstiftning till en grundlagsreform angående
yttrandefriheten

12) finansdepartementet över skatteförenklingskommitténs betänkande
(Ds Fi 1987:1) Tolkningsbesked i skattefrågor

13) civildepartementet över kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande
(SOU 1987:4-5) Kyrkoförfattningar II - En ny kyrkolag m. m.

JO Wigelius har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över rättegångsutredningens delbetänkande
(SOU 1986:1) Översyn av rättegångsbalken 2 Högsta domstolen och
rättsbildningen

2) justitiedepartementet över 1981 års polisberednings slutbetänkande
(SOU 1985:62) Inriktningen av polisverksamheten

3) justitiedepartementet över en framställning från rikspolisstyrelsen om
ändringar i polisförordningen (1984:730)

4) justitiedepartementet över fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU
1986:13-15) Påföljd för brott

5) justitiedepartementet över åklagarkommitténs betänkande (1986:26)
Åklagarväsendets lokala organisation m. m.

6) justitiedepartementet över en framställning från rikspolisstyrelsen om
ändring av kungörelsen (1967:419) om användning av spikmatta i polistjänsten 7)

justitiedepartementet över riksrevisionsverkets rapport (1986:288)
Utnyttjandet av kriminalvårdens anstalter

8) arbetsmarknadsdepartementet över asylutredningens slutbetänkande
(SOU 1986:48) Rättssäkerheten vid direktavvisningar

9) justitiedepartementet över förmynderskapsutredningens betänkande
(SOU 1986:50) God man och förvaltare

10) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju

1986:12) Resning i brottmål vid jäv

11) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju
1986:10) Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och
rättegång m. m.

12) justitiedepartementet över rättegångsutredningens delbetänkande (Ds
Ju 1986:9) Några frågor om de särskilda rättsmedlen

13) justitiedepartementet över fängelsestraffkommitténs skrivelse 1986-12-04 med förslag till ändringar i brottsbalken m. m.

14) arbetsmarknadsdepartementet över medborgarskapskommitténs betänkande
(Ds A 1986:6) Dubbelt medborgarskap

15) justitiedepartementet över en promemoria om tillämpningen av 46
kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken

JO Holstad har yttrat sig till

1) civildepartementet över Statens arbetsmarknadsnämnds rapport (Ds C
1986:6) Hälsoundersökningar i statlig tjänst m. m.

2) justitiedepartementet över en framställning från kammarrätten i Stockholm
och länsrätten i Stockholms län om ändring av 10 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

3) justitiedepartementet över en framställning från försvarets materielverk
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

4) justitiedepartementet över en framställning från Sveriges psykologförbund
om ändring i sekretesslagen (1980:100)

JO Sverne har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över data- och offentlighetskommitténs delbetänkande
(SOU 1986:24) Integritetsskyddet i informationssamhället 1

2) socialdepartementet över socialberedningens betänkande (SOU
1986:19) Aktuella socialtjänstfrågor

JO Norell Söderblom har yttrat sig till
justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1987:3)
Vissa ändringar i sekretesslagen

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering m. m.

JO Nilsson har under verksamhetsåret slutfört ett projekt om respiträntan
genom beslutet ”JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?”
(se s. 207). I beslutet, som överlämnats till riksdagens skatteutskott,
finansdepartementet och riksskatteverket, görs en framställning till regeringen
(finansdepartementet) om ett tillägg till 32 § uppbördslagen (1953:272) av
innebörd att respitränta inte skall tas ut när den tillkommande skatten beror
på förhållande som den skattskyldige inte kunnat påverka eller kontrollera.
JO Nilsson har vidare slutfört ett annat projekt om institutet existensminimum.
 Beslutet betitlat ”JO om existensminimum vid skatteavdrag - en
utvärdering av ett institut” har överlämnats till nyssnämnda myndigheter och
samtliga länsstyrelser och lokala skattemyndigheter. Även detta beslut har
föranlett en framställning till regeringen (finansdepartementet). Beträffande
motiveringen för framställningen hänvisas till s. 209 i denna ämbetsberättelse.

JO Nilsson har vidare till riksdagens skatteutskott och justitieutskott,
justitiedepartementet, finansdepartementet och riksskatteverket överlämnat
ett beslut i ett initiativärende angående handläggningstider och samarbete
i skattemål med tonvikt på förhållandena i Malmöhus län.

JO Wigelius har överlämnat ett beslut till förmynderskapsutredningen med
synpunkter på handläggningstider i tillståndsärenden hos överförmyndare
och överförmyndarnämnder.

JO Sverrie har överlämnat till

1) socialstyrelsen ett beslut med iakttagelser vid granskningen av ärenden
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I beslutet ifrågasätts
bl. a. en ändring av grunderna för vård enligt LVM

2) socialberedningen ett beslut angående vården av missbrukare i vilket
påpekas vikten av en nära samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och
sjukvården

3) socialberedningen ett beslut angående verkställighet av beslut om vård
enligt LVM

4) socialdepartementet ett beslut angående iakttagelser av förhållandena
vid statens rättsläkarstation i Uppsala

5) socialdepartementet ett beslut med förslag till åtstramning av rutinerna
för handläggning av arbetsskadeärenden

6) socialdepartementet ett beslut angående kommuns handläggning av ett
biståndsärende, där kommunen i fråga om begreppet skälig levnadsnivå inte
godtagit regeringsrättens och den egna länsrättens uppfattning

7) riksdagens justitieutskott och socialutskott, justitiedepartementet och
socialdepartementet ett beslut med påpekande om långa vänte- och undersökningstider
för rättspsykiatriska undersökningar

8) civildepartementet ett beslut med påpekande att ansvaret för sjukkontroll
m. m. i enskilda ärenden inte återfaller på försäkringskassan i fråga om
statsanställda med arbetsgivarinträde

9) justitiedepartementet, socialdepartementet, socialstyrelsen, domstolsverket,
 Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet ett beslut med
titeln ”Hem för särskild tillsyn (12 § lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga, LVU) - en undersökning rörande vården och behandlingen på
hemmén”.

JO Holstad har överlämnat till

1) riksskatteverket ett beslut rörande en länsstyrelses åtgärd att i enlighet
med en överenskommelse mellan länsstyrelsernas datachefer vidarebefordra
ett brev från ett inkassoföretag till en person, vars adress i länsstyrelsens
personregister ”spärrats” med stöd av 7 kap. 15 § sekretesslagen.

2) överbefälhavaren ett beslut angående skiljande av en värnpliktig från
befattningsutbildning vid flygvapnet. I beslutet förutsätts att värnpliktsverket
och chefen för flygvapnet ser över vissa av dem utfärdade bestämmelser,
så att dessa kommer att harmoniera med värnpliktslagen och förvaltningslagen 3)

Svenska kommunförbundet angående offentlighetsprincipen och stängning
av kommunala förvaltningar under klämdagar m. m. I beslutet görs det
gällande att kommunerna i regel bör eftersträva att iaktta den nivå av
öppethållande som allmänna verksstadgan föreskriver för det statliga
området.

2.4 Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd och överlämnande av
klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd
gjorts mot en professor vid en psykiatrisk klinik och en distriktsläkare för att

ha åsidosatt vad som ålegat dem i deras yrkesutövning.

Med stöd av 18 § instruktionen för riksdagens ombudsmän har klagomål i
79 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande.
Ärenden om bistånd enligt socialtjänstlagen har lämnats över till länsstyrelser
i 26 fall (jfr 1985/86 års ämbetsberättelse s. 14). Klagomål tillhörande
sjukvårdsområdet har lämnats över i 16 fall till socialstyrelsen m. fl.
myndigheter och klagomål mot taxeringsnämnder har lämnats över till
skattecheferna i resp. län i 14 fall (jfr. 1984/85 års ämbetsberättelse s. 15).

2.5 Inspektionsverksamheten m. m.

JO Nilsson har - som framgår under avsnittet 2.3 - under verksamhetsåret
slutfört två projekt om respiträntan och begreppet existensminimum vid
skatteavdrag. Ett projekt om betalningssäkring har ännu inte slutförts medan
ett projekt om erfarenheterna av de i exekutiva sammanhang nya instituten
som förteckning, upplysningsplikt m. fl. har nedlagts, detta med anledning av
ett regeringsbeslut den 6 november 1986 att uppdra åt riksskatteverket att
inleda arbetet med en utvärdering av utsökningsbalken.

JO Wigelius har inspekterat Lunds tingsrätt, åklagarmyndigheterna i Bodens,
 Gällivare, Kiruna, Lunds och Malmö åklagardistrikt, polismyndigheterna
i Bodens, Arvidsjaurs, Gällivare, Kiruna och Lunds polisdistrikt.
Inspektionerna, som har varit inriktade på rättssäkerhetsfrågor och bedrivits
på sedvanligt sätt genom granskning av diarier och akter, har omfattat 20
dagar. Vidare har i informationssyfte besök gjorts hos regionåklagarmyndigheten
i Malmö och länspolismästaren i Malmöhus län.

JO Holstad har inspekterat lantbruksnämnden i Kopparbergs län, miljö- och
hälsoskyddsnämnden samt förmedlingsorganet i Falu kommun, yrkesinspektionen
i Falu distrikt, länsarbetsnämnden i Kristianstads län, byggnadsnämnden
i Ystads kommun, Dalregementet (113/Fo 53) och Skånska luftvärnsregementet
(Lv 4).

Inspektionerna har omfattat 10 dagar. De ledde till ett antal initiativärenden
men huvuddelen av iakttagelserna kunde klaras upp utan efterföljande
remissförfarande.

JO Sverne inledde under 1983 en undersökning beträffande de barn och unga
som omhändertagits för vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). Den första etappen i undersökningen, som
avsåg tillämpningen av bestämmelserna om omedelbart omhändertagande,
avslutades 1984; se JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 178.

Den andra etappen i undersökningen avsåg socialnämndens insatser för
barn i familjehem. Den delen av undersökningen avslutades 1985; se JO:s
ämbetsberättelse 1986/87 s. 138.

Under 1986 inleddes den sista etappen i undersökningen. Den avsåg de
barn och ungdomar som med stöd av LVU bereds vård i sådana hem för vård
eller boende som avses i 12 § LVU. Under innevarande verksamhetsår har i
det syftet besök gjorts vid Nereby skolhem, Fagareds yrkesskola, Folåsa
skolhem, Stigbyskolan, Gräskärrs yrkesskola, Brättegården, Johannisbergs

yrkesskola, Strömsegården, Vemyra skolhem, Hammargårdens ungdomshem
och Eknäs skolhem. Undersökningen avslutades under innevarande
verksamhetsår; se s. 144.

JO Sverne har inspekterat socialförvaltningarna i Göteborgs och Hässleholms
kommuner samt socialdistrikt 5 i Stockholm. Inspektionerna av
socialförvaltningarna i Göteborgs och Hässleholms kommuner har skett med
anledning av upptagna ärenden.

Inom hälso- och sjukvården har inspektion skett av Lillhagens sjukhus,
psykiatriska klinikerna vid Visby lasarett samt utskrivningsnämnden för
Gotlands län. Inspektionen av Lillhagens sjukhus var delvis föranledd av ett
uttalande av JO Sverne i ett den 2 december 1985 meddelat beslut rörande
intagning av patienter efter beslut av socialstyrelsen och där JO Sverne
förutskickat en inspektion under påföljande år. I övrigt har inspektionerna
varit rutinmässiga och bl. a. avsett rättssäkerhetsfrågor och handläggningstider.
 Inspektionerna har omfattat 31 dagar, varav för sjukvårdens del sju
dagar.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Ombudsmännen lämnade den 14 oktober 1986 konstitutionsutskottet information
om 1986/87 års ämbetsberättelse. Samråd med JO-delegationen
om JO:s anslagsframställning för budgetåret 1987/88 ägde rum samma dag.
Justitieombudsmännen och JO-ämbetets personal informerades den 14
oktober 1986 av utskottets presidium om det huvudsakliga innehållet i
konstitutionsutskottets betänkande 1986/87:2 JO-ämbetet. JO-delegationen
informerade sig den 20 januari 1987 om förhållandena inom JO-ämbetet.

3 Internationellt samarbete

Finlands nyutnämnde justitieombudsman Olavi Heinonen och den likaså
nyutnämnde Folketingets ombudsmand Hans Gammeltoft-Hansen besökte
det svenska JO-ämbetet den 9-10 april 1987, varvid utbyttes information om
arbetsläge och genomförda och planerade förändringar i fråga om funktion,
organisation, personal etc. i resp. länder. Frågor kring det planerade sjätte
mötet i oktober 1987 i Köpenhamn mellan de nordiska ombudsmännen och
den fjärde internationella JO-konferensen i Canberra 1988 diskuterades
även.

The Commonwealth Ombudsman i Australien Geoffrey Kolts besökte det
svenska JO-ämbetet den 18-21 maj 1987. Under besöket diskuterades främst
frågor kring den fjärde internationella JO-konferensen i Canberra.

JO Nilsson besökte den 3-7 november 1986 den portugisiska ombudsmannainstitutionen
- Provedor de Justina - för diskussion bl. a. angående de
planerade omorganisationerna av ämbetena i de båda länderna.

JO Nilsson gjorde på inbjudan av dr Hector Serpa Areas, Attorney
General i Ministerio Publico, Venezuela, ett besök i Caracas den 13-15
november 1986. Under besöket sammanträffade JO Nilsson med representanter
för Ministerio Publico och ordföranden i Venezuelas Högsta domstol.
JO Nilsson besökte även ”Asociaciön Civil de Cooperaciön Social del

2 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

Ministerio Publico (ASOCICO). JO Nilsson föreläste under besöket om den
svenska JO-institutionens funktion och arbetsformer.

JO Nilsson deltog på inbjudan av UNESCO den 9-10 december 1986 i
Paris i ett symposium kring den enskilde och skattemyndigheterna.

JO Nilsson deltog den 4-5 maj 1987 i ett sammanträde med styrelsen för
International Ombudsman Institute i Edmonton, Canada, och den 6-7 maj
på samma plats i ett sammanträde med The International Ombudsman
Consultative Committee (I.O.C.C.). På det sistnämnda sammanträdet
diskuterades frågor kring den fjärde internationella JO-konferensen i
Canberra 1988.

Ämbetet har besökts bl. a. av Kinas justitieminister Zon Yu med
delegation, parlamentsdelegationer från Japan, Italien och Egypten samt
utländska vetenskapsmän, journalister och andra intresserade av den
svenska JO-institutionen. Ämbetet har vidare varit huvudarrangör för ett två
veckors studie- och utbildningsbesök av två högre tjänstemän vid the
Permanent Commission of Enquiry (PCE) i Dar es Salaam, Tanzania.
Besöket skedde inom ramen för det svenska biståndet till Tanzania. Ämbetet
har också besökts av en polsk studiedelegation från PRON (Patriotiska
rörelsen för nationens pånyttfödelse). Besöket ingick som ett led i att skapa
en polsk JO-institution på federal eller regional nivå.

Stockholm i oktober 1987

Per-Erik Nilsson Anders Wigelius

Gunnel Norell Söderblom Hans Ragnemalm

/ Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Ifrågasätta felaktigheter i hovrätts dom om ansvar och
skadestånd för misshandel; även uttalande om begränsningar i
JO:s tillsyn över domstolar

(Dnr 2669-1986)

Ett beslut av JO Wigelius den 16 maj 1987 med anledning av klagomål mot
Svea hovrätt har följande lydelse.

Bakgrund

Rådmannen Jim Josefsson åtalades vid Stockholms tingsrätt för misshandel
av E. S. vid tre tillfällen, ett omkring den 17 oktober 1983, ett den 18
december samma år och ett den 31 mars 1984. Enligt gärningsbeskrivningen
hade Josefsson bl. a. vid varje tillfälle slagit E. S. och tagit strupgrepp på
henne och den 31 mars 1984 knuffat omkull henne mot en trappa. I fråga om
skador på E. S. påstods bl. a. att denna den 31 mars 1984 fått en skada på
halsryggen samt tungbensfraktur. I övrigt hade hon vid de tre tillfällena
åsamkats smärta och erhållit blåmärken, den 18 december 1983 även - som
påståendet senare förtydligades - bulor i huvudet. Gärningsbeskrivningen
innehöll inte något påstående om att Josefsson skulle ha sparkat E. S.

Josefsson och E. S. var sammanboende vid tiden för gärningarna. Det var
fråga om uppträden dem emellan i deras hem. Om hur dessa utspelat sig och
om vem som inlett bråken gick uppgifterna starkt isär. Josefsson har förnekat
brott och i fråga om våld mot E. S. gjort gällande nödvärnsrätt.

I dom den 19 juni 1985, DB 427, fann tingsrätten, avd. 13:1, åtalet styrkt i
enlighet med gärningsbeskrivningen och dömde Josefsson för misshandel till
tre månaders fängelse. Ordföranden ville bestämma påföljden till en månads
fängelse.

Josefsson överklagade domen och yrkade i huvudsaken frikännande och
ogillande av skadeståndstalan. I dom den 20 december 1985, DB 204,
fastställde hovrätten tingsrättens domslut och utlät sig om kostnadsfrågorna i
hovrätten. Av domen framgår att åklagaren frånfallit påståendet att E. S. av
misshandeln den 31 mars 1984 fått en halsryggsskada. Vid påföljdsbestämningen
utgick hovrätten från att Josefsson inte skulle komma att avskedas på
grund av brotten. Hovrätten förklarade sig i straffmätningsfrågan särskilt
beakta ”dels att genom åtalsjustering gärningen den 31 mars 1984 ter sig
något mindre allvarlig än vid tingsrättens prövning, dels att lagstridigt
handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande”. Straffnedsättning
kom ”följaktligen” ej i fråga.

I fråga om skadeståndet anförde hovrätten att Josefsson vid den prövning

hovrätten företagit av ansvarsfrågan skulle betala skadestånd till E. S. ”enligt
yrkande och medgivande”.

Josefsson ansökte om revision. I revisionsinlagan riktade han utförlig
kritik mot hovrättens dom med avseende på, förutom annat, dels det här
ovan återgivna resonemanget i straffmätningsfrågan vilket enligt hans
förmenande innebar att hovrätten i strid mot budet i 1 kap. 9 § regeringsformen
utan lagstöd särbehandlat honom på grund av hans yrke, dels
bedömningen av skadeståndsfrågan. I sistnämnda hänseende gjorde Josefsson
gällande att det till övervägande del saknats laga grund för skadeståndsskyldighet
sedan påståendet om att Josefsson genom brott förorsakat E. S. en
halsryggsskada frånfallits. Det nu nämnda androgs som skäl för prövningstillstånd.
 Vidare åberopades att hovrätten vid bevisvärderingen av grovt
förbiseende eller grovt misstag utgått från felaktiga eller ofullständiga
uppgifter om vad som förekommit vid huvudförhandlingen, vilket påverkat
sakens utgång. Högsta domstolen föreläde riksåklagaren att avge genmäle.
Sedan riksåklagaren utan mera ingående motivering anslutit sig till hovrättens
bedömning och anfört att det inte torde föreligga skäl för prövningstillstånd,
 beslöt högsta domstolen den 10 september 1986 att inte lämna
prövningstillstånd.

Statens ansvarsnämnd fann den 5 november 1986 vid prövning enligt 11
kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning att Josefsson inte borde
avskedas från sin anställning som domare. Sedan jag fått del av beslutet
beslöt jag att inte söka ändring däri (Dnr 2559-1986). Justitiekanslern har
för sin del väckt talan vid arbetsdomstolen om avskedande av Josefsson.
Josefsson har hos högsta domstolen begärt resning i brottmålet. Hos JO har
han åberopat innehållet i sin resningsansökan. Högsta domstolen har begärt
skriftlig förklaring dels av riksåklagaren i vad avser straffmätningen, dels av
E. S. i vad avser skadestånd för skada på halsryggen.

Klagomål och handläggningen hos JO

I en den 17 november 1986 till JO inkommen skrift begärde Carl-Otto
Lindberg på Josefssons vägnar att JO skulle granska hovrättens handläggning
av målet och vidta de åtgärder vartill granskningen kunde föranleda.
Enligt Lindberg fanns det tre allvarliga fel i hovrättens dom; straffmätningen
var grundlagsstridig, referatet av målsägandens berättelse var oriktigt på ett
för Josefsson chikanerande sätt och skadeståndet saknade till övervägande
del laga grund.

Den 15 december inkom en skrift från Josefsson, vari denne bl. a. gjorde
åtalsanmälan beträffande de av Lindberg påtalade felen i hovrättens dom.
Han anförde vidare att det Lindberg tagit upp endast var några särskilt
flagranta exempel på av hovrätten begångna fel. Han hänförde sig till
revisionsinlagan och hävdade att hovrättens bevisbedömning vilade på
felaktiga och ofullständiga uppgifter om vad som förekommit vid huvudförhandlingen.
 Korrekt redovisning och utvärdering skulle ha lett till en annan
utgång. - Josefsson avlade den 19 januari 1987 ett personligt besök på
ombudsmannaexpeditionen och utvecklade sina klagomål. Han ville dessutom
påtala ytterligare ett referatfel som haft betydelse för utgången.

Med anledning av klagomålen infordrades till JO och genomgicks i
erforderliga delar samtliga domstolsakter. Vad som därvid framkom ansågs
icke ge anledning till inledande av förundersökning om brottslig gärning.
Därefter infordrades hovrättens yttrande över tre av de punkter som
klagomålen omfattar. Hovrättens yttrande utgjordes av en promemoria som
upprättats gemensamt av hovrättens lagfarna ledamöter, f. d. hovrättslagmannen
Lars-Erik Tillinger, f. d. hovrättslagmannen Bertil Holmquist och
hovrättsrådet Anders Andersson. Vid huvudförhandlingen i målet var
Tillinger ordförande. Andersson var referent i målet.

Klagandena har yttrat sig över utredningen.

Utredningen redovisas närmare i det avsnitt som följer.

Utredningen

Två av de remitterade frågorna gällde hovrättens sätt att i domen framställa
vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Den tredje gällde skadeståndet.

1. Domens redovisning av målsägandens utsaga i viss del

Enligt Lindbergs klagoskrift hade hovrätten i sitt referat av målsägandens
berättelse felaktigt skrivit att hon, E.S., vid ett tillfälle - ett som inte
omfattades av någon åtalspunkt men i tiden låg nära efter det första tillfället -fått märken på underkroppen genom att Josefsson sparkat henne och att hon
fått inställa en gynekologundersökning därför att hon skämdes för märkena.
E. S. uppgavs i domen ha sagt så. Såsom framgick av fonogramutskriften,
varav utdrag bifogades klagoskriften, hade E. S. i stället inte mindre än tre
gånger sagt att hon inte haft sådana märken och att gynekologundersökningen
genomförts så som det varit bestämt. Den oriktiga uppgiften hade sedan
återgetts bl. a. i ansvarsnämndens beslut. Den kunde inte antas ha saknat
betydelse vare sig för hovrättens bedömning eller för ansvarsnämnden.

I domen (s. 5) har målsägandens berättelse i denna del återgetts på
följande sätt.

Hålslaget träffade Josefsson på låret eller höften. Han blev lugn och

åkte sedan sin väg. Nu minns hon inte, om hon efter händelserna hade
blåmärken på armarna. Däremot minns hon att hon hade märken på hals och
händer. Ett ytterligare stöd har hon däri att en liknande händelse inträffade
några dagar senare, den 27 oktober. Hon blev då tvungen inställa en
gynekolog-kontroll på Södersjukhuset, eftersom hon skämdes för märken på
”underkroppen” som hon fått genom att Josefsson sparkat henne.

Av utskrifterna från målsägandeförhöret med E.S. framgår att frågan om
gynekologkontrollen kommit på tal tre gånger (s. 4, s. 14 och s. 20).

På första stället hörs E. S. av åklagaren. Hon berättar att förhållandet
mellan henne och Josefsson försämrats efter en händelse sommaren 1983.
Senare, troligen i september hade hon börjat få ”blödningar” som sedan
förvärrats i oktober. I anslutning därtill berättar hon att ”det som skedde i
oktober, det var ju egentligen två tillfällen”. Det senare av dessa tillfällen
tror hon var omkring den 27 oktober. Därefter fortsätter hon enligt
fonogramutskriften med följande yttranden.

Men jag minns ändå att det var dagen innan jag gjorde ett besök på
Södersjukhuset, därför att innan på morronen som jag åkte upp till
Södersjukhuset så kontrollerade jag i spegeln att jag inte hade blåmärken på
nedre delen av kroppen när jag skulle till gynekologmottagningen. Och
därför så vet jag att det var ett tillfälle till där.

Längre fram (s. 14) uppmanar åklagaren E. S. att berätta om vad som hänt
vid tillfället omkring den 27 oktober. Utskriften återger därefter följande
yttranden av E. S.

Ja det hände ungefär samma sak och att jag kommer ihåg det, det beror på
det att jag vet att jag, fredagen var den 28 då, på morronen skulle åka till
Södersjukhuset och att jag kontrollerade hur det var med blåmärken innan
jag vågade åka dit. Jag minns, att det hände kvällen innan som gjorde att jag
var tvungen att kontrollera kroppen.

Åklagaren: ... blåmärken då, är det så du menar?

E. S.: Jo just det. Jag vill inte åka dit med blåmärken helt enkelt på nedre
delen av kroppen.

E. S. besvarade ytterligare några frågor, varvid det framgick att sjukhusbesöket
berodde på underlivsblödningar och att hon inte varit till läkare
beträffande ”blåmärken eller sådana saker” vid det här tillfället.

Den tredje gången frågan kommer upp är under den offentlige försvararens
förhör med E. S. (s. 20). Försvararen har ställt olika frågor till E. S. om
det av Josefsson mot henne brukade våldet med bakgrund av att hon under
förhöret lämnat uppgifter som avvikit från vad hon tidigare sagt. E. S. uppger
då att hon tidigare trott att hon blivit sparkad under oktoberhändelsen men
att det inte varit så. Därefter följer hennes avslutande yttrande under
försvararens korsförhör, vilket upptecknats på följande sätt.

Ja i oktober ja. Det var ju ganska lätt för mej att förstå det när jag fick se min
almanacka därför att hade jag fått, jag vet ju den där gången när jag blev
sparkad, att jag låg med huvudet inne i nischen mellan garderoberna, att jag
fick många sparkar på nedre delen av kroppen, benen och det kan jag ju
rimligtvis inte ha fått för då hade jag aldrig åkt iväg till gynekologen, för det
var just den delen av kroppen som jag tittade väldigt noga innan jag gick till
taxin och åkte till Södersjukhuset. Det var det nämligen som gjorde att jag
förstod att jag hade blandat ihop det här.

Hovrättens yttrande till JO innehöll först allmänt följande.

Ingen av oss har numera en fullständig och säker minnesbild av enskildheterna
i handläggningen. Envar av oss gjorde utförliga memorialanteckningar,
men ingen av oss har dessa kvar. Banden från de fonetiska upptagningarna
finns inte i behåll. Därför har vi inte - så som önskvärt varit - kunnat granska
utskrifterna av dem. Vårt svar måste följaktligen bygga i huvudsak på vad
som står i de handlingar som vi fått oss tillhanda den 27 januari och den 2
februari 1987. (anm.)

anm. Förutom hovrättens och tingsrättens akter är handlingarna följande: Lindbergs
klagoskrift med de bilagor som avsåg skadeståndsanspråket och dess fördelning,
protokollet från Josefssons besök på ombudsmannaexpeditionen samt fullständiga
fotokopior av de bestyrkta fonogramutskrifter som hovrätten tillhandahållit högsta
domstolen, dessutom vissa av klagandena ingivna avsnitt därur och ur domen,
försedda med markeringar.

I nu förevarande del innehöll yttrandet vidare följande.

Med utgångspunkt enbart från vad som står i bandutskrifterna verkar
Lindbergs anmärkning befogad i vad den gäller redovisningen i domen av
E. S:s uppgifter om märken på underkroppen och om inställt besök på
Södersjukhusets kvinnoklinik. Emellertid framstår det för oss som inte
särskilt troligt att vi alla tre, var för sig och på samma sätt, missuppfattat E. S.
i det aktuella hänseendet. E. S. yttrade sig emellertid även i skadeståndsdelen
utan att det togs upp fonetiskt; detsamma kan ha gällt möjligen gjorda
inpass i anslutning till förhöret med Josefsson. Vi kan inte nu bortse från
möjligheten att det då förekom någon avvikelse från vad hon sade under
målsägandeförhöret. En genomgång nu av utskriften av hela förhöret i den
aktuella delen förmedlar ett något rörigt intryck. Om en missuppfattning
skulle ha förekommit med ett felreferat som följd, beklagar vi givetvis det
inträffade. Vi är dock inte övertygade att E. S. slutliga ståndpunkt felaktigt
återgivits.

Det bör understrykas att Lindbergs anmärkning gäller referatet av E. S:s
uppgifter om händelser - den 27 oktober 1983 och kort därpå - som inte
omfattades av åtalet mot Josefsson. Dessa händelser hade i detta sammanhang
betydelse endast som stöd för E. S:s minnesbild av den av åtalet
omfattade misshandel som Josefsson utsatte henne för den 17 oktober.
Stödet är rimligen detsamma oavsett om hennes uppgifter om händelserna i
slutet av oktober - misshandel och sj ukhusbesök - återges så som nu följer av
bandutskrifterna eller så som hovrätten gjort det.

Slutligen vill vi under denna punkt nämna att vi med anledning av remissen
i denna del har tagit kontakt med nämndemännen och med advokaten
Melander för att få reda på, om de minns något som kan belysa förhållandet.
Nämndemännen, avdelningsdirektören Ingmar Lindqvist och Birgitta Rääf,
har båda till Andersson sagt att de väl minns att de läste domen noga i helt
nära anslutning till att den meddelades och att de inte på någon punkt
reagerade mot innehållet i den. Advokaten Melander har under samtal med
Andersson sagt att hon har vissa memorialanteckningar från förhandlingen i
behåll och att enligt dem E.S. yttrat något om att hon knutit ihop
händelserna med en besökstid på Södersjukhuset. Advokat Melander minns
inte, om E. S. yttrat sig på det ena eller på det andra aktuella sättet.

Lindberg har i sina påminnelser kommenterat promemorians innehåll med
följande.

Juristledamöterna tycks i sitt yttrande vilja göra gällande att deras felaktiga
referat av E. S:s utsaga i hovrätten trots allt skulle vara riktigt. Enligt dem
yttrade sig E. S. även i skadeståndsdelen utan att detta upptogs på band.
Detsamma skulle kunna ha gällt ”möjligen gjorda inpass i anslutning till
förhöret med Josefsson”.

Av det utdrag av bandutskrifterna som jag fogat vid min anmälan framgår
klart vad E. S. verkligen yttrade i fråga om förekomsten av märken efter
sparkar mot hennes underkropp m. m. Just denna fråga berördes dessutom
vid tre tillfällen under förhöret med henne. Detta framgår också av
bandutskriften. (Se för övrigt även förundersökningsprotokollet s. 98 samt
utskriften av bandupptagningen i tingsrätten sid. 12.) Att försöka påskina att
hon i senare skeden av huvudförhandlingen - vilka inte togs upp på band -skulle ha ändrat sina uppgifter på denna punkt så att de fått rakt motsatt
innehåll i förhållande till vad bandutskrifterna utvisar, framstår alls icke som
någon trovärdig förklaring. Invändningen förtjänar inte något avseende.

Juristledamöterna understryker att felreferatet gäller en händelse som inte
omfattades av åtalet mot Josefsson och som endast hade betydelse för

tidsbestämningen av en viss händelse. Underförstått skulle således felreferatet
sakna betydelse för Josefsson.

Denna invändning föranleder mig att erinra om att Josefsson stod under
åtal i målet för att ha misshandlat E.S. I denna situation låter hovrätten
sanningslöst E. S. utsäga i domen att hon utsatts för sparkar av Josefsson som
förorsakat henne märken på underkroppen så att hon nödgats inställa en
gynekologkontroll. (Talet om gynekologkontroll i sammanhanget leder för
övrigt tanken till att de påstådda sparkarna träffat kvinnans underliv.)

Ett så grovt felreferat kan omöjligen sakna betydelse för den allmänna
bedömningen av de gärningar som lagts Josefsson till last och för påföljden.
Josefsson framställs ju som en rå och hänsynslös våldsverkare.

Det är ur rättssäkerhetssynpunkt oacceptabelt att denna grovt felaktiga
och för Josefsson så chikanerande uppgifter har fått inflyta bland det material
som legat till grund för hovrättens och sedermera högsta domstolens
bedömningar. Domen åberopas även av justitiekanslern i ett mål hos
arbetsdomstolen angående Josefssons fortsatta anställning som rådman. Det
är angeläget att de felaktiga uppgifterna rättas så att förutsättningar skapas
för en rättvis bedömning av Josefssons sak.

De i andra stycket ovan av Lindberg åberopade tidigare utsagorna av E. S.,
den ena skriftligen till förundersökningsprotokollet och den andra under
förhöret med henne i tingsrätten, är entydiga och stämmer överens med vad
hon sagt enligt fonogramutskriften från förhöret i hovrätten.

2. Domens redovisning och slutsatser aven vittnesutsaga i viss del

Josefsson ville vid sitt besök på ombudsmannaexpeditionen särskilt fästa
JO:s uppmärksamhet på ett avsnitt i hovrättens dom (s. 8), vari hovrätten
dragit slutsatser om uppkomsten av den tungbenskada som E. S. fått vid
uppträdet den 31 mars 1984. Hovrätten hade grundat slutsatserna på att E. S.
haft vissa ”märken” på halsen. Enligt Josefsson framgick inte av utredningen
att E. S. haft några märken där, endast enligt ett vittne, M. W., att hon ”varit
röd”. Enligt referatet i domen skulle M. W. ha sagt att det fanns ”röda
märken” på halsen. På denna punkt var vittnesutsagan inte rätt återgiven.
Endast åklagaren hade i sina - enligt Josefsson ledande - frågor använt ordet
märken. M. W. hade under förundersökningen och genom hela rättegången
sagt något annat, nämligen att E. S. varit röd vid halsen. Det var enligt
Josefssons mening förenligt även med hans version av vad som förekommit
den 31 mars. Sålunda kunde tungbenskadan förklaras av att E. S. fallit.
Josefsson hänvisade till fonogramutskriften av vittnesförhöret med M. W. i
hovrätten. Han framhöll att det fanns vissa omständigheter som direkt talade
emot att det funnits några märken. - Vad Josefsson i denna del anförde
antecknades i ett protokoll, vartill hänvisades vid remissen till hovrätten.

Om domen är i denna del följande att säga. Som förut anmärkts gick
Josefssons och målsägandens utsagor starkt isär. Hovrätten fann att varken
Josefssons eller E. S:s uppgifter om vad som inträffat dem emellan,
granskade var för sig, framstod som orimliga eller eljest ej värda avseende.
Efter det konstaterandet innehåller domen ett längre resonerande avsnitt
som utmynnar i att hovrätten finner styrkt att Josefsson uppsåtligen
misshandlat E. S. enligt vad åklagaren påstått. I vad rör uppkomsten av
tungbensfrakturen anför hovrätten här följande.

Även skadornas beskaffenhet ger viss ledning för den närmare prövningen.
Blåmärken på händer eller kroppen kan möjligen hänföras lika väl till det ena
som till det andra händelseförloppet. Annorlunda förhåller det sig med
märkena på halsen och, framför allt, med tungbensfrakturen, som enligt
rättsintyget ”normalt ej uppstår vid ringa våld mot halsen”. Det är enligt
hovrättens åsikt osannolikt att märkena på halsen är en följd av sådana
avvärjningsåtgärder mot axelpartiet, som Josefsson inför hovrätten beskrivit.
 Tungbensfrakturen kan svårligen tänkas bero på avvärjande åtgärder och
den kan knappast ha orsakats av E. S:s egna åtgärder eller berott på ett
olyckligt fall i en trappa. Det är i stället väl möjligt att en skada av denna art
uppkommit så som E. S. beskrivit det, ett förfarande som också naturligen
förklarar märkena på halsen.

Uppträdet mellan Josefsson och E. S. den 31 mars ägde rum på natten mellan
den 30 och 31. I det av åklagaren åberopade, utförliga läkarintyget som är
utfärdat efter undersökning av E. S. den 1 april finns uppgifter om åtskilliga
blåmärken men inte om några på halsen, vars utsida palperades vid
undersökningen. Av intyget framgår däremot att tungbenet varit kraftigt
ömmande och att röntgen visat en fraktur på dess högra skänkel med ringa
felställning. Läkaren uttalar att inget i status eller övriga undersökningar
motsäger att patienten utsatts för misshandel mot ett flertal ställen på
kroppen, ”däribland även utsatts för våld mot halsen av sådan grad att hon
fått en tungbensfraktur vilket normalt ej uppstår vid ringa våld mot halsen”.

Vittnesförhör ägde rum med en arbetskamrat A. till E. S., som träffat
henne under dagen den 31 mars. Vittnet beskrev endast märken på hennes
händer.

Med vittnet M. W. hade E. S. sammanträffat senare, omkring kl. 15-16.
Enligt hovrättens dom (s. 6) uppgav M. W. följande.

När hon såg E. S. hade denna röda märken på framsidan av halsen och

bulor på bakhuvudet. E. S. hade ont i hela kroppen .

Det ifrågavarande avsnittet av utskriften från fonogramupptagningen har
följande lydelse:

Åkl: Ja just det. Jaa hon hade alltså blivit då slagen. Kan du berätta om om
hon lämnade några detaljer då hur hon hade blivit misshandlad?

M. W.: Jaaa hon hade jaa minns inte riktigt, men hon hade alltså vad jag
minns är väl märkena som E. S. hade. Hon hade svårt att svälja och hon var
väldigt röd vid halsen. Hon hade märken över näsan och bulor i huvudet.
Men det kanske jag upptäckte mest på söndan för hon låg ju kvar hos mej på
natten.

Åkl: Märken någon annanstans? Händer, armar, ben.

M. W.: Ja jag tyckte att hon hade märken överallt. Och framförallt det här
på halsen var så fruktansvärt för att på söndag morron så kunde inte E. S.
röra på halsen, utan när man pratade med henne så rörde hon hela kroppen.

Åkl: Ja du sa att du såg märken på halsen.

M. W.: Ja.

Åkl: Kan du beskriva, kan du precisera var exakt dom märkena var vid det
här tillfället den 31 mars 1984?

M. W.: Halsen var röd.

Åkl: Jaha menar du att hela halsen var röd.

M. W.: Ja halsen var röd.

Åkl: Ja runt om?

M. W.: Jaaa jag vet inte hur det var i nacken, nej men det var rött här.
Åkl: Ja var det några andra skador som du kunde iaktta? Du tyckte att hon
var väldigt misshandlad, hur, vad var det du mest uppmärksammade och
tyckte var.

M. W.: Ja det var väl mycket att E. S. var så chockad. Chockad, ledsen och
sen det här på halsen och näsan fanns det någonting på och på händerna. Och
på söndag morron var det stora buler i bakhuvudet. Hon var mörbultad.

Det bör anmärkas att tingsrätten i motsvarande del antecknat följande från
vittnesförhör med M. W.

Hon hade en svullnad på näsan, halsen var väldigt röd och hon hade bulor i
huvudet. Hon hade märken på händerna och var överhuvudtaget full av
blånader. Hon hade svårt att svälja. E. S. kunde ej vrida på huvudet utan var
tvungen att röra hela kroppen.

Hovrättens yttrande i denna del innehåller inledningsvis att vad Josefsson
anfört enligt ledamöternas mening i huvudsak angår hovrättens bevisvärdering,
 som de anser sig ha redovisat utförligt i domen. Det kunde inte komma
ifråga att nu utveckla den ytterligare. Därefter innehåller yttrandet följande.

Några påpekanden får göras. Enligt vårt språkbruk kan vad M. W. sade sig
ha sett på E. S:s hals beskrivas som ”märken”. Men naturligtvis kan någon
annan beskrivning vara likvärdig. - Beträffande A:s möjligheter till iakttagelser
kan nämnas att E. S. berörde dem, så som det framgår av bandutskriften.
 - Tungbensskadan är särskilt behandlad i domen. Där tog vi inte
ställning till vilket uppsåtligt våld - exempelvis slag eller strupgrepp - som
orsakade den. Läkarintyget tog vi del av.

Josefsson har i sina påminnelser i denna del bl. a. anfört följande.

Med normalt språkbruk kan vad vittnet M. W. beskrivit inte betecknas som
”märken”. Ett sådant ordval för tanken till att halsen visat spår efter yttre
våld. Vad M. W. verkligen sagt - att ”halsen var röd” - kan inte anses visa
annat än att huden varit irriterad på grund av frakturen. Under förundersökningen
hade M. W. f. ö. sagt att halsen såg ”röd och irriterad ut” (fu-prot.
s. lil). Genom att inte korrekt återge vad vittnet sagt vilseleder hovrätten
läsaren och övertygar denne om riktigheten av bedömningen att skadan
förorsakats av misshandel.

3. Skadeståndet

Enligt Lindbergs klagoskrift avsåg en väsentlig del av skadeståndsyrkandet
anspråk på ersättning för sveda och värk, förlorad arbetsförtjänst och
läkarbesök m. m. som grundades på det i hovrätten återtagna påståendet om
en halsryggskada. Hovrätten hade mot Josefssons bestridande dömt ut hela
det yrkade skadeståndet. Lindberg bifogade förutom en kopia av den inlaga
till tingsrätten (aktbil. 39) vari E. S. framställt sina skadeståndsanspråk också
en särskild promemoria, enligt vilken målsägandeombudet vid huvudförhandlingen
i hovrätten på fråga från rätten (ledamoten Holmquist) uppgett
att alla kostnader efter en viss dag avsåg halsryggskadan. Enligt promemorian
rörde det sig om ca 3 000 kr. av det totala skadeståndet om 4 431 kr.
Bilagorna fanns med vid remissen till hovrätten.

Av handlingarna framgår följ ande. E. S. yrkade vid tingsrätten skadestånd

med 4 431 kr. 40 öre enligt en specifikation, aktbil. 39. Specifikationen
medger inte någon helt säker uppdelning på skilda skadetillfällen men
posterna avser till helt övervägande del tiden efter mars 1984. Vissa
förtydliganden gjordes under förhandlingen vid tingsrätten. I vad mån
anspråken grundade sig på halsryggskadan är svårare att avgöra. Dock gällde
ett belopp av 2 000 kr. sveda och värk i samband med det sista skadetillfället
”jämte därefter 2 månader med halskrage”. Av anspråket i övrigt avsåg
1 361 kr. 40 öre förlorad arbetsförtjänst. Enligt protokollet bestred Josefsson
skadeståndsskyldighet men vitsordade kostnaderna enligt specifikationen
utom såvitt gällde nyssnämnda ersättning för sveda och värk. I den delen
vitsordades 500 kr. såsom skäligt i och för sig.

Som förut sagts utdömde tingsrätten hela det yrkade skadeståndet.
Tingsrätten anförde i domskälen att Josefsson vid tingsrättens prövning i
ansvarsfrågan var skyldig att utge skadestånd till E.S. och att tingsrätten
ansåg dennas krav för sveda och värk vara skäligt.

Enligt protokollet från huvudförhandlingen i hovrätten, där Josefsson
yrkade att åtalet och skadeståndstalan skulle ogillas, vitsordade han inledningsvis
det av E. S. yrkade skadeståndet i och för sig utom såvitt avsåg
ersättning för förlorad arbetsförtjänst, i vilket hänseende endast 900 kr.
vitsordades.

Sedan åklagaren utvecklat åtalet, utvecklades skadeståndstalan av E. S:s
ombud. I protokollet antecknades därvid ytterligare endast att det i samband
därmed som bevisning föredrogs tre journalblad som ingivits i tingsrätten.

Åtalsjusteringen i hovrätten skedde enligt protokollet första förhandlingsdagen
i omedelbar anslutning till att E. S. hörts som målsägande och därvid
viss annan utredning genomgåtts. Om skadeståndet finns efter detta ingen
annan anteckning än - i anslutning till att parterna påföljande dag slutförde
talan - den att försvararen förklarade att Josefsson nu vitsordade ”skäligheten
i och för sig fordrat skadestånd”.

Hovrätten, som fastställde tingsrättens domslut, anförde i skadeståndsfrågan
endast följande som domskäl: ”vid den prövning hovrätten företagit av
ansvarsfrågan skall Josefsson betala skadestånd till E. S. enligt yrkande och
medgivande

I anslutning till redovisningen av yrkanden m. m. fanns i domen också
antecknat att E. S. förklarat att ”av skadeståndet 150 kr för läkarintyg hänför
sig till händelserna den 18 december 1983 och att övriga poster är hänförliga
till misshandeln den 31 mars 1984” samt att Josefsson ”under huvudförhandlingen
i hovrätten medgivit skäligheten av det fordrade skadeståndet”.

Hovrättens yttrande innehöll i denna del följande.

E. S:s yrkanden vid tingsrätten om skadestånd torde ha varit grundade på att
det hade inträffat, som åklagaren påstått i sin gärningsbeskrivning. Protokollet
från huvudförhandlingen i hovrätten visar att advokaten Melander
utvecklade skadeståndstalan. Därefter frånföll åklagaren ett moment i
gärningsbeskrivningen beträffande misshandeln den 31 mars 1984. Det
innebär inte att målsägandens grund i motsvarande mån begränsas. I vilket
fall som helst vidhölls skadeståndsyrkandena. Skadeståndsfrågan var uppe
till diskussion mellan de juridiskt väl kompetenta parterna den 6 december
1985, dagen näst efter åtalsjusteringen. Protokoll och dom visar att Josefsson

och hans ombud då bestred skadeståndsskyldighet men vitsordade skäligheten
av - medgav - fordrade belopp i och för sig. Om Josefsson menat att
åtalsjusteringen skulle ha medfört någon konsekvens för skadeståndets
belopp, borde detta i denna dispositiva del av målet ha angivits vid
huvudförhandlingen. Tydligen har vi, med den prövning vi gjort av
Josefssons invändningar och med hänsyn till hans medgivande, inte funnit
påkallat i detalj redovisa skadeståndsfrågan. Lindbergs synpunkter på hur
skadeståndet borde ha bestämts kan vi inte kommentera närmare än att vi
tvivlar på att - om momentet halsryggskada verkligen fallit bort i skadeståndsdelen
- det varit möjligt att göra en sådan uppdelning som Lindberg
anser att hovrätten borde ha företagit. I varje fall förefaller det som om det
hade varit varken behövligt eller lämpligt om domstolen utan initiativ av part
hade sökt förmå E. S. att sätta ned sina yrkanden därför att åklagaren
justerat sin gärningsbeskrivning. - Tilläggas kan att E. S. under målsägandeförhöret
uttalade sig om skadan (se s. 56 ff).

I denna del har Lindberg i sina påminnelser anfört följande.

Varken av tingsrättens eller hovrättens domar framgår annat än att E. S.s
skadeståndsanspråk uteslutande var grundat på åklagarens påstående om
Josefssons brottsliga förfarande, såsom det kommit till uttryck i åklagarens
gärningsbeskrivningar. När åklagaren återtog sitt påstående att Josefsson
förorsakat E. S. halsryggsskadan, framstod det som högst oklart vilken grund
för skadeståndet som målsäganden åberopade i motsvarande del. Det
framgår nämligen inte av domen eller någon annan handling att E. S. i det
läget för sin del alltjämt hävdade som grund det brottsliga förfarande som
åklagaren ej längre funnit skäl hävda. Ej heller framgår det att E. S.
åberopade någon annan grund för sitt skadeståndsanspråk såvitt avsåg
halsryggsskadan.

Juristledamöterna menar att grunden för skadeståndstalan genom åtalsjusteringen
inte begränsades. De skäl som ledamöterna åberopar synes vara
att ”protokollet från huvudförhandlingen utvisar att advokat Melander
utvecklade skadeståndstalan” och att målsäganden ”i vilket fall som helst
vidhöll skadeståndsyrkandena”. - Om emellertid oklarhet råder om vad som
åberopas som grund för skadeståndstalan hjälper det knappast att målsägandens
ombud utvecklat skadeståndsfa/an och inte heller att målsäganden
vidhållit sina skadeståndsyrkanden.

Om juristledamöterna menar att målsägandens ombud, när hon utvecklade
skadeståndstalan, åberopade en i förhållande till åklagarens talan
självständig grund för skadeståndsanspråket, hade hovrätten bort redovisa
detta i sin dom. Men framför allt hade hovrätten, mot bakgrund av att
Josefsson till alla delar bestritt skadeståndsansvar, bort redovisa hur den i så
fall ställde sig till denna självständiga grund. Så har emellertid inte skett.
Hovrätten har till stöd för sitt domslut i skadeståndsdelen endast åberopat
”den prövning hovrätten företagit i ansvarsfrågan” (domen s. 11) och någon
annan ansvarsfråga än den om straffansvar - såsom den slutligt avgränsats av
åklagaren - har ju hovrätten, såvitt kan utläsas av domen, inte prövat. Det är
alldeles uppenbart att hovrätten förbisett att grunderna för målsägandens
och åklagarens talan inte var kongruenta och inte tagit konsekvenserna av
detta.

Juristledamöterna menar att Josefsson i denna dispositiva del av målet
borde ha angett om han ”menat att åtalsjusteringen skulle ha medfört någon
konsekvens för skadeståndets belopp”. - Det kan visserligen nu efteråt
konstateras att ett sådant påpekande av Josefsson hade behövts, eftersom
hovrätten själv inte förmådde inse vilka konsekvenser åtalsjusteringen fick.
Men eftersom Josefsson till alla delar hade bestritt skadeståndsansvar och

förnekat de gärningar åklagaren lagt honom till last, hade det givetvis istället
ålegat hovrätten, trots frågans dispositiva karaktär, att självmant bedöma
vilka konsekvenser åtalsjusteringen fick för skadeståndet. Josefsson och
hans ombud hade för övrigt all anledning räkna med att så också skulle ske,
eftersom en av juristledamöterna, f. d. hovrättslagmannen Holmquist, på
eget initiativ frågade advokat Melander hur stor del av skadeståndet som
hänförde sig till halsryggsskadan.

Juristledamöterna anför vidare att de bl. a. med hänsyn till Josefssons
”medgivande” inte funnit påkallat i detalj redovisa skadeståndsfrågan. Av
såväl domen som övriga handlingar framgår emellertid klart att Josefsson väl
vitsordat skäligheten av fordrade belopp, men till alla delar bestritt skadeståndsansvar.
 Jag förstår inte vad juristledamöterna menar med sin invändning.
 Försöker de utnyttja sitt eget, mindre lämpliga ordval i domen (s. 3 y:
”medgivit skäligheten av det fordrade skadeståndet”, jfr. också domen
s. 11 x) för att ge sken av att Josefsson i någon del medgivit bifall till
skadeståndsyrkandet? Juristledamöternas invändning framstår som anmärkningsvärd.

Juristledamöterna framhåller slutligen att ”det hade varit varken behövligt
eller lämpligt om domstolen utan initiativ av part hade sökt förmå E. S. att
sätta ned sina yrkanden därför att åklagaren justerat sin gärningsbeskrivning”.
 - Uttalandet vittnar om att dessa ledamöter helt missuppfattat sin
uppgift i den situation de befann sig.

Ingen har mig veterligen gjort gällande att den oväldiga hovrätten, allra
minst på initiativ av part, hade bort söka ”förmå E. S. att sätta ned sina
yrkanden”. Vad som däremot kunde förväntas av hovrätten var att den hade
klarlagt vilken grund E. S. åberopade för sitt skadeståndsanspråk såvitt avsåg
halsryggsskadan när åklagaren i den delen återtog sitt ansvarspåstående. Om
hovrätten då funnit att E. S. inte längre åberopade någon grund eller att hon
åberopade en grund som inte var hållbar, hade det ålegat hovrätten att
klarlägga hur stor del av skadeståndet som var hänförligt till halsryggskadan
(vilket också synes ha skett, se ovan), att ogilla skadeståndstalan i den delen
samt att reducera det yrkade skadeståndet med motsvarande belopp. Detta
är alltför elementärt för att behöva påpekas.

Sammanfattningsvis vidhåller jag påståendet i min anmälan att hovrätten
förpliktat Josefsson att utge en högst väsentlig del av skadeståndet utan laga
grund. Med hänsyn till detta vädjar jag till Er om ett kraftfullt ingripande så
att Josefssons försök att genom en resningsansökan nå rättelse främjas.

JO:s bedömning

Inledningsvis vill jag säga följande.

Klagomålen i detta ärende gäller domstols sätt att i dom i brottmål redovisa
i målet framlagd utredning och dess bedömning i sak. Det är alltså fråga om
sådant som JO i allmänhet inte tar upp till närmare utredning och uttalar sig
kritiskt om. Det är emellertid inte så att det skulle saknas utrymme för JO att
företa utredning i sådana fall; i själva verket sker hos JO en begränsad
utredning i samtliga fall där klagomål mot domstols dom inte kan lämnas utan
avseende. I allmänhet blir det emellertid då främst fråga om en granskning av
den ifrågavarande domen och kanske akten i målet. Visar granskningen,
såsom i regel måste bli fallet, att kritik mot domstol inte kan komma i fråga,
remitteras ej klagomålen utan ärendet avskrivs.

Det är två förhållanden som särskilt begränsar JO:s möjligheter att
behandla innehållet i en dom. Det ena är att JO till väsentlig del är hänvisad

till att grunda sin bedömning på ett skriftligt underlag, främst på domstolens
aktmaterial. Rättegångsordningen däremot vilar på principerna om muntlighet,
 koncentration och omedelbarhet. Dessa principer avses bl. a. garantera
ett tillförlitligt underlag för domstolens prövning av vad som skall anses
bevisat, och det medför att utrymmet för kritiska uttalanden av JO i
bevisbedömningsfrågor är mycket ringa. Förhållandet inverkar också i viss
mån på möjligheten att pröva rättsliga frågor. Allmänt sett är dock utrymmet
något större när det gäller rättsliga bedömningar. Den viktigaste begränsningen
ligger här i att rättsskipning i allmänhet rymmer ett starkt normativt
inslag. I fråga om detta är respekterandet av domstolarnas oavhängighet
naturligtvis särskilt viktigt. Rättsskipning får emellertid inte utövas godtyckligt.
 Misstag om innebörden av gällande rätt och sådana uppenbara
felbedömningar som fått avgörande betydelse för utgången av ett mål måste
därför kunna påtalas av JO utan att detta ses som något intrång i
domstolarnas självständiga handhavande av rättsskipningen.

Det nu anförda har jag beaktat när jag tagit ställning till vilka av de
åtskilliga frågor klagomålen kommit att omfatta, som borde remitteras till
hovrätten för yttrande.

Ett väsentligt avsnitt som jag inte tagit upp till utredning rör principerna
för värderingen av den tilltalades respektive målsägandens utsaga i målet.
Onekligen berör klagomålen här frågor av ett visst allmänt intresse, men de
kan svårligen behandlas utan att också sådana omständigheter berörs, som
jag för min del av förut anförda skäl inte kan gå in på.

En annan fråga som inte omfattats av remissen till hovrätten är den om
straffmätningen. Lindberg har i denna del argumenterat utförligt och bl. a.
hänvisat till innehållet i artiklar av honom i tidskriften Advokaten. Vad
Lindberg anfört till stöd för sin ståndpunkt kan inte frånkännas en viss tyngd.
Frågan om vilka till gärningsmannens person hänförliga omständigheter som
skall kunna inverka i skärpande riktning på straffet, liksom om hur
grundlagsbudet i 1 kap. 9 § regeringsformen skall tolkas i detta sammanhang,
är emellertid i utpräglad grad domstolsfrågor med ett sådant normativt inslag
som jag förut talat om. Jag har därför inte funnit mig böra ta upp saken till
utredning. En annan fråga man kanske kan ställa sig är hur hovrättens
bedömning förhåller sig till principen att en hovrätt inte kan i anledning av en
vadekärandes fullföljda talan ändra domen till hans nackdel. Det är med
tillfredsställelse jag erfarit att högsta domstolen nu av riksåklagaren fordrar
ett yttrande i fråga om straffmätningen i hovrätten. Det konstaterandet är jag
också oförhindrad att göra, att det av hovrätten tillämpade synsättet leder till
komplikationer med avseende bl. a. på det arbetsrättsliga förfarande som
syftar till att avgöra frågan om Josefsson skall avskedas från sin domartjänst
på grund av de brott han fällts till ansvar för. Straffmätningen kommer ju inte
att återspegla domstolens värdering av brottet i förhållande endast till
liknande gärningar av folk i allmänhet. Samordningen av det straffrättsliga
och det arbetsrättsliga förfarandet kan tyckas erbjuda svårigheter nog, detta
slags problem förutan.

Jag övergår till att behandla den remitterade frågan om referatet av
målsägandens utsaga. Hovrättens lagfarna ledamöter har här endast lämnat
ett utrymme för möjligheten att domen blivit felaktig, men de har förklarat

sig ej vara övertygade om att så blivit fallet. I yttrandet antyds till en början
att utskriften av den fonetiska upptagningen kanske inte vore tillförlitlig. Det
är emellertid lätt att konstatera att fonogramutskriften på tre skilda ställen
innehåller klara och i sitt sammanhang naturliga uttalanden av E. S. som i det
väsentliga har en innebörd rakt motsatt den som återges i domen. Möjligheten
av att fonogramutskriften i denna del skulle innehålla något fel av
betydelse kan lämnas därhän redan med hänsyn härtill. Invändningen att
E. S. i skadeståndsdelen - eller genom inpass under förhöret med Josefsson -kunde ha berättat det som står i domen, förtjänar såsom Lindberg anfört i
sina påminnelser inte heller avseende. Att så skulle vara fallet är i
betraktande av vad som nyss sagts om utsagan under målsägandeförhöret i
sig ytterligt osannolikt. Därtill kommer att tidigare utsagor av målsäganden
står i full överensstämmelse med vad hon sagt under målsägandeförhöret i
hovrätten och att det med hänsyn till omständigheterna kan hållas för visst att
det skulle ha orsakat diskussion inför rätten om hon hade ändrat sin utsaga på
det sätt ledamöterna tänker sig. Felet har påtalats av Josefsson redan i
revisionsinlagan.

Jag anser det sålunda fullt klarlagt att referatet av målsägandens utsaga i
denna del är oriktigt.

I yttrandet har framhållits att referatet i denna del gäller något som inte
omfattas av åtalet. Även jag fäster avseende härvid. Enligt min uppfattning
är hovrättens förklaring till att uppgifterna alls återges i domen inte
övertygande. I sitt sammanhang under förhöret med E. S. fyller uppgifterna
om gynekologundersökningen en funktion, nämligen den att fastställa
tidpunkten för och omständigheterna kring ett annat bråk mellan E. S. och
Josefsson. Med hjälp av den kan E. S. förklara att hon tidigare lämnat
uppgifter, som hon nu inte längre vidhöll, om våld av Josefsson mot henne
vid det tillfälle som avsågs med åtalet. Vad uppgiften har att göra i hovrättens
dom har jag svårare att se. För hovrätten har det ju knappast gällt att redovisa
utredning till stöd för att fria Josefsson för något som åklagaren inte lagt
honom till last enligt åtalet. Ej minst mot bakgrund härav har jag förståelse
för att Josefsson och Lindberg reagerat starkt mot felet. Jag kan i allt
väsentligt ansluta mig till vad påminnelserna innehåller i denna del.

Fel av nu behandlat slag är allvarliga, inte endast för den som främst berörs
därav, utan även från allmän synpunkt. Det är naturligtvis av grundläggande
betydelse för förtroendet till domstolarna, att rättens ledamöter på ett riktigt
sätt tillgodogör sig utsagor av parter och andra. Kan en domstol så som här
påtalats alldeles missuppfatta en utsaga, låt vara på en punkt som inte är av
direkt avgörande betydelse för utgången i målet, så får det självklart
återverkningar i fråga om tilltron till domen i övrigt. Rättssäkerhet är i
mycket hög grad en funktion av omsorg, noggrannhet - och försiktighet från
domstolens sida.

När det så gäller frågan om tungbensfrakturen och eventuella ”märken”
på E. S:s hals vill jag inledningsvis med anledning av yttrandet erinra om att
åklagaren i målet lagt Josefsson till last att han vid ifrågavarande tillfälle tagit
strupgrepp på E. S. Det har ankommit på hovrätten att ta ställning till detta
påstående, och hovrätten har funnit åtalet styrkt. Det är nu emellertid inte
detta jag avsett med remissen. Också i denna del gäller det om en utsaga -

vittnet M.W:s - återgetts riktigt. Det synes ställt utom diskussion att det är
denna utsaga hovrätten åsyftat när den i bevisvärderingsdelen skrivit att
E. S:s version i motsats till Josefssons ”naturligen förklarar märken på
halsen”. För min del finner jag det betänkligt att redovisa det ifrågavarande
avsnittet av vittnesförhöret på det sätt hovrätten gjort. Däremot anser jag att
den beskrivning som på denna punkt finns i tingsrättens dom väl kunnat täcka
också det vittnet enligt fonogramutskriften sagt under hovrättsförhandlingen.
 Hovrätten synes nu emellertid anse att dess ordval ”mårken på halsen”
inte bör tillmätas någon avgörande betydelse. Jag måste tillstå att jag finner
denna inställning något förvånande. Att E. S. haft ”mårken” tycks mig vara
något avsevärt mera preciserat än blott att hon ”varit röd” på halsen. I
formen ”mårken” medger uppgiften färre tolkningar och större möjligheter
att dra slutsatser. Jag har svårt att finna annat än att hovrätten vid sin
redovisning av bevisvärderingen utnyttjat de möjligheter den högre precisionen
ger. Också här leder alltså utredningen till att jag nödgas konstatera att
hovrätten ådagalagt ett inte helt tillfredsställande mått av noggrannhet.

I fråga om skadeståndet slutligen konstaterar jag att, såvitt protokollet
utvisar, målsäganden inte som grund åberopat annat än de brott åklagaren
påstått samt att brotten helt klart är den grund hovrätten stött sig på. Att
vitsorda skäligheten av ett yrkat belopp i och för sig - som det till
förekommande av missförstånd lämpligen kan formuleras - är inte detsamma
som att medge yrkandet. Det är tydligt att antingen något saknas i hovrättens
dom eller att domen är felaktig på det sätt klagomålen innebär. Jag delar
klagandenas uppfattning att det har ankommit på hovrätten att aktivt
klargöra hur det förhöll sig med anspråket i den del det avsåg halsryggsskadan.
 Jag noterar också att påståendet att saken faktiskt förts på tal av en
ledamot av rätten inte har kommenterats i yttrandet hit. Jag kan stanna vid
dessa konstateranden, eftersom saken nu åter är under handläggning i
domstol.

De fel som förevarit vid hovrättens handläggning måste antas ha berott på
oaktsamhet. Med hänsyn till att det enligt praxis (se NJA 1983 s. 644 och
1984 s. 80) krävs att oaktsamhet av en domare i hans myndighetsutövning
skall vara av ganska kvalificerat slag för att ansvar för vårdslös myndighetsutövning
skall komma i fråga, har jag inte heller efter hovrättens yttrande
funnit skäl att ifrågasätta brottsligt förfarande från ledamöternas sida. Jag
avslutar ärendet med den kritik som innefattas i det förut sagda.

Ansökan om lagsökning har överlämnats från en tingsrätt till
en annan; fråga om detta alltid kan anses vara tillåtet

(Dnr 1388-1985)

I en skrivelse, som kom till JO den 21 maj 1985, klagade Erik Nordblom över
det sätt på vilket Stockholms tingsrätt hade handlagt en ansökan om
lagsökning, som Nordblom hade givit in till tingsrätten den 25 februari 1985.
Nordblom var missnöjd över att det hade förflutit drygt två månader innan
tingsrätten hade sänt ansökningen för postdelgivning med gäldenären. Av en

PM som Nordblom bifogat klagomålen framgick följande. Den 8 mars
begärde tingsrätten att Nordblom skulle komplettera ansökningen genom att
ange de omständigheter som medförde att Stockholms tingsrätt var rätt
forum. Den 11 mars fick Nordblom per telefon reda på att målet skulle
överflyttas till Uppsala tingsrätt. Den 22 april inkom ärendet till Uppsala
tingsrätt. Den 30 april återsändes ärendet från Uppsala tingsrätt till
Stockholms tingsrätt. Någon underrättelse härom lämnades emellertid inte
till Nordblom. Den 9 maj utsändes ärendet för postdelgivning. Enligt
Nordbloms uppfattning var ett sådant ”bollande” av mål mellan olika
myndigheter inte ägnat att skapa förtroende för myndigheternas verksamhet.
 Han bad att JO skulle utreda vad som hade förekommit, och vidare var
han angelägen att få reda på om handläggningen av målet borde ske vid
fastighetsforum eller vid gäldenärens personliga forum.

Klagomålen remitterades till lagmannen vid Stockholms tingsrätt för
upplysningar och yttrande. Den 4 juli 1985 inkom lagmannen Carl-Anton
Spak med dels ett eget yttrande dels ett yttrande som hade avgivits till honom
av chefen för enheten för lagsökningar m. m., tingsfiskalen Carin Wiklund
Jörgensen. Den 8 juli inkom Spak med en komplettering till sitt yttrande. I
remissvaret uppehöll sig Spak inledningsvis rent allmänt vid frågan om
möjligheterna för en domstol att på ett formlöst sätt överflytta ett mål, där
käranden väckt talan vid fel forum, till den domstol där talan rätteligen borde
ha väckts. Såvitt Spak kände till fanns det inte några uttryckliga bestämmelser
som tillät ett sådant överflyttande. Frågan har emellertid uppmärksammats
av rättegångsutredningen, vilken i sitt betänkande SOU 1982:25 hade
föreslagit att det i rättegångsbalken skulle införas en regel som gjorde ett
sådant förfarande möjligt. Om handläggningen av det mål som avsågs med
klagomålen anförde Spak i huvudsak följande.

Vad som har inträffat i det fall som nu kommit under JO:s prövning hänför sig
till ett formlöst överflyttande av ett mål om lagsökning. Enligt vid tingsrätten
tillämpad rutin skulle notarien Lena Friman, sedan hon uppenbarligen
tillfrågat ingivaren i forumfrågan och fått hans tillstånd till översändande av
handlingarna i målet till Uppsala tingsrätt, ha tillfrågat den tingsrätten, om
den var villig att handlägga lagsökningen. Hon har sagt sig känna till den
rutinen men tillagt att hon inte har en klar minnesbild av sina åtgärder.

Av outredd anledning har handlingarna i målet blivit liggande lång tid på
enheten innan de på föranstaltande av en ny notarie Ingegerd Ek sändes till
Uppsala tingsrätt. Om hon haft anledning utgå från att den tingsrätten varit
införstådd med översändandet är outrett.

Som chefen för lagsökningsenheten påpekar måste den rutinen ändras
inom enheten att det med ADB-hjälp framställda dagboksbladet i detta läge
förstörs. Så kommer att ske. Jag utgår också från att man inom lagsökningsenheten
kommer att göra vederbörliga anteckningar om vidtagna åtgärder i
samband med formlösa överflyttanden av mål.

När det slutligen gäller frågan om ifrågavarande ansökan om lagsökning
borde ha upptagits till behandling av tingsrätten sedan handlingarna
återkommit från Uppsala tingsrätt, nödgas jag säga att rättegångsreglerna är
sådana att ansökningen bort avvisas, om tingsrätten inte hade inhämtat
uppgift om att Stockholm var gäldenärens hemvist.

Nordblom kom in med påminnelser.

3 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr I

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 19 december 1986.

Jag vill till att börja med uttala att det är oacceptabelt med en så lång
handläggningstid som drygt två månader från det att en ansökan om
lagsökning kommit in till tingsrätten fram till dess att ansökningen utsänts för
delgivning med gäldenären. Av utredningen framgår att tidsutdräkten till
viss del berott på den obesvarade frågan om Stockholms tingsrätt varit rätt
forum att handlägga ansökningen. Större delen av tidsutdräkten kan dock
antagligen hänföras till att ansökningen blivit liggande utan åtgärd, sedan
Stockholms tingsrätt underrättat Nordblom om att målet skulle flyttas över
till Uppsala tingsrätt. Vad som egentligen har hänt, och i vad mån det över
huvud taget har förekommit någon kontakt mellan Stockholms tingsrätt och
Uppsala tingsrätt, går numera inte att utreda. Detta beror bl. a. på att
dagboksbladet i det ursprungliga målet vid Stockholms tingsrätt enligt då
gällande rutiner hade förstörts. Som Spak anger i sitt yttrande får ett sådant
förfarande inte förekomma. Det är av stor vikt, inte minst från kontrollsynpunkt,
 att det i efterhand går att utläsa vilka åtgärder som har vidtagits och
vilka överväganden som har gjorts i ett enskilt mål. Vad som har förekommit
i det mål Nordbloms skrivelse handlar om utgör ett bra exempel på vilka
svårigheter som annars kan uppstå. Tingsrättens rutiner har emellertid
numera ändrats i det här hänseendet. Jag vill då inte företa något ytterligare
utan nöjer mig med den kritik som ligger i vad jag nyss har sagt.

När det sedan gäller frågan i vad mån en tingsrätt som finner sig obehörig
att handlägga ett visst mål om lagsökning bör överlämna målet till behörig
domstol, vill jag anföra följande. Ett sådant förfarande fyller ett praktiskt
behov och är dessutom tilltalande från servicesynpunkt. I dag finns det
emellertid inte någon lagstiftning som gör förfarandet möjligt. Visserligen
föreslog - som Spak påpekat - rättegångsutredningen i sitt betänkande SOU
1982:25 att det skulle införas en bestämmelse av sådan innebörd i rättegångsbalken.
 Förslaget har emellertid inte föranlett några lagstiftningsåtgärder
utan är, enligt vad jag inhämtat, föremål för överväganden i annat
sammanhang. I brist på lagstiftning kan det komma att uppstå problem av
olika slag om förfarandet tillämpas fullt ut, t. ex. frågor om när en ansökan
skall anses ha inkommit, vad som gäller beträffande beslut som har fattats
innan målet överlämnats m. m. Enligt min mening må det emellertid under
rådande förhållanden kunna godtas att en tingsrätt, som anser sig obehörig
att handlägga ett visst lagsökningsmål, vidarebefordrar anökningen till rätt
forum, om det är ställt utom alla tvivel att det inte finns någon forumregel
som medför att tingsrätten själv är behörig att handlägga målet. Givetvis
måste man då först ha inhämtat medgivande från borgenären och från den
tingsrätt till vilken man har för avsikt att överlämna ansökningen. Överlämnande
måste ske innan någon egentlig handläggning ägt rum i målet. I
Nordbloms fall tycks det ha funnits visst utrymme för skilda meningar om
vilken tingsrätt som är behörig att handlägga ansökningen. Dessutom har
målet överlämnats efter det att Stockholms tingsrätt förelagt Nordblom att
komplettera sin ansökan. Båda dessa omständigheter är var för sig sådana att
det varit fel av tingsrätten att överlämna målet till Uppsala tingsrätt.

Frågor om rekrytering av förmyndare och kontroll av deras
lämplighet m. m.

(Dnr 815-1982)

Edit J. klagade hos JO över bristande omsorg vid utseendet av ny förmyndare
för hennes moder Klara och försummelser vid tillsynen av förmynderskapet.

Utredning företogs, varvid Växjö tingsrätts och överförmyndarnämndens i
Växjö akter i saken granskades och yttrande inhämtades från överförmyndarnämnden
enligt en promemoria som upprättats inom ombudsmannaexpeditionen.

Vid granskningen framkom i huvudsak följande. Klara, född 1887 och
avliden vid tiden för klagomålen, var omyndigförklarad sedan 1949. Hon var
sedan en lång följd av år intagen på ett sjukhem. Sedan hennes tidigare
förmyndare avsagt sig uppdraget, förordnades på överförmyndarens förslag
X. till ny förmyndare. Överförmyndaren hade förklarat att X. var ”mycket
lämplig” för uppgiften. X. kom i dröjsmål med avgivande av årsräkning för
första förvaltningsåret och erinrades ett par gånger om sin skyldighet att inge
räkningen. Sedan begärde dåmera överförmyndarnämnden hos tingsrätten
ett vitesföreläggande mot X. och föranstaltade samtidigt om viss egen
utredning. Denna visade att X. det gångna året utan tillstånd lyckats utverka
ett flertal uttag från Klaras spärrade konto med en bank. På anmälan av
nämnden skildes X. av rätten från befattningen som förmyndare. Detta
beslut meddelades av rätten omkring fyra månader efter att årsräkningen
skulle ha getts in till nämnden. Sedermera dömdes X. för grov förskingring av
Klaras medel, varav han tillägnat sig omkring 74 000 kr. Påföljden blev
skyddstillsyn. I målet fanns skadeståndsanspråk från banken med omkring
58 000 kr. - banken hade fått ersätta Klara för uttagen - och från Klara själv
med omkring 16 000 kr. Skadestånden jämkades av rätten med stöd av 6 kap.
2 § skadeståndslagen till 5 000 kr. åt vardera målsäganden. I domskälen
antecknade rätten bl. a. att läkarundersökning och s.k. psykometrisk
undersökning, som gjorts i målet, hade visat att X., ehuru primärt
välbegåvad, led av för tidigt åldrande av hjärnan med därav följande nedsatt
minne och omdöme. Undersökningen hade sålunda bekräftat det X. själv
hade sagt, att han sedan flera år lidit av dåligt minne. X. hade inte kunnat
förklara varför han hade förskingrat pengarna eller vad han hade använt dem
till. - Av förundersökningsprotokollet och överförmyndarens handlingar
framgick att X. sedan åtskilliga år varit sjukpensionerad för värk och
nervbesvär. Förordnandet som förmyndare hade han fått efter att ha
besvarat en tidningsannons från överförmyndaren. Enligt annonstexten
fanns det ett stort behov av personer som var lämpliga och villiga att ta
uppdrag som förmyndare eller god man för personer som var omyndigförklarade
eller som av annat skäl behövde hjälp med sin personliga omvårdnad
eller skötsel av ekonomin. - Enligt klaganden hade uppgiften att vara
förmyndare för Klara med fördel kunnat läggas på en anhörig. Det framgick
av en anteckning i förmynderskapsakten att den tidigare förmyndaren också
hade föreslagit en sådan lösning.

Genom remissen upptogs till utredning bl. a. frågan om lämpligheten av att

rekrytera förmyndare och gode män genom annonsering och frågan om
varför överförmyndaren rekommenderat X. som ny förmyndare.

Yttrande avgavs för överförmyndarnämndens räkning av dess ordförande,
advokaten Fredrik Zethraeus. Denne hade även handlagt ärendet såsom
överförmyndare. Han bifogade i sin tur yttrande av nämndens förutvarande
sekreterare, Birgitta Viberg.

Av Birgitta Vibergs yttrande framgick bl. a. följande. Annonsen hade
besvarats av 36 personer, bl. a. av X. För dessa anordnades informationsträffar,
 dit ett trettiotal kom. Omkring tio personer sållades bort. Av de
återstående hade nästan alla fått något uppdrag, flertalet mer än ett. X.
uppgav att han hade egen bil och gott om tid eftersom han var sjukpensionerad
på grund av ryggbesvär. Han visade ett positivt intresse och gjorde ett
gott intryck. Birgitta Viberg hade samrått med Klaras tidigare förmyndare,
och de hade kommit fram till att X. var lämplig som efterträdare, eftersom
han bodde nära sjukhemmet och kunde besöka Klara 1 —2 gånger i månaden.

Zethraeus lämnade uppgifter om förhållandena i överförmyndardistriktet
när han tillträtt befattningen och om hur han hade fäst vikt vid att de
förmyndare och gode män som inte visat tillräckligt intresse av att fullgöra
sina skyldigheter beträffande den personliga omvårdnaden blev utbytta. Han
upplyste vidare bl. a. att det vid tiden för bytet av förmyndare för Klara hade
uppstått ett stort behov av personer som var lämpliga för uppdrag som
förmyndare och gode män. Han hade därför för andra året anordnat en
rekryteringskampanj med presskonferens, annonsering och informationsmöten.
 Han hade funnit detta mycket lämpligt, och resultaten var goda. X.
hade anmält sig intresserad, och Zethraeus hade funnit honom lämplig.
Samråd hade i första hand skett med föreståndaren på sjukhemmet, vilken
förordat en förmyndare som kunde göra regelbundna besök hos Klara. När
Zethraeus meddelat rätten att X. var mycket lämplig, hade han åsyftat
lämpligheten beträffande den personliga omvårdnaden. Eftersom Klaras
tillgångar främst utgjordes av banktillgodohavanden som i huvudsak var
spärrade och förvaltningen i övrigt avsåg uppbärandet av pension och
betalning av vårdavgifter, hade Zethraeus inte ansett det nödvändigt att
närmare undersöka X:s ekonomi. Även om så skett, skulle han säkert inte ha
räknat med någon risk för förskingring. Klaras anhöriga var bosatta på andra
orter, och Zethraeus hade därför ansett dem olämpliga som förmyndare. De
hade inte själva anmält önskemål om att bli förordnade. Zethraeus bestred
att han haft eller bort ha kännedom om att X. hade dålig ekonomi eller var
ekonomiskt oansvarig.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 28 april 1987.

Jag är medveten om att det på många håll utgör ett problem att finna
tillräckligt många personer som är villiga och lämpliga att åta sig uppdrag som
förmyndare eller god man. En undersökning som förmynderskapsutredningen
företagit visar att de som förordnas ofta hämtas företrädesvis från -förutom anhörigkretsen - kategorierna pensionerade tjänstemän, socialsekreterare,
 politiker eller i övrigt ideellt aktiva samt, i en del fall, personer med
juridisk eller ekonomisk utbildning. Detta är grupper med vilka en överförmyndare
eller ledamöter i en överförmyndarnämnd ofta har naturliga

kontakter och där den personliga lämpligheten förhållandevis lätt kan
bedömas. Å andra sidan handlar det om en ganska smal rekryteringsbas som
dessutom ofta tas i anspråk för uppdrag av annat slag. Den kan på många håll
vara otillräcklig. Det tycks mig vara en alldeles riktig tanke att aktivt pröva
möjligheterna att vidga denna bas. När man genomför rekryteringsinsatser
av det slag som beskrivits i yttrandena i detta ärende, måste man emellertid
enligt sakens natur noga förvissa sig om den personliga lämpligheten hos dem
som anmäler sitt intresse. Det står i öppen dag att det då inte räcker med att
överförmyndaren vid ett personligt sammanträffande får ett allmänt gott
intryck. Kan inte närmare personkännedom vinnas på något annat sätt, är
det givet att referenser måste begäras och kontrolleras. Det är tydligt att så
inte skett i detta fall. Med facit, i form av tingsrättens dom och den i
brottmålet företagna personutredningen, kan man konstatera att överförmyndaren
såsom förmyndare förbehållslöst rekommenderat en för honom
tidigare okänd person, som faktiskt varit i sådant behov av bistånd i sina egna
angelägenheter att det mycket väl hade kunnat komma i fråga att förordna
god man för honom. I denna del förtjänar handläggningen kritik.

En annan sak är att handläggningen i övrigt hos överförmyndarnämnden i
stort sett fungerat väl, på det sätt lagstiftaren tänkt sig, och att därför risken
för ekonomisk skada för huvudmannen varit begränsad. Att banken skulle
låta X. ta ut medel utan erforderligt tillstånd har det naturligtvis inte funnits
anledning att räkna med, och banken har själv fått bära det ekonomiska
ansvaret för detta. Överförmyndarens och rättens åtgärder sedan årsräkningen
uteblivit går också fria från kritik från min sida.

Jag vill något beröra frågan om inte en anhörig till Klara lämpligen hade
kunnat förordnas som förmyndare för henne. Enligt 11 kap. 5 § föräldrabalken
i den intill år 1976 gällande lydelsen borde till förmyndare helst utses
någon som var besläktad eller besvågrad med den omyndige eller annars stod
denne nära. Denna regel, som sålunda gav ett företräde för den omyndiges
närstående, slopades genom 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen.
 Utan att därmed vilja göra gällande att överförmyndarens ställningstagande
till valet av förmyndare i detta fall haft med sådant att göra, vill jag
dock nämna att jag emellanåt tyckt mig märka en viss överdriven benägenhet
hos överförmyndare att till förmyndare eller god man vilja föreslå någon som
inte är besläktad med huvudmannen. Det kan därför finnas anledning att
nämna att den nyss behandlade ändringen av 11 kap. 5 § föräldrabalken inte
skall förstås så, att närstående skulle vara uteslutna eller mindre lämpliga
som förmyndare eller gode män. Tvärtom uttalades det i lagstiftningsärendet
att det många gånger var lämpligt att en släkting eller liknande utsågs till
förmyndare (prop. 1974:142 s. 126 och 170).

Klaganden har hävdat att det funnits anhöriga som varit beredda att åta sig
uppdraget som förmyndare för Klara. Det är visserligen inte utrett att
överförmyndaren fått detta klart för sig innan han avlät sin ansökan till
rätten, men det står klart att den tidigare förmyndaren föreslagit det. Enligt
min mening hade överförmyndaren inte minst av denna anledning haft
anledning att inhämta synpunkter från Klaras närmaste anhöriga, innan han
själv tog ställning i frågan. Av Zethraeus yttrande framgår att han övervägt
frågan om något av Klaras barn borde komma i fråga som förmyndare för

henne men avvisat den tanken med hänsyn till den vikt han fäste vid
förmyndarens möjligheter att ägna huvudmannen personlig omvårdnad.
Utan att vilja ifrågasätta Zethraeus utgångspunkt, vilken i och för sig ligger
väl i linje med olika allmänna uttalanden vid 1974 års reform av förmynderskapslagstiftningen,
 måste jag framhålla att intresset av personliga omsorger
från förmyndarens sida väger olika tungt i olika fall. Många gånger kan säkert
förmyndaren mycket väl fylla sina funktioner - även den att tillse att
huvudmannen har det bra - utan att vara bosatt på samma ort som
huvudmannen. Oavsett hur man nu bedömer detta finns det nästan alltid
starka skäl för överförmyndaren att ta kontakt med anhöriga och inhämta
deras synpunkter. Att så sker får i allmänhet anses vara en förutsättning för
att utredningen skall bli betryggande (jämför bl. a. JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s. 45 f.).

Granskningen av de handlingar från rätten som gällt entledigandet av den
tidigare förmyndaren och förordnandet av X. har inte gett anledning till
antagande att handläggningen där brustit. Enligt läkarintyg har Klara inte
själv kunnat höras om valet av ny förmyndare. Ärendet måste ha framstått
som rutinartat, och det har handlagts av tingsnotarie. Det finns inte för
närvarande någon föreskrift om att rätten skall höra huvudmannens anhöriga
i ett ärende som detta. Vad som i detta fall förekommit är dock ett ytterligare
exempel bland många på att en sådan utredning ofta kan vara till fördel för
handläggningen. Det kan nämnas att förmynderskapsutredningen i sitt
nyligen framlagda betänkande God man och förvaltare (SOU 1986:50)
föreslagit en regel därom. Utredningens förslag är nu under övervägande
inom regeringskansliet. Rätten har naturligtvis alltid möjlighet att i ärenden
av detta slag självmant föranstalta om erforderlig utredning. Just för att
rätten skall kunna bedöma behovet av sådan utredning är det viktigt att
överförmyndaren öppet och tydligt redovisar de ställningstaganden han gjort
(jämför JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 30 f. och 1981/82 s. 30 f.).

Avslutningsvis vill jag nämna att jag inte med detta beslut tagit någon
ställning till den i detta fall genom tingsrättens lagakraftvunna dom avgjorda
frågan om förutsättningarna för jämkning enligt skadeståndslagen av en
redovisningsskuld.

Ärendet avslutas med den ovan uttalade kritiken mot överförmyndarens
handläggning.

Fråga om omfattningen av överförmyndares tillsynsskyldighet,
då god man avser att - mot huvudmannens vilj a - försälj a
dennas byggnader på arrenderad mark

(Dnr 2862-1984)

K.J., född år 1891, ägde egendomen Nannylund på Djurgården. Egendomen
utgjordes av flera byggnader - därav tre bostadshus - uppförda på mark som
arrenderades från Djurgårdsförvaltningen. För K.J. var god man förordnad
enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB). Genom avtal den 26 april och den 7
maj 1984 sålde gode mannen Nannylund.

I en skrivelse, som kom in till JO den 8 november 1984, anförde K.J.
genom advokaten Ulf Dahlberg bl. a. följande. Nannylund som sedan
1930-talet bebotts av K.J. och hennes familj, hade tillskiftats henne efter
hennes makes död år 1960. Under tiden september 1979-maj 1980 hade K.J.
på egen önskan god man enligt 18 kap. 3 § FB. Gode mannen entledigades
för att K.J. skulle kunna genomföra en gåva till vissa anhöriga. På
föranstaltande av K.J. själv och hennes läkare fick hon på nytt god man den
18 mars 1983. K.J. hade låtit upprusta Nannylund och ville skänka
egendomen till sin son och sin dotter. Efter upprustningen var det svårt att
genast få egendomen att bära sig, bl. a. beroende på att hyresintäkterna inte
täckte kostnaderna. K.J:s barn tog upp diskussioner med gode mannen om
en överlåtelse av Nannylund till dem. Barnens uppfattning var att Nannylund
i enlighet med moderns önskemål skulle överföras till dem genom gåva, dock
förknippad med villkor bl. a. att de skulle överta skulderna. Gode mannen
var inte avvisande till den lösning som skisserades, ehuru han ville att
överförmyndarnämnden skulle godkänna gåvan. Gode mannen var dock av
uppfattningen att han av formella skäl måste begära sitt entledigande om
gåvan genomfördes. En tid senare - i mars 1984 - gav gode mannen till känna
att han i stället avsåg att sälja Nannylund till en utomstående. Han hade
tydligen gått ifrån sin tidigare ståndpunkt. Han var inte längre intresserad av
att diskutera erbjudanden från barnen, som under förutsättning att gode
mannen medverkade till att gåvan kom till stånd var beredda att tillskjuta
100 000 kr. för att lösa likviditetsproblemen. Den 18 april besökte sonen
överförmyndarnämnden tillsammans med förutvarande gode mannen, som
visste att K.J. önskade ge Nannylund till sina barn. De fick beskedet att K.J.
hade rättslig handlingsförmåga och kunde göra vad hon ville. Den 3 maj
försökte sonen få till stånd ett sammanträffande med gode mannen, som
emellertid avböjde med hänvisning till att han förhandlade om en försäljning.
 Vem han förhandlade med ville gode mannen inte uppge. I själva
verket hade han redan den 26 april träffat en preliminär uppgörelse om
försäljning till en utomstående. Den 4 maj undertecknade K.J. ett gåvobrev
genom vilket hon skänkte Nannylund till barnen. Samtidigt meddelade hon
överförmyndarnämnden att en försäljning till utomstående stred mot hennes
vilja. Den 7 maj slöt gode mannen likväl slutligt avtal om försäljning till ett
pris av ca 2,5 milj. kr. utan att ta hänsyn till K.J:soch hennes barns önskemål.

I klagoskriften anfördes vidare att Nannylund med hänsyn bl. a. till de
speciella förhållanden som rådde på Djurgården var att betrakta som fast
egendom. Det påpekades att Nannylund i skattehänseende behandlades som
sådan egendom.

Klagomålen utmynnade i kritik mot gode mannen för att denne förfarit i
strid med K. J:s och hennes anhörigas vilja och intressen. Det begärdes att JO
skulle granska huruvida överförmyndarnämnden handlat felaktigt i ärendet
genom att inte avråda gode mannen från en försäljning, när det var känt att
denna stred mot den överlåtelse som K.J. stod i begrepp att göra, samt
genom att underlåta att behandla frågan om Nannylund var att betrakta eller
i sammanhanget borde betraktas som fast egendom och ta ställning till om
nämndens godkännande i formell mening behövdes.

I remissvaret anförde nämnden i huvudsak detta.

Överförmyndarnämnden informerades på olika sätt om att K.J:s ekonomi
var ansträngd och att man diskuterade flera lösningar för att förbättra hennes
situation. Någon lösning uppnåddes dock inte. Förhållandet att Nannylund
ej kunde lagfaras på K.J. och att inteckningsmöjlighet således var utesluten,
medförde att lån från barnen framstod som den enda möjligheten till lösning.
Det visade sig dock att barnen inte var eniga. Från att i början ha diskuterat
om ett lån från varje barn, blev det sedan endast aktuellt med ett lån från
sonen. Flan var dock endast villig att lämna lån under förutsättning att K.J.
samtidigt donerade Nannylund till barnen.

De besked som barnen lämnade till nämnden vid telefonsamtal och besök
vidarebefordrades av nämnden till gode mannen. Nämnden försåg således
gode mannen med alla uppgifter han behövde för att kunna taga ställning till
hur han skulle förfara med huvudmannens arrendelägenhet. Att nämnden -som advokat Dahlberg anser - direkt skulle ha avrått gode mannen från en
överlåtelse när K.J:s ekonomi blev allt sämre och ingen lösning gick att
uppnå, synes nämnden ha varit felaktigt. Ett sådant förfarande skulle ju ha
inneburit ett ingrepp i gode mannens beslutsfattande.

Enligt advokat Dahlbergs skrivelse har överförmyndarnämnden även
underlåtit att behandla frågan om Nannylund var att betrakta som fast
egendom. Det kan därför meddelas att ingen ansökan har ingivits som
nämnden haft att pröva.

Vid telefonsamtal har gode mannen efterhört huruvida nämnden ansåg att
Nannylund vore att betrakta som fast egendom. Nämnden har då meddelat
sin uppfattning att Nannylund ej kunde anses som fast egendom, eftersom
det var fråga om arrendelägenhet. Förhållandet att gode mannen själv delade
denna uppfattning, torde ha medverkat till att någon framställning inte
gjordes till nämnden när sedan försäljningen genomfördes.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 27 februari 1987.

Vid min granskning har jag haft tillgång till överförmyndarnämndens akt.

Gode män står inte under tillsyn av JO. Mina uttalanden i det följande
avser alltså överförmyndarnämnden och inte gode mannen.

Enligt 18 kap. 8 § FB skall bestämmelserna i bl. a. 15-17 kap. om
förmyndare och omyndigs egendom gälla i tillämpliga delar i fråga om god
man och egendom under dennes förvaltning.

För vissa dispositioner av förmyndare - och gode män - krävs att
överförmyndaren lämnar sitt samtycke. 115 kap. 15 § FB stadgas sålunda att
fast egendom eller tomträtt inte får överlåtas eller intecknas utan att åtgärden
godkänts av överförmyndaren. Något motsvarande krav gäller däremot inte
vid överlåtelse av lös egendom i allmänhet.

K. J:s egendom Nannylund utgjordes av byggnader uppförda på mark som
innehades med arrenderätt. Sådan egendom utgör inte fast utan lös
egendom.

I klagomålen har anmärkts på att överförmyndarnämnden underlåtit att ta
ställning till om gode mannens överlåtelse av Nannylund krävde nämndens
samtycke. Jag antar att därmed avses att nämnden borde ha intagit
ståndpunkten att egendomen inte fick säljas utan att nämndens samtycke
inhämtats. Till stöd för denna åsikt skulle då ligga synpunkten att Nannylund
om än inte formellt så åtminstone i praktiken utgjorde fast egendom.

Det är möjligt att Nannylund i skilda hänseenden behandlades som fast
egendom. Jag kan dock inte finna tillräckligt stöd för att det i 15 kap. 15 § FB

uppställda kravet på överförmyndarens samtycke skulle gälla i fråga om
egendom av det slag Nannylund representerade. Jag anser således inte att
nämnden utifrån denna bestämmelse haft att ta ställning till gode mannens
dispositioner.

Det sagda hindrar emellertid inte att det ändå kan ha funnits anledning för
överförmyndarnämnden att överväga huruvida en försäljning i enlighet med
gode mannens intentioner borde komma till stånd. I fråga om lös egendom i
allmänhet har gode mannen vidsträckta formella befogenheter att handla så
som han finner bäst. Bortsett från att överförmyndarens samtycke inte krävs
finns det heller inte någon uttrycklig föreskrift om att huvudmannens åsikt
behöver inhämtas. Det måste emellertid hållas i minnet att regelsystemet är
utformat i första hand med tanke på den situationen att någon är omyndig
och har förmyndare. Det är en situation som i flera avseenden skiljer sig från
den som föreligger vid godmanskap enligt 18 kap. 3 § FB. En avgörande
skillnad är att den för vilken god man förordnats har kvar sin rättsliga
handlingsförmåga fullt ut. Principiellt är den gode mannen därför att
betrakta endast som ett biträde åt huvudmannen.

När det gäller den som har god man kan förmågan att förstå innebörden av
olika dispositioner vara mycket varierande. Är situationen den att huvudmannen
har sina psykiska förmögenheter i behåll, bör det inte komma i fråga
att gode mannen i direkt strid med huvudmannens uttalade vilja utnyttjar sin
formella behörighet att företa rättshandlingar som huvudmannen blir
bunden av. Detta synsätt anser jag bör gälla även om ett handlande enligt
huvudmannens önskemål skulle ur ekonomisk synpunkt vara mindre välbetänkt.

Nannylund hade länge innehafts av K.J. och tjänade som bostad åt henne
själv och flera av hennes närmaste släktingar. Av dessa skäl kan det antas ha
förelegat ett starkt intresse såväl hos K.J. som hos hennes anhöriga att
egendomen skulle stanna i familjens ägo. Å andra sidan står det klart att K.J.
hade betydande skulder orsakade bl. a. av kostnaderna för egendomens
underhåll. Det framgår också att gode mannen under en längre tid förhandlat
med K. J:s båda barn om en överlåtelse av egendomen till dem utan att någon
uppgörelse kunnat komma till stånd. Jag vill inte förneka att det i och för sig
var angeläget att någonting gjordes för att reda upp skulderna och att
alternativet att sälja Nannylund till utomstående förefaller ha varit ekonomiskt
fördelaktigt för K.J. I enlighet med vad jag tidigare har sagt var det
dock K.J:s egen uppfattning som borde vara utslagsgivande.

Överförmyndarnämnden hölls underrättad om gode mannens planer på
försäljning. Samtidigt nåddes nämnden också av informationer som tydde på
att K.J. motsatte sig att Nannylund överläts till någon annan än barnen.
Väsentligast i det sammanhanget är ett läkarintyg som kom in till nämnden
den 12 april 1984, alltså ett par veckor innan den preliminära överlåtelsehandlingen
undertecknades. Intyget är utfärdat av leg. läkaren Ingagreta
Sjöstrand. I intyget redogörs för ett samtal som Ingagreta Sjöstrand haft med
K.J. den 27 mars. K.J. beskrivs som helt orienterad till person, tid och rum.
Vid samtalet hade hon flera gånger framhållit sin önskan att överlämna
Nannylund till sina barn.

Jag är medveten om att intyget kanske inte ger ett entydigt besked

huruvida K. J. var kapabel att till fullo förstå vilka ekonomiska konsekvenser
en överlåtelse till barnen skulle innebära för hennes egen del. Detta särskilt
som, enligt vad handlingarna utvisar, K.J:s sinnestillstånd då gode mannen
förordnades i mars året innan bedömdes vara sådant att hon var ur stånd att
lämna sitt samtycke. Om överförmyndarnämnden hyste någon tvekan på
denna punkt, borde Ingagreta Sjöstrands intyg dock ha varit tillräckligt för
att nämnden skulle ha ombesörjt att frågan om K.J:s sinnesbeskaffenhet
utreddes närmare. Intill dess klarhet vunnits, borde nämnden ha intagit
ståndpunken att någon försäljning av Nannylund inte borde ske.

Jag delar inte överförmyndarnämndens åsikt att nämnden skulle ha saknat
befogenhet att avråda gode mannen från försäljningen. Av 17 kap. 3 § FB
följer att överförmyndaren skall begära förklaring av gode mannen när det
finns anledning till anmärkning mot förvaltningen och att överförmyndaren
är skyldig att utverka att rätten ingriper mot gode mannen om huvudmannens
rätt och bästa skulle kräva det. Det kan inte anses ligga utanför ramen
för dessa överförmyndarens befogenheter att till diskussion med gode
mannen ta upp en förvaltningsåtgärd, vars lämplighet överförmyndaren är
tveksam till. Tvärtom bör överförmyndaren vara skyldig att göra så.

Min uppfattning är alltså den att överförmyndarnämnden förhållit sig
alltför passiv. Å andra sidan är jag medveten om vilka vida befogenheter
gode mannen formellt har enligt nuvarande, inte alltför klara bestämmelser.
Som framgått av vad jag tidigare anfört har jag heller inte anledning tro annat
än att nämnden bedömde försäljningen vara till K.J:s bästa. Någon
ytterligare kritik utöver det redan sagda anser jag därför inte befogad.

Åklagar- och polisväsendena

Åtal mot polisinspektör för vårdslös myndighetsutövning
(beslut angående frihetsberövande)

(Dnr 2192-1982)

I en skrivelse till JO anförde Christer Hallén klagomål mot polismyndigheten
i Lunds polisdistrikt för att han den 13 augusti 1982 blivit omhändertagen av
polismän och insatt i arrest. Sedan förundersökning genomförts beslutade JO
Wigelius den 30 december 1983 att väcka åtal vid Lunds tingsrätt mot
polisinspektören Björn Stigborg för vårdslös myndighetsutövning. JO Wigelius
uppdrog åt dåvarande länsåklagaren Birgit Thunved att utföra åtalet.
Tingsrätten dömde den 27 september 1984 Stigborg för vårdslös myndighetsutövning
till 60 dagsböter. Tingsrättens domskäl hade följande lydelse.

”Yrkande

Åklagaren har yrkat ansvar å Stigborg för vårdslös myndighetsutövning och
därvid anfört: Sedan Hallén den 13 augusti 1982 gripits som misstänkt för
ofredande och införts på polisstationen i Lund, hade Stigborg, som där
tjänstgjorde som vakthavande befäl, funnit att frihetsberövandet skulle bestå
och låtit insätta Hallén i arrest utan att laglig grund härför förelegat. Stigborg
hade därvid handlat av grov oaktsamhet. Förfarandet hade för Hallén
inneburit förfång, som inte kunde anses som ringa.

Lagrum: 20 kap 1 § 2 st brottsbalken.

Domskäl

Stigborg har bestritt ansvar men vitsordat att han beslutat att frihetsberövandet
av Hallén skulle bestå och att han låtit insätta Hallén i arrest.

På hemställan av åklagaren har Christer Hallén, född 1951, hörts som
målsägande och därvid berättat: Kvällen i fråga hade han varit på restaurang
och därefter följt en flicka hem. Han gick sedan till en kamrat, Jan Ottmer,
som bodde i ett studentrum på Delfinen på Magistratsvägen. Rummet ligger
längst bort i en korridor och i anslutning till Ottmers rum finns ett
samlingsrum, i vilket han, Ottmer och ytterligare två bekanta till honom, Per
Olof Danielsson och Bo Eriksson, uppehöll sig. De åt smörgåsar och drack
öl. Ottmer hade på sitt rum en stereogrammofon och på den spelades det så
högt att några grannar blev störda och kom och klagade. Ottmer sänkte då
ljudnivån men drog efter en stund åter upp den till hög nivå för att senare
sänka den på nytt. Kort därefter hördes bankningar på dörren och två
polismän kom in i rummet. Klockan var då omkring halv fyra på morgonen.
En av polismännen stängde av stereon. Ottmer, som ville att poliserna skulle
legitimera sig, var i viss mån provocerande och stämningen i rummet var
obehaglig. Hallén blandade sig inte i dispyterna utan satt helt tyst med det
undantaget att han frågade polismännen varför han skulle legitimera sig.

Polismännen hade nämligen fått fullt klart för sig att det var Ottmers stereo
och att Ottmer disponerade det rum i vilket stereon fanns. Hallén fick inget
svar på sin fråga utan medtogs i stället av de båda polismännen till
polisstationen. Där uppgav han inför vakthavande befäl, Stigborg, omedelbart
sitt namn och sitt personnummer. Som adress angav han först
Magistratsvägen men ändrade den uppgiften till sin Örebroadress. Han tog
också fram sin plånbok och sade till Stigborg: ”Här har Du körkortet.” Han
är numera helt säker på att Stigborg såg hans körkort i anslutning till
avvisiteringen. Stigborg frågade honom också om han druckit sprit under
kvällen och natten. Han hade druckit öl och vin samt ett glas konjak på
restaurangen och dessutom delat en flaska vin med en kamrat. Han tyckte
Stigborgs fråga var ovidkommande eftersom han förts till polisstationen för
att legitimera sig. - Efter avvisiteringen beslutade Stigborg att han skulle
sättas i arrest. Han förstod inte på vilka grunder det beslutet fattades. Han
gick emellertid frivilligt in i cellen.

Närmare hörd har Stigborg uppgivit: Han tjänstgjorde den aktuella natten
som vakthavande befäl. Någon på Magistratsvägen ringde och klagade över
att en granne spelade för högt på en stereoanläggning. Han sände ut en
patrull, som kunde konstatera att allt var lugnt på platsen, varför han
beslutade att någon vidare åtgärd inte skulle vidtagas. Kort därefter kom
emellertid ett nytt telefonsamtal med nya klagomål, varför han beordrade
polisinspektören Jan Gyllensten att med ytterligare en polisman bege sig till
platsen. När Gyllensten kommit till Magistratsvägen var dörren till korridoren
låst och Gyllensten frågade Stigborg via radio vad han skulle göra. Han
gav då Gyllensten order att ta sig in med våld. Sedan Gyllensten och den
andre polismannen kommit in i samlingsrummet rapporterade Gyllensten att
samtliga fyra som befann sig där var berusade. Gyllensten talade också om att
namnet på den som bodde i rummet där stereon fanns var Ottmer men att han
inte visste vem av de fyra som var Ottmer. Gyllensten nämnde också att den
som föreföll vara ”ledaren i gänget” var den, som senare visade sig vara
Hallén. Gyllensten beslutade därför att medtaga Hallén, som inte var villig
att legitimera sig, till polisstationen. När Hallén införts talade Stigborg om
för honom att han var misstänkt för ofredande och bad att få hans namn och
adress. Hallén uppgav att hans adress var Magistratsvägen 55 C men han ville
inte tala om vad han hette. Stigborg beslutade då att gripandet skulle bestå
och gav order om att Hallén efter avvisitering skulle sättas i arrest. Hallén
hade ingen legitimation och han var så berusad att Stigborg, om Hallén i det
tillståndet påträffats på allmän plats, skulle ha omhändertagit Hallén enligt
lagen om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB). Han anser
också att 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande (LOT) var tillämplig
eftersom det fanns anledning befara att Hallén, om han släppts, skulle
återvända till Magistratsvägen och fortsätta ofredandet med stereoanläggningen.
 - Han vet inte varifrån uppgiften på sidan 1 i arrestantbladet om
Halléns körkort kommer ifrån. Att utrymmet för omhändertagandet ifyllts
var ett misstag. Rätteligen skulle i stället den ifrågavarande tidsangivelsen ha
förts in under rubriken gripen.

På hemställan av åklagaren har vittnesförhör hållits med polisinspektören
Jan Gyllensten, polisassistenten Lars Håkansson och polismannen Allan

Nielsen. De har berättat:

Gyllensten: Han har bara ett vagt minne av händelserna, varför han före
vittnesförhöret läst igenom den promemoria angående ingripandet på
Magistratsvägen, som han upprättade på morgonen den 13 augusti. Natten
mot denna morgon tjänstgjorde han som s. k. yttre befäl. Han och en annan
polisman beordrades omkring kl 04.45 av Stigborg till Magistratsvägen för att
försöka förmå några som spelade för högt på en stereoanläggning att upphöra
med detta. Då de kom till den angivna adressen hörde de högt pådragen
musik som uppenbarligen höll de närboende vakna. De knackade och
bankade på dörren, vilket endast ledde till att boende från våningen ovanför
kom för att försöka hjälpa dem öppna dörren vilket inte lyckades. I det läget
satte han sig i förbindelse med Stigborg för vidare instruktioner. Han fick av
denne order att med våld bereda sig tillträde till korridoren. Han ryckte
därefter upp dörren med handkraft. Inne i korridoren möttes han av en man,
som senare visade sig vara den, som bodde i studentrummet och som ägde
stereoanläggningen. Mannen begärde omedelbart besked om polismännens
ärende och krävde att de legitimerade sig. Det är möjligt att mannen i detta
skede sade att han bodde i det nyssnämnda rummet i vilket stereoanläggningen
var placerad. I anslutning till det rummet fanns ett samlingsrum. I detta
befann sig ytterligare tre män, vilka samtliga upplystes om polisens ärende.
Männen ombads legitimera sig. Stämningen mellan polisen och männen hade
då blivit fientlig. Två personer i sällskapet uppmanade de övriga att inte visa
legitimation. Situationen var då så tillspetsad att han fann för gott att tillkalla
förstärkning. Han talade på nytt om för männen att de var tvungna att visa
legitimation och att de, om de inte gjorde detta, skulle föras till polisstationen
för identifiering. En av männen föll då till föga och visade sin legitimation.
Han frågade därefter den man, som senare visade sig vara Hallén, om denne
avsåg att förete någon legitimationshandling. Hallén svarade emellertid inte
på tilltal utan ”blängde” i stället synnerligen arrogant och aggressivt på
honom. Hallén framstod som ledaren i sällskapet. Gyllensten har den
erfarenheten att om ledaren förs bort är det lättare att handskas med de
övriga. Den ditkallade patrullen grep därför på hans order Hallén och förde
Hallén till polisstationen för identifiering. Hallén var inte nykter, men han
hörde inte Hallén tala och såg honom inte heller gå. Sedan Hallén gripits
legitimerade sig de övriga självmant. Han lämnade därefter en rapport till
Stigborg om det inträffade och upprättade den inledningsvis nämnda
promemorian.

Håkansson: Han och en kollega patrullerade i polisbil på morgonen den 13
augusti 1982. Tidigt på morgonen blev de av Stigborg beordrade att åka till
Magistratsvägen. Någon där boende hade anmält att en granne störde
omgivningen genom att spela alltför högt på en stereoanläggning. Framkomna
till platsen kunde de emellertid inte höra någon musik eller annat störande
ljud, varför de fortsatte patrulleringen. Strax därpå blev de ånyo beordrade
till Magistratsvägen och till den studentkorridor, i vilken redan två andra
polismän befann sig. Förhållandet mellan polismännen och de övriga var
spänt. Han beordrades av Gyllensten att gripa en av männen och att föra
denne till polisstationen för identifiering. Mannen, Hallén, greps och
placerades i polisbilen. Under färden till polisstationen samtalade han med

Hallén för att söka utröna dennes identitet, vilket dock ej gav något resultat.
Hallén var emellertid inte aggressiv. Under samtalet i bilen berättade Hallén
bl. a. att hans far var polis. På polisstationens arrestintag överlämnades
Hallén till Stigborg. Av någon anledning kom Hallén och Stigborg ”på kant
med varandra”. Han vet inte varför. Han har inte någon klar minnesbild av
omständigheterna kring gripandet av Hallén. Han kan inte nu erinra sig att
Hallén visade Stigborg ett körkort, en uppgift som Håkansson lämnat under
förundersökningen. Han vitsordar emellertid att han sagt så i tidigare förhör.

Nielsen: Han kommer inte ihåg mycket av det han skall höras om. Han och
Håkansson fick order att gripa en man, Hallén, i en studentkorridor på
Magistratsvägen. Han kan inte bedöma Halléns berusningsgrad vid tillfället,
då Hallén aldrig fick tillfälle att gå själv. Han minns inte heller om Hallén
uppgav sitt namn inför Stigborg på polisstationen. Han ifrågasätter inte
uppgiften om att han i tidigare förhör sagt att Hallén kan ha uppgivit sitt
namn för Stigborg. Han såg inte Hallén visa upp något körkort.

Som en skriftlig bevisning har åklagaren åberopat kopia av arrestantbladet,
 bilaga 1 (utesluten här), och skrivelse från trafiksäkerhetsverket till JO.

Som skriftlig bevisning har Stigborg åberopat arrestantbladet, yttrande
från länspolischefen till JO samt yttrande från polisstyrelsen till länspolischefen
.

Tingsrätten gör denna bedömning. Målet rör frågan huruvida Stigborg haft
laglig grund för sitt beslut att låta frihetsberövandet av Hallén bestå och att
låta insätta Hallén i arrest. Det har ålegat Stigborg att innan han fattade det
nyssnämnda beslutet undersöka om brott verkligen förelåg, och om så skulle
befinnas vara fallet, om Hallén kunde misstänkas vara gärningsman. Någon
sådan undersökning har Stigborg inte gjort. Av utredningen i målet framgår
emellertid att grund inte förelegat ens för skälig misstanke mot Hallén. På
grund härav och då gripandeskäl inte heller i övrigt förelegat saknar
Stigborgs beslut laga grund. Det är uppenbart att verkställigheten av
Stigborgs beslut för Hallén medfört förfång som ej är ringa. Utredningen i
målet har inte givit vid handen att Stigborg handlat under tidspress eller att
han haft att ta ställning till någon komplicerad rättsfråga. Den oaktsamhet
som ligger Stigborg till last är på grund härav och med beaktande av det
allvarliga förfång Hallén lidit att bedöma som grov. Åtalet är alltså styrkt och
Stigborg förfallen till ansvar för vårdslös myndighetsutövning. Påföljden kan
stanna vid böter.”

Stigborg fullföljde talan mot tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle
ogilla åtalet eller, i andra hand, nedsätta bötesstraffet. JO Wigelius bestred
ändring. I dom den 27 februari 1986 fastställde hovrätten över Skåne och
Blekinge tingsrättens dom. Högsta domstolen fann i beslut den 29 oktober
1986 ej skäl att meddela Stigborg prövningstillstånd.

Åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse på grund av brott
mot tystnadsplikt

(Dnr 2789-1986)

Ett av JO Wigelius den 28 april 1987 meddelat beslut med anledning av
klagomål mot åklagarmyndigheten i Huddinge åklagardistrikt har följande
lydelse.

Bakgrund

Makarna Christer och Ann L. anhölls och greps den 18 september 1986
misstänkta för bl. a. rån. De häktades den 25 september 1986. Förundersökningsledare
var distriktsåklagaren Kristina Moberg. Under en del av
häktningstiden, den 25 september till den 16 december 1986, granskades
makarnas brev efter beslut av Kristina Moberg. Granskningen genomfördes
av henne själv. Makarna L. var placerade på olika häkten och hade endast
kontakt med varandra brevledes. Genom en dom av Huddinge tingsrätt den
4 november 1986 dömdes makarna L. för grovt rån m.m. till långa
fängelsestraff. Sedan domen överklagats av såväl makarna L. som Kristina
Moberg fastställde Svea hovrätt i dom den 22 december 1986 tingsrättens
domslut. Hovrättens dom har sedermera vunnit laga kraft.

Klagomålen

I ett brev, som kom in hit den 27 november 1986, ifrågasatte Christer L. om
Kristina Moberg hade rätt att, såsom skett, för Ann läsa upp delar av ett brev
till honom från hans f. d. hustru I. Detta hade skett för att få det att låta som
om han och I. hade kontinuerlig kontakt, vilket inte var riktigt, och för att
göra Ann illa.

Utredningen m. m.

Klagomålen remitterades till åklagarmyndigheten i Huddinge för upplysningar
och yttrande. I yttrande, som kom in hit den 8 januari 1987, anförde
Kristina Moberg bl. a. följande.

Christer och Ann L. har tre gånger kontaktat mig från Hall - resp.
Kronobergshäktet med anledning av missnöje med bl. a. postgången. Vid ett
sådant samtal (strax efter domen i tingsrätten) har jag på fråga från Ann L.
svarat

a) att jag just var i färd med att censurera deras brev

b) ”ja, det brev jag just nu censurerar slutar med orden från din

älskade f. d. hustru Mukis, Mulis (e. d.)”. Punkt slut.

Ann L:s nästa fråga var om hon kunde räkna med post påföljande dag.
Sedan jag besvarat frågan jakande avslutades samtalet.

Christer L. har någon vecka härefter tillsänt Ann L. ett av de brev ”Mukis”
(e. d.) skrivit till honom.

Christer L:s kontakt med f. d. hustrun var känd för Ann L. redan vid

huvudförhandlingen i tingsrätten och har utgjort ”följetong” i makarnas

rikliga korrespondens under den tid de varit frihetsberövade. Bl. a. skulle
f. d. hustrun hjälpt till med omsättning av makarnas pantkvitton.

Sedan Christer L. inkommit med påminnelser, föranstaltade jag om förhör
med Ann L. den 4 februari 1987.

Jag beslutade därefter att inleda förundersökning, då anledning förekom
att brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken hade begåtts.

Under utredningen har förhör hållits med advokaten Elisabeth Sandström
(Ann L:s offentlige försvarare), assistenten Irma Flyckt (häktet Hall) och
Kristina Moberg.

Vid förhöret med Kristina Moberg delgavs hon misstanke för brott mot
tystnadsplikt bestående i att hon vid två skilda telefonsamtal röjt uppgifter
som hon varit skyldig att hemlighålla nämligen dels vid telefonsamtal med
Elisabeth Sandström omkring månadsskiftet september—oktober 1986 genom
att ur ett brev från Ann till Christer läsa upp ett avsnitt av innebörd att
Ann önskade en annan namngiven advokat som försvarare, dels vid
telefonsamtal med Ann omkring den 7 november 1987 genom att läsa upp
slutorden i ett brev sänt från I. till Christer. Breven har Kristina Moberg i
egenskap av förundersökningsledare i mål mot Christer och Ann L. haft för
granskning enligt 9 och 16 §§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl.

Lagrum: 20 kap. 3 § brottsbalken jämförd med 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100).

Kristina Moberg bestred vid förhöret brott. Hon förnekade att hon vid
telefonsamtal med Elisabeth Sandström läst upp ur något brev från Ann till
Christer men vidhöll vad hon uppgivit i remissyttrandet.

Den 24 april 1987 sammanträffade jag med Kristina Moberg och advokaten
Klas Kanegård, hennes offentlige försvarare, på JO-expeditionen.
Kristina Moberg preciserade därvid sin inställning till misstanken om brott på
så sätt att hon medgav att hon vid telefonsamtal med Ann L. den 7 november
1986 av oaktsamhet lämnade sekretesskyddade uppgifter. Hon menade dock
för sin del att oaktsamheten kunde bedömas som ringa. För det fall JO skulle
finna att hon gjort sig skyldig till brott, hade hon ingen erinran mot
åtalsunderlåtelse.

Bedömning

Utredningen har inte givit stöd åt misstanken att Kristina Moberg för
Elisabeth Sandström läst upp något avsnitt ur brev från Ann L. till Christer L.
Förundersökningen läggs således ned i denna del.

Jag anser det däremot klarlagt att Kristina Moberg vid telefonsamtal med
Ann L. den 7 november 1986 dels på frågor bekräftat att I. fortfarande skrev
till Christer L., dels uppgivit att hon just censurerade ett brev från I. Det
aktuella brevet finns inte i behåll och hur det lydde går således inte att få en
otvetydig bekräftelse på. Kristina Moberg har i sitt yttrande återgivit att hon
läste upp vissa ord ”från din älskade f. d. hustru Mukis eller Mulis”. Ann L.
har om detta sagt att Kristina Moberg läste upp ”med kära hälsningar och
puss och kram din Mjukis”. Härigenom är klarlagt att Kristina Moberg också
läste upp slutorden i brevet.

Kristina Moberg har uppgivit att hon vid telefonsamtalet tyckte synd om
Ann L. eftersom denna, utöver sitt långa fängelsestraff, grubblade så över

om I. fortfarande skrev till Christer L. Det var därför och eftersom hon hade
brevet i handen som hon, utan att tänka sig för, svarade som hon gjorde. Hon
har sagt att hon inte reflekterade över om det fanns något hinder från
sekretessynpunkt att besvara frågorna. I det sammanhanget har Kristina
Moberg uppgivit att hon vid den aktuella tidpunkten hade en pressande
arbetsbörda och att hon som åklagare inte fått särskild utbildning om
sekretesslagen, som är svår att tillägna sig.

Jag har inte underlag för annan bedömning än att röjandet av uppgifterna
skett av oaktsamhet från Kristina Mobergs sida.

Den tillämpliga sekretessbestämmelsen finns, som framgått ovan, i 9 kap.
17 § sekretesslagen. Sekretess gäller enligt denna bl. a. i utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål för uppgifter om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Jag
menar att uppgifter som under en förundersökning blir kända för åklagare
genom vad denne erfar under brevgranskning skiljer sig från andra typer av
uppgifter i förundersökningen. Brevhemligheten är på olika sätt kringgärdad
genom bestämmelser i regeringsformen, brottsbalken, rättegångsbalken,
häkteslagen m. fl. Integritetsskyddet för avsändaren och mottagaren av ett
brev är därför mycket starkt. Detta medför att det endast undantagsvis kan
bli möjligt att lämna ut uppgifter om och ur brevväxling. Detta är för mig
egentligen en självklarhet, och som jag också tror, för människor i allmänhet.

Mot denna bakgrund finner jag det märkligt att Kristina Moberg inte ens
kom att tänka på att det kunde vara sekretess för den uppgift som Ann L.
frågade efter. Om man ser till sakinnehållet i svaret till Ann L. dvs. att en
annan kvinna skrev till hennes man och avslutade brevet på ett kärleksfullt
sätt, är det än mer märkligt att ingen varningsklocka ringde. Det bör krävas
av en åklagare, som nästan dagligen har att granska brev, att denne känner
reglerna och tänker efter, innan en uppgift lämnas ut.

Av betydelse för bedömningen av gärningen är också att Kristina Moberg
inte endast bekräftade att ett brev fanns utan att hon också, opåkallat som det
förefaller, läste upp direkt ur brevet.

Min sammanfattande bedömning är att Kristina Moberg av oaktsamhet
brutit mot tystnadsplikten och att brottet inte kan bedömas som ett ringa fall.
I händelse av lagföring skulle någon annan påföljd än böter inte komma i
fråga. Jag har därför, främst med beaktande av att det skedda berott på ett
förhastande från Kristina Mobergs sida och att samma fel inte torde upprepas
av henne, beslutat att underlåta åtal med stöd av 20 kap. 7 § 1 stycket 1 p.
rättegångsbalken.

Vid den straffrättsliga bedömning jag nu gjort kommer disciplinansvar inte
i fråga.

4 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

Fråga om åtal på grund av underlåtenhet att återställa
beslagtaget gods sedan beslaget hävts

(Dnr 912-1986)

I klagomål mot polismyndigheten i Helsingborgs polisdistrikt anförde en
person, M., bl. a. följande. Han och hans hustru hade den 18 juli 1985
anhållits som misstänkta för mord. En i samband därmed beslagtagen
TV-apparat hade inte återlämnats till M., trots att hovrätten hade hävt
beslaget. Det hade varit kriminalinspektören Jan Perbo som vägrat återlämna
TV:n.

Efter remiss kom polismyndigheten i Helsingborg in med upplysningar och
yttrande. I yttrandet anförde polismästaren Harald Erling, såvitt här är i
fråga, följande.

En TV av märket Finlux beslagtogs hos klaganden den 22 juli 1985.1 dom den
30 september förklarade tingsrätten att beslaget skulle bestå intill dess
domen vunnit laga kraft. TV-apparaten skulle därefter återställas till
målsäganden. Hovrätten över Skåne och Blekinge ogillade i dom den 17
december (målsägandens) yrkande om återfående av TV-apparaten och
hävde beslaget å denna. Hovrättsdomen vann laga kraft genom Högsta
domstolens beslut den 28 januari 1986 att icke bevilja prövningstillstånd.

Klaganden häftar i skuld till statsverket med betydande belopp. Perbo har
uppgett, att han efter kontakt med kronofogdemyndigheten i Ängelholm fått
besked om att TV:n skulle mätas ut. Något överlämnande av apparaten hade
dock inte kommit till stånd, då Perbo efter hovrättsdomen blivit upplyst om
att den rätteligen tillhörde (målsägandens) fader. Perbo hade då blivit
tveksam om hur han skulle förfara.

Vid förnyad kontakt i ärendet har kronofogdemyndigheten (kronofogde
Håkansson, kronoass. G. Johansson-Trana) vidhållit sin avsikt att utmäta
TV-apparaten. Polismyndigheten har med anledning härav beslutat att
omgående överlämna denna till kronofogdemyndigheten. Överlämnandet
skedde V 21. TV-apparaten är numera utmätt. Såväl klaganden som
(målsägandens) fader underrättas om kronofogdemyndighetens beslut och
bereds således möjlighet att i hovrätten besvära sig över beslutet.

JO Wigelius beslutade därefter att inleda förundersökning mot Perbo
angående myndighetsmissbruk. Perbo underrättades om att han var skäligen
misstänkt för sådant brott enligt följande.

I en dom den 17 december 1985 hävde hovrätten över Skåne och Blekinge ett
beslag, såvitt avsåg en TV-apparat. Denna hade i juli 1985 tagits i beslag från
M. Perbo har, trots att M. begärt att apparaten skulle utlämnas till honom,
underlåtit att under våren 1986 återställa apparaten till M. Perbo har
härigenom åsidosatt vad som till följd av lag eller annan författning gällt för
hans myndighetsutövning. Förfarandet har för M. medfört förfång som ej är
ringa.

Under utredningen hölls förhör med M., Perbo, kriminalinspektören
Hans-Lennart Holst och två befattningshavare vid ifrågavarande kronofogdemyndighet.
 Här behöver endast redovisas Perbos förhörsuppgifter. Han
anförde i huvudsak följande.

