Regeringen föreslår riksdagen atl anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 februari 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I rättegångsbalken finns regler om att vissa yrkeskategorier, bl. a. läkare, sjuksköterskor och advokater, inte är skyldiga att vittna om sådant som de i sin yrkesutövning i förtroende fått kännedom om under lystnadsplikt. I propositionen föreslås att detta s. k. frågeförbud utvidgas till att gälla även psykologer och psykoterapeuter.

Om det är förbjudet att fråga någon beträffande ett visst förhållande, skall enligt förslaget inte heller den som under tystnadsplikt bilrätt med tolkning eller översättning få höras i den delen.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 89

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. I 8 sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom ulan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskotnmun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vdkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill: Den som till följd av 9 kap. 4 8 sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne om dem, utan att del är medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig alt avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straffan fängelse i tvåår.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift/fl/- inte höras som vittne om denna ulan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landstingskommuner, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som / denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed fått veta, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker /;'// det. Den som till följd av 9 kap. 4 8 sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare/fl/- höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragels fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga alt vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:89

Om tystnadsplikt för präst inom Om tystnadsplikt för präst inom
svenska kyrkan är särskilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.
Präst inom annat trossamfund än Präst inom annat trossamfund än
svenska kyrkan eller den som i så- svenska kyrkan eller den som i så
dant samfund intager motsvarande dant samfund intar motsvarande
ställning må icke höras som vittne ställning får inte höras som vittne
om något som han vid enskilt skrif- om något som han vid enskilt skrif
termål eller under själavårdande termål eller under själavårdande
samtal i övrigt har erfarit. samtal i övrigt har fått veta.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 8 tryckfrihetsförordningen, 9 8 radioansvarighelslagen (1966:756), 1 8 lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, 11 eller 16 8 lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar eller 2 8 lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988

Närvarande: statsråden Feldt, ordförande, och statsråden Gustafsson, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om begränsningar i vittnesplikten 1 Inledning

Enligt svensk rätt är det en allm.än medborgerlig skyldighet att inställa sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som regleras i 36 kap. 1 8 rättegångsbalken (RB), har i princip företräde framför en tyslnadsplikt som kan åvila vittnet. I 36 kap. 5 8 RB finns vissa undantag från denna huvudregel. Här sägs bl. a. att personer som tillhör vissa angivna yrkesgrupper, bl. a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa kuratorer, inte får höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fått vela. Även beträffande dessa yrkeskategorier får dock vittnesförhör äga rum om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det.

Under senare tid har i skilda sammanhang framförts förslag om ändringar i de nu berörda reglerna. I ett par fall har sådana frågor väckts genom motioner i riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss nämnda yrkeskategorierna, dels frågan om en samordning av RB:s regler om undantag från vitlnesplikten med vissa lagregler rörande uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har justitieulskottet i sina av riksdagen godtagna betänkanden uttalat att det borde ankomma på regeringen alt föranstalta om en översyn av gällande regler (se JuU 1980/81:2 och 1983/84:23 s. 9 resp. JuU 1984/85:25 s. 12). Vidare har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hemställt att även patentombuden tas med bland de yrkeskategorier som omfattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 8 RB.

Åven frågan om tolkars skyldighet atl vittna har aktualiserats, bl. a. genom en motion till riksdagen. Justitieulskottet har vid behandlingen av motionen inte funnit anledning att i det sammanhanget gå närmare in på frågan om tolkarnas vittnesplikt utan hänvisat till att det i justitiedepartementet pågick en översyn av vitlnesplikten (se JuU 1986/87:25 s. 17).

I ärendet rörande psykologers vittnesplikl uttalade justitieulskottet att sådana ytterligare inskränkningar i den allmänna vittnesplikten som det skulle medföra, om man tar med nya yrkeskategorier i 36 kap. 5 8 RB, inte bör göras utan en mer allsidig prövning av frågan.

I en år 1987 framlagd proposition om ett reformerat tingsrättsförfarande Prop. 1987/88:89 uttalade min företrädare (prop. 1986/87:89 s. 137) atl det - med hänsyn till vad riksdagen uttalat - var nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedömdes utifrån mera generella aspekter. Eftersom flera av dem inte belysts genom sedvanlig remissbehandling borde regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 8 RB anstå något ytteriigare. Min företrädare uttalade slutligen atl han avsåg atl återkomma till dessa frågor så snart som möjligt.

I promemorian (Ds Ju 1987:10) Frågor om begränsningar i vittnesplikten, som upprättades inom justitiedepartementet år 1987, har behandlats frågan om och i så fall på vilket sätt reglerna i 36 kap. 5 8 RB om undantag från vitlnesplikten bör ändras. Promemorian mynnar ut i ett förslag till ändring av dessa regler. Frågan om patentombudens ställning togs emellertid inte upp i promemorian; i fråga om denna gmpp måste enligt promemorian först övervägas om en författningsreglerad tystnadsplikt skulle införas.

Jag avser att nu la upp de frågor om begränsningar i vittnesplikten som tagits upp i promemorian.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga 1 och dels promemorians lagförslag som bilaga 2.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-1781).

2 Närmare om bakgrunden

2.1 Tystnadsplikt och vittnesplikt enligt nuvarande ordning

Personer av de yrkeskategorier som anges i 36 kap. 5 8 andra stycket RB -och som alltså omfattas av det där föreskrivna förbudet mot vittnesförhör i vissa fall — är underkastade tystnadsplikt enligt föreskrifter i skilda författningar. Regler om lystnadsplikt finns emellertid även beträffande åtskilliga andra yrkesutövare.

Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i del allmännas verksamhet och om förbud alt lämna ut allmänna handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sekretess som berör stora delar av den offentliga verksamheten; sekretess gäller i olika avseenden inom t. ex. försvaret, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisens verksamhet och skatteförvaltningen.

Regler om lystnadsplikt i verksamhet som inte är del allmännas återfinns i åtskilliga författningar. I 8 kap. 4 8 första stycket tredje meningen RB föreskrivs tystnadsplikt för advokat som inte är verksam vid allmän advokatbyrå. Att advokater vid de allmänna advokatbyråerna har tystnadsplikt följer av 9 kap. 9 8 sekretesslagen.

För tolkar och översättare finns regler om tystnadsplikt i lagen
(1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare. En auktorise
rad revisor får enligt 8 8 förordningen (1973:221) om auktorisation och 5

godkännande av revisorer inte använda "uppgift, som inhämtats i hans Prop. 1987/88:89 yrkesutövning, till fördel för sig eller till skada eller gagn för annan och ej heller eljest obehörigen yppa vad som sålunda kommit till hans kännedom". Han skall vidare enligt samma paragraf "se till all biträde iakttager dessa föreskrifter i tillämpliga delar".

Om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal i annan än allmän verksamhet finns regler i 6 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt den lagen bl. a. alla som i egenskap av legitimerade yrkesutövare meddelar vård åt patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkesutövare i vården. Legitimation får enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. av socialstyrelsen meddelas barnmorska, glasögonoptiker, logoped, läkare, psykolog, psykoterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och tandläkare (2 8). Även andra personalkategorier, t. ex. apotekspersonal och vårdpersonal vid vissa sjukvårdsinrättningar, omfattas emellertid under vissa förutsättningar av den i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl, stadgade tystnadsplikten, I lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan föreskrivs alt den som är prästvigd i svenska kyrkan har tystnadsplikt i fråga om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt,

I allmänhet saknar del för sekretessen betydelse om en befattningshavare fält kännedom om en viss uppgift i förtroende eller på annat sätt. Den förtroendesekretess som tidigare gällde för sjukvårdspersonal och kuratorer har sålunda ingen motsvarighet i sekretesslagen,

I de flesta fall är reglerna om tystnadsplikt inte absoluta utan förbjuder endast den som är ålagd tystnadsplikt att obehörigen röja uppgift. Den för präster inom svenska kyrkan gällande tystnadsplikten är dock absolut. En präst får aldrig röja vad han erfarit under tystnadsplikt. Som exempel på en tystnadsplikt som är långtgående men inte absolut kan nämnas del fallet atl en rättssökande hos en allmän advokatbyrå lämnat en uppgift som han förutsatt skall bli behandlad förtroligt (9 kap, 9 8 första stycket 1 sekretesslagen). Detta sekretesskydd kan dock genombrytas i vissa situationer, se t, ex. 1 kap. 5 8 sekretesslagen (nödvändigt uppgiflslämnande).

