Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1987/88: 85

om miljöpolitiken inför 1990-talet


Prop.

1987/88:85


Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 februari 1988 för de åtgärder och de ända­mål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenteras förslag till inriktning av miljöpolitiken inför 1990-talet samt en rad förslag till såväl akuta som mera långsiktiga eller strukturella åtgärder. Till de akuta problemfrägorna hör bl, a, försurning­en, föroreningen av haven och nedbrytningen av ozonskiktet. Till de strukturella frågorna hör bl. a, den omställning som regeringen verkar för inom energi-, jordbruks- och trafikområdena. För vissa regioner föreslås samlade insatser.

Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande. Genom en varaktig och omsorgsfull hushållning med våra naturtesurser bevarar vi också de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Naturvärd och miljöskydd har starka kopplingar till varandra.

Representativa naturområden bör skyddas och säkerställas. Skyddet av urskogar, våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör priorite­ras. En utvidgning av vissa nafionalparker föreslås, liksom en allmän översyn av naturvärdslagen. Förslag om en effektivisering av naturvårds­förvaltningen läggs ocksä fram,

I propositionen anges strategin för handlingsprogrammet mot luftförore­ningar och försurning. De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65% till år 1995 från 1980 års nivå. Ytteriigare åtgärder behöver vidtas för att kväveoxidutsläppen under samma period skall minska med 30%, Kon­sekvenserna av att skärpa målen för utsläppsminskningarna till sekelskiftet skall belysas.

Vissa områden där det är särskilt angeläget att snabbt förbättra miljön

1    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


skall med hjälp av en ändring i miljöskyddslagen (1969; 387) kunna förkla-    Prop. 1987/88: 85 ras som miljöskyddsområde.

Skärpta utsläppskrav för kväveoxider från förbränningsanläggningar föreslås tillämpas som riktlinjer vid prövning enligt miljöskyddslagen, Svaveloxidutsläppen vid förbränning av olika bränslen bör begränsas yt­terligare genom skärpningar av utsläppskaven med början under är 1993 i de mest försurade områdena, Lagen (1976; 1054) om svavelhaltigt bränsle föresläs ändrad sä att den omfattar samtliga svavelhaltiga bränslen.

Kväveoxidutsläppen avses minskas genom skärpta avgaskrav frän 1992 ärs modeller för lätta lastbilar och bussar och från 1994 års modeller för tunga fordon. Under två år före ikraftträdandet av de obligatoriska kraven bör bidrag betalas ut vid köp av fordon som uppfyller kraven.

Havsmiljön ar hotad. Föroreningssituationen i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak är så allvariig att utsläppen snarast mäste begränsas. Det gäller i första hand stabila organiska ämnen och närsalter. Arbetet måste bedrivas såväl nationellt som internationellt.

Utsläppen av organiskt bundet klor frän sulfatfabriker bör minskas till 1,5 kg per ton klorblekt massa. Åtgärder bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före år 1992, Målet är att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material,Utsläppen från den kemiska industrin bör kar­tläggas särskilt.

Utsläppen av närsalter bör minskas till hälften före sekelskiftet i områ­den som är särskilt påverkade. Strängare regler om djurhållning och hante­ring av stallgödsel föresläs. Vid kommunala reningsverk i särskilt påverka­de kustområden bör en 50-procentig kvävereduktion införas före år 1992,

Utsläppen av metaller bör minska till hälften under perioden 1985-1995,

En fortsatt snabb nedbrytning av ozonskiktet i atmosfären skulle innebä­ra ett allvarligt hot mot de grundläggande levnadsbetingelserna på jorden. Utsläpp av fullständigt halogenerade klorfiuorkarboner (CEC) och haloner måste snabbt minska, Sverige bör ratificera Montrealprotokollet, som bl, a, innebär en 20-procentig minskning av förbrukningen till den I juli 1994,

En nationell avvecklingsplan med betydligt högre ambitionsnivå presen­teras i propositionen. Den svenska användningen av CFC minskas enligt planen med 50% till utgången av år 1990 och avvecklas i princip helt till utgången av år 1994,

De som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfariig verksam­het skall bekosta en iniljöskadeförsäkring för att ersätta skadelidande som inte kan fä skadestånd enligt miljöskadelagen (1986; 225),

Statliga medel ställs till förfogande för vissa återställnings- och sane­ringsåtgärder. Bl, a, genomförs ett särskilt program Rena Dalälven, Be­stämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387) förtydligas i fråga om ansva­ret för återställningsåtgärder.

Miljöpolitiken har en viktig regional dimension. För vissa områden
behövs särskilda samlade åtgärder. Redan nu pågår arbete med en sådan
inriktning för Ringsjön, Laholmsbukten, Hisingen och Dalälven, Luftföro­
reningshalterna i stora tätorter eller industriområden kan tidvis bli så höga
att det uppstår risker för människors hälsa och för miljön,
                                   


 


Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att ställa samman befintliga uppgif-    Prop. 1987/88: 85 ter om de viktigaste miljöproblemen och att ange deras orsaker. Arbetet bör ske i nära samverkan med naturvårdsverket och kommunerna.

Trafiken i de större orterna för med sig omfattande miljöproblem. Målet är att radikalt förbättra luftkvaliteten och begränsa bullerstörningarna i tättbebyggda områden.

Det internationella miljöarbetet bör drivas med konsekvens och uthål­lighet, Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Det internationella och det nationella arbetet bör samordnas.

Sveriges agerande i internationella organisationer bör vila på de rekom­mendationer som den s, k, Brundtlandkommissionen har föreslagit, Sveri­ge bör också verka för att olika internationella sektorsorgan tar ett direkt ansvar för mijöhänsynen i sina beslut.

Ett internationellt miljötekniskt institut inrättas i Stockholm med syfte att främja forskning, utveckling och spridning av miljöteknik.

Ändringar i miljöskyddslagen föreslås, Lagens princip om individuell prövning bibehålls. Företagens egenkontroll skärps. Företagen skall redan i ansökan om tillstånd ange hur kontrollen är avsedd att utformas. En miljörapport skall ärligen lämnas till tillsynsmyndigheten,

1 propositionen redovisas förslag om att decentralisera uppgifter inom organisationen för miljöskydd. En kraftfull resursförstärkning aviseras.

Naturvärdsverkets roll som central tillsynsmyndighet bör förstärkas. En översyn av verket kommer att göras under år 1988, Länsstyrelserna bör svara för tillsynen av all tillståndspliktig verksamhet. Kommunernas miljö-och hälsoskyddsnämnder bör vara tillsynsmyndighet för verksamheter som inte kräver tillstånd. Möjligheten för en kommun att ta över tillsynen även för tillständspliktiga verksamheter bibehålls.

Instansordningen ändras. Länsstyrelsernas och naturvårdsverkets be­slut i tillstånds- och tillsynsärenden får överklagas hos koncessionsnämn­den för miljöskydd i stället för hos regeringen. Reglerna om straff för miljöbrott skärps.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1989,

Utbildningsinsatser görs bl, a, för polis och åklagare. Fortbildning av lärare utreds. Utbildning pä gymnasier, högskolor och universitet komplet­teras.

En ökad miljömedvetenhet kan genom val av bl, a. livsföring och kon­sumtion fä en stor betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet. Ett system med s, k, positiv miljömärkning kommer att utredas,

I propositionen föreslås att ekonomiska styrmedel i ökad utsträckning bör användas som komplement till administrativa styrmedel. En pariamen-tarisk utredning tillsätts för att utforma förslag till sädana styrmedel, bl, a, i fråga om utsläppsrelaterade avgifter. Ett etappvis genomförande bör om möjligt kunna inledas år 1989, Utredningen bör med förtur ta sig an frågan om utsläppsavgifter på organiskt klor samt avgifter på svavel i tung eld­ningsolja.

Kostnaderna för de miljöskyddsåtgärder som behandlas faller till allra
största delen pä industrier, anläggningar för energiproduktion, jordbruk
och vissa kommunala verksamheter,
                                                                     3


 


Anslagen över miljö- och energidepartementets huvudtitel föreslås öka     Prop. 1987/88: 85 med ca 230 milj. kr. mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89, vilket innebär en ökning med ca 40%. Till detta kommer ökningen av anslagen som berör miljön på andra departements huvudtitlar.


 


1 Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969: 387)'

dels att rubriken närmast före 8 § skall utgå,

dels att 5, 8a, 12, 13, 15, 20, 23-26, 28, 29a, 38, 40, 43, 44a, 45, 48, 52 och 58 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 38a, 38 b, 48 a, 48 b och 65-69§§ samt nya rubriker före de nya 65 och 69§§ av följande lydelse.


Prop. 1987/88:85


 


Nuvarande lydelse

Den som utövar eller ämnar ut­öva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla be­gränsning av verksamhete:i och iakttaga de försiktighetsmått i öv­rigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med ut­gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda in­tressen.



Föreslagen lydelse

Den som utövar eller ämnar ut­öva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i öv­rigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägen­heter kvarstår även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen av åligganden en­ligt första stycket bedöms med ut­gångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av säväl allmänna som enskilda in­tressen.


Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar, ä andra sidan nyttan av verksamhe­ten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

8a5


Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett vattendrag, en sjö eller ett annat vattenområde mot förorening, får regeringen förklara vattenområdet och angränsande marker som ett särskilt föroreningskänsligt områ­de.


Om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda ett mark- eller vattenområde som är utsatt för miljöfarlig verksamhet, får regeringen förklara området och dess närmaste omgivningar som miljöskyddsområde.


För ett sådant område skall regeringen eller, efter regeringens bemyndi­gande, länsstyrelsen ge närmare föreskrifter om skyddsåtgärder, begräns­ningar och försiktighetsmått i övrigt för verksamheter inom området. Så­dana föreskrifter innebär inte ändring i tidigare meddelade tillståndsbeslut,

' Lagen omtryckt 1981:420, - Senaste lydelse 1984:912,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


Länsstyrelsen fär i särskilda fall medge undantag från föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

12 §


Bestämmelserna i 4 kap, rätte­gångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tiUämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock icke jävig pä detii grund att han

1,   / vattendomstol tagit befatt­ning med ärende om samma miljö­farliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämn­den,

2,   hos annan myndighet än vat tendomstol tagit befattning med så­dant ärende ulan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.


Bestämmelserna i 4 kap, rätte­gångsbalken om jäv mot domare gäller också ledamöterna i konces­sionsnämnden. En ledamot är dock inte jävig på den grunden att han i vattenmål har tagit befattning med ärende om samma miljöfariiga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden.


13 §


Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1.   de uppgifter, ritningar och tek­
niska beskrivningar som behövs för
att bedöma den miljöfarliga verk­
samhetens beskaffenhet och om­
fattning,

2.  en beskrivning av miljöeffek­terna såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra,

3.  förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av­hjälpa olägenheter från verksamhe­ten och förslag till hur kontroll av verksamheten bör ske,

4.  en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1,  de uppgifter, ritningar och tek­niska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfariiga verk­samhetens beskaffenhet och om­fattning,

2,  en beskrivning av miljöeffek­terna såsom arten, styrkan och räckvidden av de störningar som verksamheten kan medföra,

3,  förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller av­hjälpa olägenheter frän verksamhe­ten,

4,  en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar, skall koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bris­ten är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12 a § inte ägt rum, får koncessionsnämn­den vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.


 


Nuvarande lydelse'


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


15 r


Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning til­lämpas föreskrifterna i 16 kap, rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till­lämpligheten av denna lag, förbere­dande åtgärder och underställning enligt 16 §,


Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning til­lämpas föreskrifterna i 16 kap, rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Särskild omröstning skall ske beträffande frågor om till­lämpligheten av denna lag, förbere­dande åtgärder och underställning enligt 16 § eller 48 b § tredje stycket.


20 § Om regeringen lämnar tillstånd, kan regeringen uppdraga ät konces­sionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillstån­det.

Om koncessionsnämnden lämnar tillstånd, får nämnden överlåta åt en myndighet, som utövar tiUsyn enligt denna lag, att fastställa vill­kor av mindre betydelse.

23 §


Åsidosätter någon villkor som har angivits i ett tillståndsbeslut och är avvikelsen betydande, får koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare viUkor för verk­samheten eller förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.


Koncessionsnämnden får förbju­da fortsatt miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag

1.    om den som har sökt tiUstån­
det har vilselett tillståndsmyndig­
heten genom att lämna oriktiga
uppgifter av betydelse för tillstån­
det,

2.  när viUkor som gäller för verk­samheten åsidosatts i betydande mån eller

3.  om det genom verksarhheten uppkommit någon olägenhet av vä­sentlig betydelse söm inte förutsågs när verksamheten tiUäts.

När förbud meddelas enligt förs­ta stycket, får tillståndet återkallas helt eller delvis.


24 §


Har tio år förflutit från det att ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft, får koncessionsnämnden fö­reskriva nya eller strängare viUkor för verksamheten efter vad som är skäligt.

Redan dessförinnan får sådana


Koncessionsnämnden får, efter vad som är skäligt, ändra eller upp­häva gällande villkor för en miljö­farlig verksamhet eller meddela nya villkor för den

1. när tio år förflutit från det att tillståndsbesh/tet vann laga kraft,


' Senaste lydelse 1986; 1157,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


 


vUlkor föreskrivas av nämnden ef­ter vad som är skäligt, om förhål­landena i omgivningen har ändrats väsentUgt eller om användningen av ny process- eller reningsteknik i verksamheten skulle medföra en väsentlig förbättring från miljö­skyddssynpunkt.

Om särskilda skål föreligger, får nämnden efter utgången av den tid som anges i första stycket även om­pröva tillstånd att släppa ut av­loppsvatten i ett visst vattenområ­de.


2.   om den som har sökt tiUstån­det har vilselett tUlståndsmyndig-heten genom att lämna oriktiga uppgifter av betydelse för tiUstån­det och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

3.   när villkor som gäller för verk­samheten åsidosatts på ett sätt som varit av mer än ringa betydelse,

4.   om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd,

5.   om förhållandena i omgivning­en har ändrats väsentligt,

6.   om en från miljösynpunkt vä­sentligförbättring kan uppnås med användning av någon ny process­eder reningsteknik,

7.   om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskatt­ning avförorening eller annan stör­ning skulle medföra väsentligt bätt­re förutsättningar för att kontrolle­ra verksamheten.

Ifall som avses i första stycket 4 får koncessionsnämnden också be­sluta om andra åtgärder som be­hövs för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.


25 §


Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som icke förutsågs när tiUstånd lämnades, kan koncessionsnämn­den meddela föreskrift som är äg­nad att förebygga eder minska olä­genheten för framtiden.


Ett tiUstånd att släppa ut av­loppsvatten i ett visst vattenområde får, om det finns särskUda skäl, omprövas av koncessionsnämnden när tio år förflutit från det att till­ståndsbeslutet vann laga kraft.


26 §


Fråga som avses i 23-25 § prö­vas efter framställning av statens naturvärdsverk.


Frågor som avses i 23-25 § prö­vas efter framställning av statens naturvärdsverk. Skall frågan prö­vas av länsstyrelsen, får den tas upp av länsstyrelsen utan någon särskild framställning.


28 §


Har regeringen fastställt villkor för ett tillstånd, får koncessions­nämnden vid tillämpningen av 24,


Har regeringen fastställt villkor för ett tillstånd, får koncessions­nämnden vid tillämpningen av 24 §


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


 


25, 27 eller 29 § andra stycket inte avvika väsentligt från villkoret utan att regeringen har medgivit det.


första stycket 1 eller4-7, 25 §, 27 § eller 29 § andra stycket inte avvika väsentligt frän villkoret utan att re­geringen har medgivit det.


29 a


Koncessionsnämndens beslut om villkor eller föreskrifter enligt 23-25, 27 § eller 29 § andra stycket andra meningen har samma verkan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första eller tredje stycket får nämnden efter vad som är skäligt ompröva beslut varigenom villkor har upphävts el­ler mildrats enligt 27 §, även om tio år inte har förflutit från det att be­slutet vann laga kraft.


Koncessionsnämndens beslut om villkor eller åtgärder enligt 24 §, 25 § eller 27 § eller 29 § andra styc­ket andra meningen har samma ver­kan som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första styc­ket / eller 25 § fär nämnden / den mån det föranleds av prövningen ompröva beslut varigenom villkor har ändrats, upphävts eller tUlkom-mit enligt 24 § första stycket 2-7 eller 27 §, även om tio år inte har förflutit från det att beslutet vann laga kraft.


38 §


Statens naturvärdsverk och läns­styrelserna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvärdsverket har den cen­trala tillsynen, samordnar länssty-, relsernas tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Statens naturvårdsverk, länssty­relserna samt miljö- o,ch hälso­skyddsnämnderna utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den cen­trala tillsynen, samordnar tillsyns­verksamheten och lämnar vid be­hov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över sådan miljöfarUg verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 § eller som utövas av försvarsmakten. Miljö-och hälsoskyddsnämnden utövar den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseen­den eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverk­samheten. Det åligger tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av denna lag beivras,

38 a §

Den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig är skyl­dig att utöva kontroll av verksam­heten. Regeringen eller den myn­dighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om kontrollen.


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88:85

38 b §

Den som utövar miljöfarUg verk­samhet som omfattas av tillstånd enligt denna lag skall vaije år avge en särskild miljörapport till länssty­relsen eller till miljö- och hälso­skyddsnämnden, om nämnden är tUlsynsmyndighet.

I miljörapporten skall de åtgär­der redovisas som vidtagits för att uppfylla villkoren i tillståndsbeslu­tet och resultaten av dessa åtgär­der. Regeringen eller den myndig­het som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om denna redovisning.

Tillsynsmyndigheten får föreläg­ga en tillståndshavare som under­låtit att avge en miljörapport att fullgöra sin skyldighet. 1 beslut om föreläggande får tillsynsmyndighe­ten sätta ut vite.

40 §"

Om tillstånd inte har givits enligt      Om tillstånd inte har givits enligt

denna lag, får en tillsynsmyndighet     denna lag, får en tillsynsmyndighet

meddela ett föreläggande om så- meddela ett föreläggande om såda-

dant försiktighetsmått eller förbud      na  försiktighetsmått   eller  förbud

som behövs för att lagens bestäm-       som behövs för att lagen eller före-

melser skall efterlevas, / brådskan-       skrifter som   har  meddelats  med

de fall eller när del i övrigt finns   stöd av den skall efterlevas,
särskilda skäl får föreläggandet ges
omedelbart och i andra fall först
sedan det visat sig att rättelse inte
kan vinnas genom råd.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en tillsynsmyndighet från att meddela sädana brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslu­tet, får en tillsynsmyndighet förelägga honom att vidta rättelse,

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf får en tillsynsmyndighet sätta ut vite,

43 §■

Om verksamheten vid en anläggning kan befaras vara miljöfarlig, är innehavaren skyldig att pä begäran lämna en tillsynsmyndighet behövliga upplysningarom anläggningen. En tillsynsmyndighet får förelägga inneha­varen att lämna sådana upplysningar.

Tillsynsmyndighet får förelägga Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet som     den som utövar verksamhet som

" Senaste lydelse 1987:397,

'Senaste lydelse 1987:397,                                                                                  IC


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


kan befaras vara miljöfarlig att utfö­ra för tillsynens fullgörande behöv­liga undersökningar av verksamhe­ten och dess verkningar. Tillsyns­myndighet kan i stället, om det fin­nes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning skall utföras av an­nan än den som utövar verksamhe­ten och utse någon att göra under­sökningen.

kan befaras vara miljöfarlig eller den som annars är skyldig att av­hjälpa olägenhet från sådan verk­samhet att utföra för tillsynens full­görande behövliga undersökningar av verksamheten och dess verk­ningar. Tillsynsmyndighet kan i stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning skall utföras av annan än den som utövar verksamheten och utse nå­gon att göra undersökningen.

Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta kostnad för under­sökning som avses i andra stycket andra meningen med belopp som till­synsmyndigheten fastställer.

I beslut om föreläggande enligt första och andra styckena får en tillsyns­myndighet sätta ut vite.

44a§''


Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva fortlöpande tillsyn enligt denna lag. Sker sådan överlåtelse, skall vad som sägs i lagen om tillsyns­myndighet gälla även miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Tillsyn av sådan miljöfarlig verk­samhet som utövas av försvars­makten får inte utövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.


Efter åtagande av en kommun får länsstyrelsen överlåta åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva å-dan fillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen. Tillsyn av sådan miljöfarlig verksamhet som utövas av försvarsmakten får dock inte överlåtas åt miljö- och hälso­skyddsnämnden.

Har en kommun gjort framställ­ning om överlåtelse av tillsynen en­ligt första stycket och finner läns­styrelsen att överlåtelse inte bör ske i enlighet med framställningen, skall länsstyrelsen, om kommunen begär del, med eget yttrande över­lämna ärendet till regeringens av­görande.


45 §'


Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1,    bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sädana be­stämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje stycket,

2,    underiåter att iakttaga före­skrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 §,

* Senaste lydelse 1987:397, ' Senaste lydelse 1987:397,


Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1,    bryter mot förbud som har meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 § eller åsidosätter sådana be­stämmelser som har meddelats med stöd av 2 § tredje stycket,

2,    underiåter att iakttaga före­skrift som regeringen har meddelat med stöd av 10 §,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


 


3,   åsidosätter villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av 8 a § andra stycket, 18 § första stycket, 19—21 §, 21 a § andra stycket, 23-25 §, 27 §, 29 § andra stycket eller 41 §,

4,   underlåter att iaktta föreläg­gande som har meddelats med stöd av 43 § första stycket eller andra stycket första meningen,

5,   i ansökan eller annan handling som avges enligt denna lag eller en­ligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen lämnar vederbö­rande myndighet oriktiga uppgifter rörande ett förhållande av betydel­se för prövning av en fräga om till­stånd eller för tillsynen,

/ ringa faU döms inte till ansvar.


3,   åsidosätter beslut, villkor eller
föreskrifter som meddelats med
stöd av 8 a § andra stycket, 18 §
första stycket, 19-21 §, 21 a § and­
ra stycket, 24 §, 25 §, 27 §, 29 §
andra stycket, 38 a §, 38 b § andra
stycket eller 41 §,

4,    underlåter att iaktta föreläg­
gande som har meddelats med stöd
av 43 § första stycket eller andra
stycket första meningen,

5,    i ansökan eller annan handling
som avges enligt denna lag eller en­
ligt föreskrift som har meddelats
med stöd av lagen lämnar vederbö­
rande myndighet oriktiga uppgifter
rörande ett förhållande av betydel­
se för prövning av en fråga om till­
stånd eller för tillsynen,

döms, om gärningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst två år. Har brottet begåtts med uppsåt och avsett förpliktelse av väsentUg betydelse från miljöskyddssyn­punkt, döms till fängelse i högst två


Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt första stycket för gärning som omfattas av föreläggandet.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

48 §«


Beslut enligt denna lag får över­klagas genom besvär hos länssty­relsen, om beslutet har meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämn­den, och hos regeringen, om beslu­tet har meddelats av länsstyrelsen, koncessionsnämnden eller statens naturvårdsverk. Dock överklagas beslut om ersättning för kostnader enligt 14 § femte stycket andra me­ningen eller 43 § tredje stycket eller beslut omförbud vid vite enligt 51 § hos kammarrätten genom besvär. Om klagan över beslut i frågor om miljöskyddsavgift finns särskilda bestämmelser i 59—62 §§.


Om inte något annat framgår av andra — femte styckena, får beslut enligt denna lag överklagas

1.   hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av miljö- och hälso­skyddsnämnden,

2.   hos koncessionsnämnden, om beslutet har meddelats av statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen,

3.    hos regeringen, om beslutet
har meddelats av koncessions­
nämnden.

Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överklagas.


'* Senaste lydelse 1984:912,


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop, 1987/88:85

Naturvårdsverket får överklaga Länsstyrelsens   beslut   i frågor

beslut som har meddelats i frågor som avses i 8 a § andra och tredje

om tillstånd och i frågor som avses styckena får överklagas hos rege-

i 8 a § andra eller tredje styckena,                                    ringen.

40, 41 §§ eller 43 § andra stycket. Beslut i fråga om ersättning för

Rätt att överklaga beslut som har kostnader enligt 14 § femte stycket
meddelats i frågor om tillstånd och . andra meningen eller 43 § tredje
i frågor som avses i 8 a § andra
stycket eller beslut i fråga om for­
eller tredje styckena har också
bud vid vite enligt 51 § får överkla-
kommuner och sådana lokala ar-
              gas hos kammarrätten,
betstagarorganisationer som orga-
Särskilda bestämmelser om över-
niserar arbetstagare i den verksam-
klagande av beslut i frågor om
het som avses med beslutet.
miljöskyddsavgift finns i 59—62 §§.

48 a §

Statens naturvårdsverk får över­klaga beslut som har meddelats i frågor om tUlstånd och i frågor som avses 18 a § andra eller tredje styc­ket, 40 §, 41 § eller 43 § andra styc­ket.

Rätt att överklaga beslut som har meddelats i frågor om tUlstånd och i frågor som avses i 8 a § andra eller tredje styckena har också kommuner och sådana lokala ar­betstagarorganisationer som orga­niserar arbetstagare i den verksam­het som avses med beslutet.

48 b §

Koncessionsnämnden skall i ett överklagat ärende

1.    hålla sammanträde eller be­
siktning, om det behövs för utred­
ningen i ärendet,

2.    ge de statliga och kommunala
myndigheter som har ett väsentligt
intresse att bevaka i frågan tillfälle
att yttra sig.

På nämndens handläggning i öv­rigt av överklagade ärenden tilläm­pas också 11 och 12 §§, 14 § tred­je-femte styckena och 15 §. Till sammanträde eller besiktning skall nämnden kalla klaganden och and­ra parter samt de statliga och kom­munala myndigheter som har ett väsentligt intresse att bevaka i frå­gan.

Koncessionsnämnden skall med
eget yttrande överlämna ett över­
klagat ärende till regeringens prov-
                   13


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:85


ning, om omständigheterna är så­dana som anges i 6 § andra stycket, om ärendet på annat sätt rör en fråga av särskUd vikt eller om sta­tens naturvårdsverk begär det.


52 § En särskild avgift (miljöskydds­avgift) skall utgå, om en föreskrift som avses i 45 § första stycket 1-3 har överträtts och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfariiga verksamheten, I ringa fall skall ing­en avgift utgå.

Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.


En särskild avgift (miljöskydds­avgift) skall betalas, om en överträ­delse som avses i 45 § första styc­ket 1 -3 har skett och överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, 1 ringa fall skall ing­en avgift betalas.


Om förfarandet vid koncessions­nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö­reskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag vad som föreskrivs i 3-6 §§, 8-26 §§, 29 §, 30 §, 31 § första styc­ket, 32 §, 38 §, 39 § och 41-53 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), Därvid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla koncessionsnämnden.

Om förfarandet vid koncessions­nämndens prövning av frågor om miljöskyddsavgift gäller utöver fö­reskrifterna i 56 och 57 §§ denna lag vad som föreskrivs i 3-6 §§, 8-26§§, 29 §, 30§, 31 § första styc­ket, 32 § och 38-53 §§ förvalt­ningsprocesslagen (1971:291), Där­vid skall vad som sägs om rätten och länsrätt gälla koncessions­nämnden, / stäUet för de i 40 § nämnda lag angivna högsta vites­beloppen får koncessionsnämnden bestämnia beloppen till högst fem­tiotusen respektive etthundratusen kronor.

Koncessionsnämndens beslut om miljöskyddsavgift eller om kvarstad till säkerställande av anspråk på sådan avgift verkställs som domstols dom eller beslut.

Miljöskadeförsäkring

65 §

För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada enligt miljöska­delagen (1986:225) skaU det finnas en försäkring (miljöskadeförsäk­ring) med viUkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar verksamhet som enligt denna lag eller enligt föreskrifter


' Senaste lydelse 1987:397,


14


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 85

som har meddelats med stöd av lagen kräver tillstånd eller anmälan skall bidra tUl försäkringen med be­lopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen be­stämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

66          §

Från miljöskadeförsäkringen be­talas, enligt vad som närmare an­ges i försäkringsvillkoren, ersätt­ning till skadelidande för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen (1986:225)

1.   om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskade­lagen men inte kan få skadeståndet betcdt eller rätten att kräva ut ska­deståndet är förlorad,

2.   om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

67          §

Om bidrag till miljöskadeförsäk­ringen inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäk­ringsgivaren göra anmälan tiU till­synsmyndigheten om betalnings­försummelsen. Tillsynsmyndighe­ten får förelägga den betalnings­skyldige vid vite att fuUgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggan­de får inte överklagas.

68          §

Regeringen får meddela före­skrifter om undantag från bestäm­melserna i 65 §.

Avgifter för myndighets verksamhet

69          §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö­reskriva om avgifter för myndighets verksamhet enligt denna lag. Rege­ringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om sådana • avgifter.

15


 


1,  Denna lag träder i kraft, i fräga om 8 a § den Ijanuari 1989 och i övrigt den Ijuli 1989,

2,  Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet,

3,  Bidrag enligt 65 § skall för del andra halvåret 1989 betalas före den 1 september 1989,


Prop, 1987/88: 85

16


 


2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken


Prop. 1987/88:85


Härigenom föreskrivs att 13 kap, 9 § brottsbalken skall ha följande lydel-

se.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Begår någon av grov oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två är.

Den som av grov oaktsamhet be­går en gärning som avses i 8 a § döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första stycket.


Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne till böter eller fäng­else i högst två år.

Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 8 a § döms för vållande till miljöstörning till straff som anges i första stycket.


 


Denna lag träder i kraft den I juli 1989,

2    Riksdagen 1987/88. I samt. Nr 85


17


3 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982: 1080)

Härigenom föreskrivs i fräga om hälsoskyddslagen (1982; 1080)

dels att 23 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.


Prop. 1987/88:85


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7a§

Värmepumpsanläggningar skall inrättas och användas så att sa­nitär olägenhet inte uppkommer.

Värmepumpsanläggning för ut­vinning av värme ur mark, ytvatten eller grundvatten får inrättas en­dast efter anmälan tiU miljö- och hälsoskyddsnämnden. Om det be­hövs för att hindra uppkomsten av sanhär olägenhet, får kommunen föreskriva att det skall fordras tUl­stånd av nämnden för inrättande av en sådan anläggning inom kommu­nen eller inom vissa delar av den­na.

Anmälan eller tillstånd enligt andra stycket fordras inte om vär­mepumpsanläggningen kräver an­mälan eller tillstånd enligt miljö­skyddslagen (1969:387) eller vat­tenlagen (1983; 291).

Ett tillstånd av miljö- och hälso­skyddsnämnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anlägg­ningen inte har påbörjats inom två år.

23


Till böter döms den som uppsåt­ligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 § andra stycket eller 12 § el­ler mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyller villkor som med­delats med stöd av 14 §,


Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 7 § andra stycket, 7 a § andra stycket eller 12 § eller mot en före­skrift som meddelats med stöd av denna lag samt den som inte uppfyl­ler villkor som meddelats med stöd av 14 §,


Ansvar enligt första .stycket inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.


1,  Denna lag träder i kraft den I juli 1989,

2,  Anmälningsplikt enligt 7 a § andra stycket gäller även värmepumps­anläggningar som inrättats eller påbörjats före ikraftträdandet. Anmälan skall göras snarast, dock senast inom tre månader från ikraftträdandet.


18


 


3, Föreskrifterna i 2 gäller inte anläggningar som miljö- och hälsoskydds-     Prop. 1987/88: 85 nämnden har fått kännedom om genom en anmälan eller en ansökan enligt hälsoskyddslagen (1982: 1080) eller miljöskyddslagen (1969:387) eller en­ligt bestämmelser som meddelats med stöd av dessa lagar.

19


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1987/88:85

Lag om ändring i lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1976; 1054) om svavelhaltigt bränsle skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse

För att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får regeringen i fråga om fossilt bränsle som inne­håller svavel meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlåtelse eller import och som är påkallade från miljöskyddssyn­ punkt eller annan allmän synpunkt.


1 §


Föreslagen lydelse

För att motverka utsläpp i luften av svavelföreningar får regeringen i fråga om bränsle som innehåller svavel meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel, överlå­telse eller import och som är påkal­lade från miljöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt.


 


Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att med­dela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.


20


 


Miljö- och energidepartementet               Prop. 1987/88:85

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G, Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om miljöpolitiken inför 1990-talet 1 Inledning

I min föredragning lämnar jag en samlad redovisning av inriktningen av miljöpolitiken inför 1990-talet,Det är första gången som en sådan samlad redovisning lämnas. Miljöarbetet är till sin karaktär långsiktigt och griper på olika sätt in i flertalet sektorer i samhället. Mina ställningstaganden och förslag bygger på den kunskap som finns tillgänglig i dag. Nya problem och möjligheter till åtgärder identifieras allteftersom kunskapen om tillståndet i miljön förbättras och den tekniska utvecklingen fortskrider. Jag avser därför att senare följa upp och föra vidare de frågor som jag nu kommer att behandla.

Naturvården intar av tradition en central roll i miljöarbetet. Jag lämnar en utförlig redovisning av aktuella frågor om naturtesurser och naturvård. Under senare är har skyddet av miljön från olika slag av föroreningar kommit i fokus, I det följande behandlar jag fortsatta åtgärder mot luftför­oreningar och försurning. Ett antal nya åtgärdsområden definieras också. Dessa är åtgärder mot havsföroreningar, skyddet av ozonskiktet samt åtgärder mot miljöskador. Miljöskyddets regelsystem och organisation behandlas, liksom det viktiga internationella samarbetet på miljöområdet,

Naturtesurs- och miljökommittén (Jo 1978:01) har avlämnat betänkan­det (SOU 1983:56) Naturresursers utnyttjande och hävd, Betäkandet har remissbehandlats.

Nuvarande generaldirektör Allan Johansson avlämnade i augusti 1986 betänkandet (Ds Jo 1986:4) Våra naturvärdsobjekt. Förvaltning, skötsel, ekonomi. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En för­teckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.2.

Statens naturvårdsverk har till regeringen i mars 1987 slutredovisat uppdraget att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvärd, den s, k, ijällutredningen. Materialet redovisas i naturvårdsverkets utredning Naturvård i Qällen,

Statens naturvärdsverk har till regeringen överlämnat framställningar      -'


 


med förslag om dels utvidgningar av nationalparkerna Ängsö, Blå Jung-     Prop. 1987/88:85 frun. Gotska Sandön och Sånfjället, dels medgivande till visst intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.

För att följa upp handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försur­ningen har regeringen givit staters naturvårdsverk i uppdrag att utreda frågan om avgasrening för lätta och tunga lastbilar resp, bussar. Natur­vårdsverket redovisade uppdraget i mars 1987. I rapporten Lastbilar, bussar och renare luft föreslår verket att vissa bestämmelser införs beträf­fande avgasreningskrav för sådana fordon. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 4.1 fogas sammanfattningen i verkets rapport. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sam­manställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bUaga 4.2.

För att utarbeta ett konkret handlingsprogram för minskade kväveoxid­utsläpp från förbränningsanläggningar aviserades i handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurningen att naturvårdsverket och statens energiverk skulle få ett gemensamt utredningsuppdrag. Efter ett sådant uppdrag av regeringen redovisade verken sina förslag i januari 1987 i rapporten Mindre kväveoxider från förbränning. Som bilaga 4.3 till proto­kollet i detta ärende bör fogas kapitel 11 Slutsatser och förslag till hand­lingsprogram i verkens rapport. Rapporten har remissbehandlats. En för­teckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttran­dena bör fogas till protokollet som bilaga 4.4.

Statens naturvärds verk inkom i september 1987 till regeringen med en rapport benämnd Aktionsplan 87 mot luftföroreningar och försurningen. Rapporten innehåller en uppföljning av handlingsprogrammet mot luftför­oreningar och försurningen. Syftet är att redovisa de insatser som har gjorts, ge en bild av försurningsläget och behoven av åtgärder samt lämna förslag till ett fortsatt åtgärdsprogram inkl, resurser. Rapporten har utarbe­tats av naturvårdsverket i samarbete med socialstyrelsen, riksantikvarie­ämbetet, lantbruksstyrelsen, statens energiverk, statens industriverk, fis­keristyrelsen, skogsstyrelsen och statens livsmedelsverk. En sammanfatt­ning av rapporten bör fogas till protokollet som bilaga 4.5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en samman­ställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.6.

Statens energiverk och naturvårdsverket inkom i november 1987 med en kompletterande skrivelse med förslag till skärpta utsläppsnormer för an­läggningar där fossila bränslen som olja eller kol förbränns. Avsnittet Sammanfattande slutsatser och förslag i skrivelsen bör fogas till protokol­let i detta ärende som bUaga 4.7. Även denna skrivelse har remissbehand­lats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.8.

Regeringen uppdrog i juni 1986 åt riksantikvarieämbetet att utarbeta ett
förslag till handlingsprogram för åtgärder för att minska skadeverkningar­
na av luftföroreningar och försurning på kulturminnen och i kulturmiljöer.
Ämbetet överlämnade sitt förslag till ett sådant handlingsprogram till rege­
ringen ijuni 1987, Efter samråd med statsrådet Göransson fär jag anmäla
att hans förslag till handlingsprogram mot luftföroreningarnas effekter i
dessa avseenden kommer att redovisas i den proposition om kultur-
          22

miljövård som avses föreläggas vårriksdagen.


 


Vidare inkom naturvärdsverket i november 1987 med den redovisning     Prop. 1987/88:85 av utsläppen av försurande ämnen m. m, som verket har regeringens uppdrag att göra årligen.

Vid min behandling av skärpta avgaskrav på fordon kommer jag även att ta upp introduktionsplanen för alternativa drivmedel och motoralkohol­kommitténs förslag (SOU 1986:51) Alkoholer som motorbränsle. Försla­get har remissbehandlats. En sammanfattning av kommitténs förslag och inkomna remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4,9,

En lägesredovisning beträffande introduktionsplanen för alternativa drivmedel bör fogas till protokollet som bilaga 4,10.

Statens naturvårdsverk har i samarbete med berörda myndigheter m. fl, utarbetat ett förslag till en aktionsplan mot havsföroreningar, som över­lämnades till regeringen i maj 1987, Planen innehåller en sammanställning av nuvarande kunskap om föroreningssituationen i de hav som omger Sverige och belastningen av olika föroreningar från dels Sverige, dels andra länder. Planen innehåller förslag till åtgärder för att minska utsläp­pen av framför allt svårnedbrytbara organiska ämnen, metaller och närsal­ter. Åtgärderna berör industrin, kommunerna och jordbruket. Planen inne­håller också förslag om fortsatt arbete i internationella organ. Dessutom behandlar planen behovet av fortsatt forskning och övervakning av till­ståndet och förändringarna i havsmiljön. En översiktlig beräkning av kost­naderna för föreslagna åtgärder har gjorts av naturvårdsverket. En sam­manfattning av naturvårdsverkets förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.1. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 5.2.

Regeringen uppdrog i december 1985 åt statens naturvårdsverk att full­göra ett tidigare åt dåvarande produktkontrollnämnden lämnat uppdrag att följa utvecklingen vad gäller användningen av CFC i Sverige, Med CFC avses halogenerade klorfiourkarboner (eng, chlorofluorocarbons, CFC; ofta också kallade freoner efter ett av många handelsnamn på dessa ämnen). Verket skulle bl, a, redovisa vilka åtgärder som på kort resp, lång sikt är möjliga att vidta för att minska användningen och utsläppen av CFC i Sverige samt möjligheterna att inom olika användningsområden ersätta CFC med andra ämnen, I maj 1987 överlämnade naturvårdsverket sin slutrapport till regeringen. Rapporten har remissbehandlats och notifierats i GATT och EFTA enligt Sveriges internationella åtaganden angående tekniska handelshinder. En sammanfattning av naturvårdsverkets rapport samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 6.1 resp. 6.2.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund överlämnade i maj 1987 ett av dem gemensamt utarbetat program för begränsning av CFC-användningen och CFC-utsläppen, Programmet bygger på frivilliga åtaganden av de kommersiella användarna. Programmet har remissbe­handlats. Programmet och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.3 resp. 6.4.

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria i december 1987      23


 


ytterligare utvecklat sin syn på hur ett avvecklingsprogram för Prop. 1987/88:85 CFC-användningen i Sverige skall kunna genomföras. Företaget Dow Che­mical AB har vidare i en skrivelse i februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna att i sin'verksamhet avveckla användningen av CFC, Prome­morian och skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 6.5.

Parallellt med de nationella svenska åtgärderna har frågan om åtgärder för att skydda ozonskiktet varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Detta har bl, a, resulterat i det s. k. Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Jag avser att i min föredragning ta upp bl, a, frågan om godkännande av Montrealprotokollet, Den engelska protokollstexten och en översättning till svenska av den bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende säsom bilaga 6.6.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 27 juni 1985 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet en kommitté för att utreda hur ett fondsystem för kostnader för återställningsätgärder och ersättning vid miljöskador borde vara uppbyggt. Kommittén antog namnet miljöska-defondutredningen (ledamöter numera generaldirektören Arne Kardell, ordförande, samt riksdagsledamöterna Arne Andersson i Gamleby, Britta Hammarbacken, Ivar Virgin och Berit Löfstedt),

Kommittén avgav i maj 1987 betänkandet (SOU 1987:15) Miljöskade­fond. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan­det som bilaga 7:1, de lagförslag som lagts fram i betänkandet som bilaga 7:2, samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 7:3.

I betänkandet (SOU 1983:20) Bättre miljöskydd II har miljöskyddsut­redningen (ledamöter f, d, vattenrätvsdomaren Lennart af Klintberg, ordfö­rande, numera generaldirektören Kjell A. Mattsson, riksdagsledamöterna Per Olof Håkansson och Maj-Britt Theorin, samt förutvarande riksdagsle­damöterna Tage Adolfsson, Lars-Åke Larsson och Torkel Lindahl) lämnat förslag till ändringar i miljöskyddslagen (1969:387) avseende bl,a, åter­ställningsåtgärder. En sammanfattning av utredningens betänkande i hit­hörande delar samt motsvarande lagförslag i betänkandet och yttranden från remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7:4, 7:5 resp. 7:6.

Landshövdingen Sven Heurgren avlämnade i september 1987 betänkan­det (SOU 1987:32) För en bättre miljö.

Betänkandet innehåller en genomgång av nuvarande organisation samt
arbetsfördelning och samverkan mellan olika parter på miljöskyddsområ­
det. Behovet av miljömedvetande, miljöhänsyn och förebyggande
miljövårdsarbete betonas. Betänkandet presenterar förslag som främst
syftar till att förbättra miljöskyddslagens tillämpning såväl från organisato­
risk synpunkt som med hänsyn till behovet av effektiva sanktioner. För­
slag till ökade resurser för miljöskyddsarbete presenteras tillsammans med
ett förslag till finansiering. Dessutom behandlar betänkandet frågor om
kunskapsförsörjning och miljöforskning. En sammanfattning av betänkan-
    24


 


det bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10:1. De lagförslag     Prop. 1987/88:85 som lagts fram i betänkandet bör fogas till protokollet som bilaga 10:2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10:3.

I en inom jordbruksdepartementet upprättad departementspromemoria (Ds Jo 1985:3) Ändrad instansordning i miljöskyddsärenden har lämnats förslag till sådan ändring. Lagförslagen i promemorian bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bUaga 10:4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss­yttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 10:5.