Perbo har varit utredningsman och haft ansvaret för mordutredningen mot
M. på polismyndigheten. Vid en husrannsakan i M:s bostad den 22 juli 1985

beslagtogs en TV-apparat. TV:n har därefter förvarats på våldsroteln, där
Perbo tjänstgör. Perbo fick del av hovrättens dom omkring den 17 eller 18
december 1986. I domen framgick det att hovrätten hade hävt beslaget på
TV:n. Det var Perbo som hade ansvaret för att TV:n skulle återlämnas sedan
beslaget var hävt. I mitten på februari månad 1986 tog Perbo kontakt med
kronofogdemyndigheten för att efterhöra om de var intresserade av TV:n.
Perbo fick besked att han skulle ta kontakt med någon kronofogde eller
kronokommissarie. Efter cirka två veckor tog Perbo kontakt med kronokommissarien
Gullbritt Johansson-Trana. Hon uppgav att de var intresserade
av att utmäta TV:n och frågade hur de skulle få över TV:n till
kronofogdemyndigheten. Perbo förklarade då att TV:n kör polisen över med
vid något tillfälle. Efter det Perbo talat med kronofogdemyndigheten så tog
Holst kontakt med Perbo och omtalade att M. kontaktat honom och önskade
få TV:n sänd till någon anstalt. Perbo upplyste då Holst om att TV:n skulle
kronofogden ha. Det är möjligt att Perbo också omtalade att det var oklart
med äganderätten till TV:n. På grund av Perbos hårda arbetsbelastning så
fick han inte tillfälle att föranstalta om att TV:n kom över till kronofogdemyndigheten.
 TV:n överlämnades till kronofogden i slutet på maj 1986, när
Perbo var sjuk.

I ett beslut den 14 april 1987 anförde JO Wigelius i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hävde beslaget på TV-apparaten i en
dom den 17 december 1985. Perbo fick samma dag eller någon dag därefter
vetskap om att hovrätten hävt beslaget. Det kan i samband med att beslag är
hävt alltjämt förekomma ifrågasättande av äganderätten till det beslagtagna.
Detta är emellertid i sammanhanget ovidkommande. Om beslaget hävs skall
godset utlämnas till den, från vilken det tagits, utan att någon prövning göres
beträffande annans eventuella rätt till godset. Beslaget innebär en besittningsrubbning
för visst av rättsordningen godtaget ändamål. Om förutsättningar
för beslagets bestånd inte längre är för handen skall det ursprungliga
besittningsförhållandet återställas. Att någon annan till äventyrs kan göra
gällande bättre rätt till godset är i princip utan betydelse. Inte heller
förändras situationen av att kronofogdemyndigheten kan ha intresse av att
mäta ut egendomen. Allmänt sett kan sägas att polismyndigheten helt saknar
befogenhet att göra något slags överprövning av åklagares eller domstols
beslut att häva beslag. Om beslagtaget gods skall utlämnas till någon annan
än den godset tagits från ankommer det på den som häver beslaget att
meddela förordnande därom.

Perbo skulle således, så snart han fått vetskap om att hovrätten hävt
beslaget på TV-apparaten, omedelbart ha återlämnat denna till M. Han har
genom sin underlåtenhet härvidlag, till förfång för M., åsidosatt vad som
ålegat honom i hans myndighetsutövning.

Vid bedömningen huruvida Perbo förfarit uppsåtligen eller grovt oaktsamt
kan jag inte bortse från vad som uppgivits om hans hårda arbetsbelastning
samt den utbredda men oriktiga praxis som jag vet förekommer i fråga om
återställande av beslagtagen egendom och som kan ha medverkat till att han
missbedömt rättsläget. Samma missbedömning synes för övrigt polismästaren
Erling ha gjort sig skyldig till. När det framkom omständigheter som
tydde på att flera personer gjorde anspråk på TV:n så borde Perbo ha
hänskjutit frågan till sitt överordnade befäls bedömning. Mot den angivna

bakgrunden anser jag mig inte kunna hävda att Perbo genom sin underlåtenhet
att återställa TV-apparaten till M. gjort sig skyldig till myndighetsmissbruk
eller vårdslös myndighetsutövning. Jag beslutar alltså att inte väcka åtal
eller vidta annan åtgärd mot Perbo, utan stannar vid den allvarliga kritik som
innefattas i det ovan sagda.

Beslut om anhållanden och hantering av beslagtagen egendom
m. m.

(Dnr 738-1983)

Bakgrund, utredning m. m.

Björn Sohrne anmälde den 27 maj 1981 till polisen i Göteborg att hans
svärmor Märtha Rösell och hennes dotter Anne-Marie Rösell hade fraktat
bort gods från en lägenhet i Göteborg. I lägenheten hade Sohrnes hustru
Marie-Louise, född Rösell, bott. Hon hade avlidit den 19 maj 1981. Under
hennes sjukdomstid hade Märtha och Anne-Marie Rösell tillfälligt bott i
lägenheten. Godset hade fraktats till Västerås, där Märtha Rösell bodde, och
till Uppsala, där Anne-Marie Rösell bodde. Sohrne hördes av polisen i
Göteborg fredagen den 28 maj 1981. Dagen därpå beslöt kammaråklagaren
Ann Brännström, åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt, om
hämtning till förhör av Märtha och Anne-Marie Rösell samt om husrannsakan
i deras bostäder och bankfack.

Ann Brännströms beslut om hämtning till förhör verkställdes den 1 juni
1981. Ärendet hade då inom åklagarmyndigheten lottats på kammaråklagaren
Ann-Marie Ros. Hon beslöt samma dag att anhålla Märtha och
Anne-Marie Rösell. Brottsmisstanken angavs till grov stöld. Enligt åklagaren
kunde det vidare skäligen befaras att de misstänkta genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning. Anne-Marie
Rösell frigavs senare samma dag medan Märtha Rösell frigavs den 3 juni
1981.

Vid förhören den 1 juni 1981 förnekade Märtha och Anne-Marie Rösell att
de gjort sig skyldiga till brott. Märtha Rösell överlämnade vid förhöret med
henne till förhörsledaren kopior på handlingar, enligt vilka hon lånat ut viss
egendom till Marie-Louise Sohrne, och kopia på ett testamente, enligt vilket
Märtha Rösell var insatt som Marie-Louise Sohrnes universella testamentstagare.

Vid husrannsakan den 2 och 3 juni 1981 hos Märtha Rösell togs en mängd
föremål i beslag i hennes lägenhet (246 nr i beslagsprotokollet) och bankfack
(62 nr). Det i samband med husrannsakan den 2 juni 1981 hos Anne-Marie
Rösell upprättade beslagsprotokollet omfattade 29 punkter. Det beslagtagna
godset transporterades till Göteborg.

Sedan vissa av de verkställda beslagen hävts vid olika tillfällen under
främst 1981 beslöt Ann-Marie Ros den 14 september 1982 att häva beslaget
beträffande all övrig egendom. Hon förordnade vidare att egendomen skulle
utlämnas till den i dödsboet efter Marie-Louise Sohrne förordnade boutred -

ningsmannen. Märtha och Anne-Marie Rösell hade dessförinnan lämnat sina
medgivanden till att egendomen utlämnades till boutredningsmannen.
Emellertid förklarade den dåvarande boutredningsmannen, advokaten Leif
Holmström, i en skrivelse till Ann-Marie Ros den 23 september 1982 att han
inte kunde godta en sådan åtgärd. Skälen härför angav han vara att, sedan
beslag hävts, godset skall återställas som om det icke tagits i beslag och att
dödsboet genom Ann-Marie Ros förordnande skulle komma att påföras
kostnader för magasinshyra och transport av godset till det ställe, där det
tagits i beslag. På grund härav överenskoms att polisen tills vidare skulle stå
för magasinshyran.

I en skrivelse, som kom in till JO den 1 mars 1983, begärde Märtha Rösell
att JO skulle utreda om det funnits tillräcklig grund för hämtning till förhör
och anhållande av henne och Anne-Marie Rösell. Vidare önskade Märtha
Rösell att utredning skulle göras beträffande en rad förhållanden med
anknytning till förundersökningen.

Efter remiss inkom den 19 april 1983 överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt
Sven-Olof Håkansson med eget yttrande och med yttranden från Ann
Brännström och Ann-Marie Ros.

Ann-Marie Ros anförde, såvitt här är aktuellt, följande i sitt yttrande.

Den 1 juni 1981 lottades ärendet på mig. Som framgår av kammaråklagare
Ann Brännströms yttrande hade hon då fattat beslut om att Märtha Rösell
och Anne-Marie Rösell skulle hämtas till förhör och därvid delges misstanke
om grov stöld och att husrannsakan skulle ske i deras bostäder och eventuella
bankfack.

Eftersom Märtha Rösells inlaga omfattar ett antal punkter avseende mer
eller mindre hela handläggningen av ärendet kommer jag att här nedan
punktvis kommentera Märtha Rösells skrivelse och därvid ange vilka
punkter i skrivelsen som kommentarerna hänför sig till.

Vid min första genomgång den 1 juni 1981 av tillgängliga handlingar fann
jag med hänsyn till de värden som anmälan avsåg ej skäl ifrågasätta
brottsrubriceringen. Det framgick vidare att åklagaren tidigare varit kontaktad
av mor och dotter Rösell. Det visade sig att det var med chefsåklagaren
Birgitta Hahn, då hon var jourhavande åklagare under helg i början av maj,
som Anne-Marie Rösell talat på telefon. Birgitta Hahn ansåg sig minnas att
hon uttryckligen varnat för att föra något från lägenheten. Detta kände jag
till och hade dessutom tagit del av ett av kriminalinspektören Dalhede med
Sohrne hållet förhör innan jag från kriminalinspektören Sievert Häll i
Västerås fick besked om att Märtha Rösell hämtats till förhör och att förhör
hållits, i vilket hon nekade till brott. Enligt Hälls uppgifter fanns det mängder
av gods i fru Rösells lägenhet. Han uppgav, att det var omöjligt att den dagen
verkställa husrannsakan i bostaden och i bankfack bl. a. beroende på att
flyttfirma måste engageras. Då jag på grund av vad som framkommit fann
Märtha Rösell som på sannolika skäl misstänkt för grov stöld och då jag med
hänsyn till vad som förevarit särskilt med tanke på vad chefsåklagaren Hahn
uppgivit för mig - bedömde det så att hon genom undanröjande av bevis
skulle kunna försvåra sakens utredning, fann jag det av synnerlig vikt, att hon
skulle tagas i förvar till dess husrannsakan verkställts. I det skedet kunde jag
ej heller utesluta att gods förvarats på andra ställen än i lägenheten och
bankfack t. ex. hos Marie-Louises fader bosatt i Västerås. Jag anhöll henne
därför. Husrannsakan pågick den 2 och 3 juni. Så fort den var avslutad frigavs
Märtha Rösell den 3 juni kl. 16.10. Dessförinnan hade jag undertiden flera

kontakter med Häll, som beskrev arbetet som mycket tidsödande. Beslutet
om husrannsakan i bankfack verkställdes den 3 juni och pågick samtidigt som
husrannsakan i bostaden. Att så skedde berodde på önskvärdheten av att
åtgärderna skulle utföras så fort som möjligt, eftersom jag beslutat att
Märtha Rösell skulle försättas på fri fot så snart som de var avslutade. Först
senare fick jag dock av Häll reda på att åtgärderna vidtogs parallellt.

Anne-Marie Rösell hämtades till förhör den 1 juni kl. 13.30. På samma
skäl som de jag uppgivit beträffande Märtha Rösell anhölls hon i avbidan på
möjlighet att verkställa husrannsakan. Samma kväll fick jag ett telefonsamtal
från advokaten Bengt Sörman i Uppsala, som förordnats som försvarare för
Anne-Marie. Jag fick då klart för mig, att hon var i mycket dålig psykisk
kondition och att hon var beredd att lämna sina bostadsnycklar till polisen
och bo hos goda vänner. Efter kontakt med polisen i Uppsala som bekräftade
vad Sörman sagt bedömde jag det så, att Anne-Marie Rösell skulle kunna
friges utan men för utredningen varför hon frigavs samma kväll kl. 20.30.

Under tiden 23 juni—24 november 1981 gjordes upprepade försök att få ett
möte till stånd mellan Märtha Rösell, Gombrii, Sohrne och hans ombud för
genomgång av det beslagtagna godset. Sistnämnda dag ägde ett sådant möte
rum, utan att leda till någon större klarhet. Märtha Rösell hävdade att i
princip allt det beslagtagna tillhörde henne på grund av att hon lånat ut
godset till Marie-Louise eller att hon betalat det och ej fått ersättning för det.
Beträffande en del gods uppgav hon att det aldrig funnits i Göteborg och att
Björn Sohrne, som varit närvarande vid husrannsakan i Märtha Rösells
bostad, stulit det genom att peka ut det som dödsboets. Björn Sohrne å sin
sida hävdade att det mesta kom från dödsboet i Göteborg. På vissa punkter
var de dock överens och det kunde klarläggas att vissa saker av misstag från
Märtha Rösells eller flyttfirmans sida kommit med flyttlasset från Göteborg
till Västerås. På samma sätt visade det sig att det vid husrannsakan i Västerås
kommit med gods, som dels ej tillhörde dödsboet och dels gods som tillhörde
dödsboet, men som sedan lång tid förvarats hos Märtha Rösell för
Marie-Louise och Björn Sohrnes räkning. Som resultat av genomgången
kunde jag häva en del beslag, på sätt framgår av beslagsprotokollen. Det
gods som därefter fanns kvar i beslag hävdade Märtha Rösell äganderätt till
medan Sohrne påstod, att det tillhörde dödsboet.

Den 24 november 1981 (före genomgången av godset i magasinet)
sammanträffade Märtha Rösell och Sohrne med ombud på polishuset i
kriminalkommissarie Thure Arms och min närvaro. Avsikten var att man om
möjligt skulle kunna lösa i vart fall en del av de problem som fanns. Mötet
ledde inte till annat än beskyllningar och motbeskyllningar (bil. 18 s. 10 i
fu-protokollet). När Märtha Rösell senare åter önskade ett sammanträffande
med Sohrne var jag till en början positiv till detta. Då Ivarsson på mitt
uppdrag tagit kontakt med Sohrne, förstod jag av Ivarssons föredragning att
ett förnyat sammanträffande ej kunde väntas leda till något annat resultat än
mötet den 24 november, som stundtals var kaotiskt, varför jag beslutade att
inget möte skulle ske genom min försorg varom jag underrättade Märtha
Rösell i brev 16 februari 1982. Vidare underrättade jag henne då och i brev 25
februari om att förundersökningen skulle färdigställas. Det tog sin tid bl. a.
beroende på att slutdelgivningen ej kunde genomföras på vanligt sätt genom
polisens försorg utan genom försvararna. Förundersökningsprotokollet
inkom till åklagarmyndigheten den 23 juni 1982.1 ett den 5 juli 1982 daterat
brev från advokat Gombrii begärde Märtha Rösell nytt förhör med henne
själv och Sohrne.

Först därefter skulle hon kunna ta ställning till huruvida och i vilken

utsträckning godset skulle kunna utlämnas till boutredningsmannen. Den 6
augusti 1982 avslog jag framställan eftersom jag bedömde att ett sådant
förhör ej kunde förväntas tillföra utredningen något nytt.

Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell anmäldes, som tidigare framgått,
som misstänkta för bodräkt varefter misstanken ändrades till att avse grov
stöld. På grund av vad som framkommit under förundersökningen har jag ej
längre ansett mig kunna styrka stöld, utan funnit att den slutliga misstanke
om brott som Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell skulle delges, skulle
vara egenmäktigt förfarande eftersom de olovligen rubbat dödsboets besittning
till godset. Som framgår av förundersökningsprotokollet är Märtha
Rösell dödsbodelägare på grund av testamente. Hon har enligt en förteckning
från 1979, som jag ej tidigare haft anledning att ifrågasätta riktigheten
av, lånat ut en mängd gods till sin dotter med rätt att återtaga det, när hon så
önskade.

Vid bedömning av åtalsfrågan fann jag att det skulle vara svårt att visa
brottsligt uppsåt beträffande det utlånade godset, som utan jämförelse var
det värdefulla i makarna Sohrnes hem. Som jag redogjort för tidigare
föreligger beträffande övrig beslagtagen egendom meningsskiljaktigheter
om vad som tillhör boet och om vad som förts därifrån av Märtha Rösell och
Anne-Marie Rösell. Utrett är dock att somligt gods tagits där som ej
omfattats av förteckningen. Märtha Rösell har om detta sagt att hon köpt och
betalat det mot löfte om återbetalning. Eftersom hon ej fått betalning har
hon återtagit godset. Detta är enligt min uppfattning att bedöma som
egenmäktigt förfarande. Svårigheten har emellertid varit att fastställa vilka
punkter i beslagsprotokollen, som hänfört sig till sådant gods. Dessa frågor
har jag diskuterat med ombuden och med boutredningsmannen advokat Bo
Björck. Samtliga har vi varit överens om att frågan om äganderätten till
godset med svårighet skulle kunna avgöras genom en eventuell brottmålsprocess
utan att den borde lösas inom boutredningens ram. En förutsättning för
detta var medgivande från Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell att godset
fick utlämnas till boutredningsmannen. Sådana medgivanden gavs i augusti
1982 som framgår av brev från advokaten Gombrii daterat den 24 och från
advokaten Sörman daterat den 23. Beslagen hävdes med beslut om
utlämnande till boutredningsmannen, varefter jag ej haft någon befattning
med godset.

Min avsikt var vid denna tidpunkt, vilket båda de offentliga försvararna
kände till, att besluta att åtal beträffande det gods som finns antecknat på
förteckningen ej skulle ske på grund av att brott ej gick att styrka. Vidare
ansåg jag att åtal för egenmäktigt förfarande beträffande övrigt från
dödsboet fört gods borde kunna underlåtas med hänsyn till att annan påföljd
än böter ej kunde förväntas och till det men Märtha Rösell och Anne-Marie
Rösell lidit genom att vara anhållna. Chefsåklagaren Sven Säfström, som var
den som skulle meddela åtalsunderlåtelse, delade min uppfattning. Om
Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell ej medgivit att godset lämnats till
boutredningsmannen hade jag enligt min bedömning bort väcka åtal.

Håkansson anförde att det av Ann-Marie Ros yttrande i förening med
utredningen i övrigt framgick, att Märtha och Anne-Marie Rösell hade nära
kontakt med varandra och att det föreföll som om dottern lätt kunnat förmås
gå modern till handa med uppdrag som hon erhöll. Beslut om gemensam
hämtning och husrannsakan fick, enligt Håkansson, bedömas som riktigt.
Han ansåg också att skyndsamhet för att undvika eventuell spridning av

godset hade varit nödvändig. Beträffande beslutet om anhållande för
genomförandet av husrannsakan ansåg Håkansson vid en sammantagen
bedömning att detta inte borde kritiseras, även om utrymme kunde finnas för
en annan uppfattning om nödvändigheten av personella tvångsmedel i den
förhandenvarande situationen. Håkansson fäste därvid även avseende vid att
Ann-Marie Ros tvingats samarbeta med polispersonal, med vilka hon saknat
samarbetsrutin, och att hon erhållit föga hjälp av de misstänkta.

Ann-Marie Ros meddelade den 6 maj 1983 ett beslut av följande innehåll:

Sedan förundersökning i mål angående egenmäktigt förfarande med Märtha
Rösell och Anne-Marie Rösell såsom misstänkta numera avslutats beslutar
jag att åtal ej skall ske beträffande det gods som finnes upptaget på den i
målet förekommande listan över utlånat gods, då det ej går att visa att
Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell beträffande det godset haft brottsligt
uppsåt.

Samma dag meddelade chefsåklagaren Sven Säfström följande beslut:

Beträffande sådant gods som funnits i dödsboet och som ej funnits med på
listan över utlånat gods har Märtha Rösell och Anne-Marie Rösell olovligen
rubbat dödsboets besittning till godset. Gärningen är att rubricera som
egenmäktigt förfarande. Då annan påföljd än bötesstraff ej är att förvänta
och med hänsyn till det men Märtha och Anne-Marie Rösell lidit genom
ingripandena mot dem underlåtes åtal jämlikt RB 20 kap. 7 § 1 p.

Märtha Rösell kom därefter in med ett stort antal skrivelser och sammanträffade
med JO Wigelius och medhjälpare till honom. Hon vidhöll därvid sina
tidigare klagomål och utvecklade dem i en mängd olika hänseenden.
Förutom det tidigare upptagna gjorde hon bl. a. gällande att polismyndigheten
i Göteborg skingrat gods genom att lämna ut föremål till Sohrne och i
övrigt vanvårdat kvarvarande gods, yrkade upphävande av Säfströms beslut
om åtalsunderlåtelse, kritiserade Västerås tingsrätt för handläggningen av ett
mål mellan dödsboet efter Marie-Louise Sohrne och henne själv angående
bättre rätt till lös egendom, ifrågasatte åklagarmyndighetens i Göteborg
handläggning av ett mål mot henne angående urkundsförfalskning, uttryckte
missnöje över att åklagarmyndigheten i Göteborg inte väckt åtal mot Sohrne
för falsk tillvitelse samt klagade på bl. a. advokater som i saken uppträtt som
ombud, försvarare och boutredningsmän.

Med anledning av Märtha Rösells ytterligare klagomål inhämtades
upplysningar och yttrande från polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt
angående myndighetens hantering av den från Märtha och Anne-Marie
Rösell beslagtagna egendomen efter det att beslaget hävts av åklagaren. I
remissvaret den 13 oktober 1986 anförde länspolismästaren Bengt Erlandsson
följande (bilagorna uteslutna).

Enligt anmälan K 21853/81 om egenmäktigt förfarande anmälde Björn
Sohrne och av Göteborgs tingsrätt förordnade boutredningsmannen jur.
kand. Jan Björklund, Göteborg, att gods till ett värde av ca 300 000 kr. från
fru Sohrnes (hustrun avliden 1981-05-19) bostad på Karl Gustavsgatan 65 i
Göteborg förts till Anne-Marie Rösell i Uppsala och till Märtha Rösell i
Västerås.

Efter beslut av förundersökningsledaren - kammaråklagaren Ann-Marie
Ros - togs diverse gods i beslag dels 1981-06-01 hos Märtha Rösell i Västerås

(beslagsliggaren nr 1396/81), dels 1981-06-02 hos Anne-Marie Rösell i
Uppsala och hos Märtha Rösell i Västerås (beslagsliggaren nr 1397/81 resp.
1398/81), dels 1981-06-03 hos Märtha Rösell i Västerås (beslagsliggaren nr
1394/81 resp. 1395/81).

Förundersökningsledaren fastställde 1981-06-22 beslagen bortsett från
gods upptaget under vissa punkter i beslagsprotokollet, där beslaget hävdes.

1982-09-14 hävdes beslaget i de delar det ej hävts tidigare. Godset
förtecknat under beslagsnr 1394-1396/81 återställdes till resp. ägare.

Då godset förtecknat under beslagsnr 1397-1398/81 skulle återställas till
rätt ägare uppstod emellertid tvist om äganderätten i första hand mellan
Märtha Rösell och Björn Sohrne.

Under årens lopp har från polismyndighetens sida gjorts otaliga försök att
återställa godset till rätt ägare genom kontakt med ovannämnda personer
och deras juridiska ombud samt av domstol förordnad boutredningsman i det
bo varifrån godset bortförts. (Se bl. a. aktbilaga 5.)

1982-06-23 avslutades förundersökningen med att förundersökningsprotokoll
tillställdes åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt, (kopia:
bilaga 1).

1983-05-06 beslöt åklagarmyndigheten i Göteborg (C 33176/81) dels att
åtal ej skulle ske och dels att åtalsunderlåtelse skulle meddelas i målet
(aktbilaga 9).

På grund av ärendets komplexitet övertogs ansvaret för ärendets handläggning
1985-03-13 (AA 650-1016/85) av chefen för kriminalavdelningen -polisöverintendenten Björn Klang.

Vad som sedan dess inträffat i ärendet framgår av polismyndighetens akt i
original, som bifogas som bilaga 2, och som förväntas åter.

Ur nämnda akt förtjänar emellertid följande fakta att omnämnas.

Den inledningsvisa hanteringen av godset framgår av promemorior
upprättade 1985-04-04 och 1985-06-24 av inspektör Bo Ivarsson (aktbilaga 2
och 5). Därav framgår bl. a. att visst gods utlämnats till parterna efter
överenskommelse med dem.

Det beslagtagna godset förvarades på polismyndighetens bekostnad hos
Stora Åkeriet i Göteborg på grund av utrymmesbrist i polisens lokaler.

1984-08-08 flyttades godset till polisens lokaler i Gamlestaden i Göteborg,
varvid visst gods saknades (aktbilaga 3). Det saknade godset har ej kunnat
återfinnas. Stora Åkeriet i Göteborg får anses vara ansvarigt för det saknade
godset, som utgöres av gods upptaget under punkt 9 och 17 (beslagsnr
1397/81) och punkt 48,52,53,56-61,73,88,123,127,128 och 158 (beslagsnr
1398/81).

Under förvaringstiden har vidare visst gods förstörts och kasserats, vilket
närmare framgår av kopior av beslagsprotokollen, bilaga 3.

På grund av de uppkomna svårigheterna med att återställa godset till rätt
ägare företogs vid polismyndigheten en intern genomgång av rättsläget,
vilken utmynnade 1985-11-29 i den uppfattningen att godset bör återställas
till de personer som innehade godset då det togs i beslag men att
boutredningsmannen dessförinnan skulle underrättas om det förestående
återställandet och ges rimligt rådrum för beslut om att eventuellt överta
ansvaret och förvaringen av godset (aktbilaga 2).

1985-12-13 beslöt polismyndigheten att godset skulle utlämnas till de
personer från vilka godset togs i beslag, - Märtha och Anne-Marie Rösell.
Detta beslut sändes till ovannämnda personer i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Avsikten med detta förfarande var att på något sätt söka
åstadkomma en tidsplan för godsets återställande. Kopia av skrivelsen
tillställdes advokaterna Kjell Brorsson (förordnad boutredningsman) och
Claes Östlund (Björn Sohrnes juridiska ombud) i lösbrev (aktbilaga 22). De

rekommenderade breven löstes emellertid inte ut.

1985-12-30 beslöt Västerås tingsrätt efter yrkande av Björn och Johan
Sohrne att belägga den lösa egendom som i ”bilagda” beslagsprotokoll
(1398/81) markerats med blå färg med omedelbar kvarstad, enär sökandena
(Sohrne) ”visat sannolika skäl för att dödsboet efter Marie-Louise RösellSohrne
har bättre rätt än Märtha Rösell till ifrågavarande egendom”.

Såvitt polismyndigheten kunde bedöma gällde kvarstadsbeslutet allt
ifrågavarande gods som ej tidigare återställts, förstörts eller saknades. Det
förelåg således enligt polismyndighetens bedömning numera hinder för
utlämnande av godset.

1986-01-29 företog polismyndigheten en genomgång av godset och en
värdering av det kvarvarande godset (aktbilaga 28).

1986-02-06 företogs ytterligare en genomgång av godset (aktbilaga 30).

1986-03-17 meddelade Västerås tingsrätt dom (DT 136, T 941/85) i målet
och beslöt bl. a. att stadfästa en mellan parterna träffad förlikning om
fördelning av godset. Tingsrätten beslöt även att häva sitt kvarstadsbeslut
1986-01-08 å godset, men att kvarstadsbeslutet skulle ”bestå till dess domen
vinner laga kraft”.

Enligt uppgift anfördes emellertid besvär över ovannämnda tingsrättsdom
hos Svea Hovrätt. Polismyndigheten begärde i skrivelse 1986-05-13 förtur för
målet hos Hovrätten (aktbilaga 37).

Enligt uppgift från Svea Hovrätt har Hovrätten i beslut 1986-06-18
avskrivit målet enär parterna återkallat sin vadetalan, varför Västerås
tingsrätts dom (som nämnts ovan) står fast. Detta beslut har vunnit laga kraft
(aktbilaga 50).

1986-06-11 — 12 utlämnades godset till parterna enligt ovannämnd förlikning
på statsverkets bekostnad (aktbilaga 45 och 46).

En liten mängd gods, som parterna ännu ej kunnat komma överens om
fördelningen av, kvarligger tills vidare hos polismyndigheten (aktbilaga 49).

1986-05-28 erhöll polismyndigheten en faktura (nr 42159) utställd av
Västerås lastbilscentral ek.fören. avseende transportkostnad på 4 638:00 kr.
Namnet på fakturaadressaten (kunden) hade uppenbarligen ändrats. Vid
undersökning på härvarande tekniska rotel kunde ursprungsadressaten
avläsas på fakturan till ”M. Rösell, Nygatan 18, 722 14 Västerås”. Som ny
fakturaadressat hade ifyllts ”Polismyndigheten i Göteborg, att. intendent
Björn Klang, Box 429, 401 26 Göteborg”. Dessutom hade fakturan påförts
en skrivmaskinstext som utan större svårigheter kunde härledas till Märtha
Rösells sätt att uttrycka sig i olika hit inkomna skrivelser (aktbilaga 42).

Fakturan återställdes till utställaren utan betalning (aktbilaga 43).

Det torde skäligen kunna misstänkas att Märtha Rösell företagit ovannämnda
ändringar av fakturan. Ändringen synes i vart fall kunna bedömas
som urkundsförfalskning (14:1 BrB).

Fotografier tagna på delar av godset bifogas som bilaga 4.

Polismyndighetens rutiner avseende egendom som tagits i beslag, förverkats
eller tagits i förvar grundar sig förutom på gällande lagstiftning på
området även på rikspolisstyrelsens föreskrifter 1981-01-01 om förfarande
med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (dnr
C-102-5289/80 - FAP 102-2), bilaga 5. Dessutom finns i Göteborgs polisdistrikt
en tjänsteföreskrift utfärdad 1982-07-01 (dnr AA 102—1551/82)
avseende förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i
förvar, bilaga 6.

Sammanfattningsvis kan sägas att all egendom av ovan nämnt slag
bokföres och redovisas i en i polisdistriktet förd beslagsliggare senast då
utredningen om den beslagtagna egendomen avslutas bortsett från visst gods

som återställs under utredningens gång. Då beslagtaget gods förverkas eller
beslut om tagande i förvar enligt den s.k. stöldgodslagen skall bestå
behandlas egendomen enligt därför fastställda rutiner. Samma sak gäller då
beslut om beslag häves.

För att polisen skall kunna lämna ut beslagtaget gods, där beslag hävts,
krävs ett dokumenterat beslut om hävandet. Då åklagare häver beslut om
beslag dokumenteras detta på beslagsprotokollet. Efter det att beslagsprotokollet
med påtecknat beslut om hävandet kommit beslagsliggaren till handa,
vidtas åtgärder för att återställa egendomen till den person som har ett legalt
anspråk på egendomen. Det kan vara den som egendomen togs i beslag från
men det kan också vara ett försäkringsbolag eller en pantlåneinrättning eller
en myndighet, t. ex. kronofogdemyndigheten. Polismyndigheten prövar
alltså i varje enskilt fall vem egendomen skall utlämnas till.

Då domstol beslutar häva beslag, får polismyndigheten i princip kännedom
om saken genom att domstolen expedierar ett exemplar av domen till
polismyndigheten. Detta sker regelmässigt först sedan klagotiden utgått,
varvid domstolen antecknar på domen om den vunnit laga kraft eller ej.
Därefter vidtar polismyndigheten erforderliga åtgärder med egendomen,
såsom t. ex. återställandet av egendomen till ägaren.

För att beslagtagen egendom skall kunna återställas till rättsinnehavaren
krävs en skriftlig dokumentation av hävningsbeslutet (dom, beslagsprotokoll
e. d.) varefter prövning sker av vem egendomen skall återställas till. Därefter
skall egendomen tas fram (från eventuell förvaringsplats), kvitteras och föras
av i beslagsliggaren.

Polismyndigheten måste vid hantering av beslagtagen egendom liksom vid
vidtagande av andra åtgärder handla så att statsverket om möjligt inte
drabbas av skadeståndsskyldighet genom att t. ex. egendom som varit
föremål för beslag utlämnas till annan än rättsinnehavaren. Ffärför och för
vidtagande av ovannämnda åtgärder med egendomen fordras skäligt rådrum,
 varför godset inte omedelbart i samband med domstols eller annan
myndighets beslut kan tillställas rättsinnehavaren.

Enligt polismyndighetens bedömning har godsets återställande i detta fall
försvårats huvudsakligen genom Märtha Rösells egna åtgärder och hennes
uppenbara ovilja att söka åstadkomma en uppgörelse om äganderätten till
godset.

Så fort en förlikning mellan parterna angående äganderätten till godset har
komrnit till stånd har godset återställts till vederbörande rättsinnehavare.

Polismyndigheten anser det inte meningsfullt att försöka ingå i svaromål på
alla enskildheter i Märtha Rösells olika skrivelser.

Ärendet har enligt polismyndighetens bedömning handlagts enligt gällande
lag och rutiner inom polisväsendet och polisdistriktet. Märtha Rösell
synes kontinuerligt ha försvårat ärendets handläggning och återställande av
godset inom rimlig tid till resp. rättsinnehavare.

Förlusten av det gods som ”försvann” under förvaringstiden vid Stora
Åkeriet i Göteborg bör rimligen ersättas av åkeriet.

Det numera återstående godset kommer snarast efter överenskommelse
mellan parterna att återställas till resp. rättsinnehavare.

Märtha Rösell yttrade sig över remissvaret och inkom därutöver med ett
antal skrivelser i saken.

JO:s bedömning

I ett beslut den 11 maj 1987 anförde JO Wigelius följande.

Under den förundersökning som inleddes på grundval av Sohrnes anmälan

fattade åklagarmyndigheten beslut dels att utan föregående kallelse hämta
Märtha och Anne-Marie Rösell till förhör, dels att företa husrannsakan i
deras bostäder och bankfack och dels att anhålla dem. Vidare beslutades om
beslag av en stor mängd egendom.

Bestämmelser om förhör och hämtning till förhör återfinns i 23 kap.
rättegångsbalken (RB). Sålunda föreskrivs i 6 § att förhör under förundersökning
får hållas med envar, som antas kunna lämna upplysningar av
betydelse för utredningen. I 7 § andra stycket anges att den som uppehåller
sig inom en viss väglängd från förhörsplatsen utan föregående kallelse må
hämtas till förhöret, om det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma
kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller
på annat sätt försvåra utredningen. Ann Brännström har inte redovisat på
vilka omständigheter hon stödde sig när hon fann att det skäligen kunde
befaras att Märtha och Anne-Marie Rösell inte skulle hörsamma kallelser
eller skulle försvåra utredningen. Jag har för egen del inte funnit några
sådana konkreta omständigheter. Detta föranleder mig att påpeka vikten av
att beslut om hämtning föregås av noggranna överväganden om huruvida
situationen är sådan att åtgärden är tillåten.

I 28 kap. RB finns bestämmelser om husrannsakan under förundersökning.
 Huvudbestämmelsen om s. k. reell husrannsakan återfinns i 1 §. Där
föreskrivs följande.

Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må i hus,
rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande av
föremål, som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet,
 som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast om brottet förövats hos honom eller den
misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller
annan utredning om brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

För anhållande krävs enligt 24 kap. 5 § RB skäl till häktning eller, om fulla
skäl ej föreligger, att det finnes vara av synnerlig vikt att den misstänkte i
avbidan på ytterligare utredning tas i förvar. Häktas må enligt 24 kap. 1 §
första stycket RB den som på sannolika skäl är misstänkt för brott, för vilket
är stadgat fängelse i ett år eller däröver, om det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller annan omständighet skäligen
kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller
straff, eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens
utredning, eller ock anledning förekommer att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet. - Av de angivna bestämmelserna framgår att det i allmänhet
krävs avsevärt mer för att motivera ett anhållningsbeslut än för att göra en
hämtning eller en husrannsakan.

De omständigheter som var kända för Ann Brännström, då hon beslutade
om husrannsakan gav onekligen stöd för sådan misstanke om brott att
beslutet då får anses ha varit lagligen grundat.

Situationen blev helt annorlunda under det förhör som hölls med Märtha

Rösell i Västerås den 1 juni 1981. Hon hävdade då att den egendom som hon
fört bort från Marie-Louise Sohrnes lägenhet var hennes egen och förebragte
som stöd för detta en kopia av ett ”låneavtal” mellan henne och Anne-Marie
Sohrne. Däri stipulerades rätt för Märtha Rösell att när som helst återta
egendomen. Även om förhållandena kunde synas ovanliga hade Märtha
Rösell därigenom tills vidare undanröjt misstanken om att hon olovligen
skulle ha tillägnat sig godset. I frågan om Märtha Rösell olovligen rubbat
dödsboets besittning till godset och följaktligen gjort sig skyldig till egenmäktigt
förfarande var det redan vid detta tillfälle känt för Ann-Marie Ros att
Björn Sohrne inte längre bodde i lägenheten men att Märtha och AnneMarie
Rösell bott där under Marie-Louise Sohrnes sjukdom. Det saknas skäl
att här närmare gå in på hur besittningsläget civilrättsligt skall bedömas. Det
borde dock enligt min mening redan då ha stått klart för Ann-Marie Ros att
bevisläget var sådant att det med starkt övervägande sannolikhet aldrig
skulle gå att bevisa att Märtha och Anne-Marie Rösell uppsåtligen rubbat
annans besittning till egendomen. Jag anser på grund av det anförda att
besluten att anhålla dem var klart otillräckligt grundade. Enligt min mening
var misstankegraden så låg när Ann-Marie Ros gjorde sin prövning att hon
också borde ha hävt Ann Brännströms beslut om husrannsakan.

Beträffande den fortsatta handläggningen kan sägas att Björn Sohrne vid
förhör den 1 juli 1981 inte förmått gendriva Märtha Rösells påståenden utan
snarare i vissa avseenden bekräftat dessa. Det förefaller mig som om det i
vart fall då, sedan Ann-Marie Ros haft tid att i lugn och ro tänka över
situationen, hade varit rimligt att skriva av målet. Nu kom det att under en
längre tid bli liggande, vilket ledde till att åklagar- och polismyndigheterna
blev insnärjda i en civilrättslig fejd av en ovanlig omfattning, till synes utan
förmåga att ta sig ur den. Av alla de frågor som därefter uppkommit i saken
finner jag anledning att i det följande beröra endast några av särskild
betydelse från allmän synpunkt.

Ann-Marie Ros beslutade den 14 september 1982 att häva beslagen med
förordnande att egendomen skulle överlämnas till boutredningsmannen.
Medgivande härtill hade lämnats av Märtha och Anne-Marie Rösell. Av
Ann-Marie Ros yttrande hit framgår att hon innan beslagen hävdes hade
informerat de offentliga försvararna om sin inställning i åtalsfrågan så som
den slutligen kom till uttryck i beslutet den 6 maj 1983 samt att hon, om inte
medgivande till att godset lämnades ut till boutredningsmannen skulle
lämnas, ansåg att hon borde väcka åtal beträffande sådana föremål som inte
omfattades av låneavtalet.

Jag har mycket svårt att förstå Ann-Marie Ros inställning i fråga om
medgivandets betydelse. Hon ansåg redan vid detta tillfälle att brott inte
kunde styrkas beträffande det gods som fanns upptaget i låneavtalet. Detta
gods borde således ha återlämnats till den som drabbats av beslagen, varom
mer senare. I fråga om övrig egendom kan jag inte se att ett medgivande av
angivet slag kunde spela någon som helst roll för frågan om åtalsunderlåtelse,
eftersom Märtha och Anne-Marie Rösell konsekvent vidhållit att de inte
gjort sig skyldiga till brott. Mot bakgrund härav menar jag att Ann-Marie
Ros handlat på ett sätt som kan uppfattas som otillbörligt genom att ställa
upp icke godtagbara villkor för ett eventuellt beslut om åtalsunderlåtelse,

som för övrigt Ann-Marie Ros då inte var behörig att besluta om.

Sedan ovan nämnda beslut meddelats sade boutredningsmannen ifrån att
han inte ansåg sig kunna godta Ann-Marie Ros åtgärd, som skulle innebära
att dödsboet påfördes bl. a. magasinshyra. Enligt hans mening skulle, sedan
beslaget hävts, godset återställas på samma sätt som om det icke tagits i
beslag. Detta ledde enligt vad som synes framgå av en handling i ärendet till
att åklagarmyndigheten beslutade att kostnaderna för magasinering i avvaktan
på vidare besked från boutredningsmannen skulle bestridas av polismyndigheten.
 Enligt min mening kan den sålunda vidtagna åtgärden knappast
försvaras från någon rättslig utgångspunkt. I praktiken kom sålunda beslaget
att kvarstå, trots att det formellt hävts, och polismyndigheten kom att få
ansvaret för egendom utan någon egentlig rättsgrund. Någon möjlighet för
polismyndighet att ta om hand egendom på detta sätt torde, såvitt jag har mig
bekant, inte föreligga.

Vid ovan angivna förhållande borde enligt min mening åklagarmyndigheten
senast i samband med besluten att inte väcka åtal också besluta att häva
förordnandet om utlämnande av återstående egendom till boutredningsmannen.
 Detta förordnande kom då att helt sakna rättslig grund, särskilt sedan
Märtha Rösell återkallat sitt medgivande därtill.

Åklagarmyndigheten beslutade den 6 maj 1983 bl. a. att lämna åtalsunderlåtelse
för egenmäktigt förfarande i fråga om egendom som ”funnits i

dödsboet och som ej funnits med på listan över utlånat gods ”. Märtha

Rösell har kritiserat detta beslut dels under angivande att hon därigenom
blivit ”dömd” beträffande inte närmare angiven egendom och att hon inte
tagit något annat än sina egna föremål. Enligt min mening är kritiken i
huvudsak befogad. En åtalsunderlåtelse kan jämföras med en fällande dom i
brottmål i så måtto att det krävs full bevisning för att den misstänkte begått
brottet. Här var situationen den att åklagaren, enligt vad hon själv uppgivit,
inte kunnat klarlägga vilken egendom som Märtha Rösell inte hade rätt till.
Förutsättningarna för åtalsunderlåtelse förelåg därför inte. Oberoende härav
måste det krävas att en åklagare i sitt beslut om åtalsunderlåtelse kan
närmare ange vad beslutet avser så att den misstänkte vet vad han blivit
”dömd” för. Med anledning härav beslutar jag att överlämna ett exemplar av
detta beslut till riksåklagaren för den åtgärd som han anser kan vara
påkallad.

Polismyndigheten i Göteborg har förvarat hos Märtha och Anne-Marie
Rösell beslagtagen egendom i mer än fem år, därav omkring tre år efter det
att beslagen hävts. Märtha Rösell har hävdat att den egendom som slutligen
återlämnats till henne varit mögelangripen, trasig eller på annat sätt
oanvändbar.

Den självklara huvudregeln vid hävande av beslag är att godset i princip
genast skall återställas till den som man tagit det från utan några överväganden
om vilken rätt vederbörande har till egendomen. Förundersökningsledare
eller domstol kan dock under vissa förutsättningar förordna att egendomen
skall lämnas ut till någon tredje person. Polismyndigheten har då att
följa ett sådant förordnande. Efter hävande av beslag finns det inte längre
någon rättslig grund för polismyndigheten att omhänderha egendomen.
Svårigheter bör egentligen bara kunna uppstå när det av någon anledning

inte är möjligt att återställa godset till den som drabbats av beslaget. Något
sådant fall är det emellertid inte fråga om här.

I detta ärende synes problemen, åtminstone till viss del, ha förorsakats av
dels det av åklagarmyndigheten under förundersökningen meddelade förordnandet
om utlämnande av godset till boutredningsmannen, dels underlåtenheten
att vid nedläggandet av förundersökningen ta ställning till vad som
då skulle ske med den egendom som alltjämt fanns i polismyndighetens
förvar.

Polismyndigheten har i sitt yttrande uppgivit att man under årens lopp
gjort otaliga försök att återställa godset till rätt ägare. Som framgått av det
här anförda var det inte någon uppgift för myndigheten att fastställa
äganderätten till egendomen. Denna insikt synes också, av yttrandet att
döma, polismyndigheten ha kommit till i slutet av år 1985, då det beslutades
att godset skulle lämnas ut till Märtha och Anne-Marie Rösell. Emellertid
inträffade det, att en domstol beslutade om kvarstad på egendomen och att
polismyndigheten därför befann sig vara förhindrad att lämna ut egendomen.
Jag kan för min del inte förstå varför polismyndigheten ansåg att en kvarstad
förändrade förutsättningarna i saken. Kvarstadsbeslutet innefattade uppenbarligen
inte någonting som gav polismyndigheten någon ny befogenhet att
hålla kvar egendomen. Verkställighet av kvarstad i tvistemål ombesörjs av
kronofogdemyndighet på begäran av part, till vars förmån beslutet meddelats.
 Endast för det fall att kronofogdemyndigheten enligt 6 kap. 7 §
utsökningsbalken meddelat förbud mot utgivande av egendomen, kunde
polismyndigheten underlåta ett utlämnande till Märtha och Anne-Marie
Rösell.

Vad så beträffar ansvaret för de bristfälligheter som konstaterats i fråga om
handläggningen av förundersökningen mot Märtha och Anne-Marie Rösell
och därmed anknutna frågor om tvångsmedel vill jag anföra följande. När
Märtha Rösell kom in med sina klagomål hade avsevärd tid förflutit från det
att besluten om husrannsakan och anhållanden fattats. Jag har därför på
grund av preskription inte tagit upp någon fråga om straffrättsligt (vårdslös
myndighetsutövning) eller disciplinärt ansvar. Inte heller har jag funnit skäl
att ifrågasätta sådant ansvar för någon enskild befattningshavare beträffande
handläggningen i övrigt.

Det ankommer inte på JO att besluta i frågor om skadestånd på grund av
brister i myndighetsutövning. Sådana frågor ankommer det primärt på
justitiekanslern att bedöma och jag vet att Märtha Rösell hos honom har
initierat ett ärende med anspråk på skadestånd. Emellertid kan jag inte
underlåta att som min mening uttala att statsverket genom polis- och
åklagarmyndigheternas i Göteborg ovan behandlade handläggning av saken
ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen gentemot
Märtha och Anne-Marie Rösell. Jag överlämnar ett exemplar av detta
beslut till justitiekanslern för kännedom.

Beträffande övriga frågor som Märtha Rösell har tagit upp i ärendet vill jag
endast framhålla dels att det i huvudsak rört sig om bedömningsfrågor, där
det finns utrymme för olika uppfattningar utan att någon kan sägas vara
felaktig, dels att advokater, som inte är verksamma vid allmänna advokatbyråer,
 inte står under JO:s tillsyn.

Husrannsakan och hämtning till förhör i samband med en
större utredning av misstänkta skattebrott, särskilt angående
behovs- och proportionalitetsprinciperna

(Dnr 586-1985)

Klagomålen

I en skrivelse, som kom in till JO den 28 februari 1985, anförde advokaten
Göran Orrenius i egenskap av ombud för Leif Andersson i huvudsak
följande.

Tisdagen den 19 februari 1985 kl. 08.00 kom tre polismän från polismyndigheten
i Motala till Leif Anderssons bostad. En av polismännen, kriminalinspektören
P. G. Tagesson, upplyste om att de var där på husrannsakan och
att det gällde affärer som Andersson gjort med en person, som här benämns
C. Polismännen hade gått runt i huset och letat efter handlingar i skåp och
källare. Ingen av poliserna hade presenterat något beslut om husrannsakan
för Andersson och denne hade heller inte beretts tillfälle att övervaka
förrättningen eller tillkalla något eget vittne. Andersson fick också veta att
han skulle hämtas till förhör. På polisstationen fick han veta att han skulle
höras som vittne om fyra affärer med C. som gjorts under 1981 och 1982.
Andersson hade ansett att polisen, om man velat höra honom om affärer som
låg tre-fem år tillbaka i tiden, kunnat kalla honom på normalt sätt. Han hade
ingenting att dölja vad gällde ifrågavarande affärer. Efter polisförhöret fick
Andersson veta att polisen hade gjort husrannsakan också på hans företag
och i hans bankfack. Dagen därpå meddelade Tagesson att man förfarit
felaktigt på så sätt att Andersson borde ha meddelats misstanke om medhjälp
till grovt skattebedrägeri beträffande C.

Andersson hemställde att JO skulle utreda dels om länsåklagaren Stig L.
Age, Örebro, förfarit riktigt i samband med meddelande av beslut om
tvångsåtgärder mot Andersson (bilaga 1) och dels om polismyndigheten i
Motala förfarit lämpligt och korrekt i samband med tillämpningen av beslutet
om husrannsakan.

Utredning

Orrenius skrivelse remitterades till dåvarande länsåklagaren i Örebro län
Stig L. Age för upplysningar och yttrande. I remissvaret anförde Age
följande.

A. Upplysningar.

I. Bakgrund

C.har varit aktuell hos länsåklagarmyndigheten i Örebro län sedan 1980.
Enligt diariet föreligger anmälningar enligt följande

1. 800613 Bokföringsbrott och vårdslöshet mot borgenärer

2. 800911 Brott mot skattebrottslagen 1978-1979

3. 800911 Grov oredlighet mot borgenärer medelst mened

4. 830321 Brott mot skattebrottslagen (grovt skattebedrägeri) 1981-1982
och urkundsförfalskning i samband därmed

5. 841008 Vårdslöshet mot borgenärer, grov oredlighet mot borgenärer alt
brott mot 12 kap 7 § aktiebolagslagen och bokföringsbrott 840123-1003

Grov oredlighet mot borgenärer 840101-1004

Den 25 september 1980 översändes då inkomna handlingar till polisstyrelsen
i Hallsbergs polisdistrikt för biträde med förundersökningen. Därefter
påbörjades utredningen av personal från Hallsbergs polisdistrikt. Utredningen
gick långsamt dels på grund av bristande resurser hos polisdistriktet dels
på grund av svårigheter att anträffa C. Sedan anmälan om grovt skattebedrägeri
(nr 4 ovan) inkommit begärdes och erhölls biträde frå Rikskriminalen i
Stockholm, en ibland 2 utredningsmän.

Sedan Rikskriminalen kommit med inriktades utredningen först på
brotten enligt anmälan 5 ovan, som bl. a. omfattade svårbedömda ekonomiska
transaktioner inom och mellan två aktiebolag (moderbolag och helägt
dotterbolag) samt mellan dessa och C. som företrädare (bulvan) för sin
hustru. Därvid befanns det nödvändigt att den 10 maj 1984 meddela C.
reseförbud. Reseförbudet bestod till den 25 september 1984, då det hävdes
på grund av att det bedömdes inte längre som erforderligt.

Emellertid framkom nya omständigheter, som gjorde det nödvändigt att
beröva C. friheten, varför jag anhöll honom den 4 oktober 1984, varefter han
häktades den 12 oktober 1984 och omhäktades en gång den 30 oktober 1984
och försattes på fri fot den 8 november 1984.

Under denna utredning visade sig C. vara en ytterligt oseriös företagare,
som blankt struntade i lagar och förordningar och de ekonomiska och
juridiska konsekvenserna av sitt handlande. Bl. a. framkom att han i sin
affärsverksamhet avseende handel med begagnade tunga fordon uppträdde
under ett flertal falska namn och undertecknade bl. a. kvitton med dessa
namn. Det framkom också att åtminstone en del av hans affärsförbindelser
var medvetna om detta, men ändå gjorde affärer med honom i de falska
namnen.

Anmälan om skattebedrägeri (nr 4 ovan) omfattade ett stort antal fall av
affärer med begagnade tunga fordon. Enligt en på Revisionsenheten vid
Länsstyrelsen i Örebro län gjord sammanställning skulle C:s odeklarerade
och ej bokförda affärsverksamhet ha haft följande omfattning.

1981 Försäljning exkl moms 2 122 764:-

Inköp 1 268 054:-

”Vinst” 853 710:-

Moms

Utg moms 468 753:-

Ing moms 229 580:-

Att betala 239 173:

1981 Försäljning exkl moms 2 346 182:-

Inköp 1 405 852:-

”Vinst” 940 330:-

Moms

Utg moms 555 663:

Ingmoms 322 307:-

Att betala 233 307:-

Dessa uppgifter byggde på inhämtade uppgifter från C:s affärsförbindelser.
Därutöver angavs vissa uppgifter som rörde affärer,där antingen försäljnings-
eller inköpspris saknades och som alltså gav upplysning om att en del
av affärsverksamheten fortfarande var okänd.

5 Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nrl

När utredningen i denna del startades var omfattningen så stor att en
manuell bearbetning tedde sig utomordentligt tidskrävande och besvärlig,
varför datorstöd erhölls till en början. Strävan var att följa varje fordon enligt
följande mönster:

Registreringsnummer Pris

-2 Säljare 1 X

-1 Säljare 2 X

C. X

+1 Köpare 1 X

+2 Köpare 2 X

Dessa uppgifter i den mån de fanns tillgängliga matades in i datorn,
varefter datorbearbetning skedde och uppsortering ägde rum efter postnummerordning.

En granskning av dessa sammanställningar gav vid handen att antingen
hade C. tjänat enorma summor själv på dessa affärer eller så hade han tjänat
som mellanhand i ”svarta” bilaffärer mellan ”Säljare 2” och ”Köpare 1” och
som ersättning fått behålla åtminstone momsen.

En antydan om att C. tjänat stora pengar utan att redovisa dem fanns i det
förhållandet att utredningen i gäldenärsbrottmålet gav vid handeln att C. och
hans hustru för förvärvet av dotterbolaget kunnat ”plocka fram” 450 000:-kr, vars ursprung inte kunde fastställas. En antydan om att han varit
mellanman enligt alternativ 2 i första stycket fanns i det förhållandet att han
vid förhör förnekat att han haft stora förtjänster.

Vilket som nu än var fallet måste materialet anses ge vid handen att C. var
skäligen misstänkt för grovt skattebedrägeri och att i vissa fall hans
medkontrahenter, dvs. ”Säljare 2” och ”Köpare 1” måste misstänkas för -om inte eget gärningsmannaskap - så i vart fall medverkan i C:s skattebedrägeri.
 Vid bedömningen av medkontrahenternas eventuella brottslighet togs
också hänsyn till att C:s personliga uppträdande var sådant, att det fanns
goda skäl att ifrågasätta, om seriösa företagare alls skulle vilja inlåta sig i
affärstransaktioner med honom, att han uppträdde under falska namn och
antalet transaktioner mellan de enskilda affärskontrahenterna och C. samt
prisdifferenserna i de olika leden.

Som läget var fanns bara ett sätt att fortsätta utredningen nämligen genom
förhör med C:s medkontrahenter och införskaffande av dokumentation
beträffande affärstransaktionerna i form av verifikationer och bokföringsmaterial
i övrigt. Efter övervägande av omständigheterna i målet beslöt jag att
detta skulle ske genom en samordnad aktion och förberedelserna därför
igångsattes. Det praktiska förberedelsearbetet anförtrodde jag åt kriminalinspektören
Tommy Schavon, Rikskriminalen.

Innan aktionen genomfördes hölls förhör med C. varvid han delgavs
misstanke om grovt skattebedrägeri, vilket han förnekade. Vid förhöret
uppgav han bl. a. att han i intet fall kostat på någon bil mer än högst 5 000:- kr
mellan köp och försäljning, en uppgift, som var av stor betydelse för
bedömning av prisdifferenserna.

II. Genomförande

Den samordnade aktion, som jag avsåg att genomföra, skulle ha formen av
ett i stort sett riksomfattande tidssamordnat s. k. tillslag med husrannsakan,
beslag och förhör. Före igångsättningen gjordes med ledning av utredningsmaterialet
en kategoriuppdelning på sätt närmare framgår av det till

JO-anmälan fogade tvångsmedelsbeslutet, vartill jag hänvisar. Till kategori
C hänfördes de personer, som på ovan angivna kriterier kunde misstänkas för
btiott. Dit hänfördes sålunda bl. a. klaganden Leif Andersson, som gjort
affärer med sex bilar med C.

Aktionen skulle ledas av en stab på polishuset i Örebro. I staben ingick jag
själv, undersökningsledare, Schavon, kriminalinspektör Lars Mattsson,
Rikskriminalen, kriminalinspektör Bengt Ocklund, Hallsbergs polisdistrikt
och ett kanslibiträde. Tre extra ingående telefoner och en extra utgående
telefon hade inkopplats för snabb och säker kommunikation med fältpersonalen.

Avsikten var att aktionen skulle genomföras i första hand av de s. k.
EKO-rotlarna, i förekommande fall med biträde av de lokala polisdistrikten.
Schavon genomgick i god tid planeringen med cheferna för EKO-rotlarna
och jag skrev beslutet om tvångsmedel avsett att utdelas till deltagande
personal med person- och kategoriangivelser för varje EKO-rotelområde.

Den 7 februari 1985, samma dag som tvångsmedelsbeslutet är undertecknat,
 samlades på mitt initiativ berörda EKO-rotelchefer i Örebro för
gemensam genomgång med mig och Schavon. Tyvärr kunde inte representant
för EKO-roteln i Linköping delta. Tänkbara problem ventilerades och
eftersom allt inte kunde förutses, gav jag direktiv om att när problem
uppstod, som det ankom på undersökningsledaren att lösa, kontakt skulle tas
per telefon med staben. Därför de extra telefonerna.

Datum för aktionen bestämdes slutgiltigt till den 19 februari 1985 kl 08 00,
då också staben bemannades. Aktionen pågick hela dagen och staben var i
funktion tills hela operationen var avslutad vid 21-tiden på kvällen.

Under dagens lopp inkom och besvarades ett stort antal förfrågningar från
fältpersonalen. Vad gäller JO-anmälan må särskilt nämnas att klagandens
advokat Göran Orrenius på eftermiddagen på en av de extra telefonerna
ringde upp mig för att närmare få reda på bakgrunden till aktionen mot hans
huvudman och också erhöll begärd information. Inom parentes sagt synes
detta inte framgå av klagoskriften.

Det var först genom samtalet med Orrenius jag fick klart för mig att Leif
Andersson av polisen hörts som vittne. Jag upplyste honom om, att
Andersson rätteligen skulle behandlats som skäligen misstänkt för medhjälp
till grovt skattebedrägeri. Efter avslutat telefonsamtal med Orrenius föranstaltade
jag omedelbart om att Andersson skulle delges misstanken.

Tilläggas må, att jag hade anledning anta att all nödig information hade
delgivits EKO-rotelchefen i Linköping dels genom Schavon och dels genom
tvångsmedelsbeslutet. Det sammanträde, som jag föranstaltade om med
EKO-rotelcheferna den 7 februari 1985 var inte minst betingat av försiktighetsskäl,
 då jag var angelägen att genom personlig kontakt med dessa chefer i
görligaste mån förebygga eventuella misstag.

B. Yttrande.

Yttrandet omfattar av mig fattade beslut och vidtagna åtgärder.

1. Varför samordnad aktion?

Målet bedömdes - och bedöms - av mig som ett kvalificerat EKO-brott med
spridning över hela landet och med många inblandade, varav ett antal, ovisst
vilka, skäligen kunde misstänkas vara medhjälpare till C:s brott och /eller
gärningsmän i egna skattebrott. Jag ansåg det nödvändigt, att aktionen
startades och genomfördes på en gång för att förhindra, att information om
att utredning pågick om C:s affärer spreds, innan bevis säkrats och förhör
hållits med dem som skulle höras under aktionen. Enligt min bedömning
skulle ett sådant spridande varit till väsentligt förfång för utredningen och
fanns det goda skäl att befara att ett sådant spridande skulle ske C:s
medkontrahenter emellan.

2. Varför ej inhämtande av rättens beslut om husrannsakan?

Det kan till en början vitsordas att någon fara i dröjsmål ej förelåg.
Emellertid bedömde jag inte, att husrannsakan i de enskilda fallen skulle bli
av så stor omfattning eller medföra så synnerlig olägenhet för någon, som
skulle beröras av aktionen, att rättens tillstånd erfordrades. Detta gällde i
synnerhet dem, som kunde misstänkas brott. Det må framhållas att det
numera synes vara etablerad praxis att rättens tillstånd inhämtas endast i
undantagsfall, såsom vid husrannsakan hos särskilt känsliga objekt, såsom
advokatkontor. Besluten i dessa mål ansågs som normala i EKO-brottmål.

3. Hämtningen till förhör.

Andersson hämtades till förhör. Som framgår av vad som upplysts ovan var
avsikten, att han skulle i anslutning till husrannsakan hämtas till förhör som
misstänkt för medhjälp till C:s skattebrott. Av för mig obekant orsak blev
han efter hämtningen hörd som vittne, vilket dock ”reparerades” så fort jag
fick kännedom om förhållandet.

Jag kan endast spekulera om orsaken till detta misstag. Det kan möjligen
förhålla sig så, att på grund av att EKO-roteln i Linköping ej var närvarande
vid genomgången den 7 februari 1985 information ej trängt fram i detta fall.
Det må nämnas att drygt 90 ”tillslag” gjordes av ca 300 befattningshavare
utan att mig veterligt något gått ”snett” med undantag av detta.

Emellertid synes det mig inte vara av avgörande betydelse om Andersson
var misstänkt eller inte. Jämlikt 23 kap 7 § 2 st RB må utan föregående
kallelse, den som uppehåller sig inom en väglängd av 50 km från förhörsplats
hämtas till förhöret, om undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa
och det skäligen kan befaras att han i anledning av förhöret skulle genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Lagrummet exkluderar inte någon, vittne eller misstänkt, från hämtning
till förhör utan föregående kallelse men det är självklart att såvitt gäller
vittnen restriktivitet skall iakttas. Som framgår av upplysningarna tidigare
bedömdes det vara av vitalt intresse för utredningen, att information därom
inte spreds, förrän aktionen genomförts. I det beslutsläge som förelåg var det
omöjligt att på förhand avgöra vilken eller vilka som kunde vara risker för
utredningen, Andersson eller annan. I ett sådant läge kan det knappast vara
fel att, som här skett, hämta Andersson till förhör utan föregående kallelse.

Nu förelåg misstanke om att Andersson medverkat i brott, varå fängelse
kan följa. Att han vid förhöret upplysts om att han skulle höras som vittne
synes allenast vara att bedöma som ett formellt misstag utan nämnvärd
betydelse i sak.

I detta sammanhang har Andersson i klagoskriften framhållit att han
varken för sin egen eller sitt bolags del gjort några brottsliga affärer. Hur
härmed förhåller sig är en fråga som pågående förundersökning i sinom tid
får ge svar på.

4. Allmänt om tvångsåtgärderna i målet.

Enligt 27 kap 1 § RB må beslag läggas på föremål och skriftlig handling, som
skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott och enligt 28 kap 1 §
får om anledning förekommer att brott varå fängelse kan följa, husrannsakan
företas för eftersökande av föremål och skriftlig handling, som är underkastat
beslag. Beträffande husrannsakan hos annan än den som skäligen kan
misstänkas för brott må sådan ske allenast om brottet förövats där eller eljest
synnerlig anledning förekommer att genom rannsakningen föremål eller
skriftlig handling, som är underkastat beslag skall anträffas eller annan
utredning om brottet vinnas. I målet är fråga om sannolika skäl att C. gjort sig
skyldig till grovt skattebedrägeri i samband med sina bilaffärer. Det framstår

som uppenbart att synnerlig anledning förekom att bevismaterial skulle
anträffas vid husrannsakningar hos hans medkontrahenheter, oavsett om de
var misstänkta för medhjälp till C:s brott eller inte. Beträffande dem, som
kunde misstänkas för sådan medhjälp eller av egna skattebrott, krävs inga
synnerliga skäl.

Besluten om husrannsakan och beslag är sålunda lagligen grundade.

5. Särskilt om protokollet över husrannsakan.

Klagoskriften är dagtecknat den 25 februari 1985. Aktionen genomfördes
den 19 februari 1985 och inbragte ett mycket stort material. Det säger sig
självt, att det måste ta en viss tid innan allt material genomgåtts och
beslagsprotokoll upprättats och fastställts av åklagaren. Eftersom beslagsfristen
utgick den 19 mars 1985 måste Andersson ha fått protokollet
dessförinnan. I varje fall genomfördes efterarbetet och utsändes protokoll så
fort det med hänsyn till omständigheterna var möjligt.

6. Ansvarsfördelningen.

Ansvaret för de i sammanhanget fattade övergripande besluten om tvångsåtgärderna
åvilar tveklöst mig medan ansvaret för att gällande regler iakttogs
vid det faktiska genomförandet av husrannsakningarna och beslagen måste
anses åvila de befattningshavare som verkställde dem. Det var - och är i
liknande fall - en fysisk omöjlighet för undersökningsledaren att på de olika
platserna från Norrbotten till Skåne vara själv närvarande.

Jag anser, att jag genom den omsorgsfulla planering som föregått
aktionen, de åtgärder, som vidtagits för information och samband före och
under aktionen och vetskapen om att det var kvalificerad personal, som
ledde aktionen på fältet korrekt uppfyllt de krav, som kan ställas på en
undersökningsledare i fall som detta och att jag inte kan lastas för eventuella
misstag som trots detta inträffat vid aktionens genomförande.

Jag hemställer därför att klagomålen såvitt rör mig lämnas utan åtgärd.

Handlingarna i ärendet sändes därefter till polismyndigheten i Motala
polisdistrikt med begäran om upplysningar och yttrande. Polismästaren B.Å.
Axelsson gjorde i remissvaret den bedömningen att ärendet inte borde
föranleda anmärkning i vad avsåg polismyndighetens befattning med förundersökningen.

Orrenius yttrade sig över remissvaren och anförde därvid sammanfattningsvis
detta: Andersson ansåg att Age hade vidtagit alltför drastiska
åtgärder mot honom mot bakgrund av de affärer han gjort med C. Att
företrädare för polisen i Motala inte ansett att husrannsakan varit särskilt
ingripande utan skett under ”avspända former” fick helt och hållet stå för
deras räkning. Klart var att Andersson uppfattat husrannsakan i hans hem,
på hans arbetsplats och i hans bankfack som ett synnerligen allvarligt ingrepp
i hans integritet.

På grund av vad som framkommit vid den dittills gjorda utredningen
befanns det angeläget att göra en bredare undersökning av hur det
omfattande ”tillslaget” lagts upp och kommit att genomföras. Därför gjordes
en genomgång av ärendet vid rikspolisstyrelsens rikskriminalsektion, varvid
handläggaren där, kriminalinspektören Tommy Schavon, förhördes. Vidare
inhämtades underhandsuppgifter från de regionala ”Eko-rotlar” som deltog
i aktionen.

Under utredningen uppgav Schavon i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Örebro län gjorde 1980 en anmälan till polismyndigheten i
Hallsberg om misstanke att C. hade köpt och sålt tunga fordon, att den
verksamheten drivits ”helt svart” och att C. hade saknat bokföring i sin
verksamhet. Därefter tog länsstyrelsen i samarbete med polisen i Hallsberg
fram underlag angående C:s handel med tunga fordon. Detta underlag
bestod av checkar och bankallegat. Länsstyrelsen sände därefter ut en
cirkulärskrivelse till C:s affärskontakter, som fanns över hela landet. På de
kvittenser länsstyrelsen fick in fanns det uppgifter om fordonen, som man
genom bilregistret kunde ta fram ägarkedjan på. Utredningen, som i januari
1984 överfördes från Hallsberg till rikskriminalen, kom att avse affärer under
åren 1979- 1981.

Av de kvittenser länsstyrelsen hade inhämtat framgick att skillnaden
mellan C:s inköps- och försäljningspris varit mycket stor. Det kunde t. ex.
vara så att C. köpt ett fordon för 50 000 kr. och sålt det för 150 000 kr. samma
dag. Man kunde därför misstänka att C. erbjudit sina handelspartner att göra
en viss förtjänst vid sidan av den ordinarie bokföringen i respektive företag,
främst genom att kvitton för köp- och säljtransaktioner skrivits på andra
summor än de verkliga. C. hade också i förhör i maj 1984 uppgivit att han
maximalt kostat på varje fordon 15 000 kr. Detta var det underlag som
polisen och länsåklagaren Age hade inför tillslaget mot C:s affärskontakter
den 19 februari 1985.

När Schavon fått överta ärendet i början av 1984, började han systematisera
materialet med hjälp av en dator. Ett speciellt dataprogram lades efter
tillstånd från datainspektionen upp för ärendet. Databearbetningen avbröts
under hösten 1984 efter beslut av rikskriminalchefen, på grund av att
kostnaderna blev för höga. Schavon hade då blivit tvungen att bygga upp
ärendet manuellt från grunden igen. Under samma period påbörjades
Schavon en planering för ”tillslag” mot dem som hade gjort direkta affärer
med C. och dem som i sin tur hade gjort affärer med C:s affärskontakter.
Tillslaget planerades som ett tillslag mot tredje man. Samtliga som hade gjort
direkta affärer med C. kunde dock misstänkas för medhjälp till skattebedrägeri
samt egna skattebedrägerier. Det var dock omöjligt före tillslaget att
utpeka någon som misstänkt för medhjälp till skattebedrägeri. Man visste
egentligen inte vilka som hade gjort upp affärerna med C. För att få en
indikation på vad fordonen var värda var det nödvändigt att höra även de
personer som hade sålt eller köpt fordon till eller av C:s affärskontakter.

Det var Schavon som svarade för planeringen av tillslaget. Länsåklagaren
Age hade ingenting att erinra mot Schavons planering eller mot de
tvångsåtgärder Schavon ansåg vara nödvändiga att vidta för att kunna utföra
tillslaget.

De personer som C. handlat fordonen av fanns utspridda över hela landet.
Det var därför nödvändigt att engagera polisen på de olika orter, där
affärskontakterna fanns. På grund därav engagerades nästan samtliga
eko-rotlar i landet. Dessa skulle lokalt administrera tillslaget. Centralt skulle
det under tillslagsdagen upprättas en stab i Örebro, bestående av personal
från rikskriminalen och Age.

Före tillslaget reste Schavon runt till de flesta eko-rotlarna i landet för att

informera dem om tillslaget. Den 7 februari 1985 hölls ett möte i Örebro med
företrädare för de eko-rotlar, som hade företag som gjort fyra eller fler
affärer med C. Någon företrädare för roteln i Linköping var dock inte
närvarande, beroende på andra arbetsuppgifter. Vid mötet gavs information
om hur tillslaget skulle gå till. Ages tvångsmedelsbeslut gicks igenom. Man
gick därvid inte igenom varje enskilt ”tillslagsobjekt”. Man visste inte i
förväg vilka det var som skulle hämtas till förhör eller delges misstanke om
brott. Det lades emellertid fast att man skulle göra husrannsakan hos
samtliga företag som ingick i utredningen. På grund av ovissheten om vem
som närmast var ansvarig för affärerna med C. fick de enskilda polismännen
bedöma vilka personer som skulle hämtas till förhör utan att dessförinnan ha
varit i kontakt med Age eller någon annan i staben. Den självklara gruppen
som skulle höras var dock företagsledarna. Från Age och Schavon framfördes
önskemål om att de som gjort fyra eller fler affärer med C. ”i möjligaste
mån” skulle delges misstanke om medhjälp till skattebedrägeri. Detta var
dock inte något direktiv utan bara en målsättning. Man räknade med att få en
”spin off-effekt” av tillslaget samt att nå en preventiv effekt.

Förutsättningarna för tillslaget var följande. Beträffande personer i
kategori A, vilka inte var misstänkta för brott, skulle de i möjlig mån förhöras
på arbetsplatsen eller i den omgivning, där personen i fråga befann sig vid
tillslaget. Originalhandlingar som låg till grund för affären skulle beslagtas
och kvitton utfärdas enligt en på förhand upprättad modell. Inom kategori B
skulle personerna hämtas till förhör, som i möjlig mån skulle hållas på
polisstationen. Därjämte skulle de handlingar på företagen som rörde
affärerna med C. tas i beslag. Beträffande personer inom kategori C var det
nu fråga om en ”dammsugning” av privata utrymmen och tillgängliga
utrymmen på deras arbetsplatser m. m., beroende på att man där med största
sannolikhet kunde säga att det förelåg brott, som det såg ut i det läget innan
tillslaget.

Staben i Örebro hade för avsikt att sammanställa uppgifterna som
framkom från de olika tillslagsplatserna. Detta gick dock inte fullt ut på
grund av att telefonväxeln blev blockerad av alla inkommande samtal.

Vad beträffar Arne Anderssons Åkeri AB i Motala gjordes husrannsakan
och beslag hos Leif Andersson, som var företagsägare. Han tillhörde
kategori C och de åtgärder som angivits i tvångsmedelsbeslutet för denna
kategori vidtogs beträffande honom. Schavon visste inte vad Age grundat sig
på när han beslöt att Andersson skulle delges misstanke om medhjälp till
grovt skattebedrägeri. Han kom inte ihåg om Age fått någon redogörelse för
vad som framkommit vid förhöret med Andersson, innan han fattade beslut
om delgivning av misstanke. Redovisningsanmälningar hade upprättats efter
tillslag. Då bestämdes det på grund av vad som framkommit dittills i
utredningen, att det förelåg ”misstanke om sannolika skäl”.

Under utredningen hade Schavon under kortare tider haft hjälp av
ytterligare en kriminalinspektör från rikskriminalen. Arbetsbelastningen
hade varit för stor för Schavon och han hade varit tvungen att arbeta kvällar
och helger för att hinna med utredningsarbetet. Schavon hade vid ett flertal
tillfällen påtalat sin arbetsbelastning för sin rotelchef och begärt att få
ytterligare hjälp av utredningspersonal. Detta hade inte beaktas av rotelche -

fen . Schavon hade kontinuerligt under utredningstiden informerat Age om
vad som framkommit under utredningen.

Den granskning av handlingar som utfördes inom JO-expeditionen och de
uppgifter som inhämtades gav vid handen att det vid aktionen inte hade
utförts husrannsakningar eller verkställts hämtningar till förhör i tillnärmelsevis
den omfattning som Age beslutat. I huvudsak hade tvångsåtgärder
vidtagits mot personer med anknytning till företag som i inte ringa
utsträckning haft affärer med C. På grund härav undersöktes inte några
enskilda fall med undantag för ingripandena mot Leif Andersson och hans
företag, vilka åtgärder hade initierat ärendet.

Bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 27 mars 1987.

Rättsläget

I ärendet är aktuella bl. a. reglerna i rättegångsbalken (RB) om hämtning till
förhör och om husrannsakan. Här lämnas inledningsvis en redogörelse för de
väsentligaste av dessa föreskrifter.

I fråga om hämtning till förhör anges i 23 kap. 7 § RB bl. a. detta: Den som
uppehåller sig inom en viss väglängd från förhörsplatsen må utan föregående
kallelse hämtas till förhöret, om undersökningen avser brott, varå fängelse
kan följa, och det skäligen kan befaras att han ej skulle hörsamma kallelse
eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen. I 6 andra stycket förundersökningskungörelsen
(FuK) föreskrivs att hämtning till förhör av den som skall höras som
vittne eller eljest utan att vara misstänkt för brott bör äga rum allenast när
skäl av särskild vikt föreligger för en sådan åtgärd. Som exempel på sådana
skäl anges att förhöret icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på
den plats, där den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver
inställas på viss plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av
vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med
hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild
skyndsamhet är av nöden.

Huvudregeln om s. k. reell husrannsakan under förundersökning finns
intagen i 28 kap. 1 § RB. Med reell husrannsakan avses här ett eftersökande i
hus, rum eller slutet förvaringsställe av föremål, som är underkastat beslag
eller eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för
utredning om brottet. Detta tvångsmedel kan bara utnyttjas vid misstanke
om brott, varå fängelse kan följa. Hos någon annan än den som är skäligen
misstänkt för brottet får husrannsakan dock företas endast om brottet
förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig
anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat
beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åkia -

garen eller rätten. Om husrannsakan kan antas bli av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företas, bör, om
det inte föreligger fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande (28:4 första stycket RB). Utan sådant förordnande som anges i
4 § får enligt 5 § polisman företa husrannsakan bl. a. när det är fara i
dröjsmål. - Enligt 28 kap. 6 § RB får vid husrannsakan inte förorsakas
olägenhet eller skada utöver vad som är oundgängligen nödvändigt.

För användande av tvångsåtgärder mot enskilda gäller mot bakgrund av de
integritetsskyddande bestämmelserna i regeringsformen (RF) främst tre
allmänna principer, nämligen legalitets-, behovs- och proportionalitetsprinciperna.
1 Den först nämnda, som finns direkt uttryckt i 2 kap. 12 § RF,
innebär, såvitt är av intresse här, att frihetsberövande eller husrannsakan
inte får företas utan att det föreligger uttryckligt stöd i lag. Behovsprincipen
kan kortfattat sägas innebära att tvångsåtgärder inte bör företas, om det inte
är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Inte heller får enligt
proportionalitetsprincipen större tvång användas än som är försvarligt med
hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I detta sammanhang
bör nämnas föreskriften i 23 kap. 4 § RB av innebörd att förundersökningen
bör bedrivas på ett sådant sätt att inte någon onödigt utsätts för misstanke
eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Allmänt om aktionen

JO har inte som förstahandsuppgift att granska organiserandet av polis- och
åklagarverksamheten beträffande de personella resurserna. Det kan dock
finnas anledning att något beröra uppläggningen av den aktion som Age hade
beslutat om. Det framstår till att börja med som uppenbart att det för en
utredning av den omfattning som det blev fråga om här behövs mer än en
polisiär befattningshavare för att förberedelsearbetet skall kunna skötas
ordentligt. I det här fallet synes underbemanningen ha lett till att någon
prövning av tvångsåtgärderna mot var och en av de aktuella personerna inte
kunde genomföras. I stället fick man kategoriindela dessa, något som jag
senare kommer att uppehålla mig vid. Från effektivitetssynpunkt är det
också viktigt att förberedelsearbetet blir noggrant utfört. Om det berott på
detta förhållande att, förutom C. inte någon av dem som misstänktes för
brott sedermera kom att bli åtalade vill jag låta vara osagt. Det kan dock
antas att underbemanningen kan ha spelat en viss roll för utfallet. Om det
föreligger resursbrister eller det av andra skäl inte finns tillräckligt med
personal till förfogande måste självfallet en utredning begränsas till vad som
rimligen kan hanteras av den tillgängliga personalstyrkan, hur berättigat det
från brottsbekämpningssynpunkt än kan synas vara att göra den mer
omfattande.

Under aktionen den 19 februari 1985, vilken innebar att tvångsåtgärder
kunde komma att vidtas mot omkring 100 personer över så gott som hela
landet, bestod staben av Age, tre kriminalinspektörer och en länsrevisor.

1 Se t. ex. prop 1983/84:111 med förslag till polislag m. m. s. 77 f. och tvångsmedelskommitténs
betänkande SOU 1984:54 s. 77 f.

Det framstår för mig som uppenbart att detta var en alltför liten personalstyrka,
 särskilt mot bakgrund av den generella utformningen av tvångsmedelsbeslutet.
 Det måste ha förelegat en uppenbar risk att polismännen ute på
fältet skulle hamna i beråd om hur beslutet skulle genomföras i sina
enskildheter och vad fortsättningen skulle bli, sedan hämtningar och
husrannsakningar genomförts samt förhör hållits. Det har också upplysts i
ärendet att telefonväxeln hos staben stundtals varit blockerad under
aktionen.

Enligt min mening bör det vid aktioner av denna omfattning och med
denna geografiska spridning vara rimligt att inte bara utnyttja de regionala
eko-rotlarna utan också anlita regionala åklagare med ekonomisk utbildning
som förundersökningsledare. Att dela upp beslutsansvaret mellan olika
åklagare i sådana här fall anser jag vara fullt möjligt, eftersom det i själva
verket i juridisk-teknisk mening är fråga om flera förundersökningar.

Age har beträffande behovet av en samlad aktion i sitt yttrande uppgivit att
denna varit nödvändig, eftersom det förelåg en risk att information om
utredningen skulle spridas mellan C:s medkontrahenter. Jag vill i anslutning
härtill bara anmärka att en sådan spridning redan kunde antas ha skett, då C.
sedan närmare två år visste om att det förekom polisutredning angående hans
affärer med tunga fordon. Det förefaller också som om länsstyrelserna
inhämtat de för utredningen grundläggande uppgifterna från de olika
företagen, vilket också kunde antas ha medfört risk för undanröjande av
bevisning.

T vångsmedelsbeslutet

Jag går därefter över till frågan om det över huvud taget varit riktigt att
genomföra aktionen på angivna grunder. Age delade in de personer som var
aktuella för åtgärder i tre kategorier. Jag granskar här tvångsmedelsbeslutet
med utgångspunkt i den indelningen.

Kategori A utgjordes av personer som inte hade gjort affärer direkt med C.
De hade antingen sålt fordon, som sedan sålts vidare till C., eller köpt
fordon, som säljaren i sin tur köpt av C. Beträffande dessa personer fattade
Age beslut om hämtning till förhör och husrannsakan, begränsad till
bokföringen.

Det har uppenbarligen inte förelegat någon som helst misstanke om brott
från dessa personers sida. Avsikten med åtgärderna mot dem var, enligt vad
som uppgivits, att få tag på material som kunnat ge indikationer på vad
fordonen egentligen var värda. Det har i detta ärende inte framkommit
någon omständighet som kunnat ge anledning till en slutsats att det skäligen
kunde befaras att dessa personer inte skulle åtlyda en kallelse eller att de
skulle försvåra utredningen. Jag anser därför att besluten om hämtning till
förhör saknat rättslig grund. Jag kan hålla med om att det kunde vara av visst
intresse för utredningen mot C. att försöka fastställa vilka värden de av
honom köpta och vidaresålda fordonen haft. Det var därför av viss vikt att få
reda på vilka priser som åsatts fordonen i de olika försäljningleden. Det kan
möjligen också, med lagens ord, sägas att det fanns synnerlig anledning anta
att de aktuella personerna innehade handlingar avseende nämnda förhållan -

den. Vid tiden för Ages tvångsmedelsbeslut förelåg det emellertid uppenbarligen
inte något bestämt skäl anta att någon av de berörda skulle vägra att på
förfrågan lämna ut de begärda handlingarna, om de efter flera år över huvud
taget fanns kvar i deras besittning. Beslutet om husrannsakningar måste
därför, om än måhända lagligen grundat, anses strida mot behovs- och
proportionalitetsprinciperna, för vilka redogjorts ovan.

Kategori B innehöll sådana personer som gjort ett mindre antal affärer
med C. Inte heller beträffande dessa personer har jag kunnat finna att det
förelegat några omständigheter, som pekat på att de särskilda förutsättningarna
för hämtning till förhör varit uppfyllda. Beträffande husrannsakan kan
jag för min del tänka mig att det i något av fallen teoretiskt skulle kunna
tänkas att ett behov förelegat att vidta en sådan åtgärd. Det tycks dock inte
heller här ha gjorts någon individuell prövning av förutsättningarna i de
enskilda fallen.

I kategori C slutligen fanns de personer som gjort fler än fyra affärer direkt
med C. Det råder ingen tvekan om att det i flera fall har varit befogat att hysa
starka misstankar om medhjälp till C:s brottslighet och om självständiga
skattebrott. Även här tycks det dock ha saknats en individuell analys av de
olika fallen. Det synes således i flera fall ha varit oklart vad misstanken avsåg,
vem inom ett företag som var misstänkt och vilka grunder som gav ett rättsligt
stöd åt tvångsåtgärderna.

Av det anförda framgår att jag funnit att Ages tvångsmedelsbeslut
beträffande det övervägande antalet fall varit inte alls eller mycket svagt
grundat. Emellertid har, som tidigare angivits, personalen på fältet i ganska
ringa mån följt beslutet och i stället handlat utan tillgripande av tvång. I stor
utsträckning torde detta förhållande kunna hänföras till polispersonalens
kunnande och ansvarskänsla men också, enligt vad som framkommit genom
några av de redogörelser som lämnats från eko-rotlarna, till att Age och
Schavon vid genomgången den 7 februari 1985 manat till försiktighet vid den
praktiska tillämpningen av tvångsmedelsbeslutet. Detta kan i sin tur ge
anledning till följande påpekande. Ett beslut om tvångsåtgärder skall
självfallet grundas på de förhållanden som föreligger vid beslutstillfället. Det
bör i princip inte förekomma att beslut om tvångsmedel fattas i syfte att
kunna användas om anledning därtill skulle uppkomma. Ett sådant förfaringssätt
innebär att förundersökningsledaren avhänder sig kontrollen över
tvångsmedelsanvändningen, något som strider mot de integritets- och
rättssäkerhetsgrundsatser som rättegångsbalkens regelsystem bygger på.

Åtgärderna mot Leif Andersson

Klagomålen från Leif Andersson riktar sig dels mot förfarandet i samband
med hämtningen av honom till förhör och husrannsakan, dels Ages beslut om
tvångsåtgärder.

Utredningen ger inte vid handen annat än att de av Age mot Andersson
beslutade tvångsåtgärderna genomfördes på ett sätt som var påkallat för att
de skulle kunna fylla sitt syfte. Att Andersson uppfattat åtgärderna som
ytterst kränkande har jag emellertid förståelse för mot bakgrund av de svaga
skäl för dessa som förelegat.

Vid den tidpunkt då Age prövade tvångsmedelsfrågan fanns uppgifter om
att Arne Anderssons Åkeri AB under 1980 och 1981 sålt sex fordon till C.
Vad denne erlagt till bolaget förekom något divergerande uppgifter om. Det
kan dock allmänt sägas att bolaget fått mellan 3 000 och 14 000 kr. per fordon
och att C. sålt dessa vidare för, i de flesta fall, det dubbla beloppet, i något fall
mer. De skillnader som sålunda förelåg mellan C:s inköps- och försäljningspris
kan i absoluta tal inte tyckas vara särskilt uppseendeväckande och
understiger vida vad som tycks ha förekommit i andra fall. Inte heller vad
Age i övrigt anfört som stöd för sina misstankar är särskilt övertygande
beträffande Anderssons företag, vare sig i fråga om medhjälp till C:s
skattebrott eller egna sådana. Jag kan redan här säga att kriminalinspektören
Tagesson synes ha gjort en riktig bedömning när han ansåg att Andersson
borde höras som vittne. Hur Age efter förhöret med Andersson kunde
beordra att denne skulle delges misstanke om medhjälp till grovt skattebedrägeri
är närmast obegripligt. Andersson hade nämligen lämnat en fyllig
och godtagbar redogörelse för sina affärer med C. Den borde ha undanröjt
alla misstankar mot Andersson i sammanhanget. Den enda rimliga förklaringen
till Ages handlande är att han inte satt sig in i ärendet ordentligt. Den
kan för övrigt påpekas att det med ifrågavarande belopp som grund knappast
skulle kunna bli aktuellt med medhjälp till grovt skattebedrägeri.

Tvångsåtgärderna mot Andersson synes mig, som tidigare antytts, ha varit
ytterst svagt grundade. Det tycks inte ha förelegat någon känd konkret
omständighet som kunnat föranleda något antagande om att Andersson
skulle hålla sig undan eller på något annat sätt försvåra utredningen.
Hämtningen till förhör synes mig därför ha varit ogrundad. Främst med
hänsyn till vad jag tidigare anfört om behovsprincipens tillämplighet vill jag
också starkt ifrågasätta beslutet om husrannsakan, särskilt med tanke på den
omfattning det haft.

Orrenius har ifrågasatt om Age borde ha begärt rättens förordnande om
husrannsakan. I detta avseende har jag beträffande principerna inte någon
från Ages avvikande uppfattning. Däremot vill jag framhålla att en prövning
av rätten sannolikt skulle ha lett till att aktionen hade hållits på en rimligare
nivå.

Ansvarsfrågan

Jag har under ärendets handläggning övervägt att inleda förundersökning
mot Age angående ifrågasatt vårdslös myndighetsutövning. Emellertid har
jag med tvekan avstått från detta. Det huvudsakliga skälet härtill är följande.
Vad som skall krävas för att tvångsåtgärder mot enskilda skall vara tillåtna är
något som i lagstiftningen av naturliga skäl måste uttryckas i mycket
allmänna ordalag. I den konkreta situationen blir det således fråga om att
bedöma om de föreliggande faktiska omständigheterna är sådana att lagens
allmänna krav är uppfyllda. Det kan ofta råda olika uppfattningar i sådana
frågor utan att någon av dem kan sägas vara direkt felaktig. I det föregående
har jag för min del funnit att Age saknat eller haft endast svaga grunder för
sitt beslut om tvångsåtgärder. Det råder enligt min mening inte något tvivel
om att Age i dessa hänseenden förfarit oaktsamt. För att vårdslös myndig -

hetsutövning skall föreligga krävs emellertid att den ådagalagda oaktsamheten
varit grov. Domstolarna har i praxis varit mycket restriktiva i detta
hänseende, särskilt när det rört sig om oaktsamhet i samband med
bedömningsfrågor. Jag har därför inte ansett mig kunna visa att det förelegat
grov oaktsamhet från Ages sida.

Age har med pension lämnat sin tjänst som länsåklagare. Något disciplinärt
ansvar torde därför med hänsyn till bestämmelserna i lagen om offentlig
anställning inte komma i fråga.

Jag finner mig således böra stanna vid den allvarliga kritik mot Age som
innefattas i det ovan anförda. Avslutningsvis vill jag dock anföra detta: Age
har påtagit sig ansvaret för de åtgärder som vidtagits och det med rätta.
Emellertid kan jag inte frigöra mig från det bestämda intrycket att Schavon i
alltför hög grad fått sköta utredningen på egen hand utan någon närmare
kontroll från förundersökningsledarens sida. Inte minst utformningen av det
s. k. tvångsmedelsbeslutet tyder på att Age inte iakttagit den omsorg man
kan begära av en i utredningar i stora mål väl förfaren åklagare. Schavon
tjänstgör inte längre inom polisväsendet.

»1KSKR1KIR1LDI Orttre -1*9* -

EKO-rotelh B>-02-07

Krlnep To»ny Bokaren
tfn 06-769 75 65

!■ |
D».i£ 19^1

ur S /19 |

BESUTT ARC TtIrCSHEPEL

I ärendet C •< . biilatir länaåklagare

Btlf Age Ura »A oa fUJutt tTtaptifirin ganteaot de ptraoner-eeb
f Bråtet eea Ingår i denna strålning Mi Kiar
719-64 dlarlefBrt 1 Ballibergi

Baeranneakanebeelst föreligger härned för statliga t Att t»
ärende ingående peraoner aed attea engirat begrkneningar.
Bnarannaakana lattalil

Utrönande tT eaatändigbeter tea kia
aatagaa Ege betydalee för etrtdalagta
aal Hb 27 kap-1 $

Bealst oa häatnlng-till förhör iBrallggerför aaatllga
1 dt företag aoa ka gjort affärer std.C. ook bob

kaana Hunt spplysningar er bt tyd t It t för utredningen.

7 $.

BjerBtitnlnkar at haarapnaakaatbealat

A. Bealst oa hat raane eban btgrlntta till bo kf Bringen, hot dt
paraoatr ( Joriditka ook fyalaka ) eea ej kar gjort a fiäre r
aed C. direkt. I detta ärende orna Sotade bob 2 i or (+/-)

Detta partoner enget nedan bob kategori A

B. Bealat ox kwraanaakan kegrinaaa till bokiBring oob kontorastryaaen
koa da peraonar ( Jarldiakt ook fyelaka ) aoa har
gjert affärer direkt aed O- oek deaaatoa gjort ett få tal

tådena. 1 detta ärende är Aeaaa peraoner eanäanåe toni:or
(♦/-). Dt pontan! nedan eea kategori B

pertonen,
kan antaa

Hb 2J kap

C, leelut ob buarannaakan hplcni »J, h»l person»r her
(Jert fler In 4 »fflrer direkt std C • , Busrann »aken

»kell sldtee fBlJand» atrjrueni

DokfBrlng, fientlig hokffirln( eea ken hlafBrai till
den aerkeaahet bob anknyter till kendel
ned lastbilar eek liknande,

Keatoreutrmaen

EtBtll(e atrjnaen eea disponeras bt fBrete(et
eek eea tr ev lntreeee 1 denne atrednln(.

Dea tadsutrraBan

Em 111 re koeteieatrTBaen tlllkBrende de
personer bob (r aktuell» fBr blxtclng till
fBrkBr. Beelatet ((lier Iren hilar.

Bankfack

Bankfeok tlllkBrende de personer bob Ir
aktuella fBr k(atnln( till fBrkBr.

Desea pereoner angle»» nedan bIbob k»terror! C
Tllllaonlnr

Oran nianda keelat oafattar eakrlni 100 fpalaka oek Juridisk»
personer. Det ir Bleket svårt att fBreekrlTS n((on exakt til»
l(apnln( oek kegr(nanin( fBr aarje person p ( a det Btora antalet.
 Det Kr dlrfBr app till den ansklllda kefannlngshsearsn
att tllliapa de keelat oa telngettglrder bob fBrellgger atlfrin
de fBrkdllanden bob rider 1 det enaklllde kolaret.

Hr det (Kller kKatsln( till fBrkBr al Ir det Iven dir pollsnannen
pl platsen bob aT(6r oek trlagsaedlet skall tlllKapas.
Det Kr doek Bnalnrlrt att desea personer kBrs pl annan plate in
dir de kar. eln dagliga garning eller kostad.

(knlyn&tn.jl fek 1985

attade» ••••••••••••••

Stig'' Åge
LinsIkle gart

Utlämnande av schweiziskt förundersökningsmaterial till
svensk skattemyndighet m. m.

(Dnr 2051-1986)

Anmälan

I ett brev, som jämte bilagor kom in till JO-expeditionen den 1 september
1986, anförde Krister Jansson bl. a. följande. Hans huvudman S. häktades i
november 1983 av Södra Roslags tingsrätt såsom på sannolika skäl misstänkt
för grovt narkotikabrott. S. utlämnades sedermera till USA. Utlämningsbeslutet
verkställdes den 21 januari 1985. - Den 25 november 1983 begärde
länsåklagaren för speciella mål Eric Östberg under åberopande av bestämmelserna
i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av
den 20 april 1959 samt den schweiziska Förbundslagen om internationell
rättshjälp i brottmål av den 20 mars 1981 (IRSG) hos schweizisk myndighet
uppgift om S:s tillgångar i Schweiz. Rättshjälpsavdelningen vid byrå 10 i
Ziirich meddelade i beslut den 5 mars 1984 att vissa i beslutet uppräknade
bankverifikationer skulle överlämnas till den myndighet som utförde utredningen
i Sverige. - De uppgifter om S:s tillgodohavanden som tillställdes
myndigheten i Sverige överlämnades under villkor enligt en speciell förbehållsdeklaration,
 artikel 3, moment 3 i IRSG med följande lydelse i
översättning: ”En begäran avslås om föremålet för förfarandet avser en
gärning vars mål är att minska fiskaliska avgifter eller brott mot föreskrifter
avseende valuta-, handels- eller ekonomisk-politiska åtgärder.” - Under
1984 överlämnades till taxeringsavdelningen vid länsstyrelsen i Stockholms
län det från Schweiz erhållna materialet. S. erhöll en förfrågan från
taxeringsintendenten om de deklarationer han avgivit under de senaste åren.
Taxeringsintendenten ansökte härefter vid länsrätten i Stockholms län att S.
för taxeringsåret 1982 skulle eftertaxeras för en taxerad inkomst om 782 920
kr. och en beskattningsbar inkomst om 783 000 kr. samt för en skattepliktig
förmögenhet om 6 591 920 kr. och en beskattningsbar förmögenhet om
6 648 400 kr. För taxeringsåret 1983 yrkades eftertaxering på likartat sätt.
Till stöd för sina yrkanden anförde taxeringsintendenten bl. a. följande: ”En
den 30 augusti 1984 dagtecknad revisionspromemoria, R 4-1818/84, visar att
S. haft betydande inkomster och tillgångar under 1981. Uppgifterna i
promemorian grundar sig på information som inhämtats av polisen i samband
med att S. misstänkts för brott i Sverige och andra länder.” S. tillskrev den 21
december 1984 länsåklagaren Östberg och begärde att denne skulle förhindra
att det från Schweiz utlämnade materialet begagnades i samband med
taxering. I brev den 9 januari 1985 anförde Östberg att ”de schweiziska
myndigheterna endast gjort förbehåll enligt sina regler i artikel 3, avsnitt 3,
IRSG, om att materialet inte får användas för utredning om brottslig
handling som avser skatter, valuta, handel eller näring. För sådant ändamål
har materialet ej heller använts.” - Länsrätten i Stockholms län fann i dom
meddelad den 19 juni 1985 att S. skulle eftertaxeras på sätt taxeringsintendenten
yrkat. - Krister Jansson hemställde att JO skulle utreda om svensk
myndighet förfarit felaktigt då skattemyndigheten kommit att använda det
från Schweiz utlämnade materialet.

Utredning

I ärendet avgavs utlåtande av utrikesdepartementets rättsavdelning. I
utlåtandet anfördes följande.

På begäran av Södra Roslags Tingsrätt anhöll utrikesdepartementet genom
ambassaden i Bern den 12 december 1983 om rättshjälp i Schweiz bestående i
husrannsakan i av makarna S. disponerade bankfack i Schweiz och beslag av
vad som kunde återfinnas i bankfacken. Anhållan gjordes under åberopande
av 1959 års europeiska rättshjälpskonvention vilken ratificerats av både
Sverige och Schweiz.

Ansökan kompletterades den 14 mars 1984 med begäran om erhållande av
bl. a. kontoutdrag.

Schweiziska myndigheterna redovisade ärendet till ambassaden i Bern den
22 mars 1984 genom att översända kopia av bl. a. skrivelse från Bundesamtes
fur Polizeiwesen till länsåklagaren för speciella mål i Stockholm. I skrivelsen
sägs att åklagarmyndighetens i Ziirich förundersökningsakt översändes som
bilaga. Vidare fästes i skrivelsen uppmärksamheten på att underlaget endast
får användas vid förundersökning och bevisföring för det i framställningen
omnämnda straffrättsliga förfarandet och gärningarna och att Bundesamts
samtycke måste erhållas för en mer vittgående användning av materialet eller
dess innehåll (Specialitetsprincipen). Departementet vidarebefordrade redovisningen
till länsåklagaren Östberg den 4 april 1984 för besvarande
(avseende fråga från Schweiz huruvida ärendet kan betraktas som avslutat).

Ytterligare material, (3,5 kg), översändes från schweiziska myndigheterna
den 16 maj 1984 till länsåklagarmyndigheten för speciella mål i Stockholm.

Den 13 juli 1984 återkommer Schweiz med note vari meddelas att USA
inkommit med bl. a. ansökan om rättshjälp identisk med den svenska.
Tillstånd ges att Sverige på begäran från USA må vidarebefordra ifrågavarande
dokument varvid Sverige skall göra amerikanska myndigheterna
uppmärksamma på att underlaget ej får användas i samband med skatte- eller
valutabrott. Kopia av denna note tillställdes den 18 juli 1984 riksåklagaren,
länsåklagarmyndigheten för speciella mål samt justitiedepartementet (L4)
för kännedom. Den schweiziska delen av ärendet avslutades därmed för
utrikesdepartementets vidkommande. Amerikanska myndigheter synes icke
ha bett att få ta del av de ifrågavarande handlingarna.

Ovan angivna förfaringssätt är det normala beträffande rättshjälpsärenden
med Schweiz. Utrikesdepartementet utgår härvid ifrån att materialet användes
endast på sätt som medgivits av de schweiziska myndigheterna. Om så
icke skulle vara fallet är det sannolikt att vi framdeles skulle få stora
svårigheter med att erhålla rättshjälp från Schweiz och kanske även från
andra stater. Slutligen kan sägas att det icke torde ankomma på utrikesdepartementet
att kontrollera att lämnade förbehåll efterföljes.

Ärendet remitterades till överåklagaren Eric Östberg vid statsåklagarmyndigheten
för speciella mål för upplysningar och yttrande.

I yttrande, som kom in till JO-expeditionen den 23 januari 1987, anförde
Östberg följande.

Såsom framgår av annex 4 till advokaten Lehners i JO-akten intagna
utredning har jag den 9.1.1985 lämnat S. skriftlig upplysning att jag inte avsåg
att vidtaga åtgärd för att förhindra att material, som till följd av rättshjälpsbegäran
överlämnats från schweiziska myndigheter i samband med misstanke
mot S. för grovt narkotikabrott, begagnades i samband med taxering. Jag
vitsordar att jag - sannolikt på hösten 1984 - vid telefonsamtal med

6 Riksdagen 1987188. 2sami. Nr 1

kriminalinspektören Bo Delberger, som biträdde mig i brottsutredningen,
givit klartecken till att personal från skattemyndigheterna fick ta del av
material från Schweiz rörande S:s ekonomiska förhållanden.

Min skrivelse till S. och mitt klartecken till Delberger har följande
bakgrund.

I samband med handläggning av brottmål av skiftande slag med internationell
anknytning har jag ofta haft anledning att ta del av specialitetsförbehållet
i art 3 avsnitt 3 IRSG. Jag har därvid fäst mig vid ordet ”Tat” (brott) och
uppfattat förbehållet som ett förbud mot straffrättsliga åtgärder rörande
överträdelser inom de i lagrummet uppräknade rättsområdena. Av mig
kända schweiziska rättsfall på området - såsom det av S. åberopade och av
Lehner anförda (sid 54,44) - synes vanligen röra frågan om förundersökning,
åtal och straff för brott, beträffande vilka rättshjälp inte lämnats och den
förutsatta respekten för specialitetsgrundsatsen. I det av S. åberopade
rättsfallet får klaganden - såvitt jag kan finna - inte bifall till sitt yrkande att
Förbundsrepubliken Tyskland skulle avge en bindande försäkran att alla
myndigheter skulle avstå från att använda utlämnat material för t. ex.
beskattning.

Jag uppfattar den s. k. specialitetsprincipen som en straffrättslig grundsats
som begränsar en rättshjälpssökande stats möjligheter att vid förundersökning,
 tvångsmedelsanvändning, åtal och dom gå utöver de gärningar för vilka
rättshjälp lämnats. Däremot uppfattar jag inte specialitetsprincipen som ett
hinder för inhemska förvaltningsmyndigheter att agera och besluta enligt den
egna statens regler på grundval av vad som framkommit i samband med
lämnad rättshjälp. Enligt min mening ligger det utan att det närmare behöver
utvecklas i sakens natur, att en stats förvaltningsmyndigheter inte generellt
kan bindas av förbehåll uppställda av annan stat avseende judiciell behandling
av brott inom visst rättsområde. Förvaltningsmyndigheter måste rimligen
ha handlingsfrihet inom sina respektive områden om de inte uttryckligen
avhänts sådan frihet. Taxeringsintendenten och länsrätten tycks ju också i
fallet S. ha uppfattat situationen så, eftersom yrkanden och taxering skett på
grundval av de schweiziska uppgifterna. Mina tidigare erfarenheter överensstämmer
härmed. I den s. k. Göta Finanshärvan eftertaxerades sålunda en av
de misstänkta, som flytt från landet, på grund av bl. a. utomlands inhämtade
uppgifter i förundersökningen trots att han icke blivit utlämnad till Sverige
och man sålunda här icke hade någon uppfattning om vilka förbehåll som
kunde komma att uppställas i samband med utlämning eller annan rättshjälp.

Som ytterligare förklaring till mitt agerande i nu aktuell fråga beträffande

S. vill jag anmärka följande.

Vid häktningsförhandling, som var offentlig, den 28.3.1984 inför Södra
Roslags tingsrätt redogjorde jag ingående för resultatet av den i Schweiz
begärda rättshjälpen. Såsom framgår av tingsrättens protokoll (bif) från
förhandlingen lämnade jag upplysning om ställningen på konton disponerade
av S. och om innehållet i bankfack. Vid denna och tidigare häktningsförhandlingar
ingav jag åtskilliga handlingar rörande S:s förhållanden.

Den 26.4.1984 hölls ånyo häktningsförhandling i samma tingsrätt. Av
protokollet (bif) framgår under rubrik Beslut 5. att sekretess beträffande
handlingar i målet - med visst nu ej aktuellt undantag - upphävs.

Av det sist sagda framgår att taxeringsmyndigheterna oavsett mitt senare
agerande redan ur allmänna och offentliga handlingar hos Södra Roslags
tingsrätt kunnat skaffa sig erforderligt underlag för eftertaxering av S.

Med återställande av remisshandlingarna får jag under åberopande av vad
jag ovan anfört sammanfattningsvis avge yttrandet alt jag inte delar S:s
uppfattning om hur specialitetsförbehållet i art 3. avsnitt 3 i IRSG skall tolkas
samt att jag inte anser att jag själv eller skattemyndigheterna förfarit felaktigt
genom åtgärderna som lett till att S. blivit eftertaxerad på sätt som skett.

JO:s bedömning

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 25 mars 1987.

Det av Die Bezirksanwaltschaft Ziirich uppställda förbehållet har enligt
sin ordalydelse endast avsett förbud mot att använda de utlämnade uppgifterna
för utredning av en gärning vars mål är att minska fiskaliska avgifter eller
brott mot föreskrifter avseende valuta-, handels- eller ekonomisk-politiska
åtgärder.

Materialet har emellertid utlämnats för förundersökningen och bevisföringen
i det i rättshjälpsframställningen angivna straffrättsliga förfarandet.
Med hänsyn till specialitetsprincipen torde därför från de schweiziska
myndigheternas sida ha förutsatts att en mer vittgående användning av
uppgifterna endast skulle få ske om behörig schweizisk myndighet lämnat sitt
samtycke därtill.

Med hänsyn till ömsesidighetsprincipen är det enligt min mening av största
vikt att material som erhållits genom internationell rättshjälp i brottmål inte
används i strid mot vad som förutsatts av det utlämnande landet. Om så sker
kan detta, såsom påpekats från utrikesdepartementets sida, medföra att
Sverige framdeles får svårigheter att erhålla sådan rättshjälp.

Det får anses ligga i sakens natur att det är den myndighet som begärt och
erhållit materialet som bär ansvaret för att detta inte utlämnas till en vidare
krets av personer eller myndigheter än som betingas av det straffrättsliga
förfarandet. Vid bedömningen av om ett utlämnande bör ske är sekretesslagens
bestämmelser tillämpliga.

De i detta fall erhållna uppgifterna har omfattats av sekretess enligt 9 kap.
17 § sekretesslagen (1980:100) eftersom fråga varit om enligt bestämmelserna
om förundersökning i brottmål inhämtad utredning vilken avsett enskilds
ekonomiska förhållanden och det kunnat antagas att S. skulle lida skada eller
men av uppgifternas röjande.

Eftersom åklagarmyndigheten på grund av specialitetsprincipen och
genom det uttryckliga förbehåll som uppställts vid utlämnandet varit
förhindrat att lagföra S. för skattebrott, har förutsättningar för att med stöd
av 1 kap. 5 § sekretesslagen utlämna uppgifterna till skattemyndigheterna
saknats. I stället får bestämmelsen i 14 kap. 3 § sekretesslagen anses
tillämplig. Vid den i denna paragraf föreskrivna intresseavvägningen hade
enligt min mening även bort invägas det förhållandet att ett utlämnande av
uppgifterna till skattemyndigheten skulle stå i strid mot vad som förutsatts
från de schweiziska myndigheternas sida och därigenom kunde komma att
inverka menligt på möjligheterna att framdeles erhålla rättshjälp.

Mot bakgrund av det ovan sagda är jag kritisk till Östbergs åtgärd att ge sitt
godkännande till att materialet utlämnades till skattemyndigheten. Det
förhållandet att vissa uppgifter angående S:s tillgångar i Schweiz offentliggjorts
vid häktningsförhandling den 28 mars 1984 ger mig inte anledning till
annan bedömning härvidlag.

Sedan skattemyndigheten erhållit materialet har något hinder inte förelegat
för myndigheten att använda det i sin verksamhet. Detta får anses följa av
principen att myndighet äger rätt att fritt åberopa vad som kommit till dess
kännedom och den därmed sammanhängande principen angående fri

bevisprövning som gäller enligt svensk rätt. Någon kritik kan således inte
riktas mot skattemyndigheten för att materialet använts i taxeringsprocessen.

Frågor om genomförande av förhör med anledning av anmälan
mot polisman och om skyldighet att uppta en sådan anmälan

(Dnr 286-1987)

I ett klagoärende granskades handlingar från regionåklagarmyndigheten i
Göteborg angående en påstådd misshandel, utförd av polismän i Mölndal.
Vid granskningen framkom det följande.

1. Förhörsledaren, kriminalkommissarien Eira Gidén-Högdahl, hade låtit
anmälda polismän få ta del av målsägandens och ett vittnes förhörsutsagor
samt läkarintyg angående målsäganden, innan förhören började.

2. Vittnet hade i förhör den 5 december 1986 uppgivit för Eira GidénHögdahl
att han blivit slagen av en polisman. Någon anmälan syntes inte ha
upprättats angående denna händelse.

Ärendet remitterades för upplysningar och yttrande till länspolismästaren
i Göteborgs och Bohus län. Yttrande avgavs av länspolismästaren Bengt
Erlandsson. Till yttrandet fogades en promemoria från Eira Gidén-Högdahl.

Erlandsson åberopade i sitt yttrande redovisningen av Eira GidénHögdahl
och förklarade att han f. n. inte hade något att anföra.

Eira Gidén-Högdahl anförde följande.

Polismännen, som samtliga hördes upplysningsvis, har enligt tillämpad
praxis fått ta del av de handlingar, som beskriver det våld och de skador, som
orsakat målsägandens anmälan och hörts mot dessa. Det kan även påpekas
att målsägandens anmälan av den 26 november 1986 i väsentliga delar stod att
läsa i Göteborgstidningen den 28 november 1986.

Särskild anmälan rörande de slag, som vittnet uppgivit sig ha tilldelats av
polisman, har på vittnets önskan ej upprättats, men uppgifterna härom har
tillställts åklagaren-undersökningsledaren genom vittnets förhörsutsaga.

Ärendet återremitterades därefter till länspolismästaren i Göteborgs och
Bohus län för yttrande, vilket avgavs av biträdande länspolismästaren Seppo
Wuori.

Wuori anförde följande.

Generellt sett bör eftersträvas att den som hörs i en utredning inte får ta del
av vad andra har uppgett under utredningen, innan han eller hon har lämnat
sin version av händelsen. Det är en viss garanti för att den hörde inte låter sig
påverkas av vad andra har sagt.

Emellertid är det en fråga som får bedömas från fall till fall. Det kan inte
sägas att förhörsledaren gjorde en felaktig bedömning när hon lät polispersonalen,
 som hördes upplysningsvis, ta del av målsägandens och vittnets
förhörsutsagor med läkarintyg, innan de lämnade sina berättelser.

Det är viktigt att utredningar mot polispersonal inte innehåller moment
som kan uppfattas som förmåner som inte erbjuds inblandade i brottmål i
allmänhet. Så kan inte sägas ha varit fallet. Tvärtom får utredningen anses

vara präglad av stor noggrannhet och en vilja att klarlägga händelseförloppet
så långt som möjligt.

Vittnet har i sin förhörsutsaga förklarat att han inte ville göra någon
anmälan mot polisen. Uppgiften är dokumenterad. Det gäller även vad som
enligt vittnet skulle ha inträffat i den delen. Det får anses ha varit rätt av
förhörsledaren att nöja sig med detta och respektera vittnets önskemål.
Åklagaren har inte på något sätt fråntagits möjligheten att göra en annan
bedömning, vilket synes vara det väsentliga i sammanhanget.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 19 maj 1987.

Eira Gidén-Högdahl har i sin promemoria uppgivit att det är enligt praxis
som polismännen före förhöret fått ta del av handlingar, som beskriver det
våld och de skador som föranlett målsägandens anmälan. Det är viktigt för
förundersökningen att den som förhörs i en utredning inte får ta del av vad
andra har uppgett under utredningen, innan han eller hon har lämnat sin
version av händelsen, detta för att den hörde inte skall låta sig påverkas av
vad andra har sagt. Det är allvarligt om det i det här fallet använda
förfarandet vid förhör är allmänt tillämpat. Förtroendet hos allmänheten för
objektiviteten i samband med utredningar om brott av polismän kan
minskas. Risken finns också att den hörde medvetet eller omedvetet
tillrättalägger sin minnesbild så att han lämnar en oriktig berättelse. En
allmän iakttagelse, som kan göras inte bara i fråga om polisförhör utan också
vid förhör i domstol, är att en spontan berättelse utgör den bästa grunden för
att komma fram till sanningen. Självfallet måste man ofta lämna den hörde
vissa upplysningar till stöd för dennes minne. Det kan dock aldrig vara till
nytta för utredningen att allt tillgängligt material redovisas före förhöret.

Det finns inte någon som helst grund för antagandet att det just i det här
aktuella fallet inte kan ha medfört något men för utredningen att polismännen
fått ta del av målsägandens och vittnets förhörsutsagor samt läkarintyg
angående målsäganden innan förhören började.

I 9 § första stycket polislagen föreskrivs följande.

När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall
han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske.

Att vittnet förklarat att han inte önskade göra anmälan mot polismannen
kunde inte befria Eira Gidén-Högdahl från skyldigheten att följa föreskriften
i det citerade lagrummet. När hon fick kännedom att vittnet skulle ha blivit
slagen av polismannen borde hon således handlat som om en anmälan gjorts.

I rikspolisstyrelsens föreskrifter om handläggningen av anmälan mot
tjänstemän inom polisväsendet m. m., FAP 403-2, sägs bl. a. följande i
avsnittet 4.1.

Anmälan om brott skall tas upp av ett polisbefäl. Om polisbefäl i undantagsfall
inte finns tillgängligt och inte heller utan onödigt dröjsmål kan frigöras
för anmälningsupptagningen, får anmälan tas upp av någon annan erfaren
polisman. I samband med anmälningsupptagningen skall åtgärder vidtas för
att säkra eventuell bevisning. I de fall bevisningen skall säkras genom
läkarundersökning, t. ex. av skador på en målsägande eller en misstänkt
person, bör undersökningen helst utföras av en rättsläkare. En läkarundersökning
befriar dock inte anmälningsupptagaren från att i anmälan beskriva
synliga skador och av målsäganden uppgivna skador eller smärtor. I fråga om

misshandelsbrott skall i anmälan även antecknas om målsäganden vägrar att
undergå läkarundersökning. Om målsäganden - eller den misstänkte - är
påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, skall detta alltid antecknas
i anmälan.

Vid anmälningsupptagning bör om möjligt ett vittne vara närvarande.
Önskar anmälaren anlita en person som befinner sig i hans sällskap som
vittne bör detta bifallas, om det inte framstår som uppenbart olämpligt, t. ex.
på grund av att vederbörande är vittne till aktuellt brott/händelse eller på
annat sätt inblandad i saken.

Även i de fall det är tveksamt om gärningen är att bedöma som ett brott
eller som en tjänsteförseelse enligt 10 kap 1 § LOA skall brottsanmälan
upprättas enligt anvisningarna för anmälningsrutinen (RPS C-403-6261/80).
För trafikbrott ersätts brottsanmälan av trafikmålsanteckningar (RPS C-411-7569/74).

I 6 kap. 1 § polisförordningen föreskrivs bl. a. följande.

Om det i en anmälan till polisen har påståtts att en tjänsteman inom
polisväsendet har gjort sig skyldig till något brott som har samband med
tjänsten eller på annat sätt har förfarit felaktigt i sin myndighetsutövning,
skall anmälan skyndsamt överlämnas till åklagare för prövning om förundersökning
skall inledas eller inte.

Jag förutsätter att polismyndigheten tillser att berörd personal erhåller
erforderlig utbildning i de frågor som ovan behandlats.

Grunden för polisingripanden mot medlemmar av Greenpeace
och mot en pressfotograf i samband med att ett fartyg lossat sin
last vid Scanraff i Lysekil

(Dnr 1329-1985, 1445-1985 och 1722-1985)

Bakgrund

I samband med att fartyget Essi Anne (i fortsättningen benämnt fartyget) låg
förtöjt vid produktkajen vid Skandinaviska Raffinaderi AB (Scanraff) för att
lossa sin last företog medlemmar i organisationen Greenpeace en aktion mot
fartyget den 6 maj 1985.1 tre gummibåtar, försedda med utombordsmotorer,
tog de sig fram till fartyget där några av medlemmarna sedan kedjade fast sig
själva och två av båtarna vid fartygets roder. Efter beslut av vakthavande
befäl i polisens centralvaktområde klipptes medlemmarna och båtarna loss
från rodret. Båtarna togs om hand och bogserades efter samråd mellan
polisbefäl på platsen och befälhavaren på en tullkryssare till tullens
förrådsbyggnad vid Guleskärskajen i Kungshamn, där de placerades i ett låst
förrådsutrymme. Sex medlemmar fördes efter beslut av jourhavande åklagare
till Uddevalla för identitetskontroll. Sedan deras identiteter blivit
fastställda beslutade åklagarmyndigheten i Uddevalla att de skulle få lämna
polisstationen. En begäran från medlemmarna att få tillbaka båtarna avslogs.
Båtarna förvarades i det låsta utrymmet till påföljande dag, den 7 maj. Då
transporterades de på lastbil till Lysekil, där de återlämnades till företrädare
för Greenpeace.

Greenpeaceaktionen bevakades för Göteborgs-Tidningens (GT) räkning
av fotografen Owe Tollesby. Utanför Scanraffs inhägnade område tog
Tollesby med hjälp av teleobjektiv några bilder av fartyget. På grund härav
blev han av två polismän uppmanad att lämna ifrån sig den film han hade i sin
kamera. Tollesby efterkom uppmaningen. Filmen lämnades sedan in i
vaktstugan vid Scanraff. På kvällen begärde en företrädare för GT hos
Scanraffs säkerhetschef att få tillbaka filmen. Efter diskussion med företagets
VD beslutades att filmen skulle lämnas ut.

Klagomålen

Advokaten Hans Hjalmers i Göteborg begärde såsom ombud för Greenpeace
att JO skulle pröva i vad mån polismyndigheten i Uddevalla hade förfarit
riktigt när man haft båtarna omhändertagna ända fram till den 7 maj 1985.

Chefredaktören Pär-Arne Jigenius vid GT hemställde att JO skulle pröva
bl. a. om det förelegat grund för beslaget av filmen. Vidare ville han ha utrett
om beslaget skett på ett från formell synpunkt riktigt sätt.

Utredningsmaterialet

Klagomålen remitterades till länspolismästaren i Göteborgs och Bohus län
för utredning och yttrande. I remissen angavs att yttrande borde innefatta
samtliga de tvångsåtgärder som hade förekommit i ärendet.

Länspolismästaren Bengt Erlandsson inkom med begärd utredning samt
ett eget yttrande.

Utredningsmaterialet innehöll bl. a. följande.

1. Promemoria den 4 juli 1985, upprättad av polisintendenten Lars Brask,
över ett samtal som Erlandsson hade hållit med polismästaren i Uddevalla,
Karl-Erik Åkermo, med anledning av remissen från JO. I promemorian är
antecknat bl. a. följande.

Någon gång under dagen den 6 maj informerades Åkermo av kriminalkommissarie
Å. Wikström att miljöaktivisternas gummibåtar hade omhändertagits
av tullverkets kustbevakning. Det var två båtar det gällde.

Åkermo hade först tänkt sig att lämna tillbaka båtarna så snart som det var
möjligt att ordna en transport från kustbevakningens förråd i Kungshamn,
där båtarna förvarades inlåsta, till Lysekils hamn. Han blev emellertid
underrättad om att medlemmarna från Greenpeace hade varit mycket
påstridiga när de begärde att få tillbaka båtarna. De avsåg att använda dem
för att hindra det omstridda fartyget Essi Anne att lämna hamnen vid AB
Scanraff, vilket skulle ske under dagen. Fartyget hade endast lossat en del av
sin last vid Scanraff. Avsikten var att hon skulle gå till Göteborg och fortsätta
att lossa där.

Med hänsyn till sjösäkerheten - Brofjorden är en trång farled - och efter en
omsorgsfull prövning av möjligheterna att behålla båtarna beslutade Åkermo
att båtarna alltjämt skulle vara omhändertagna. Han konfirmerade
således omhändertagandebeslutet. Gummibåtarna skulle hållas kvar tills
Essi Anne hade gått. När hon gjort detta skulle båtarna återlämnas så snart
det var möjligt att ordna en transport. Åkermo fattade beslutet utifrån
innehållet i 11 § skyddslagen och enligt grunderna för 22 § polislagen.

Essi Anne gick ut i farleden under dagen. När hon hade lämnat området
hade det blivit kväll. Det visade sig då att det inte fanns någon kustbevakningspersonal
tillgänglig att föra båtarna sjövägen till Lysekil. Personalen
befann sig till sjöss. Man ordnade därför så snart som möjligt en landtransport,
 vilket kunde ske påföljande morgon.

Vid en kontroll i efterhand har Åkermo konstaterat att omhändertagandet
av gummibåtarna inte har dokumenterats. Åkermo har varit övertygad om
att nödvändig dokumentation fanns hos kustbevakningen.

I fråga om beslaget/omhändertagandet av filmrullen från fotograf Owe
Tollesby uppger Åkermo att det hade gått två dagar innan han fick vetskap
om detta.

2. Skrivelse den 9 maj 1985 från Jigenius till polismyndigheten i Uddevalla
med en begäran om utredning av omständigheterna i samband med att filmen
togs i beslag;

3. Polismyndighetens svar till Jigenius;

4. PM den 6 juni 1985, upprättad av polisinspektörerna Tage Andersson
och Harry Johansson;

5. Motsvarande redogörelse av Tollesby;

6. Skrivelse den 22 maj 1985 från Scanraff till Åkermo med synpunkter på
beslaget av filmrullen samt

7. Skrivelse den 20 juni 1985 från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
till polismyndigheten i Uddevalla angående möjligheten att medge undantag
från fotograferingsförbudet beträffande Scanraff.

Punkterna 2—7 i utredningsmaterialet är uteslutet i detta referat.