Bestämmelserna om tystnadsplikt är straffsanktionerade. Den som bryter mot dem kan enligt 20 kap. 3 8 brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen är emellertid subsidiär till andra föreskrifter som särskilt straffbelägger gärningar som innebär att hemliga uppgifter röjs eller utnyttjas, jfr t. ex. 9 kap. 6 8 RB och 39 8 förvallningsprocesslagen (1971:291).

Reglerna i sekretesslagen om sekretess i det allmännas verksamhet gäller i princip också i förhållande till andra myndigheter. Från denna huvudprincip finns dock en rad undantag. Sålunda får en sekretessbelagd uppgift lämnas ut till en annan myndighet i vissa fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar.

I 14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser som avser generella be
gränsningar i sekretessen mellan olika myndigheter. Sålunda får t. ex.
enligt 14 kap. 2 8 andra och tredje styckena en myndighet utan hinder av (

sekretess till polis eller åklagare lämna uppgifter som angår misstanke om Prop. 1987/88:89 allvarligare brott, I 14 kap, 1 8 finns en generell bestämmelse som innebär atl en föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet skall tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter som omfattas av skyldigheten.

Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet finns numera på åtskilliga håll i lagstiftningen. Ett exempel på detta erbjuder bestämmelserna i RB om vittnesplikl. Ett annat exempel är den skyldighet som enligt 71 8 fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620) finns för vissa myndigheter och befattningshavare atl lämna socialnämnden uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd. Sådan uppgiflsskyldighet åvilar även t, ex, en läkare som är befriad från vittnesplikl enligt 36 kap, 5 8RB,

Som nyss sagts utgör bestämmelserna om vittnesplikt i RB sådana tystnadspliktsgenombrytande föreskrifter om uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap, 1 8 sekretesslagen. Vittnesplikten har med andra ord i princip företräde framför den sekretess eller lystnadsplikt som kan åvila vittnet. Detta gäller oftast även i de fall där vittnets lystnadsplikt grundar sig på andra författningar än sekretesslagen. Från denna grundsals görs dock för vissa särskilt kvalificerade fall undanlag i 36 kap. 5 § RB , där det föreskrivs att vittnesförhör i vissa fall inte får ske med den som är underkastad tystnadsplikt. Även de personer som omfattas av denna reglering är emellertid skyldiga att såsom vittnen infinna sig inför rätlen. Däremot får de inte utfrågas rörande omständigheter som omfattas av tystnadsplikten. Frågeförbudet skall iakttas av rätten ex officio och kan inte efterges av vittnet. Första stycket i paragrafen tar främst sikte på vissa offentliga funktionärer. Det är här fråga om skydd för bl. a. utrikes- och försvarssek-relessen. I princip får dessa tjänstemän inte höras som vittnen om en skyddad uppgift utan tillstånd av den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Enligt paragrafens andra stycke får personer som tillhör de yrkesgrupper som anges där inte höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fått vela (frågeförbud). Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller den till vars förmån lystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid vissa familjerådgivningsbyråer och deras biträden. Frågeförbudet gäller oavsett om det avser verksamhet i allmän eller privat tjänst. Förbudet att vittna avser endast uppgifter som befattningshavaren på grund av sin ställning anförtrotts eller som han fått kännedom om i samband med att något på sådant sätt anförtrotts honom (se SOU 1938:44 s. 392, Welamson, Läkarsekretessen, 1962, s. 29 och Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl, s. 139 ff.). Frågeförbud gäller även för biträden till de angivna yrkesgrupperna. Genom en lagändring år 1985 infördes i detta stycke också en bestämmelse som begränsar skyldigheten att vittna om uppgifter som omfattas av statistiksekretess.

Enligt paragrafens tredje stycke får rättegångsombud, biträde eller för
svarare inte höras som vittne om sådant som anförtrotts honom för upp
dragets fullgörande, om inte parten medger att uppgifterna får yppas. Utan 7

hinder av vad som sålunda stadgas i andra och tredje styckena får dock - Prop. 1987/88:89 enligt fiärde stycket - annan än försvarare alltid höras i mål om ansvar för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straffan fängelse i två år.

Femte stycket innehåller till att börja med en hänvisning till de särskilda reglerna om tystnadsplikt för präst i svenska kyrkan. Som redan nämnts innebär dessa regler absolut tystnadsplikt som utesluter vittnesförhör. Härefter följer en bestämmelse om att präst eller annan person med motsvarande ställning inom annat trossamfund än svenska kyrkan inte får höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

I sjätte stycket slutligen finns bestämmelser som erinrar om att vittnesförhör med personal på bl. a. tidningsredaktioner i viss utsträckning är förbjudna enligt regler i tryckfrihetsförordningen och en del andra lagar.

Bestämmelserna i 36 kap. 5 8 RB är tillämpliga också i fråga om vittnesförhör under en förundersökning i brottmål (23 kap. 13 8 RB) och i fråga om förhör med part under sanningsförsäkran (37 kap. 3 8 andra stycket RB).

I 38 kap. 8 § RB stadgas om skyldighet att tillhandahålla domstolar allmänna handlingar (editionsplikt). I paragrafens andra stycke anges vissa undantag från editionspliklen. Dessa undantag svarar i stort sett mot förbuden mot vittnesförhör i 36 kap. 5 8 RB. Enligt 39 kap. 5 8 RB har 38 kap. 8 8 RB motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling som skall Ullhandahållas för syn. Reglerna i 38 kap. 8 8 och 39 kap. 5 8 RB är Ullämpliga också när en domstol enligt 23 kap. 14 8 RB under en förundersökning i brottmål skall besluta om en allmän handling skall tillhandahållas förundersökningsledaren.

Av 20 och 25 88 förvallningsprocesslagen följer atl reglerna i 36 kap. 5 8 och 38 kap. 8 § RB är tillämpliga också hos de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna.

2.2 Bakgrunden till de nuvarande begränsiiingarna i vittnesplikten

Såsom framgått av vad som anförts inledningsvis är det framför allt omfattningen och utformningen av det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 8 andra stycket RB som aktualiserats på senare tid.

Frågeförbudet uppställdes huvudsakligen till skydd för enskilda. I förarbetena ull bestämmelsen (SOU 1938:44 s, 392) framhölls sålunda aU vissa yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde var påkallad. Med hänsyn till viklen av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång framhölls vidare att stor försiktighet bör iakttas när det gäller alt bestämma de yrkesgrupper för vilka lystnadsplikten borde gälla framför viltnesplikten, I sin ursprungliga lydelse omfattade frågeförbudet i 36 kap, 5 8 andra stycket RB endast advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden.