Regeringen beslöt den 28 januari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över inom miljö- och energidepartementet upprättade förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), lag om ändring i brottsbalken och lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080). De remitterade lagförsla­gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 1.

Lagrådet har den 17 februari 1988 yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I min föredragning motsvarar avsnitten 4,4, 7, 8,5, 10,2, 10,3, 10,4, 10.5, 10,6, 10,11 samt 13 Specialmotivering protokollet från det sammanträde då regeringen beslöt att inhämta lagrådets yttrande. Lagrådet har i sitt yttran­de i allt väsentligt godtagit lagförslagen. De erinringar som har framställts är till övervägande delen av redaktionell art, I samband med att jag be­handlar de olika sakfrågor och de enskilda paragrafer som berörs av yttrandet tar jag upp lagrådets synpunkter. Som kommer att framgå godtar jag lagrådets förslag och förordar alltså vissa ändringar i de remitterade förslagen. Vidare görs tillägg, som inte är av betydelse för lagförslagen, i de delar i min föredragning som motsvarar remissprotokollet. Jag kommer även att föreslå vissa ytterligare redaktionella ändringar.

Vidare har synpunkter och förslag till åtgärder förts fram i skrivelser från organisationer, företag och enskilda personer.

Min föredragning kommer jag att disponera på följande sätt,

I avsnitt 2 behandlar jag inriktningen av miljöpolitiken,

I avsnitt 3 behandlar jag frågor om naturtesurser och naturvård samt organisatoriska frågor som hör till naturvården,

I avsnitt 4 behandlas förslag om åtgärder för att komma till rätta med problemen med luftföroreningar och försurning,

I avsnitt 5 behandlas förslag om åtgärder för att åstadkomma en renare havsmiljö,

1 avsnitt 6 behandlas förslag om åtgärder för att skydda ozonskiktet och avveckla användningen av CFC.

I avsnitt 7 behandlas förslag om åtgärder mot miljöskador samt ett förslag till obligatoriskt försäkringssystem för miljöstörande verksamhe­ter. Vidare redovisas arbetet med ett förslag om att rena Dalälven,

I avsnitt 8 behandlas vissa övriga miljöskyddsfrågor, bl, a, kemikalier, miljöfarligt avfall, rötslam, radon, regionala miljöfrågor, vägtrafikbuller och värmepumpar,

25

I avsnitt 9 behandlas det internafionella miljösamarbetet och ett förslag om inrättande av ett internationellt miljötekniskt institut.


 


I avsnitt 10 behandlas miljöskyddets regelsystem och hur de miljöskyd-     Prop. 1987/88:85 dande myndigheternas arbete bör organiseras.

I avsnitt 11 redovisar jag min syn på ekonomiska styrmedel på miljöom­rådet.

I avsnitt 12 redovisar jag vilka lagförslag som har upprättats och som jag föreslär skall ingå i propositionen. Specialmotivering till lagförslagen läm­nar jag i avsnitt 13,

Min hemställan pä andra punkter än de som avser anslagsfrågor förelig­ger i avsnitt 14.

Frågor om anslag för budgetåret 1988/89 behandlas i avsnitt 15.

26


 


2 Miljöpolitikens inriktning


Prop. 1987/88:85


Mina ställningstaganden i sammandrag:

• Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hus­
hållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna.

• En god miljö är en förutsättning för en fortsatt positiv välfärdsut­
veckling. De kostnader som kan uppstå för näringsliv och sam­
hälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader
som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå.
Kostnaderna för uppkomna skador bör bäras av den som orsakar
eller har orsakat skadorna.

• Miljöarbetet har på många områden gett goda resultat, men natu­
rens avtagande motståndskraft och nya miljöhot gör att arbetet
måste vidareutvecklas. Miljöarbetet skall präglas av en helhets­
syn och långsiktighet,

• En effektivare miljöorganisation och miljölagstiftning samt för­
djupade kunskaper om sambanden mellan miljöföroreningar och
ekosystemens tålighet är viktiga förutsättningar för att väsentligt
förbättra miljön. Verksamheter med miljöeffekter måste anpas­
sas till vad människor och naturen tål,

• Sverige måste ta en fortsatt aktiv del i det internationella miljö­
samarbetet. Sverige måste vara berett att på särskilt viktiga
områden gä före och vara pådrivande. Det internationella miljö­
samarbetet mäste ske parallellt med arbetet här hemma,

• Det fortsatta miljöarbetet, utbildning och information m, m, ger
en ökad miljömedvetenhet. Den ökade medvetenheten kan ge­
nom val av bl, a. livsföring och konsumtion få stor betydelse för
en posifiv utveckling pä miljöområdet.


2.1 Utgångspunkter

Miljöförstöringen har på det globala planet skapat en överlevnadskris för mänskligheten, I Sverige är hoten om skogsdöd och förgiftning av grundvattnet några skäl till att miljön för många människor har blivit en av de viktigaste framtidsfrågorna.

Miljöförstöringen har på många områden gått så långt att många männi­skor rent fysiskt kan förnimma dess effekter. Jag tänker på dem som med oro finner att skogen inte längre verkar ha samma motståndskraft mot alla de föroreningar som år efter år faller ned från luften, på dem som finner att deras favoritsjöar inte längre ger någon fisk men också på de många människor som får sin nattsömn förstörd av trafikbuller eller som drabbas av sjukdomar beroende pä dålig arbetsmiljö.

Ett av skälen till att effekterna av miljöföroreningarna nu tilltar är att motståndskraften mot olika föroreningar i vissa fall är på väg att bU förbrukad. Vi har enligt min mening nått en punkt där vi på ett helt annat sätt än fidigare är skyldiga att ta reda på vilka långsikfiga effekter på miljön


27


 


som kan förväntas och att anpassa våra beslut på ett sådant sätt att vi får     Prop. 1987/88:85 goda säkerhetsmarginaler. Hänsynen till miljön framstår därför som en allt viktigare faktor vid olika typer av beslut. Den måste därför genomsyra alla samhällssektorer. Olika verksamheter måste rymmas inom gränsen för vad människan och naturen tål.

Regeringens beslut att inrätta ett särskilt departement med ansvar för miljöfrågorna är ett konkret uttryck för det allvar som måste tillmätas dessa frågor. Det markeras ytterligare av att departementet har givits en pådrivande och samordnande roll inom regeringskansliet.

Den kompetens och handlingskraft som finns i den svenska miljövårds­organisationen har byggts upp under en längre period. Vi har sålunda under de senaste decennierna fört en systematisk och aktiv miljöpolitik med hjälp av bl. a. lagstiftning och organisatoriska åtgärder.

Den nuvarande miljövårdsorganisationen började byggas upp under den senare delen av 1960-talet, Statens naturvårdsverk inrättades år 1967 och koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades är 1969 för tillståndspröv­ning av miljöstörande anläggningar, I samband med 1971 års parfiella länsstyrelsereform fick länsstyrelsernas naturvårdsenheter en viktig roll i den regionala utvecklingsplaneringen. År 1986 inrättades en särskild myn­dighet för kemikaliefrågor, kemikalieinspektionen.

Redan under 1900-talets böljan hade det tagits väsentliga initiativ på bl, a. naturvårdens, vattenvårdens och hälsoskyddets områden. Mycket av det kunnande och det engagemang som under årens lopp har kommit till uttryck i miljöpolitiken kan sägas ha ett ideologiskt ursprung i den klassi­ska naturvården. Dagens naturvård syftar ytterst till att bevara grunden för allt levande. En förutsättning härför är bl, a, att artrikedom och mångfald kan tryggas. Naturvården är således en viktig del i miljöpolitiken. Känslan för naturen och det levande landskapet har alltid varit stark i Sverige, I vården av miljön finns också en viktig kulturell dimension. Vi måste ta tiU vara de värden i bebyggelse och landskap som skapats av tidigare genera­tioner Uksom också möjligheterna för vår egen generation att ge nya bidrag,

I takt med tilltagande industrialisering och omvandling av samhället har begreppet miljövård fått en mer omfattande innebörd. Miljöpolitiken är i dag till stor del inriktad mot åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningen av luft, mark och vatten,

I detta sammanhang vill jag också framhålla att arbetsmiljön är en viktig
del av vår miljö och att sambandet mellan den yttre och inre miljön är
starkt. Kampen för att skapa ett arbetsliv där människan inte behöver
riskera sin hälsa har pågått i generationer. När det gäller arbetsmiljön togs
vikfiga reforminitiativ i ett tidigt skede. Arbetarskyddsstyrelsen inrättades
år 1972, För att ytterligare främja forskning, utbUdning och dokumentation
inom området inrättades den Ijuli 1987 institutet för arbetsmiljöforskning.
Även socialstyrelsen har en viktig roll i miljöarbetet. Styrelsen är central
tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården och hälsoskyddet (miljöme­
dicinen). Statens miljömedicinska laboratorium (SML) bedriver långsiktig
forsknings-, utvecklings- och utbildningsverksamhet inom den fysikaliska
och kemiska miljömedicinen samt hälsovården.
                                                   28


 


Lagstiftningen är ett viktigt styrmedel i miljöpolitiken. De viktigaste Prop. 1987/88:85 lagarna på miljöområdet är naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det arbete för en förbättrad hushållning med mark och vatten som sker i samband med den fysiska riksplaneringen har kommit till uttryck i lagen (1987; 12) om hus­hållning med naturresurser m, m. Även lagstiftningen pä andra områden har varit viktig i detta sammanhang. Jag syftar på bl, a. ädellövskogslagen (1984:119) samt på de s.k, hänsynsregler som numera ingår i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvärdslagen (1979:429), I sammanhanget vill jag erinra om ett förslag till kulturminneslag som statsrådet Göransson inom kort kommer att anmäla i en proposition om kulturmiljövård.

Beslut om lagstiftning, organisation och resurser har åtföljts av väsentli­ga insatser för bl, a, forskning och teknikutveckling. Dessa insatser har varit av avgörande betydelse för möjligheterna att komma till rätta med miljöproblemen. Genom ett omfattande reformarbete har vi lagt en stabil grund på miljöpolitikens område. Arbetsmiljön har reformerats. För hus­hållning med mark och vatten påbörjades en landsomfattande fysisk riks­planering som lagt grunden för den nya naturresurslagstiftningen. Genom naturvårdslagen har stora markområden säkerställts för rekreation och naturvård. Bl. a, har många stränder skyddats frän exploatering, Till-ståndsplikt har införts för takt av naturresurser som matjord, torv och grus. Ädellövskogen har fått ett bättre skydd genom ädellövskogslagen. Möjligheterna att av naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har förbättrats genom en särskild hänsynsregel i skogsvärdslagen. Indu­striell verksamhet prövas enligt miljöskyddslagen innan ny- eller ombygg­nad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar för att mins­ka utsläppen till vatten och luft har genomförts. Ett program för begräns­ning av svavelhalten i eldningsolja har också genomförts, liksom bestäm­melserom obligatorisk avgasrening och minskad blyhaiti bensin, DDT och vissa andra klorerade kolväten har förbjudits och ett omfattande program för omhändertagande av kemiskt avfall har genomförts,

Pä många områden har den ansvarsfördelning som råder i vårt land mellan samhällsinstitutioner och näringsliv effektivt bidragit till att skapa förutsättningar för en ökad hänsyn till miljön. Jag har med stor tillfredsstäl­lelse noterat att såväl näringslivets organisationer som enskilda företag nu bedriver ett intensivt arbete för att formulera särskilda miljöprogram för sin verksamhet, I miljöarbetet deltar också de fackliga organisationerna som ofta har ett omfattande engagemang och sakkunskap i frågor som rör den inre och yttre miljön.

Det intensiva miljöarbetet har på många olika områden gett goda resultat
bl, a, genom minskade industriella utsläpp av olika miljöstörande ämnen.
Det är ett ofta förbisett faktum att de svenska utsläppen av svaveldioxid till
luften trots en starkt ökad produktion har minskat med ca 70 % sedan
början av 1970-talet, Samma positiva utveckling kan noteras för många
andra ämnen. Det gäller t, ex, utsläppen av stoft, kolväten, kvicksilver,
kadmium och bly som har minskat kraftigt sedan 1960-talets slut fram till i
dag,
                                                                                                                     29


 


Våra insatser hittills ger oss dock ingen anledning att slå oss till ro. Bl, a, Prop. 1987/88:85 är det viktigt att slå fast att våra egna insatser inte är tillräckliga för att minska hoten i Sverige, Det kan illustreras med beräkningar som visar att även om svavelutsläppen i Sverige lill mitten av 1990-talet skulle minska med 85 % blir minskningen av det totala svavelnedfallet kanske bara ca 35%,

Vad jag nyss har sagt om att motståndskraften mot olika föroreningar och miljögifter i många fall är pä väg att minska gör -tillsammans med uppkommande nya hot mot miljön- att miljöpolitiken mäste vidareutveck­las om människors rätt till en god miljö skall kunna tryggas. Vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att hejda en på många områden hotande utveckling. Kommande generationers tillgång till en god miljö är beroende av att vi lyckas lägga grunden för en uthållig utveckling.

Bland de särskilt allvarliga, rentav livsavgörande, hoten mot miljön märks risken för långsiktig klimatförändring till följd av utsläpp av bl, a, koldioxid samt nedbrytningen av stratosfärens ozonskikt, beroende på främst utsläpp av s, k, freoner (klorfiuorkarboner, CFC) och haloner. Dessa globala miljöhot kan undanröjas bara om en internationell enighet nås om en strategi för hur de skall minskas.

Kemikaliekontrollen är en del av miljöarbetet. Den skall syfta till att få en sådan användning av kemikalier att hälsa och miljö inte skadas, Hälso-och miljöaspekterna måste beaktas både vid yrkesmässig användning och vid konsumentbruk av olika produkter.

Bland andra allvarliga miljöhot med internationella dimensioner märks försurningen, som i många länder har fört med sig bl, a, allvarliga rubb­ningar i levnadsbetingelserna.

Försämrade produktionsbetingelser i både mark och vatten kan komma att påverka såväl råvarutillgången för främst skogsindustrin som kvaliteten på våra livsmedel. Stora aktuella miljöfrågor är även föroreningen av hav och grundvatten.

Av de exempel på allvarliga miljöfrågor som jag här har gett framgår tydligt att det internationella miljösamarbetet har en utomordentligt stor betydelse,

Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i det internationella miljö­samarbetet. Världsmiljökonferensen år 1972 i Stockholm våren startpunkt av strategisk betydelse för detta arbete, Sverige föreslog vid 1987 års gene­ralförsamling att en ny världsmiljökonferens bör övervägas och förklarade sig i det sammanhanget vara berett att stå som värd för en sådan konferens, om det är ett allmänt önskemål bland andra FN-stater,

Våra erfarenheter är att det internationella miljöarbetet måste drivas med konsekvens och uthållighet. Exempel på frågor som pä svenskt initia­tiv har drivits till resultat är åtgärder mot försurning och insatser för att minska användningen av miljö- och hälsofarliga kemiska ämnen som t, ex, DDT, PCB och CFC, Arbetet med att ta fram vetenskapliga och tekniska beslutsunderlag i kombination med agerande i ett stort antal internationella organisationer är i hög grad långsiktigt. Resultaten får ofta bedömas i ett tidsperspektiv av flera decennier.

Numera har 21  stater skrivit under protokollet om en 30-procentig                 30


 


minskning av svavelutsläppen mellan åren 1980 och 1993, Flera länder har Prop. 1987/88:85 gjort åtaganden som går längre. Men det räcker inte för att nå ned till en tolerabel nivå, Sverige kommer därför att gå vidare med att i de internatio­nella förhandlingarna föreslå ytterligare utsläppsminskningar. Förhand­lingar om minskade utsläpp av kväveoxid har påbörjats. Målet är att komma ned till en nivå som motsvarar vad människan och naturen tål. Som ett första steg eftersträvas att utsläppen äv kväveoxider skall minska med 30 % fram till är 1995, Jag kommer strax att presentera strategin för programmet mot luftföroreningar och försurning.

Arbetet med miljöfrågorna har lärt oss att det internationella och det nationella arbetet måste gå hand i hand. Om så sker, finns det ocksä enligt min mening goda förutsättningar för att en målmedveten kamp mot miljö­hoten skall ge resultat. Allt fier länder i världen har t, ex, fått en ökad insikt om allvaret i miljöproblemen. Vi har också i dag en vida större samlad kunskap än tidigare om hur ekosystemen påverkas av olika föroreningar. Särskilt i industriländerna finns det en stor potential för utveckling av ny, miljövänlig teknik. Ökade kunskaper och ett stärkt ökande miljömedvetan­de är faktorer som kan få stor betydelse för en positiv miijöutveckling,

Vär generation riskerar att förbruka resurser i en omfattning som kan hota mänsklighetens framtida försörjning. Det är därför enligt min mening viktigt att slå fast att en ekonomiskt gynnsam utveckling i ett långsiktigt perspektiv förutsätter en miljö som kan svara för en uthållig produktion av livsnödvändiga näringsämnen och andra nyttigheter och som kan utgöra acceptabla livsmiljöer för både människor, djur och växter. Vi mäste också -liksom andra industriländer- anpassa våra krav och verksamheter så att den tredje världens länder får reella utvecklingsmöjligheter.

Miljöproblem kan långsiktigt undvikas endast om de förebyggs. Det är i de allra fiesta fall dyrare att vidta åtgärder som framtvingas i efterhand. Jag vill till detta foga att kostnader för miljöskydd m, m, inte får begränsas till att gälla enbart direkta kostnader i samband med konkreta investeringar. Även avsaknaden av eller uppskjutandet av insatser bör mänga gånger beaktas i kostnadsbedömningarna. De kostnader för nödvändiga miljöåt­gärder som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de olägenheter och kostnader som skulle uppkomma om miljöförstö­ringen skulle tillåtas fortgå. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som orsakar eller har orsakat skadorna. Den som bedriver miljöfarlig verksamhet skall vidare svara för kostnaderna för .sådana miljöskyddsåtgärder som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna. Statliga bidrag är inte aktuella annat än i un­dantagsfall. Denna princip - Polluter Pays-Principle, PPP- lades ur­sprungligen fast vid OECD:s rädsmöte år 1972,

En avgörande faktor för fortsatt framgångsrika insatser är en effektiv
miljövärdsorganisation. För att få ett bra underiag inför fortsatta beslut på
detta område bemyndigade regeringen mig att tillsätta utredningen om
miljövårdens organisation. Utredningens betänkande (SOU 1987:32) För
en bättre miljö utgör ett viktigt underlag för mina överväganden rörande
organisationsfrågor inom i första hand miljöskyddsområdet. Jag har vidare
tagit initiativ till en översyn av naturvårdsverkets verksamhet. Även kemi-
31


 


kalieinspektionens hittiUsvarande verksamhet utvärderas. Inom natur-     Prop. 1987/88:85 vårdsområdet redovisar jag en översyn av naturvårdsförvaltningens orga­nisation. Jag avser slutligen att föreslå regeringen att en översyn görs av naturvårdslagen.

För att miljöarbetet skall bli framgångsrikt är det vikfigt att alla tar sitt ansvar. Det är således inte bara de beslut som fattas av samhällsorgan och företag som fär betydelse för miljön. Även folkrörelserna och andra ideella organisationer har en viktig roll. Deras insatser har verksamt bidragit till att miljövårdens positioner har kunnat flyttas fram. Jag vill också framhålla att ett ökat miljömedvetande genom den enskilde medborgarens livsstil, konsumtionsval och handlande i övrigt har en stor betydelse i arbetet för en bättre miljö.

En ny inriktning av det miljöpolitiska arbetet bör utgöra en väl avvägd kombination av akuta och mera långsiktiga eller strukturella insatser. För vissa regioner behövs särskilda, samlade åtgärder. Vidare är det nödvän­digt att vidga det internationella miljösamarbetet och att stärka miljöorga­nisationen.

2.2 Tillståndet i miljön

Det pågår i dag på mänga håll i världen en omfattande rovdrift av olika naturtillgångar. Särskilt allvarligt är att de förnybara naturtesursernas avkastning minskar eller i vissa fall upphör samtidigt som en växande befolkning kräver mera vatten, föd£i och bränsle. Många frågor har upp­märksammats internationellt och blivit föremål för konferenser m. m. i FN:s regi. Det gäller t, ex, miljöförstörelsen, livsmedelsförsörjningen, ökenspridningen och vattenförsörjningen.

Avverkningen av tropiska och subtropiska skogar sker i dag i en sådan takt att de riskerar att vara utplånade inom ett halvt sekel. Regnskogen -det mest produktiva ekosystemet som har existerat under miljoner år - är starkt hotad i delar av Afrika, Asien, Sydamerika och i Oceaniens övärld. Om regnskogen skulle försvinna, försvinner också mängder av växt- och djurarter.

Skogens ekosystem har en central betydelse för andra system. Skogen magasinerar och fördelar vatten fill växter och djur, Uthuggning, brist på bränsle och överbetning öppnar möjligheter för en markförstöring som kan medföra klimatförändringar och oförmåga att behålla vatten, med både långa tortperioder och översvämningar vid skyfall som följd. Ökensprid­ningen pågår nu i en sådan takt att varje är ca 6 milj, ha jordbruksmark omvandlas till öken. Det motsvarar ungefär en dubbelt sä stor yta som den svenska åkerarealen. Torkkatastrofen i Sahelprovinsen i Afrika visar hur denna process slår mot redan tidigare hårt drabbade människor.

Ett stort antal djur- och växtarter utrotas nu varje år i världen. Ungefär
1 000 högre däggdjur och kanske upp till 50000 kärlväxter, dvs, blom- och
ormbunksväxter, anses vara hotade. Då är de s, k, lägre djuren och växter­
na inte medräknade. Genetiska resurser i form av vilda växter och djur
vilka kan ha stor betydelse för t, ex, framtida växtodling och medicinfram-
  32


 


ställning, hotar att försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande     Prop. 1987/88:85 av naturen.

Ensidiga satsningar på alltför snabbt förädlade spannmålssorter som för en hög avkastning är beroende av konstgödsling, kemiska bekämpnings­medel och andra kemikalieinsatser kan ge till resultat att jorden pä längre sikt slår tillbaka med avtagande avkastning och i värsta fall obrukbarhet. Allt för intensiv odling på marginella jordar bidrar till att förstöra det växttäcke som skyddar matjorden mot bl, a, vind- och vattenerosion.

Tillgången på vatten är en av världens stora resursfrågor. Våtmarker, skogar, sjöar och floder är viktiga komponenter i vattnets kretslopp. De är också viktiga för livsmedelsförsörjningen; Mycket talar för att tillgången på dricksvatten blir en viktig framtidsfråga i stora delar av världen. Ut­släpp av föroreningar, fördämningar, olämpliga dräneringar och bevatt­ningssystem kan medföra oreparabla rubbningar i vattnets kretslopp och därmed i ekosystemen.

Världshaven och deras kustzoner har utsatts för både utsläpp av förore­ningar och överfiskning, Storskaliga fångst- och produktionsmetoder har medfört att flera djurarter har förts till randen av utrotning. Kvotering av fångster har blivit nödvändig i allt flera havsområden. Havet hotas också av en tilltagande nedsmutsning, där inte minst oljeutsläpp, giftdumpning och nedskräpning har gett allvarliga effekter.

Även förhållandena i atmosfären ger anledning till oro. Pågående ned­brytning av ozonskiktet leder till ökande risker för hudcancer och till skador på vegetationen. En högre halt koldioxid i atmosfären medför vidare - enligt den s, k, växthusteorin - en höjning av jordens medeltem­peratur. Koldioxid är den viktigaste växthusgasen. Även metan, dikväveoxid, CFC samt ozon har motsvarande egenskaper. Dessa gasers sammanlagda effekt är ungefär lika stor som koldioxidens.

Försurningen orsakas av främst utsläpp av sura svavel- och kväveföre­ningar som härrör från eldning med fossila bränslen och från industripro­cesser. Utsläpp av kolväten har stor betydelse för växtskador, särskilt i kombination med andra ämnen såsom t, ex, kväveoxider.

Under 1980-talet har skogarna i Europa skadats allvarligt i stora områ­den. Också i Sverige har skog skadats. Både försurningen av skogsmark och de direkta effekterna av luftföroreningar på trädens kronor medverkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel- och kväveföreningarna, bl, a, fotokemiska oxidanter, anses vara av betydelse i denna process. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplicerade reaktioner, där bl. a. kväveoxider och kolväten medverkar. Utsläpp från bilar och förbränningsanläggningar är de huvudsakliga källorna, Oxidan-terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan luft med starkt förhöjda halter av bl. a, ozon föras in över Skandinavien från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i Sverige beror således på utsläpp av svavel, kväveoxider och kolväten i både Sverige och övriga Europa,

De kväveföreningar som släpps ut till luften har inte bara stor betydelse
för försurning och skogsskador. De påverkar även haven. Ungefär en
tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet härrör direkt
33

3   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


frän luften. Därtill kommer att en del av det kväve som fill slut förs ut i     Prop. 1987/88:85 haven via vattendragen eller som läcker ut från marken också ursprungli­gen utgörs av kväveföroreningar från luften,

Sverige delar hav med mänga andra länder, vilkas utsläpp påverkar havets miljökvalitet, Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör mellan 10 och 20% av den samlade belastningen på Östersjön, Åtgärder i Sverige mot dessa föroreningar har därför stor betydelse särskilt för områdena nära kusten. Nya data tyder på att Sveriges andel av utsläppen minskar. För att långsiktigt komma tillrätta med problemen i centrala Östersjön är det nödvändigt att även övriga länder runt Östersjön skärper kraven på de verksamheter som svarar för föroreningarna, Sverige deltar därför aktivt i det internationella samarbetet för alt skydda havsmiljön.

Utsläppen av närsalter och syreförbrukande organiskt material medför att balansen i många vattensystem rubbas. Utsläppen av kväve har ökat sedan 1970-talet. Jordbruket svarar för en mycket stor del av kvävebelast­ningen pä naturmiljön, Utlakningen av kväve orsakar ökad växtproduktion i vattendrag, sjöar och hav. Balansen rubbas, artsammansättningen för­ändras. I extrema fall kan det leda till fiskdöd genom syrebrist som kan uppstå vid nedbrytningen av organiskt material. Inom vissa odlade sand­jordsområden i södra Sverige har utlakningen av kväve lett till så höga nitrathalter i grundvattnet att detta blivit olämpligt som dricksvatten och för små barn ibland hälsovådligt.

Tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med gifteffekter, t, ex. klore­rade kolväten, påverkar miljön pä ett mycket allvarligt sätt. Bl, a, kan försurningen leda till utlakning av olika metaller sä att giftverkan uppstår pä organismerna. Tungmetallutsläpp förekommer från främst järn-, stål-och metallverk, gjuterier och ytbehandlingsindustrier. Även vid förbrän­ning av fossila bränslen frigörs stora mängder tungmetaller.

Kadmium i gödselmedel, bly i bensin och utsläpp av dioxin till luft är exempel på s,k, diffus spridning som i hög utsträckning påverkar den lokala miljön på många orter.

Problemen med tungmetallerna hänger samman med att metaller som kommer in i en organism inte avsöndras tillräckligt effektivt. Ju högre upp i näringskedjan en organism återfinns, desto större är riskerna att en succes­siv lagring leder till koncentrationer som kan medföra nedsatt eller helt avstannad reproduktionsförmåga, sjukdomar och i vissa fall ge direkt dödliga effekter. På liknande sätt sker anrikningen av klorerade kolväten såsom DDT och PCB, liksom av många andra kemiska ämnen, vars an­vändning ännu inte har reglerats.

Anrikningen av tungmetaller och andra svårnedbrytbara ämnen har lett till svartlistning av vissa vattenområden. Utsläppen av PCB och liknande svårnedbrytbara klortororeningar med stark giftverkan från massaindu­strin till Östersjön är särskilt allvarliga. Fortsatta stora utsläpp med åt­följande förgiftning av Östersjön kan fä mycket allvarliga konsekvenser för yrkesfisket. Ett annat väl känt exempel pä miljöförstöringens effekter är den kraftiga minskningen av antalet havsörnar som skedde under 1960-ta-let.

Den hastigt ökande användningen av kemiska produkter har orsakat             34


 


problem i den yttre miljön och för människornas hälsa. Problem har     Prop. 1987/88:85 uppstått både i samband med tillverkningsprocesser och när kemikalierna och produkterna har nått avfallsledet. Utvecklingen och användningen av kemiska produkter måste därför ske med kraftigt ökad hänsyn till de miljö-och hälsorisker som kan uppkomma.

Det svenska kulturiandskapet har förändrats kraftigt. Genom struktur­omvandling och specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan helt försvunnit. Det tidigare för folkhushållet sä väsent­liga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängsmarkerna har i regel förts över till åkrar eller till skogsproduktion. De lövklädda beteshagarna, som många upplever som ett nationellt särmärke, har blivit alltmer sällsynta beroende pä minskad djurhållning och på att mjölkkor och köttdjur i större utsträckning hälls inomhus eller fär beta på vallodlingar. Dagens odlings­landskap domineras på mänga håll av stora åkrar som brukas med rationell odlingsteknik, ofta med omfattande användning av gödsel och kemiska bekämpningsätgärder. Ett flertal växt- och djurarter hotas till följd av förändringarna i odlingslandskapet. Möjligheten att förstå hur det äldre agrarsamhället fungerade har också minskat.

Det moderna skogsbruket påverkar naturmiljön genom ofta likformiga, högproduktiva bestånd av framför allt gran och tall, Pä samma sätt verkar produktionshöjande åtgärder, säsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall m, m. Naturtyper som urskogar, ädellövskogar och sumpskogar har minskat i snabb takt och har i vissa områden redan försvunnit.

Jag kommer strax att redogöra för hur jag anser att vi tillsammans med andra länder bör verka för att söka nå en samsyn över nationsgränserna när det gäller de komplicerade, ofta världsomspännande, system och strukturer som bestämmer utvecklingen sä att hänsyn till miljön tas i ökad utsträckning. Jag kommer ocksä att redovisa mina förslag till åtgärder avseende problemområden i vårt eget land.

Jag går nu över till att närmare redogöra för min syn pä frågor om mål och arbetssätt, miljövårdsorganisationen, det internationella miljösamar­betet samt miljömedvetandets betydelse för en framgångsrik miljöpolitik,

2.3 Miljöarbetet

Miljöpolitiken syftar till att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö nu och i framtiden. Viktiga inslag är att förebygga miljöstörningar och där sådana uppkommer begränsa dem samt att återställa skadad miljö. Varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och att åtgärda redan uppkomna skador bör bäras av den som har orsakat eller orsakar skadorna.

En aktiv miljöpolitik har en avgörande betydelse för vär samlade väl­
färd, ekonomi och sysselsättning. Miljöfrågorna har därför en självklar
ställning inom välfärdspolitiken. Även kommande generafioner mäste kun­
na garanteras rätten till en god miljö, vilken är grundläggande för en hög
levnadsnivå och god livskvalitet,
                                                         35


 


Miljöpolitiken har ett starkt komplement i naturresurspolitiken. Enligt     Prop. 1987/88:85 naturresurslagens inledande bestämmelser skall sålunda marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt användas sä att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.

Arbetet med att förbättra miljön ii arbetslivet är viktigt. En väl fungeran­de tillsynsverksamhet är därvid av utomordentligt stor betydelse.

Miljöpolitiken måste utifrån en helhetssyn bedrivas sektorövergripande. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter samtidigt att miljöhänsynen inte­greras i utvecklingsplaner för olika samhällsområden. Varje samhällssek­tor har således ansvaret för att förhindra att nya miljöskador uppstår och för att lösa de problem som redan föreligger.

Miljömål i olika sektorer

För vissa sektorer har särskilda miljömål för verksamheten ställts upp.

För biståndspolitiken föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 5) att en framsynt hushållning med naturtesurserna och omsorgen om miljön i mottagarländerna skall tillkomma som mål.

För trafikpolitiken har regeringen i propositionen 1987/88:50 Trafikpoli­tiken inför 1990-talet angett att ett av de allra viktigaste målen är att, genom såväl omedelbara som långsikfiga åtgärder, kraftigt begränsa trafi­kens miljöpåverkan. Ett annat viktigt mål är att minska energiförbrukning­en inom transportsektorn.

För jordbruket anges i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer (prop, 1984/85; 166, JoU 33, rskr, 393) att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste ta hänsyn till kravet pä en god miljö och till behovet av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser. Jordbruket skall i möjlig utsträckning använda miljövänliga odlingsmetoder och i rimlig utsträck­ning bedrivas sä att det bidrar till att bevara genetisk variation och värde­fulla delar av flora och fauna i odlingslandskapet.

För skogsbruket gäller att verksamheten skall bedrivas i överensstäm­melse med de övergripande samhällsmålen bl. a. för miljöpolitiken och i samspel med andra samhällssektorer. Skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till skogens betydelse som livsmiljö för växter och djur, inverkan pä vattenbalansen och möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation (prop. 1978/79; 110, JoU 30, rskr, 387),

För fiskeripolifiken gäller som utgångspunkt bl, a, en god hushållning och en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden och vård av fiskevattnen (prop, 1984/85; 143, JoU 32, rskr, 298),

De övergripande målen för regionalpolitiken är att ge alla människor oavsett var de bor i landet tillgäng till arbete, service och en god miljö. Regeringen har nyligen beslutat om en utredning (Dir, 1987:48 ) rörande regionalpolitikens inriktning m, m,, varvid en viktig uppgift blir att utveck­la det mål om en god miljö som anges i regionalpolitiken.

Även för industripolitiken och näringspolitiken är kopplingen till miljö­
politiken påtaglig genom de regler för prövning av olika verksamheter som
har ställts upp. Jag syftar på den prövning som bl, a. sker enligt miljö­
skyddslagen och i förekommande fall enligt naturresurslagen. Jag vill i
        36


 


detta sammanhang erinra om att regeringen i oktober 1987 beslutat att de     Prop. 1987/88:85 allmänna investeringsfonderna i fortsättningen kan användas för insatser för att förbättra miljön. Utanför.de särskilda stödområdena skall investe­ringsfonderna bara få användas till miljöförbättrande investeringar och insatser.

Enligt riktlinjerna för energipolitiken (prop, 1984/85:120, NU 30, rskr, 362) skall samhällets och industrins behov av en billig och säker energiför­sörjning tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.

Jag vill också framhålla att kulturpolitiska mål för tillvaratagande av kulturvärden i den yttre miljön inom kort kommer att föreslås i en proposi­tion om kulturmiljövård,

I min anmälan till årets budgetproposition har jag framhållit att det för samhällssektorer med stor miljöpåverkan kan behöva övervägas ett sy­stem med fortlöpande redogörelser för sektorns resursanvändning och inverkan på miljön och att en sådan ansats är ett sätt att mera konkret finna former för att väga in ekologiska hänsyn i beslutsprocessen.

En första ansats bör därvid vara att utredningar som rör verksamheter av betydelse för miljön i sina direktiv regelmässigt åläggs att behandla rele­vanta miljöaspekter.

För att miljöproblemen mera långsiktigt skall kunna angripas på ett
framgångsrikt sätt är det viktigt att olika verksamheters resursanvändning
och miljöpåverkan analyseras. Härigenom fås förutsättningar för övergri­
pande beskrivningar av miljöeffekter och resursanvändning - miljökon­
sekvensbedömningar. Sädana bedömningar bör göras innan större föränd­
ringar av verksamhetsinriktning eller policy inom en viss sektor beslutas.
På så sätt kan de sannolika följderna av en viss aktivitet liksom tänkbara
alternativa lösningar åskådliggöras och beaktas i ett tidigt skede av plane­
ringsprocessen, I viss utsträckning tillämpas redan ett sådant synsätt.
Enligt en nyligen vidtagen ändring i väglagen (1971 ;948) skall sålunda även
miljökonsekvenserna redovisas i arbetsplanerna för vägbyggen. Regering­
en har också i sin nyligen framlagda trafikpolitiska proposition (prop,
1987/88:50) angett att ett motsvarande utvecklingsarbete skall ske i övriga
trafikgrenar. Vidare har regeringen i propositionen angett att luftfartsver­
ket, statens järnvägar och sjöfartsverket bör fä i uppdrag att i samråd med
naturvårdsverket redovisa respektive trafikslags miljöproblem och ge för­
slag till åtgärder. Jag har erfarit att industriministern har för avsikt att
återkomma till regeringen med förslag om att ge industriverket i uppdrag
att utreda konsekvenserna för industriföretag och branscher av miljö­
vårdsarbetet. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avses få ett motsva­
rande uppdrag när det gäller förutsättningarna i form av tekniskt kunnande
och FoU i miljövårdsarbetet. Resultaten av givna och planerade uppdrag
kan ge viktiga praktiska erfarenheter för andra sektorer. Jag vill i detta
sammanhang ocksä erinra om verksförordningen (1987:1100) enligt vilken
myndighetschefen i sin strävan att se till att verksamheten bedrivs författ-
      37


 


ningsenligt och effektivt bl, a, skall beakta de krav som ställs av hänsyn till     Prop. 1987/88:85 miljön.

En viktig förutsättning för en långsiktig hushållning med naturresurser och miljö är att kartlägga de totala resurserna samt att planera och följa användningen av dem, Riksskogstaxeringen och skogsstyrelsens s, k, prognosverksamhet är exempel på detta. Det kan också gälla grundvatten, grusresurser, stränder för friluftsliv, närrekreationsområden och våtmar­ker. Det är vidare angeläget att beakta de för naturvård och friluftsliv särskilt värdefulla mark- och vattenområden som nu preciseras i samband med arbetet i anslutning till bl, a. naturresurslagen.

Miljöproblemen har ofta regional karaktär. Som exempel vill jag nämna försurningen av mark och vatten som särskilt hårt har drabbat södra och sydvästra Sverige. Andra exempel är miljön i våra större städer och orter med tung industri, föroreningarna i Ringsjön och Laholmsbukten samt Dalälven, Enligt min mening kommer i framtiden behovet av regionala miljöanalyser och program att öka. Det innebär att miljöfrågorna kommer att fä en ökad vikt i den statliga länsförvaltningen. Det är därför angeläget att länsstyrelserna analyserar och redovisar det regionala miljötillståndet.

Det bör i sammanhanget erinras om att länsstyrelserna redan i dag förfogar över en årlig rapportkanal när det gäller tillståndet i länet. De länsrapporter som i dag översänds till industridepartementet och som i fiertalet fall begränsas till en redovisning av skilda regionalpolitiska frågor bör enligt min mening kunna fä en något vidgad uppläggning. Vissa läns­styrelser använder redan länsrapporterna för att även redovisa aktuella miljöfrågor. Detta bör i fortsättningen gälla som en regel. Länsrapporten bör således kunna utgöra en informationskanal mellan regeringskansliet, berörda förvaltningar och allmänheten.

Jag återkommer senare till de regionala frågorna (avsnitt 8,4),

2.4 Organisationsfrågor m. m.

Miljövård bedrivs av stafiiga myndigheter, landsting, kommuner och före­tag. Ideella organisationer och enskilda medborgare gör också viktiga miljövårdande insatser.

Organisationsutredningenhar med utgångspunkt i miljöskyddslagssyste­met föreslagit förändringar i bl. a, regelsystem, ansvarsfördelning mellan myndigheter samt företagens egenkontroll. Utöver de förslag som utred­ningen redovisar har jag tagit initiativ till en översyn av verksamheten vid statens naturvårdsverk. Även kemikalieinspektionens verksamhet är före­mål för en utvärdering.

Jag kommer senare att redovisa mina ställningstaganden till organisa­
tionsutredningens förslag (avsnitt 10), Jag vill dock redan nu stryka under
att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik miljöpolitik att det
finns en kraftfull organisation med en rationell ansvarsfördelning mellan
olika myndigheter med uppgifter inom miljövärden. Vidare vill jag särskilt
betona det grundläggande ansvar som vilar på den som bedriver miljöfarlig
verksamhet eller hanterar ett.fariigt ämne,
                                            38


 


Jag vill i detta sammanhang framhålla kommunernas betydelsefulla roll Prop. 1987/88:85 för att skapa en god miljö för medborgarna. Jag har i många sammanhang noterat ett stort intresse för miljöfrågorna i kommunerna och den allt starkare ställning som dessa frågor fär i det lokala samhällslivet. Kommu­nerna kommer genom det förslag som jag snart lägger fram att få en ökad betydelse när det gäller miljöskyddslagens tillämpning. Jag ser det som mycket positivt att allt fler kommuner nu utarbetar och antar särskilda miljö- och avfallsprogram.

Även det ökande intresset för miljöfrågorna från företagens och de fackliga organisationernas sida, vilket bl, a, yttrar sig i utarbetande av särskilda miljöprogram, är glädjande. I dessa frågor är det enligt min mening angeläget med ett nära samarbete mellan företag och fackliga organisationer samt kommunala och statliga myndigheter,

I detta sammanhang vill jag kort redovisa min syn på användningen av ekonomiska styrmedel,

I den svenska miljöpolitiken har huvudsakligen utnyttjats administrativa styrmedel såsom tillåtlighetsprövning av miljöfarlig verksamhet, förbud mot användningen av miljöfarliga produkter samt reglering av markan­vändning m. m, i den fysiska planeringen. De administrativa styrmedlen har i viss utsträckning kompletterats med ekonomiska styrmedel. Jag vill som exempel erinra om differentieringen av bensinskatten mellan blyfri och blyad bensin, differentieringen av skattesatser på olika energislag till förmån för förnybara inhemska energikällor, den lägre bilaccisen för bilar med katalytisk avgasrening samt avgifterna på handelsgödsel och bekämp­ningsmedel.

Miljöavgifter kan således under vissa förutsättningar vara ett effektivt komplement till nuvarande system med reglering av miljöfarlig verksamhet och miljöfarliga produkter genom administrativa styrmedel. Avgifter ingår därför som ett inslag i de åtgärder som enligt min mening successivt bör prövas för att effektivisera miljöskyddsarbetet.

Jag kommer senare (avsnitt 11) att närmare redovisa mina överväganden i fråga om ekonomiska styrmedel.

2.5 Det internationella miljösamarbetet

Jag har nyss starkt markerat det internationella miljösamarbetets vikt. För att nå framgång måste arbetet för en god miljö drivas parallellt på en internationell och en nationell nivå.

Det finns två huvudmotiv till att Sverige bör engagera sig starkt i det internationella miljösamarbetet.

För det första förorsakas en rad av Sveriges miljöproblem i betydande utsträckning av utsläpp utanför våra gränser. För att nå våra nationella miljöpolitiska mål räcker det således inte att vidta åtgärder endast i Sveri­ge. Vi måste påverka de länder som bidrar till belastningen av vår miljö att vidta åtgärder som minskar denna belastning.