Länspolismästaren Erlandsson anförde följande i sitt yttrande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har genom beslut den 21 september
1984 på hemställan av Skandinaviska Raffinaderi AB Scanraff med stöd av
2 § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
(skyddslagen) och 1 § 2 st bevakningskungörelsen (1940:383) meddelat
förbud för obehöriga att beträda bolaget tillhörigt område, att av eller inom
området/anläggningen ta fotografier eller göra avbildningar eller beskrivningar
och att inom området/anläggningen inneha sprängämnen. Förbudsområdets
gräns sammanfaller med staketets sträckning runt avspärrningsområdet
och med yttersta kajkanten. Anslag om ovan angivna förbud har
genom företagets försorg anbringats på lämpliga platser även utanför
området.

Vägledande för polismyndighetens handlande i uppkomna säkerhetshotande
situationer vid eller inom området är sålunda innehållet i nyssnämnda
skyddslag.

Rörande händelsförloppet, och vad som de facto tilldragit sig över huvud
taget, tillåter jag mig hänvisa till närslutna handlingar även innefattande
olika skrivelser från polischefen i Uddevalla polisdistrikt. Jag har ansett detta
material vara tillräckligt för att bedöma samtliga de tvångsåtgärder som
förekommit och har sålunda icke funnit anledning att utöver samtalet med
polischefen i Uddevalla införskaffa ytterligare utredning.

Tjänstgörande personals åtgärder synes kunna innefattas i tre olika
moment, nämligen

omhändertagande av ordningsstörande personer,

omhändertagande/beslagtagande av två båtar, nyttjade av nämnda personer
och slutligen

omhändertagande/beslagtagande av en vid tillfället upptagen filmrulle.

Till detta kommer kortvariga omhändertaganden/ingripanden mot brister
i lanterneföring och oidentifierade utländska medborgare. Denna del synes
mig icke erfordra ytterligare kommentarer.

Omhändertagande av nämnda personer har gjorts med stöd av 11 §
skyddslagen jämfört med 24 kap. 7 § RB och har dokumenterats på fullt
godtagbart sätt. Omhändertagandet grundade sig sålunda på misstanke om
sådant brott som anges i 7 § skyddslagen. Samtliga omhändertaganden har
prövats av åklagare och de omhändertagna har frigivits efter kort tidsrymd.
(Kl. 09.45 samma dag. Gripandet har skett omkring kl. 05.00).

Enligt min uppfattning kan kritik inte riktas mot ingripandena mot
personer. Under alla förhållanden synes de dessutom på platsen ha uppträtt
på sådant sätt att de synes ha utgjort en påtaglig risk för såväl sig själva som
för omgivningen. Åklagarmyndighetens prövning har jag icke anledning
närmare bedöma.

I anslutning till ingripandet mot nu nämnda personer tog på platsen
tjänstgörande personal hand om de två gummibåtar som dessa personer
nödgats kvarlämna. Genom förmedling av tullverkets kustbevakning bogserades
båtarna till tullverkets uppläggningsplats i Kungshamn strax norr om
den aktuella platsen.

Polischefen i Uddevalla har uppgivit att hans första avsikt, då han under
dagen informerades om att båtarna tagits i beslag, var att snarast återställa
båtarna till deras innehavare/brukare. Då han emellertid vid sin bedömning
under dagen fick klart för sig att de tidigare gripna personernas fortsatta
avsikt var att så långt möjligt störa avfärden för fartyget i fråga stod han i valet
att av säkerhetsskäl antingen belägga det aktuella fartyget med avreseförbud
eller låta beslaget av båtarna kvarstå till dess att fartyget hade avgått.
Grunden för polischefens ställningstagande härvidlag var innehållet i 11 §
skyddslagen jämfört med grunderna för 22 § polislagen (1984:387). Detta
ställningstagande, varvid polischefen självfallet beaktade det uppträdande
som varit för handen från de gripnas sida, ledde honom fram till att
återlämnandet fick anstå till dess det stora fartyget avseglat.

Polischefen i Uddevalla levde då i den föreställningen att beslagtagandet
fanns dokumenterat antingen på polisstationen i Lysekil eller hos kustbevakningen
i Kungshamn. Detta visade sig emellertid inte vara fallet. Denna
underlåtna dokumentation kan väl kritiseras. Emellertid har polischefen i
Uddevalla gjort en saklig bedömning och tagit ställning i frågan. Jag kan inte
se att hans bedömning i sig lämnar utrymme för egentlig kritik. Med den
kännedom han hade om personernas beteende när fartyget låg vid kaj och de
greps synes han ha haft fog för bedömningen att grunderna i 22 § polislagen
var tillämpliga. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till innehållet i
propositionen 1983/84: lil. Anledning att här återge innehållet i denna synes
icke finnas, men det bör understrykas att det otvivelaktigt förefaller vara en
mindre ingripande åtgärd att låta beslaget av de båda båtarna bestå än att
förbjuda avresa för fartyget.

Det framstår som tämligen klart att de gripna personernas avsikt har varit
att hindra fartyget från att lossa sin last, resp. hindra fartyget att lägga till vid
kaj, resp. hindra fartygets avgång. Jag kan inte se att något av alternativen
kan accepteras. Jag har naturligtvis ingen anledning ifrågasätta personernas
rätt att hysa den uppfattning de önskar, inte heller är det någon som vill
betaga dem rätten att fritt få framföra sådan uppfattning. Däremot synes man
inte kunna godta att denna frihet tar sig sådana uttryck som nu blivit fallet.
Jag vill här erinra om HD dom den 12 oktober 1982, nr DB 22.

Kvar står som ett faktum att omhändertagandet/beslagtagandet av båtarna
inte har blivit vederbörligen dokumenterat. Detta har jag självklart påtalat

för polischefen i Uddevalla liksom jag även har påtalat att dokumentation
måste ske omedelbart och med sådan omsorg att man av handlingen klart
skall kunna utläsa grunderna för vidtagna åtgärder ävensom de olika
ställningstaganden som göres.

Två polismän har tillsagt fotografen Tollesby att fotografering inte var
tillåten. Uppenbarligen har Tollesby varit väl medveten om detta. Jag tillåter
mig hänvisa till närslutna redogörelse av omständigheterna kring denna
händelse. Polismännens åtgärd grundar sig på innehållet i 1 och 9 §§
skyddslagen jämfört med länsstyrelsens meddelade förbud. Jag kan mot den
bakgrunden inte se att ingripandet har varit särskilt uppseendeväckande eller
dramatiskt. Den omhändertagna filmrullen har inlämnats till vaktstugan
utan att omhändertagandet blivit dokumenterat. Denna underlåtenhet anser
jag emellertid endast vara av formell natur. Någon saklig kritik synes icke
kunna riktas mot beslagtagandet som sådant.

I olika sammanhang har vid genomgångar med personalen konsekvent
uttalats att omhändertagande/beslagtagande över huvud taget icke får göras
utan att dokumentation äger rum. (Jfr 27 kap. RB).

Någon kritik synes emellertid knappast kunna riktas mot det faktum att
filmen inlämnats i vaktstugan.

Såsom länsstyrelsen i sin skrivelse anfört ligger i sakens natur att
skyddsobjektets innehavare under vissa betingelser kan tillåta fotografering
även om ett av länsstyrelsen formellt meddelat förbud gäller däremot. Kan
sålunda filmens ägare göra gällande att av honom exponerad rulle innehåller
”ofarligt” material, bör enligt min uppfattning, klart i linje med lagstiftningens
syfte, objektinnehavaren kunna medgiva antingen filmens utlämnande
eller vid osäkerhet vidarebefordra den till polisen för fortsatt beslag.
Sammantaget kvarstår emellertid att någon dokumentation icke skett, vilket
otvivelaktigt kan kritiseras. Med hänsyn till att Tollesby ganska snabbt fick
tillbaka sin film bör dock denna underlåtenhet icke läggas de tjänstgörande
polismännen till last som någon mera svårartad försummelse.

Hjalmers och Jigenius bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.
Hjalmers inkom med påminnelser.

Härefter inhämtades underhandsupplysningar från säkerhetschefen Lars
Hansen vid Scanraff angående utsträckningen av förbudsområdet vid
Scanraff m. m. Hansen lämnade i huvudsak följande upplysningar. Förbudsområdet
avser endast landområde. Vattenområdet ingår således ej. I det
område som nu är aktuellt, den s. k. produkthamnen, gäller dock ett annat
förbud. Man lossar nämligen kolväteprodukter i denna hamn, och därför har
man utfärdat förbud mot att vistas inom ett s. k. explosionsområde som
sträcker sig 100 meter ut i vattnet från kajen. Det kan nämligen uppkomma
fara för explosion om någon orsakar gnistbildning. e. d. inom detta område.
Greenpeacemedlemmarna for in i området med gummibåtar som var
försedda med utombordsmotorer. Hansen och några ytterligare personer
talade om för dem vilka risker som förelåg. Medlemmarna stängde då
omedelbart av motorerna. Förbudsområdet är utmärkt med en stor skylt på
den yttersta änden av piren. Det var personal från Scanraff som klippte loss
medlemmarna och deras båtar med hjälp av bultsaxar. Polis var på platsen,
men polisen hade inte några verktyg.

Bedömning

JO Wigelius uttalade följande i ett beslut den 16 december 1986.

Jag konstaterar inledningsvis att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
den 21 september 1984 har meddelat förbud för obehöriga att beträda det
område som tillhör Scanraff. Beslutet innehåller vidare ett förbud att ”av
eller inom området/anläggningen ta fotografier eller göra avbildningar eller
beskrivningar”. Beslutet är tillkommet efter en framställning från Scanraff.
Det grundas på 2 § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m. (skyddslagen) och 1 § andra stycket bevakningskungörelsen
(1940:383).

När det gäller beslutet att omhänderta Greenpeacemedlemmarna för
identitetskontroll är följande att säga. Enligt vad som framgår av utredningen
har beslutet grundats på misstanke om sådant brott som avses i 7 §
skyddslagen, dvs. brott mot förbudet att beträda skyddsområdet. Denna
grund har dock inte varit den rätta, eftersom aktionen företagits utanför det
område som länsstyrelsens beslut avser. Emellertid framgår det av 11 §
skyddslagen att en person som uppehåller sig vid ett skyddsföremål under
vissa förutsättningar kan omhändertas för identitetskontroll. Med stöd av
11 § kan polisen också tillfälligt omhänderta egendom som en sådan person
har medfört. Eftersom de nu avsedda åtgärder polisen vidtagit sålunda får
anses ha haft erforderligt lagstöd vill jag inte rikta någon kritik mot polisen
för dess handlande i denna del. Av handlingar som upprättats beträffande
omhändertagandena av personer framgår att samtliga sex har satts in i
polisarrest sedan de förts till Uddevalla. Jag vill uttrycka viss tvekan inför
dessa frihetsberövanden. En person som har omhändertagits enligt 11 §
skyddslagen för identitetskontroll bör nämligen inte normalt sättas in i arrest.
På handlingarna har under rubriken ”gärning eller annan anledning till
frihetsberövande!” angivits ”olaga intrång på skyddsföremål Scanraff”. Som
nämnts ovan har den så angivna grunden inte egentligen varit tillämplig. Om
det varit polisens uppfattning att medlemmarna gjort sig skyldiga till brott
framstår emellertid åtgärden att placera medlemmarna i arrest som mer
förklarlig. Som framgår av Erlandssons yttrande har frihetsberövandet
dessutom varat endast några timmar. Jag saknar anledning att ytterligare
uppehålla mig vid det inträffade utan nöjer mig med det påpekande jag har
gjort.

Omhändertagandet av båtarna synes sedermera ha övergått till ett beslag
enligt 27 kap. rättegångsbalken. Beslaget har emellertid inte dokumenterats i
enlighet med gällande föreskrifter (13 §). Detta är en allvarlig brist, för
vilken polismyndigheten inte kan undgå kritik. Som Erlandsson framhåller i
sitt yttrande måste dokumentation ske omedelbart och med sådan omsorg att
man av handlingen klart kan utläsa grunderna för de åtgärder som vidtagits
och de ställningstaganden som görs. Som jag har anfört ovan kan ett beslut
om ett tillfälligt omhändertagande av båtarna i och för sig godtas mot
bakgrund av innehållet i 11 § skyddslagen. Tydligen har det också varit
Åkermos mening att snarast återlämna båtarna till medlemmarna. Emellertid
har Åkermo - sedan han fått uppfattningen att medlemmarnas fortsatta
avsikt var att så långt möjligt störa fartygets avfärd - bestämt att beslaget

skulle bestå till dess att fartyget hade avgått. Till stöd för detta ställningstagande
har han åberopat 11 § skyddslagen, jämförd med grunderna för 22 §
polislagen. I sistnämnda bestämmelse anges vilka förutsättningar som måste
vara för handen för att polisen skall ha rätt att vidta tvångsåtgärder av bl. a.
det slag som förekommit i detta fall. Det krävs att det av särskilda skäl kan
anses föreligga risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en
viss plats. Ändamålet med tvångsåtgärden skall då vara att genom åtgärden
avvärja brottet eller bereda skydd mot detta.

För att rätt förstå den berörda bestämmelsen måste man hålla i minnet att
risken för brott väl inte behöver vara kvalificerad på annat sätt än att den
anses föreligga av särskilda skäl, vilka naturligtvis då måste vara någorlunda
påtagliga, medan däremot det befarade brottet måste vara av mycket
allvarlig innebörd. Man får också särskilt uppmärksamma att bestämmelsen
fordrar risk för just något brott; det räcker alltså inte om den risk man räknar
med avser något icke kriminaliserat förfarande, även om detta skulle
medföra viss risk för ren olyckshändelse. Jag har inte kunnat finna att
remissvaret ger belägg för att de så angivna förutsättningarna varit uppfyllda
när Åkermo beslutade att förlänga beslaget. Hjalmers har i påminnelser
anfört att medlemmarna inte alls haft för avsikt att ”störa avfärden för
fartyget”. Men även om de haft sådan avsikt kan jag inte godtaga att detta
ensamt utgjort en tillräcklig grund för ingripande med stöd av 22 §
polislagen. Vad skyddslagens 11 § har för betydelse i sammanhanget kan jag
över huvud taget inte se. Jag kan således inte dela länspolismästarens
bedömning i detta avseende. Jag vill emellertid inte utesluta att det ändå kan
ha förelegat förutsättningar att kvarhålla båtarna, nämligen med stöd av
t. ex. bestämmelser i rättegångsbalken. Jag tänker då på den möjlighet som
hade yppats om man - på det sätt som jag finner ganska naturligt - hade
bedömt gruppens tidigare åtgärder som ett egenmäktigt förfarande.

Jag övergår så till att behandla beslaget av Tollesbys filmrulle. Av 9 §
skyddslagen framgår att fotografier som har tillkommit under något förfarande
som är förbjudet enligt skyddslagen, får förklaras förverkade till kronan.
Samma förhållande gäller beträffande apparater och materiel som har
använts för att fotografierna skulle kunna tagas. Enligt länsstyrelsens beslut
råder förbud att ”av eller inom anläggningen/området ta fotografier”. Av
utredningen framgår att det omedelbart intill den plats där Tollesby stod
finns en skylt som upplyser om fotograferingsförbudet, och dessutom en
tilläggsskylt som anger att förbudet också gäller från ”plats utanför tillträdesförbjudet
område”. Polismännen har således haft stöd i lag när de omhändertagit
filmen från Tollesby. Eftersom åtgärden inte heller kan anses stå i strid
mot det förbud som är uppställt i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
beträffande förhandsgranskning av tryckt skrift, kan jag inte finna att
polismännen har handlat fel när de omhändertagit filmen.1

1 Den som är särskilt intresserad av detta förhållande hänvisas till att ta del av ett beslut
som har meddelats av JO Holstad den 14 december 1984 i ärendena 759-1984 och
1029—1984. (JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 224)

Emellertid har inte heller beträffande detta beslag upprättats något
protokoll. Under hänvisning till vad jag har anfört ovan om ett sådant
förhållande vill jag rikta kritik mot Andersson och Johansson för deras
underlåtenhet att protokollföra beslaget. Det var också felaktigt att överlämna
den beslagtagna filmen till företrädare för Scanraff. Det måste enligt min
mening ankomma på polisen eller möjligen länsstyrelsen att avgöra i vad mån
en beslagtagen filmrulle kan utlämnas eller ej. Någon formell möjlighet för
dessa myndigheter att avhända sig den rätten går inte att utläsa av
skyddslagens bestämmelser. I det här fallet kan polisens handläggning
medföra att man får ett intryck av att Scanraff skulle ha något slags rätt att
överpröva polisens beslagsbeslut. Så är alltså inte fallet.

Jag är sålunda kritisk mot polismyndigheten i flera hänseenden beträffande
det sätt på vilket man har skött sina åligganden i samband med
Greenpeaceaktionen. Viss del av kritiken avser rent formella - men icke
betydelselösa - brister i samband med att egendom tagits i beslag. Kritiken
avser emellertid också rena bedömningsmissar som har gjorts. Jag har en
känsla av att de senare uppkommit som en följd av att man inte i tillräcklig
omfattning har gjort klart för sig i vilken utsträckning skyddslagens
bestämmelser varit tillämpliga. Jag utgår från att man vid polismyndigheten
nu tar fasta på vad som framförts i detta beslut och låter detta bli vägledande,
om en motsvarande situation skulle uppstå i framtiden.

Polisens utlämnande av uppgifter till kronofogdemyndighet i
visst fall

(Dnr 2362-1985)

I en skrivelse, som kom in till JO den 17 september 1985, uppgav AB
Pantbelåning i huvudsak följande. Bolaget har nio varubelåningskontor i
landet. I Västerås är bolaget representerat genom Västerås Lånekassa. Med
stöd av lagen om pantlånerörelse utför polismyndigheten på respektive ort
regelbundet kontroll av belånade panter. Syftet med dessa kontroller är att
undersöka om stöldgods har lämnats in som säkerhet för lån. Polismyndigheten
i Västerås har dock utökat denna typ av kontroller på så sätt att
myndigheten också kontrollerar säkerheter för lån som överstiger ett visst
belopp. Om man därvid kan konstatera att det föreligger ett överhypotek på
panten noteras låntagarens namn och storleken på överhypoteket. Dessa
uppgifter kontrolleras sedan mot kronofogdemyndighetens register. Om det
därvid framkommer att låntagaren är behäftad med skuld, överlämnas
uppgiften om överhypoteket till kronofogdemyndigheten. - Bolaget skall
givetvis stå till förfogande för kontroll från samhällets sida. Bolaget har
emellertid också en skyldighet att ta till vara sina kunders intressen och att
skydda kundernas personliga integritet. När uppgifter om en persons
ekonomiska förhållanden överlämnas från en myndighet till en annan - utan
att det föreligger någon misstanke om brott - skadas bolagets verksamhet.
Kontrollen leder till att bolagets kunder får den uppfattningen att de
automatiskt blir registerade hos kronofogdemyndigheten i samband med att

de ingår ett låneavtal med bolaget. Detta uppfattas av kunderna som ett hot
mot deras personliga integritet.

Bolaget hemställde att JO skulle ta ställning till om polisens myndighetsutövning
var förenlig med ”sekretesslagens intentioner eller annan lagstiftning.

Klagomålen remitterades till polismyndigheten i Västerås för upplysningar
och yttrande. I sitt svar anförde polismästaren där, Hans Högberg, bland
annat följande.

Det påstådda förfarandet är helt okänt på myndigheten och bakgrunden till
anmälan skulle ha varit svårförståelig om inte jag personligen vid ett
telefonsamtal från anmälaren någon vecka före anmälningsdatum kunnat
härleda den kritik som därvid framfördes till några fall av godskontroll, som
utförts under våren och sommaren 1985 med stöd av 1949 års lag om
pantlånerörelse.

Den mer systematiska godsspaningen som bedrivs i polisdistriktet är ålagd
kriminalinspektören Sven-Åke Ihrsén, vilken härvid bl. a. också regelbundet
utför tillsyn och kontroll av auktionsfirmor, skrothandlare och den aktuella
pantlånerörelsen i Västerås. Denne har i bilagda promemoria redovisat sina
åtgärder i de aktuella fallen.

Mot bakgrund av den ökade brottsligheten sedan 1949, dess rörlighet idag
och den stora mängden efterspanat gods samt det förhållandet, att detta gods
numera endast registreras i datasystem, översänds bara i undantagsfall
sådana skriftliga meddelanden och godsförteckningar som omnämns i 19 §
lagen om pantlånerörelse till den som driver sådan rörelse. Länsstyrelsen i
länet har visserligen, när klaganden i juni 1984 erhöll tillstånd till verksamheten
i Västerås kommun, föreskrivit en uppgiftsskyldighet i form av särskilda
listor till polismyndigheten när det gäller smycken, guld- och silverarbeten,
obligationer och aktier samt artiklar med typ- och tillverkningsnummer, men
polismyndigheten har ändock erfarenhetsmässigt funnit det angeläget att låta
kunnig polispersonal mera direkt granska belånat gods och pantbok i
rörelsens lokaler. Ihrsén har uppgivit att sådan mer allmän kontroll hittills
utförts några gånger i månaden.

Någon generell kontroll och registrering av låntagares ekonomiska
förhållanden förekommer således inte från polismyndighetens sida vid dessa
tillfällen.

Polismyndigheten finner för sin del de vidtagna åtgärderna i de aktuella
fallen liksom den allmänna kontrollen väl motiverade. Det skall tilläggas att
några svar på de internationella förfrågningarna ännu ej erhållits.

Klaganden har vid det tidigare nämnda telefonsamtalet och även i sin
anmälan antytt att bestämmelserna i 8 kap. 5 § sekretesslagen, ”banksekretessen”
åberopades vid telefonsamtalet, skulle gälla polismyndighetens
tillsynsverksamhet. Myndigheten anser för sin del att pantlånerörelse i och
för sig faller under 8 kap. 6 § i lagen och kan konstatera vid en jämförelse
med 3 § sekretessförordningen och bilagan till denna att någon sekretess ej
föreligger i sådan rörelse vad gäller enskilds ekonomiska intressen. Även om
det skulle vara fråga om sekretessprövning enligt förstnämnda lagrum torde
det enligt myndighetens mening i de aktuella fallen eller i liknande fall kunna
hävdas, att bestämmelserna i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen ger rätt
till informationsutbyte med kronofogdemyndighet.

I det av statsmakterna anbefallda samarbetet myndigheter emellan mot en
ökad ekonomisk brottslighet syns det tvärtom rent generellt, bl. a. när det
gäller de större lånen hos pantbelåningsföretagen, vara angeläget att utöva
en viss kontroll för ett uppgiftsutbyte med berörda myndigheter. I denna del

kan i de aktuella fallen ej heller någon anmärkning riktas mot enskild
polisman.

I den PM som hade upprättats av Ihrsén var bland annat följande antecknat.
Någon gång efter den 15 april 1985 upptäckte han vid en kontroll hos
Västerås Lånekassa att en person S.C., hemmahörande i Stockholm, hade
lånat 50 000 kr. mot säkerhet i guldsmycken och diamanter. När samma
person sedan återkom den 13,14 och 15 maj 1985 och tog upp ytterligare fem
lån om 425 000 kr. med guldsmycken och diamanter som säkerhet, tog Ihrsén
kontakt med kriminalinspektören Jan Melander vid rikskriminalen i Stockholm.
 Polismännen kom överens om att de föremål som S.C. hade lämnat
som säkerhet skulle fotograferas. Via Interpol skulle man sedan undersöka
om godset kunde vara tillgripet utanför Sverige. För ett av lånen hade som
säkerhet lämnats ett armbandsur av fabrikat Rolex. Eftersom det i Lånekassans
”liggare” inte fanns något tillverkningsnummer antecknat beträffande
detta ur, tog Ihrsén med uret till en urmakare för att få fram tillverkningsnumret.
 Tillverkningsnumret kontrollerades sedan mot det svenska godsregistret.
 Det visade sig därvid att numret inte fanns upptaget i detta register.
Melander har gjort en förfrågan om S.C. hos kronofogdemyndigheten i
Stockholm. - Vid en rutinkontroll upptäcktes att två bröder, P.T.T. och
J.T.T., under fem besök vid Lånekassan i augusti 1985 hade tagit upp tio lån
om sammanlagt 184 000 kr. Som säkerhet för lånen hade lämnats bland annat
tre identiska ”Rolexringar”, vilka enligt Ihrséns uppfattning var helt
oanvända. Enligt ett bifogat värderingsintyg var ringarna värderade till
45 000 kr. Ringarna och övriga föremål som hade lämnats av bröderna T.T.
som säkerhet fotograferades för att man skulle kunna kontrollera om
föremålen utgjorde stöldgods. Efter en kontroll i befintliga register hos
polisen framkom inte något annat speciellt beträffande bröderna T.T. än att
deras deklarerade inkomster ”inte stod i relation med belåningen”. Ihrsén
tog kontakt med en tjänsteman vid kronofogdemyndigheten i Västerås och
hörde sig för om bröderna T.T. hade några skulder. Det framkom därvid att
J.T.T. hade en skuld om ca 94 000 kr. När Ihrsén fick detta besked upplyste
han tjänstemannen hos kronofogdemyndigheten om att J.T.T. hade ”lånat
på gods hos Lånekassan i Västerås”.

AB Pantbelåning fick del av remissvaret och yttrade sig över det.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 24 november 1986.

Regler om pantlånerörelse återfinns i lagen (1949:722) om pantlånerörelse.
 Av lagens 20 § framgår att polismyndigheten i orten äger ålägga utövare
av pantlånerörelse att till myndigheten anmäla att man tagit emot föremål av
visst eller vissa slag. Enligt 21 § är en utövare skyldig att låta polismyndigheten
undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken. Med stöd av dessa
bestämmelser har polisen möjlighet att kontrollera bland annat om visst
pantförskrivet gods utgör stöldgods. Förfarandet vid sådan s. k. godsspaning
beskrivs enligt min mening på ett utmärkt sätt i remissvaret. Där redovisas
också vissa av de omständigheter som har medfört att det ansetts nödvändigt
med ett sådant kontrollsystem. Inom ramarna för systemet uppkommer
emellertid vissa svårigheter med hänsyn till en enskild persons berättigade
krav på att uppgifter om hans ekonomiska förhållanden inte blir röjda. I

sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser som reglerar i vilka situationer
en sådan uppgift omfattas av sekretess. Av remissvaret framgår att bolaget
vid kontakter med polismyndigheten har gjort gällande att 8 kap. 5 §
sekretesslagen skulle vara tillämplig i ett sådant fall som avses med
klagomålen. Jag kan inte dela denna bolagets uppfattning. Enligt bestämmelsen
gäller sekretess för vissa uppgifter i ”statlig myndighets verksamhet,
som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och
kreditväsendet, fondkommissionärs- och fondbörsväsendet eller försäkringsväsendet”.
 En pantlånerörelse kan enligt min mening inte hänföras till
något av dessa verksamhetsområden. Polismyndigheten har för sin del
hävdat att bolagets verksamhet i stället är att hänföra under 8 kap. 6 §
sekretesslagen. Under sådana förhållanden skulle uppgifter som polisen
erhållit i samband med sina kontroller inte vara sekretessbelagda, eftersom
pantlånerörelse inte hör till de verksamhetsområden som är upptagna i
bilagan till sekretessförordningen (1980:657). Så långt är jag benägen att ge
polismyndigheten rätt. Det finns emellertid en bestämmelse i sekretesslagen
som tar sikte på uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,
 vilka polismyndigheten erhållit i sådan verksamhet som består i att
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, nämligen 9 kap. 17 § första
stycket 3 sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen skulle en uppgift av nyss
nämnd art vara sekretessbelagd om det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Att - som i detta
fall - en uppgift vidarebefordras till kronofogdemyndigheten innebär utan
tvivel att den enskilde lider skada eller men i sekretesslagens mening.
Uppgiften borde således omfattas av sekretesskydd i en sådan situation som
beskrivits i klagomålen. Av 14 kap. 3 § sekretesslagen framgår dock att en
uppgift under vissa förhållanden får vidarebefordras till en myndighet trots
att uppgiften är sekretessbelagd. Så får ske om det är uppenbart att intresset
av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen

skall skydda. I remsisvaret har polismyndigheten angivit att det ”torde

kunna hävdas att bestämmelserna i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen
ger rätt till informationsutbyte med kronofogdemyndighet” i de fall som
beskrivits i remissvaret eller i liknande fall. 14 kap. 3 § är en så kallad
generalklausul. Detta medför bland annat att det är svårt att göra ett
allmängiltigt uttalande om i vilka situationer bestämmelsen kan tillämpas.
Det torde dock nästan alltid finnas anledning att tillämpa den där det i en lag
eller förordning har föreskrivits att en uppgift ”bör” eller ”får” lämnas från
en myndighet till en annan. Likaså bör den ofta kunna tillämpas i sådana fall
där en myndighet har författningsenlig rätt att få uppgifter från en annan
myndighet. I andra fall, däremot, måste en noggrann avvägning göras mellan
det intresse som omfattas av sekretesskyddet och intresset av att uppgiften
lämnas. Någon bestämmelse av direkt innebörd att en polismyndighet bör
eller får lämna uppgifter till kronofogdemyndigheten i ett fall som detta finns
inte. Inte heller har kronofogdemyndigheten någon författningsenlig rätt att
få sådana uppgifter från polisen. Det tycks råda oenighet mellan bolaget och
polismyndigheten om i vilken utsträckning polismyndigheten vidarebefordrar
sina iakttagelser till kronofogdemyndigheten. Av utredningen i ärendet
framgår dock att så har skett i åtminstone ett fall, nämligen beträffande

J.T.T. Det har inte varit fråga om att polismyndigheten har lämnat uppgiften
på begäran av kronofogdemyndigheten. I stället har en enskild kriminalinspektör,
 Ihrsén, på eget initiativ vidarebefordrat vad han iakttagit om J.T.T:s
förhållanden. Även om jag inte vill kritisera Ihrsén vare sig för att det var han
själv som tog initiativ till att vidarebeforda uppgiften eller för den bedömning
han har gjort, vill jag ändå - mot bakgrund av vad jag har anfört ovan -ifrågasätta om avvägningen mellan J.T.T:s och kronofogdemyndighetens
intressen har utfallit på ett riktigt sätt. Enligt min mening bör nämligen ett
uppgiftslämnande av det slag som förekommit inte få ske annat än om det har
direkt stöd i lag eller förordning. Eftersom jag från annat håll känner till att
motsvarande uppgiftslämnande mer eller mindre rutinmässigt också förekommer
exempelvis i samband med att polisen har att återlämna gods som
har varit taget i beslag, överlämnar jag en kopia av detta beslut till
justitiedepartementet för de åtgärder som beslutet kan tänkas ge anledning
till.

Regeringen beslutade den 12 februari 1987, sedan en kopia av JO:s beslut
överlämnats från justitiedepartementet till rikspolisstyrelsen, att lägga
beslutet till handlingarna.

Frågor om polismäns agerande i samband med ett
omhändertagande

(Dnr 1758-1986)

I en skrivelse som kom in tillJO den 21 juli 1986 anförde en person, T., bl. a.
följande. Måndagen den 16 juni 1986 satt han tillsammans med några
bekanta i Bältesspännareparken i Göteborg. De hade öppnat en flaska vin
när två kvinnliga poliser kom fram till dem. Den ena av poliserna röt till att de
skulle hälla ut vinet. T. protesterade emot att de skulle hälla ut vinet, men
fick då en förnyad uppmaning att göra det. Poliserna grep därefter tag i T:s
armar och kallade genom sin kommunikationsradio på en polisbil för att föra
honom från platsen. Efter en halv timme kom två polisbilar och T. blev
inknuffad i en och transporterad till polisstationen. På polisstationen fick han
sitta på en träbänk och vänta i en timme. Under tiden gick han en gång fram
till vakthavande befälet och bad honom påskynda ärendet. Han blev därefter
fråntagen sina skor och övriga ägodelar samt insatt i en liten cell. T. frågade
vid insättningstillfället hur länge de tänkte låta honom sitta där och fick då till
svar att det kunde ta upp till två veckor. Klockan två på natten blev han
utsläppt och fick då höra att han stört den allmänna ordningen och varit
oförmögen att ta vara på sig själv. T. ansåg detta vara fel eftersom han varken
var berusad eller på något sätt uppfört sig störande.

Med anledning av klagomålen infordrades och granskades polismyndighetens
handlingar i ärendet. Vidare förhördes polisassistenterna Carola
Vikman och Bobbie Lohse samt polisinspektören Tor Nordström.

Vikman anförde bl. a. följande. Hon patrullerade tillsammans med
polisassistenten Ann-Charlotte Andersson i Bältesspännareparken. De

7 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 1

uppmärksammade att det satt fyra personer i parken som drack starköl och
vin. Vikman och Andersson uppmanade personerna att de skulle lämna
platsen och hälla ut ölet och vinet. I annat fall skulle de bli rapporterade. Det
är inte tillåtet att dricka öl på allmän plats i Göteborg. T:s kamrater tyckte att
de skulle gå därifrån, men T. ifrågasatte polismännens tillsägelse. Vikman
och Andersson förklarade för honom att man inte får dricka på allmän plats
och att dryckerna kan tagas i beslag och förverkas. Vikman övervägde att
rapportera T. som var upprörd och högljudd. Då T. hade gjort sig skyldig till
brott genom att dricka på allmän plats och dessutom inte ville hörsamma
polismännens tillsägelser beslutade Vikman och Andersson att T. skulle
omhändertas enligt polislagens 13 § (PL 13). Han var vid omhändertagandet
alkoholpåverkad. Han var lite ostadig på benen samt hade lite sluddrigt tal.
Han var ej ur stånd att ta vård om sig själv, ej heller utgjorde han en fara för
sig själv eller annan. Vikman och Andersson bedömde honom som ett PL
13-fall. Han var inte så berusad att han skulle omhändertagas enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer (LOB). Vikman och Andersson
tillkallade hjälp genom polisradion för att transportera in T. till polisstationen.
 Polisassistenterna Bobbie Lohse och Tommy Berglund anlände efter en
stund för att transportera in T. till polisstationen. Vikman omtalade för
Lohse att T. suttit och druckit i Bältesspännareparken och att han vägrat
lämna platsen samt att det var en PL 13. Vikman och Andersson följde ej
med in till polisstationen, därför att rutinen är sådan att om en fotpatrull
omhändertar en person enligt PL 13 eller LOB så kallar man genom
ledningscentralen på ett fordon för att de skall transportera in den
omhändertagne till polisstationen. De poliser som transporterar in den
omhändertagne tar uppgifter om tjänstenummer och anledning till omhändertagandet
från polismännen som gjort själva omhändertagandet.

Lohse anförde bl. a. följande. Han tjänstgjorde tillsammans med polisassistenten
Tommy Berglund i en radiobil, när de blev kallade till Kungsportsplatsen
i anledning av att någon ordningsvakt blivit knivhotad. När de kom
fram till platsen så fanns redan en polisbil där. Efter en stund kom två
kvinnliga poliser fram med en omhändertagen man. De ville ha den
omhändertagne transporterad till centralvakten på polishuset. Lohse tror att
det var han som tog emot uppgifterna angående omhändertagandet av de
kvinnliga poliserna. Han minns ej vad de uppgav för skäl till omhändertagandet,
 utöver att mannen skulle ha bråkat i parken. Mannen var troligtvis ej
bråkig vid införandet i polisbilen. Lohse kommer ej ihåg om mannen var
berusad. Mannen kunde troligtvis gå för sig själv. Lohse kommer ej ihåg vad
som hände vid införandet av mannen på centralvakten. Det är nog Lohse som
fyllt i omhändertagandebladet för mannen med ledning av de uppgifter han
fick av de kvinnliga poliserna. Han kommer ej ihåg om det var ett LOB-fall
eller något annat omhändertagande, men han skulle ha reagerat om det varit
något felaktigt ingripande från de kvinnliga poliserna.

Nordström anförde bl. a. följande. Han tjänstgjorde som vakthavande
befäl vid personintaget på polishuset när T. infördes. Två polismän förde in
T. De avrapporterade på vanligt sätt, att det är ett fyllo från någon plats.
Mera brukar de inte säga och det räcker, sedan ankommer det på Nordström
att avgöra vidare åtgärder. Nordström tror inte att han talade någonting med

T. när denne kom in, eftersom han normalt inte brukar tala med de
omhändertagna, på grund av att det då bara blir tjafs. Han vet därför inte om
T. hade sluddrande tal. Nordström var inte så nära T. att han kände om
denne luktade alkohol. (Nordström hade i en avgiven skriftlig berättelse
angående omhändertagandet av T., daterad dagen efter omhändertagandet,
uppgivit att T. luktade sprit och inte var helt säker på benen.) T. hade
raglande gång men inte så pass att han tog snedsteg flera meter. Nordström
vet inte om T. behövde hålla sig i någonting för att gå, eftersom det normalt
är så att den omhändertagne har en polis på var sida som håller i honom, detta
av säkerhetsskäl. Nordström bedömde T. som så berusad att han skulle sättas
in i arrest, på grund av de uppgifter som polismännen lämnat (Nordström
säger här muntligen att det var ett fyllo, skriftligen att han varit bråkig och
stört ordningen i parken och inte ville lämna platsen på polismännens
anmaning) samt Nordströms egen iakttagelse att T. hade något raglande
gång. Nordström kunde ej bedöma om T. utgjort någon fara för sig själv eller
annan om han omedelbart hade frigivits. T. fick sitta på en bänk i ett väntrum
utanför cellerna i ca 35 minuter, på grund av att en större anhopning av
bråkiga fyllerister behövde få företräde till cellerna. Nordström tror inte han
gjorde någon ny bedömning av T. innan han sattes in i arrest.

Ärendet remitterades till polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt för
yttrande. Yttrande i ärendet redovisades med kopia av länspolismästaren
Bengt Erlandssons beslut den 4 november 1986 av följande innehåll.

Anmälan från T. mot polismän i Göteborg för olaga frihetsberövande.

Åklagarmyndigheten har prövat ärendet vid två tillfällen, den 30 juni
respektive den 9 september 1986. Vid det första av dessa tillfällen har
åklagaren nedlagt förundersökningen, vid det andra har åklagaren - under
hänvisning till kompletterande utredning - fattat samma beslut. Grunden har
vid båda tillfällena varit att brott ej förekommit. Åklagarmyndighetens
beslut närslutes. Det är vidare känt att justitieombudsmannen prövar
ärendet. Vid den av mig företagna prövningen jämlikt 10 kap 1 § LOA kan
jag inte finna att polispersonal förfarit felaktigt. Det förhållandet att T.
omhändertagits jämlikt 13 § polislagen men uppenbarligen därefter insatts i
arrest jämlikt bestämmelserna i LOB vinner stöd i bestämmelsen i 9 § andra
stycket LOB. Härvidlag bör man också hålla i minnet de av de gripande
polismännen lämnade uppgifterna att T. var onykter vid gripandet. Ingripandet
i övrigt synes mig icke innehålla några felaktigheter utifrån den godtagna
praxis som tillämpas i distriktet. Anledning för mig att under nu angivna
förhållanden företa ytterligare åtgärder finns sålunda inte. Ärendet avföres.

T. yttrade sig över utredningen.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 18 mars 1987.

Det finns inget stöd i lag eller annan författning för polismän att beordra
personer att hälla ut alkoholhaltiga drycker, när de anträffats drickande
dessa på alllmän plats.

I 13 § polislagen föreskrivs följande.

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör
en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att
ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst

område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att
en straffbelagd handling skall kunna avvärjas.

Är en åtgärd som avses i första stycket otillräcklig för att det avsedda
resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas.

Jag saknar anledning att ifrågasätta den bedömning som polisassistenterna
Vikman och Andersson gjorde beträffande omhändertagandet av T. med
stöd av polislagen.

Enligt 15 § polislagen skall den polisman som har verkställt ett omhändertagande
enligt 13 § så snart som möjligt anmäla åtgärden till sin förman.
Denne skall, om åtgärden inte redan har upphört, omedelbart pröva om den
skall bestå. I detta fall har Vikman rapporterat omhändertagandet av T. för
polisassistenten Lohse, vilken, i varje fall i det här sammanhanget, inte kan
anses ha varit hennes förman. Vikman och Andersson borde ha följt med in
till polishuset och avrapporterat omhändertagandet för vakthavande befälet.
Hade så skett skulle eventuella missförstånd vid avrapporteringen kunnat
undvikas.

Förutsättningarna för ett omhändertagande av en person på grund av
berusning regleras i 1 § LOB, som har följande lydelse.

Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel
att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller
för någon annan får omhändertas av en polisman.

Anträffas någon där han eller någon annan har sin bostad, får han inte
omhändertas enligt första stycket.

I 5 § LOB finns föreskrifter motsvarande 15 § polislagen.

Nordströms bedömning av T. har uppenbarligen varit synnerlig bristfällig.
Han har inte närmare förhört sig angående omhändertagandet. Nordströms
uppgift om att han normalt inte brukar tala med de omhändertagna, eftersom
det då bara blir tjafs, är oroande. Det är Nordströms skyldighet att - om det
alls går - tala med den omhändertagne för att kunna pröva om åtgärden skall
bestå. Det är mycket tveksamt om Nordström kunde bedöma berusningsgraden
på T. genom att T. enbart tog något snedsteg. Jag ifrågasätter alltså om
T. uppfyllde kriterierna för omhändertagande enligt LOB. Nordström borde
också ha gjort en ny bedömning av om omhändertagandet skulle bestå, innan
T. efter ca 35 minuters väntan sattes in i arrest.

I LOB föreskrivs särskilt att om det finns skäl att omhänderta någon såväl
enligt 13 § andra stycket polislagen som enligt 1 § LOB, så skall denna senare
lag tillämpas. Det innebär givetvis att kriterierna för omhändertagande enligt
LOB måste vara uppfyllda för att man skall kunna tillämpa denna lag i stället
för 13 § polislagen. Även på denna punkt ifrågasätter jag alltså förfarandet
med T.

Erlandsson har i sitt beslut funnit att polismännen inte förfarit felaktigt i
samband med ingripandet mot T. Jag delar inte denna uppfattning. Således
anser jag att Vikman och Andersson gjort fel då de beordrade T. och hans
bekanta att hälla ut de alkoholhaltiga dryckerna och att de inte följt gällande
föreskrifter när de underlåtit att rapportera till sin närmaste förman. Felen är
emellertid inte av sådan art att jag finner skäl att gå vidare i saken utan
stannar vid den kritik som ligger i det ovan sagda. Jag är också mycket kritisk

till Nordströms passivitet vid bedömningen av omhändertagandet av T. Det
är mycket viktigt att vakthavande befälet gör en noggrann undersökning om
den omhändertagne uppfyller kriterierna för LOB, innan han fattar sitt
beslut. Det är med tvekan jag låter det bero vid den allvarliga kritik som
ligger i det nu sist anförda.

Vad som i övrigt förekommit i saken ger inte anledning till någon åtgärd
eller något uttalande från min sida.

Förföljande med icke polismålad polisbil
(Dnr 2563-1986)

I en skrivelse som kom in till JO den 6 november 1986 anförde W. bl. a.
följande. Den 27 oktober 1986 vid 23.00-tiden skulle han parkera bilen på
Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. När W. kom in på parkeringsplatsen märkte
han att en bil följde tätt efter honom. Han gjorde därefter en sväng på
parkeringsplatsen för att släppa fram bakomvarande bil, men den fortsatte
efter honom. W. blev nervös och undrade vad de ville. Han blev rädd och
körde ut från parkeringsplatsen, men bilen följde efter honom. W:s rädsla
började gå över i panik. Han körde ut på Oscarsleden, där ökade han farten,
vilket bakomvarande bil också gjorde. W. beslöt sig för att åka till polisen i
Frölunda eftersom han trodde att det var galningar som var bakom honom.
På vägen till polisen ökade farten ytterligare och det gick som fortast ca
150—160 km/tim. Den förföljande bilen låg ca 5-10 meter efter W. Framme
vid polisstationen i Frölunda stannade han bilen och sprang fram till två
uniformerade poliser och skrek till dom ”det är några som jagar mig”. Det
visade sig därefter att det var civilklädda poliser i den bil som följt efter
honom. - W. undrade om civila poliser får jaga folk till panik utan att visa att
de är poliser.

Ärendet remitterades för utredning och yttrande till polismyndigheten i
Göteborgs polisdistrikt. Yttrande avgavs av länspolismästaren Bengt Erlandsson,
 som anförde följande.

Polismännen Andersson och Johansson ingår i en grupp polismän med
uppgift att verka med särskild inriktning mot bostadsinbrott, fordonsangrepp
m. m. Denna form av särskild verksamhet har pågått i flera år i Göteborg.

I samband med rutinmässig övervakning i Göteborgs centrala delar har
polismännen iakttagit en personbil vilken var behäftad med vissa brister.
Polismännen har följt efter bilen. Efter en kort färd har bilföraren kört på ett
sådant sätt att polismännen funnit anledning att företa en förarkontroll.
Polismännen har följt efter bilen i avvaktan på lämplig plats för ett
ingripande. Plötsligt har bilföraren ökat hastigheten och kört med mycket
hög hastighet och senare mot rött trafikljus. Under denna del av färden har
polismännen icke haft möjlighet att på ett trafiksäkert sätt stoppa föraren.

I skrivelse till justitieombudsmannen har bilföraren, W., hävdat att
polismännen genom sitt tillvägagångssätt drivit honom till panik och
härigenom förorsakat den farliga körningen.

Beträffande polismännen har emellertid framkommit att dessa endast följt

efter W. i avvaktan på att komma till en plats lämplig för förar- och
fordonskontroll. Polismännens agerande har sålunda styrts av en ambition
att genomföra ett ingripande på ett så trafiksäkert sätt som möjligt. Då W.
plötsligt började köra i hög hastighet följde polismännen efter honom och
rapporterade fortlöpande händelseförloppet till ledningscentralen för att
med hjälp av andra, polismålade, enheter om möjligt få fordonet stoppat.
Något anmärkningsvärt i detta förfaringssätt synes icke föreligga.

Utredningen avseende händelsen har redovisats till åklagarmyndigheten
den 24 november 1986.

Åklagaren har den 2 december 1986 väckt åtal mot W. för vårdslöshet i
trafik.

I utredningshandlingarna fanns en skriftlig berättelse avgiven av polisassistenten
Kjell Andersson, som anförde följande.

Undertecknad tjänstgjorde den aktuella kvällen på civil polisbil med
kollegan Lars-Gunnar Johansson.

Vid spaning i kvarteren runt Rosenlundsgatan observerade patrullen
personbilen GTK 664, Ford Consul vilken ptr. beslöt sig för att kontrollera.
Efter det att kontakt nåtts med ledningscentralens frågekanal skulle bilen
stoppas i början på Andrégatan.

Innan stoppande hann ske accelererade bilen kraftigt på Andrégatan och
vid passerande av ljussignalerna vid Andrégatans slut hade bilen en hastighet
som uppgick till 140 km i timmen. Gällande hastighet på Andrégatan är 50
km/t. Tjänstebilen hade i detta skede ett konstant avstånd på ca 100 meter till
bilen.

Färden gick vidare ut på Oscarsleden. I den svaga kröken i höjd med
avfarten till Djurgårdsmotet fick den efterföljda bilen ett mindre kast varvid
tre bilar i höger körfält bromsade och vek in mot vägkanten.

På Oscarsleden framfördes bilen i en hastighet som pendlade mellan 120
och 140 km/t. Vid flera tillfällen användes både vänster och höger körfält.
Trafikintensiteten var vid tillfället ringa.

Då bilen passerade genom Gnistängstunneln hade den en hastighet som av
tjänstebilens hastighetsmätare att döma uppgick till 140 km/t. Tjänstebilen
låg genom tunneln på ett konstant avstånd på ca 150 m.

Vid korsningen med Tonhöjdsgatan svängde bilen vänster och vid
ljussignalerna vid korsningen med trafiken på Västerleden som går väster ut
gjorde bilen ett snabbt stopp vid de röda ljusen för att omedelbart därefter
passera desamma mot rött ljus.

Färden gick därefter i hög fart på Lergöksgatan för att till slut stanna
utanför polisstationen, VD 5. Föraren uppgav där att han känt sig jagad av
några okända.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 20 februari 1987.

I rikspolisstyrelsens (RPS) föreskrifter och anvisningar (FAP 104-1) om
vilka åtgärder som skall vidtagas då person söker undkomma med motorfordon
ges vissa regler om bl. a. förföljande och efterföljande. Som grundregel
anges att bedömningen huruvida ett förföljande skall upptas eller vilka andra
åtgärder som skall vidtas måste ske enligt grunderna för 18 § polisinstruktionen
(numera 8 § polislagen). Däri föreskrivs bl. a. att polisman för att
verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare medel än förhållandena
kräver och att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på
annat sätt. RPS har därför föreskrivit att ett förföljande en längre vägsträcka
får tillgripas endast då andra mindre riskfyllda åtgärder bedöms otillräckliga

och de intressen som skall skyddas har sådan styrka att det framstår som fullt
försvarligt att förföljande fortsätter tills föraren gripits eller omhändertagits.
RPS har vidare angivit att ett förföljande med bil som innebär fara anses
befogat endast i undantagsfall. Så skulle vara fallet då den flyende genom
ådagalagd brottslighet eller av annan anledning är att betrakta som farlig för
andra människors liv eller hälsa och faran vid förföljandet för annan person
endast är att anse som ringa eller ingen. Om en flyendes farlighet däremot
inte är känd eller - om den är känd - inte är av så svårartad beskaffenhet som
tidigare nämnts måste-enligt RPS: anvisningar-ett förföljande avbrytas, då
ingripandet kommit att innebära fara för att någon skadas. Förföljandet bör
därefter övergå i ett efterföljande i samma riktning för att i möjligaste mån
observera den flyendes förehavanden.

Enligt min mening har det som förevarit i nu ifrågavarande fall inneburit
ett förföljande, dvs. närmast ett jagande efter en flyende i syfte att ta fast
honom och inte ett efterföljande. Förföljandet borde omedelbart ha
avbrutits av polismännen, i annat fall borde ledningscentralen ha givit
direktiv om avbrytande.

Att med det icke polismålade fordonet uppta ett förföljande, när man inte
säkert vet att den flyende har förstått att det är poliser som vill komma i
kontakt med honom, anser jag vara olämpligt. Jag vill också framhålla att en
jakt på en flyende bil inom tätbebyggda områden allmänt sett är förenad med
så stora risker att det i sådana situationer alltid måste krävas ett särskilt
noggrant övervägande om ett förföljande är nödvändigt och lämpligt mot
bakgrund av de kriterier som av RPS har tagits upp i de refererade
föreskrifterna och anvisningarna. I detta fall kan jag inte se att någon av dessa
kriterier varit uppfyllda.

Jag är således mycket kritisk till polismännens åtgärd att uppta förföljande
av W. på de svaga grunder som förelegat. Jag har mot bakgrund härav också
svårt att förstå bristen på agerande från ledningscentralens sida. Med hänsyn
till omständigheterna anser jag mig dock kunna låta bero vid den allvarliga
kritik som ligger i det ovan anförda. Vad som i övrigt förekommit i saken ger
inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

4

Polismyndighets handläggning av fråga om tagande i förvar i
visst utlänningsärende

(Dnr 1422-1986)

Vid JO Wigelius inspektion under tiden den 13-14 mars 1986 av polismyndighetens
i Trelleborgs polisdistrikt handläggning av utlänningsärenden
granskades bl. a. ärende 274 Ag 3011-85.

Av polismyndighetens handlingar framgick följande.

Iranske medborgaren T. Z. ansökte den 14 juli 1985 vid ankomst till
Trelleborg om politisk asyl i Sverige. Han placerades omedelbart därefter i
en förläggning för asylsökande. När polismyndigheten ett par dagar senare
sökte honom för förhör framkom att han avvikit från förläggningen. Den 23
juli 1985 beslöt polisintendenten Christina Wadsten-Malm att T. Z. skulle tas

i förvar, enär sannolika skäl för avvisning enligt 28 § 1 p. och 29 § första
stycket 1 p. utlänningslagen förelåg och det med hänsyn till T. Z:s personliga
förhållanden eller övriga omständigheter, nämligen att T. Z. skulle komma
att motsätta sig verkställighet av avvisning, skäligen kunde befaras att han
skulle hålla sig undan. Han efterlystes samma dag.

Den 16 oktober 1985 ansökte T. Z. vid besök på polismyndigheten i
Stockholm ånyo om politisk asyl. Därvid uppdagades att han var efterlyst och
begärd omhändertagen. Förvarstagandebeslutet verkställdes samma dag kl.
13.55. T. Z. placerades på allmänna häktet i Stockholm. Kriminalinspektören
Thomas Morghult vid utlänningsroteln i Stockholm underrättades vid
kontakt med polismyndigheten i Trelleborg om att T. Z. önskades förpassad
till Trelleborg. Beskedet lämnades av ”kriminalinspektören Håkansson”.
Den 18 oktober verkställdes transporten. T. Z. infördes samma dag kl. 15. 30
på häktet i Trelleborg. Enligt en den 21 oktober dagtecknad promemoria höll
kriminalinspektören Frank Hagström förhör med T. Z. Denne delgavs
därvid förvarsbeslutet. Enligt anteckning på förvarsbeslutet beslöt Christina
Wadsten-Malm den 22 oktober kl. 09.00 att T. Z. skulle tas ur förvar. Enligt
förteckningen över arrestanter frigavs han ur häktet den 22 oktober kl. 08.30.

Med anledning av att grunden för verkställigheten av förvarsbeslutet
kunde ifrågasättas, verkställdes viss utredning på JO-expeditionen. Därvid
hördes Morghult, som uppgav följande.

När han onsdagen den 16 oktober 1985 återkom från lunch överlämnades
ärendet rörande T. Z. till honom. Denne var då efterlyst och begärd
omhändertagen av Trelleborgspolisen. Han ringde omedelbart upp Trelleborgsmyndigheten
och begärde att få tala med vederbörande utredningsman.
 Han blev då kopplad till en kvinna, vars efternamn han uppfattade vara
Håkansson. Han kunde inte erinra sig hennes förnamn, men mindes att det
var ”konstigt”. Han utgick från att hon var kriminalinspektör. Hon kunde
upplysa att förvarsbeslut förelåg. Något senare återkom hon per telefon och
omtalade då namnet på den polischef som meddelat förvarsbeslutet.
Samtidigt begärde hon att T. Z. skulle förpassas till Trelleborg. Morghult
kunde inte erinra sig om hon nämnde vem som beslutat detta. I samband med
förpassningen hade han viss kontakt med Trelleborgsmyndigheten.

Vidare hördes upplysningsvis kriminalinspektören Frank Hagström i
Umeå polisdistrikt. Han berättade sammanfattningsvis följande.

Han var under tiden september-oktober 1985 kommenderad till tjänstgöring
i Trelleborg, där han skulle biträda med handläggning av utlänningsärenden.
 Beträffande sin befattning med ifrågavarande ärende kom han ihåg
följande. En tjänsteman vid namn Göransson meddelade honom en dag att
T. Z. förvarades på häktet. Hagström skulle höra honom. Han hämtade
därför ner T. Z., varefter denne hördes med hjälp av tolk. Förhöret måste ha
ägt rum den 21 oktober. Han mindes inte om han omedelbart efter förhöret
återlämnade handlingarna till Göransson eller om han föredrog ärendet för
någon polischef. I vart fall lämnade han handlingarna till Göransson, vilken
det ålåg att sköta alla praktiska detaljer. Detta ärende var speciellt så till vida
att T. Z. var förvarstagen. Anteckningen på förvarsbeslutet om frigivningsbeslutet
hade sannolikt gjorts av Göransson.

Polisintendenten Christina Wadsten-Malm i Lunds polisdistrikt lämnade
vid underhandskontakt följande upplysningar.

Hon vikarierade under en del av juli 1985 som polisintendent i Trelleborg
och fullgjorde under oktober månad förstärkningstjänstgöring där. Hon
handlade polismyndighetsärenden. Under oktober handlade såväl hon som
polisintendenten Leif Pegréus utlänningsärendena. Hon hade hand om
merparten av dessa. - Av akten hade hon kunnat utläsa att polismästaren
Nils Hultgren den 19 juli 1985 beslutat om förvar och efterlysning av T. Z.
Hon kunde inte erinra sig att även hon tagit sådant beslut, men man hade
antecknat hennes namn på det utskrivna beslutet om förvar. Hon kunde ej ha
mottagit underrättelse den 16 oktober om att T. Z. påträffats i Stockholm,
eftersom hon och Pegréus den dagen deltog i ett möte för polisintendenter
och polissekreterare i Skåne. Påföljande dag föredrogs utlänningsärenden
för henne. Hon kunde inte erinra sig om något nämndes rörande T. Z. Under
föredragningen avlöstes hon under 15-20 minuter av Pegréus. Hon hade
ingen förklaring till att förhör ej kommit till stånd med T. Z. förrän den 21
oktober, eftersom ärenden med förvarstagna brukade handläggas med
förtur. Hon uppmärksammade inte förrän vid föredragningen den 22
oktober att T. Z. vistats mer än tre månader i Sverige och att avvisningsmöjlighet
således ej längre förelåg. Förvarsbeslutet skulle således ej ha
verkställts. Hon beklagade det inträffade mycket.

Hultgren vitsordade den 14 mars 1986 att han enligt anteckning i
”beslutsliggaren” för utlänningsärendena fattat beslut om efterlysning och
förvar. Han kunde dock ej erinra sig ärendet i fråga. Han fick ingen
underrättelse om vilka personer som var frihetsberövade i utlänningsärendena.
 Han tog emellertid på sig det yttersta ansvaret för vad som förekommit i
ärendet.

På grund av vad som framkommit remitterades ärendet till länspolischefen
i Malmöhus län för utredning och yttrande. Därvid angavs att särskilt
följande frågor skulle beaktas.

1. Vilka bevakningsrutiner förelåg beträffande förvarsbeslut i allmänhet?

2. Hur och när underrättades polismyndigheten (polischef) om att T. Z.
anträffats i Stockholm?

3. Vem beslöt om transport av T. Z. till Trelleborg och vilka överväganden
låg till grund för detta?

4. Vilken var anledningen till att T. Z. inte hördes förrän på fjärde dagen
efter ankomsten till Trelleborg?

5. Föredrogs ärendet rörande T. Z. för polischef omedelbart efter förhöret
med honom och i så fall för vem?

6. Vilken förklaring finns till tidsdifferensen mellan beslut om frigivning
och faktisk frigivning?

Till följd av ändrad regional polisorganisation i Malmöhus län övertog
länspolismästaren Nils E. Åhmansson handläggningen av remissärendet.
Han inkom med yttrande med följande innehåll.

I ärendet har hörts polismästaren Nils Hultgren, polisintendenten Leif
Pegréus, kriminalinspektörerna Sven-Gunnar Berglind, Curt Falk och Frank
Hagström samt passkontrollanterna Lars Göransson och Marika Håkansson.

De frågor JO önskat särskilt beaktade kan sammanfattningsvis besvaras på
följande sätt.

1. När ett beslut om förvarstagande fattats av polismyndigheten placerades
vederbörandes akt i en särskild aktsamling, förvarad i en eller flera
kartonger, märkta OMHÄ. De aktuella tidsfristerna bevakades genom att
Marika Håkansson dagligen gick igenom akterna. Så snart en tidsfrist löpt till
ända lyftes ifrågavarande akt ut varefter ärendet föredrogs för polismyndigheten
för ändring av efterlysningsåtgärd. Flera personer hade tillgång till
akterna, som kunde avlägsnas utan att lånesticka användes. Någon särskild
liggare över förvarstagna fördes inte men såväl Berglind som Falk bokförde
var för sig uppgifter om bl. a. namn och myndighetsbeslut.

2—3. Frågorna har inte med säkerhet kunnat besvaras. Som tänkbar
hypotes har framförts att Hultgren - som denna dag var den ende med
befogenhet att fatta beslut i frågor av denna typ - underrättades och fattade
beslutet trots att han nu saknar minne härav.

4. Anledningen är sannolikt att T. Z. anlände till Trelleborg så sent på
fredagseftermiddagen (kl. 15.30) att han inte kunde höras före arbetstidens
slut. Beredskap över helgen fanns inte utöver personal för det löpande
passkontrollarbetet.

5. De lämnade uppgifterna tyder på att ärendet föredragits först på
morgonen påföljande dag, den 22 oktober.

6. Utredningen ger inte något entydigt svar på frågan. Den mest sannolika
förklaringen torde vara att häktespersonal kontaktades redan under föredragningen
så snart beslut hade fattats om att T. Z. skulle tas ur förvar den 22
oktober kl. 08.30 medan polismyndighetens anteckning om att han togs ur
förvar samma dag kl. 09.00 är baserat på ett antagande i efterhand att T. Z.
frigavs vid den tidpunkt då morgonföredragningen normalt var slut.

Länsstyrelsen gör följande bedömning.

De tillämpade rutinerna för bevakning av förvarsbeslut har varit otillräckliga.
 Med det system som tillämpades borde lånesticka e. d. ha använts men
lämpligast torde ha varit att föra en särskild liggare över förvarstagna. Vidare
borde den befattningshavare som beslutat att T. Z. skulle föras till Trelleborg
ha dokumenterat sitt beslut sedan han förvissat sig om att legala förutsättningar
för avvisning alltjämt förelåg och att det ursprungliga förvarsbeslutet
var verkställbar. Det kan också ifrågasättas om grund för förvarstagande
förelåg den 16 oktober med hänsyn till att T. Z. frivilligt anmält sig hos
polismyndigheten i Stockholm.

Arbetsförhållandena i Trelleborg var under senare hälften av 1984 och
hela 1985 synnerligen pressade till följd av den stora tillströmningen av
asylsökande utlänningar. Det är med beaktande härav förståeligt att
handläggningen i något enstaka fall brustit och att några rutiner varit
bristfälliga samt att vissa beslut vid en noggrann prövning i efterhand kan
konstateras vara felaktiga. En bidragande orsak till att förvarstagandet fick
en sådan varaktighet var också den omständigheten att polismyndigheten
enligt vad som uppgivits till följd av resursknapphet saknade möjlighet att
upprätthålla en helgberedskap för asylärenden.

Som framgår av Hultgrens kommentar till utredningen har polismyndigheten
i Trelleborg utarbetat en särskild förvarsliggare som kommer att föras i
utlänningsärenden. Vidare avser länsstyrelsen att förbättra kunskaperna
inom utlänningslagstiftningen hos handläggare och beslutsfattare genom att
återinföra årliga regionala konferenser angående utlänningsärenden. Dessutom
kommer frågor kring den aktuella ärendegruppen att bevakas och
behandlas vid kommande polischefsmöten i länet.

Aven om således kritik kan riktas mot handläggningen av det aktuella
ärendet torde - med hänsyn dels till att de ytterst speciella förhållanden som

rådde i Trelleborg upphört, dels till att polismyndighetens handläggningsrutiner
numera förbättrats och dels till de åtgärder länsstyrelsen avser att vidta
- någon ytterligare åtgärd inte erfordras.

Enligt uppgift från polismyndigheten i Trelleborg fullgjorde polismästare
Hultgren de arbetsuppgifter som ankom på jourhavande polischef i Malmöhus
län under vecka 42.

Statens invandrarverk beslöt den 5 september 1986 bevilja T. Z. permanent
uppehållstillstånd.

JO Wigelius uttalade följande i ett beslut den 9 december 1986.

I utlänningslagen (UL) finns regler för avvisning av utlänning som kommer
till Sverige. 131 § anges att polismyndighet får besluta om avvisning enligt 28
eller 29 §, om inte ärendet - enligt särskilda regler - skall överlämnas till
statens invandrarverk. Av samma lagrum framgår att avvisning inte får ske
senare än tre månader från ankomsten till Sverige.

Av 50 § framgår bl. a. att en utlänning får tas i förvar om det föreligger
sannolika skäl för avvisning och att förvar beslutas av den myndighet som
handlägger avvisningsärendet. Beslut om förvar får dock meddelas endast
om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga
omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller
bedriva brottslig verksamhet här i riket eller om utlänningens identitet är
oklar. I 54 § andra stycket stadgas att, om det ej längre finns skäl att hålla
utlänning i förvar, åtgärden omedelbart skall upphävas.

Under vissa förutsättningar- bl. a. vid avsaknad av erforderligt tillstånd att
vistas här - kan utlänning utvisas genom beslut av statens invandrarverk.
Detta kan ske även efter den förutnämnda tiden tre månader från ankomsten
hit. Även i sådant sammanhang kan förvarstagande komma i fråga.

T. Z. ankom till Sverige den 14 juli 1985. Vid tidpunkten för beslutet om
förvar den 23 juli 1985 var T. Z. ej hörd om anledningen till hans ansökan om
asyl och detta beroende på att han avvikit från en flyktingförläggning i
Trelleborg. Orsaken till att han lämnat denna var ej känd. Jag vill inte
ifrågasätta lämpligheten av beslutet om förvar. När T. Z. den 16 oktober
1985 frivilligt inställde sig hos polismyndigheten i Stockholm, hade något mer
än tre månader förflutit från hans ankomst till Sverige. Förutsättning för
avvisning förelåg således inte längre. Inte heller förelåg rätt till förvar med
anledning av avvisning. Polismyndigheten har ej gjort gällande att förvarstagandet
skulle ha skett i utvisningsärende, men man har antytt att det förfång
som drabbat T. Z. genom förvarstagandet varit ringa med hänsyn till att man
ägt besluta om förvar på grund av utvisning. Enligt min mening förelåg
knappast sannolika skäl för utvisning den 16 oktober och följaktligen fanns
det heller inte några skäl för förvarstagande. Polismyndigheten borde ha
upphävt förvarsbeslutet senast i samband med att tremånadersfristen utlöpte
och verkställighet av förvarsbeslutet borde aldrig ha skett.

Genom utredningen har inte de närmare omständigheterna kring polismyndighetens
i Trelleborg hantering av ärendet kunnat klarläggas. Det är
utrett att Hultgren hade att svara för beslut i utlänningsärendena den 16
oktober. Det är emellertid oklart om han underrättades om att T. Z.

anträffats i Stockholm. Hultgren har uppgivit att så kan ha varit fallet men att
han inte har någon minnesbild rörande detta. Ej heller har handläggaren av
ärendet någon minnesbild av hur det förhöll sig med detta. Det är därför
ovisst vem som i det aktuella fallet meddelat beslut om att T. Z. skulle
transporteras till Trelleborg. Det kan sägas att, om någon underrättat
Hultgren, han eller hon borde ha gjort någon anteckning om föredragningen
och om det beslut som fattades i samband därmed.

Det är anmärkningsvärt att förhör med T. Z. ej kom till stånd omedelbart
efter hans ankomst till Trelleborg fredagen den 18 oktober kl. 15.30. Med
hänsyn till att ärendet aktualiserats den 16 oktober och att man från
Trelleborgspolisen meddelat Stockholmspolisen att T. Z. skulle transporteras
till Trelleborg och att kontakt mellan myndigheterna förekommit även
den 18 oktober i samband med att transporten skulle ske, fanns det goda
möjligheter att förbereda ett förhör med T. Z. redan vid hans ankomst.
Polismyndigheten har emellertid inte företagit några sådana åtgärder. Det
har lämnats en redogörelse för arbetsförhållandena vid myndigheten vid
aktuell tid. Jag har förståelse för den besvärliga situationen, men vill ändock
framhålla att under de senaste åren handlagts ett mycket stort antal
avvisningsärenden vid polismyndigheten och att inte minst den erfarenheten
borde ha föranlett att man insett vikten av att förhör omedelbart kom till
stånd. Det finns anledning förmoda att det vid sådant förhör skulle ha
framkommit sådana uppgifter om T. Z. att förvarsbeslutet hade kunnat
hävas redan under fredagen den 18 oktober. Nu kom förhöret med T. Z. att
anstå till måndagen; tidsuppgifter för förhöret finns ej antecknade. Enligt
min mening borde Hagström, som höll förhöret, omedelbart efter detta ha
underrättat ansvarig polischef om vad som framkommit. Då Hagström var
förhållandevis oerfaren vad gäller utredningar i utlänningsärenden vill jag
inte uttala någon kritik mot honom för att han ej gjorde så. Jag vill emellertid
uttala följande. Hagström var i likhet med flera andra utredningsmän
tillfälligt inlånad från annat polisdistrikt för förstärkning av utlänningsroteln.
Polismyndigheten var medveten om att sålunda inlånade tjänstemän inte
alltid besatt tillräckliga kunskaper om utlänningslagen och dess tillämpning
och att de ofta hade mycket liten erfarenhet av sådana utredningar. Detta
borde enligt min mening ha föranlett polismyndigheten att för dem klargöra
vikten av att ärenden som detta omedelbart blev föredragna för ansvarig
polischef.

På polismyndigheten hade man varken upprättat ”flödesschema” eller
särskilda bevakningslistor för utlänningsärendena. Häktet i Trelleborg
tillställde dagligen polismyndigheten uppgift om vilka personer som förvarades
där för polismyndighetens räkning men såvitt känt är nådde dessa
uppgifter ej den som var ansvarig för utlänningsärendena. Jag kan för min del
inte finna annat än att avsaknaden av skriftligen utarbetade anvisningar för
hantering och uppföljning av utlänningsärenden medverkat till de inträffade
felen. Jag vill därjämte uttala min förvåning över att Hultgrens beslut om
förvar den 19 juli 1985 inte fick formen av skriftligt beslut.

Genom utredningen har klarlagts att T. Z. varit berövad friheten utan laga
grund undertiden 16 oktober kl. 13.55 till någon gång på förmiddagen den 22
oktober. Jag har övervägt att inleda förundersökning beträffande vårdslös

myndighetsutövning. Då jag emellertid bedömt att inte heller en sådan
undersökning skulle ge otvetydigt svar på frågan vem som var ansvarig för det
inträffade, stannar jag vid att utdela allvarlig kritik mot polismyndigheten
och förutsätter att de numera förbättrade handläggningsrutinerna och de
åtgärder som länsstyrelsen planerar att vidtaga skall förhindra ett upprepande.

T. Z. kan vara berättigad till ersättning av statsmedel på grund av
frihetsberövandet. Han kommer att i särskild skrivelse underrättas om att
han har att vända sig till justitiekanslern om han vill söka sådan ersättning.

Avlyssning av telefonsamtal till offentlig försvarare m. m.
(Dnr 3046-1985)

I ett brev, som kom in till JO-expeditionen den 21 november 1985, framförde
E. klagomål mot allmänna häktet i Stockholm i anledning av vad som
förekommit vid ett telefonsamtal till hans offentlige försvarare. E. uppgav
bl. a. följande. Då samtalet skulle äga rum ringde en tjänsteman vid häktet,
Brathén, upp advokatbyrån. Brathén upplyste växeltelefonisten om vem han
var och att E. var intagen på häktet. Härefter ställde sig Brathén brevid E.
och avlyssnade samtalet med advokaten. Efter en stund uppmanade Brathén
en korridorvakt att överta avlyssningen.

Klagomålen remitterades till styresmannen för allmänna häktet i Stockholm
för upplysningar och yttrande.

Styresmannen för allmänna häktet i Stockholm Birgitta Guntsch hänvisade
i sitt remissvar till innehållet i ett protokoll fört vid samtal med t. f.
tillsynsmannen Curt Brathén den 31 januari 1986, av vilket framgick bl. a.
följande. Vid tillfället fördes E. till ett speciellt rum avsett för bl. a.
telefonsamtal. Sedan Brathén ringt upp den offentlige försvararen överlämnade
han samtalet till E. Under samtalets gång höll han viss uppsikt för att
förvissa sig om att E. inte ringde andra samtal. Han höll sig dock på ett sådant
avstånd att det inte var möjligt att avlyssna samtalet. - Eftersom många
intagna är ålagda restriktioner av åklagare, är det brukligt att tillsynsmännen
ringer upp advokaten för att förvissa sig om att samtalet verkligen går till
denne. Någon avlyssning av samtalet mellan den intagne och advokaten
förekommer inte. - Bevakningsföreståndaren Lars Rådling och byråassistenten
Pher R. Widén uttalade i protokollet bl. a. att Brathén ombesörjt
telefonsamtalet helt enligt de rutiner som gäller vid häktet, varvid de tilläde,
att advokatens sekreterare omfattades av samma tystnadsplikt som advokaten.

Birgitta Guntsch förklarade i remissyttrandet att hon instämde i utredarnas
uppfattning att Brathén vid det aktuella tillfället följt de ordningsregler
som gäller för telefonsamtal med offentliga försvarare.

I yttrande över remissvaret anförde E. bl. a. följande. Vid tillfället befann
sig Brathén vid dörröppningen till det rum från vilket E. ringde, vilket
innebar ett avstånd om ca två meter. På detta avstånd är avlyssning fullt
möjlig och ger också den telefonerande en känsla av att så sker. Den vårdare
som övertog övervakningen efter Brathén satte sig på en stol bredvid E. och

lyssnade på samtalet. - Det telefonrum som användes är en ombyggd cell.
Från ett annat telefonrum är det möjligt att ringa utan tillsyn, eftersom
telefonsamtalen kopplas dit av centralvakten. - E. uppgav att hans telefonsamtal
med försvararen även avlyssnats vid andra tillfällen, exempelvis då
dessa ägt rum på övertillsynsmannens rum.

Med anledning av vad E. anfört i yttrandet begärdes kompletterande
yttrande från styresmannen för häktet. I remissvaret anförde Birgitta
Guntsch följande.

Advokatrummens utformning på allmänna häktet innebär att advokat och
klient skall kunna samtala avskilt. Därför finns inte t. ex. inglasning i
dörrarna. Då rummet tages i anspråk för telefonsamtal mellan klient och
offentlig försvarare sker, som tidigare redovisats, uppringning av tjänstemannen,
 som därefter lämnar rummet. Tjänstemannen måste ha uppsikt
över vad som sker i samtalsrummet för att förhindra att den intagne fortsätter
ringa ”egna” inte tillåtna samtal. I de fall telefonsamtal har skett inne på
övertillsynsmannens expedition kan det ha varit den enda lediga telefonen
för tillfället. I syfte att ge de intagna service har vederbörande då erbjudits att
ringa på detta sätt. Det säger sig självt, att om en intagen erbjuds ringa på
expeditionen kan övertillsynsmannen inte lämna sitt rum. Det andra
alternativet är då att vänta tills en telefon blir ledig, vilket kanske inte är
lämpligt för tillfället.

”Den nya vårdare” som var i tjänst vid tillfället kan ej påminna sig det
inträffade.

Det skall slutligen sägas, att vissa tider under dagen kan det vara mycket
ansträngt och svårt att låta flera intagna ringa sina advokatsamtal. De
möjligheter som står till buds utnyttjas till fullo. Samtlig personal på
avdelningarna är mycket väl medvetna om vikten av advokatsamtalet och
försöker lösa detta. De har intet intresse av telefonsamtalens innehåll.

I ett beslut den 23 mars 1987 anförde JO Wigelius detta.

Enligt 12 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna
m.fl. får telefonsamtal mellan den som är häktad och hans offentlige
försvarare inte avlyssnas.

Det förhållandet att häktespersonalen ringt upp advokatbyrån ger inte
anledning till någon erinran från min sida. En sådan åtgärd är betingad av
kontrollskäl. Förfaringssättet att lämna dörren till telefonrummet öppen för
att kunna hålla uppsikt under samtalet kan däremot inte anses stå i
överensstämmelse med häkteslagens bestämmelser. Den häktade har nämligen
rätt att samtala med sin försvarare i ostördhet och utan närvaro av
häktespersonal. Jag förutsätter att häktet, om så ej redan skett, ändrar sina
rutiner härvidlag.

Jag är medveten om att det kan vara svårt att tillhandahålla lämpliga
utrymmen för telefonsamtal vid tillfällen då flera intagna önskar ringa
samtidigt. Om en intagen i en sådan situation accepterar ett erbjudande om
att tala med försvararen i ett utrymme där det är nödvändigt att häktespersonal
är närvarande, kan jag inte se att något hinder möter mot detta. Jag vill
dock understryka att ett sådant arrangemang förutsätter ett uttryckligt
samtycke från den intagnes sida.

Kriminalvård

Ordningen med tidsbeställning avseende besök hos och
telefonsamtal med intagna på allmänna häktet i Stockholm;
tillika angående myndigheters skyldighet att lämna uppgifter
till JO

(Dnr 855-1985)

I ett initiativärende angående vissa förhållanden vid allmänna häktet i
Stockholm meddelade JO Wigelius den 8 april 1987 ett beslut med följande
innehåll.

JO:s initiativ hade sin upprinnelse i att en kvinna funnit det ogörligt att nå
kontakt med sin på häktet intagne son på det sätt som anvisats henne och
därför hänvänt sig till ombudsmannaexpeditionen. Hon anförde bl. a.
följande vid ett telefonsamtal den 21 mars 1985.

Hennes son har varit intagen på häktet sedan den 12 mars, först som
anhållen och sedan gårdagen som häktad. I två dagar har hon, hennes make
och sonens fästmö försökt komma i kontakt med honom. Detta har visat sig
omöjligt. Besök och telefonsamtal måste nämligen avtalas genom hänvändelse
till ett visst telefonnummer, 769 35 02, mellan kl. 10.00 och 11.30.
Trots att familjen ringt vid en mängd tillfällen och en dag stått i s. k. telefonkö
från kl. 07.00-07.30 på morgonen, har det inte gått att komma fram med ett
samtal.

Den till grund för en första remiss till häktet liggande promemorian
innehöll härutöver bl. a. uppgifter från personal vid polishusets av häktet
anlitade växel. Dessa uppgifter var av innebörd att rådande arrangemang var
så otillfredsställande att detta föranlett framställningar av växelpersonalen
till häktet. En kontroll som de gjort under några dagar hade visat att så pass
många som 90-95 samtal om dagen då inte kunde expedieras.

Genom remissen infordrade JO upplysningar och yttrande från styresmannen
vid allmänna häktet. JO begärde att det av yttrandet skulle framgå om
den rådande ordningen bedömdes tillfredsställande och, ifall svaret var
nekande, besked lämnas om vilka åtgärder som vidtagits eller avsågs bli
vidtagna för att komma till rätta med föreliggande problem.

Styresmannen, t.f. anstaltsdirektören Birgitta Guntsch avgav yttrande
med detta innehåll.

De knapphändiga uppgifterna om sonen gör att jag inte med säkerhet får
fram vem han är. Därför kan jag inte heller lämna exakta uppgifter om av
vilka och i vilken utsträckning han har fått besök.

Beträffande besöksbeställningen till manliga häktade hänvisas man till en
assistent varje vardag kl. 10.00—11.30. Besöksassistenten skall ge service till
142 manliga häktade. Detta har varit regel sedan häktet öppnade för tio år
sedan. Vardagar finns besöksmöjligheter kl. 08.00-17.00, torsdagar till kl.
19.15. Besökstiden varierar från 30 till 60 minuter.

Besöksassistenten har en extra telefon till hjälp, ofta måste hon/han ”jaga”
åklagare, som i sin tur är svåra att nå. En faktor, som också påverkar
förhållandena, är att växeln endast kan sätta upp en person på väntan.

Från häktets sida har vi för närvarande inte möjlighet att ytterligare utöka
tiden för besöksbeställning. Assistentbeståndet tillåter inte detta. Frågan om
prioritering av assistenternas samtliga arbetsuppgifter spelar stor roll i denna
fråga. En period i våras var assistentkåren liksom övriga Sverige drabbat av
sjukdomar och olösta vikariefrågor. Det har varit oundvikligt att använda
duktiga men för denna syssla orutinerade assistenter.

Allmänt kan sägas, att i förhållande till uppgiftens vikt och mängd löper
besöksbeställningarna bra. Klagomål har varit sällsynta. På sikt har vi
diskuterat vad vi skall göra för att effektivisera besöksbeställningarna. Det är
många praktiska och personella frågor som måste lösas, men vi har
förhoppning om att detta skall vara klart i slutet av året.

Slutligen är det vårt mål, att ge anhöriga och övriga utifrån service och på
bästa sätt försöka ordna med besök, men tyvärr låter inte alla sig nöja med de
besked och förklaringar vi ger.

Yttrandet bedömdes inte innefatta nöjaktiga besked. Genom ny remiss
enligt ännu en här upprättad promemoria förelädes styresmannen att
inkomma med så konkreta och fullständiga upplysningar att JO kunde
bedöma vilka ytterligare åtgärder från hans sida som kunde vara erforderliga.
 Styresmannen skulle utveckla de i yttrandet formulerade ställningstagandena
så att den närmare innebörden av dessa blev tydlig.

Birgitta Guntsch avgav härefter den 6 juni 1985 följande yttrande.

Tiden för besöksbeställningen är fr.o.m. den 10 juni 1985 utökad till två
timmar och kommer i fortsättningen att skötas av en och samma assistent. De
senaste månadernas erfarenhet säger att det borde vara tillräcklig utökning
av telefontiden.

Det tidigare nämnda antalet, 90—95 telefonsamtal, är inte längre aktuellt
enligt växeln. I övrigt har det inte kommit in några nya klagomål. Det finns
inte någon anledning att ifrågasätta växelpersonalens uppgifter. Någon
framställning från växelpersonalen har inte kommit häktet till handa. De har
endast framfört hur besvärlig situationen kan ha varit. I och med nyordningen
den 10 juni räknar vi med att verksamheten blir effektivare.

Det är omöjligt att säga hur många samtal som kan tas emot, beroende av
samtalens högst varierande längd, från ca 2 till 15 minuter. Det är bokning av
besök som skall ske under de nuvarande 90 minuterna. Verksamheten
påverkas klart av som jag tidigare sagt ”jakten” på åklagare, om/vem som får
komma på besök. Restriktionerna ändras under häktestidens gång. Anhöriga
ringer ibland direkt till åklagarna och får besked, som inte hunnit komma
oss till handa.

Normalt förmedlas inte telefonsamtal genom assistenten annat än när det
blir aktuellt under samtalets gång. 15 till 30 besök bokas under nuvarande tid
(1 tim. 30 min.)

Övertillsynsmannen på kvinnliga avdelningen sköter besöksbeställningen
där för de högst 23 häktade och 18 anhållna.

Den som insätts för förvaring i häkte, vare sig det är som häktad eller
anhållen eller av annan anledning, har tvärt blivit avskild från sin omgivning
och vanliga dagliga tillvaro. Därav följer naturligen lätt en mångfald
olägenheter och praktiska bekymmer, ej endast för den intagne själv utan
även för hans närmaste och andra i hans omgivning. Den påtvungna
isoleringen utgör i sig en stressfaktor och är ägnad att ge den intagne problem
av psykisk art. Vid tillkomsten av lagen (1976:371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl. anförde föredragande departementschefen i
fråga om häktades rätt att ta emot besök bl. a. att det inte torde råda någon
tvekan om att en vidsträckt rätt för häktade att ta emot besök är av väsentlig
betydelse för att minska deras isolering från omvärlden. Därför borde
nödvändiga inskränkningar i besöksrätten utformas så snävt och entydigt
som möjligt. Det framhölls också särskilt som angeläget att häktade inte
hindrades från att ta emot familjemedlemmar och andra närstående annat än
när det motiverades av starka skäl. Det nu återgivna torde så gott som helt
äga tillämpning också på rätten att ta emot telefonsamtal. Jämför prop.
1975/76:9 s. 48 f. och s. 50. För egen del vill jag ytterligare framhålla att det
ej sällan kan vara så att ett besök av olika skäl inte går att genomföra, och i ett
sådant fall kan kontakt med en intagen inte ske annat än med hjälp av
telefonen.

Det anförda gör att jag ser rätt allvarligt på de brister i fråga om
anordningar för att förmedla besök och telefonsamtal till manliga intagna på
allmänna häktet i Stockholm som fanns vid tiden för mitt initiativ. Förhållandena
kan inte anses ha stått i godtagbar överensstämmelse med vad som i
lagen stadgas därom att häktad skall behandlas så att skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. I betraktande inte minst därav att växelpersonalen
till häktet framfört hur besvärlig situationen blivit, förtjänar häktet
allvarlig kritik för att inte sådana åtgärder som redovisas i det senare
yttrandet hit tidigare blivit vidtagna.

Jag förstår Birgitta Guntschs senare yttrande i ärendet så att hon delar min
uppfattning att förhållandena inte varit tillfredsställande och att hon föresatt
sig att fortsättningsvis ägna saken den uppmärksamhet den förtjänar. Därför
lämnar jag detta, dock att jag anser mig böra föra saken till kriminalvårdsstyrelsens
kännedom.

I ärendet vill jag så tillfoga följande. Enligt uttrycklig föreskrift i 12 kap.
6 § regeringsformen skall domstol och förvaltningsmyndighet samt tjänsteman
hos staten eller kommun tillhandagå justitieombudsman med de
upplysningar och yttranden han begär. JO har alltså en grundlagsfäst rätt att
påkalla biträde i sitt utredningsarbete. När jag begär utredning eller
upplysningar från en myndighet är syftet därmed att få ett sakligt underlag för
min prövning. Ett yttrande bör därutöver innefatta en bedömning och ett
ställningstagande från myndighetens sida. Birgitta Guntsch har efter mitt
förmenande tagit något väl lätt på uppgiften att besvara JO:s remisser i detta
ärende. Också i något annat ärende under min handläggning har det visat sig
nödvändigt att förnya en remiss till allmänna häktet i Stockholm. Med det nu
sagda har jag därför velat för styresmannen förklara bakgrunden, författningsmässigt
och eljest, till en remiss från JO.

8 Riksdagen 1987188. 2 sami Nr I

Fråga om rätt för intagen i kriminalvårdsanstalt att inneha
domar och förundersökningsprotokoll m. m.

(Dnr 1875-1985)

JO Wigelius har under verksamhetsåret i flera fall haft anledning att i
klagoärenden ta ställning till det berättigade i att intagna i kriminalvårdsanstalter
förbjuds att förvara domar och förundersökningsprotokoll i sina
bostadsrum. Här refereras ett av besluten i dessa ärenden. Bedömningen i
övriga klagoärenden har i huvudsak varit densamma.

I ett brev, som kom in till JO den 23 juli 1985, ifrågasatte E. om
anstaltsdirektören Gert Dahlgren vid kriminalvårdsanstalten Hinseberg
förfarit riktigt vid granskningen av en försändelse från E. till hans fästmö A.,
som var intagen på Hinseberg. E. uppgav att brevet förutom hans skrift till A.
innehållit kopior av förundersökningsprotokoll och en dom beträffande E.
Dahlgren hade läst E:s skrift och de medsända kopiorna och sedan beslutat
att kopiorna skulle läggas till A:s effekter.

Ärendet remitterades till styresmannen för kriminalvårdsanstalten Hinseberg
för upplysningar och yttrande. I yttrandet anförde anstaltsdirektören
Gert Dahlgren följande.

I likhet med anmälaren ser jag det angeläget att JO får del av de problem som
finns vid kriminalvårdsanstalterna kring dessa s. k. förundersökningsprotokoll
från polisutredningar och att JO om jag handlat fel lämnar noggrannare
anvisningar för den fortsatta hanteringen av dessa handlingar.

I min bedömning då jag ej tillåtit intagna att ta in förundersökningsprotokoll
i eget förvar på anstalten har jag inte åberopat 26 och 27 §§ i
kriminalvårdslagen utan 24 § med anledning av de oegentligheter som jag
bedömt kunna uppstå om de fritt fått vandra bland intagna på anstalten.
Enligt 24 § får intagen i den utsträckning det kan ske utan olägenhet inneha
personliga tillhörigheter. I samband med inskrivningen går personalen
igenom den intagnes tillhörigheter och visiterar allt som skall införas, gör
bedömning om vad som får tagas med in på bostadsavdelningen och vad den
intagne får förvara i sitt s. k. värdefack på inskrivningsavdelningen. Helt
klart har inskrivningspersonalen sedan lång tid tillbaka tagit samtal med den
intagne som skall inskrivas om det olämpliga i att ha handlingar som nu dessa
förundersökningsprotokoll med in på anstalten. Något förbud har vi inte haft
utan det har från fall till fall tagits upp med nyinkomna. Resultatet har blivit
att i de flesta fall har den intagne förvarat dessa handlingar i effektfacket.

Under försommaren i år tog intagna här på anstalten upp med personalen
att de kände sig utsatta och hotade då det blivit känt att de berättat allt för
polisen och att det fanns förundersökningsprotokoll från polisen där det
framgick att de var s. k. ”tjallare”. Det där såg jag mycket allvarligt. Vi hade
samtal om hur vi skulle förfara med det här i personalgruppen och jag
bestämde mig för att själv ta hand om de här frågorna då det blev aktuellt att
något protokoll sändes in till intagen på anstalten.

Vid den här tidpunkten togs också frågan upp om att den särskilt slutna
kvinnoavdelningen på Österåker skulle stängas under sommaren och de
intagna som var där skulle överflyttas till Hinseberg. Detta blev känt bland de
intagna och det lämnades uppgifter till mig om att åtminstone fem intagna här
var utpekade som ”tjallare". I samband med att en behandlingsassistent och
en vårdare besökt kva Österåker gästade de också kvinnoavdelningen där.
Den kvinnliga intagna de träffade där och som skulle överflyttas till

Hinseberg berättade att det fanns de på Hinseberg som ”satt dit henne” och
hon tog också fram en stor packe förundersökningsprotokoll som inte bara
berörde ärenden som hon var inblandad i, utan användes på avdelningen då
man skulle undersöka om andra som avtjänar fängelse är s.k. tjallare. Då
min personal kom åter till Hinseberg och berättade vad de upplevt förstod jag
att här måste man ur ordnings- och säkerhetsskäl vidtaga åtgärder. Helt klart
var flera intagna utsatta för hot och gick och var rädda. Jag tog upp de här
frågorna med personalen och meddelade dem att om det påträffades
förundersökningsprotokoll ville jag ha vetskap om det. Jag tog upp det här
som en punkt i anstaltsrådet och diskuterade det med de intagna där. Jag
tyckte mig få förståelse för mina synpunkter. Vid de tillfällen det sedan kom
in förundersökningsprotokoll kallade jag den intagne till samtal och gick
igenom med dem hur jag såg på det här. De fick läsa igenom allt som fanns i
försändelserna och sedan meddelade jag dem att förundersökningsprotokollen
skulle förvaras i deras effektfack och att de kunde läsa dem vidare där
samt få ut dem då de lämnade anstalten. Vid dessa samtal med intagna blev
det helt klart för mig att det fanns förundersökningsprotokoll som var
hitsända för att informera om vem som berättat för mycket för polisen och
som det skulle vidtagas åtgärder mot.

Under samtalet med den kvinna som anmälaren från Hall sänt protokoll
till blev jag mycket klart medveten om att det inte enbart rörde sig om en
försändelse till henne utan att det var en organiserad verksamhet från
Hall-fångarna till olika intagna på landets anstalter och att de intagna där hyrt
en fotokopieringsapparat med vilken de framställde flera exemplar och
sände ut till olika anstalter.

Vid den här tidpunkten uppmärksammade också personalen att en av
kvinnorna i förtroenderådet hotade en intagen i drogprojektet så att hon
måste rädda sig in på sjukavdelningen. Vid det samtal jag därefter hade med
den kvinna som hotat meddelade jag henne mycket klart och bestämt hur
allvarligt jag såg på de hotelser intagna var utsatta för och att om de inte
upphörde skulle jag begära att få henne överflyttad till Österåker. Hon
förstod vad jag menade och lovade att göra allt för att hotelserna mot andra
intagna skulle upphöra. Så blev det också, det blev tvärlugnt på anstalten och
det har därefter inte sänts hit något förundersökningsprotokoll från annan
anstalt. Tydligen hade uppgifter om mitt handlande nått fram till storhandlarna
på andra anstalter.

Man måste vara medveten om att på de stora slutna manliga riksanstalterna
med långtidsdömda narkotikahandlare finns det inte samma möjlighet att
aktivt och positivt bearbeta de intagna till ett lagligt drogfritt liv så som vi kan
göra på Hinseberg. Skall vi under de intagnas verkställighetstid undanröja
skadliga verkningar av frihetsberövandet så måste detta med hot från ett
negativt narkotikahandlarfångkollektiv mycket bestämt hållas efter. Det kan
inte vara riktigt att narkotikahandlarnas offer = narkomanerna skall behöva
begära sig till enrumsplacering jml § 18 då de avtjänar sina straff.

Skall man inte kunna stoppa innehav av förundersökningsprotokoll på en
anstalt under tider då oegentligheter misstänks förekomma och intagna
själva upplever sig hotade på grund av att förundersökningsprotokoll
cirkulerar om deras uppgifter till polisen, då har offentlighetsprincipen enligt
min mening drivits in absurdum.

Såvida JO inte har en annan uppfattning ämnar jag även fortsättningsvis ur
ordnings- och säkerhetsskäl ta allvarliga samtal med intagna om det
olämpliga i att ha dessa förundersökningsprotokoll inne på anstalten och
därefter låta dem förvara dessa i deras värdefack på inskrivningen dit de kan
gå och läsa dem när de vill.

Ärendet remitterades härefter till kriminalvårdsstyrelsen för yttrande. Däri
anfördes följande.

Styrelsen har per telefon inhämtat kompletterande upplysningar från Gert
Dahlgren som därvid uppgivit följande. När försändelsen till A. visade sig
innehålla förundersökningsprotokoll och dom fick han anledning misstänka
att hon medverkade till att förundersökningsprotokoll cirkulerade bland de
intagna i anstalten. Han beslutade därför att granskningen av försändelsen
skulle omfatta genomläsning av handlingarna. Att det fanns fog för den
åtgärden visade sig genom innehållet i E:s meddelande till A. Som Gert
Dahlgren framhållit i yttrandet till justitieombudsmännen fick han veta att E.
upplyst A. om hur intagna i kriminalvårdsanstalten Hall på ett organiserat
sätt distribuerade förhörsprotokoll till intagna i olika anstalter. Gert
Dahlgren kan inte nu erinra sig något om innehållet i förundersökningsprotokollet
och domen.

Styrelsen får för sin del anföra följande.

Enligt vad som framgår av 25 § lagen om kriminalvård i anstalt skall brev
till intagen från svensk myndighet eller advokat vidarebefordras utan
granskning. Av 26 § första stycket samma lag framgår att brev eller andra
försändelser till intagen i sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av
om det innehåller något otillåtet föremål. Av 26 § andra stycket framgår att
granskning av brev eller andra försändelser som syftar till att undersöka om
de innehåller något meddelande om planläggning av exempelvis brottslig
verksamhet, får göras, när det är påkallat av säkerhetsskäl samt, beträffande
intagen i sluten anstalt, när det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda
förhållanden. Av 27 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt framgår
slutligen att brev eller andra försändelser får kvarhållas om det är påkallat av
säkerhetsskäl.

En granskning eller ett kvarhållande av försändelse med stöd av 25-27 §§
lagen om kriminalvård i anstalt måste, enligt styrelsens mening, kunna ske
oberoende av om försändelsen innehåller en allmän handling eller inte. Även
i en allmän handling kan - när den inte tillställts den intagne direkt från
vederbörande myndighet - ha införts meddelande till den intagne i texten
genom ändring däri eller på annat sätt.

Gert Dahlgren har, enligt styrelsens mening, haft anledning att ta del av
innehållet i handlingarna i fråga. Mot bakgrund av vad Gert Dahlgren
uppgivit rörande förhållandena i anstalten, var det påkallat att av säkerhetsskäl
också kvarhålla handlingarna. Denna senare åtgärd var - såvitt avser
kvarhållandet av förundersökningsprotokollet och domen - motiverad
oberoende av handlingarnas sakliga innehåll, eftersom förekomst i anstalten
av sådana handlingar i sig kan skapa oro bland de intagna med risk för
åtföljande ordningsstörningar. Den omständigheten att A. eventuellt själv
skulle kunna ha rekvirerat handlingarna från någon myndighet, ändrar inte
styrelsens bedömning härvidlag.

De intagna som vill ha del av en allmän handling, som är offentlig, skall
självfallet få det. De intagna har däremot inte någon obegränsad rätt att
inneha sådana handlingar i anstalten. Begränsningar i möjligheten att inneha
handlingar inom anstalten måste kunna göras av ordnings- och säkerhetsskäl.
Det är framför allt motiverat att iaktta restriktivitet när syftet är att
trakassera medintagna, som redan genom frihetsberövandet befinner sig i en
utsatt position.

E. inkom med påminnelser i ärendet.

116

JO Wigelius anförde följande i sitt beslut den 30 april 1987.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket 2 p. regeringsformen (RF) är varje
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl. a. informationsfrihet,
varmed förstås frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt
ta del av andras yttranden. Informationsfriheten får liksom flertalet övriga
grundlagsskyddade fri- och rättigheter begränsas genom lag eller, undantagsvis,
 annan författning (2 kap. 12 § första stycket RF). De ändamål som får
läggas till grund för inskränkningar i informationsfriheten räknas upp i 13 §.
Bland dem nämns hänsynen till allmän ordning och säkerhet. Därutöver får
begränsningar ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

De grundlagsbestämmelser för vilka här redogjorts är tillämpliga på
intagna i kriminalvårdsanstalt i samma mån som på andra medborgare. Men
det ligger i sakens natur att utrymmet för frihetsinskränkningar är större
inom kriminalvården än annorstädes. Närmare regler om dessa inskränkningar
ges i lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL). I 24 § i lagen stadgas att
en intagen får inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller mottaga
böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning
under hans fritid endast i den utsträckning det kan ske utan olägenhet.

I de anstaltsföreskrifter kriminalvårdsstyrelsen meddelat i anslutning till
KvaL (KVVFS 1986:4, vilka ersatt tidigare gällande vårdcirkulär KVVFS
1984:1) föreskrivs i 24 § första stycket att i bostadsrum inte får förvaras
sådant som kan äventyra säkerheten i anstalten eller vålla sanitär olägenhet
och inte heller egendom som försvårar visitationen av bostadsrummen.

Det är från sundhets- och visiteringssynpunkt oväsentligt vad en skriftlig
handling innehåller. Däremot kan en handlings innehåll vara av betydelse
när det gäller hänsynen till ordning och säkerhet. De inom kriminalvården
förekommande reglerna om brevcensur har tillkommit för att tillgodose
detta ändamål.

Dahlgren har i sitt remissvar och i yttrande till kriminalvårdsstyrelsen
lämnat en redogörelse för de förhållanden som legat till grund för hans beslut
att ta del av innehållet i E:s brev till A. och att kvarhålla domen och
förundersökningshandlingarna. Med hänsyn till vad som sålunda upplysts
anser jag att Dahlgrens åtgärder varit försvarliga. Det förhållandet att A.
själv från myndighet kunnat rekvirera domen och eventuellt också förundersökningshandlingarna
ger inte anledning till annan bedömning.

Fråga om det riktiga i att personal vid kriminalvårdsanstalt
underrättar kronofogdemyndighet om intagens tillgångar
m. m.

(Dnr 1539 och 3263-1984)

Klagomålen

I ett brev, som kom in till JO den 5 juni 1984, berättade en person, T.,
sammanfattningsvis följande.

Han var intagen i kriminalvårdsanstalten Granlohög. Från försäkringskas -

san väntade han en stor utbetalning och han hade uppgivit en viss adress för
kassan dit pengarna skulle skickas. När pengarna inte kom den bestämda
dagen, ringde han till försäkringskassan och fick då veta att styresmannen på
kriminalvårdsanstalten Granlohög hade instruerat kassan att skicka pengarna
till T. på anstaltens adress, vilket man också hade gjort. Några dagar
senare meddelade styresmannen att det hade kommit en postanvisning på
23 749 kr. till T. Styresmannen behöll dock anvisningen och förklarade att
han hade underrättat kronofogden, som skulle komma och tala med T.
Styresmannen lämnade postanvisningen till kronofogden. Av beloppet tog
denne hand om drygt 9 000 kr., varefter T. fick återstoden.

T. hemställde att JO skulle utreda om styresmannen hade förfarit felaktigt
när han dels hade ställt om T:s post till anstaltens adress och hållit inne en
försändelse till T., dels hade underrättat kronofogden om postanvisningen
och lämnat den till honom.

Den 18 december 1984 inkom till JO ett brev från en intagen i
kriminalvårdsanstalten Hall, S. I brevet uppgav S. att personal i anstaltens
förråd hade underrättat kronofogdemyndigheten om att S. hade en dator,
värd 10 000 kr., i förrådet. S. undrade om det fick gå till på detta sätt eller om
förrådspersonalen hade brutit mot gällande sekretessbestämmelser.

Utredning

Angående klagomålen från T. inhämtades först vissa upplysningar under
hand, bl. a. från styresmannen vid kriminalvårdsanstalten Granlohög. Därefter
remitterades ärendet till kriminalvårdsstyrelsen för utredning och
yttrande med avseende på åtgärden att underrätta kronofogdemyndigheten
om den intagnes tillgångar. Styrelsen yttrade följande.

Styrelsen har per telefon kontaktat styresmannen vid kriminalvårdsanstalten
Granlohög, Karl-Erik Wikström, som därvid uppgivit bl. a. följande.
Sjukkassan i Stockholm kontaktade honom och efterhörde huruvida T.
fortfarande var intagen i kriminalvårdsanstalt. T. hade enligt tjänstemannen
kontaktat försäkringskassan och meddelat att han numera var på fri fot och
att han därför var berättigad till sjukbidrag. Wikström upplyste då tjänstemannen
vid försäkringskassan om att T. fortfarande var intagen i kriminalvårdsanstalt.
 Försäkringstjänstemannen undrade då vart en postanvisning
till T. skulle kunna skickas. Wikström sade då att de kunde skicka pengarna
till kriminalvårdsanstalten Granlohög. Han var därvid av den uppfattningen
att postanvisningen ursprungligen var adresserad till kriminalvårdsanstalten
Härnösand, där T. var intagen tidigare under verkställigheten. När så
postanvisningen kom till anstalten uppmärksammade Wikström att T.
erhållit en stor summa pengar, över 23 000 kronor. Med hänsyn till att
Wikström samtidigt kände till att T. var dömd för grova bedrägerier antog
Wikström att T. i dessa domar ålagts skyldighet att utge skadestånd.
Wikström ansåg det närmast som sin skyldighet att i detta läge underrätta
kronofogdemyndigheten om att T. erhållit postanvisningen. När Wikström
ringt kronofogdemyndigheten avvaktade han sedan kronofogdens ankomst
innan han lämnade ut postanvisningen till kronofogden.

Fråga om kriminalvårdens myndigheters kontakter med kronofogdemyndigheten
är inte direkt reglerad i lag. Emellertid torde sekretesslagens
(1980:100) bestämmelser i 14 kap 3 § innebära att exekutiva myndigheter har

rätt att från kriminalvården inhämta uppgifter som är nödvändiga i den
exekutiva verksamheten.

Styrelsen har för sin del inte utfärdat några anvisningar i detta hänseende,
men får som sin bedömning anföra följande.

Vad först gäller ändringen av adressen på postanvisningen finner styrelsen
ingen anledning att anmärka på Wikströms förfarande. Det torde ha varit
tämligen naturligt att Wikström - med beaktande av att han trodde att
anvisningen ursprungligen var adresserad till kriminalvårdsanstalten Härnösand
- tillsåg att anvisningen gick till rätt anstalt. Beträffande underrättelsen
till kronofogdemyndigheten är styrelsen tveksam. Styrelsen anser att det som
regel inte kan anses ingå i kriminalvårdspersonalens tjänsteåligganden att
tillhandagå andra myndigheter med uppgifter i fall som det nu aktuella, i vart
fall om inte myndigheten begärt att få den aktuella uppgiften. Wikströms
beslut att underrätta kronofogdemyndigheten bör dock inte i sig medföra
någon kritik mot Wikström. Däremot borde Wikström inte ha underlåtit att
på sedvanligt sätt distribuera ankommande post, och då även postanvisningen,
 eftersom det i vart fall får anses ligga klart utanför normala tjänsteåligganden
att för annan myndighets räkning ”beslägta” försändelser när det inte
är fråga om ärenden som på något sätt berör kriminalvården eller har
samband med brott.

Wikström bereddes sedan tillfälle att inkomma med upplysningar och
yttrande. Med anledning därav anförde han följande.

Försäkringskassan i Stockholm tog kontakt med mig och frågade huruvida T.
var intagen på kriminalvårdsanstalten Granlohög. Innan jag svarade på den
frågan, bibringades jag den uppfattningen, att frågan gällde reglering av en
skuld, som T. hade till kriminalvårdsanstalten Härnösand. T. hade nämligen
ringt kassan och meddelat, att han var frigiven, vilket sålunda ej var
förhållandet. Eftersom T. sålunda var intagen på kriminalvårdsanstalten
Granlohög, meddelade jag försäkringskassan att post kunde sändas dit.

Posten till Granlohög anländer normalt mellan kl. 09.00-09.30, ibland
något försenad. Efter sedvanlig postöppning och genomgång av dagens
rutiner, meddelade jag T. att han erhållit en postanvisning från försäkringskassan
och att jag hade kontaktat kronofogdemyndigheten. T. syntes
acceptera detta besked utan större protester. Kronofogden anlände vid
13-tiden samma dag, varvid T. kallades in på expeditionen och fick av
kronofogden besked om att han hade en skuld till statsverket. Kronofogden
kvitterade ut försändelsen i T:s närvaro. Sedan kronofogden därefter
innehållit ca 9 000 kronor, återfick T. resterande belopp om ca 14 000
kronor.

Det torde av mina uppgifter klart framgå att något "beslag” av postanvisningen
ej förelåg, så tillvida som T. kort stund efter postöppningen fick
kännedom om försändelsen och dess innehåll.

Så här i efterhand är jag medveten om att jag skulle lämnat ut
postanvisningen till T. samtidigt som jag underrättade kronofogden om att
pengarna anlänt.

Som tjänsteman inom kriminalvården ingår bl. a. i mina uppgifter att verka
för klienternas återanpassning i samhället och i den uppgiften måste ju även
ingå att klargöra för de intagna även deras skyldigheter mot samhället. T. fick
på det här sättet en möjlighet reglera en skuld som han annars kanske skulle
fått svårt att klara.

Bortsett från att jaginte lämnade postanvisningen i handen på T., anser jag
att mitt förfaringssätt i övrigt, bl. a. kontakten med kronofogdemyndigheten

helt ligger i linje med mina åligganden som styresman för en kriminalvårdsanstalt.

T. yttrade sig över utredningen.

S:s klagomål remitterades till styresmannen vid kriminalvårdsanstalten
Hall för upplysningar och yttrande. Anstaltsdirektören Ulf Sörbin bekräftade
i ett yttrande till JO de uppgifter S. hade lämnat. Angående sin egen
reaktion hänvisade Sörbin till protokollet från det anstaltsrådsmöte då frågan
första gången hade kommit upp. I protokollet är antecknat bl. a. följande.

Styresman förklarade att han inte hade gett kronofogden bemyndigande vid
något tillfälle att gå igenom de intagnas tillhörigheter i förrådet. Anstalten
hade inte heller fått något brev från fogden där Sörbin behövt besluta om
något. Anstalten såg mycket allvarligt på det hela om det stämde. Sörbin
skulle snarast undersöka saken.

Sörbin uppgav att han hade meddelat förrådspersonalen sin grunduppfattning
i frågan. Som stöd för sin uppfattning åberopade han en rundskrivelse
den 19 juli 1971 från kriminalvårdsstyrelsen angående uppgiftslämnande till
kronofogdemyndighet m. m. Skrivelsen har följande lydelse.

Uppgift om den tidpunkt då viss angiven intagen kan förväntas lämna
fångvårdsanstalt får ej utlämnas till kronofogdemyndighet, såvida ej den
intagne uttryckligen medger att så får ske.

När förfrågan om intagens ekonomiska förhållanden görs från kronofogdemyndighet
- telefonledes eller skriftligen - skall den intagne tillfrågas, om
han medger att uppgift utlämnas angående de tillhörigheter som för hans
räkning förvaras i anstalten och om han kan anvisa andra medel för betalning
av den skuld som avses med förfrågningen.

Den intagnes svar skall telefonledes eller skriftligen vidarebefordras till
kronofogdemyndigheten. Har den intagne medgivit det, skall samtidigt
lämnas uppgift om de tillhörigheter som för hans räkning förvaras i anstalten.
Har han anvisat andra medel för betalning av skulden, skall jämväl detta
meddelas.

I samband med utmätningsförrättning, som äger rum på anstalt, skall
förrättningsmannen på anfordran beredas tillgång till det för den intagne
upprättade mottagningskortet.

Sörbin uppgav vidare att en av tjänstemännen i förrådet hade tagit kontakt
med kriminalvårdsstyrelsens juridiska enhet och fått följande svar, som på
styrelsens vägnar hade avgivits av avdelningsdirektören Jan-Henrik Skarborg.

Angående Ditt brev med frågor rörande vad som gäller beträffande
kronofogdemyndighetens rätt att kontrollera intagnas tillhörigheter vill jag
lämna följande svar.

1. Kronofogdemyndigheten kan på sedvanligt sätt verkställa utmätning
också hos den som är intagen i anstalt.

2. Det faller som jag ser det under kronofogdemyndighetens eget tjänsteansvar
att bedöma lämpligt sätt att verkställa den kontroll myndigheten äger
att göra enligt utsökningsbalken kap 4 §§ 14 och 15.

3. Kriminalvårdsstyrelsens inställning framgår av bilagda kopia av skrivelse
till justitieombudsmannen.

Den skrivelse som omnämns i punkten 3 är den som har citerats ovan.

Avslutningsvis uppgav Sörbin att förrådspersonalen i anledning av detta
ärende hade uppmanats att följa den inställning kriminalvårdsstyrelsen
företräder.

S. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men avhördes inte.
Bedömning

I ett beslut den 16 januari 1987 anförde JO Wigelius följande.

I detta beslut har jag att pröva väsentligen två olika frågor, nämligen dels
Wikströms underlåtenhet att lämna postanvisningen till T., dels underrättelserna
till kronofogdemyndigheterna om T:s och S:s tillgångar i kriminalvårdsanstalterna.

Innan jag går in på dessa frågor vill jag framhålla att jag lika litet som
kriminalvårdsstyrelsen finner anledning att kritisera Wikström för att han
föranstaltade om att postanvisningen adresserades till Granlohög. Efter
Wikströms förklaring framstår hans handlande därvidlag som fullt naturligt.

När det så gäller Wikströms förfarande med T:s postanvisning visar
utredningen i ärendet att Wikström underrättade T. om att postanvisningen
hade kommit till anstalten men att Wikström inte lät T. få den utan i stället
med T:s vetskap lämnade den till kronofogden.

127 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt stadgas att
brev och andra försändelser till eller från en intagen får kvarhållas, om det är
påkallat av säkerhetsskäl. Däremot finns det inget författningsstöd för att i
det syfte Wikström har angivit hindra att en postförsändelse lämnas ut till en
adressat som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Jag instämmer därför i
kriminalvårdsstyrelsens bedömning att Wikström borde ha delat ut postanvisningen
på det sätt som normalt sker med ankommande post. Eftersom
även Wikström numera delar denna uppfattning, nöjer jag mig med detta
påpekande och uppehåller mig inte ytterligare vid frågan.

Jag övergår till att behandla T:s och S:s klagomål över att man från
anstalterna har underrättat kronofogdemyndigheterna om deras tillgångar i
anstalten.

Inledningsvis konstaterar jag att det är klarlagt att det har gått till så som
klagandena påstår. Wikström tillkallade kronofogden, som fick tillfälle att ta
hand om en del av de pengar som T. hade fått med postanvisningen. Personal
i förrådet på kriminalvårdsanstalten Hall underrättade kronofogdemyndigheten
om att S. hade en dator i förrådet.

Som kriminalvårdsstyrelsen påpekar är frågan om kontakter mellan
kriminalvården och kronofogdemyndigheten inte direkt reglerad i lag. I 7
kap. 21 § sekretesslagen stadgas att sekretess gäller inom kriminalvården för
uppgift om den som har dömts att undergå kriminalvård, om det kan antas att
han eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. De
uppgifter det här är fråga om torde i allmänhet vara sekretessbelagda enligt
denna bestämmelse. Sekretessen kan dock åsidosättas med stöd av den s. k.
generalklausulen i sekretesslagen. Enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen får
nämligen sekretessbelagd uppgift - med vissa undantag som saknar betydelse

här - lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Som
kriminalvårdsstyrelsen anför torde denna bestämmelse innebära att exekutiva
myndigheter i regel har rätt att från kriminalvården inhämta uppgifter som
är nödvändiga i den exekutiva verksamheten.

Detta konstaterande ger dock inte svar på frågan om kriminalvårdens
myndigheter självmant får upplysa kronofogdemyndigheterna om att en
intagen har tillgångar som kan tas i anspråk för exekutiva åtgärder. I
förarbetena till generalklausulen (prop. 1979/80:2 Del A s. 327) sägs att det
inte är något villkor att en uttrycklig begäran från annan myndighet
föreligger. Också på eget initiativ kan en myndighet lämna sekretessbelagda
uppgifter till annan myndighet, t. ex. genom en anmälan om brott. Med
hänsyn till detta uttalande vill jag inte hävda att det under alla omständigheter
är fel att lämna uppgifter så som har skett i de nu aktuella fallen. Liksom
kriminalvårdsstyrelsen ställer jag mig dock tveksam till det lämpliga i ett
sådant förfarande.

I och för sig håller jag naturligtvis med Wikström om att det ingår i en
kriminalvårdstjänstemans uppgifter att verka för att de intagna återanpassas
i samhället. Ett led häri kan vara att medverka till att den intagnes ekonomi
saneras. Detta i sin tur kan motivera kontakter med kronofogdemyndigheten.
 Enligt min mening bör dock sådana kontakter normalt tas i samråd med
den intagne själv. Det är ju dennes angelägenheter det rör sig om och man
bör undvika att gå bakom ryggen på honom. Tvärtom bör de intagna
stimuleras att aktivt delta i arbetet med att förbättra deras situation.

Kriminalvården skall i första hand tillgodose de intagnas behov och
intressen. Frågan huruvida uppgifter om de intagna skall lämnas ut bör
avgöras med de intagnas bästa för ögonen. Endast om det kan antas vara till
fördel för en intagen, bör anstaltsledningen själv ta initiativ till att sekretessbelagda
uppgifter om honom lämnas ut. Att rutinmässigt och utan de
intagnas vetskap underrätta kronofogdemyndigheterna om de intagnas
tillgångar i anstalten är enligt min mening inte någon uppgift för kriminalvårdens
tjänstemän och bör inte förekomma.

Skyddskonsulents kontroll av klients lägenhet
(Dnr 1973-1985)

I ett brev, som kom in till JO den 6 augusti 1985, ifrågasatte W. om
skyddskonsulenten i Nyköpings distrikt ägt rätt att gå in i den lägenhet han
hyrt av skyddskonsulenten och omhänderta honom tillhörig egendom.

Ärendet remitterades till skyddskonsulenten i Nyköpings distrikt för
upplysningar och yttrande. Remissen besvarades av t. f. skyddskonsulenten
Birgitta Pettersson, som bl. a. hänvisade till innehållet i ett yttrande avgivet
av den vid tidpunkten för händelsen förordnade skyddskonsulenten, AnneChristine
Bergsten. Av sistnämnda yttrande framgick bl. a. följande.

W. hyrde en övergångsbostad av skyddskonsulenten. De regler som gäller
för uthyrning meddelas hyresgästen skriftligen genom hyreskontrakt, överenskommelse
om avstående av rätt till förlängning av hyresavtal samt

inventarieförteckning. Vidare informeras hyresgästen muntligen av handläggaren
om skyddskonsulentens möjligheter och skyldighet till bl. a. kontroll. -I anledning av att W. och hans hustru försvunnit, begärdes de efter utredning
omhändertagna av övervakningsnämnden i Eskilstuna. I samband med
utredningen gjordes besök i deras bostad, varvid man fann en bilradio och 46
nycklar till bil- och lägenhetslås. Det uppkom misstanke om att egendomen
hade samband med brottslig verksamhet. Man kontaktade polis, som på
grund av tidsbrist bad att få återkomma vid en lämpligare tidpunkt. - I
samband med att makarna W. inställdes vid sammanträde inför övervakningsnämnden,
 uppmanade nämndens ordförande övervakaren och AnneChristine
Bergsten att ta de misstänkta föremålen från lägenheten och
snarast kontakta polisen. Sedan föremålen omhändertagits, undersöktes de
av polisen utan spårningsresultat. Egendomen återlämnades härefter. -Anne-Christine Bergsten förklarade att syftet med åtgärden varit att söka
förhindra fortsatt brottslighet och att hon stärkts i sitt handlingssätt av att
övervakningsnämndens ordförande uppmanat henne att tillvarata egendomen
innan fru W. fick tillträde till lägenheten.

Birgitta Pettersson anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Skyddskonsulentens genomgångslägenhet hyrs ut till hyresgäster som ofta
icke kan erbjudas lägenhet på öppna marknaden i Nyköping. De kan ha gjort
sig kända för misskötsamhet och ofta även ha blivit vräkta från lägenheter på
grund av hyresskulder och störande beteende och därför förvägrats nya
kontrakt. Meningen är att en klient ska kunna bo och visa skötsamhet i
bostaden och att vi då ska intyga detta när vederbörande söker annan bostad.
Då skyddskonsulenten står som hyresgäst känner vi ansvaret mot hyresvärden
och är alltså tvungna att kunna göra inspektion i lägenheten så att inte
inredning och möbler förstörs. Det inträffar dessutom att de klienter som hyr
lägenheter icke hör av sig på mycket länge eller flyttar från orten utan att
lämna från sig nyckel. Vi måste då kunna gå in i lägenheten och plocka bort
deras tillhörigheter så ny hyresgäst kan flytta in.

Med anledning av ovanstående har på inventarieförteckningen tagits med
följande: ”Skyddskonsulten äger rätt att minst en gång i månaden göra
inspektion av lägenheten”. Denna inventarieförteckning har undertecknats
och godkänts av W. — Inventarieförteckningen har även undertecknats av
Britta Göransson, W:s handläggande assistent hos skyddskonsulenten.

Tillträde till lägenheten görs alltid av handläggare + övervakare eller
annan handläggare på expeditionen. I detta fall medföljde övervakaren Ulla
Boqvist när Anne-Christine Bergsten gick in i lägenheten.

Övervakningsnämndens ordförande B-O Berggren har underrättats om
Bergstens redogörelse och har inget att erinra.

Anne-Christine Bergsten var vid tidpunkten för det inträffade förordnad
som skyddskonsulent. Hon gick in i lägenheten då paret W. ej hört av sig som
uppgjort var. Övervakaren var med då hon med skyddskonsulentexpeditionens
reservnyckel låste upp och gick in i lägenheten. Polisen underrättades
om att nycklarna och bilradion fanns i lägenheten och det var också dit hon
överlämnade det tillvaratagna, som efter genomgång av polisen återlämnats
till W.

Av företagen utredning finner jag inga skäl att anmärka mot assistent
Bergstens handlingssätt. Hon har följt praxis som expeditionen arbetar efter
då det gäller hanteringen av våra genomgångslägenheter.

Ärendet remitterades härefter till kriminalvårdsstyrelsen, som i yttrande
anförde bl. a. följande.

Kriminalvårdsstyrelsen förhyr på ett flertal orter genom respektive skyddskonsulent
s.k. genomgångslägenheter avsedda för frivårdsklienter. Som
skyddskonsulenten i Nyköping skriver i sitt yttrande hyrs dessa ofta ut till
klienter som inte kan erbjudas lägenheter på den ”öppna” bostadsmarknaden.
 Målsättningen är antingen att hyresgästen skall kunna överta kriminalvårdens
kontrakt på lägenheten eller bli accepterad som hyresgäst hos någon
annan hyresvärd.

Kriminalvårdens förhyrning och uthyrning av lägenheter till klienter har
hittills reglerats genom föreskrifter och anvisningar m. m. för kriminalvårdsverket-
FAK 1980:1.

Det ligger i sakens natur att kriminalvården har ett intresse av hur de
uthyrda lägenheterna sköts samt att frivårdspersonalen vid sina hembesök
vid behov diskuterar lägenhetens skötsel med hyresgästen. Någon rätt för
skyddskonsulentens personal att inspektera en genomgångslägenhet utan
hyresgästens samtycke föreligger däremot inte enligt styrelsens mening. Det
förhållandet att inventarieförteckningen undertecknats av hyresgästen ger
inte personalen rätt att utan hyresgästens vetskap gå in i lägenheten.
Förutsättningarna för kriminalvårdens tillträde till uthyrda lägenheter måste
framgå av hyreskontraktet.

I de allmänna råd som kommer att ersätta FAK 1980:1 och som kommer
att utfärdas under hösten 1986 skall förutsättningarna och formerna för
kriminalvårdens tillsyn av ifrågavarande lägenheter anges. I samband
härmed kommer de formulär som utgjort bilagor till FAK 1980:1 att ses över.

Vad åtgärden att ta om hand vissa föremål i lägenheten i fråga beträffar, så
har någon rätt för skyddskonsulenten att vidta denna åtgärd inte förelegat.
Ingripande av sådant slag får ankomma på polismyndighet. Styrelsen anser
dock att tjänstemannen i fråga inte bör lastas för den felaktiga åtgärden,
eftersom hon av den lokala övervakningsnämndens ordförande anmodats att
ta hand om föremålen.

I ett beslut den 19 februari 1987 anförde JO Wigelius följande.

1 likhet med vad kriminalvårdsstyrelsen anfört i sitt yttrande finner jag att
skyddskonsulenten inte ägt rätt att inspektera W:s lägenhet utan dennes
vetskap. Det förhållandet att inventarieförteckningen innehållit en klausul
angående rätt till inspektion ger inte anledning till annan bedömning.