Genom en lagändring år 1954 utsträcktes begränsningen i vittnesplikten

till atl avse även tandläkare och deras biträden, I motiven till lagändringen Prop, 1987/88:89 erinrades om alt den allmänna tandläkarinstruktionen innehöll ett stadgande om tystnadsplikt för landläkare av samma innebörd som allmänna läkarinslmklionens motsvarande föreskrift för läkare. De skäl som varit bestämmande för atl rättsligen reglera läkarnas tystnadsplikt ansågs kunna åberopas även beträffande tandläkare (prop, 1954:200 s, 65),

För all familjerådgivning skulle kunna bedrivas på ett sätt som var fullt betryggande från de rådsökandes synpunkt begränsades år 1969 vittnesplikten även för kuratorer och deras biträden vid familjerådgivningsbyråer som drivs i allmän regi (prop, 1969:117 s, 14),

Genom en lagändring år 1973 utvidgades den krets av yrkeskategorier som räknas upp i 36 kap, 5 8 andra stycket RB till att omfatta även sjuksköterskor, I motiven till lagändringen (prop, 1973:30 s, 89), vilken var föranledd av en framställning från Svensk sjuksköterskeförening, konstaterade föredragande statsrådet bl, a, att bestämmelserna om tystnadsplikt var desamma för läkare och sjuksköterskor. Enligt föredragandens mening var det därför av intresse från principiell synpunkt att också reglerna om vittnesplikl g)ordes lika för läkare och sjuksköterskor. Vid riksdagens behandling av lagförslaget tog justitieulskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:17) upp frågan om att utsträcka bestämmelsens räckvidd även Ull andra kategorier av vårdpersonal, främst inom sjukvården, som kommer i kontakt med och får kännedom om patienters förhållanden. Utskottet anförde på denna punkt alt det för den enskilde inte sällan kan vara av väsentlig betydelse att vad han i förtroende meddelar sådan personal inte kommer till allmänhetens kännedom på den vägen all tystnadsplikten upphävs, om vederbörande kallas som vittne inför domstol. Samtidigt måste enligt vad utskottet underströk - med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång - stor försiktighet iakttas när det gäller att befria yrkesgrupper från vittnesplikl. Enligt utskottets mening borde i sammanhanget också beaktas att en stor del av den personal som skulle omfattas av en mera långtgående lagändring redan var undantagen från vittnesplikten, nämligen i den mån den är att anse som biträde åt läkare eller annan yrkesutövare som befriats från vittnesplikl. Bl. a. på grund härav stannade utskottet för att då inte förorda någon ytterligare utvidgning av den aktuella personkretsen.

De ändringar i reglerna om förhållandet mellan tystnadsplikt och vittnesplikt som beslutades samtidigt med sekretesslagen berörde 36 kap. 5 8 andra stycket RB endast i redaktionellt hänseende. I det lagstiftningsärendet logs inte till särskild behandling upp frågan om att ändra den krets av yrkeskategorier som enligt lagrummet är befriad från vittnesplikl. Däremot hade tidigare under arbetet med en ny sekretesslagstiftning i olika sammanhang föreslagits ändringar avseende avvägningen mellan tystnadsplikt och vittnesplikl, se t. ex. tystnadspliktskommilténs belänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet och departementspromemorian (Ds Ju 1977:11) Handlingssekretess och tystnadsplikt. Förslag till ny sekretesslag.

Genom en lagändring år 1985 begränsades skyldigheten att vittna även
för den som till följd av 9 kap. 4 8 sekretesslagen inte får lämna uppgifter 9

11 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 89

som omfattas av statistiksekretess. Lagändringen, som även innebar en Prop. 1987/88:89 begränsning av editionspliklen, motiverades med hänsynen till den enskildes integritet i statisliksammanhang (prop. 1984/85:133 s. 15).

2.3 Reformönskemålen

Såsom påpekats inledningsvis har på senare lid från olika håll framkommit önskemål om ändringar i reglerna om vittnesplikt.

Hösten 1980 behandlades i riksdagen en motion om att även psykologer skulle ingå i den krets som har en begränsad vittnesplikt. Justitieutskottet uttalade dock i sill av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:2) alt frågan borde prövas mera allsidigt. Del kunde nämligen finnas andra yrkesgrupper som av sakliga eller principiella skäl borde omfattas av frågeförbudet och det kunde eventuellt också sättas i fråga om frågeförbudet borde inskränkas till att gälla färre yrkesgrupper eller utformas på annat sätt än för närvarande. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att besluta om formerna för en översyn av reglerna.

Med anledning av en ny motion i samma ämne behandlades frågan om inskränkningar i vittnesplikten för psykologer på nytt i justitieulskottet våren 1984. Med hänsyn till att den i motionen väckta frågan av riksdagen redan hade aktualiserats i regeringskansliet ansåg utskottet atl moUonen inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd (se JuU 1983/84:23 s. 10). Riksdagen följde utskottet.

Våren 1985 behandlade justitieutskollet en motion om att bestämmelserna i RB om frågeförbudet beträffande vittnen borde ändras så att bestämmelserna korresponderar med den 1718 fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620) stadgade skyldigheten om uppgiflslämnande. Motionären påpekade att uppgifter som någon är skyldig alt lämna till en socialnämnd i vissa fall inte kan lämnas vid vittnesförhör inför förvaltningsdomstol.

Utskottet konstaterade i sill av riksdagen godkända betänkande (JuU 1984/85:25) att reglerna rörande vittnesplikten i RB och uppgiftsskyldighe-len enligt 71 8 Qärde stycket socialtjänstlagen inte helt kortesponderar med varandra. Också på andra områden än det angivna torde det föreligga en bristande överensstämmelse mellan vitlnesplikten och skyldigheten att lämna uppgifter till myndighet. Utskottet ansåg att det fanns ett intresse av att spörsmålet rörande en samordning av reglerna om uppgiftsskyldighet å ena sidan och om frågeförbudet i RB å andra sidan uppmärksammades närmare. För detta talade också det förhållandet att det spörsmål som motionären aktualiserat rymmer en rad känsliga och svårlösta frågor som gäller intressen rörande bl. a. sekretessen för uppgifter hos vissa yrkesutövare med särskild förtroendeställning i förhållande till allmänheten, myndigheternas behov av information på angelägna områden och inte minst effektiviteten i rättskipningen. Enligt utskottets mening borde saken lämpligen kunna tas upp i samband med de överväganden som gjordes i regeringskansliet med anledning av den av riksdagen begärda översynen rörande bl. a. vilka yrkesgrupper frågeförbudet skall omfatta (se JuU 1984/85:25 s. 15).

Såsom anförts inledningsvis har på senare tid även frågan om patentom- Prop. 1987/88:89 buds och tolkars vittnesplikt aktualiserats.

I detta sammanhang bör också nämnas alt tvångsmedelskommittén i sitt betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet berört vissa frågor med anknytning till bestämmelserna om vittnesplikt. Kommittén föreslog att en särskild tvångsmedelslag skulle införas. I denna lag skulle tas in bestämmelser för all hindra att vissa uppgifter röjs obehörigt i samband med att tvångsmedel används. Härvid har i viss mån gjorts skillnad mellan å ena sidan uppgifter som en person tillhörig någon av de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB uppräknade yrkeskategorierna eller en präst får del av eller lämnar och å andra sidan uppgifter som omfattas av en förfatlningsstadgad tystnadsplikt till skydd för andra enskilda intressen.