För det andra mäste Sverige ta sitt ansvar för att tillsammans med andra
länder söka bemästra de stora regionala och globala miljöproblemen. Om
    39


 


dessa problem inte kan lösas, uppstår allvarliga hinder för en positiv Prop. 1987/88:85 ekonomisk och social utveckling i världen. Jag tänker här på problem som skyddet av ozonlagret, riskerna för omfattande klimatförändringar, bl, a. som en följd av förbränning av fossila bränslen samt den snabba ökenut­bredningen och markförstöringen i de tropiska och subtropiska regionerna. Sveriges deltagande i detta samarbete är en internationell solidaritetshand­ling. Vårt deltagande är en del av vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma sätt som vårt deltagande i ansträngningar att få till stånd nedrust­ning, att verka för fredliga lösningar av internationella konflikter samt att stödja u-ländernas utvecklingsarbete,

FN-konferensen om den mänskliga miljön, som hölls i Stockholm år 1972, blev en stor framgång och bidrog till att ge Sverige ett betydande inflytande i 1970- och det tidiga 1980-talets internationella miljösamarbete. Detta samarbete inriktades i första hand pä att utveckla institutionella instrument och normativa principer. Agerandet frän svensk sida gav ett betydande inflytande på dessa institutioner och principer.

Under 1980-talet har det internationella förhandlingsarbetet alltmer kommit att inriktas mot att få till stånd bindande avtal om konkreta åtgärder. De avtal som har uppnätts om minskade utsläpp inom Konven­tionen för långväga gränsöverskridande luftföroreningar samt inom Wien­konventionen och Montrealprotokollet om frysning och successiv avveck­ling av produktion och användning av CFC är exempel på detta. Även om vi. många gånger anser att det vore önskvärt med mer långtgående överens­kommelser och kortare genomförandetider har avtalen som sådana en stor betydelse som genombrott för en arbetsmetod, Sverige har varit bland de initiativtagande och ledande i förhandlingsarbetet.

Internationella överenskommelser om skadeståndsansvar för förore­ningar kan också verka förebyggande, Sverige deltar aktivt även på dessa områden.

Med dessa allmänna överväganden som utgångspunkt avser jag att här kortfattat ange de prioriteringar och inriktningar som jag anser bör gälla under de närmaste åren i det internationella miljösamarbetet,

Sverige har förbundit sig att skydda hotade växter och djur och deras livsmiljöer, bl, a, genom att ansluta sig till ett antal internationella konven­tioner. Jag anser att det är angeläget att Sverige även fortsättningsvis medverkar aktivt i det internationella samarbete som rör naturvården (avsnitt 3),

Den internationella föroreningsandelen är mycket stor för luften. Jag avser därför att ytterligare öka de svenska ansträngningarna sä att de nationer som står för de största utsläppen tar sin del av ansvaret och minskar sina luftutsläpp av såväl svavel som kväve (avsnitt4),

Allvarliga föroreningar av våra havsområden orsakas av utsläpp av
klorerade organiska ämnen, metaller samt näringsämnen. Jag föreslär i det
följande (avsnitt 5) en rad nationella åtgärder för att minska utsläppen. Jag
anger även hur jag avser att fördjupa arbetet för att förmå övriga stater som
förorenar våra havsområden alt minska sina utsläpp, Sverige bör därvid
bl, a, även öka informationsutbytet med dessa stater om miljöeffekter och
tillgänglig renings- och processteknik,
                                                  40


 


Ett intensifierat internationellt arbete är ocksä nödvändigt när det gäller     Prop. 1987/88:85 utsläpp av ozonförstörande ämnen (avsnitt 6).

Bland övriga angelägna internationella miljöuppgifter vill jag nämna uppföljningen av den s, k, Brundtlandkommissionens rapport om miljö och utveckling. Jag redogör senare (avsnitt 9) för hur denna uppföljning enligt min mening bör genomföras i det internationella arbetet. Jag redovisar i det sammanhanget ocksä hur jag anser att det svenska miljösamarbetet med EFTA- och EG-staterna skall intensifieras, liksom samarbetet med våra grannstater. Jag kommer därvid även att utveckla tankegångarna bakom förslaget att inrätta ett internationellt institut för forskning och utveckling av ny, mer miljövänlig och resurssnål teknik.

Vad gäller uppföljningen av kommissionens rekommendationer i vår nationella miljöpolitik vill jag redan nu framhålla följande. Den svenska regeringens beslut att inrätta ett särskilt miljö- och energidepartement med ett akfivt samordningsansvar för miljöfrågorna är i sig ett sätt att leva upp till kommissionens intentioner. Jag vill därutöver framhålla att den inrikt­ning av miljöpolitiken som jag nyss har redogjort för och de förslag till beslut som jag kommer att redovisa i det följande också utgör en konkret redovisning för hur Sverige lever upp till kommissionens rekommendatio­ner.

Miljövårdsberedningen har haft en första genomgång av Världskommis­sionens rapport. Inom ramen för beredningens verksamhet bör rapportens rekommendationer och deras förhållande till svensk nationell politik gås igenom systematiskt. Beredningen kan på detta sätt bl, a, bidra till den genomgång av rapporten som planeras äga rum i Oslo år 1990.

De nordiska ländernas uppföljningsarbete med anledning av kommissio­nens rekommendationer kommer att samordnas inom ramen för nordiska ministertådets verksamhet.

2.6 Ett ökat miljömedvetande

Ingen kan i längden förbli oberörd av de skeenden som påverkar vär miljö. I det ökande miljömedvetandet ligger en enorm kraft. Aviserade ambitio­ner på miljöområdet frän samhällets sida har ofta lett fill att enskilda företag på eget inifiativ har tagit fram produkter och utvecklat produk­tionsprocesser som svarar mot högre miljökrav än vad de formellt kan åläggas. Det vittnar enligt min mening dels om att svenska företag, när det gäller bl, a, teknikutveckling, har en stor potential, dels om att marknaden, bl, a, genom många människors ökande miljömedvetande, värderar miljövänlig produktion och miljövänliga produkter allt högre.

Jag ser också med glädje pä de initiativ som tagits av bl. a. kommuner, landsting och statliga myndigheter när det gäller att använda sin ställning som stora kunder fill att stödja miljövänliga alternativ. Ett exempel på den betydelse som en sådan inriktning kan ha för att påverka produktionen är den övergång i riktning mot oblekt skriv- och kopieringspapper som nu äger rum i massa- och pappersindustrin.

Jag vill också framhålla betydelsen av ungdomens miljöengagemang.       41


 


Stora grupper av ungdomar genomför betydande insatser i de olika miljö- Prop. 1987/88:85 och naturvårdsorganisationerna. Även inom de övriga ungdomsorganisa­tionerna, t, ex, de religiösa och de politiska ungdomsförbunden, har miljö­frågorna en mycket stark ställning. Miljöfrågorna har blivit en av de viktiga frågor där ungdomsorganisationerna över organisationsgränserna har ut­vecklat ett gott samarbete.

En ökad miljömedvetenhet ställer krav på resurser för information och utbildning, I årets budgetproposition har regeringen föreslagit ökade an­slag för miljöinformation samt att medel avsätts för miljöfostran i barnom­sorgen och i skolans utbildningsverksamhet. Även inom högskole- och universitetsutbildningen kommer miljöfrågorna att ges störte utrymme. Jag syftar dä pä bl, a, civilingenjörs- och lärarutbildningarna. Jag återkom­mer strax till dessa frågor (avsnitt 10),

Utredningen om miljövårdens organisation har föreslagit ett miljöinrik-tat konsumentskydd i form av en s, k, positiv miljödeklaration på vissa varor. Jag vill för egen del framhålla det angelägna i att förutsättningarna för ett sådant system här i Sverige klargörs närmare. I denna fräga har jag samrått med statsrådet Johansson. lag återkommer i det följande även till denna fråga (avsnitt 10),

2.7 Kostnader m. m.

De förslag som jag lägger fram i följande avsnitt är förenade med stora kostnader. Jag vill erinra om vad Jag slagit fast inledningsvis om att de kostnader som kan uppstå för näringsliv och samhälle måste ses i förhål­lande fill de kostnader som skulle uppkomma om miljöförstöringen får tillåtas fortgå. Med ett sådant betraktelsesätt kan hävdas att vissa kostna­der motiveras av intäkter i form av t, ex, färte sjukdomsfall och minskad förstörelse av skilda naturresurser. Det långa tidsperspektivet och ofull­ständiga kunskaper om det direkta sambandet mellan åtgärder och effekter medger inte att dessa intäkter kvantifieras.

Huvuddelen av kostnaderna faller på industrier, energiproduktion, jord­bruk och vissa kommunala verksamheter. Detta ligger i linje med synsättet att den som förorenar skall betala. Ett uttryck för detta synsätt är den princip - Polluter Pays - Principle, PPP - som OECD:s medlemsländer kommit överens om. Enligt denna princip skall således den som bedriver miljöfarlig verksamhet svara för kostnaderna för sådana miljöskyddsåtgär­der som föreskrivs av miljöskyddsmyndigheterna.

Regeringen har hösten 1987 beslutat att de allmänna investeringsfonder­na skall kunna användas för miljöförbättrande investeringar i hela landet,

Mina förslag beträffande luftföroreningsutsläppen (avsnitt 4) syftar till att ytterligare begränsa utsläppen även efter år 1995, För att uppnå detta redovisar jag förslag och ställningstaganden som bl. a. innebär skärpta krav för utsläppen av svavel- och kväveoxider från bränslen.

Kostnaderna för industrin, fjärtvärmen och bostäderna av skärpta krav
för svavelutsläpp (avsnitt 4) frän förbränningsanläggningar har uppskattats
fill 300-400milj, kr. per år. Det motsvarar en ökad uppvärmningskostnad
     42


 


av 1-2 öre per kWh värme. Om oljekondensverken kommer att utnyttjas i     Prop. 1987/88:85 ökad  utsträckning  tillkommer  kostnader för rökgasrening  vid  dessa. Svaveldioxidutsläppen beräknas minska med mellan IOOOO och 30000 ton per är fram till år 2010,

Vidare planeras utredningar om ytterligare åtgärder mot avgasutsläppen från olika fordon, traktorer, arbetsredskap, m.m. Förslagen i propositio­nen om skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar beräknas medföra kost­nader om 200-400 milj, kr, per år, vilket främst belastar åkerier och bussbo­lag. Utsläppen av kväveoxider beräknas minska med mellan 5000 och 30000 ton per år fram till år 2010,

Kostnaden för de skärpta kväveoxidkraven för förbränningsanläggningar kommer i första hand att drabba större anläggningar i kommunerna, men även industrin. Den totala ärliga kostnaden kan beräknas till ca 170 milj, kr. Detta innebär en ökad uppvärmningskostnad av 1-2 öre per kWh, Kväveoxidutsläppen beräknas minska med mellan IOOOO och 20000 ton per är fram till är 2010,

Mina förslag till åtgärder mot havsföroreningar (avsnitt 5) syftar bl, a. till att begränsa utsläppen av stabila organiska ämnen, närsalter, metaller och olja i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak, I ett första steg bör utsläppen av organiskt bundet klor frän sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klor-blekt massa. Investeringskostnaden för skogsindustrin för dessa åtgärder har uppskattats till drygt en miljard kronor.

Utsläppen av metaller, i första hand kvicksilver och kadmium, bör halveras till är 1995. Därefter bör metallutsläppen minskas ytterligare. En viktig åtgärd i detta syfte är de skärpta reningskrav för avfallsförbrännings­anläggningar som regeringen redovisade för riksdagen förra våren. Inves­teringskostnaderna till följd av dessa krav uppskattas till drygt 500milj. kr. Andra åtgärder mot metallutsläpp innefattar bl, a, återställning av miljö­skador och Dalälvsprojektet,

Utsläppen av närsalter bör halveras före sekelskiftet i områden som är särskilt påverkade. Bl, a, bör kvävereduktionen i de kommunala renings­verken ökas. Den ökade kostnaden för detta beräknas till ca 100 milj, kr, per är. Miljöåtgärder i jordbruket kommer inom kort att redovisas av jordbruksministern i en jordbrukspolitisk proposition. En viktig del i åt­gärdsprogrammet är regler avseende gödselhanteringen. Den totala inves­teringskostnaden för gödselvårdsanläggningar beräknas till ca I miljard kronor.

De samhälls- och företagsekonomiska konsekvenserna i samband med CFC-avvecklingen (avsnitt 6) kan för närvarande inte preciseras. Utveck­lings- och omställningskostnaderna har dock av företrädare för industrin inte framhållits som hinder mot den planerade avvecklingen. Kostnaderna blir beroende av hur snabbt alternativa produktionsmetoder och produkter kan tas fram och bli tillgängliga.

Då föreslagna förändringar i miljövårdsorganisationen genomförs, be­
räknas i storleksordningen 100 handläggartjänster behöva tillföras. Medel
bör anslås för de olika åtgärdsprogrammen. Dessutom bör medel anslås för
ett internationellt miljötekniskt institut. De samlade anslagen för miljövård
m, m, över miljö- och energidepartementets huvudtitel föreslås öka från ca
     43


 


565milj, kr, budgetåret  1987/88 fill ca 800milj.kr, budgetåret  1988/89,     Prop. 1987/88:85 d, v, s. med ca 40%.

Härtill kommer medel inom andra departements huvudthlar till skilda miljöåtgärder.

Regeringen har föreslagit ett program för bidragsgivning till de som i förtid inköper lastbilar och bussar som uppfyller kommande obligatoriska krav. De totala kostnaderna för bidragen beräknas till 450 milj, kr. Medel anslås också för bl. a, forsknings- och utvecklingsverksamhet rörande miljövänligare kollektivtrafikfordon. För effektivare hastighetsövervak­ning avdelas 5 milj, kr. Vidare satsas på omfattande investeringar i järn­vägsverksamheten.

Civildepartementet föreslår en ökning av anslaget till länsstyrelsernas naturvårdsenheter med 10 miljoner kronor. Medlen skall främst användas till förstärkt miljötillsyn.

För att förbättra utbildningen i miljöfrågor i grundskolan föreslår utbild­ningsdepartementet att 3 milj. kr. anslås.

Socialdepartementet föreslår särskilda resurser för miljöfostran i barn­omsorgen.

44


 


3 Naturresurser och naturvård


Prop. 1987/88:85


 


Mina ställningstaganden och förslag i korthet

En från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsik­tigt god hushållning med naturtesurserna skall främjas, 1 ett långsik­tigt perspektiv måste naturvård och ekonomisk utveckling gä hand i hand. Det förutsätter att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens produktionsförmåga.

De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön

Ett hänsynstagande till naturmiljön bör ingå som ett viktigt led i jord- och skogsbruk. Det är angeläget att tjänstemän inom skogs-och lantbruksorganisationerna samt markägare får utbildning om naturvårdshänsyn. Arbetet med miljöfrågorna bör vidareutvecklas.

Naturvård

Representativa områden av alla förekommande naturtyper bör sä­kerställas. Skyddet av urskogar, våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet bör prioriteras. Mångfalden i flora och fauna bör bibehållas och ett samordnat handlingsprogram för hotade arter snarast utarbetas, Mark bör säkerställas och göras bättre tillgänglig för rekreation och friluftsliv särskilt runt våra tätorter.

Utvidgning av vissa nationalparker, m.m.

Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön bör ut­vidgas till att omfatta omgivande vattenområden. Sånfjällets natio­nalpark bör utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden, I anslutning till statens vattenfallsverks bebyg­gelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets nationalpark bör medges en turistanläggning.

Översyn av naturvårdsförvaltningen

Till förvaltare av naturvårdsobjekt bör utses den som bedöms som mest lämplig för ändamålet. Nuvarande föreskrift i 3 § naturvårds­förordningen (1976:484) att vissa uppräknade myndigheter och or­gan i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

Regeringen bör ge naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket se över hanteringen av anslaget Vård av naturte-servat m, m. Länsstyrelsen bör vara prövande myndighet för stats­bidrag ur vårdanslaget till kommuner m. fl. samt för landskapsvärd.


45


 


Skötselplanen för naturteservat och naturvårdsomräden bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet.

En översyn av naturvårdsobjekten bör göras. De objekt som inte längre anses vara motiverade skall avföras.


Prop. 1987/88:85


Lagstiftning och organisation

Jag kommer att föreslå en samlad översyn av naturvårdslagen sena­re i år.

3.1 Inledning


3.1.1 Utgångspunkter

Naturresurserna, eller vardagligare uttryckt naturen, utgör grunden för mänsklighetens fortlevnad och försörjning. Människan är som art en del av det nätverk som naturen utgör och hon är beroende av naturen för att överleva,

I sin strävan att förbättra sina livsförutsättningar har människan alltid påverkat och förändrat naturen, I modern tid har förändringar, åstadkom­na av människan, skett i ökad takt och fått en omfattning som saknar motstycke. Enorma skogsarealer avverkas, omfattande våtmarksomräden dikas ut, urbanisering och trafiksystem exploaterar naturresurserna och slår sönder levande kulturmiljöer, främmande och giftiga ämnen sprids i luft, mark och vatten, vilket bl, a, har lett till försurning och förgiftning. Förändringarna har dessutom på vissa områden inneburit att variation och mångformighet i miljö och artsammansättning har ersatts med likformighet och utarmning.

Också i vårt land har stora föriindringar ägt rum. Genom struktur­omvandling och specialisering i jordbruket har vissa äldre brukningsformer och miljöer nästan helt försvunnit. D'et tidigare för folkhushållet sä väsent­liga ängsbruket är i det närmaste borta. Ängarna har i regel förts över till betesmarker eller åkrar eller används för skogsproduktion. De lövklädda, ogödslade beteshagarna, som många upplever som ett nationellt särmärke, har blivit sällsynta beroende pä att mjölkkor och köttdjur i allt större utsträckning hålls inomhus eller får beta på vallodlingar. Dagens odlings­landskap domineras av stora åkrar som brukas med rationell odlingstek­nik, gödsel och kemiska bekämpningsåtgärder. Överlevnaden av ett flertal växt- och djurarter hotas på grund av de stora förändringarna i odlingsland­skapet. Landskapet utarmas också i sin betydelse som bärare av en viktig del av värt kulturarv.

Det moderna skogsbruket innebär ocksä ett hot mot arter genom sin strävan att skapa likåldriga, ensartade och högproduktiva bestånd av fram­för allt gran och tall, genom produktionshöjande åtgärder säsom utdikning av våtmarker och nyttjande av främmande trädslag som contortatall m, m.


46


 


Naturtyper som urskogar, ädellövskogar och sumpskogar har minskat i     Prop. 1987/88:85 snabb takt och är i vissa områden redan försvunna.

Den traditionella "gröna" naturvården, dvs. skyddet av växt- och djur­arter samt särskilt värdefulla naturområden, har tidigare inte sällan ansetts stå i motsats till modern utveckling. Begreppet miljöskydd framstår där­emot i många människors medvetande oftast som ett positivt samlat be­grepp för myndigheters och regeringars strävan att lösa miljöproblemen. I dag vet vi att naturvärd och miljöskydd har starka kopplingar till varandra och att de förutsätter och samverkar med varandra. Naturvård handlar i sin vidaste bemärkelse om att bevara grunden för allt levande.

Det ligger i alla länders och folks intresse att bevara artrikedomen och mångfalden på jorden. De vilda djuren och växterna är en genetisk resurs, en ovärderlig källa frän både ekonomisk, vetenskaplig och social syn­punkt. Mänskligheten har oändliga tillgångar att utnyttja i det genetiska materialet för framtida växtodling, medicinframställning, olika industriella verksamheter och bioteknik. De genetiska resurser som finns i form av vilda växter och djur och som vi framdeles kommer att behöva använda får vi inte låta försvinna genom ett kortsiktigt och ensidigt utnyttjande av naturen. Ett uthålligt, långsiktigt nyttjande av arter och ekosystem måste säkerställas. Det betyder att endast ekosystemens avkastning och inte basen för systemens överlevnad utnyttjas.

Det finns även andra viktiga skäl för en aktiv och målmedveten natur­vård. Naturvård är nödvändig t, ex, för att förhindra erosion eller jordför­störing, bibehålla biologisk stabilitet, skydda ekologiska referensomräden, spara områden för allmänhetens friluftsliv och bevara värdefulla land­skapstyper - från såväl biologisk som kulturell synpunkt. Naturvård och ekonomisk utveckling måste gå hand i hand. Bara om man vårdar naturte­surserna på rätt sätt, skapar man grund för utvecklingen. Det förutsätter att man skyddar arter, bevarar naturområden och säkrar naturens produk­tionsförmåga. Att säkerställa en mångfaldig naturmiljö är nödvändigt om vi skall säkra en hög levnadsstandard i vidare bemärkelse.

Det hittillsvarande naturvärdsarbetet har i allt väsentligt bestätt i att skydda och värda särskilt värdefulla naturområden. Med stöd av natur­vårdslagen (1964:822) har stora arealer skyddats mot exploatering, I Sveri­ge finns i dag 20 nationalparker, 1265 naturreservat, 71 naturvärds­områden och drygt 600 djurskyddsomräden med en sammanlagd areal om ca 2,3 milj, ha. Inom denna ram har också betydande kulturvärden säker­ställts. Vidare kan nämnas att naturvårdsverket för närvarande på rege­ringens uppdrag utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med en total areal av ca 600 000 ha. Härutöver har do­mänverket avsatt betydande arealer, särskilt i fjällregionen.

För att kunna bevara mångfalden av arter och naturmiljöer i landskapet
räcker det inte att skydda vissa särskilt värdefulla naturområden. Det är än
mer väsentligt att i "vardagslandskapet" bevara viktiga miljöer för växter
och djur samt för människors friluftsliv. Ädellövskogslagen (1984:119),
hänsynsreglerna i skogsvårdslagen (1979:429) och i lagen (1979:425) om
skötsel av jordbruksmark samt tillståndsplikten för grus- och torvtäkt och
markavvattning enligt naturvårdslagen ser jag som uttryck för detta syn-
  47


 


sätt. Möjligheten att ge bidrag till jordbrukare för att bevara värdefulla     Prop, 1987/88:85 ängs- och hagmarker är ett annat exempel härpå. För att bättre kunna skydda hotade arter och deras miljöer har dessutom ett särskilt anslag för vården av hotade arter m. m. tillskapats fr, o, m, innevarande budgetär.

Ett betydelsefullt instrument i det fortsatta arbetet med att bevaka naturvårdens intressen vid beslut som rör olika samhällssektorer är lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m,m, (NRL). I denna läggs fast grundläggande bestämmelser för hushållningen med naturresurser som skall beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10), miljö­skydds- och naturvårdslagarna samt vissa andra lagar, som rör markan­vändning och exploatering av naturresurser, I NRL finns redovisat särskil­da hushållningsbestämmelser för bl. a, områden som är värdefulla för turism och friluftsliv, kustområden och skärgårdar, Qällomräden samt vissa sjöar och vattendrag.

Jag vill här erinra om den stora betydelse de ideella föreningarna har haft för svenskt naturvårdsarbete. Dessa har sedan början av 1900-talet varit pådrivande i naturvårdsfrågor och har genom sina.aktiviteter varit med om att lägga grunden till den nuvarande naturvårdslagstiftningen och den offentliga naturvärdsorganisationen. De ideella organisationerna utför även ett omfattande praktiskt naturvårdsarbete för att skydda vissa arter och vårda värdefulla biotoper. Välkända exempel är projekten rörande havsörn, berguv och pilgrimsfalk.

Jag har fidigare framhållit att miljövården kräver samarbete över grän­serna för att bli framgångsrik. Detta gäller också naturvårdsarbetet. Sveri­ge har anslutit sig till flera internationella konvenfioner på naturvårdsom­rådet, såsom konventionen om handel med utrotningshotade växt- och djurarter (CITES), våtmarkskonventionen (Ramsarkonventionen), inter­nationella valfångstkommissionen (IWC), konventionen om skydd för flyt­tande vilda djur (Bonnkonventionen), konventionen om skydd av europe­iska vilda djur och växter och deras naturliga miljöer (Bernkonventionen) samt UNESCO-konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv. Vidare kan nämnas att det inom ramen för Europarådets arbetsfält bedrivs ett omfattande naturvårdsarbete, främst rörande skyddet av fauna, flora och hotade naturmiljöer. Sedan år 1984 har Sverige stärkt sitt engagemang i Internationella Naturvärdsunionen (lUCN) genom att ingå som regerings­medlem i unionen.

3.1.2 Inriktningen av naturvårdspolifiken

Våra naturtesurser utgör en av de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Hur vi hushållar med dessa resurser är därför en angelägenhet för hela folket. Vi måste främja en frän ekologisk, social och samhällseko­nomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Detta är möjligt med den lagstiftning som står fill vårt förfogande, framför allt NRL. plan- och bygglagen (PBL), ML och naturvårdslagen.

Utnyttjandet av våra naturresurser måste föregås av en omsorgsfull och
långsiktig planering från samhällets sida, bl, a. för att kunna säkerställa
     48


 


naturvårdsintressena. Till grund för planeringen krävs kunskap om na- Prop. 1987/88:85 turvärdena. Forskningen som rör naturvård, framför allt faunans och fio-rans beroende av vissa miljöer, är enligt min mening av stor betydelse. Naturvårdsverket genomför riksomfattande inventeringar om vissa natur­typer som urskogar, ädellövskogar, Qäll, våtmarker, ängs- och hagmarker m, m. Inventeringarna är nödvändiga för arbetet med att säkerställa värde­fulla naturområden säsom nationalparker, naturreservat m,m. Jag anser ' det angeläget att inventeringsverksamheten kan fortsätta och att de mest betydelsefulla naturtyperna därmed blir kartlagda.

Jag vill ocksä betona betydelsen av att naturvårdsplaner sä fort det är möjligt upprättas i samtliga län. Dessa planer utgör ett viktigt underlag för de prioriteringar som måste göras i samband med säkerställandearbetet.

Enligt PBL skall kommunerna upprätta s. k. översiktsplaner. Av dessa skall framgå grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark-och vattenområden, tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL, Över­siktsplanerna kommer att utgöra ett värdefullt komplement till bl, a, na­turvårdsplanerna.

Genom NRL har arbetet med den fysiska riksplaneringen kommit till uttryck i en särskild författning. Naturvårdsverket har som central myn­dighet inom natur- och miljövårdsområdet en viktig uppgift att svara för att kunskap om natur och miljö görs tillgänglig som underiag för beslut och ställningstaganden vid tillämpningen av olika lagar som rör markanvänd­ning. Jag vill betona att det är viktigt att naturvärdsverket inte bara har uppsikt över hushållningen med naturresurser inom sitt eget verksamhets­område enligt NRL, utan ocksä har ett vidare ansvar för att bevaka miljöeffekterna av olika slags utnyttjande av naturresurserna.

I beskrivningarna av målen för både jord- och skogsbrukspolitiken finns angivet att hänsyn skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. Som jag har redovisat tidigare återspeglas detta i berörd lagstiftning och i föreskrifter och allmänna råd om hur lagstiftningen skall användas i prak­tisk handling. Det ankommer på ansvariga myndigheter att se till att meddelade föreskrifter efterievs.

Utnyttjandet av skogen skall präglas av så kallat mångbruk. Skogen skall både kunna leverera råvara, fungera som livsmiljö för växter och djur och ge möjlighet till friluftsliv. Det är angeläget att skogsbruket ger utrym­me för en stor biologisk mångfald. Detta kan bl, a, ske genom en ökad hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet - ett mer s, k, ständortsan-passat skogsbruk- och ett större inslag av lövskog. En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunskaper som kan utnytt­jas vid varje enskild åtgärd.

Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för jordbruksdepartementet
inom kort att i en proposition föreslå vissa miljöförbättrande åtgärder i
jordbruket, 1 propositionen berörs också vissa frågor om odlingslandska­
pet. Det öppna, varierade odlingslandskapet utgör en väsentlig del av det
svenska kulturarvet. Det bör därför eftersträvas att variationen i odlings­
landskapet med en därtill hörande rik fauna och flora kan bibehållas.
Viktiga livsmiljöer för växter och djur, såsom till exempel våtmarker,
          49

4    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


häckar, dikesrenar, äkerholmar m, m,, bör sä långt möjligt bevaras. En Prop. 1987/88:85 omställning av jordbruket kommer sannolikt inte att innebära att alla värdefulla miljöer till fullo kan säkerställas inom ramen för normal jord­bruksdrift. Den verksamhet som i dag är möjlig genom att ett riktat stöd kan ges till enskilda jordbruksföretag för naturvårdsåtgärder i odlingsland­skapet bör därför fortsätta.

Jag vill här erinra om regeringens strävan och det arbete som pågår att kraftigt minska användningen av gödselmedel och bekämpningsmedel i jordbruket. Dessa medel kan inverka negativt på människors hälsa, på djur- och växtarter samt pä livsmiljöer i vattendrag och våra kusthav. En minskning av användningen är av avgörande betydelse för att kunna behäl­la en långsiktig produktionsförmåga och en mångfaldig miljö i vattendrag och hav.

Forskningen har strategisk betydelse för en omställning av jordbruks­produktionen till bl, a, en biologiskt anpassad odling. Jag vill stryka under betydelsen av den forskning som bedrivs med medel från Skogs- och jordbrukets forskningsråd rörande alternativa produktionsformer i jord­bruket och trädgårdsnäringen. Vidare har jag i min anmälan till årets budgetproposition påpekat att det behövs ökade kunskaper om miljöeffek­ter vid omdaning av åkermark.

Som jag redovisat tidigare har naiturvårdsobjekten ökat kraftigt i antal och areal sedan 1960-talet, Naturvärdsverket har dock för regeringen redovisat att det återstår stora områden som behöver säkerställas för naturvärden. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturorrirå-den mäste därtör enligt min mening fortsätta.

För att uppnå syftet med skyddet av särskilt värdefulla naturområden krävs en effektiv och ändamålsenlig organisation för säväl säkerställande som områdenas förvaltning och skötsel. Länsstyrelserna har en avgörande roll i naturvårdsorganisationen, I det följande (avsnitt 3,5, Översyn av naturvårdsförvaltningen) kommer jag att redovisa.den översyn av na­turvårdsförvaltningens organisation och funktion som genomfördes under år 1986 av en särskild utredare. En rad förslag fill åtgärder, bl, a, för att höja effektiviteten och göra förvaltningen mer ändamålsenlig, behandlas där.

Som jag tidigare påpekat, representerar odlingslandskapet en viktig del
av värt lands kulturarv. Det är därför angeläget att värden och utnyttjandet
av odlingslandskapet kan ske pä ett sådant sätt att det finns möjlighet att
förstå och uppfatta hur det moderna samhällets markutnyttjande vuxit
fram och hur tidigare generationer utnyttjat landskapet. Kunskapen om
detta finns i odlingslandskapets sammansättning med bebyggelse, olika
ägoslag och andra element, såsom vägar, hägnader och gränslinjer. Beva­
randet av det traditionella odlingslandskapets flora, fauna och skön­
hetsvärden förutsätter ofta en hävd som anknyter till äldre former av
markskötsel, t. ex. när det gäller slätter och bete av ängs- respektive
hagmarker liksom bevarandet av den viktiga övergångszonen mellan åker
och skogsmark. När växt- och djutliv är betingade av det traditionella
odlingslandskapets brukningsformer, är det därför också frän en mera
renodlad naturvärdssynpurikt - inte minst som ett pedagogiskt moment —
  50


 


angeläget att dess bevarande kan ske inom ramen för ett sammanhang som Prop. 1987/88:85 också avspeglar hur människans verksamhet skapade förutsättningarna för biotopen. Enligt min uppfattning bör man i arbetet med bl, a, vården av naturvårdsobjekten beakta kulturminnesvårdens intressen. Detta är sär­skilt angeläget i samband med värdinsatser i odlingslandskapet. Enligt vad jag har erfarit kommer statsrådet Göransson i en proposition om kultur­miljövård, som regeringen inom kort ämnar förelägga riksdagen, att föreslå att riksantikvarieämbetet ges ökade resurser för insatser inom kulturland­skapsvården bl. a, i samverkan med naturvården. En sådan samverkan innebär att landskapsvårdens ställning stärks.

För vissa arters överievnad krävs åtgärder utöver det biotopskydd som sker med stöd av naturvårdslagen eller genom de medel som anvisas för vård av värdefulla ängs- och hagmarker i odlingslandskapet. Jag anser att det är viktigt att ett samordnat handlingsprogram för vården av hotade växt- och djurarter snarast utarbetas av naturvårdsverket. Det särskilda anslag som har inrättats för ändamålet möjliggör detta arbete.

Allemansrätten är enurgammal svensk sedvanerätt, som ger alla männi­skor rätt att få fritt vistas i naturen och att få använda dess tillgångar t, ex, bär och svamp. Allemansrätten utgör den främsta tillgången för säkerstäl­landet av människors behov av friluftsliv. Det har därför inte varit nödvän­digt att i någon större omfattning skydda områden enligt naturvårdslagen enbart utifrån friluftslivets behov. För länder, som inte har någon alle­mansrätt liknande vär, har detta däremot varit ett viktigt skyddsmotiv.

Anläggandet av vandringsleder och andra friluftsanläggningar är natur­ligtvis också av största betydelse för friluftslivet. Nära tätorterna har konkurrensen om marken ökat och friluftsmark här ofta fått lämna plats för andra intressen. Det är därför angeläget att trygga tillgången till mark för friluftsliv i både tätorterna öch deras omedelbara närhet. Jag vill här erinra om vad som anges i naturvärdslagens 2§, nämligen att naturvärden är en säväl statlig som kommunal angelägenhet. Kommunerna kan genom änd­ringar i naturvårdslagen den Ijuli 1987 och efter delegation frän länsstyrel­sen själva besluta om inrättande av naturreservat och naturvårdsområden. Jag finner det angeläget att kommuner och landsting utnyttjar denna möj­lighet för att tillgodose' i första hand det röriiga friluftslivets behov. Den kommunala planeringen enligt NRL och PBL bör härvid tjäna som under­lag.

Krav har från olika håll framförts om en reformering av naturvårdslag­stiftningen, som nu har gällt i över 20 år. Trots att det har genomförts en rad viktiga förändringar pä naturvårdslagstiftningens område under 1970-och 1980-talen, anser jag att det nu finns behov av en mera systematisk genomgång av naturvårdslagen. Jag har därför för avsikt att inom kort föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvårdslagen. Jag återkommer strax (avsnitt 3,6, Lagstiftning och organisation) med en kort beskrivning av vissa utgångspunkter för en översyn av lagstiftningen på naturvårdens område.

51


 


3.2 De areella näringarna och deras påverkan på naturmiljön     Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande: Hänsyn till naturmiljön måste alltid ingå som ett viktigt led i all markanvändning i samhället. Bl, a. skogsbruket och jordbruket bör bedrivas pä ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvärdens intressen. Jag fäster stor vikt vid den utbildning om naturvårdshänsyn som genomförs i jord- och skogsbruket.

Arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor bör fullföljas och vidareutvecklas.

Skälen för mitt ställningstagande:

Inledning

I det följande tar jag upp de areella näringarnas effekter på naturmiljön,.

Under 1920-talet påbörjades en nedläggning av jordbruksmark inom vissa bygder i värt land. Odlingslandskapets struktur bibehölls sedan i stort fram till 1940-talet, då en omfattande strukturtationalisering inleddes. Denna förändring; som ännu pågår, karakteriseras främst av stark mekani­sering, sammanläggning av mindre jordbruk, nedläggning av jordbruk, minskning av betesmarker (främst naturliga), stark minskning av antalet nötkreatur, brytning av sambandet mellan åkerbruk och boskapsskötsel, satsning på konstgödning och kemiska bekämpningsmedel, plantering av skog på f d. såväl betes- som åkermark, borttagande av s, k, odlingshin­der, invallning och utdikning. Ungefär 2 milj, ha jordbruksmark beräknas ha lagts ned. Drygt 25% av den nedlagda jordbruksmarken var ren åker­mark. Den övriga var i första hand slätter- och betesmarker. Nedläggnings­takten har minskat under senare år, men den kan förväntas öka pä nytt.

Marken är en av våra viktigaste naturresurser, främst den mark där förutsättningar finns för livsmedels-, energi- och skogsproduktion, Jord-och skogsbruk kan oftast inte bedrivas utan att ursprungsmiljön på något sätt förändras. Dessa ingrepp i naturen har varit och är nödvändiga för människornas livsmedelsförsörjning och över huvud taget för utvecklandet av ekonomi, kultur och sociala funktioner.

Innan jag går in pä de areella näringarnas miljöpåverkan, vill jag framhål­la det ansvar som varje sektor i vårt samhälle har för en god natur- och miljövård. Bl, a, skogsbruket och jordbruket mäste således bedrivas på ett sådant sätt att hänsyn tas till naturvårdens intressen.

Skogsbruk

Det mera storskaliga och heltäckande skogsbruket är inte mer än ca 100 år gammalt. Under mitten och slutet av 1800-talet började ett mer planlagt skogsbruk bedrivas, bl, a, som ett resultat av de omfattande skogssköv-lingar som skett i mänga trakter, Trakthyggesbruk, kalhuggning och även andra skogsvårdsåtgärder tillämpades. Hushållningssällskap bildades och

52


 


insatser, såsom sådd och plantering, vidtogs för att anlägga ny skog. En     Prop. 1987/88:85

betydande import av skogsfrö kom så småningom i gång och plantskolor

anlades.

Under de första decennierna pä 1900-talet fördes en skogsvårdsdebatt som fick till följd att blädning, dvs, plockhuggning, blev den dominerande avverkningsformen under 1920- och 1930-talen, Det visade sig ganska snart att denna metod inte gav en godtagbar föryngring. En återgång till kalhyggesbruk skedde därför från 1940-talet,

Numera sker i princip all slutavverkning som kalhuggning, I allt störte omfattning sker föryngring genom plantering av förädlat plantskolemate­rial. Dagens skogsskötsel verkar för att göra skogsbestånden mera likarta­de vad gäller trädslag, ålder, höjd, diameter och avstånd mellan träden, Mark gödslas och dikas för att höja produktionen. Ett skogsbilvägnät anläggs för att komma ät råvaran. Stora delar av avverknings- och trans­portarbetet i skogsbruket är numera högmekaniserade.

År 1975 infördes i den dåvarande skogsvårdslagen en bestämmelse med krav på hänsynstagande till naturvårdens intressen, I 1979 års skogsvårds­lag preciserades och utvidgades kraven ytterligare med hänsyn till andra allmänna intressen, I lagen framhålls det bl, a, att skogsbruket skall bedri­vas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens inverkan på vattenbalansen och till möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation.

Genom olika former av reservatsbildning har vi i Sverige undantagit viss skogsmarksareal från skogsbruk. Regeringen har under senare år satsat ökade resurser bl, a, för skydd av urskogar. En överenskommelse mellan domänverket och naturvårdsverket om vissa Qällnära urskogsomräden och regeringens beslut den 5 september 1985 i anslutning till överenskommel­sen innebär att ca 600000 ha har undantagits frän skogsavverkningar.

På grund av den osäkerhet som råder om bl, a, återväxtmöjligheterna vad gäller de fjällnära skogarna, vill jag erinra om att chefen för jordbruks­departementet senast i prop. 1987/88:64 har uttalat sig om den mycket stora återhållsamhet som gäller för detta skogsbruk. All slutavverkning i dessa områden kräver tillstånd av skogsvärdsstyrelsen, som därvid även har möjlighet att föreskriva de särskilda åtgärder som behövs för att föryngringen av skogen skall säkras. Om föryngring inte bedöms möjlig, tilläts inte avverkningen. Kunskaperna om skogsföryngring i fjällområdena är inte fullständiga. Därför görs insatser av såväl lantbruksuniversitetet som skogsvärdsorganisationen för att förbättra dessa kunskaper, I detta sammanhang vill jag ocksä erinra om att i de Ijällnära skogsområdena pågår en markanvändningsplanering i syfte att förebygga konflikter mellan främst rennäring, naturvård, turism och skogsbruk. Planeringen beräknas vara genomförd i det fjällnära skogsområdet i Kopparbergs och Jämtlands län under är 1989 och i Västerbottens och Nortbottens län under år 1991. Arbetet leds som regel av länsstyrelserna i samarbete med främst skogsvårdsstyrelserna, lantbruksnämnderna och kommunerna.

I fräga om statligt stöd till skogsbruket gäller numera att hänsyn skall tas
till naturvärdens och andra allmänna intressen. Statsbidrag får inte beviljas
till åtgärder som påtagligt skadar särskilda värden för natur- och ;kultur-
   53


 


minnesvården. Stöd fär inte heller beviljas till äterväxtåtgärder på områ-     Prop. 1987/88:85

den som före avverkning har haft karaktären av lövträdsdominerad hag-

mark.

Programmet för avveckling av lågproducerande skogsbestånd, s, k, 5:3-skogar, är numera kraftigt nedbantat jämfört med början av 1980-talet, Dessutom är programmet omgärdat av en rad föreskrifter,såsom t, ex, att statligt stöd inte får ges till beskogning av hagmarker och andra skyddsvär­da miljöer. Dessa föreskrifter bör utgöra en garanti mot den negativa utveckling för naturvärden som har befarats, I sammanhanget kan nämnas att statsbidrag för avveckling av 5;3-skogar inte får beviljas, om åtgärden i fråga står i strid med bestämmelserna om naturvårdshänsyn i skogsvårds­lagen. Länsstyrelserna och skogsvärdsstyrelserna skall samarbeta på olika sätt. Bl, a, har länsstyrelsen att förse skogsvårdsstyrelserna med under­lagsmaterial i arbetet med 5:3-skogarna,

Jag vill här erinra om vad chefen för jordbruksdepartementet nyligen har förordat i sin anmälan till årets budgetproposition i fråga om bidrag till planering, rådgivning m, m. för natur- och kulturvärd i samband med viss. skogsodling. Vad som kan bli aktuellt för bidrag är sålunda rådgivning och olika slags skogs-, natur- och kulturvårdande åtgärder, t, ex. naturvårdsun­dersökningar.

En ökad hänsyn i skogsbruket till naturvårdens intressen kräver kunska­per som kan utnyttjas vid varje enskild åtgärd. Mot den bakgrunden har skogsstyrelsen inlett en omfattande utbildning av all personal inom skogsvärdsorganisationen som hancllägger skogsvårdsfrågor. Syftet är att bl. a, öka kunskaperna om och intresset för grundläggande ekologiska förutsättningar och orsakssamband, som är av betydelse för skogsbruket på både kort och lång sikt. Utbildning pågår även av skogsarbetare och skogstjänstemän i övrigt. Efter hand som resurserna medger är det angelä­get att utbildning sker även av de skogsägare som själva sköter sina skogsfastigheter. Jag fäster stor vikt vid denna utbildning av och informa­tion till skogsarbetare, skogsägare och alla kategorier skogstjänstemän som således har påbörjats.

Jordbruk

För att faen bakgrund till jordbrukets förutsättningar och inriktning vill jag nämna något om de nuvarande riktlinjerna vad gäller miljöfrågorna i vår jordbruks- och livsmedelspolitik.

För jordbruket finns i gällande jordbrukspolitiska riktlinjer angivet ett
s. k, miljö- och resursmål. Enligt detta mål ingår i det övergripande målet
för livsmedelspolitiken att jordbruket och livsmedelsproduktionen måste
ta hänsyn till kravet på en god miljö och till behovet av en långsiktig och
planerad hushållning med våra naturresurser. I prop. 1984/85:166 om livs­
medelspolitiken anges bl. a. att jordbruket i möjlig utsträckning skall an­
vända miljövänliga odlingsmetoder som också bidrar till en god hushåll­
ning med rhark, vatten och växtnäring, I rimlig utsträckning skall jordbru­
ket bedrivas så att det bidrar till att bevara genetisk variation och värde­
fulla delar av fauna och flora i odlingslandskapet,
                                   54


 


De statliga riktlinjerna för jordbruket utgår från att en sådan hänsyn till Prop. 1987/88:85 naturmiljön tas som normalt kan förenas med ett rationellt jordbruk. Vill man gä ännu längre, kan åtgärderna till skydd för naturmiljön bli sä ingripande för det enskilda företaget att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Det kan då bli aktuellt att skydda området som naturre­servat. Markägaren kan dä få ersättning för den förlust han gör.