Åtgärden att omhänderta W:s egenom har inte heller haft lagligt stöd. Ett
ingripande av detta slag ankommer, såsom kriminalvårdsstyrelsen anfört, på
polismyndighet, varvid reglerna om husrannsakan och beslag i brottmål blir
tillämpliga.

Skyddskonsulentens handlingssätt kan således inte anses godtagbart. Med
hänsyn till syftet med åtgärderna och det förhållandet att skyddskonsulenten
av övervakningsnämndens ordförande uppmanats att omhänderta egendom,
låter jag saken bero med den kritik som ligger i det ovan sagda.

II. Försvaret m. m.

Åtal mot en överste för tjänstefel genom åsidosättande av
förvaltningslagens jävsbestämmelser

(Dnr 1149-1984)

JO Holstad meddelade efter företagen förundersökning den 7 februari 1986
beslut om att åtala översten av första graden Leif Nilsson för tjänstefel.
Åtalet väcktes och utfördes av regionåklagaren Lennart Lindelöw vid
Östersunds tingsrätt.

Tingsrättens dom

I dom den 2 juli 1986 ogillade tingsrätten åtalet. I domen uttalade tingsrätten
följande.

ANSVARSYRKANDE M. M.

Med anledning av klagomål till riksdagens ombudsmän från Anita Olsson i
Kiruna mot Nilsson angående handläggningen av ett stuguthyrningsärende
beslutade justitieombudsmannen Holstad den 7 februari 1986 om åtal och
åklagaren har på JO:s uppdrag fört talan enligt 21 kap. 18 § 1 st brottsbalken
för tjänstefel enligt följande.

Lapplands jägarregemente och Kiruna försvarsområde disponerar stugor
som kan hyras ut till personal för fritidsbruk. I slutet av februari 1984 ingrep
Nilsson, som då var chef för myndigheten, i handläggningen av en stuguthyrning.
 Nilssons ingripande innebar att han bestämde att han själv skulle hyra
en stuga under påskhelgen samma år trots att den för samma tid genom en
inom myndigheten företagen lottning tilldelats en annan anställd. Nilsson
åsidosatte genom att på det angivna sättet ingripa i en sak som angick honom
själv av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som ålåg honom enligt
4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:290). Han gjorde sig därigenom skyldig till
tjänstefel.

Nilsson har bestritt ansvar och uppgivit: Under tiden oktober 1979-mars
1984 var han chef för regementet. I samband med övergång till ny
befälsordning utfärdade han efter överläggningar med personalorganisationerna
en regementsorder 198/1983 enligt vilken möjligheten till disposition
av vissa stugor för fritidsbruk reglerades. Av dessa stugor hade sju sedan
många år disponerats av de olika befälskårerna och personalorganisationerna
vid regementet. Beträffande tre andra stugor skulle i princip gälla att
regementschefen disponerade dessa men de anställda skulle få tillgång till
dem för fritidsbruk efter tillstånd. Han delegerade till chefen för fortifikationsenheten
att besluta om uthyrning av två av stugorna, Agellhyddan och
”Smörasken”. Om den tredje, Pältsastugan, skulle regementschefen själv
bestämma. Sedan det visat sig att han inte som avsett kunde disponera

Pältsastugan under påsken 1984 beslutade han att i stället tillbringa påsken i
Agellhyddan i Björkliden. Några dagar efter nyårshelgen 1983/84 uppsökte
han assistenten Inez Sundbom på fortifikationsenheten och sade till henne att
han skulle vara i Agellhyddan under påsken. Han bad henne att ta fram
anteckningsboken och anteckna detta och han såg också att hon gjorde en
notering i boken. Han frågade henne om någon annan anmält intresse för
stugan och fick nekande svar. Han nämnde, eftersom han vid påsken inte
längre var chef för regementet, att han talat med sin efterträdare, översten
Sören Jansson, om sin avsikt att vara i Agellhyddan och att han fått dennes
samtycke härtill. Därefter hände ingenting förrän den 27 februari då han på
väg till en slutövning besökte Inez Sundbom i hennes tjänsterum i ett annat
ärende. Han fick då del av ett lottningsprotokoll enligt vilket Agellhyddan
för påsken 1984 tilldelats verkmästaren Allan Olsson. Till fru Sundbom
yttrade han då att det inte var fråga om att företa någon lottning eftersom han
bestämt att han själv skulle disponera stugan. På väg från fru Sundborns rum
mötte han Olsson och nämnde då att denne inte kunde få hyra stugan men att
han skulle hjälpa till att skaffa en annan stuga åt Olsson i Björklidenområdet.
Han är medveten om att han beslutade i en sak, vari han själv hade intresse.
Hans besked i januari till Inez Sundbom om att han skulle disponera
Agellhyddan var en order och inte en intresseanmälan. Han betraktade
därmed uthyrningen som klar och hans åtgärd den 27 februari måste ses som
ett förtydligande av det beslut han i januari fattat om uthyrningen med
anledning av att Inez Sundbom och Grahn missuppfattat hans order. - Under
tiden januari-februari träffade han vid många tillfällen både Inez Sundbom
och Grahn - de drack ofta kaffe tillsammans om dagarna - och det borde ha
varit naturligt att någon av dem frågat honom om uthyrningen om tvekan
förelegat. Han kände väl till att Inez Sundbom hade en beställningsbok vari
intresseanmälningar skrevs in. Som han tidigare nämnt bad han henne vid
besöket efter nyår att ta fram och skriva in honom i boken. Han hade då inte
minsta tanke på att hon skulle missuppfatta hans direktiv och försätta honom
i en lottningssituation.

På åklagarens begäran har Inez Sundbom hörts som vittne och uppgivit:
Hon är sedan 1968 assistent vid fortifikationsenheten på regementet där
kaptenen Inge Grahn är hennes närmaste chef sedan 1982. Hon har som en
arbetsuppgift att sköta om uthyrning av de olika stugor som regementet
disponerar. Från år 1983 fick man hyra ut Agellhyddan och i januari 1984
kom Nilsson till hennes tjänsterum och bad henne anteckna honom för
Agellhyddan till påsken 1984. Om Nilsson vid det besöket sade något
ytterligare kan hon nu inte erinra sig, men han kan mycket väl ha sagt något
mera. Hon var själv intresserad av att hyra Agellhyddan för påsken 1984 men
innan hon anmälde sitt eget intresse frågade hon Grahn om Nilsson bestämt
något om uthyrningen eller om flera anmälningar fick ske. Grahn uppgav då
att lottning skulle ske som vanligt om flera anmält intresse att hyra. Hon var
inte närvarande när Grahn förrättade lottdragning den 27 februari. När
protokollet häröver var färdigställt lämnade hon detta till Nilsson i samband
med att denne besökte hennes tjänsterum. Nilsson blev upprörd och bad
henne att be Allan Olsson, som vunnit lottdragningen, att uppsöka Nilsson.

Det är möjligt att Nilsson vid sitt besök sade något mera men hon kan inte
erinra sig detta.

DOMSKÄL

Som allmän bakgrund i målet konstaterar tingsrätten att Agellhyddan, enligt
vad som blivit upplyst, är en primitiv byggnad och att avgiften vid
fritidsförhyrning utgjorde 20 kr. per natt och person. Rätt att besluta om
uthyrning av denna och övriga stugor tillkom ostridigt regementschefen, men
denne hade beträffande bl. a. Agellhyddan uppdragit åt fortifikationsenheten
att sköta om uthyrningen. Några klara regler om förfarandet därvid synes
inte ha förelegat. Enligt tillämpade rutiner gjorde Inez Sundbom anteckning
om önskemål i en speciell bok och vid konkurrens om tillgängliga stugor
tillämpades lottning.

Tingsrätten finner inte anledning ifrågasätta Nilssons påstående att han vid
sitt besök hos Inez Sundbom i januari 1984 gett till känna att han själv och
ingen annan skulle disponera stugan under kommande påskhelg. Inez
Sundbom har noterat detta i sin anteckningsbok, men det förhållandet att
hon därefter antecknat också andra intressenter, däribland sig själv, visar att
Nilssons besked missuppfattats av henne. Låt vara att det inte kan anses fullt
klarlagt vad som förekommit vid Nilssons besök på Inez Sundborns
tjänsterum den 27 februari finner tingsrätten utrett att Nilsson, sedan han då
fått del av lottningsprotokollet, gett till känna att lottningen inte skulle gälla.
Även om Nilssons handläggning av ärendet i februari får ses som en åtgärd i
ett fortlöpande beslutsförfarande är det uppenbart att det då förelåg en sådan
intressekollision att Nilsson inte ägt fatta något beslut då saken rörde honom
själv, och han har enligt tingsrättens uppfattning inte följt bestämmelserna
om jäv i 4 § och 5 § förvaltningslagen. Tingsrätten finner således att Nilsson
som krigsman åsidosatt vad som ålegat honom enligt allmänna bestämmelser.

Av ordalydelsen i 21 kap. 18 § brottsbalken framgår inte att ens de minsta
fel skulle vara undantagna från straffbarhet. I lagförarbetena har emellertid
uttalats att vissa fel icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar, där felet med
hänsyn till tjänstepliktens art och omständigheterna i övrigt framstår som
obetydligt.

Nilsson har uppenbarligen inte räknat med att Inez Sundbom skulle
missuppfatta hans besked till henne i januari om stugan och har, när han i
februari oväntat fick kännedom om att lottning skett, förbisett att han därvid
kom i konflikt med en grundläggande jävsregel. Tingsrätten finner omständigheterna
vara sådana att Nilsson inte kan anses ha i sådan grad åsidosatt de
krav som åvilat honom som regementschef att ansvar härför bör komma i
fråga. Åtalet skall alltså ogillas.

JO Holstads vadetalan

JO Holstad vädjade mot tingsrättens dom och yrkade i huvudsaken att
Nilsson skulle dömas till ansvar för tjänstefel.

I en inlaga till hovrätten för Nedre Norrland anförde Holstad följande.

Tingsrätten har konstaterat att Nilsson åsidosatt vad som ålegat honom
enligt allmänna bestämmelser. Man tycks vidare mena att Nilsson vid det
påstådda tillfället gjort sig skyldig till tjänstefel. Så långt delar jag tingsrättens
uppfattning. Det begångna felet skulle dock enligt tingsrättens mening
inte vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar. Den uppfattningen delar
jag inte.

Det råder i och för sig inget tvivel om att det finns ett visst utrymme för att
underlåta att bestraffa tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken. Bestämmelsens
ordalydelse ger emellertid inte någon antydan om att ett sådant
utrymme finns. Som framhållits bl. a. i den juridiska litteraturen (se t. ex.
Beckman m. fl. Kommentar till Brottsbalken II s. 518 f.) måste därför den
diskretionära prövningsrätten som domstolarna har i detta sammanhang
hållas inom ganska snäva gränser. I förarbetena (se bl. a. NJA II1949 s. 64)
nämns som exempel på fall där ansvar inte bör komma i fråga endast ”smärre
rutinfel” och det fallet att en oviss eller svårtolkad regel åsidosatts. Nilssons
fall skall ses mot den angivna bakgrunden.

Enligt min uppfattning är Nilssons agerande inte jämförbart med de
nämnda exemplen. För det första rör det sig om ett åsidosättande av den
viktigaste och mest självklara av jävsreglerna, nämligen den att en befattningshavare
hos en myndighet inte får besluta i egen sak. Med tanke på syftet
med jävsreglerna - främst att upprätthålla allmänhetens förtroende för
beslutsfattarnas opartiskhet - kan ett regelbrott av detta slag normalt inte
anses som ett mindre eller obetydligt fel. När det gäller Nilssons fall måste
särskilt beaktas att hans beslut i sak var högst diskutabelt. För det fall han i
stället för att själv besluta hade överlämnat beslutsfattandet till en ojävig
handläggare hade den företagna lottningen av stugan sannolikt fått bestå.

En annan viktig omständighet att ta hänsyn till vid bedömningen av det
skedda är Nilssons tjänsteställning. Han var vid tiden för gärningen chef för
myndigheten i fråga. Av en myndighetschef måste man rimligen kräva att
han respekterar grundläggande regler för förvaltningsförfarandet.

I sammanhanget förtjänar också att påpekas att de försök som Nilsson
gjorde att skaffa Olsson en annan stuga avbröts av honom med anledning av
de tidningsartiklar som förekom om Nilssons handlande. Mot den bakgrunden
anser jag inte att Nilssons försök att skaffa en annan stuga åt Olsson kan
tillgodoräknas honom vid den straffrättsliga bedömningen av hans gärning.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att omständigheterna inte varit sådana
att Nilsson kan undgå ansvar för tjänstefel.

Hovrättens dom

Hovrätten fastställde den överklagade domen. Under rubriken domskäl
upptogs följande i hovrättens dom.

I hovrätten har Nilsson hörts på nytt. Han har därvid i huvudsak berättat
vad som finns antecknat i tingsrättens dom. Därutöver har han tillagt:
Regementet disponerade totalt tio stugor. Sju av dessa stod till personalorganisationernas
och befälskårernas förfogande och de tre övriga till regementschefens
förfogande. Mot bakgrund av att väg byggts mellan Kiruna och
Narvik och några av stugorna därmed blev mer lättillgängliga, tog han själv

initiativ till att göra en översyn av disponerandet av stugorna. Tillsammans
med personalorganisationerna beslutades att de sju stugor, som redan
tidigare disponerades av personalorganisationerna skulle kvarvara i den
ordningen. Beträffande de tre övriga, Pältsastugan, Agellhyddan och
Smörasken, bestämdes att de skulle stå direkt under regementschefen.
Pältsastugan skulle även i fortsättningen vara endast för regementschefens
disposition medan de två övriga fick hyras ut genom fortifikationsenhetens
försorg. Pältsastugan har alltid använts av regementscheferna under påskhelgen.
 Han har själv tillbringat tidigare påskar där. Han blev uppringd av sin
företrädare, som undrade om han och hans hustru kunde få disponera stugan
under påskhelgen 1984. Nilsson, som då inte kände till att han skulle bli
befordrad och bli chef för ett annat regemente, gav dem tillstånd till detta.
Han och hans hustru bestämde sig då för att fira påsken i Agellhyddan i
stället. Han uppsökte Inez Sundbom på fortifikationsenheten och omtalade
att han skulle ha Agellhyddan under påsken 1984. När han den 27 februari
1984 fick beskedet att Agellhyddan lottats ut blev han upprörd och sade till
Inez Sundbom att hon kunde omtala för Olsson att någon lottning kunde det
inte bli tal om. Han träffade strax därefter Olsson i korridoren. Han sade att
denne inte kunde få stugan under påsken och bad att få återkomma. Han
träffade därefter Olsson förmodligen ytterligare en gång i ärendet. Han
försökte kostnadsfritt ordna en annan stuga åt Olsson för påsken. Olsson har
för övrigt vid samtal som han haft med denne uppgett att han egentligen inte
ville disponera Agellhyddan under påsken utan att han var mest intresserad
av att vara där kring månadsskiftet april/maj.

I hovrätten har på åklagarens begäran Inez Sundborns vittnesmål vid
tingsrätten upplästs såsom det återgivits i tingsrättens dom.

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att Nilsson genom sitt ingripande
den 27 februari 1984 i handläggningen av uthyrningen av Agellhyddan
åsidosatt vad som ålåg honom enligt bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen.

I fråga om tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken har domstol enligt
praxis tillagts en viss diskretionär prövningsrätt huruvida ett fel i objektivt
hänseende är så ringa att det ej bör föranleda ansvar. Hovrätten delar därvid
den bedömning tingsrätten gjort. Vid prövningen bör enligt hovrättens
mening också räknas Nilsson till godo att han gjort vissa försök att skaffa
Olsson en annan stuga och att dennes egentliga önskemål synes ha varit att få
disponera Agellhyddan vid en senare tidpunkt. Hovrätten finner alltså, i
likhet med tingsrätten, att vad Nilsson låtit komma sig till last kan med
hänsyn till omständigheterna ej anses vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

9 Riksdagen 1987/88.2 sami. Nr 1

Regementschef har fattat beslut om avskrivning av
ersättningsmål, där han själv var part

(Dnr 378-1986)

I samband med JO Holstads inspektion av Skånska dragonregementet (P 2),
Uppmärksammades vid genomgången av rättsvårdshandlingarna bl. a. ett
ersättningsmål, vari regementschefen avskrivit en skada som vållats av
honom själv. I inspektionsprotokollet gjordes följande anteckning om
ärendet.

Genom en trafikolyckshändelse den 17 januari 1984 skadades en kronan
tillhörig personbil. Enligt en samma dag upprättad skadeanmälan - motorfordon
- fördes personbilen av översten Hans Nilsson. Reparationskostnaden
uppgick enligt faktura till 2 597 kr. Sedan protokoll i ersättningsmål
upprättats beslöt Nilsson den 27 april 1984 att staten skulle vidkännas skadan
och beloppet avskrevs därför.

Efter remiss avgav Nilsson yttrande och anförde bl. a. följande. Skadan
uppstod på grund av en felbedömning av fordonets läge i samband med
parkering. Han uppfattade det som en ringa förseelse. För att undvika för
mycket pappersarbete m.m. fann han det vidtagna förfarandet enklast.

I sitt beslut den 20 november 1986 anförde JO Holstad följande.

Vid skada i följd av trafik med motorfordon som tillhör eller nyttjas av
försvarsmakten skall bestämmelserna i militära rättegångslagen, militära
rättsvårdskungörelsen samt försvarets civilförvaltnings kungörelse med
föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m.
(AFSE) tillämpas. Detta innebär att den bestraffningsberättigade, när en
skada av ifrågavarande slag inträffat och händelsen inte redan utreds av
polisen, skall avgöra om det finns anledning att misstänka den militäre
föraren för brott. Vid misstanke om vårdslöshet i trafik eller annat brott, som
inte kan avgöras som disciplinmål, skall målet genast hänskjutas till åklagare
jämlikt 22 § militära rättegångslagen. Endast om det av omständigheterna
otvetydigt framgår att ansvarspåföljd inte kan komma i fråga får hänskjutande
underlåtas (AFSE 3.8).

Är det inte fråga om brottsligt förfarande skall saken handläggas som
ersättningsmål. Om skadan inte överstiger 1 500 kr., får den bestraffningsberättigade
ålägga ersättningsskyldighet jämlikt 58 § militära rättegångslagen.
Finner den bestraffningsberättigade däremot att staten bör bära förlusten,
får han besluta att avskriva beloppet, om detta inte överstiger 5 000 kr. (19 §
militära rättsvårdskungörelsen).

På ett regemente är det regementschefen som är bestraffningsberättigad
och därmed har han även behörighet att ålägga ersättningsskyldighet (jfr 13 §
första stycket 1 och 59 § militära rättegångslagen). Bestraffningsrätten avser
emellertid, som framgår av 12 § samma lag, endast underställd personal.
Bestraffningsrätten över en regementschef tillkommer enligt sistnämnda
paragraf jämförd med 3 kap. 4 § förordningen (FFS 1983:31) med tjänsteföreskrifter
för försvarsmaktens personal militärbefälhavaren. Redan mot den
bakgrunden var alltså Nilsson förhindrad att handlägga ärendet.

Till detta kommer att Nilsson fattade beslut i ett ärende där han själv var

part. I 16 § första stycket militära rättegångslagen föreskrivs att vad i
rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga delar gälla i
fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare. En domare är enligt 4
kap. 13 § rättegångsbalken jävig att handlägga mål bl. a. om han själv är part
eller eljest har del i saken. Om jäv föreligger får befattningshavaren enligt 4
kap. 15 § första stycket rättegångsbalken vidta endast sådan åtgärd i målet,
som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och inte innefattar
avgörande av målet. Nilsson var alltså även på grund av jäv förhindrad att ta
befattning med ärendet.

I den föreliggande situationen skulle Nilsson ha överlämnat ärendet till
militärbefälhavaren för utredning och prövning.

Jag finner det högst anmärkningsvärt att Nilsson handlade ärendet trots att
han rimligen måste ha insett att han var jävig. Jag har emellertid inte funnit
tillräcklig anledning att driva utredningen vidare. Jag har då beaktat bl. a. att
Nilsson numera är pensionerad.

Jag förutsätter att ersättningsfrågan nu underställs militärbefälhavaren för
utredning och prövning.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Fråga om synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet i ett
militärt ersättningsmål

(Dnr 377-1986)

I samband med JO Holstads inspektion av Skånska dragonregementet (P 2)
uppmärksammades vid genomgången av rättsvårdshandlingarna bl. a. ett
ersättningsmål som avsåg en förkommen vindrock. I målet hade ersättningsskyldighet
ålagts en värnpliktig trots att det med hänsyn till vad som uppgivits
om omständigheterna kring förlusten kunde ifrågasättas om det förelegat
synnerliga skäl enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen för skadeståndsansvar.
Anteckningar om ärendet gjordes i inspektionsprotokollet.

Omständigheterna i målet var följande. Värnpliktige meninge S. förlustanmälde
den 29 maj 1985 sin vindrock med foder. Förhör hölls samma dag
med S.

Enligt förhörsprotokollet uppgav S. följande.

Jag ryckte in 1984-10-15 till 4. komp. P 2 och utbildas till närskyddsman med
beräknad utryckning 1985-05-31.

1985-05-15 på morgonen åkte jag med fyra kamrater i en pltgb 903 varvid
jag förvarade vindrocken på sätet jag satt på. Vindrocken var komplett med
foder. Egentligen skulle vindrocken ha förvarats i ryggsäck, som vid detta
tillfälle fanns i en annan tgb, men med hänsyn till det kyliga vädret på
morgonen hade jag vindrocken med mig i stället.

Vid färd på kompaniplanen svängde föraren så häftigt att bilen välte och
lade sig på sidan. Härvid skadade jag ena knäet så illa att jag inte kunde
stödja på detsamma. Jag fick omgående transporteras till regementets
sjukhus. Ytterligare två man som var med i bilen uppsökte regementets
sjukhus. Vem som tog hand om mtrl vet jag ej, men vid återkomsten till
logementet vid 10.30-tiden frågade jag några kamrater på logementet om
mtrl. Jag fann mtrl uppburen och inlagd i mina skåp. En kamrat från

logementet hämtade mina skåpnycklar när jag var på sjukhuset P 2. Jag
kontrollerade ej att jag hade fått tillbaka allt och jag märkte ej om
vindrocken var borta eller ej. Därefter blev jag samma dag sjukskriven i
hemmet t. o. m. 1985-05-24. Vid återkomsten 1985-05-28 på morgonen
märkte jag ej något utan först vid inventeringen i dag på morgonen
1985-05-29. Jag har ej upptäckt någon åverkan på skåpen. Jag anmälde
omedelbart förlusten. Vindrocken har ej återfunnits trots kontroll med
kompaniets personal om någon tagit hand om den. Jag känner till utgivna
bestämmelser om vindrockens förvarande. Jag är ej villig att ersätta
förlusten.

Genom beslut den 10 juni 1985 ålades S. att ersätta staten med 384 kr.
Beslutet fattades av tjänsteförrättande regementschefen, överstelöjtnanten
Tom Dahlstedt, efter hörande av auditören, hovrättsrådet Georg Cronsioe.

Efter remiss anförde regementet i ett yttrande följande.

De överväganden som legat till grund för att ålägga S. ersättningsskyldighet
för förlorad vindrock är följande:

(1) Vindrocken skall förvaras i trosspackningen. 1 förevarande fall använde
S. vindrocken att sitta på. Om vindrocken förvarats på anbefallt sätt,
skulle risken för förlust varit mindre.

(2) S. återkom till logementet vid 10.30-tiden. Han fick då veta att några
kamrater tagit hand om utrustningen och lagt den i hans skåp. Trots detta
meddelande kontrollerade S. inte om han fått tillbaka allt och märkte således
inte om vindrocken var borta eller ej. Detta är den allvarligaste anmärkningen.

Om förlusten upptäckts redan vid denna tidpunkt, skulle det nämligen ha
funnits möjlighet att genast undersöka saken på komp. och förhöra de vpl
som tagit hand om S. utrustning vid olyckstillfället. Det är alltid lättare att
klara upp en förlust om denna anmäls på ett tidigt stadium. Detta har de vpl
fullt klart för sig.

(3) Även vid återkomsten från sjukskrivningen i hemmet 1985-05-28
underlät S. att kontrollera utrustningen. Förlusten upptäcktes först vid
inventering dagen därpå.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda förekommit har tjf regch funnit
synnerliga skäl föreligga att ålägga S. ersättningsskyldighet.

I sitt beslut den 11 juni 1987 anförde JO Holstad följande.

Frågan om S. var skyldig att utge ersättning för den förlorade vindrocken
var att bedöma enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). I detta lagrum
föreskrivs, att en arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med
hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter. Enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen
skall vid tillämpning av lagen med arbetstagare likställas bl. a. värnpliktig.

I förarbetena till 4 kap. 1 § skadeståndslagen uttalade föredragande
departementschefen bl. a. följande. Ersättningsskyldighet skall över huvud
taget föreligga endast om det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet föreligger mycket starka skäl att arbetstagaren själv helt eller delvis
skall gottgöra skadan. - Det synes mig mera sällan föreligga skäl att visa
större stränghet mot värnpliktiga och andra krigsmän i fråga om deras
ersättningsskyldighet för förkommen eller skadad materiel än som är avsedd

att i motsvarande hänseende tillämpas gentemot arbetstagare i det civila
arbetslivet. Att ersättningsskyldighet i sådant hänseende kan åläggas krigsman
av befattningshavare vid krigsmakten lär inte kunna föranleda något
annat bedömande. Förhållandena kan dock vara mycket varierande och
preventiva synpunkter kan motivera att man ställer förhållandevis höga krav
på aktsamhet från den militära personalens sida när det gäller vård och tillsyn
av vapen eller annan dyrbar materiel (prop. 1972:5 s. 407 och 653).

Frågor om ersättningsskyldighet för krigsmän för förkommen och skadad
militär materiel har i några fall prövats av högsta domstolen (NJA 1981
s. 302 I och II och NJA 1985 s. 75 I och II). Av rättsfallen får det anses
framgå bl. a. att det för ersättningsskyldighet i regel krävs att den materielansvarige
vållat skadan eller förlusten av ”grov” eller ”anmärkningsvärd”
oaktsamhet. Endast det förhållandet att vederbörande vid förvaringen
av stöldbegärlig egendom brutit mot givna föreskrifter utgör normalt inte en
tillräcklig grund för skadeståndsansvar.

Den lagstiftning om ett nytt militärt ansvarssystem, som trätt i kraft den 1
juni 1987, innebär inte någon ändring i de materiella skadeståndsreglerna.

I förevarande fall har regementet i sitt yttrande hit som skäl för beslutet att
ålägga S. ersättningsskyldighet anfört dels att han inte förvarat vindrocken på
anbefallt sätt dels att han underlåtit att kontrollera sin utrustning såväl då han
uppsökte sitt logement efter besöket på regementets sjukhus som när han
återkom från sjukskrivningen i hemmet.

För min del vill jag till en början nämna att JO i regel inte närmare
kommenterar myndigheternas bedömningar i sak. JO:s granskning är
nämligen i praktiken främst inriktad på en kontroll av att gällande
förfaranderegler respekteras. Ingripanden med anledning av felaktiga bedömningar
i sak brukar sålunda i regel reserveras för fall som kan anses
flagranta.

När det gäller det aktuella fallet vill jag inte påstå att det rör sig om någon
flagrant felbedömning. Jag vill ändå inte underlåta att redovisa vissa
invändningar som kan göras mot avgörandet. Utredningen ger visserligen
enligt min mening belägg för att den värnpliktige brustit i aktsamhet vid det
aktuella tillfället. Men även med beaktande av att han befunnit sig i
slutskedet av sin grundutbildning anser jag inte att han kan anses ha förfarit
grovt oaktsamt. Hans försummelse att inte kontrollera befintligheten av
materielen i samband med att han uppsökte logementet den 15 maj 1985
måste ses mot bakgrund av att han några timmar tidigare skadats vid en
trafikolycka. Sammantaget kan sägas att beslutet om ersättningsskyldighet
förefaller diskutabelt mot bakgrund av den restriktiva inställning till
värnpliktigas skadeståndsansvar som kommit till uttryck i lagtext, förarbeten
och domstolsavgöranden.

Jag vill tillägga att jag vid en tidigare inspektion av ett regemente tagit upp
frågan om de värnpliktigas ansvar för förkommen materiel. De synpunkter
som jag då lämnade finns redovisade i JO:s ämbetsberättelse 1983/84
s. 143 f.

Med dessa besked är ärendet avslutat.

Fråga om en bestraffningsberättigad chef har möjlighet att
inom ramen för tillrättavisningsinstitutet ändra en underlydandes
beslut i skärpande riktning

I samband med inspektion av ett regemente uppmärksammades ett tillrättavisningsärende
där en kompanichef ålagt en värnpliktig två dagars kompaniförbud
för tjänstefel. Regementschefen hade därefter upphävt kompanichefens
beslut och i stället ålagt den värnpliktige tre dagars kompaniförbud för
samma förseelse.

JO Holstad lät till protokollet anteckna följande. Ett beslut om tillrättavisning
skiljer sig i viktiga hänseenden från ett beslut om straff i egentlig
mening. Bl. a. gäller att beslutet om tillrättavisning inte vinner rättskraft på
samma sätt som en brottmålsdom. Om en bestraffningsberättigad får
kännedom om en förseelse för vilken en krigsman meddelats tillrättavisning
är han sålunda oförhindrad att hänskjuta målet till åklagaren eller att ålägga
krigsmannen disciplinstraff. Jag utgår då givetvis från att lagliga förutsättningar
i övrigt för sådana åtgärder föreligger. Och dessa möjligheter står
öppna för den bestraffningsberättigade även i fall då han uppmärksammats
på förseelsen genom den tillrättavisades begäran om omprövning av
tillrättavisningsbeslutet. Förbudet i 51 kap. 25 § rättegångsbalken mot
reformatio in pejus (förändring till det sämre) är sålunda inte tillämpligt på
tillrättavisningsinstitutet. En annan sak är att en viss återhållsamhet med
ändring till den tillrättavisades nackdel ändå är påkallad (jfr MO:s ämbetsberättelse
1950 s 220 och 1961 s 83). Den fråga som aktualiseras här är om den
bestraffningsberättigade också har möjlighet att inom ramen för tillrättavisningsinstitutet
ändra en underlydandes beslut i skärpande riktning. Enligt
min mening är det inte alldeles givet att en sådan möjlighet finns. Men om
den nu finns är det tydligt att man även här bör vara återhållsam med
ändringar till den tillrättavisades nackdel. Bl. a. bör det förebyggas att en
tillrättavisad avstår från en kanske befogad klagan enbart därför att han
genom att klaga riskerar att få en skärpt påföljd. En skärpning av en
tillrättavisning bör därför komma ifråga endast i sådana - sannolikt sällan
förekommande fall - då den som meddelat tillrättavisningen uppenbarligen
underskattat den aktuella förseelsens svårhetsgrad eller då det sedan
tillrättavisningen meddelats framkommit tidigare inte kända omständigheter
som motiverat en betydligt strängare syn på vad som förevarit.

Fråga om officers rätt att ta fingeravtryck av värnpliktiga.
Även fråga om felaktig förhörsmetod

(Dnr 1699-1986)

Vid inspektion av Älvsborgs regemente (115/Fo 34) uppmärksammades tre
militära brottmål där en officer, major Lennart Klevensparr, vid förhör med
värnpliktiga, som han misstänkte för bl. a. skadegörelse, felaktigt påstått att
kriminalpolisen säkrat fingeravtryck i en filmsal och i ett logement. Vidare
hade Klevensparr låtit de värnpliktiga lämna fingeravtryck.

JO Holstad lät inhämta yttrande från regementet över följande frågor.

1. Vilket rättsligt stöd för åtgärden att ta fingeravtryck hade Klevensparr?

2. Kan det godtas att ett militärt befäl lämnar felaktiga uppgifter på det sätt
som skedde i det aktuella fallet?

Regementet yttrade.

Något rättsligt stöd för åtgärden att ta fingeravtryck torde inte ha funnits.

Det är självfallet inte godtagbart att lämna felaktiga uppgifter på sätt som
skedde. Det oriktiga i förfaringssättet påtalades av auditören vid sammanträde
10.3.1986 med kompanicheferna.

Klevensparr uppgav i ett eget yttrande följande.

1. Undertecknad kände ej till bestämmelserna enligt 2 kap. 6 § i regeringsformen
och 37 § i militära rättegångslagen.

2. Det var fel av undertecknad att lämna felaktiga uppgifter.

Uppsåtet med mina vidtagna åtgärder var att ingen oskyldig skulle

drabbas.

Vid ärendets avgörande den 9 februari 1987 uttalade JO Holstad följande.

Beträffande bakgrunden till det skedda har Klevensparr i en anmälan den
14 februari 1986 till regementet lämnat en redogörelse av i huvudsak följande
innehåll. På morgonen samma dag mottog han en rapport om att några
värnpliktiga vid en avdelning av hans kompani haft en mindre fest på ett
logement föregående kväll. Han fick också veta att ett logement på ett annat
kompani hade skräpats ned och att skadegörelse hade ägt rum i filmsalen.
Vid lunchtid samma dag samlade han hela den berörda avdelningen för ett
”kollektivt förhör”. Tre värnpliktiga erkände att de varit onyktra vid
tjänstens början den 14 februari men ingen ville kännas vid någon skadegörelse.
 Inte heller vid ett separat förhör med dessa tre och med ytterligare en
värnpliktig fick han fram något erkännande av skadegörelsen. Senare på
eftermiddagen kallade Klevensparr till sig dessa fyra värnpliktiga och påstod
att kriminalpolisen hade säkrat fingeravtryck i filmsalen och i det nedskräpade
logementet. Han uppmanade också de värnpliktiga att lämna fingeravtryck
från en stämpeldyna på var sitt papper. De svarade att det var en
utmärkt idé och hoppades att därigenom bli friade från alla misstankar.
Fingeravtryck lämnades direkt.

För bedömningen av Klevensparrs åtgärd att ta fingeravtryck av de
värnpliktiga är bl. a. vissa regler i regeringsformen (RF) av intresse, i första
hand en föreskrift i 2 kap. 6 §. Föreskriften innebär att varje medborgare
gentemot det allmänna är skyddad mot ”påtvingat kroppsligt ingrepp” och
vidare mot "kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång”. Skyddet
är - med ett par undantag som inte är aktuella i detta sammanhang - inte
absolut. Det kan nämligen begränsas i enlighet med bestämmelser som finns i
2 kap. 12 § RF. Bestämmelserna innebär bl. a. att eventuella begränsningar i
princip måste göras genom lag.

Med kroppsligt ingrepp avses bl. a. sådana företeelser som brukar
betecknas som kroppsbesiktning. Enligt ett uttalande i förarbetena till 2 kap.
6 § RF kan tagande av fingeravtryck hänföras till denna kategori (SOU
1975:75 s. 358 f.). 128 kap. 14 § rättegångsbalken finns bestämmelser om att
fingeravtryck får tas av den som är anhållen eller häktad samt, om det behövs

för utredning av brott sorn kan medföra fängelse, även av annan. Närmare
bestämmelser finns i kungörelsen (1947:950) om fingeravtryck m. m. Av 5 §
kungörelsen framgår att det ankommer på undersökningsledare (i regel
åklagare) eller i vissa fall på polismyndighet att vidta en sådan åtgärd.

Enligt 37 § militära rättegångslagen har bestraffningsberättigad befattningshavare
rätt att i anledning av brott för vilket en underlydande är
misstänkt förordna om bl. a. kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt
lag tillkommer åklagare. Någon annan författningsbestämmelse som medger
en militär chef sådan befogenhet finns inte.

Det kan alltså konstateras att Klevensparr saknade rättsligt stöd för sin
åtgärd att låta ta fingeravtryck av de värnpliktiga, som han misstänkte för
skadegörelse.

Vad sedan angår bedömningen av att Klevensparr vid samtalet med de
värnpliktiga felaktigt påstått att kriminalpolis säkrat fingeravtryck i de
utrymmen där skadegörelse ägt rum kan ledning hämtas från rättegångsbalkens
bestämmelser om förundersökning. I 23 kap. 12 § rättegångsbalken
föreskrivs bl. a. att under förhör får inte användas otillbörliga åtgärder såsom
medvetet oriktiga uppgifter i syfte att framkalla en bekännelse eller ett
uttalande i viss riktning. Den nämnda bestämmelsen är visserligen inte direkt
tillämplig på den förevarande situationen. Men den ger vid handen att det vid
utredning av brott inte får förekomma att förhörsledaren medvetet vilseleder
den misstänkte för att få denne att erkänna. Klevensparr gjorde alltså fel
också i detta hänseende.

De fel som Klevensparr gjorde sig skyldig till är i och för sig betänkliga. Jag
har därför övervägt att gå vidare i saken. Klevensparr har emellertid medgivit
att han handlade felaktigt. Han har förklarat att syftet med åtgärderna var att
ingen oskyldig skulle drabbas. Av regementets yttrande hit framgår att
auditören redan den 10 mars 1986 vid ett sammanträde med kompanicheferna
påtalade det oriktiga i Klevensparrs förfaringssätt.

Mot den bakgrunden har jag inte funnit tillräcklig anledning att uppehålla
mig vidare vid det skedda.

Fråga om skiljande av värnpliktig från befattningsutbildning
vid flygvapnet m. m.

(Dnr 312-1987)

I ett ärende hos JO uppkom fråga huruvida de bestämmelser om skiljande av

en värnpliktig från befattningsutbildning, som utfärdats av chefen för
flygvapnet, harmonierar med värnpliktsverkets föreskrifter om vilken myndighet
som har att fatta beslut om ändrad uttagning av värnpliktiga. Ärendet
aktualiserade också frågan om värnpliktsverkets föreskrifter angående
kommunikation och besvärsrätt vid s. k. omfördelning av värnpliktig under
grundutbildning är förenliga med gällande lagregler.

En promemoria angående dessa frågor upprättades inom ombudsmannaexpeditionen.
 I promemorian anfördes i huvudsak följande.

En värnpliktig, L., klagade i ett brev till JO över att han skilts från
befattningsutbildning vid Flygvapnets Halmstadsskolor (F 14) och ett befäls
behandling av honom. Yttranden inhämtades från F 14 och från chefen för
flygvapnet.

Om L:s värnpliktsförhållanden kan nämnas följande. Genom beslut av
Nedre Norrlands inskrivningsnämnd togs han ut till en plutonsbefälsbefattning
som upprättandegruppchef (KM 711). Av den totala grundutbildningstiden
om 360 dagar skulle han fullgöra 150 dagar vid Jämtlands flygflottilj
(F 4) och 210 dagar vid F 14. Han ryckte in till F 4 den 7 januari 1985. Den 28
samma månad påbörjade han befattningsutbildning vid F 14/FSS. Efter
beslut av ett kollegium vid F 14/FSS bestående av bl. a. skolchefen skildes
han från denna utbildning den 28 maj 1985 och skickades tillbaka till F 4. Där
ändrades hans uttagning till arbetsgruppchef (NA 856). Han ryckte ut den 6
december 1985.

JO Holstad avgjorde ärendet (dnr 1579-1985) genom beslut den 18
december 1986. I beslutet uttalade JO bl. a. följande.

I ärendet har aktualiserats bl. a. frågan om kollegiet vid F 14/FSS enligt
gällande bestämmelser hade behörighet att i den ordning som skedde
fatta beslut om att skilja L. från utbildningen. Utredningen ger enligt
min uppfattning inte något klart besked på den punkten. Jag avser
därför att i ett särskilt ärende utreda den saken ytterligare. I detta beslut
begränsar jag min prövning till de frågor som L. själv tagit upp i sin
anmälan.

Grundläggande bestämmelser om värnplikt finns i värnpliktslagen
(1941:967). I lagen förutsätts att närmare föreskrifter i ett flertal hänseenden
skall meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.
Sådana föreskrifter har av regeringen meddelats bl. a. i kungörelsen
(1969:380) om de värnpliktigas tjänstgöring m. m. (TjK). I 70 § TjK
bemyndigas värnpliktsverket att meddela närmare tillämpningsföreskrifter
om inte annat följer av kungörelsen. Värnpliktsverket har med stöd av bl. a.
detta bemyndigande meddelat personalredovisningsföreskrifter (PRF).

Enligt 6 § värnpliktslagen skall en värnpliktig uttas för utbildning

a) vid försvarsgren eller vid truppslag eller vapenslag inom försvarsgren,

b) i särskild tjänst eller till särskild tjänstgöring,

c) till befattning eller grupp av befattningar, samt

d) vid förband eller utbildningsanstalt.

Ett uttagningsbeslut innefattar alltså bl. a. vilken befattning eller grupp av
befattningar inom en viss värnpliktskategori som den värnpliktige skall
utbildas till. Härav torde följa att varje ändring av en värnpliktigs befattning
är att bedöma som en ändrad uttagning. Med värnpliktskategori avses bl. a.
gruppbefäl, plutonsbefäl och kompanibefäl (jfr PRF 1 RG mom. 34). För en
värnpliktigs uttagning till viss befattningstyp används ibland beteckningen
”fördelning” (jfr PRF 1 RE mom. 44).

Beslut om uttagning fattas vid inskrivningsförrättning (12 § värnpliktslagen).
 Uttagningen kan ändras under eller efter grundutbildningen (jfr 22 §
värnpliktslagen). En värnpliktigs uttagning får ändras om den nya uttagningen
är lämpligare och om ändringen är meningsfull med hänsyn till den tid som
återstår av grundutbildningen. Ändrad uttagning bör endast i undantagsfall
ske under senare delen av grundutbildningen (PRF 1 RE mom. 21). Vid
ändring av uttagning för värnpliktig, som inte fullgjort grundutbildningen
och för vilken den ändrade uttagningen innebär ändrad utbildningsplats,
skall beaktas att vägande skäl erfordras. Skälen bör vara av sådan tyngd att
de - om de varit kända vid inskrivningsförrättning - skulle ha varit avgörande
för den värnpliktiges uttagning (PRF 1 RE mom. 24).

Beslut om ändrad uttagning fattas av värnpliktsverket eller av myndighet

som verket bestämmer (jfr 19 § värnpliktslagen). I PRF 1 har verket lämnat
föreskrifter om beslutanderätten i dessa ärenden. Såvitt avser frågor om
ändrad uttagning av andra skäl än medicinska framgår beslutsmyndigheterna
av RE mom. 30. Om ändringen innebär att en kompani- eller plutonsbefälsvärnpliktig
”nedgrupperas” är det enligt denna bestämmelse vederbörande
värnpliktskontor som har att fatta beslutet. I flertalet andra fall är det den
utbildningsredovisande myndigheten som är beslutsmyndighet. Inom Nedre
Norrlands militärområde har försöksvis beslutanderätten avseende ändrad
uttagning av vissa kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga delegerats till
utbildningsredovisande myndighet.

Innan ett beslut om ändrad uttagning fattas, skall den värnpliktige
underrättas om ändringens innebörd. Sådan kommunicering behövs dock
inte om den värnpliktige själv begärt ändringen (PRF 1 RE mom. 23). Ett
beslut om ändrad uttagning, som fattats under det att den värnpliktige fullgör
grundutbildning, kan överklagas till värnpliktsnämnden (19 § andra stycket
värnpliktslagen). Ett sådant beslut skall därför förses med besvärshänvisning
(PRF 1 RE mom. 23).

I avsnittet om ändrad uttagning/tillhörighet i PRF finns bestämmelser om
omfördelning till annan befattningstyp. En värnpliktig vars uttagning till en
viss värnpliktskategori ändras omfördelas också till viss befattningstyp inom
den nya kategorin. Men omfördelning kan enligt samma bestämmelser även
ske utan att den värnpliktige förs över till en annan värnpliktskategori. En
sådan omfördelning utgör enligt bestämmelserna inte någon ändring av
värnpliktsförhållanden (PRF 1 RE mom. 45 första och andra styckena). En
värnpliktig kan under grundutbildningen omfördelas till annan befattningstyp
bl. a. om han inte uppfyller angivna fordringar för befattningen (PRF 1
RE mom. 46). I bestämmelserna anges vidare att beslut om omfördelning till
annan befattningstyp ”sorn ej är förenad med ändring av värnpliktsförhållande”
fattas under grundutbildningen av utbildningsredovisande myndighet - i
förekommande fall efter samråd med eller efter förslag av krigsplacerande
myndighet (PRF 1 RE mom. 48). Innebörden av bestämmelserna tycks
vidare vara att det i ett sådant ärende inte är behövligt att före beslutet
underrätta den värnpliktige om ändringens innebörd och beslutet är inte
överklagbart (PRF 1 RE mom. 45 tredje stycket). Besvärshänvisning skall
inte lämnas (PRF 1 RE mom. 49).

Utbildningsredovisande myndighet är den myndighet som ansvarar för
utbildningsredovisningen av en enskild värnpliktig (PRF 1 RG mom. 38).
Utbildningsredovisning innebär bl. a. redovisning av värnpliktig under
tjänstgöring och beredning och i vissa fall beslut i enskilda värnpliktsärenden
(PRF 1 RT mom. 262). En förteckning över utbildningsredovisande myndigheter
finns i PRF 1 (bilaga RF 1.4). I regel är det den värnpliktiges
”hemförband” som är utbildningsredovisande myndighet. Om en värnpliktig
under grundutbildningen tillfälligt under längre tid än 14 dagar genomgår
utbildning eller tjänstgöring vid annan myndighet än där tjänstgöringen
påbörjas eller avslutas sker tillfällig utbildningsredovisning vid denna
myndighet (PRF 1 RT mom. 268).

Tillfällig utbildningsredovisning innebär enbart redovisning av den värnpliktiges
närvaro och deltagande i utbildning utanför ”hemförbandet” (PRF
1 RT mom. 267).

I Bestämmelser för utbildning vid flygvapnet, gemensamma utbildningsbestämmelser
(BUF GEM) avsnittet 8.7 finns regler om skiljande från
utbildning. Under punkt 1 föreskrivs att den elev som begär att få avgå eller
inte kan tillgodogöra sig utbildningen eller i övrigt visar sig olämplig för
fortsatt utbildning skall skiljas från utbildningen. Vidare sägs där att
grundbestämmelser för skiljande från utbildningen framgår för värnpliktiga

av PRF 1. Några bestämmelser i PRF 1 som uttryckligen behandlar sådana
frågor finns dock inte. I punkt 4 BUF GEM avsnitt 8.7 anges vem som fattar
beslut om skiljande från utbildning. Skiljande av en värnpliktig från
grundutbildning vid marklinje beslutas enligt denna bestämmelse av flottiljchef
(motsvarande).

Som inledningsvis har antytts kan det ifrågasättas huruvida vissa bestämmelser
i PRF 1 om omfördelning av en värnpliktig under grundutbildning och
i BUF GEM om skiljande från utbildning står i överensstämmelse med
värnpliktslagens regler.

Som tidigare nämnts sker enligt 6 § värnpliktslagen uttagning av en
värnpliktig inte endast till en viss värnpliktskategori utan även till en viss
befattning eller grupp av befattningar inom denna kategori. Av detta torde
alltså följa att varje ändring av en värnpliktigs befattning är att bedöma som
en ändrad uttagning. Detta torde innebära att den värnpliktige i enlighet med
bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) före beslutet måste
underrättas om uppgifter som tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och få tillfälle att yttra sig över dessa. Och den värnpliktige torde ha rätt
att besvära sig över beslutet hos värnpliktsnämnden enligt 19 § andra stycket
värnpliktslagen. Föreskrifterna i PRF 1 RE mom. 45 tredje stycket och
mom. 49 andra meningen tycks alltså inte vara förenliga med de nu angivna
lagparagraferna.

Ett beslut att skilja en värnpliktig från en viss befattningsutbildning torde i
regel leda till att den värnpliktige förs över till utbildning för en ny befattning.
I vissa fall föranleder ett sådant beslut även att den värnpliktige måste tas ut
till en annan värnpliktskategori. I enlighet med vad som tidigare gjorts
gällande torde alltså ett beslut om skiljande från utbildning i regel innebära
att den värnpliktiges uttagning ändras.

Värnpliktsverket har i 19 § värnpliktslagen givits rätt att utan någon
närmare begränsning delegera beslut om ändrad uttagning. Sådana delegationsbestämmelser
finns i PRF 1, bl. a. i RE mom. 30 och 48. Det är enligt
dessa bestämmelser i regel den utbildningsredovisande myndigheten som är
det beslutande organet. Härmed torde avses endast den ”ordinarie”
utbildningsredovisande myndigheten och inte en tillfälligt utbildningsredovisande
myndighet. Till skillnad från PRF 1 RT mom. 262 innehåller nämligen
mom. 267 inte någon föreskrift om ”beredning och i vissa fall beslut i
enskilda värnpliktsärenden”. Om den ändrade uttagningen innebär ”nedgruppering”
av en kompani- eller plutonsbefälsvärnpliktig är det emellertid
(bortsett från viss försöksverksamhet) vederbörande värnpliktskontor som
är beslutsmyndighet.

Mot den nu angivna bakgrunden är det tveksamt om bestämmelserna i
BUF GEM om beslutanderätten i fråga om skiljande av värnpliktiga från
utbildning är förenliga med värnpliktsverkets föreskrifter om delegation av
beslutanderätten i ärenden om ändrad uttagning i de fall då den värnpliktige
fullgör befattningsutbildning vid annan myndighet än den ”ordinarie”
utbildningsredovisande myndigheten. Enligt BUF GEM är det ju flottiljchefen
där utbildningen äger rum, dvs. den tillfälligt utbildningsredovisande
myndigheten, som fattar beslut i saken.

En korrekt tillämpning av reglerna synes i stället påkalla följande
förfarande. Om en myndighet finner att en värnpliktig, som tillfälligt
genomgår utbildning där, bör skiljas från denna utbildning skall myndigheten
ta upp frågan med den ”ordinarie” utbildningsredovisande myndigheten.
I regel kan den sistnämnda myndigheten då fatta beslut om att ändra den
värnpliktiges uttagning och föra över honom till en annan befattningsutbildning.
 Men om den värnpliktige är uttagen till kompani- eller plutonsbefäl och

han inte kan fullfölja utbildning till befattning inom respektive kategori utan
måste ”nedgrupperas” skall ärendet underställas värnpliktskontoret för
beslut. Beslutet skall föregås av kommunikation med den värnpliktige och
besvärshänvisning skall ges till värnpliktsnämnden.

Yttrande bör infordras från värnpliktsverket. I yttrandet bör verket ge sin
syn på frågan huruvida föreskrifterna i PRF om att vid ”omfördelning” av en
värnpliktig under pågående grundutbildning kommunicering inte behöver
ske före beslutet och att ett sådant beslut inte är överklagbart harmonierar
med bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen resp. i 19 § andra stycket
värnpliktslagen. Verket bör även yttra sig om huruvida bestämmelserna i
BUF GEM vem som beslutar om att skilja en värnpliktig från utbildning står i
överensstämmelse med av verket meddelade föreskrifter om delegation av
beslutanderätten angående ändrad uttagning av värnpliktiga?

I yttrande över promemorian anförde värnpliktsverket följande.

Föreskrifterna i PRF 1 är för närvarande föremål för en genomgripande
översyn. Arbetet innebär förutom eventuella ändringar, strykningar och
tillägg i sak även en strävan att uppdela textinnehållet i allmänna råd och
föreskrifter i enlighet med statsrådsberedningens direktiv.

Värnpliktsverket delar JO:s uppfattning att såväl ändring av värnpliktigs
befattning som skiljande av värnpliktig från utbildning är att anse som ändrad
uttagning enligt 6 § värnpliktslagen och att bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen
och i 19 § andra stycket värnpliktslagen således är tillämpliga.
Verket avser att i pågående översyn av PRF 1 göra erforderliga rättelser och
förtydliganden enligt följande.

o Föreskrifterna om omfördelning till annan befattningstyp upphävs och
ersätts i stället med en klarläggande upplysning om att varje ändring av en
värnpliktigs befattning är att bedöma som en ändrad uttagning.
o De uppgifter som ingår i utbildningsredovisning gäller oavsett om
utbildningsredovisningen sker vid ordinarie eller tillfälligt utbildningsredovisande
myndighet. Detta kommer att klargöras genom ett förtydligande
tillägg i kap RT.
o Bestämmelserna i kap RE om delegation av beslutanderätten i ärenden
om ändrad uttagning kommer att kompletteras med en föreskrift av
innebörd att tillfälligt utbildningsredovisande myndighet efter hörande av
ordinarie utbildningsredovisande myndighet äger besluta om ändrad
uttagning av värnpliktig som fullgör del av utbildningen vid myndigheten
under förutsättning att ärendet av andra skäl inte skall avgöras av annat
beslutande organ.

Ärendet remitterades därefter till chefen för flygvapnet (CFV). Denne
anmodades att yttra sig över frågan huruvida de bestämmelser som han
utfärdat om vem som beslutar att skilja en värnpliktig från utbildning står i
överensstämmelse med av värnpliktsverket meddelade föreskrifter om
delegation av beslutanderätten angående ändrad uttagning av värnpliktiga.
Det angavs att CFV även borde kommentera frågan om kollegiet vid
Flygvapnets Halmstadsskolor (F 14) hade behörighet att i den ordning som
skedde fatta beslut om att skilja den berörde värnpliktige från utbildningen
vid myndigheten.

Chefen för flygvapnet anförde i yttrande över remissen följande.

Försvarsmakten skall i fred inrikta verksamheten på att bygga upp krigsförband
och att förbereda förbandens användning för landets försvar.

Av förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten

framgår resp försvarsmyndighets program- och produktionsansvar m. m.

Verksamheten i fred (produktionen) inom försvarsmakten planeras och
genomförs för särskilda program. För den övergripande planeringen bildas
huvudprogram.

Huvudprogrammen delas i sin tur in i delprogram. Det finns fem
huvudprogram varav Flygvapenförband är ett och Gemensamma myndigheter,
 vari värnpliktsverket ingår, ett annat. Produktionen hänförs till produktionsområden.
 Det finns fyra huvudproduktionsområden, Ledning och
förbandsverksamhet är ett av dessa.

Värnpliktsverket har programansvar för delprogrammet Värnpliktsverket.
 Produktionen för delprogrammet Värnpliktsverket inom huvudproduktionsområdet
Ledning och förbandsverksamhet omfattar bl. a. inskrivning,
uttagning, fördelning, tillhörighet och inkallelse av värnpliktiga samt personalredovisning
inom försvarsmakten.

Chefen för flygvapnet har programansvar ifråga om huvudprogrammet
Flygvapenförband och svarar för produktionsledning och produktion för
huvudprogrammet Flygvapenförband inom huvudproduktionsområdet Ledning
och förbandsverksamhet.

Flygvapenmyndigheter på lägre regional och lokal nivå genomför sin
produktion för huvudprogrammet Flygvapenförband inom huvudproduktionsområdet
Ledning och förbandsverksamhet.

Produktionen styrs genom uppdrag. I uppdraget preciseras produktionen
genom att uppgifter anges och resurser anvisas. Om det behövs skall också
särskilda handlingsregler meddelas.

CFV har ansvaret för utbildningen inom flygvapnet. CFV utfärdar med
stöd av förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten
utbildningsbestämmelser med utbildningsmål anpassade efter de uppgifter
som skall lösas i krigsorganisationen.

CFV har givit F 14/FSS produktionsuppdraget att genomföra utbildning
avseende upprättandegruppchefer (KM 711). Särskilda handlingsregler har
meddelats (uppdraget gällande aktuellt ärende bifogas).

Av uppdraget framgår att värnpliktiga skall grundutbildas enl BUF VPL.
Dessa bestämmelser anger vad utbildningen skall innehålla och vilka
kunskapsmål som skall uppfyllas för resp befattning.

Av BUF VPL framgår också att under pågående utbildning främst skede
AB och B skall den värnpliktiges möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen
för krigsplacering fortlöpande bedömas.

Värnpliktig som ej kan tillgodogöra sig utbildningen i uttagen befattning
skall i första hand överföras till annan krigsanvändbar befattning eller efter
handläggning i granskningsnämnd ges ändrad uttagning.

Beslut att skilja elev från utbildning jml BUF GEM avser beslut inom CFV
ansvarsområde. En konsekvens av sådant beslut blir att värnpliktig i första
hand skall överföras till annan befattning i den befattningsnivå han är
uttagen. Härvid kommer värnpliktsverkets bestämmelser in i bilden. Förfarandet
vid tillämpningen av dessa i FV överensstämmer helt med den
beskrivning som framgår av bilaga 1 till rubricerad remiss, sid 5,3:e stycket.

I BUF GEM anges att beslut att skilja värnpliktig elev vid marklinje fattas
av flottiljchef (motsv). I aktuellt mål avses C F 14. C F 14 har delegerat
beslutanderätten till C FSS, som fattat beslutet enl gällande arbetsordning.

Vid ärendets avgörande den 23 juni 1987 uttalade JO Holstad följande.

Som närmare redovisats i den inom ombudsmannaexpeditionen upprättade
promemorian har värnpliktsverket i sina personalredovisningsföreskrifter
utfärdat bestämmelser om omfördelning till annan befattningstyp. Innebor -

den av bestämmelserna är bl. a. att ett beslut om en sådan omfördelning
”sorn ej är förenad med ändring av värnpliktsförhållande” inte behöver
föregås av någon kommunicering med den värnpliktige och inte är överklagbart.

På de skäl som anges i den nämnda promemorian anser jag att varje
ändring av en värnpliktigs befattning är att betrakta som en ändrad
uttagning. Vid handläggningen av sådana frågor gäller 17 § förvaltningslagen
(1986:223). Om en fråga om ändring av en värnpliktigs befattning väcks
under den värnpliktiges grundutbildning får ärendet sålunda inte avgöras
utan att den värnpliktige underrättats om de uppgifter som har tillförts
ärendet genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra
sig över dessa uppgifter. Och den värnpliktige har enligt 19 § andra stycket
värnpliktslagen (1941:967) rätt att överklaga beslutet hos värnpliktsnämnden.
 Är det uppenbart att beslutet gått den värnpliktige emot, skall han
därför enligt 21 § andra stycket förvaltningslagen underrättas om hur han
kan överklaga det.

Värnpliktsverket har i sitt remissvar förklarat sig dela den nu angivna
uppfattningen. Det kan alltså konstateras att verkets föreskrifter i angivna
hänseenden inte är förenliga med gällande lag. Verket har förutskickat att
man i en pågående översyn av personalredovisningsföreskrifterna avser att
göra erforderliga rättelser på de nu berörda punkterna. Jag utgår från att
verket omgående på lämpligt sätt informerar berörda myndigheter om
innehållet i detta beslut. Med dessa uttalanden lämnar jag den nu behandlade
frågan.

I den berörda promemorian har också ifrågasatts om de regler om
skiljande från utbildning, som finns i Bestämmelser för utbildning vid
flygvapnet, gemensamma utbildningsbestämmelser (BUF GEM) står i
överensstämmelse med värnpliktslagens regler och av värnpliktsverket
meddelade bestämmelser om delegation av beslut om ändrad uttagning.
CFV har i sitt yttrande hit gjort gällande, att ett beslut att skilja en elev från
befattningsutbildning är ett beslut inom hans ansvarsområde. CFV tycks
mena att han därför inte är bunden av några särskilda bestämmelser när det
gäller att reglera förfarandet vid ett sådant ärendes avgörande. Däremot
skulle enligt CFV värnpliktsverkets bestämmelser vara tillämpliga såvitt
avser de konsekvenser ett beslut om skiljande från utbildning kan få.

Enligt min mening är den ståndpunkt som redovisas i yttrandet från CFV
felaktig. Ett beslut om skiljande från utbildning kan uppenbarligen inte ses
isolerat. Om beslutet, vilket som regel är fallet, automatiskt får till följd att
den värnpliktiges uttagning måste ändras är skiljandet från utbildningen att
se som ett led i den ändrade uttagningen. I annat fall skulle bestämmelserna i
värnpliktslagen om ändrad uttagning och de därtill anknytande föreskrifter
som utfärdats av värnpliktsverket få en alltför begränsad räckvidd. Om en
myndighet finner att en värnpliktig, som tillfälligt genomgår utbildning där,
bör skiljas från denna utbildning skall myndigheten alltså ta upp frågan med
den ”ordinarie ” utbildningsredovisande myndigheten. I regel kan den
myndigheten då fatta beslut om att ändra den värnpliktiges uttagning och
föra över honom till en annan befattningsutbildning. Men om den värnpliktige
är uttagen till kompani- eller plutonsbefäl och inte kan fullfölja utbildning

till befattning inom respektive kategori utan måste ”nedgrupperas”, skall
ärendet underställas värnpliktskontoret för beslut. Först sedan ett beslut om
ändrad uttagning fattats av vederbörande myndighet får den värnpliktige
skiljas från utbildningen. Beslutet om ändrad uttagning skall föregås av
kommunikation med den värnpliktige och förses med besvärshänvisning till
värnpliktsnämnden.

Det är tydligt att de nu aktuella bestämmelserna i BUF GEM inte
överensstämmer med det nu redovisade synsättet. Bestämmelserna bör
därför ses över. En ändring av bestämmelserna bör lämpligen samordnas
med den komplettering av delegationsbestämmelserna rörande ändrad
uttagning som förutskickats i värnpliktsverkets remissvar.

Mot bakgrund av det sagda kan det också konstateras att beslutet att skilja
den värnpliktige från utbildningen vid F 14/FSS rätteligen skulle ha fattats av
Jämtlands flygflottilj med stöd av värnpliktsverkets bemyndigande i skrivelse
den 10 november 1981 angående försök med decentraliserad produktionsledning
inom Nedre Norrlands militärområde.

Eftersom de synpunkter jag nu redovisat kan äga tillämpning även
beträffande övriga försvarsgrenar översänder jag kopior av detta beslut till
cheferna för armén och marinen liksom till överbefälhavaren.

Värnpliktsverket och chefen för flygvapnet anmodas att snarast för
riksdagens ombudsmän redovisa sina åtgärder med anledning av detta
beslut.

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Hem för särskild tillsyn - en undersökning rörande vården och
behandlingen på hemmen

(Dnr 447-1986)

JO, som har som en viktig uppgift att följa tillämpningen av lagar och andra
författningar, har genomfört en undersökning av hur lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) tillämpas på olika håll i landet.

Som en första etapp i en sådan undersökning granskades ärenden om
omedelbara omhändertaganden enligt LVU. Undersökningen omfattade ett
representativt urval kommuner i landet och den avsåg de beslut om
omedelbara omhändertaganden, som fattats under första halvåret 1983.

Resultatet av undersökningen redovisades i beslut den 14 juni 1984 (JO:s
ämbetsberättelse 1984—85 s. 178).

Som en andra etapp i undersökningen granskades förhållandena för dels
de barn, som med stöd av LVU har beretts vård i annat enskilt hem än det
egna, dels för de barn som i samband med beslut om vård enligt 6 §
socialtjänstlagen (SoL) av socialnämnden har placerats i familjehem. Vid
undersökningens genomförande besöktes ett flertal kommuner i landet.

De iakttagelser som gjordes rörande socialnämndernas handläggning av
familjehemsärenden redovisades i beslut den 18 december 1985 (JO:s
ämbetsberättelse 1986-87 s. 138).

Många av de unga som omhändertas för vård med stöd av LVU behöver
särskilt kvalificerad vård och behandling. I 12 § LVU anges att för vård av
unga, som på någon grund som anges i 1 § andra stycket 2 p. eller tredje
stycket LVU behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, skall finnas hem
som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, socialstyrelsen beslutar om vilka hem som skall anses som
hem för sådan särskild tillsyn. Hemmen för särskild tillsyn har ersatt de
förutvarande ungdomsvårdsskolorna. Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet
för dessa institutioner från staten till landstingskommuner och
kommuner. F. n. finns i landet 24 sådana hem. Flertalet av dessa var tidigare
ungdomsvårdsskolor för vilka staten hade huvudmannaskapet fram t. o. m.
1982. De flesta av tillsynshemmen (20) finns söder om Gävleborgs och
Kopparbergs län.

Som en tredje och avslutande etapp av undersökningen om de LVUomhändertagna
barnens situation ansåg JO det viktigt att få en uppfattning
om hur hemmen för särskild tillsyn (§ 12-hemmen) ingår som en del av
socialtjänstens resurser för att bistå de unga. Vad som därvid framstått som
särskilt angeläget var att se vilka konsekvenser som huvudmannaskapsförändringen
medfört. Då vården vid hemmen rymmer långt gående befogenhe -

ter för personalen ägnades rättssäkerhetsaspekterna särskild uppmärksamhet.
 Det framstod även som angeläget att undersöka på vilket sätt vård vid
hem för särskild tillsyn ingår som en del av en under socialnämndens ansvar
sammanhållen vård och behandling.

Vid undersökningens genomförande har följande hem besökts: Hammargårdens
ungdomshem, Eknäs skolhem, Sillebo skolhem, Folåsa skolhem,
Stigbyskolan, Råby yrkesskola, Östra Spängs skolhem, Ryagårdens yrkesskola,
 Fagareds yrkesskola, Gräskärrs yrkesskola, Nereby skolhem, Brättegårdens
yrkesskola. Sundbo yrkesskola, Vemyra skolhem. Johannisbergs
skolhem och Strömsegården.

Vid besöken på hemmen har de inskrivna elevernas akter granskats. Även
utskrivna elevers akter har - fast i mindre omfattning - granskats. Samtal har
ägt rum med föreståndare och andra tjänstemän vid hemmen, som även
förevisat de olika avdelningar som funnits vid hemmet.

Inalles har 272 elevakter granskats. Av dessa rörde 216 ungdomar, som
bereddes vård på § 12-hemmet med stöd av LVU. Återstoden avsåg elever,
som i frivilliga former bereddes vård på hemmet. Av de granskade akterna
avsåg 205 pojkar och 67 flickor. I några fall har de vid besöken gjorda
iakttagelserna föranlett remiss till huvudmannen för utredning och yttrande.

Slutligen har genom en enkät till föreståndarna vid § 12-hemmen kompletterande
uppgifter inhämtats.

Sedan undersökningen slutförts anförde JO Tor Sverne i beslut den 31
mars 1987 sammanfattningsvis följande.

Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för de dåvarande
ungdomsvårdsskolorna från staten till landstingskommuner och kommuner.
Skolorna benämns numera hem för särskild tillsyn eller - enligt den
bestämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
som reglerar vården - § 12-hem. Hemmen fyller en mycket viktig funktion i
omsorgen om de unga som bäst behöver socialtjänstens insatser. Jag har vid
mina besök på hemmen särskilt fäst mig vid det starka engagemang som
personalen visar för att förbättra förhållandena för dessa unga. Det
bestående intrycket av min undersökning är att hemmen är väl ägnade att ge
grund för en varaktig förbättring av de ungas situation.

Det är därför med oro som jag har kunnat konstatera att det nuvarande
regelsystemet på sikt kan leda till en sådan förändring av verksamheten vid
dessa hem att möjligheterna att bistå de unga begränsas. Samhället kan
komma att ställas inför en resursknapphet som allvarligt äventyrar möjligheterna
att ge denna grupp unga de särskilda omsorger som de behöver.

Utgångspunkten för mina överväganden har varit den i förarbetena till
socialtjänstlagen klart uttalade målsättningen att hemmen för särskild tillsyn
skall finnas kvar som en särskilt kvalificerad resurs inom socialtjänsten för de
mest utsatta gruppernas behov.

De regler om resursansvar och planeringsansvar som socialtjänstlagen
innehåller har emellertid visat sig på sikt kunna äventyra en sådan målsättning.
 Det finns påtagliga risker för att de i lagstiftningen anvisade områdena
för en resursplanering är för små. Det framstår inte längre som lika
försvarbart att med landstingsområdet som bas hålla den kostnadskrävande
resurs som hemmen utgör för att tillgodose behoven hos de relativt sett få

10 Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nr 1

ungdomar som det är fråga om här Kraven på ett effektivt resursutnyttjande
driver fram en breddning av verksamheten så att resurserna kan tas i anspråk
för allt fler. Hemmens särskilda kompetens att möta de mest utsattas behov
kan gå förlorad. Den minskade kostnadstäckning som huvudmannen numera
får och det ökade kostnadsansvar som har lagts på kommunerna medverkar
till denna förändring.

Samtidigt som verksamheten vid hemmen för särskild tillsyn står inför
förändringar, som på sikt kan leda till en knapphet på resurser, läggs den
målsättningen fast att socialtjänsten skall ta ett ökande ansvar för de unga
lagöverträdarna. En förutsättning för sådana av statsmakterna uttalade
förväntningar sägs vara att socialtjänsten bibehålls vid sitt ansvar för att
genom särskilt anpassade, väl kvalificerade insatser kunna möta behoven hos
dessa unga. Det råder obalans mellan å ena sidan den målsättning som har
uttalats i fråga om de unga lagöverträdarna och å andra sidan de förändringar
som nu sker inom socialtjänsten.

Utvecklingen aktualiserar behovet av en breddning av basen för den
verksamhet som hemmen för särskild tillsyn skall bedriva. Det kan ifrågasättas
om inte landet bör indelas i större regioner för att på så sätt nå ett
tillräckligt underlag för att dessa särskilt kvalificerade insatser skall kunna
bibehållas som en resurs inom socialtjänsten. Behovet av ett centralt
intagningsförfarande bör uppmärksammas. Samtidigt bör förnyade överväganden
göras beträffande samhällets ekonomiska ansvar för denna begränsade
grupp.

Utvecklingen befinner sig enligt min mening nu i ett skede där det framstår
som i hög grad angeläget att regeringen i samråd med huvudmännen för
hemmen, personalen vid dessa hem och med förtroendemän och tjänstemän
hos socialnämnderna till överläggning tar upp de frågor som har berörts här.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas den grupp unga som befinner sig i
gränsskiktet mellan socialtjänsten och psykiatrin.

Min undersökning har således kommit att gälla den väsentliga frågan om
samhällets vilja och beredskap att möta behoven hos de unga, som behöver
särskilt kvalificerade insatser från samhällets sida. Det kan enligt min mening
inte accepteras att regelsystemet på sätt nu sker leder utvecklingen bort från
den grupp unga som systemet är satt att skydda.

Jag har vid min undersökning även ägnat rättssäkerhetsfrågorna särskild
uppmärksamhet. Mina iakttagelser i den delen har föranlett erinran i flera
hänseenden.

Jag har kunnat konstatera att det i flera fall brustit i noggrannhet vid
inskrivning av elev på hemmet. En tillfredsställande granskning av de
formella förutsättningarna för vården där har inte alltid skett. Detta framstår
som allvarligt mot bakgrund av det tvång som den unge kan underkastas på
hemmet. Mina iakttagelser ger mig anledning fästa socialstyrelsens uppmärksamhet
på behovet av enhetliga rutiner i detta hänseende.

Vidare har jag ansett mig böra framhålla vikten av att de domstolar som
prövar frågor om vård omedelbart underrättar hemmen om de domar eller
beslut som innebär att vården på hemmet skall upphöra. Det brister i dag i
domstolarnas rutiner för sådana underrättelser.

Det är givetvis angeläget att huvudmannen nära följer verksamheten vid

hemmen. För att ge grund för en sådan kontroll har föreskrivits en
underrättelseskyldighet från hemmet till huvudmannen, såvitt avser vissa vid
hemmet fattade beslut om tvångsingripanden. Jag har uppmärksammat
uppenbara brister i dessa beslut utan att detta har föranlett erinran av
huvudmannen. Mina iakttagelser i den delen ger mig anledning framhålla
vikten av att huvudmannen på sätt lagstiftningen förutsätter noga följer
verksamheten.

För att de kvalificerade insatser som ges på hemmen för särskild tillsyn bäst
skall kunna tas tillvara är en noggrann och omsorgsfull vård- och behandlingsplanering
nödvändig. Det måste finnas en nära samverkan mellan
socialnämnden och hemmet. Det bör i första hand ankomma på socialnämnden
att i en välstrukturerad plan redovisa de behandlingsskäl, som gjort
placeringen på hemmet nödvändig. Under behandlingen på hemmet bör en
fortlöpande återredovisning ske till socialnämnden. Inför vårdens avslutande
bör hemmet till ledning för nämnden redovisa hur behandlingen har utfallit
och vilket behov av fortsatta insatser från nämndens sida som föreligger. Jag
har funnit anledning framhålla vikten av en fastare samverkan mellan
socialnämnden och hemmet i detta avseende.

Som ett led i vården på hemmet får den unge tas in på en låsbar enhet. En
sådan enhet är genom sin personaltäthet och den lokalmässiga utformningen
särskilt inrättad så att den unge skall kunna stå under särskilt noggrann
tillsyn. Vård på sådan låsbar enhet får pågå högst två månader.

Av behandlingsskäl får vid flera hem den unge stanna kvar på en sådan
låsbar enhet under hela vårdtiden. Man låter därvid inom den angivna
tidsfristen med stöd av en undantagsregel vården övergå i öppnare former.

Det finns skäl som talar både för och emot en sådan ordning. Jag redovisar
mina överväganden i den delen och finner slutligen att detta är en fråga som
bör tas upp vid de överläggningar som enligt vad förut har sagts bör äga rum.

En central fråga gäller på vilket sätt den kunskap som personalen vid
hemmet får om den unge bäst skall kunna tas tillvara sedan behandlingen vid
hemmet avslutats. Enligt de regler som gällde tidigare hade hemmet ett
ansvar för den unge såväl under den tid som den unge vistades i som utom
skolan. Några regler som på så sätt skapar garantier för en effektiv eftervård
finns inte längre. Detta har lett till att hemmet i många fall efter utskrivning
helt förlorar kontakten med den unge. De stora värden som ligger i den
kunskap som har nåtts om den unge och i de relationer som har uppkommit
går helt förlorade. Vid många hem söker man i dag finna lösningar som
möjliggör en fortsatt kontakt med den unge. Bl. a. förekommer s.k.
eftervårdskontrakt. En förutsättning för sådana kontrakt är att socialnämnden
är villig att medverka. Många kommuner avhåller sig av kostnadsskäl
från att i en sådan ordning finna en form för eftervården.

Det framstår som i hög grad angeläget att de kunskaper och erfarenheter
som personalen vid hemmen får bättre tas till vara än vad nu är fallet. Jag har
därför ansett det särskilt angeläget att den frågan tas upp vid de överläggningar
som bör komma till stånd.

Hemmen för särskild tillsyn skall tillgodose kvalificerade behandlingsbehov
hos svårt störda ungdomar. De erfarenheter personalen når kan bättre
tas tillvara i en nära samverkan mellan hemmen.

Den undersökning som gjorts ger anledning till antagande att hemmen i
dag står isolerade från varandra. Från många håll framhålls att erfarenhetsutbyte,
 utbildning och vägledning starkt begränsats med den risk för standardsänkning
och ojämn vårdkvalitet detta kan leda till. Särskilt framhålls att
personalutbildningen eftersätts.

Det är nödvändigt att socialstyrelsen inom ramen för sin tillsynsfunktion
medverkar till en bättre kontakt mellan hemmen och att styrelsen verkar för
att personalen ges den utbildning och fortbildning som är nödvändig för att
hemmen skall kunna tillgodose behoven hos de mest utsatta ungdomarna.

Fråga om sekretesslagens bestämmelser åsidosatts inom
arbetet i de lokala narkotikagrupperna i Örebro län

(Dnr 292-1986)

RFHL har i klagomål till JO anfört bl. a.

På många håll i Örebro län har lokala narkotikagrupper inrättats. De skall ha
ansvaret för narkotikafrågan inom varje kommundel eller kommun. De är
sammansatta av företrädare för socialtjänst, skola, fritid, polis, frivård och
andra som är direkt involverade i kampen mot missbruket.

I ”Narkotikapolitiskt program för Örebro län” heter det:

Socialtjänstföreträdaren intar en särställning i den lokala gruppen genom de
krav socialtjänstlagen ställer upp. Huvudansvaret för informationssamlandet
läggs på socialtjänstföreträdaren. Sekretesslagens bestämmelser gäller vad
avser socialtjänstens begränsade möjligheter att lämna ut information om
enskilda. Representanterna i den lokala narkotikagruppen är alla personligt
utsedda av resp. socialnämnd eller kommundelsnämnd och gruppen sorterar
direkt under nämnden. Detta möjliggör för gruppens medlemmar att
sinsemellan diskutera enskilda klienter eller presumtiva sådana utan hinder
av sekretesslagen (s. 10-11).

RFHL framhåller att det i praktiken betyder att företrädare för myndigheter
och en oidentifierad kategori, som i normala fall inte har tillgång till
socialtjänstens sekretessbelagda uppgifter och som enligt sekretesslagen inte
skall ha tillgång till sådana uppgifter, såvida inte den enskilde lämnar sitt
samtycke, nu inom hägnet av särskilda kampgrupper anser sig fritt kunna
diskutera enskildas personliga förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län har efter remiss yttrat sig i ärendet.

JO Tor Sverne uttalade i beslut den 9 oktober 1986 följande.

Såsom länsstyrelsen framhållit råder sekretess mellan myndigheter samt
mellan självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Den
omständigheten att flera myndigheter samverkar i samrådsgrupper eller på
annat sätt påverkar inte sekretessen. Att deltagarna i gruppen utses av
nämnden saknar betydelse vid den bedömningen.

Utbyte av uppgifter om enskilds personliga förhållanden inom gruppen
kräver därför den enskildes samtycke. Föreligger inte sådant samtycke får
sekretessen brytas endast med stöd av bestämmelse i lag. Sådan bestämmelse
finns bl. a. i 71 § socialtjänstlagen.

Utredningen visar att inom samrådsgrupper i vissa kommuner uppgifter
lämnats om enskildas personliga förhållanden utan att samtycke härtill
lämnats. Annat lagligt stöd för förfarandet har såvitt framkommit inte
funnits. Jag kan således konstatera att samrådsgrupperna i dessa kommuner
åsidosatt sekretesslagens bestämmelser.

Sekretessreglerna har som ett viktigt syfte att upprätthålla den enskildes
förtroende för myndighetens verksamhet. Reglerna fyller en viktig funktion
inom verksamhetsområden, där insatser ofta förutsätter en nära kunskap om
enskildas personliga förhållanden, såsom inom socialtjänst och sjukvård.
Sekretesskyddet är också inom dessa områden särskilt starkt. Den enskilde
måste kunna känna trygghet för att de uppgifter han lämnar för att kunna få
behövlig hjälp inte kommer till utomståendes kännedom. Detta är av största
betydelse i en verksamhet som till stor del bygger på den enskildes egna
initiativ.

Inrättandet av särskilda samrådsgrupper i kommunerna kan vara ett
viktigt led i arbetet för att förebygga eller begränsa missbruk av beroendeframkallande
medel. För att allmänhetens förtroende för gruppernas verksamhet
inte skall rubbas är det emellertid nödvändigt att arbetet i grupperna
föregås av ingående diskussioner rörande de rättsliga förutsättningarna för
gruppernas verksamhet. Sekretessfrågorna måste därvid ägnas särskild
uppmärksamhet. Jag utgår från att dessa frågor tas upp till förnyade
överväganden med anledning av vad som har förekommit nu och att den
fortsatta verksamheten bedrivs med strikt iakttagande av sekretesslagens
bestämmelser.

Jag anser inte att vidare åtgärder från min sida nu är påkallade, varför jag
avslutar ärendet här.

Frågor rörande preliminärskatteavdrag vid utbetalning av
barnpension och barntillägg till kommun för kostnader för vård
i familjehem

(Dnr 560-1985)

Om en underårig genom en socialnämnds försorg får vård i ett annat hem än
det egna är föräldrarna skyldiga att delta i kostnaderna. Det belopp som
envar av föräldrarna skall bidra med får dock inte överstiga bidragsförskottet
(34 § socialtjänstlagen och 43 § socialtjänstförordningen).

Enligt 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring (AFL) har kommun rätt att
uppbära den folkpension som tillkommer barn eller ungdomar som vårdas i
familjehem. Däremot får kommuner inte tillgodogöra sig barnets tilläggspension
(ATP).

I allmänna råd från socialstyrelsen 1981:1, Rätten till bistånd, s. 87 f.,
uttalas bl. a. följande.

Även barnpension eller barntillägg enligt folkpensioneringen kan få uppbäras
av kommunen. Detta framgår av 10 kap. 3 § AFL (1962:381, med ändring
1980:623) samt 1 och 3 §§ i kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller
annan att uppbära folkpension (1962:393 i dess lydelse 1 januari 1982). Av

dessa bestämmelser följer att kommunen får uppbära barnpensionen eller
barntillägget om den unge på socialnämndens bekostnad under en hel månad
vårdas i familjehem eller hem för vård eller boende eller på annat sätt
åtnjuter vård eller försörjning med avgift som erläggs av kommunen.
Kommunen får uppbära så stor del av barnpensionen och/eller barntillägget
som svarar mot kommunens kostnader.

Barnpension utgår efter en avliden förälder och motsvarar vad föräldern
skulle haft att ersätta kommunen om han/hon levt. Barnpensionen uppgår
aldrig till högre belopp än bidragsförskottet. Den kan därför alltid i sin helhet
uppbäras av kommunen om den tillsammans med det barnbidrag som
kommunen uppbär och vad den andra föräldern kan erlägga inte överstiger
kommunens kostnader för barnet.

Barnpension från försäkringen för tilläggspension skall alltid utbetalas till
den enskilde, alltså till den som företräder barnet. Det är vårdnadshavaren
om inte särskild förmyndare eller god man utsetts att för barnets räkning
uppbära och förvalta barnets tilläggspension. Kommunen kan inte tillgodogöra
sig barnets tilläggspension.

Vid inspektion av socialförvaltningen i Malmö kommun uppmärksammades
följande.

Malmö allmänna försäkringskassa hade på framställan av socialförvaltningen
fattat beslut att ett barns folkpension skulle utbetalas till förvaltningen,
 att barnets tilläggspension skulle utbetalas till barnet och att avdrag för
preliminär skatt avseende hela pensionen skulle göras från tilläggspensionen.

I anledning härav aktualiserades från förvaltningens sida frågan hur
försäkringskassan respektive socialnämnden bör förfara i sådana fall där det
uppkommer skatt på den för socialnämnden tillgängliga barnpensionen.

Frågan är i dessa fall om kommunen skall ha rätt att uppbära folkpensionsbeloppet
ograverat och skatten för det sammanlagda beloppet tillåtas belasta
den ”skyddade” tilläggspensionsdelen eller om man bör räkna ut skatten för
det sammanlagda beloppet och kommunerna endast ha rätt att tillgodogöra
sig folkpensionen, efter att den på folkpensionen belöpande delen av skatten
har avdragits. Även andra förfaringssätt - såsom att tillämpa någon typ av
schablonregler - är tänkbara.

Från Svenska kommunförbundet inhämtades att man där haft många
förfrågningar från kommunerna om hur denna fråga borde lösas.

Yttranden inhämtades från socialnämnden i Malmö kommun, socialstyrelsen,
 riksskatteverket och riksförsäkringsverket.

JO Tor Sverne anförde i beslut den 2 september 1986 följande.

Barnpension i form av såväl folkpension som tilläggspension utbetalas till
barnet under det att barntillägg utbetalas till föräldern.

Vad först gäller barnpensionerna vill jag anföra följande.

I förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 s. 370) framhöll
departementschefen att hjälptagaren själv inte skulle behöva ersätta kostnader
för egen vård eller behandling och att detta innebär att barns tillgångar
inte skall få tas i anspråk i den mån de inte utgörs av underhållsbidrag från
föräldrar.

Reglerna att barnpension kan tas i anspråk för vårdkostnader kan synas stå
i strid med socialtjänstlagens regler om att ett barns tillgångar inte får
användas till sådant ändamål. Den frågan har emellertid varit föremål för
överväganden i flera sammanhang. Det rör sig om en politisk bedömningsfråga,
 i vilken jag saknar anledning att yttra mig. Det sist anförda gäller även

frågan om skatt skall påföras en enskild för pension som utbetalas till
kommun.

Socialutskottet har i sitt betänkande SoU 1979/80:44 s. 87 avvisat tanken
på att kommuner skall kunna uppbära ett barns tilläggspension för att få
täckning för sina vårdkostnader.

Detta innebär att ett barn som uppbär tilläggspension normalt sett bidrar
mindre till vårdkostnaderna än det skulle ha gjort om det bara uppbar
folkpension.

Mot denna bakgrund kan jag från allmänna synpunkter inte finna det
felaktigt att tilläggspension kan tas i anspråk för skatteavdrag även till den del
skatten avser folkpension.

Skulle så inte vara fallet skulle ju de barn som uppbär tilläggspension eller
har andra inkomster gynnas i än högre grad i jämförelse med dem som endast
uppbär folkpension.

Vad sedan gäller barntillägg äger det nyss sagda motsvarande giltighet. En
förälder med höga inkomster skulle gynnas i förhållande till en med låga
inkomster om barntillägget skulle tas i anspråk för preliminärt skatteavdrag.

Det nu anförda leder till att kommunen har rätt att ta ut ersättning för sina
vårdkostnader med belopp som svarar mot barnpension och barntillägg
enligt folkpensioneringen före skatt.

Vid angivna förhållanden och då utredningen visar att de rutiner som i dag
tillämpas står i överensstämmelse med lag saknar jag anledning att gå vidare i
saken. Jag avslutar därför ärendet.

Socialnämnds skyldighet att meddela beslut i ärende om
bistånd enligt socialtjänstlagen (SoL)

(Dnr 1871-1986)

Alkoholproblematikernas riksorganisation (ALRO) anförde i klagomål till
JO bl. a.

I flera fall har vi kunnat konstatera att våra medlemmar och andra avvisats då
de begärt bistånd i form av behandling på viss institution. Avslaget har
meddelats dem muntligt eller i mer eller mindre personliga brev från
vederbörande socialsekreterare. Allt tyder på att deras ärenden inte ens
blivit föremål för behandling i vederbörande sociala distriktsnämnd eller av
den som har delegationsrätt.

Vid klagomålen hade ALRO fogat kopia av ett brev enligt vilket en
biståndssökande - H. - utan att formellt beslut meddelats underrättats om att
hans ansökan inte kunde bifallas.

Yttrande inhämtades från socialnämnden i Göteborgs kommun.

I sitt yttrande anförde nämnden bl. a.

Varje kontakt med socialtjänsten kan inte betraktas som en formell ansökan
om bistånd enligt 6 § SoL. Detta skulle leda till ett stelbent och byråkratiskt
arbetssätt och motverka socialtjänstlagens intentioner om lättillgänglighet
och att inte registrera och dokumentera i onödan. Det måste vara möjligt att
genom lyhördhet och respekt för människors självbestämmanderätt uppnå

balans mellan rättssäkerhetskrav och ett praktiskt och smidigt arbetssätt.

I sitt remissvar anförde nämnden avslutningsvis att klagoärendet visade att
det kan vara svårt för den enskilde socialtjänstemannen att avgöra när en
sökande har rätt till ett formellt beslut i ett ärende och att nämnden avsåg att
göra distriktsnämnderna uppmärksamma på problemen.

I beslut den 27 februari 1987 anförde JO Tor Sverne.

Det är förvisso angeläget för socialtjänsten att verka så obyråkratiskt och
enkelt som möjligt. Det får dock inte ha till följd att de normala och för vår
rättsordning grundläggande reglerna sätts ur spel. Det är självklart att en
begäran från en enskild om bistånd skall resultera i beslut och att beslutet
skall kunna överklagas.

Det uppstår givetvis situationer då en enskild i stället för ett formellt beslut
får ett besked under hand. Sådana upplysningar kan t. ex. gälla efter vilka
normer nämnden fattar beslut i biståndsärenden. Är det inte helt klart att den
enskilde önskar endast upplysning skall hans begäran uppfattas som en
framställan om bistånd och således avgöras i ett beslut.

Jag finner således anledning att rikta kritik mot distriktsnämnden för det
sätt på vilket H:s ärende handlades. Med hänsyn till att socialnämnden avser
att vidta åtgärder som är ägnade att förhindra att saken upprepas finner jag
mig kunna avsluta ärendet här.

Verkställighet av dom om vård enligt 1 § lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU)

(Dnr 1355-1986)

F. är född 1968. Den 26 november 1985 beslöt ordföranden i Täby
socialnämnd att omedelbart omhänderta F. med stöd av 6 § LVU. Beslutet
fastställdes av länsrätten i Stockholms län. Socialnämnden beslöt den 18
december 1985 att hos länsrätten ansöka om vård med stöd av 1 § andra
stycket 2 p. LVU, eftersom F. utsatte sin hälsa och utveckling för allvarlig
fara bl. a. genom brottslig verksamhet. I dom den 17 januari 1986 lämnade
länsrätten socialnämndens ansökan utan bifall. Sedan nämnden fullföljt
talan förordnade kammarrätten den 2 april 1986, med ändring av länsrättens
dom, att F. skulle beredas vård enligt LVU. Domen, som enligt uppgift
delgavs F. den 3 april 1986, kunde inte verkställas eftersom F. höll sig undan.
Den 21 maj 1986 greps F. av polis, misstänkt för brott. Han begärdes häktad.
Den 23 maj 1986 fattade ordföranden i socialnämnden ånyo beslut om att F.
skulle omhändertas. Sedan F. försatts på fri fot efter en häktningsförhandling
den 26 maj 1986, överfördes han, med stöd av ordförandens beslut om
omhändertagande, till Bärby ungdomshem. Efter det att socialnämnden
återigen ansökt om att F. skulle beredas vård enligt LVU biföll länsrätten
genom dom den 2 september 1986 nämndens ansökan.

I klagomål hit anförde F:s föräldrar bl. a. följande.

När F. greps av polis den 21 maj 1986 fanns en plats vid Bärby

ungdomshem reserverad för honom. Trots att F. i och med gripandet hölls
under god uppsikt och vårdades i en narkotikafri miljö fann nämnden att
vården av F. inte kunde anses påbörjad. Kammarrättens dom förföll den 23
maj 1986. Detta hade till följd att frågan om vård av F. på nytt måste prövas i
domstol.

Yttranden inhämtades från socialnämnden i Täby kommun och socialstyrelsen.

Socialnämnden anförde bl. a.

Enligt 3 § LVU ska vården vara påbörjad inom fyra veckor från den dag
beslutet vunnit laga kraft. Enligt besked från kammarrätten vann beslutet
laga kraft den 24 april 1986 och vården skulle alltså vara påbörjad senast den
22 maj 1986. Av propositionen till socialtjänstlagen framgår att vård i
familjehem eller annat hem som avses i socialtjänstlagen ska ha inletts inom
ovan angiven tid. Vid telefonsamtal med socialstyrelsens lagbyrå den 22 maj
1986 bekräftades att vården måste inledas på en plats där socialtjänsten kan
ha inflytande över vården, vilket vi inte ansågs ha när F. var anhållen hos
polismyndigheten. Detta innebar att beslutet om vård ej längre gällde den 23
maj 1986. Vid samtal med åklagarmyndigheten den 22 maj 1986 ansåg den sig
ej kunna frige F. utan begärde honom häktad.

I beslut den 24 februari 1987 uttalade JO Sverne bl. a.

I frågan om LVU-vården kunde ha inletts under den tid F. satt anhållen vill
jag anföra följande.

I 3 § LVU stadgas:

Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har
vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

I förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1 s. 586) anför departementschefen
följande.

Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att nämnden ser till att vården
av den unge inleds så snart som möjligt efter rättens beslut. Nämnden bör
inte kunna hålla den frågan svävande under någon längre tid. Eftersom
grunden för beslutet om vård med stöd av LVU är att vård inte har kunnat
beredas i frivilliga former, ligger det i sakens natur att vården måste inledas
utanför den unges eget hem. En bestämmelse om att vården skall inledas
utanför den unges eget hem har tagits in i 11 § andra stycket. I förevarande
lagrum föreskrivs att rättens beslut om vård förfaller, om vården inte har
påbörjats inom fyra veckor från det att rättens beslut har vunnit laga kraft.
Det innebär således att vård i familjehem eller annat hem som avses i SoL
skall ha inletts inom den angivna tiden. Som regel kan den unge nås av
nämnden när beslutet skall verkställas. Är den unge inte omhändertagen och
vägrar han att inställa sig vid det hem där vård skall ges honom, kan enligt vad
som närmare framgår av 18 § socialnämnden påkalla polishandräckning. Det
kan emellertid i undantagsfall komma att inträffa att den unge hindrar
verkställigheten genom att hålla sig undan. Kan nämnden i sådant fall inte
bereda den unge vård inom den angivna tidsfristen förfaller beslutet. Detta
hindrar dock inte att ett nytt beslut kan fattas på samma grunder som det
tidigare beslutet. Dessa fall torde dock bli sällsynta.

Efter ett beslut om vård enligt LVU har socialnämnden ett ansvar för den
unge som normalt åvilar den unges föräldrar. Nämndens ansvar inträder så

snart nämnden får kontakt med den unge under sådana förhållanden att
vårdansvaret kan utövas.

De ovan citerade förarbetena ger närmast vid handen att vård måste
inledas på familjehem eller annat hem som avses i SoL. Så är inte fallet. Det
föreligger ingen tvekan om att vård enligt LVU kan inledas på bl. a. en
sjukhusinrättning. Det är vidare helt klart att ett frihetsberövande i form av
ett anhållande inte i sig bryter en påbörjad LVU-vård. Vård enligt LVU
förutsätter således inte att nämnden har oinskränkta möjligheter att bestämma
över den unge. Det bör vidare särskilt framhållas att ett frihetsberövande
i form av ett anhållande alltid är begränsat till en förhållandevis kort tid. På
grund av det nu anförda anser jag att en LVU-vård kan inledas under tid då
den unge är anhållen.

Enligt min mening förelåg således formella förutsättningar att inleda vård
enligt LVU när nämnden fick kännedom om att F. var gripen av polis. Därvid
borde såväl F. som polismyndigheten ha underrättats om att vården blivit
inledd.

Med hänsyn till den oklarhet om rättsläget som uppenbarligen rått anser
jag mig emellertid inte böra gå vidare i saken utan stannar vid dessa
uttalanden.

Fråga om när ett beslut om omedelbart omhändertagande
enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) verkställts

(Dnr 3243-1985)

I 8 § LVU stadgas att om länsrätt fastställt ett beslut om omedelbart
omhändertagande skall socialnämnd inom fyra veckor från den dag då
omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall
beredas vård med stöd av lagen.

I stadgandet anges vidare att omhändertagandet upphör bl. a. om ansökan
inte inges inom den angivna fristen.

Vid inspektion i oktober 1985 av socialförvaltningen i Halmstads kommun
framgick av handlingarna i en akt bl. a. följande.

Socialnämnden beslöt den 8 augusti 1985 jämlikt § 6 jämfört med § 1 andra
stycket punkt 2 LVU, att omhändertaga J. J. Hennes vistelseort var då
okänd.

Beslutet om omedelbart omhändertagande underställdes länsrätten, som
fastställde detsamma.

Den 12 augusti 1985 anlände J. J. till barnpsykiatriska kliniken i Halmstad.
Hon underrättades därvid om beslutet. J. J. avvek därefter från kliniken.
Nästa dag återkom hon till barnpsykiatriska kliniken där hon stannade kvar
till den 15 augusti. Sistnämnda dag fördes hon genom personal vid socialbyrån
till den institution där hon skulle vara placerad, nämligen Ungdomsmottagningen
i Göteborg.

Socialnämnden beslutade den 5 september 1985 att ansöka om vård.
Ansökan ingavs till länsrätten den 10 september 1985.

I en inom förvaltningen upprättad handling angavs följande.

Socialnämnden i Halmstad beslutade 850808 jml § 6 LVU jämfört med § 1:2
att omedelbart omhänderta J. J. Nämnden beslutade vidare att hon skulle
placeras på Brättegården så snart plats där kunde anvisas, samt att hon intill
dess skulle vara placerad på Ungdomsmottagningen i Göteborg, om detta
gick att ordna.

Vid tidpunkten för beslutet hade J. J. rymt från barnpsykiatriska kliniken i
Halmstad. Polishandräckning hade begärts. J. J. dök själv upp på barnpsyk
850812, varvid omhändertagandebeslutet verkställdes.

Fråga uppkom om den i 8 § LVU angivna tidsfristen för ingivande av
ansökan om vård skulle beräknas med utgångspunkt från den dag då J. J.
kom till barnpsykiatriska kliniken eller från den senare dag då hon genom
socialförvaltningens försorg fördes till ungdomsmottagningen i Göteborg.

Yttrande inhämtades av socialnämnden.

I sitt yttrande anförde nämnden bl. a.

Verkställigheten av omhändertagandet påbörjades först den 15 augusti,
när J.J. placerats där nämnden föreskrivit att omhändertagandet skulle
verkställas, dvs. på ungdomsmottagningen i Göteborg. - Barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken är en institution som ingår i hälso- och sjukvårdsorganisationen.
 Verksamheten där styrs av för dessa inrättningar särskild
lagstiftning. Fråga är om verkställigheten av omedelbart omhändertagande
enligt LVU kan inledas och tillämpas där.

JO Sverne anförde i beslut den 18 september 1986 följande.

Av förarbetena till LVU framgår att den tidsfrist som anges i 8 § LVU skall
räknas från det s. k. faktiska omhändertagandet och att fristen syftar till att ge
garanti för att ett omhändertagande inte består under längre tid än som
oundgängligen behövs.

Något entydigt besked när ett omhändertagande får anses verkställt - dvs.
när ett faktiskt omhändertagande ägt rum - ges emellertid inte i förarbetena
till LVU.

Jag vill se saken på följande sätt.

Vid ett beslut om omedelbart omhändertagande har socialnämnden
påtagit sig ett ansvar för den unge, som i mycket motsvarar det som normalt
åvilar den unges föräldrar. Nämndens ansvar för den faktiska vården inträder
så snart nämnden får kontakt med den unge under sådana förhållanden att
vårdansvaret kan utövas.

Den omständigheten att den unge är intagen på sjukhus medför inte att
nämndens ovan angivna ansvar faller bort. Det sist anförda får särskild tyngd
i fall som det nu aktuella där den unges behov av sjukvård har en direkt
anknytning till de missförhållanden som föranlett beslutet om omhändertagande.

Den omständigheten att nämnden inte ändrat sitt preliminära placeringsbeslut
har i detta sammanhang ingen självständig betydelse.

Det nu sagda ger i det aktuella ärendet vid handen att omhändertagandet
får anses verkställt den 12 augusti 1985.

Vid detta förhållande skulle således beslutet om omedelbart omhänderta -

gande ha upphört när nämnden den 10 september 1985 gav in sin ansökan om
vård till länsrätten.

Denna bedömning står väl i överensstämmelse med tanken på att ett
omhändertagande inte skall bestå längre än vad som oundgängligen erfordras.

Med hänsyn till den osäkerhet som rått i frågan om när ett omhändertagande
enligt LVU skall anses verkställt finner jag inte skäl att gå vidare i saken.
Jag avslutar därför ärendet.

Om länsstyrelses utredningsansvar i ärende enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) - särskilt frågan om
vilken betydelse som skall tilläggas ett i ärendet avgivet
läkarintyg

(Dnr 3240-1985)

Socialnämnden i Upplands Väsby kommun anmälde den 28 juni 1985 till
länsstyrelsen i Stockholms län behovet av vård enligt LVM för A.

Länsstyrelsen i Stockholms län beslöt om läkarundersökning. Sådan
undersökning utfördes av överläkaren Lars Sjöstrand. Sjöstrand utfärdade
den 1 augusti 1985 ett intyg på det av socialstyrelsen fastställda formuläret.

Länsstyrelsen, som inte själv verkställde utredning i ärendet, uttalade
härefter i skrivelse till socialförvaltningen i Upplands Väsby kommun
följande.

Efter fullgjord utredning konstaterar länsstyrelsen att A. har ett fortgående
missbruk av såväl alkohol som biandmissbruk.

A. har på länsstyrelsens begäran handräckts av polis till läkarundersökning.
 Av läkarintyg, utfärdat av överläkare Lars Sjöstrand vid Mariamottagningarna,
 framgår att A. har ett omfattande missbruk som i sig gör att det
föreligger ett vårdbehov. Emellertid har dr. Sjöstrand ej vid läkarundersökningen
kunnat finna att missbruket givit upphov till sådana fysiska eller
psykiska skadeverkningar att man kan hävda att patienten på grund av sitt
missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara till följd av
missbruket. Det kan ej heller hävdas att det föreligger risk enligt samma
läkarintyg för att patienten för närvarande skall komma att skada någon
närstående till följd av sitt missbruk.

Sammanfattningsvis konstateras således att A. till följd av missbruk av
framför allt alkohol har ett klart uttalat vårdbehov. Då det saknas medicinska
grunder för att styrka ett trängande vårdbehov enligt LVM samt då
missbrukaren ej utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara
avskriver länsstyrelsen ärendet.

Socialnämnden i Upplands Väsby kommun anförde i anmälan till JO bl. a.
följande.

Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta vårdansvaret.

A., som är född 1956, har sedan lång tid tillbaka missbrukat såväl alkohol
som narkotika. Socialtjänsten har vid ett flertal återkommande tillfällen
försökt förmå A. att genomföra frivilliga stödinsatser samt institutionsplacering
för att på så sätt bryta sitt missbruk. Detta har emellertid visat sig vara
gagnlöst.

Mot denna bakgrund har socialnämnden vid två tillfällen anmält ärendet
till länsstyrelsen som är utredningsansvarig. Socialnämndens bedömning för
anmälningarna har varit att A. har haft ett fortgående missbruk, att behövlig
vård ej kunnat beredas på frivillig grund och att det föreligger ett trängande
vårdbehov. Därtill kommer hotfullt uppträdande mot modern, vilket
inneburit rädsla för henne att återvända hem.

Länsstyrelsen instämmer i socialnämndens bedömning med undantag av
”det trängande vårdbehovet”. Motiveringen till detta är enbart läkarens
utlåtande.

Läkaren gör dock en mycket snäv medicinsk bedömning av A:s missbruk.
Länsstyrelsen har enligt socialnämndens förmenande inte fullgjort sin
utredningsskyldighet och därmed inte försökt göra en total social bedömning
huruvida A. har ett trängande vårdbehov eller ej.

Socialnämnden ifrågasätter om länsstyrelsen kan underlåta att genomföra
en egen utredning som skall innehålla en bedömning av A:s totala sociala
situation och inte enbart gälla behovet av medicinsk vård. Om JO finner att
länsstyrelsen kan underlåta utredning och underlåta att föra ärendet till
länsrätten för prövning måste en lagändring ske. Annars kan kommunen inte
fullfölja sitt yttersta vårdansvar enligt socialtjänstlagen.

Klagomålen remitterades till socialstyrelsen, som verkställde utredning och
avgav yttrande. Länsstyrelsen bemötte vad socialstyrelsen anfört.

I beslut den 25 augusti 1986 uttalade JO Sverne härefter följande.

Förutsättningarna för vård enligt LVM anges i 2 och 3 §§ LVM.

I 2 § uppställs de grundläggande kraven dels att den enskilde till följd av
fortgående missbruk skall vara i trängande behov av vård, dels att insatser
enligt socialtjänstlagen eller annan lag inte kan tillgodose hans vårdbehov.

Med trängande vårdbehov avses enligt förarbetena att det skall föreligga
en allvarlig missbruksbild, som kräver snabba och kraftfulla insatser för att
bryta en ogynnsam utveckling. Missbruket måste således vara förhållandevis
intensivt och regelbundet. Missbruket skall vara av den omfattningen att
missbrukaren är i omedelbart behov av vård. Omständigheterna skall vara
sådana att den vården inte kan ges honom med stöd av annan lagstiftning.

Dessa allmänna förutsättningar kompletteras genom bestämmelserna i
3 §. Vård enligt lagen får beslutas om den enskilde till följd av missbruket
a) utsätter sin psykiska eller fysiska hälsa för allvarlig fara eller b) kan
komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Båda situationerna
utmärks enligt förarbetena främst av att den enskilde till följd av ett
okontrollerbart missbruk hamnat i eller riskerar att råka i en nödsituation
som hotar hans hälsa eller välfärd. Enligt 3 b) gäller vidare att också fara för
att missbrukaren kan komma att allvarligt skada någon närstående kan
utgöra skäl för beslut om vård enligt lagen.

Det bör således uppmärksammas att 3 § förutsätter ett ställningstagande
inte bara till frågan om missbrukaren befinner sig i en akut nödsituation utan
även till om missbrukaren till följd av missbruket utsätter sig för risk att
hamna i en sådan nödsituation. Ett ställningstagande till den senare frågan
förutsätter således en bedömning av konsekvenserna av ett fortsatt missbruk.

Det åligger länsstyrelsen att utreda om det finns skäl för vård enligt LVM
och i sådant fall göra ansökan till länsrätten. Till ledning för sin bedömning

skall länsstyrelsen inhämta intyg av läkare, vilket intyg skall åtfölja ansökan
till länsrätten. Enligt 5 § skall i sådant läkarintyg anges missbrukarens
aktuella hälsotillstånd. Det bör således ankomma på läkaren att i intyget
lämna en redogörelse för missbrukarens hälsotillstånd och göra en allmän
bedömning av hans vårdbehov och av vilka åtgärder som behövs. Av
läkarintyget bör också framgå om lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) är tillämplig och om vården bör inledas på
sjukhus.

Ett läkarintyg aktualiseras så snart anmälan från socialnämnden har
kommit in till länsstyrelsen. I sin begäran om läkarintyg överlämnar
länsstyrelsen anmälan från nämnden samt uppgift om egna iakttagelser, om
länsstyrelsen sammanträffat med missbrukaren eller eljest gjort en egen
utredning. I normalfallet åtföljs emellertid begäran om läkarintyg endast av
anmälan från nämnden.

Det kan således redan nu konstateras att läkaren för sin bedömning endast
har de uppgifter som missbrukaren eventuellt själv lämnar samt det
begränsade underlag som utgörs av socialnämndens ofta summariska sammanfattning
av missbrukarens situation. Den omfattande och noggranna
utredning om missbrukaren, som i det läget ofta finns hos socialnämnden, är
således inte tillgänglig för läkaren. Läkarens möjligheter att göra en
bedömning som sträcker sig utöver missbrukarens aktuella fysiska eller
psykiska vårdbehov är således begränsade. Det torde inte heller ha förutsatts
att det skall åligga läkaren att med en noggrann social utredning som grund
göra den prognos som bestämmelserna i 3 § LVM förutsätter.

Socialstyrelsen har enligt uppdrag fastställt formulär för läkarintyg.

Som framgår av den tidigare redovisningen upptar formuläret under fem
punkter den bedömning som läkaren har att göra. De tre första punkterna i
formuläret ansluter till 2 § LVM och innefattar således ställningstagande till
frågan om det föreligger sådant trängande behov av vård som anges där. Till
ytterligare komplettering av den bedömningen skall läkaren vidare svara på
om det trängande vårdbehovet har sin grund i ett fortgående missbruk.

De båda övriga punkterna i formuläret ansluter till förutsättningarna för
vård enligt 3 §. Läkaren skall således svara på om den enskilde utsätter sin
fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara till följd av missbruket eller om
missbrukaren kan komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Det har sålunda genom formuläret lagts i läkarens hand att på ett oftast
ofullständigt underlag ta ställning till om förutsättningar för vård enligt LVM
föreligger.

Detta framstår som desto allvarligare då i den praktiska tillämpningen
läkarintyget ofta blir bestämmande för den fortsatta handläggningen hos
länsstyrelse och länsrätt. Jag har således uppmärksammat fall då länsstyrelse,
sedan läkaren inte funnit att samtliga förutsättningar för vård enligt LVM är
uppfyllda, ansett fortsatt utredning opåkallad, men också fall då länsrätt i en
sådan situation anmodat länsstyrelsen att återkalla en redan gjord ansökan.

En sådan tillämpning utgår enligt min mening från en uppenbar felsyn.

Kravet på läkarintyg har tillkommit i den avsikten att komplettera
utredningen vid länsstyrelsen med en redogörelse jämväl för missbrukarens

aktuella hälsotillstånd främst med avseende på hans behov av somatisk eller
psykiatrisk vård. Däremot har avsikten inte varit att läkaren på det
begränsade utredningsmaterial som står honom till buds skall göra en
fullständig bedömning av om förutsättningar för vård enligt LVM föreligger.

Ett ställningstagande till frågan om förutsättningarna för vård såsom de
beskrivs i 3 § föreligger förutsätter en noggrann social utredning om
missbrukarens situation. Den utredningen, som bör ske i nära samarbete
med socialnämnden, måste omfatta den tid under vilken missbruket har
pågått, vilka insatser som har gjorts för att avbryta missbruket, resultatet av
dessa insatser samt vilken sannolikhet som föreligger för fortsatt allvarligt
missbruk och konsekvenserna av detta. Visar utredningen att fortsatta
frivilliga insatser är meningslösa och kan det antas att missbruket kommer att
fortsätta om vård inte ges ankommer det på länsstyrelsen och i sista hand på
rätten att efter egen utredning och med den ledning ett läkarintyg kan ge
bedöma vilka risker detta kan innebära för missbrukarens hälsa.

På motsvarande sätt bör det ankomma på länsstyrelsen att efter hörande av
missbrukaren och den som i övrigt berörs och med en i övrigt noggrann
utredning som grund ta ställning till om missbrukaren kan komma att
allvarligt skada någon honom närstående. Det är närmast en självklarhet att
läkarens ställningstagande i den delen inte ensamt kan bli avgörande för den
fortsatta handläggningen av ärendet.

Vad som förekommit vid handläggningen av ärendet vid länsstyrelsen i
Stockholms län ger grund för antagande att länsstyrelsen okritiskt accepterat
de slutsatser som läkaren dragit och därför ansett vidare utredningsåtgärder
från länsstyrelsens sida opåkallade.

Jag anser mig inte kunna godta länsstyrelsens handläggning av ärendet.
Det hade enligt min mening ålegat länsstyrelsen att verkställa utredningen i
ärendet och därefter - med den ledning som läkarintyget kunnat ge - ta
ställning till om skäl för ansökan till länsrätten förelegat.

De iakttagelser som jag har gjort beträffande handläggningen av ärenden
enligt LVM ger mig anledning ifrågasätta om formuläret för läkarintyg har
fått en lämplig utformning. Enligt min mening bör formuläret anpassas till
den utredningssituation som föreligger hos läkaren och således uppta besked
om missbrukarens aktuella hälsotillstånd och om behovet av vård. Enligt min
mening bör det inte åläggas läkaren att redovisa ställningstaganden i frågor
som kräver ett vida större utredningsunderlag än det vilket som regel finns
tillgängligt hos läkaren. Jag får därför genom översändande av ett exemplar
av detta beslut fästa socialstyrelsens uppmärksamhet på frågan.

De iakttagelser som jag har gjort vid granskningen av ärenden enligt LVM
ger mig också anledning ifrågasätta en ändring av grunderna för vård enligt
LVM. Det bör enligt min mening klarare framgå att de allvarliga sociala
skadeverkningar för missbrukaren, som ett fortsatt missbruk kan få, skall
vinna beaktande vid bedömningen av behovet av vård enligt LVM. Jag
översänder därför också ett beslut till socialberedningen för beaktande.

Verkställighet av beslut om vård enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) m. m.

(Dnr 2358-1985)

Enligt 6 § första stycket LVM ankommer det på socialnämnden att föranstalta
om verkställighet av rättens beslut om vård. Enligt andra stycket upphör
emellertid beslutet om vård att gälla, om inte vården har påbörjats inom två
veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Genom dom den 20 juni 1985 biföll länsrätten i Stockholms län en ansökan
om att en man vid namn H. skulle beredas vård enligt LVM. Länsrätten
förordnade att domen skulle gälla omedelbart. H. överklagade domen hos
kammarrätten i Stockholm. Sedan han återkallat besvären avskrev kammarrätten
målet den 16 augusti 1985. Kammarrättens beslut sändes till H. i
lösbrev.

Solna socialnämnd, som bar ansvaret för verkställigheten av länsrättens
dom, kunde inte nå H. Nämnden påkallade biträde av polis. H. omhändertogs
av polis den 13 september 1985 och fördes påföljande dag till Östfora
behandlingshem. Föreståndaren för behandlingshemmet Jan-Erik Albäck
fann att tiden för verkställighet utgått, varför H. ej togs emot för vård.

Albäck har under hänvisning till vad som förekommit hos JO anfört
klagomål mot socialnämnden för att nämnden brustit i kontroll av att de
formella förutsättningarna för verkställighet var uppfyllda. Enligt Albäcks
mening borde nämnden ha återkallat begäran om handräckning sedan tiden
för verkställighet utgått.

Klagomålen remitterades till socialnämnden i Solna kommun som instämde
i att tiden för verkställighet utgått när H. omhändertogs och att
handläggningen därför varit felaktig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i remissvar uttalat, att rättens beslut om
vård vinner laga kraft först sedan den enskilde fått del av beslut om
avskrivning med anledning av hans återkallelse av besvär. Då H. - såvitt
visats - inte fått del av beslutet, har bestämmelserna i 6 § inte utgjort hinder
mot verkställighet.

Länsstyrelsen framhåller emellertid i sitt yttrande att ett beslut om vård
rimligtvis inte kan vara verkställbart hur länge som helst och anför.

Frågan om när man kan anse att ett beslut om vård meddelades för så lång tid
sedan att en verkställighet måste te sig olämplig är svår att besvara. Klart
synes dock vara att den tid som i detta fall förflutit mellan kammarrättens
beslut 1985-08-16 och polisens omhändertagande 1985-09-13 alls inte i sig kan
föranleda att man kan anse det olämpligt att låta verkställa beslutet om vård,
eftersom delgivning ofta kan dra ut i tiden.

Länsstyrelsen tar vidare upp frågan om hur socialnämnd skall få del av domar
i LVM-mål och underrättelser att avgöranden vunnit laga kraft. Länsstyrelsen
anför.

Vad härefter angår frågan om hur socialnämnd lämpligen bör få kännedom
om att en LVM-dom vunnit laga kraft måste denna ses i ett vidare perspektiv.
Det finns skäl att i detta sammanhang även ta upp frågan om inte
förvaltningsdomstol i förordning bör åläggas att i LVM-mål expediera
domsbevis och en kopia av domen till vederbörande socialnämnd. I så gott

som samtliga fall förordnas nämligen om omedelbar verkställighet av
beslutet om LVM-vård. Den tidsutdräkt som uppstår om först länsstyrelsen
som part skall få domen och sedan kopiera den till socialnämnden för att den
skall kunna foga den till ansökningen om plats på institution (20 § socialtjänstförordningen),
 kan inte vara försvarbar eftersom det här gäller
personer med ett stort vårdbehov.

Länsrätten i Stockholms län och länsstyrelsen har träffat överenskommelse
att länsrätten skall tillställa den vårdansvariga socialnämnden domar i
LVM-mål. Liknande överenskommelser har säkerligen träffats i övriga län.
Länsstyrelsen anser frågan även om den lösts i praktiken dock så viktig att
ansvaret för expedieringen av domar i LVM-mål till socialnämnd bör
fastställas i förordning (jfr KK 1964:635 angående underrättelse om dom i
vissa brottmål m.m.). Om kammarrätt t. ex. häver länsrätts beslut om
LVM-vård bör finnas bestämmelse om att omedelbart underrätta även
institutionen.

Vad gäller bevis om laga kraft kan först anföras att beslut om LVM-vård
verkställs nästan undantagslöst. Den dag klienten inställs på institutionen
fattas det formella intagningsbeslutet, oftast på grundval av ett förordnande
om omedelbar verkställighet, och vårdtiden påbörjas. I och för sig kan påstås
att i de flesta fallen ett bevis om laga kraft därför inte är nödvändigt.

Som inte minst H:s fall visar kan dock missförstånd uppstå eftersom en
korrekt bedömning av frågan om laga kraft och den därmed sammanhängande
frågan om verkställbarhet kan fordra juridisk sakkunskap. För att undvika
missförstånd och felaktiga bedömningar torde det vara nödvändigt att
socialnämnd erhåller uppgift om att överklagande skett och att beslut i
LVM-mål vunnit laga kraft. Enligt länsstyrelsens mening är det liksom när
det gäller domar och domsbevis lämpligast att förvaltningsdomstol har
ansvaret för att dessa meddelanden kommer till socialnämndens kännedom.

Domstolsverket uttalar i yttrande efter remiss bl. a.

Innehållet i de remitterade handlingarna ger upphov till främst följande
frågor.

1) Var det lagligt och lämpligt att vården av H. påbörjades först den 14
september 1985?

2) Skall förvaltningsdomstol expediera dom eller beslut i LVM-mål till
vederbörande socialnämnd och eventuell institution?

3) Hur skall en socialnämnd få kännedom om att ett avgörande vunnit laga
kraft?

Av de handlingar som bifogats JO:s remiss kan annat inte utläsas än att
beslutet om polishandräckning och om att vården skulle påbörjas varit
lagligen grundade. Länsrätten hade förordnat om omedelbar verkställighet
och eftersom domen inte vunnit laga kraft hade beslutet om vård inte upphört
att gälla enligt 6 § andra stycket LVM. Som länsstyrelsen påpekat i sitt
yttrande kan emellertid den situationen uppkomma, att så lång tid förflutit
sedan ett beslut om vård meddelades, att verkställighet likväl måste te sig
olämplig. I 6 § andra stycket LVM ges uttryck för att vården bör inledas
snarast. Ett beslut om vård med förordnande att det skall gälla omedelbart
kan dock alltid verkställas inom besvärstiden, som är tre veckor, och inom
ytterligare två veckor därefter. Enligt DV:s mening kan det allmänt sett
förefalla mindre lämpligt att föranstalta om verkställighet sedan nästan tre
månader förflutit från det domen och förordnandet om omedelbar verkställighet
meddelades. Omständigheterna i det enskilda fallet kan emellertid
vara sådana att det trots allt kan framstå som riktigt att göra det. Av
remisshandlingarna framgår inte närmare om det i detta fall funnits några

11 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

särskilda skäl för att befordra domen till verkställighet så sent som i
september 1985.

Med hänsyn till den ovan angivna ståndpunkten att vård med stöd av LVM
bör inledas så snart som möjligt är det väsentligt att dom eller beslut
expedieras direkt till vederbörande socialnämnd. Det är ju enligt 6 § första
stycket LVM socialnämnden som skall föranstalta om verkställighet av
rättens beslut om vård. Om ett vårdbeslut skulle upphävas, bör domstolen
underrätta vårdhemmet. I DV:s handböcker för förvaltningsdomstolarna
har därför expedition till socialnämnd och vårdhem rekommenderats.

Som anförs av länsstyrelsen i Stockholms län förordnas om omedelbar
verkställighet i så gott som samtliga mål som gäller beredande av vård enligt
LVM. Lagakraftbevis eller uppgift om att en dom har överklagats behövs då
inte för socialnämndens del, eftersom dessa frågor inte har betydelse för
möjligheten att verkställa domen. Mot angiven bakgrund framstår det som
tveksamt att införa en särskild rutin för expediering i de förhållandevis
sällsynta fall där förordnande om omedelbar verkställighet inte har meddelats.
 Enligt DV:s mening bör bevis om laga kraft i dessa fall inhämtas av
vederbörande socialnämnd. Den domstol som meddelat domen kan lämna
uppgift om datum för delgivning och därefter kan från besvärsinstansen
införskaffas lagakraftbevis eller bevis om att besvär inte anförts intill viss dag
(som skall ligga mer än tre veckor framåt i tiden), s. k. negativt diariebevis.
Sedan beslutade ändringar i förvaltningsprocesslagen trätt i kraft vid
årsskiftet 1986/87 kan lagakraftbevis eller negativt diariebevis utfärdas av
den domstol som har meddelat den dom som skall verkställas.

JO Sverne anförde i beslut den 10 oktober 1986.

Jag anser lika med länsstyrelsen och domstolsverket att hinder mot
verkställighet av rättens beslut om vård inte har förelegat. Albäck har således
förfarit felaktigt, då han under hänvisning till bestämmelserna i 6 § LVM inte
tog emot H. för vård.

Remissinstanserna för i ärendet en diskussion som utgår från att nämnden
själv får besluta i verkställighetsfrågan. Nämndens bedömning bör ske med
utgångspunkt från den tid som förflutit från det beslutet meddelades tills
verkställighet kommer i fråga.

Bestämmelserna i LVM synes emellertid inte lämna utrymme för en sådan
prövning av behovet av den vård som har beslutats av rätten. Nämnden kan
således enligt min mening inte förhålla sig passiv i avvaktan på att den i 6 §
angivna fristen för verkställighet utgår eller annars underlåta verkställighet
när förutsättningar för sådan föreligger. Om detta är en bra ordning eller inte
kan naturligtvis vara föremål för olika meningar. Eftersom LVM nu är
föremål för översyn av socialberedningen finner jag dock inte anledning att
gå närmare in på denna fråga.

Länsstyrelsen aktualiserar behovet av att i förordning inta bestämmelser
om skyldighet för domstol att expediera domar och beslut i LVM-mål.

Som framgår av domstolsverkets yttrande har verket utfärdat rekommendationer
till rätterna att expediera domar och beslut. Något behov av att i
förordning inta bestämmelser om detta har inte kommit fram.

Vad därefter gäller expediering av lagakraftbevis får jag anföra.

Som tidigare framhållits meddelas regelmässigt förordnande om omedelbar
verkställighet av rättens beslut om vård. Kan verkställighet ske genast

enligt förordnandet - vilket regelmässigt är fallet - behövs inget lagakraftbevis.

Kan verkställighet inte ske på den grund att missbrukaren håller sig undan
åligger det nämnden, som har ansvaret för att tidsfristen i 6 § inte överskrids,
att underrätta sig om dag för laga kraft. Nämnden har därefter en oavvislig
skyldighet att kontinuerligt bevaka ärendet och i förekommande fall
återkalla en begäran om polishandräckning om det visar sig att verkställighet
inte kan ske inom föreskriven tid. Några särskilda bestämmelser i denna del
synes inte påkallade.