I sill remissvar över tvångsmedelskommitténs betänkande har Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR ifrågasatt om det finns skäl att i tvångsmedelssammanhang göra en åtskillnad mellan advokater å ena sidan och auktoriserade och godkända revisorer å andra sidan. FAR framhåller att revisorerna ofta har att hantera lika känsliga uppgifter och på många sätt lika skyddsvärt material som advokaterna. Tystnadsplikten är själva förutsättningen för att revisorn skall få all den information som erfordras för revisionsarbetet. FAR anser därför att även auktoriserade revisorer (och godkända revisorer) bör föras in i den skyddade kretsen enligt 7 8 2 i förslaget till tvångsmedelslag. Däremot synes FAR inte - i vart fall inte i detta sammanhang - ha väckt frågan om revisorerna borde tas med bland de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB särskilt uppräknade personkategorierna.

Svenska revisorsamfundet har i sitt remissvar intagit i huvudsak samma inställning som FAR.

Tvångsmedelskommitténs förslag övervägs för närvarande i justitiedepartementet.

3 Promemorian

Utgångspunkten för övervägandena i promemorian har varit all vittnesplikten är av grundläggande betydelse för domstolarnas möjligheter all erhålla fullgott underlag för sin bedömning av förhållanden som är av intresse i ett mål. Ju mer vittnesplikten inskränks, t. ex. för alt tillgodose intresset bakom den tystnadsplikt som kan åvila vittnet, desto mer minskar domstolarnas möjligheter att få ett gott underlag för sina avgöranden. Avvägningen mellan de motstående intressen som ligger till grund för vittnesplikten och tystnadsplikten är således - framhålls det i promemorian - betydelsefull från rättssäkerhetssynpunkt.

I promemorian konstateras inledningsvis att den utveckling av regelsystemet som ägt rum pä detta område genomgående har inneburit att intresset av att domstolarna har möjlighet att utreda sakförhållandena i målen har fått stå tillbaka för sekretessintresset; vittnesplikten har med andra ord begränsats beträffande fler och fler personkalegorier.

Mot denna bakgrund ställs i promemorian frågan om det nu är lämpligt
att ytterligare inskränka vittnesplikten genom att i 36 kap. 5 8 andra 11

stycket RB göra undantag för ännu fler yrkesgmpper för vilka tystnads- Prop. 1987/88:89

plikt råder eller om det kanske i stället är dags att gå den motsatta vägen

och låta vittnesplikten få ett något störte utrymme än i dag. I detta

sammanhang väcks också frågan om avvägningen mellan vittnesplikt och

tystnadsplikt skulle kunna göras med någon annan lagleknisk metod än

den nuvarande.

Mot bakgrund av att den nuvarande regleringen är ganska stelbent samtidigt som den är svår att tillämpa ifrågasätts i promemorian om inte domstolarna borde få större möjligheter att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet mera fritt bestämma om vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ha företräde. Det konstateras emellertid att det för vissa yrkesgrupper alltjämt är motiverat att i förtroendesiluationer låta tystnadsplikten ta över vitlnesplikten. Härvid slås fast att ett generellt frägeförbud bör omfatta endast sådana yrkeskategorier för vilka det dels finns ett behov av ett sådant frågeförbud med hänsyn till förtroendet för yrkesutövarna, dels finns praktiska möjligheter att avgränsa den grupp beträffande vilken frågeförbudel skall gälla.

Med dessa utgångspunkter har i promemorian gjorts en närmare granskning av olika yrkeskategorier som är aktuella i sammanhanget.

Vad gäller präster, advokater, läkare och barnmorskor konstaleras alt dessa grupper, som dessutom är lätta att avgränsa, typiskt sett har sådana arbetsuppgifter att de är beroende av atl allmänheten kan lita på att uppgifter som lämnas till dem i förtroende inte förs vidare. Enligt promemorian är det därför rimligt att det även i fortsättningen skall råda ett generellt frågeförbud beträffande sådant som dessa personer i tjänsten har eriarit i förtroende och under tystnadsplikt. Även för biträden till advokater, läkare och barnmorskor föreslås att det alltjämt skall råda ett generellt frägeförbud.

Vad däremot beträffar tandläkare, sjuksköterskor och revisorer hävdas i promemorian att deras arbetsuppgifter inte är sådana atl dessa yrkeskategorier behöver omfattas av ett generellt frågeförbud.

Inte heller anses det motiverat med en generellt begränsad vittnesplikl beträffande sådana uppgifter som omfattas av 5. k. statistiksekretess .

När det gäller kuratorer, psykologer och psykoterapeuter konstateras i promemorian atl dessa grupper i och för sig har sådana arbetsuppgifter att det kan vara motiverat med en generellt inskränkt vittnesplikt beträffande sådant som de fått vela i förtroende men att de - främst med hänsyn till avgränsningsproblemen - ändå inte bör få en sådan särställning. Här framhålls bl. a. atl det i detta hänseende inte är lämpligt att införa ett generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter.

Vad slutligen beträffar tolkar sägs i promemorian alt del generella frågeförbudet bör gälla för uppgifter som en tolk fått kännedom om när frågeförbud gäller för någon av de personer som han tolkat ål; annars riskerar man att det förtroende som måste finnas mellan t. ex. en advokat och hans klient undergrävs i de fall där man är beroende av lolkhjälp.

1 de fall där det sålunda enligt promemorian skall råda ett generellt
frågeförbud föreslås dock att undantag från frågeförhudet i vissa fall skall 12

kunna göras för uppgifter som får eller redan har vidarebefordrats till en Prop. 1987/88:89 myndighet; dock inte om uppgiften lämnats till myndigheten för enbart statistiska ändamål.

Enligt promemorian skulle alltså färte yrkeskategorier än i dag komma att omfattas av ett generellt frågeförbud. Därutöver föreslås emellertid att det införs regler som gör det möjligt för domstolen att i det enskilda fallet göra undantag från vittnesplikten . Om det är uppenbart att intresset av atl under tystnadsplikt lämnade uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden skyddas har företräde framför intresset av att uppgifterna lämnas i rättegången, skall rätten förordna att vittnesförhör angående dessa förhållanden inte skall äga rum. Denna regel skulle - sägs det i promemorian - få betydelse för dels de fall där någon vars vittnes-plikt inte är begränsad enligt reglerna i 36 kap, 5 8 RB fått upplysningar under tystnadsplikt och dels situationer där en advokat, en läkare eller en barnmorska, ulan atl en förtroendesituation förelegat, i sin yrkesutövning fått kännedom om förhållanden av personlig eller ekonomisk art.

Den föreslagna möjligheten för rätten att i det särskilda fallet befria någon från vitlnesplikt i fråga om en uppgift som omfattas av dennes tystnadsplikt, bör - framhålls det i promemorian - gälla även beträffande förundersökningsskedet. Om en person, som anser att han bör befrias från vittnesplikt, vägrar att yttra sig under förundersökningen, har åklagaren möjlighet att vända sig till rätten och begära vittnesförhör. Rätten får då ta ställning till om omständigheterna är sådana att den ifrågavarande personen inte bör höras.

Avslutningsvis konstateras i promemorian atl liksom hittills bör skyldigheten att i rättegång förete skrifUiga handlingar, editionsplikten , begränsas på motsvarande sätt som vittnesplikten. I de fall där rätten — enligt vad som föreslagits - kan besluta om frågeförbud, skall den som på det sättet skulle kunna undantas från vittnesplikten också kunna befrias från editionsplikten.

4 Remissutfallet

Promemorian har fått ett förhållandevis blandat mottagande.

De remissinstanser som har uttalat någon principiell inställning Ull pro-memorieförslagels metod för gränsdragning mellan vittnesplikl och tystnadsplikt har i allmänhet varit positiva. Framför allt är att märka att majoriteten av de domstolar som yttrat sig varit positiva till förslaget. Några remissinstanser har dock befarat bl. a. atl den föreslagna möjligheten för domstolarna att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet kan visa sig svårtillämpad i praktiken och leda till en osäker och oenhetlig rättstillämpning.