Under de senaste åren har en rad statliga åtgärder genomförts för att förhindra en negativ påverkan på landskapsbilden och naturmiljön eller förändra kulturlandskapets karaktär. När det gäller det mera långsiktiga arbetet, är de pågående forskningsprogrammen om alternativa produk­tionsformer i jordbruket och om skog och miljö av stor betydelse.

Sedan den 1 juli 1984 gäller enligt lagen om skötsel av jordbruksmark att hänsyn till naturvårdens intressen skall ingå som ett normalt led i jordbru­ket. I denna hänsyn ingår skyddet av odlings- och kulturlandskapet. Hän­synstagande till naturvården kan uppkomma bl, a, i samband med struktur­förändring vid nedläggning av jordbruksmark eller vid nyodling, vid infö­rande av annan brukningsteknik eller vid genomförande av markavvatt-ningsätgärder. Bestämmelserna skall kunna användas för att skona t, ex. äkerholmar, mindre våtmarker, odlingsrösen och mindre trädbestånd. Hänsynsregeln är också tillämplig för att tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Tillämpningsområdet för hänsynsbestämmelsen omfattar också sådan mark som inte är jordbruksmark i skötsellagens mening, t. ex, hag­marker, skogsbryn, äkerholmar och dikesrenar. Något hinder finns således inte för att i det här sammanhanget meddela föreskrifter för ätt skydda fauna och flora i t, ex. hagmarker och skogsbryn i anslutning tiU jordbruks­mark. Tillsynen över efterlevnaden av skötsellagen utövas av lantbruks­nämnderna som nu har fått ett ökat ansvar för frågorna om naturvärdshän­synen ijordbruket.

Jag noterar med tillfredsställelse att en utbildning om naturvårdshänsyn i jordbruket nu har inletts.

Våtmarken är en av de naturtyper där behovet av ett ökat skydd särskilt aktualiserats. Betydande arealer av våtmarker har under årens lopp av­vattnats för att tas i anspråk för uppodling och för att förbättra odlingsbe­tingelserna på befintlig jordbruksmark. Dikning av våtmarker ger negativa effekter på flora och fauna. För att stärka skyddet av våra våtmarker finns sedan den 1 juli 1986 en bestämmelse i naturvärdslagen om krav på till­stånd av länsstyrelsen för markavvattningsföretag.

Jag vill här betona vikten av att vi på ett så effektivt sätt som möjligt använder de olika instrument som lagstiftning, administrativa och finan­siella resurser medger. Här har samarbete mellan myndigheterna en stor betydelse. Likaså är det viktigt att såväl myndigheterna som de areella näringarnas och naturvårdens organisationer gör vad som är möjligt för att sprida information och öka intresset för odlingslandskapet.

Naturvårdsverket har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av
särskilda vårdåtgärder i odlingslandskapet för att värdefulla naturliga be­
tesmarker, slåttermarker m, m, skall kunna bevaras. Verket har påbörjat
ett särskilt projekt för ändamålet — naturvärdsätgärder i odlingslandskapet
(NOLA), Jag redovisar projektet närmare i det följande (avsnitt 3,3.1
        55


 


Skydd och vård av naturtyper). Jag \ill här ocksä erinra om att betydande     Prop, 1987/88:85 insatser för att värda värdefulla miljöer i odlingslandskapet har genomförts som beredskapsarbeten sedan slutet av 1960-talet. Utan dessa insatser skulle åtskilliga av de naturiiga betes- och slåttermarker som trots allt finns kvar, även om arealen är liten, redan ha försvunnit.

I sammanhanget vill jag ocksä erinra om att riksdagen har beslutat att resurser tillförs lantbruksnämnderna för rådgivning bl, a, om alternativ odling i syfte att främja utvecklingen av miljövänliga odlingsmetoder. Regeringen har i 1988 ärs budgetprop, (1987/88;lOObil, 11) föreslagit att ytterligare medel tillförs lantbruksnämnderna för miljöinriktad växtod­lingsrådgivning.

I det följande tar jag upp frågor som rör miljöskyddsproblem i jordbruket (avsnitten 5 och 8), Genom den omställning som nu har startats inom jordbruket och som innebär att del krävs avsevärt mindre arealer för sedvanlig jordbruksproduktion aktualiseras alternativt utnyttjande av jordbruksmarken, bl, a, skogsplantering. De särskilda naturvårdshänsyn som därvid gör sig gällande motiverar en omarbetning av lantbruksstyrel­sens föreskrifter och allmänna råd till skötsellagen. En sådan översyn pågår och skall enligt vad jag har inhämtat vara klar inom kort.

Det är angeläget att arbetet med jord- och skogsbrukets miljöfrågor fullföljs och vidareutvecklas, Naturviirdsverket har i ett nyligen färdigställt handlingsprogram tagit upp frågorna om jordbruket och miljön. Också när det gäller skogsbrukets miljöfrågor finns genom det samarbete som nu pågår mellan berörda myndigheter en grund att arbeta vidare utifrån.

Annan verksamhet

Även andra företag än sådana som utgörs av jord- och skogsbruk kan
innebära påverkan på naturmiljön och omfattas av naturvårdslagen. En typ
av sådana företag är täktverksamhet, främst grus- och bergtäkter liksom
även takter av torv för jordförbättring, 1 18 § naturvärdslagen behandlas
dessa arbetsföretag som på grund av sina allmänt sett allvariiga inverkning­
ar pä naturmiljön är underkastade tillständstväng. Bestämmelserna i na­
turvårdslagen syftar primärt till att hindra eller begränsa skador på natur­
miljön och innebär bl, a, också att behovet av den ansökta takten skall
bedömas, liksom möjligheterna att tillgodose behovet genom uttag på
platser där skadan på naturmiljön blir den minsta möjliga. Som jag närmare
redogjort för i min anmälan till årets budgetproposition genomför natur­
vårdsverket i enlighet med riksdagens beslut sedan 1983 ett regionalt,
femårigt inventeringsprogram avseende förekomsterna av bl, a, naturgrus.
Takt av torv för energiändamål regleras i lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter som trädde i kraft den Ijuli 1985, Ett företag som planerar
torvbrytning för energiändamål måste ansöka om tillstånd för att först
undersöka en myr, undersökningskoncession, och sedan för att bryta torv
på myren, bearbetningskoncession. Vid prövning enligt torvlagen skall tas
stor hänsyn till bl, a, naturvårdens intressen. Under senare år har ett allt
större intresse hänfört sig till våra myrar. Förutom anspråken på att
utnyttja dem för skoglig virkesproduktion och jordförbättring finns det
        56


 


också anspråk på energiproduktion. För att fä fram ett underlag för pröv­ning av sädana ärenden görs regionala våtmarksinventeringar. Invente­ringarna beräknas vara avslutade omkring är I990.för hela landet.

Frågan om tillstånd till vattenföretag, exempelvis vattenkraftsutbygg­nad, prövas enligt vattenlagen. Vid denna prövning, som sker i vattendom­stol, skall hänsyn tas till bl, a, naturvärdens intressen. Utbyggnad av vattenkraft skall i vissa fall tillåtlighetsprövas av regeringen. Regeringen kan också särskilt förbehålla sig tillätlighetsprövningen av andra vatten­kraftsprojekt. Det ankommer på kammarkollegiet att uppmärksamma re­geringen på denna typ av projekt. Även andra myndigheter som har intres­sen att bevaka, t, ex, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet, kan givetvis begära att regeringen förbehåller sig prövningen. Vid utformning­en av den av riksdagen beslutade planen för vattenkraftsutbyggnad till mitten ay 1990-talet (prop, 1983/84:160, BoU 30, rskr, 388) våren grundläg­gande utgångspunkt att planen skulle innebära minsta möjliga miljöpåver­kan. Skyddet för naturmiljön har ytterligare förstärkts genom NRL, som bl, a, innehåller ett principiellt förbud mot vattenkraftsutbyggnad i särskilt angivna älvar och älvsträckor. Skyddet omfattar i flertalet fall även käll-och biflöden.


Prop. 1987/88:85


3.3 Naturvård

3.3.1 Skydd och vård av naturtyper

Mitt ställningstagande: Alla förekommande naturtyper bör säkerstäl­las i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de kan bibehål­las i ekologisk stabilitet och med bevarat artinnehåll.

Särskild uppmärksamhet i säkerställandearbetet bör ägnas olika slag av våtmarker, urskogar och vissa miljöer i odlingslandskapet med stora natur- och kulturvärden, såsom t, ex, ogödslade slåtter­marker och betesmarker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark.

Naturvårdsverkets fjällutredning är ett viktigt underiag för det fortsatta planerings- och säkerställandearbetet i fjällen.

Fortsatt ekonomiskt stöd bör kunna ges till enskilda jordbruksfö­retag, som utför vård av miljöer i odlingslandskapet med stora natur-och kulturvärden.


Skälen för mitt ställningstagande: Som jag har anfört tidigare har männi­skans påverkan på naturmiljön under senare decennier blivit allt mer omfattande också i vårt land. Naturtyper som urskogar, ädellövskogar, rikkärr, sumpskogar, hagmarker m.m, har blivit allt ovanligare. Många växt- och djurarter har minskat kraftigt i antal, vissa hotas av utrotning och en del har t, o, m, redan blivit utrotade. Vidare påverkar luft- och vatten­föroreningar, i nägra fall drastiskt, en del naturtyper och livsförutsättning­arna för vissa arter.


57


 


Målet för det fortsatta arbetet med att bevara naturtyper bör enligt min Prop. 1987/88:85 mening vara att säkerställa alla förekommande naturtyper, såväl naturliga som kulturpräglade, i en sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de långsiktigt kan bibehållas i ekologisk stabilitet och med bevarat artinne­håll. För att uppnå detta mål kan man dels skydda särskilt värdefulla områden, dels främja en allmän varsamhet om naturtyperna inom alla samhälleliga verksamheter. Jag vill inleda min redovisning med utgångs­punkt i den sistnämnda målsättningen,

I NRL anges i de inledande bestämmelserna att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Vidare anges att mark- och vattenområden som har betydelse frän allmän syn­punkt på grund av områdenas natur- eller kulturvärden eUer med hänsyn till friluftslivet skall sä långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtag­ligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av områden för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar deras värden. För vissa utpekade områden av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet gäller särskilda hushällningsbestämmelser. Bestämmelserna i NRL skall tilläm­pas enligt vad som är föreskrivet i bl, a. PBL, vattenlagen, ML och na­turvårdslagen.

Tillkomsten av bestämmelsen i NRL om att områden av riksintresse för naturvården, friluftslivet eller kulturminnesvården skall skyddas mot åt­gärder som kan påtagligt skada natur- och kulturmiljön har föranlett en ny inventering av riksintressanta områden av naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna. Jämfört med tidigare inventeringar av riksintressen avses den nya inventeringen innebära en precisering och bättre motivering av riksobjekten. Naturvårdsverket liar i december 1987 redovisat förteck­ningar över områden av riksintresse för naturvården resp, friluftslivet i Gotlands samt Göteborgs- och Bohus län och ijanuari 1988 för Stockholms län. Verket avser att redovisa förteckningar för övriga län senare i år.

Av mer allmän betydelse för skyddet av naturtyper blir även de kommu­nala s,k, översiktsplanerna, vilka skall upprättas i enlighet med PBL:s bestämmelser. Av översiktsplanen skall framgå grunddragen i fräga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden, i fråga om till­komst, förändring och bevarande av bebyggelse samt hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL,

Varje näringsgren har enligt gällande lagstiftning ett ansvar för naturen
och miljön inom sitt verksamhetsområde. För säkerställandet av naturty­
per spelar åtgärder inom skogs- och jordbruket en särskilt stor roll. Hän­
synstagandet till naturvårdens intressen på jordbruks- och skogsmark reg­
leras som jag tidigare nämnt i skötsellagen och skogsvårdslagen. Det
innebär i princip att dessa näringar har ett visst ansvar för att värdefulla
naturtyper skyddas och värdas, I de fall pågående markanvändning avse­
värt skulle försväras till följd av skycldsintressenas styrka, bör naturvärds­
lagen tillämpas. Jag har närmare utvecklat mina synpunkter på jord- och
skogsbruket i förhällande till naturvården i avsnitt 3,2. En annan viktig
       58


 


lagstiftning i detta sammanhang är ädellövskogslagen, vilken syftar till att     Prop. 1987/88:85

bevara landets ädellövskogar för framtiden. Med ädla lövträd avses alm,

ask, avenbok, bok, ek, fågelbär, lind och lönn. Ädellövskog finns bara på          -

ca en halv procent av skogsmarksarealen och är koncentrerad till södra

Sverige, Eftersom ädellövskogarna innehåller de mest mångformiga och

artrika skogstyperna i landet och utgör nödvändiga livsmiljöer för en rad

mer eller mindre utrotningshotade eller sällsynta växt- och djurarter, har

en betydelsefull landvinning gjorts för naturvården i och med tillkomsten

av ädellövskogslagen. Jag vill dock påpeka att ädellövskogslagen inte alltid

är tillräcklig för att bevara ädellövskogarnas känsligaste miljöer. I vissa fall

behövs därför ett skydd enligt naturvårdslagen.

Av helt avgörande betydelse för arbetet med att säkerställa naturtyper är det kunskapsunderlag som tas fram genom forskning och inventering. Inom ramen för anslaget för miljövårdsforskning har bedrivits och bedrivs forskning om bl, a, skydd och vård av hotade arter och naturtyper samt restbiotopers betydelse för flora och fauna. Inom universiteten och hög­skolorna i övrigt samt inom naturhistoriska riksmuseet bedrivs omfattande forskning som har beröringspunkter med skyddet och vården av naturty­per. Jag anser att fortsatta forskningsinsatser är av grundläggande betydel­se för ett långsiktigt framgångsrikt naturvårdsarbete.

Riksomfattande inventeringar av olika naturtyper är mycket viktiga underiag för att kunna skydda värdefull natur. Naturvårdsverkets hittills­varande utredningsverksamhet har bl, a, omfattat vätmarksinventering, grusinventering, ängs- och hagmarksinventerihg, inventering av värdefulla • marina miljöer och urskogsinventering. En inventering av ädellövskogens och ädellövhagmarkens areella omfattning har genomförts i anslutning till naturvårdsverkets utredning om skydd för värdefull ädellövskog. Jag anser det angeläget att denna inventeringsverksamhet fortsätter för att de mest betydelsefulla naturtyperna så snart som möjligt skall kunna kartläggas. Som jag tidigare berört pågår vid naturvårdsverket i samarbete med läns-, styrelserna en översyn och precisering av riksobjekten för naturvård och friluftsliv.

Jag vill i detta sammanhang redovisa naturvårdsverkets ijällutredning. År 1969 (ABU 1969:52, rskr, 395) begärde riksdagen en utredning om de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård, den s, k, flällutredningen. Regeringen uppdrog därefter åt na­turvärdsverket att genomföra en sådan utredning.

Naturvårdsverket har i mars 1987 slutredovisat uppdraget för regering­
en, I utredningen redovisar verket en sammanställning av inventeringar av
fjällens naturvärden. Vidare redovisar verket hur inventeringarna genom­
förts och vilka områden som bedöms vara mest värdefulla. Verket tar
också upp fyra tänkbara ambitionsnivåer för skydd av fjällen och synpunk­
ter på hur de skall skyddas. Verket avser att aktualisera olika skyddsfrågor
beträffande fjällen allteftersom frågorna beretts. Förslag till avsättande av
nationalparker och naturteservat kommer därför att läggas fram i särskild
ordning. Naturvårdsverket arbetar för närvarande med en utredning som
syftar till förslag om vilka ytterligare nationalparker som bör inrättas, inte
bara i fjällen utan även i andra områden i landet. Utredningen beräknas
      59

vara klar under år 1988,


 


Jag anser att naturvårdsverkets fjällutredning är ett viktigt underlag för     Prop. 1987/88:85 naturskyddet i fjällen. Vidare kommer utredningsmaterialet att vara av stort värde för länsstyrelserna och kommunerna i berörda områden vad gäller den planering som bl. a, föranleds av PBL och NRL,

I anslutning härtill vill jag ocksä erinra om den pågående markanvänd­ningsplaneringen i de Qällnära skogsområdena som jag har redovisat i avsnitt 3,2,

Under den fysiska riksplaneringens planeringsskede och därefter har genomförts åtskilliga länsvisa naturinventeringar. Dessa inventeringar ut­gör underlag för s, k. naturvärdsplaner,som är länsstyrelsens långsiktiga handlingsprogram för skydd och vård av värdefulla områden. Naturvårds­planer har upprättats i drygt hälften av länen, huvudsakligen i södra Sverige, Naturvårdsplanen är ett viktigt beslutsunderlag för arbetet med skydd av värdefull natur och bör därför snarast utarbetas i de län där sådana planer ännu saknas.

Genom naturvärdslagen kan särskilt värdefulla naturområden säkerstäl­las som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller djurskydds­område. Sedan år 1909 har i landet avsatts 20 nationalparker, 1 265 naturre­servat, 71 naturvårdsområden, drygt 600 djurskyddsområden och 1300 naturminnen, dvs, mer än 3 000 naturvårdsobjekt omfattande en totalareal av ca 2,3 milj, ha. Drygt 400 naturteservat och fågelskyddsområden samt drygt 1 200 av landets ca 1 300 naturrninnen hade avsatts före naturvårdsla­gens tillkomst år 1964.

Den länsvisa fördelningen av skyddade områden framgår av tabell 3.1.

60


 


Prop. 1987/88:85

Tabell 3.1. Antal och areal av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden och djurskyddsområden i länen den 30 Juni 1987

 

 

National-

Natur-

 

Naturvårds-

Djurskydds-

 

parker

 

reservat

områdi

en

områdei

n

Län

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Antal

Landareal hektar

Stockholms

1

73

122

18130

6

1310

44

941

Uppsala

-■

-

43

18928

-

 

22

886

Södermanlands

-

53

9389

3

2040

48

717

Östergötlands

-

-

53

8103

2

311

62

944

Jönköpings

1

7 500

38

3 728

2

1596

21

232

Kronobergs

-

-

33

4 055

2

97

22

169

Kalmar

2

93

75

7414

-

-

37

1293

Gotlands

1

3 700

40

5 653

5

244

14

646

Blekinge

-

-

47

4226

2

827

70

583

Kristianstads

1

242

40

5614

1

280

19

975

Malmöhus

1

37

79

8173

3

5027     •

2

14

Hallands

-

-

77

6361

4

1314

18

440

Göteborgs och

 

 

 

 

 

 

 

 

Bohus

-

-

95

15 127

10

15419

58

944

Älvsborgs

-

-

39

4626

4

5788

41

236

Skaraborgs

-

-

64

13 857

6

9876

25

241

Värmlands

-

-

44

36091

1

IOOOO

22

911

Örebro

2

1327

48

3473

1

13 500

2

100

Västmanlands

-

-

41

10511

1

8300

6

3

Kopparbergs

1

1588

50

116456

4

23 137

4

217

Gävleborgs

1

28

27

3751

4

180

13

61

Västernorriands

1

2470

46

7486

3

5500

17

184

Jämtlands

1

2623

24

43 806

1

290

10

271.

Västerbottens

-

-

47

488985

4

687

2

545

Norrbottens

7

550239

40

319604

2

845

28

47431

Summa

20

569920

1265

1 163 547

71

106568

607

58984

Trots att arealen och antalet naturvärdsobjekt har ökat kraftigt sedan 1960-talet, återstår ytterligare områden som behöver säkerställas för na­turvården. Arbetet med att säkerställa särskilt betydelsefulla naturområ­den måste därför enligt min mening fortsätta.

Jag anser att följande principer bör vara vägledande för säkerställande­arbetet. Staten bör i första hand svara för skydd och vård av vetenskapligt värdefulla naturområden av riksintresse. Områden av intresse för i huvud­sak friluftslivet bör i ökad utsträckning bli en angelägenhet för landsting och kommuner. I vissa fall bör dock kostnaderna kunna delas mellan kommun/landsting och staten. Jag vill här erinra om de stiftelser som har bildats av kommuner och landsting på flera håll i landet. De har bedrivit ett mycket betydelsefullt arbete genom förvärv och vård av naturområden för i första hand det rörliga friluftslivets behov. Jag anser att det vore värde­fullt om denna typ av verksamhet kunde utvecklas och utvidgas. Jag vill här ocksä erinra om den möjlighet kommunerna har sedan den Ijuli 1987 att efter delegering från länsstyrelserna själva besluta om naturteservat och naturvårdsomräden. Det är önskvärt att kommunerna använder sig av denna möjlighet för att säkerställa områden för i första hand friluftslivet.

De naturtyper som bör ägnas mest uppmärksamhet i säkerställandearbe­tet är enligt min mening olika slag av våtmarker, urskogar och vissa


 


naturtyper i odlingslandskapet, såsom t. ex, ogödslade slätter- och betes-     Prop. 1987/88:85 marker. Därutöver bör även beaktas behovet att säkerställa vissa områden som nationalpark.

Med våtmarker menas grunda vattenområden samt markområden som permanent eller en stor del av året har en våt yta. Exempel på våtmarker är strandområden, grunda sjöar; kärr, mossar och sumpskogar. Våtmarker utgör ofta mycket mångskiftande ekosystem av stor betydelse för vatten­hushållningen, för åtskilliga växtarter och för större delen av faunan. Våtmarkerna är värdefulla för produkfionen av bär, svamp, vilt och fisk. Intresset har ökat för att utnyttja våtmarkerna bl, a, för skogsproduktion, jordbruk och framställning av energiråvaror. Åtskilliga värdefulla våtmar­ker hotas av bl, a, sådana exploateringsintressen. För det fortsatta säker­ställandearbetet utgör naturvårdsverkets våtmarksinventering ett viktigt underlag. Jag anser att det är viktigt att bevara så många våtmarker som möjligt, eftersom de har en stor betydelse för vattenhushållningen och för bibehållandet av ett levande landskcip. Det är särskilt angeläget att översil-ningsvätmarker, sumpskogar samt våtmarker i sydligaste Sverige, främst nära kusterna och på Öland och Gotland bevaras. Därutöver är det angelä­get att i samband med dikningsföretag begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Urskog definieras som en helt eller nästan helt orörd skog som kommit upp på orörd skogsmark utan människans påverkan. Sä gott som all skog i vårt land är påverkad av människan. Nästan överallt har huggning och bete förekommit. De urskogar och de relativt orörda skogar som finns kvar är skyddsvärda bland annat för att:

9 mänga djur och växter är helt beroende av urskogsmiljön « urskogen är en ursprunglig naturtyp i vårt land och därför har ett

egenvärde 0 bevara den genetiska variationen hos skogsträd vilken bl, a, är vikfig för

skoglig forskning 0 effekterna av människans skilda verksamheter på naturen skall kunna

värderas och ge kunskap om hur den opåverkade naturen fungerar 9 människor skall kunna uppleva den storslagenhet och de naturupplevel­ser som en urskog kan ge.

Naturvärdsverket har är 1986 publicerat den sista rapporten i verkets rapportserie om Sveriges urskogar. Syftet med denna inventering, som naturvårdsverket har utfört tillsammans med skogsstyrelsen, har varit att ta fram ett underlag för att kunna skydda särskilt värdefulla urskogsomrä­den.

De flesta av landets urskogar finns i Norrland, Enligt urskogsinvente­
ringen finns det längs fjällkedjan stora sammanhängande områden som i
liten utsträckning har berörts av avverkningar. Totalt har 64 områden om
sammanlagt ca 370000 ha urskog ocb urskogsartad skog avgränsats. Även i
Norrlands skogsbygder nedanför fjällområdet finns ett stort antal urskogs­
omräden. Dessa är som regel betydligt mindre än Qällurskogarna. Totalt
finns ca 200 sådana områden om tillsammans ca 50000 ha. Söder om
Dalälven är större urskogar eller urskogsartade skogar mycket ovanliga, I
inventeringen redovisas ca 170 områden om sammanlagt ca 15000ha,
        62


 


Jag vill i detta sammanhang erinra om att naturvårdsverket, på regering-     Prop. 1987/88:85 ens uppdrag, utreder formerna för skydd och förvaltning av 55 fjällnära urskogsområden med en total areal av 600 000 ha.

Hotet mot urskogarna har i takt med skogsbrukets mekanisering under 1900-talet blivit allt större. Det är angeläget att värdefulla urskogsomräden skyddas. Målet för arbetet att bevara urskogar bör enligt min åsikt vara att skydda urskogar i olika regioner och landskapstyper. För att bevara ur­skog och urskogsartad skog som ostörda ekosystem behövs skydd mot i princip all kulturpåverkan:

Odlingslandskapet har snabbt utvecklats mot enformigare och artfattiga-re växt-och djursamhällen.

Under senare hälften av 1940-talet inleddes en omfattande strukturratio­nalisering inom svenskt jordbruk, som bl, a. har fått till följd att kulturpräg­lade naturmiljöer som t, ex, ogödslade slåttermarker och betesmarker i det närmaste försvunnit.

Det mångformiga odlingslandskapet utgör grundförutsättningen för en rik flora och fauna. Det representerar också genom sina brukningsformer ett viktigt kulturarv med stora landskapsestetiska och rekreativa värden. Flera av de växtarter, som har utrotats under senare år eller, som i dag är hotade till sin existens, är bundna till ogödslade betes- och slåttermarker. Strukturomvandlingen och rationaliseringsåtgärderna inom jordbruksnä­ringen fortsätter, vilket innebär att de resterande delarna av slätter- och betesmarkerna hotas.

Under våren 1987 har en handbok för inventering av ängs- och hagmar­ker utarbetats inom naturvärdsverket. Med denna handbok som underlag har under är 1987 inventeringar påbörjats i ett antal län. Naturvårdsverket anser att det är angeläget att en riksomfattande inventering genomförs. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning och vill betona att en sådan invente­ring är nödvändig för arbetet att bevara värdefulla naturtyper, fauna och flora i odlingslandskapet, liksom dess kulturvärden.

För att behålla ett mångformigt odlingslandskap krävs insatser av olika slag. Helt avgörande är hur den vardagliga skötseln av jordbruksmarken är utformad. Synpunkter på jordbruket och naturvärden har jag redovisat i avsnitt 3,2 och i avsnitt 3,3,2,

Jag vill här ocksä erinra om de möjligheter som finns sedan den Ijuli 1986 att till enskilda jordbruksföretag lämna ekonomiskt stöd till vård av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet, s,k, NOLA-stöd, Natuivårds-verket har givit ut allmänna råd för verksamheten. Enligt vad jag har erfarit har denna stödform mottagits mycket positivt av myndigheter, organisatio­ner och brukare, 1 de fall kontakter har tagits med kommuner om ekono­misk och organisatorisk rriedverkan har reaktionerna genomgående varit positiva. Jag anser att denna form av stöd är enkel och effektiv för skyddet och värden av värdefulla naturtyper i odlingslandskapet. Anslaget kan också få en goodwill-effekt för myndigheternas naturvårdsarbete i bygder­na samt, i kombination med andra arbetsuppgifter, medverka till ökad sysselsättning i glesbygder. Jag anser därför att det är mycket angeläget att verksamheten fortsätter.

Ett stort antal skyddsvärda markområden i odlingslandskapet kommer           63


 


inte att kunna skyddas på ett tillfiedsställande sätt enbart genom nu be­skrivna åtgärder. Sädana områden bör i stället säkerställas som naturre­servat. Eftersom förändringen i odlingslandskapet går mycket snabbt efter upphörd hävd, bl, a, försvinner vissa växtarter efter kort tid, är det enligt min mening angeläget att resurser avdelas för att säkerställa de mest värdefulla områdena, i första hand naturliga betes- och slåttermarker.

För vård och förvaltning av naturvärdsobjekten, dvs, nationalparker, naturreservat m, m,, finns ett särskilt anslag. Anslaget används även för att bekosta fjällenheten i Jokkmokk, bemanningen av vissa utsjöplatser, verk­samheten med vapenfria tjänstepliktiga och det statliga ledsystemet i fjäl­len. Betydande värdinsatser inom naturvärdsobjekten har ocksä kunnat göras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, främst beredskapsarbeten. Fr, o,m. budgetåret 1984/85 har skett en omläggning av de arbetsmark­nadspolitiska insatserna, vilket har inneburit en kraftig minskning av be­redskapsarbetena. Detta har drabbat naturvården mycket hårt, framförallt värden av naturvårdsobjekt. Med hänsyn härtill gav regeringen i januari 1986 ett uppdrag till en särskild utredare att genomföra en översyn av naturvårdsförvaltningen. Utredarens betänkande överlämnades till rege­ringen i augusti 1986, I det följande (avsnittet 3,5, Översyn av naturvårds­förvaltningen) redovisar jag mina ställningstaganden till betänkandet. Av­slutningsvis vill jag erinra om min tidigare redovisade uppfattning, att man i arbetet med vården av naturvärdsobjekten bör beakta att särskilt odlings­landskapet ofta inrymmer både natur- och kulturvärden.


Prop. 1987/88:85


3.3.2 Skydd och vård av hotade arter

Mitt ställningstagande: En rik och varierad fauna och flora bör bibehållas. Inom ramen för rimliga krav på hänsyn och resursinsat­ser bör de naturligt förekommande växt- och djurarterna bevaras i livskraftiga och reproducerande populationer.

Ett samordnat handlingsprogram för vård av hotade växt- och djurarter bör snarast utarbetas av naturvårdsverket.


Skälen för mitt ställningstagande:Förlusten av arter utgör ett hot mot jordens samlade genresurser, dvs, den ärftliga variationen. Detta är på läng sikt troligen ett av de största och allvarligaste miljöproblemen och samti­digt det mest underskattade.

Under de senaste 300 åren har i genomsnitt en djurart per är utrotats. Just nu hotas över I 000 olika däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och fiskar av utrotning. Hur många växtarter och hur många lägre djurarter som är på väg att försvinna vet vi inte mycket om, men för kärlväxter, dvs. blomväx­ter och ormbunksväxter, har siffran 50000 nämnts, dvs, en femtedel av det kända totala antalet. Mycket tyder på att arterna försvinner i en accelere­rande takt,

Alla arter lever i samklang med sin naturliga omgivning. När en livsmiljö förändras på något sätt, gynnas vissa arter och blir vanligare, andra går tillbaka eller försvinner helt. De flesta naturliga miljöförändringarna går


64


 


långsamt. Arterna kan då anpassa sig till de nya livsbetingelserna. På detta     Prop., 1987/88:85 sätt har arter utvecklats och miljöer förändrats i ett ständigt växelspel, alltsedan liv uppstod på jorden.

Det är ofta svårt att peka ut en enda orsak till att en art går tillbaka eller försvinner. De ekologiska orsakssammanhangen är komplicerade och kun­skapen om dem är begränsad. Ofta samverkar flera faktorer.

I Sverige är ca 400 högre växter hotade, varav ca 300 hör hemma i jordbrukslandskapet. Av dessa finns den största delen i eller i anslutning till kvarvarande oplöjda, ogödslade betes- och slåttermarker av oUka slag. Dessa naturtyper, de s. k. naturliga gräsmarkerna, har under de senaste hundraåren minskat från ca 2 milj, ha till dagens i runda tal 50000-100000 ha. De kvarvarande ytornas kvalitet med hänsyn till de hotade arternas ständortskrav försämras. Floravårdsinsatser är grundläggande även för faunan, dä mänga djurarter är beroende av specifika, hotade värdväxter.

Kontroll av de hotade arternas status har inte bara betydelse genom att de möjliggör bevarandeåtgärder för just dessa arter. De hotade arterna fungerar nämligen också som indikatorer på tillståndet och förändringarna i miljön. Inte minst gäller detta olika grupper av ryggradslösa djur. Genom insatser på detta område kan dels större, smygande ekologiska störningar eller stressympton noteras i ett tidigare skede, dels kan hela ekosystem eller delar därav räddas eller bevaras.

Det är angeläget att trygga mångfalden. Den genetiska resurs som en art representerar är oersättlig. Ett centralt mål för vär miljöpolitik i vid mening är därför att säkerställa en naturmiljö som ger våra växt- och djurarter goda möjligheter att överleva.

Många av de biotoper och miljöer som ingick i det äldre kulturlandska­pet, t, ex, ljunghedar, betesskogar, betade strandängar, hagar och slåtter­marker, har under de senaste hundra åren minskat i areal eller försvunnit helt. Härigenom har en lång rad arter fått sina levnadsbetingelser starkt förändrade,

I en utpräglad jordbruksbygd, där i stort all mark är uppodlad, är faunan och floran utarmad. Av de akut hotade och sårbara arterna är några klart missgynnade av biotopförändringar till följd av att vissa miljöer i det äldre odlingslandskapet försvunnit. Sparade märgelgravar, öppna diken, stengärdesgårdar, häckar, äkerholmar m.m, har en avgörande betydelse för överlevnaden av åtskilliga arter i åkerlandskapet. Jordbrukets val av grödor, odlingsteknik, bekämpningsåtgärder etc, är ocksä av stor betydel­se för fauna och flora. Några djurarter som försvunnit på grund av biotop­förändringar i odlingslandskapet är exempelvis vit stork, mellanspett och vaktel. Av hotade djurarter kan nämnas hasselmus, lövgroda och kärr­snäppa. Växtarter som hotar att försvinna.är bl. a, sådana som är beroende av vissa numera sällsynta naturtyper, säsom torrängar och hedar.

Dagens rationella skogsbruk leder till flera för djur- och växtliv negativa
förändringar. Tidigare öppen mark beskogas. Variationsrika skogar ersätts
med likåldriga och ensartade bestånd, vilket bl. a, medför att antalet be­
stånd som får åldras och bli biologiskt mogna blir mindre. Många av de
gamla naturbetesmarkerna används inte längre för bete utan planteras igen
med gran. Genom utdikning av våtmarker har tidigare öppen mark besko-
   65

gats.

5   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


De nu nämnda förhållandena har, liksom den sparsamma förekomsten     Prop. 1987/88:85 av åldrande och döende träd i rationellt skötta skogar, medfört försämrade levnadsbetingelser för många arter.

I stora delar av norta Sverige omförs stora arealer gammal granskog till tallkulturer. Detta påverkar artsammansättningen. Vissa arter gynnas och andra missgynnas, I de södra delarna av landet minskade bok- och ädellöv-skogsarealen kraftigt fram till böljan av 1970-talet, då särskild lagstiftning beslutades om skydd för bokskogen.

Av de i sen tid försvunna arterna har sannolikt svart stork, blåkräka och härfägel påverkats av skogsbruket. Fin del sällsynta djurarter såsom havs-och kungsörn, berguv, vitryggig hackspett, gråspett m,fl. hotas av vissa biotopförändrande åtgärder inom skogsbruket. Det finns även vissa växt­arter som är hotade av skogsbruket. Bland dessa kan nämnas skuggbrä-ken, långskägg, niprör och brandnäva.

Utsläpp av föroreningar från olika industrier samt användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket har medfört att en stor del av faunan har utsatts för gifter som för åtskilliga arter kraftigt försämrat reproduktionen, I en del fall har gifterna orsakat sjukdom eller varit direkt dödliga. Det ökade kvävenedfallet från atmosfären innebär ett hot mot växtarter framförallt arter i vissa näringsfattiga miljöer.

Utterns snabba tillbakagång kan åtminstone delvis hänga samman med förgiftning och förorening av vattendrag, Östersjön är allvarligt förgiftad av kvicksilver, PCB och DDT, vilket bl, a, har drabbat gråsäl och vikare. Havsörnens reproduktion är starkt nedsatt och sillgrisslan har drabbats av äggskalsförtunning. Pilgrimsfalken är akut hotad och riskerar att utrotas om inte insatta stödåtgärder fortsätter.

Användningen av s,k, herbicider för kemisk ogräsbekämpning i jordbru­ket har lett till att åkermarkernas ogräsflora med tillhörande insektsfauna successivt har utarmats. Den fågelart som drabbats hårdast är rapphönan, som numera är försvunnen från en stor del av sitt svenska utbredningsom­råde.

Målen för det fortsatta arbetet inom fauna- och floravården bör vara att bibehålla en rik och varierad fauna och flora, att inom ranien för rimliga krav pä hänsyn och resursinsatser bevara de naturligt förekommande växt-och djurarterna i livskraftiga och reproducerande populationer i naturen.

Jag har tidigare i avsnitt 3,2 och 3,3,1 även berört det fortsatta arbetet med att bevara hotade arter. Arter och naturtyper kan inte bevaras enbart genom att natur skyddas som naturreservat eller motsvarande. Det är nödvändigt att en allmän varsamhet och hänsyn visas vid användningen av våra naturtesurser. Ett av de viktigaste instrumenten för en effektiv fauna-och floravärd är hänsynstagande vid den fysiska planeringen och vid olika former av markanvändning, såsom jordbruk, skogsbruk, vägdragning etc.

Problemen inom fauna- och floravårdsarbetet har mötts på flera olika
sätt. Fridlysning har fillämpats i många år. Denna form har betydelse
endast i de fall en art hotas på grund av störningar frän människan.
Djurskyddsområden har bildats till skydd för främst fågelfauna och salar.
De båda skyddsformerna naturreservat och nationalparker har ocksä inne­
burit skydd för många hotade arter. Dessa instrument är värdefulla och bör
66
utnyttjas även i fortsättningen.


 


Särskilda åtgärder - räddningsaktioner - har vidtagits för några av de Prop. 1987/88:85 mest akuta fallen. De mest uppmärksammade exemplen är insatserna för att återupprätta stammarna av berguv, havsörn, kungsörn och pilgrims­falk. Andra projekt gäller de stora rovdjuren, fjällräv, utter, fjällgås, glada, vitryggig hackspett m.fi. Det mest uppmärksammade projektet för beva­rande av hotade växtarter är Projekt Linné som startade för drygt tio år sedan. Projektet syftar till att samla in data om växtarters status och informera naturvårdsmyndigheterna om vilka arter som är hotade och hur dessa bör skyddas. Enligt min mening fordrar en framgångsrik fauna- och fioravård insatser från säväl forskare, myndigheter, markägare och den ideella naturvården. Mänga värdefulla insatser har gjorts från den ideella naturvårdsrörelsens sida, insatser som verksamt har kompletterat samhäl­lets åtgärder på området. På flera håll i landet pågår nu ett antal artbeva-randeprojekt pä ideell basis. För att dessa skall bli effektiva, krävs en viss samordning för vilken naturvårdsverket bör svara.

Eftersom kunskaperna om arternas miljökrav och levnadsvanor alltid måste vara utgångspunkten för varje handlingsprogram i artprojekt och kunskaperna i en del fall är bristfälliga, behövs en stark, målinriktad forskning avseende bevarandet av arterna och deras naturliga miljöer. Sådan forskning har bedrivits och bedrivs bl, a. inom ramen för anslaget Miljövårdsforskning, som administreras av naturvärdsverket.

Under senare år har insikten vuxit om behovet av målinriktade studier och åtgärder rörande de hotade och sällsynta arterna, samtidigt som nya tekniska förutsättningar har skapats för detta. Genom inrättandet av ett särskilt anslag till vård av hotade arter har regeringen underlättat systema­tiska och samordnade insatser.

Grundläggande för ett framgångsrikt artbevarandearbete är enligt min mening att ett särskilt handlingsprogram upprättas för vård av akut hotade, sällsynta och sårbara arter. Naturvårdsverket bör svara för att ett sådant tas fram. Ett viktigt led i detta arbete är de artdatabanker för flora och fauna som håller på att byggas upp av Sveriges lantbruksuniversitet, med anslag från statens naturvårdsverk, och som beräknas vara i full drift år 1989,

Jag har tidigare i min redogörelse omnämnt Sveriges deltagande i det internationella naturvårdssamarbetet. Detta arbete är till stor del inriktat på skyddet av hotade växt- och djurarter. Jag vill här betona vikten av att Sverige aktivt bidrar till att de internationella insatserna för flora och fauna blir framgångsrika.

För att möta behoven av resurser för vården av hotade arter har jag föreslagit regeringen att särskilda medel anvisas för detta ändamål även nästa budgetår. Jag återkommer till detta i det följande i samband med behandlingen av anslaget B 9, Vård av hotade arter m, m.

67


 


3.3.3 Friluftsliv


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Allemansrätten innebär att naturen är till­gänglig för alla. Naturvärdsverket och länsstyrelserna har en viktig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att utnyttja naturen. Kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerställande av områden för friluftslivet samt driften av an­läggningar för friluftslivets behov.


Skälen för mitt ställningstagande: Miljöpolitiken omfattar också omsorg om och åtgärder för det rörliga friluftslivet. Allemansrätten utgör den främsta tillgängen för människors ftiluftsliv. Jag har i flera sammanhang, bl, a, i riksdagen, pekat på allemansrättens stora betydelse och hur viktigt det är att vi värnar om den. Jag vill här också erinra om att strandskyddet vid våra hav, insjöar och vattendrag gör det möjligt att låta stränderna vara tillgängliga för friluftslivet. De åtgäider som behövs för att medborgarna skall ha tillgång fill naturen som en källa till rekreation är således en viktig del av naturvårdsarbetet.

Jag vill här kort beskriva det arbete som bedrivits och bedrivs för att förbättra villkoren för människornas friluftsliv. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fick länsstyrelserna möjlighet att utnyttja beredskaps­medel för arbete med natiirvård och friluftsliv. De resurser som ställdes till förfogande användes bl, a, till att bygga vandringsleder, både fjälleder och vandringsleder i låglandsterräng,

I fjällen har markerade leder funnits länge. Under 1960-talet ökade fjällvandringen kraftigt, vilket resulterade i problem med skötsel och un­derhäll av lederna. Är 1977 fick naturvårdsverket överta ansvaret för långfärdsleder av turistiskt intresse, det s. k. statliga ledsystemet i fjällen som omfattar sommar-, vinter- och skoterleder. Det regionala ansvaret har länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, I Nort­botten har ett särskilt organ - fjällenheten - bildats gemensamt av na­turvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län. Fjällenheten är lokali­serad till Jokkmokk. Totalt finns i de svenska fjällen 546 mil statliga leder, varav 196 mil utgör skoterleder, I anslutning till lederna finns ca 80 rast-skydd, drygt 400 broar och 3 båtleder, I det statliga ledsystemet i Qällen ingår inte Svenska Turistföreningens (STF) fjällstationer, övernattnings­stugor och passagerarbåtar. Statens satsningar på ledsystemet fortsätter. Jag har erfarit att chefen för industridepartementet i en proposition om särskilda regionalpolitiska insatser i Nortbottens län inom kort kommer att föreslå att särskilda medel anslås för bl, a, upprustning av det statliga ledsystemet i fjällen.