Har förordnande om omedelbar verkställighet inte meddelats, ligger det i
sakens natur att socialnämnden, som har ansvaret för verkställigheten,
införskaffar bevis om laga kraft innan verkställighet äger rum. Jag vill erinra
om bestämmelserna i 20 § socialtjänstförordningen, som ålägger den nämnd
som har att göra ansökan om intagning, att vid ansökan foga avskrift av dom
eller beslut samt bevis om att detta får verkställas. Inte heller dessa
situationer påkallar särskild reglering.

Jag översänder en kopia av beslutet till socialberedningen men vidtar i
övrigt inga ytterligare åtgärder med anledning av vad som har förekommit.

Hälso- och sjukvård m. m.

Nattpersonal tog samtidig rast varvid patienterna på en
psykiatrisk klinik lämnades utan tillsyn. Härvid begick en
patient självmord och en annan patient anlade eld i en
medpatients säng. - Fråga om sjukvårdshuvudmans och
sjukvårdspersonals ansvar för patienterna. Tillika fråga om
socialstyrelsen med tillräcklig omsorg utrett de två händelserna

(Dnr 1082-1985)

I april 1983 begick en patient vid psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i
Örebro (RSÖ) självmord genom att hänga sig på en toalett. I juni samma år
tog sig en patient på samma avdelning in på ett patientrum och tände eld på
filten i en medpatients säng varvid denne erhöll brännskador på underbenen.
Vid båda tillfällena hade personalen tagit samtidig rast i ett kafferum i strid
mot givna instruktioner. Båda händelserna anmäldes till socialstyrelsen
enligt förordningen (1982:772) om skyldighet för landstingskommuner att
anmäla till socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälsooch
sjukvården.

Enligt en tidningsartikel den 9 april 1985 riktade socialstyrelsen skarp
kritik mot regionsjukhuset. Personalen hade gjort sig skyldig till fel och
försummelse genom att lämna patienterna utan tillsyn. Socialstyrelsen
avstod emellertid från att göra anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
med yrkande om disciplinär påföljd då det inte gick att peka ut någon
enskild som ansvarig.

JO Sverne beslöt på eget initiativ att utreda saken.

Sedan bl. a. landstingsdirektören i Örebro läns landsting och socialstyrelsen
yttrat sig anförde JO Sverne i beslut den 11 november 1986 följande.

Socialstyrelsen har riktat en allvarlig kritik mot verksamheten på sjukhuset.
För egen del har jag funnit det förhållandet att personalen vid två tillfällen
lämnat patienterna utan tillsyn så anmärkningsvärt att det förtjänar ytterligare
uppmärksamhet.

Grundläggande bestämmelser om sjukvårdshuvudmännens och hälso- och
sjukvårdspersonalens ansvar för patienterna finns i hälso- och sjukvårdslagen
(HSL 1982:763) och lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. I 3 § HSL stadgas bl. a. att varje landstingskommun
skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom
landstingskommunen. En god hälso- och sjukvård skall enligt 2 a § HSL
särskilt vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen. Denna regel har stor betydelse inte minst då det
gäller den psykiatriska vården.

För personalens del gäller att den arbetar under ansvar. 15 § tillsynslagen
sägs bl. a. att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall vinnlägga
sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård och att han skall visa
patienten omtanke och respekt. I 12 § tillsynslagen sägs att om den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och felet ej är ringa.

får disciplinpåföljd åläggas honom. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses
enligt 1 § tillsynslagen bl. a. personal vid sjukhus som drivs av det allmänna.

I 18 § HSL slutligen stadgas att socialstyrelsen har tillsynen över landstingskommunernas
hälso- och sjukvård.

Det är med utgångspunkt från dessa grundläggande bestämmelser till
skydd för patienterna inom sjukvården jag granskat sjukvårdshuvudmannens
och socialstyrelsens åtgärder.

För att uppfylla kraven gentemot patienterna behövs för det första
personal. Detta är också förutsatt i HSL, där det i 13 § sägs att det i hälso- och
sjukvården skall finnas den personal som behövs för att meddela god vård.
För det andra krävs att biträdespersonalen skriftligen eller muntligen får
instruktioner om hur verksamheten skall skötas för att kunna tillgodose
kraven i hälso- och sjukvårdslagen och tillsynslagen.

Det har i ärendet inte gjorts gällande att personalstyrkan på den
psykiatriska kliniken skulle ha varit otillräcklig. Den bristande tillsynen vid
de två aktuella tillfällena har i stället berott på att nattpersonalen, när den
tagit gemensam rast och lämnat patienterna utan tillsyn, antingen inte har
fått behövliga instruktioner eller också har åsidosatt för tjänstgöringen givna
instruktioner.

Enligt biträdande klinikchefen von Werder fanns ”föreskrifter” för
nattpersonalen, som angav att minst en av de tjänstgörande skulle ha uppsikt
över patienterna. Enligt blockchefen Malmcrona har det funnits ”rutiner”
för hur personalen skulle ta rast.

Den utredning jag verkställt visar att några skriftliga instruktioner inte
funnits. Klarhet har vidare - så här långt efteråt - inte kunnat nås i frågan om
vilka muntliga instruktioner som lämnats den vid de aktuella tillfällena
tjänstgörande nattpersonalen. Om sådana instruktioner givits har i allt fall
inte kontrollerats att dessa efterföljts. Ansvaret för detta vilar på
klinikchefen.1

Även landstingen har emellertid ett ansvar för verksamheten både som
sjukvårdshuvudman och som arbetsgivare. Detta medför skyldighet att leda
verksamheten samt att verka för att erforderliga instruktioner för personalen
utfärdas och att personalen i arbetet följer författningar och instruktioner.
Ytterst vilar alltså ansvaret för att verksamheten sköts så att kraven i hälsooch
sjukvårdslagen och tillsynslagen uppfylls på landstinget.

Det kan som landstinget uppgivit vara svårt att kontrollera att personalen i
alla delar följer givna instruktioner. I detta fall hade emellertid den 11 april
1983 kunnat konstateras att nattpersonalen på ett flagrant sätt åsidosatt de
instruktioner som den enligt arbetsledningens uppgift fått. Vid detta tillfälle
hade en psykiskt sjuk människa med behov av särskild tillsyn lämnats utan
sådan tillsyn och tagit sitt liv. Det hade väl efter denna händelse funnits
anledning att tillse att klinikledning och andra ansvariga vid kliniken vidtog
åtgärder för att bättre värna om patienternas säkerhet.

1 Vad jag här anför om klinikchefens ansvar gäller föreskrifter och rutiner av generell

natur som inte inskränker överläkarens medicinska ledningsansvar enligt 14 § HSL.

Om sjukvårdshuvudmannen har förordnat annan person att vara administrativ chef

vilar ansvaret på denne.

Jag finner det också i sammanhanget anmärkningsvärt att klinikchefen inte
fann det påkallat att själv eller genom särskilda direktiv till annan tjänsteman
kontrollera hur personalen skötte sina raster. Inte minst sett mot bakgrund
av vad Malmcrona uppgivit om svårigheterna att nå nattjänstgörande
personal med information hade en sådan åtgärd varit befogad. Det hade
också funnits skäl att för alla läkare på kliniken understryka vikten av att
säkerhetsföreskrifterna följs. Det är inte godtagbart att det uppstår ”vattentäta
skott” mellan överläkarna som tjänstgör på dagtid och nattpersonalen.

Jag vill också vända mig mot Malmcronas påstående att avdelningsföreståndarna
har huvudansvar för att rutinerna på avdelningarna följs. Detta
ansvar åvilar, som jag tidigare nämnt, klinikchefen. Att det sedan i praktiken
som regel är avdelningsföreståndarna som får kontrollera att personalen inte
bryter mot föreskrifterna kan enligt min mening inte befria klinikchefen från
dennes ansvar för verksamheten på kliniken.

Den förvirring som råder beträffande ansvaret för vården på sjukhuset
visar enligt min mening än mer hur viktigt det är att landstinget iakttar sitt
ledningsansvar och vidtar åtgärder för att understryka att arbetsgivaren inte
kan godta att det i hälso- och sjukvårdslagen uppställda kravet på trygghet i
vården och behandlingen eftersätts av personalen på sjukhuset. Detta gäller
särskilt när det är fråga om psykiskt sjuka människor och som intagits
tvångsvis på sjukhuset. Vid tvångsvård har ju samhället tagit hand om
patienten under åberopande av att patienten inte kan ta vård om sig själv.

När det sedan gäller socialstyrelsens handläggning av de två anmälningsärendena
gör jag följande bedömning.

Socialstyrelsen har såvitt framgår av akterna inte vidtagit någon särskild
utredning beträffande mordbranden utan byggt sin kritik i denna del på
tillgängligt material ur anmälan.

Jag finner det märkligt att socialstyrelsen inte vidtagit några åtgärder för
att närmare utreda förhållandena vid den senare kafferasten. Det är sålunda
inte ens utrett vilka skötare som ingick i den aktuella personalgruppen. Det
fanns ju än större anledning till ingripande, när personal trots vad som
nyligen inträffat, ånyo underlät att se till patienterna. Det är också märkligt
att socialstyrelsens tjänstemän vid sitt besök på RSÖ inte tog tillfället i akt att
höra inblandad personal. Socialstyrelsens utredning är därför enligt min
mening bristfällig. Även i beaktande av det besvärliga arbetsläget på
psykiatribyrån borde ansvarsfrågorna utretts grundligare, innan slutlig
ställning togs i anmälningsfrågan. Genom den ofullständiga utredningen kan
även omständigheter som talade till nattpersonalens förmån ha förbisetts.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla att jag finner det i hög grad
otillfredsställande att personalen på en avdelning kan utgöras av fyra
personer utan att någon av dem har en arbetsledande funktion eller i övrigt
ställning som förman. Det är inte godtagbart att personal som gjort sig
skyldig till försummelse i olika avseenden skall kunna undgå ansvar genom
att krypa bakom ett regellöst tillstånd där ingen har något enskilt ansvar. Om
det - som socialstyrelsen kommit fram till - förhåller sig så att inte någon av
de personer som tjänstgjorde som nattpersonal kan lastas för det inträffade,
måste dock - som jag tidigare framhållit - ansvaret vila på annan arbetsledande
personal. Det kan finnas anledning för både socialstyrelsen och sjukvårds -

huvudmannen att i framtiden beakta denna fråga.

En förutsättning för att hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
skall kunna pröva om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen
åsidosatt vad som åligger honom i hans yrkesutövning är att denne fått del av
anmälan till HSAN inom två år från det händelsen inträffade. Det har därför
inte funnits någon praktisk möjlighet för mig att få personalens handlande i
förevarande fall prövat i HSAN. Jag har följaktligen heller inte funnit
anledning att själv försöka utreda ärendet ytterligare, exempelvis genom att
ta reda på vilken personal som tjänstgjorde den 9-10 juni 1983. Detta är i sin
tur orsaken till att jag nöjt mig med principiella uttalanden om vikten av att
ansvaret för vården på de psykiatriska klinikerna inte åsidosätts och att alla
som har detta ansvar också inser vad det innebär.

Landsting ville skriva ut en 81-årig kvinna från ett enskilt
vårdhem där hon vårdats i 19 år till eget boende med stöd från
socialtjänsten. - Fråga om landstings ansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen i förhållande till kommuns ansvar enligt
socialtjänstlagen

(Dnr 1905-1985)

I brev till JO anförde E. och A. i huvudsak följande.

H. K., född 1905, fick för ca 20 år sedan plats vid Forshaga sjukhem i
Järnforsen, Kalmar län. H. K. hade dessförinnan vårdats på Södra klinikerna
i Jönköping. Våren 1985 beslöt Jönköpings läns landsting att inte längre svara
för vården av H. K., enär hon inte längre ansågs vara i behov av sjukvård.
H. K:s hemortskommun, Nässjö, ville inte heller påta sig betalningsansvaret
för vården av H. K. Varken sjukhemmet eller klagandena vet vad som
kommer att hända med H.K., vars enda önskan är att få stanna på
vårdhemmet. Myndigheternas handlande mot H.K. är grymt.

Klagandena hemställde att JO skulle granska ärendet.

Utredning

Klagomålen remitterades till hälso- och sjukvårdsdirektören i Jönköpings
läns landsting för utredning och yttrande. Hälso- och sjukvårdsdirektören
Anders Appelin avgav eget yttrande samt åberopade ett av landstingets
förtroendeläkare avgivet yttrande. Förtroendeläkaren uppgav i sitt yttrande
bl. a. att H. K:s hälsotillstånd var så gott att hon inte var i behov av sluten
sjukvård. Appelin anförde för egen del i huvudsak följande.

Landstingskommunens ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen är primärt att
erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom landstingsområdet.
 I vården skall tillgodoses kvalitet, tillgänglighet och respekt för
patients självbestämmande och integritet. Ur hälso- och sjukvårdslagen kan
det vara svårt att få vägledning i enskilda fall. Klart är emellertid att ett
medicinskt vårdbehov måste föreligga för att landstinget skall ha ett
vårdansvar. Socialtjänsten har däremot entydigt ett yttersta ansvar. Rätten

till bistånd gäller oberoende av orsak (§ 6 socialtjänstlagen).

Socialnämnden skall verka för att människor, som av fysiska, psykiska
eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring, får möjlighet att
deltaga i samhällets gemenskap och leva som andra (§ 21).

Intentionerna i nuvarande lagstiftning är att gränsen mellan socialtjänsten
och hälso- och sjukvård skall markeras mer klart med samtidiga krav på
samplanering och samordning av resurser för att för hälso- och sjukvårdens
del nå målet en god hälsa åt hela befolkningen. I det utvecklingsarbete som
kommun- och landstingsförbunden gemensamt bedrivit för att ge stöd till
genomförandet av de intentioner som den förändrade lagstiftningen ger
uttryck för, har kompetensprincipen utvecklats som en bärande grund för
ansvarsfördelningen mellan kommun och landsting, dvs. att landstinget
svarar för åtgärder som kräver medicinskt utbildad personal.

Vad gäller vistelsebegreppet är reglerna landstingen emellan tämligen
entydiga enligt rekommendation från landstingsförbundet (riksavtal). Det
landsting patienten tillhör vid intagning på sjukhus är hemlandsting till dess
utskrivning kan ske. Ur landstingets synpunkt betraktas således den kommun
en patient var bosatt i vid intagning som hemkommun vid utskrivningstillfället.
 Självfallet informeras då också från sjukvårdens sida om sådana
önskemål som patienten uttryckt t. ex. om vistelse i annan kommun efter
utskrivning.

Enligt vårdhemsstadgan beslutar vårdhemmets föreståndare om intagning
i samråd med vårdhemmets läkare.

Det åligger vidare föreståndare för enskilt vårdhem enligt vårdhemsstadgan
att tillse att patienterna får behövlig aktivering och rehabilitering samt att
följa vårdutvecklingen inom vårdområdet. Utvecklingen inom området har
tveklöst inneburit att rehabilitering till eget boende är det självklara målet.

Hälso- och sjukvårdsnämnden inom Jönköpings läns landsting har därutöver
ålagt en överläkare inom den psykiatriska vården att såsom förtroendeläkare
följa upp verksamheten vid de enskilda vårdhemmen. Som ett led häri
har en särskild genomgång skett under våren 1985 av samtliga patienter
placerade vid vårdhem utanför landstingsområdet.

Inom Jönköpings läns landsting sker all remittering till enskilda vårdhem
efter godkännande av denne förtroendeläkare. Remissen utgör samtidigt
betalningsförbindelse.

Angående H. K. må följande anföras speciellt:

Ansvarig vårdpersonal har vid besök på vårdhemmet konstaterat
att H. K. ej har annan medicinsk behandling än sådan som klart faller inom
ramen för god hemsjukvård
att hon sedan många år ej behövt insatser av sjukvårdspersonal och ej
heller har något aktuellt medicinskt vårdbehov
att hon aktivt deltager i verksamhet utanför vårdhemmet, har goda sociala
kontakter och själv vill bo kvar i bygden.

De initiativ landstinget nu tagit har skett så att hemkommunen, Nässjö,
först muntligen under vecka 9 informerats om planerad utskrivning och
H.K:s önskemål om att få bo i Järnforsens samhälle.

Hemkommunen har således en faktisk planeringstid på 13 veckor.
Underhand har meddelats att bostad erbjudits i Nässjö men några diskussioner
om behov av ytterligare planeringstid har ej förevarit.

Den 12 augusti blev det efter förfrågan känt för Jönköpings läns landsting
att Nässjö kommun avslagit betalningsansvar för H. K. med hänvisning till
vistelsekommunen.

Ytterligare beslut har ej fattats i ärendet, och såvitt känt har inga initiativ
tagits från vårdhemmet, hemkommunen eller vistelsekommunen för att
tillgodose H. K:s behov av hjälp för att få ett eget boende utanför sjukhus.

Avslutningsvis må anföras att hjälp och stöd att ordna ett eget boende efter
en långvarig vistelse på sjukhus måste vara en högt prioriterad uppgift inom
socialtjänsten där 13 veckors planeringstid för att klarlägga ansvar och i
samråd med berörd person tillgodose aktuella behov icke är en oskälig kort
tid.

I H. K:s fall har också hälso- och sjukvårdsnämnden beslutat att man
ytterst är beredd att betala för hennes boende på vårdhemmet till dess
berörda kommuner har fattat beslut i ärendet.

Till stöd för handläggningen i framtiden vore det värdefullt med ett
utlåtande från riksdagens ombudsmän som klarlägger huruvida berörda
kommuner ytterst har betalningsansvar för fortsatt omvårdnad efter det att
medicinsk grund för sjukhusvård ej längre föreligger.

Härefter remitterades ärendet till socialstyrelsen för utredning och yttrande
vad avser främst gränsdragningen mellan socialtjänsten och hälso- och
sjukvården. Socialstyrelsen anförde följande.

Vård med stöd av hälso- och sjukvårdslagen (HSL) kan bara ges den som
behöver sådan vård. Det är den för varje vårdområde medicinskt ledningsansvarige
som ytterst avgör om enskild, vilken söker vård, skall erbjudas
sådan. Ytterst är det också den medicinskt ledningsansvarige som avgör om
en person som är intagen förvård skall utskrivas. Den faktiska beslutanderätten
kan dock vara delegerad till annan läkare än den medicinskt ledningsansvarige.

Det är omöjligt att avgöra om det ur medicinsk synvinkel är rätt eller inte
rätt att utskriva den aktuella patienten. Med hänsyn till kravet på att vården
för den enskilde också skall bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet synes det dock mindre lämpligt att efter 20 års vård agera för
att patienten skall flytta från den miljö hon upplever som den rätta för henne.

Så länge patienten vistas på en sjukvårdsinrättning är det sjukvårdshuvudmannen
som har att stå för de med vården förenade kostnaderna. Ersättning
får tas ut av patienten enligt reglerna i 17 § HSL. Av den som är utförsäkrad
får, fr. o. m. den 1 april 1986, högst 55 kronor per dag debiteras patienten (se
SFS 1985:1091).

I den mån en patient under sjukhusvistelsen behöver stöd och hjälp från
socialtjänsten är det enligt 3 § SoL vistelsekommunen som har ansvaret
härför. Det är alltså socialnämnden i den kommun där sjukhuset ligger som
skall svara för de sociala insatser som patienten kan behöva.

I vanliga fall torde dock hemortskommunen ta detta ansvar. Men om den
inte vill det faller ansvaret på socialnämnden i vistelsekommunen. Oavsett i
vilken kommun en begäran om bistånd görs skall emellertid socialnämnden
fatta ett formellt beslut i saken. Beslutet skall delges sökanden. Det skall
innehålla besvärshänvisning om det går sökanden emot.

Klagandena har yttrat sig över utredningen i ärendet.

Den 20 november 1986 besökte JO Sverne Forshaga sjukhem för att bl. a.
höra hur H. K. själv ställde sig till landstingets planer att flytta henne från
sjukhemmet. JO träffade vid besöket även sjukhemmets vårdläkare, förre
överläkaren vid socialpsykiatriska kliniken i Västervik Ragnar Winberg och
avdelningschefen Stig Nord från Jönköpings läns landsting.

H. K. uppgav att hon trivdes mycket bra på Forshaga sjukhem och att hon
inte vill flytta. Hon har alla sina vänner i trakten. H. K. uppgav vidare att hon
inte skulle klara en flyttning från sjukhemmet, där hon deltar i olika sysslor,
vare sig till egen lägenhet eller till ett servicehus. H. K. förklarade slutligen

att hon fick starka nervösa besvär med bl. a. magont och sömnlöshet förra
gången hon fick höra talas om flyttplanerna och att hon trodde att en flyttning
skulle medföra stora psykiska besvär för henne. - På vårdhemmet klarar hon
sig med lite lugnande medel mot sina besvär.

Winberg uppgav bl. a. följande. Han är psykiater och har i sin egenskap av
vårdhemsläkare vid sjukhemmet haft hand om H. K. sedan år 1970. H. K.
kom i depression med ångest och oro när det blev tal om flyttning. Hon skulle
snabbt få sitt tillstånd allvarligt försämrat vid en utflyttning från sjukhemmet.
Han ansåg därför att H. K. inte bör flyttas från Forshaga sjukhem, där hon av
medicinska skäl bör vistas.

Nord uppgav bl. a. följande. Landstinget strävar efter att skriva ut
patienter som klarar eget boende. Två patienter, yngre än H. K., har redan
skrivits ut från Forshaga sjukhem. H. K. är inte i behov av vård enligt hälsooch
sjukvårdslagen utan det ankommer på socialtjänsten att svara för H. K:s
omvårdnad. Landstingets bedömning av H. K:s vårdbehov grundades på en
rapport från en erfaren mentalskötare som träffat H. K. Av humanitära skäl
bör dock H. K. få kvarstanna på sjukhemmet. Det ankommer dock på
Hultsfreds kommun som vistelsekommun att svara härför enligt socialtjänstlagens
bestämmelser.

Sjukjournal beträffande H. K. och socialakt från Nässjö kommun samt
vissa handlingar från Hultfreds kommun, där H. K. vistas, och från
landstingets hälso- och sjukvårdsavdelning har granskats.

Av den vid dåvarande Ryhovs sjukhus (numera Södra klinikerna) förda
journalen beträffande H. K. framgår att hon åren 1961-66 tidvis vårdades
för psykiska besvär. Den 10 november 1966 ansågs H. K. så återställd att hon
kunde utskrivas till Forshaga sjukhem med kvarstående medicineringsbehov.
 Därefter innehåller journalen följande anteckningar.

76-09-03 Med anledning av hälso- och sjukvårdsstyrelsens beslut om hemtagning
av pat, som är placerade utanför landstinget, på sjukhem,
har pat denna dag besökts av dr Rudkilde, förest Hågård och
kurator Karlsson. Omplacering av pat bedöms som olämplig, bör få
kvarstanna på sjukhemmet. /LH

85-02-19 Besök på Forshaga sjukhem, Järnforsen förest Veine Carlsson/
Staffan Hågård.

Besöket i dag föranlett av Hälso- och sjukvårdsstyrelsens beslut
om en hemtagning av de pat som i dag är placerade utanför länet.

Enligt sjukhemmets förest fungerar pat mycket bra vid sjukhemmet
och en placering vid servicehus för äldre eller annat kontrollerat
boende bedömes nu vara möjligt. Pat är vid dagens samtal helt
klar och ordnad. Har önskemål om att få kvarstanna i Järnforsen
där hon har alla sina vänner. Har inga anhöriga kvar i hemlandstinget.

Overenskommes nu med sjukhemsledningen om att man härifrån
samtidigt med en överskrivning av pat till Kalmar landsting
planerar för en utskrivning av pat till någon form av eget boende i
samhället.

Appelin har därefter den 4 december 1986 meddelat följande.

Jönköpings läns landsting är garant för att H. K. inte personligen ska behöva
betala för sin vistelse på Forshaga sjukhem, Järnforsen, på grund av

kommunens vägran att lämna för henne lämpligt stöd till serviceboende.

Jönköpings läns landsting förutsätter däremot att kommunen snarast
kommer att fullgöra sina skyldigheter enligt lag och träffat muntligt avtal.

Vid ärendets avgörande den 11 december 1986 anförde JO Sverne följande.

Detta ärende gäller en 81 år gammal kvinna, som under åren 1961-66
tidvis vistats på dåvarande Ryhovs sjukhus i Jönköping på grund av psykiska
besvär. Av sjukhusjournalen framgår att hon även tidigare haft olika besvär
med nerverna. Den 10 november 1966 ansågs hon så pass återställd att hon
kunde utskrivas till Forshaga sjukhem, som är ett vårdhem för lättskötta
psykiskt sjuka. Hon vistas alltjämt på detta hem. I början av år 1985 startade
hälso- och sjukvårdsnämnden - i syfte att nedbringa sjukvårdskostnaderna
inom landstinget - en undersökning av vilka utomläns placerade patienter
som kunde överföras till annan vård för vilken primärkommunen svarade.
Man fann därvid att H. K., som under cirka nitton år bott och fått vård på
Forshaga sjukhem, skulle kunna flyttas till sin hemkommun Nässjö och där
erhålla nödvändig hjälp och tillsyn inom socialtjänstens ram. Någon som
helst hänsyn till att H. K. motsatte sig detta och att hon, när hon hörde talas
om vad som planerades, fick psykiska besvär synes inte ha tagits. Enligt min
mening vittnar denna behandling av en gammal människa om en beklaglig
brist hos hälso- och sjukvårdsnämnden på mänsklig hänsyn.

Det finns emellertid även anledning att granska ärendet ur medicinsk
synpunkt. Därvid kan följande anföras.

Landstingets ansvar för hälso- och sjukvården regleras i hälso- och
sjukvårdslagen (HSL). I 2 a § HSL stadgas att hälso- och sjukvården skall
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den
skall särskilt tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
 bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt så
långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

H. K. har vistats på Forshaga sjukhem sedan 1966. Det är inte klarlagt
varför hon placerades på detta vårdhem som ligger långt från hennes
hemtrakter. Landstinget har dock inte ens påstått att hon själv bett att få bo
där när hon skrevs ut från dåvarande Ryhovs sjukhus. Under alla de år H. K.
bott på Forshaga sjukhem synes landstinget före 1985 endast vid ett tillfälle
ha ifrågasatt sitt ansvar för henne och placeringen på hemmet. Detta skedde
1976, då H. K. undersöktes av bl. a. en läkare från landstinget. Hon ansågs
vid detta tillfälle inte kunna flyttas från vårdhemmet.

År 1985 finner emellertid landstinget plötsligt att H. K. inte längre är i
behov av dess hälso- och sjukvård. Bedömningen grundas för landstingets
och landstingets läkares del på en rapport från en skötare, vilken rapport
avgivits efter ett besök på hemmet av två tjänstemän från landstinget.
Protester hos landstingets tillsynsläkare från sjukhemmets läkare Winberg,
som är en erfaren psykiater, hjälpte inte.

Mot landstingsläkarens ställningstagande står Winbergs bedömning att
H. K. inte kan flyttas och att hon fortfarande är i behov av den vård hon kan
få på Forshaga sjukhem. Som vårdhemsläkare arbetar Winberg under
vårdhemsstadgan, varför hans ord måste tillmätas särskild betydelse. Enligt
16 § stadgan åligger det vårdhemsläkaren bl. a. att ansvara för den medicin -

ska vården vid hemmet i den mån inte annan läkare svarar härför och att se
till att vid hemmet vårdas endast sådana personer för vilka det är godkänt och
som lämpligen kan vårdas där. Winberg har varit vårdhemsläkare vid
Forshaga sjukhem sedan 1970 och får därför antas ha skaffat sig en mycket
grundlig bild av H. K:s hälsotillstånd och vårdbehov.

Vederbörande landstingsläkare har emellertid utan att personligen träffa
och undersöka H. K. beslutat att hon inte är i behov av landstingets vård. Jag
kan för egen del bara konstatera att de enda läkarutlåtanden som företetts i
detta ärende och som avgivits av Winberg talar i motsatt riktning. Det är
därför med förvåning jag konstaterar att landstingets läkare uppenbarligen
fäst större avseende vid skötarens rapport från ett enstaka besök på
sjukhemmet än vid Winbergs bedömningar som grundar sig på en långvarig
kännedom om H. K.

Det sätt på vilket landstinget handlagt ärendet ger mig anledning att anta
att det inte är en strikt medicinsk bedömning av H. K:s vårdbehov som utlöst
landstingets handlande utan befäster mitt intryck av att landstingets främsta
syfte är att spara pengar. Detta är desto mindre tilltalande som det bara är
fråga om att överflytta kostnaderna på ett annat samhällsorgan, låt vara inom
annat län.

Landstinget har senare ändrat sin ståndpunkt till att H. K. bör få stanna i
Järnforsen men att vistelsekommunen, Hultsfreds kommun, bör stå för
kostnaderna för vården. Som stöd för detta har landstinget åberopat
vistelsekommunens yttersta ansvar enligt socialtjänstlagen. Landstinget har
vidare förklarat att en överföring från institutionsvård till eget boende eller
boende i servicehem är det självklara målet för rehabiliteringsarbetet inom
vårdhemmen.

Jag avser inte att resa några principiella invändningar mot detta synsätt
som för övrigt gäller alla vårdområden. I detta fall rör det sig emellertid om
en 81-årig kvinna med psykiska problem som alltsedan 1966 vårdats på
Forshaga sjukhem och som får bedömas ha små möjligheter klara sig utanför
vårdhemmet. Den enligt Winberg förutsedda försämringen av H. K:s
tillstånd vid en utskrivning från Forshaga sjukhem skulle snabbt leda till
behov av sluten sjukvård för hennes del. Detta problem skulle dock som
landstinget också antecknat i journalen komma att belasta Kalmar läns
landsting.

Den i 3 § första stycket socialtjänstlagen intagna bestämmelsen om
vistelsekommunens yttersta ansvar innebär ingalunda någon ovillkorlig
skyldighet att omhänderta alla som vistas i kommunen och som är i behov av
vård. I 3 § andra stycket socialtjänstlagen stadgas sålunda att vistelsekommunens
yttersta ansvar inte innebär någon inskränkning i det ansvar som
åvilar andra huvudmän. Med den bedömning jag gjort i detta ärende kan
Hultsfreds kommun invända att landstinget har den lagliga skyldigheten att
svara för omvårdnaden av H. K.

Jag har normalt inte anledning att uttala mig i de tvister som kan uppstå
mellan olika myndigheter om vem som har det ekonomiska ansvaret för en
enskild människa. Men när en vårdansvarig huvudman efter 19 år vill göra sig
kvitt sitt ansvar för en åldrig människa som inte själv kan föra sin talan kan
jag inte underlåta att ta upp saken. Enligt min mening är det skrämmande att

se att olika myndigheters strid om vem som skall svara för kostnaden för
vården kan drabba en enskild människa på sätt som skett i detta fall.

Landstinget har emellertid numera i skrivelse till JO den 4 december 1986
ställt sig som garant för att H. K. inte själv skall behöva betala sin fortsatta
vistelse på Forshaga sjukhem. För H.K:s del har saken därmed förhoppningsvis
lösts på så sätt att hon i lugn och ro kan bo kvar på Forshaga
sjukhem. Jag anser mig därför nu kunna avsluta detta ärende.

Avslutningsvis kan jag dock inte underlåta att framhålla att vad som
förekommit i ärendet påminner om äldre tider, när kommuner ibland
arbetade för att skjuta över ansvar för kostnadskrävande personer till
grannkommunen. Ett dylikt förfarande, där den enskilde ofta kom i kläm,
borde vara dagens samhälle med dess vårdresurser främmande. Så är
uppenbarligen inte fallet.

Enligt vad landstinget antytt i sitt yttrande hit och under hand framfört
skulle det även på andra håll i landet pågå förhandlingar mellan landsting och
kommuner om gränserna för resp. myndighets ansvar. Jag har också i andra
ärenden märkt att så är fallet. Det är under dessa förhållanden enligt min
mening viktigt att socialstyrelsen följer denna utveckling och genom
allmänna råd ger anvisningar för hur dessa frågor bör lösas. Av detta ärende
att döma finns ett stort behov av sådana råd, om enskilda människor inte skall
bli lidande på myndigheternas inbördes gräl.

Vissa övriga ärenden

Fråga om i vilken omfattning en utskrivningsnämnd skall pröva en anmälan
till nämnden enligt 20 a § lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

Vid inspektion den 9—10 september 1986 av en utskrivningsnämnd observerades
att nämnden regelmässigt prövat anmälningarna enligt 20 a § LSPV i
sak även i de fall där det inte förelåg skäl att ändra överläkarens bedömning.

Sedan inspektionen avslutats lät JO Sverne anteckna följande i inspektionsprotokollet.

I 20 a § andra stycket LSPV föreskrivs att utskrivningsnämnden- efter att
ha fått en anmälan enligt 20 a § - skall ta upp frågan om utskrivning eller
försöksutskrivning av en viss patient, om nämnden finner skäl därtill. Det är
således endast i de fall där utskrivningsnämnden ”finnér skäl därtill” som
nämnden skall ta upp frågan om utskrivning/försöksutskrivning till sakprövning.
 I annat fall kan utskrivningsnämnden lägga anmälan till handlingarna.

Jag vill i sammanhanget erinra om vad som har uttalats i specialmotiveringen
i propositionen beträffande detta lagrum (prop. 1981/82:72 s. 39). Där
sägs bl. a. följande.

Beträffande innebörden av att nämnden inte tar upp frågan om utskrivning
enligt andra stycket kan hänvisas till prop. 1979/80:1 del A s. 624, där bl. a.
följande sägs.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att nämnden, om den efter överläkarens
anmälan finner anledning att sätta i fråga dennes bedömning av det

fortsatta vårdbehovet, skall ta upp fråga om utskrivning enligt 16 § eller om
utskrivning på försök. Resulterar nämndens prövning i att utskrivning inte
skall ske, får beslutet överklagas av patienten enligt ett föreslaget tillägg till
22 §. Finner nämnden inte skäl att ta upp ett ärende till särskild behandling
enligt andra stycket, får nämnden lägga överläkarens anmälan till handlingarna.
 Varken ett sådant beslut eller ett beslut att ta upp ett ärende om
utskrivning eller försöksutskrivning kan - som lagrådet har påpekat - anses
innefatta myndighetsutövning och är inte heller överklagbart.

Jag vill tillägga att i de ärenden där nämnden - som en följd av en
20 a §-anmälan - tar upp frågan om utskrivning/försöksutskrivning till
sakprövning, blir bl. a. bestämmelserna i 30 § och 34 a § LSPV tillämpliga.

Tidsintervall beträffande journalanteckning

Vid inspektion den 11-13 november 1986 av psykiatriska kliniker vid ett
sjukhus observerades att det under en tidsrymd av fyra och en halv månad
inte fanns någon anteckning i en patients journal. Sedan en klinikchef
efterlyst besked om vilka tidsintervaller som kunde accepteras i fråga om
journalanteckningar, uttalade JO Sverne (enligt inspektionsprotokollet)
följande i saken.

Frågan om hur ofta anteckningar behöver göras i en patientjournal är inte
reglerad i vare sig patientjournallagen eller i någon annan författning. Även
om anteckningsfrekvensen främst måste styras av medicinska faktorer anser
jag att drygt fyra månaders uppehåll mellan anteckningarna är en för lång tid.
Visserligen torde det finnas patienter vars hälsotillstånd inte undergår några
påtagliga förändringar under lång tid, och att det kan därför tyckas vara
onödigt att göra anteckningar om att läget är oförändrat. Det är emellertid
viktigt att det finns belägg för att även sådana patienters hälsotillstånd har
uppmärksammats och bedömts med jämna mellanrum. Enligt min mening
bör det därför vara ett minimikrav att det för varje inneliggande patient görs
en anteckning i journalen varje eller i vart fall varannan månad.

Socialförsäkring

Beslutsdokument hos allmän försäkringskassa i ärende som
avgörs av kassans förtroendemannaorgan

Den 15 och 17 april inspekterade JO Sverne arbetsskadesektionen vid
utredningsavdelningen hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa,
sektor 4. JO lät efter avslutad inspektion anteckna följande till protokollet.

När det ankommer på pensionsdelegationen att besluta i ett arbetsskadeärende
skall delegationen besluta inte bara om utgången i ärendet utan
även om motiveringen till beslutet. Om delegationen beslutar i enlighet med
föredragandens förslag omfattar enligt min mening beslutet även den
motivering som eventuellt antecknats på annan plats i promemorian än
utrymmet Förslag till beslut med motivering på promemorians första sida.
Enligt min mening är det protokollet från delegationens sammanträde som är
det egentliga beslutsdokumentet i ärendet. Detta innebär att beslutet och
motiveringen till beslutet skall redovisas i protokollet antingen genom att
beslutet i sin helhet tas in i protokollet eller genom att beslutet läggs till
protokollet som en bilaga. Det räcker således inte med att det i protokollet
anges att delegationen beslutat i ärendet. Jag vill i detta sammanhang även
påpeka att det faller under delegationens ansvar att ta ställning till om och i så
fall vilken fullföljdshänvisning som skall ges. Det sagda medför att den
underrättelse om beslutet, som den försäkrade erhåller, skall överensstämma
med det beslut som antecknats direkt i protokollet eller fogats som bilaga
till detta.

Allmän försäkringskassas utformning av beslut om livränta
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring

(Dnr 2196-1987)

I protokollet över JO:s inspektion av Stockholms läns allmänna försäkringskassa,
 sektor 5, utredningsavdelningen, sektionen för arbetsskador, den
17—20 och den 24—25 mars 1986 antecknades följande (punkt 3.5).

I föredragningspromemorian beträffande R.A., 251117-0686, uppmärksammades
att det under rubriken Förslag till beslut med motivering, hade
angetts att samband mellan skadan och den skadliga inverkan förelåg tills
vidare och att livränta beviljades tills vidare. Förtroendeläkaren hade i sitt
utlåtande som antecknats i journalen skrivit "Skadlig inverkan accepteras
tv”.

Det ifrågasattes om inte beslutet antingen borde ha begränsats till att gälla
viss tid eller borde ha fått gälla utan begränsning i tid.

Efter remiss anförde riksförsäkringsverket följande.

Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av en arbetsskada kan
ersättning beviljas i form av livränta.

Av 4 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) följer, att sedan den
sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form

av livränta föreligger för den inkomstförlust som uppkommer om nedsättningen
av förmågan att skaffa inkomst genom arbete nedsatts med minst en
femtondel.

Beslut om livränta skall enligt 4 kap. 12 § LAF omprövas om ändring av
betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet.

Av förarbetena till lagen framgår att det är möjligt att besluta om livränta
för en begränsad tid (prop. 1975/76:197). Motivet till det har angetts vara att
det i osäkra fall ges en möjlighet att följa den kommande utvecklingen. Det
har även ansetts att man under denna tid kan pröva lämpliga rehabiliteringsåtgärder
och få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya
förvärvssituationen. Denna ordning har ansetts göra det möjligt att utan
tidsutdräkt fatta det första beslutet i ersättningsfrågan i avvaktan på
livräntans slutliga fastställande. I de fall beslut om livränta inte begränsats till
att avse viss bestämd tid kommer livräntan de facto att löpa tills vidare. För
att en sådan livränta skall kunna dras in eller sänkas krävs att förutsättningarna
i 4 kap. 12 § LAF är uppfyllda, dvs. att en ändring av betydelse har skett i
de förhållanden som var avgörande vid beslutet om livränta.

Riksförsäkringsverket anser att det i beslut om rätten till livränta - i de fall
den inte tidsbegränsas - inte skall anges att livräntan beviljas tills vidare.
Något stöd föreligger inte för att man skall kunna fatta beslut som innebär en
begränsning i beslutets räckvidd, som inte är en bestämd tidsgräns. Om detta
görs finns enligt riksförsäkringsverkets mening en risk att den försäkrade
missuppfattar beslutets räckvidd så att osäkerhet uppstår om hur länge
förmånen kommer att utges. Uttrycket tills vidare skulle kunna uppfattas
som en mycket vag tidsangivelse. Denna skulle kunna omfatta såväl en längre
tidsperiod som en betydligt kortare på kanske endast några veckor. Det kan
också enligt riksförsäkringsverkets mening finnas viss risk för att uttrycket
anses innefatta ett visst mått av godtycke.

Information om att rätten till ersättning skall omprövas, om ändring av
betydelse har skett, kan lämnas till den skadade genom utdrag ur lagtext eller
informationsbroschyr.

I sitt yttrande den 14 oktober 1986 till riksförsäkringsverket gav försäkringskassan
uttryck för en annan uppfattning. Kassan anförde detta.

Kassan använder ibland begreppet ”tills vidare” i beslut inom arbetsskadeförsäkringen.
 Justitieombudsmannen önskar, såvitt vi kan förstå, att beslutsmotivering
och beslut formuleras på sådant sätt att den försäkrade med
säkerhet vet hur länge förmånen skall utgå.

Sådana beslut med motivering fattas också inom kassan. Det gäller då de
ärenden där man med en viss grad av säkerhet kan ange en tidpunkt. För flera
ärenden är detta dock ej möjligt. Kassan har då valt att använda sig av
begreppet ”tills vidare”.

Detta torde inte vara ett unikt tillvägagångssätt. I Grönvall och Hessmarks
bok om arbetsskadeförsäkringen har angivits under avsnittet om omprövning
av livränta, s. 119, tredje stycket ”för omprövning av livränta som utgår tills
vidare”.

Skulle kassan i beslutet ange endast att samband föreligger eller att livränta
skall utges utan någon som helst tidsangivelse torde detta i praktiken
innebära att de försäkrade tolkar besluten så att ersättning utgår t. ex. fram
till pensionsåldern. Detta är ju inte fallet. Enligt 4 kap. 12 § LAF skall
livränta omprövas, om ändring av betydelse skett i de förhållanden som var
avgörande för beslutet.

Kassan anser således att begreppet ”tills vidare” används på ett korrekt
sätt i besluten om samband och livränta när det kopplas till en svårbedömd

läkningsprocess eller besvär. Det ger då de försäkrade information om att
ersättningen kan komma att omprövas.

I beslut den 12 mars 1987 uttalade JO Sverne följande.

För egen del instämmer jag i riksförsäkringsverkets uppfattning.

I den mån försäkringskassan beslutar att inte uttryckligen tidsbegränsa
livränta enligt LAF kan - såsom kassan anfört - en viss risk föreligga att den
försäkrade uppfattar livräntan som definitivt bestående. Denna risk kan
emellertid undanröjas genom information om innehållet i 4 kap. 12 § LAF.

Enligt min mening bör det vidare ankomma på försäkringskassan att
tidsbegränsa livräntan om det aktuella ärendet rymmer sådana osäkerhetsmoment,
 att kassan inte kan ta slutlig ställning till saken för längre tid.

Som riksförsäkringsverket påpekat ger reservationen ”tills vidare” kassan
inte några ytterligare möjligheter till omprövning av livränta än de som ryms i
4 kap. 12 § LAF, vilket formuleringen kan ge sken av. Den är således
missvisande i detta hänseende och bör inte användas.

Allmän försäkringskassas tillämpning av 7 kap. 7 §
sekretesslagen i samband med kommunicering av
föredragningspromemoria

(Dnr 3119-1985)

Vid JO Svernes inspektion av Hallands läns allmänna försäkringskassas
lokalkontor Halmstad Öster den 15 oktober 1985 granskades stickprovsvis
ett antal akter på kontorets utredningssektion. I protokollet över inspektionen
antecknades följande (p. 4.1.4).

I två ärenden rörande E. J. och A. J. hade till föredragningspromemoriorna
fogats läkarintyg. På blanketten ”Förslag till beslut” hade antecknats, ”OBS
Delge inte li” resp. ”Delge inte några intyg”.

I ärendet som rörde I. J. framgick av en journalanteckning från den 20 juni
1984 att handläggaren i samråd med sektionschefen beslutat att vid kommuniceringen
utesluta vissa avsnitt i föredragningspromemorian rörande den
försäkrades sociala situation. Ett avsnitt avsåg ett utlåtande från den
försäkrades arbetsgivare och det andra en sammanfattning av vad som
framgick av inkomna läkarutlåtanden. Ej heller skulle läkarutlåtandena som
sådana kommuniceras med den försäkrade enligt samma anteckning.

Efter avslutad inspektion lät JO Sverne anteckna följande till protokollet.

Enligt 7 kap. 7 § andra stycket sekretesslagen får uppgifter bl. a. om den
försäkrades hälsotillstånd hemlighållas för den försäkrade själv, om det med
hänsyn till ändamålet med vård eller behandling är av synnerlig vikt att
uppgiften inte lämnas till honom. Lagrummet uppställer således stränga
rekvisit för sin tillämpning. Det kan därför diskuteras om de skäl som från
lokalkontorets sida anförts för underlåtenheten att kommunicera läkarutlåtande
med de försäkrade E. J., A. J. och I. J. varit tillräckliga.

I ärendena rörande E. J. och A. J. kan det ifrågasättas om inte akterna bort
förses med kopior av föredragningspromemoriorna i det skick de kommunicerats
med den försäkrade. I ärendet rörande I.J. kan vidare ifrågasättas

12 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 1

vilket stöd kassan haft för att utelämna uppgifter från den försäkrades
arbetsgivare.

Efter remiss anförde försäkringskassan följande.

Föredraganden i pensionsdelegationen går igenom ärendet före kommunicering.
 Han lägger då fram förslag till beslut i ärendet samt tar ställning till vad
som skall kommuniceras.

Vid JO:s inspektion frågade Lars Jalvemyr om det av PM i akten framgick i
vilket skick detta var kommunicerat. Vårt svar var ”NEJ”, eftersom vi -sedan några år tillbaka - av utrymmesskäl slopat extra kopia i akten. Vi har
efter Jalvemyrs påpekande infört den rutinen att - i de fall PM:et inte
kommunicerats i sin helhet - lägga en kopia i akten av vad som har
kommunicerats.

I fallet E. J. har ärendet kommunicerats 21.10.1985. (Kopia finns i akten
på PM i det skick som det har kommunicerats.) Ärendet rör en man med
manodepressiv psykos. Läkaren har på senaste läkarutlåtandet noterat
”OBS! Pat. bör ej meddelas detta läkarutlåtande utom vid läsning tillsammans
med undertecknad”. Med hänsyn till den försäkrades tillstånd och
läkarens notering på intyget, har vi bedömt att uppenbar risk föreligger att
den försäkrade misstolkar läkarutlåtandet och den fortsatta vården äventyras.
 Vi har därför beslutat att inte bifoga kopior av läkarutlåtanden vid
kommunice ringen.

I ärendet A. J. rör det sig om en kvinna med diagnos ”neoplasma ani”.
Hon har haft sjukdomen sedan 1978 och har uppburit helt sjukbidrag sedan
augusti 1983. Hon har av läkare informerats om sin sjukdom. Den försäkrade
har dock vid sina kontakter med oss inte velat diskutera sin sjukdom utan
försökt förtränga denna. Vi har därför inte bifogat kopior av läkarutlåtandena
vid kommunicering av PM. Vid genomläsning av läkarutlåtanden
framkommer dock inget som patienten inte tidigare har varit informerad om.
Vi delar därför JO:s uppfattning att tillräckligt starka skäl att underlåta
kommunicering av läkarutlåtanden inte förelegat i detta fall.

I ärendet I. J., har JO ifrågasatt riktigheten att utesluta vissa delar ur den
sociala utredningen i PM:et vid kommunicering. Det gällde ett uttalande av
hans arbetsgivare som löd: ”Han är dock en udda personlighetstyp och
kommer så att förbli”, samt en sammanfattning av läkarutlåtanden. Av
sammanfattningen framgick bl. a. att den försäkrade hade paranoida idéer
samt storhetsidéer, t. ex. att han skulle komma in vid ”NASA” i USA som
rymdflygare. Vi hade även beslutat att inte kommunicera läkarutlåtandet.

Skälet till att vi inte kommunicerat hela arbetsgivarens uttalande var att vi
inte ville förstöra relationerna mellan den försäkrade och arbetsgivaren. Det
framgick bl. a. av läkarutlåtandet att den försäkrade haft paranoida vanföreställningar.
 Vi delar dock JO:s uppfattning att den undanhållna uppgiften
inte varit av sådan art att den bort undanhållas den försäkrade, med stöd av 7
kap. 7 § andra stycket sekretesslagen. Vi kommer därför att ha en
genomgång om reglerna i samband med kommunicering för att undvika
upprepande.

Beträffande den uteblivna kommuniceringen av läkarutlåtandet är rutinerna
sådana att vi i tveksamma fall rådfrågar intygsskrivande läkare om
dennes uppfattning om vården kan äventyras om den försäkrade själv får läsa
utlåtandet. Det framgår dock inte av ärendet om någon förfrågan gjorts hos
läkaren i detta fall. Läkaren har i ett senare utlåtande, utfärdat 15.8.1985,
noterat ”OBS! Patienten bör ej meddelas intyget i läkarutlåtandet utom vid
läsning tillsammans med undertecknad”. Med hänsyn till den försäkrades
sjukdomstillstånd är vår bedömning den att ändamålet med vården kan
äventyras om den försäkrade själv får läsa intygen. Vi anger i dessa fall i PM

vilka intyg som ligger till grund för prövningen i pensionsdelegationen.

I de fall läkarutlåtandet inte kommuniceras överväger vi dock att i
fortsättningen ändra våra rutiner på så sätt att en hänvisning göres till
intygsskrivande läkare om den försäkrade vill ta del av de uppgifter som
noterats i läkarutlåtandet.

JO Sverne anförde följande i beslut den 27 februari 1987.

Enligt bestämmelserna i den 1985 gällande förvaltningslagen skulle
kommunicering ske om det inte var uppenbart obehövligt (15 §). I den
fr. o. m. den 1 januari 1987 gällande förvaltningslagen har i 17 § angivits att
kommunicering får underlåtas om avgörandet inte går parten emot.

När försäkringskassan står inför att avgöra ett ärende om förtidspension/
sjukbidrag har kassan att ta ställning till om kassan är skyldig att kommunicera
utredningsmaterialet med den försäkrade. Den förväntade utgången i
ärendet har därvid avgörande betydelse. I ärendet rörande A.J. föreslog
föredraganden att A.J. skulle beviljas hel förtidspension. A.J. hade själv
ansökt om fortsatt pensionsförmån. Någon skyldighet att kommunicera
föredragningspromemorian med A. J. har enligt min mening inte förelegat.

Beträffande E.J:s och I.J:s ärenden är även jag av den meningen att
kominuniceringsskyldighet förelegat för kassan. För E. J:s del var det fråga
om att byta ut sjukpenning mot pensionsförmån enligt 16 kap. 1 § andra
stycket lagen om allmän försäkring. För I. J:s del var det fråga om att bevilja
partiell pensionsförmån.

Om försäkringskassan anser sig skyldig att kommunicera utredningen i ett
ärende med den försäkrade, skall i princip allt material, som kassan avser att
lägga till grund för sitt beslut och som tillförts ärendet av någon annan än den
försäkrade, översändas till den försäkrade. I den mån känsliga uppgifter
finns i materialet kan dessa hemlighållas för den försäkrade bara om de
förutsättningar som anges i 7 kap. 7 § andra och tredje styckena sekretesslagen
föreligger. Detta följer av 14 kap. 5 § sagda lag och förvaltningslagen
(15 § gamla lagen och 17 § nya lagen).

Det ankommer på försäkringskassan att självständigt ta ställning till om
uppgifter skall hemlighållas i samband med kommuniceringen. En läkares
uttalanden i denna fråga är inte bindande för kassan men läkarens inställning
till saken bör kassan självfallet underrätta sig om.

Jag vill i sammanhanget påpeka att försäkringskassan enligt 14 kap. 5 §
sekretesslagen på annat sätt skall lämna den försäkrade upplysning om vad
hemlighållet material innehåller om det behövs för att han eller hon skall
kunna tillvarata sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse
som sekretessen skall skydda.

Vid en bedömning av de i ärendet aktuella fallen finner jag således att
försäkringskassan förfarit felaktigt. Jag kan inte heller finna att kassan har
stöd för att införa rutinen att hänvisa den försäkrade till intygsskrivande
läkare om han vill ta del av de uppgifter som noterats i utlåtandet. Som jag
sagt tidigare ankommer det på kassan att självständigt ta ställning till de
sekretessfrågor som uppgifterna i ett läkarutlåtande kan ge upphov till. I den
mån den försäkrade begagnar sig av sin rätt till insyn i sitt ärende har kassan
inte heller möjlighet att hänvisa honom vidare för att få ta del av utredningen
i ärendet hos kassan.

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

I likhet med tidigare år lämnas en redogörelse för ärenden, där justitieombudsmännen
tagit ställning i frågor om JO:s tillsynskompetens.

I en anmälan framhöll två elever vid Journalisthögskolan att de inte hade
fått ta del av diariet hos riksmarskalksämbetet. Eleverna ställde frågan om
riksmarskalksämbetet är en statlig myndighet. JO Nilsson svarade på
följande sätt.

Jag anser inte att riksmarskalksämbetet är en myndighet i den betydelse
ordet används i 2 § instruktionen för justitieombudsmännen. JO:s tillsyn
omfattar nämligen - förutom statliga och kommunala myndigheter och
tjänstemän vid dessa - också envar ”annan som innehar tjänst eller uppdrag,
varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet”.
Hanteringen av allmänna handlingar - att lämna eller vägra lämna ut dem -är säkert myndighetsutövning. Men är då ämbetets handlingar allmänna? Ja,
om ämbetet är en myndighet i tryckfrihetsförordningens mening. Det är det
enligt min mening inte. Jag menar nämligen att begreppet har samma
innebörd där som i JO:s instruktion. - Jag kan tillägga att ni kan få frågan
prövad genom att begära skriftligt beslut från ämbetet om handlingars
utlämnande och - om beslutet blir negativt - överklaga detta hos kammarrätten
i Stockholm.

I anmälan mot slottsförvaltningen vid Drottningsholms slott kritiserades
slottsförvaltningen för att den inte tillräckligt snabbt hade tagit bort vissa
avspärrningar. JO Nilsson uttalade följande.

Drottningsholms slott står under förvaltning av ståthållarämbetet som i sin
tur lyder under riksmarskalksämbetet. Båda ämbetena har till uppgift att
förvalta kunglig egendom och verksamheten saknar varje inslag av myndighetsutövning.
 Följaktligen står de inte under JO:s tillsyn varför ärendet
avskrivs.

En anmälan mot utvecklingsfonden i Kalmar län för underlåtenhet att bevilja
ett rörelselån besvarades av JO Nilsson med att handlingarna i ärendet bl. a.
visade att de villkor utvecklingsfonden hade ställt för att bevilja rörelselånet
inte hade uppfyllts. Fondens beslut att inte utbetala lånet tillhör den kategori
av beslut som ligger utanför området för JO:s tillsyn (jfr JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s. 188 f.).

Statens spardelegation har enligt beslut av regeringen den 13 juni 1985 om
inrättandet av delegationen ställning som myndighet inom regeringskansliet
och står som sådan under JO:s tillsyn.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga organisationer
och deras funktionärer har inte prövats i sak med hänvisning till att
de inte omfattas av JO:s tillsyn.

Stiftelsen Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) kritiserades
i en anmälan för att ha vägrat att lämna ut en rapport. JO Nilsson
anförde följande.

Under JO:s tillsyn står myndigheter och deras tjänstemän. För aktiebolag,
stiftelser och andra privaträttsliga organ gäller som huvudregel att de inte
omfattas av denna tillsyn. Undantag görs emellertid om och i den mån
organet i särskild ordning har anförtrotts myndighetsutövning (t. ex. Svensk
Bilprovning AB och de regionala utvecklingsfonderna). Det är alltså inslaget
av en myndighetsutövning som avgör om - som i det här fallet - en stiftelse
står under JO:s tillsyn. När det gäller SIPRI är institutet visserligen
tillkommet genom regeringsbeslut och finansieras huvudsakligen genom
statsmedel men ändamålet är att ”bedriva vetenskaplig forskning i konfliktoch
samarbetsfrågor av betydelse för internationell fred och säkerhet”
(regeringsbeslut den 12 juni 1980). Någon myndighetsutövning har således
inte anförtrotts institutet. Tvärtom betonas i institutets stadgar och i de
förarbeten som behandlar institutets verksamhet och organisation SIPRI:s
ställning som renodlat forskningsinstitut, värdet av objektivitet i forskningen
och institutets självständiga ställning gentemot den svenska staten (prop.
1966:76, 1979/80:106 och Ds UD 1979:1). På denna grund är således SIPRI
inte underkastat JO:s tillsyn.

Som andra exempel kan nämnas klagomål mot Stiftelsen Hotellhem i
Stockholm, Bostadsstiftelsen Uddevalla hem. Stiftelsen Stockholms Studentbostäder,
 Stiftelsen Tanum Strand, Telleby Verkstäder inom stiftelsen
Samhällsföretag, Hyresgästföreningen i Södermanland, Dösen-Bronsålderns
samfällighetsförening, Skogstorps vägförening, Kronobergs läns jaktvårdsförening,
 Försäkringsbranschens Pensionskassa Försäkringsförening
(FPK), Landstingsförbundet, Svenska Industritjänstemannaförbundet,
Handelstjänstemannaförbundet, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa
(RSMH), Trygghetsrådet SAF-PTK, Svenska Patentombudsföreningen,
styrelseledamot i Gästriklands övervakarförening och Skånepartiets ordförande.

Klagomål mot statliga och kommunala aktiebolag har inte heller upptagits
till prövning (endast under en förutsättning kan ett aktiebolag stå under JO:s
prövning, nämligen om bolaget innehar ett uppdrag varmed följer myndighetsutövning
- tillsynen gäller då denna verksamhet). Klagomål har således
avvisats mot AB Stockholmshem, AB Botkyrkabyggen och AB Bostäder i
Borås. Många klagomål har riktats mot privata aktiebolag, banker, sparbanker,
 finansbolag, försäljningsbolag m.fl. men har också avvisats med
motivering att de inte står under JO:s tillsyn. Som exempel kan nämnas
Scandust AB, SOS Alarmering AB, Automo Kontroll AB, Akademibokhandeln,
 Sheraton Göteborg, SE-banken, PK-banken, Independent Hypotek
AB, Svensk Fastighetskredit AB, Gabbo Finans AB, Folksam och
Trygg-Hansa.

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om verksamhetsplaner som de olika klinikcheferna sänt
in till ett regionsjukhus var allmänna och offentliga handlingar.
Tillika fråga om olika kliniker vid samma sjukhus utgör
självständiga enheter i sekretesslagens mening och om
besvärshänvisning

(Dnr 930-1985)

En journalist, H., begärde hos regionsjukhuset i Linköping att få se samtliga
verksamhetsplaner för 1987—1988 som de olika klinikcheferna lämnat in. H.,
som hävdade att verksamhetsplanerna var allmänna och offentliga handlingar,
 hade emellertid av en tjänsteman, L., nekats ta del av handlingarna med
motiveringen att de var att anse som arbetsmaterial och därför heller inte
diarieförts. H. fick heller inget avslagsbeslut med besvärshänvisning när han
begärde detta.

Efter utredning anförde JO Sverne i beslut den 25 februari 1987 följande.

Rätten att ta del av myndigheternas handlingar regleras i 2 kap. tryckfrihetsförordningen
(TF). Härav framgår att denna rätt gäller myndigheternas
allmänna handlingar i den mån hinder inte föreligger till följd av sekretess.
För att myndighet skall vara skyldig att på begäran lämna ut en handling
krävs således att det är fråga om en allmän handling. Allmänna handlingar är
hos myndigheterna förvarade handlingar, som antingen kommit in dit eller
upprättats där. Vad som avses med begreppen ”inkommen” resp. ”upprättad”
handling anges i 2 kap. 6-7 §§ TF. Handling anses inkommen till
myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig
befattningshavare till handa. Handling anses upprättad hos myndighet, när
den har expedierats. Handling som ej är expedierad anses upprättad, när det
ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om
handlingen ej hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten
eller på annat sätt färdigställts. Vidare gäller särskilda bestämmelser för
vissa typer av handlingar som protokoll, register m. fl. Då det gäller
kommunala och landstingskommunala nämnder är bestämmelsen i 2 kap.
7 § 3. TF av särskilt intresse. Därav framgår att handlingar - vilka ej är att
anse som inkomna - i ärende hos sådan myndighet normalt inte blir allmänna
innan protokollet i ärendet justerats.

Av utredningen i detta ärende framgår att de av H. begärda handlingarna
hörde till ett ärende hos direktionen angående upprättande av förslag till
årsbudget och flerårsplan. Som ett led i detta arbete hade klinikchefer och
övriga resursansvariga chefer inom distriktet att till direktionens förvaltningschef,
 dvs. till den under direktionen hörande förvaltningsledningen,
inkomma med verksamhetsberättelse och förslag till verksamhetsplan.
Direktionen skall därefter upprätta förslag till årsbudget och flerårsplan, som
föreläggs landstinget. I ärendet är upplyst att direktionen vid tiden för H:s
begäran ännu inte fattat något beslut i ärendet. Det ärende, till vilket
klinikchefernas verksamhetsberättelser och förslag till verksamhetsplaner

hörde, var således inte färdigbehandlat hos direktionen. Handlingarna
kunde således inte på denna grund vara att anse som hos direktionen
upprättade handlingar, som var att anse som allmänna i tryckfrihetsförordningens
mening.

Fråga återstår då om handlingarna kunde anses som inkomna till
direktionen för centrala hälso- och sjukvårdsdistriktet resp. expedierade från
resp. klinik. Om så vore fallet, var handlingarna att anse som allmänna. För
bedömning av denna fråga måste man först avgöra om klinikerna är att anse
som självständiga myndigheter i förhållande till direktionen. Härvid kan man
söka ledning i de besvärsregler som gäller för beslut om vägrat utlämnande av
allmän handling och den rättspraxis som utvecklats vid tillämpning av dessa
regler såvitt gäller utlämnande av patientjournaler. Ifrågavarande besvärsbestämmelser
återfinns numera i 15 kap. sekretesslagen (1980:100; omtryckt
1985:1059). Dessa regler fanns tidigare i tryckfrihetsförordningen med i
huvudsak samma innehåll.

Av 15 kap. 6 § 2 stycket sekretesslagen framgår att begäran att få ta del av
handling i första hand skall prövas av den befattningshavare hos myndigheten
som enligt arbetsordning eller särskilt beslut har vården om handlingen.
Inom hälso- och sjukvården är det i allmänhet klinikchefen som fattar sådant
beslut. I vissa fall kan dock beslutet ankomma på överläkare eller annan
befattningshavare vid kliniken. Om den befattningshavare - klinikchef eller
annan - som har att ta ställning till begärt utlämnande av en patientjournal
vägrar lämna ut denna skall han enligt nyss nämnda lagrum, om sökanden
begär det, hänskjuta frågan till myndigheten. Av 15 kap. 7 § sekretesslagen
framgår att talan får föras genom besvär hos förvaltningsdomstol (kammarrätt
och regeringsrätten) mot beslut varigenom myndighet (här kursiverat)
avslagit begäran att få ta del av handling.

Årligen förekommer flera besvärsmål hos kammarrätterna och hos
regeringsrätten, vari enskilda överklagat beslut om vägrat utlämnande av
patientjournal. Handläggningen av en begäran från enskild att få ta del av en
patientjournal innebär att klinikchefen, ansvarig överläkare eller annan
därtill behörig befattningshavare i första hand prövar en sådan ansökan
enligt 15 kap. 6 § 2 stycket sekretesslagen. Vägrar han att lämna ut
handlingen kan sökanden begära att saken hänskjuts till myndighetens
prövning. I praxis krävs då att vederbörande nämnd (direktion) fattar beslut
över begäran innan besvär kan anföras hos kammarrätten. Det innebär
således att ett överklagbart beslut, dvs. ett beslut av myndigheten, endast kan
meddelas av nämnden (det landstingskommunala organet) och inte av
kliniken som sådan. Detta framgår bl. a. av regeringsrättens årsbok 1951
I 162, 1977 Bb 392 och 1978 Bb 17.

Av ovanstående redovisning framgår enligt min mening helt klart att den
politiska nämnden (direktionen) och den under denna lydande sjukhuskliniken
inte är att betrakta som sinsemellan självständiga myndigheter.

Av 2 kap. 8 § TF framgår emellertid att handlingar kan bli att anse som
allmänna handlingar om de överlämnas från ett organ till annat organ inom
samma myndighetsorganisation, om organen uppträder som självständiga i
förhållande till varandra. I denna paragraf sägs nämligen följande. Har organ
som ingår i eller är knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation

överlämnat handling till annat organ inom samma myndighetsorganisation
eller framställt handling för sådant överlämnande, skall handlingen ej anses
som därigenom inkommen eller upprättad i annat fall än då organen
uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

Frågan huruvida sjukhuskliniker är att betrakta som självständiga organ i
den mening som avses i 2 kap. 8 § TF, då handlingar sänds mellan olika
kliniker och från en klinik till direktionen och dess förvaltningsledning är
onekligen mera svårbedömd. Det finns till att börja med anledning att återge
de uttalanden som gjordes i den proposition som låg till grund för
ifrågavarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen och vilka lämnades
utan erinran av riksdagen.

I nämnda proposition 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående
allmänna handlingars offentlighet sägs härom bl. a. följande.

Det gängse myndighetsbegreppet ger i allmänhet otvetydigt besked om när
en handling blir allmän genom att sändas över från ett offentligt organ till ett
annat. Det problem som kräver särskild reglering avser därför endast de
situationer där två organ visserligen får anses tillhöra samma myndighetsorganisation
men offentlighetsintresset kräver att handlingar som sänds dem
emellan blir allmänna redan i samband med utväxlandet.

Huvudregeln angående handlingar som sänts mellan olika enheter inom en
myndighet under dennas interna överväganden i en fråga bör självfallet vara
att sådana handlingar skall kunna skyddas mot insyn till dess myndigheten
har tagit slutlig ställning. Ju mer självständig någon av de berörda enheterna
kan sägas vara i förhållande till myndigheten i övrigt, desto starkare kräver
emellertid offentlighetsintresset att handlingar som passerar till och från
denna enhet betraktas på samma sätt som handlingar som sänds emellan
åtskilda myndigheter.

Om ett organ i eget namn har fattat ett överklagbart beslut av konstitutiv
betydelse skall den handling som innefattar beslutet anses upprättad resp.
inkommen även om handlingen bara sänds till ett annat organ i samma
myndighetsorganisation. Detsamma skall normalt gälla i fråga om ett
yttrande som avges självständigt och innebär att ifrågavarande organ
definitivt skiljer sig från frågan. Förhållandena kan dock ibland vara sådana
att en annan ståndpunkt framstår som motiverad.

Vidare uttalades följande.

Omständigheter av betydelse i detta sammanhang kan vara att ett organ
självständigt förvaltar viss egendom, har viss handlingsfrihet inom en
angiven ekonomisk ram eller i övrigt kan vidta vissa faktiska åtgärder
självständigt och på eget ansvar. Jag vill i sammanhanget framhålla att det
givetvis kan förhålla sig så att ett visst organ endast i vissa särskilda
hänseenden intar en så självständig ställning i förhållande till modermyndigheten
att utväxlade handlingar omedelbart bör anses som allmänna.

Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag en föreskrift som tar sikte på
sådana handlingar som har framställts av ett organ ingående i eller
organisatoriskt knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation och
som av detta organ har överlämnats endast till ett annat inom samma
myndighetsorganisation eller som har framställts endast för sådant överlämnande.
 Föreskriften bör ha den innebörden att handlingar av detta slag vid

tillämpningen av 6 och 7 §§ anses som inkomna eller upprättade till följd av
det först nämnda organets åtgärd i de fall då detta och det mottagande
organet uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

Allmänt kan om den här föreslagna bestämmelsen sägas att den inte avser
att åstadkomma någon ändring i rådande rättsläge i fråga om bedömningen
av handlingar som växlas mellan olika organ inom den offentliga sektorn.
Den får fastmera anses ge uttryck för de tankegångar som kan urskiljas i
rättspraxis på området. Jag finner det därför inte nödvändigt att mera
utförligt belysa verkningarna av bestämmelsen utan begränsar mig till att i
det följande behandla dess betydelse på vissa särskilda områden.

Det problem som behandlas i den föreslagna bestämmelsen torde ha
särskild aktualitet för sådana myndighetsorganisationer som postverket och
televerket, vilka förutom en omfattande centralförvaltning innefattar organ
på såväl regional som lokal nivå. Det är enligt min uppfattning naturligt att i
betydande utsträckning se de särskilda organen i en sådan förvaltningsorganisation
som självständiga i förhållande till varandra i den mening som avses i
förevarande paragraf. Närmare ledning för hur man i det särskilda fallet skall
se på denna fråga får hämtas i de bestämmelser som gäller för de olika
organens organisation, beslutsbefogenheter etc.

Den nu aktuella frågeställningen är även av avgörande betydelse då det gäller
tolkningen av sekretesslagen.

Enligt 1 kap. 3 § 2 stycket gäller sekretesslagens bestämmelser om
sekretess mellan myndigheter också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet, när de är att betrakta som självständiga i
förhållande till varandra. Av förarbetena till sekretesslagen (se KU 1979/
80:37) framgår att man vid tolkning av denna bestämmelse har att söka
vägledning i den tidigare nämnda bestämmelsen i 2 kap. 8 § TF. Konstitutionsutskottet
anförde bl. a. följande.

Enligt propositionen skall sekretess mellan myndigheter gälla inte bara
mellan olika myndigheter utan också mellan olika verksamhetsgrenar inom
samma myndighet. Regeringsförslaget överensstämmer härvidlag med promemorieförslaget.
 Propositionen medger dock, som framgår av det föregående,
 undantag från principen i större utsträckning än promemorieförslaget.

Under remissbehandlingen av promemorieförslaget riktades från flera håll
kritik motförslaget på denna punkt. Bl. a. framhölls att en regel om sekretess
mellan skilda verksamhetsgrenar inom en myndighet skulle kunna ge upphov
till stora tolkningsproblem. Man efterlyste därför klargörande uttalanden om
hur gränsdragningen i dessa fall skulle göras.

1 propositionen har som nyss sagts tagits hänsyn till remisskritiken så till
vida som att frågan om sekretess mellan myndigheter förutskickas bli föremål
för ytterligare utredning. Så långt det är möjligt bör emellertid, framhålls
det, sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighet
regleras. Detta gäller särskilt sekretessen till skydd för enskild. Man måste
därför enligt propositionen eftersträva en verklig prövning om en uppgift
skall lämnas ut till en annan myndighet eller till en annan verksamhetsgren
inom myndigheten. En sådan regel kan emellertid, anförs det vidare, inte ges
någon närmare konkretisering. Vad som skall förstås med dessa begrepp får
avgöras från fall till fall. Det framhålls därvid, att uppdelningen inom en
myndighet på skilda organisatoriska enheter i allmänhet borde lämna
tillräcklig ledning.

Även utskottet fäster självfallet stor vikt vid att en sekretesskyddad
uppgift, som rör ett för den enskildes integritet känsligt område, blir känd i
en så snäv personkrets som möjligt. Detta är huvudsyftet med att sekretessen
föreslås gälla även mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet.
Som framhållits under remissbehandlingen av promemorieförslaget finns det
emellertid anledning befara, att en sådan regel leder till svårigheter både av
praktisk och rättslig natur. Dessa svårigheter är enligt utskottets mening så
betydande att utskottet ifrågasätter om en sekretessregel av denna innebörd
går att tillämpa innan en närmare precisering gjorts av vad som skall avses
med skilda verksamhetsgrenar.

En bestämmelse av den föreslagna innebörden bör vidare ses i förhållande
till den i 2 kap. 8 § TF intagna regeln att en handling inte blir att betrakta som
allmän när den överlämnats till annat organ inom samma myndighetsorganisation
med mindre de olika organen uppträder som självständiga i
förhållande till varandra.

I propositionen 1975/76:160 gjordes uttalanden till ledning för bedömningen
av när ett organ skulle anses som självständigt i förhållande till andra
organ inom samma myndighetsorganisation. Det framhölls därvid (prop.
s. 152) att omständigheter av betydelse för denna bedömning kunde vara, att
organet självständigt förvaltade viss egendom, hade viss handlingsfrihet
inom en angiven ekonomisk ram eller i övrigt kunde vidta vissa faktiska
åtgärder självständigt och på eget ansvar. Det kunde också förhålla sig så att
ett visst organ endast i speciella hänseenden intog en så självständig ställning i
förhållande till modermyndigheten att utväxlade handlingar blev att anse
som allmänna. Vidare underströks att den aktuella bestämmelsen inte avsåg
att åstadkomma någon ändring i rådande rättsläge i fråga om bedömningen
av handlingar som växlas mellan olika organ inom den offentliga sektorn utan
snarare fick anses ge uttryck för de tankegångar som kunde urskiljas i
rättspraxis på området.

I enlighet med utskottets förslag utformades den aktuella bestämmelsen i 1
kap. 3 § sekretesslagen så att bestämmelserna om sekretess mellan myndigheter
också skall gälla i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande
till varandra.

Frågan huruvida olika kliniker vid samma sjukhus är att betrakta som
självständiga verksamhetsgrenar i den mening som avses i 1 kap. 3 § 2 stycket
har varit föremål för diskussion och olika bedömningar. Journalutredningen
har i sitt huvudbetänkande (SOU 1984:73) Patientjournalen pekat på den
oklarhet som härvidlag råder om begreppet ”självständig verksamhetsgren”
i sekretesslagen. Journalutredningen uttalade som sin uppfattning att varje
klinik borde ses som en självständig enhet åtminstone då det gällde journaloch
sekretessfrågor. I ett särskilt yttrande från en sakkunnig (avdelningschefen
Viking Falk vid socialstyrelsen) uttalades en motsatt mening. Genom
regeringsbeslut överlämnades journalutredningens betänkande i nu aktuella
delar till data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06) för att övervägas i
kommitténs arbete. I delbetänkande från denna kommitté (SOU 1986:24)
Integritetsskyddet i informationssamhället 1. förklarades att enligt kommitténs
mening man i allmänhet inte kunde betrakta hela hälso- och sjukvårdsverksamheten
på ett sjukhus som en självständig verksamhetsgren. Vidare
förklarade kommittén att den närmast delade uppfattningen att det i regel
var de olika klinikerna som bäst svarade mot begreppet självständig
verksamhetsgren.

Som framgår av vad tidigare sagts är frågan huruvida kliniker vid ett
sjukhus är att anse som självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens
mening - vilken uppfattning jag tidigare uttalat - föremål för skilda
meningar. Ett slutligt svar på denna fråga torde endast kunna ges genom
lagstiftning. Det bör dock i förevarande sammanhang framhållas att dessa
meningsbrytningar gällt frågan huruvida man utan hinder av sekretess kunde
fritt lämna patientrelaterade uppgifter angående hälsotillstånd och andra
personliga förhållanden mellan olika kliniker vid samma sjukhus.

Som även framhålls i den tidigare citerade propositionen 1975/76:160 får
man hämta närmare ledning för tolkningen av 2 kap. 8 § TF i det särskilda
fallet i de bestämmelser som gäller för de olika organens organisation,
beslutsbefogenheter etc.

Frågan måste därför bedömas med utgångspunkt från de regler som gäller
för organisation av hälso- och sjukvård i allmänhet och de särskilda
bestämmelser som Östergötlands läns landsting utfärdat angående organisationen
av hälso- och sjukvården i detta landsting.

Grundläggande regler om organisationen av landstingens hälso- och
sjukvård finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt i lagen (1985:127)
om särskilda organ i landstingskommunerna.

Av 10 § hälso- och sjukvårdslagen framgår att ledningen av hälso- och
sjukvården skall utövas av en hälso- och sjukvårdsnämnd.

I lagen om särskilda organ i landstingskommunerna sägs att ett särskilt
organ under en eller flera nämnder får handha förvaltning av verkställighet
för en del av landstingskommunen eller för en eller flera anläggningar. Det
får också under en eller flera nämnder handha förvaltning av verkställighet
för en eller flera delar av den landstingskommunala verksamheten. Vidare
framgår att sådant särskilt organ får ges till uppgift att handha förvaltning och
verkställighet som enligt lag eller annan författning ankommer på hälso- och
sjukvårdsnämnden. För särskilt organ gäller vad som i lag eller annan
författning är föreskrivet om den eller de nämnder på vilka uppgifterna
annars ankommer.

Bestämmelserna om särskilda organ inom hälso- och sjukvården innebär
en betydande frihet för huvudmännen att fritt disponera över sin hälso- och
sjukvårdsorganisation i förtroendemannaledet. Organen kan vara både
lokala och avse exempelvis förvaltningen av ett sjukhus och verksamhetsanknutna
genom att anförtros ledningen av ett visst verksamhetsområde inom
hela eller en viss del av landstingskommunen. Det kan alltså vara såväl
institutionsstyrelser som distriktsnämnder som nämnder med hela landstingskommunen
som verksamhetsområde. Organen verkar under hälso- och
sjukvårdsnämnden och måste sålunda underordna sig de direktiv som denna
kan utfärda.

Bestämmelserna i 10 § hälso- och sjukvårdslagen och i lagen om särskilda
organ i landstingskommunerna reglerar det politiska ledningsansvaret.

Grundläggande bestämmelser om det medicinska ledningsansvaret finns i
14 § hälso- och sjukvårdslagen; där sägs bl. a. följande.

En särskild läkare skall finnas som ansvarar för ledningen av den
medicinska verksamheten inom det verksamhetsområde som landstingskommunen
bestämmer. En sådan läkare benämns överläkare i fråga om

verksamhet på sjukhus och distriktsläkare i fråga om verksamhet utanför
sjukhus. En överläkares åligganden kan omfatta även verksamhet utanför
sjukhuset och en distriktsläkares åligganden även verksamhet på sjukhus.
Vid utövandet av denna ledning skall läkaren i frågor som inte rör vården av
enskilda patienter följa de föreskrifter som landstingskommunen kan
meddela.

Hur ett sjukhus skall indelas i kliniker (enheter) är inte föremål för någon
reglering vare sig i hälso- och sjukvårdslagen eller annan författning. Det är
en organisatorisk fråga, om vilken varje huvudman själv beslutar.

Av infordrat remissvar framgår beträffande organisationen av hälso- och
sjukvården i Östergötlands läns landsting att landstinget är indelat i tre hälsooch
sjukvårdsdistrikt med var sin direktion och förvaltningsledning. Centrala
hälso- och sjukvårdsdistriktet i Östergötland omfattar fyra kommuner.

Av utredningen i ärendet framgår att handlingarna, då H. begärde att få ta
del av dem, hade översänts från klinikerna till förvaltningschefen i centrala
hälso- och sjukvårdsdistriktet, dvs. till den under direktionen för centrala
hälso- och sjukvårdsdistriktet hörande förvaltningsledningen. Eftersom
direktionen ännu inte slutbehandlat det ärende till vilket handlingarna hörde
var de inte att anse som upprättade hos direktionen. De kunde därför, som
tidigare framhållits, inte på denna grund anses som allmänna handlingar.

Vad sedan gäller frågan om handlingarna kunde anses som allmänna
därför att de skulle ha ansetts expedierade från klinikerna respektive
inkomna till direktionen blir svaret i första hand beroende på om klinikerna
och direktionen är att anse såsom sinsemellan fristående myndigheter. Som
framgår av vad tidigare sagts får det anses att så inte är fallet.

Vad sedan gäller den mer svårbedömda frågan om klinikerna kan anses
utgöra självständiga organ i den mening som avses i 2 kap. 8 § TF, gör jag
följande bedömning.

Då det gäller den rent medicinska (patientvårdande) verksamheten
ankommer det på klinikchefen eller annan behörig läkare vid kliniken att
självständigt fatta beslut. Det får då anses naturligt att se kliniken och
direktionen som självständiga organ i samma myndighetsorganisation. En
följd härav blir då även att klinikerna i sådant sammanhang skall bedömas
som självständiga verksamhetsgrenar vid tillämpning av sekretesslagen.
Detta överensstämmer med den uppfattning som uttalats av journalutredningen
och data- och offentlighetskommittén ifråga om sekretesslagens
tillämpning vid överlämnande av journalhandlingar mellan olika typer av
kliniker. Jag har även själv vid flera tidigare tillfällen funnit anledning uttala
samma uppfattning i ärenden som gällt journalhantering inom hälso- och
sjukvård.

I förevarande ärende är det emellertid inte fråga om överlämnande av
journalhandlingar utan handlingar inom det ekonomiska och administrativa
området. Det är således fråga om en sådan typ av ärende där beslutanderätten
ankommer på den politiska nämnden (direktionen) om denna rätt inte
delegerats till annat organ inom hälso- och sjukvårdsorganisationen. Av de
handlingar som getts in i detta ärende och som rör beslutsbehörighet och
delegation inom hälso- och sjukvårdsorganisationen i Östergötlands läns
landsting framgår inget som visar att det skett någon delegation till klinikerna

av beslutanderätt som har betydelse för bedömning av den nu aktuella
frågan. Ej heller framgår att klinikerna skulle utöva en så självständig
ekonomiförvaltning att det av sådant skäl skulle finnas anledning betrakta
dem som självständiga organ i frågor som rör verksamhetsplanering och
budgetplanering, vilket det här var fråga om. Slutsatsen måste därför bli att
klinikerna i förevarande fall uppträtt som beredningsorgan gentemot direktionen.

Då det gäller ett beredningsförfarande har rättspraxis intagit den ståndpunkten
att förvaltningsenheter inom samma myndighetsorganisation inte
intar en sådan självständig ställning som avses i 2 kap. 8 § TF. (Jfr bl. a. RÅ
1969 ref. 9 och 1983 Ab 265.)

Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är det i regeringsrättens
årsbok 1969 refererade fallet under nummer 9 som gäller kommunal
fastighetsdirektörs yttrande till fastighetsnämnden. Regeringsrätten fann där
att yttranden och förslag som avlämnats till fastighetsnämnden i en kommun
från dess fastighetsdirektör inte var allmänna handlingar. Detta mål avgjordes
innan den nu aktuella bestämmelsen i 2 kap. 8 § infördes i TF. Av
förarbetena till TF framgår emellertid att avsikten inte varit att göra någon
ändring i tidigare praxis. Nämnda rättsfall får därför fortfarande anses
vägledande. Mot bakgrund härav drar jag följande slutsats.

Vid handläggningen av det ärende till vilket hörde de av H. begärda
handlingarna var klinikerna att betrakta som beredningsorgan. De kan
därför inte anses utgöra sådana självständiga organ som avses i 2 kap. 8 § TF.
Handlingarna blev därmed inte allmänna då de överlämnades från klinikerna
till direktionen. Jag finner följaktligen att man bedömt saken riktigt vid
centrala hälso- och sjukvårdsdistriktet och att det inte var något fel att vägra
lämna ut handlingarna eller uppgifter ur dessa till H.

Med hänsyn till att sjukhuskliniker i andra sammanhang kan betraktas som
självständiga organ eller verksamhetsgrenar i den mening som avses i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen vill jag framhålla att det i
förarbetena till tryckfrihetsförordningen uttalats att det givetvis kan förhålla
sig så att ett visst organ endast i vissa särskilda hänseenden intar en så
självständig ställning i förhållande till modermyndigheten att utväxlade
handlingar bör anses som allmänna.

H. har vidare riktat klagomål mot att han inte fått någon besvärshänvisning.
 Såsom framgår av vad tidigare sagts gäller följande.

Om viss befattningshavare vid myndighet svarar för vården av handlingen
ankommer det på honom att i första hand pröva frågan om handlingens
utlämnande. Vägrar han att lämna ut handlingen skall han, om sökanden
begär det, hänskjuta frågan till myndigheten. Mot beslut varigenom myndighet
har avslagit begäran att få ta del av handling får sökanden föra talan
genom besvär. Sådan talan förs hos kammarrätt.

För att besvärsrätt skulle föreligga fordrades således ett beslut av
myndigheten. Eftersom de efterfrågade handlingarna fanns hos sjukvårdsförvaltningen
måste det föreligga ett avslagsbeslut från direktionen för
centrala hälso- och sjukvårdsdistriktet i Östergötland som i detta fall var
”myndigheten” enligt TF för att det skulle ha förelegat besvärsrätt. Ett
sådant beslut skulle ha försetts med besvärshänvisning.

Av nu redovisade bestämmelser framgår således att besvär inte kunde
föras över L:s vägran att lämna ut handlingarna. Däremot hade H. kunnat
begära att frågan om handlingarnas utlämnande skulle hänskjutas till
direktionens prövning. Det hade varit lämpligt att L. upplyst H. om denna
möjlighet men någon skyldighet härtill föreligger inte enligt lagstiftningen.
Över ett avslagsbeslut från direktionen hade H. sedan kunnat föra besvär hos
kammarrätten och därefter vidare till regeringsrätten.

Med anledning av i målet väckta frågor vill jag avslutningsvis upplysa att
prövning av fråga huruvida handling är allmän eller ej följer samma regler
som prövning av fråga huruvida hinder föreligger för utlämnande av handling
till följd av sekretess.

Allmänna handlingars offentlighet - förfarande i tjänstetillsättningsärende (Dnr

2288-1985)

Allan Hansson har i klagomål till JO anfört bl. a.

”1 en platsannons, införd i Dagens Nyheter den 22 augusti 1985, anger
Lidingö kommun att ansökningar till tjänsten som socialchef i kommunen
skall inges till ett privat konsultföretag EF Chefsrekrytering. Jag anhåller att
JO prövar om ett sådant förfarande är förenligt med de regler som gäller vid
tillsättning av tjänster i det allmännas verksamhet.

Anledningen till att jag ber JO pröva den här frågan är grundsatsen om
allmänna handlingars offentlighet. Genom att ansökningarna sänds till
konsultföretaget får de inte karaktären av allmänna handlingar enligt 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF). Ansökningarna blir därmed inte tillgängliga
för insyn från allmänhet och nyhetsorgan förrän konsulten vidarebefordrat
dem till kommunen, vilket ju kan ta sin tid. Man skulle rentav kunna befara
att inte alla ansökningar överlämnas till kommunen; kanske så sker endast i
fråga om de sökande som konsulten bedömer som lämpliga kandidater.

För egen del anser jag att ansökningarna skulle ha ingetts till kommunen
och diarieförts där, för att först därefter överlämnas till konsultföretaget.
Företaget borde f. ö. få ansökningshandlingarna i kopia, medan originalhandlingarna
skulle finnas tillgängliga som allmänna handlingar hos kommunkansliet.
”

Kommunstyrelsen i Lidingö kommun har efter remiss avgett följande
yttrande.

Eftersom det är av stor vikt för kommunen att anställa rätt chefer, har
kommunen funnit det lämpligt att vid chefsrekrytering anlita den specialistkompetens,
 som konsulter kan erbjuda. Kommunen har sålunda nyligen
anlitat konsult för rekrytering av personalchef. Även vid nu aktuell
rekrytering av socialchef har kommunen funnit det lämpligt att anlita en
kohsult nämligen E F Chefsrekrytering.

1 konsultens uppdrag ingår att i samråd med kommunen utforma
annonstexten och därefter verkställa annonseringen, att lämna upplysningar
om tjänsten och mottaga ansökningshandlingarna, att genom ansöknings -

handlingarna och referenser bedöma sökandenas kvalifikationer och lämplighet
för tjänsten samt slutligen att lämna kommunen uppgift om sökandena
och föreslå vilka av dessa som skall kallas till intervju. Till intervju kan kallas
annan än den som föreslagits av konsulten.

Vid intervjuerna deltar representanter för kommunstyrelsen, socialnämnden
och socialkontoret. Även konsulten deltar. Dessutom får representanter
för personalen vid socialkontoret och de fackliga representanterna tillfälle att
träffa dem som kallats till intervju.

Sedan intervjuerna genomförts föredras ärendet i kommunstyrelsens
personalutskott, som bereder ärendet för beslut i kommunstyrelsen. I
samband med beredningen av ärendet i personalutskottet överlämnas
originalhandlingarna till kommunen.

Instruktioner har lämnats till konsulten att mottagna handlingar skall vara
tillgängliga för envar (ledamöter, sökande, fackliga företrädare, allmänhet),
som önskar ta del av dem och ansökningshandlingarna skall förvaras samlade
i en akt. Konsulten har tillställt varje sökande en skrivelse med uppgift bl. a.
om att ansökan behandlas enligt offentlighetsprincipen.

Kommunstyrelsen, som har goda erfarenheter av ifrågavarande rekryteringsförfarande,
 kan ej finna att anställningsförfarandet strider mot offentlighetsprincipen
eller andra regler för tillsättande av tjänst i offentlig
förvaltning.

Klaganden har i en senare skrivelse invänt bl. a. följande.

Enligt remissvar överlämnas inte ansökningshandlingarna av konsultföretaget
till kommunstyrelsens personalutskott förrän anställningsintervjuerna
har genomförts. Först då inkommer handlingarna till en myndighet så som
sägs i 2 kap. 6 § första stycket TF, och först då uppfylls den grundläggande
förutsättningen för att handlingarna skall kunna anses som allmänna och
offentliga - kravet på förvaring hos myndighet enligt 2 kap. 3 § första stycket
TF. Att instruktioner har lämnats till konsulten, att mottagna handlingar
skall vara tillgängliga för envar, saknar enligt min mening betydelse. Om
konsulten av någon anledning, t. ex. påtryckningar från en sökande, skulle
vilja ”hålla undan” någon ansökning, finns inga besvärsmöjligheter och
konsulten kan inte heller ställas till ansvar för vårdlös myndighetsutövning
eller myndighetsmissbruk.

JO Holstad anförde i beslut den 30 oktober 1986 följande.

Klagomålen aktualiserar i första hand frågan om Lidingö kommuns sätt att
anordna beredningen av det berörda tjänstetillsättningsärendet är förenligt
med gällande rättsregler. En särskild fråga i sammanhanget är i vad mån
ansökningshandlingar som förekommer i ett ärende som bereds på det
angivna sättet är att anse som allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen.

Inledningsvis kan noteras att det inte finns några regler i lag eller annan
författning som särskilt tar sikte på förfarandet vid tillsättning av kommunala
tjänster. Däremot är vissa rättsregler av allmän räckvidd tillämpliga även på
detta förfarande. En sådan rättsregel är bestämmelsen i 11 kap. 6 § tredje
stycket regeringsformen. Bestämmelsen innebär att en myndighet får
överlämna förvaltningsuppgifter till bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser
och enskilda individer. Enbart den begränsningen gäller att det krävs
stöd av lag när det är fråga om en förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning.

Det kan tilläggas att det i kollektivavtal på det kommunala området finns

vissa föreskrifter som rör tillsättandet av lediga tjänster. Det saknas
emellertid anledning att i detta klagoärende gå in på föreskrifter av det
slaget.

Det är tydligt att den i det aktuella ärendet överlämnade beredningsuppgiften
inte utgör myndighetsutövning i regeringsformens mening. Mot den nu
angivna bakgrunden kan konstateras att det inte finns något hinder i lag eller
annan författning mot att en kommun överlämnar till ett konsultföretag att
ombesörja beredningen av ett tjänstetillsättningsärende. Ett sådant överlämnande
kan - beroende på hur beredningen organiseras - leda till en
inskränkning i allmänhetens möjlighet till insyn i verksamheten. Detta utgör
emellertid inte i sig något rättsligt hinder mot överlämnandet.

Jag vill här inskjuta att en överflyttning av en förvaltningsuppgift från en
myndighet till ett privaträttsligt subjekt f. n. åtminstone i regel leder till att
handlingarna i verksamheten inte längre blir offentliga. Att detta allmänt
inte är någon tillfredsställande ordning är ställt utom tvivel. Frågan om
ändrad lagstiftning på området har också utretts av en statlig kommitté (se
SOU 1983:61). Hittills har emellertid några ändrade regler inte kommit till
stånd.

Det är givetvis angeläget att offentlighetsprincipen inte helt eller delvis
sätts ur spel genom att beredningen av tjänstetillsättningar läggs över på
konsultföretag. Klaganden utgår i sin anmälan från att ansökningshandlingarna
till följd av överenskommelsen med konsultföretaget blev allmänna
först när de överlämnades från företaget till kommunen. Han menar därför
att de blev tillgängliga för allmänheten först vid den tidpunkten.

Enligt min mening är det emellertid inte alldeles klart när ansökningshandlingarna
i ett fall som det aktuella blir allmänna handlingar. Enligt 2 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen skall en handling anses allmän bl. a. om den
förvaras hos en myndighet och enligt 6 § samma kapitel är att anse som
inkommen till en myndighet. Av 6 § framgår bl. a. att en handling anses
inkommen till en myndighet när den har anlänt till myndigheten eller kommit
behörig befattningshavare tillhanda. Vissa omständigheter talar ändå för att
handlingarna blev allmänna redan när de gavs in till konsultföretaget. De var
ju avsedda att prövas av kommunen och de var hela tiden i princip tillgängliga
för vederbörande kommunala myndighet. I sammanhanget kan nämnas att
det i rättspraxis ansetts att en handling som upprättats på uppdrag av en
kommun i samband med byggnadsarbete utgjort en allmän handling trots att
den vid tidpunkten för en enskilds ansökan om att få ta del av den inte fanns
hos kommunen (RÅ 1984 2:49).

Omständigheterna talar alltså för att offentlighetsprincipen inte ens
teoretiskt sattes ur spel i det aktuella ärendet. Att man i praktiken såg till att
möjlighet till insyn fanns förefaller tydligt. Det sagda hindrar inte att
överenskommelsen ger anledning till invändningar på en punkt. Som
framgår av det föregående innebar överenskommelsen att ansökningshandlingarna
gavs in till konsultföretaget. Enligt min mening hade det varit
lämpligare om man - som klaganden varit inne på - bestämt att handlingarna
skulle ges in direkt till kommunen för att därefter i kopior överlämnas till
konsultföretaget. Därigenom skulle det blivit helt klart att offentlighetsprincipen
inte sattes ur spel. Frågor om utbekommande av handlingarna skulle då

också ha kommit att hanteras uteslutande av myndighetens egen personal.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att invändningar inte kan resas mot att
kommunen överlämnade den angivna beredningsuppgiften till ett konsultföretag.
 När det gäller de närmare arrangemangen har jag endast den
invändningen att det hade varit lämpligare om man föreskrivit att ansökningshandlingarna
skulle lämnas in direkt till kommunen för att sedan i
kopior vidarebefordras till konsultföretaget.

Länsstyrelsetjänstemans rätt att yttra sig i massmedier
(Dnr 665-1986)

I insändarartiklar som i mitten av december 1985 publicerades i tidningarna
Bohusläningen och Strömstads Tidning kritiserade Irena Karpowicz, som är
arkitekt vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, byggnadsnämnden i
Strömstad för dess hantering av ett byggnadsärende i kommunen. I
artiklarna framhöll Irena Karpowicz att hon på länsstyrelsen hade ”den trista
uppgiften att förbereda fastställelsebeslut av förslag till ändring av stadsplanen”
för ett visst kvarter i Strömstad. Ett sådant beslut skulle enligt
artiklarna betyda även ”konfirmering av byggnadsnämndens verksamhet i
frågan”. Fortsättningsvis anförde Irena Karpowicz, att hon som privatperson
inte kunde undgå reflektioner över hur byggnadsnämnden i praktiken
tillämpat innebörden av en viss bestämmelse i byggnadsstadgan. Hon påstod
vidare bl. a. ”att byggnadsnämnden med strategisk slughet har manipulerat
bort allmänhet och myndigheter”. Och avslutningsvis föreslog hon ”att
Svenska föreningens för byggnadsvård utmärkelse Grävskopan skulle överlämnas
till byggnadsnämndens ordförande Torsten Trulsson för hans förtjänta
insatser för teaterns förintelse.”

I ett brev den 18 december 1985 till byggnadsnämndens ordförande
anförde länsrådet Ulf Thuresson och länsarkitekten Ingegerd Ågren följande.

Länsstyrelsen framför härmed sitt uppriktiga beklagande över tidningsinsändaren
angående Strömstads teater från en av våra tjänstemän.

Vi blev förvånade och irriterade när vi fick se tidningen och har framhållit
för tjänstemannen det ytterst olämpliga i denna form av polemik.

Även om länsstyrelsen och byggnadsnämnden haft olika uppfattning i
sakfrågan, finns ju numera intet att tillägga.

Med förhoppning att det inträffade inte skall störa de goda relationerna
mellan Strömstads kommun och länsstyrelsen sänder vi Dig våra bästa
hälsningar och önskar Dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

En privatperson begärde att JO skulle granska huruvida länsstyrelsens
agerande kunde anses ha inneburit att yttrandefriheten trätts för när.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande i saken. Länsstyrelsen hänvisade
till en förklaring av Thuresson och Ingegerd Ågren. Dessa anförde följande.

Beträffande den gjorda anmälan vill vi anföra följande. Vi har aldrig
ifrågasatt Irena Karpowicz’s rätt att som privatperson skriva insändare i
pressen med vilket innehåll det vara må. Vi har heller inte ifrågasatt hennes
rätt att i egenskap av tjänsteman vid länsstyrelsen skriva insändare i pressen.

13 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

Om hon i frågan om bevarandet av Strömstads teater uttalat sig enbart som
privatperson hade vi inte funnit anledning att skriva till byggnadsnämndens
ordförande Torsten Trulsson. I sakfrågan har hon ju precis som många andra
engagerat sig djupt och gjort sitt yttersta för att få till stånd en byggnadsminnesförklaring.
 Detta har varit även vår ambition. Att länsstyrelsen därvid
slutligen inte sett någon laglig möjlighet att mot kommunens beslut,
fastighetsägarens motstånd och bristande ekonomiskt underlag för erforderliga
ersättningar till ägare (8 § BML) förklara teaterbyggnaden som byggnadsminne
är djupt beklagligt.

I tidningsinsändaren har Karpowicz skrivit: ”Nu har jag på länsstyrelsen
den trista uppgiften att förbereda fastställelsebeslut av förslag till ändring av
stadsplanen för kv Torsken i Strömstad” etc. Att hon i nästa stycke skriver:
”Sorn privatperson kan jag inte undgå reflektioner” etc torde inte ge läsaren
någon annan uppfattning än att insändaren är skriven av länsstyrelsens
handläggare i ärendet rörande stadsplanen. Vad vi reagerat mot - och vilket
klart torde framgå av vår skrivelse till Trulsson - är inte att Karpowicz skrivit
en insändare rörande ärendet i fråga och heller inte att hon argumenterat i
sakfrågan. Reaktionen har främst gällt texten: ”Jag påstår även att byggnadsnämnden
med strategisk slughet har manipulerat bort allmänhet och
myndigheter.” Vi har också - med hänsyn till sammanhanget - reagerat mot
sista stycket i insändaren, vari Trulsson föreslås få en utmärkelse ”för hans
förtjänta insatser för teaterns förintelse”.

Insändaren är skriven av en länsstyrelsens tjänsteman som är - och i
insändaren framhåller sig vara - handläggare av ett ärende som har direkt
anknytning till byggnadsminnesärendet.

De krav på omdöme och objektivitet i handlandet, som självfallet måste
ställas på länsstyrelsens tjänstemän och som är en av förutsättningarna för
tilltron till vårt sätt att sköta verksamheten, kan enligt vår mening inte anses
uppfyllda i förevarande fall.

Det var med anledning av innehållet i dessa stycken som vi i brev till
Trulsson - vilken dessförinnan i telefonsamtal till Ågren framfört en ytterst
stark kritik mot innehållet i Karpowicz’ insändare och begärt en förklaring
från länsstyrelsen - beklagade det inträffade och meddelade att vi för
Karpowicz framhållit ”det ytterst olämpliga i denna form av polemik”.

Att härigenom, som anmälaren ifrågasätter, ”den skyddade yttrandefriheten
kan ha trätts för nära” bestrides. Om vi inte hade handlat och tagit
avstånd på sätt vi gjort, kunde man däremot med fog ha framfört klander mot
oss.

I sitt beslut den 13 november 1986 anförde JO Holstad följande.

Av 2 kap. 1 § regeringsformen framgår bl. a. att varje medborgare är
gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Enligt paragrafen förstås
med yttrandefrihet frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. I fråga om tryckfriheten
hänvisar paragrafen till tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 1 kap. 1 §
andra stycket TF gäller att det står varje svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av förordningens bestämmelser till skydd för enskild rätt och
allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. Vidare föreskrivs
i tredje stycket bl. a. att det står envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i
förordningen föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till skriftens utgivare eller
redaktion.

För innehållet i en tryckt periodisk skrift svarar skriftens utgivare. Ansvar

för den som lämnar meddelande som är avsett att införas i en tryckt skrift
eller för den som medverkar endast som författare till en tidningsartikel kan
utkrävas bara i vissa undantagsfall som saknar aktualitet i detta ärende.

Det är alltså inte tillåtet för en myndighet att ingripa vare sig formellt eller
informellt mot en tjänsteman hos myndigheten för att han eller hon använt
sig av sin grundlagsskyddade rätt att yttra sig i massmedierna. Undantag
gäller bara för det fall att ingripandet har stöd i lag. I och för sig är en
myndighet oförhindrad och ibland även skyldig att via pressen eller på annat
sätt framföra sakuppgifter i syfte att bemöta eller dementera innehållet i en
tidningsartikel. Men något sådant var det inte fråga om i ärendet.

Mot bakgrund av det sagda kan konstateras att gällande lag inte medger
ingripanden av det slag som Irena Karpowicz blev föremål för med anledning
av de publicerade insändarartiklarna. Thuresson och Ingegerd Ågren gjorde
alltså fel när de för Irena Karpowicz framhöll ”det ytterst olämpliga i denna
form av polemik” och genom brevet till byggnadsnämndens ordförande
dokumenterade vad som förekommit.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Fråga om länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev från
ett inkassoföretag till en person med ”spärrad” adress

(Dnr 2531-1986)

Länsstyrelsen i Stockholms län beslöt den 11 april 1986 med stöd av 7 kap.
15 § sekretesslagen att uppgifter om bl. a. D. i länsstyrelsens personregister
inte skulle komma att lämnas ut till annan än myndighet utan att länsstyrelsen
först undersökt vad uppgifterna skulle användas till. Inkasso-Centralen i
Göteborg AB översände den 9 april 1986 till länsstyrelsen i Södermanlands
län ett rekommenderat brev med mottagningsbevis för vidarebefordran till
D. Tjänstgörande datachefen vid länsstyrelsen Christer Svensson sände den
17 april brevet vidare till D.

I ett brev till JO begärde D. bl. a. att JO skulle pröva om Svensson gjort sig
skyldig till myndighetsmissbruk genom att röja en sekretesskyddad adress
och utnyttjat länsstyrelsens resurser till en mycket olämplig åtgärd.

Efter remiss lämnade länsstyrelsen i Södermanlands län följande upplysningar.

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen kan uppgifter inom folkbokföringsverksamheten
om enskilda personliga förhållanden sekretessbeläggas om det kan
antas att den enskilde lider men om uppgifterna röjs.

Enskild person som anser sig böra omfattas av dessa bestämmelser kan
ansöka härom på länsstyrelsens dataenhet. Efter prövning och beslut av
datachefen införs anteckning i länsstyrelsens register. Anteckningen medför
att på utskrifter och terminalbild upplyses om att uppgifter om personen
utlämnas av datachefen.

Datacheferna på länsstyrelserna har beslutat att vara mellanhänder vid
kontakter mellan på nämnda sätt markerade personer och allmänheten.
Detta tillgår så, att datacheferna vidarebefordrar korrespondens till dessa
personer. Adressuppgifter utlämnas således inte.

Upprinnelsen till nu ifrågavarande ärende är en skrivelse till länsstyrelsen
från Inkassocentralen i Göteborg AB daterad 860409. Vid tiden för ärendets
handläggning 1986-04-16 tjänstgjorde Christer Svensson som datachef.
Svensson vidarebefordrade på brukligt sätt handlingen till D. Utlämnande av
skyddade uppgifter om D. har alltså inte skett.

Svensson har vid handläggningen av ärendet erhållit uppgift om D:s adress
från datachefen vid länsstyrelsen i Stockholms län och därefter expedierat
handlingarna till D. Svensson borde istället ha vidaresänt handlingarna till
nämnda länsstyrelse för handläggning. D. kan emellertid genom handläggningen
inte ha tillfogats någon skada. Ärendet hade nämligen handlagts lika
vid länsstyrelsen i Stockholms län.

Svensson lämnade per telefon bl. a. följande kompletterande uppgifter. Han
vidarebefordrade brevet till D. i länsstyrelsens tjänstekuvert som rek. med
mottagningsbevis. Då mottagningsbeviset återkommit kopierades det, varvid
dock adressatdelen täcktes över. Av kopian framgick således endast
namnteckningen och poststämpeln. Svensson sände sedan kopian, inkassobolagets
medsända kuvert och porto samt ett missiv till inkassobolaget.
Länsstyrelsen har sammanlagt vidarebefordrat fyra försändelser till personer
med spärrade adresser.

I sitt beslut den 27 maj 1987 anförde JO Holstad följande.

I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om rätten att ta del
av och få kopior av allmänna handlingar. Bestämmelserna är tillämpliga även
när fråga är om personregister som förs med hjälp av ADB. Dessa
bestämmelser kompletteras av en föreskrift i 15 kap. 4 § sekretesslagen.
Enligt denna paragraf skall en myndighet på begäran av en enskild lämna
uppgift ur en allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån
hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till
arbetets behöriga gång.

Hos länsstyrelsen förs register över länets befolkning, grundade på
kyrkobokföringen. Uppgifterna i folkbokföringen om enskildas personliga
förhållanden är i regel offentliga. Men enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen kan
dessa uppgifter vara underkastade sekretess. Förutsättningen är att ”det av
särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs”. Sekretesskydd kan med stöd av denna
bestämmelse på grund av speciella omständigheter ges även åt normalt
harmlösa uppgifter, t. ex. adressuppgifter.

I de fall en länsstyrelse bedömer att uppgifter om en person kan bli föremål
för skydd enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen sätter länsstyrelsen en spärrmarkering
i dataregistret. En sådan markering tjänar i likhet med en hemligstämpel
enligt 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen som en varningssignal att
uppgifter om personen inte får lämnas ut utan att en noggrann prövning först
har gjorts. Det är emellertid att märka att markeringen inte innebär något
beslut om att sekretess skall iakttas. Frågan om utlämnande skall alltid
prövas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet.

I 20 kap. 3 § brottsbalken föreskrivs straff bl. a. för den som röjer uppgift
som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning.
Bestämmelsen gäller både muntligt uppgiftslämnande och utlämnande av
allmänna handlingar.

I det aktuella fallet har, enligt länsstyrelsen, det inte lämnats ut någon
information om D. Uppgiften vinner stöd av utredningen i övrigt. Redan av
detta skäl saknas det anledning att anta att något brott mot tystnadsplikt
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken har förövats. I detta sammanhang vill jag för
övrigt nämna, att sekretess normalt inte torde gälla för adressuppgifter i
länsstyrelsens register över länets befolkning, när uppgifterna begärs för
indrivningsändamål (jfr prop. 1981/82:186 s. 55).

Klagomålen avser emellertid också frågan om det var korrekt av Svensson
att vidarebefordra brevet från inkassoföretaget till D. Förfarandet att
vidarebefordra försändelser till personer med s. k. spärrade adresser grundas
enligt remissvaret på en överenskommelse mellan länsstyrelsernas datachefer.

För den enskilde för vilken uppgifter i personregistret har försetts med
spärrmarkering, kan förfarandet knappast innebära några olägenheter så
länge det rör sig om fall där den aktuella paragrafen inte ger något
sekretesskydd. Utredningen tyder på att D:s fall var av det slaget. Genom att
länsstyrelserna i sådana fall i stället för att lämna ut adressuppgifter åtar sig
att vidarebefordra försändelser ger man den enskilde ett skydd utöver det
sekretesslagen erbjuder. I fall där 7 kap. 15 § sekretesslagen i det enskilda
fallet verkligen ger ett sekretesskydd kan det däremot vara olämpligt att
vidarebefordra en försändelse. Sekretessen syftar ju bl. a. till att ge ett skydd
mot trakasserier och ett brev kan givetvis av mottagaren uppfattas som ett led
i en trakasserande verksamhet.

Länsstyrelsens förfarande att vidarebefordra försändelser till personer
med ”spärrade” adresser kan också diskuteras från en annan utgångspunkt.
Som tidigare nämnts gäller enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen att en myndighet
på begäran av en enskild skall lämna uppgift ur allmänna handlingar som
finns hos myndigheten. Ofta torde länsstyrelsen kunna komma överens med
sökanden om att i stället för att lämna ut adressuppgifter vidarebefordra
försändelser till den sökte. En sådan överenskommelse förefaller invändningsfri
sett från sökandens utgångspunkt. Men om sökanden vidhåller sin
begäran att få ut uppgiften, måste länsstyrelsen ta ställning. Länsstyrelsen
har då att besluta antingen att tillmötesgå framställningen eller att vägra
lämna ut uppgiften med hänvisning till att den är underkastad sekretess. I det
senare fallet har sökanden möjlighet att utverka ett skriftligt beslut med
besvärshänvisning. Ett sådant beslut kan nämligen överklagas hos regeringen.
 Med det sagda har jag velat betona det förhållandet, att en ”spärrmarkering”
endast är en form av hemlighetstämpel och att en sådan markering
alltså inte befriar en länsstyrelse från skyldigheten att på sedvanligt sätt pröva
sekretessfrågan i varje enskilt fall.

Med anledning av de synpunkter jag redovisat angående det tillämpade
förfarandet att vidarebefordra försändelser översänder jag en kopia av detta
beslut till riksskatteverket som har ett ansvar för frågor angående folkbokföringen.

Det kan möjligen ifrågasättas om tjänstebrevsrätten får användas på det
sätt som länsstyrelsen tydligen gjort i detta och några liknande fall. Enligt
10 § tjänstebrevsförordningen (1979:33) ankommer det på postverket att
bestämma hur tjänstebrevsrätten får utnyttjas i enskilda fall. Mot den

bakgrunden överlämnar jag en kopia av detta beslut även till postverket.
I övrigt har jag inte funnit anledning att kommentera D:s klagomål.

Fråga om handlingar som inkommit till en kommun varit att
anse som allmänna (2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen)

(Dnr 2176-1986 och 3127-1984)

I ett brev till JO anförde Birger Nylén bl. a. följande. Orsa, Mora, Rättviks
och Leksands kommuner samarbetar under beteckningen Siljansgruppen i
frågor rörande turism. Ett gemensamt turistbolag skall bildas. Tjänsten som
verkställande direktör i bolaget har utannonserats. Ansökningshandlingarna
skulle enligt annonsen sändas till ”Siljansgruppen”, Mora kommun, Hans
Eriksson. Ansökningshandlingarna har inte diarieförts hos kommunen och
Nylén har vägrats att ta del av dem.

Efter remiss anförde Mora kommun i yttrande följande.

Kommunerna Mora, Orsa, Rättvik och Leksand samarbetar sedan ett antal
år i frågor rörande turismens utveckling inom nämnda kommuner.

Samarbetet har hittills skett inom ramen för den s. k. Siljansgruppen,
vilket är ett organ till vilket berörda kommuner utsett två ledamöter vardera
(politiker).

Ordförandeskapet vid Siljansgruppen och även det administrativa ansvaret
på tjänstemannaplanet har under den tid Siljansgruppen existerat
alternerat mellan kommunerna.

För utveckling av turismen inom berörda kommuner har Siljansgruppen
tagit initiativ till bildandet av ett bolag, Siljan Turism AB. Detta bolag skall
fortsätta det av Siljansgruppen påbörjade arbetet och ägas till 60 % av
näringslivet i berörda kommuner och till 40 % av kommunerna.

Beslut om bolagsbildningen har tagits av de fyra kommunerna och är
bolaget under bildande.

Siljansgruppen har för bolagets räkning utannonserat bl. a. en befattning
som verkställande direktör. Fritidschefen i Mora kommun Hans Eriksson
tjänstgör för närvarande som verkställande tjänsteman åt Siljansgruppen,
varför det i annonsen har angetts att sökande till tjänsten skulle skicka sina
handlingar till fritidschef Hans Eriksson, Box 403, 792 01 Mora.

Detta har sin bakgrund uteslutande i praktiska skäl då bolaget ej ännu
installerat sig i egna lokaler. Bolaget kommer för övrigt att ha sitt säte inom
Rättviks kommun.

Resultatet av bolagets verksamhet är i hög grad beroende av att erhålla
kompetent personal. Flertalet av de sökande innehar i dag ledande befattningar
inom de företag där de är anställda, varför flertalet också begärt att
deras ansökningar skall behandlas konfidentiellt. Önskemål som givetvis
respekterats av Siljansgruppens företrädare.

Fritidschefen i Mora har således emottagit dessa ansökningshandlingar
enbart på grund av sin ställning som innehavare av ett speciellt uppdrag,
nämligen som verkställande tjänsteman åt Siljansgruppen, och inte i
egenskap av sin ställning som fritidschef och ansvarig tjänsteman för
fritidsförvaltningen inom Mora kommun.

Med åberopande av tryckfrihetsförordningen, 2 kap. 4 §, hävdar Mora
kommun således att här ifrågavarande ansökningar ej kan anses utgöra
offentlig handling och hemställer att JO lämnar anmälan utan åtgärd.

Vid ärendets avgörande den 24 juni 1987 uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Vad som återstår för mig att pröva är frågan om ansökningarna till tjänsten
som verkställande direktör i det då ännu ej bildade turistbolaget var att anse
som och borde ha behandlats som allmänna handlingar hos Mora kommun.
Kommunen har gjort gällande att dess fritidschef mottagit dessa handlingar
enbart på grund av sin ställning som innehavare av ett speciellt uppdrag,
nämligen som verkställande tjänsteman åt Siljansgruppen, och att handlingarna
därför inte var att anse som offentliga.

Den författningsbestämmelse som är av intresse i detta sammanhang är 2
kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Där föreskrivs följande.

Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som
innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om
handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten
och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan
ställning.

Bestämmelsen tillkom år 1976. I propositionen till riksdagen (prop. 1975/
76:160) uttalade fördragande departementschefen angående bestämmelsen
att den grundläggande principen bör vara att ett brev eller annat meddelande,
 som är adresserat till någon som innehar en befattning vid en myndighet,
skall anses som allmän handling, om handlingen gäller något som myndigheten
har att befatta sig med. Han framhöll emellertid att ett visst utrymme
borde finnas för privata meddelanden som har beröring med myndigheternas
verksamhet. En person som innehar en befattning vid en myndighet borde
sålunda kunna ta emot ett brev som är avsett för honom enbart i hans
egenskap som politiker, facklig förtroendeman eller annat och som rör den
verksamhet som bedrivs vid myndigheten.

Av utredningen i detta fall framgår bl. a. att de berörda kommunerna
anslagit medel till det blivande bolaget och att ordförandeskapet och det
administrativa ansvaret för Siljansgruppen alternerat mellan kommunerna.
Mot denna bakgrund råder det enligt min mening ingen tvekan om att frågan
om anställningen av en verkställande direktör i bolaget, som då ännu inte var
bildat, utgjorde ett ärende eller annan fråga som ankom på Mora kommun.

Invändningen från kommunens sida mot att det skulle vara fråga om
allmänna handlingar grundas dock även på att fritidschefen Hans Eriksson
skulle ha mottagit ansökningshandlingarna i fråga endast som innehavare av
annan ställning än den som fritidschef och ansvarig tjänsteman för fritidsförvaltningen
inom kommunen. Det har upplysts att Eriksson vid tillfället
tjänstgjorde som verkställande tjänsteman åt Siljansgruppen. För egen del
kan jag inte instämma i kommunens uppfattning. Det kan nämligen enligt
min mening inte med fog göras gällande att Eriksson i sitt uppdrag som
verkställande tjänsteman åt Siljansgruppen innehade någon annan ställning i
den mening som avses i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen än den som
befattningshavare i kommunen.

Slutsatsen blir att ansökningshandlingarna borde ha behandlats som
allmänna handlingar när de kom in till kommunkansliet. Ansökningarna
borde alltså ha diarieförts och på det sätt som anges i tryckfrihetsförordning -

en ha hållits tillgängliga för envar i den mån inte någon bestämmelse om
sekretess lade hinder i vägen för ett utlämnande.

Med dessa besked är ärendet avslutat.

I ett liknande ärende, som avgjordes av JO Holstad den 27 maj 1987 (dnr
3127-1984), var omständigheterna i korthet följande.

Kommunstyrelsen i Härjedalens kommun hade anvisat medel som delfinansiering
av en studie av ett skidliftsprojekt i kommunen. Beredningen för
turism och rekreation, som är en statlig myndighet, hade ställt ett belopp till
kommunens förfogande för en förstudie av samma projekt och kommunen
hade hos beredningen hemställt om att beloppet skulle utbetalas till
kommunen. I en referensgrupp som bildats för projektet ingick kommunens
kanslichef Bo Rödin som kommunens representant. Till kommunen kom det
in skrivelser från enskilda markägare och en naturvårdsförening angående
projektet. Skrivelserna var ställda till kommunstyrelsen, kommunfullmäktige
eller kommunen. I några fall angavs även referensgruppen som adressat.

Ett par journalister begärde hos Rödin att få ta del av ett brev från en
markägare rörande projektet. Brevet från markägaren var ställt till Rödin.
Rödin vägrade att lämna ut brevet med hänvisning till att det inte var en
allmän handling. Han menade att han fått brevet som ledamot av referensgruppen,
 som inte var inordnad i kommunens organisation. Kommunstyrelsen
delade Rödins uppfattning och framhöll att brevet tillhörde en privaträttslig
projektgrupp. Brevet hade således inte inregistrerats hos kommunen.
På samma sätt hade ytterligare brev som inkommit under liknande omständigheter
behandlats.

JO Holstad konstaterade, sedan ärendet underställts hans prövning, att
kommunen anslagit medel till projektet och även ansökt om och beviljats
bidrag till detta. Mot denna bakgrund rådde det enligt hans mening inte
någon tvekan om att projektet utgjorde ett ärende eller annan fråga som
ankom på kommunen i den mening som avses i tryckfrihetsförordningen.
Och han uttalade vidare att det inte med fog kunde göras gällande att Rödin
genom sitt deltagande i referensgruppen innehaft någon annan ställning i den
mening som avses i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Inte heller hade det
framkommit något som tydde på att breven varit avsedda för Rödin i någon
annan egenskap än den som befattningshavare i kommunen. Slutsatsen blev
att Rödin borde ha behandlat breven som allmänna handlingar när de kom in
till kommunkansliet.

Offentlighetsprincipen och stängning av kommunala myndigheter
under klämdagar m. m.

(Dnr 58-1987 och 622-1987)

I ett brev till JO gjorde Allan Carlsson gällande i huvudsak följande.
Kommunkontoren i Hörby, Staffanstorps, Svedala och Vellinge kommuner
hölls stängda under de s. k. klämdagarna den 2 och 5 januari 1987. Carlsson
förmodar att detsamma skedde i flera andra kommuner. Enligt Carlsson kan

det inte tolereras att kommunernas personalplanering går ut över allmänhetens
rätt till service enligt förvaltningslagen. Vidare anser han det anmärkningsvärt
att offentlighetsprincipen sätts ur spel på detta sätt. Han ifrågasätter
också om de berörda kommunerna fullgjort sin skyldighet att under de
aktuella dagarna sortera och diarieföra inkommen post.

Efter remiss yttrade Svenska kommunförbundet sig över frågan om
kommunernas åtgärd att hålla kommunkanslierna stängda de aktuella
klämdagarna var förenlig med offentlighetsprincipen. Kommunförbundet
anförde genom förbundsjuristen Gunnar Thollander följande.

En utgångspunkt för bedömningen är givetvis uttalandena i JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s 219 ff. I det fallet rörde det sig emellertid om stängning
under två veckor på sommaren, alltså en betydligt längre tid. Vi har i
rådgivning och utbildning informerat om JO:s uttalande.

Det kan finnas anledning att föra in några nya frågeställningar vid
bedömningen av det nu aktuella fallet.

För det första har en ny förvaltningslag trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari
1987.1 denna har i 5 § föreskrivits att myndigheterna skall ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda skall
allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt. I lagen ställs inte några
ytterligare krav på när myndigheterna skall hålla öppet. Av förarbetena
framgår att frågan får bedömas med hänsyn till de resurser som myndigheten
har tillgång till och de serviceanspråk som följer av verksamhetens art. Det är
möjligt för myndighet att införa särskilda besöks- och telefontider till vissa
timmar på dagen. I så fall förutsätter paragrafen att allmänheten underrättas
härom på lämpligt sätt.

Inte heller i tryckfrihetsförordningen finns några uttryckliga bestämmelser
om när myndigheterna är skyldiga att hålla öppet. Myndigheternas verksamhet
varierar i så hög grad att det praktiskt sett skulle vara omöjligt att lagstifta
om särskilda tider för öppethållande i denna lag. Däremot finns två mer
inexakta tidsangivelser i 2 kap 12 § respektive 2 kap 13 § TF. Enligt den förra
paragrafen gäller, att allmän handling som får lämnas ut skall på begäran
genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas den som önskar ta del
därav. Bestämmelsen förutsätter alltså någon form av tillgänglighet. I den
senare paragrafen sägs efter lagändring 1983 att begäran att få avskrift eller
kopia av allmän handling skall behandlas skyndsamt. För att fullgöra
sistnämnda skyldighet synes myndigheten i och för sig inte behöva ha öppet i
den meningen att allmänheten har tillträde. Avskrifter kan beställas per
telefon.