Åtskilliga remissinstanser har varit positiva till att del generella frågeför
budel begränsas Ull att avse endast de yrkeskategorier som föreslagits i
promemorian. Flera remissinstanser har emellertid motsatt sig alt sjukskö
terskorna och de kuratorer som arbetar vid vissa familjerådgivningsbyråer
inte längre skulle åtnjuta generella begränsningar i vittnesplikten. Det har 13

även höjts röster för att psykologer och psykoterapeuter borde las med bland de yrkesgrupper som har en generellt begränsad vittnesplikt. Även förslaget alt slopa det generella frågeförbudel beträffande sådana uppgifter som omfattas av den s, k, stalisliksekretessen har mött kritik från några håll. Mot förslaget alt inte längre låta tandläkarna omfattas av del generella frågeförbudel har kritik riktats endast från Sveriges Tandläkarförbund. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande begränsningar i vittnesplikten för tolkar har varit positiva till förslaget i den delen.

Vad beträffar förslaget om ett undantag från det generella frågeförbudet för de fall där det föreligger en författningsreglerad uppgiflsskyldighet har åtskilliga remissinstanser varit negativa eller uttryckt stor tveksamhet. Från flera håll hävdas att det föreslagna undantaget i vart fall är alltför vidsträckt.

Från en del håll har hävdats alt några principiella förändringar inte bör vidtas innan man gjort en översyn i ett störte sammanhang av gränsdragningen mellan vittnesplikten och tystnadsplikten och då gärna i samband med en översyn av sekretesslagen. Det har också påpekats att del finns skäl att överväga om det i 36 kap. 5 8 andra stycket RB använda biträdesbegreppet verkligen bör finnas kvar i fortsättningen. Även begränsningen till sådana uppgifter som anförtrotts en viss yrkesutövare har ifrågasatts med hänsyn bl. a. till alt förtroendesekretess inte förekommer i sekretesslagen.

Prop. 1987/88:89

Promemorians förslag: I promemorian föresläs att avgränsningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt skall göras på ett annat sätt än i dag. Färte grupper än för närvarande skall omfattas av det generella frågeförbudet i 36 kap. 5 8 andra stycket RB och i stället skall domstolarna i vissa situationer få möjlighet att i det enskilda fallet besluta om frågeförbud. Vad gäller tolkar och översättare överensstämmer förslaget med mitt förslag.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser tillstyrker den i promemorian föreslagna lösningen vad gäller gränsdragningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. Kritik förekommer dock såväl mot urvalet av de yrkesgmpper som skall omfattas av det generella frågeförbudet som mot den föreslagna möjligheten atl besluta om frågeförbud i det enskilda fallet.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i den delen har tillstyrkt förslå- Prop. 1987/88:89 get atl tolkar och översättare skall omfattas av ett generellt frågeförbud.

Skälen för mitt förslag: Av det blandade mottagande som promemorian rönt vid remissbehandlingen framgår att det är svårt att finna en avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt som vinner allmän uppslutning. Skälet till detta är givetvis att det här är fråga om två skyddsvärda intressen som står mot varandra: å ena sidan intresset av att domstolarna får ett gott underlag för sina avgöranden och å andra sidan enskilda personers intresse av inlegritelsskydd. Än tydligare framgår denna motsättning om man ser hur remissvaren fördelar sig. Genomgående är att domstolarna — och då framför allt de allmänna domstolarna - tillhör dem som är positiva till promemorieförslaget, medan de remissinstanser som på ett eller annat sätt har att beakta olika yrkeskategoriers intressen är mera negativa.

Kritik mot den i promemorian valda lösningen att i vissa fall ersätta det generella frågeförbudet med en möjlighet för domstolen att i del enskilda fallet besluta om frågeförbud har emellertid förekommit såväl från vissa domstolar, t. ex, länsrätten i Malmöhus län och Försäkringsrätten för Mellansverige, som från instanser som skulle kunna betecknas som neutrala i frågan om vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ges företräde, t, ex, juslitiekanslern och Sveriges advokatsamfund.

Promemorians förslag bottnar i en strävan att försöka finna en ny metod för gränsdragningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt och på så sätt åstadkomma en avvägning som tillgodoser både rättsväsendels intresse av fullgod bevisning och intresset av integritetsskydd för den enskilde.

För egen del känner jag stark sympati för de motiv som ligger bakom det i promemorian framförda förslaget alt begränsa tillämpningen av det generella frågeförbudet och i stället i större utsträckning än i dag låta domstolarna bedöma mera fritt, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, om vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ges företräde. Såsom framhållits av flera remissinstanser är emellertid tillämpningen av en sådan regel inte problemfri. Det kan komma att vålla domstolarna svårigheter att avgöra om den enskildes intresse alt skydda sin integritet i ett visst fall är tillräckligt starkt för att motivera ett frågeförbud. Framför allt kan det vålla problem för domstolen att komma fram till ett beslut i denna fråga utan alt just de uppgifter som den enskilde vill skydda röjs inför domstolen.

Trots de nackdelar som är förenade med ett individuellt frågeförbud skulle jag vara beredd att förorda ett sådant, om man därigenom totalt sett får en bättre avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. En förutsättning för att ett individuellt frågeförbud skall få denna effekt är emellertid att man genom att införa ett sådant frågeförbud kan begränsa tillämpningsområdet för det generella frågeförbudet. Helst bör man uppnå både att de nuvarande begränsningarna i vittnesplikten kan las bort för några yrkesgrupper och att man kan undgå att nya grupper får en generellt begränsad vittnesplikt.

Ett individuellt frågeförbud skulle kunna bidra till att vittnesförhör får
hållas i de fall där det är väsentligt för utredningen i ett mål medan den
enskildes intresse att skydda sin integritet tillåts ta överhanden i andra fall.
Kan man däremot inte uppnå någon väsentlig begränsning av tillämpnings- 15

området för en generellt begränsad vittnesplikt skulle ett individuellt fråge- Prop, 1987/88:89 förbud - i kombination med ett alltjämt vidsträckt generellt frågeförbud -endast komma alt medföra alt intresset av att domstolarna kan grunda sina avgöranden på en så god utredning som möjligt får vika ytteriigare av hänsyn till tystnadsplikten. En sådan utveckling är självfallet inte önskvärd, framför allt inte om man dessutom skulle drabbas av de nackdelar som, enligt vad jag nyss anförde, är förenade med en möjlighet för domstolarna att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet.

Som jag ser det måste tanken på ett individuellt frågeförbud vika, om man inte i någon större utsträckning kan begränsa det generella frågeförbudet. Remissbehandlingen visar att det allmänt sett tyvärr är så atl en möjlighet för domstolarna att efter en avvägning i det enskilda fallet besluta om frågeförbud inte har samma förtroendeskapande funktion som ett generellt frågeförbud, I de fall där en viss yrkesgrupp för sitt arbete är beroende av all allmänheten litar på atl förtroligt lämnade uppgifter inte förs vidare, kan ett individuellt frågeförbud inte ersätta en generell begränsning i vittnesplikten.

Jag avser all nu närmare gå in på / vilka fall det kan finnas behov av ett generellt frågeförhud även om det införs en möjlighet för domstolarna att besluta om en i det enskilda fallet begränsad vittnesplikt. Jag skall härvid beröra såväl de yrkeskategorier som för närvarande omfattas av ett generellt frågeförbud som de grupper beträffande vilka det i olika sammanhang ifrågasatts om de inte bör åtnjuta en generellt begränsad vittnesplikt. Med utgångspunkt från mina överväganden beträffande olika yrkeskategoriers behov av generellt frågeförbud kommer jag därefter att ta ställning till om det är motiverat alt införa ett individuellt frågeförbud.