Som jag fidigare har nämnt, finns också ett system av vandringsleder nedanför fjällen. Dessa leder har i regel planerats och anlagts av länsstyrel­serna, I första hand kommunerna men även ideella föreningar och företag är huvudmän för driften och underhållet av lederna. Den första vandrings­leden i låglandstertäng var Sörmlandsleden, som stod klar år 1975, Sedan dess har ytterligare leder tillkommit, säsom t, ex. Skåneleden, HaUandsle-


68


 


den och Bergslagsleden. I dag finns det mer än 50 vandringsleder nedanför     Prop. 1987/88:85 Qällområdet med en sammanlagd längd om drygt 600mil. Sedan 1970-talet har även ett antal kanotleder anlagts. De mest kända är kanotlederna i Dalslands sjösystem.

Under 1960-talet ökade antalet fritidsbåtar kraftigt, framför allt i våra skärgårdar. Naturvårdsverket har under 1970- och 1980-talen lämnat bety­dande stöd till gästhamnar i syfte att minska nedskräpning och markförslit­ning. Till en del har satsningen lyckats men den har inte räckt till. Därför har naturvårdsverket även lämnat stöd till kommunalt skötta sophus med torrtoaletter ute i naturhamnarna. Kommuner och landsting har även själva låtit placera ut toaletter och sophus. Sådana s.k, sopmajor finns numera lite varstans i skärgårdarna samt vid de större sjöarna och kanaler­na, och nedskräpningen har minskat väsentligt. Jag vill här betona att jag finner det angeläget att fortsatta resurser ställs till förfogande så att nuva­rande ordning kan bibehållas i våra skärgårdar.

Överhuvudtaget har naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanlägg­ningar varit omfattande sedan slutet av 1960-talet, Under tiden 1969-1983 uppgick de totala bidragen ur verkets anläggningsstöd till mer än 350milj, kr. Större delen av bidragen har gått till stugbyar, campingplatser och fjällstugor, men även friluftsgårdar, motionscentraler och friluftsbad har fått bidrag.

Jag vill här erinra om fritidsfiskets betydelse för människornas frilufts­liv. Ca 2 milj, svenskar fritidsfiskar åtminstone någon gång varje år och ungefär 700000 av dem fiskar minst 10 gånger om året. Sedan handred-skapsfisket blev fritt år 1985 längs hela ostkusten och i de större sjöarna, har betydande områden blivit tillgängliga för fritidsfiske.

I detta sammanhang vill jag ocksä erinra om de mycket betydelsefulla insatser som de ideella organisationerna har gjort för att främja frilufts­livet. Ibland har gjorts banbrytande gärningar, säsom t. ex, STF:s "öpp­nande" av fjällväriden i början av seklet.

Intresset för friluftsliv har vuxit till följd av mera fritid och ett ökat tätortsboende. Allt fler människor i vårt land utnyttjar i dag sin fritid till friluftsliv och rekreation i olika former. Behovet av rekreafionsområden, inte minst av allemansrättsligt tillgängliga områden, har därmed också ökat. Det är därför angeläget att på olika sätt bredda och utveckla denna del av fritidsutbudet genom att mark- och vattenområden för friluftsliv säkerställs, skyddas och vårdas samt görs bättre tillgängliga för allmänhe­ten. Förutsättningarna för detta är i vårt land unika. Omväxlande natur, god miljö samt stora natur- och kulturvärden ger oss möjligheter att erbju­da människorna ett rikt och varierat fritidsutbud. Genom särskilda åtgär­der inom naturvårdslagstiftningens ram har också ovärderliga natur­områden tagits undan och skyddats mot exploatering och bebyggelse.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna har haft och har en vikfig roll när det gäller att skapa förutsättningar för människorna att nyttja naturen. Detta arbete bör naturvårdsmyndigheterna självfallet fortsätta med.

Eftersom det stora flertalet av Sveriges medborgare bor i stora städer
eller andra tätorter, har tillgången på lämpliga naturområden för rekreation
blivit alltmer betydelsefull. Jag vill erinra om vad som anges i 2§ natur-
      69


 


vårdslagen, nämligen att naturvården är en säväl statlig som kommunal Prop. 1987/88:85 angelägenhet. Jag vill vidare erinra om att naturvärdslagen i satnband med tillkomsten av den nya planlagstiftningen har ändrats sä att kommunerna har rätt att själva bilda naturreservat och naturvårdsomräden för i första hand det tätortsnära friluftslivets intressen. Detta kan ses som en marke­ring av att kommuner och landsting bör ha ett särskilt ansvar för säkerstäl­landet av områden för friluftslivet samt driften av anläggningar för frilufts­livets behov.

Naturvårdsverket har under årens lopp skaffat sig stora kunskaper om hur vi på bästa sätt kan skydda närrniljön mot ogynnsamma förändringar. Genom lagstiftning om hänsynsregler i jord- och skogsbruket kan frilufts­livets behov beaktas i dessa näringar. Skogsstyrelsen utarbetar tillsam­mans med naturvårdsverket råd om utformningen av skogsbruk i tätortsnä­ra områden och i skärgårdsområden som skall tillgodose bl, a, friluftslivets intressen.

Genom PBL blir kommunala översiktsplaner över mark- och vattenan­vändningen obligatoriska. Översiktsplanerna ger bl, a, bättre förutsättning­ar för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och na­turvården. Inför den planering i kommunerna som PBL medför skall naturvärdsverket och länsstyrelserna medverka till information och utbild­ning om friluftslivets behov.

De reformer som jag nu har talat om ger stora möjligheter för naturvär-, den och friluftslivet att flytta fram sina positioner i samhällsplaneringen.

Det är en viktig uppgift för naturvårdsverket och länsstyrelserna att informera om och därmed stimulera till besök i de skyddade områdena. Stora insatser görs i detta avseende. Ett aktuellt exempel är den kampanj. Nära till naturen, som naturvårdsverket genomför under år 1988 i samarbe­te med ett antal myndigheter, bildningsförbund, folkrörelser och organisa­tioner samt näringslivet. Kampanjen syftar till att sprida kunskap om den svenska naturen och våra naturreservat och att entusiasmera människor att ge sig ut i naturen. Ett annat syfte är att skapa förståelse för hur viktigt det är att vi på olika sätt värdar vår natur och bevarar den till kommande generationer, 1 detta sammanhang vill jag också nämna de värdefulla insatser som stiftelsen Håll Sverige Rent genomför, i första hand genom kampanjer mot nedskräpningen men även genom att bl, a, främja återvin­ning av olika konsumentförpackningar.

Sammanfattningsvis vill jag säga att friluftslivet bör främjas t, ex, genom kommunal planering, säkerställande av mark, hänsynstagande av dem som bedriver de areella näringarna, genom de ideella organisationernas arbete och genom en ökad information om alla de möjligheter till friluftsliv som den rika svenska naturen erbjuder.

3.4 Utvidgning av vissa nationalparker, m. m.

Jag tar i det följande upp en framställning från statens naturvårdsverk om
att dels utvidga nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön
till att omfatta omgivande vattenområden, dels utvidga Sånfjällets natio-
          70


 


nalpark. Jag behandlar ocksä en framställning frän naturvårdsverket om medgivande till inträng i Stora Sjöfallets nationalpark med anledning av en planerad turistanläggning vid Vietas,


Prop. 1987/88:85


3.4.1 Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön

Mitt förslag: Nationalparkerna Ängsö, Blå Jungfrun och Gotska Sandön utvidgas till att omfatta omgivande vattenområden.

Naturvårdsverkets förslag: Ängsö nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett äldre odlingslandskap i väsentligen oförändrat skick, 1 beslu­tet anges att nationalparken omfattar ön Ängsö, Ängsö utgjorde en del av statens fastigheter Väringsö 1:1 och 2:1 i Norrtälje kommun. Den Ijuli 1976 överfördes Ängsö nationalpark frän domänfonden till natur­värdsfonden. Fastigheternas vattenområden ingick inte i nationalparken och var alltjämt bokförda på domänfonden. Efter framställning från statens naturvårdsverk förordnade regeringen att de till fastigheterna Väringsö I: I och 2:1 i Norrtälje kommun hörande vattenområdena utanför Ängsö skul­le, inklusive holmar och skär, överföras från domänfonden till naturvårds­fonden. Ar 1980 avstyckades Ängsö frän Väringsö 1:1 och 2:1 och national­parksfastigheten Väringsö 1:3 bildades inkl, ett vattenområde om 120ha, vilket område Ibrmellt inte ingår i nationalparken. Enligt naturvärdsverket finns behov av att reglera allmänhetens tillträde till viss del av omgivande vattenområde.

Blå Jungfrun avsattes som nationalpark år 1926 i syfte att bevara ön i dess naturiiga tillstånd. Nationalparken omfattar endast ön, som ingår i fastigheten Jungfrun 1:1 i Oskarshamns kommun. Det till fastigheten hö­rande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken.

En del av Gotska Sandön avsattes som nationalpark år 1910, Är 1963 Utvidgades nationalparken till att omfatta praktiskt taget hela Gotska Sand­ön, som utgörs av fastigheten Gotska Sandön 1:1 i Gotlands kommun. Det till fastigheten hörande vattenområdet ingår formellt inte i nationalparken, I nationalparken ingår inte kyrkogårdsfastigheten Gotska Sandön 1:2, om­fattande 5l6m,

Även vad gäller Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker anser, naturvärdsverket att det finns behov av att reglera bl, a, allmänhetens tillträde till vissa delar av omgivande vattenområden. Verket anser att det till statens fastigheter hörande enskilda vattenområdet enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde bör ingå i dessa båda nationalparker. För Blå Jungfrun berör förslaget ett vattenområde med 300 meters bredd runt ön. För Gotska Sandön föreslås gränsen på vissa sträc­kor följa tre meters djupkurva på mer än 300 meters avstånd från strand­linjen. Statens naturvårdsverk föreslår således att de tre nationalparkerna får utvidgas med de till nationalparksfastigheterna tillhörande vattenområ­dena.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga


 


Ängsö nationalpark avgetts av fiskeristyrelsen, domänverket, statens länt- Prop. 1987/88:85 mäteriverk, länsstyrelsen i Stockholms län, Norrtälje kommun. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Sportfiske- och fiskevårdsförbund. Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot den föreslagna utvidgningen, Fiskeristyrelsen förutsätter att naturvårdsverket samråder med fiskenämnden i Stockholms län, innan villkoren för fisket i vatten­området fastställs. Domänverket anser att fiske, som nu är tillåtet inom det aktuella vattenområdet med undantag för ett fågelskyddsområde med till­trädesförbud, även i fortsättningen bör vara tillätet, Sveriges Sportfiske-och fiskevårdsförbund har anfört liknande synpunkter.

Efter remiss av förslagen att utvidga Blå Jungfruns och Gotska Sandöns nationalparker har yttranden avgetts av fiskeristyrelsen, statens lantmäte­riverk, länsstyrelserna i Kalmar resp, Gotlands län, Svenska naturskydds­föreningen och Oskarshamns kommun resp, Gotlands kommun.

Förslaget till att utvidga Blå Jungfruns nationalpark tillstyrks av samtliga remissinstanser.

Vad gäller Gotska Sandöns nationalpark tillstyrker flertalet remissin­stanser eller lämnar förslaget utan erinran. Statens lantmäteriverk har dock anfört bl. a. följande. Utanför Gotska Sandön är bottenförhållandena sådana att gränsen för det enskilda vattenområdet på något ställe kommer att gå utanför 300-metersavståndet, Enligt vad som upplysts är bottendju­pen i öns närhet inte heller stabila. Pä grund av vattenrörelserna kan således kurvan för tremetersdjupet flyttas inom en i sammanhanget över­skådlig tid. Om nationalparken anpassas till fastighetsgränsen som i detta fall utgörs av en svårdefinierad linje mot det allmänna vattenområdet -vilket dessutom kan tänkas flytta sig frän tid till annan- synes onödiga problem uppstå för sjöfarten. Vid Getska Sandön syns det därför vara att föredra en gräns för nafionalparken som går på ett störte avstånd än 300 meter från land. Hur långt utanför den bör gä får bli beroende av bl, a. bottenförhållandena, men den bör i det fallet dras med ett konstant avstånd från land. Gotlands kommun avstyrker den föreslagna utvidgningen. Kom­munen anser att de skyddsåtgärder som föreslås redan kan upprätthållas med gällande lagstiftning. Om eventuella inskränkningar i allemansrätten behöver införas, bör detta föregås av en allsidig prövning, vilken lämpligen sker genom planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Skälen för mitt förslag: För egen del anser jag i likhet med remissinstan­serna att det finns praktiska fördelar att låta nationalparkerna Ängsö och Blå Jungfrun överensstämma med den rådande fastighetsindelningen, så att även de till fastigheterna hörande vattenområdena omfattas av national­parksbestämmelserna. Det kan ocksä finnas behov av att reglera viss verksamhet, bl. a, allmänhetens tillträde till vattenområdet närmast öarna.

När det gäller den föreslagna utvidgningen av Gotska Sandön har flerta­let remissinstanser tillstyrkt en sådan, Gotlands kommun har avstyrkt utvidgning av gränsen och lantmäteriverket har haft synpunkter på hur gränsen skall dras i vattenområdet utcinför nationalparken.

För egen del anser jag att förhållandena i vattenområdet runt Gotska
Sandön kan behöva regleras. Gotska Sandöns vattenområden hyser natur­
vetenskapliga värden, I likhet med naturvärdsverket och det stora flertalet
72


 


remissinstanser anser jag därför att det finns behov av att låta även det omgivande vattenområdet runt Gotska Sandön ingå i nationalparken. Vad gäller avgränsningen i vattnet anser jag att det inte finns skäl att låta nationalparken omfatta något annat vattenområde än vad som hänförs till berörd fastighet enligt lagen (1950:595) om gräns mot aUmänt vattenområ­de.


Prop. 1987/88:85


3.4.2 SånQällets nationalpark

Mitt förslag: Sånfjällets nationalpark utvidgas med omgivande mark som är upptagen på naturvårdsfonden.


Naturvårdsverkets förslag: SänQällets nationalpark avsattes år 1909 i syfte att bevara ett skogs- och fjällområde i de södra Qälltrakterna i dess naturliga tillstånd. Nationalparken omfattar ca 2700 ha och är belägen pä Sånfjällets östra sida. Sedan är 1980 har naturvårdsverket i samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län verkat för inköp av mark i området i avsikt att hela Sånfjället skall kunna avsättas som nationalpark. Hittills har ca 7 800 ha förvärvats. Det återstår nu två enskilt ägda områden som på sikt bör införlivas med nationalparken. Dels gäller det ett triangelformat områ­de om ca 450 ha ovanför Nysätern på västra sidan, dels ett område om ca 500 ha sydväst om Nyvallens fäbod norr om den befintliga nationalparken. Dessa två områden avses bli avsatta som Nysäterns resp. Nyvallens natur­reservat i avvaktan pä att staten genom avtal köpt in dem sä att de i en framtid kan ingå i nationalparken,

Sånfjället är ett isolerat fjällmassiv med fem toppar som når över 1000 m. Den högsta når upp till 1 277 m. På sluttningarna finns välutbildade rännor, bildade av inlandsisens avsmältning. Området är viltrikt. De vand­ringsleder som redan finns skall kompletteras. Det är enligt naturvårdsver­kets mening starkt befogat att utvidga nationalparken med hittills inköpta områden och på sikt även med de två naturreservat som länsstyrelsen avser besluta om.

Statens naturvårdsverk hemställer att SånQället utvidgas med den mark staten har förvärvat och på sikt även med de föreslagna naturreservaten Nysätern och Nyvallen,

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över förslaget att utvidga Sånfjällets nationalpark avgetts av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges lant­bruksuniversitet, Häijedalens kommun. Friluftsfrämjandet, Svenska na­turskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund och Svenska turist­föreningen. Därutöver har en skrivelse inkommit frän Mittådalens sameby.

Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget. Läns­styrelsen anför dock bl, a, att det kan synas olämpligt att "blanda" natio­nalparken med de två föreslagna naturtcseryaten. Orsaken härtill är att reservaten utgörs av ett flertal enskilda fastigheter, där starka önskemål finns att behålla äganderätten och framför allt möjligheten att bedriva jakt.


73


 


På lång sikt bör dock huvuddelen av reservaten kunna överföras till natio­nalparken.

Skälen för mitt förslag: Naturvårdsverkets förslag att utvidga Sånfjällets nationalpark med de områden som staten numera förvärvat samt vissa områden som överförts frän domänfonden till naturvårdsfonden har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Eftersom det är ovisst när de två områdena blir förvärvade som staten ännu inte har inköpt och som på sikt avses ingå i nationalparken, bör de enligt min mening inte nu omfattas av en utvidgning av nationalparken, 1 övrigt anser jag att den föreslagna utvidgningen bör få ske. Mitt förslEig till utvidgning av SånQäUets national­park framgår av kartan i figur 3,1,


Prop. 1987/88:85


Figur 3.1 Karta över Sånfjället


Gräns för Sånfjällets nationalpark Förslag till utvidgning


1 km


 


Allmänt kartmateriel från Lantmäteriverket, Medgivande 87,0209, Godkänd ur sekretessynpunkt, Lantmäteiriverket 1987-11-16,


74


 


3.4.3 Stora Sjöfallets nationalpark


Prop. 1987/88:85


Mitt förslag: En turistanläggning medges i anslutning till statens vattenfallsverks bebyggelseområde vid Vietas i Stora Sjöfallets na­tionalpark.


Naturvårdsverkets förslag: Stora Sjöfallets nationalplark avsattes genom riksdagsbeslut är 1909 i syfte att bevara ett högnordiskt fjällandskap i dess naturiiga tillstånd. Nationalparken är belägen kring Stora Lule älvs övre lopp. Inträng i nationalparken har av riksdagen medgivits vid flera tillfäl­len, senast år 1980 (prop, 1980/81:19, JoU 11, rskr, 48), Riksdagen bemyn­digade dä regeringen att medge det intrång i nationalparken som föranled­des av en tredje tilloppstunnel till Vietas kraftstation.

Den nuvarande bebyggelsen i nationalparken vid Vietas tillkom på grund av statens vattenfallsverks utbyggnad av Vietas kraftstation på 1960-talet och tillhörande tunnelbygge på 1980-talet, Vattenfall har delvis avvecklat sin verksamhet i Vietas, En omrädesplan upprättades och antogs av Gäl­livare kommunfullmäktige år 1981. I denna plan föresläs att en befintlig anläggning för turism behålls och att ytterligare utbyggnad görs med ho­tell/vandrarhem, stugby, husvagnsparkering, tältplats samt eventuell upp­rustning av ett befintligt servicehus. Kort- och långtidsparkering avses anordnas. Gällivare kommun upprättade härefter efter överenskommelse med statens naturvärdsverk ett förslag till dispositionsplan över Vietasom-rådet. Avsikten är att efter det att Vattenfalls byggnadsverksamhet i stort sett har lämnat Vietasområdet skall området disponeras som bl, a. turistan­läggning. Förslaget till dispositionsplan avgränsades från Lappviken i öster med bl, a, STF:s nuvarande båtplats till Sjöfallsuddens naturtastplats i väster. Planen syftar till att få till stånd en permanent turistanläggning i Vietas. Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Nortbottens län anförde i yttrande över planen att man frånsett några detaljfrågor inte hade något att erinra mot planförslagets utformning.

Naturvårdsverket har hemställt om regeringens bemyndigande att med­ge att en permanent turistanläggning får uppföras vid Vietas. Verket anser, med hänsyn till den exploatering av området som skett i samband med vattenkraftsutbyggnaden och att det faktiskt under lång tid bedrivits turis­tisk verksamhet i Vietas, att en permanent turistanläggning väl låter sig förenas med naturvårdens intressen.

Remissinstanserna: Efter remiss har yttranden över naturvärdsverkets framställning avgetts av lantbruksstyrelsen, statens vattenfallsverk, läns­styrelsen i Nortbottens län. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska sa­mernas riksförbund och Sveriges Turisträd, Alla instanser har förklarat sig inte ha något att erinra mot en permanent turistanläggning i Vietas, Vissa detaljsynpunkter har framförts av lantbruksstyrelsen. Svenska natur­skyddsföreningen och Svenska samernas riksförbund beträffande förslaget till dispositionsplan för området. Svenska naturskyddsföreningen har framfört synpunkter på utbyggnaden av vägar, urskogsobjektet Vietas, Vattenfalls informationsanläggning, biltrafiken och anläggningar för den-


75


 


samma samt på skotertrafiken inom området. Lantbruksstyrelsen och     Prop. 1987/88:85 Svenska samernas riksförbund har framfört vissa synpunkter beträffande placering av naturrum och husvagnar.

Skälen för mitt förslag: Förslaget om intrång i Stora Sjöfallets nafional-park har i princip tillstyrkts av remissinstanserna. Med hänsyn till den exploatering av området som redan har skett på grund av vattenkraftsut­byggnaden och då den planerade verksamheten låter sig förenas med naturvärdens intressen, anser jag för min del att det begärda intrånget bör få ske. Några remissinstanser har framfört synpunkter i detaljfrågor beträf­fande den föreslagna dispositonsplanen. Detta är frågor som bör behandlas i samband med plangenomförandet, och jag förutsätter att berörda intres­senter fär framföra sina synpunkter i detta sammanhang.

3.5 Översyn av naturvårdsförvaltningen

3.5.1 Inledning

Jag tar nu upp den särskilda översyn av naturvårdsförvaltningens organisa­tion och funktion som gjordes under är 1986 av en särskild utredare och som redovisas i betänkandet (Ds.lo 1986:4) Våra naturvårdsobjekt. För­valtning, skötsel, ekonomi,

I det följande redovisar jag för riksdagens kännedorh översiktligt betän­kandet liksom vissa i detta upptagna förslag samt mina ställningstaganden till dessa .

I betänkandet föresläs en effektivisering av naturvårdsförvaltningen vad gäller administration och ansvarsfördelning samt ekonomisk planering och redovisning. Vidare lämnas förslag till ett utvidgat kommunalt och lands­tingskommunalt engagemang i naturvårdsförvaltningen, vissa ompriorite­ringar, alternativa finansieringskällor, beredskapsarbeten för naturvård, ideella organisationers medverkan i naturvårdsförvaltningen, m. m. Under utredningsarbetet har utredaren också uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlingslandskapet. Vissa principförslag läggs fram i dessa frågor.

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3.1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3.2, En sammanställning över remissyttrandena har upprättats inom miljö- och energidepartementet och finns tillgänglig där (ME/Jo 1863/86).

Av direktiven till den särskilda översynen framgår bl. a, att betydande
arealer avsatts som nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden el­
ler djurskyddsområden. Mer än 2 milj, ha har sålunda hittills skyddats
genom förordnanden enligt naturvårdslagen. De skyddade områdena ford­
rar en kontinuerlig vård och förvaltning. Medel för detta ställs till förfogan­
de dels genom anslaget Vård av naturreservat m. m,, dels genom arbets­
marknadspolitiska insatser, främst beredskapsarbeten. Anslagen till be­
redskapsarbeten har minskat kraftigt under senare är. Statens naturvårds­
verk samt länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens län har
i skrivelser år 1985 till regeringen behandlat konsekvenserna på naturvår-
  76


 


dens område av den förändrade tilldelningen av medel för beredskapsarbe­ten.

Revisionskontoren vid skogsstyrelsen och riksförsäkringsverket har un­der år 1985 genomfört en revision av vården och förvaltningen av natur­vårdsobjekt. Vissa åtgärder och utredningar föreslås för att effektivisera naturvärdsförvaltningen.

Det är bl, a. mot denna bakgrund som den särskilde utredaren tillkalla­des med uppdrag att se över naturvårdsförvaltningens organisation m, m. Utredarens förslag syftar till en effektivare vård med oförändrade resurser. Utanför uppdraget har utredaren ocksä lämnat vissa förslag till landskaps-värdande åtgärder i odlingslandskapet.

De förslag som lämnas i betänkandet fär i sina huvuddrag ett positivt bemötande av remissinstanserna. Åtskilliga remissinstanser påpekar dock att förslagen inte tillgodoser det resursbehov som krävs för att klara värden av naturvårdsobjekten. I stort sett alla remissinstanser ställer sig bakom förslaget att åtgärder måste vidtas för att bibehålla det öppna odlingslandskapet. Flera instanser är emellertid starkt kritiska till utred­ningens förslag att finansiera åtgärderna genom höjning av miljöavgifterna pä gödselmedel och bekämpningsmedel.

Jag vill redan här anmäla att jag delar flertalet remissinstansers uppfatt­ning att utredningsförslaget kan läggas till grund för åtgärder i syfte att effektivisera naturvårdsförvaltningen. Dessa åtgärder bör genomföras inom befintlig resursram.


Prop. 1987/88:85


3.5.2 Den centrala och regionala administrationen

Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör som central förvalt­ningsmyndighet även i fortsättningen ha ansvaret för samordningen av naturvårdsförvaltningen i hela landet. Länsstyrelsen är regional naturvårdsförvaltningsmyndighet och bör även i fortsättningen ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet.

Länsstyrelsen bör till förvaltare av naturvårdsobjekt utse den som med hän.syn till kompetens samt från naturvårdssynpunkt och av ekonomiska eller andra skäl bedöms som mest lämplig för ändamå­let. Jag kommer att föreslå regeringen att nuvarande föreskrift i 3 § naturvårdsförordningen att vissa uppräknade myndigheter och or­gan i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.


Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta­gande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser fillstyrker utredarens för­slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag biträder utredarens uppfattning att statens naturvårdsverk som central förvaltningsmyndighet även i fortsätt­ningen bör ha ansvaret för samordningen av naturvärdsförvaltningen i landet. Likaså bör länsstyrelsen säsom regional naturvårdsmyndighet lik-


77


 


som f n, ha ansvaret för naturvårdsförvaltningen i länet. Länsstyrelsen,     Prop. 1987/88:85

som är regionalt ansvarig för säkerställande av värdefull natur, bör ha goda

möjligheter att ansvara för den regionala förvaltningen av de förvärvade

objekten. Dessutom ansvarar länsstyrelsen för den regionala planeringen i

stort rörande bl. a. naturvärd och friluftsliv, vilket bör ge förutsättningar

för en samordning och effektivisering av olika insatser. Detta gäller inte

minst frågor som rör kulturmiljövärden i odlingslandskapet. Ytteriigare vill

jag framhålla den stora fördel sorn ligger i den samordning mellan den

ordinarie naturvårdsverksamheten och planeringen av beredskapsarbeten

som kan ske på länsstyrelsenivå.

Det är länsstyrelsen som har att prioritera de områden som bör avsättas som naturreservat och också ta ställning till målen med de olika reserva­ten. Länsstyrelsen beslutar också om skötselplaner för reservaten och ser till att det finns balans mellan säkeiställande och resurser för skötseln, Pä detta sätt fär länsstyrelsen en betydande kunskap om reservaten, som gör den lämplig att vara regional förvaltningsmyndighet.

Naturvårdsförvaltningen av de enskilda objekten bör i de flesta fall kunna överlåtas på andra organ. För närvarande gäller i regel att förvalt­ningen av naturvärdsobjekten sker genom skogsvärdsstyrelsen eller do­mänverket. Utredningen har föreslagit, att denna särställning tas bort sä att även andra organisationer kan utses till förvaltare av naturvårdsobjekt.

Jag vill betona att den grundläggande principen för val av en förvaltare bör vara att den bör utses som har de bästa kunskaperna och övriga förutsättningar för en långsiktigt ändamålsenlig förvaltning samtidigt som kostnaderna för förvaltningen hålls så låga som möjligt. Detta innebär sålunda att andra statliga myndigheter, kommuner, stiftelser eller företag bör kunna utses till förvaltare av naturvårdsobjekt. En förutsättning är att de har kompetens och resurser för detta, I vissa fall bör även ideella organisationer och enskilda markägare som uppfyller dessa krav kunna få ansvaret för förvaltningen av naturvårdsobjekt eller åta sig enskilda arbe­ten på uppdrag av naturvårdsförvaltaren. Enligt min uppfattning bör detta kunna effektivisera förvaltningsarbetet samt ge värdefulla effekter för sys­selsättningen i glesbygder. Länsstyrelsen och naturvårdsförvaltaren bör i varje enskilt fall pröva möjligheten att lägga ut sådana arbeten på andra.

Länsstyrelsen bör sålunda utse den till förvaltare av naturvårdsobjekt som med hänsyn till kompetens samt frän naturvärdssynpunkt och av ekonomiska eller andra skäl bedörns som mest lämplig för ändamålet, 1 konsekvens härmed avser jag att föreslå regeringen att föreskriften i 3 § naturvårdslörordningen att vissa uppräknade myndigheter och organ i första hand skall utses som förvaltare bör utgå.

78


 


3.5.3 Ekonomisk planering m. m.


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör fä i uppdrag att i sam­råd med riksrevisionsverket se över formerna för den ekonomiska planeringen och redovisningen av medlen för vård och förvaltning av naturvärdsobjekt.

Länsstyrelsen — och inte som nu naturvårdsverket - bör vara prövande myndighet beträffande statsbidrag ur vårdanslaget till kommuner, stiftelser m, fi, samt för landskapsvård.

Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredarens för­slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Från anslaget Värd av naturreservat m,m, kan beviljas medel för naturvårdsförvaltningen. Naturvårdsverket fördelar medlen. Naturvårdsverket har inför budgetåret 1986/87 infört en enkel anslagmodell, som medger att länsstyrelserna inom givna ramar kan göra en egen prioritering av vårdinsatserna. Den genomförda ändringen har utredaren funnit vara ett viktigt steg för att minska den centrala detaljstyrningen av vårdanslaget. En sådan enkel modell för anslagsfram­ställningen förutsätter dock att redovisningen av medelsanvändningen ut­formas så att prioriterings- och budgetarbetet blir effektivt. Naturvårds­verket och riksrevisionsverket bör gemensamt se över formerna för det ekonomiadministrativa informationssystemet m,m. Jag återkommer sena­re till regeringen med förslag till det uppdrag som behövs för ändamålet. Det är därvid angeläget att en samordning sker med den översyn av naturvårdsverkets organisation som jag tidigare har aviserat.

Naturvårdsverket beviljar statsbidrag ur anslaget Vård av naturreservat m,m, till kommuner, stiftelser m,fi, för förvaltning av naturvårdsobjekt samt till landskapsvård. Jag ser inga avgörande skäl till att ansökningar om bidrag i fortsättningen skall behöva behandlas av en central myndighet. Frågan om sädana statsbidrag bör i stället prövas av länsstyrelsen i enlig­het med generella föreskrifter frän naturvårdsverket. Genom dessa åtgär­der fär länsstyrelsen även ett utvidgat och mera preciserat ansvar för naturvårdsförvaltningen.

3.5.4 Kommunernas ansvar

Mitt ställningstagande: Länsstyrelserna bör kunna ta upp förhand­lingar med kommuner eller landsting om ansvaret för naturvårds­förvaltningen och kostnadsansvaret för förvaltningen av enskilda naturvårdsobjekt.


Utredarens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställ­ningstagande. På vissa punkter vill utredaren gå längre. Utredaren har


79


 


bl. a, föreslagit att vissa angivna principer för fördelningen av förvaltnings-och kostnadsansvaret för naturvärdsobjekten bör författningsregleras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i allmänhet tillstyrkt eller har ingen erinran mot utredarens förslag. Några remissinstanser, däribland landstingsförbundet och kommunförbundet avvisar förslaget i fråga om en författningsreglerad ansvarsfördelning mellan stat och kom­mun.

Skälen för mitt ställningstagande: Naturvårdsförvaltningen har av tradi­tion ansetts vara en huvudsakligen statlig angelägenhet. En av orsakerna till detta har varit att staten har haft det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för tillkomsten av naturvärdsobjekten och en annan att länsstyrelsen har varit beslutande myndighet. Som en följd av detta har även frågor som normalt ligger inom den primärkommunala/landstingskommunala sektorn, såsom friluftsliv m.m,, blivit en statlig angelägenhet inom många av na­turvårdsobjekten. Enligt 2§ naturvärdslagen är naturvärden emellertid en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Av detta följer att även kommu­nerna har ett kostnadsansvar för naturvårdsarbetet. Kommunerna har genom PBL och följdändringar på grund av denna i naturvårdslagen givits möjligheten att inrätta kommunala naturteservat och naturvårdsområden. Kommunerna tar då samtidigt också på sig ansvaret för kostnaderna för sädana kommunala objekt. Ansvarsfördelningen är här reglerad i natur­värdslagstiftningen. Även för andra objekt kan det vara aktuellt att kom­munerna eller landstingen tar på sig vissa kostnader för förvaltningen. Detta bör komma i fråga endast genom frivilliga avtal.

Utredaren har pekat pä möjligheten att på frivillig väg bilda kommunala och landstingskommunala stiftelser för naturvård och friluftsliv och att stiftelserna i sin verksamhet också kan inrymma vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Jag vill för egen del notera att sådana stiftelser redan finns på flera håll och att erfarenheterna av denna verksamhetsform är positiva.


Prop. 1987/88:85


3.5.5 Skötselplanefrågor

Mitt ställningstagande: Skötselplanen för ett naturreservat och ett naturvårdsområde bör göras till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandebeslutet. Arbetet med skötselplaner för befintliga reservat bör intensifieras.


Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta­gande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser fillstyrker utredarens för­slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Skötselplanen är det viktigaste doku­mentet för bedömningen av behovet av skötseln av naturvårdsobjekt. För närvarande finns skötselplaner för drygt hälften av naturreservaten. Sköt­selplaner bör enligt min mening på sikt finnas för samtliga objekt. Planerna


80


 


bör vara sädana att de kan ligga till grund för beräkningar av skötselkostna­derna och så att det går att göra realistiska ekonomiska bedömningar utifrån planerna, Skötselplanearbetet måste bedrivas parallellt med ar­betet på att säkerställa skyddsvärd natur. Skötselplanen bör vara ett obli­gatoriskt dokument som alltid skall ingå i beslutet om naturreservat och naturvårdsområde. En föreskrift om detta bör tas in i 9 § naturvårdsförord­ningen.

Jag avser att i ett annat sammanhang föreslå regeringen att 9§ natur­vårdsförordningen ändras i enlighet med vad jag har anfört.

Om skötselplanen görs till ett obligatoriskt dokument som skall ingå i förordnandet om naturreservat och naturvårdsområde bör samtliga kost­nader för att upprätta skötselplan kunna ses som ett led i arbetet med att säkerställa objektet. De kostnader för skötselplanearbetet som nu belastar anslaget Vård av naturreservat m, m, bör i stället belasta anslaget Mark för naturvård. Jag återkommer till detta vid min behandling av anslagsfrågorna i det följande.


Prop, 1987/88:85


3.5.6 Översyn av naturvårdsobjekt m. m.

Mitt ställningstagande: De statliga insatserna för vård och förvalt­ning av naturvårdsobjekt bör i första hand koncentreras till områden av riksintresse för vetenskaplig naturvård och friluftsliv. Insatser för att bevara omistliga naturvärden bör prioriteras.

En översyn bör ske av alla naturvårdsobjekt med syfte att na­turvårdsförordnanden som inte längre är motiverade kan upphävas. Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag som erfordras för att genomföra en omprövning av naturvårdsobjekten.

Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta­gande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens för­slag.

Skälen för mitt ställningstagande: Omfattningen av antalet skyddsvärda objekt har successivt utvidgats utan att de samlade konsekvenserna av detta har bedömts. Därför bör grunder för en striktare prioritering mellan olika tänkbara naturvårdsobjekt utarbetas.

Enligt 12 § naturvårdsförordningen får ett naturreservatsbeslut upphä­vas endast om synnerliga skäl föreligger. Om det ursprungliga motivet för att avsätta ett objekt inte längre finns, torde detta vara ett sådant synneriigt skäl. En kritisk granskning av samtliga befintliga naturvårdsobjekt med avseende på skyddsmotiv och naturvärde bör också komma till stånd. Även objektens kulturvärden bör beaktas innan avyttring aktualiseras.

Jag kommer senare att föreslå regeringen det uppdrag m, m, som behövs för att genomföra en omprövning av naturvårdsobjekten och fastighetsin­nehavet samt grunder för en prioritering mellan olika objekt som kan tänkas komma i fräga för säkerställandeåtgärder.

6    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85


3.5.7 Nya finansieringskällor


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket, länsstyrelserna och na­turvårdsförvaltarna bör i sitt arbete med förvaltningen av natur­vårdsobjekt pröva andra finansieringskällor för täckande av vissa kostnader för naturvärdsförvaltning utöver statsanslag. Sponsring av såväl förvärv som skötsel av naturvärdsobjekt kan vara ett sätt, uttag av avgifter för service inom eller i anslutning till olika objekt ett annat.


Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställningsta­gande.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utreda­rens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Utredaren har tagit upp möjligheten att finna nya källor till finansiering av naturvårdsförvaltningen. Det kan vara s, k. sponsring, frivilliga bidrag och avgifter.

Sponsring innebär i detta fall att ett företag genom ekonomiskt stöd till en ideell eller allmän verksamhet söker främja sin marknadsföring eller stärka sin good-will. Sponsring förekommer huvudsakligen inom idrotten, men även inom kulturområdet tycks det finnas ett visst intresse frän företagens sida.

Inom naturvårdens område har sponsring en ringa omfattning. Enstaka insatser har gjorts. Ett exempel är den informationskampanj Nära tiU naturen som naturvårdsverket genomför under år 1988 tillsammans med en rad friluftsinriktade myndigheter och organisationer. Kampanjen finansi­eras i betydande omfattning av medel från deltagande sponsorer.

Enligt min mening bör sponsring kunna övervägas för finansiering av t, ex, investeringar och drift av informationsanläggningar typ naturum eller för produktion av informationsmaterial om naturvärdsobjekten. Likaså kan vissa typer av kampanjer vara lämpliga att genomföra med finansiellt stöd av sponsorer.

Sponsring bör inte ske om den förbinds med villkor som begränsar den ansvariga myndighetens ansvar eller handlingsfrihet. Självfallet fär inte heller något beroendeförhållande av annat slag uppstå mellan myndigheten och bidragsgivaren. Reklam i form av skyltning eller dylikt i naturen bör i princip inte heller förekomma.

Även om det i många fall kan vara värdefullt att näringslivet eller andra sponsorer går in i och medverkar i olika naturvårdsprojekt, är det viktigt att staten och kommunerna behåller ansvaret för samhällets naturvärd. Det kan finnas risk för att näringslivsbidrag medverkar till att snedvrida inriktningen på naturvårdsarbetet, t, ex, genom att tillfälliga evenemang gynnas pä bekostnad av det långsiktiga naturvårdsarbetet. Därigenom finns också viss risk för att statliga resurser används och binds upp på ett felaktigt sätt, Härtil kommer att staten kan drabbas av kostnadsansvar om sponsorn drar tillbaka siU bidrag.

Jag vill sammanfattningsvis konstatera att det grundläggande ansvaret


82


 


för finansiering av naturvårdsförvaltningen alltjämt bör ligga på staten och kommunerna.

Ett annat sätt att finansiera olika verksamheter är att ta ut avgifter för service av olika slag i eller i anslutning till naturvärdsobjekten. Denna typ av avgiftsfinansiering förekommer i vissa länder. Enligt min mening bör det också i vårt land vara möjligt att direkt av enskilda nyttjare ta ut kostnadstäckande avgifter för serviceinrättningar i eller i anslutning till naturvårdsobjekt. I första hand bör avgifter för t,ex, vägutnyttjande, guid-ning, parkeringsplatser, utsiktsanläggningar, gästhamnar m, m, kunna komma i fräga. Staten har pä sina fastigheter givetvis här samma möjlighet som privata fastighetsägare har till avgiftsbeläggning av viss service. Jag kommer noga att följa frågan om finansiering av naturvårdsförvaltningen med sponsring, bidrag och avgifter.


Prop. 1987/88:85


3.5.8 Beredskapsarbeten och övriga frågor

Mitt ställningstagande: Planering av naturvårdande beredskapsarbe­ten bör bedrivas så att det alltid finns en viss objektreserv.

Ideella organisationers möjligheter att engagera sig i vården av naturvärdsobjekt bör tas till vara.


Utredarens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med mitt ställ­ningstagande.

Remissinstanserna: De fiesta remissinstanserna tillstyrker utredarens förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Beredskapsarbeten för naturvård har sedan mitten av 1960-talet utförts bl, a, inom nationalparker och naturre­servat. Verksamheten har varit omfattande och pågått under lång tid.

Naturvårdsförvaltningen har därför i viss mening under mänga är varit beroende av tillgängen på beredskapsmedel. Sådana medel tillförs numera naturvården i betydligt mindre omfattning pä grund av annan inriktning av arbetsmarknadspolitiken. För att effektivt kunna utnyttja de resurser för naturvårdande beredskapsarbeten som kan erhållas behöver flera åtgärder övervägas. Beredskapsarbeten för naturvård bör såsom utredningen före­slagit koncentreras till naturvårdsobjekt som är avsatta med stöd av na­turvärdslagen eller objekt av motsvarande kvalitet. Vidare anser jag att det är angeläget att få till stånd ett system för planering som bl, a, möjliggör att det alltid finns en viss objektreserv att tillgripa vid behov av sysselsätt­ningsskapande åtgärder.

Det finns flera ideella organisationer som har naturvård och friluftsliv på sitt program. Många föreningar bedriver också praktiskt naturvårdsarbete, t, ex, underhåll av vandringsleder och slåtterängar. Det är angeläget att ta till vara det engagemang som finns inom de ideella organisationerna och även försöka fä en ökning av detta genom att, såsom jag tidigare anfört, exempelvis utse sådana organisationer till förvaltare av naturvårdsobjekt, om de har vilja, kompetens och kapacitet för detta.


83


 


Tillsynen av naturvårdsobjekt är mycket resurskrävande. Det är därför nödvändigt att finna former för samverkan med annan tillsyn och övervak­ning som sker i samhället. Såväl tullverket som polisen bedriver övervak­ning och tillsyn av bl, a, efterlevanden av naturvårdslagsfiftningen. Det är angeläget att dessa myndigheter samt andra myndigheter som kan ha tillsynsuppgifter på lämpligt sätt kan medverka i tillsynsarbetet inom na­turvärdsobjekten. Inom miljö- och energidepartementet bereds en fram­ställning frän naturvårdsverket om åtgärder i syfte att förbättra tillsynen och övervakningen av naturvärdsobjekt, m, m.

Jag vill även understryka vikten av att möjligheterna till samverkan mellan naturvårdsförvaltarna sinsemellan och med bl. a kommunala för­valtningar tas till vara för ett effektivt resursutnyttjande i vården och förvaltningen av naturvårdsobjekten.

Utredaren har uppmärksammat problemen kring bevarandet av odlings­landskapet och ansett det angeläget att belysa dessa problem och även lämna vissa förslag till åtgärder för att hålla landskapet öppet. Utredaren finner det angeläget att åtgärder vidtas för att behålla och i vissa fall återskapa odlingslandskapets mångfald i flora och fauna.

Jag har tidigare i min framställning betonat att odlingslandskapet bör ges hög prioritet i naturvårdsarbetet. Någon riksomfattande inventering har inte utförts. Det är därför viktigt att den inventering som under år 1987 har påbörjats i ett antal län kan genomföras. Enligt min mening mäste behovet av skyddsåtgärder ses i ett samlat perspektiv. Bl, a, bör därvid hänsyn tas till de åtgärder t, ex, inom jordbrukspolitikens område som kan få konse­kvenser för odlingslandskapet. Jag har behandlat dessa frågor under ansla­get B 6, Särskilda projekt på miljövärdens område i min anmälan till årets budgetproposition. Där föreslog jag att lOmilj, kr får användas nästa bud­getår inom ramen tor projektet Naturvärdsåtgärder i odlingslandskapet.