Regeln i 2 kap 12 § TF synes inte ha förändrats sedan TF:s tillkomst. Vad
som skett sedan dess är emellertid en successiv arbetstidsförkortning. Detta
bör rimligen inverka på tolkningen. Ännu på 1960-talet var myndigheterna
öppna på lördagar. Att i dag tänka sig att myndigheter skulle ha lördagsöppet
för att uppfylla kraven i 2 kap 12 § eller 13 § TF har knappast ifrågasatts från
något håll. Tvärtom synes lagstiftningen i andra sammanhang ta hänsyn till
övergången till femdagarsvecka och till att ledigheten ökas. Ett exempel på
detta är 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid. Genom successiva
ändringar 1963 och 1965 anpassades denna lag till arbetstidsförkortningen.
Senast skedde detta 1974 (lag 1974:756) då nyårsafton likställdes med
helgdag. Bakgrunden var bl. a. de ändringar som togs i det allmänna
arbetstidsavtalet (prop 1974:147).

Det bör därför beaktas att tolkningen av ett stadgande kan påverkas och
förändras av arbetstidsförkortningen och förändrade arbetstider.

Man kan också se saken så att det rör sig om motstridiga intressen.

Utvecklingen i fråga om arbetstidsförkortning eller förläggning av arbetstiden
kan påverka myndigheternas serviceskyldighet och förmågan att uppfylla
denna.

I fråga om s. k. klämdagar handlar det om arbetstidens förläggning. I viss
utsträckning är frågan kollektivavtalsreglerad. Det är emellertid arbetsgivaren
som avgör om och när klämdagar skall medges. Svenska kommunförbundets
personalpolitiska avdelning har sedan lång tid i årligen återkommande
cirkulär till kommunerna tagit upp frågan om eventuell inarbetning av
klämdagar. Avdelningen har därvid alltid framhållit, att som förutsättning
för tjänstefrihet sådan dag skall gälla att detta är förenligt med kravet på
öppethållande i erforderlig utsträckning av expeditioner m. m. och kan ske
utan hinder för göromålens behöriga gång.

Det är givet att akut behov av hjälp från myndigheternas sida såsom
sjukvård, socialtjänst och räddningstjänst framtvingar behov av jourtjänstgöring
i någon form.

Frågan är om rätten att få del av allmänna handlingar skall anses som lika
akut. Rätten att ta del av sådana handlingar förskjuts genom stängningen av
myndighetens lokaler. Att stängningen inte rimligen kan avse en semesterperiod
framstår som klart. I fråga om en enstaka klämdag kan det däremot
enligt vår mening finnas utrymme för olika tolkningar.

I sammanhanget kan erinas om att förvaltningslagens regler om när en
handling anses inkommen till en myndighet och därmed utgör allmän
handling gäller inom alla kommunala nämnder och styrelser. Av 10 § i denna
lag följer att en handling anses inkommen då den anländer till myndigheten
eller kommer en behörig tjänsteman tillhanda. Om myndighetens lokaler är
stängda gäller emellertid att handlingen ändå skall anses inkommen till
myndigheten vid den tidpunkt då den faktiskt har lämnats till myndighetens
lokal under förutsättning att den kommer behörig tjänsteman tillhanda
närmast följande arbetsdag. Registreringen av inkommande handling saknar
betydelse för frågan om handling skall anses inkommen till en myndighet.
Lagstiftaren synes närmast mena att sortering och registrering av sådana
handlingar inte behöver ske förrän ”närmast följande arbetsdag”. Eftersom
s. k. klämdagar enligt gällande kollektivavtal inte är att anse som arbetsdagar
anser vi inte att stängningen av kontoren under en sådan dag kan sägas
komma i konflikt med offentlighetsprincipen. Till stöd för denna uppfattning
talar även det förhållandet att det är arbetsgivaren/kommunen som avgör om
och när en klämdag skall medges med hänsyn till kravet på öppethållande och
till göromålens behöriga gång och att klämdagen utgör i förväg inarbetad tid.
Till bilden hör också att resurserna kan variera mellan olika kommuner
beroende på kommunstorlek. Det kan vara svårare att upprätthålla någon
form av jourtjänstgöring i mindre kommuner.

Ärendet remitterades därefter till kommunstyrelserna i de fyra berörda
kommunerna för yttrande. I dessa yttranden anfördes i huvudsak följande.

Hörby kommun:

Det är riktigt som sägs i skrivelsen att kommunkontoren i Hörby hölls
stängda fredagen den 2 januari och måndagen den 5 januari i år.

Ledigheten på dessa s. k. klämdagar hade på sedvanligt vis förhandlats
fram mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna.

Stängningen tillkännagavs för allmänheten genom annons i ortstidningarna
och genom anslag samt telefonsvarare. Jourberedskap fanns givetvis vid
brandförsvaret samt vid elverk och gatukontor. Däremot var registratorsfunktionerna
obemannade och stängda för allmänheten liksom kontoren i
övrigt.

Frågan om stängningen strider mot offentlighetsprincipen och/eller mot
kommunens allmänna serviceåligganden enligt förvaltningslagen utvecklas
närmare i kommunförbundets yttrande i ärendet.

Staffanstorps kommun:

Öppethållandet vid kommunens förvaltningar styrs av föreliggande besöksbehov
samt tillgängliga resurser och torde inte i något väsentligt avseende
avvika från vad, som normalt är vedertaget inom offentlig förvaltning. Den
begränsning av öppethållandet, som sker på s. k. klämdagar, torde också stå i
överensstämmelse med vad som tillämpas inom offentlig förvaltning i övrigt.

I syfte att underlätta för kommuninvånarna att komma i kontakt med
förvaltningarna, hålles dessa sedan lång tid tillbaka öppna utöver ordinarie
tid även klockan 16.00—18.00 en kväll i veckan. Fr. o. m. hösten 1986 hålles
nu också samtliga förvaltningar öppna för besök också på eftermiddagarna
fram till klockan 15.00.

Såvitt känt är, föreligger ej något missnöje beträffande de gällande
öppethållandetiderna från allmänhetens sida. Ej heller har klagomål tidigare
anförts mot tillämpad ordning med stängning under klämdagarna.

I de flesta fall, där olägenhet av någon betydelse ändock kan uppstå för
allmänheten vid stängda expeditioner på klämdagarna, kan dessa undanröjas
genom att den presumtive besökaren i stället för att på förvaltningen ta del av
handlingarna på begäran erhåller kopior av dessa hemsända till sig. Helt
naturligt tillhandahålles en sådan service utan kostnad och med största
skyndsamhet.

I lag och författning finns inga uttryckliga bestämmelser om öppethållandetider
för myndigheter. Med hänsyn därtill och till ovan redovisade faktiska
förhållanden finner kommunstyrelsen, att förvaltningarnas öppethållande
måste anses stå i överensstämmelse med berättigade krav från allmänhetens
sida på möjligheter till kontakt och insyn.

Vad gäller sortering och diarieföring av inkommande post må framhållas,
att dessa arbetsmoment utföres påföljande arbetsdag, vilket står i överensstämmelse
med gällande regler i förvaltningslagen.

Svedala kommun:

Kommunstyrelsen ställer sig helt bakom allmänhetens rättmätiga krav på
service och insyn hos kommunala och andra offentliga myndigheter och
organ. Mot detta har styrelsen att väga personalens önskemål om ledighet vid
särskilda s. k. klämdagar. Kommunen har en i grunden restriktiv syn på
ledigheter utöver lagstadgad sådan, i synnerhet om den omfattar hela
personalkategorier eller hela förvaltningar. Dock har av tradition beviljats
ledighet för administrativ personal vid de centrala förvaltningarna under s. k.
klämdagar i samband med jul- och nyårshelgerna. Dessa förvaltningar har då
stängt.

Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att personal vid kommunala
institutioner och verk inte har beviljats motsvarande ledighet.

Kommunstyrelsen är medveten om att ovannämnda förhållanden har
medfört en viss försämring av servicen till allmänheten, men anser att
försämringen är av ringa betydelse eftersom ledigheten har omfattat enbart
administrativ personal och inte verksamhetsanknuten personal. Mot den
bakgrunden har personalens önskemål om ledighet vägt tyngre i kommunstyrelsens
beslutsfattande.

Det är kommunstyrelsens uppfattning att allmänheten i mycket liten
utsträckning utnyttjar kommunal administrativ service under julhelg och
semesterperiod. Under de dagar i jul- och nyårshelgen som kontoren hölls

öppna var besök och telefonsamtal från allmänheten avsevärt färre än under
en vanlig vardag. Samma erfarenhet har kommunstyrelsen gjort när det
gäller besök och telefonsamtal under juli månad, då samtliga kontor har
öppet. Denna erfarenhet har också utgjort en grund för kommunstyrelsens
beslut att hålla kontoren stängda de aktuella dagarna.

Beslutet om stängning under de s. k. klämdagarna har offentliggjorts
genom annonsering i lokaltidningarna, genom flygblad till hushållen och
genom skyltning på entréerna till kommunhuset.

Vad gäller rätten att få ta del av allmänna handlingar ansluter sig
kommunstyrelsen till förbundsjurist Thollanders tolkning av reglerna i
förvaltningslagen, och anser således att offentlighetsprincipen inte har
åsidosatts.

Avslutningsvis vill kommunstyrelsen hävda att inskränkningen av allmänhetens
rätt till service och insyn, på grund av de administrativa kontorens
stängning den 2 och 5 januari, har varit av mycket ringa betydelse.

Vellinge kommun:

Vellinge kommun vidimerar Allan Carlssons uppgift om att kommunkontoret
var stängt den 31 december 1986 samt den 2 och 5 januari 1987.

Den 31 december är lagstadgad arbetsfri och den 2 och 5 januari är
inarbetade ”klämdagar”. Det ligger i sakens natur att man dessa dagar inte
kan t. ex utfå en allmän handling. Dock har kommunen hittills inte någon
vetskap om att detta förhållande varit till allvarlig olägenhet för någon
enskild.

Allan Carlsson har i sin anmälan inte pekat på någon specifik olägenhet för
honom själv utan diskuterar frågan mera ur principiell ståndpunkt. I detta
hänseende får Kommunförbundets yttrande gälla även för Vellinge
kommun.

Förhållandet att kommunkontoret håller stängt vissa ”klämdagar” påverkar
på intet sätt den service som lämnas via social-, gatu- och fastighetsförvaltning.

Besked om att kommunkontoret håller stängt lämnas via telefonsvarare
och skylt på entrédörr. Härefter kommer även kungörelse ske i dagspressens
lokalsidor samt i lokalradion.

I ett annat brev uppgav Harald Bergengren vid Trelleborgs Allehanda att
tidningens reporter vid ett besök hos byggnadsnämnden i Trelleborgs
kommun den 4 mars 1987 funnit att posten inte var öppnad. Eftersom den
personal som svarade för postöppningen var på kurs, skulle posten inte
komma att öppnas förrän följande dag.

Med anledning av dessa klagomål lät JO Holstad inhämta upplysningar per
telefon från t.f. stadsarkitekten i kommunen Lars-Olof Liljeström. Han
bekräftade att byggnadsnämnden höll sin expedition stängd den 4 mars 1987
eftersom expeditionspersonalen denna dag deltog i en kurs. Ett anslag om
stängningen hade satts upp vid ingången troligen den 27 februari.

Vid ärendets avgörande den 30 juni 1987 uttalade JO Holstad följande.

Av utredningen framgår att kommunkanslierna i Hörby, Svedala, Staffanstorp
och Vellinge hölls stängda under tiden fr.o.m. den 31 december
1986 t. o. m. den 6 januari 1987, dvs. under en hel vecka. Skälet var att
kommunerna lät all berörd personal arbeta in klämdagarna den 2 och 5
januari 1987. Vidare framgår att all personal vid byggnadsnämnden i
Trelleborg den 4 mars 1987 var på kurs och att man därför inte öppnade och

diarieförde den dagens post förrän nästa dag. Frågan är om det som sålunda
förekommit står i strid med gällande rättsregler eller av annat skäl är felaktigt
eller olämpligt.

Ett antal regler i tryckfrihetsförordningen (TF) och andra författningar är
av intresse i sammanhanget. I 2 kap. TF ges regler om allmänna handlingars
offentlighet. I 1 § föreskrivs, att varje svensk medborgare till främjande av
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt att ta del av
allmänna handlingar. Bestämmelser om inskränkningar i rätten att ta del av
allmänna handlingar finns i sekretesslagen (1980:100). En handling är enligt
2 kap. 3 § TF allmän om den förvaras hos en myndighet och har kommit in till
eller upprättats hos myndigheten. En allmän handling som får lämnas ut skall
på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället och utan avgift
tillhandahållas den som önskar ta del av den. Detta framgår av 2 kap. 12 §
TF. Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot
fastställd avgift få en avskrift eller en kopia av handlingen till den del den får
lämnas ut. I 2 kap. 13 § TF föreskrivs att en framställning om detta skall
behandlas skyndsamt. En myndighet skall också, enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen,
 på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras
hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

För att rätten att ta del av resp. få kopior av allmänna handlingar liksom att
få uppgifter ur sådana handlingar skall kunna realiseras krävs i många fall att
myndigheterna för någon form av register eller diarium över sina handlingar.
Ett register fyller också den funktionen att allmänheten genom registret kan
få reda på om en viss handling över huvud taget existerar. I 15 kap. 1 §
sekretesslagen regleras skyldigheten för myndigheter att föra register eller
att vidta åtgärder med samma syfte. När en allmän handling har kommit in till
eller upprättats hos en myndighet skall handlingen enligt paragrafens första
stycke registreras utan dröjsmål, om det inte är uppenbart att den är av ringa
betydelse för myndighetens verksamhet. Beträffande allmänna handlingar,
som inte är hemliga får registrering underlåtas, om handlingarna hålls så
ordnade att det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in
eller upprättats.

I 5 § förvaltningslagen (1986:223), som trädde i kraft den 1 januari 1987,
ges bestämmelser som går ut på att myndigheterna skall vara tillgängliga för
allmänheten. Där föreskrivs att myndigheterna skall ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Och om särskilda tider för detta är bestämda,
skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

De regler i TF och övriga lagar som jag nämnt i det föregående förutsätter
uppenbarligen att myndigheterna håller öppet i tämligen vid omfattning.
Annars är det inte möjligt för dem att uppfylla regelsystemets krav på
service.

För statliga myndigheters del finns härutöver vissa preciserade krav på
öppethållande som bl. a. syftar till att säkerställa tillämpningen av offentlighetsprincipen.
 I 15 § andra, tredje och fjärde styckena allmänna verksstadgan
(1965:600) föreskrivs sålunda följande.

Registrators- och kassakontor hållas öppna minst fem timmar varje
arbetsdag enligt myndighetens bestämmande. Är arbetstiden viss dag

kortare än sex timmar eller får den till viss dag förlagda arbetstiden
arbetas in enligt föreskrift i kollektivavtal, får tiden för öppethållande
inskränkas till två timmar, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.

Tider för mottagning och öppethållande av registrators- och kassakontor
tillkännages genom anslag i myndighetens lokal. Inskränkning i
tiden för öppethållande bör tillkännages minst en vecka i förväg.

När registrators- eller kassakontor hålles öppet, skall allmänheten
mottagas av myndighetens tjänstemän i den mån deras göromål icke
lägga hinder i vägen.

Statliga myndigheter skall således i regel hålla registrators- och kassakontor
öppna varje arbetsdag. På klämdagar skall tiden för öppethållande vara
minst två timmar. Enligt gällande kollektivavtal på det statliga området
förstås med klämdag enskild veckodag som är arbetsdag och som kommer att
omges av två tjänstgöringsfria dagar på grund av att helgdag infaller.

Några motsvarande regler av allmän räckvidd för det kommunala området
finns inte. Frågan är därför vilka konkreta minimikrav på öppethållande som
de förut nämnda reglerna i TF och andra lagar kan anses ställa på
kommunerna. Det är tydligt att man inte får hålla stängt i en sådan
utsträckning att allmänheten hindras att utöva sin grundlagsenliga rätt att ta
del av allmänna handlingar eller att kraven på bl. a. registrering av allmänna
handlingar åsidosätts. Men det är också tydligt att de berörda reglerna inte
ger några preciserade besked om kraven på öppethållande.

För min del anser jag att mycket talar för att kommunerna i regel bör
eftersträva att iaktta den nivå av öppethållande som allmänna verksstadgan
föreskriver för det statliga området. Men det är givet att man får godta att den
nivån inte alltid upprätthålls i alla kommuner. I de allra minsta kommunerna
kan det sålunda vara försvarligt med vissa mindre begränsningar.

Vad beträffar stängningen de båda klämdagarna i januari 1987 anser jag
för min del att den var mindre väl förenlig med det berörda regelsystemet.
Effekten blev ju att allmänheten under en hel veckas tid avstängdes från
tillgång till allmänna handlingar. Enligt min mening hade man bort träffa
anordningar för att åtminstone under någon av de berörda dagarna tillgodose
offentlighetsprincipen. Däremot anser jag att det undantagsvis kan godtas att
en kommunal myndighet håller stängt någon enstaka dag om syftet är att
bereda personalen tillfälle att delta i viss utbildning.

Det är naturligtvis angeläget att en myndighet som begränsar sitt normala
öppethållande i god tid och på ett lämpligt sätt informerar allmänheten om
detta. Även i det avseendet anser jag att allmänna verksstadgans regler bör
vara vägledande.

Taxering och uppbörd

JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?
(Dnr 1947-1986)

Ett under verksamhetsåret slutfört projekt (1986:1) har gällt reglerna om
respitränta. Denna ränta infördes 1975 och är avsedd att motsvara kreditkostnaden
för de skatter som av någon anledning skall betalas vid en senare
tidpunkt än vad som normalt gäller för kvarstående skatt.

Utifrån erfarenheten av ett antal ärenden hos JO sammanställdes projektbeslutet
den 28 augusti 1986. Från detta beslut återges här valda delar.

När statsmakterna från och med år 1975 började ta betalt för den kredit
som man dittills gratis hade beviljat dem som av det ena eller andra skälet
betalade sina skatter i efterskott, innebar det en, om än senkommen,
anpassning till den övriga marknadens villkor; kredit är som regel inte gratis.
Det är onekligen svårt att finna något bärkraftigt skäl varför staten skulle
ställa upp med kostnadsfria krediter när ingen annan gör det. Erfarenheten
hade ju också visat att det inte sällan var synnerligen lönsamt att vänta med
att betala skatt jämfört med att låna motsvarande pengar och betala
statsverkets fordran.

Den statliga kreditavgiften kallas bl. a. respitränta. Denna tas ut på den
tillkommande skatt som skall betalas efter den 1 april året efter taxeringsåret.
För tiden fram till den 1 april anses den kvarskatteavgift som den skattskyldige
betalar ge statsverket den ersättning som den ”beviljade” skattekrediten
motiverar. Det kan tilläggas att respiträntan såtillvida inte är anpassad till
den övriga marknadens räntor som den kan utgå under högst två år.

Kvarskatteavgiften kan sättas ned till ett lägre belopp om den kvarstående
skatten beror på förhållandet över vilket den skattskyldige inte kunnat råda
(85 § 2 mom. uppbördslagen). Respiträntan däremot är fix. Den kan enligt
bestämmelserna inte sättas ned under några omständigheter. Det uppstår
följaktligen aldrig något behov att fastställa och värdera varför räntan
debiterats. Nu skall det dock genast sägas att ”kreditavgiftsprincipen” inte
upprätthålls konsekvent; som tidigare antytts så debiteras den inte för längre
tid än två år. Detta avsteg från principen har, enligt förarbetena, gjorts ”bl. a.
därför att taxeringsprocssen inte sällan drar långt ut på tiden, många gånger
på grund av förhållanden som den skattskyldige inte har förorsakat eller
kunnat påverka” (prop. 1974:159 s. 53).

Den nuvarande ordningen där respiträntan utgår undantagslöst fr.o.m.
ett givet datum och under en bestämd tid är tvivelsutan hanteringsmässigt
synnerligen rationell. Den har också den fiskala fördelen att statsverket får
kompensation även för sina ”tabbar” - också i sådana fall där den drabbade
skattskyldige inte velat eller kunnat gardera sig mot statsverkets krav - eller
ens känt till att han borde ha gjort det!

Att statsverket tar betalt för sina faktiska krediter är, som jag redan har
konstaterat, naturligt och rimligt. Att sedan de rutiner som krävs för att
hantera denna kreditverksamhet är rationella och effektiva är givetvis heller
ingenting att säga om - tvärtom! Men, kan man fråga sig, är det sakligt och

psykologiskt riktigt att vidhålla ett räntekrav även i de situationer där en
skattskyldig ”drabbas” av tillkommande skatt utan egen medverkan eller
avsikt, t. ex. därför att myndigheten har begått ett fel eller på annat sätt
missat när man skulle fastställa hans eller hennes slutliga skatt. Den frågan
förefaller mig desto mer motiverad att ställa eftersom systemet inte medger
att problemet löses så enkelt som att den skattskyldige - spontant eller efter
uppmaning från myndigheten - genast skickar tillbaka de pengar han eller
hon fått för mycket.

När denna fråga tidigare har ställts så har den besvarats jakande; i varje fall
har det inte ansetts att det funnits ”tillräckliga skäl” för en ändring av
bestämmelserna. Man har då anfört, som t. ex. skatteutskottet i betänkandet
1978/79:50 (s. 64) sagt, att ”respiträntan torde motsvara den ränta som den
skattskyldige skulle ha åtnjutit om han satt in återbetalningen på bank”. Det
har också (JK:s beslut 1982:C 19) uttalats att respiträntan är avdragsgill.

Den ställda frågan har inte förlorat sin aktualitet, långt därifrån; den bör
ställas igen i ljuset av de gångna årens erfarenheter. Och det är inte givet att
den då skall besvaras på samma sätt som skatteutskottet gjorde 1979. Som jag
bedömer saken finns det numera ”tillräckliga skäl” att överväga den ändring
som utskottet då avvisade - förutsatt då att man inte mäter skäl i kvantitativa
termer; det är ju lyckligtvis så att det görs mycket få fel ute på myndigheterna
av det slag som skulle utlösa tillämpningen av en undantagsregel av innebörd
att respiträntan kan bortfalla. För det påståendet - att det finns tillräckliga
skäl för en ändring - anser jag t. ex. H.-ärendet kan åberopas.

Det är ostridigt att H. krediterades för mycket överskjutande skatt på
grund av ett fel som myndigheten har det fulla ansvaret för (förväxling av
personnummer vid en stansningsoperation). När det står klart för H. att ett
fel begåtts betalar han - låt vara i medvetande om att han kunde riskera
respitränta - in det belopp han fått för mycket till staten och alltså före de
föreskrivna uppbördsterminerna. Men så enkla lösningar tillåter inte systemet;
tillkommande skatt skall betalas på föreskrivna tider och respitränta
skall debiteras och betalas. Den som utifrån ett kreditavgiftsresonemang vill
försvara en ordning som innebär att ränta skall betalas även om krediten har
upphört gör det onekligen inte lätt för sig. Jag kan förstå att det av
systemtekniska skäl kan vara knepigt att anpassa uppbörden av tillkommande
skatt till individuella betalningsvariationer; ett betydligt enklare sätt att nå
samma resultat sakligt sett skulle vara att staten avstod från respiträntan.

Det har sagts att den som fått för mycket överskjutande skatt tillbaka
undgår att debiteras respitränta om han skickar tillbaka skattsedeln, dvs. inte
tar ut pengarna. Detta är, med förlov sagt, knappast ett anständigt försvar.
Dels kan det ju vara så att den skattskyldige - som t. ex. H. - vet att han skall
få slantar tillbaka på skatten och anpassar sina ekonomiska dispositioner
därefter. Hade H. följt ett sådant råd och sänt tillbaka skattsedeln så hade
han hamnat i svårigheter; med all sannolikhet hade han fått vänta på sina
pengar eftersom det tar tid att göra den nödvändiga korrigeringen. Dels är
det ju så att det inte är allom givet att kunna upptäcka att skattemyndigheterna
räknat fel till min fördel (eller tvärtom för den delen!). Och gör man inte
det utan hämtar ut den för höga återbäringen och kanske spenderar den i
t. ex. julhandeln så är det klippt. Staten fordrar benhårt betalning för en

kredit som den skattskyldige inte begärt att få och kanske inte heller insett att
den ”beviljats”. Dessutom: det saknas inte exempel på människor som
visserligen förstått att de fått för stor skatteåterbäring men hämtat ut
pengarna och lagt dem - bildligt och ibland bokstavligt - i byrålådan i väntan
på att staten skulle höra av sig. Kombinerar man en - inte alldeles ovanlig -misstro mot banker med tron att staten inte skall låta de enskilda betala för de
egna misstagen är det handlandet rationellt och logiskt!

Som jag tidigare antytt är det i sannolikt mycket få fall som anledningen till
att en skattskyldig får tillkommande skatt är fel, försummelse eller misstag i
hanteringen. Statsfinansiellt skulle införandet av en möjlighet att i princip
befria från respitränta i de fallen göra varken till eller ifrån. Det förefaller
heller inte särskilt troligt att myndigheternas arbetsbörda skulle öka nämnvärt
i ett läge där befrielsemöjligheten fanns. Det bör ganska snabbt kunna
avgöras om en tillkommande skatt helt eller delvis beror på annan än den
skattskyldige själv; en ökning av antalet invändningar om sådana fel bör
kunna bemästras utan några större svårigheter. De psykologiska effekterna,
å andra sidan, av en sådan möjlighet skall inte underskattas; kritikerna av
skattemyndigheterna förlorar onekligen ett argument av inte obetydlig
tyngd.

Jag upprepar alltså sammanfattningsvis att det (numera i varje fall) är visat
att det finns tillräckliga skäl för att göra en sådan ändring av respiträntereglerna
att det blir möjligt att underlåta att ta ut ränta när den räntegrundande
tillkommande skatten beror på omständighet utanför den enskildes kontroll.
Praktiska situationer i vilka det blir aktuellt att utnyttja en sådan ”dispensmöjlighet”
är när den enskilde får tillkommande skatt därför att man inför
ADB-behandlingen gör ett tekniskt fel (felstansning t. ex.) eller när hans
personnummer felaktigt förekommer på en kontrolluppgift.

Jag föreslår att det görs ett tillägg till 32 § uppbördslagen. Det tillägget kan
tas in som ett nytt andra stycke och ges ungefär denna lydelse:

Respitränta skall dock inte tas ut när den tillkommande skatten beror på
förhållande som den skattskyldige inte kunnat påverka eller kontrollera.

Det lär inte behövas att i lagtexten exemplifiera de förhållanden som skall
leda till räntebefrielse. Den - för dagen aktuella - exemplifieringen kan med
fördel göras i motiven.

Beslutet överlämnades med hänvisning till 4 § lagen (1975:1057) med
instruktion för justitieombudsmännen till regeringen (finansdepartementet).

JO om existensminimum vid skatteavdrag - en utvärdering av
ett institut

(Dnr 109-1982 m. fl.)

Ett projekt, som JO Nilsson avslutade den 28 augusti 1986 (1986:2),
behandlar reglerna om jämkning av den preliminära skatten med hänsyn
tagen till reglerna om existensminimum. Av anmälningar till JO samt av
iakttagelser vid inspektioner hade det framkommit att reglerna på området i

14 Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 1

många hänseenden var föråldrade och inte längre passade ihop med de övriga
regler som ingår i samhällets skyddsnät för medborgare som har det
ekonomiskt svårt.

Under utredningen i ärendet gick JO i april 1983 ut med en enkät till
samtliga länsstyrelser och lokala skattemyndigheter i landet. De fick tillfälle
att dels redogöra för sina erfarenheter av författningsregleringen, dels
anlägga de andra synpunkter på institutet som de ansåg motiverade.

Från beslutet återges här valda delar.

Vad är existensminimum? - En sammanfattning

Den som har sin huvudsakliga inkomst från en anställning (”av tjänst” med
kommunalskattelagens terminologi) skall normalt betala preliminär A-skatt
genom att arbetsgivaren drar av skatten från lönen innan denna betalas ut till
honom eller henne. Avdraget görs med ledning av schabloniserade skattetabeller
eller enligt särskilda beslut om jämkning. Den innehållna skatten
betalar sedan arbetsgivaren in till statsverket.

Det belopp som den skattskyldige arbetstagaren får i handen (nettolönen)
kan i vissa situationer vara mindre än vad han eller hon behöver för att kunna
leva och försörja sig och sin familj. Lokala skattemyndigheten (LSM) kan då
- efter ansökan och under givna förutsättningar - bestämma att ett mindre
skatteavdrag skall göras än tabellerna anger. Den skattskyldige skall -uttryckt på ett annat sätt - ha rätt till existensminimum.

De förutsättningar som måste vara uppfyllda för att LSM skall kunna
meddela ett beslut om reducerat skatteavdrag, på grund av existensminimum,
 är sammanfattningsvis dessa:

o Den skattskyldiges nettoinkomst skall understiga vad han kan anses
behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn;
nettolönen skall understiga existensminimum. Var gränsen går för existensminimum
i en given skattskyldigs situation bestäms med ledning av
vissa normalbelopp som fastställs av riksskatteverket (RSV),
o Den skattskyldiges låga inkomst skall bero på antingen nedsatt arbetsförmåga,
 långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller
annan liknande omständighet,
o Den skattskyldige får inte ha några tillgångar utöver dem som krävs för ett
enkelt leverne; inte heller får han bo dyrare än ”normalt”.

Den skattskyldige som fått ett, ur hans synpunkt positivt, besked från LSM
skall emellertid inte tro att saken är definitivt avgjord med detta och inrätta
sig därefter. Hans situation kommer att granskas och bedömas ännu en gång,
nämligen vid den årliga taxeringen. Taxeringsnämnden har att ta ställning till
om den skattskyldige skall medges ett extra avdrag. Om taxeringsnämnden
anser att det enligt skattelagarna finns förutsättningar för att medge ett extra
avdrag så drar man detta från den taxerade inkomsten och resultatet blir att
den slutliga skatten minskar och att den reduktionen medför att någon
ytterligare skatt (kvarskatt) inte behöver uppkomma.

Systemet utesluter alltså inte att LSM och taxeringsnämnden fattar beslut
som strider mot varandra, i vilket fall ju nämndens beslut gäller. Det säger sig
självt att detta kan vålla problem för den skattskyldige. Lagstiftaren har
därför uppmanat taxeringsnämnderna att inte gå ifrån LSM:s bedömning,
som ju normalt görs efter ansökan i början av inkomståret, om det vid

taxeringen visar sig att förhållandena har varit ungefär likadana under resten
av inkomståret som de var när ansökningen gjordes.

Regler som öppnade möjlighet att minska preliminärskatteavdraget med
hänsyn till existensminimum infördes i början av 1950-talet. De ortsavdrag (i
princip motsvarande dagens grundavdrag), som redan tidigare fanns i
skattesystemet, hade en gång ungefär motsvarat existensminimum men hade
med tiden visat sig otillräckliga.

De i detta sammanhang viktigaste bestämmelserna återfinns i 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen (1928:370), KL, och i anvisningspunkten 1. till det
lagrummet. I lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (9 § 2 mom.) görs en
direkt hänvisning till KL:s regler. Motsvarande regler finns i 41 § uppbördslagen
(1953:272), UL.

RSV.s meddelanden med föreskrifter och anvisningar m. m.

Enkäten, som genomfördes 1983, hade sin utgångspunkt i det meddelande
som RSV utfärdade den 18 december 1980 (RSV Du 1980:26) och som har
rubriken ”Föreskrifter och anvisningar m. m. om existensminimum och
förbehållsbelopp för preliminär och kvarstående skatt”. Detta beslut har det
följaktligen också. En ny utgåva av meddelandet har utfärdats 1983 (RSV Du
1983:22). Nyheterna i förhållande till 1980 års utgåva är huvudsakligen
redaktionella. 1 1983 års - tydligt angetts vad som är föreskrifter och vad som
är att uppfatta som anvisningar. RSV har i ett yttrande hit (1982-03-08)
beklagat att 1980 års meddelande har utformats så att det inte klart framgår i
vilka delar det är fråga om föreskrifter och vad som är anvisningar: ”Eftersom
det inte klart framgår att någon del av meddelandet utgör föreskrift anser RSV
att meddelandet, trots rubriken, i sin helhet får anses ha karaktären av
anvisningar”. (Kursiveringen gjord här) ( )

Det ”processuella” läget

Den som vill ha sin preliminära skatt nedsatt med hänvisning till
existensminimum ansöker om detta hos LSM. LSM:s beslut överklagas till
länsstyrelsen och inte som är vanligt i skattesammanhang till länsrätten (85 §
1 mom. andra stycket UL). Länsstyrelsens beslut kan inte överklagas (86 § 1
mom. första stycket UL).

Det är däremot möjligt att få LSM:s beslut överprövat på ett indirekt sätt.
Genom att i sin deklaration yrka på extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
på grund av existensminimum kan den skattskyldige, om nu vederbörande
taxeringsnämnd vägrar detta, få det beslutet, som är ett ”normalt” taxeringsbeslut,
 överprövat på vanligt sätt av länsrätt - kammarrätt - regeringsrätten.
Detta betyder emellertid inte att det finns en etablerad domstolspraxis på
existensminimiområdet som hjälp och vägledning för de tillämpande myndigheterna.
 Det finns i själva verket ingen praxis alls med de nackdelar ur
tillämpningssynpunkt som detta innebär.

Utvärderingen

Det förefaller som om institutet existensminimum som företeelse inom
skatterätten inte är särskilt populärt vare sig hos de skattskyldiga som
förväntas dra nytta av det eller hos de myndigheter som är satta att tillämpa
det. Det är förhållandevis få människor som ansöker om kommunalskattelagens
existensminimum och det verkar som om de flesta länsstyrelser och
LSM helst vill slippa att befatta sig med de ansökningar som trots allt görs.

Och ser man till resultatet mätt i antalet bifall så verkar institutet särdeles
exklusivt: enligt RRV1 så fick år 1982 knappt 1 500 personer bifall till
ansökningar om existensminimum vid preliminär skatt.

Först som en allmän bakgrund ett konstaterande som närmast är genant i
sin självklarhet. Existensminimireglerna kom till i och var avsedda för ett
samhälle som i mångt och mycket var ett annat än dagens. Bilden av familjen
var sålunda en annan än den vi ser i dag; då var mannen oftast den ende
yrkesverksamme medan det i dag närmast hör till undantagen att inte båda
makarna yrkesarbetar med de praktiska konsekvenser för barnomsorgen
som detta för med sig. Då var trångboddheten mera allmän och bostadsstandarden
i allmänhet genomgående lägre än den är i dag. På det sociala
området fanns fortfarande mycket kvar av ”fattigvårdstänkandet”; sjukförsäkringen
och pensionssystemen var ännu relativt outbyggda. - De förändringar
som det svenska samhället undergått sedan 50-talets början har bara i
två hänseenden avsatt nämnvärda spår i regleringen av existensminimum:
normalbeloppen har ökat och definitionen av ”godtagbar bostad” har blivit
”generösare” - framför allt i fråga om hyreslägenheter.

Det är också närmast att påpeka det självklara att erinra om att regleringen

alltid har varit komplicerad och svårtillgänglig ( ) Detta förhållande i

förening med de kända och erkända svårigheterna att i en författningstext
fånga in och förutse de praktiska, konkreta situationer där regleringen skall
och bör användas har lagt ett stort ansvar på RSV som har att tolka
lagstiftningen och intentionerna bakom den. Den uppfattning som RSV
deklarerar i sina meddelanden till de beslutande myndigheterna blir av
avgörande betydelse för hur reglerna skall slå i det enskilda fallet eftersom
följsamheten hos myndigheterna på fältet gentemot RSV:s tolkning här
säkerligen är större än vanligt.

Den uppgift som statsmakterna sålunda har lagt på RSV blir inte lättare av

att RSV endast sällan kan finna hjälp och stöd i domstolsavgöranden ( )

När detta är sagt skall det också sägas att RSV med sina meddelanden och
inte minst dem som gäller bestämningen av begreppet fastighet av ”enklaste
beskaffenhet” verksamt har bidragit till en praxis som i många fall skulle ha
utmanat löjet snarare än någonting annat - om inte själva sakfrågan hade
varit så allvarlig! Föreskrifterna och/eller anvisningarna - i praktiken spelar
det ingen större roll vilken konstitutionell rubrik man sätter på olika delar av
RSV:s meddelanden - bär inte minst på den punkten prägel mer av
skrivbordskonstruktioner än av förtrogenhet med den enskilda människan
och hennes verklighet.

Det vore emellertid både oriktigt och orättvist att enbart skjuta in sig på
RSV; statsmakterna måste ta sin beskärda del av ansvaret för tillämpningen.

Svagheterna i den nuvarande ordningen ligger i öppen dag. En lista över
dem - baserad på de erfarenheter som anmälningar hit gett och de
synpunkter som de tillämpande myndigheterna har anlagt - kan se ut så här.

''Riksrevisionsverkets rapport (1982:1008) den 12 september 1984: Systemet för
ekonomisk minimistandard - samspelet mellan existensminimum för preliminär skatt
och socialhjälp.

(I den sammanfattande uppräkning som görs här har svagheterna inte
graderats, dvs. den ordning i vilken de förekommer är inte något uttryck för
deras större eller mindre betydelse i sammanhanget.)
o Fastighetsinnehav diskvalificerar oftast annars berättigade familjer. Reglerna
bortser från att innehav av egen fastighet (eller bostadsrättslägenhet)
kan innebära lägre faktiska kostnader för boendet än att hyra
motsvarande bostad, eller vara den enda till buds stående möjligheten att
ordna en bostadsfråga. En stel tillämpning av RSV:s standardpoänggräns
leder inte sällan till orimliga konsekvenser,
o Skuldbelastningen beaktas inte, utan bara ”förmögenheten”. Den som
t. ex. lånat pengar till en bostadsrätt och lämnat bostadsrättsbeviset som
säkerhet för lånet kan inte utan vidare realisera denna tillgång,
o Den vars enda förmögenhetstillgång är en redan betald eller ärvd
bostadsrätt kan därigenom ha en låg boendekostnad, men kan ofta inte
realisera denna ”förmögenhet”; den förhindrar dock regelmässigt bifall
till en ansökan om existensminimum även om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda.

o Den som tjänar något mer än vad som antogs eller beräknades vid
ansökningstillfället drabbas ofta av en betungande kvarskatt.
o Den som fått existensminimum och som dessutom får socialbidrag under
en längre tid får det extra avdraget justerat med hänsyn till det utbetalda
bidraget, och får på detta sätt betala skatt för det skattefria socialbidraget,
o Hänsyn tas inte till flerbarnstillägget vilket bl. a. kan medföra att en
trebarnsfamilj får existensminimum och en väsentligt bättre standard än
en tvåbarnsfamilj som inte får någon av dessa stödformer,
o Det förekommer - trots RSV:s ansträngningar att verka för ett enhetligt
system - svårförklarliga variationer i tillämpningen,
o ”Marginalskatteeffekten” för den som har fått existensminimum kan ofta
bli 100 % på de ytterligare inkomster som den berättigade kan skaffa sig
med de psykologiska effekter detta kan innebära,
o Reglerna - sådana de framträder i RSV:s meddelanden - framstår inte
som ”neutrala” i förhållande till olika levnads- och barntillsynsmodeller;
de ”tvingar” ut på arbetsmarknaden den av makarna som av ett eller annat
skäl vill arbeta i hemmet och de ger företräde åt den barnomsorg som sker i
det allmänas regi framför den där föräldrarna själva vill ordna för sina
barn.

Det finns mot denna bakgrund anledning att fråga sig om inte existensminimum
för preliminär skatt överlevt sig självt som självständigt institut. RRV
anser uppenbarligen det. Enligt RSV talar starka skäl för att institutet
avskaffas. Det syfte som en gång låg bakom regleringen, dvs. att skapa
garantier för att den enskilde nådde upp till en ekonomisk minimistandard,
bör enligt RRV tillgodoses inom ramen för socialtjänsten. Det finns
onekligen goda skäl för en sådan uppfattning; den genomgång av institutet
och dess tillämpning som har gjorts här visar att det i sin nuvarande
utformning knappast kan sägas framstå som särskilt ändamålsenligt. Det
finns å andra sidan ingenting som säger att institutet inte skulle kunna spela
en mer betydelsefull roll i det garantisystem som samhället byggt upp, om det
bättre anpassades till de övriga komponenterna i detta system. Institutet har

ju bl. a. den psykologiska fördelen att det är skattemyndigheterna och inte
”det sociala” som man vänder sig till. En översyn av institutet i syfte att
anpassa det till den utveckling som skett förefaller mig nu vara den
lämpligaste åtgärden. (Det kan för övrigt erinras om att det redan när
reglerna infördes förutskickades att de skulle ses över när erfarenheter
vunnits av tillämpningen - den översynen har emellertid ännu inte gjorts!)

De synpunkter på institutet som tidigare redovisats ger en ganska klar bild
av vad som bör göras för att institutet existensminimum för preliminär skatt
skall kunna fylla en funktion även i dagens samhälle. För att sammanfatta
några av de viktigaste:

• förhållandet till socialtjänsten bör definieras och det bör klargöras för
vilka institutet är avsett; därvid bör bl. a. beaktas

- att existensminimireglerna i dag inte passar för den vanligaste mottagaren
av socialbidrag (= ensamstående utan barn)

- att flerbarnstilläggets införande inte återspeglas i lagstiftningen om
existensminimum

- att socialbidragsnormerna kan överstiga existensminimum vilket kan
leda till att överskjutande socialbidrag går åt till att betala skatt

• reglerna bör förtydligas och statsmakterna ge de myndigheter som har att
meddela de nödvändiga verkställighetsföreskrifterna resp. besluta i de
enskilda fallen klarare direktiv för tillämpningen

• förhållandet existensminimum - taxering bör klargöras och åtgärder
vidtas för att förhindra ett den som beviljats existensminimum drabbas av
kvarskatt

• det bör övervägas att införa en möjlighet att få ett beslut i ett existensminimiärende
prövat av domstol.

En översyn med den inriktning och av den omfattning som jag här har
skisserat ger resultat först på litet längre sikt. Vad som kan göras tämligen
omgående är att se till att de anvisningar som styr de tillämpande myndigheternas
arbete görs klarare och tydligare och inom lagstiftningens ram samt
mer präglas av flexibilitet och smidighet än av en stelt fiskal attityd. I det
arbetet bör de synpunkter som myndigheterna redovisat i sina enkätsvar hit
vara av väsentligt värde.

Detta beslut överlämnades med hänvisning till 4 § lagen (1975:1057) med
instruktion för justitieombudsmännen till regeringen (finansdepartementet)
för den åtgärd som beslutet kan ge anledning till.

Uttalanden om ansvaret för processledningen i skattemål
m. m.

(Dnr 2520-1983)

På förekommen anledning gjordes i september 1983 en inspektion i diariet
för länsrätten i Malmöhus län. Eftersom länsrätten och JO-ämbetet är
uppkopplade till samma datasystem, ägde granskningen rum vid en av
214 ämbetets dataterminaler. Vid inspektionen noterades bl. a. dels att taxe -

ringsintendenten i många fall inte hade lämnat sitt första svar i mål som
kommit in 1979, dels att många mål som noterats som klara för avgörande
före årsskiftet 1982/83 inte hade avgjorts. Protokoll över inspektionen
tillställdes länsrätten. Omkring ett år senare gjordes en ny granskning av
diariet. Iakttagelserna var då sådana att yttranden begärdes från länsrätten
och från länsstyrelsen.

De inkomna yttrandena gav bl. a. besked om att länsrätten var missnöjd
med länsstyrelsens sätt att prioritera vilka mål som skulle handläggas i stället
för att följa de direktiv som angetts av länsrätten. Den kritiken tillbakavisades
av länsstyrelsen.

I beslut den 5 februari 1987 kommenterade CJO Nilsson skriftväxlingen på
följande sätt.

Yttrandena i sig kräver egentligen inga kommenterar; de utgör otvetydiga
vittnesmål om inte bara en otillfredsställande situation utan även om
långtgående och djupa meningsmotsättningar mellan två myndigheter som
har allt att vinna på ett nära och gott samarbete.

Under utredning hos JO besöktes flera andra länsrätter/länsstyrelser samt
domstolsverket.

I bedömningsdelen uttalade CJO Nilsson följande om processledningsansvaret.

Den fråga kring vilket resonemang i ärendet har rört sig gäller samspelet
mellan länsrätt och länsstyrelse mot bakgrund av reglerna om processledningsansvaret.

Det är domstolen författningsenligt som har att se till att ett mål som den
har att avgöra blir så ”utrett som dess beskaffenhet kräver” (8 § förvaltningsprocesslagen
- FPL). I materiellt hänseende är syftet med processen att
åstadkomma rättvisa och likformiga taxeringar (1 § taxeringslagen). Den
utredning som görs består i normalfallet i att besvärsskriften liksom andra
handlingar som ges in kommuniceras, dvs. skickas över för yttrande, till
motparten i processen. När en handling sålunda tillställs motparten skall
denne ”föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan
komma att avgöras” (10 § FPL). Det är att notera såväl att domstolen måste
sätta ut en tidsfrist inom vilket ett eventuellt svar skall ha kommit, så att
föreskriften är partsneutral, dvs. den ger t. ex. inte det allmännas företrädare
en annan och bättre ställning än den som den enskilde intar.

Domstolens processledande funktion är alltså odisputabel och parterna i
en process - den enskilde lika väl som det allmännas företrädare - har att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som domstolen meddelar under
handläggningens gång; samtidigt som domstolen noga måste överväga
behovet av varje remiss, är det självklart att, när remiss har beslutats, så
måste den bestämda svarstiden respekteras. Avsteg får förekomma endast
om domstolen medger det. Iakttas inte dessa i sig närmast självklara regler
följer av lagen att målet skall avgöras yttrandet förutan.

I dagsläget blir emellertid inte alltid följden den nämnda. Det händer inte
alltför sällan att t. ex. en taxeringsintendent tillåts synda på nåden och dröja
längre än föreskrivet med att komma in med ett begärt yttrande utan att han
behöver riskera ett avgörande på befintligt material; akterna ligger kvar hos

den som skall yttra sig och domstolen måste gå till sitt diarium för att
konstatera dröjsmålet. Myndighetens försvar är då att hänvisa till att
arbetsbördan är sådan att om inte domstolen tar till ordentliga svarstider så
blir resultatet i bästa fall en begäran om anstånd. Domstolen hamnar då i en
situation som för tankarna till Odysseus och hans kryssning mellan Seylla och
Charybdis. Den enskilde, vars svarstider för övrigt inte brukar tas till särskilt
generöst, har ett självklart intresse av att hans motpart inte får alltför lång tid
på sig. Även domstolen har ett intresse av snabba svar. Men samtidigt har
den utredningsansvaret och det må inte förtänkas om den anser sig ha svårt
att leva upp till detta utan ett yttrande över en skrivelse från den enskilde.
Någon reell hjälp på den ”seglatsen” får domstolen knappast av råd av typen
att svarstiderna skall vara realistiska, dvs. i realiteten bestämda som
svarsmyndigheten vill ha dem. Det är heller inte särskilt konstruktivt att sätta
en förhållandevis kort svarstid och sedan mer eller mindre automatiskt lämna
ett eller flera anstånd. Det enda rimliga bör vara att domstolen sätter en
svarsfrist från vilken normalt några avsteg inte får göras; det kan knappast
vara att begära det orimliga att i normalfallet kräva t. ex. en taxeringsintendent
att prestera ett första svar på en skattskyldigs besvär inom sex å sju
månader (sommar- och julmånaderna oräknade). I förlängningen ligger då
att målet, där så är möjligt, avgörs på det material som finns tillgängligt. I
detta ligger då också att det blir den ansvariga skattemyndighetens sak att se
till att det finns resurser för att systemet skall fungera. Detta är i och för sig en
grannlaga uppgift som inte blir lättare av att det understundom är den
myndigheten som har att tillmötesgå resurskrävande önskemål från annat
håll; skall t. ex. offensiva insatser på skatteområdet prioriteras så får detta i
ett statiskt resursläge sin omedelbara effekt på de defensiva, dvs. de som går
ut på att behandla/bemöta enskildas besvär. Det borde dock råda enighet om
att vinster i offensivt hänseende inte får hämtas in till priset av en mer
utdragen process än den som arbetssituationen i sig motiverar. Att det går att
både vara offensiv och samtidigt snabb i hanteringen av de defensiva målen är
belagt ( ).

Det kan hävdas att en reell förkortning av svarstiderna i skattemålen i
praktiken betyder att målbalanserna flyttas från skattemyndighetens skåp till
domstolens. Helt visst ligger det åtskilligt i detta. Mot bakgrund av
domstolens processledande funktion är den situationen i princip att föredra
inte minst som domstolarna generellt sett bör ha något lättare att skaffa sig
förstärkningar för att möta akuta behov. Under alla förhållanden kan det inte
godtas att skattemyndigheten avstår från att följa ett svarsföreläggande med
hänvisning till domstolens balanser!

Det finns som nu har sagts, och som detta ärende med mer än önskvärd
tydlighet visar, ingen patentmedicin som botar den ”sjukdom” i rättssystemet
som i första hand den långsamma skatteprocessen utgör. I avbidan på att
vårt system formellt och materiellt utformas så att allt färre människor finner
anledning att besvära sig och antalet processer följaktligen minskar till
hanterbar nivå är det, som redan har sagts, nödvändigt att berörda
myndigheter - med 1809 års regeringsforms ord - räcker varandra handen
och i samråd och samarbete söker komma till rätta me.d en situation som inte
bara de enskilda utan även myndigheterna måste uppleva som frustrerande!

Vissa övriga ärenden

Frågor om uppträdande i samband med taxeringsrevision

(Dnr 593-1984)

Ingemar Norrman arbetade på en resebyrå, ett aktiebolag, i Karlstad.
Bolaget blev föremål för en taxeringsrevision. Därvid ifrågasattes bl. a. om
traktamenten hade utbetalats på ett skatterättsligt korrekt sätt och om resor
m. m. subventionerats utan att detta medfört beskattning för erhållen
förmån. Revisorerna skrev promemorior och framförde beskattningsförslag
rörande Norrman och andra anställda.

I en omfattande anmälan gjorde Norrman bl. a. gällande att det inte hade
förekommit några direkta personliga kontakter mellan honom och taxeringsrevisorerna,
 trots att dessa hade gjort flera antaganden och bedömningar i
sina promemorior m. m., att man ”parat” ihop honom med en fiktiv person -”Birgitta Norrman deltog i resan” - trots att han saknar någon anhörig med
det namnet, samt att taxeringsintendentens besvärsskrivelse till länsrätten
innehöll oriktigt påstående. Ärendet utreddes.

I beslut den 14 januari 1987 uttalade JO Nilsson bl. a. följande

Taxeringsrevisionen är en ingripande men tveklöst nödvändig kontrollåtgärd.
 Den ställer stora krav på den som skall utföra den inte bara när det
gäller kunskaper och erfarenheter utan även i fråga om personligt uppträdande;
en taxeringsrevision kan annars lätt utveckla sig till en irriterad
prestigekamp till gagn för vare sig revisorn/skattemyndigheten eller den
skattskyldige. ( )

Det har hävdats att de tjänstemän som varit engagerade i ärendet dragit
felaktiga och förhastade slutsatser av materialet. Jag har av lätt insedda skäl
svårt att uttala mig generellt om det berättigade i den kritiken. Redan det
förhållandet att sådana slutsatser inte sällan är resultatet av tolkningar av
skattelagarnas bestämmelser - och när det gäller dem finns det onekligen ett
betydande tolkningsutrymme! - gör det svårt att uttala sig i termer som ”rätt”
och ”fel”. Det måste dock betonas att skälen bakom en slutsats redovisas på
ett begripligt och uttömmande sätt.

Efter dessa allmänna reflexioner går jag över till svaren och synpunkterna
på de frågor jag ställde. Till den första är då att konstatera det naturliga och
rimliga att revisorn vid en revision bör gå igenom sina iakttagelser med den
eller de berörda. På så sätt kan vissa missförstånd klaras ut snabbt och enkelt.
Man kan också få ytterligare kunskap om förhållandena så att eventuella
skönsmässiga beräkningar kan bli mer realistiska. Någon skyldighet att göra
en sådan genomgång finns inte. Enligt de uppgifter som lämnats hit har det
också funnits ett starkt uttalat önskemål från företagsledningen att revisorerna
inte skulle ta några personliga kontakter med de anställda. I detta läge kan
jag inte kritisera den revisor som låter bli att konfrontera den skatteskyldige
med de iakttagelser han gjort.

I ett personalmeddelande hittar revisorerna en uppgift att ”Birgitta och
Ingemar Norrman åker med Atlas till Kanarieöarna” vid viss tidpunkt.
Uppgiften misstolkas som om det förelåg någon sorts familjeband mellan
dessa personer. I stället betyder citatet att det är två ”fristående” personer,

och att Ingemar Norrman omnämnts med sitt efternamn för att skilja honom
från annan person i företaget med samma förnamn.

Missförståndet är i och för sig förklarligt men borde ha kunnat undvikas
ganska så lätt. En enkel ursäkt hade man från myndighetens sida kunna kosta
på sig, tycker jag. Myndigheterna bör nog vänja sig vid att uppträda litet mer
mänskligt i sina kontakter med sina egentliga uppdragsgivare, de enskilda
människorna. Och en ursäkt ger, det är jag övertygad om, utdelning i form av
ökad good-will. ( )

Den 29 juni 1982 skrev en taxeringsintendent till länsrätten och yrkade i
besvär vissa ändringar av Norrmans taxeringar 1981.1 skrivelsen säger han:
”Norrman har motsatt sig förslaget på skäl som framgår av bifogade
erinringar.”

Den uppgiften var gripen ur luften. I och för sig var upplysningen inte
nödvändig för processen; länsrätten var ändå skyldig att bereda Norrman
tillfälle att redovisa sin ståndpunkt (10 § förvaltningsprocesslagen). Om nu
intendenten velat göra någon anmärkning av det slag som framskymtar i hans
yttrande, hade det, trots tidsnöden, bort göras på annat sätt.

Kvarskatteavgift har påförts trots att fyllnadsbetalning skett med för högt
belopp

(Dnr 861-1984)

AB S. bedrev verksamhet i Jönköpings och Hallands län. I samband med
taxeringen 1983 gjorde bolaget fyllnadsinbetalningar för sin egen skatt till
länsstyrelsen i Hallands län med 160 000 kr. och till länsstyrelsen i Jönköpings
län med 591 000 kr. På inbetalningskorten angavs att det gällde
fyllnadsinbetalning av preliminär B-skatt. Men angav också bolagets organisationsnummer.
 När slutskattsedlarna kom visade det sig att båda fyllningsinbetalningarna
hade krediterats bolaget i Jönköping. Därför blev det
överskjutande skatt där med 162 612 kr. och ränta 8 943 kr. I Hallands län
däremot blev det kvarskatt om 151 983 kr. och kvarskatteavgift med 15 190
kr.

När bolaget observerat detta skrev man till lokala skattemyndigheten i
Jönköping och bad om en undersökning.

Som svar fick man ett beslut från länsstyrelsen i Hallands län där
länsstyrelsen satte ned kvarskatteavgiften till hälften, dvs. till 7 595 kr.
Beslutet överklagades till kammarrätten i Göteborg. Allmänna ombudet
yttrade sig och sade bl. a. detta.

Anledningen till att beloppet 160 000 kr. inte tillgodoräknats bolaget vid
taxering till kommunal inkomstskatt i Halmstad är, att bolaget på inbetah

ningskortet angivit sitt organisationsnummer i Jönköpings län ( ) i stället

för ( ) som tilldelats bolaget i Hallands län.

Detta misstag har bedömts som ursäktligt och har medfört att kvarskatteavgiften
nedsatts till 5 %.

Avgiften kan lagligen inte nedsättas till annan procentsats. Befrielse från
erläggande av avgiften kan inte ske.

Bolaget svarade till kammarrätten och skrev också till JO.

Yttranden lämnades av länsstyrelsen i Hallands län och av riksskatteverket.

Kammarrätten i Göteborg avgjorde sitt mål i beslut den 27 december 1984.
Kammarrätten uttalar bl. a. följande.

Av utredningen framgår att bolaget gjort fyllnadsinbetalningarna i rätt tid
och att bolaget därvid på inbetalningskortet till länsstyrelsen i Hallands län
lämnat de uppgifter som anges i 53~§ 1 mom. tredje stycket uppbördslagen.
Det har därför saknats grund för att påföra bolaget kvarskatteavgift.
Debiteringen skall rättas i enlighet med det nu sagda.

Man undanröjde kvarskattebeslutet och överlämnade ärendet till lokala
skattemyndigheten i Jönköpings fögderi ”för erforderliga åtgärder”.

I sitt beslut den 5 december 1986 uttalade JO Nilsson bl. a. detta:
Inledningsvis kan konstateras att den situation som uppkommit i detta
ärende numera inte kommer att inträffa. Juridiska personer beskattas
fr. o. m. 1986 års taxering inte kommunalt.

(---)

I sakfrågan har kammarrätten slagit fast att det var fel att påföra bolaget
kvarskatteavgift, eftersom bolaget handlat i enlighet med lagstiftningens
bud. Uttryckt på ett annat sätt innebär det avgörandet - i vilket jag
instämmer - att länsstyrelsen i Hallands län gjorde fel när man förde över
inbetalningen till Jönköpings län. Förklaringen till att överföringen skedde
ligger helt visst i det förhållandet att bolaget inte lämnat vissa uppgifter på
inbetalningskortets baksida. Men den som följer författningstexten till punkt
och pricka skall inte behöva drabbas på sätt som här skedde därför att han
förbiser eller underlåter att iaktta en av interna hanteringsskäl uppställd
anvisning.

I ett anståndsärende har bankgaranti lämnats för hela anståndsbeloppet trots
att detta inte erfordrades

(Dnr 867-1982)

Under en pågående taxeringsprocess hade en lokal skattemyndighet gett N.
anstånd med inbetalning av skatt för 20 076 kr. enligt 49 § 1 mom.
uppbördslagen (UL). Länsstyrelsen hade senare gett N. anstånd med
ytterligare 44 924 kr. enligt 49 § 2 mom. UL. Som säkerhet för länsstyrelseanståndet
hade N. deponerat en bankgaranti å 65 000 kr.

N. klagade till JO och ifrågasatte myndigheternas rutiner i flera hänseenden.

Vid utredningen hos JO sade berörd länsstyrelse bl. a. att länsstyrelsen
synes ha kunnat upplysa N. om ”att bankgarantin kunnat begränsas till
44 924 kr. i stället för 65 000 kr. Det synes oklart om sådan upplysning
lämnats”.

I beslut den 11 september 1986 sade JO Nilsson i denna del.

Först frågan om bankgarantins belopp. Den gällde ju för hela anståndsbeloppet,
 alltså även för den del av anståndet som hade beslutats av lokala
skattemyndigheten med stöd av 49 § 1 mom. UL. För sådant anstånd krävs
inte säkerhet. En bankgaranti kostar pengar och den enskilde har därför ett

berättigat intresse av att garantisumman hålls så låg som möjligt. Det är
därför att rekommendera att uppbördsenheten upplyser - helst skriftligen -den enskilde om att lämnad garanti kan bytas ut mot en som är anpassad till
behovet.

Kritik mot en fastighetstaxeringsnämnd som avslagit en begäran från
skattskyldig om ”muntlig förhandling”

(Dnr 2966-1984)

Vid särskild fastighetstaxering 1984 åsattes en fastighet som tillhörde ett
bolag genom beslut av fastighetstaxeringsnämnden (grundbeslutet) nytt
taxeringsvärde om 600 000 kr. I en skrift till nämnden begärde bolaget
genom sin företrädare (H.) omprövning av beslutet och yrkade att taxeringsvärdet
skulle bestämmas till 158 000 kr. I ett PS anfördes följande: ”Om mitt
yrkande ej godkännes påyrkar jag muntlig förhandling.” Fastighetstaxeringsnämnden
omprövade sitt beslut och bestämde taxeringsvärdet till
450 000 kr.

Bolaget klagade till JO bl. a. på att ”muntlig förhandling” hade vägrats.

Ärendet sändes till berörd lokal skattemyndighet som anmodades att,
efter hörande av fastighetstaxeringsnämndens ordförande, inkomma med
yttrande beträffande yrkandet om ”muntlig förhandling”. Ordföranden
uppgav i sitt yttrande bl. a. att nämnden vid behandlingen av begäran om
omprövning hade konstaterat att ”förhandling med skattskyldig för bestämmande
av taxeringsvärde” stred mot gällande taxeringsföreskrifter.

När utredningen hade slutförts uttalade JO Nilsson i beslut den 4
september 1986 bl. a.

I 20 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen föreskrivs att ägare av fastighet är
berättigad att företräda inför fastighetstaxeringsnämnden för att meddela
upplysningar till ledning för taxering av fastigheten. Bestämmelsen är
undantagslös och ger därmed fastighetsägaren en ovillkorlig rätt att företräda
inför nämnden. Det är viktigt att påpeka att i rätten att ”meddela
upplysningar” ligger inte en rätt för fastighetsägaren att utförligt argumentera
eller plädera för sin sak utan endast en rätt att presentera faktiska
upplysningar till ledning för taxeringen av en fastighet. Det är alltså inte fråga
om någon förhandling i egentlig mening.

(---)

Jag vill först slå fast något som även lokala skattemyndigheten uttalat,
nämligen att den omständigheten att H. begärt ”muntlig förhandling” i
stället för att begära att få lämna upplysningar enligt 20 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
inte utgör någon formell grund att vägra personlig inställelse. Det
avgörande vid tolkningen av en begäran av den typ som H. framställde får
givetvis inte vara enbart de ord och uttryck som används utan även syftet med
begäran måste försöka utrönas. Huruvida avsikten verkligen var att få till
stånd en ”förhandling med skattskyldig för bestämmande av taxeringsvärde”
kunde omöjligt avgöras enbart med ledning av den skriftliga begäran om
omprövning. För egen del anser jag att det hade legat betydligt närmare till
hands att anse att avsikten i stället var att utnyttja den rätt till personlig
inställelse som fastighetstaxeringslagen ger den skattskyldige.

Exekution

Utmätning av videogram
(Dnr 2866-1984)

1 Fakta i ärendet

L. bedrev vid den tidpunkt som är aktuell i ärendet en firma som bl. a. hyrde
ut videogram (videokassetter) med inspelat material. Den 17 mars 1983
utmätte kronofogdemyndigheten i Alingsås (KFM) ett antal videogram som
L. innehade enligt avtal med ett antal distributionsföretag för sådana
produkter. Dagen efter utmätningen skickade KFM, sedan L. företett de
avtal han ingått med distributionsföretagen, till 13 sådana företag en
underrättelse enligt 6 kap. 16 § utsökningsförordningen1 om den verkställda
utmätningen. Flera av dessa distributionsföretag begärde rättelse av utmätningen
under åberopande av att de ägde videogrammen2.

En del av dessa krav på rättelse avslogs av KFM; i några fall hävdes
utmätningen. I flera av fallen behövde de gjorda framställningarna om
rättelse kompletteras innan beslut kunde meddelas.

Den 10 oktober 1983 infordrade KFM genom att annonsera i lokalpressen
anbud på de utmätta videogrammen. I november 1983 avbröts försäljningsförfarandet.
 KFM hade då haft kontakt med IFPI (= International Federation
of Producers of Phonograms and Videograms) som företrädde ett av
distributionsföretagen. Enligt IFPI var försäljningen att anse som vidarespridning
av upphovsrättsligt skyddat verk och som sådan förbjuden enligt
upphovsrättslagen. KFM kontaktade därefter riksskatteverket (RSV) i
frågan. KFM fick uppfattningen att RSV för sin del ansåg det tveksamt om
videogrammen kunde säljas; det borde emellertid, ansåg RSV, vara möjligt
att först avmagnetisera banden och därefter sälja kassetterna.

Den 25 maj 1984 - dvs. ca 15 månader efter utmätningen - hävdes
kvarstående utmätningar och L. fick tillbaka videogrammen.

2 Anmälan och utredning

I en anmälan till JO hävdade L. ”dels att kronofogdemyndigheten innan
förrättningen företogs skulle ha underrättat sig om rättsläget på området,
dels att handläggningstiden varit alltför lång”. Den långa handläggningstiden
hade medfört att videogrammen blivit ”inkuranta”. L. hade på grund därav
lidit skada. - Samtidigt med anmälan har L. skickat in kopior av bl. a. ett brev

1 Bestämmelsen lyder: Kan det antas att utmätt egendom tillhör någon annan än
gäldenären eller att utmätningen på annat sätt har gjort intrång i tredje mans rätt,
skall denne skriftligen underrättas om utmätningen och om vad han skall iaktta, om
han vill erhålla rättelse enligt 4 kap. 33 § utsökningsbalken eller överklaga
utmätningsbeslutet.

2 Rättelse, dvs. hävning, av utmätning skall bl. a. ske ”om det genom rättegång eller på
annat sätt blir utrett att utmätt egendom tillhörde tredje man”.

som han skickade till KFM i saken och också av det svar som han fick från
myndigheten.

KFM har yttrat sig över anmälan. I yttrandet sägs bl. a. att handläggningstiden
”blev alltför lång delvis beroende på frågan huruvida avmagnetisering
skulle ske”.

L. har fått del av KFM:s yttrande.

3 Bedömning

JO Nilsson anförde i beslut den 25 juni 1986 detta.

När L. kritiserar KFM för att myndigheten inte underrättat sig om
”rättsläget” innan utmätningen företogs så avser han, av den tidigare
korrespondensen att döma, i första hand det förhållandet att videogrammen
enligt hans uppfattning tillhörde tredje man, dvs. resp. videoproducent, och
inte honom. Intressant från principiell synpunkt är emellertid frågan om
videogram mot bakgrund av upphovsrättslagens (URL:s) regler överhuvudtaget
kan utmätas och, i den mån så kan ske, om utmätningen kan fullföljas
och det utmätta alltså säljas.

KFM har sedan utmätningen verkställdes ändrat uppfattning beträffande
vissa av videogrammen och ansett att de tillhörde annan än L. Utmätningen
beträffande dessa har följaktligen hävts; åter andra har myndigheten ansett
vara L:s. Riktigheten av den bedömning av äganderättsfrågan som KFM
slutligen gjorde skall inte diskuteras här; vad det gäller är ju om KFM borde
ha gjort den analysen innan utmätningen skedde och inte, som faktiskt
skedde, efter denna. Någon samlad bedömning av KFM:s agerande i ärendet
låter sig emellertid inte göras utan en analys av förhållandet mellan
utsökningsbalkens och URL:s regler. Den analysen görs då utifrån den
självklara förutsättningen att gäldenären äger videogrammen.

Kan ett videogram, som med URL.s terminologi är ett filmverk, alls tas i
mät? Svaret är givetvis ja om frågan begränsas till att gälla de så att säga
fysiska exemplaren; kassetterna som sådana kan naturligtvis utmätas som
vilka fungibla ting som helst. Svårare att besvara blir frågan om den vidgas till
att gälla upphovsrätten som sådan. I det hänseendet gäller särskilda regler.
URL hindrar sålunda att upphovsrätten tas i mät ”hos upphovsmannen själv
eller hos någon, till vilken rätten har övergått på grund av giftorätt, arv eller
testamente” (42 §). Hos annan innehavare av upphovsrätten skulle då - e
contrario - denna kunna utmätas. Situationen är emellertid mer komplicerad
än så. En av de viktigaste rättigheter som upphovsmannen (eller hans
rättighetshavare) har är rätten att bestämma om och hur verket skall spridas,
dvs. i praktiken om verket skall få säljas eller utbjudas resp. hyras eller lånas
ut till allmänheten. Denna rätt (den s. k. spridningsrätten) kan naturligtvis
överlåtas men är överlåtelsen tidsbegränsad - vilket den regelmässigt är i det
sammanhang som här är aktuellt - så kan det på mycket goda grunder
ifrågasättas om den kan tas i mät till nackdel för den som har upplåtit den.
Denne är ju på sätt och vis fortfarande ägare till spridningsrätten; vad han
gjort är att han för viss tid upplåtit den till annan. - För att en utmätning skall
fylla sitt syfte måste det som utmätts kunna säljas om borgenären skall kunna
tillgodoses. Och en försäljning innebär en spridning till allmänheten som

förutsätter samtycke av upphovsmannen/rättighetshavaren. Och, som redan
har antytts, det är säkerligen mera sällan som videograminnehavaren/
gäldenären har den rätten även om denne civilrättsligt skulle äga videogrammet;
även här gäller säkert principen att ”överlåtelse av exemplar innefattar
icke överlåtelse av upphovsrätt” (URL 27 § 2 stycket)3.

Den redogörelse som jag här har lämnat visar att rättsläget kunde vara
klarare och entydigare. Det är givet att KFM:s handläggning av det aktuella
ärendet måste ses i ljuset av detta förhållande. Men även med beaktande av
den oklarhet som sålunda råder så framstår KFM:s handläggning sedd som
helhet som alltför tveksam och långdragen särskilt mot bakgrund av att
videogram är en förhållandevis ”lagringskänslig” vara och följaktligen inte
behåller sin attraktionskraft på marknaden under någon längre tid. Jag anser
alltså att KFM inte kan undgå kritik för det sätt på vilket man handlagt detta
ärende. - I den mån L:s anmälan skall uppfattas som en begäran om
ersättning för den skada han anser sig ha lidit genom KFM:s handläggning vill
jag erinra om att JO saknar behörighet att pröva sådana frågor. Den som vill
ha ersättning av staten för skador som vållats av en myndighet eller en
tjänsteman hos en myndighet har att vända sig till justitiekanslern (JK).

Till sist. Det är naturligtvis otillfredsställande att det inte finns helt klara
och entydiga regler för hur sådana situationer som detta ärende illustrerar
skall hanteras och uppkommande frågor lösas. Sådana bör enligt min mening
snarast utarbetas. Jag föreställer mig att den uppgiften lämpligen kunde
anförtros den arbetande upphovsrättsutredningen som ju har att göra en
översyn av hela det upphovsrättsliga regelsystemet. Jag lämnar därför över
ett exemplar av detta beslut till regeringen (justitiedepartementet) för den
åtgärd som man där kan finna lämplig; samtidigt tillställer jag riksdagens
lagutskott ett exemplar av beslutet för kännedom.

Anm. Regeringen har den 25 september 1986 beslutat överlämna JO
Nilssons beslut till upphovsrättsutredningen.

Informationsutbyte/samarbete mellan myndigheter; dessutom
ifrågasatt formulering i tillsynsmyndighets förfrågan hos
konkursförvaltare

(Dnr 2164-1984)

I beslut den 28 augusti 1986 i ett på eget initiativ upptaget ärende anförde JO
Nilsson i huvudsak detta.

1 Bakgrund och utredning

I augusti 1984 skrev den s. k. EK-gruppen på riksskatteverkets (RSV:s)
avdelning för administration av exekutionsväsendet till ”Vdb TSM” (=

3 Se i sammanhanget SOU 1983:65 där upphovsrättsutredningen uttalar (s. 167): "När
det gäller utmätning av videogram bör anmärkas att en sådan åtgärd inte bör ske om
vidareförfogandet över egendomen skulle stå i strid mot föreskrifter i lag t. ex. om det
skulle innebära en vidarespridning i förvärvsverksamhet av försålda videogram.”

vederbörande tillsynsmyndigheter i konkurs) för att göra dem uppmärksammade
på det förfarande som man menade att en person (namngiven i brevet) i
pälsbranschen ägnade sig åt. Samtidigt önskade gruppen ”att Ni rapporterar
till EK-gruppen om Ni kommer i kontakt med” personen i fråga ”och hans
förfarande”.

Tillsynsmyndigheten i Göteborg (TSM-G) gjorde - sedan man mottagit
EK-gruppens brev - vad man betecknade som en ”Förfrågan” till ”konkursförvaltare
enligt sändlista”. Där bad man förvaltarna att meddela tillsynsmyndigheten
om de hade ”kännedom om B.B. eller stöter på namnet”.

Sedan jag blivit uppmärksammad på den förfrågan som TSM-G hade riktat
till ”sina” konkursförvaltare, beslöt jag att begära in upplysningar från
myndigheten i form av svar på dessa fyra frågor:

- Är det vanligt att tillsynsmyndigheten för egen eller andra myndigheters
räkning på detta sätt skaffar sig information om personer med ”direkt” eller
”indirekt” anknytning till konkurser?

- Vad anser tillsynsmyndigheten egentligen om metoden att på detta sätt
bedriva allmän efterforskning utan anknytning till ett aktuellt ärende?

- Hur hanteras den information som tillsynsmyndigheten - ev. - får?

- Är metoden lämplig med hänsyn till advokaternas tystnadsplikt?

TSM-G svarade. Svaret har utelämnats här.

Det fanns, med hänsyn till det betydande principiella intresse som ärendet
ur flera synpunkter onekligen ägde, enligt min mening anledning att inhämta
RSV:s synpunkter på ärendet. RSV:s svar har uteslutits här.

2 Bedömning

Detta ärende aktualiserar några från principiell synpunkt intressanta frågor.
De frågorna är visserligen inte nya och odiskuterade, tvärtom, men deras
betydelse inte minst i praktiskt hänseende gör det motiverat att belysa dem
även ur det speciella om än begränsade perspektiv som detta ärende
erbjuder. Samarbetet - inklusive utbytet av information - myndigheterna
emellan är en sådan fråga. En annan gäller den verksamhet som tillsynsmyndigheterna
i konkurs ägnar sig åt - eller bör ägna sig åt. Och en tredje gäller
en aspekt på JO:s egen roll och funktion.

JO beskrivs (i högtidligare sammanhang i varje fall) som en garant för ”den
enskildes rättssäkerhet”. Det begreppet är inte så alldeles lätt att bestämma i
generella termer; det består av flera komponenter vilkas vidd och betydelse
inte är givna utan kan variera från situation till situation. Jag skall emellertid
inte här fördjupa mig i diskussionen kring rättssäkerheten och dess innebörd
utan nöja mig med att konstatera att en sådan diskussion knappast kan föras
utan att man också kommer in på begreppen ”effektivitet” och ”likhet i
behandlingen”. En effektiv förvaltning behöver visserligen inte med nödvändighet
definitionsmässigt vara rättssäker men en ineffektiv sådan är det
definitivt inte. Och som medlem i samhället med skyldighet att iaktta dess
224 regler har den enskilde ett berättigat krav på att myndigheterna ingriper mot

dem som inte följer regelboken - men också på att de ingripandena görs på
ett riktigt och korrekt sätt.

Det måste vara en av JO:s väsentligaste uppgifter som riksdagens
kontrollorgan att se till att myndigheterna i bl. a. dessa båda hänseenden
svarar mot de anspråk som samhället har.

Effektivitet förutsätter bl. a. kunskap inte bara om det egna ansvarsområdet
utan även om vad som händer så att säga på andra sidan staketet. En av de
mera nedslående erfarenheter som bl. a. arbetet som JO gett mig är insikten
om det utbredda revirtänkande som finns såväl mellan som inom myndigheter
och organisationer, ett tänkande som bl. a. tar sig uttryck i att man inte
delar med sig av den kunskap man har till andra som också kunde tänkas ha
nytta av den. Jag har i olika sammanhang (se t. ex. JO:s ämbetsberättelse
1986/87 s. 265-267) påpekat de effektivitetsförluster som detta innebär för
myndighetsarbetet sett i ett vidare perspektiv; jag har erinrat om att de
förlusterna skulle kunna bli mindre om det funnes systemförankrade eller,
om man så vill, formaliserade samarbetsformer. - Eftersom det sägs att
”major includit minor” (fritt översatt: ”Det lilla omfattas av det större”) så
innebär vad jag nu har sagt att jag i sak ställer mig bakom den uppfattning
som RSV redovisar överst på s. 3 i sitt yttrande: ”Enligt RSV:s mening är det
lämpligt att EK-gruppen också med hjälp av rundskrivelser inhämtar
information och sprider kännedom om olämpliga förfaranden. Det bör inte
vara nödvändigt att information som lämnas är knuten till enskilda indrivningsfall.
” Det säger sig självt att det i den information som distribueras
utanför den egna enheten eller myndigheten kan finnas uppgifter som i sig är
sekretessbelagda. Den omständigheten utgör enligt min mening inte något
hinder för den informationsdelgivning som här diskuteras; det bör i åtskilliga
fall räcka att, som RSV har gjort, hänvisa till generalklausulen i 14 kap. 3 §
sekretesslagen.

Jag har i ett tidigare beslut (1983-12-30) om kronofogdemyndigheterna
som tillsynsmyndigheter i konkurs utförligt utvecklat min syn på hur den
verksamheten bör bedrivas. Jag menade där - och den uppfattningen har jag
fortfarande - att tillsynsfunktionen skall vara präglad av offensiv aktivitet.
Jag skall här inte upprepa mina argument för den ståndpunkten utan bara slå
fast att en aktivitet som den som tillsynsmyndigheten i Göteborg här ägnade
sig åt - på RSV:s/EK-gruppens uppmaning - ligger väl i linje med den syn på
tillsynsverksamheten som jag där redovisade och alltså fortfarande och med
än större övertygelse anser vara den riktiga. Låt mig i detta sammanhang
bara erinra om att jag i det nämnda beslutet också uttalade att frånvaron av
sekretessregler i den verksamheten onekligen är en brist som med det
snaraste borde botas.

Jag menar alltså att det inte finns något att invända mot principen om
informationsutbyte mellan myndigheter som ett - bland flera - medel att öka
effektiviteten i verksamheten som helhet. I detta ligger då också att jag inte
anser att den informationen måste ha anknytning till ett ärende i förvaltningsrättslig
mening; informationen måste kunna vara av mer generell natur och -som i det här aktuella ärendet - inriktad på etablerade förfaranden och
metoder inom en viss bransch eller typiska för en viss eller vissa personer.
Med detta har jag emellertid inte sagt att myndigheternas agerande i ärendet

15 Riksdagen 1987188. 2 sami Nr 1

här är invändningsfritt till alla delar. RSV självt har ansett att dess EK-grupps
skrivelse till ”Vdb TSM” fått en olämplig utformning med hänsyn till att
uppgiften med nuvarande lagstiftning kom att sakna sekretesskydd hos
mottagarna, TSM. Jag håller med om den bedömningen; det borde
emellertid inte ha varit alldeles omöjligt föreställer jag mig att förmedla
skrivelsens budskap till TSM utan att på sätt som faktiskt skedde utpeka en
bestämd person som engagerad i ett förfarande om vars klandervärdighet
läsaren av skrivelsen inte lämnas i något tvivelsmål om. -TSM-G:s brev till
konkursförvaltarna ger mig inte anledning till någon kommentar såvitt gäller
formuleringen.

Den aktiva, offensiva konkurstillsyn som jag menar att TSM bör och skall
ägna sig åt förutsätter givetvis ett nära samarbete mellan TSM och
förvaltarna. Jag kan inte se något klandervärt i att en TSM på sätt som här
skedde vänder sig till den avgränsade krets som förvaltarna numera utgör och
ber om uppgifter. Förvaltarnas upplysningsplikt enligt 60 § konkurslagen
gäller formellt sett de konkurser han eller hon handlägger eller har handlagt;
huruvida förvaltaren anser sig böra eller kunna lämna upplysningar därutöver
är upp till honom. Det skulle emellertid som jag ser det inte vara fel av
en TSM att begära förvaltarens medverkan i sådant hänseende.

Anm. I enlighet med ett förslag i regeringens proposition 1986/87:90 om ny
konkurslag kommer sekretess att införas i viss omfattning hos tillsynsmyndighet
från och med den 1 januari 1988. Bestämmelsen får sin plats i en ny
paragraf i sekretesslagen, 8 kap. 19 § (SFS 1987:699).

Kronofogdes närvaro vid revision
(Dnr 2677-1985)

1 Bakgrund

Fokala skattemyndigheten i Huddinge fögderi (LSM) beslutade den 20
november 1984 att aktiebolaget S. (= bolaget) med I.P. som enda styrelseledamot
och hennes son som suppleant skulle revideras. I beslutet - som sändes
till bolaget - angavs att tre namngivna tjänstemän vid LSM hade fått
uppdraget att utföra revisionen. Den 21 november 1984 ägde ett revisionsbesök
rum på bolagets kontor som också var suppleantens bostad. Revisionen
utfördes av två av de tre angivna tjänstemännen. Dessutom var kronofogden
vid kronofogdemyndigheten (KFM) i Huddinge distrikt Ulla Ahlqvist
närvarande vid revisionsbesöket.

Bolaget var inte restfört hos KFM. I.P. och hennes make B.P. hade dels
varit bolagsmän i ett kommanditbolag, dels utgjort styrelsen i ett handelsbolag
som båda hade försatts i konkurs 1984. I.P:s make hade försatts i
personlig konkurs samma år. Ahlqvist hade företrätt staten som borgenär i
makens och kommanditbolagets konkurser.

2 Anmälan

I ett brev till JO anmälde B.P. Ahlqvist för "grovt tjänstefel” eftersom hon
"berett sig tillträde till nämnda kontor”. Han tolkade "handlandet så att
förrättningstjänstemän kan taga med sig vem som helst på en förrättning trots
att papper finns där det klart framgår vilka som har tillträde”.

3 Utredning

Anmälan sändes till LSM och KFM med begäran om yttranden.

3.1 LSM :s svar 1

LSM svarade bl. a. genom att hänvisa till s. 38 i riksskatteverkets (RSV)
promemoria av den 10 juni 1985 ”Effektivare arbetsgivarkontroll”. Där står:

Vidare bör i PM redogöras för företagets ställning. Detta har stor betydelse
för snabbheten i KFMs ingripande på indrivningsstadiet. Information i dessa
delar kan överlämnas till KFM genom personlig kontakt eller genom
översändande av promemorian eller utdrag därav. Informationsutbytet sker
inom ramen för sekretesslagens generalklausul. Aven om målet för periodkontrollen
varit förebyggande så kommer ”återfall” att vara vanliga.
Revisorn kan göra gemensamt besök med KFM hos företag med upprepade
betalningsproblem och där diskutera iakttagelserna i första promemorian
och vad som sedan hänt.

LSM redogjorde dessutom för de bolag som makarna P. har företrätt.
Slutligen sade man att det bedömdes lämpligt att Ahlqvist som ett led i
utvecklingen av samarbetet mellan myndigheterna i rent studiesyfte följde
med vid revisionen. Man betonade att Ahlqvist förhöll sig helt passiv vid
besöket.

3.2 KFM:ssvar 1

KFM inhämtade yttrande från Ahlqvist som sammanfattningsvis sade detta.
Tanken var att det skulle vara en nyttig erfarenhet att se hur LSM arbetade.
Hennes roll vid besöket var den passive åskådarens. Hon sade sitt namn och
varifrån hon kom. I övrigt var hon tyst och iakttog vad de andra gjorde.
Besöket påverkade inte KFM:s handläggning av makarna P:s och bolagens
skatteskulder. För sin egen del sade KFM att man delar LSM:s redovisning
av samverkans- och samarbetsfrågor. Samarbetsformerna är värdefulla
också genom det kunskapsutbyte som sker, vilket befrämjar möjligheterna
att lösa olika uppkomna frågor inom skatteområdet.

3.3 RSV:ssynpunkter

JO ansåg att RSV borde höras och då utveckla vad man hade sagt i sin
promemoria 1985-06-10, dvs. RSV:s synpunkter på samarbete och samarbetsformer
mellan i första hand exekutiva och fiskala myndigheter. Anmälan
och LSM:s och KFM:s yttranden sändes därför till verket.

I sitt yttrande sade RSV bl. a. detta. Utgångspunkten är självfallet att varje
myndighet vidtar åtgärder inom ramen för sina egna befogenheter. För
LSM:s del grundar sig förutsättningarna på förordnande om revision enligt
taxeringslagen, uppbördslagen m. fl. författningar medan KFM:s uppgift är
att i mål mot gäldenär vidta åtgärder enligt utsökningsbalken. Vid samordnade
förrättningar är det angeläget att de olika myndigheternas företrädare
nogsamt håller sig inom sina respektive befogenhetsramar och att de också
klargör för den skattskyldige/gäldenären i vilken egenskap de medverkar.
Verket finner det också naturligt att ytterligare information lämnas, bl. a. om
myndigheternas skilda befogenheter. Gemensamma besök rekommenderas
vid upprepade betalningsproblem vilket förutsätter dels att den skattskyldige
är restförd, dels att KFM har såväl befogenhet som intresse av att t. ex.
efterforska om en gäldenär har utmätningsbara tillgångar. Då oklarhet
uppenbarligen råder beträffande förutsättningarna för detta slag av samarbete
kommer verket att förtydliga sin promemoria för att förhindra att åtgärder
vidtas ”under falsk flagg” och att den skattskyldiges integritet träds för när.

3.4 LSM:ssvar2

LSM fick tillfälle att ge sin syn på RSV:s yttrande.

LSM kompletterade sitt svar med minnesanteckningar som hade upprättats
vid besöket. I minnesanteckningarna sägs bl. a. detta: ”När vi ringde på
öppnade en liten ljus tjej.” I övrigt ansåg man inte att någon åtgärd hade
vidtagits under ”falsk flagg” men man kommer inte att företa revisionsbesök
tillsammans med KFM om inte arbetsgivaren också är gäldenär.

3.5 KFM:ssvar2

KFM fick tillfälle att ge sina synpunkter på RSV:s yttrande.

KFM - genom chefskronofogden Folke Wikström - sade i sammanfattning
detta. De personsamband som fanns mellan bolaget och två andra bolag gav
anledning till överväganden om näringsidkares fortsatta verksamhet efter
konkurs. KFM har många gånger - inte minst i förebyggande syfte -anledning till sådana uppföljningar. I syfte att förebygga restföringar tog
Ahlqvist kontakt med LSM för att lämna information om förhållandena och
ta upp frågan om vilka åtgärder LSM skulle kunna vidta. Då KFM fick
uppgift om revisionsbesöket godkände Wikström att Ahlqvist - från KFM:s
synpunkt - kunde närvara vid besöket. KFM anser inte att besöket var av det
slag som redovisas i RSV:s yttrande. Bolaget var ju inte restfört. Ahlqvists
deltagande sågs i studiesyfte för att hon skulle få kunskap om hur en revision
gick till i praktiken. Det bedömdes som angeläget eftersom hon under cirka
fyra år hade arbetat inom annat verksamhetsområde. Det torde vara möjligt
att vid revision vägra tillträde för andra än - i det här fallet - LSM:s
tjänstemän. Några sådana invändningar har uppenbarligen inte gjorts.
Informationen från besöket har inte påverkat handläggningen av andra mål
mot de berörda. I likhet med LSM anser inte heller KFM att Ahlqvists
närvaro ägt rum ”under falsk flagg”. Någon annan uppfattning om samarbete
och samarbetsformer än den som kommer till uttryck i RSV:s yttrande har

inte KFM men man kommer att i fortsättningen begränsa sin medverkan med
LSM i revisionssammanhang till personer som är gäldenärer.

3.6 Anmälarens svar 1

B.P. bemötte vad RSV, LSM och KFM hade sagt. I sitt bemötande sade B.P.
bl. a. att det inte finns någon ringklocka vid dörren och att besökarna redan
stod i hallen när de uppmärksammades. Under besöket hotade dessutom en
av tjänstemännen med fängelse om man inte fick ta del av begärda
handlingar.

3.7. LSM:ssvar3

Med anledning av klagandens påståenden begärdes förnyat yttrande från
LSM.

LSM svarade att de berörda tjänstemännen inte i dag kunde verifiera om
det fanns någon ringklocka men att det i minnesanteckningarna - som
gjordes omedelbart efter besöket då minnesbilden var helt klar - är angett att
ringklocka fanns. Naturligtvis väntade man på att dörren skulle öppnas vilket
också framgår av anteckningarna. Man har inte hotat med fängelse men
rutinmässigt informerat om de regler som gäller för innehållande, redovisning
och inbetalning av aktuella skatter och avgifter.

3.8 Anmälarens svar 2

B.P. bemötte vad LSM hade sagt och vidhöll sina påståenden.

4 Bedömning

JO Nilsson anförde i beslut den 30 april 1987 bl. a. detta.

Först några mycket allmänna synpunkter på ämnet ”samarbete mellan
myndigheter”. Ingen lär bestrida att ett sådant inte bara behövs utan fastmer
är nödvändigt. Åtskilliga har svårare att gå ”from sounds to things”, att
omsätta vackra ambitioner i praktiskt samarbete. I ett beslut från augusti
1986 (JO:s diarienummer 2164:1984. Beslutet har återgetts i det föregående)
konstaterade jag sålunda - en aning uppgivet - att

- effektivitet förutsätter bl. a. kunskap inte bara om det egna ansvarsområdet
utan även om vad som händer så att säga på andra sidan staketet. En av de
mera nedslående erfarenheter som bl. a. arbetet som JO gett mig är insikten
om det utbredda revirtänkande som finns såväl mellan som inom myndigheter
och organisationer, ett tänkande som bl. a. tar sig uttryck i att inte dela
med sig av den kunskap man har till andra som också kunde tänkas ha nytta
av den. -

För att det nödvändiga samarbetet skall kunna etableras krävs oftast en
ändrad attityd hos de berörda. När det sedan gäller frågan hur ett samarbete
skall organiseras och i vilka former och på vilka nivåer det skall bedrivas så
går det inte att ställa upp någon samarbetsmodell med generell tillämplighet.

Det måste bli en anpassning till de föreliggande omständigheterna i det
aktuella fallet. Det är under alla förhållanden självklart avgörande att allt
samarbete - det må gälla utbyte av information eller samverkan i mera
handfasta former - sker inom ramen för gällande regler och med beaktande
av de speciella krav som olika grenar av förvaltningen ställer på verksamheten.

I detta ärende har lokala skattemyndigheten och kronofogdemyndigheten
samarbetat på så sätt att en tjänsteman - en kronofogde - från den senare
följde med revisorer från den förra vid ett besök hos en skattskyldig där
revision skulle genomföras. Kronofogden var med för att få erfarenhet av
denna del av lokala skattemyndighetens arbete. Besöket hade alltså ingenting
direkt att göra med något ärende hos kronofogdemyndigheten. Ärendet
har också till stor del kommit att handla om hur tjänstemännen tog sig in i
bostaden, vad som sades eller inte sades och ting av det slaget. Detta beslut
kommei emellertid inte att handla om de påståenden och bestridanden som
gjorts i de sammanhangen. När ord står mot ord, uppgift mot uppgift, visar
tyvärr erfarenheten att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att
genom utredning klarlägga vad som faktiskt gjordes eller sades. Jag ser mig
även i detta fallet nödsakad att konstatera att en fortsatt utredning av de
delarna med all sannolikhet skulle visa sig meningslös. Min bedömning
kommer därför att gälla de mer principiella implikationer som låg i att en
utomstående tjänsteman närvar vid en förrättning som är så omgärdad av
särskilda regler som en taxeringsrevision är. Vilka konsekvenser för ett
samarbete av det slag det här var fråga om får - konkret uttryckt - den
enskildes krav på integritet och de sekretessregler som gäller i myndigheternas
verksamhet?

Ahlqvist deltog alltså i revisionsbesöket i studiesyfte och efter överenskommelse
med revisorerna. Hennes ställning som kronofogde gav henne inte
behörighet att i den egenskapen uppsöka det bolag revisionen avsåg.
Ahlqvists syfte med att delta var i sig vällovligt. Det skulle öka hennes
kunskap och bredda hennes erfarenhet och alltså göra henne effektivare i
funktionen som kronofogde. Det finns heller ingen anledning att betvivla
hennes påståenden att hon förhöll sig passiv och att vad hon fick veta inte
påverkade hennes handläggning av kronofogdemyndighetens mål mot
makarna P. Men hennes närvaro framstår som diskutabel ur integritetsskyddssynpunkt.
 I mitt beslut ”JO om moderna efterforskningsmetoder i
skatte- och kronofogdemyndigheternas verksamhet” (JO 1984:1) har jag
närmare behandlat den intresseavvägning som ofta måste göras mellan
kravet på effektivitet och nödvändigheten att skydda den enskildes integritet
(s. 70 f.). Jag skall här inte upprepa allt vad som står utan nöja mig med att
citera uttalandet att en tjänsteman inte - av hänsyn bl. a. till den enskildes
integritet - har ”rätt att låna eller så att säga surfa på egen eller en annan
myndighets maktbefogenhet för att ta reda på saker som maktbefogenheten
inte är avsedd att användas för”. Ahlqvists deltagande grundades inte på
kronofogdemyndighetens befogenheter enligt utsökningsbalken; hon ”surfade”
på lokala skattemyndighetens rätt enligt skattelagstiftningen att
revidera skattskyldiga.

Nu kan det invändas att det förhållandet att Ahlqvist saknade formell

befogenhet att närvara vid revisionsbesöket kompenserades av att I.P., enda
styrelseledamot i det bolag som reviderades, samtyckt till att Ahlqvist
övervar revisionsbesöket. I mitt tidigare nämnda beslut (1984:1) konstaterade
jag (s. 21) att en ordning ”med myndighetsbesök efter överenskommelse
(inte) innebär någon särskilt lyckad lösning vare sig principiellt eller

praktiskt. Gränsen mellan tvång och samtycke suddas ut.” Att I.P. inte

uttryckligen motsatte sig Ahlqvists besök innebar inte nödvändigtvis att hon
också godtog hennes närvaro. Sannolikt ansåg sig I.P. inte ha något val och
om något i verklig mening frivilligt medgivande var det säkerligen inte fråga.
Det är för övrigt föga troligt att I.P. var så bekant med regelsystemet att hon
visste att hon var skyldig att släppa in revisorerna men hade rätt att vägra
Ahlqvist tillträde.

För att sammanfatta. Ahlqvist saknade enligt lag befogenhet att som
kronofogde besöka bolaget. Samtycke kunde inte anses föreligga. Besöket
borde således inte ha ägt rum. När det ändå skedde kan varken KFM eller
LSM undgå kritik.

Ett studiebesök av det slag som Ahlqvist gjorde kan ge upphov till
sekretessproblem. Sekretessen hos kronofogdemyndigheten - den sekretess
som alltså Ahlqvist i sin egenskap av kronofogde får anses ha haft att iakttaär
nämligen inte så sträng som den som gällde för revisorerna (9 kap. 19 §
jämförd med 9 kap. 1 § sekretesslagen - 1980:100). För den exekutiva
verksamheten gäller att uppgift om enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden inte får röjas om det kan antas att detta skulle vålla ”avsevärd
skada eller betydande men”. I skattesammanhang däremot är sekretessen i
princip total. Det är rimligt att utgå från att den strängare skattesekretessen
skall gälla även för den tjänsteman som utan att tillhöra skatteförvaltningen
ändå medverkar eller deltar vid en förrättning på skatteområdet. Men redan
osäkerheten i detta hänseende utgör ett starkt skäl mot besök av det slag som
Ahlqvist gjorde.

Vid samordnade förrättningar enligt RSV:s modell (se p. 3.3) har varje
myndighet sina speciella uppgifter att sköta. De åtgärderna skall självklart,
som redan har sagts, ske inom ramen för resp. myndighets befogenheter och
med iakttagande av den sekretess som gäller för myndigheten i fråga.
Samtidigt är det klart att det även vid sådana förrättningar kan uppstå
problem med den överskottsinformation som en myndighet kan få. Ligger
den informationen inom begreppet ”normalt” informationsutbyte myndigheter
emellan blir det inga problem. När det gäller sekretesskyddade
uppgifter är det säkerligen så att generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen
blir tillämplig i åtskilliga fall och myndigheter alltså kan lämna uppgifter
till varandra. Men sådana uppgifter som inte omfattas av generalklausulen
måste garanteras säkert skydd. Detta betyder bl. a. att den samordnade
förrättningen måste planeras och genomföras på ett sådant sätt att sådana
uppgifter verkligen stannar inom resp. myndighets område.

Jag vill avslutningsvis erinra om den möjlighet som myndigheterna har att ge
den som vill studera en annan myndighets arbete ett särskilt förordnande för
viss tid. Jag vet att detta förekommer på vissa håll. Jag utgår då givetvis från

att tjänstemannen - förutom förordnandet - även i övrigt uppfyller de
formella krav som tjänsten ställer.

Tagande i förvar av egendom, som kan bli föremål för
betalningssäkring, m. m.

(Dnr 1538-1984)

I en anmälan till JO klagade M., i uppgiven egenskap av ombud för en person
S.G., på det sätt på vilket kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade handlagt ett ärende om
tagande i förvar av egendom, som kunde bli föremål för betalningssäkring,
m. m.

Kronofogdemyndigheten och länsstyrelsen yttrade sig efter remiss.

Vid ärendets avgörande den 14 januari 1987 anförde JO Nilsson detta.

Aktuella bestämmelser

Ärendet gäller handläggningen hos länsstyrelse och kronofogdemyndighet
av ärende om tagande i förvar av egendom, som kan bli föremål för
betalningssäkring. Bestämmelser i ämnet finns i lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (betalningssäkringslagen)
och förordningen (1978:881) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter (betalningssäkringsförordningen). Först skall här lämnas en redogörelse
för innehållet i de bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang.

Enligt 16 § betalningssäkringslagen får granskningsledare1 i avvaktan på
rättens beslut ta i förvar egendom, som kan bli föremål för betalningssäkring,
om det är fara att egendomen undanskaffas. Enligt 2 § betalningssäkringsförordningen
skall granskningsledare utfärda bevis när egendom har tagits i
förvar. I beviset skall anges vad som har tagits i förvar och för vilken eller
vilka fordringar det skett. Beviset lämnas omedelbart till gäldenären. Kan
detta inte ske sänds det till honom. - Enligt 8 § förordningen skall
kronofogdemyndighet på begäran av granskningsledaren biträda denne,
t. ex. vid förvarstagande.

117 § betalningssäkringslagen föreskrivs vidare att om egendom har tagits
i förvar enligt 16 § så skall anmälan omedelbart göras till allmänt ombud som
avses i 3 §.2 Det allmänna ombudet prövar genast om egendomen skall bli
kvar i förvar. Beslutar det allmänna ombudet att egendomen skall bli kvar i
förvar skall han snarast göra framställning om betalningssäkring hos
länsrätten. Beslutar han att inte göra en sådan framställning eller lämnas
framställningen utan bifall, skall egendomen omedelbart återställas. Medde -

1 Granskningsledare = den som i sin tjänst skall övervaka granskning för fastställande
av skatt, tull eller annan avgift resp. den som särskilt förordnats att vara
granskningsledare (se 2 § bevissäkringslagen - 1975:1027).

2 Allmänt ombud förordnas av länsstyrelsen för att föra det allmännas talan i mål enligt
betalningssäkringslagen.

las beslut om betalningssäkring skall, om inte rätten bestämmer annat,
egendomen bli kvar i förvar till dess beslutet verkställs.

Granskningsledarens handläggning

Granskningsledaren - länsrevisorn Gösta Muller - tog inte själv egendomen i
förvar. Han använde sig av möjligheten enligt betalningssäkringsförordningen
att begära biträde av kronofogdemyndighet. Förrättningsmannen från
den myndigheten - förste kronoassistenten Lars-Göran Martinsson - skötte
förvarstagandet på egen hand men samrådde därvid per telefon med Muller.
Förvarstagandet skedde på så sätt att egendomen lämnades kvar hos tredje
man med förbud för denne att lämna ut egendomen till någon annan än
kronofogdemyndigheten (jfr 6 kap. 7 § UB). En granskningsledare behöver
naturligtvis .inte vara personligen närvarande vid förrättningen. Men
självfallet måste förrättningsmannen kunna stödja sig på hans beslut om
förvarstagande. Muller fattade också ett sådant beslut under det samråd som
förekom mellan honom och Martinsson inför förestående förrättning. Något
utskrivet beslut, som Martinsson hade med sig vid förrättningen, förelåg
givetvis inte då och behövdes inte heller för att så att säga konstituera
Martinssons behörighet. Men självfallet måste en granskningsledare på
något sätt dokumentera ett beslut om förvarstagande, t. ex. genom en
anteckning i sin akt (jfr allmänna verksstadgan 11 §). Muller har uppgett att
han upprättade beslutet i samband med att han vid telefonsamtalet den 29
maj gav förrättningsmannen klarsignal för förvarstagandet. Jag har ingen
anledning att ifrågasätta den uppgiften, vari då förutsätts ligga att beslutet
samtidigt dokumenterades.

Det bevis om förvarstagande, som en granskningsledare enligt betalningssäkringsförordningen
skall utfärda, skrev Muller däremot inte ut och
skickade till gäldenären förrän den 4 juni. Anledningen härtill har uppgetts
vara dels mellankommande helger m. m. (30/5 var helgdagsafton, 31/5 Kristi
Himmelsfärdsdag, 1/6 ”klämdag” med enbart jourtjänst, 2/6 lördag och 3/6
söndag), dels Mullers uppfattning att gäldenären skulle komma till Göteborg
den 4 juni och då kunde tillställas beviset; det beskedet säger Muller sig ha
fått vid ett telefonsamtal med gäldenären den 28 maj. Enligt betalningssäkringsförordningen
skall emellertid bevis om förvarstagande omedelbart
lämnas eller sändas till gäldenären. Förordningens stränga krav på skyndsamhet
borde ha föranlett Muller att sända beviset till gäldenären redan den
30 maj. Om gäldenären hade kommit till Göteborg den 4 juni, som
förutsattes, borde han dessutom ha fått ett ex. av beviset då, om detta inte
skulle ha nått honom (eller hans ombud) dessförinnan. Muller har åsidosatt
vad som ålegat honom. Det åsidosättandet kan inte ha förorsakat gäldenären
skada eller egentlig olägenhet och kan följaktligen inte anses som allvarligt.

Muller underrättade enligt egen uppgift allmänna ombudet om förvarstagandet
först dagen efter, dvs. den 30 maj, samtidigt som arbetspromemorian
lämnades över. Med hänsyn till att förvarstagandet skett sent på kvällen den
29 och ytterligare ett förvarstagande (hos bank) skedde dagen därpå, kan
någon kritik inte riktas mot Muller för att han först den 30 anmälde saken till
allmänna ombudet enligt 17 § betalningssäkringslagen.

M. har också anmärkt på dateringen av granskningsledarens beslut om
förvarstagande och av mottagningsbeviset. Båda har dagtecknats den 29 maj.
Beslutet borde ha daterats den 29 och 30 maj, mottagningsbeviset den 4 juni.
Jag har svårt att dela M:s uppfattning att det här skulle vara fråga om försök
att manipulera fakta: det sannolikaste är att det rör sig om slarv och/eller
felskrivningar.

Allmänna ombudets handläggning

Granskningsledaren/Miiller anmälde förvarstagandet hos allmänna ombudet.
 Men denne gjorde inte framställning hos länsrätten om betalningssäkring
förrän den 4 juni. Det kan naturligtvis hävdas att det med hänsyn till
mellanliggande helgdagar, lördag och s. k. klämdag, var svårt att göra detta
tidigare. Ett sådant försvar för dröjsmålet imponerar dock inte. Att det var
klämdag den 1 juni innebar ju inte att det var förbjudet att uträtta
brådskande ting den dagen -och om ett sådant var det ju här onekligen fråga!

Kronofogdemyndighetens handläggning

Det bevis som Martinsson utfärdade den 29 maj avsåg, enligt kryssmarkering,
 ”åtgärd enligt 6 kap. 12 § utsökningsbalken”. Men egentligen gällde
beviset tagande av egendom i förvar enligt 16 § betalningssäkringslagen.
Uppgiften i beviset var alltså inte korrekt. Jag kan emellertid i och för sig
förstå misstaget, eftersom betalningssäkringslagen (10 §) i fråga om verkställighet
hänvisar till vissa bestämmelser i UB, däribland 6 kap. Så snart felet
uppmärksammades utfärdades också nytt bevis med korrekt angivande av
vad det gällde. Bevis från förvarstagande dagen därpå av innestående medel
hos bank innehöll också riktiga uppgifter om vad det avsåg. Jag ser därför
inte så allvarligt på det begångna misstaget.

I övrigt vill jag om Martinssons bevis säga att det inte var riktat till
gäldenären utan till tredje man, som därigenom meddelades förbud att
lämna ut egendomen till annan än kronofogdemyndigheten. Det var alltså
inte fråga om ett sådant bevis om förvarstagande, som granskningsledaren
enligt betalningssäkringsförordningen skulle utfärda och tillställa gäldenären.
 Detta förklarar, varför Martinssons bevis i vissa delar var knapphändigt
och i något hänseende - vad gäller rättelse och besvär - t. o. m. felaktigt.

I likhet med kronofogdemyndigheten anser jag det ändamålsenligt att
förrättningsmannen hos myndigheten utfärdar bevis rörande den exekutiva
åtgärd, som förvarstagandet innebär, när den utförs av förrättningsmannen.
Granskningsledaren kan behöva ett sådant bevis. Dessutom behöver, liksom
här, tredje man få beviset. Men man måste då komma ihåg att förrättningsmannens
bevis aldrig kan ersätta, utan bara komplettera, det bevis om
förvarstagandet, som granskningsledaren har att utfärda enligt betalningssäkringsförordningen.

Kronofogdemyndighetens uppfattning att det förvarstagande som förrättningsmannen
utförde på begäran av granskningsledaren inte var något
sådant ärende hos myndigheten, som behövde registreras där, kan diskuteras
men knappast kritiseras.

Vad som kommit fram i detta ärende kan möjligen vara av intresse för den
utredning för översyn av betalningssäkringslagen, som nyligen tillsatts. Jag
överlämnar därför en kopia av mitt beslut till utredningen för kännedom.

Invändningar mot skattekrav; utmätning av fast egendom
(Dnr 617-1985)

I en anmälan till JO riktade K. kritik mot kronofogdemyndigheten (KFM) i
Lund för dess förfarande vid indrivning av skattefordran mot honom. Trots
att han vid upprepade tillfällen framfört invändningar mot norska myndigheters
skattedebiteringar, som medfört att han dubbelbeskattats, hade KFM
utan att utreda frågan utmätt hans fastighet och också vidtagit åtgärder för
försäljning. KFM hade vidhållit sin avsikt att sälja, med hänvisning till
uppgifter i REX (redovisningssystemet för exekutionsväsendet), trots att de
norska myndigheterna lämnat anstånd med skatten. K:s anmärkningar
riktades i denna del mot den aktuelle tjänstemannens sätt att avvisa hans
invändningar utan undersökning ens på den egna myndigheten. K. hade
dessutom hos datainspektionen anhållit om bedömning av KFM:s handhavande
av REX samt granskning av gällande rutiner vid KFM i Lund.

KFM och riksskatteverket yttrade sig efter remiss. JO tog också del av
datainspektionens svar till K.

I beslut den 5 mars 1987 anförde JO Nilsson i bedömningsdelen följande.

Datainspektionen har i sitt uttalande lämnat synpunkter på hur rutinerna vid
registrering av anstånd bör förbättras. Jag går därför inte in på de frågor som
där berörs utan ansluter mig helt till vad datainspektionen anfört.

Jag vill i stället närmare kommentera det sätt på vilket den handläggande
personalen agerat när invändningar riktats mot skattekravet. I många
sammanhang bl. a. i ”JO om felaktiga skattekrav” har jag understrukit det
krav som måste ställas på myndigheterna i fråga om att lämna en god service
till allmänheten. Detta ställs på sin spets i den självklara utredningsplikt som
föreligger när KFM får en invändning om att ett skattekrav är felaktigt. KFM
skall inte nöja sig med att lägga uppskov i målet utan aktivt medverka till att
skapa klarhet om kravets riktighet. Ofta löses frågan lätt genom en kontakt
med den uppdragsgivande myndigheten. I andra fall kan krävas en remittering
med angivande av innehållet i invändningen. KFM:s utredningsskyldighet
blir desto viktigare när kravet avser utländsk skatt, i vilka fall det kan vara
svårt för gäldenären att själv agera och det dessutom är känt för KFM att viss
fördröjning kan uppstå. Inte under några omständigheter får KFM med
hänvisning till uppgifter i REX underlåta att kontrollera en uppgift om att
anstånd kommit in till KFM eller annan myndighet.

I det aktuella ärendet fullföljer inte KFM den av kronoassistenten
påbörjade utredningen trots att det måste stått klart att skattekravet var om
inte felaktigt så i vart fall i behov av klarläggande. I stället för att skicka en

remiss till norska myndigheter och avvakta med indrivningen utmäter KFM
K:s fastighet. Genom sitt förfarande lägger KFM över sin utredningsskyldighet
på K. När sedan K. anmäler att anstånd lämnats görs ingen som helst
undersökning utan KFM påbörjar i stället förberedelser för exekutiv
auktion.

Av KFM:s yttrande framgår att myndigheten inte tycker sig ha begått
något fel. Myndigheten har agerat för att få bättre registreringsrutiner - och
det är bra - men anser det tydligen inte vara fel att helt förlita sig på de i REX
registrerade uppgifterna och underlåta att aktivt utreda invändningar mot
dessa uppgifter. Särskilt beklämmande tycker jag det är när KFM konstaterar,
 att K. inte lidit någon skada eftersom förrättningen till slut inställdes.
Detta visar på bristande förståelse för hur en enskild person drabbas av att
behöva, inför hotet av att få sin fastighet exekutivt försåld, ensam kämpa mot
den maktapparat som myndigheterna utgör.

KFM måste allvarligt kritiseras för sin handläggning. Den visar på en
bristande serviceanda och på en nonchalans mot den enskilde som är
anmärkningsvärt. Jag kan tydligen aldrig ofta nog påpeka, att det måste vara
en självklarhet att myndigheter positivt lyssnar på och utreder enskildas
invändningar. Det får inte förekomma, att invändningar nonchaleras med
hänvisning till vad som finns registrerat i dataregister!

Vissa övriga ärenden

Kritik mot att betalningsanmaning lämnats vid äventyr av konkurs i stället för
förrättning

(Dnr 1158-1985)

W. klagade hos JO på att kronofogdemyndigheten (KFM) i Helsingborg
hade uppmanat honom att betala en skuld till staten ”omgående i annat fall
konkurs”. W. menade att KFM skulle ha frågat honom om orsaken till
försummelsen och diskuterat avbetalningsplan.

KFM yttrade sig efter remiss.

I beslut den 30 september 1986 anförde JO Nilsson detta.

W. var väl känd hos KFM. Indrivningshandlingen visar att det vid detta
tillfälle var fråga om krav på skuld nummer 49, 50 och 52. Han hade varit
föremål för konkursansökan strax före det aktuella kravet. KFM kan därför
inte kritiseras för att vid ny restföring överväga att snarast inge ny ansökan.
W:s ekonomiska situation förutsätts vara väl kartlagd redan tidigare. Någon
rätt för honom att få avbetalningsplan fanns inte.

Beslut om att inge konkursansökan skall enligt kronofogdeinstruktionen
fattas av kronofogde.

Ansökan, som inges till tingsrätten, kräver att KFM kan presentera en
konkursgrund enligt konkurslagens bestämmelser. Enbart utebliven betalning
är ingen sådan grund.

KFM konstaterar i sitt yttrande att myndighetens krav fått en mindre

lämplig utformning. Jag vill påstå, att utformningen är direkt olämplig. En
gäldenär får lätt uppfattningen dels att beslutet är fattat av kronoassistenten,
dels att utebliven betalning automatiskt skulle kunna medföra konkurs.
KFM kunde ha krävt beloppet genom att delge en anmaning enligt 4 §
konkurslagen (gäldenären förutsätts vara näringsidkare eftersom mervärdeskatt
restförts). För det ändamålet finns en särskild blankett (RSV 9218) som
också innehåller den aktuella lagtexten. På så vis hade såväl allvaret i kravet
blivit tydligare som den formella gången klarlagts.

Eftersom chefskronofogden vidtagit åtgärder för att undvika upprepning
av det inträffade låter jag saken bero med detta mitt påpekande.

Tre ärenden om felaktiga personnummerangivelser i utsökningsmål
I.

(Dnr 448-1985)

I en anmälan till JO riktade C. kritik mot Göteborgs tingsrätt och
kronofogdemyndigheten (KFM) i Göteborg. Ett bevis i mål om betalningsföreläggande
hade utfärdats mot hans hustru men med hans personnummer. På
grund av denna felaktiga uppgift hade han blivit föremål för krav från KFM
och dessutom fått betalningsanmärkning i kreditupplysningsregister.

KFM, riksskatteverket och domstolsverket yttrade sig efter remiss.
Synpunkter inhämtades under hand från datainspektionen. - Kritiken mot
tingsrätten har prövats av JO Wigelius, som inte ansett någon åtgärd från
hans sida vara påkallad.

I beslut den 22 december 1986 anförde JO Nilsson detta.

Utredningen visar på skillnader i myndigheternas syn på hur svaranden/
gäldenären identifieras. Tingsrätten utgår från namnet och ser personnummer
som en underordnad uppgift. Vid delgivning kan t. ex. personnumret
vara en hjälp vid identifiering men är inte något som kontrolleras. Bevis i mål
om betalningsföreläggande utfärdas således på en person med visst namn och
adress. Även om personnummer numera är en obligatorisk uppgift vid
ansökan gör tingsrätten ingen kontroll av riktigheten utan uppmanar endast
svaranden att göra invändning vid felaktighet. Redan det förhållandet att ett
fel som det aktuella inte drabbar svaranden gör att benägenheten att anmäla
sådant fel säkert är liten.

När KFM får över urkunden för verkställighet registreras målet efter
personnummer. Samma sak händer hos de olika upplysningsföretagen, som
hämtar sina uppgifter från tingsrätterna. Till skillnad från tingsrätten gör
KFM en kontroll mot SPAR (statliga person- och adressregistret). Förfarandet
beskrivs i riksskatteverkets yttrande. Vid registrering av personnummer
hos KFM skall kontroll ske av att det namn som SPAR anger stämmer
överens med det namn som finns upptaget på urkunden. I detta fall har denna
kontroll brustit. KFM har i sitt yttrande förklarat, att ändringar i rutinerna
vidtagits för att förhindra upprepande.

Om KFM uppmärksammat den oriktiga uppgiften hade saken kunnat
rättas till ganska snabbt. Hur väl KFM än lägger upp rutiner för motläsning

m. m. finns dock alltid en risk kvar att fel personnummer medför oriktig
registrering. Det väsentliga måste vara att angripa källan och få en kontroll
redan hos tingsrätten så att urkunden inte kan komma att innehålla bristande
överensstämmelse mellan namn och personnummer. Jag avser att i annat
sammanhang aktualisera denna fråga.

KFM har ändrat sina rutiner för att undvika liknande fel. Jag låter därför
ärendet bero med detta.

II.

(Dnr 1167-1985)

I ett brev till JO önskade Bengt H. J. få utrett hur ett betalningsföreläggande
felaktigt kunnat utfärdas och därefter legat till grund för indrivning mot
honom. Han ifrågasatte om inte myndigheterna skulle kontrollera och
förvissa sig om att rätt person och personnummer förelåg.

Kronofogdemyndigheten och tingsrätten i Trollhättan yttrade sig efter
remiss.

Vid ärendets avgörande den 22 december 1986 anförde JO Nilsson detta.

Tingsrätten har utfärdat ett betalningsföreläggande baserat på sökandens
uppgifter om gäldenärens person. Några invändningar från gäldenären om
att fel personnummer angetts kom inte in. Beviset i målet kom därför att
innehålla en felaktig uppgift.

När beviset sedan kom till kronofogdemyndigheten (KFM) för verkställighet
kontrollerades personnumret automatiskt mot SPAR (statliga personoch
adressregistret). När myndigheten då erhöll så gott som fullständig
överensstämmelse med det namn som föreläggandet riktade sig emot
(”H”:et saknades) kom fel person att registreras som gäldenär. Först efter
underrättelse i målet blev KFM upplyst om att personnumret var fel. KFM:s
handläggning fram till denna tidpunkt har jag, med hänsyn till att uppgifterna
om gäldenären och klaganden överensstämmer på ett olyckligt sätt, inte
anledning att rikta kritik mot.

KFM:s agerande efter det att J. upplyst myndigheten om felet är däremot
inte tillfredsställande. På varje KFM skall enligt datalagen finnas en
registeransvarig. Om någon anmäler att fel uppstått i personregistret skall
den ansvarige utan dröjsmål undersöka om uppgiften är riktig. Anmälaren
skall, om inte uppgiften omgående kan rättas, få besked om vem som utreder
ärendet och när utredningen kan vara klar. Kan det efter utredning
konstateras att en registrerad personuppgift är oriktig skall den omgående
rättas eller uteslutas. Dessa frågor regleras i datalagens 8 § och har av
datainspektionen närmare kommenterats i en promemoria 1985-03-05
”Allmänna råd för myndighet vid tillämpningen av 8 § datalagen
(1973:289)”.

Jag anser att KFM:s rutiner brustit när J:s felanmälan den 7 mars 1985 inte
noterats i akten och inte föranlett omgående utredning från KFM:s sida. När
sedan tingsrätten samma dag meddelade, att fel personnummer angivits i
föreläggandet borde detta medfört att KFM vidtog åtgärder för rättelse. Nu
kom det att dröja 12 dagar från anmälan till rättelse. Under denna tid fanns J.

registrerad som gäldenär hos KFM. Särskilt anmärkningsvärt är att sökandens
ombud i målet redan den 7 mars till J. bekräftat att fel uppgifter lämnats
och återkallat målet hos KFM (återkallelsen inkom den 11 mars).

Jag riktar således kritik mot KFM:s sätt att handlägga rättelseärendet. Att
fel begås kan knappast undvikas men det är då desto angelägnare att det finns
rutiner som gör det möjligt att snabbt och effektivt rätta dem! Det är
nödvändigt att samtlig personal noga informeras om hur anmälningar om
felaktigheter skall hanteras.

III.

(Dnr 2673-1985)

I en anmälan till JO kritiserade R. kronofogdemyndigheten (KFM) i
Norrköping för att hans personnummer felaktigt registrerats i ett enskilt mål.
Detta hade lett till att han fått ta emot underrättelse om sökt utmätning och
varit registrerad som gäldenär hos KFM.

KFM yttrade sig efter remiss.

JO Nilsson anförde i beslut den 11 maj 1987 detta.

KFM har i samband med komplettering från sökandeombudet fått en
felaktig uppgift om gäldenärens personnummer. Exekutionsurkunden, ett
bevis i mål om betalningsföreläggande, innehöll inte uppgift om personnummer.
 Vid registrering av den felaktiga uppgiften fick KFM fram uppgifter om
en person med samma namn men annan adress. Detta godtogs och
underrättelse skickades ut. Det var synnerligen olyckligt men det är svårt att
se hur KFM hade kunnat undvika misstaget. I dag är personnummer en
obligatorisk uppgift redan i tingsrätten men detta förhållande hindrar inte att
liknande misstag kan inträffa. Jag har nyligen haft att avgöra två ärenden
avseende felaktiga personnummer (dnr 448-85 och 1167-85, återgivna
under p. I och II ovan), och vill upprepa vad jag där sade om vikten av att
uppgift om personnummer kontrolleras redan hos tingsrätten.

KFM har när R. påpekade felet omgående vidtagit åtgärder och gallrat
uppgifterna ur registret. Utredningen ger inte vid handen att KFM förfarit
felaktigt.

Inte heller vad som i övrigt anförts av R. ger mig anledning att kritisera
KFM:s handläggning.

Fråga om det är lämpligt att kronofogdemyndigheterna säljer uppgifter ur
sina register till kreditupplysningsföretag

(Dnr 1801-1985)

A. sände in till JO en tidningsartikel från den 9 juli 1985 hämtad ur tidningen
Kvällsposten. Av artikeln framgick att anställda på kronofogdemyndigheterna
(KFM) sålde uppgifter ur KFM:s register till kreditupplysningsföretag. A.
ställde vissa frågor till JO bl. a. om det var förenligt med reglerna om bisyssla,
om tjänstemän fick göra detta på arbetstid och om det var fråga om uppgifter
som fick säljas.

JO inhämtade underhand dels synpunkter från vissa kreditupplysningsföretag,
 dels upplysningar från ett antal KFM. Därefter inhämtade JO
upplysningar från riksskatteverket (RSV) och begärde svar på två frågor,
nämligen

1. Är verksamheten lämplig ur integritets- och bisysslesynpunkt?

2. Påverkas svaret på fråga 1 om uppgiftslämnaren är kontorist eller
tjänsteman med ansvar för verkställighet av mål?

RSV har inte ansett att verksamheten i detta speciella fall kan bedömas
vara olämplig ur integritets- eller bisysslesynpunkt. Verkets svar på fråga två
är nej. Dessutom uppger RSV att datainspektionen lämnat tillstånd till att de
aktuella uppgifterna genom RSV:s försorg överförs till Upplysningscentralen
UC AB. När så har skett kommer den påtalade rutinen troligen att
upphöra.

Vid ärendets avgörande den 11 maj 1987 anförde JO Nilsson detta.

Det kritiserade förfarandet är av gammalt datum och förekommer även
hos tingsrätterna avseende t. ex. uppgifter om utfärdade betalningsförelägganden.
 De uppgifter som lämnas är hämtade ur diarier eller akter i enskilda
mål. Utredningen visar att det gäller uppgifter om gäldenärens namn, adress
och i förekommande fall personnummer samt de faktiska åtgärder som KFM
vidtagit. Ingen form av värdering eller kommentar görs.

1. Är verksamheten lämplig ur integritets- och bisysslesynpunkt?

Lagen om offentlig anställning (LOA) reglerar i 6 kap. arbetstagares rätt att
utanför tjänsten inneha bisyssla. Där stadgas: ”Arbetstagare får ej inneha
anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba förtroendet
till hans eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada
myndighetens anseende.” Varken RSV eller de KFM som haft frågan uppe
har ansett att verksamheten strider mot den citerade bestämmelsen.