Jag instämmer för del första i den i promemorian uttryckta uppfattningen — som också delats av remissinstanserna — att advokater, läkare och barnmorskor med hänsyn till sina arbetsuppgifter bör ha en generellt begränsad vittnesplikt oavsett om ett individuellt frågeförbud införs eller

ej-

Stark remisskritik har riktals mot förslaget att sjuksköterskor och familjerådgivare inte längre skulle omfattas av det generella frågeförbudet. För egen del vill jag beträffande dessa grupper anföra följande.

Sjuksköterskorna arbetar numera generellt sett mycket mera självständigt och med fler egna arbetsuppgifter än tidigare. Sjuksköterskorna kan på samma sätt som läkare och barnmorskor komma i sådana situationer där det för deras arbete är väsentligt att patienterna kan lila på att deras uppgifter inte förs vidare utan verkligen vågar lämna integritetskänsliga uppgifter i förtroende. Sjuksköterskorna bör därför även i fortsättningen komma i åtnjutande av en generellt begränsad vittnesplikt.

I minst lika hög grad som de nu behandlade yrkeskategorierna är kurato
rer vid familjerådgivningsbyråer beroende av ett absolut förtroende mellan
dem och deras klienter. Vetskapen om att familjerådgivaren vid en eventu
ell framtida domstolsförhandling kan bli tvungen att vittna skulle menligt
kunna inverka på enskildas benägenhet att söka hjälp hos familjerådgivare.
Därför bör även i fortsättningen ett generellt frågeförbud gälla beträffande
den nu diskuterade gruppen av kuratorer. 16

Förslaget att undanta tandläkarna från det generella frågeförbudet har Prop. 1987/88:89 bemötts betydligt mera positivt än motsvarande förslag beträffande sjuksköterskor och familjerådgivare. Sveriges Tandläkarförbund har dock i sill remissvar betonat att en god tandvård, byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte är möjlig utan ett fullständigt förtroende från patientens sida för den behandlande tandläkaren. Det finns — enligt förbundet — inte några skillnader mellan tandvård och annan vård i detta avseende. I övrigt har ingen remissinstans haft något att erinra mot promemorieförslaget i denna del.

Skälen för atl låta tandläkarna omfattas av det generella frågeförbudet är utan tvivel tunnare än för de kategorier som jag tidigare har gått igenom. Men eftersom jag inte är beredd atl nu förorda att någon annan av de yrkeskategorier inom vårdområdet som i dag omfattas av det generella frågeförbudet skall undantas från detta, anser jag det inte motiverat att nu föreslå att frågeförbudel för landläkarna slopas.

Den s. k. statistiksekretessen i 36 kap. 5 8 andra stycket andra meningen RB motiveras av behovet av atl få människor att lämna uppgifter för statistiska ändamål. I promemorian föreslogs att det generella frågeförbudet skulle avskaffas för sådana uppgifter, eftersom människors benägenhet att lämna underiag för statistiska undersökningar sannolikt inte skulle påverkas i nämnvärd mån av en sådan förändring. Denna inställning har kraftigt kritiserats av bl. a. statistiska centralbyrån.

För egen del vill jag betona atl del är ett väsentligt intresse för samhället att få tillgång till fullgod statistisk information. Det stärkta skyddet för slalisliksekretess infördes relativt nyligen. Det kan inte uteslutas atl möjligheten att statistiskt material kan komma att utnyttjas i ett rättegångsförfarande kan skapa en negativ inställning till statistisk dalainsamling. Jag är därför av den uppfattningen att en generellt begränsad vittnesplikt även i fortsättningen är motiverad beträffande uppgifter som omfattas av slalisliksekretess.

Av vad jag nu har anfört följer att jag åtminstone inte för närvarande är beredd att föreslå att någon av de grupper som i dag omfattas av det i 36 kap. 5 8 andra stycket RB stadgade generella frågeförbudet skall undantas från detta. Frågan är då om man genom atl införa ett individuellt frågeförbud åtminstone skulle kunna åstadkomma att nya grupper inte behöver föras in under det generella frågeförbudet.

Såsom framgått av vad jag anfört tidigare (avsnitt 2.3) är det framför allt frågan om psykologers och tolkars vittnesplikt som har aktualiserats på senare tid. I promemorian har dessutom diskuterats i vad mån psykoterapeuter och revisorer bör ha en begränsad vittnesplikt.

Vad gäller psykologer och psykoterapeuter kan - såsom också framhållits i promemorian — med minst lika stort fog som beträffande 1. ex. läkare hävdas alt de för sill arbete är beroende av att klienterna kan lita på alt de uppgifter de lämnar inte förs vidare. Detta krav på förtroende torde emellertid, som bl. a. framgår av vad flera remissinstanser anfört, knappast kunna tillgodoses genom ett individuellt frågeförbud.

Med hänsyn främst till svårigheterna alt på ett tydligt sätt avgränsa
dessa yrkeskategorier från andra grupper har emellertid promemorians 17

resonemang utmynnat i att psykologer och psykoterapeuter inte bör få en Prop. 1987/88:89 generellt begränsad vittnesplikt. Eftersom behovet av klienternas förtroende är lika stort oavsett om en psykolog eller psykoterapeut är legitimerad eller ej, kan det nämligen enligt vad som uttalas i promemorian inte anses lämpligt att införa ett generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade representanter för dessa grupper. Jag delar denna uppfattning. Avgörande för om psykologer och psykoterapeuter bör ha en generellt begränsad vittnesplikt bör därför bli om avgränsningen kan göras på något annat sätt. Lämpligen kan man härvid utgå från vilka regler om tystnadsplikt som gäller för de nu ifrågavarande yrkeskategorierna.

För legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter som inte är verksamma i allmän tjänst gäller den i 6 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. intagna regeln om tystnadsplikt. Samma regel om tystnadsplikt gäller enligt den lagen även för psykologer och psykoterapeuter som saknar legitimation men som arbetar an-lingen som biträde åt en legitimerad yrkesutövare eller vid enskilda vårdinrättningar som omfattas av tillsynslagens bestämmelser. För psykologer och psykoterapeuter som är i allmän tjänst gäller bestämmelserna i sekretesslagen. Där görs inte någon skillnad mellan psykologer och psykoterapeuter med eller utan legitimation. För psykologer och psykoterapeuter som arbetar som privata yrkesutövare och som saknar legitimation gäller däremot inte någon författningsreglerad tystnadsplikt.

Att sekretessbestämmelserna inom det offentliga området även omfattar t. ex. icke legitimerade psykologer beror på att sekretesslagen avser vissa angivna verksamhetsområden och i allmänhet inte speciella yrkeskategorier. På motsvarande sätt gäller föreskrifterna i sekretesslagen också för icke legitimerade läkare (t.ex. s.k. AT-läkare) och icke legitimerade barnmorskor. Sekretessbestämmelserna för psykologer och psykoterapeuter skiljer sig således inte från vad som gäller för t. ex. läkare.

En föreskrift om att ett generellt frågeförbud skall gälla beträffande sådana uppgifter som under författningsreglerad tystnadsplikt anförtrotts en psykolog eller en psykoterapeut i denna deras yrkesutövning skulle således innebära alt avgränsningen görs på motsvarande sätt som för t. ex. läkare, barnmorskor och sjuksköterskor.