Prop. 1987/88:85


3.6 Lagstiftning och organisation

Mitt ställningstagande: En samlad översyn av naturvårdslagen bör genomföras.


Skälen för mitt ställningstagande: Jag kommer i det följande att beskriva den lagstiftning som gäller och den myndighetsorganisation som ansvarar för naturvården i vårt land. Jag hänvisar också till den redogörelse och de förslag rörande miljövårdens organisation som har lämnats av utredningen om miljövårdens organisation (SOU 1987:32),

Under senare år har ställts krav på en reformering av den nuvarande naturvårdslagstiftningen. Naturvårdsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen föreslagit att en samlad översyn av hela naturvårdslagstiftning­en och dess förhällande till angränsande lagar bör ske. Vidare har Svenska naturskyddsföreningen kommit in till regeringen med en skiss till en ny naturskyddslag.

Naturvärdslagen trädde i kraft den I januari 1965, Lagen syftar till att


84


 


skydda naturen från vetenskaplig och kulturell synpunkt, på grund av dess Prop, 1987/88:85 skönhetsvärden och dess värde som rekreationsmiljö, 1 förhållande till miljöskyddslagen som trädde i kraft år 1969 är dock möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp skydda miljön mera begränsade. Naturvårdslagen har emellertid skärpts. Under 1970- och 1980-talen har det genomförts en rad viktiga ändringar. Dessa ändringar har dock inte ändrat pä den princi­piella inriktningen. Stora förändringar i samhället och i synen på naturvår­den har skett under den tid lagen funnits, Lagen framstår nu som delvis otidsenlig och föråldrad.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag för avsikt att senare föreslå regeringen att en samlad översyn görs av naturvärdslagen.

Jag vill i detta sammanhang ocksä beröra terrängkörningslagstiftningen, Terrängkörningslagen (1975:1313) trädde i kraft den 1 januari 1976, Syftet med lagen är främst att skydda naturmiljön, Lagen förbjuder i princip körning med terrängfordon och motorfordon i hela landet pä barmark och på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. Med stöd av lagen har regeringen i terrängkörningsförordningen (1978:594) dessutom förbjudit terrängkörning inom vissa delar av fjällområdet. Förbudet är dock inte utan undantag. Det finns undantag från förbudet när det gäller körning i bl. a, räddningstjänst eller näringsutövning. Länsstyrelsen har dessutom möjlighet att lokalt för visst område meddela förbud mot terrängkörning eller meddela villkor för sådan körning, om det behövs från naturvårdssyn­punkt eller annan allmän synpunkt,

Lagen sägs över senast år 1985, då regeringen i en skrivelse (skr, 1984/85:203) för riksdagen redovisade en översyn av hela terrängkörnings­lagstiftningen, 1 redovisningen nämns vissa problem som berör naturvår­den, friluftslivet samt jordbruket, skogsbruket och rennäringen. Av över­synen framgick vidare att problemen med snöskotertrafik är särskilt stora kring tätorter. Såväl naturvärdsverket som regering och riksdag ansåg att det redan inom ramen för gällande lagstiftning finns förutsättningar att påtagligt minska olägenheterna. Allt fier kommuner har under senare tid utnyttjat de möjligheter som finns att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängtrafikkungörelsen. Länsstyrelserna har ocksä utnyttjat möjligheten att reglera terrängtrafiken med stöd av terrängkörningslagen.

Naturvårdsverket har år 1986 i en framställning till regeringen begärt vissa ändringar i terrängkörningslagstiftningen. Förslaget avser bl, a, ut­vidgning av lagens tillämpningsområde så att den omfattar samtliga motor­drivna fordon, dvs. även traktorer och motorredskap. Frågan bereds nu i regeringskansliet.

Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för naturvärd
och friluftsliv. Verket skall bl, a, bevaka miljövärdsintresset vid tillämp­
ningen av PBL och NRL och tillhandahälla underiag för tillämpningen av
dessa lagar, genom inventering och planering verka för att täktverksamhet
får lämplig lokalisering och utformning, verka för att andra arbetsföretag
planläggs och utförs med beaktande av deras inverkan pä miljön, följa
kulturlandskapets utveckling och verka för att stränderna skyddas, leda
arbetet med att planmässigt inventera och välja ut områden som bör
avsättas särskilt som nationalpark, naturreservat m, m, samt leda arbetet
        85


 


med planering av åtgärder för det rörliga friluftslivet. Verket utarbetar     Prop. 1987/88:85 även allmänna råd inom sitt förvaltningsområde samt biträder länsstyrel­serna i ärenden inom detta. I frågor sorn rör tillämpningen av naturvärds­lagen och naturvårdsförordningen har verket huvudsakligen rådgivande och planerande funktioner.

Inom naturvårdsverket svarar i första hand naturresursavdelningen för frågor om hushållning med naturresurser, skydd och vård av natur- och rekreationsområden samt verkar för utveckling av rekreationsmöjligherna. Även flora- och faunavård samt jaktfrågor ingår i arbetsuppgifterna. Na­turvårdsverket skall fortlöpande följa användningen av mark, vatten, luft samt miljösituationen, dvs. bevaka att användningen av naturresurserna sker med hänsynstagande till naturen och miljön.

Huvudansvaret för naturvården på det regionala planet ligger hos läns­styrelserna vilka utför det huvudsakliga planerings- och verkställighetsar­betet på området. Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för natur­vårdsplanering, naturinventeringar, naturvårdsförvaltning och prövar fler­talet frågor enligt naturvårdslagen. När det gäller den praktiska förvalt­ningen av naturreservat, naturvärdsområden m,m. har länsstyrelserna i regel utsett en särskild naturvärdslörvaltare, vilken kan vara skogsvårds­styrelsen, domänverket, kommunen, en stiftelse eller någon ideell organi­sation m,m. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter arbetar i nära kontakt med naturvärdsverket.

För naturvården på det lokala planet svarar kommunerna, I naturvårds­lagen stadgas om samråd mellan länsstyrelsen och berörda kommuner i vissa viktiga naturvärdsärenden. Kommunal planering och kommunala beslut har stor betydelse för naturvärden. Kommunerna svarar t, ex, för det konkreta fysiska planeringsarbetet. Enligt PBL blir kommunala över­siktsplaner över mark- och vattenanvändningen obligatoriska. Översikts­planerna ger bl. a. bättre förutsättningar för en förebyggande miljövård och för en belysning av konflikter mellan exploateringsintressena och na­turvården.

Länsstyrelsen kan i vissa fall delegera sin beslutanderätt fill kommunen. Även vissa tillsynsfrågor kan övertas av kommunen. Sedan den Ijuli 1983 kan kommunen genom frivilligt åtagande låta en kommunal nämnd ta över ansvaret för täkttillsynen.

1 samband med tillkomsten av PBL har också naturvårdslagen ändrats så att kommunerna får rätt att själva besluta om bildande av naturteservat och naturvärdsområden. Denna nya möjlighet för kommunerna är främst avsedd för säkerställandet av områden runt tätorterna som är av betydelse för friluftslivet.

Jag har tidigare aviserat att en översyn av naturvårdsverkets organisa­tion skall ske. Denna översyn bör också omfatta verkets naturresursavdel­ning. Jag berör i det följande något bakgrunden härtill.

Med hänsyn till den nya genomgripande lagstiftningen rörande hushåll­
ningen med mark och vatten, är det viktigt att naturvårdsverket som
central myndighet inom natur- och miljövårdsområdet svarar för att kun­
skaperna om natur och miljö görs tillgängliga som underiag för beslut och
ställningstaganden. Detta innebär att naturvårdsverket inte bara skall ha
   86


 


uppsikt över hushållningen med naturresurser inom sitt eget verksamhets-     Prop. 1987/88:85 område enligt NRL utan också i praktiken ha ett vidare bevakningsansvar med avseende pä naturresursernas utnyttjande.

För att verket på ett ändamålsenligt sätt skall kunna utöva sin tillsyn och uppsikt av miljöfrågor vid tillämpningen av PBL och NRL samt övrig markanvändningslagstiftning, är det viktigt att verkets verksamhet fär en framåtsyftande inriktning och bedrivs i ett långsiktigt perspektiv. Na­turvårdsverket bör ocksä aktivt bevaka olika sektorers resursanvändning och miljöpåverkan samt samhällsplaneringen på olika nivåer. Inom ramen för en långsiktigt inriktad verksamhetsplan bör verket ha en tillräcklig flexibilitet för att kunna hantera uppkommande frågor.

Som jag nämnt i det föregående har länsstyrelsernas naturvårdsenheter en rad viktiga arbetsuppgifter,' Mot bakgrund av bl, a, plan- och naturre­surslagstiftningen och de förslag till effektivitetshöjande åtgärder som läm­nats av naturvärdsförvaltningskommittén (DS Jo 1984:4) bör den avisera­de översynen behandla naturvärdsverkets framtida roll och fördelningen av arbetsuppgifter mellan naturvårdsverket sorn central naturvårdsmyn­dighet och länsstyrelserna som regionala myndigheter.

87


 


4 Luftföroreningar och försurning


Prop. 1987/88:85


Mina ställningstaganden och förslag i korthet:

•  Luftföroreningarna utgör i dag ett allvarligt hot mot människors
hälsa och livsmiljö. Inom Mellaineuropas sammanhängande indu­
strialiserade regioner ger luftföroreningar upphov till hälsoeffek­
ter och omfattande skador på träd och skogsmark, I Sverige har
luftföroreningarna lett till försurning av vatten och mark samt
skogsskador,

•  Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och för­
surning bör vara att genomförai utsläppsbegränsningar i Sverige
och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be­
gränsningar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduce­
ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa
och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund
bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör
härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella
arbetet,

•  De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65% till år 1995
jämfört med 1980 års nivå. Ytterligare åtgärder behövs för att
uppnå en minskning av kväveoxidutsläppen med 30% under sam­
ma tidsperiod,

•  Innan ställning tas till ytteriigare skärpta nationella målsättningar
bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude­
ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska
svavelutsläppen med 70—80% samt halvera kväveoxidutsläppen
till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör utredas. En svensk
åtgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram. Ekono­
miska och andra konsekvenser lör industrin, staten, kommunerna
och samhälleti övrigt bör analyseras,

•  Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör minskas till
0,8%, En miljöavgift för att stimulera till ytterligare sänkning av
svavelhalten bör även övervägas. Svavelutsläppen bör därefter
begränsas ytterligare genom skärpta utsläppskrav med början år
1993 i de mest försurade områdena. De skärpta kraven motsvarar
ett utsläpp från olja med ca 0,4% svavel för mindre anläggningar
och ca 0,2% svavel för större, Lagen om svavelhaltigt bränsle
ändras sä att den omfattar samtliga bränslen.

« Kväveoxidutsläppen bör minskas genom skärpta riktlinjer för prövningen av förbränningsanläggningar enligt miljöskyddslagen. Kväveoxidutsläppen bör dessutom minskas genom skärpta avgas­krav fr, o,m, 1992 års modeller för lätta lastbilar och bussar och fr, o, m, 1994 ärs modeller för tunga fordon. Under tvä år före ikraftträdandet bör ett stimulansbidrag betalas ut vid köp av for­don som uppfyller kraven. Bidragen beräknas kosta totalt 450 milj, kr. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven övervägas bl, a, för tätortsfordon samt traktorer och arbetsma­skiner.


 


• I vissa områden, där miljön är särskilt känslig eller i större tätor­
ter, där ett stort antal människor utsätts för luftföroreningar, kan
det vara särskilt viktigt att snabbt förbättra luftkvaliteten, ML bör
därför ändras så att regeringen får förklara ett visst område som
miljöskyddsområde. För ett sådant område skall regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen fä meddela särskil­
da föreskrifter beträffande bl, a, luftföroreningar,

• Forskningsinsatserna kring hälsorisker, skogsskador, mark- och
grundvattenförsurning, kalkning av sjöar och vattendrag och ef­
fekter på fauna och flora bör fördjupas. Det internationella samar­
betet inom forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas.
Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl, a, bätt­
re miljöteknik för fordon, förbränningsanläggningar m, m, bör för­
stärkas.


Prop, 1987/88:85


4.1 Mina utgångspunkter

Utgångspunkten för mina ställningstaganden är det beslut som riksdagen fattade våren 1985 om ett program mot luftföroreningar och försurning (prop, 1984/85:127, JoU 28, rskr, 275), För att genomföra programmet har riksdagen på regeringens förslag beslutat om skärpta avgasreningskrav för personbilar, m,m, (prop, 1985/86:61, JoU 11, rskr, 101) och om en bilav­gaslag (prop, 1986/87:56, JoU 7, rskr, 106, SFS 1986; 1386), Regeringen har också beslutat om förordningar om bilavgaser och motorbensin, SFS 1987:586 resp, 1985:838, Vidare har riksdagen beslutat om differentiering av bensinskatten (senast ändrad prop, 1986/87:139, SkU 48, rskr, 311, SFS 1987:509) och av försäljningsskatten för personbilar (prop, 1985/86:145, SkU 41, rskr, 237, SFS 1986:260) för aU underiätta införandet av biyfri bensin samt försäljning av personbilar med katalytisk avgasrening. Blyfri bensin finns nu i hela landet och försäljningen av bilar med katalytisk avgasrening har nätt en betydande omfattning.

Regeringen har även, genom ett antal uppdrag, låtit utreda och ta fram förslag till fortsatta åtgärder mot luftföroreningar och försurning. Även dessa utredningar ligger till grund för mina ställningstaganden och förslag till fortsatta åtgärder som jag nu kommer att redovisa.

Jag redovisar först det aktuella läget beträffande bl, a, utsläpp och ned­fall av luftföroreningar och deras hälso- och miljöeffekter. Jag utgår i min framställning från naturvårdsverkets rapport Aktionsplan '87 mot luftför­oreningar och försurning.


4.2 Utsläpp och nedfall av luftföroreningar

Flertalet luftföroreningar sprids med luftströmmarna över stora områden och påverkar miljön, inte bara i utsläppens närhet, utan också i omkringlig­gande länder. Mänga av de miljöeffekter som har observerats i Sverige


89


 


orsakas därför till stor del av utsläpp i övriga Europa, Likaså medverkar     Prop, 1987/88:85 svenska utsläpp till miljöstörningar i våra grannländer.

Vissa luftföroreningar är långlivade i atmosfären och kan orsaka miljö­störningar med effekter över hela jorden. Bland dessa kan nämnas vissa stabila kolväten, såsom metan och klorfiuorkarboner, samt koldioxid. Jag återkommer senare i denna redovisning till kolväteutsläppen och i ett särskilt avsnitt till utsläppen ay klorfiuorkarboner.

Förbränning av fossila bränslen leder till att halten av koldioxid i atmos­fären successivt kommer att öka. Koldioxidens värmeabsorberande egen­skaper gör att de ökande utsläppen kan befaras, leda till att jordens klimat blir allt varmare. Trots att de genomsnittliga temperaturhöjningarna kan verka obetydliga, kan de medföra ödesdigra konsekvenser. Bl, a, kan havsvattnets volymökning medföra höjningar av havsytan med betydande konsekvenser för låglänta kustområden. Förutsättningarna för livsme­delsproduktion i olika områden kan komma att förändras med åtföljande politiska spänningar. Det är viktigt att genom internationellt forsningssam-arbete minska osäkerheterna om koldioxidens klimateffekter. Det är också av största vikt att genom effektivare energianvändning och ökad använd­ning av förnyelsebara energiresurser hålla tillbaka koldioxidutsläppen.

På senare år har kunskapen ökat både i Sverige och utomlands om hur luftföroreningar transporteras över långa avstånd och därigenom får effek­ter i även andra länder än dem där utsläppen äger rum. Att åtgärder mot luftföroreningar måste genomföras i ett internationellt samarbete, är i Europa accepterat av i stort sett alla länder.

Försurningen orsakas främst av utsläpp av sura svavel- och kväveför­eningar som främst härrör från eldning med fossila bränslen, från trafiken och frän industriprocesser. Naturliga biologiska processer och olika åtgär­der inom jordbruket och skogsbruket spelar också en roll. Jag återkommer strax till detta.

Vid flera tillfällen har höga halter av luftföroreningar visat sig medverka till akuta överkänslighetsreaktioner, ökad sjukdomsfrekvens och överdöd­lighet, 1 Östeuropas svårt förorenade, högindustrialiserade områden har ökad frekvens av störd fosterutveckling med sänkt födselvikt konstaterats. Indirekt kan luftföroreningarna medföra en ökad exponering för giftiga organiska ämnen och metaller genom födan och dricksvattnet.

Under 1980-talet har skogarna i Eluropa skadats allvarligt i stora områ­
den. Också i Sverige har skogen skadats. Både försurningen av skogsmar­
ken och de direkta effekterna av luftföroreningar pä trädens kronor med­
verkar sannolikt till skogsskadorna. Flera luftföroreningar utöver svavel-
och kväveföreningarna, bl, a, fotokemiska oxidanter, främst ozon, anses
vara av betydelse. Fotokemiska oxidanter bildas i luften genom komplice­
rade reaktioner, där bl. a. kväveoxider och kolväten medverkar, Oxidan-
terna kan transporteras långa sträckor i atmosfären. Under sommaren kan
luft med starkt förhöjda halter av bl, a, ozon föras in över Skandinavien
från kontinenten. Skogsskadorna och försurningen i Sverige beror således
pä utsläppen av svavel, kväveoxider och kolväten i både Sverige och
övriga Europa, Jag redovisar därför i det följande utsläppen av olika
luftföroreningar i Sverige och Europa,
                                                   90


 


De kväveföreningar som släpps ut i luften har inte bara stor betydelse för Prop. 1987/88:85 problemen med försurning och skogsskador, utan de påverkar även haven. Ungefär en tredjedel av det kväve som tillförs Östersjön och Västerhavet har transporterats med luftmassorna. Därtill kommer att en del av det kväve som till slut förs ut i haven via vattendragen eller läcker ut frän marken också ursprungligen utgörs av kväveföreningar frän luften.

Svaveloxider

Svaveldioxidutsläppen ökade starkt i Sverige under 1950- och 1960-talen, Frän början av 1970-talet har utsläppen minskat genom både energisparan­de och utsläppsbegränsande åtgärder, så att de nu är lägre än på 1950-talet. Bl, a, industrins utsläpp har minskat kraftigt under 1970-talet, Utsläpps­minskningen beror främst på miljöskyddsåtgärder till följd av beslut enligt ML. Ocksä nedläggningar av äldre fabriker har bidragit till minskningen. Energisnålare och effektivare processer har dessutom ofta inneburit en mindre miljöbelastning. Ett exempel pä insatsernas effekt är nedgången av svaveldioxidutsläppen frän industriprocesser från över'200000 ton per år under 1960-talet till ca 90000 ton år 1985, Målet är att dessa utsläpp inte skall överstiga 50000 ton är 1995, Som jag strax återkommer till i avsnitt 11 beslutade regeringen hösten 1987 om frisläpp av investeringsfonder för bl, a, miljöförbättrande åtgärder som exempelvis minskade luftförore­ningsutsläpp.

Utsläppen av svaveldioxid har utvecklats på liknade sätt i övriga Euro­pa, Det dröjde dock längre innan utsläppen började minska där. Utsläpps­minskningen under 1980-talet -räknad i procent- har dessutom varit betydligt mindre i Europa som helhet än i Sverige,

Naturvärdsverket har i sin rapport Aktionsplan '87 mot luftföroreningar och försurning redovisat att svaveldioxidutsläppen väntas minska ytterli­gare i Sverige till början av 2000-talet med de miljökrav som gäller i dag, se tabell 4,1, Verket har härvid förutsatt att energianvändningen utvecklas i enlighet med den prognos som statens energiverk har presenterat i oktober 1987 i delrapporten Energi- och elanvändningen 1985-1997-2010, Ener­giverket har härvid antagit att kärnkraften till viss del ersätts med kolelda­de kondenskraftverk med i dag bästa kända reningsteknik. Även oljeba-serad kraft antas bli använd. Vattenkraft och vindkraft tillsammans antas ge 70TWh elkraft per är på 2000-talet, Prognosen förutsätter vidare att en naturgasledning dras fram utefter västkusten till Göteborg, Jag har tidigare i dag föredragit utgångspunkterna för energipolitiken och vill starkt betona möjligheterna att minska utsläppen ytteriigare genom en mera miljövänlig utveckling av energisystemet än vad som antagits i nyss nämnda prognos.

91


 


Tabell 4.1 Svaveldioxidutsläpp i Sverige. Hittillsvarande utsläpp samt förvarnade      Pron   1987/88'85
utsläpp vid oförändrade miljökrav med de antaganden som görs i LU 87 (långtidsutred-
            '   "

ningen) samt av statens energiverk (1 000lon per år).

 

 

1970

1980

1985

1995

Förbränning av olja och gas

680

324

144

84

Förbränning av kol

 

5

30

21

Förbränning av övriga fasta

 

 

 

 

bränslen

10

4

8

9

Industriprocesser

235

150

90

50

Summa

92:5

483

272

164

Reduktion relativt 980 i %

 

-

44

66


Källa: .aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Som framgår av tabell 4,1 väntas utsläppen av svaveldioxid minska med ca 65% mellan år 1980 och år 1995, Bedömningen av svaveldioxidutsläp­pens utveckling därefter beror på vilka utsläppsbegränsande åtgärder som vidtas, vilka energislag kärnkraften ersätts med och fiera andra faktorer. Inriktningen är att miljöeffekterna ska minimeras genom medvetna val mellan olika energislag och skärpta utsläppskrav,

1 Europa har 21 länder för närvarande förbundit sig att minska svavel­dioxidutsläppen med 30%' eller mer fill 1993, räknat från 1980ärs nivå. Det är framför allt länder i Nordvästeuropa som har formulerat, krav pä långt­gående minskningar av utsläppen frän större förbränningsanläggningar. Fram till är 1995 väntas utsläppen av svaveldioxid i hela Europa minska med ungefär en fjärdedel jämfört med år 1980, se tabell 4,2, I Nordvästeu­ropa väntas utsläppen nästan halveras under samma period.

Tabell 4.2 Hittillsvarande utsläpp samt förväntad utveckling av svaveldioxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer (1 000 ton per år)

1980      1985      1995      2010

14 600

10200

9500

7 700

8800

8000

8 500

8 200

29900

28 100

26 200

23 200

Nordvästeuropa

Sydeuropa

Östeuropa

Summa                                   53300        46300        44200        39100

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Svavelnedfallet i Sverige är störst i den södra delen och avtar mot norr. Det totala nedfallet beräknas ha minskat med ca 20% mellan år 1980 och är 1985, Mellan år 1980 och år 1995 väntas det totala nedfallet minska med ca 35%.

De svenska utsläppen ger fortfarande det största enskilda bidraget till svavelnedfallet i Sverige, men i takt med att våra utsläpp minskar får andra länders utsläpp relativt sett större betydelse. Vid mitten av 1990-talet väntas t, ex. Polen och Tyska Demokratiska Republiken vardera bidra med ungefär lika mycket som vi själva till nedfallet inom vårt land, I de mest utsatta delarna av södra Sverige är biidraget frän utlandet ca 90%,

Som framgår av tabell 4,3 faller bara någon procent av utsläppen från
Polen och Tyska Demokratiska Republiken ned i Sverige, Anledningen till
     92


 


att dessa länders utsläpp beräknas komma att fä lika stor betydelse för försurningen i Sverige som våra egna utsläpp är att endast begränsade åtgärder vidtas för att minska utsläppen i dessa länder, samtidigt som utsläppen ligger på en mycket hög nivå. Detta medför stora inhemska hälso- och miljöproblem, vilket borde vara tillräckligt motiv att vidta kraftfulla begränsningsåtgärder. Dessutom måste vi ställa krav på att de minskar sina utsläpp med hänsyn till den svenska miljön.

Av de svenska utsläppen hamnar omkring en tredjedel inom landets gränser. Det innebär att för att minska svavelnedfallet i Sverige är åtgärder mot våra egna utsläpp fortfarande av stor betydelse, inte minst i närheten av större utsläppskällor. Arbetet med att minska våra utsläpp bör enligt min mening drivas parallellt med de internationella förhandlingarna och utformas på ett sådant sätt att våra egna åtgärder i största möjliga utsträck­ning kan utnyttjas även i det internationella förhandlingsarbetet.


Prop. 1987/88:85


Tabell 4.3 Svavelutsläpp och nedfall i Sverige från de länder som påverkar landet mest (1 000 ton svavel per år)

 

 

Finland

Norge

Sverige

Dan-

Sovjet- .

, Polen

Tjecko-

Om-

V.asl-

Siorbri-

Frank-

Totalt

 

 

 

 

mark

unionen"

i

slovakier

1 lyskland

lyskland

lannien

rike

 

Totalt utsläpp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1980

290

70

248

208

8 100

2050

1 550

2000

1600

2 335

1632

-

1983'

180

50

165

151

6000

2 050

1625

2000

1375

1845

1015

-

Nedfall i

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1980

10

7

79

15

19

18

10

20

15

19

4

332

1983

6

4

51

11

10

18

10

24

18

16

4

291

1984=

7

4

53

10

21

30

16

34

15

16

3

323

' 1983 års data är i flera fall bedömda värden,

' Utgår frän 1983 års utsläpp,

"" Inom Europa.

Källa: EMEP, Det norske meteorologiske institutt. Oslo.

Kväveoxider

Sedan mitten av 1950-talet har utsläppen av kväveoxider nästan trefaldi-gats i Sverige, Det beror framför allt på att biltrafiken har ökat. Under 1980-talet har utsläppen förändrats relativt litet. Utvecklingen i Europa torde ha följt i huvudsak samma mönster som i Sverige,

I Sverige har avgasreningskraven för personbilar skärpts, vilket kommer att medföra att de hittills ökande kväveoxidutsläppen kommer att vändas till en minskande trend. Om inga ytteriigare åtgärder vidtas, väntas de totala kväveoxidutsläppen i Sverige minska med ungefär 20%-. räknat från år 1980 till år 1995, Transportrådets och energiverkets senaste prognoser visar att utsläppen av kväveoxider kommer att börja öka igen en bit in pä 2000-talet, om inga ytterligare åtgärder vidtas.

93


 


Tabell 4.4 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i      Pron   1987/88'85
Sverige om inga ytterligare utsläppsbegränrande åtgärder vidtas och med de antaganden
        '

som görs i LU87 (långtidsutredningen) samt av statens energiverk (lOOOton per år mätt som kvävedioxid)

 

 

1970

1980

1985

1995

Vägtrafik

 

150

167

126

Flyg (endast start och

[              16''

 

 

 

landning)

 

2

2,5

3,5

Traktorer, arbetsredskap.

 

 

 

 

fartyg, jäi-nväg

 

38

37

42

Energiproduktion

90

95

77

71

Industriprocesser

50

34

19

19

Summa

30:>

319

303

262

' Innefattar inte flygets utsläpp.

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Beräkningarna för flygtrafikens utsläppsutveckling är osäkra och bygger bl, a, pä att trafikökningen sker med samma typ av plan som i dag är i trafik. Enbart flygtrafikens utsläpp vid start och landning har räknats in i de i tabell 4,4 angivna värdena. Större delen av flygets utsläpp av kväve­oxider antas dock ske på hög höjd, och det är oklart hur dessa utsläpp påverkar miljöförhållandena på marknivå. Underlaget för att bedöma kvä­veoxidutsläppen frän traktorer, arbetsredskap och fartyg är också osäkert.

Med mina förslag till utsläppsbegränsande åtgärder väntas kväve­oxidutsläppen från energiproduktionen minska fram till år 1995, Kväve­oxidutsläppens utveckling därefter är starkt beroende av utsläppskraven, trafikutvecklingen och utvecklingen av energisystemet,

I Europa vidtas på flera håll åtgärder för att minska kväveoxidutsläppen från vägtrafiken och från större förbränningsanläggningar. Förutom Sveri­ge är det framför allt Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Österrike, Nederländerna och Danmark som har infört eller kommer att införa långt­gående krav. Inom EG har beslutats om mindre långtgående krav för att minska utsläppen av luftföroreningar frän personbilar. Kraven införs mel­lan åren 1988 och 1993,

Under senare år har även utsläppskrav pä tunga fordon diskuterats inom EG, De krav som väntas bli införda pä kort sikt bedöms fä en relativt liten betydelse för kväveoxidutsläppen i de länder som inför dem,

EG-kommissionen föreslog år 1983 att svavel- och kväveoxidutsläppen frän förbränningsanläggningar med en termisk effekt över 50 MW skulle begränsas i medlemsländerna. De gränsvärden som kommissionen har föreslagit för nya anläggningar ligger nära de som gäller i Förbundsrepubli­ken Tyskland, Parallellt med dessa förslag, som gäller nya anläggningar, har kommissionen föreslagit att svaveldioxidutsläppen från befintliga för­bränningsanläggningar skall minskas med 60%- och kväveoxidutsläppen med 40% till år 1995,

EG-kommissionens förslag till minskade utsläpp från förbränningsan­läggningar har behandlats inom EG:s ministerråd vid flera tillfällen. Något beslut har emellertid ännu inte fattats.

Med de förutsättningar som nyss angivits kan man förvänta sig att de
totala kväveoxidutsläppen i Europa minskar obetydligt till år 1995, se
         94


 


tabell4,5, I Nordvästeuropa väntas utsläppen minska med ca 20%. Mer-     Prop. 1987/88:85 parten av denna minskning hänför sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Tabell 4.5 Förväntad utveckling av kväveoxidutsläppen i Europa enligt nuvarande planer (1000 ton per år, mätt som kvävedioxid)

1980     1985     1995    2010

Nordvästeuropa                       8900     8400     8 100    7000             '     '

Sydeuropa                               3 300    3 600    3 800    4000

Östeuropa                                6800     7 100    7 100    7200

Summa                                    19000        19100        19000        18200

Källa: Aktionsplan "87, statens naturvärdsverk

Kväveoxider omvandlas i luften till salpetersyra, som kan torrdeponeras eller tvättas ur med nederbörden. Depositionen av kväve frän kväveoxider är störst i södra Sverige och avtar mot norr. Någon total kvävebalans för Sverige finns ännu inte. Det svenska bidraget till nedfallet av oxiderade kväveföreningar i Sverige torde - som ett genomsnitt för landet - ligga inom intervallet 15-30%,

Ammoniak

Ammoniak består huvudsakligen av kväve och släpps ut till luften fram­för allt från stallgödsel. I Sverige är i dag utsläppen ungefär hälften sä stora som kväveoxidutsläppen om man räknar i ton kväve. Man räknar med att mellan 40 och 50 % av det totala kväveinnehållet i gödseln avgår tjll luften. Ammoniak kan ocksä bildas när handelsgödsel sprids, I detta fall är dock ammoniakförlusterna betydligt mindre, ca 10% av det kväve som tillförs. Vissa industrier släpper ocksä ut ammoniak, främst i samband med att ammoniak och handelsgödsel tillverkas. De totala utsläppen av ammoniak i Sverige anges i tabell 4,6.

Tabell 4.6 Ammoniakutsläppen i Sverige år 1985 (1000 ton per år)

Utsläppskälla

Djurstallar                  '               12

Lagring av stallgödsel               12

Spridning av stallgödsel            18

Spridning av handelsgödsel        6

Industriprocesser m, m,               2

Summa                                        50

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Naturvärdsverket anger att de totala utsläppen av ammoniak i Europa uppgår till ca 6,5 milj, ton per år. Flera länder planerar att minska utsläp­pen, bl, a, Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark,

För att kunna jämföra utsläppen av kväveoxider och ammoniak med hänsyn till deras betydelse för kvävedepositionen måste man räkna dem i ton kväve.

Räknade i ton kväve är ammoniakutsläppen i Europa ungefär lika stora          95


 


som kväveoxidutsläppen. Vardera typen av utsläpp innehåller i dag ca     Prop. 1987/88:85 6milj, ton kväve.

Gasformig ammoniak fastnar lätt som torrt nedfall pä t, ex, växtytor. Genom enkla spridningsberäkningar har man visat att ungefär hälften av utsläppen torrdeponeras inom ett avstånd av 100 km. Erfarenheter frän jordbruksområden med en intensiv kreatursuppfödning visar ocksä att t, ex, skogsfronter intill ammoniakkällor påverkas kraftigt. En del av am-moniaken transporteras emellertid längre sträckor.

Våtdepositionen av ammoniak avtar från söder mot norr på samma sätt som depositionen av svavel och kväveföreningar. Man kan grovt räkna med att 25-40% av det ammoniakkväve som deponeras i södra Sverige härrör frän svenska källor. Man kan också anta att en relativt stor andel av nedfallet i södra Sverige härrör från danska källor. Jag har erfarit att chefen för jordbruksdepartementet senare kommer att föreslå regeringen att i proposition till riksdagen föreslå åtgärder för att minska ammoniakav-gängen frän jordbruket.

Klorväte

Utöver de tidigare behandlade utsliippen till luft kan främst utsläppen av klorväte verka försurande, Klorväte bildas framför allt när man bränner hushållsavfall, Klorväteutsläppen svarar bara för någon procent av de totala försurande utsläppen i luften. Utsläppen av klorväte spelar därtör ingen större roll för försurningen, totalt sett. Invid större punktkällor kan dock bidraget till försurningen vara betydande. Genom de riktlinjer för skärpta utsläppskrav för avfallsförbränningsanläggningar som redovisades för riksdagen förta våren (skr, 1986/87:157. JoU 1987/88:2, rskr, 12) skall alla sådana förbränningsanläggningar i Sverige ha försetts med en effektiv reningsutrustning före 1991 års utgång, Sverige inför härigenom världens hårdaste miljökrav på avfallsförbränningsanläggningar. Genom dessa krav kommer klorväteutsläppen att minska med ca 70% på några år. Nedfallet av klorväte kommer minska i motsvarande utsträckning.

Kolväten

Kolväten utgör en mångformig ämnesgrupp med en mängd olika substan­ser, vars egenskaper i miljön kan variera i hög grad och vars effekter pä hälsa och miljö i vissa delar är ofullständigt kända.

Vissa långlivade kolväten kan påverka jordens klimat. Klorerade och fluorerade kolväten (bl, a, CFC) och metan m,fl, bidrar tillsammans med koldioxid till den s, k, drivhuseffekten. Dessa kolväten kan även påverka ozonskiktet i högre luftlager. Metan kan öka ozonhallerna i de högre luftlagren, medan de klorerade kolvätena minskar ozonhalterna där. Om ozonskiktet tunnas ut, ökar den ultravioletta strålningen på jordytan, var­vid bl, a, frekvensen av hudcancer ökar. Jag återkommer senare till mina förslag till åtgärder till skydd för ozonskiktet,

Kolvätenas reaktionsbenägenhet kan variera högst avsevärt. De mest
reaktiva ämnenas upphållstid i atmosfären kan variera från någon timme
          96


 


till ett dygn. Andra kolväten kan uppehålla sig i atmosfären frän något     Prop. 1987/88:85 dygn till ett år. Vissa ämnen påverkas obetydligt i atmosfärens nedersta skikt, troposfären, och kan därför nå atmosfärens nästa skikt, stratosfären. Exempel på sådana ämnen är de s, k, klorfluorkarbonerna.

Flera olika processer bidrar till att föra bort organiska ämnen från atmosfären. Den mest betydelsefulla processen innebär att de oxideras till koldioxid och vattenånga, men de ger även upphov till s, k, fotokemiska oxidanter som t, ex, ozon.

Fotokemiska oxidanter bildas genom att kolväten tillsammans med kväveoxider reagerar i atmosfären under inverkan av solljus. Oxidanterna kan skada grödor och skog och innebär även hälsorisker, om halterna blir för höga.

Kolväten kan ha många ursprung. Det finns naturliga källor till bl, a, metan och terpener, men de kan även härröra från utsläpp som orsakas av mänsklig verksamhet, antropogena utsläpp. De totala antropogena utsläp­pen av kolväten, exklusive metan, i västra Europa har uppskattats till ca lOmilj, ton år 1983, Trafiken och användningen av lösningsmedel är de dominerande mänskliga källorna i Sverige, se tabell 4,7, Trafiken svarar för ungefär 50% av utsläppen. Den återstående delen härrör från indu­strins processer, distributionen av naturgas och förbränningen i kraftverk, värmeverk och mindre pannor.

Kolväteutsläppen frän energiproduktionen härrör framför allt från de små pannorna. Ca 40% av de organiska ämnen som bildas vid förbränning i små pannor utgörs emellertid av tyngre kolväten, som förhållandevis snabbt faller till marken och inte medverkar till oxidantbildningen, I tabell 4,7 har dessa tyngre kolväten räknats bort. Utsläppen av metan är också uteslutna, eftersom metan inte bedöms bidra till de tidvis höga halter av ozon som registrerats nära jordytan.

Kolväteutsläppen väntas minska successivt till är 2010. Den prognos som naturvårdsverket har gjort baserar sig pä de beslut om reningsåtgärder som fattats hittills. Det är främst till följd av skärpta krav på kolväteutsläp­pen från personbilar som utsläppen väntas minska. Oljebolagen har även påbörjat ett införande av kolväteåtervinningssystem vid depåerna. Na­turvärdsverket avser att inom kort skicka ut ett förslag till allmänna råd beträffande hantering och distribution av bensin pä remiss. Råden avses leda till att större delen av den bensin som för närvarande avdunstar vid olika omlastningar av bensin vid transporten från raffinaderierna till länk­ning i personbilar återvinns. Även vid en stor del av bensinstationerna kommer kolväteåtervinning att ske när bilarna tankas.

97

7   Riksdagen 1987188. I saml. Nr 85


Tabell 4.7 Hittillsvarande utsläpp och förväntad utveckling av utsläppen av flyktiga      Prnn   1987/88 85
kolväten, exkl. metan, frän mänsklig verksamhet i Sverige vid oförändrade miljökrav
    '

(1000 ton per år)

1985      1995      2010

220

112

55

43

49

49

61

53

66

74

71

71

23

25

26

45

40

40

Väglrafiken Övrig samfärdsel Energiproduktion Industriprocesser m, m. Bensinhantering Övriga källor

Summa                                       466       350       307

Källa: Aktionsplan '87, statens naturvårdsverk

Det finns för närvarande inte något närmare underlag för att bedöma hur kolväteutsläppen kommer att utvecklas i Europa, Nägra länder har gjort upp planer för att minska utsläppen, Frankrike, Förbundsrepubliken Tysk­land och Nederländerna räknar med att deras utsläpp skall minska med 40-.50% till är 1995,

Frågan om kolväteutsläpp har tagits upp i förhandlingarna inom luftföro­reningskonventionen i Geneve.

Risken för att höga halter av ozon skall uppstå till följd av kväveoxid-och kolväteutsläpp är störst sommartid under långvariga högtryck. Höga halter av ozon i luften över Sverige förekommer under våren och somma­ren när förorenad luft transporteras hit från kontinenten. Ozonbildning sker även i södra Sverige sommartid.

Eftersom fotokemiska oxidanter är sekundärt bildade föreningar, upp­träder de högsta halterna på ett visst avstånd från utsläppsomrädena. Halterna på landsbygden kan därför vara lika höga eller t, o, m, högre än i tätorterna. Halterna i Sverige är ungefär lika höga som i Centraleuropa, Kunskaperna om hur ozon sprids och deponeras är emellertid inte lika stora som beträffande t, ex, svavelföreningar. De beräkningar och mät­ningar som hittills har gjorts antyder emellertid att spridningen är likartad,

4.3 Hälso- och miljöeffekter

Luftföroreningarnas hälso- och miljöeffekter har dels en storskalig, dels en lokal dimension. Vissa föroreningar ger effekter över stora områden. Hit hör t, ex, försurande ämnen, såsom svaveldioxid och kväveoxider men också föroreningar med global spridning och effekt, såsom koldioxid. Den lokala dimensionen omfattar de effekter som orsakas av höga koncentra­tioner eller belastningar av föroreningar som ger skador eller störningar nära utsläppskällan. Hit hör många kolväten och partiklar frän trafik. Även svaveldioxid och kväveoxider medverkar till de lokalt uppkomna stör­ningarna. De lokala störningarna är vanligast i våra tätorter. Tätortsmiljön påverkas emellertid även av långväga transporterade föroreningar, så som t, ex, fotokemiska oxidanter, varav ozon är viktigast.

Förutom påverkan pä hälsa och miljö orsakar utsläppen av främst
svaveldioxid och kväveoxider söndervittring av byggnader, monument
och andra kulturminnen samt korrosion av metallkonstruktioner, såväl i
             98

luften som i marken och vattnet.


 


Hälsoeffekter                                                                                 Prop, 1987/88:85

Luftföroreningar kan påverka människors hälsa direkt genom inandning av föroreningar och dess omvandlingsprodukter. De kan dessutom påverka människors hälsa indirekt genom att t, ex, försurningen kan orsaka höjda metallhalter i dricksvatten och andra livsmedel.

Flera föroreningar orsakar direkta hälsoeffekter. Hälsoeffekterna beror till stor del pä hur hög och långvarig exponeringen är. Hälsoeffekter pä grund av luftföroreningar är därför vanligast i tätorter. Utsläppen sker här ofta i eller nära de miljöer där människor vistas. Utspädningen kan vara mindre än på andra ställen pä giund av att husen bildar vindskydd. Vägtra­fikens utsläpp är särskilt betydelsefulla. De ämnen som är viktiga i detta sammanhang är kväveoxider, kolväten samt deras omvandlingsprodukter och partiklar, 1 en normal tätortskärna bidrar bilavgaserna med ca 60 % till utsläppen av kolväten och kväveoxider och till ca 50% av stoftutsläppen, I gatumiljö har bilarnas utsläpp ännu större betydelse.

Kväveoxider påverkar i huvudsak andningsorganen. Höga halter av kvävedioxid i luften verkar retande på slemhinnor och anses öka mottag­ligheten för infektioner samt medföra ökad risk för effekter av andra luftföroreningar. Rökare, astmatiker, barn och äldre är särskilt utsatta. Ozon påverkar andningsorganen på ett delvis likartat sätt som kvävedioxid och svaveldioxid.

Kolväten förekommer i ett vitt spektrum av former i luften. Dessa har sinsemellan olika och i viss mån ofullständigt kända hälsoeffekter. Flera former har i vissa koncentrationer visat sig ha cancerframkallande egen­skaper. Andra kan under vissa förutsättningar påverka det centrala nerv­systemet, irritera slemhinnorna i framför allt ögon och övre luftvägar samt ge upphov till dålig lukt i omgivningen. Kolväten kan även omvandlas i luften, ofta under inverkan av solljus. Denna omvandling kan medföra att kolvätenas reaktionsbenägenhet ökar och kan därför göra dem ännu allvar­ligare från hälsosynpunkt,.

Partiklar i tätortsluft härrör till stor del från vägtrafikens dieseldrivna fordon. De består till största delen av sot. organiska föreningar samt olika metaller. Partiklarnas förmåga att bära ämnen som kan ge allvarliga hälso­effekter gör dem speciellt viktiga för tätorternas miljöproblem. Partiklar kan, delvis beroende på de ämnen som är fästa vid deras yta bidra till andningssvårigheter och ökande infektionsrisker samt cancer.