Uppgifterna är tillgängliga för allmänheten och vem som vill kan göra den
aktuella sammanställningen. Kreditupplysningsföretagen har således rätt att
själva hämta uppgifterna och gör så vid flera KFM. Om personal hos KFM
utför uppdraget helt på sin fritid och inte i något avseende värderar
uppgifterna borde verksamheten inte rubba allmänhetens förtroende till
arbetstagarens opartiskhet. Detta hindrar emellertid inte, som framgår av
den anmälan jag fått, att myndighetens anseende likväl kan ta viss skada.

Även om jag inte kan påstå att verksamheten är olämplig och oförenlig
med LOA:s bestämmelser anser jag att det var att föredra att den upphörde.

2. Påverkas svaret på fråga 1 om uppgiftslämnaren är kontorist eller

tjänsteman med ansvar för verkställighet av mål?

Med utgångspunkt i vad som anförts under fråga 1 anser jag i likhet med RSV
att fråga 2 bör besvaras nekande.

Uppgiftslämnandet kommer inom en nära framtid (ADB-rutinerna avseende
enskilda mål hos KFM är ännu inte fullt genomförda) att ske genom
RSV:s försorg. Tillstånd har beviljats av datainspektionen. Det borde
innebära att den av klaganden kritiserade verksamheten kan upphöra.

Det jag nu uttalat bygger på förutsättningen att de uppgifter som lämnas är
helt fria från värderingar.

Tillämpning av samäganderättslagen i utsökningsmål

(Dnr 475-1985)

I ett brev bad S. bl. a. att JO skulle utreda om kronofogdemyndigheten i
Mora distrikt (KFM) gjorde rätt när myndigheten beslöt att för hans skulder
utmäta hälften av en på hans hustru lagfaren fastighet i Mora kommun med
tillämpande av lagen om samäganderätt. I samband med utmätningen
underlät KFM dessutom att underrätta hans hustru om beslutet. - KFM
yttrade sig efter remiss.

JO Nilsson anförde i beslut den 11 maj 1987 bl. a. detta.

Enligt 4 kap. 24 § utsökningsbalken får fast egendom utmätas, om det
framgår att egendomen tillhör gäldenären. Den omständigheten att S:s
hustru hade lagfart på fastigheten utgjorde därför inget hinder mot utmätning
för S:s skulder om det kunde visas att fastigheten helt eller delvis
tillhörde honom. Genom olika avgöranden i högsta domstolen har konstaterats,
 att samäganderätt till fastighet kan uppkomma för samboende eller
makar genom förvärv som skett i endast den enes namn och lett till lagfart för
denne på hela fastigheten. I praxis har den samboende eller make som haft
lagfart och utåt framstått som ägare benämnts ”den öppne ägaren” och den
andre ”den dolde ägaren”. När en kronofogdemyndighet har ansett sig
kunna styrka en dold äganderätt har utmätning skett av fastigheten.

Högsta domstolen har i ett beslut SÖ 419 den 18 september 1985 (NJA
1985 s. 615) ansett att fastighet inte kan utmätas för den dolde ägarens skuld.
Däremot kan den dolde ägarens - med HD: s uttryckssätt - ”säregna” rätt till
obligationsrättsliga anspråk på fastigheten (eller del av denna) mot den
öppne ägaren utmätas.

Vid den tidpunkt, november 1983, då KFM utmätte fastighetsandelen för
S:s skulder måste utmätningen anses ha varit formellt sett riktig. Vad som
däremot blev fel var att KFM inte underrättade S:s hustru. Hon skulle ha
underrättats om utmätningen dels som en tredje man som gjorde anspråk på
det utmätta, dels i egenskap av delägare enligt lagen om samäganderätt.
KFM har förklarat att myndighetens avsikt hela tiden varit att underrättelse
skulle ske till hustrun men att detta tydligen försummats. Först i samband
med hävandet av utmätningen blev även hon delgiven.

Om sedan utmätningen i sak var riktig skall inte jag bedöma. Det
ankommer inte på JO att överpröva myndigheternas materiella bedömningar
i enskilda fall. Den som anser ett myndighetsbeslut felaktigt får i stället
använda sig av besvärsvägen, dvs. överklaga beslutet till överordnad instans.
Så skedde inte beträffande den aktuella utmätningen utan skulden betalades,
varefter utmätningen hävdes.

16 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 1

Tullväsendet

Fråga om diciplinärt ansvar vid felaktig tullkontroll samt fråga
om Lund är en plats som har förbindelse med utlandet i
varusmugglingslagens mening

(Dnr 1161-1985)

1. Anmälan och något om dess bakgrund

Buss 999 går i linjetrafik på sträckan Köpenhamn-Malmö-Lund, och
omvänt. I Dragör/Limhamn kör bussen ombord på färjan för färden över
sundet. Endast den som skall passera gränsen mellan Sverige och Danmark
får - enligt trafikföretagets föreskrifter - följa med bussen; det är alltså inte
tillåtet att t. ex. åka sträckan Malmö-Lund med buss 999. Svensk tullkontroll
av buss och passagerare sker normalt i Limhamn. I Limhamn finns en
bussvisitationshall. Det är en förutsättning för trafiken har det sagts att

- passagerarna befinner sig ombord på bussen då den köres iland i Limhamn

respektive Dragör. Trafikföretaget som driver 999 - bussarna har

inte räknat med någon längre kontrolltid i Limhamn vid planeringen av
turlistorna.

Bussvisitationshallen i Limhamn var vid den tidpunkt som nu är aktuell
stängd för reparation.

Tisdagen den 2 april 1985 kl. 08.30 reste Eva H. och N. M. med 999:an från
Köpenhamn för att åka till Lund. Vid tullkontrollen i Limhamn svarade de
nej på frågan om de hade något att deklarera. När de lämnade bussen i Lund
stoppades de av civilklädda tulltjänstemän/polismän och fördes till polishuset
för kontroll. I en anmälan hit berättar Eva H. och N. M. vad som hände:

Just när vi kommit av buss 999 och var på väg till buss 2 stoppades vi mitt på
gatan av civilpolisen - två bilar med 3 poliser i varje bil. Gripandet skedde på
ett mycket demonstrativt sätt. N. visiterades ytligt inför flera personer på
gatan innan han fördes in i bilen. Polismännen betedde sig hotfullt. Vi kördes
till Lunds polishus där våra väskor undersöktes och där vi också kroppsbesiktigades.
 Vi fördes in i var sitt rum. Tre kvinnliga poliser och två manliga
poliser utförde besiktningen enligt bevisen. Samtliga manliga förrättningsmän
har dock ej upptagits å beviset. Kroppsbesiktningen gick till så att vi fick
ta av oss samtliga klädesplagg, sträcka upp armarna samt sära på benen så att
besiktningen kunde ske av bl. a. analöppningen. I samband med att N. blev
ombedd att klä av sig höll en av polismännen handen på sitt pistolhölster.

Vi fick inget svar på våra frågor vad vi var misstänkta för. Däremot fick vi
till livs en del oförskämda kommentarer. Ingen av polismännen kunde ange
skäl för besiktningen. I stället fick vi bl. a. följande fråga:

- Gör Ni ofta sådana små trippar utomlands?

Poliserna yttrade vidare:

”Åker man över gränserna får man räkna med sådant här. Poliserna nere i
Europa kollar ju inte så noga.”

Då Eva sade att hon aldrig hört talas om en dylik behandling svarade en
polisman ”då har Du blivit en erfarenhet rikare.”

Eva H. och N. M. ville att JO skulle ”utreda handläggningen”. ( )

2. Vad säger lagen?

Varje medborgare är enligt regeringsformen (RF) gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan
och liknande intrång (2 kap. 6 §). Denna rätt till personlig integritet är inte
total och villkorslös. Den får begränsas genom lag; sådan begränsning får
dock endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle (2 kap. 12 §).

Om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag, är utlänning likställd
med svensk medborgare i fråga om det skydd mot ingrepp av det slag som
nämns i 2 kap. 6 § (2 kap. 20 §).

I rättegångsbalken (RB) och i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(VSL) finns föreskrifter som under där angivna förutsättning sätter RF:s
regler om integritetsskyddet ur spel.

RB (28 kap. 11-13 §§)

Enligt RB får - om det finns misstanke om brott för vilken förövaren kan
dömas till fängelse - kroppsvisitation göras för att söka efter föremål som är
underkastat beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse
för utredningen om brottet.

Förklaring: Med kroppsvisitation avses en genomsökning av en
persons kläder, plånbok, handväska och liknande. Vid kroppsvisitation
kan den undersökte vara tvungen att klä av sig. Kroppvisitation kan
drivas så långt att alla kläder tas av för att genomsökas. I princip bör den
undersökte ha rätt att klä av sig bakom en skärm och skall inte behöva
visa upp sin nakna kropp för den kontrollerande personalen. - På annan
person än den som skäligen kan misstänkas för brottet, får kroppsvisitation
företas endast om ”synnerlig anledning” förekommer att man skall
anträffa föremål, som är underkastat beslag eller vinna annan utredning
om brottet.

Är någon skäligen misstänkt för ett brott som han kan dömas till fängelse för,
får kroppsbesiktning företas för samma ändamål som förutsätts för kroppsvisitation.
 Det finns två former av kroppsbesiktning: yttre kroppsbesiktning
och kroppsbesiktning.

Förklaring: 1. Yttre kroppsbesiktning

Den som skall undersökas får klä av sig och kontrollanten tittar på de
synliga delarna av kroppen. Den som undersöks får ombes att visa upp
fotsulor och lyfta på armarna för kontroll av armhålor. - Kontrollanten
får inte vidröra kroppen, och får inte heller be den som undersöks att
inta speciella ställningar. Man får inte kontrollera kroppens hålrum
genom att be någon gapa eller sära på skinkorna. - Fluvudhåret och ev.
peruk får undersökas.

2. Kroppsbesiktning

Utöver vad som tillåts vid ”yttre kroppsbesiktning” får även kroppens
hålrum undersökas, liksom ev. proteser, och den undersökta kroppen

får vidröras. Kontroll av detta slag måste som regel utföras av
läkare/motsv.

Beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall fattas av undersökningsledare,
 åklagare eller domstol. Är det ”fara i dröjsmål” fåren polisman
fatta beslutet.

Mera omfattande undersökningar av detta slag skall verkställas inomhus i
avskilt rum. Trovärdigt vittne skall såvitt möjligt anmodas närvara.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinna får endast utföras och
bevittnas av kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

VSL

Tullmyndighet har i allt väsentligt samma befogenheter som polisen när det
gäller förundersökning av smugglingsbrott. I normalfallet har alltså den
enskilde tulltjänstemannen i dessa lägen samma ställning som polismannen.
RB:s regler blir då i princip tillämpliga. För en speciell situation ger
emellertid VSL tjästeman inom tullen en längre gående befogenhet än den
som tillkommer polisman. I 19 § VSL heter det nämligen:

Förekommer mot någon, som anträffats vid gräns- eller kustort eller
ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning
att han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må
för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning å honom.

( )

Ärendet utreddes. Därvid framkom bl. a. att tullassistenten J. var gruppens
förman vid tillfället och att tullassistenten P. lämnade ”besked” till tre
kvinnliga nyanställda tulltjänstemän, B., K. och O., att företa kroppsvisitation
av Eva Fl.

I sitt beslut den 19 mars 1986 redovisade JO Nilsson inkomna yttranden.
Därefter redogjordes för de fyra principiella frågor som inställde sig. Här
återges de två viktigaste frågorna och svaren på dessa.

Fråga 2. Är Lund en plats där förbindelse med utlandet äger rum och kan
alltså 19 § VSL tillämpas där?

Mitt svar är nej.

Regeln i 19 § VSL ger en tulltjänsteman betydligt större möjligheter att
tillgripa tvångsåtgärder mot enskilda än dem som en brottsutredare har enligt
RB. Redan den omständigheten att regeln innebär ett avsteg från den princip
som fått sitt uttryck i RF 2 kap. 6 § talar med tyngd för att den skall tolkas
restriktivt.

Tulldirektionen i Malmö har sagt att ”begreppet plats (måste) inte enbart
innefatta färjeterminalen i Limhamn utan också de hållplatser, som bussarna
i linjetrafik anlöper i Malmö och Lund.” Direktionens slutsats är alltså att det
”i och för sig” fanns lagligt stöd för ett ingripande när Eva H. och N. M. steg
av bussen i Lund.

Generaltullstyrelsen analyserar i sitt svar utförligt rättsläget och konstate -

rar bl. a. att varor som fritt får införas är ”att anse som förtullade (81 §
tullförordningen) samt utlämnade till för disposition när bussen senare

lämnade Limhamn. En tullmyndighet äger inte senare inne i landet

ingripa mot resande som på sådant sätt passerat ankomstortens tullställe,
såvida inte misstanke föreligger om varusmugglingsbrott” (i vilket fall väl
ingripandet sker med stöd av 18 § VSL; min anm.). Styrelsen fortsätter:

- Om en tulltjänsteman av praktiska skäl inte anser sig kunna på tullstället
kontrollera om en resande medför smuggelgods i exempelvis resväskan, i
kläderna eller på kroppen måste den resande medfölja till närmaste lämpliga
plats för undersökning (i den mån förutsättningar för undersökningen
föreligger). Att vänta med en undersökning som initierats på ankomstorten
tills den resande själv, ovetande härom, förflyttat sig till en för undersökningen
lämplig plats på en annan ort är inte acceptabelt, om undersökningen är
avsedd att ske med stöd av 19 § varusmugglingslagen.

Styrelsen konkluderar:

- Ifrågavarande buss 999 trafikerar linjen Lund-Köpenhamn och åter.
Endast passagerare till eller från Köpenhamn får medfölja under färd. Med
hänsyn härtill har tulldirektionen i Malmö bedömt att passagerarna på
ifrågavarande linje med Lund som destination ankommer till plats, där
förbindelse med utlandet äger rum. Generaltullstyrelsen delar denna bedömning.
 Om JO skulle komma fram till en snävare tolkning av lagrummet kan
styrelsen endast konstatera att detta allvarligt skulle inskränka tullverkets
möjligheter att bl. a. förhindra illegal införsel av narkotika.

Jag måste inledningsvis tillstå att jag inte riktigt hade väntat mig att
generaltullstyrelsen efter sin utförliga och skickliga analys så enkelt skulle
landa i slutsatsen att man delade tulldirektionens uppfattning att Lund är en
plats där förbindelse med utlandet äger rum. Min tveksamhet bottnar bl. a. i
att tulldirektionen underbygger sin uppfattning att bussbolaget inte har rätt
(eller tillåter) andra passagerare än sådana som reser till eller från Köpenhamn
att åka med. Bortsett från att man kan fråga sig hur regeln kontrolleras
och vad som gäller för andra busslinjer till och från utlandet, kan det
knappast vara att rekommendera att bygga en lagtolkning på vad som
närmast är enskilda bolags ordningsregler. Det kan inte heller vara rimligt att
tolka en lag utifrån den ansvariga myndighetens praktiska möjligheter att
tillämpa den. Ett sätt att lösa det problemet är att ändra lagen.

Jag ansluter mig alltså till generaltullstyrelsens resonemang men inte dess
slutsats: jag menar att Lund inte är en sådan plats där förbindelse med
utlandet äger rum.

I detta fall är hamnområdet i Limhamn fram till tullfiltret där - och
möjligen området i omedelbar anslutning till detta - sådan plats som avses i
19 §. Vill tullmyndigheten utanför detta område ingripa mot passagerare i
buss 999 får det ske utifrån rättegångsbalkens regler. En sådan ordning kan
inte rimligen innebära att tullen tappar tänderna. Är det bråttom behöver
man inte heller först inhämta åklagares beslut.

Jag anser mig dock - med hänsyn till omständigheterna - inte ha fog för
kritik mot någon enskild i denna del.

Fråga 3. Var det riktigt/lämpligt att i detta fallet uppdra åt tre tjänstemän
under utbildning att utföra visitation och besiktning?

Mitt svar är nej.

VSL ger, som redan har sagts, en rätt för ”tulltjänsteman” att utföra
kroppsvisiteringar resp. yttre kroppsbesiktningar. Begreppet tulltjänsteman
definieras dock inte; det får därför förutsättas att var och en som har
anställning i tullverket har de angivna befogenheterna.

I detta avsnitt behandlar jag den befattning med kontrollen som B., K. och
O., och kriminalinspektören K. har tagit.

B., K. och O. anställdes i tullverket den 5 november 1984; de hade alltså
tjänstgjort som tulltjänsteman i ca 5 månader när den händelse som är aktuell
i detta ärende inträffade. De hade som redan nämnts, då inte fullbordat sin
utbildning, utan var ute på ”praktik”. Den utbildning som återstod gällde
bl. a. hurén kroppsvisitation resp. yttre kroppsbesiktning skulle genomföras.

I tullverkets tjänstgöringsreglemente finns bl. a. denna bestämmelse
(23 §):

Så länge tulltjänteman är att anse som elev bör han främst användas till
enklare arbetsuppgifter. Innan han prövats vara skickad för göromål av
svårare eller ansvarsfullare art bör han användas till sådana göromål
endast under tillsyn.

Tulldirektionen i Malmö har i denna del i sitt första yttrande sagt att
visserligen var de tre kvinnliga tulltjänstemännen oerfarna men enligt
direktionens bedömning hade de inte ”förfarit felaktigt”. I ett senare
yttrande konstaterar direktionen att det inte finns ”regionala eller lokala
föreskrifter eller rutiner som reglerar vilka befattningshavare som äger dels
besluta om, dels utföra kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning”. Man
slår fast att sådana beslut får ”fattas av den enskilde tulltjänstemannen med
stöd av VSL 19 §”.

En samlad bedömning av situationen leder till detta resultat. B., K. och O.
hade inte sådana kunskaper och erfarenheter att de borde ha gjort den ytliga
kroppsbesiktning de faktiskt utförde (23 § tjänstgöringsreglementet).

En kroppsvisitation och en yttre kroppsbesiktning är ett angrepp på den
enskildes kroppsliga integritet. Det är ett elementärt krav att den eller de
tjänstemän som utför en kontrollåtgärd av det slaget har klart för sig vilka
regler som gäller på området dels för att veta att rätt bedöma hur pass långt
kontrollen skall drivas, dels för att veta var gränsen går för vad man över
huvud taget får göra. Överskrids de gränserna kan det möjligen förklaras
med hänvisning till bristande kunskaper, men aldrig ursäktas. Gör man det är
risken uppenbar att allmänhetens förtroende - och förståelse! - för dessa
ingrepp urholkas.

Jag anser det klarlagt att Eva H. under kontrollen förmåddes att inta
ställningar som lagen förbjuder. Detta är allvarligt och skulle i och för sig
motivera en hård kritik, eventuellt mer ingripande åtgärder. Jag anser
emellertid att ansvaret för att det gick som det gick inte i första hand är deras;
redan det faktum att de handlade på order eller uppmaning av äldre och
erfarnare kollegor gör det svårt att göra dem till syndabockarna i sammanhanget.

Utredningen i ärendet ger mig det bestämda intrycket att de manliga
tulltjänstemännen hade längre erfarenhet av tjänsten, och att de alla känt till
att de kvinnliga kollegorna var nyanställda och oerfarna. Tulltjänstemannen
P. som var den som ”lämnade besked” till de tre kvinnliga kollegorna att
utföra kontrollen, har i förhör sagt bl. a. detta:

Eftersom poliserna meddelade att de inte hade någon kvinnlig polisman i
tjänst för visitation av Eva H. lämnade P. besked till de tre nyanställda
kvinnliga tulltjänstemännen att företaga en kroppsvisitation på henne. För
denna åtgärd hänvisades de in till läkarrummet. Några närmare informationer
till de kvinnliga kollegerna lämnade inte P. eftersom han antog att de,
innan de kommer till tullkriminalen för tjänstgöring, underrättats om
tillvägagångssättet vid kroppsvisitation.

En berättigad slutsats av det uttalandet är att i varje fall P. till förstone varit
tveksam om att låta B., K. och O. utföra kontrollen - frågan om det fanns
någon kvinnlig polisman som kunde utföra visitationen framstår ju annars
som skäligen överflödig. Att under sådana förhållanden lämna uppdraget åt
kollegorna utan att ens fråga dessa om de besatt tillräckliga kunskaper på
området är häpnadsväckande, närmast oförsvarligt och det måste allvarligt
ifrågasättas om inte vad J. i sin egenskap av förman vid tillfället, och P.
kommit sig till last är något för vilket disciplinärt ansvar bör komma i fråga.

Min uppfattning är den att det här är fråga om en sådan tjänsteförseelse
som inte är ringa och för vilken disciplinpåföljd enligt 10 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning bör komma i fråga. Jag kommer alltså att
lämna över ärendet i denna del till generaltullstyrelsen som enligt 1 §
förordningen (1984:988) för tullverket är den instans som enligt 15 kap. 3 §
den nämnda lagen beslutar i frågor om disciplinärt ansvar för tulltjänsteman.

Anledningen till att det har satts i fråga om kriminalinspektören S. K. haft
rätt att medverka vid kontrollen var till förstone det faktum att 19 §
varusmugglingslagen endast ger tulltjänsteman denna kontrollbefogenhet.
För polisens arbete i stort gäller rättegångsbalkens regler, enligt vilka
kroppsbesiktning av vad slag det vara må, endast får företas mot den som är
skäligen misstänkt för brott som kan medföra fängelse.

De flesta smugglingsbrott har fängelse i straffskalan, men det kan knappast
hävdas att den skäliga misstanke som är en förutsättning för åtgärden
förelegat i detta fall. Polismyndigheten har inte haft rätt eller möjlighet att
självständigt besluta om kroppsbesiktning av Eva H. och/eller N. M.

Tullen kan begära och få biträde av polis. S. K:s närvaro i den nu aktuella
kontrollen får betraktas som sådant biträde. Jag ser ingen anledning att orda
mer i denna sak

Ett påpekande dock i sammanhanget. På det utfärdade beviset över den
ytliga kroppsbesiktningen beträffande N. M. står att endast tullassistenten
H. varit närvarande. Beviset synes ha utfärdats av H. Det var fel av honom
att inte ange S. K. som förrättningsman eller vittne på beviset; den
underlåtelsen måste kritiseras.

( )

Några avslutande synpunkter

Detta ärende visar att innehållet i 19 § varusmugglingslagen inte är lättolkat.
Det gäller här regler som begränsar individens grundläggande rättigheter och
det säger sig självt att de språkligt och innehållsmässigt bör vara utformade så
att de vållar - inte minst de tillämpande myndigheterna - så få problem som
möjligt.

Det är som generaltullstyrelsen också har framhållit, helt klart att dagens
VSL inte fyller de krav som måste ställas. Jag ställer mig därför klart och
entydigt bakom kraven på en saklig, språklig och redaktionell översyn av
VSL och sänder över en kopia av beslutet till finansdepartementet.

Generaltullstyrelsens disciplinnämnd beslöt den 17 juni 1986 att inte utdöma
disciplinpåföljd.

Som skäl för sitt beslut har nämnden anfört detta.

Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson har i skrivelse den 19 mars 1987
till generaltullstyrelsen med stöd av 6 § lagen (1975:1057) med instruktion för
Justitieombudsmännen anmält tullassistenterna J. och P. till generaltullstyrelsen.
 I skrivelsen hänvisar JO till sitt beslut samma dag i ett anmälningsärende
vari han funnit att J. och P. åsidosatt vad som ålegat dem i tjänsten, att
deras fel inte är att anse som ringa och att deras förfarande bör bedömas som
tjänsteförseelse enligt 10 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Det fel JO avser är åtgärden att låta tre tulltjänstemän, som fortfarande
genomgick utbildning och endast varit anställda under fem månader, utföra
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning på en resande. J. var vid tillfället
gruppens förman och P. gav tjänstemännen i uppdrag att företa kontrollen.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande.

J. anställdes i tullverket 1969 och P. 1973. Båda är tullassistenter och
tjänstgör vid tullkriminalsektionen i Malmö. J. genomgick tullmästarkurs
1983.

Genom tullverkets sambandscentral hade en begäran gått ut att en man
och en kvinna, som medföljde en linjebuss från Köpenhamn och misstänktes
medföra narkotika, skulle kontrolleras vid bussens ankomst till Lund. I
kontrollen deltog förutom J. och P. en manlig tullassistent samt tre
nyanställda kvinnliga tjänstemän. Kontrollen utfördes i polishuset i Lund. J.
företog identitetskontroll av de bägge passagerarna medan P. ledde visitationen
av dessa. De resandes bagage kontrollerades utan att något otillåtet
hittades. Då kroppsvisitationen skulle företas av den kvinnliga passageraren
konstaterades att någon kvinnlig polisman inte fanns tillgänglig för detta
ändamål. P. gav då de tre kvinnliga tulltjänstemännen besked att de skulle
utföra kroppsvisitationen. Den kontroll som sedan utfördes kom också att
omfatta ytlig kroppsbesiktning.

P. har uppgivit att han inte före visitationen av den kvinnliga passageraren
lämnat några informationer till de kvinnliga tulltjänstemännen. Han hade
antagit att de underrättats om tillvägagångssättet vid kroppsvisitation innan
de fick tjänstgöra vid tullkriminalen.

Tulldirektionen i Södra regionen har i yttrande den 8 april 1986 anfört
bl. a. följande. De tre kvinnliga tulltjänstemännen hade under fem månader

genomgått såväl praktisk som teoretisk utbildning i tullverket. Den praktiska
utbildningen hade bl. a. innefattat tjänstgöring med självständigt ansvar för
t. ex. viss klareringsverksamhet. Den kvinnliga tulltjänstemannen som ledde
visitationen hade tidigre tjänstgjort som passkontrollant. Den säkerhetskontroll
av passagerare hon utbildats för och utfört omfattar viss visitation av
passagerare som påminner om kroppsvisitation. Tidigare fick bevakningstjänstemännen
ej tjänstgöra med eget ansvar förrän efter genomgången kurs.
P. hade själv utbildats vid en kurs av detta slag vilken kan vara en anledning
till att han utgick ifrån att de kvinnliga tjänstemännen redan fått någon
utbildning i kroppsvisitation. Direktionen avser att varken J. eller P.
åsidosatt vad som ålegat dem i tjänsten.

J. har den 27 mars 1986 och P. senast den 6 april 1986 mottagit anmaning
enligt 14 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning. J. har i skrivelse
yttrat sig i ärendet.

I skrivelsen har J. bl. a. anfört följande. Under en följd av år har nyanställd
bevakningspersonal i senare skedet av sin utbildning auskulterat som spanare
vid tullkriminalsektionen. J. har ”därför haft helt klart för sig att denna
personal varit utbildad”. Samma uppfattning hade dåvarande chefen för
tullkriminalsektionen Bertil Bjärsell. Då en ordinarie spanare saknats i en
grupp om två man har det förekommit att spaningsledningen satt in en
auskultant som fullvärdig ersättare. J. har därför aldrig behövt ifrågasätta att
auskultanterna saknat någon form av utbildning i bevakningstjänst. J. har till
sin skrivelse fogat handlingar av vilka det bl. a. framgår att man från fackligt
håll hos direktionen kritiserat att nyanställd och otillräckligt utbildad
personal tilldelats kontrollerande arbetsuppgifter.

På J:s begäran har Bjärsell yttrat sig och uppgivit att han hade haft den
uppfattningen att de elever som används i bevakningstjänst var utbildade i
tullkontroll. Att så inte var fallet hade han fått kännedom om först efter den
aktuella händelsen.

Likaså på J:s begäran har Gunnar Larsson, ordförande i Malmöavdelningen
av Svenska Tulltjänstemannaförbundet, yttrat sig och uppgivit att
avdelningen hos tulldirektionen kritiserat att ofullständigt utbildad personal
använts för tullkontroll.

Generaltullstyrelsen gör följande bedömning.

Styrelsen har i sitt yttrande den 19 december 1986 till JO i anmälningsärendet
funnit att kritik kunde riktas mot J. (i hans egenskap av förman) och mot
P. för att de lät nyanställda tjänstemän med otillräckliga kunskaper utföra
ytlig kroppsbesiktning. Styrelsen ansåg emellertid, med hänsyn bl. a. till att
det bakom tjänstemännens åtgärder låg en aktningsvärd strävan att så
effektivt som möjligt förhindra narkotikasmuggling och att det inte fanns
någon medveten överträdelse av gällande regler, att disciplinpåföljd inte var
en behövlig eller lämplig reaktion för att förhindra att liknande fel begås i
fortsättningen.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen har tulldirektionen i Södra regionen,
som är J:s och P:s chefsmyndighet, uttalat att den inte anser att de åsidosatt
vad som ålegat dem i tjänsten. Vidare hade tullkriminalsektionens ledning
vid den aktuella tidpunkten haft den uppfattningen att elever som användes i
bevakningstjänst var utbildade i tullkontroll. Utredningen ger också det

intrycket att otillräckligt utbildade elever i icke obetydlig omfattning
beordrats till bevakningstjänst. Med hänsyn till de förhållanden som således
synes ha rått vid tullmyndigheten kan inte tulltjänstemännens handlande
anses strida mot där gällande regler och rutiner.

Under sådana omständigheter anser styrelsen inte det är möjligt att göra
gällande att de åsidosatt vad som ålegat dem i tjänsten. Disciplinpåföljd kan
därför inte utdömas.

Det inträffade ger dock styrelsen anledning att uttala att tulldirektionen i
Malmö måste tillse att nyanställd personal i fortsättningen inte självständigt
används för uppgifter som den inte har tillräcklig erfarenhet eller utbildning
för. I all synnerhet gäller detta myndighetsutövning som inkräktar på den
personliga integriteten eller i övrigt berör rättssäkerheten.

JO Nilsson beslöt att inte gå vidare och låta arbetsdomstolen pröva saken.

Vilseledande uppgifter i informationsblad om gällande regler
för tullfrihet för bil sorn tas in i landet som flyttsak?

(Dnr 1439-1985)

W. flyttade i början av november 1983 till USA. Den 17 november 1983 fick
han en bil som han köpt levererad till sig. Den 17 november 1984 flög han
tillbaka hem till Sverige, efter att dagen före ha lämnat bilen i hamn för
transport till Sverige. Den transporten skulle ske den 19 november. Av
göteborgstullen hade han - innan han åkte till USA - fått ett informationsblad,
 PM 1980-10-07, om ”införsel av personbil som flyttsak”. Han hade
förstått informationen så att han hade rätt att få föra in bilen i Sverige utan att
betala tull. Tullverket visade sig ha en annan uppfattning och krävde honom
på tull för bilen. En konsekvens av detta blev att bilen dessutom måste
förändras avsevärt för att anpassas till svenska regler. En sådan anpassning
skulle medföra stora kostnader.

I det informationsblad W. fick sades följande om kraven på ett års ägande
resp. begagnande.

2) Ett års ägande

Tiden för ägandet räknas från den dag då transportmedlet med äganderätt
för Er ställdes till Ert förfogande. Om någon fått en bil levererad till sig på
sådant sätt t. ex. den 1 juni blir ägandevillkoret uppfyllt om han flyttar in eller
återvänder hit tidigast den 1 juni påföljande år.

Ett års begagnande

I tiden för utlandsbegagnande inräknas bara tid då transportmedlet ägts av
Er.

I begagnandetiden får Ni inräkna sådana avbrott som kan anses vara
naturliga med hänsyn bl. a. till Era körvanor. Avbrott som inte kan anses

vara naturliga och som vart och ett omfattar högst 30 dagar får räknas in i
begagnandetiden endast med sammanlagt högst 30 dagar. I begagnandetiden
räknas inte in tid då transportmedlet befordrats med annat transportmedel
direkt till Sverige i anslutning till dess införsel t. ex. transport av bil med båt
från New York direkt till Göteborg.

I en senare av generaltullstyrelsen utgiven informationsbroschyr sägs bl. a.
detta om begagnandetiden.

I begagnandetiden inräknas inte tid varunder transportmedlet befordrats
med annat transportmedel direkt till Sverige i anslutning till dess ”slutliga”
införsel, t. ex. transport av bil med båt från New York direkt till Göteborg,
även om Ni eller medlem av Ert hushåll medföljer på resan. Det är i detta fall
inte fråga om något avbrott i begagnandet i utlandet. Tid under vilken
transportmedlet i avvaktan på sådan befordran förvarats i utländsk hamn
eller hos transportföretag får inte heller inräknas i begagnandetiden.

Ärendet utreddes. Generaltullstyrelsen yttrade bl. a. följande;

En målsättning vid lämnande av information till allmänheten bör naturligtvis
vara att informationen är så lättfattlig och tydlig som möjligt. Det är därvid
en avvägningsfråga hur omfattande och detaljrik informationen utformas.
Det bör eftersträvas att informationstexten görs så klar att läsaren inte
missuppfattar innehållet och lider skada till följd därav. Ett informationsblad
som det nu aktuella har därigenom den viktiga funktionen att i första hand ge
upplysning om tullfrihetsvillkorens ramar och att ge läsaren impulser att
inhämta mera precisa upplysningar om bestämmelserna och dessas tillämpning
i hans eget fall, särskilt om det gäller befrielse från avgifter för en bil där
avgifterna ofta uppgår till 30 000-40 000 kronor. Informationsbladets
utformning kan omöjligen ge läsaren intrycket av att ge svar på alla
tolkningsfrågor som kan uppstå vid tillämpningen av tullfrihetsvillkoret att
transportmedlet skall ha begagnats i utlandet minst ett år av ägaren eller
medlem av hans hushåll. Tullmyndigheten i Göteborg har också förutsatt
detta och hänvisat läsaren till tullmyndigheten för ytterligare upplysningar.

Regeringsrätten fastslog i dom den 17 september 1986 att W. inte uppfyllde
kraven för att få tullfrihet. Två ledamöter var dock skiljaktiga på olika
grunder. (Avgörandet finns refererat i regeringsrättens årsbok, RÅ 1986 ref.
122.)

I beslut den 25 november 1986 gjorde JO Nilsson följande bedömning i denna
del.

Information är svårt. Och att informera om innehållet i en, ofta sakligt
komplicerad och språkligt ”otillgänglig” författningsreglering tillhör det
svåraste. För att det skall lyckas att göra en sådan reglering enkel och
begriplig för den allmänhet till vilken den vänder sig räcker det inte bara med
kunskap om vad reglerna säger; det krävs bred insikt i informationsteknik i
vid mening. Är man inte beredd att agera därefter är det allmänt sett bättre
att inte informera alls! Innan jag går över till att titta närmare på den aktuella
promemorian må det tillåtas mig att anmäla förvåning över att generaltullstyrelsen,
 av svaret hit att döma, tar så lätt på kravet på kvaliteten - sakligt och
språkligt - på information av det slag som den aktuella promemorian
representerar. Det synsättet rimmar illa med det servicetänkande som
statsmakterna menar bör prägla relationen medborgare - myndighet och som

fått sitt uttryck i den nya förvaltningslag sorn träder i kraft om en dryg månad.
Då - om inte förr - bör en inställning av det slag som jag tyckt mig spåra i
detta ärende vara övergiven!

Informationspromemorian är inte bra. Den som tar del av den får intrycket
av att den ger en fullständigare bild av situationen än vad tullverket
uppenbarligen har velat (eller kunnat?) lämna; en varning om försiktighet
och nödvändigheten av kompletterande information hade onekligen varit på
sin plats särskilt i de fall där en tolkning av de obestämda begrepp som i rikligt
mått förekommer i texten. Hur skulle en person som W. kunna inse att det
förhållandet att den dag då bilen stod på kajen i väntan på transport inte fick
inräknas i begagnandetiden när det ändå var tillåtet att göra avbrott i
begagnandet under 30 dagar? Och hur skall någon kunna veta om tullmyndigheten
bedömer hans ”resvanor” så att man medger ett avbrott som
varande naturligt? För att inte tala om de tolkningstvister som måste uppstå
när man talar om att en tid skall räknas frän en dag; det må vara en semantiskt
så vanlig uppfattning att detta är liktydigt med från och med. Varför inte - när
det ändå är så enkelt - tala om vad man menar!

När reglerna (f. ö. till största delen uppställda av generaltullstyrelsen själv)
är så pass luddiga som de nu en gång är (och kanske också måste vara?) så
ligger det makt uppå att den information som man anser att man bör gå ut
med till allmänheten utformas på ett i alla avseenden professionellt sätt. Den
broschyr som generaltullstyrelsen gett ut innebär ett steg i rätt riktning och
det är bara att hoppas såväl att den numera används av alla tullmyndigheterna,
 som att styrelsen inte slår sig till ro med det hittills uppnådda utan ser till
att broschyren i kommande utgåvor alltmer förbättras sakligt, redaktionellt
och språkligt.

Alltså och för att sammanfatta: Den informationspromemoria som W.
hade tillgång till och som styrde hans handlande hade sina klara brister från
informationssynpunkt.

Regeringen har i beslut den 18 december 1986 medgett ”med hänsyn till de
särskilda omständigheterna i ärendet W. befrielse från tull, mervärdeskatt,
försäljningsskatt på motorfordon och skrotningsavgift på W:s fordon”.

Författningsenlig hantering av en införsel av kött ifrån
Brasilien? Var det häst-, mul- eller åsnekött i kartongerna?

Se s. 265

252

Övrigt

Vissa folkbokföringsärenden

Barns efternamn ändrat genom beslut utan att bestämmelsen i 6 5 namnlagen
om samtycke eller domstolsforklaring iakttagits. ”Rättelse” av sådant beslut
än inte möjlig

(Dnr 284-1986 och 2093-1986)

I 6 § namnlagen (1982:670) föreskrivs

Om ett barn under 18 år bär någon av föräldrarnas namn utan att denna
förälder är vårdnadshavare, krävs för byte av barnets efternamn enligt 5 § att
föräldern har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att
namnbytet är förenligt med barnets bästa.

G.V., som ensam hade vårdnaden om sonen A., anmälde i december 1983
hos vederbörande pastorämbete att hon önskade ändra sonens efternamn
från S. (= faderns efternamn) till V. Genom beslut den 14 december 1983
ändrades pojkens efternamn till V. utan att fadern S. samtyckt till namnbytet.
 Inte heller fanns det någon förklaring av domstol att namnbytet var
förenligt med barnets bästa. S. underrättades inte om namnändringen.

Ien anmälan till JO berättade G.V. bl. a. att pastorsämbetet efterdet attS.
hört av sig upptäckt att man begått ett fel och att vederbörande tjänsteman
hade förklarat att man avsåg att ändra tillbaka efternamnet till S., något som
hon inte ville acceptera.

Vid utredningen framkom bl. a. att pastorämbetet, medvetet om sitt fel,
haft för avsikt att vidta rättelse av beslutet - något som dock ännu inte gjorts -och detta på rekommendation av vederbörande kyrkobokföringsinspektör.

Senare anmälde också S. pastorämbetet till JO och begärde bl. a. att JO
skulle anvisa myndigheten att rätta till felet, något som man lovat men inte
hade gjort.

Enligt uppgift per telefon den 13 februari 1987 hade pastorämbetet inte
”rättat” sitt beslut av den 14 december 1983.

JO Nilsson uttalade i beslut den 23 februari 1987 bl. a. detta.

De formella förutsättningarna saknades för det namnbyte pastorsämbetet
gjorde. Felet är förvånande mot bakgrund av hur tydlig lagtexten är och
pastorämbetet måste allvarligt kritiseras för sin åtgärd.

Sedan pastorsämbetet upptäckt att man gjort fel har man på rekommendation
av kyrkobokföringsinspektören utlovat ”rättelse”; med detta måste man
ha avsett att man skulle återkalla sitt beslut om namnändringen eller på annat
sätt återställa förhållandet till det det var före beslutet, december 1983.
Någon sådan ”rättelse” har emellertid inte gjorts. Och tur är väl det - ur
pastorsämbetets synpunkt. Att göra den tänkta ”rättelsen” utan GV:s
samtycke - dvs. i realiteten efter en ny och korrekt ansökan om namnändring
- skulle inenbära att ämbetet fördubblade sitt fel.

Avslutningsvis redogjorde JO Nilsson för de till buds stående möjligheterna
för S. att få till stånd en ändring av pastorämbetets beslut.

Skyldighet att meddela beslut i anhängiggjort ärende

(Dnr 1537-1985)

En person G.G. klagade i en anmälan till JO på att pastorsämbetet i en
församling bl. a. inte meddelat beslut i ett kyrkobokföringsärende. Han
berättade att han i november 1984 anmält sin adoptivdotter - född i Indien -för kyrkobokföring. Under våren 1985 begärde han personbevis för flickan
alternativt ett ”formellt avslagsbeslut” om pastorsämbetet inte ansåg sig
kunna kyrkobokföra flickan. Han upplyste därvid också att han inte hade
något att tillägga i ärendet. Pastorsämbetet förklarade i ett brev att man inte
hade kyrkobokfört flickan och att han måste ge in vissa handlingar. Han
meddelade ämbetet att han inte hade några handlingar och begärde på nytt
ett ”formellt avslagsbeslut” som han kunde överklaga, en begäran som han
sedan upprepade efter ytterligare en tid.

Vederbörande kyrkobokföringsinspektör yttrade sig i ärendet sedan han
hört pastorsämbetet.

I sitt beslut i ärendet den 28 augusti 1986 konstaterar JO Nilsson
inledningsvis, att genom G.G:s anmälan så hade ett ärende anhängiggjorts
hos pastorsämbetet, ett ärende som ämbetet därmed också var skyldigt att
skilja sig ifrån på ett eller annat sätt genom ett beslut. JO fortsätter:

Pastorsämbetet har som förklaring till att man inte meddelat något beslut i
ärendet sagt det att man inte ansett förutsättningar föreligga för att kunna
meddela ett beslut om kyrkobokföring alternativt vägrad sådan. Må så vara.
Ett beslut behöver dock inte nödvändigtvis utgöra resultatet av en sakprövning
i ärendet. Anser man sig av någon anledning förhindrad att pröva
ärendet i sak så måste man också redovisa detta i ett beslut, ett beslut som då
innebär att man avvisar anmälan. Det förtjänar dock att påpekas att
avvisning naturligtvis inte kan ske på vilka grunder som helst. Rent allmänt så
kan man säga det att det skall vara fråga om brister och hinder som gör att
myndigheten av formella skäl inte kan pröva framställningen. Principiellt
gäller också den regeln att ett beslut om avvisning inte får ske förrän parten
beretts tillfälle att avhjälpa bristen - förutsatt givetvis att bristen kan botasmen
underlåtit att göra det. Myndigheten bör därvid förutom att ange viss tid
inom vilken kompletteringen skall ske också upplysa om att underlåtenhet
kan medföra att framställningen avvisas. En annan typ av beslut utan
föregående sakprövning utgör beslut om avskrivning. Ett sådant beslut kan
bli aktuellt när någon har återkallat en framställning eller ärendet av någon
anledning förlorat i aktualitet.

En skriftlig begäran om upplysningar från person vars kyrkobokföringsort
ifrågasätts bör i första hand ställas till personens dittills uppgivna eller
använda adress

(Dnr 542-1984)

Pastorsämbetet i Fosie församling (PÄ) beslutade den 15 december 1983 att
tredskoskriva P. på en fastighet i församlingen i Malmö kommun, där P:s
hustru var bosatt och också kyrkobokförd. P. hade dessförinnan varit skriven
på en fastighet i Degerberga församling i Kristianstads kommun. I en

anmälan till JO klagade P. bl. a. över att PÄ fattat beslut om hans
kyrkobokföring utan att han blivit hörd i ärendet.

Den inledande utredningen visade bl. a. att PÄ i två omgångar skickat
blanketten ”Utredning om folkbokföring” till P. och att man vid båda
tillfällena skrivit till honom under adress c/o hustrun i Malmö. Försändelserna
kom inte i retur. Inte heller fick PÄ något svar från P.

Klagomålen remitterades till vederbörande kyrkobokföringsinspektör för
upplysningar och yttrande efter hörande av PÄ. Bl. a. önskades svar på
frågan varför P. inte tillskrivits på sin adress i Degerberga utan bara c/o
hustrun i Malmö. I remissvaret uppgavs skälet härtill vara att ”erhållna
upplysningar” från olika håll tydde på att P. säkrats och snabbast kunde nås
på hustruns adress.

I sitt beslut i ärendet den 28 april 1987, som för övrigt innehåller kritik i
flera avseenden, uttalar JO Nilsson bl. a. detta.

När ett pastorsämbete eller annan folkbokföringsmyndighet har anledning
att fråga sig om en person inte borde vara kyrkobokförd på en annan adress
än den dittills uppgivna eller använda och därför vill ha upplysningar från den
enskilde så är det, som jag ser det, naturligt att man använder den senare
adressen, den ”officiella”. Skälen för att göra så är flera. Använder man den
”nya” adressen så kan den enskilde, förklarligt nog, uppfatta detta som att
myndigheten redan tagit ställning i sakfrågan. Det är också förståeligt om
den enskilde avstår från att svara eftersom ett svar kan sägas bekräfta
uppfattningen att adressen är den riktiga och att myndigheten följaktligen
gör rätt i att överväga en ändring av kyrkobokföringen. Skulle det visa sig att
ett brev till den ”officiella” adressen inte ger önskad reaktion eller t. o. m.
kommer i retur så är det självklart att man då försöker nå den enskilde på den
”nya” adressen. Är det bråttom kan det vara lämpligt med ett brev till båda
de aktuella adresserna. Gör man det, bör man, av skäl som tidigare nämndes,
i brev till den ”nya” adressen upplysa vederbörande om att man tidigare eller
samtidigt tillskrivit honom på den ”officiella” adressen. - I detta fallet har
PÄ endast använt sig av den ”nya” adressen i sina försök att få kontakt med
P. Vad jag anser om detta har framgått av de principresonemang som jag nyss
förde.

En ledamot av en statlig nämnd bör lämna
sammanträdeslokalen vid behandling av ärende där ledamoten
anser sig jävig

(Dnr 1511-1986)

I klagomål mot en lantbruksnämnd för dess handläggning av ett jordförvärvsärende
gjorde C. gällande bl. a. följande. I april 1986 behandlade lantbruksnämnden
frågan hur den aktuella fastigheten skulle disponeras. Vid sammanträdet
deltog och yttrade sig ledamoten Lena J., trots att hon på grund av
släktskap med några intressenter var jävig.

Efter remiss avgav lantbruksnämnden yttrande över klagomålen. Till
yttrandet var fogat ett yttrande av Lena J. Hon uppgav, att hon är kusin till en

av de personer som önskade förvärva fastigheten, att hon vid nämndens
sammanträde den 15 april 1986 ställde en fråga angående ärendet och
kommenterade svaret men att hon på grund av släktskapet avstod från att
delta i beslutet.

Lantbruksnämnden bekräftade dessa uppgifter.

I sitt beslut den 19 januari 1987 anförde JO Holstad följande betr.
jävsfrågan.

I 4 § 1971 års förvaltningslag, som gällde vid den aktuella tidpunkten,
anges när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende. Enligt paragrafens
första stycke 1. drabbas den som har att handlägga ett ärende av jäv ”om
saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller
annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig
nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående”. I 5 §
samma lag finns regler om vilken verkan jäv har och hur en jävsfråga prövas.
Huvudregeln är att den som är jävig inte får ta befattning med ärendets
beredande eller avgörande. Känner någon till omständighet som kan antas
utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till känna.

I detta fall har tydligen såväl Lena J. som lantbruksnämnden ansett att hon
var jävig på grund av att hon är kusin med en intressent i ärendet. Det kan
visserligen diskuteras om detta släktskap verkligen grundade jäv. Men det är
i regel tillrådligt att i tveksamma fall på detta sätt beakta omständigheter som
kan vara ägnade att rubba förtroendet för en befattningshavares opartiskhet.
Jag tycker därför att det var riktigt av Lena J. att inte delta i nämndens
avgörande av ärendet. Men hon borde då även ha avstått från att över huvud
taget ta befattning med det. Det finns visserligen inte någon uttrycklig
bestämmelse i förvaltningslagen om att den som är jävig bör lämna
sammanträdeslokalen, men enligt lagens förarbeten är det naturligt att han
gör det (prop. 1971:30 s. 357).

Fråga om jäv för stadsarkitekt
(Dnr 321-1986)

I ett ärende hos JO framförde Rune och Birgitta Mattsson i egenskap av
ägare till fastigheten Tången 42:70 i Sotenäs kommun klagomål mot
myndigheternas handläggning av ärenden rörande dispens och byggnadslov
för ett byggnadsföretag på grannfastigheten Tången 42:71. De gjorde bl. a.
gällande att stadsarkitekten i kommunen, Nils Russberg, skulle ha varit jävig
vid ärendenas handläggning i byggnadsnämnden.

Med anledning av klagomålen upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria med följande innehåll.

Klagandena har gjort gällande att stadsarkitekten Russberg skulle ha varit
jävig att handlägga det ifrågavarande ärendet. De tycks grunda detta
påstående på att ritningarna till det ifrågavarande byggnadsföretaget skulle
ha upprättats av Bohuskommunernas byggnadskontor (BBK) för vilket
Russberg är chef.

Byggnadsnämnden bör genom remiss anmodas att efter hörande av
Russberg yttra sig över det ifrågasatta jävet.

Sedan ärendet remitterats till byggnadsnämnden för yttrande i enlighet med
promemorian har Russberg i yttrande till nämnden anfört följande.

Bohuskommunernas Byggnadskontor, BBK, är en ekonomisk förening med
endast kommuner som ägare, bl. a. Sotenäs kommun. Företaget arbetar utan
vinstintressen och allt eventuellt överskott återgår till medlemmarna i form
av återbäring. Syftet med företaget är att på konsultbasis i första hand
betjäna medlemskommunerna, men även andra som kan ha nytta av
kontorets tjänster. Till de tjänster åt medlemskommunerna som kontoret
tillhandahåller, hör stadsarkitektverksamhet.

Jag är endast anställd som chef för BBK och är ej delägare eller har några
ekonomiska intressen i företaget. Stadsarkitektuppgifterna utför jag åt
företaget i egenskap av anställd.

Det händer ibland att BBK upprättar ritningar åt byggnadslovssökande i
Sotenäs, där jag är stadsarkitekt. Jag försöker alltid i sådana fall tillse att
ärendena hanteras så att anledning till misstanke om jäv undvikes.

I rubr ärende har en skiss upprättats för sökandens räkning av en annan
anställd på BBK.

Den aktuella situationen har förutsetts i Länsstyrelsen i samband med att
Byggnadsnämnden erhöll dispensbefogenhet enligt § 67 mom 2 Byggnadsstadgan.

Genom att Byggnadsnämnden - på mitt förslag - överlämnat ärendet till
Länsstyrelsen för beslut i dispensfrågan i stället för att själv handlägga
frågan, bör ärendet ha fått en korrekt behandling. Jag kan därför inte anse att
ovannämnda förhållande - att BBK hjälpt sökanden med en ritning -påverkat ärendebehandlingen till sökandens favör.

Tvärtom torde de invändningar mot ärendet, som föreslås från en granne
redan innan ärendet togs upp i Byggnadsnämnden, ha bidragit till en extra
noggrann, försiktig och opartisk bedömning från nämndens sida.

Jag beklagar, om mitt uppträdande på något sätt gett anledning till
misstanke om jäv, och försäkrar, att min strävan alltid varit att varje ärende
som behandlas i Byggnadsnämnden får en invändningsfri formell behandling.
 Detta gäller även rubr. ärende.

Byggnadsnämnden anförde i eget yttrande bl. a. att ingen otillbörlig påverkan
i egen sak förekommit från stadsarkitektens sida och att inget jävsförhållande
förelegat.

I beslut den 21 maj 1987 yttrade JO Holstad bl. a.

I 11 § första stycket 1-4 förvaltningslagen (1986:223) har angetts vissa
preciserade situationer när den som skall handlägga ett ärende är jävig. Man
brukar säga att det i dessa situationer föreligger sakägar-, intresse- eller
släktskapsjäv (punkt 1), ställföreträdarjäv (punkt 2), tvåinstansjäv (punkt 3)
eller ombuds- eller biträdesjäv (punkt 4). Vidare finns i punkt 5 en allmänt
avfattad bestämmelse som sådana jävssituationer (grannlagenhets- eller
delikatessjäv) som inte täcks av bestämmelserna i punkterna 1-4. Den som
skall handlägga ett ärende är enligt denna punkt jävig om annars särskild
omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet för hans
opartiskhet i ärendet. I 12 § första stycket föreskrivs bl. a. att den som är
jävig inte får handlägga ärendet. De nu återgivna bestämmelserna överensstämmer
i sak med vad som gällde enligt den gamla förvaltningslagen
(1971:920).

17 Riksdagen 1987/88.2 sami. Nr 1

Klagomålen går ut på att stadsarkitekten Russberg på grund av jäv hade
bort avhålla sig från att delta i handläggningen av det ifrågavarande ärendet
hos byggnadsnämnden. Såvitt framgår av utredningen föredrog han åtminstone
dispensfrågan i nämnden. Anledningen till jävet skulle i första hand
vara att en anställd vid Bohuskommunernas Byggnadskontor (BBK), där
Russberg är anställd som chef, för sökandens räkning hade upprättat en skiss
som åberopades i ärendet. Den jävsgrund som är av intresse i sammanhanget
är jäv enligt 11 § första stycket punkt 5, dvs. delikatessjäv. Frågan är alltså
om de nu angivna förhållandena var ägnade att rubba förtroendet för
Russbergs opartiskhet i ärendet.

Det är tydligt att en stadsarkitekt som helt eller delvis äger ett företag som
biträtt en enskild person i ett ärende hos en byggnadsnämnd normalt blir
jävig vid handläggningen hos nämnden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975
s. 460). Något sådant var det emellertid inte fråga om här. Biståndet
lämnades visserligen av en anställd hos BBK där Russberg var chef. Men
Russberg ägde såvitt framkommit ingen del i företaget. BBK är enligt vad
utredningen visar en ekonomisk förening med endast kommuner som ägare
och som arbetar utan vinstintresse. Mot denna bakgrund vill jag inte göra
gällande att enbart den omständigheten att den ifrågavarande skissen utförts
av en anställd hos BBK var ägnad att rubba förtroendet för Russbergs
opartiskhet i ärendet. Och utredningen ger inte belägg för att någon annan
omständighet förelåg som skulle ha haft betydelse för frågan om jäv.

En länsstyrelse har av misstag tillställt jägare beslut med längre
jakttid än vad som avsetts. Länsstyrelsen har rättat felen med
hänvisning till säkerhetsskäl. Fråga om tillåtligheten av detta

(Dnr 2402-1985)

I ett brev till JO anförde Torsten Westman i huvudsak följande. Han är
jaktledare för ett jaktlag i Västernorrlands län. I ett beslut av länsstyrelsen
den 7 augusti 1985 angavs jakttiden för älg till den 2—22 september och den
12 oktober—15 december 1985. Den 14 september, då jakten redan pågått ett
par veckor, fick han besked från länsstyrelsen att licenstiden avkortats med
en vecka till den 15 september.

Westman begärde bl. a. att JO skulle utreda länsstyrelsens förfaringssätt.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande. Länsstyrelsen konstaterade
inledningsvis att Westman och ett trettiotal andra licensinnehavare i Gideå
och Björna församlingar fått felaktiga beslut från länsstyrelsen avseende
jakttiden i september och att nya beslut med de rätta jakttiderna expedierats
till licensinnehavarna under den andra jaktveckan i september. Länsstyrelsen
lämnade därefter en redogörelse för hur beslutssystemet vad gäller
älgjaktstider i länet fungerar. Som förklaring till hur felen uppstått angav
länsstyrelsen att det vid hopfästningen av vissa beslutshandlingar begåtts
misstag, vilka medfört att bl. a. Westman fått en uppgift om jakttid som var
avsedd för licensinnehavare i ett annat älgvårdsdistrikt. Därefter anförde
258 länsstyrelsen följande.

Länsstyrelsen uppmärksammades på misstaget vad gäller Gideå församling
först av en licensinnehavare sent fredagen den 6 september och därefter av
flera licensinnehavare måndagen den 9 september. Saken föredrogs då
omgående för undertecknad förste länsassessor.

Vid ställningstagandet till om de felaktiga besluten skulle återkallas eller ej
gjordes en noggrann avvägning. För ett återkallande talade det rörliga
friluftslivets, särskilt bär- och svampplockares, intressen. Styrelsens beslut
om bl. a. älgjaktstider hade kungjorts i ortstidningarna. Flertalet av dessa
hade också i artiklar informerat om jakttiderna. Av erfarenhet vet länsstyrelsen
att bär- och svampplockare i allmänhet håller sig väl underrättade om
jakttiderna. Den aktuella septemberveckan var av stort intresse för bär- och
svampplockarna. Det hade varit svårt att nå dessa med information om den
ändrade jakttiden. Risker för bär- och svampplockarnas personsäkerhet
hade förelegat om de gått ut i markerna den aktuella septemberveckan under
pågående älgjakt. Emot ett återkallande talade jägarnas intressen. Det
ansågs att vissa av dem kunde ha ställt in sig på älgjakt denna vecka, tagit
ledigt från arbetet och/eller haft kostnader för resor m. m. Vid en sammanvägd
bedömning fann dock undertecknad förste länsassessor att i en situation
som denna måste intressena från personsäkerhetssynpunkt sättas före
jägarnas intressen. Den berörda handläggaren fick därför direktiv att sända
ut nya beslut med rätt jakttid till licensinnehavarna jämte ett meddelande om
misstaget till dem. De nya besluten och meddelandena expedierades
onsdagen den 11 september.

För de nio licensinnehavarna i Björna församling fick länsstyrelsen reda på
misstaget av en licensinnehavare på telefon först torsdagen den 12 september.
 Då saken föredrogs för undertecknad förste länsassessor, gjordes
samma ställningstagande och gavs samma direktiv till handläggaren som för
Gideå församling; dock att licensinnehavarna skulle underrättas på telefon
om misstaget. Sådan underrättelse skedde samma dag. Även nya beslut med
rätt jakttid jämte meddelanden om misstaget expedierades denna dag.

Länsstyrelsen beklagar givetvis de misstag som begåtts och att jägare
förorsakats olägenheter och kostnader. De som förorsakats kostnader kan
möjligen vara berättigade till skadestånd av staten. Anspråk på ersättning
prövas av justitiekanslern enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall.

För att i framtiden söka undvika dylika misstag har länsstyrelsen bestämt
sig för att ändra sina rutiner. På förteckningarna över licensinnehavare
kommer att i framtiden anges jaktperioderna. Uppgifterna härom skall
kontrolleras av ytterligare en tjänsteman.

Vid ärendets avgörande den 3 december 1986 anförde JO Holstad följande.

Länsstyrelsen fattade tydligen berörda beslut om älgjakt i flera etapper.
Först meddelades principbeslut om jakttiden för licensområden m. m. av
myndighetens styrelse. Sedan beslöts på tjänstemannanivå en viss jämkning i
det första beslutet. Och slutligen fattades separata beslut för varje licensinnehavare.
 Dessa beslut skulle vara grundade på principbeslutet. Nu kom
emellertid länsstyrelsen att av misstag utfärda och tillställa Westman och ett
antal andra licenshavare beslutshandlingar angående licensjakt för älg som
var oriktiga till sitt innehåll så till vida att de angav längre jakttid än vad som
förutsatts i länsstyrelsens principbeslut. Sedan länsstyrelsen uppmärksammats
på misstaget återkallade man dessa beslut och ersatte dem med nya
beslutsunderrättelser som angav den kortare, avsedda jakttiden. Detta
innebar för bl. a. Westmans del att älgjakten avkortades med en vecka. På

grund av att länsstyrelsen först i ett sent skede fick kännedom om felen kunde
de nya besluten och meddelanden om misstagen expedieras först sedan
älgjakten påbörjats.

Vad först beträffar det aktuella misstaget i fråga om de separata besluten är
det uppenbart att misstag av det slaget inte kan godtas. Utredningen ger
visserligen inte något närmare besked om hur felet kom till stånd och om
vilken eller vilka befattningshavare som är att anse som närmast ansvariga för
det. Det är emellertid tydligt att man på någon eller några nivåer måste ha
brustit i noggrannhet.

Länsstyrelsen har som skäl för sitt ställningstagande att återkalla de
felaktiga besluten åberopat hänsyn till bär- och svampplockares säkerhet.
Uppgifter om de korrekta älgjaktstiderna hade kungjorts i ortspressen. Flera
tidningar hade också på annat sätt informerat om dessa tider. Länsstyrelsen
bedömde det som svårt att nå allmänheten med information om ändrade
jakttider.

Enligt gällande rättsgrundsatser får ett gynnande förvaltningsbeslut i regel
inte återkallas. Man brukar säga att beslutet har rättskraft. Det finns
emellertid undantag från denna regel. Ett sådant undantag är då tvingande
säkerhetsskäl påfordrar en återkallelse. Den enskildes intresse av att beslutet
står fast måste ibland vika för att skydda exempelvis andra människors liv och
hälsa. Mot bakgrund av det sagda anser jag att utredningen inte ger underlag
för kritik mot länsstyrelsen för att den beslöt att återkalla de oriktiga
besluten. När det gäller länsstyrelsens formella handläggning av återkallelsefrågan
har jag inte heller funnit skäl till någon anmärkning.

Sammanfattningsvis har jag alltså funnit anledning till kritik mot länsstyrelsen
för att man meddelade de separata beslut som angav för lång jakttid.
Det rör sig här om fel som inte kan anses vara bagatellartade. Med hänsyn
bl. a. till vad som framkommit om bakgrunden till det inträffade har jag
emellertid inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen vidare för att
eventuellt ställa någon eller några befattningshavare till ansvar för det
inträffade Jag stannar alltså vid den kritik jag nu har redovisat.

Fråga om avstängning från ett kommunalt lånebibliotek
(Dnr 2301-1985)

I en anmälan till JO anförde Viveka Arvidsson i huvudsak följande.

Det föreligger sedan början av år 1985 en tvist mellan henne och Lunds
kommun rörande två böcker som hon lånat av stadsbiblioteket. Hon gör
gällande att hon återlämnat böckerna medan kommunen förnekar detta och
kräver antingen böckerna tillbaka eller betalning med 78 kr. I samband med
bestridanden av kommunens ersättningsanspråk har Viveka Arvidsson
uttryckt önskemål om rättslig prövning av tvisten. I detta läge har man
beslutat avstänga henne från vidare boklån. Samtidigt har man meddelat
henne att ärendet kommer att överlämnas för rättslig prövning. Så har
emellertid inte skett. Viveka Arvidsson anser att åtgärden att avstänga henne
från ifrågavarande kommunala service utgör ett otillbörligt försök att förmå

henne att avstå sin rätt och i stället villkorslöst acceptera kommunens
ersättningsanspråk. Hon hemställer att JO skall granska detta kommunens
förfaringssätt.

Efter remiss avgav kommunens biblioteksnämnd yttrande i ärendet.
Yttrandet innebar att kommunen, men hänvisning bl. a. till gällande
låneregler, vidhöll sitt ställningstagande i ärendet.

De tryckta lånebestämmelserna innehåller bl. a. följande.

Påminnelser och ersättningskrav

Viss tid efter lånetidens utgång skickar biblioteket påminnelsekort. Lånat
material, som inte lämnats 12 veckor efter lånetidens slut, hämtas vid
hembesök på låntagarens bekostnad. Leder inte detta till resultat, är
låntagaren skyldig att ersätta böckerna enligt bibliotekets värdering. Detta
gäller även skadat eller borttappat material.

Förlust av lånerätt

Låntagare, som inte följer bibliotekets bestämmelser, riskerar avstängning.

Till biblioteksnämndens yttrande var fogat bl. a. ett brev från nämnden till
Viveka Arvidsson av i huvudsak följande innehåll.

Biblioteksverksamhet är ej lagstadgad utan fakultativ, dvs. en frivillig
verksamhet för en kommun. Kommunfullmäktige i Lund har liksom i andra
svenska kommuner delegerat biblioteksverksamheten till biblioteksnämnden
som upprättar mål och regler för verksamheten. Den enskilde skriver
avtal med biblioteksnämnden för att få lånerätt. Detta sker i form av
undertecknande av en låneförbindelse och därmed godkännande av biblioteksnämndens
låneregler.

Med anledning av bl. a. ökande svinn på böcker, kommunrevisionens
synpunkter på kravsystemet, ökande bokpriser har biblioteksnämnden
skärpt sina krav på återlämning och ersättning av förkomna böcker. Detta
har kunnat göras sedan BUMS datasystem införts vilket ger en betydligt
säkrare uppgift om enskilda böcker och därmed ett än säkrare underlag för
ett påstående om ej återlämnade böcker.

Att avstänga en kommuninvånare från att låna böcker är rimligt enligt
stadskansliets jurister som granskat biblioteksnämndens låneregler.

Viveka Arvidsson yttrade sig över remissvaret.

Som ett led i beredningen av ärendet lät JO Holstad genom telefonsamtal
med företrädare för stadsbiblioteken i Stockholm, Norrköping och Gävle
inhämta upplysningar angående praxis i frågor av det slag som ärendet avser.

Vid ärendets avgörande den 19 januari 1987 anförde JO Holstad följande.

Biblioteksnämnden har i och för sig rätt när man framhåller dels att
kommunens biblioteksverksamhet är hänförlig till den fria kommunala
sektorn, som inte är närmare lagreglerad, och dels att förhållandet mellan
bibliotek och låntagare huvudsakligen vilar på avtalsmässig grund. I instruktionen
för JO har det förutsatts att JO skall vara återhållsam med ingripanden
i frågor på det angivna området. Utrymmet för uttalanden från min sida är
alltså i viss mån begränsat i ett fall som detta. Det är mot denna bakgrund jag
nu i korthet skall redovisa min bedömning.

Klagomålen tar främst sikte på att biblioteksnämnden avstängt klaganden
från vidare boklån trots att tvist råder angående återlämnandet. Klaganden
menar att man genom avstängningen på ett otillbörligt sätt försöker
framtvinga betalning. Hon kritiserar också att kommunen inte drivit saken
till rättslig prövning.

Kommunens ståndpunkt tycks vara att man är övertygad om att böckerna
inte återlämnats. Angående syftet med avstängningen nöjer man sig med att
konstatera att avstängning är bibliotekets enda reella påtryckningsmedel för
att få tillbaka utlånade böcker.

För min del vill jag till en början konstatera att en kommun som uppträder i
ett rättsförhållande av civilrättslig natur inte i alla avseenden har samma
handlingsfrihet som en enskild person eller ett enskilt företag. Allmänna
normer för offentlig verksamhet medför att man i vissa lägen måste ställa
särskilda krav.

Klagomålen aktualiserar bl. a. frågorna om en kommun i biblioteksverksamhet
av det berörda slaget får avstänga en låntagare och - i så fall - under
vilka betingelser detta får ske. Eftersom någon författningsreglering inte
finns får man söka svaren på dessa frågor i allmänna rättsgrundsatser och i
allmänna överväganden om vad som är ändamålsenligt och rimligt.

I princip kan något hinder inte anses föreligga mot att ett kommunalt
bibliotek avstänger en låntagare på grund av att vederbörande överträtt
lånebestämmelserna. Men det är givet att en sådan åtgärd bör komma i fråga
bara i undantagsfall.

För det första måste syftet med åtgärden vara godtagbart. Det torde vara
klart att avstängning kan komma i fråga om ett sådant ingripande på goda
grunder bedöms nödvändigt för att förebygga ytterligare överträdelser av
samma låntagare. Däremot är det högst tveksamt om avstängning kan
användas även i andra fall. Hur som helst torde ett rent straffsyfte inte kunna
godtas.

Det följer av det sagda att avstängning normalt inte bör komma i fråga vid
enstaka, obetydliga överträdelser.

Ytterligare en begränsning ligger i att man måste ställa vissa krav på
bevisningen om att en överträdelse av bestämmelserna har skett. Enligt min
uppfattning bör avstängning inte förekomma i andra fall än då bevisningen är
sådan att den kan antas hålla vid en domstolsprövning.

Beträffande vad som förekommit i klagandens fall ger utredningen här inte
underlag för något säkert ställningstagande till frågan om det var rätt eller fel
att avstänga klaganden. Dels har jag inte tillgång till närmare uppgifter om
bibliotekets kontrollsystem och dels saknas närmare uppgifter om vad som
förekom i samband med de nu aktuella boklånen. Jag vill ändå inte underlåta
att nämna att jag mot bakgrund av de resonemang jag fört i det föregående
funnit avstängningen högst tveksam. Såvitt framkommit rör det sig ju om en
enstaka händelse som avser ett begränsat värde. Och huruvida bevisningen
är tillräcklig förefaller osäkert.

Jag har inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen vidare. Men
jag har då förutsatt att kommunen nu på nytt överväger den gjorda
avstängningen.

Uttalanden angående förutsättningarna för att
skolmyndigheter skall kunna genomföra alkoholtest på
skolelever

(Dnr 1478-1986)

JO Holstad meddelade den 6 maj 1987 följande beslut.

Klagomål

I en klagoskrift till JO har Anders Ericson uppgett i huvudsak följande. I en
tidningsartikel den 7 juni 1986 uppgavs att eleverna vid Thomasgymnasiet i
Strängnäs av skolledningen ålagts att genomgå alkoholutandningsprov för att
få delta i examensfestligheter i skolan. Ericson ifrågasätter mot bakgrund av
bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen om skydd mot bl. a. påtvingat
kroppsligt ingrepp om en sådan kontroll får göras. Han vill att JO skall göra
en utredning av omständigheterna i det fall som nämns i tidningsartikeln och
av de generella regler om alkoholutandningsprov i skolor som kan finnas.

Utredning

Efter remiss har skolstyrelsen i Strängnäs kommun yttrat sig. Skolstyrelsen
har i sitt yttrande hänvisat till en redogörelse som lämnats av skolans rektor.
Anders Cassne, samt erinrat om att erfarenheterna från tidigare års
examensfestligheter motiverar kontrollåtgärder när det gäller alkoholförbrukning.
 Skolstyrelsen erinrar också om att rektorns formella beslut i
ärendet fattats efter omfattande samråd med elever, personal och föräldrar.
Rektorns redogörelse fogas till detta beslut som bilaga. (Bilagan utelämnas
här.)

Ericson har kommenterat utredningen.

Bedömning

I 2 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs att varje medborgare gentemot det
allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp och mot bl. a.
kroppsvisitation. De fri- och rättigheter som avses i bl. a. 6 § kan enligt 12 §
begränsas men endast genom lag eller genom annan författning efter
bemyndigande i lag. Till den typ av åtgärder som i enlighet med dessa regler
ansetts kräva stöd i lag har bl. a. alkoholutandningsprov hänförts (SOU
1975:75 s. 358).

Något stöd i lag för att skolmyndigheter skall kunna påbjuda alkoholutandningsprov
bland skolelever finns inte. En provtagning av det slaget måste
alltså bygga på frivillighet. Det kan därför konstateras att det inte förelåg
någon skyldighet för eleverna att underkasta sig alkoholutandningsprov. Att
man kommit fram till denna kontrollmetod i samråd med bl. a. föräldrar och
elever ändrar inte den bedömningen.

Rektorn har i sin redogörelse uppgett bl. a. att varje elev har varit i sin fulla
rätt att vägra underkasta sig utandningsprovet. Han har också framhållit
bl. a. att provet inte var ”ett villkor av tvingande karaktär”. Mot denna

bakgrund utgår jag från att det inte var avsett att provet skulle vara
obligatoriskt.

Men om nu alkoholutandningsprov skall genomföras bland skolelever är
det inte tillräckligt att man i efterhand hänvisar till att proven varit frivilliga.
Eleverna måste upplysas om detta i förväg annars kan proven ändå komma
att framstå som obligatoriska.

I detta fall framgår det inte klart av utredningen om eleverna fått någon
information som klargjorde att provet var frivilligt. Mot bakgrund av att
ingen berörd elev har vänt sig hit och då det inträffade inte kan ge anledning
till några ingripanden från min sida mot enskilda befattningshavare har jag
dock inte funnit det motiverat att driva utredningen vidare.

Uttalande angående myndigheters neutralitet i
arbetsmarknadskonflikter

(Dnr 381-1985)

I en anmälan till JO riktade en person klagomål mot en landstingskommun
angående handläggningen av ett ärende om upphandling. Klagomålen avsåg
bl. a. valet av entreprenör för vissa skolskjutsar. Klaganden menade att det
fanns inslag av maktmissbruk och orättvis behandling i ärendet.

I ett yttrande anförde det ansvariga landstingsrådet i huvudsak följande i
denna del: ”Jag kan inte se att beskyllningarna om maktmissbruk och orättvis
behandling är riktiga. För mig är det helt främmande att anlita ett företag
som är förklarat i blockad då jag respekterar fackliga stridsåtgärder. Jag kan
inte heller bortse ifrån de problem som kan uppstå om jag skulle anlita ett
företag som är förklarat i blockad. Det är inte en orättvis behandling utan en
objektiv bedömning som avgjort valet av entreprenör.”

I ett beslut den 27 maj 1987 uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Vad beträffar handläggningen av själva upphandlingsärendet är att beakta
att JO:s tillsyn är i viss mån begränsad av hänsyn till den kommunala
självstyrelsen. På det nu berörda området står därför den årliga granskning
av nämndernas verksamhet som kommunens (landstingskommunens) egna
revisorer utför i förgrunden. Det åligger revisorerna bl. a. att pröva om
verksamheten har utövats på ett ändamålsenligt och från ekonomisk
synpunkt tillfredsställande sätt. 1 denna ordning kan prövas också om man i
formellt hänseende följt gällande regler för ett ärendes beredande och
avgörande. Det kan tilläggas att kommunmedlemmarna dessutom har
möjlighet att genom att anföra kommunalbesvär till kammarrätten få
rättsliga invändningar mot ett beslut prövade och i förekommande fall få ett
oriktigt beslut upphävt.

Utrymmet för JO att ingripa i upphandlingsärenden är alltså i viss mån
begränsat. Men detta hindrar givetvis inte att JO gör en granskning av att
grundläggande regler för offentlig verksamhet iakttas även i sådana ärenden.
Ett exempel på regler av detta slag är bestämmelsen i 1 kap. 9 § regeringsformen.
 Där uppställs ett krav på att saklighet och opartiskhet skall iakttas i all

offentlig verksamhet. Detta krav leder enligt min mening till att myndigheter
i princip bör iaktta neutralitet i arbetsmarknadskonflikter (jfr lagen, 1969:93,
om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt) med undantag givetvis
för fall där myndigheten är part i en sådan konflikt. Kravet på neutralitet bör
dock inte hindra att en myndighet i t. ex. upphandlingssammanhang tar
hänsyn till de faktiska konsekvenserna som en konflikt mellan andra får eller
kan få. Mot bakgrund av vad som nu anförts har jag inte funnit anledning till
några ytterligare åtgärder från min sida.

Författningsenlig hantering av en införsel av kött ifrån
Brasilien? Var det häst-, mul- eller åsnekött i kartongerna?

(Dnr 2946-1984)

Bakgrundsfakta

Livsmedelsverket meddelade den 27 februari 1984 U. C. AB (= bolaget) -helägt dotterföretag till AB S. - införseltillstånd avseende djupfryst, styckat
kött av mula och åsna från Brasilien. De närmare villkoren framgår av
tillståndshandlingen. Här skall endast tilläggas, att livsmedelsverket i början
av år 1984 på förekommen anledning hade skärpt kraven i fråga om
märkningen av emballage och intyg av veterinär om djurslaget. Den aktuella
tillståndshandlingen innehåller dessa krav.

Jordbruksnämnden gav den 9 augusti 1984 bolaget importlicens för 60 000
kg mulkött.

Den 11 och 12 september 1984 kom ett parti på 60 ton - enligt uppgift -djupfryst mulkött till bolaget och lades upp hos tullen i Helsingborg. Köttet
var förpackat i kartonger som var och en vägde 30 kg. 20-22 ton av köttet var
packat i kartonger med grön text, ca 15 ton i kartonger med svart text och
resterande ca 24 ton i kartonger med blå text. På samtliga kartonger fanns på
framsidan (översidan) tryckt orden ”FROZEN BONELESS HORSE
MEAT”. På kartongerna med grön och svart text och på en del av
kartongerna med blå text (500 av 800) var ordet ”HORSE” överklistrat med
en remsa med texten ”MULE”. På de övriga ”blå” kartongerna (300) fanns
ursprungstexten kvar intakt. I botten på samtliga kartonger fanns stämplat
orden ”MULE MEAT”. Partiet godkändes den 19 september 1984 för
införsel av miljö- och hälsoskyddsnämnden i Helsingborg.

Den 20 september 1984 anmäldes partiet till förtullning. Distriktstullkammaren
granskade bolagets handelsböcker. Den granskningen ledde till att
tullkammaren meddelade bolagets ombud, AB Olson & Wright, under hand
att den aktuella varan skulle tulltaxeras som kött av häst. Bolaget återkallade
då sin importanmälan och anmälde varan för uppläggning på transitläger den
11-12 oktober 1984.

Den 8 oktober 1984 skrev livsmedelsverket till miljö- och hälsoskyddsnämnden
och hemställde att ”nämnden omprövar sitt beslut att godkänna
införsel av 60 000 kg mulkött för U. C. AB, i första hand vad gäller den del av
partiet som packats i kartonger med blå text”. Bakom hemställan låg vissa

iakttagelser som livsmedelsverket hade gjort vid en kompletterande besiktning
av varupartiet den 5 samma månad; vid den besiktningen hade bl. a.
representanter för miljö- och hälsoskyddsförvaltningen och tullen varit

närvarande. Nämnden tog upp ärendet vid sammanträde den 17

oktober 1984. Man fann då - ”med hänsyn till vad som framkommit i ärendet
med avseende till varans märkning och bakteriologiska beskaffenhet” - inte
anledning att ompröva sitt tidigare beslut. Hela det aktuella varupartiet var
och förblev således enligt beslutet godkänt för import.

I ett brev till distriktstullkammaren den 19 oktober 1984 anhöll AB Olson
& Wright om ”skriftligt ställningstagande från tullkammaren i Helsingborg
till bilagd importanmälan, i det fall man ej godtager varuslaget mulkött” -.
Importanmälan gällde ”667 krt. mulkött, brutto 20 500 kg. Kartonger med
grön text” -. Vederbörande förrättningsman beslöt samma dag att varan
skulle tulltaxeras som kött av häst enligt statistiskt nummer 02.01.109 med
importavgift om 13 kr. per kg; samtidigt bestämdes att varan fick lämnas ut.

Den 25 oktober 1984 meddelade vederbörande importbesiktningsveterinär,
 ”på uppdrag av livsmedelsverket”, saluförbud tills vidare för hela partiet
på 60 ton kött. Motiveringen var att tullkammaren hade bedömt det parti om
20 ton, för vilket införsel hade begärts, vara hästkött; för sådant kött fanns
inget införseltillstånd. AB Olson & Wright anhöll av samma skäl, i brev till
tullkammaren den 26 oktober 1984, om återkallelse och avkortning av
avgiften. Tullkammaren avkortade avgiftsbeloppet.

Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 16 november 1984, anhöll ledamoten av
Skurups kommunfullmäktige Ulf B. Englund att JO skulle utreda om
byråchefen Erland Pääjärvi vid livsmedelsverket och tullförvaltaren E. G.
Persson i Helsingborg hade handlat i strid med gällande förordningar eller på
annat sätt brustit vid handläggningen av ärendet. Han åberopade innehållet i
en dossier, undertecknad den 31 oktober 1984 av P. S. som företrädare för
bolaget, och fotokopior av ett antal handlingar i ärendet.

Utredning

Livsmedelsverket, generaltullstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden
yttrade sig efter remiss.

JO tog också del av ett förundersökningsprotokoll från åklagarmyndigheten
i Helsingborg rörande ifrågasatta brott mot varusmugglingslagen.

I förundersökningsprotokollet ingår bl. a. utlåtande den 18 februari 1986
och protokoll rörande senare tagna prover från det aktuella varupartiet och
analyser av proverna med hjälp av förbättrade metoder. Enligt utlåtandet,
som avgetts av livsmedelsverkets laboratorium, visar proverna från blåmärkt
och grönmärkt kartong att de innehöll mul/åsnekött; provet från svartmärkt
kartong utgjordes enligt utlåtandet av hästkött.

Bedömning

JO Nilsson anförde i beslut den 15 oktober 1986 detta.

Anmälaren vänder sig mot det sätt på vilket livsmedelsverket och
tullverket har handlagt ett ärende om införsel av kött från Brasilien. Under
utredningens gång har ärendet s. a. s. brutits ner i sina detaljer och i inte
obetydlig utsträckning kommit att gälla innebörden av gjorda uttalanden och
använda begrepp. Anmälan har vidare utvidgats till att gälla misstankar om
bl. a. obehörigt samröre mellan livsmedelsverket och tullverket, om jäv och
om brott mot sekretessen. Låt mig redan här slå fast att utredningen här inte
ger stöd för dessa och andra misstankar som förts fram. Jag kommer
följaktligen inte vidare att uppehålla mig vid dem utan uteslutande behandla
det sätt på vilket importärendet har hanterats.

I ett försök att koncentrera framställningen i detta avsnitt har jag valt att
behandla de berörda myndigheternas agerande var för sig och i ett
sammanhang. Denna uppläggning betyder bl. a. att jag i ett sammanhang
behandlar livsmedelsverket och miljö- och hälsoskyddsnämnden. Men innan
jag gör den granskningen har jag ansett det motiverat att något behandla den
beslutsordning som gäller på det aktuella området.

En förvirrande beslutsordning

Den som vill importera kött från hästdjur (häst, mula, åsna eller mulåsna)
hamnar i ett reglerings- och tillståndssystem som inte är omedelbart
överblickbart. Eftersom flera myndigheter inte bara medverkar med föreskrifter
och anvisningar utan även är utrustade med beslutsrätt så kan
handläggningen av ett ärende medföra ställningstaganden som framstår som
motsägelsefulla, ibland motstridiga. Det kan här vara på sin plats att
översiktligt åskådliggöra den gällande regleringen och peka på vad som kan
hända när dess olika regler tillämpas i ett konkret fall.

Myndighet Generell befogenhet Beslut i ärendet

Livsmedelsverket

Jordbruksnämnden

Miljö- och hälsoskyddsnämnden
(i Helsingborg)

Tullverket

Besiktningsveterinären

Meddelar (villkorat) tillstånd
till införsel av livsmedel Ger

tillstånd till import av
mul- och åsnekött

Undersöker att imp. parti
kött svarar mot av livsmedelsverket
lämnat tillstånd Förtullar

import (= tar ut
tull, skatt och avgifter) -Kontrollerar att godset får
införas

Bemyndigande från miljö-
och hälsoskyddsnämnden
(?)

Tillstånd lämnas till införsel
av kött från mula/åsna

Lämnar importlicens för
60 ton kött av mula

Partiet godkänt (19/9) för
införsel. Partiet godkänt
(17/10) för införsel en
andra gång

Anser det vara fråga om
hästkött och vill ha införselavgift
13 kr/kg

Partiet beläggs med saluförbud;
bedöms som hästkött
för vilket slags kött
införseltillstånd saknades

I detta fall är alltså importörens/anmälarens situation denna:
o Han har föreskrivet tillstånd att införa kött av mula/åsna
o Miljö- och hälsovårdsnämnden (= livsmedelsverkets ”exekutiva”organ)
medger att det parti kött (60 ton) han har hämtat hem från Brasilien får
införas med stöd av tillståndet, dvs. nämnden anser att partiet består av
mul-/åsnekött

o Tullen anser att partiet består av hästkött och kräver honom på en avgift
om 13 kr/kg för att ”släppa” partiet

0 Besiktningsveterinären förbjuder införsel/försäljning av köttpartiet eftersom
hans tillstånd inte gäller införsel av hästkött.

Det är knappast ägnat att förvåna att importören i detta låga transiterar
kollit till annat land och säljer det där - enligt uppgift för övrigt med förlust.
Men ärendet illustrerar i sig och alldeles oavsett dess enskildheter en
beslutsordning som väcker undran och gör det berättigat att till statsmakterna
och berörda myndigheter ställa denna fråga:

- Är det en rimlig beslutsordning där två eller flera myndigheter kan
hamna i oförenliga beslut beträffande ett och samma varuparti som anmäls
för införsel? Eller uttryckt på ett annat sätt: Bör det inte i varje ordning som
berör flera myndigheter finnas någon som fattar det beslut som slutgiltigt
avgör ett ärende?

Svaret kan förefalla givet - men det kan givetvis inte uteslutas att jag
förbisett något. I alla händelser tycker jag att det finns anledning att
undersöka hur det förhåller sig med den saken.

Livsmedelsverket!Miljö- och hälsoskyddsnämnden

1 det tillstånd till införsel som livsmedelsverket lämnade i det nu aktuella
ärendet föreskrevs bl. a. att det på ”emballage skall, förutom andra i
författning särskilt föreskrivna uppgifter, finnas tydlig och otvetydig märkning
som anger djurslaget”. Detta märkningskrav som infördes i februari
1984 innebär en skärpning av tidigare märkningsregler; skärpningen var
föranledd av otillbörliga, i vissa fall brottsliga företeelser som vunnit
utbredning inom den internationella kötthandeln. Andra nyheter/skärpningar
som introducerades 1984 var att det skulle dels finnas intyg av veterinär att
köttet härrörde från mula, mulåsna resp. åsna, (veterinärcertifikat), vilket
intyg skulle vara utfärdat före slakt, dels tas prov för specieskontroll genom
importbesiktningsveterinärens försorg.

Uppgiften att kontrollera efterlevnaden av de villkor som skulle vara
uppfyllda för att införsel skulle få ske ligger på miljö- och hälsoskyddsnämnden
(i fortsättningen kallad nämnden); livsmedelsverket har med andra ord
ingen exekutiv eller operativ funktion/befogenhet.

Nämnden har i beslut den 19 september 1984 godkänt införsel av det
aktuella partiet kött; tillståndets villkor om märkning osv. har uppenbarligen
ansetts uppfyllda. När sedan livsmedelsverket - efter egen besiktning -begärde att nämnden skulle ompröva sitt beslut (en åtgärd som i sig förefaller
tveksam från konstitutionell synpunkt; jfr förvaltningsrättsutredningens
betänkande, SOU 1983:73, Ny förvaltningslag s. 144 f. och prop. 1985/86:80
s. 39) har nämnden den 17 oktober inte funnit anledning att gå ifrån sitt

september-beslut ”med hänsyn till vad som framkommit i ärendet med
avseende till varans märkning och bakteriologiska beskaffenhet”. Enligt
nämndens uppfattning fanns det från livsmedelshygienisk synpunkt inga
hinder mot att införa partiet.

Här skulle naturligtvis kunna föras en lång och säkert också ofruktbar
diskussion om hur den märkning skall se ut som är "tydlig och otvetydig”. Jag
avstår från att föra den och nöjer mig med att konstatera att nämnden ansåg
sig kunna godta märkningen och det även sedan den ifrågasatts på - vad som
brukar betecknas som - ”högre ort”. Nämndens ståndpunkt kan som sagt
diskuteras men - objektivt sett - knappast jävas; att det gjordes olika
tolkningar behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den ena är riktigare än
den andra; förhållandet säger egentligen mer om bestämningen än om dem
som har att tolka den. Att livsmedelsverket/tillsynsmyndigheten förde fram
en annan uppfattning än nämnden är visserligen notabelt men sakligt sett
ointressant mot bakgrund av att det är nämnden och inte verket som i
realiteten beslutar om införsel skall få ske eller inte. Det aktuella partiet fick
nu ändå inte föras in i landet men det berodde ju inte i sista hand på
bestämmelser som vare sig livsmedelsverket eller nämnden hade att tillämpa;
det resultatet är avhängigt av tolkning och tillämpning av tullagstiftningen
och över den råder tullverket allena.

Emellertid: den lärdom som livsmedelsverket bör ha dragit av denna
händelse är att det är lika angeläget som viktigt att man formulerar både
villkor och anvisningar på ett entydigare, dvs. mera konkret sätt än som
skedde i detta fallet. Och - för den delen - att man inte glömmer bort att
dagens system inte tillåter verket som tillsyns- och tillståndsmyndighet att
agera operativt och i det enskilda fallet påverka tillämpningen av författningar
och anvisningar...

Med detta avslutar jag den del av ärendet som gäller livsmedelsverket och
nämnden och deras handläggning. Jag har alltså konstaterat att livsmedelsverkets
sätt att sköta ärendet inte har varit helt invändningsfritt men dock
inte av den beskaffenheten att det finns anledning till någon kritik från min
sida.

Tullverket

Dagen efter den då nämnden - vad som visade sig bli den första gången -godkänt partiet för införsel anmäldes det för förtullning. Tullmyndigheten
vägrade under hand att medge införsel av partiet med mindre än att
importören betalade en införselavgift på 13 kr/kg eftersom partiet - enligt
tullmyndighetens uppfattning - utgjordes av hästkött och inte, som nämnden
menat, av mul-/åsnekött. Det är då först att konstatera två ting: (1) Vid i
ärendet aktuell tidpunkt fanns det ingen här känd och allmänt godtagen
metod för att avgöra om kött härrörde från häst eller mula-/åsna. (2)
Nämndens beslut-som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsenär
inte prejudicerande för tullmyndighetens bedömning. Den ställning som
tullmyndigheten tog byggde på iakttagelser som man gjort vid en bokföringskontroll
hos importören och det förhållandet att märkningen enligt myndighetens
åsikt var tvetydig.

Jag har redan sagt vad jag anser om en beslutsordning som leder till sådana
resultat som i detta fallet. Tullmyndigheten kan givetvis inte klandras för den
bedömning som man författningsenligt hade att göra, förutsatt att det fanns
omständigheter av beskaffenhet att stödja den när det inte ansågs gå att
vetenskapligt bestämma vad för slags kött det faktiskt var fråga om. Den
förutsättningen får anses uppfylld även om jag, som tidigare antytts, inte är
beredd att tillmäta sättet att märka kartongerna på samma betydelse som
t. ex. livsmedelsverket.

När tullmyndigheten - sedan nämnden en andra gång för sin del godkänt
partiet - beslöt att tulltaxera del av partiet som hästkött motiverade man
detta med att märkningen ”indikerade” att det var fråga om sådant kött.

Importören har sagt att tullverket gick direkt på beslut utan att svara på en
begäran om besked hur partiet skulle taxeras om man inte godtog att det var
kött av mula/åsna. Importören menar att det var omöjligt att hävda
regressrätt mot leverantören med hänvisning till det skäl som tullmyndigheten
grundat sitt beslut på. Myndigheten svarar att man inte insåg att
importörens avsikt med framställningen var att partiet skulle förtullas endast
om varan tulltaxerades som kött av mula. Importören och hans ombud hade
tidigare, fortsätter man, underrättats om att lokal myndighet inte hade
befogenhet att lämna förhandsbesked. Man hade därför förutsatt att
skriftligt besked i form av tulltaxeringsbeslut önskades.

Importörens framställning om ”skriftligt ställningstagande i det fall man ej
godtager varuslaget mulkött” är onekligen oklar. Myndigheten borde i den
situationen har hört sig för om vad som egentligen avsågs. Jag godtar dock
den förklaring som tullmyndigheten här har lämnat och vill inte karaktärisera
den som en ”långsökt efterhandskonstruktion”. Jag stannar alltså vid
uttalandet att tullkammaren borde ha frågat ombudet om vad som menades
men bedömer underlåtenheten att göra det som ursäktlig med hänsyn till
omständigheterna.

Jag har tidigare sagt att jag inte delar uppfattningen att en klassning av
partiet som hästkött enbart med hänvisning till märkningen var tillräcklig.
När tullmyndigheten lämnde sitt underhandsbesked av den innebörden
byggdes det under av iakttagelser som gjorts vid en bokföringskontroll och
som onekligen gav ett substansiellt, indirekt stöd för den uppfattning som
hävdades. Det går inte att i sammanhanget bortse från att - såvitt
utredningen visar - importören inte angrep underhandsbeskedet genom att
prestera någon motbevisning. I detta läge och med beaktande av samtliga
omständigheter ställer det sig svårt att kritisera tullmyndighetens agerande
och beslut i taxeringsärendet. Det ställningstagandet påverkas inte av att det
senare - genom en ”ny” analysmetod - blev möjligt att leda i bevis att den del
av partiet som bolaget i oktober ville ha tulltaxerad faktiskt var mul- och inte
hästkött.

Importörens tillstånd gällde införsel av kött av mula och åsna. Också
införsel av hästkött kräver tillstånd av livsmedelsverket; något sådant hade
inte sökts eller erhållits i detta fallet. När tullmyndigheten klassat köttet som
hästkött så borde konsekvensen ha bjudit att man inte heller lämnade ut
köttet för införsel. Myndigheten var emellertid inte konsekvent. Man
motiverar sin åtgärd med att livsmedelsverket inte ansåg sig kunna hindra

varans införsel med hänsyn till miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut. Det
är visserligen inte helt klart vad detta egentligen betyder, men en rimlig
tolkning är att man menade att livsmedelsverket lämnade sitt tillstånd genom
att förklara att man inte motsatte sig att bolaget förde in varan då ju nämnden
medgett införsel - som avsåg samma parti om än inte samma slags kött! Från
formell synpunkt måste då krävas att ett särskilt införseltillstånd i efterhand
utfärdas; ett sådant hade säkert snabbt kunnat ordnas om importören ansökt
om det. Men, frågar man sig, hade då nämnden, som beslutar om införsel får
medges, varit beredd att en tredje gång medge införsel av samma kött men
denna gång med beteckningen hästkött?

Något formellt tillstånd och något medgivande till införsel lämnades inte. I
den situationen belade importbesiktningsveterinären partiet med saluförbud
tills vidare, vilket i och för sig var logiskt. Importören sålde senare hela
partiet utomlands, som nämnts, enligt egen uppgift med stora förluster.
Frågan om ersättning för dessa förluster har av importören dragits under JK:s
prövning.

Bolaget har också anmärkt på taxeringsbeslutets utformning. Man anser
att de ändringar tullverket gjort i tullsedeln är oklara och vilseledande.
Beslutet har emellertid avfattats och ändringarna gjorts i enlighet med de
föreskrifter i verkets redovisningsordning, som jag tidigare redogjort för

(p. 1.2).

Vissa andra ärenden

Kontraktsanställdas rätt att resa till Sydafrika på sin fritid

(Dnr 1380-1985)

I en anmälan till JO ifrågasatte J. om inte SIDA:s ledning har brutit mot
grundlagen när man - enligt uppgifter i bl. a. Dagens Nyheter - sökte hindra
kontraktsanställda hos myndigheten att resa till Sydafrika på sin fritid. Även
om det skulle visa sig, sade J. vidare, att någon formell reglering av
SID A-anställdas resanden på fritid inte skett, måste det enligt hans mening
framstå som klandervärt av SIDA att genom hot om inställd kontraktsförlängning
m. m. begränsa den enskildes av regeringsformen garanterade rätt
att resa fritt.

SIDA yttrade sig efter remiss.

I sitt svar sade SIDA bl. a. att den omständigheten att en person har gjort
nöjes- eller semesterresor i Sydafrika är en omständighet som enligt SIDArs
uppfattning talar mot att vederbörande anställs i SIDA:s verksamhet i Södra
Afrika. Ett beslut om anställning påverkas emellertid - säger SIDA vidare -givetvis också av andra omständigheter, och frågan måste därför avgöras från
fall till fall. Men det är enligt SIDA uteslutet att under en persons
anställningstid reglera eller försöka reglera hans eller hennes förehavande
under fritiden.

JO Nilsson anförde i beslut den 15 oktober 1986 i bedömningsdelen följande:

A. Får en statlig myndighet som SIDA förbjuda sina anställda att under
pågående anställning och utanför tjänsten besöka ett visst land?

Svaret på frågan är givetvis ”nej”. När grundlagen (2 kap. 8 § regeringsformen)
garanterar den fysiska rörelsefriheten tar den visserligen enligt
ordalydelsen sikte på resor över landets gräns men det ligger i sakens natur
att varje begränsning av den personliga rörelsefriheten får och kan göras
uteslutande genom lag; något utrymme för beslut på myndighetsnivå finns
inte. Jag har inte heller fattat saken så att SIDA i detta fallet sökt begränsa
medarbetarnas rörelsefrihet; jag är övertygad om att SIDA finner det
uteslutet att - som det uttrycks - ”reglera en persons förehavanden under
fritiden under hans eller hennes anställningstid”.

B. Får en statlig myndighet som SIDA inför en nyanställning/förlängning
av pågående anställning ta hänsyn till om en sökande/anställd under sin fritid
besökt ett visst land och låta detta förhållande påverka bedömningen i för
vederbörande negativ riktning?

Svaret på denna fråga B. är inte lika givet som svaret på fråga A. SIDA har
uppfattningen att t. ex. semesterbesök i Sydafrika är omständigheter som
talar mot en (fortsatt) anställning som biståndsarbetare i ett annat afrikanskt
land. Man måste, anser uppenbarligen SIDA, ställa särskilt höga krav på en
biståndsarbetares allmänna uppträdande i det land, där han eller hon verkar:
hans eller hennes uppträdande får inte stå i uppenbar motsättning till den
svenska biståndspolitiken, vilken innebär ett bestämt avståndstagande från
rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika. SIDA anser att biståndsarbetares privata
besök i Sydafrika skulle strida mot denna politik. Man menar tydligen att
vederbörande härigenom har brustit i omdöme och solidaritet i så hög grad
att hans eller hennes personliga lämplighet för tjänsten kan sättas i fråga.

Jag känner mig inte helt övertygad om att det resonemang som SIDA för
har den generella giltighet som SIDA verkar vilja ge det. Jag kan visserligen i
princip ansluta mig till det men menar att omständigheterna i enskilda fall
kan vara sådana att den ”presumtion” som SIDA kan sägas ställa upp bryts.
Det förtjänar att notera att något fall där frågan prövats besvärsvägen inte är
känt.

Till bilden hör emellertid att frågan sedan den 1 juli 1986 kommit i ett
delvis nytt läge. I de anställningskontrakt som numera tecknas anmodas den
enskilde biståndsarbetaren och hans/hennes medföljande att inte besöka
Sydafrika (Sydafrikanska republiken). Denna anmodan förbjuder inte
någon att göra ett sådant besök; men den biståndsarbetare som inte ställer sig
den till efterrättelse bör inte bli förvånad om det åberopas mot honom/henne
när frågan om en förlängning av kontraktet eventuellt kommer upp. Utan att
föregripa utgången av en kommande ”tvist”, så skulle jag vilja påstå att den
som inte följer anmodan/rekommendationen får vara beredd att påta sig
bevisbördan för att han/hon ändå är lämplig för tjänsten.

Utlämnande från UD av material om utländsk journalist till dennes
uppdragsgivare

(Dnr 1014-1986)

I en anmälan till JO uppgav advokaten S. B. i egenskap av ombud för
journalisten C. att presschefen Lars Lönnbäck vid UD hade lämnat ut

material om C. till dennes uppdragsgivare. Härigenom hade Lönnbäck
skadat C. på så sätt att uppdragsgivaren inte längre önskade utnyttja C:s
tjänster som journalist. Lönnbäck hade agerat på grund av att han och C.
privat hade blivit ovänner.

Lönnbäck yttrade sig två gånger efter remiss.

Vid ärendets avgörande den 30 mars 1987 anförde JO Nilsson detta.

Brittiske medborgaren C. är sedan lång tid tillbaka verksam i Sverige som
frilansjournalist. Han skriver rapporter om Sverige till ett antal utländska
tidningar och radiostationer. Enligt UD har det förekommit en hel del
oriktiga uppgifter i hans rapportering. UD har i vissa fall dementerat eller
tillrättalagt vad man ansett vara felaktigheter i C:s artiklar. Lönnbäck har
dessutom till sist vidtagit den åtgärden att han tillställt vissa av C:s
uppdragsgivare kopior av en del av de brev och telexmeddelanden som C.
översänt till UD och som där sammanställts i en särskild ”file” rörande C.
Det är fråga om brev och meddelanden till tjänstemän vid UD och andra
myndigheter. De innehåller synnerligen grova invektiv. Bland de utsända
handlingarna ingår också en betalningsanmaning till C. från en kronofogdemyndighet.
 Alla handlingarna är offentliga.

Det är i lag vid straffansvar förbjudet att lämna ut hemliga handlingar (BrB
20:3; jfr TF 7:3, p. 2). De handlingar det här gällde var offentliga. Att lämna
ut offentliga handlingar, eller uppgifter ur dem, ingår som ett led i den
yttrande- och tryckfrihet, som grundlagarna (2:1 RF och 1:1 TF) tillförsäkrar
varje medborgare gentemot det allmänna.

Yttrandefriheten har emellertid även den sina begränsningar. RF gör det
sålunda möjligt att i lag begränsa yttrandefriheten - liksom informationsfriheten
- med hänsyn till bl. a. ”enskilds anseende”. Förtalsbestämmelserna i
brottsbalken (5 kap. 1 §) utgör en sådan begränsning. Detta lagrum lyder:

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till
omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att
uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas
till ansvar.

Jag vill i anslutning härtill återge följande uttalanden i Beckmans m. fl.
kommentar till brottsbalken (4 uppl., del 1, s. 221).

Såsom allmän regel kan den som åtalas för ärekränkning icke fria sig
från ansvar genom att bevisa sanningen i sina uppgifter. Någon allmän
rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalandena är kränkande,
finnes icke.

Vidare (a.a. s. 226).

I detta sammanhang förtjänar framhållas att den fria tillgång till
allmänna handlingar som regleras av tryckfrihetsförordningen icke i och
för sig innebär någon begränsning av ansvar för offentliggörande eller
annat meddelande av det ärekränkande innehåll handlingen till äventyrs
kan äga (Nelson, Rätt och ära, s. 251). Huruvida sådant meddelande
täckes av intressekollision får därför avgöras uteslutande efter de

18 Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nr 1

omständigheter under vilka den som begagnat sin rätt att taga del av
handlingen offentliggjort eller till andra lämnat meddelande om innehållet
i fråga.

Tillämpat på C:s fall betyder detta: Det var inte tillåtet för Lönnbäck att utan
giltig anledning lämna ut offentliga handlingar som C. tillställt UD och där
han hade uttalat sig på ett sätt, som inbjöd till en ytterst negativ bedömning
av hans personlighet. Frågan blir då om det förelåg en sådan intressekollision,
 som gör förfarandet försvarligt. Svaret på den frågan blir beroende på
en avvägning mellan å ena sidan den skada ett sådant avslöjande kunde
åsamka C., å andra sidan det intresse som kunde föreligga av att göra
avslöjandet. Därvid får också tas i beaktande att avslöjandet inte bestod i
egna bedömningar från Lönnbacks sida utan i ett serverande så att säga av
fakta, bestående i C:s egna uttalanden, som de berörda uppdragsgivarna
kunde vara intresserade av att känna till vid bedömningen av C:s arbete. När
jag gjort den avvägningen har jag kommit till slutsatsen att det här fråga om
ett sådant ytterlighetsfall, där förfarandet väl kan diskuteras men knappast
kritiseras.

Personalorganisationen

Bilaga 1

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Börjeson

T.f. byråchefen Olof Hedberg (t.o.m. 15 januari 1987)

T. f. byråchefen Christer Sjöstedt (t. o. m. 15 januari 1987)

T.f. byråchefen Sten Pålsson (t.o.m. 15 januari 1987)
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson (t.o.m. 31 mars 1987)
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1986/87
tjänstgjort:

Kammarrättsassessorn Olof Hedberg (t.f. byråchef t.o.m. 15 januari
1987, se ovan), kronofogden Birgitta Stenberg (t. o. m. 31 december 1986),
kammarrättsassessorn Marie-Louise Diurson, kammarrättsassessorn Eva
Linnander, kammarrättsassessorn Jörgen Buhre, hovrättsassessorn Sten
Pålsson (t.o.m. 31 januari 1987, t.f. byråchef t.o.m. 15 januari 1987, se
ovan), distriktsåklagaren Birgitta Lindgren, hovrättsassessorn Anders Ackebo
(t. o. m. 31 december 1986), hovrättsfiskalen Marianne Larsson, kriminalinspektören
Rolf Andersson, hovrättsassessorn Kristina Boutz, hovrättsassessorn
Nils Rekke, hovrättsassessorn Hans Tocklin, hovrättsassessorn
Magnus Eriksson (t.o.m. 24 maj 1987), hovrättsassessorn Fredrik von
Arnold (fr. o. m. 6 oktober 1986), hovrättsassessorn Lennart Morard,
byrådirektören i socialstyrelsen Christer Sjöstedt (t.f. byråchef t.o.m. 15
januari 1987, se ovan), hovrättsassessorn Lars Jalvemyr, hovrättsassessorn
Barbro Röst Andréasson, kammarrättsassessorn Ingrid Uggla, kammarrättsassessorn
Christer Garpenlid (t. o. m. 8 mars 1987) och hovrättsassessorn
Klas Widström.

275

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som har varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1
juli 1986-den30 juni 1987 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den 1 juli 1986.

1) 1982 den 16 april (dnr 968—1981) angående ändring i lagen (1951:691)
om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan så
att kravet på mantalsskrivning i riket för att få skattelindring slopas.

Framställningen har föranlett ändring (SFS 1986:1243) i 1 § lagen
(1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan.

2) 1983 den 4 november (dnr 2752—1983) angående ändringar i uppbördslagen
(1953:272) om jämkning eller om förtida återbetalning av preliminär
skatt m. m.

Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

3) 1985 den 20 maj angående sådan ändring av 11 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100) att JO får möjlighet att när synnerliga skäl föreligger sekretessbelägga
uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
handlingar, som inges till JO av enskilda personer.

Framställningen har föranlett ett förslag till ändring i 11 kap. 4 § fjärde
stycket sekretesslagen (1980:100). Förslaget finns medtaget i prop. 1986/
87:160. Propositionen jämte följdmotioner skall behandlas av riksdagen
under 1987/88 års riksmöte.

4) 1986 den 22 januari (dnr 373-1984) om att föreskrifter meddelas om
skyldighet att lämna underrättelse till häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut.

Departementschefen uttalar i prop. 1986/87:112 s. 52 att han i likhet med
JO anser att det finns skäl för föreskrifter i detta hänseende. Föreskrifterna
bör enligt departementschefen givetvis omfatta alla de fall där åklagaren eller
rätten beslutat att häva ett straffprocessuellt frihetsberövande och föreskrifterna
bör kunna meddelas i förordningsform (prop. 1986/87:112 jämte
följdmotioner skall behandlas av riksdagen under 1987/88 års riksmöte).

276

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77-1987/88

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register till
tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Advokat, upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken, 86/87:270.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81:134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; - fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning, 81/82:275;-tillämpningen av dens. k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; - kommunicering
av förtroendeläkares yttrande och föredragandens förslag till
beslut, 83/84:209; - jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa, 83/

84:213; - social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - avdrag för
nedsatt skatteförmåga för folkpensionär när pensionsutbetalning sker
retroaktivt, 84/85:294; - fråga om förtroendeläkare bör kontakta intygsskrivande
eller behandlande läkare innan han yttrar sig i försäkringsärende
m. m., 84/85:245; - dröjsmål med omprövning, 84/85:247; - bristfälliga
kommuniceringsrutiner i vissa sjukpenningärenden, 84/85:249; - försäkringskassas
kommuniceringsskyldighet vid omprövning, 84/85:250; - inhibition
av försäkringskassas beslut vid omprövning, 84/85:254; - avvisning
av besvär såsom för sent anförda, 84/85:258; - handläggning av
anonym anmälan i sjukpenningärende, 85/86:301; - underlåtenhet att
expediera beslut om att inte betala ut sjukpenning, 85/86:302; - expediering
av allmän försäkringskassas provisoriska beslut, 85/86:303; - fråga
om återbetalning från personkonto av pension som utbetalats efter det att
pensionstagaren avlidit, 85/86:304; - fråga om skyldighet att anmäla skada
enligt lagen om statligt personskadeskydd, 85/86:307; - motivering av
föredragandens förslag till beslut i förtidspensionsärende, 85/86:308; -underlåtenhet av allmän försäkringskassa att fatta beslut i fråga om
sjuklön bör utgå till en vid kassan anställd person, 86/87:180; - fråga om

anonymitetsskydd och om dataintrång, 86/87:182; - fråga om återbetal- 277

ningsskyldighet för sjukvårdsavgift, 86/87:184; - beslutsdokument hos
allmän försäkringskassa i ärende som avgörs av kassans förtroendemannaorgan,
 87/88:175; - utformning av beslut om livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring, 87/88:175; - tillämpning av 7 kap. 7 § sekretesslagen
i samband med kommunicering av föredragningspromemoria, 87/
88:177; - se även Allmänna handlingar, Kommunicering, Meddelarfrihet,
Motivering av beslut, Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, Taxering.

Allmän ordningsstadga, Se Grustäkt.

Allmän plats, se Kommunal kompetens.

Allmän sammankomst, upplösning av allmän sammankomst, 83/84:85; -fråga om tillstånd att anordna politiska möten, 86/87:115; - handläggning
och sakprövning av vissa frågor om tillstånd att anordna allmän sammankomst,
 86/87:116; - se även Demonstrationer.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78:255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara allmän
handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten, 77/
78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284; - promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar,
77/78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som
inkommen och därmed allmän handling, 79/80:366; - brev till kommunalråd,
 80/81:361; - polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; - hälsovårdskontors tjänsteutlåtanden
till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; - handling hos socialstyrelsen,
82/83:232; - anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik, 83/
84:231; - fråga om handlingars offentlighet och tillgänglighet hos revisorerna
i en landstingskommun, 85/86:343; - fråga om fotografier, som i
undervisningssyfte tagits av hälso- och sjukvårdspersonal i en patients
hem, är att anse som allmänna handlingar, 86/87:195; - fråga om när
tjänsteutlåtanden av förvaltningschef blev allmänna handlingar hos en
kommunal nämnd, 86/87:221; - uttalanden angående frågan om vissa
intagningslistor avseende gymnasieskolan är allmänna handlingar samt
kritik mot en intagningsnämnd för handläggningen av ett ärende om
utlämnande av sådana listor, 86/87:225; - uttalanden angående frågan om
vissa anteckningar som gjorts vid arbetsplatsträff inom en myndighet blivit
allmän handling, 86/87:230; - fråga om verksamhetsplaner som klinikchefer
sänt till ett regionsjukhus var allmänna och offentliga handlingar -tillika fråga om kliniker utgör självständiga enheter i sekretesslagens
mening och om besvärshänvisning, 87/88:182;-förfarande i tjänstetillsättningsärende
(ingivande av ansökningshandlingar till konsultföretag),
87/88:190; - fråga om handlingar som inkommit till en kommun varit att
anse som allmänna, 87/88:198; - se även Överförmyndare.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när någon
vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten ej

har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan och
fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till regeringen
om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den som vill ta
del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/78:250,253;

- den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas sitt namn eller
tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; - utlämnande av uppgifter
ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade, 79/80:384; -inkommen post bör diarieföras och vara åtkomlig även om adressaten ej
hinner ta befattning med posten, 77/78:270; - om diarieföring av en
rapport om luftförorening, 79/80:377; - hantering av allmänna handlingar
på rektorsexpedition, 83/84:335; - uttalanden angående en kommuns
skyldighet att sörja för registrering av en besvärshandling som ges in till
kommunen och därifrån vidarebefordras till vederbörande besvärsinstans,
85/86:407; - diarieföring av vissa handlingar hos statens arbetsgivarverk,
86/87:231; - bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till
tjänsteman, som var på semester, 78/79:222;-när haren handling kommit
in till en myndighet?, 85/86:421; - öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83:248; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; - rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355,364, 367;-till myndighet inkommen framställning,
som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte heller strykas ur
diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva arkivforskning för att
kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; - socialförvaltnings skyldighet
att lämna ut namn- och adressuppgifter ur daghemskö, 80/81:357; -handläggning av begäran att få del av författningstext, 80/81:372; -begäran att få del av handlingar som sänts för mikrofilmning, 81/82:282; —
dröjsmål med utlämnande av allmän handling från sjukhus, 81/82:296; -dröjsmål med att lämna ut kopia av allmän handling från social nämnd,
84/85:273; - skyldighet för sjukhus att sända JO begärd journal, 83/84:208;

- vägran att lämna ut uppgift om anställds lön, 81/82:297; - fråga om
kopior av allmänna handlingar tillhandahållits med erforderlig skyndsamhet,
 82/83:32; - möjligheterna för en på kriminalvårdsanstalt intagen
person att få ta del av allmänna handlingar, 82/83:135; - på kriminalvårdsanstalt
intagen persons rätt att mot stadgad avgift få kopior av beslut,
83/84:136; - överlämnande av journalhandlingar från sjukhus till företagsläkare,
 82/83:224; - utlämnande av sjukjournal från försäkringskassa till
läkare, 82/83:247; - villkor vid utlämnande av allmän handling, 82/83:247;

- uppställande av förbehåll vid utlämnande av handlingar, 84/85:274; -utlämnande av uppgifter angående patients hälsotillstånd från sjukhus till
massmedia, 82/83:248; - uttalanden angående arbetsmarknadsverkets
anvisningar angående tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar
samt kritik mot en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen
av en begäran om sådana kopior, 83/84:358; - utlämnande av
personuppgifter om nämndemän 83/84:38; - utlämnande från socialstyrelsen
av försäljnings- och förbrukningsstatistik över enskilda medicinska
preparat, 83/84:225;-utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk
klinik, 83/84:235; - överlämnande av patientjournal mellan olika
kliniker vid ett sjukhus, 86/87:198; - utlämnande av sjukjournaler för
forskning, 83/84:237; - angående krav på medgivande från patienter vid
utlämnande av deras sjukjournal, 83/84:238; - utlämnande av handlingar i
tjänstetillsättningsärende under lunchrast, 83/84:250; - utlämnande av
bl. a. sjukhusjournaler från försäkringskassa till företagshälsovården,
84/85:265; - utlämnande av blanketter rörande enskilda patienters förhållanden
från sjukvårdsinrättning till primärvårdschef, 84/85:263; - utlämnande
av sjukjournal, föräldrars rätt att ta del av minderårigs journal,

85/86:327; - utlämnande av sjukjournal, dröjsmål i handläggningen,
85/86:331; - utlämnande av sekretesskyddade uppgifter inom barnhälsovården,
 85/86:321; - läkare får inte kräva att patient skall läsa journal i
läkarens närvaro, 84/85:264; - om avidentifiering av sekretesskyddade
uppgifter, 84/85:269; - begäran om att få ta del av anonym skrivelse i ett
taxeringsärende skall prövas av den myndighet som förvarar handlingen,
85/86:363; - landstings handläggning av en begäran från hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om utfående av en sjukjournal,
86/87:177; - om rätt till kopiering av en av myndighet utgiven referatsamling,
 86/87:211; - fråga om utlämnande av uppgift om vårdnadshavarens
adress från allmän försäkringskassa till den underhållsskyldige, 86/87:216;
- offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
 86/87:219; - offentlighetsprincipen och stängning av kommunala
myndigheter under klämdagar m. m., 87/88:200; - frågor kring rätten att ta
del av upptagning för automatisk databehandling, 86/87:233.

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattning av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning att
utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för handlingar i ärende om stöd för
lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för länsstyrelse att
för vederbörande uppge namnet på den som anmält honom för förment
underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265; - länsstyrelses skyldighet
att lämna uppgift ur personaviregister, 78/79:220; - utlämnande av
adressuppgift ur länsstyrelses personregister, 79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning
gentemot skattskyldig, 79/80:452; - fråga om rätt för god
man för alkoholmissbrukare att från socialförvaltning få del av uppgifter
om huvudmannen, 81/82:239; - utlämnande av uppgifter från socialförvaltning
till försäkringskassa i arbetsskadeärende, 81/82:271; - försäkringskassas
möjlighet att hemlighålla läkarintyg för patient, 81/82:289; -utlämnande av adressuppgifter rörande klienter från socialförvaltning till
delgivningsman, 81/82:292; - myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer
till tjänstemans bostad, 81/82:295; - taxeringsnämnds tillgång till
uppgifter om socialhjälpsbelopp m. m., 81/82:309; - sekretess för spärrad
adress, 84/85:282; - den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens
kontakter med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet för
yttrande i ärende hos JO, 82/83:230; - sekretess inom kriminalvården,
82/83:124; - registrering av deklarationer hos privat dataföretag, 82/
83:238, 337; - om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial
i sjukvården m. m., 83/84:242; - åsidosättande av sekretess
vid inventering av medicintester som upprättas vid en av socialnämnd
driven socialmedicinsk behandlingsenhet, 83/84:245; - fråga om anonymitetsskydd
för anmälare inom socialtjänsten, 83/84:247; - vägran att lämna
ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare, 83/84:249; - fråga om
utlämnande av namn på en tjänsteman, som gjort en anmälan till
socialförvaltning, 84/85:272; - sekretess och parts rätt till insyn i sitt
ärende, 84/85:275; - förteckning som använts som beslutsunderlag vid
prövning av frågan om återbetalningsskyldighet enligt socialhjälpslagen,
84/85:280; - sekretess inom exekutionsväsendet, 84/85:325; - fråga om
skyldighet för allmän försäkringskassa att lämna ut uppgift om anställdas
hemadresser, 85/86:309; - rätt att få ta del av sjukjournal, 85/86:331; -fråga om rätt att hemlighålla underårigs adress för vårdnadshavare,
85/86:342; - konfidentiell behandling av ansökningshandlingar i ett
anställningsärende, 85/86:347; - sekretess inom hälso- och sjukvården för
patienternas telefonnummer, 86/87:201; - fråga om sjukhus varit skyldigt
att lämna ut uppgifter om personal till massmedier, 86/87:204; - kommuni -

cering av sekretesskyddade handlingar i ärende hos hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, 86/87:208; - fråga om sekretesslagens bestämmelser
åsidosatts inom arbetet i lokala narkotikagrupper, 87/88:148; - fråga om
länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev från ett inkassoföretag till en
person med ”spärrad” adress, 87/88:196; - se även Allmän försäkring,
Informationsutbyte, Meddelarfrihet, Personregister, Skolan, Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till
ny sekretesslag m. m. Handlingssekretess och tystnadsplikt, 78/79:501; -yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och informationsbehov
- Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242; - sekretessen inom hälsooch
sjukvården jämförd med domstolssekretessen, 85/86:318; - sekretessen
inom en socialförvaltning, 85/86:320; - sjukhusläkares kontakter med
massmedierna, 85/86:340; - rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare,
 86/87:159; - frågor om objektivitet och sekretess i förtroendenämnds
verksamhet, 86/87:206; - fråga om förtroendesekretess vid
allmän försäkringskassa, 86/87:215; - se även Kriminalvård, Meddelarfrihet,
 Videoteknik, Överförmyndare. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron, se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78:83; - skyndsamhetskravet i
24 kap. 8 § RB, 79/80:111; - disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/80:23;
- anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - åklagares prövning
av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro och om åtgärder när
beslut därom har verkställts, 83/84:56, 85/86:118; - se även Förundersökning,
 Tvångsmedel, Underrättelse, Åklagare.

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; -underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128; - restriktioner för
anhållen 85/86:156; - fråga om ansvaret för frigivning av anhållna m. m.;
framställning till regeringen om föreskrifter angående underrättelse till
häkte (motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89; - förutsättningar för
besök hos anhållen i vissa situationer; analogisk tillämpning av häkteslagen,
 86/87:96; - se även Häktad.

Anhörig, se Underrättelse.

Anmaning, fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning,
 83/84:329; - se även Taxeringsnämnd (anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Annonsering i pressen, om näringsförbud, 84/85:327.

Anonym anmälan, se Allmän försäkring. Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Allmän försäkring, Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering, se Kriminalvård.

Anstånd, se Indrivning, Konkurs, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration), Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anställningsskydd, se Arbetsmarknaden, Skolan.

Anställningstvist, se Rättegångsbalken.

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Arbetskonflikt, fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk,
81/82:206; - inlåsning av charterresenärer på flygplats på grund av
övertidsblockad inom polisen, 84/85:133; - uttalande angående myndigheters
neutralitet i arbetsmarknadskonflikter, 87/88:264.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet för
kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m. m., 82/83:402;
- fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra anmälan till
polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade föreskrifter
som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och om uppföljningen av
tillsynsärenden, 83/84:354; - uttalanden angående otydlighet i en författning,
 instruktionen för arbetsmarknadsverket m. m., 84/85:365; - uttalanden
angående handläggningen inom arbetsmarknadsverket av ett ärende
som rör upphörande av anställning som beredskapsarbetare hos verket,
84/85:367; - kritik mot arbetsmarknadsverket för att utbetalningar av
statsbidrag till beredskapsarbete inte handlagts på ett från förvaltningsrättslig
synpunkt godtagbart sätt, 84/85:372; - kritik mot ett arbetsförmedlingskontor
för underlåtenhet att anvisa arbete åt en sökande som inte ville
lämna vissa uppgifter om tidigare brottslighet, 85/86:398; - uttalanden
angående arbetsförmedlingens möjligheter att begränsa sin service åt vissa
sökande, 85/86:400; - kritik mot arbetsmarknadsverket angående tillämpningen
av lagen om arbete i ungdomslag m. m., 86/87:279; - kritik mot en
länsarbetsnämnd för dess praxis när det gäller beslutsunderrättelser till
ombud, 86/87:292; - se även Allmänna handlingar, Fullföljd av talan,
Förvaltningslagen, Upphandling.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - försäkringskassa har utbetalat kontant stöd till
socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär, Rättegångsbalken.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arrest, förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras som
vittne i en förundersökning m. m., 83/84:60; - förvaring i arrest av
misstänkt som hämtats till förhör, 84/85:135.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81:178.

Automatisk databehandling, se Allmänna handlingar.

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; - fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Byggnadslov, Expeditionskungörelsén, Körkort, Poststadgan.