Mot en sådan lösning kan hävdas att olika regler om vittnesplikt blir tillämpliga beroende på vilken yrkesutbildning en person som innehar en viss befattning har. Enligt min mening bör emellertid inte den omständigheten att personer med olika utbildning i vissa fall kan sköta likartade arbetsuppgifter medföra att man avstår från att låta den yrkesgrupp där delta typiskt sett är motiverat omfattas av ett generellt frågeförbud. Man har för övrigt inte i andra fall ryggat för skillnader i vittnesplikt för gmpper med likartade uppgifter och lika omfattande tystnadsplikt.

Mot bakgmnd av vad jag nu anfört bör psykologer och psykoterapeuter i samma utsträckning som t. ex. läkare omfattas av en generellt begränsad vittnesplikt.

Revisorerna har i annat sammanhang - som nämnts förut (avsnitt 2.3) —
genom sina organisationer hävdat att de har en ställning som i mycket
överensstämmer med advokaternas. Det har därvid framhållits att en revi- 18

sor liksom en advokat får kännedom om känsliga uppgifter och för sitt Prop. 1987/88:89

arbete är beroende av atl det finns ett förtroende mellan honom och

klienten. Även om del ligger en del i denna jämförelse finns det dock

viktiga skillnader mellan en advokats och en revisors förhållande till sin

klient. Till en början bör slås fast att endast själva revisionsverksamheten

bör diskuteras i detta sammanhang. Övriga områden där en revisor kan

vara verksam — t. ex, redovisningsuppdrag — kan inte avgränsas från

andra yrkesgruppers och är inte av den karaktären att det finns anledning

att överväga generella undanlag från vitlnesplikten.

När det så gäller den inom associationsrätten i lag reglerade revisionsverksamheten bör påpekas att det i åtskilliga fall föreligger en skyldig-hel för den som driver en ekonomisk verksamhet att låta en revisor granska verksamheten. Denna skyldighet medför också att revisorn har en obetingad rätt all la del av del material och i övrigt få de upplysningar av den granskade som han är i behov av för att kunna fullgöra sitt uppdrag (en annan sak är att del givelvis är till fördel för revisorns arbete om han till följd av att del råder ett förtroende mellan honom och klienten kan få upplysningar även om sådant som han inte har någon absolut rätt att ta del av). En advokat däremot är i allmänhet hänvisad endast till det material som klienten vill lämna ut. Därför måste advokaten i avsevärt högre grad än revisorn bygga sin verksamhet på att det föreligger förtroende mellan honom och klienten. Till det sagda kommer att en revisor enligt t, ex, aktiebolagslagen (1975:1385) har skyldighet att i viss utsträckning till myndigheter och andra ulomstånde, bl, a, polis och åklagare under förundersökning, lämna uppgifter som omfattas av tystnadsplikten (se bl, a, 10 kap. 13 8 aktiebolagslagen). För sådana uppgifter kan det givetvis under inga omständigheter komma i fråga att begränsa revisorernas vittnesplikt. Mot denna bakgrund kan — oavsett om ett individuellt frågeförbud införs eller ej - tillräckliga skäl inte anses föreligga att generellt undanta revisorerna från vittnesplikt på motsvarande sätt som advokater.

En särskild ställning intar tolkarna . Dessa har i dag tystnadsplikt men är inte undantagna från vittnesplikt. Det medför att det inte finns något hinder mot att höra en tolk som vittne angående vad som genom hans förmedling har yttrats mellan olika personer utom i de fall där han kan vara att betrakta som biträde till någon av de i 36 kap. 5 8 andra stycket RB uppräknade yrkeskategorierna. Det är dock inte självklart att en tolk som förmedlar t. ex. ett samtal mellan en läkare och en patient alltid är att betrakta som biträde åt läkaren.

1 allmänhet är en tolk inte den slutliga mottagaren av information ulan endast förmedlare av denna. Det förefaller rimligt att - såsom föreslagits i promemorian och godtagits av remissinstanserna - låta denna tolkarnas speciella ställning avspegla sig även i regleringen av deras vittnesplikl. Den nuvarande möjligheten att i vissa fall höra en tolk angående sådant som man inte får höra en läkare eller en advokat om är ägnad alt — för de personer som är beroende av tolk — undergräva det förtroende som bör finnas mellan vissa yrkesutövare och allmänheten. En person som måste anlita tolk bör ha samma skydd för sina uppgifter som andra människor.

Ett generellt frågeförbud bör därför införas beträffande tolkar i de fall 19

där frågeförbud råder beträffande någon av de personer som de tolkat åt. Prop. 1987/88:89 Situationen för en tolk blir då densamma som för t. ex. en sjuksköterska som i egenskap av biträde åt en läkare fåll kännedom om vissa uppgifter.

Däremot finns det inte anledning att införa frågeförbud för tolkar i de situationer där ingen av de inblandade personerna omfattas av frågeförbud.

Samma regel som för tolk bör gälla för den som biträtt med en skriftlig översättning .

Domstolsverket har i sill remissvar anfört att även den som under tystnadsplikt biträtt med en utskrift bör omfattas av ett generellt frågeförbud. Enligt min mening torde emellertid den som hjälper t. ex. en advokat eller en läkare med en utskrift alllid kunna betraktas som biträde till denne. Jag anser det därför inte nödvändigt med ett självständigt frågeförbud för dem som arbetar med utskrifter.

Vad beträffar präster och sådana personer i religiösa samfund, som enligt 36 kap. 5 8 femte stycket RB är likställda med präster, har inte vare sig i promemorian eller under remissbehandlingen ifrågasatts att de även i fortsättningen bör omfattas av en generell begränsning i vittnesplikten. Jag delar uppfattningen alt prästerna även i fortsättningen bör omfattas av ett generellt frågeförbud. Enligt min mening saknas det vidare anledning att i detta sammanhang gå närmare in på den i promemorian antydda och av en del remissinstanser diskuterade frågan om en begränsning av det generella frågeförbudet för präster.

Som framgått av min genomgång anser jag sammanfattningsvis alt del för närvarande är rimligt att såväl de kategorier som i dag har en generellt begränsad vittnesplikt som även psykologer, psykoterapeuter samt tolkar och översättare får omfattas av ett generellt frågeförbud. I samtliga dessa fall har jag funnit att ett individuellt frågeförbud inte skulle kunna ersätta ett generellt frågeförbud.

Mot den nu angivna bakgrunden skall jag härefter gå in på frågan om man vid sidan av de generella frågeförbuden bör ha ett individueUt frågeförbud i enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Därvid kan först konstateras att man redan genom att utvidga det generella frågeförbudet med de nyss behandlade yrkeskategorierna tillgodoser det reformbehov som påtalats. Härtill kommer att - såsom jag anförde inledningsvis under detta avsnitt - ett individuellt frågeförbud i kombination med ett vidsträckt generellt frågeförbud skulle kunna bidra till en mindre lämplig avvägning mellan tystnadsplikt och vittnesplikt. Med hänsyn till det sagda bör något individuellt frågeförbud inte införas nu. Jag vill emellertid inte utesluta alt saken kan komma i ett annat läge, om det senare skulle visa sig att del finns behov av att begränsa vittnesplikten beträffande ytterligare grupper.

Från ett par håll har under remissbehandlingen ifrågasatts om det inte
finns skäl att se över dels den i 36 kap. 5 8 andra stycket RB använda
konstmktionen med biträden till de kategorier som har en begränsad
vittnesplikt, dels förutsättningen alt fråga skall vara om något som anför
trotts en yrkesutövare. Med hänsyn till de begränsade ändringar som
föreslås i detta lagstiftningsärende finner jag inte skäl att här gå in på dessa 20

frågor.