Vägtrafiken, främst bensindrivna bilar som inte har katalytisk avgasre­ning, ger upphov till stora utsläpp av kolmonoxid. Kolmonoxid har en stark tendens att fästa vid blodets hemoglobin och blockera dess förmåga att ta upp och transportera syre. Kolmonoxid kan härigenom orsaka ned­satt prestationsförmåga, huvudvärk och risk för komplikationer i hjärtats funktion. Speciellt känsliga är personer med hjärt- och kärlsjukdomar.

Svaveldioxidutsläpp härrör främst frän förbränning av fossila bränslen
för t, ex, energiproduktion. Svaveldioxid påverkar i huvudsak andningsor­
ganen. Om man är utsatt för höga halter av denna förorening under lång
tid, ökar risken för kronisk bronkit och luftvägsinfektioner. Exempel från
Europas storstäder visar att mycket höga halter kan leda till akut överdöd­
lighet i lung- och luftvägssjukdomar,
                                                                    ""


 


Cancerkommittén har i sift betänkande (SOU 1984:67) Cancer uppskat- Prop. 1987/88:85 tat att mellan 100 och 1 000 cancerfall uppstår varje år på grund av luftför­oreningar, varav av betydande del på grund av bilavgaser i kombination med rökning. Tätorternas höga halter av föroreningar tros vara en bidra­gande orsak till att livslängden är något kortare i tätorterna än på landsbyg­den. Speciellt känsliga grupper är astmatiker, barn och rökare. Det riktvär­det som en arbetsgrupp inom Världshälsoorganisationen (WHO) rekom­menderat för kvävedioxid i luften överskrids i dag tidvis i vissa tätorter vid gator med omfaftande trafik.

Naturvårdsverket kartlägger sedan år 1979 inom projektområdet Luft­föroreningar i tätortsmiljö förekomst och hälsoeffekter av olika förorening­ar i tätorterna. På grund av att halterna av fotokemiska oxidanter, främst ozon, tidvis kan vara mycket höga, kan den lokala omvandlingen av kolväten i tätortsluften fä en stor betydelse för människornas hälsa. Flera kolväten och deras omvandlingsprodukter har uppmätts i halter som ökar riskerna för cancer. Mätningar av partikelhalter vid gator med mycket trafik har visat att stofthalter som kan medföra andningssvårigheter och slemhinneretningar är vanligt förekommande. Halterna av svaveldioxid ligger dock i allmänhet under de riktvärden som naturvårdsverket har rekommenderat med hänsyn till hälsoeffekterna.

Luftföroreningarnas indirekta hälsoeffekter orsakas främst av utsläpp av försurande ämnen. Genom att yt- och grundvatten försuras, kommer vatt­nets ökade vittrings- och korrosionsförmäga att leda till ökade metallhalter i sjöar, vattendrag och grundvatten. Detta har lett till ökade halter av kvicksilver i insjöfisk, även frän sjöar som inte har utsatts för,direkta förorenande utsläpp. Metaller mobiliseras och tas lätt upp i t, ex, fisk och jordbruksgrödor och medför att människans metallintag ökar. Försurning­en har även bidragit till så låga pH-värden i jordbruksmark i en del områden, att risken för ökat upptag av kadmium är överhängande. Förhöj­da halter av metaller i föda och dricksvatten kan medföra vitt skilda hälsoeffekter, alltifrån magbesvär och diarréer till kroniska njursjukdomar och skador på det centrala nervsystemet.

Miljöeffekter

Luftföroreningarnas effekter på miljön hänger främst samman med deras storskaliga spridning. De beror då pä generellt förhöjda halter eller ökat nedfall av föroreningar. Lokalt betingade miljöeffekter uppstår dock i närheten av stora utsläpp.

Höga halter av luftföroreningar, såsom svaveldioxid, kväveoxider och
fotokemiska oxidanter, främst ozon, kan orsaka skador på skog, jord­
bruksgröda och annan vegetation. Effekter som barravfall pä träd, främst
gran, och fläckskador på spenat har observerats. Höga ozonhalter har
visats inverka påjordbruksskördarnas storlek, kvalitet och näringsvärde, I
Sverige har luftföroreningsbetingade jordbruksskador av naturvårdsverket
uppskattats till 50-I50milj, kr, per år. Halter som orsakar skador före­
kommer tillfälligt, under s, k, luftföroreningsepisoder, då starkt förorenade
luftmassor kommer in över Sverige. Även i närheten av stora utsläppskäl-
        100


 


lor och i större tätorter kan luftföroreningar förekomma i sådana halter att Prop. 1987/88:85 skador på vegetation uppstår. Känsligast för luftföroreningar och försur­ning är lavar. Flera studier har visat att endast ett fåtal lavarter och ibland inga alls kan leva i tätorter med höga halter luftföroreningar. Flera lavar­ter, som inte var ovanliga för 20 till 30 år sedan, har i dag antingen helt försvunnit eller blivit mycket ovanliga och upphört att växa och föröka sig, Nägra arter finns endast kvar i inre Norrland i områden med mycket låga föroreningshalter.

Nedfallet av försurande ämnen har medfört en smygande och långtgåen­de försurning av marken. Effekterna av denna förändring kan förbli osynli­ga under mänga är för att plötsligt ge upphov till tydliga och allvarliga störningar, säsom skador pä träd. Risken för sådana plötsliga förändringar är störst när miljön utsätts för andra påfrestningar, som t, ex, extrema klimatförhållanden. De senaste årens forskning har visat att surhetsgraden har ökat två till tio gånger och att förändringarna har kunnat konstateras ned till en meters djup. Markförsurningen har lett till avsevärda minskning­ar av markens kalcium- och magnesiuminnehåll och därmed en försämring av markens motståndskraft mot fortsatt försurning. Vissa ämnen, som tidigare har varit hårt bundna till markpartiklar, har böljat frigöras. Det gäller främst aluminium och vissa tungmetaller, som visats vara giftiga för växter och kan följa med markvattnet till grund- eller ytvattnet och ge effekter även där. Det tar mycket läng tid för marken att reparera försur­ningsskador. En del av de markförändringar som har skett kommer aldrig kunna återställas,även om nedfallet av försurande ämnen upphör. Omfat­tande undersökningar har visat att dessa skadetyper är vanligast i södra och sydvästra Sverige och avtar successivt mot norr.

Det allt störte nedfallet av kväveföreningar, som bl, a, släpps ut frän trafiken, förbränningsanläggningar och vid stallgödselhantering i jordbru­ket, medför att allt fler skogsmarker i Sydsverige blir kvävemättade. Det innebär att kvävetillförseln överstiger skogens behov. Vid kvävemättnad ökar markförsurningen och läckaget av näringsämnen kraftigt. Kvävemätt­naden anses innebära att skogen blir känsligare för frost och insektsan­grepp och att näringsbalansen störs. Växter som gynnas av kväve ökar i antal och tillväxt, vilket leder till en utarmning av floran med utslagning av mänga känsliga och skyddsvärda arter som följd.

Försurningens effekter på sjöar och vattendrag är välkända. Det stora nedfallet av försurande ämnen leder till en fortsatt ökad försurning av sjöar och vattendrag. Det sura vattnet orsakar fysiologiska störningar hos fisk och andra vattenorganismer. Det sura markvattnet för med sig en ökad mängd lösta metaller till sjöarna. Aluminium kan bilda fällningar pä fiskars gälar och orsaka fiskdöd, 1 första hand störs organismernas reproduktion. När hela artgrupper slås ut förändras konkurrensförhållandena och ger indirekta effekter genom hela ekosystemet. Förutom effekter av alumini­um har höjda halter kvicksilver konstaterats i bl, a, gädda i många sjöar. Detta trots att sjöarna aldrig har utsatts för några utsläpp av kvicksilver.

Är 1986 uppskattades antalet försurade sjöar till ca 21 500, Ca 15000 av
dessa bedöms ha försurats direkt på grund av luftföroreningar. Antalet
gravt försurade sjöar har tack vare kalkningsinsatser minskat från ca 4500
       101


 


år 1981 fill ca 1 800 år 1986, Generellt sett är sjöarna mer försurade i södra     Prop, 1987/88:85 än i norra Sverige, Under senare tid har man dock upptäckt omfattande skador pä rinnande vatten i fjälltrakterna. Skadorna tros orsakas av stötvis belastning med surt vatten som förekommer vid snösmältningen och krafti­ga regn.

Den minskning av svavelnedfallet som är att vänta under det kommande decenniet bedöms leda till att ca 4500 försurade sjöar kan bli återställda även utan kalkning. Flertalet av dessa sjöar är små. Många av de större sjöarna förblir försurade även efter en relativt kraftig minskning av nedfal­let. Om försurningen skall motverkas, kommer det att vara nödvändigt med fortsatt kalkning av dessa under åtskilliga år, Kalkningen är dock ingen slutlig lösning på problemet.

Sambanden mellan luftföroreningEir och skogsskador av den typ som nu har brett ut sig över Europa är inte fullständigt klarlagda. Det finns emel­lertid många indicier på att luftföroreningarna spelar en stor roll som stressfaktor för skogen. Vissa kombinationer av klimat och luftförorening­ar tycks utlösa skogsskador. Förhöjda halter av aluminium i markvattnet, för stor kvävetillförsel, ozon- och syrapåverkan på barren anses vara de viktigaste faktorerna som ger upphov till skador. Någon uppskattning av skogsskadornas ekonomiska konsekvenser kan för närvarande inte göras. Jag vill dock understryka att skogsnäringen är en av de viktigaste näringar­na i Sverige och att även små störningar får stora konsekvenser. Med tanke på att skogsskador utgör symptom på en långtgående irreversibel skada i marken motiverar detta stora försiktighetsmått.

Korrosion och nedbrytning av kulturföremål

Förutom de hälso- och miljöeffekter jag nu har redovisat orsakar luftför­oreningar och försurning omfattande materiella skador genom påskyndad korrosion av metaller samt nedbrytning av bl, a, stenmaterial, glas, papper och läder.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har följt upp
luftföroreningarnas inverkan pä kulturminnen och kulturföremål. Nedbryt­
ningen av dessa har tilltagit kraftigt under de tre senaste decennierna och
måste beskrivas som ett allvarligt hot mot vårt kulturarv. Hotel mot
kulturminnen och kulturföremål är särskilt stort i tätorter med stora lokala
utsläpp. Skadorna är allvarliga också i landsbygdsmiljöer. De allvarligaste
skadorna omfattar skulpturer och utsmyckningar i kalk- och sandsten,
medeltida glasmålningar i de gotländska kyrkorna, runstenar, hällristning­
ar och arkeologiskt material som ligger bevarat i jorden. Luftföroreningar­
na har medverkat till att det även inomhus, i museer, är svårare att bevara
gamla kulturföremål. En väsentlig del av vårt kulturarv finns i hemmen där
möjligheten att skydda föremål frän den förorenade luftens inverkan är än
mindre än på museerna, Orsaksammiinhangen är ännu ofullständigt kända,
men svaveldioxid framstår som den väsentligaste enskilda faktorn i ned­
brytningsförloppet. Det har ocksä påvisats att kväveoxider i kombination
med svaveldioxid kraftigt påskyndar nedbrytningen. Detta är av betydelse
när det gäller effekterna av bilismens utsläpp i tätorterna,
                      102


 


Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har i juni 1987 överlämnat ett handlingsprogram till regeringen med förslag till åtgärder för att motverka luftföroreningarnas skadeverkningar på kulturminnen och kulturföremål. Handlingsprogrammet omfattar bl,a, kartläggning av ska­dor, insatser för att konservera och skydda kulturminnen av främst sand­sten och kalksten samt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Jag bedö­mer att det är nödvändigt att snarast påbörja arbetet för att bevara vårt kulturarv. Jag har erfarit att statsrådet Göransson avser att inom ramen för ett handlingsprogram för kulturmiljövård föreslå att 10 milj, kr, anslås för att motverka luftföroreningarnas nedbrytande effekter på kulturminnen. Eftersom dessa skador orsakas av luftföroreningar och försurande nedfall anser jag att 5 milj, av dessa 10 milj, kr bör anvisas från anslaget Åtgärder mot försurningen.


Prop, 1987/88:85


4.4 Strategi för renare luft


Mitt ställningstagande:

• Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och för­
surning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige
och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana be­
gränsningar. Den innbär att luftföroreningsutsläppen bör reduce­
ras i den utsträckning som fordras för att skydda människors hälsa
och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund
bör fortsatta åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör
härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella
arbetet,

# En överordnad målsättning för handlingsprogrammet mot luftför­
oreningar och försurning är att minska halter och nedfall av luft­
föroreningar till sädana nivåer som människors hälsa och miljön
tål även på lång sikt. Jag bedömer att målsättningen bäst kan
uppnäs genom att i en samlad strategi både genomföra utsläpps­
begränsningar i Sverige och arbeta för internationella åtaganden
om utsläppsminskningar, I det internationella arbetet bedömer jag
att Sveriges initiativ till Aktionsplan Europa kommer att spela en
betydelsefull roll,

# De svenska svavelutsläppen bedöms minska med 65%, till
år 1995 från 1980 års nivå i enlighet med det av riksdagen besluta­
de programmet mot luftföroreningar och försurning. Ytterligare
åtgärder behöver vidtas för att nå målsättningen om 30% minsk­
ning av kväveoxidutsläppen medan åren 1980 och 1995,

• Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar
bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder stude­
ras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska
svavelutsläppen med 70-80% samt halvera kväveoxidutsläppen
till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör studeras. En svensk
ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram. Ekono­
miska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna
och samhället i övrigt bör analyseras.


103


 


Naturvårdsverket: De svenska utsläppen av svaveldioxid bör kunna     Prop. 1987/88:85 minskas med 65% mellan åren 1980 och 1995, Detta kan uppnås med redan fattade beslut. Ytterligare åtgärder i form av skärpta generella svavelkrav vid förbränning behövs dock för att bibehålla låga utsläpp även när kärn­kraften avvecklas.

Utsläppen av kväveoxider bör kunna minskas med 30% i förhållande till 1980 års nivå. Minskningen kommer med fattade beslut dock sannolikt att uppnås först några år efter är 1995, Den uppgång av utsläppen som eljest kan förutsägas när kärnkraften avvecklas bör kunna motverkas.

Remissinstanserna: Frågorna om luftföroreningar och försurning betrak­tas genomgående som ytterst allvarliga. Inställningen till naturvårdsver­kets bedömningar är i allmänhet positiv. Den vanligaste kritiken från bl, a. Svenska Naturskyddsföreningen är att mera långtgående åtgärder borde genomföras, särskilt inom trafikområdet. Remissinstanserna understryker ofta även behovet av insatser på det internationella planet.

Skälen för mitt ställningstagande: Jag anser att strategin för handlings­programmet mot luftföroreningar och försurning bör vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsningai". Den innebär att luftföroreningsut­släppen bör reduceras i den utsträckning som fordras för att skydda männi­skors hälsa och minska nedfallet till den nivå rhiljön tål. Mot denna bak­grund bör fortsatta åtgärder mot luflföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella arbetet. Samlade åtgärdsprogram bör även utarbetas och genomföras i områden som är särskilt belastade av luftföroreningsutsläpp. De svenska åtgärderna bör utnyttjas i det internationella samarbetet för att söka förmå även andra länder att vidta liknande åtgärder.

Som underlag för handlingsprogrammet och det internationella samarbe­tet fordras fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet beträffande både hälso- och miljöeffekter. Kalkringen av försurade sjöar och vatten­drag mäste ses som ett uppehållande försvar som kan behöva pågå under lång tid framöver. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Hälsorisker

Större delen av Sveriges befolkning bor i tätorter. Det är ocksä i tätorterna och industriområdena som luftföroreningsbelastningen är som störst. Att vidta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i dessa områden samt i arbets­miljön är därför enligt min mening viktigt. De olika utsläppsbegränsande åtgärder i form av bl, a, skärpta krav pä avgasrening och på förbrännings­anläggningar som ingår i regeringens handlingsprogram bidrar till att för­bättra luftkvaliteten i tätorterna. Även olika energipolitiska åtgärder såsom energihushållning, utbyggnad av fjärrvärme och naturgasdistribution, ver­kar i samma riktning liksom de trafikpolitiska förslag regeringen nyligen förelagt riksdagen.

Naturvårdsverket har översiktligt behandlat frågan om de hälsorisker
som är hänförliga till luftföroreningar och försurning i rapporten Ak­
tionsplan '87. Enligt min uppfattning bör dessa frågor beaktas i det fortsat-
     104


 


ta arbetet inom luftföroreningsprogrammet. Hälsoriskerna på grund av Prop. 1987/88:85 luftföroreningar i främst tätorterna bör kartläggas bättre bl, a, inom ramen för socialstyrelsens och naturvårdsverkets forskningsprogram. Miljöpro­jekt Göteborg, som pä regeringens uppdrag arbetar med att initiera och samordna miljöförbättrande åtgärder, bör också kunna bidra. Även risker­na i samband med höga intag av tungmetaller via födan och brister på vissa nödvändiga spårämnen till följd av försurningen bör kartläggas.

Naturvärdsverket arbetar för närvarande med en översyn av riktlinjerna för luftkvalitet. Förutom reviderade värden för svaveldioxid och partiklar arbetar verket med förslag till riktlinjer för kvävedioxid och ozon samt riktlinjer för den högsta belastningen på miljön av föroreningsnedfall. Enligt vad jag har erfarit kommer verket att lämna sitt förslag till regering­en sommaren 1988,

Ansvaret för att vidta åtgärder för att uppnå en acceptabel luftkvalitet i tätorterna ligger i första hand pä kommunerna, I vissa fall, främst beträf­fande storstadsområdena, kan emellertid statsmakterna behöva biträda kommunerna, då dessa inte förfogar över alla erforderliga styrmedel som t. ex. miljöskyddslagstiftningen. Det är av denna anledning jag föreslär att §8a ML ändras sä att det blir möjligt att meddela särskilda föreskrifter beträffande bl, a, luftföroreningsutsläpp inom s,k, miljöskyddsområden. Det första område för vilket denna möjlighet bör prövas är Hisingen i Göteborgs kommun.

Även utomlands innebär luftföroreningsutsläppen hälsorisker, I många länder, t, ex. Polen, Tyska Demokratiska Republiken och Tjeckoslovaki­en, är dessa risker större än i Sverige och innebär ett stort och akut hälsoproblem. Detta borde vara ett allvariigt memento för de styrande i dessa länder och tillräckligt skäl för snabba och effektiva åtgärder mot luftföroreningsutsläppen. Jag anser att hälsoriskerna med luftföroreningar­na måste ges högre prioritet i arbetet inom luftföroreningskonventionen, även om denna främst behandlar gränsöverskridande föroreningar.

Belastningsgränser

Konsekvenserna av den fortgående försurningen av miljön är enligt min uppfattning mycket allvarliga. För att skydda miljön mot luftföroreningar och försurning måste utsläppen och miljöbelastningen minskas till sådana nivåer som inte leder till negativa effekter. Det är glädjande att vi, som jag nyss redovisat, börjar fä en internationell uppslutning kring detta synsätt. Det finns även ett bättre underlag för att göra en sådan bedömning nu än när det första programmet mot luftföroreningar och försurning utformades för tre år sedan. Bl, a, har en nordisk expertgrupp angett belastningsgrän- ' ser för olika föroreningar. Gruppen har härvid analyserat och bedömt ett stort antal effektstudier.

En jämförelse av nuvarande miljösituation med de angivna belastnings­
gränserna visar enligt naturvårdsverket att svavelnedfallet bör minskas i
södra Sverige med ca 75% jämfört med år 1980, 1 Norriands inland klarar
marken i de flesta fall att neutralisera det nuvarande svavelnedfallet under
större delen av året, S. k, surstötar i samband med snösmältningen innebär
    105

emellertid problem.


 


Enligt naturvärdsverket bör med hänsyn till riskerna för kvävemättnad i Prop, 1987/88:85 skogsmark den totala depositionen av kväveföreningar på lång sikt inte överstiga 10-20 kg per ha och är, I sydvästra Sverige är den totala depositionen i genomsnitt 15-25 kg per ha och år, 1 utsatta lägen kan depositionen uppgå till 40 kg eller mer, I Svealand tangeras den belastning som kan befaras medföra skador, medan den i Norrlands inland ännu inte anges ha nått sä höga värden. Halterna och depositionen av kväveför­eningar behöver enligt naturvärdsverket minskas med 30-50%, Behovet är störst i södra Sverige och i de större tätorterna.

Det finns emellertid en stor variation i olika markers känslighet för föroreningsnedfall. Exempelvis tyder senare forskningsresultat på att om­råden i inre Norrland är känsligare än man tidigare antagit.

Korttidshalterna av ozon överskrider enligt naturvårdsverket ofta de kritiska nivåerna för växtskador, och bland förekommer drygt dubbelt sä höga halter. Detta gäller främst södi'a Sverige, Även Norriand drabbas episodvis av för höga halter. Medelhalterna för ozon ligger i södra Sverige vid den nivå som anges som kritisk för växtskador. De episodvis höga halterna av fotokemiska oxidanter, främst ozon, behöver enligt natur­värdsverket sänkas med 30-50%,

Nationella åtgärder

1 det av riksdagen beslutade programmet mot luftföroreningar och försur­ning (prop, 1984/85:127, JoU 28, rskr, 275) ingår att svavelutsläppen skall minskas med 65%' mellan åren 1980 och 1995, Jag bedömer att de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga för att nå detta mål. Ytterligare åtgärder fordras emellertid för att nå målet om en minskning av kväveoxidutsläppen med 30% mellan samma är.

Strategin för handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning bör enligt min mening vara att genomföra utsläppsbegränsningar i Sverige och samtidigt arbeta för internationella åtaganden om sådana begränsning­ar. Den innebär att luftföroreningsutsläppen bör reduceras i den utsträck­ning som fordras för att skydda människors hälsa och minska nedfallet till den nivå miljön tål. Mot denna bakgrund bör fortsatta åtgärder mot luftför­oreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl. a, resultatet av det pågående internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av nödvändiga åtgärder studeras. Vilka tek­niska åtgärder som fordras för att minska svavelutsläppen med 70-80% samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå bör utredas. En svensk ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör ocksä tas fram. Ekonomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kom­munerna och samhället i övrigt bör analyseras.

Syftet med åtgärderna är att minska belastningen på människa och
natur. Föroreningsbelastningen är utpräglat storregional. Luftföroreningar
sprids över stora områden. En strategi för att komma till rätta med belast­
ningen och de negativa effekter denna för med sig måste därför åstadkom­
mas både genom nationella åtgärder och krav på internationella åtaganden,
   106


 


I det sammanhanget skall inte glömmas att svenska utsläpp också sprids     Prop. 1987/88:85 till våra grannländer,

1 dag släpps ca 272000ton svaveldioxid ut mot 483000ton år 1980, I början av 1970-talet var utsläppen som mest ca 900000 ton. Enligt gjorda bedömningar av redan beslutade åtgärder kommer utsläppen år 1995 att vara ca 164000 ton,

I arbetet med att minska utsläppen är kol- och oljeanvändningen av central betydelse. Regeringen föreslog därför riksdagen att skärpa kraven för koleldade förbränningsanläggningar (prop, 1983/84:158, NU 44, rskr, 390), Som ett resultat av detta infördes ny teknik för säväl förbränning som rening av rökgaser. Detta beslut och besluten i samband med de s, k, oljeersättningsprogrammet ledde till en omfattande teknikutveckling och en höjd kompetensnivå. Omfattande forskningsprogram pågår även inom ramen för energiforskningen.

Svavelhalten i olja har successivt sänkts. Den senaste sänkningen ge­nomfördes år 1987 då den föreskrivna svavelhalten i lätt eldningsolja sänktes från 0,3 % till i genomsnitt 0,2 %,

I samband med Aktionsplan '87 har naturvårdsverket och energiverket redovisat förslag till nya utsläppskrav för förbränningsanläggningar. Som jag senare kommer att redovisa bör nya svavelkrav införas för förbrän­ningsanläggningar. Kraven bör omfatta alla anläggningar och alla typer av bränsle. De skäipta kraven motsvarar ett utsläpp från olja med ca 0.4% svavel för mindre anläggningar och ca 0,2% för större. Detta kan jämföras med 1.0% som i dag är högsta tillåtna halt,

1 syfte att sä snart som möjligt påbörja denna utveckling har jag i den energipolitiska propositionen som jag tidigare i dag redovisat föreslagit regeringen att minska den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0.8%. Minskningen bör genomföras så snart som möjligt efter det att erforderliga notifikationsprocedurer i GATT och EFTA genomförts. Svavelhalten i olja bör härutöver sänkas ytterligare så snart som möjligt. En miljöavgift för att stimulera en fortsatt sänkning av svavelhalten bör därför utredas.

Utvecklingen vad gäller miljöteknik har gått fort under 1980-talet, Redan innan en anläggning som är under uppförande är klar kan ofta nya beställas med väsentligt bättre prestanda. Detta bör dock inte leda till att beslut om uppförande av en anläggning, som utnyttjar den vid beslutstillfället bästa tillgängliga tekniken, skjuts upp i avvaktan pä ytterligare teknikutveckling. Den snabba utvecklingen bör tas till vara i det fortsatta arbetet, särskilt vid omställningen av energisystemet.

Som jag har redovisat i den energipolitiska propositionen bör en rad
olika åtgärder vidtas för att både hushålla med elenergin och för att till den
del det blir nödvändigt ersätta kärnkraften med ny elproduktionskapacitet.
Denna nya kapacitet kommer, att till stor del behöva baseras på olika
bränslen, varvid miljöfrågorna måste få en stor betydelse, I första hand bör
sådana anläggningar byggas, t, ex, kraftvärmeverk, som utnyttjar energin
effektivt. Därtill kan jag nämna att även naturgas kan utgöra ett intressant
alternativ, I den utsträckning bränslebaserade kraftverk byggs, bör så
hårda miljökrav ställas, baserade pä den allra bästa tillgängliga tekniken,
   107


 


att utsläppen även fortsättningsvis kan reduceras ytterligare. Demonstra-     Prop. 1987/88:85 tionsanläggningar med mycket små utsläpp bör byggas för att visa på möjligheterna till en miljövänligare elproduktion både i Sverige och utlan­det,

I olika sammanhang har svavelhalten i olja utretts. Energiverket konsta­terar i sin utredning från år 1986 om svavelhalt i olja att en ökad efterfrågan på oljeprodukter med låga svavelhalter generellt kan komma att skapa behov av utökad avsvavlingskapacitet. Hittills har dock inte funnits något behov av inhemsk avsvavlingskapacitet. Detta beror på att marknaden för oljor med låga svavelhalter för närvarande är god. Jag vill emellertid erinra om de perioder med kraftiga störningar som har förekommit på oljemark­naden. Det vore olyckligt om miljöpolitiska ambitioner skulle behöva skjutas åt sidan pä grund av tillfälliga fluktuationer pä oljemarknaden. Utvecklingen bör därför följas mycket noggrant. Det kan inte uteslutas att utökad avsvavlingskapacitet behöver installeras vid oljeraffinaderierna före sekelskiftet, 1 samband med de kontrollstationer åren 1990 och 1992, som aviseras i den energipolitiska propositionen, bör prövas om ytterligare åtgärder behövs för att säkerställa att de miljöpolitiska målen klaras,

I programmet som riksdagen beslutade om år 1985 sattes upp som ett mål att industrin fram till år 1995 skulle halvera sina svavelutsläpp, I dagsläget finns det ingen anledning att göra en annorlunda bedömning. Om det emellertid skall vara möjligt att nä de mål som är förenliga med en långsiktigt hållbar utveckling, omsorgen om människors hälsa och med hänsyn till naturen, bör möjligheterna till fortsatta reduktioner inom indu­strin studeras. Vissa ytterligare reduktioner kan redan i dag förutses. Dessa är ett resultat av en fortsatt strukturomvandling inom industrin.

Åtgärder mot kväveoxider är av senare datum än åtgärder mot svavel. Den förbiänningstekniska forskningen har även på detta område givit goda resultat under 1980-talet, Jag vill särskilt framhålla att betydelsefulla resul­tat har kommit fram genom energiiforskningsprogrammet. Avgörande för den framtida belastningssituationein när det gäller kväveoxider är utveck­lingen av transport- och energisystemet.

Trafikmiljöfrägorna har särskilt uppmärksammats i regeringens förslag
till trafikpolitik inför 1990-talet (prop. 1987/88:50), Regeringen har därvid
redovisat sina samlade ställningstaganden för att på kort och lång sikt
komma till rätta med de miljöproblem som trafiken orsakar. Regeringen
har bl, a, föreslagit att varje trafikslag skall bära sina kostnader, inklusive
miljökostnaderna. Detta innebär väsentligt ökade skatter för tunga fordon.
Regeringen har vidare föreslagit att betydande insatser görs för att utveck­
la nya transportlösnihgar för långväga gods med ett kombinerat utnyttjan­
de av järnväg och väg. Från miljösynpunkt är det av stor vikt att så mycket
gods som möjligt kan transporteras på järnväg. Vidare har en miljöavgift
på flyg samt väsentligt förbättrade förutsättningar för regionala och inter-
regionala persontransporter på järnväg föreslagits. Omfattande åtgärder
för att förbättra och effektivisera kollektivtrafiken ingår i regeringens
förslag. Möjligheterna att minska miljöproblemen med järnvägarna och
sjöfarten skall ocksä utredas, I detta sammanhang har särskild vikt lagts
vid att miljövänliga fordon tas i bruk, I regeringens förslag till trafikpolitik
   108


 


inför 1990-talet föreslås åtgärder för att komma till rätta med hastighets- Prop. 1987/88:85 överträdelserna på våra vägar. På kort sikt kommer detta att ha betydelse från miljösynpunkt. Effekten av en större respekt bland trafikanterna för gällande hastighetsgränser är i hög grad beroende av den enskilde trafikan­tens vilja att ta ett ansvar för en säker och miljövänlig trafik. Någon exakt beräkning av vad dessa åtgärder ger för miljöeffekt kan därför inte göras.

Även med dessa åtgärder kommer det inte att vara möjligt att nå de uppsatta målen vad avser minskningen av kväveoxidutsläppen. Jag före­slär därför ytterligare åtgärder,

I samband med att programmet beslutades av riksdagen år 1985 uppdrog regeringen ät naturvårdsverket att utreda förutsättningarna för skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar. Verkets förslag har remissbehandlats och jag kommer senare att mer utförligt redovisa hur nya skärpta krav ska kunna införas. Dessa förslag kommer redan år 1995 att ge viss positiv effekt.

Personbilar med katalytisk avgasrening klarar krav motsvarande de som gäller federalt på den amerikanska marknaden och som numera börjar bli vanliga på den europeiska, I delstaten Kalifornien har man sedan år 1983 tillämpat ännu strängare krav. Dessa krav innebär en ytteriigare skärpning med ca 20% utöver de krav som nu införs i Sverige, Jag återkommer senare till hur denna möjlighet kan utnyttjas.

Avgasutsläppen från traktorer och arbetsmaskiner m, m, är ofullständigt kända men bedöms få en ökande betydelse för de totala utsläppen. För närvarande gäller inga särskilda krav för utsläppen frän deras motorer. Naturvårdsverket bedömer att frågan om utsläppsmängder och möjligheter att införa avgaskrav i detta sammanhang behöver utredas. Detta arbete bör utföras inom ramen för det samlade uppföljningsuppdrag beträffande luft­föroreningar och försurning som naturvårdsverket bör få.

Längre fram i min föredragning kommer jag även att föreslå nya rikt­linjer för kväveoxidutsläppen i samband med miljöskyddsprövningen av energianläggningar. Jag vill redan nu framhålla att för dessa gäller detsam­ma som jag framhöll tidigare i samband med åtgärderna för att begränsa svavel. Den tekniska utvecklingen är snabb. Redan nu vet vi att nya anläggningar kan uppföras med väsentligt bättre miljöprestanda än de som nu är under uppförande.

Jag övergår nu till frågan om fotokemiska oxidanter. Jag har tidigare i min föredragning redovisat ursprunget till dessa föroreningar. Kolväte­problematiken och dess bidrag tillsammans med kväveutsläppen har äg­nats ökad uppmärksamhet under 1980-talet, Utsläppen av kolväte är än så länge inte tillräckligt kartlagda. Redan beslutade åtgärder, som t. ex, kata­lytisk avgasrening på personbilar, kommer att innebära förbättringar under den närmaste tiden. Jag vill emellertid understryka att det finns anledning att gå vidare i detta arbete. Senare i min föredragning kommer jag att föreslå att naturvårdsverket som en del i sitt uppföljningsuppdrag utreder kolvätefrågorna och återkommer till regeringen med ett samlat kolvätepro­gram.

109


 


Internationellt arbete                                                      Prop, 1987/88:85

I min inledning (avsnitt 2) redovisade jag resultaten av 20 års miljöskydds­arbete. Jag exemplifierade denna framställning med de positiva resultat som nåtts bl, a, när det gäller begränsning av svavelutsläppen. Jag framhöll då också att det har tagit tid att internationellt få gehör för liknande åtgärder. Jag vill dä erinra om att svenska forskare redan år 1968 till vissa delar har kartlagt framför allt sambanden mellan försurning och utsläpp till luft. År 1972 blev frågan om luftföroreningar och försurning en huvudfråga för den svenska delegationen vid FN-konferensen om den mänskliga mil­jön,

I det fortsatta arbetet är det viktigt att visa pä möjligheterna att begränsa utsläppen. Våra egna åtgärder har varit och kommer att vara av betydelse för miljöbelastningen och för våra möjligheter att ytterligare begränsa denna genom att för andra länder visa på möjligheterna att vidta åtgärder.

Som en viktig del i arbetet med att begränsa belastningen i Sverige ingår vår internationella strategi. Innan jag går vidare med min redogörelse för det arbete som har utförts och som bör utföras under den närmaste tiden, vill jag beröra andra organisationers möjligheter. Jag konstaterade inled­ningsvis den stora miljömedvetenheten som tar allt fastare former i organi­sationsliv och bland företag. Detta är en mycket positiv utveckling. Jag förutsätter att med det internationella handelsutbyte som Sverige har att värderingar, teknik m, m, kan spridas även dessa vägar. Det bör vara möjligt att även i andra organ än i de mellanstatliga ta upp de internationel­la luftmiljöproblemen.

Det internationella samarbetet beträffande åtgärder mot luftföroreningar bedrivs i olika former och på olika plan. Av stor betydelse är bl, a, de täta kontakter som förekommer på expertnivå mellan olika länder, både inom och utom ramen för internationella organisationer, 1 detta sammanhang är det glädjande att kunna konstatera att det har varit möjligt att via de vetenskapliga akademierna etablera ett närmare samarbete med Östeuro­pa, Detta samarbete bör enligt min mening stödjas. Även våra bilaterala avtal med olika länder i Östeuropa ger värdefulla möjligheter till informa­tion och påverkan. Också andra tillgängliga informationskanaler bör ut­nyttjas i miljöarbetet.

Det nordiska samarbetet är av stort värde för det övriga internationella miljösamarbetet genom att de nordiska synpunkterna haren särskild tyngd i miljösammanhang. Vi bör även söka samordna våra miljöskyddsåtgärder med dem i våra grannländer. På luftvärdsområdet har vi länge haft ett intensivt och konstruktivt samarbete med våra nordiska grannar,

Sverige har också undertecknat Europarådets konvention om bevarande av Europas arkitektoniska kulturarx' med åtagande att bl, a. vidta åtgärder mot luftföroreningarnas effekter på kulturmonument. Detta har beaktats bl, a, i de svenska förslagen inom ramen för den s, k, ESK-processen.

Av betydelse för det internationella samarbetet på senare år inom bilav-gasområdet har varit det internationella ministermöte som den svenska regeringen kallade till ijuli 1985, Vid detta möte undertecknades en gemen­sam deklaration om samarbete och införande av skärpta avgasreningskrav för bilar av åtta länder, nämligen Canada, Danmark, Finland, Liechten-


10


 


stein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike, Tyvärr avstod Förbundsre- Prop, 1987/88:85 publiken Tyskland, Nederländerna och EG-kommissionen, som även del­tog i mötet, från att underteckna deklarationen med hänvisning till pågåen­de förhandlingar inom EG, Samarbetet mellan de stater som undertecknat deklarationen har därefter förts vidare inom den s, k. Stockholmsgruppen genom att ett gemensamt dokument har utarbetats, innehållande regler beträffande avgasutsläpp från personbilar. Dokumentet ligger till grund för de skärpta avgaskrav som har beslutats i Sverige, Norge, Schweiz och Österrike, Samarbetet fortsätter nu rörande frågor om regler för avgasut­släpp från lastbilar och bussar.

Huvuddelen av det internationella samarbetet om luftföroreningar sker inom ramen för FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftför­oreningar. Konventionen undertecknades i november 1979 i Geneve och har nu ratificerats av 32 stater, senast av Jugoslavien, Konventionen är av ramkaraktär och särskilda åtaganden överenskoms genom protokoll till konventionen. Två sådana protokoll har hittills förhandlats fram.

Det första gällde finansiering av det internationella mätprogrammet, EMEP, som överenskoms är 1984 och som har trätt i kraft den 28 januari 1988,

I juli 1985 träffades en överenskommelse i Helsingfors om ett andra protokoll till konventionen. Genom detta protokoll har för närvarande 21 parter åtagit sig att minska sina svavelutsläpp med minst 30% till år 1993, jämfört med 1980 års nivå. Detta protokoll trädde i kraft den 2 september 1987,

Vid mötet med styrelsen för konventionen i november 1986 beslutade man att uppdra åt en särskild expertgrupp att förhandla fram ett protokoll om begränsning av kväveoxidutsläppen. Denna expertgrupp har ännu inte avslutat sitt arbete, Sverige spelar i detta arbete en aktiv och pådrivande roll och har lagt fram flera förslag, bl, a, om en 30-procentig begränsning av kväveoxidutsläppen som ett första steg i riktning mot en reduktion till en nivå som motsvarar vad naturen tål.

Det svenska förslaget till ett internationellt samarbete mot luftförore­ningar (Aktionsplan Europa) har mottagits positivt. Förslaget innebär att arbetet inom konventionen skall inriktas på att utarbeta belastningsgränser för vad miljön tål av bl, a, svavel- och kvävenedfall. Arbete med ytterligare underlag för detta pågår både i Sverige och utomlands. När dessa gränser har överenskommits skall förhandlingar inledas om åtaganden för att mins­ka utsläppen till motsvaiande nivå. Målet för konventionsarbetet är att sådana förhandlingar skall inledas i början av 1990-talet, Det svenska forskningsarbetet och samarbetet inom konventionen bör nu inriktas pä att sä snabbt som möjligt ta fiam underlag för dessa förhandlingar. En ut­gångspunkt för detta arbete bör enligt min mening vara att utsläppen skall reduceras i internationellt samarbete till sådana nivåer som är ofarliga för hälsan och miljön även i ett långsiktigt perspektiv.

Riksdagen har som sin mening givit regeringen till känna, att möjlighe­
terna att genom avgiftsuttag bygga upp en internationell luftvärdsfond
förtjänar att övervägas (JoU 1984/85:28. rskr. 275), Frågan har diskuterats
inom ramen för konventionsförhandlingarna i Geneve och har även sonde-
      111


 


råts under hand från svensk sida. Resultatet är att det hUtills inte har varit möjligt att få stöd för förslaget. Som skäl emot har bl, a, anförts att den som släpper ut föroreningar även skall svara för kostnaderna för rening — Polluter Pays Principle - och att miljöproblemen i det egna landet bör vara tillräckliga skäl för åtgärder, även om hänsynen till grannländerna bör vara motiv för åtgärder. Svårigheterna att nå en överenskommelse om finansi­ering av de blygsamma kostnaderna för sekreteriatet till konventionen talar också mot att det för närvarande skulle vara möjligt att komma överens om finansieringen av en fond av helt annan storleksordning.

I syfte att nå konkreta resultat har den svenska regeringen därför tagit ett annat initiativ. Ett internationellt miljötekniskt institut föreslås inrättas. Syftet med detta är bl, a, att underlätta överföring av effektiv miljöskydds­teknik till länder som är i behov av sådan men som för närvarande inte har tillgång till sådan teknik. Jag bedömer att institutets verksamhet till stor del kommer att röra luftvårdsteknik. Planerna på-institutet har presenterats under förhandlingarna inom luftföroreningskonventionen och har fått ett positivt mottagande. Jag redovisar strax mitt förslag närmare.


Prop, 1987/88:85


4.5 Särskilda föreskrifter för miljöskyddsområde

Mitt förslag: Regeringen får fö/klara ett visst område som miljö­skyddsområde. För ett sådant cimråde skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen kunna meddela särskilda föreskrifter om skyddsåtgärder rn, m.


Skälen för mitt förslag: Luftföroreningshalterna i tätorterna är tidvis så höga att risker finns för effekter på människors hälsa. Dessa brister beror till stor del på bilavgasutsläppen och pä en stor koncentration av industriell och annan verksamhet. Luftföroreningarna påverkar även växtligheten, byggnader och kulturföremål samt ökar korrosionen.

Programmet mot luftföroreningar och försurning (prop, 1984/85:127) syftar till att sädana utsläppsbegränsande åtgärder skall vidtas, att luften i våra tätorter och industriområden blir i stort sett riskfri att andas. Dessut­om bör skadlig påverkan på växtlighet, sjöar och vattendrag, byggnader och material minimeras. Införandel av katalytisk avgasrening på person­bilar kommer, när detta är helt genomfört i hela bilparken, att väsentligt förbättra luftkvaliteten i tätorterna. Ytterligare åtgärder fordras emellertid på både kortare och längre sikt. Jag kommer därför att senare föreslå att skärpta avgaskrav införs även för lastbilar och bussar. Chefen för kommu­nikationsdepartementet har i den trafikpolitiska propositionen (1987/88:50) redovisat vissa förslag beträffande trafiksystemen och sam­hällsplaneringen för att minska trafikmiljöproblemen. Jag återkommer till dessa frågor senare liksom till ytterligare åtgärder för att minska utsläppen från förbränningsanläggningar.

Med stöd av 8 a § ML finns i dag möjlighet att utfärda generella före­skrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga vattenområden. Dessa


112


 


möjligheter har utnyttjats beträffande Ringsjön i Skåne och Laholmsbuk-     Prop. 1987/88:85 ten, där vattenförhållandena är sådana att särskilda miljöåtgärder är påkal­lade.

Nuvarande föreskriftsmöjligheter är emellertid begränsade till reglering av utsläpp till vatten och användning av mark med syfte att skydda känsli­ga vattenområden.

För utsläpp av föroreningar till luft finns inte motsvarande möjligheter. Även när det gäller sådana utsläpp finns det emellertid områden som är tungt belastade, särskilt stora industriområden eller storstadsområden med mycket trafik. Förhållandena i sådana områden är ofta komplexa. Där förekommer större utsläpp från t, ex, industrier eller värmeverk, liksom mänga mindre utsläpp från bl, a, uppvärmning, I framför allt storstadsom­rådena är emellertid utsläppen från trafiken den dominerande orsaken till vissa luftföroreningar,

Hisingen i Göteborgs kommun är ett område som är belastat av stora luftföroreningsutsläpp från bl, a, industri och trafik. För att initiera och samordna olika åtgärder för att minska dessa utsläpp väsentligt inom en tioårsperiod har jag enligt regeringens bemyndigande nyligen tillkallat en särskild delegation.