Avhysning, av tredje man, 82/83:355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83:364; - förfarandet med gods
som omhändertagits i samband med avhysning, 85/86:373; - se även
Delgivning, Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering, 78/79:492; -fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från ärende
rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt har utan
sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då sökanden
inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har han underrättat
sökanden härom, 79/80:466; - tingsrätts avvisning av talan i ett hänskjutet
mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se även Rättegångskostnad,
Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451; - från ett kommunalt
lånebibliotek, 87/88:260; - se även Skolan.

Avvisning, se Fullföljd av talan, Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning inte
få förekomma, 79/80:359; - kontroll i samband med bandinspelning av
förhör vid domstol, 84/85:81;- bandinspelning vid hyresnämnds sammanträde,
 85/86:93.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81:344; -se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Behörighet, se Rättegångsbalken, Utsökningsmål.

Belöning, fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till
företrädare för polisväsendet, 83/84:76.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; - omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; - läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127;-insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/82:88;-registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av omhändertagen
82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av berusning avled
efter förvaring i polisarrest, 82/83:82; - fråga om läkarundersökning av
person som omhändertagits med stöd av LOB, 83/84:103; - ifrågasatt
ansvar för polismän för bristande tillsyn av en omhändertagen berusad
person, 85/86:95; - frågor om tillsynen av omhändertagen berusad person
och bestämmande av omhändertagandets varaktighet, 85/86:126; - se även
Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från
person som gripits för brott, 77/78:90; - utlämnande av beslagtagen
egendom 77/78:128; - beslag vid frikännande dom, 78/79:28; - åtal mot
polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle), 84/85:93; -handläggning av fråga om beslag av cykel, 86/87:98; - fråga om åtal på
grund av underlåtenhet att återställa beslagtaget gods sedan beslaget
hävts, 87/88:50; - polismyndighets hantering av beslagtagen egendom
sedan beslaget hävts, 87/88:52; - se även Husrannsakan, Skyddslagen. Jfr
Visitering.

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningar, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
 80/81:42, 80/81:115, 81/82:50; - delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; - se även Expeditionskungörelsen, Inhibition, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343; - fråga om
kronofogdemyndighet, som verkställt beslut om betalningssäkring, fick
vägra godta erbjuden säkerhet, som inte motsvarade hela skulden,
86/87:268; - tagande i förvar av egendom, som kan bli föremål för
betalningssäkring, 87/88:232.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Betygsnämnd, se Handläggning.

Bevis, se Laga kraft.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57; - bevisupptagningen
vid ny huvudförhandling i brottmål, 86/87:66.

284

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bibliotek, se Avstängning.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering vid
avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146; - kvittning
av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot allmänt
barnbidrag, 79/80:308; - begynnelsetiden för bidragsförskott skall beräknas
med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott inträtt,
79/80:310; - försäkringskassas handläggning av ärende om indrivning av
obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/82:263; - fråga
bl. a. om underrättelse till den underhållsskyldige och om beslutsmotivering,
 82/83:208; - verkan av ett mellan föräldrarna ingånget avtal,
82/83:209; - verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan, 82/
83:211.

Bilregister, se Fordon.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag i
enskilt företag, 79/80:145; - bisyssla för domare, 84/85:82. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Blindskrift, se Rättegångsbalken.

Blankett, datering i blanketter, 81/82:325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; - myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489; - besiktning av hus för
kontroll av bidragstagares bostadsförhållanden, 83/84:388; - skyldigheten
att ompröva beslut om återbetalningsskyldighet i fråga om bostadsbidrag,
84/85:407.

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
 77/78:414.

Bostadssaneringslagen, se Byggnadslov.

Boutredning, se Socialtjänstlagen (Övrigt).

Brevgranskning, åklagare har obehörigen lämnat ut uppgifter från brev till
en häktad, 87/88:47; se även Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål med
handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av rättsläkare
i brottmålsrättegång, 82/83:20; - fråga om förutsättningarna att avgöra ett
brottmål i den tilltalades utevaro, 85/86:61; - se även Bevisning, Dom,
Rättegångsbalken, Översättning.

Byggnads;»vgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att
områden, avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspåk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med villkor
angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen och
dess syften, 82/83:385; - se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning,
77/78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden om
byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; - kritik
mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov, som
stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan ägt rum.
Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; - byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; - fråga om sökanden kan åläggas bestyret att sköta kommunicering
med ägare till grannfastigheter, 83/84:337; - fråga om uttagande av
avgift vid förhandsförfrågan, 83/84:339; - underlåtenhet att iaktta bestämmelser
i 56 § byggnadsstadgan i fråga om yttrande från yrkesinspektionen,
83/84:343; - fråga om litispendens i byggnadslovsärende, när avstyckningsärende
ej var slutligt avgjort, 83/84:345; - fråga om en byggnadsnämnd
haft rätt att bevilja byggnadslov trots att erforderligt tillstånd till företaget
enligt miljöskyddslagen inte förelåg, när byggnadslovet beviljades. Dessutom
fråga om byggnadsnämnds befogenhet att delegera sin beslutanderätt,
 84/85:351; - vissa frågor om villkor för byggnadslov, 84/85:355; -fråga om byggnadsnämnds handläggning av ärenden och byggnadslov till
sådana åtgärder i hyresfastighet som avses i 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen,
 86/87:276; - se även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut,
Byggnadsavgift, Olovligt byggande.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Censur, se Filmcensur.

Daghem, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Data, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel,
REX-systemet, Uppbörd (Indrivning av skatt).

Datalagen, se Allmän försäkring, Personregister.

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/79:130,
81/82:167; - kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen av

ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission delegerats
till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation återkallas,
 82/83:130; - brist i delegationshänseende vid handläggning av ett
disciplinärende, 84/85:239; - se även Byggnadslov, Kommunal kompetens,
 Psykiatrisk vård, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137;-avförundersökningsmaterial,
 78/79:63; - olämpligt bedriva delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av nybyggnadsförbud,
 78/79:386, 79/80:473; - beslut om körkortsåterkallelse skall delges
körkortshavaren personligen även om denne har ombud, 78/79:449; -underrättelse om beslut innefattande föreläggande enligt lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. bör ske genom
delgivning, 80/81:469; - partsdelgivning i avhysningsmål, 81/82:343; -delgivning enligt 12 § delgivningslagen har skett med den söktes hustru,
meddelande om delgivning har också sänts till hustrun, 83/84:50; -delgivning enligt 13 § delgivningslagen med ett aktiebolag i ett konkursmål,
 84/85:333; - delgivning av utmätningsbevis, 85/86:367; - se även
Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken, Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; -barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/82:207;

- fråga om tidpunkt för meddelande av tillstånd att anordna första
maj-demonstration, 85/86:161; - se även Allmän sammankomst,
Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Destination, gäldenärs rätt att destinera betalning, se Utmätning.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, fråga om ärende angående disciplinansvar för en skötare har
bort handläggas i arbetsrättslig eller offentligrättslig ordning, 84/85:239; -handläggningen hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt
disciplinansvar för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - fråga
om disciplinansvar vid felaktig tullkontroll, 87/88:242; - se Anhållande,
Dom, Domstolshandlingar, Husrannsakan, Läkare, Militär övning,
Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/80:454;

- tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande, 80/81:178,
81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/81:174; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering av kontrollkort i
disciplinmål, 81/82:152; - utredning i disciplinmål av frågor om uppsåt vid
misstanke om undanhållande, 83/84:137; - se även Ersättningsmål,
Kommunicering, Militärt straffregister, Värnpliktig. Jfr Avstängning, JO,
Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt vid
avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; - frågan om
lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdnad
om barn.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
 77/78:121; - avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; - dom i
förenklad form när 33 kap. 2 § brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden, 83/84:43; - dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av dom
rörande handikappersättning, 78/79:452; - disciplinansvar för domare som
underlåtit att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81:17; - fråga om avkunnande
av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 82/83:27; - dröjsmål med
expediering av dom i tvistemål, 84/85:21; - fråga om domstols skyldighet
att underrätta part om dom i tvistemål, 84/85:76; - olämpligt skrivsätt i en
dom av en länsrätt, 84/85:410; - utformningen av skiljaktig mening,
86/87:22; - ifrågasatta felaktigheter i hovrättsdom om ansvar och skadestånd
för misshandel, 87/88:19; - se även Beslag, Förvaltningsprocess,
Ränta, Rättegångsbalken, Rättelse, Översättning.

Domare, se Bisyssla, Myndighetsmissbruk, Tingsrättslagman, Vårdslös
myndighetsutövning.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/80:104,
81/82:18; - felaktigt domsbevis, 80/81:112; - underlåtenhet att utfärda
domsbevis, 82/83:27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Bevisning, Dom, Förvaltningsprocess,
 Rättegångsbalken, Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av part
ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124; -bristande kontroll över handläggningen, 86/87:69; - se även Förmyndare,
Service.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn,
79/80:482.

Dröjsmål, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar. Bostadslån, Brottmål,
 Dom, Handläggning, Införsel, Inskrivningsmyndighet, Laga kraft,
Omsorgsvård, Rättegångsbalken, Tjänstetillsättning, Valuta, Vårdnad
om barn, Åtal.

Dödsbo, se Taxeringsprocess (besvärsrätt m. m.), Skiftesman, Socialtjänstlagen
(Övrigt).

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterforskningsmetoder, se Taxeringskontroll.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskylls för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket innan
uppsägningen accepteras, 77/78:313; - av biträde enligt rättshjälpslagen,
85/86:19.

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
till värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78:158;-handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - ansvar för förkommen
materiel, 83/84:143; - uttalanden i samband med inspektioner av militära
förband, 86/87:135; - regementschef har fattat beslut om avskrivning av
ersättningsmål, där han själv var part, 87/88:130; - fråga om synnerliga
skäl för skadeståndsskyldighet i ett militärt ersättningsmål, 87/88:131.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; -medtagande av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; -exekutiv auktion på fastighet, uttalande om lägsta godtagbara bud,
tillträdet, 85/86:369; - exekutiv försäljning av fastighet; uttalande om pris;
utredning av radonfråga; andra försäljningsformer, 86/87:255; - redovisning
av försäljningsresultatet efter exekutiv försäljning av fastighet,
86/87:267; - se även Kungörelse, Utmätning, Utsökningsmål.

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83:366; - se även Handräckning.

Existensminimum, JO om existensminimum vid skatteavdrag - en utvärdering
av ett institut, 87/88:209.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Familjevårdsplacering, se Kriminalvård.

i

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (fastighetstaxering).

Filmcensur, förutsättning för att förbjuda inslag om narkotika, 83/84:323.

19 Riksdagen 1987/88.2 sami. Nr 1

Filmupptagning, vid offentligt sammanträde enligt miljöskyddslagen, 84/
85:413.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
 76/77:296; - flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83:338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon,
77/78:276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78:398; - felaktig mantalsskrivning;
- yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82:327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/82:333; -kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; - bristande kommunikation
i folkbokföringsärende, 85/86:422; - formulär för dödsfallsintyg
och släktutredning, 84/85:215; - sekretess för spärrad adress, 84/
85:282; - folkbokföringskontroll - gifta kvinnor har tillfrågats bl. a. varför
de inte varit bosatta på samma adress som deras män, 85/86:412; - JO om
folkbokföringen - synpunkter på prövning, kontroll och hanteringsrutiner,
 86/87:272; - fråga om länsstyrelse borde ha vidarebefordrat ett brev
från ett inkassoföretag till en person med ”spärrad” adress 87/88:195; -rättelse av beslut i namnärende, 87/88:253; - skyldighet att meddela beslut
i anhängiggjort ärende 87/88:254; - fråga om till vilken adress en skriftlig
begäran om upplysningar bör ställas, 87/88:254; - se även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av fordon, 78/79:60, 79/80:127; - avställning av fordon,

83/84:370.

Fotograferingsförbud, se Skyddslagen.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77:114;-förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126, 83/84:67, 85/86:118; - mer än en konfrontation
mellan samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83:42.

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande, 78/
79:61, 81/82:48; - se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

%

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning i
vissa fall, 77/78:410; - fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i ärenden

hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan och om
upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i 150 §
byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av besvärstid
vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79:386; - fråga om hälsovårdsnämnd,
 som meddelat föreläggande rörande anskaffning av sopkärl, får
meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan besvär över det
första prövats, 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge tillstånd till inköp
enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/80:331; - information
om tid för fullföljd av talan mot dom 81/82:45; - socialförvaltnings åtgärder
med inkomna handlingar som har innefattat besvär, 81/82; 169; - kritik mot
länsstyrelse för att den inte har berett klaganden tillfälle att utveckla
grunderna för sin talan i ett besvärsärende, 82/83:439; - besvärshänvisning
ej lämnad när utskrivningsnämnd meddelat villkor, 83/84:207; - fullföljd
av talan mot beslut att avvisa vadeanmälan, 84/85:21; - felaktig behandling
av fullföljdsfrågor vid tingsrätt, 86/87:64; - kritik mot en länsarbetsnämnd
för felaktig tillämpning av arbetsmarknadskungörelsens besvärsbestämmelser,
 86/87:294; - se även Barnavård, Dom, Fordon, Handläggning,
Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fångförhör, se Militär övning.

Fängsel, användning av, 79/80:94, 129; - se även Häktad, Kriminalvård.

Förhandsgranskning, se Skyddslagen.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529; -person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81:126; - genomförande av förhör med anledning av anmälan mot
polisman, 87/88:84;-se även Anhållande, Bandspelare, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förlikning, se Protokoll.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78:162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105;-iakttagelser och
uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20,
85/86:68, 86/87:38; - tingsrätt bör inte utan närmare prövning till
förmyndare eller god man förordna person som redan innehar ett större
antal sådana uppdrag, 82/83:31; - se även Barnavård, Överförmyndare.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst, rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

Förseningsavgift, se Sanktionsavgifter.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Försäljning, försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier,
83/84:365.

Förtal, ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal, 85/86:19; - utlämnande från
UD av material om journalist till dennes arbetsgivare, 87/88:272.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258; - handläggning
av ärende, 84/85:243; - se även Allmänna handlingar.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
 79/80:58; - kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; - omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning av
förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; - handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
 81/82:65;-tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105, 86/87:101;
- hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m. m.,
82/83:54; - beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning,
82/83:104; - skälig misstanke om brott mot ledamot av bolagsstyrelse,
85/86:154; - underlåtenhet att anordna vittneskonfrontation, 85/86:155; -utlämnande av schweiziskt förundersökningsmaterial till svensk skattemyndighet
m. m., 87/88:80; - se även Allmänna handlingar, Anhållande,
Arrest, Bandspelare, Beslag, Brottmål, Delgivning, Fotokonfrontation,
Förhör, Gripande, Husrannsakan, Personlig integritet, Polismyndighet,
Taxeringskontroll, Tryckfrihet, Tvångsmedel, Vårdslös myndighetsutövning,

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i 7 §,
80/81:446; - tillämpning av 7 §, 83/84:381; - vägledningsplikt enligt 8 § i
massärenden hos intagningsnämnd, 78/79:397; - i besvärsärende hos
länsbostadsnämnd, 78/79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets
alkoholbyrå, 79/80:331; - tillämpningen av 17 § i ärende om återanställning
hos hovrätt, 80/81:455; - självrättelse enligt 19 § av beslut i
tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - fråga om förvaltningslagen är
tillämplig i ärende om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas
genom kommunalbesvär, 80/81:451; - underlåtenhet att tillämpa förvaltningslagens
bestämmelser vid behandling av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning,
 83/84:350; - uttalanden angående motivering i efterhand
av beslut rörande ansökningar om konstnärsbidrag, 85/86:405; - tillämpningen
av förvaltningslagen i ärende hos kronofogdemyndighet i ärende
om statlig lönegaranti vid konkurs, 86/87:257; - uttalanden angående
tillämpningen av förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering,
86/87:317; - uttalanden angående tillämpningen av förvaltningslagens
jävsbestämmelser, 86/87:321; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknaden,
 Barnavård, Byggnadslov, Fordon, Fullföljd av talan, Jäv, Kriminalvård,
 Motivering av beslut, Myndighetsutövning mot enskild, Skolan,
Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Värnpliktig.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298; -handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt,
81/82:241; - kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse av
dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82:318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; - dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om

omedelbart omhändertagande enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål enligt
den lagen, 83/84:407; - muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 83/84:419; -domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats under sessionsfri dag,
83/84:420; - handläggning i länsrätt av mål om beredande av vård enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), 86/87:338; - se
även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

Förvandlingsstraff, se Straffverkställighet.

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80:167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar som har vägrats använda telefon på
ett häkte, 82/83:149; - fråga om tillräcklig grund förelegat för tagande i
förvar enligt 50 § utlänningslagen, 85/86:142; - polismyndighets handläggning
av fråga om tagande i förvar i visst utlänningsärende, 87/88:103; - se
även Betalningssäkring, Sjukvård.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78:110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80:106; - interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83:29; - handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken, 82/83:30; - fråga om utredning i ärende
angående förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken,
84/85:83; - fråga huruvida godmansförordnande enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
inverkar på huvudmannens rättsliga handlingsförmåga. Tillika
fråga om jäv för god man, 84/85:85; - se även Allmänna handlingar,
Förmyndare, Redovisning, Överförmyndare.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79:56; - av ungdomar och behandlingen
av dem samt anmälan om gripande till åklagare nattetid, 85/86:100; - se
även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”, 76/77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av vissa
föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar, 79/
80:507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Handelsbolag, se Handelsregistret, Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar
m. m.).

Handelsregistret, handläggning av anmälan om bl. a. bolagsmans utträde ur
handelsbolag, 86/87:331.

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisor i ekonomisk förening, 77/78:389; -dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över
tidsbegränsat byggnadslov, 78/79:390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80:328; -länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå av visst
tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; - statlig myndighet har remitterat utredningar till kommun för
yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen, ej kommunfullmäktige.
 Fråga om riktigheten härav, 76/77:265; - fråga om tjänstemans
skyldighet att mottaga och utkvittera skrivelser ställda till honom under
myndighetens adress, 77/78:412; - bevakning av bortavarande tjänstemans
post, 78/79:222; - öppnande av post ställd till namngiven tjänsteman,
82/83:248; - brister i skolstyrelses posthämtnings- och sorteringsrutiner,
80/81:446; - myndighets skyldighet att besvara brev, 80/81:455; - byggnadsnämnd
är skyldig att behandla begäran från fastighetsägare om
ingripande mot byggnadsåtgärder på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning
av ärende rörande tillämpningen av lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m., 80/81:469; - kommunal fritidsnämnd
har anordnat filmförevisning för minderåriga i strid mot bestämmelserna
i ”biografförordningen” (1959:348). Kritik häremot, 80/81:496;
-socialhjälpsärende har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts,
vilket medfört att slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; -skolkontors handläggning av begäran från försäkringskassa om s. k.
förstadagsintyg, 82/83:382; - handläggningsordning och nämnders sammansättning
vid besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan,
83/84:404; - när har en handling kommit in till en myndighet?, 85/86:421; —
olika förfarandefrågor i samband med ett beslut att ändra sammansättningen
av en betygsnämnd för bedömning av en doktorsavhandling,
85/86:383; - underrättelse till sökande eller klagande om att framställning
kommit in till myndighet, 86/87:330; - se även Arbetsmarknaden,
Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Barnavård, Bidragsförskott, Bostadsbidrag,
 Byggnadslov, Disciplinansvar, Disciplinmål, Domstolsärende,
 Ersättning, Ersättningsmål, Flyttningsanmälan, Fordon, Förtroendenämnd,
 Förvaltningsprocess, God man, Häktningsförhandling, Inskrivningsmyndighet,
 JO, Körkort, Offentligt biträde, Personalkontroll, Rättshjälp,
 Service, Socialtjänstlagen, Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Tjänstetillsättning,
 Tystnadsplikt, Upphandling, Utlänning, Valuta, Vapenvägrare,
Vårdslös myndighetsutövning, Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl. a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse

tillställas tredje man, 79/80:388; - handräckning utan täckning i exekutionsurkund,
 82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82:172; - handräckning på
kriminal vårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m.m., 81/82:125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person, 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat stöldgods
i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat, 77/78:129; - felbedömningar
av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande av pass,
79/80:48; - polismans köp av föremål som påträffats under husrannsakan,
81/82:99; - hos konkursförvaltare, 82/83:39; - beslag eller ”fortsatt
husrannsakan”, 82/83:42; - i advokats bostad för eftersökande av efterlyst
person grundad på anonymt tips, 85/86:123; - tillräcklig grund för
husrannsakan enligt 20 § polislagen?, 85/86:149;-tolkningen av uttrycket
husrannsakan ”hos den misstänkte”, 85/86:154; - fråga om disciplinansvar
för åklagare (husrannsakan och hämtning till förhör i kopplerimål),
86/87:77; - disciplinansvar för polisman (husrannsakan i misshandelsmål),
86/87:85; - se även Provokation, Taxeringskontroll, Tvångsmedel, Utlänning,
 Visitering, Vårdslös myndighetsutövning.

Huvudförhandling, se Bevisning, Domstolsförhandlingar, Rättegångsbalken.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara,
78/79:40; - tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80:137; - förvaring av häktad som
undergått rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; - vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81:261; - prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; - häktad i ett mål har felaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82:18; - spännbältesläggning, behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83:147; - häktads anonymitetsskydd,
83/84:132; - offentlig försvarares tillträde till allmänt häkte på kvällstid,
83/84:134; - framställning till regeringen angående underrättelse till häkte
(motsvarande) om frigivningsbeslut, 86/87:89; - för besök hos anhållen
eller häktad som inte föranleds av brottsutredningen fordras i allmänhet
samtycke på förhand av den intagne. Fråga om beslutsbefogenheterna,
86/87:96; - avlyssning av telefonsamtal med offentlig försvarare, 87/
88:109; - se även Anhållan, Kriminalvård.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm 79/80:170; - osmidig
tillämpning av behandlingslagen i fråga om förvarstagen utlänning,
86/87:122; - ordningen med tidsbeställning avseende besök hos och
telefonsamtal med intagna på allmänna häktet i Stockholm, 87/88:111; - se
även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, kollusionsfara med avseende endast på annans brottslighet,
förfarandet vid förlängning av åtalsfrist, 86/87:24; - se även Förundersökning,
 Tvångsmedel.

Häktningsförhandling, handläggningen vid häktningsförhandling i mål om
våldförande m. m., 83/84:19.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - hälsovårdsnämnds skyldighet att
i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd lägenhet,
82/83:442; - se även Djur, Fullföljd av talan, Miljöskydd, Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48; -värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring trots
anmält laga förfall, 80/81:168; - se även Arrest, Förundersökning,
Husrannsakan, Journal, Polismyndighet, Tvångsmedel, Vårdslös myndighetsutövning.

Identitetskontroll, se Pass, Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
 82/83:250. Se även Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Import, livsmedelsverkets och tullverkets handläggning av ett ärende om
införsel av kött från Brasilien, 87/88:265.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat den
skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/77:220; -upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning av skatt
tidigare beviljats, 81/82:348;-indrivning av skatter m. m. trotsa» uppskov
lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indrivning av skatt hos
delägare i handelsbolag, 82/83:366; - oberättigade skattekrav och ADBrutiner
m. m., 83/84:265; - indrivning i Sverige av underhållsbidrag, som
ådömts i Norge. Fråga om preskriptionsinvändning skall bedömas enligt
svensk eller norsk rätt och om rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; -anmaning att betala skatteskuld vid äventyr av konkurs i stället för
förrättning, 87/88:236; - se även Konkurs, Revision, Säkerhet för skattefordringar,
 Uppbörd (Indrivning av skatt).

Information, se Fullföljd av talan, Pension, Service, Skolan, Tingsrättslagman.
 Tryckfrihet, Tull.

Informationsutbyte, mellan myndigheter, 87/88:223.

Informationsfrihet, se Kriminalvård.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; - dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/79:233,
82/83:375; - redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom
införsel har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner,
79/80:399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga gäldenärs
grannar om dennes personliga förhållanden, 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/78:415; -fråga om inhibition av slutbevis sedan dom meddelats efter sökt återvinning,
 84/85:78; - kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande
i kommunalbesvärsmål, 86/87:297; - se även Allmän försäkring,
Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77:292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren,
 81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap. 20 §
jordabalken, 82/83:29, 84/85:21; - vilandeförklaring av ansökan om
inteckning i avsaknad av samtycke av f. d. make, 83/84:32; - dröjsmål med
rättelse av inskrivning, 86/87:65; - se även Tingsnotarie.

Insulin, se Berusad.

Inteckning, se Inskrivningsmyndighet, Myndighetsmissbruk.

Integritet, se Personlig integritet.

Interimistiskt beslut, fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende
enligt 64 § lagen om handel med drycker, 83/84:375; - se även Allmän
försäkring, Vårdnad om barn.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdsverkets tilllämpning
av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497; - se
även Rättelse.

JO, tillsynskompetens m.m. 76/77:205, 76/77:263 (taxering), 77/78:242,
78/79:193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221, 83/84:220, 84/
85:259, 85/86:310, 86/87:188, 87/88:180; - omfattningen av JO:s prövning
av riktigheten i sak av beslut i disciplinärende, 78/79:370; - utrymmet för
JO:s ingripande i arbetstvist inom den offentliga sektorn, 78/79:377; - JO:s
prövning av kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - begäran om disciplinåtgärd mot kommunal befattningshavare
när kommunen redan upptagit och sedermera avgjort eget ärende om
disciplinåtgärd, 79/80:456; - vissa klagomål har överlämnats till förtroendenämnderna
i landstingen, 81/82:258; - byggnadsnämnds handläggning
av remiss från JO, 83/84:404; - uttalande om begränsningar i JO:s tillsyn
över domstolar 87/88:19; - om myndigheters skyldighet att lämna uppgifter
till JO, 87/88:111.

Journal, skyldighet för läkare att i journal anteckna omständigheter som
ligger till grund för hämtningsbeslut, 84/85:226; - förvaring av journal på
sjukhus, 85/86:336; - förvaring av patientjournal på barnavårdscentral,
85/86:339; - tidsintervall beträffande journalanteckning, 87/88:174; - se
även Läkare.

Journalist, se Tingsrättslagman.

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m. m.).

Jäv, i tjänstetillsättningsärenden, 79/80:320,83/84:326; - sakkunnig i ärende
hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254; - jäv vid taxeringsrevision,
 82/83:250, 85/86:365; - fråga om jäv enligt förvaltningslagen i
kriminalvårdsärende, 82/83:119; - handläggning av jävsinvändning mot
taxeringsintendent, 83/84:317; - fråga om jäv för tjänsteman hos lantbruksnämnd,
 83/84:392; - fråga om jäv för ledamöter i styrelsen för en
länsstyrelse, 83/84:396; - jäv för ordförande i utskrivningsnämnd, 83/
84:203; - fråga om jäv för domare, 84/85:21; - jäv för ledamot i skolstyrelse
vid avgivande av yttrande i kommunalbesvärsmål, 84/85:348 ; - fråga om
jäv för en universitetslektor som fungerat som tentator åt en studerande
efter det att lektorn meddelat studeranden privatundervisning, 85/86:397;
- jäv för ledamot i rennäringsdelegationen vid en lantbruksnämnd,
85/86:420; - en ledamot av en statlig nämnd bör lämna sammanträdeslokalen
vid behandling av ärenden där ledamoten anser sig själv jävig,
87/88:255; - fråga om jäv för stadsarkitekt, 87/88:256; - se även Allmän
försäkring, Barnavård, Ersättningsmål, Förvaltningslagen, God man,
Handläggning, Polismyndighet, Rättegångsbalken, Tjänstefel. Jfr Taxeringsnämnd
(Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m.m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kassettbandspelare, se Kriminalvård.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78:347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kollusionsfara, se Häktad, Häktning.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts genom
kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter på
vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med kommunalbesvärsprocessens
särdrag betr. principerna för processledning, 81/82:393; —
kommunal myndighet har inte åtlytt inhibitionsförordnande i kommunalbesvärsmål,
 86/87:297; - se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommunen att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats

hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till avgående
studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande inventarier
i skolbyggnader, 78/79:336; - uttalanden angående kommuners möjligheter
att civilrättsligt disponera över mark som utgör allmän plats och
angående förutsättningarna för att i visst fall avvisa försäljare från en
tilldelad plats på ett salutorg, 85/86:402.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning, Inhibition.

Kommunal taxeringsrevisor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370; - i
ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81:451; - i arbetsskadeärende,
 81/82:271; - i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323; - med
tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; - i ärenden angående persons
lämplighet som biträde enligt rättshjälpslagen, 85/86:19; - i mål om
beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU), 86/87:338; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknaden,
Barnavård, Byggnadslov, Folkbokföring, Förvaltningslagen, Interimistiskt
beslut, Kriminalvård, Pensiongrundande inkomst, Renskötsel,
Svarsfrist, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet), Taxeringsprocess,
Upphandling, Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurrensbegränsning, se Yttrandefrihet.

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
 anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före edsavläggelsen,
 79/80:107; - utdelning i konkurs för skatter, när lokal skattemyndighet
meddelat anstånd med betalning av dem, 83/84:321; - kronofogdemyndighets
handläggning av ärende om statlig lönegaranti vid
konkurs 86/87:258; - fortlöpande betalningsanmaningar enligt 4 § konkurslagen
vid indrivning av skatter, 86/87:268; - se även Delgivning,
Rättegångsbalken, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advotkatbyrå.

Konsumentkreditlagen, återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82:359; - materiella invändningar mot handräckning, 82/

83:375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kreditupplysning, rättelserutiner beträffande oberättigade skattekrav, 83/
84:265; - försäljning av uppgifter ur kronofogdemyndigheternas register
till kreditupplysningsföretag, 87/88:239.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77:125, 82/
83:143; - dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122; - klagomål från

fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78:165; - beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; - förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/83:110,
83/84:108; - avvikande under bevakad permission från anstalt, 77/78:182;
-brister vid planering av beledsagad permission, 83/84:108;-permission i
samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter, 78/79:108; -förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/81:233; - uttalande om viss
kvalifikationstid för permission, 78/79:122; - transportpermission, 79/
80:209; - permission och anstaltsplacering, 80/81:225; - kritik mot
beviljande av frigång, 79/80:198; - förutsättningar för beviljande av
frigång. Även fråga om en intagen kan tillåtas att under en permission bege
sig till ett annat land, 85/86:163; - förutsättningar för beviljande av särskild
permission, 85/86:168; - en intagen har avvikit under en bevakad
permission. Fråga bl. a. om handläggningen av permissionsärendet varit
tillräckligt omsorgsfull, 85/86:170; - formerna för bevakning när intagen
besöker advokat, 83/84:133; - bevakning vid besök hos intagen i häkte,
84/85:147; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129,
77/78:194; - en intagen som begär telefonsamtal med advokat är inte
skyldig att upplysa om anledningen härtill, 85/86:186; - intagens telefonsamtal
med kriminalvårdsstyrelsen m. fl., 81/82:112; - kostnad för telefonsamtal
till JO, 78/79:126; - intagens rätt att mot stadgad avgift få kopior av
beslut, 83/84:136; - intagens rätt till samtal med styresman eller annan
tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/78:194, 79/
80:211; - intagens anonymitetsskydd. Även fråga om användning av s. k.
sekretessbevis, 85/86:177; - avbrytande av besök hos intagen, 78/79:125; —
avvisande av besökande, 77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning vid
kriminal vårdsanstalt, 76/77:131, 77/78:191, 78/79:120, 80/81:255, 81/
82:111, 82/83:140; - brevgranskning på allmänt häkte, 84/85:137; -tillämpningen av bestämmelserna om disciplinärbestraffning av intagen,
76/77:134; - fråga om disciplinär bestraffning av intagen för försenad
återkomst efter permission, 78/79:121; - fråga om polisanmälan från
kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/78:195; - intagna har
disciplinärt bestraffats för gärning som polisanmälts, 81/82:105; - i beslut
om disciplinär bestraffning har tagits in även beslut om att den intagne inte
skulle få delta i fritidsverksamhet utom anstalten, 82/83:142; - kollektivbestraffning,
 81/82:109;-bristfällig utredning i disciplinärende, 81/82:115; —
handläggning av disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt, 83/84:131; -kritik mot handläggningen av ett disciplinärende. Den intagne har ej fått
veta namnen på dem som rapporterat honom för misskötsamhet, 85/
86:187; - motivering av beslut, 84/85:145; - intagens rätt att få del av
analysresultat vid urinprovskontroll, 84/85:146; - utformningen av beslut
om disciplinär bestraffning, 83/84:131; - besvärshänvisning i disciplinärende
på kriminalvårdsanstalt, 76/77:138; -”missnöjesförklaring”, 77/78:191;
- behandlingen av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115; -enrumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80:200; - utredning i
ärende om enrumsplacering, 81/82:110; - placering av intagen i avskildhet
(23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning, 79/80:205; -enrumsplacering enligt 50 § kriminalvårdslagen, 78/79:124, 79/80:205,
80/81:253; - placering i s. k. hårdisoleringscell utan normalutrustning,
80/81:255; - åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan intagna,
82/83:145; - en intagen har under promenad på anstaltens rastgård varit
belagd med handfängsel, 85/86:188; - användning av fängsel vid transport
till sjukhus, 85/86:189; - klädsel under transport, 81/82:114; - intagens
klädsel vid transport till sjukhus, 85/86:190; - placering av intagen på häkte
i avvaktan på beslut om ny anstaltsplacering, 81/82:115; -fråga om intagen

som överförts till sjukhus får vistas i hemmet nattetid, 78/79:122; -kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt namn, 79/80:211; -kränkande yttrande om intagen, 82/83:146; - läkare ej tillfrågad om
antialkoholbehandling av intagen före permission, 80/81:257; - sjukvårdare
har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257; - dröjsmål med att
besvara framställningar från intagen, 80/81:258; - dröjsmål med att
vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; - otillräckligt ingripande
mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent och övervakningsnämnd,
 80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet utom anstalt vid
sjukskrivning, 80/81:250; - otillräckliga åtgärder med anledning av
anmälan om tillgreppsbrott i tjänsten, 83/84:118; - placering av personer
med narkotikaproblem för vård i enskilt hem, 84/85:139; - transport för
inställelse vid domstol av intagen som kallats till förhandling i dispositivt
tvistemål, 84/85:148; - fråga om tillvägagångssättet vid utredning rörande
narkotika som påträffats inom kriminalvårdsanstalt, 85/86:180; - handläggningen
hos kriminalvårdsstyrelsen av ärenden om ifrågasatt disciplinansvar
för kriminalvårdens befattningshavare, 85/86:183; - informationsfrihet
för intagna (innehav av vissa tidskrifter respektive kassettbandspelare),
 86/87:124; - fråga om rätt för intagen i kriminalvårdsanstalt att inneha
domar och förundersökningsprotokoll m.m., 87/88:114; - styresmans
förbud för intagna att sig emellan göra betalningar med posten ej
rättsenligt, 86/87:128; - alltför långvarig förvaring i häkte av omplacerad
intagen, 86/87:131; - omhändertagande och förtecknande av egendom
som skall förvaras av anstalt för intagen, 86/87:133; - fråga om det riktiga i
att personal vid kriminalvårdsanstalt underrättar kronofogdemyndighet
om intagens tillgångar, 87/88:117; - skyddskonsulents kontroll av klients
lägenhet, 87/88:122; - se även Allmänna handlingar, Anhållen, Delegation,
 Förundersökning, Handräckning, Häktad, Jäv, Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Straffverkställighet, Studiemedel, Utmätning, Visitering,
 Översättning.

Kroppsvisitation, kroppsbesiktning, gränsdragningen, mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; - kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare, 82/83:57; - kroppsbesiktning av patienter
vid narkomanvårdsenheter och av intagna vid frivårdens behandlingscentral,
 84/85:227; - fråga om officers rätt att ta fingeravtryck av värnpliktiga.
Även fråga om felaktig förhörsmetod, 87/88:134; - fråga om disciplinansvar
vid felaktig tullkontroll, 87/88:243;-se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78:347; - se även Förtal,
Kriminalvård, Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortavarande eller okänd arvinge,
78/79:54; - omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83:375; - tid för kungörelse om
exekutiv auktion på lös egendom, 85/86:367.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning, Verkställighet.

Kvittning, se Allmän försäkring, Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande s. k.
villkorat körkort, 77/78:392;-trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en vecka före
omprövningen, 76/77:286; - omfattningen av social centralnämnds uppgiftsskyldighet
i samband med personutredning i körkortsärenden, 79/
80:259; - socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83:193; - avgift vid förnyelse av körkort, 83/84:362; - handläggningen
av ansökningar om körkortstillstånd som inkommer före utgången av
löpande spärrtid och innan de enligt vissa bestämmelser tidigast får prövas,
84/85:400; - se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration).

Laga kraft, dröjsmål med utfärdande av lagakraftbevis, 84/85:76; - fråga
angående behov av bevis om att ett beslut av kommunfullmäktige vunnit
laga kraft, 85/86:65; - se även Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet,
82/83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål, 76/77:108,78/79:38, 80/81:42,
80/81:115, 81/82:51, 86/87:72; - överlämnande av ansökan om lagsökning
från en tingsrätt till en annan, 87/88:32.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens, se Byggnadslov, Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss,
78/79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av
oregistrerade läkemedel, 78/79:182; - förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271; - disciplinär åtgärd mot läkare som
brustit i sin skyldighet att visa patient omsorg och respekt, 83/84:198; -åtgärder mot läkare som missbrukar sin förskrivningsrätt, 86/87:159; -disciplinär åtgärd mot underläkare och bitr. överläkare för underlåtenhet
att föra resp. tillse att journal fördes, 86/87:172.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, offentlig arbetsgivares möjlighet att beordra anställd att
genomgå läkarundersökning, 85/86:289; - se även Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Läkemedelsmissbruk, se Allmänna handlingar (Övriga frågor), Läkare.

Lönegaranti, se Konkurs.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377; - se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237; - meddelarskydd och pressmeddelande, 83/84:251; - sjukvårdspersonals
rätt att meddela sig med massmedierna, 83/84:239; - tjänstemans
rätt att lämna ut kommunal nämnds protokoll och uppgifter ur
protokollen innan protokollen expedierats, 85/86:348; - meddelarfriheten
i de allmänna försäkringskassornas verksamhet, 86/87:218.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren,
76/77:280; - underlåtenhet att granska televerkets redovisning av mervärdeskatt,
 85/86:361; - se även Taxeringskon troll, Uppbörd (Anstånd med
inbetalning av skatt).

Militära rättsvårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80:169; - se även
Disciplinmål.

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning
pågick, 79/80:143;- militär medverkan i civil verksamhet, 82/83:156; - åtal
mot major för tjänstefel för åsidosättande av säkerhetsföreskrifter vid
skjutövning, 85/86:192; - uttalanden angående vissa övningar i fångförhörstjänst
som hållits inom försvaret m. m., 85/86:197; - uttalanden i
samband med inspektioner av militära förband, 86/87:135; - se även
Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Militärt straffregister, anteckningar i militärt straffregister, 83/84:144.

Miljöskydd, länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328; - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden för
miljöskydd, 79/80:497; - fråga om tillsynsmyndighets skyldighet att göra
åtalsanmälan vid misstanke om brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga
varor, 85/86:410; - se även Filmupptagning.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77:117, och mot fänrik,
82/83:151, för missbruk av förmanskap.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138; - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82:118.

Misshandel, se Polismyndighet.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd i
avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; - bristfällig motivering av beslut i
arbetsskadeärende, 81/82:276; - britsfällig motivering av beslut i rätts -

hjälpsärende, 85/86:19; - beslut om avslag på ansökan om statligt
utgivningsstöd, 82/83:378; - underlåten motivering i avslagsbeslut angående
befrielse från skolgång, 82/83:379; - beslutsmotivering i arbetsskadeärende,
 dels i det ursprungliga beslutet, dels i beslut efter omprövning,
84/85:253; - uttalanden angående motivering i efterhand av beslut rörande
ansökningar om konstnärsbidrag, 85/86:405; - se även Allmän försäkring,
Ersättningsmål, Kriminalvård, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet),
Vapenfri tjänst, Värnpliktig.

Mullvaden se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162, 83/84:146; - åtal mot föreståndare
vid servicehus, 84/85:172, 85/86:247.

Myndighetsmissbruk, åtal mot lagman för myndighetsmissbruk och vårdslös
myndighetsutövning i samband med handläggning av dispositivt tvistemål.
Därjämte allvarlig kritik mot handläggningen i ytterligare avseenden,
84/85:21; - åtal mot polisman för myndighetsmissbruk (beslag av filmrulle),
 84/85:93; - ansvar ifrågasatt mot lagman för förtal och myndighetsmissbruk
samt mot rättshjälpsnämnds ledamöter för vårdslös myndighetsutövning
i samband med handläggning av frågor om viss persons lämplighet
som biträde enligt rättshjälpslagen. Därjämte kritik mot handläggningen
i ytterligare avseenden, 85/86:19; - uttalanden om möjligheterna
att väcka åtal för myndighetsmissbruk i taxeringsärende, 86/87:242; - se
Vårdslös myndighetsutövning.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80:334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
 79/80:514; - avgränsningen av begreppet, se Åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83:250.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; -underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn, handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116; - rättelse av
beslut i namnärende, 87/88:253.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, beträffande tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433; - beträffande
beslut om disciplinpåföljd, 84/85:239; - beträffande betygsnämnds bedömning
av en doktorsavhandling, 85/86:383.

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet,
 77/78:106.

Nämndeman, se Dom.

304

Näringsförbud, se Annonsering i pressen.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77:19; - se även Dom, Kriminalvård.

Obduktion, förutsättningarna att obducera mot anhörigs vilja, 83/84:202.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81:57.

Offentlighet, se Rättegångsbalken.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79:175;-handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Offentligt sammanträde, se Filmupptagning.

Ofredande, ansvar ifrågasatt mot lagman, 86/87:19.

Olovligt byggande, fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning
att avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd enligt
lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 83/
84:336; - frågor om tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m., 84/85:358.

Olämpligt skrivsätt, se Dom, Poststadgan.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
 81/82:234; - se även tingsrättslagman.

Ombud, rätt för sjukhus att avvisa patientombud, 83/84:194; - se även
Arbetsmarknaden, Delgivning.

Omplacering, av mentalskötare som riktar klagomål mot förhållanden vid
sjukhuset m.m., 85/86:293.

Omprövning, se Allmän försäkring. Bostadsbidrag, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dröjsmål med utskrivning av elev
från särskola, 79/80:302; - kravet på samtycke vid inskrivning enligt 34 §
omsorgslagen, 80/81:319;-användningen av tvångsmedel inom omsorgerna,
 80/81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329; - behörighet för
vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem, 83/84:193; - fråga om rätt
för omsorgsstyrelse att uppbära patients pension, 84/85:237.

Omyndig, Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Förmyndare, Utmätning,
 Överförmyndare.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så att
anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Ordningsbot, se Polismyndighet.

Ordningsföreskrifter, se Tingsrättslagman.

20 Riksdagen 1987188.2 sami Nr 1

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138; - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disciplinär åtgärd
mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl. a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som verket
anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

Partsinsyn, se Kommunicering, Taxeringsnämnd (utredningsförfarandet)

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
 uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/78:396; -fråga om identitetskontroll vid utfärdande av pass, 85/86:161; - se även
Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464; - se även
Allmän försäkring.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalkontroll, kritik mot rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren för
handläggningen av ett ärende om personalkontroll, 84/85:150.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/79:474; -besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas sammanlevandeförhållanden,
 79/80:489; - kritik mot kommunala organ för att en
urinprovstagning på skolelever i syfte att klarlägga förekomsten av
cannabismissbruk genomförts utan att eleverna upplysts om förutsättningarna
för undersökningen, 84/85:343; - uttalanden angående förutsättningarna
för att skolmyndigheter skall kunna genomföra alkoholtest på
skolelever, 87/88:263; - se även Annonsering i pressen, Införsel, Nykterhetsvård,
 Opartiskhet, Skolan, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Personnummer, se Taxeringsnämnd (Övrigt), Utsökningsmål.

Personregister, frågor om förutsättningarna för att en myndighet skall få föra
ett personregister som inte kräver tillstånd enligt datalagen samt för att
sekretess skall gälla för ett sådant register, 84/85:402; - innehållet i
personregister hos socialnämnd, 84/85:276; - se även Allmän försäkring.

Polisanmälan, se Arbetsmarknaden, Barnavård, Kriminalvård, Polismyndighet.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/77:104;

- frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått sitta på
golvet, 76/77:116, 79/80:98; - klagomål mot polis angående förfarande vid
dödsfall, 76/77:110; - dödsfall i polisarrest, 77/78:134, 85/86:126; -utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/82:77;

- hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid hastighetskontroll,
 80/81:130;-polismäns agerande vid föreläggande av ordningsbot
och rapportering angående hastighetsöverträdelse, 86/87:109; - landning
med polishelikopter på parkeringsplats i bebyggt område, 77/78:106; -handhavande av ärende angående förpassning för verkställighet av
fängelsestaff, 77/78:106; - handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115,
132, 83/84:83; - ingripande mot bussförare efter anonym anmälan om
misstänkt onykterhet, 77/78:131; - polisrazzia har företagits i fel lokal,
77/78:131; - utlåning av s. k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; -utredning i anledning av ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137;

- anteckningar om medicin till den som är omhändertagen av polisen,
77/78:137; - mindre tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet,
 76/77:113; - medtagande av person till polisstation för identitetskontroll,
 80/81:121; - anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; -polismans skyldighet att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att
polisman inte legitimerat sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att
uppge namn på polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i
tjänst skall kunna styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan
från omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar,
78/79:66; - försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; -efterlysning av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; - obehörig inblandning i
ärende som handläggs av annan polisman, 78/79:77; - åtgärder för
fastställande av underårigs ålder, 79/80:94; - förhör med polismän och
anordnande av konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild,
79/80:121; - kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; - tjänstefri
polismans möjlighet att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet,
79/80:131; - bristfällig bevakning av utredning som remitterats till annan
polismyndighet, 79/80:118; - fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri,
biträde med vräkning m. m.), 80/81:68; - felaktig hämtning av yngling till
förhör. Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat
deposition av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande
hund, 80/81:104; - jäv för polisman, 80/81:118, 84/85:116; - onödiga
motsättningar mellan förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka,
och polisen som utrett olyckan, 80/81:122; - synpunkter på polisingripande
mot två minderåriga flickor, 80/81:131; - polisman har erhållit rabatt i
kiosk, 80/81:133; - åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; -ifrågasatt dröjsmål med avspärrningar i samband med att Almöbron
raserades, 81/82:68; - underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik,
81/82:91; - polisens biträde med transport, 81/82:95; - polisens åtgärder
vid handräckning enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl har lämnat
polisstationen under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; - kroppsvisitation
m. m. i samband med kontroll av bilförare 82/83:57;-polismans åtgärd för
att stoppa motorcyklist och vakthavande befäls ansvar för ledningen av
förföljande och efterföljande, 82/83:64; - oriktigt omhändertagande av
bil, 82/83:71; - utfärdande av riktlinjer för beviljande av tillstånd till

torgmöten, 82/83:95; - förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort
av disciplinära skäl, 82/83:100; - rättelse av felaktiga parkeringsanmärkningar,
 82/83:107; - polismäns användande av skjutvapen vid gripande,
82/83:107; - polismän har tagit fram sina tjänstevapen dels i samband med
personell husrannsakan, dels vid ingripande mot en för olovlig körning och
rattfylleri misstänkt person, 83/84:97; - bristande organisation vid efterspaning
av försvunnet barn, 83/84:79; - handläggning hos polisen av
ärende rörande försvunnen person, 84/85:132; - fråga i ärende angående
påstådd misshandel från polismans sida om vakthavande befäls ansvar för
övervakning i samband med awisitering och insättande i arrest av
omhändertagen person, 83/84:95; - polismäns åtgärder till förhindrande
av fortsatt olovlig körning, 83/84:99; - polisens biträde åt enskild vid
avhämtande av tillhörigheter i föräldrahemmet, 83/84:101; - sjukhuspersonal
biträdd av polis vid tvångsmedicinering i bostad, 83/84:190; -utländsk polismans deltagande i polisutredning här i landet, 84/85:131; -vissa händelser 1983 inom Kalix polisdistrikt (handläggning av förundersökningar
om vapen- och jaktbrott, övergrepp i rättssak och falsk
tillvitelse, omhändertagande av polismans tjänstevapen m. m.), 84/85:98;

- sedan rymning skett från kriminalvårdsanstalt har polisen spärrat ett
fordon som hade viss anknytning till rymlingen men som inte tillhörde
denne, 85/86:157; - polisens handläggning av en anmälan om sexualbrott
m. m. som begåtts utomlands, 86/87:106; - genomförande av förhör med
anledning av anmälan mot polisman och om skyldighet att uppta en sådan
anmälan, 87/88:84; - polisens utlämnande av uppgifter till kronofogdemyndighet
i visst fall (kontroll enligt lagen om pantlånerörelse), 87/88:93;

- förföljande med icke polismålad polisbil, 87/88:101; - se även Allmän
sammankomst, Anhållen, Arbetskonflikt, Arrest, Barnavård, Belöning,
Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer, Djur, Efterlysning, Fordon,
 Fotokonfrontation, Fotokopiering, Frihetsberövad, Frihetsberövande,
 Förhör, Förundersökning, Förvar, Förvisning, Gripande, Husrannsakan,
 Häktad, Pass, Provokation, Rättsmedicinsk undersökning, Skyddslagen,
 Socialtjänst (LVM), Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse,
Utlänning, Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

Poststadgan, kritik mot tjänsteman i postverket för avfattningen av en
skrivelse till en av verkets kunder med anledning av dennes klagomål till
JO angående tillämpningen av poststadgan i visst fall, 84/85:396.

Postöppning, se allmänna handlingar (fråga om utlämnande av allmän
handling).

Prejudikat, 80/81:496.

Preskription, se Indrivning.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Protokoll, protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning, 83/84:39; —
bristfällig protokollföring i tvistemål, 84/85:21; - förfarandet med minnesanteckningar,
 85/86:87; - anteckning av skiljaktig mening i protokoll hos
högskolestyrelse, 84/85:346; - se även Bandspelare.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101; - fråga
om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Prövningsram, beträffande hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 84/
85:233.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/77:156;
- kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - försöksutskrivning av
avviken patient 82/83:198; - rätt för läkare att översända fotokopia av
patients brev till polismyndighet, 80/81:337; - granskning av brev till
patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:332; - intagning på sjukhus
med stöd av LSPV. Principen för joumalföring, 80/81:334; - intagning på
sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196; - fråga om försöksutskrivning
består när LSPV-patient frivilligt återvänder till sjukhus,
83/84:200; - skyldighet anteckna intagningsbeslut i journal, 83/84:197; -sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinerat patient i dennes
bostad oaktat patienten motsatt sig detta, 83/84:190; - kroppsvisitering av
kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:343; - dokumentation
av beslut och ansvar för beslut enligt LSPV, 84/85:222; - delegation av
överläkares beslutanderätt enligt 20 § LSPV, 84/85:224; - utskrivningsnämndernas
verksamhet, 80/81:340, 81/82:256; - påföljdssystemet för
personlighetsstörda lagöverträdare, 84/85:218; - bevakning av tid för
försöksutskrivning, 84/85:223; - skyldighet för sjukhus att pröva ett dit
ingivet vårdintyg, 85/86:300; - väntetider vid de rättspsykiatriska klinikerna
m.m., 85/86:280, 86/87:151; - utskrivningsnämnd har beslutat om
utskrivning tre dagar efter beslutsdagen, 86/87:176; - dokumentation och
prövning av vissa intagningsbeslut enligt LSPV, 86/87:178; - anmälningsskyldigheten
enligt 20 a § LSPV, 85/86:299; - se även Journal, Ombud,
Sjukvård, Utskrivningsnämnd, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även för tiden
före dennes förordnande, 81/82:239; - redovisning av försäljningsresultatet
efter exekutiv försäljning av fastighet, 86/87:267; - se även Exekutiv
auktion.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
 78/79:483; - omfattningen av myndighets skyldighet att höra
samema vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns åretruntmarker,
 79/80:514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar, 76/77:277.

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80:322.

Respitränta, JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?,
87/88:207.

Revision, kronofogdes närvaro vid revision, 87/88:226.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348; - oberättigade skattekrav och
ADB-rutiner för rättelse m. m., 83/84:265; - se även Exekutionstitel,
Indrivning, Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83:34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; - ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/81:108;
- prövning av domstolsbehörighet, 85/86:84; - part har på posten löst ut
kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset kom dock i retur till rätten
utan att vara underskrivet. Förhandlingen inställdes, 80/81:109;-tilltalad
för sent delgiven tilläggsstämning, 80/81:111;- förfarandet vid partsdelgivning,
 81/82:51; - kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; -dröjsmål med utfärdande av stämning 82/83:24; - tingsrätt har meddelat
dom utan att ha utfärdat stämning, 82/83:25; - fråga om förutsättningar för
omedelbar huvudförhandling i förenklad form, 84/85:21; - domstols
behandling av inlaga som var avfattad med blindskrift (punktskrift),
84/85:79; - fråga om ett bolag fått skäligt rådrum för inställelse vid
förhandling i konkursmål, 84/85:333; - förhandlingssekretess, 85/86:90; -utredning i frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall föredras inför
stängda dörrar, 86/87:28; - handläggning av mål om uppsägning från
anställning, dröjsmål med stämning, 86/87:31; - se även Anhållande,
Bandspelare, Beslag, Bevisning, Brottmål, Delgivning, Dom, Domsbevis,
Fullföljd av talan, Förundersökning, Husrannsakan, Häktning, Häktningsförhandling,
 Jäv, Laga kraft, Myndighetsmissbruk, Målsägande,

Offentlig försvarare, Protokoll, Rättelse, Service, Strafföreläggande,
Tvistemål, Vittne.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - av dom i
tvistemål, 81/82:46,82/83:26; - av dom i brottmål, 81/82:46,83/84:44; - av
beslut i namnärende, 87/88:253; - en länsstyrelse har av misstag tillställt
jägare beslut med längre jakttid än vad som avsetts. Länsstyrelsen har
rättat felen med hänvisning till säkerhetsskäl. Fråga om tillåtligheten av
detta, 87/88:258; - se även REX-systemet. Jfr Inskrivningsmyndighet,
Service, Självrättelse, Uppbörd (Indrivning av skatt); - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126; -anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103; -handläggningen av frågor om viss persons lämplighet som biträde enligt
rättshjälpslagen. Även fråga vilken inverkan en överträdelse av 23 §
rättshjälpslagen bör ha på bedömningen av en persons lämplighet som
rättshjälpsbiträde, 85/86:19.

Rättshjälpsnämnd, beslutsunderlag för jämkning av rättshjälpsavgift, 83/
84:35; - rättshjälpssökandes närvaro vid rättshjälpsnämnds sammanträde,
83/84:51; - se även Kommunicering, Myndighetsmissbruk, Rättshjälp.

Rättskraft, i ärende hos kronofogdemyndighet om statlig lönegaranti vid
konkurs, 86/87:258; - se även Indrivning, Utsökningsmål.

Rättslig handlingsförmåga, se God man.

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80:140.

Rättspsykiatrisk undersökning, se Psykiatrisk vård, Rättegångsbalken.

Rörelsefrihet, kontraktsanställdas hos SIDA rätt att resa till Sydafrika på sin
fritid, 87/88:271.

Röstkort, se Kriminalvård.

Sakkunniga, se Brottmål, Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Samverkansgrupper, se Utsökningsmål.

Samäganderättslagen, se Utsökningsmål.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; - delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; -

utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; - kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmän försäkring, Allmänna handlingar, Brevgranskning,
Förundersökning, Journal, Kriminalvård, Polismyndighet, Rättegångsbalken,
 Tystnadsplikt, Vårdslös myndighetsutövning.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
 81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning om skälen
i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och undertecknat
beslut, 82/83:28; - myndigheterna och deras informations- och
serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig information om
besvärstid, 82/83:338; - allmänna verkstadgans krav på öppethållande vid
statliga myndigheter, 82/83:434; - telefonservice hos myndighet, 83/
84:417; - vikten av att myndigheterna lämnar tydliga besked på förfrågningar
från allmänheten, 83/84:49; - uttalanden angående arbetsförmedlingens
möjligheter att begränsa sin service åt vissa sökande, 85/86:400; -offentlighetsprincipen och semesterstängning av kommunala myndigheter,
 86/87:219; - offentlighetsprincipen och stängning av kommunala
myndigheter under klämdagar m. m., 87/88:201; - underrättelse till
sökande eller klagande om att framställning kommit in till myndighet,
86/87:330; - jfr Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
 82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/77:165;
- utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet av
utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa mot läkares
användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot läkare för
vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare på
socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa undersökning
av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; -omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga om sjukhus
har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission eller frigång,
78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission m. m.
för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278; - förhållanden på en
långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för läkarsituationen,
 81/82:250; - underlåtenhet att underrätta anhörig när patient
avlidit på sjukhus, 81/82:253; - sjukhus ansvar för persedel som överlämnats
i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients medel för
betalning av vårdavgift, 82/83:198; - socialstyrelsens tillämpning av
abortlagen, 82/83:204; - sjukvårdshuvudmans och sjukvårdspersonals
ansvar för patienternas säkerhet, 87/88:164; - landstings ansvar för patient
som vårdats 19 år på enskilt vårdhem enligt hälso- och sjukvårdslagen i
förhållande till kommuns ansvar enligt socialtjänstlagen, 87/88:167; - se
även Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Obduktion, Ombud, Omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda, Psykiatrisk vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m. m., 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Hundskatt, Mervärdeskatt, Socialtjänstlagen
(SoL), Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd,
 Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiftesman, hörandet av dödsbodelägare obligatoriskt, 86/87:69.

Skiljaktig mening, anteckning om skiljaktig mening i protokoll hos högskolestyrelse,
 84/85:346; - se även Dom, Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militär övning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyreise kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78:327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning med
ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; - felaktigt förfarande av
rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en lärare för
undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; - ansvaret för
tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och efter själva
skoldagen, 77/78:344; - visitation av elevskåp, 78/79:396; - skyldighet för
skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och ingripa när ordningen
i skola störs, 78/79:391; - lärare får inte okritiskt följa ”beslut” vid
föräldramöte angående behandling av elever, 81/82:368; - avgift får inte
tas ut för den frivilliga musikundervisningen i grundskolan, 81/82:367; -fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke för beviljande av ledighet åt
myndig elev, 81/82:366; - politisk information till elever under skoltid,
81/82:370; - fråga om rektors beslut rörande gymnasieelevers ledighet från
skolarbetet för enskilda angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om
förvaltningslagen är tillämplig på sådana ärenden, 83/84:332; - behörigt
organ vid beslut om avstängning och avskedande av lärare, 83/84:334; -förflyttning av elev mellan skolenheter, 83/84:334; - hantering av allmänna
handlingar på rektorsexpedition, 83/84:335; - kritik mot en rektor inom
det allmänna skolväsendet i en kommun för hans agerande mot i
kommunen anställda lärare med egna barn i en alternativ skolform,
84/85:336; - fråga om förälder som inte är vårdnadshavare har rätt att från
skolan få uppgifter om sitt barns skolgång, 85/86:394; - jfr Kommunal
kompetens, Personlig integritet.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skyddslagen, omhändertagande enligt skyddslagen, 84/85:161; - i samband
med operationer mot misstänkt undervattensverksamhet i Karlskrona
skärgård förekom ingripanden av polis och militär mot företrädare för
massmedier. Fråga om åtgärderna hade stöd i författning, 85/86:224.; -grunden för polisingripanden mot medlemmar av Greenpeace och mot en
pressfotograf i samband med att ett fartyg lossat sin last vid Scanraff i
Lysekil, 87/88:86.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU 1976:53), 77/78:427; - över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU 1977:40),
78/79:503; - se även Allmän försäkring, Arbetsmarknadsstöd, Bidragsförskott,
 Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag
m. m.).

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:167,
80/81:313; - kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; - fråga om vilken kommun som har tillsyn över övervakning,
78/79:177; - skyldighet att fullfölja utredning i ärende om ingripande sedan
barnet har lämnat kommunen, 80/81:264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81:268; - muntligt förhör inför social
centralnämnd och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör,
77/78:216;-rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276;-jäv för ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81:268; - fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274;- underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; - jäv för ledamot av social centralnämnd,
 sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning om
faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning vid s. k.
hemma-hos-terapi, 78/79:171; - vid utredning och åtgärder måste också
beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/80:219; -barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett om förebyggande
åtgärder vidtas, 78/79:144, 167; - kravet på skyndsamhet vid
barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83:168; - handläggningstider i vårdnadsärenden,
 82/83:189;-omotiverade uttalanden i barnavårdsutredning,
78/79:173; - dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende, 78/79:130; —
fråga hurén barnavårdsutredning bör sammanställas, 79/80:273;-anmälares
anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares anonymitet, 79/80:275; -fråga om utredning och kommunikation, 80/81:276; - otillräcklig utredning,
 underlåten kommunicering, felaktigt beslut och andra handläggningsbrister,
 81/82:158; - bristfällig utredning i ärende om omplacering av
fosterbarn, 81/82:161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke har
lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77:140; - fosterhemsplacering med
stöd av 26 § BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för sam h alls v ård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL och
placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 § BvL,
78/79:127; - fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa inriktning
kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152; - handläggning av
ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a. fråga om
samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat familjerättslig
anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta barnen
för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare och vårdnadshavare
(31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/80:250; - förutsättningar
för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/79:174; - hämtning i Finland
av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m.m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
 78/79:159,177,79/80:230; - prövning av begäran om upphörande av
samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall upphöra,
80/81:294; - fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161; -som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss tjänst,
79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; - långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/82:201; -skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter av
betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81:294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; - beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308; - uttagande av straffavgift inom barnomsorgen, 84/85:192.

Övrigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100;-socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207; - förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor som
rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82:172; - åtal mot hemsamariter för

mutbrott, 82/83:162, 83/84:146; - rätten att ta i anspråk barnpension från
ATP som ersättning för samhällsvårdskostnad, 84/85:183.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde,
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör. Jfr
Tryckfrihet.

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - tvångsmedicinering
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81:299; - bristfällig
handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208; - underlåtenhet att
vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82:210; - se även Allmänna
handlingar, Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; - socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses,
77/78:230; - socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; - utredning i socialhjälpsärende,
 81/82:236; - fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad 82/83:179; - taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
 m. m., 81/82:309, 84/85:286; - se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80:268.

Ny lagstiftning

Socialtjänstlagen (SoL)

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande i
körkortsärenden, 82/83:193; - fråga bl. a. om parts rätt att närvara vid
socialnämndens sammanträde, 83/84:177; - utdragen handläggning i ett
faderskapsärende, 83/84:187; - lämpligheten av att socialförvaltning
inhämtar utdrag ur polisregistret i vårdnads- och umgängesrättsärenden,
83/84:186; - kommunicering av adoptionsutredning med part, 83/84:187; -handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att inneha
skjutvapen, 83/84:188; - om socialnämnds fortsatta ansvar för ett barn som
lämnat landet, 84/85:204.

Omsorger om barn och ungdom: Barn i familjehem - en undersökning
av hur socialnämnderna fullgör sina uppgifter inom familjehemsvården,
 86/87:138; - fråga om socialnämnd som ersättning för vård i
familjehem ägt tillgodogöra sig barnpension från försäkringen för allmän
tilläggspension, 84/85:183, 86/87:142.

Omsorger om äldre människor: bristfälliga insatser inom äldreomsorgen,
 83/84:150; - åtal mot föreståndare vid servicehus för tagande av
muta, 84/85:172, 85/86:247; - se även Sjukvård.

Rätten till bistånd: avstängning från socialförvaltning, 83/84:161; - en
socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika - tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen,
83/84:169; - delgivning av beslut som går sökande emot, 84/85:207; -vistelsebegreppet, 84/85:211; - bristfällig handläggning av socialbidragsär -

ende, fråga bl. a. om rättelse av journal, 85/86:256; - en begäran om
bistånd skall prövas i beslut, 87/88:151.

Övrigt: social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa om
utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - bristfällig
handläggning av ett boutredningsärende, 83/84:181, jfr 84/85:215; -daghems roll i en umgängesrättstvist, 83/84:186; - anonymitetsskydd för
anmälare, 83/84:247; - vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till
vårdnadshavare, 83/84:249; - bristfällig handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsfråga, 84/85:198; - handläggning av ärende
angående tillstånd att anordna automatspel, 84/85:212; - handläggning av
boutredningsärende, 84/85:215; - innehållet i personregister hos socialnämnd,
 84/85:276; - intyg i taxeringsärende åt klient, 84/85:215; -vräkning från en av socialnämnden upplåten bostad, 85/86:263; - åtgärder
i ärende angående stöd och hjälp; frågor om dokumentation, tystnadsplikt
och rätt att kräva urinprov, 85/86:268; - handläggningsrutiner och
arbetsmetodik i vårdnadsärenden 85/86:273; - beslutsförhet vid sammanträde
med två av tre ledamöter i socialutskott, 85/86:278; - frågor rörande
preliminärskatteavdrag vid utbetalning av barnpension och barntillägg till
kommun för kostnader för vård i familjehem, 87/88:149; - se även
Kriminalvård.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), rätt för offentligt
biträde att närvara vid socialnämnds handläggning av ärende enligt LVU,
83/84:180; - socialnämnds skyldighet att pröva behovet av fortsatt vård,
83/84:184; - undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna om
omedelbart omhändertagande, 84/85:178; - hem för särskild tillsyn - en
undersökning rörande vården och behandlingen på hemmen, 87/88:144; -beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU får inte vara villkorat,
 86/87:144; - verkställighet av dom på vård enligt LVU, 87/88:152; -verkställighet av beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU,
87/88:154; - se Förvaltningsprocess, Kommunicering, Socialtjänstlagen.

Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), en person som har
omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8 § LVM har fått
kvarstanna hos polisen i 17 dagar - fråga om tillämpningen av 12 § LVM,
83/84:172; - läkarundersökning i mål om vård enligt LVM, 83/84:174; -förutsättningarna för omhändertagande med stöd av 8 § LVM och polisens
rätt att besluta om frigivande sedan underställning hos länsrätten skett,
85/86:132; - brist på vårdplatser för personer som enligt länsrättens beslut
skall beredas vård enligt LVM, 86/87:146; - kravet enligt 12 § andra
stycket LVM att den omhändertagne skall beredas vård eller behandling
utan dröjsmål, 86/87:148; - länsstyrelses utredningsansvar i ärende enligt
LVM - betydelsen av ett i ärendet avgivet läkarintyg, 87/88:156; -verkställighet av beslut om vård enligt LVM, 87/88:160; - se även
Förvaltningsprocess.

Spaning, se Taxeringskontroll.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Statsbidrag, se Arbetsmarknaden.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse och
om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av, 81/82:98.

Staffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad,
78/79:54.

Straffverkställighet,verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197; - fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör utfärdas i
fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138; - dröjsmål
med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt, 82/83:139; -felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats har lett till
införpassning på allmänt häkte, 83/84:126.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket, 78/79:389; - lämpligheten av att länsstyrelse
använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att motverka
husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479; - se även Fullföljd
av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373; - höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel, 82/83:380.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Stängda dörrar, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal dagar
eller till ett visst bestämt slutdatum, 81/82:319.

Syn, se Taxeringskontroll.

Säkerhet för skattefordringar, tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m.m., 82/83:343; - återlämnande av säkerhet sedan
anstånd beviljats med betalning av skatter, 83/84:321.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon,
 78/79:80; - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79:87, 80/81:200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81:162, se även Domstolsförhandlingar,
 Militär övning.

Säkerhetspolisen,säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg:
fråga om åsiktsregistrering m.m., 76/77:49; - samarbete mellan svensk och
västtysk säkerhetspolis, 78/79:44.

Särskola, se Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess.
 Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkringm.
 m.,-en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister
82/83:300; - åtal mot kommunal taxeringsrevisor, 82/83:250; -revisionspromemorias utformning, när material från förundersökning
redovisas, 84/85:299; - anonym anmälan som utgångspunkt för taxeringsrevision,
 84/85:305; - taxeringsrevisors anteckningar om tid och plats för
åtgärder vid taxeringsrevision, 84/85:307; - personal vid lokal skattemyndighet
har gjort revision av bolag i vilka en anställd vid myndigheten var
delägare, 85/86:365; - JO om moderna efterforskningsmetoder i skatteoch
kronofogdemyndigheternas verksamhet, 85/86:359; - frågor om
uppträdande i samband med taxeringsrevision, 87/88:217. Jfr Allmänna
handlingar, Mervärdeskatt, Taxeringsnämnd, (Utredningsförfarandet),
Tull.

Taxeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklararation: sjukdom är laga
förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration;
fråga om förfarande då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens
slut, 79/80:447, 80/81:427; - vägrat anstånd, 83/84:310.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - felaktig
anmaning att deklarera måste återkallas, 83/84:311; - datarutiner om
anmaning, 84/85:291.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; - registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238; - felaktig sambeskattning med grannfrun, 83/
84:314; - två skattskyldiga med snarlika namn har förväxlats - den ene
personen taxerades enligt den andres deklaration, 86/87:238.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn, personlig
inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m.m., 76/77:262, 77/78:306, 78/79:317,
79/80:440; - skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt avvikelse
kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79:321; - bedömning av
kontrollmaterial, 77/78:307; - taxeringsfunktionär har ansett sig förhindrad
ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den skattskyldige,
78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder, 79/
80:443 , 80/81:387, 411, 416, 82/83:270; - utnyttjande av uppgifter från
utomstående vid taxering, 78/79:318; - förfrågningar till utomstående i
taxeringsnämndens arbete, 82/83:271; - utformningen av frågor till deri
skattskyldige, 82/83:276; - formlös förfrågan från taxeringsnämnd till den
skattskyldige, 84/85:285; - kommunicering och partsinsyn i samband med
omprövningsförfarandet, 82/83:281; - skattskyldigs rätt att ta del av
rättsutredningen i taxeringsärende, 82/83:296; - tolk och översättare hos
taxeringsnämnden, 82/83:294; - jfr Taxeringskontroll; - underlåtenhet att
utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige, 78/79:325; -samråd mellan taxeringsnämnder, 82/83:297; - skattskyldigs personliga
inställelse inför taxeringsnämnd m.m., 80/81:415, 84/85:289; - chikanerande
upplysning om den skattskyldiges skulder vid taxeringsnämndssammanträde,
 83/84:313; - taxeringsnämndsordförande har i en deklaration
inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten - som begärt
skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik av taxeringsnämndsordförandens
åtgärd och av lokala skattemyndighetens vägran att
ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m., 76/77:236; - brister vid

handläggning av ett taxeringsärende, 86/87:242; - osakligt innehåll i
underrättelse om avvikelse från självdeklaration, 86/87:251; - brister vid
handläggning av riksdagsmans deklaration, 86/87:253; - se även Vårdslös
myndighetsutövning.

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering): taxeringsnämnd
har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter,
78/79:320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd har lagts
till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan fått ordentlig
möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens, 79/80:427; -skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt vägrats avdrag
för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit, 78/79:322; -betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör om ett
frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning enligt
21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av oriktig uppgift;
jfr reglerna om skattetillägg, 76/77:228; - skönstaxering; - taxeringsnämnds
tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp m. m., 81/82:309,
84/85:286; - brister i datarutiner och ogrundad skönstaxering, 84/85:291.

Beslutsförfarandet (motiveringskravet, beslutsunderrättelse,
 omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/80:442,
80/81:387, 82/83:282; - feltaxering och underlåtenhet att utsända beslutsunderrättelse,
 80/81:417; - omprövningsförfarandet, 82/83:285; - ändrad
inställning i samma sakfråga kräver särskild motivering, 85/86:366.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): disciplinansvar för
föredragande i taxeringsnämnd som bl. a. utformat en beslutsunderrättelse
som en olämplig tillrättavisning av den skattskyldige, 83/84:306; -beslutsförhet, 77/78:308; - taxeringsnämndsordförandes behörighet att
fatta beslut ensam, 80/81:419, 82/83:292; - lämplig tidpunkt för taxeringsnämndens
sista sammanträde, 80/81:415; - underrättelse mellan taxeringsnämnder,
 82/83:297; - skall skattelängd innehålla uppgifter om skönstaxering?,
 84/85:291.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande beslutsmotivering
i vissa fall, 77/78:288; - när får senast beslut om fastighetstaxering
fattas?, 81/82:314; - riksskatteverkets information om deklaration
av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/83:337; -synpunkter på 1981 års allmänna fastighetstaxering, 83/84:276; - kritik
mot fastighetstaxeringsnämnd som avslagit en begäran från skattskyldig
om ”muntlig förhandling”, 87/88:220.

Övrigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426, 84/85:298; -jäv i taxeringsnämnd: hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287; -taxeringsfunktionärs skyldighet att lösa ut rekommenderade brev, 84/
85:298; - tillgång till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; -beskattning av förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79:344,
80/81:420; - yttrande över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering
av skatteadministrationen”, 77/78:417;-erfarenheterna från 1979 års
taxering av den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; - erfarenheterna
av taxering i första instans 1980—82, 82/83:269; - misstag från taxeringsmyndighetens
sida bör rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige
vänt sig till JO, 76/77:254; - riksskatteverkets befogenhet att utfärda
anvisningar, 81/82:323; - avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensio -

när, när pensionsutbetalning sker retroaktivt, 84/85:294; - skattechefens
meddelande och riksskatteverkets anvisningar om likformighet i taxeringen,
 84/85:296; - följden av att felaktigt personnummer anges på en
kontrolluppgift, 86/87:248.

Taxeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m.: tillämpningen av76 § tredje stycket
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär. 78/79:324; - skrift
från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats från
lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behörighet att
företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; - handläggning av jävsinvändning
mot taxeringsintendent, 83/84:317.

Processledning, kommuniceringm. m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77:263; - samordning vid
behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller sak eller på
annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446; - inhibitionsyrkande i
taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428; - kommunikationsrutiner
i skattemål, 81/82:317; - länsrättens handläggningsrutiner, 82/83:326;
- skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med vissa vittnesförhör
har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit intendentens eftertaxeringsframställning
med motivering att den skattskyldige inte kunnat
styrka sina påståenden, 79/80:422; - domstols utredningsskyldighet i
taxeringsmål, 84/85:318; - uttalanden om ansvaret för processledningen i
skattemål, 87/88:214.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över sin
taxering, 76/77:246; - taxeringsintendents skyldighet att svara på den
skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på taxeringsintendentens
uppgifter, 82/83:324; - taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd eller
underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327; - frågor om taxeringsintendentens
processföring, 83/84:316; - förprocessuella kontakter mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten, 84/85:309.

E f t e r t a x e r i n g: tid för framställning om eftertaxering har försuttits oaktat
utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före fristens
utgång, 79/80:407; - olägenheter på grund av tidsnöd i vissa eftertaxeringsmål,
 78/79:323.

Övrigt: vilandeförklaring av mål om beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, 83/84:317;-beslutsredovisning (A- och B-inkomst)
hos länsrätt, 82/83:329; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift bör
skiljas från eftergift av sådan avgift, 77/78:309; - formerna för expediering
av länsskatterätts beslut, 76/77:256; - JO:s synpunkter på skatteprocessen,
82/83:323. Jfr Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Terrorism, se Utlänning.

21 Riksdagen 1987/88.2 sami. Nr l

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall avdjurplågeri,
 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättning för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; - gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/79:58;

- registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av betydelse
för körkortsprövning, 79/80:259; - polisman har tagit fram sitt tjänstevapen
vid omhändertagande, 81/82:100; tillämpningen i vissa fall av LTO,
82/83:90; - frågor om polismäns agerande i samband med ett omhändertagande
(bl. a. vakthavande befäls prövning av grunden för omhändertagande
och varaktigheten därav) 87/88:97; se även Vårdslös myndighetsutövning,
 Alidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156; - bestämmande av tillrättavisning i nära
anslutning till värnpliktigs utryckning, 83/84:145; - uttalanden i samband
med inspektioner av militära förband, 86/87:135; - fråga om bestraffningsberättigad
chef har möjlighet att inom ramen för tillrättavisningsinstitutet
ändra en underlydandes beslut i skärpande riktning, 87/88:134.

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79:399, jfr Stiftelse;

- se även Berusad, Djur, Tillsynsmyndighet i konkurs.

Tillsynsmyndighet i konkurs, kronofogdemyndigheters tillsyn över konkursförvaltare,
 84/85:325; - se även Informationsutbyte.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47; — kritik mot att inskrivningsärende
handlagts av tingsnotarie, 83/84:32.

Tingsrättslagman, olämpligt uppträdande mot journalist; bristande information
om ordningsföreskrifter för besökande, 86/87:19.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83:151; - åtal mot en överste för tjänstefel genom åsidosättande av
förvaltningslagens jävsbestämmelser, 87/88:125; - åtal för, se även Militär
övning, Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268, 78/79:366,80/81:456;- redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/81:456;-fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande av
hans lämplighet, 77/78:317; - fråga om oriktiga betygsjämförelser i
sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning (personförföljelse)
i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet), 78/
79:357; - den omständigheten att en person figurerat i pressen i samband
med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att återanställa henne i
telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; - myndighet får inte låta utfråga
sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning, 79/80:459; - fråga om
ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/81:446; - underrättelse om
tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463, 80/81:446; - dröjsmål med
handläggning av besvärsärende om tillsättning av tidsbegränsad tjänst,

79/80:465; - handläggning i försvarsdepartementet av ärende angående
tillsättning av tjänst, 80/81:155; - frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut,
 80/81:433, 436, 440; - skolmyndighets skyldighet ge sökande
till tjänst tillfälle att komplettera ansökan, fråga om jäv vid tillsättningsbeslut,
 83/84:326; - se även Allmänna handlingar, Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80:154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83:383.

Tolk, se Rättegångsbalken, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Torghandel, se Kommunal kompetens.

Tortyr, se Militär övning.

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/78:259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101;- förbud mot
försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband. 78/
79:103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217; -utfrågning vid förundersökning och rättegång av förläggare om vem som
författat under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; - inskränkning
i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

Tull, tillämpningen av 36 § tullagen, 79/80:528; - kostnad för tullkontroll,
85/86:417; - förfarande vid kontrollbesök enligt 35 § tullagen, 85/86:415; -förstöring av ett parti växter vid tullkontroll, kritik av lantbruksstyrelsens
agerande i saken, 86/87:327; - vilseledande uppgifter i informationsblad
om gällande regler för tullfrihet för bil som tas in i landet som flyttsak?
87/88:250; - se även Varusmugglingslagen.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80:94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att ange
grunderna för sitt bestridande, 80/81:39; - handläggning av bl. a. tvistemål
om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål om
parkeringsavgift, 80/81:47; - bristfällig handläggning av mål om fastighetsköp,
 84/85:21; - information om tid för fullföljd av talan mot dom,
81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; - tingsrätt har
dröjt med att meddela beslut i frågan om vilandeförklaring av ett
tvistemål, 85/86:89; - personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål
om underhållsbidrag, 83/84:40; - se även Avvisningsbeslut, Dom, Rättegångsbalken,
 Vårdnad om barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutande tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78:19; - ifrågasatta beslut om anhållanden, husrannsakan och hämtning
till förhör under förundersökning om ifrågasatt stöld av dödsboegendom,
87/88:52; - husrannsakan och hämtning till förhör i samband med en större

utredning av misstänkta skattebrott särskilt angående behovs- och proportionalitetsprinciperna,
 87/88:64; - se även Anhållande, Beslag, Gripande,
Husrannsakan, Häktad, Hämtning, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning,
Myndighetsmissbruk, Skyddslagen, Taxeringskontroll, Verkställighet,
Vårdslös myndighetsutövning.

Tystnadsplikt,yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande ”Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; - omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende om
utseende av kommunal dagbarnvårdare, 77/78:274; - ledamot av styrelsen
för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat vissa
sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för brott mot tystnadsplikt,
 alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot ordförande i social
centralnämnd för brott mot tystnadsplikt, 79/80:340; - tystnadsplikt i
införselmål, 80/81:381; - tystnadsplikt och handlingssekretess i hälsovårdsärende
rörande djurhållning m. m., 80/81:473; - för kurator vid
socialmedicinsk klinik, 82/83:226;-handlingar i ett personalärende har vid
ett ”stormöte” delats ut till de anställda vid en myndighet, 83/84:258; -uttalande i massmedia av kulturrådets ordförande, 84/85:278; - åtal mot
tjänstemän vid socialförvaltning för brott mot tystnadsplikt, 85/86:251; -tystnadsplikt i ärende om stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen, 85/
86:268; - tystnadsplikt i utsökningsmål, 85/86:376; - förbehåll enligt 14
kap. 9 § sekretesslagen för familjehemsföräldrar, 86/87:193; - åklagare
har meddelats åtalsunderlåtelse på grund av brott mot tystnadsplikt,
87/88:47.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81:130; - till
anhöriga om gripande, 85/86:100; - till anhöriga om anhållande, 85/
86:152; - om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234; - skyldighet för
utskrivningsnämnd att lämna patient skriftlig underrättelse, 83/84:207; -fråga om domares skyldighet att underrätta om visst handläggningsfel,
84/85:21; - se även Dom, Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk
undersökning, Tjänstetillsättning, Utmätning, Verkställighet.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet. Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; - användningen av specialavdelning
för ”öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80:241; - vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82:172.

Uppbörd

Debitering av skatt: bristande kreditering av preliminär A-skatt för
skattskyldig bosatt utom riket m.m., 83/84:317; - fråga om preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av
löpande inkomstår, 78/79:328; - B-skattekontroll, 82/83:340; - frågor om
debitering av betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; - handläggning
av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt,

79/80:431; - kravet på mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt,
82/83:338; - JO om respiträntan - en i alla lägen rättfärdig kreditavgift?
87/88:207; - kvarskatteavgift har påförts trots att fyllnadsbetalning skett
med för högt belopp, 87/88:218.

Jämkning, skatteavdrag m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före
inkomstårets början kan dock hinder möta häremot, 76/77:253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om nedsättning
av skatteavdrag på grund av existensminimun, 79/80:434; - avdrag för
preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/83:335; - skatteavdrag
på semestermedel, 83/84:320; - förtida återbetalning av preliminär
skatt, 84/85:321; - JO om existensminimum - en utvärdering av ett institut,
87/88:209.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning,
 78/79:327; - fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra grund
för anstånd med skattebetalning, 79/80:430; - anstånd med inbetalning av
skatt, 81/82:320, 348, 82/83:324,336; - skall inbetald kvarskatt återbetalas
när anstånd sedan medges?, 82/83:334; - fel att generellt ställa krav på
bankgaranti som säkerhet för anstånd med betalning av mervärdesskatt,
86/87:252; - i ett anståndsärende har bankgaranti lämnats för hela
anståndsbeloppet trots att detta inte erfordrades, 87/88:219; - se även
Konkurs.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund av
ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har visat
olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse. Ändring
enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409; - handräckning för
restförd skatt i USA, 84/85:323; - invändningar mot skattekrav, 87/88:235;
- se vidare Indrivning.

Arbetsgivaransvar m. m.: lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt
75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239,77/78:293; - arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den ordning
som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet för dess
handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431; - vem är arbetsgivare
i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA) eller löneutbetalningsmyndigheten
(FCF)?, 82/83:333 och 84/85:323; - rutinerna för
upprättande av granskningsrapport och indrivningshandlingar beträffande
handelsbolag, 82/83:336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett sig
vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt, se Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; - handläggning av upphandlingsärende
beträffande tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten

upphandling till förhandlingsupphandling m. m., 81/82:380; - tillämpning
av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad som omfattas
av myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
 82/83:431; - kronofogdemyndighets yttrande till kommun i ett
upphandlingsärende, 84/85:329; - kritik mot en länsarbetsnämnd för
underlåtenhet att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser vid
köp av utbildning i visst fall, 84/85:378.

Uppsägning, se Entledigande, Rättegångsbalken.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83:381; - linjenämnds
handläggning av ett ärende angående tillgodoräknande av tidigare utbildning
vid studier på förskollärarlinje, 85/86:379; - se även Jäv, Värnpliktig.

Utegångsförbud, se Tillrättavisning.

Utevaro, se Brottmål.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; -hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget barn, 82/83:173.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135, 83/84:92;- polisens inre utlänningskontroll,
 81/82:101, 85/86:159; - handläggning vid polismyndighet av ärende
angående avvisning av person som sökt politisk asyl, 83/84:88,84/85:122; —
polisens befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten
av husrannsakan, 83/84:105; - tillämpning av de s.k. terroristbestämmelserna
i utlänningslagen, 85/86:139; - se även Barnavård, Förundersökning,
 Förvar, Häkte, Rättshjälp, Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
 78/79:235, 79/80:402; - underrättelse om verkställd utmätning till
gäldenären och till tredje man, 85/86:367; - svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; - förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; - utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på kriminalvårdsanstalt,
 80/81:261; - intagens möjlighet att närvara vid utmätningsförrättning
på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - löneutmätning, 80/
81:373; - utmätning hos fel person, 80/81:375; - av egendom som påstås
tillhöra tredje man, 80/81:375, 82/83:376, 85/86:367; - hos omyndig.
80/81:383; - självrättelse av utmätning, 80/81:379; - utmätning av fordrans
kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering beträffande
räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82:334; - sättet för återlämnande till gäldenär av
utmätt gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; - förutsättningarna för
verkställighet av enskild vägsamfällighets debiteringslängd, 81/82:339; -utmätning och säkerställande av högre skattebelopp än som var restfört
som säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar, 82/83:343; -gäldenärs rätt att destinera betalning till en av flera fordringar, för vilka
utmätning begärts, 86/87:257; - utmätning av videogram, 87/88:221; - se
även Delgivning, Indrivning, Införsel, Inhibition, Lagfart, Uppbörd
(indrivning av skatt), Utsökningsmål, Verkställighet.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - socialstyrelsens handläggning av en

anmälan rörande bl. a. självmord på en psykiatrisk klinik, 87/88:164; - se
även Barnavård, Brottmål, Disciplinmål, God man, Kriminalvård, Polismyndighet,
 Rättegångsbalken, Rättshjälp, Socialhjälp, Taxeringskontroll,
 Taxeringsnämnd (Utredningsförfarande).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340, 81/82:256; -skyldighet att lämna besvärshänvisning, 83/84:207; - skyldighet att lämna
skriftlig underrättelse, 83/84:207; - jäv för ordförande, 83/84:203; - fråga
om i vilken omfattning en utskrivningsnämnd skall pröva en anmälan till
nämnden enligt 20 a § om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV), 87/88:173; - se även Psykiatrisk vård.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
 78/79:236; - felaktiga personnummerangivelser i utsökningsmål,
87/88:237; - kommunikation med borgenär, tillika fråga om inhämtande
av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/79:237; -dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/79:239; - talan
mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av fastighet,
78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål, 81/
82:357; - prioritering mellan enskilda och allmänna mål, 81/82:365; -felaktig rådgivning, 82/83:374; - insamlande av uppgifter om enskild
person, 82/83:375; - rättskraft i utsökningsmål, 85/86:372; - fråga om
förrättningsman i utsökningsmål får fråga grannar och bekanta till
gäldenären och en näringsidkare om gäldenärens personliga förhållanden,
85/86:374; - skvaller om en utmätnings- och kvarstadsförrättning, 85/
86:376;-utsökningsbalkens behörighetsregler och samverkansgrupperna,
86/87:265; - advokats upplysningsplikt enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken,
 86/87:270; - tillämpning av samäganderättslagen, 87/88:241; - se även
Amorteringsplan, Kreditupplysning.

Vadeanmälan, se Fullföljd av talan.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976,77/78:363;-fråga om politiskt parti vid beställning
av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer och om
länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknas, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64; - dröjsmål med handläggning av ärende om
tillstånd att föra ut valuta ur riket, 85/86:418.

Va-nämnden, se Dom.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; - vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; - motivering av beslut om
avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81:158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109; - handläggning vid socialnämnd av ärenden
angående rätt att inneha skjutvapen, 83/84:188; - framställning till
regeringen angående tillstånd för utländska livvakter att inneha vapen,
84/85:128; - polismyndighet har underlåtit att återlämna vapen till ägaren

sedan länsstyrelsen undanröjt beslut om omhändertagande av vapen, även
fråga om polisens möjligheter att besiktiga anordningar för förvaring av
vapen, 85/86:145;-fråga om inlösen enligt vapenlagen skall omfatta också
tillbehör som inte är tillståndspliktiga, 85/86:162.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare,
76/77:122, 77/78:160, 79/80:151; - klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144;- värnpliktigs vapenvägran
bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han tillhör
vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502; - fråga
om disciplinansvar vid felaktig tullkontroll samt fråga om Lund är en plats
som har förbindelse med utlandet i varusmugglingslagens mening, 87/
88:242.

Vattenlagen, åtal mot gatuchef i kommun för brott mot vattenlagen,
84/85:385.

Verkställighet, fråga om underrättelse enligt 2 kap. 17 § andra stycket
utsökningsbalken, då kronofogdemyndighet bereder sig tillträde till
bostad med hjälp av låssmed, 85/86:377; - se Inhibition, Straffverkställighet.

Videogram, se Utmätning.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården,
79/80:285; - inom socialvården, 82/83:179.

Vilandeförklaring, se Tvistemål.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertagits vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits vid
avvisitering, 78/79:65; - visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - visitation av värnpliktigas
privata väskor före utryckning, 85/86:239; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet, Skolan, Varusmugglingslagen.

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings slut
haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/77:107; -vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande för samhällsvård;
även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3 och 6 §§ RB,
79/80:282. Se Arrest, Brottmål.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; - se även Polismyndighet,
Tredje man.

Våldförande, se Häktningsförhandling.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdintyg, se Psykiatrisk vård.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; - hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82:38; - interimistiskt
beslut av domstol i vårdnadsfråga har grundats på oredovisade underhandsuppgifter,
 83/84:30; - kravet på skyndsam handläggning av interimistiskt
yrkande, 86/87:65; - se även Gemensam vårdnad, Socialtjänstlagen.

Vårdslös myndighetsutövning, åtal för vårdslös myndighetsutövning mot
åklagare, som åtalat en person för brott mot sekretessbestämmelser ehuru
den åtalade gärningen inte var straffbar, samt mot domare, som fällt den
tilltalade till ansvar, 84/85:69; - åtal mot en ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
för vårdslös myndighetsutövning, 85/86:352; - åtal mot
ledamöter i en linjenämnd för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning, 85/86:379; - åtal mot polisinspektör för vårdslös
myndighetsutövning (beslut angående frihetsberövande), 87/88:43; - se
även Myndighetsmissbruk.

Väglagen, kritik mot vägverket för att man utan lov av berörd fastighetsägare
utfört beskärning av träd, 86/87:325.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i vissa
vägtrafikskatteregler, 79/80:451; - se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81:212; - motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/82:132;
- handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; - värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i samband med
jägarmarsch, 81/82:144; - kommendering av värnpliktig och utövande av
bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; - värnpliktigas rätt att hålla
sammankomst på förbandet. Dagbefäls åtgärder mot vissa skrifter,
84/85:156; - fråga om skiljande av värnpliktig från befattningsutbildning
vid flygvapnet m.m., tillämpning av förvaltningslagen, 87/88:136; - se
även Fritid, Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; - öppet
brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten i
målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av riksskatteverket
i Bergman-affären, 78/79:242; - yttrandefrihet och konkurrensbegränsning,
 83/84:252; - länsstyrelsetjänstemans rätt att yttra sig i
massmedier, 87/88:193; - se även Skolan.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilltalads förmån 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/82:99; -överenskommelse har träffats mellan en åklagare och en person, som
anhållits i sin frånvaro, om att denne skulle frågas om han inställde sig för
förhör, 85/86:151; - se även Anhållande, Förundersökning, Husrannsakan,
 Häktad, Riksåklagaren, Strafföreläggande, Tvångsmedel, Tystnadsplikt,
 Utlämning, Valuta, Vårdslös myndighetsutövning.

22 Riksdagen 1987:88. 2sami. Nr 1

Ålderdomshem, se Sjukvård.

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; - uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet, som
har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Åtalsanmälan, se Miljöskydd, Taxeringskontroll.

Åtalsfrist, se Häktning.

Åtalsunderlåtelse, se Myndighetsmissbruk.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återbetalningsskyldighet, se Allmän försäkring.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Inhibition, Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tillrättavisning, Tjänstetillsättning.

Öppethållande, se Service.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80:107; -iakttagelser och uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen,
 80/81:20, 85/86:68, 86/87:38; - överförmyndares utredningsskyldighet
i ärende om förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken,
 83/84:53; - rätten för anhörig att ta del av hos överförmyndaren
förvarade handlingar rörande förmynderskap eller godmanskap är inte
begränsad i något särskilt avseende, 84/85:84;- kritik mot överförmyndarnämnd
för meddelade anstånd med avgivande av sluträkning avseende
förmynderskap, för försummelser i samband med granskning av årsräkningar
och sluträkning samt underlåtenhet att på föreskrivet sätt förmedla
slutredovisning till myndigbliven person, 84/85:90; - frågor om rekrytering
av förmyndare och kontroll av deras lämplighet m.m., 87/88:35; -omfattningen av överförmyndares tillsynsskyldighet, då god man avser att
- mot huvudmannens vilja - försälja dennas byggnader på arrenderad
mark, 87/88:38; - se även God man.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; - av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83:137; - se även Rättegångsbalken, jfr
Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

Bilaga 4

The Swedish Parliamentary Ombudsmen
Report for the period 1 July 1986 to 30 June 1987

Holders of the Office of Parliamentary Ombudsmen during the current period
havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Sigvard Holstad,
Mr Tor Sverne and Ms Gunnel Norell Söderblom.

Mr Nilsson, also Administrative Director of the Office, has been in charge
of matters concerning taxation cases and the execution of judgments. He has
also dealt with matters of principle of political interest, e. g. cases concerning
general elections. Mr Wigelius has supervised the courts of law, the public
prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad has supervised the armed
forces, education and all matters concerning civil administration not
supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne and Ms Norell Söderblom havé
supervised the field of social welfare, public health and social insurance.

Mr Per-Erik Nilsson, Parliamentary Ombudsman and Administrative
Director of the Office of the Parliamentary Ombudsmen, was elected Chief
Parliamentary Ombudsman by the Riksdag on 3 December 1986. On 11
December 1986 the Riksdag accepted Mr Tor Sverne’s resignation from the
post of Parliamentary Ombudsman, to take effect at the end of March 1987.
On 1 April 1987 Ms Gunnel Norell Söderblom, Judge of Appeal, was elected
Parliamentary Ombudsman from that date. Parliamentary Ombudsman Mr
Sigvard Holstad has been appointed Justiee of the Supreme Administrative
Court, with effect from 1 July 1987. On 13 May 1987 Hans Ragnemalm,
Professor of Public Law in the Faculty of Law, Stockholm University, was
elected Parliamentary Ombudsman, to take up the post on 1 July 1987. On 23
June 1987 Mr Per-Erik Nilsson wrote to the Riksdag tendering his resignation
as Chief Parliamentary Ombudsman.

During the current period 3 021 new cases were registered with the
Ombudsmen; 2 899 of them were complaints received and 84 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information
contained in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

This summary describes some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

331

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and completed during the period 1 July
1986-30 June 1987

Activity concerned

Result

Closed

Admonitions

Prosecutions

Proposals Total

without

or other

or discipli-

to Parlia-

final

criticism

nary procee-

ment or the

cnticism

dings

Government

Courts

3

3

Public prosecutors ..

1

1

Police authorities ...

1

1

Armed forces

2

13

15

Prison administration

1

1

Social welfare

15

29

44

Medicalcare

2

5

7

Execution

1

2

3

Taxation

3

9

1 13

Miscellaneous

8

2

10

Total

33

64

1 98

Schedule of complaint cases completed during the period 1 July 1986-30 June 1987

Activity concerned

Dismissed Referred
without to other
investi- agencies
gation or State
organs

No criti-cism after
investiga-tion

Admoni-tions or
other
criticism

Prosecu-tions or
discipli-nary pro-ceedings

Proposals Total
to Parlia-ment or
the Govern-ment

Courts

73

163

19

255

Public prosecutors

17

3

81

14

115

Police

95

162

38

295

Armed forces

12

19

4

35

Prison administration ....

13

5

134

19

171

Social welfare

75

27

235

51

388

Medicalcare

76

16

91

9

1

193

Social insurance

36

1

39

9

85

Labour märket etc

29

1

11

5

46

Plänning

31

2

29

5

67

Execution

34

3

98

34

169

Local government

67

1

26

12

106

Communications

55

34

12

101

Taxation

87

14

135

59

1 296

Education, culture, State

Church

44

57

10

lil

Agriculture, environmen-

tal management, public

health

41

41

18

100

Civil service

55

21

4

80

Public access to official

documents

33

3

38

28

102

Miscellaneous

60

3

94

11

168

Complaints outside jurisdic-

tion and complaints of

obscure meaning

64

64

Total

997

79

1 508

361

1

1 2 947

332

Ordinary courts of law

During the year, Parliamentary Ombudsman Mr Wigelius considered a
complaint against a court of appeal concerning its judgment in a case relating
to assault. One question that arose in this connection was what limits should
in practice apply to the Parliamentary Ombudsman’s supervision of the
courts. Briefly, the background was as follows. A district court judge had
been prosecuted for assaulting a woman he was living together with. The
judge denied having committed a criminal offence, invoking among other
things his right of self-defence. A district court sentenced the judge to three
months’ imprisonment and ordered him to pay compensation to the injured
party. The judge appealed against his conviction and against the compensation
order. The competent court of appeal confirmed the district court’s
judgment. Regarding the sentence, the court of appeal stated, on the one
hand, that the offence appeared to be somewhat less serious thån when it was
considered by the district court, the prosecutor having now adjusted the
charges against the defendant, and on the other, that unlawful action on the
part of a judge in itself merited strict assessment by a court. The court of
appeal therefore took the view that there could be no question of reducing
the sentence. The Supreme Court decided not to review the case.

In a complaint made to the Parliamentary Ombudsman, it was claimed,
among other things, that the sentence determined by the court of appeal
contravened the Constitution, in that the defendant’s profession had been
taken into consideration; that the account of the injured party’s statement
given in the judgment was incorrect in a manner which was insulting to the
district court judge; and that the compensation ordered largely lacked any
legal foundation. The district court judge raised the question of whether the
three legally trained members of the court of appeal had committed a
criminal offence. An extensive discussion of the facts and legal aspects of the
case was later submitted in support of the complaint.

In his decision on the case, Mr Wigelius began by saying the following
regarding supervision of the courts: ‘This complaint relätes to the manner in
which, in its judgment on a criminal case, a court presented the investigatory
material submitted, and to its assessment of the facts of the case. That is to
say, it relätes to matters on which the Parliamentary Ombudsman generally
does not carry out a detailed investigation or make critical comment. It is not
the case, however, that the Parliamentary Ombudsman has no powers to
conduct an investigation on such matters; in actual fact he undertakes a
limited investigation of all complaints about court judgments which cannot
be immediately dismissed. In general, though, this primarily involves
scrutiny of the judgment in question and possibly the court’s file on the case.
If, as must generally be the case, this scrutiny shows that criticism of the court
can be ruled out, the complaint concerned is not referred for an opinion and
the case is dismissed.

‘Two circumstances in particular limit the Parliamentary Ombudsman’s
scope for dealing with the contents of a judgment. One is the fact that the
Ombudsman essentially has to base his assessment on written documents,
primarily the documents in the court file. Court procedure, by contrast, rests
on the principles that proceedings must be oral, that all the evidence to be

taken into account in a judgment must be put forward at a single hearing, and
that a judgment must be based solely on the evidence thus presented. These
principles are intended among other things to guarantee a sound basis for a
court’s consideration of what is to be deemed proven, and there is therefore
very little scope for the Parliamentary Ombudsman to make critical
pronouncements relating to the evaluation of evidence. These circumstances
also havé some influence on his scope for considering legal questions.
Generally speaking, however, he has somewhat greater scope to assess legal
points. The second, and most important, restriction here is that in general the
judicial process incorporates a powerful normative element. In this regard,
respect for the independence of the courts is naturally of particular
importance. However, judicial functions cannot be exercised arbitrarily. The
Parliamentary Ombudsman therefore has to be able to draw attention to
mistakes över the meaning of existing law and to manifest misjudgments that
decisively affect the outcome of a case, without this being seen as an
encroachment on the independent responsibility of the courts for the
administration of justiee.’ For these reasons Mr Wigelius did not go into the
question of general interest concerning the principles by which to evaluate
the statements made by defendant and injured party in this case. Nor did he
examine the question of what personal circumstances of the defendant could
result in a more severe sentence, seen in relation to the constitutional
principle that all are equal before the law. These matters were considered to
be dearly questions for the courts to decide, involving a normative element of
the kind mentioned above.

Concerning the facts of the case, Mr Wigelius noted that the account given
of the injured party’s statement was incorrect in some respects, and went on
to say: ‘Errors of the kind I havé referred to here are serious, not only for the
person primarily affected by them, but also in general terms. The ability of
the members of a court to correctly assimilate the statements made by the
parties to a case and others is naturally of fundamental importance to
confidence in the courts. If, as has been pointed out here, a court completely
misunderstands a statement made, albeit on a point with no direct, decisive
hearing on the outcome of a case, this will naturally affect confidence in the
rest of the judgment. To a very large extent, the legal rights of the individual
are safeguarded by care, accuracy - and caution on the part of the court.’
Regarding the question of compensation, Mr Wigelius agreed with the view
of the complainant that the court of appeal had not made sufficient effort to
clarify the position regarding the portion of the claim that related to the
accusations withdrawn by the prosecutor. Concerning whether the members
of the court of appeal might havé committed a criminal offence, Mr Wigelius
said: ‘The errors that occurred in the way the court of appeal dealt with the
case must be assumed to havé been the result of carelessness. In view of the
fact that normal practice requires that carelessness on the part of a judge in
the exercise of his office must be of quite a serious nature before liability for
negligent exercise of authority can be considered, I havé ... not found there
to be grounds to raise the question of criminal conduct on the part of the
members of the court.’

Public prosecutors and the police

This year’s report gives an account of a case in which, in December 1983, Mr
Wigelius decided to institute criminal proceedings against a police inspector
for negligent exercise of authority. His offence was said to havé consisted in
his deciding, after a person had been apprehended on suspicion of
molestation and brought into the police station, that the person should
continue to be deprived of his liberty and be detained in a police cell,
although there were no legal grounds for this action. In September 1984 a
district court found the inspector guilty of the alleged offence and imposed a
fine. Following an appeal by the police inspector, the appropriate court of
appeal confirmed the judgment in February 1986, and in October of the same
year the Supreme Court decided not to consider the case.

In another case, Mr Wigelius concluded that a district prosecutor had been
guilty of a breach of her duty of confidentiality: after examining letters, she
had told a woman who was remanded in custody about correspondence
between her husband, who was also being held in custody, and his ex-wife.
Mr Wigelius refrained from instituting criminal proceedings, however, with
reference to the relevant rule in the Code of Judicial Procedure covering
cases in which only a fine would be imposed för a criminal offence and in
which the offence was committed as a result, for example, of overhastiness.
Mr Wigelius also took account of the fact that the prosecutor was unlikely to
make the same mistake again.

One complaint dealt with concerned the question of whether Swedish
authorities had acted incorrectly when a Swedish tax authority had been
enabled to make use of documents transmitted from Switzerland for the
investigation of a case involving drugs offences. The background was as
follows. A person, S., was remanded in custody by a Swedish court on
suspicion of gross drugs offences. Invoking the European Convention on
Mutual Assistance in Criminal Matters and the Swiss Federal Law on
International Assistance in Criminal Matters (ISRG), the public prosecutor
made a request to a Swiss authority that certain bank documents be
transmitted to the authority conducting the investigation in Sweden. This
request was agreed to with a proviso under Article 3 (3) of the ISRG, which
read as follows: ‘A request shall be rejected if the proceedings relate to an act
whose aim is to reduce fiscal charges or to a contravention of regulations
relating to foreign exchange, trade or economic policy measures.’ The
documents were later made available to a tax assessment authority with the
consent of the prosecutor. As a result, S.’s income and capital assessments
were substantially uprated.

After statements of opinion had been obtained from the Ministry for
Foreign Affairs and the prosecutor, Mr Wigelius said the following in his
decision on the case: ‘The condition set by the Bezirksanwaltschaft Ziirich
was worded in such a way that it only prohibited use of the information
transmitted to investigate an act whose aim had been to reduce fiscal charges
or a contravention of regulations relating to foreign exchange, trade or
economic policy measures. The documents were, however, made available
for a preliminary investigation and the production of evidence relating to the
criminal proceedings stated in the request for assistance. In accordance with
the “specific purpose” principle, therefore, it is likely that the Swiss

authorities assumed that more extensive use of the information would only be
allowed provided the competent Swiss authority had given its consent.

‘Bearing in mind the principle of reciprocity, it is in my view of the utmost
importance that material obtained through the procedures of international
assistance in criminal matters should not be used in a manner contrary to that
assumed by the country making it available. If this happens, as the Ministry
for Foreign Affairs has pointed out, it could in future result in Sweden
experiencing difficulty in obtaining such assistance.

‘By the very nature of things, it may be considered to be the responsibility
of the authority requesting and receiving such documents to ensure that they
are not released to a wider cirele of individuals or authorities thån is
necessitated by the criminal proceedings concerned. Its assessment of
whether they should be released must be governed by the provisions of the
Secrecy Act (1980:100). The information received in this case was subject to
confidentiality under Ch. 9, Sect. 17, of the Secrecy Act, since it was obtained
pursuant to the provisions on preliminary investigations in criminal cases and
concerned an individual’s financial circumstances and since it could be
assumed that S. would suffer damage or harm if the information were to be
disclosed.

‘The “specific purpose” principle and the express proviso made when the
information was supplied prevented the public prosecution authority from
taking legal action against S. for tax offences, and therefore there was no
basis for disclosure of the information to the tax authorities with reference to
Ch. 1, Sect. 5, of the Secrecy Act. Rather, the provisions of Chapter 14, Sect.
3, of the Act must be considered applicable. In my opinion, when weighing
up the different interests involved, as stipulated in this section, the authority
should also havé taken account of the fact that disclosure of the information
to the tax authority would havé been contrary to the expectations of the Swiss
authorities and could thus havé been detrimental to the prospects of
obtaining assistance in the future.

‘In the light of what I havé said here, I arn critical of [the prosecutor’s]
approval of disclosure of the documents to the tax authority. The fact that
certain particulars concerning S.’s assets in Switzerland were made public at
the remand hearing on 28 March 1984 gives me no cause to make any other
assessment on this point.

‘Once the tax authority had received the documents there was no
impediment to its using them in its activities. This may be considered to
follow from the principle that an authority has a right to refer freely to facts
coming to its knowledge, and from the related principle of the free evaluation
of evidence that applies in Swedish law. No criticism, then, can be levelled at
the tax authority for using the documents in the tax assessment process.’

Armed forces

During the inspection of a regiment, attention was drawn to the case of a
company commander who, when questioning conscripts he suspected of
causing damage, among other things, had incorrectly claimed that criminal
investigation officers had secured fingerprints in a film projection room and
in barracks. The company commander had also instrueted four conscripts to

havé their fingerprints taken.

After investigating the matter, Parliamentary Ombudsman Mr Holstad
reached a decision on 9 February 1987. The following were among the points
he made.

‘To assess the company commander’s action in taking the conscripts’
fingerprints, certain rules in the Instrument of Government are among those
of interest, primarily the provisions of Ch. 2, Sect. 6. This section protects
every Citizen, in relation to the community, from “forced encroachment on
his body” and also from “any search of his person, search of his home or
similar encroachment”. With a few exceptions which are not relevant in this
context, this protection is not absolute. It can be restricted under the
provisions of Ch. 2, Sect. 12, of the Instrument of Government. Among other
things, these provisions lay down that any such restrictions must in principle
be made by means of an Act of Parliament.

‘The term “encroachment on a person’s body” includes actions normally
réferred to in Swedish legal terminology as “physical examinations”. On the
basis of a statement contained in the preparatory documents underlying Ch.
2, Sect. 6, of the Instrument of Government, the taking of fingerprints can be
assigned to this category (SOU 1975:75, pp. 358 f.). Ch. 28, Sect. 14, of the
Code of Judicial Procedure contains provisions stating that it is permissible to
take the fingerprints of a person detained by a prosecutor or remanded in
cust ody by a court and also, if necessary for the investigation of a crime for
which a prison sentence could be imposed, those of other persons. More
detailed regulations are contained in the Ordinance on Fingerprints etc.
(1947:950). Sect. 5 of the Ordinance makes it the responsibility of the person
in charge of the investigation (normally the prosecutor), or in certain cases
the police, to take such action.

‘Under Sect. 37 of the Military Procedure Act, in connection with a crime
of which a subordinate is suspected, an officer empowered to order
punishment is entitled to order such action as a physical examination in cases
where a prosecutor would havé corresponding statutory powers. There is no
other statutory provision giving a military commander such powers.

‘It can be observed, therefore, that the company commander had no legal
basis for having the fingerprints taken of the conscripts he suspected of
causing damage.

‘As regards my assessment of the fact that, when talking to the conscripts,
the company commander incorrectly claimed that criminal investigation
officers had secured fingerprints in the rooms in which damage had been
caused, guidance can be found in the provisions of the Code of Judicial
Procedure concerning preliminary investigations. Ch. 23, Sect. 12, lays down
among other things that during interrogation no improper action may be
taken, such as the deliberate use of incorrect information with a view to
eliciting a confession or a statement pointing in a certain direction. This
provision is admittedly not directly applicable to the situation under
consideration. However, it does show that in the investigation of a crime an
interrogator is not permitted to deliberately mislead a suspect to secure a
confession. The company commander, then, acted wrongly in this regard
too.

‘The errors of which the company commander was guilty are in themselves

disquieting and I havé therefore considered pursuing the matter further.
However, the officer concerned has admitted that he acted incorrectly. He
has explained that the purpose of his action was to ensure that no innocent
men suffered. The regimente statement to me makes it clear that the
regimente legal adviser pointed out the incorrectness of the procedure
adopted by the officer concerned at a meeting with company commanders
only a short time after the incident.

‘Against that background I do not consider there to be sufficient cause for
me to dwell further on this incident.’

An investigation concerning care and treatment at homes for special
supervision

In 1983 Parliamentary Ombudsman Mr Sverne began an investigation into
conditions for children taken into care under the Care of Young Persons
(Special Provisions) Act. As the first stage of his investigation he examined
cases in which children had been taken into immediate custody under the Act
(see the 1984—85 Report of the Parliamentary Ombudsmen, p. 474).

The second phase of the investigation was concerned with the situation of
(a) children provided with care under the Act in private homes other thån
their own and (b) children placed in the home of another family by a social
services committee in connection with a decision to provide care under Sect.
6 of the Social Services Act (see the 1986—87 Report of the Parliamentary
Ombudsmen, p. 399).

The third and final stage related to homes for special supervision (Sect. 12
of the Care of Young Persons (Special Provisions) Act).

Many of the young people taken into care under the Care of Young
Persons (Special Provisions) Act need care and treatment meeting especially
high requirements. In Sect. 12 of the Act it is laid down that homes equipped
for particularly dose supervision are to be available for the care of young
persons requiring such supervision on any of the grounds referred to in the
second paragraph, point 2, or the third paragraph of Sect. 1 of the Act. The
Government or, by authority of the Government, the National Board of
Health and Welfare is to decide which homes are to be regarded as homes for
special supervision of this kind. Homes för special supervision havé replaced
the former ‘youth welfare schools’. On 1 January 1983, county and municipal
councils took över responsibility for these institutions from central government.
 At present there are 24 such homes in the country. The majority of
them used to be youth welfare schools under state control up to the end of
1982.

Mr Sverne considered it important to gain an impression of the place of
homes for special supervision in the context of the social services authorities’
overall resources for assisting young people. He attached particular importance
to finding out what consequences the changeover from central to local
government control had entailed. Special attention was also to be paid to the
question of safeguarding the legal rights of the individual.

In the course of the investigation visits were paid to 16 homes for special
supervision. During these visits, pupil files were examined and superintendents
and other staff at the homes were interviewed. Supplementary

information was obtained from a questionnaire sent to all the special
supervision hörnes in the country.

The observations made were reported in a decision of 31 March 1987. Mr
Sverne pointed out that the hörnes for special supervision, or ‘Section 12
hörnes’ (so called after the section of the Act regulating the care they
provide), served an important function in the care of young people in greatest
need of assistance from the social services authorities. The lasting impression
of the investigation was that Section 12 hörnes were in a good position to
provide a basis for a long-term improvement in the situation of the young
people concerned.

Mr Sverne therefore noted with concern that the present framework of
regulations could in the long term result in changes in the way the hörnes were
operated that would restrict their scope to assist young people. The
community might be faced with a shortage of resources that could seriously
put at risk provision of the special care these young people needed.

In Mr Sverne’s view, then, it had emerged that the rules on responsibility
for resources and plänning incorporated in the Social Services Act could in
the long term jeopardize the objective set in that Act that Section 12 hörnes
should remain as a specialized resource within the social services for those in
greatest need. There was, he believed, a tangible risk of the areas indicated in
the legislation for resource plänning being too small. It was no longer seen to
be as justifiable to maintain these cost-intensive hörnes on a county council
area basis in order to meet the needs of the relatively few young people
involved. The requirement that resources be efficiently utilized was forcing
their operations to be broadened so that the resources concerned could be
made available to increasing numbers of young people. The special capacity
of these hörnes to cater for those in greatest need might be löst. The declining
proportion of costs now being paid to the authorities responsible and the
heavier responsibility for cost that had been placed on municipal authorities,
Mr Sverne suggested, was contributing to these changes.

Mr Sverne noted that, while Section 12 hörnes were facing changes in their
work which in the long run could result in a shortage of resources, it was a
declared objective that the social services authorities should assume increasing
responsibility for young offenders. For these expectations - expressed at
the central government level - to be fulfilled, it was said to be necessary for
the social services to remain responsible for meeting the needs of these young
people through specially designed, highly qualified provision. Mr Sverne
took the view that there was an imbalance between the aim expressed relating
to young offenders and the changes now taking place within the social
services.

In Mr Sverne’s opinion, these developments highlighted the need for the
work the hörnes for special supervision were intended to do to be supported
on a broader basis. The country should possibly be divided into larger
regions, of sufficient size to enable these specialized facilities to be retained
as a resource within the social services. The need for a central admissions
procedure should be observed, Mr Sverne believed. At the same time,
renewed consideration should be given to the community’s economic
responsibility for this limited group of the population.

According to Mr Sverne, a point had now been reached at which it

appeared to be vital for the Government, in consultation with the authorities
responsible for the hörnes, staff at the hörnes, members of social services
committees and social services staff, to deliberate on the questions raised by
his investigation. Such consultations should pay special attention to young
people on the borderline between social and psychiatric services.

Mr Sverne’s examination of legal safeguards focused attention on certain
shortcomings in procedures. He noted, for example, that in many cases
inadequate care had been taken when registering new residents at hörnes for
special supervision. The formal prerequisites for young people to be cared for
at such hörnes had not always been satisfactorily checked. This was serious, in
view of the coercion to which young people could be subjected at these
hörnes.

The observations Mr Sverne made in the course of his investigation also
gave him cause to stress the importance of the responsible authorities closely
monitoring the care provided at the hörnes, in the manner assumed in the
legislation.

Mr Sverne also emphasized the importance of detailed and careful
plänning of care and treatment. For it to be possible to plan the young
person’s care and treatment in a sufficiently conscientious manner, he
believed, closer and more regular collaboration was necessary between social
services committees and Section 12 hörnes.

Finally, a key issue was the care of young people after they had left a
Section 12 home. Mr Sverne stressed that it was important for better use to be
made of the knowledge and experience gained by staff at the hörnes thån was
the case at present. The Ombudsman considered it of importance that this
question, too, be examined in the consultations which he felt should take
place between the Government, the authorities responsible for the hörnes,
and others.

Education

It was reported in a newspaper article that pupils at an upper secondary
school had been required by the headteacher to take a breath alcohol test
before being allowed to take part in school-leaving celebrations at the school.

After a complaint had been submitted and the Parliamentary Ombudsman
began to look into the matter, the education committee concerned submitted
its views. Among other things, the committee pointed out that experience of
previous years’ school-leaving festivities had been the reason for measures to
check on alcohol consumption, and that the headteacher’s formal decision on
the matter had been taken following extensive consultation with pupils, staff
and parents.

In his decision of 6 May 1987, Parliamentary Ombudsman Mr Holstad said
the following:

‘In Ch. 2, Sect. 6, of the Instrument of Government it is laid down that in
relation to the community every Citizen shall be protected from any enforced
encroachment on his body and, among other things, any search of his person.
The freedoms and rights set out in Sect. 6 and elsewhere can be restricted as
provided in Sect. 12, but only by means of an Act of Parliament or a statutory

instrument authorized by an Act. Measures of the kind which must be
supported by legislation in line with these rules havé been deemed to include
tests of breath alcohol concentrations (SOU 1975:75, p. 358).

‘There is no basis in law for education authorities to order school pupils to
take breath tests. Testing of this kind must be carried out on a voluntary
basis. It can therefore be noted that these pupils were under no obligation to
submit to a breath test. The fact that the decision to use this method of control
was reached in consultation with parents and pupils, among others, does not
alter that assessment.

‘In his report, the headteacher States, inler alia, that pupils were fully
within their rights to re fuse to havé a breath test carried out. He also
emphasizes that the test was not “a condition of a compelling nature”. In
view of this, I assume that the test was not intended to be obligatory.

‘However, if breath alcohol tests are to be carried out among pupils at a
school, it is not sufficient to point out afterwards that the test was voluntary.
Pupils must be informed of this fact in advance, otherwise the test may
nevertheless appear to be compulsory.

‘In the present case, it is not clear from my investigation whether pupils
received any information clarifying that the test was voluntary. In the light of
the fact that no pupil concerned has turned to the Parliamentary Ombudsman
and since what occurred cannot give rise to any action on my part against
individual employees, however, I do not consider there to be any justification
for pursuing my investigation further.’

Public access to ofTicial documents

In a decision of 30 June 1987, Parliamentary Ombudsman Mr Holstad
considered the question of the principle of public access and the opening
hours of local government authorities.

A number of smaller municipal councils kept their offices closed över the
period 31 December 1986—6 January 1987 inclusive, i.e. for a whole week.
The reason was that all the staff concerned had previously been asked to work
overtime so as to be able to take 2 and 5 January 1987 off. These days were
single working days with non-working days on either side due to public
holidays. In another municipality the plänning department had closed on a
working day, as all its staff were attending a course .Folio wing the submission
of complaints, the Parliamentary Ombudsman investigated whether these
occurrences were contrary to existing law or were incorrect or inappropriate
for other reasons.

The Parliamentary Ombudsman began by referring to a number of rules
contained in the Freedom of the Press Act, which is part of the Constitution,
and in the Secrecy Act concerning public access to official documents. These
provisions include the following. An official document which is not subject to
confidentiality must, if so requested, be made available at the place where it
is kept, immediately or as soon as possible and free of charge, for inspection
by any person wanting to havé access to it. And a person wishing to do so is
also entitled to obtain a copy of the document for a fixed fee. Such requests
are to be dealt with expeditiously. At the request of a member of the public an

authority must also provide information from an official document kept by
the authority, provided that this is not prevented by confidentiality provisions
and would not impede the proper functioning of the authority. As a
rule, an authority is required to register without delay official documents
received or drawn up by it.

The Parliamentary Ombudsman also referred to provisions contained in
the 1986 Administrative Procedures Act, requiring authorities to accept visits
and telephone calis from members of the public. If particular times are
specified for this purpose, the public must be informed of them in a suitable
manner.

The Parliamentary Ombudsman observed that the provisions referred to
dearly presuppose that authorities will havé fairly extensive opening hours,
as otherwise they will not be able to provide the level of service required of
them by statute. As far as central government authorities are concerned, the
General Government Agencies and Institutions Act requires their registrars’
and cashiers’ offices to be open, as a rule, every working day. On single
working days falling between two holidays, offices must be kept open for at
least two hours.

The Parliamentary Ombudsman went on:

‘There are no corresponding rules of general scope as regards local
government. The question, therefore, is what concrete minimum opening
hours the aforementioned rules in the Freedom of the Press Act and other
laws can be considered to require of local authorities. It is clear that they
cannot keep their offices closed to such an extent that the general public are
prevented from exercising their constitutional right to gain access to official
documents or that the authorities concerned fail, for example, to register
official documents as they are required to. However, it is also clear that the
rules referred to do not give any specific indication of required opening
hours.

‘My own view is that there is much to suggest that local authorities should,
as a rule, aim to maintain the opening hours required in the central
government sector by the General Government Agencies and Institutions
Act. It must obviously be accepted, however, that these hours will not always
be maintained by all local authorities. In the smallest municipalities it may be
justifiable to restrict opening hours to a limited extent.

‘As regards the decision to dose local government offices on the two
working days falling between holidays in January 1987, my view is that it was
not wholly compatible with the rules I havé referred to. The effect was to
deprive the public of access to official documents for a whole week. In my
opinion arrangements should havé been made to maintain the principle of
public access on at least one of the two days in question. On the other hand, I
believe that it is acceptable, as an expection, for a local government body to
dose for an occasional day if the purpose is to enable staff to undergo
training.

‘Naturally it is important that an authority intending to curtail its normal
opening hours should inform the general public of its plans in good time and
in an appropriate manner.’

Translation: Martin Naylor

gotab Stockholm 1S87 13240