5.2 Undantag från det generella frågeförbudet

Min bedömning: Inga nya undantag från del generella frågeförbudet bör införas.

Promemorians förslag: Vittnesförhör får äga rum även i de fall som omfattas av det generella frågeförbudet, om en uppgift med stöd av en i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet för annat än statistiska ändamål.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har instämt i promemorians förslag men åtskilliga har också antingen avstyrkt förslaget eller uttryckt stor tveksamhet inför det. Från flera håll har hävdats att det föreslagna undanlaget från det generella frågeförbudet i vart fall är alltför vidsträckt.

Skälen för min bedömning: Den uppgiftsskyldighet som i ett visst fall kan föreligga gentemot en myndighet är i allmänhet betingad av helt andra intressen än dem som motiverar viltnesplikten. I vissa fall syftar uppgifts-skyldigheten till att avvärja en akut fara för enskilda personer, jfr t. ex. 71 § socialtjänstlagen (1980:620). I andra fall skall uppgiftsskyldigheten underlätta för en myndighet alt utöva tillsyn över vissa personalkategorier, jfr t. ex. 7 8 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

Jag anser atl det inte är motiverat att en upplysningsskyldighet som tar sikte på en viss situation skall medföra en generell skyldighet att, trots att förutsättningarna för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter i en rättegång. Därtill kommer att det är mycket svårt att överblicka i hur stor utsträckning ett sådant undantag skulle sätta reglerna om generellt frågeförbud ur spel. Jag är därför inte beredd atl gå fram med det i promemorian föreslagna undantaget från del generella frågeförbudet.

7 Upprättat lagförslag Prop. 1987/88:89

I enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustiliedepartemenlet upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 4'.

8 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till

propositionen. 22

Lagrådet Prop. 1987/88:89

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-02-02

Närvarande : justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Ann-Louise Eksborg.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:89

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om begränsningar i vittnesplikten

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss faltal vid regeringssammanträde 1988-01-28) över förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden anför atl lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen atl anta del av lagrådet granskade förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

I promemorian föreslås några ändringar i reglerna om vittnespliktens omfattning. Förslagen syftar till att åstadkomma en avvägning mellan vittnesplikten och tystnadsplikten som tillgodoser både rättsväsendets intresse av fullgod bevisning och intresset av integritetsskydd för den enskilde.

Det i 36 kap, 5 8 andra stycket rättegångsbalken reglerade generella frågeförbudet skall enligt förslaget begränsas till atl gälla beträffande sådant som advokater, läkare och barnmorskor och deras biträden i sin yrkesutövning fått kännedom om i en förlroendesituation. Om en uppgift med stöd av en i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet för annat än statistiskt ändamål, skall vittnesförhör dock få äga rum även i de fall som omfattas av del generella frågeförbudet.

Beträffande präster och med dem likställda funktionärer föreslås inte några förändringar; frågeförbud skall således alltjämt gälla för uppgifter som lämnats till dem under själavårdande samtal.

Vidare föreslås alt domstolarna / det konkreta fallet skall besluta om frågeförbud beträffande uppgifter som inte omfattas av det generella frågeförbudet men som mottagits av någon under tystnadsplikt och som berör uppgiflslämnarens personliga eller ekonomiska förhållanden, om det är uppenbart alt det intresse som tystnadsplikten skall skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas. Ett sådant individuellt frågeförbud kan bli aktuellt beträffande t. ex. sjuksköterskor och psykologer.

Om någon inte får höras om ett visst förhållande, skall enligt förslaget inte heller den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning få höras i den delen.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barntnorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig satnfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne om dem, utan atl det är medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden får inte höras som vittnen angående något som anförtrotts dem i deras yrkesutövning eller som de i samband därmed fått kännedom om, om det inte är medgivet i lag eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. I den mån uppgiften med stöd av en i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet för annat än statistiska ändamål, får vittnesförhör dock äga rum.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare/År höras som vittnen om vad de anförtrotts för uppdragets fullgörande endast om parten medger att uppgifterna får lämnas.

Har i annat fall än som sägs i andra och tredje styckena någon under en i lag eller förordning föreskriven tystnadsplikt fått kännedom

Nuvarande lydelse

Ulan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.

Föreslagen lydelse

om omständigheter som rör personliga eller ekonomiska förhållanden hos den till vars förmån tystnadsplikten gäller, skall rätten förordna att vittnesförhör angående dessa förhållanden inte får äga rum, om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna skyddas har företräde framför intresset av att de lämnas i rättegången.

Utan hinder av vad som sägs i andra-fiärde styckena är andra än försvarare skyldiga atl avge utsaga i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har fått kännedom om.

Prop. 1987/88:89 Bilaga 2

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 8 tryckfrihetsförordningen, 9 8 radioansvarighelslagen (1966:756), 1 8 lagen (1982:460) om ansvarighet för närtadio, 11 eller 16 8 lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar eller 2 8 lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

38 kap. 8 8

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas.

Första stycket gäller ej

1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 2 kap. 1 eller 2 8 eller 3 kap. 1 8 sekretesslagen (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sill tillstånd därtill;

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:89

2. handling vars innehåll är så- 2. handling vars innehåll är så- Bilaga 2
dant, att någon, som haft befallning dant att någon, som haft befattning

med handlingen, enligt 36 kap. 5 8 med handlingen, enligt 36 kap. 5 8
andra, tredje, fjärde eller sjätte andra, tredje, Qärde, sjunde eller
stycket ej må höras därom; åttonde stycket inte får höras om

detta;

3. handling genom vars företeeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras,
med mindre synnerlig anledning förekommer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Yttranden över promemorian har till justitiedepartementet avgelts av juslitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kommerskollegium, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Södertälje tingsrätt, Växjö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västerbottens län, riksdagens ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius), försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Mellansverige, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges åklagare, föreningen Sveriges statsåklagare. Svenska Läkaresällskapet, föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, föreningen Auktoriserade Translatorer, Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges läkarförbund, Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Svensk Sjukskölerskeförening, Svenska slalistikersamfundel, Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund. Socialtjänsten Stockholm, Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar. Föreningen Kommunal- och Landslingsanslällda Familjerådgivare, Svenska kommunförbundet samt Föreningen för kyrkans familjerådgivare.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms åklagardistrikl och vid regionåklagarmyndighelerna i Linköping, Jönköping, Göteborg och Gävle.

Centralorganisationen SACO/SR har avstått från alt yttra sig men har för kännedom översänt yttranden som till SACO/SR avgetts av JUSEK och Sveriges Psykologförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig avstå från att lämna synpunkter på promemorian.

Innehåll Prop. 1987/88:89

Proposition ....................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens lagförslag ................................................. 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 . . 4

1 Inledning........................................................................ 4

2 Närmare om bakgrunden .............................................. 5

2.1 Tystnadsplikt och vittnesplikt enligt nuvarande ordning 5

2.2 Bakgrunden till de nuvarande begränsningarna i vittnesplikten . 8

2.3 Reformönskemålen ................................................. 10

3 Promemorian ................................................................ 11

4 Remissutfallet................................................................. 13

5 Föredragandens överväganden .................................... 14

5.1 Generellt eller individuellt frågeförbud?..................... .. 14

5.2 Undantag från det generella frågeförbudet.............. .. 21

6 Ikraftträdande ............................................................. .. 21

7 Upprättat lagförslag ........................................... :....... .. 22

8 Hemställan ..................................................................... .. 22

9 Beslut ........................................................................... 22

Lagrådets yttrande ........................................................ .. 23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988 . 24

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian........................ 25

Bilaga 2 Promemorians lagförslag .................................... 26

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna.................... .. 29

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 30