Utsläppen medför sålunda en belastning på omgivande mark- och vat­tenområden. Svavel- och kväveutsläppen medför t, ex, nedfall av olika föroreningar som bl, a, försurar mark och vatten. Bildningen av fotokemi­ska oxidanter anses också vara av betydelse för påverkan pä vegetationen.

Tillämpningen av nuvarande system för prövning och tillsyn enligt ML har i många avseenden varit framgångsrik för att begränsa emissioner. Det är emellertid enligt min mening inte tillräckligt för att lösa miljöproblem inom områden som belastas av luftföroreningar eller andra verkningar av miljöfarlig verksamhet frän mänga olika källor, ML bör därför enligt min mening kompletteras sä att möjligheter ges att meddela generella föreskrif­ter inom områden som är särskilt belastade av luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Detta kan ske genom en utvidgning av 8 a §, En sådan utvidgning bör utformas sä att regeringen får förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Även angränsande områden bör kunna im-ymmas i miljöskyddsområdet på samma grunder som angavs när 8 a § infördes (prop, 1984/85:10 s, 28), nämligen för att vidta åtgärder inom ett område för att motverka att störningen förs till angränsande områden.

Jag föreslår således att 8 a § ML ändras sä att det blir möjligt för regeringen att förklara ett visst område som miljöskyddsområde. Den nya bestämmelsen avses alltså inrymma vad som förut gällt och därutöver ge möjligheter att skydda miljön mot luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet.

113

Riksdagen 1987188. I .saml. Nr 85


4.6 Skärpta avgaskrav för fordon


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande:

« Skärpta avgaskrav bör införas obligatoriskt för lätta lastbilar och bussar fr, o, m, 1992 ärs modeller och fr, o, m, 1994 års modeller för lunga lastbilar och bussar. Kraven bör för båda kategorierna i stort motsvara de krav som avses gälla federalt i USA för 1990 ärs modeller.

% De obligatoriska kraven bör föregås av två år av frivillig tillämp­ning. Därför bör köpare av nya bussar och lastbilar stimuleras att anskaffa fordon som uppfyller de skärpta avgaskraven genom ett ekonomiskt stöd inom en sammanlagd bidragsram av 450milj,kr, Detta överensstämmer med vad chefen för kommunikationsde­partementet tidigare hemställt orn i prop, 1987/88:50 om trafikpo­litiken inför 1990-talet,

% Det fortsatta arbetet för att begränsa vägtrafikfordonens avgaser bör inriktas pä att:

-     snarast möjligt komplettera de här föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta krav för utsläpp av partiklar. Samtidigt bör en ytterligare skärpning av utsläppskraven för kväveoxider övervägas,

-     ta fram förslag till kvalitetskrav för dieselbränsle till personbilar, lastbilar och bussar,

-     utreda möjligheterna att införa kompletterande avgasnormer för lastbilar och bussar i tätortstrafik,

-     klarlägga möjligheterna till ytteriigare utsläppsminskningar frän personbilar,

-     klarlägga möjligheterna till utsläppsminskningar från traktorer och arbetsmaskiner m, m,

-     Fortsatt forskning och utveckling krävs för att driva på en ut­veckling mot miljövänligare transportmedel, drivsystem och driv­medel. Huvudansvaret för denna utveckling bör åvila transport-och drivmedelsindustrin. Forsknings- och utvecklingsarbetet för att introducera alternativa drivmedel bör ledas av statens ener­giverk, styrelsen för teknisk utveckling och transportforsknings­beredningen.


Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mina ställ­ningstaganden,

1 fråga om avgaskrav för lastbilar och bussar föreslår naturvärdsverket följande:

— För lätta lastbilar och bussar föreslås krav motsvarande de som införs
federalt i USA fr, o,m, 1990 års modeller. Kraven införs obligatoriskt
fr, o, m, 1992 ärs modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel
fr, o, m. 1990 års modeller.

-  För tunga lastbilar och bussar föresläs avgaskrav motsvarande de som
införs federalt i USA fr, o, m, 1991 ärs modeller för stadsbussar och 1994


114


 


års modeller för övriga.  Kraven införs obligatoriskt fr,o,m,   1995 ärs     Prop. 1987/88:85

modeller och frivilligt genom ekonomiska styrmedel fr,o,m,  1991 års

modeller. Kraven baseras i första hand på en mätmetod som tillämpas

inom ett reglemente som gäller i flera europeiska länder och EG, Skulle

denna mätmetod inte väntas bli utvecklad till utgången av år 1988 för så

låga partikelutsläpp som dessa krav medför, föreslås att samma mätmetod

och krav som införs i USA ocksä införs i Sverige,

Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak naturvärdsverkets förslag. Vägverket, transportrådet och transportforskningsberedningen delar upp­fattningen att vägtrafikens utsläpp mäste minska och anser att naturvårds­verkets förslag är väl avvägda och kan ge de utsläppsminskningar som eftersträvas. Bilindustriföreningen delar uppfattningen att behovet av ut­släppsbegränsningar är stort och anser att uppställda miljömål kan nås med åtgärder på fordonen. Några instanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att föreslagna krav för lastbilar och bussar om möjligt bör skärpas ytterligare och införas tidigare.

Skälen för mitt ställningstagande: Utsläppen till luft från transportsek­torn härtör främst från förbränningen av drivmedel till olika slags fordon. Utsläppen kan innehålla ett stort antal ämnen av betydelse från miljösyn­punkt. Huvudkomponenter bland dessa miljöfarliga ämnen är kväveox­ider, ett stort antal olika kolväten, kolmonoxid, svaveloxider och partiku-lära föroreningar. Utsläppen varierar kraftigt, beroende på bl, a, motortyp och de olika körförhällanden som fordonen utsätts för.

Miljöarbetet i 1990-talets trafikpolitik

1 prop. 1987/88:50 har regeringen redovisat inriktningen av trafikpolitiken inför 1990-talet, En av de stora uppgifterna för trafikpolitiken är att genom omedelbara och långsiktiga åtgärder begränsa trafikens miljöpåverkan, 1 propositionen redovisas sålunda trafikmiljöfrågorna i sin helhet.

En grundläggande och inom trafikpolitiken allmänt accepterad princip är att varje trafikslag med hjälp av rörliga avgifter, alltså t, ex, bensinskatten för personbilar och kilometerskatten för tunga fordon skall betala de sam­hällsekonomiska merkostnader (marginalkostnader) som man orsakar samhället. Det gäller alltså inte bara kostnader för slitage av infrastruktu­ren och olyckskostnader utan ocksä de kostnader som trafiken orsakar vad gäller hälsa och miljö.

Det är därför statens uppgift att med hjälp av skatter och avgifter ge konsumenterna prissignaler som så nära som möjligt speglar de verkliga kostnaderna inkl, miljökostnaderna. En avgiftssättning som inte svarar mot trafikens samhällsekonomiska kostnader gör att vi riskerar att få en trafikväxt som leder till ökade miljöproblem.

Det mycket omfattande underlag som togs fram inför regeringens förslag till ny trafikpolitik visar klart att de röriiga avgifter som i dag tas ut från de olika trafikslagen inte ens täcker samhällets merkostnader för landsbygds­trafiken som är den naturliga utgångspunkten för avgiftssättningen,

I den trafikpolitiska propositionen redovisar regeringen vissa förslag när  115


 


det gäller trafikens rörliga avgifter. Regeringen föreslår olika åtgärder för Prop. 1987/88:85 att förbättra förutsättningarna för en effektivare person- och godsbeford­ran på järnväg samt en utökad kollektivtrafik, i syfte att utveckla dessa transportslag. Bl, a, föreslår regeringen att ytterligare I miljard kronor anslås för ökade investeringar i järnvägsanläggningar. De samlade åtgär­derna beräknas bl. a. leda till att SJ:s kombitrafik ökar mer än tre gånger nuvarande volym fram till sekelskiftet. Principen om kostnadsansvaret kommer även att skapa incitament för att investera och utveckla fordon med lägre emissioner. Regeringen bedömer att åtgärder i anslutning till fordonen, såsom motormodifikationer, avgasrening och val av drivmedel på lång sikt ger de största möjligheterna att begränsa trafikens miljöstör­ningar,

1 propositionen redovisas ett antal åtgärder med syfte att stimulera fordonstekniska lösningar som kan minska trafikens miljöstörningar. Bl, a, föreslås ett bidragssystem för att pä kort sikt stimulera ombyggnad av dieselbussar i kollektivtrafik. Bidraget skall även användas för att möjlig­göra tidigareläggning av skrotningen av orenade lätta bussar i kollektiv tätortstrafik. Pä längre sikt bör emellertid bidraget bl. a. användas för att stimulera koltektivtrafikinvesteringar i teknik med väsentligt lägre miljö­störande effekter samt med högre energieffektivitet än vad dagens konven­tionella teknik medger. Regeringen har angivit en ram om sammanlagt 85 milj, kr, för investeringar som förutom miljön även främjar samordning­en av kollektivtrafiken.

Regeringen bedömer att kollektivtrafiksatsningarna kommer att få störst betydelse för miljön i större tätorter. För att fä ett samlat beslutsunderlag för att begränsa trafikens hälso- och miljöeffekter i storstäderna kommer en utredning kring trafik- och miljöfrågorna i dessa städer att tillsättas. Utredningen avses bl, a, studera förutsättningarna för att begränsa trafiken i stadskärnorna och förbättra kollektivtrafikens framkomlighet. Här bör även nämnas det utredningsarbete som, på regeringens uppdrag, inletts inom Miljöprojekt Göteborg, Delegafionen (ME 1987:03) som skall leda projektet skall initiera och samordna åtgärder för att inom tio år åstadkom­ma en god miljö pä Hisingen i Göteborg, Delegationen kommer i fråga om trafik och miljö att samråda med nämnda utredning om tätorternas trafik-och miljöfrågor,

I detta sammanhang vill jag även nämna möjligheten att införa restriktio­ner mot tomgångskörning i tätorterna. Genom väl utförda informationsin­satser har mänga kommuner bidragit till en förbättrad tätortsmiljö samt till ett ökat miljömedvetande bland många bilister. Det är önskvärt att sådana möjligheter tas till vara i sä stor utsträckning som möjligt,

I den trafikpolitiska propositionen lämnas förslag till åtgärder för att öka efterlevnaden av gällande hastighetsbegränsningar. Bl, a, föreslår regering­en att 5 milj, kr. anslås till inköp av utrustning som effektiviserar hastig­hetsövervakningen. Detta kommer alt medverka till att minska vägtrafi­kens utsläpp av kväveoxider.

Slutligen föresläs att arbetet med att minska miljöstörningar från fiyg,
tågtrafik och sjöfart skall ledas av resp, trafikverk. Chefen för kommunika­
tionsdepartementet har aviserat att han avser återkomma till regeringen
        116


 


med förslag om att ge trafikverken i uppdrag att i samråd med naturvårds-     Prop. 1987/88:85 verket utreda resp, trafikslags miljöeffekter och ge förslag till åtgärder för att begränsa störningarna. Det bör åvila naturvärdsverket att följa och till regeringen redovisa den samlade effekten av olika åtgärder i förhällande till uppställda miljömål,

I det följande kommer jag att komplettera de ställningstaganden för att begränsa trafikens miljöeffekter som redovisats i den trafikpolitiska propo­sitionen, genom att redogöra för introduktionen av katalytiskt avgasrenade personbilar samt lämna förslag till ytterligare åtgärder mot vägtrafikens avgasutsläpp.

Introduktionen av skärpta avgaskrav för personbilar

I enlighet med vad som redovisats för riksdagen i proposition (prop, 1985/86:61, JoU 11, rskr, 101) om skärpta avgaskrav för personbilar, m,m, har avgaskrav motsvarande de som infördes i USA för 1987 års personbils­modeller börjat införas på frivillig grund i Sverige fr, o, m, samma årsmo­dell. För 1989 och senare årsmodeller är kraven obligatoriska. För att påskynda den frivilliga introduktionen av de avgasrenade bilarna har för­säljningsskatten för dessa bilar sänkts (prop, 1985/86:145, SkU 41, rskr, 237), Denna åtgärd kombinerades med en differentiering av bensinskatten. Skatten pä blyfri bensin är för närvarande 20 öre lägre än för blyad.

Introduktionen av katalysatorförsedda bilar har hittills gått bra. Försälj­ningen av personbilar som uppfyller de nya kraven utgjorde under är 1987 ca 45% av den sammanlagda försäljningen av nya personbilar. Under december månad 1987 utgjordes 74% av nybilsförsäljningen av personbilar som uppfyllde kraven. Andelen bilar som uppfyller kraven beräknas för 1988 års modeller utgöra mer än 80% av försäljningen.

Även försäljningen av blyfri bensin har ökat kraftigt och utgjorde under år 1987 ca 30% av den levererade bensinmängden. Härvid avses även den blyfria bensin som ingår i den blandade 96-oktaniga s, k, mediumkvalite­ten. Blyfri katalysatorbensin har införts successivt under perioden den I januari 1986 till den 30 juni 1987 och saluförs nu vid samtliga bensinsta­tioner med mer än en bensinpump.

Skärpta avgaskrav för lastbilar och bussar

Utsläppen från lastbilar och bussar utgjorde är 1985 ca 35% av kväve­oxidutsläppen och ca 58% av partikelutsläppen från vägtrafiken. Vägtrafi­kens totala parukelutsläpp var år 1985 ca 9000ton. Lastbilar och bussar svarar vidare för ca 18% av samhällets totala kväveoxidutsläpp. Samtidigt som kraftfulla åtgärder vidtas på landets fasta förbränningsanläggningar och på personbilarna, kommer den ökande trafiken med lastbilar och bussar att medföra allt störte kväveoxidutsläpp till luften. Dessa fordon kommer därmed att svara för en kraftigt ökande andel av kväveoxidutsläp­pen.

Mot bakgrund av de allvarliga miljöeffekterna och den oroväckande
utsläppsutvecklingen för vägtrafiken i allmänhet samt lastbilar och bussar i
       117


 


synnerhet anser jag att det är angeläget att minska utsläppen till luften frän     Prop. 1987/88:85 lastbilar och bussar sä långt som möjligt,

1 Sverige tillämpas för närvarande endast lindriga och ofullständiga avgaskrav för lastbilar och bussar. För dieseldrivna fordon finns t, ex, endast krav beträffande avgasernas röktäthet.

För att belysa den tekniska utvecklingen som pågår redovisar jag i det följande de utsläppskrav som har beslutats eller väntas för tunga lastbilar och bussar, dvs, med en totalvikt över 3 500 kg, i några andra länder. I USA har beslut tagits om en stegvis skärpning av avgaskraven, alltefter­som teknik för att möta kraven bedöms kunna utvecklas och föras ut i produktion. För 1988 års modeller införs de första kraven beträffande partikelutsläpp. Fr, o,m, 1991 ärs modeller av stadsbussar och 1994 års modeller av övriga tunga fordon kommer partikelkraven att skärpas. Nu gällande avgaskrav för kväveoxider kommer att ersättas av strängare krav är 1990 för att skärpas ytterligare i samband med att partikelkraven skärps.

Canada har nyligen fattat belut som innebär att man kommer att följa USA:s införande av avgasregler för lastbilar och bussar,

I Europa har Schweiz och Österrike beslutat införa avgaskrav fr,o,m. 1988 ärs modeller av tunga fordon. Kraven är inte lika långtgående som de amerikanska. Inom EG-länderna har man beslutat om avgaskrav, som medger ännu högre utsläpp, I Förbundsrepubliken Tyskland har regering­en och tillverkarna kommit överens om att frivilligt tillämpa samma krav som kommer att tillämpas i Österrike och Schweiz,

I USA har man beslutat att fr, o, m, 1990 års modeller federalt skärpa avgaskraven för lätta lastbilar och bussar med en totalvikt om högst 3 500 kg. Kraven motsvarar krav på katalytisk avgasrening för bensindrivna fordon, 1 Canada har beslutats att samtidigt införa USA-kraven. I Schweiz gäller fr, o, m, 1990 års modeller sådana avgaskrav för lätta lastbilar och bussar som i stort motsvarar USA-kraven, Stegvis skärpta avgaskrav för lätta lastbilar kommer att införas i Österrike, I övriga Europa tillämpar man mindre stränga avgaskrav. Även kommande krav inom EG kommer att vara mindre stränga än i de länder jag här nämnt.

De avgaskrav som motsvarar den mest utvecklade tekniken för både tunga och lätta lastbilar och bussar och som alltså är strängast kommer således att finnas i USA. Jag bedömer det rimligt att som riktmärke välja de avgaskrav som gäller federalt i USA.

De amerikanska avgaskraven förutsätter för lätta lastbilar och bussar avgasrenande teknik motsvarande den som används i personbilar. För tunga lastbilar och bussar erfordras för att klara kraven laddluftkylning och turboutrustning samt krav på styrning av insprutningsförloppet och opti­mering av de faktorer som påverkar förbränningen i motorn över motorns hela belastningsomräde. För att klara de krav som beslutats att införas i USA år 1994, måste avgasreningsåtgärderna kompletteras med t, ex. en partikelfälla som avskiljer de partiklar som bildas vid förbränningen i motorn. Sådana partikelfällor är ännu inte färdigutvecklade.

Vid provning för godkännande av lastbilar och bussar simuleras olika
körförhällanden för motorn vid vilka avgasprov tas för analys. Eftersom
avgasernas mängd och sammansättning beror på bl, a, motorbelastningen,
     118


 


har utformningen av simuleringen stor betydelse för provresultatet. De Prop. 1987/88:85 provmetoder som tillämpas i USA omfattar mer komplicerade körsimule-ringar än de som tillämpas av fiertalet europeiska länder och inom EG, Provtagning enligt den amerikanska metoden sker vid såväl accelerationer och retardationer som vid konstant belastning. Vid den europeiskt tilläm­pade provmetoden tas endast prov ut vid konstanta belastningsfall, USA:s provmetod kräver därför en delvis annorlunda samt mer avancerad och dyrbar provutrustning än den i Europa tillämpade metoden. Mätresultat från prov med metoderna kan dock, i vissa avseenden med osäkerhet, översättas och jämföras med varandra. Detta har dock hittills inte gått, vad gäller partikelutsläppen.

De strängaste USA-kraven för lastbilar och bussar skulle i kombination med redan beslutade avgaskrav på personbilar för Sveriges del medföra att den sammanlagda effekten för utsläppen frän vägtrafiken skulle bli ca 40% lägre kolmonoxidutsläpp, ca 50% lägre kolväteutsläpp, knappt 50% lägre kväveoxidutsläpp och ca 90% lägre utsläpp av partiklar i jämförelse med dagens fordonstyper.

De krav som naturvärdsverket föreslår för lätta lastbilar och bussar grundas på en känd och beprövad teknik. Tekniken har använts sedan början av 1980-talet på personbilar och sedan fiera år tillbaka pä lätta lastbilar och kan relativt enkelt föras över till lätta lastbilar och bussar. Detta gäller ärende diskuterade nivåerna för kväveoxider frän tunga diesel­motorer. Kraven beträffande de tunga dieselfordonens utsläpp av partiklar kräver däremot en viss utveckling. Ett intensivt forsknings- och utveck­lingsarbete pågår hos tillverkare av reningsutrustning och fordon.

Frågan om de av naturvärdsverket föreslagna kraven för lätta lastbilar och bussar kan befaras utgöra tekniska handelshinder har övervägts efter en notifiering enligt GATT- och EFTA-reglerna, Vissa problem med att anpassa produktionen kan uppkomma för tillverkare som varken produce­rar för export till USA eller har någon god kännedom om de tekniska lösningarna. Jag bedömer efter samråd med statsrådet Gradin att dessa tillverkares export till Sverige är av en så begränsad omfattning att de skärpta avgaskraven inte kan anses utgöra något större problem. Inled­ningsvis kan emellertid dispenser behöva lämnas för sådan import, om den kan anses ha liten betydelse från hälso- och miljösynpunkt,

USA:s stegvisa skärpning av kraven för tunga lastbilar och bussar syftar
bl, a. till att driva på den tekniska utvecklingen mot renare fordon, USA
har emellertid i andra sammanhang skjutit upp beslutade avgaskrav med
anledning av att tekniken inte har ansetts färdig för marknaden. Om
Sverige skulle besluta att fr, o,m, år 1995 införa krav för partikelutsläpp
motsvarande de som avses införas år 1994 i USA, såsom föreslås av
naturvårdsverket, finns en risk att vi skulle bli ensamma om sädana krav.
Den svenska marknaden är inte tillräckligt stor för att tillverkarna skall
kunna förväntas anpassa sin produktion efter krav som endast tillämpas
här. Jag är därför inte beredd att för närvarande föreslå en tidpunkt för
införande av de längst gående avgaskraven för tunga fordon. Det är där­
emot möjligt att införa avgaskrav för gasformiga utsläpp, säsom kväveox­
ider. Jag anser därför att tidpunkten för nya krav pä dessa utsläpp inte bör
      119


 


försenas pä grund av att utvecklingen av en partikelrenande teknik inte har     Prop, 1987/88:85 framskridit lika långt som beträffande gasformiga avgaser.

När det gäller avgasrenande åtgärder på dieselmotorer står åtgärder mot partikeltitsläppen i viss män i motsatsförhållande till åtgärder mot övriga föroreningar, särskilt kväveoxider, lag anser att det är nödvändigt att de tunga fordonens avgaskrav utformas sä att en ökning av partikelutsläppen inte blir följden. Detta säkerställs enligt min mening bäst genom att man, för motorer för tunga lastbilar och bussar, i ett första steg inför sädana krav på begränsning av partikelutsläpp som motsvarar vad nyproducerade for­don släpper ut idag. Jag anser att en skärpning av partikelkraven för tunga lastbilar och bussar, motsvarande de längst gående USA-kraven, bör infö­ras i ett andra steg snarast möjligt efter det att en teknik för att möta dessa krav har utvecklats tillräckligt för att föras ut på marknaden.

Utvecklingen och marknadsföringen av partikelrenande teknik kan på­skyndas genom det miljöintresse som växer fram bland företrädare för bl, a, kollektivtrafiken. Även intresset för att prova alternativa drivmedel som naturgas och motoralkoholer äi" stort. Detta miljöintresse bör kunna spela en betydelsefull roll genom att skapa en ökad efterfrågan pä mindre miljöstörande fordon. Det bidrag f()r utveckling av bl, a, miljövänligare kollektivtrafikfordon som regeringen har föreslagit i den trafikpolitiska propositionen kommer enligt min bedömning att vara betydelsefullt för upphandling inom regional och lokal kollektivtrafik och bör användas i detta pådrivande syfte,

Partikelreningstekniken kan öppna möjligheter att ytterligare begränsa utsläppen av kväveoxider. Jag anser att dessa möjligheter bör övervägas samtidigt som partikelkraven skärps.

Partikelutsläppen har, som jag tidigare redovisat, störst betydelse frän miljösynpunkt i de större tätorterna. Det är därför angeläget att partikel­utsläppen minskas i sä stor utsträckning som möjligt i tätorterna, redan innan de slutliga kraven för partiklar kan införas. Naturvårdsverket bör däiför skyndsamt, i samråd med AB Svensk Bilprovning, Svenska Lokal­trafikföreningen, lastbilsnäringen och tillverkarna utreda möjligheterna till kompletterande avgasnormer för kollektivtrafik- och distributionsfordon i tätorterna. Verket bör ge förslag till fordonsgrupper för vilka normerna bör gälla. Konsekvenser i form av ökade kostnader, ökad energiförbrukning och ökat servicebehov m, m, bör redovisas.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar i första hand bör grundas pä en provmeiod som tillämpas i flera europeiska länder och som kan väntas bli tillämpad inom EG, Valet av provmetod är väsentligt, eftersom metoden kan utgöra en gemensam europeisk plattform för skärp­ta krav. Detta är av betydelse för det internationella arbetet och därmed för våra möjligheter att minska nedfallet av föroreningar i Sverige, Därför bör i första hand en sådan piovmetod utnyttjas. Ett intensivt arbete pågår med att utforma detaljföreskrifter för de avgaskrav som jag nu förordar. Grunderna för dessa detaljföreskrifter utformas gemensamt med flera eu­ropeiska länder inom den s, k. Stockholmsgruppen,

För att man senare skall kunna skärpa kraven på partikelutsläpp, bör en
mätmetod utvecklas som är bättre anpassad för mätning av mycket låga
          120


 


partikelutsläpp än den som väntas tillämpas i Europa, Mätmetoden bör     Prop. 1987/88:85

kunna anslutas till de provmetoder som tillämpas inom EG och flera andra

europeiska länder. Om detta mål inte kan uppnås, trots att teknik för de

härdare partikelkraven införts på marknaden, bör pä nytt prövas att för

svensk del föra in avgaskrav som bygger på de strängare amerikanska

provmetoderna.

De avgaskrav för tunga fordon som jag förordar kommer att innebära att de svenska kraven blir härdare än de som kan väntas föreskrivas inom EG, Det är dock möjligt för alla europeiska tillverkare att uppfylla dessa krav efter en viss anpassningstid. Redan förra året marknadsförde svenska tillverkare nägra motorer som ligger mycket nära dessa krav.

Av hälso- och miljöskyddsskäl mäste kraven på avgasutsläpp frän last­bilar och bussar införas så snart del är praktiskt möjligt. Hänsyn måste därvid tas till de förutsättningar tillverkarna har att anpassa sig till kraven. Att införa nya motorer för främst tunga lastbilar och bussar i tillverknings­processen är komplicerat och det ställer krav på en rimlig omställningstid. Jag bedömer att en väl fungerande provnings-, godkännande- och efter-kontrollverksamhet är av avgörande betydelse för miljöeffekten av de avgaskrav jag nu förordar.

Motsvarande krav har ännu inte tillämpats någon annanstans i världen. Detta ställer särskilt höga krav på en snabb kompetensuppbyggnad för avgasprovning m,m. Erfarenheterna från det nu snart avslutade arbetet med att utforma föreskrifter för provning, godkännande och efterkontroll för katalytiskt avgasrenade personbilar talar därför för att det nu föreståen­de arbetet med lastbilar och bussar kommer att bli mycket omfattande. Regeringen har därtor medgivit att naturvärdsverket sluter ett avtal med AB Svensk Bilprovning om laboratorieverksamhet vid en provningsan­läggning för vägtrafikfordon som snart skall uppföras. Anläggningen kom­mer att förses med provningsutrustning för bl, a, både motor- och chassi­prov av tunga fordon. Anläggningen kommer därigenom att bli en av de mest välutrustade i Europa, Det är samtidigt angeläget att såväl tillverkare som föreskrifts- och provningsmyndigheter arbetar så snabbt och effektivt som möjligt.

Jag anser att kraven för tunga lastbilar och bussar bör kunna införas obligatoriskt redan fr, o, m, 1994 års modeller. Tidpunkten för ett frivilligt införande bör vara fr, o,m, 1992 ärs modeller. Kraven bör motsvara de som föreslagits av naturvårdsverket. Kravet för partikelutsläpp bör dock motsvara de utsläpp som dagens moderna motorer för tunga fordon ger upphov till. För lätta lastbilar och bussar bör krav. motsvarande kraven för lätta lastbilar och bussar i USA fr, o, m, 1990 års modeller, införas obliga­toriskt fr, o, m, 1992 års modeller och frivilligt fr, o, m, 1990 ärs modeller. Jag återkommer till riksdagen med en redovisning av en slutlig utformning av kraven så snart grunderna härför har utarbetats.

De avgaskrav som jag här förordar beräknas medföra att utsläppen från
lastbilar och bussar kommer att minska, med ca 11 000ton för kväveox­
ider, ca 5 000 ton för kolväten och ca 20000 ton för koloxid mellan åren
1985 och 2010, Kraven kommer, tillsammans med personbilskraven, att
medföra att vägtrafikens utsläpp minskar med ca 45 % för kväveoxider och
     121

70-75% för kolväten och koloxid under perioden 1985-2010.


 


De ökade kostnader som de skärpta kraven för lastbilar och bussar Prop. 1987/88:85 orsakar har av naturvärdsverket beräknats uppgå till högst 5% av fordo­nets totala investeringskostnad och kan enligt tillverkarna leda till 3-8% ökning av bränsleförbrukningen. Sammanlagt kommer kraven att medföra årliga kostnader på 300 till 600 milj. kr, för köpare av lastbilar och bussar. Naturvårdsverket har beräknat kostnaden till mellan 6 och 17 kr, per kg minskat kväveoxidutsläpp för tunga lastbilar och bussar och mellan 2 och 4 kr, per kg för lätta lastbilar och bussar. De föreslagna åtgärderna är alltså minst lika kostnadseffektiva som andra åtgärder som vidtas för att begrän­sa kväveoxidutsläppen.

Jag anser att denfrivilUga tillämpningen av avgaskraven bör kombineras med ett bidrag till köp av fordon som uppfyller de föreslagna kraven för lastbilar och bussar. Bidraget syftar till att dels få en så snabb miljöeffekt som möjligt, dels ge tillverkarna möjligheter att successivt bygga upp marknaden för de renare fordonen. För personbilar är för närvarande försäljningsskatten differentierad så att bilar som uppfyller kommande avgaskrav inte är dyrare vid inköp än andra bilar. För lastbilar och bussar tas inte någon försäljningsskatt ut, varför jag bedömer det lämpligt att istället, innan obligatoriska krav införs, stimulera till köp av renare last­bilar och bussar genom ett investeringsbidrag,

I den trafikpolitiska propositionen föreslås att 450 milj, kr. avsätts för ändamålet. Med hänsyn till tidsplanen för införande av skärpta utsläpps­krav på frivillig grund kommer behov av medel för dessa bidrag att förelig­ga under budgetåren 1989/90-1993/94. Den slutUga utformningen av bi­dragsprogrammet kommer att fastställas senare. Bidraget bör administre­ras av trafiksäkerhetsverket och böi betalas ut till köparen av den avgasre­nade lastbilen eller bussen, I denna fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen,

Dieselbrännoljans kvalitet är en viktig faktor som påverkar en dieselmo­tors start- och driftegenskaper samt avgasutsläpp. Flera undersökningar har visat att utsläppen av partiklar från tunga dieselmotorer ökar med ökade svavel- och aromathalter i dieselbränslet. Undersökningar har visat att handelsbränslenas sammansättning varierar med tiden. De avviker ofta avsevärt från de specificerade referensbränslen som används t, ex. vid avgaskontroller. Utsläppen från en motor vid verklig körning kan därför befaras vara högre och av en annan sammansättning än vad som framgick av den avgaskontroll som utfördes vid typgodkännandet av motorn.

Jag anser därför att naturvärdsverket, parallellt med detaljutformningen av de föreslagna avgaskraven för lastbilar och bussar, i samråd med kemikalieinspektionen, bör utarbeta förslag till krav pä dieselbränslets kvalitet, Dieselbränslekvaliteten bör liksom motorbensinens kvalitet regle­ras genom kemikalielagstiftningen.

Skärpta personbilskrav

Delstaten Kalifornien har beslutat att under 1990-talets första hälft, skärpa
avgaskraven för personbilar. Kraven har i Kalifornien tillämpats frivilligt
sedan 1983 års modeller. De krav som i Sverige kommer gälla obligatoriskt
  122


 


fr,o,m,  1989 ärs modeller kommer att medföra att utsläppskraven för     Prop, 1987/88:85 kväveoxider skärps med drygt 65%, jämfört med nu gällande krav. De kaliforniska avgaskraven skulle medföra en skärpning med ytterligare ca 20% i förhållande till nu gällande krav.

Naturvårdsverket har beräknat att motsvarande krav skulle medföra ca 20000 ton mindre utsläpp av kväveoxider från vägtrafiken år 2010, om alla bilar uppfyller kraven. Sådana skärpta avgaskrav medför emellertid att utsläppen av kolmonoxid ökar jämfört med de nya svenska kraven. Man har för de förhållandena som råder i Kalifornien bedömt att kväveoxidut­släppen bör kunna minskas pä bekostnad av ökade utsläpp av kolmonoxid. Det är inte självklart att detsamma gäller för svenska förhållanden. Kun­skaperna om miljöeffekter, kostnader, bränsleförbrukning, tekniska han­delshinder m, m. är ännu ofullständiga. Naturvårdsverket bör därför utre­da olika konsekvenser av sådana krav.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om eftermontering av avgasrenande utrustning på personbilar i trafik som inte har katalytisk avgasrening. Dessa bilar bedöms år 1990 att ge upphov till utsläpp av ca 90000 ton kväveoxider.

Allt eftersom dessa bilar blir äldre kommer emellerfid det trafikarbete de utför att minska. Naturvårdsverket bedömer att antalet kvarvarande bilar som kan bli aktuella för renande tillsatser är försumbart frän utsläppssyn­punkt om ca 15 år. Trots att utsläppen frän dessa bilar på längre sikt är ett övergående problem bedömer jag det som värdefullt om sådana åtgärder kan vidtas,

1 jordbruksutskottets betänkanden 1985/86:13 och 1986/87:7 har uttalats att möjligheterna bör tas till vara att, genom installation av renande tillsats­er personbilar som inte uppfyller 1989 ärs avgaskrav, minska dessa avga­ser. De åtgärder som är möjliga att genomföra kan i bästa fall minska kväveoxidutsläppen från varje bil med 40-50%, På grund av osäkerheter om samverkan mellan motorns avgasrelaterade egenskaper och den oreg­lerade katalysatorn är effekten mycket osäker. Samtidigt är antalet bilar, på vilka en tillsatsutrustning kan ge önskad effekt, begränsat till ungefär 600000, eller knappt 20% av hela personbilsparken, bl, a, på grund av att endast vissa bilar kan köras pä blyfri bensin. De miljöförbättringar dessa åtgärder kan ge måste därför bedömas vara begränsade. Ett bidrag som täcker 20% av inköpskostnaden för en oreglerad katalysator skulle sam­manlagt kosta 300-500 milj,kr.

Kostnaden för reduktion av kväveoxider genom eftermontering av av­
gasrenande tillsatser har uppskattats till ca 75 kr per kg minskat kväveox­
idutsläpp. Övriga åtgärder som samhället är berett att vidta för att reducera
kväveoxidutsläppen är betydligt kostnadseffektivare än eftermontering av
avgasreningsutrustning. Åtgärder pä lastbilar och bussar beräknas, som
jag nyss nämnt, kosta mellan 2 och 17 kr. per kg minskat kväveoxiduts­
läpp. Ett bidragssystem ställer dessutom krav på kontroll av såväl utrust­
ningens funktion och hållbarhet, som motorns avgasrelaterade egenska­
per, vilket i sin tur innebär omfattande arbetsinsatser från myndigheter och
tillverkare. Av dessa skäl anser jag det inte vara motiverat att nu föreslå
      '

bidrag till sådana tillsatser. Jag vill dock påpeka aft det inte finns nägra           123


 


formella hinder för sådana installationer. Den enskilde kan därför själv     Prop. 1987/88:85 köpa och installera en katalysator på sin bil.

För att begränsa utsläppen från de personbilar som nu är i trafik har naturvärdsverket beslutat om skärpningar av avgaskontrollen vid den årliga kontrollbesiktningen i enlighet med regeringens beslut ijanuari förra året om de s, k, A20-föreskrifterna, Skärpt avgaskontroll har börjat införas fr, o, m, den I januari 1988, Detta kommer att föra med sig att flera bilar än hittills kommer att få genomgå avgasservice, vilket medför minskade av­gasutsläpp från dessa bilar. Naturvårdsverket har även på regeringens uppdrag lämnat förslag till den framtida löpande avgaskontroilen av per­sonbilar försedda med katalytisk avgasrening.

Övriga fordonsslag

Utsläppen av luftförorenande ämnen från flygplan, fartyg, arbetsredskap och traktorer m, m, utgör en betydande del av transportsektorns samlade utsläpp. Dessa utsläpp kommer dessutom att fä en ökad betydelse, allt eftersom utsläppen från personbilar', lastbilar och bussar minskar.

Som jag har redovisat tidigare fiar regeringen för avsikt att uppdra åt statens järnvägar, luftfartsverket och sjöfartsverket alt i samråd med na­turvårdsverket att utreda möjligheterna att minska miljöstöringarna frän dessa trafikslag, 1 det sammanhanget bör även utsläppen frän traktorer och motorredskap beaktas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör kartlägga utsläppen och utreda möjligheterna att minska utsläppen från traktorer och arbetsredskap m. m.

Forskning och utveckling

I dag kan miljökrav på fordon normalt inte ställas strängare än att de kan klaras med tillgänglig teknik. Samtidigt anpassas den tekniska utveckling­en efter de krav som ställs upp. Det är angeläget att forskning och utveck­ling för framtidens fordon syftar till väsentligt lägre utsläppsniväer än vad den konventionella fordonstekniken, medger,

Pä lång sikt är det viktigt att samhället ger besked om framtida kravnivå­er för emissioner så tidigt som möjligt och som ocksä beaktar den tekniska utvecklingen. Omställningstid och utvecklingstid är nyckelfaktorer för att högre miljökrav skall kunna realiseras. Målen bör uttryckas i termer som är så konkreta som möjligt för att underlätta för dem som skall följa dessa krav. Med hänsyn till den betydelse som svensk bilindustri har på världs­marknaden, framför allt vad gäller tunga fordon, bör givetvis de handels-och industripolitiska aspekterna på skärpta avgaskrav beaktas. Strävan bör också vara att uppnå bred politisk enighet i denna fråga. En nödvändig förutsättning för att skärpta miljönormer skall kunna realiseras är att Sverige konsekvent i berörda organ driver frågan om internationell sam­verkan på detta område.

Transportforskningsberedningen arbetar för närvarande tillsammans
med styrelsen för teknisk utveckling, byggforskningsrådet och naturvårds­
verket med att formulera ett forskningsprogram inom området trafik och
          124


 


miljö, 1 den trafikpolitiska propositionen föreslås att 100 milj, kr, avsätts Prop. 1987/88:85 för utvecklings- och demonstrationsarbete inom kollektivtrafiken. Ansla­get kommer att utgöra ett komplement till de ordinarie forsknings- och utvecklingsmedlen som handhas av transportforskningsberedningen. Den­na förstärkning av forsknings- och utvecklingsmedlen kommer även främja införandet av miljövänlig teknik inom kollektivtrafiken.

Jag vill i detta sammanhang även redovisa arbetet med att på sikt introducera av alternativa drivmedel i transportsektorn, Mina ställningsta­ganden överensstämmer med den inriktning som redovisas i bilaga 4,10 om introduktionsplan för alternativa drivmedel. Riksdagen fattade år 1983 be­slut om en plan för introduktion av alternativa drivmedel (prop, 1982/83:100bil, 14, NU 33, rskr, 280), Enligt planen är målet för de statliga insatserna att ge ett närmare underiag för ett beslut i slutet av 1980-talet om introduktion av ett rent alkoholbränsle i större skala. Därefter har motoral­koholkommittén i betänkandet (SOU 1986:51) Alkoholer som motorbräns­le redovisat de samhälleliga förutsättningarna för introduktionen av alter­nativa drivmedel m, m.

Riksdagen fattade våren 1987 beslut om energiforskning under budget­åren 1987/88-1989/90 (prop, 1986/87:80, bil, 12, NU 33, rskr, 292), Beslu­tet innebär att närmare 140milj,kr, anslås för forskning och utveckling med anknytning till transportsektorn, I propositionen anförde jag att en mer samlad syn på transportsektorns energi- och miljökonsekvenser bör utvecklas och att den bör vara långsiktigt inriktad. Målet bör vara att skapa ett mer energieffektivt och miljövänligt transportsystem.

Enligt min uppfattning har bilindustrin huvudansvaret för de insatser som krävs beträffande motorutveckling m, m, för att klara de miljö- och energipolitiska målen inom vägtransportsektorn. Huvudansvaret för driv­medlens hälso- och miljöpåverkan åvilar drivmedelsindustrin. Ansvariga myndigheter bör genom insatser av forsknings- och utvecklingskaraktär påverka utvecklingen i riktning mot de uppsatta målen.

Myndigheternas insatser på drivmedelsområdet har preciserats genom att transportforskningsberedningen, styrelsen för teknisk utveckling och statens energiverk har fått i uppdrag att gemensamt och i samverkan med bl, a, transportrådet och statens naturvårdsverk utarbeta program för ener-girelaterad forskning och utveckling inom transportsektorn. Arbetet skall ske under innevarande treåriga energiforskningsperiod och en första av-rapportering av läget skall göras senast den 8 april 1988,

Uppdragen innebär bl, a, att fortsatt forskning och utveckling bör bedri­vas i syfte att pä sikt introducera konkurrenskraftiga inhemska alternativa drivmedel. Insatserna bör kompletteras med fordonsförsök. Arbetet bör vara långsiktigt inriktat och inte påverkas av kortsiktiga fluktuationer på drivmedelsmarknaden. Samordningsansvarig myndighet är statens ener­giverk.

Forskning och utveckling på motoromrädet bör inriktas på att utveckla
miljövänliga och energieffektiva motorer och drivsystem. Med hänsyn till
miljöproblemen bör tyngdpunkten ligga vid utveckling av tyngre dieselmo­
torer. Ansvariga myndigheter är styrelsen för tekniskt utveckling och
transportforskningsberedningen,
                                                                       125


 


Forskning bör även ske för att belysa vilka förändringar av strukturell karaktär inom transportsystemet som bör genomföras i syfte att skapa ett miljövänligt och energieffektivt transportsystem. Ansvaret för detta åvilar transportforskningsberedningen,

I bilagorna 4.9 och 4,10 finns en detaljerad redovisning av motoralkohol­kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter samt en promemo­ria med en lägesredovisning angående introduktionsplanen för alternativa drivmedel.


Prop. 1987/88:85


4.7 Kväveoxider från förbränningsanläggningar

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av na­turvårdsverket och energiverket bör i huvudsak tillämpas som rikt­linjer vid prövningen enligt ML av förbränningsanläggningar. Flera anläggningar inom ett fjärrvärnnenät eller en industri bör på egen begäran kunna ses som en enhet vid prövningen enligt lagen. De insatser som statens energiverk och naturvårdsverk föreslår beträf­fande utbildning samt forskning, utveckling och teknikdemonstra­tion är väl avvägda och bör genomföras.

Naturvårdsverkels och energiverkets förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remi ssinstanser anser att verkens förslag till åtgärder är väl motiverade och genomförbara. Vissa remissinstanser anser dock att ambitionsnivån borde vara högre, I något fall tar man avstånd från förslaget därför att energisektorn anses drabbas omotiverat hårt.

Skälen för mitt ställningstagande: De miljöproblem som orsakas av kväveoxidutsläppen frän energisektorn är i första hand regionala, inte lokala. De utsläppsbegränsningar som behövs bör i första hand inriktas pä de regionala effekterna. Det är därför möjligt att ange generella utsläpps­niväer för olika typer av anläggningar utan alltför mycket hänsynstagande till lokala förhållanden. För detta talar även att det i många fall finns flera sätt att minska utsläppen och att den tekniska utvecklingen på området är snabb. Jag anser därför inte att utsläppsvärdena bör differentieras med hänsyn till förbränningsteknik, bränsle m, m. Åtgärder kan även genomfö­ras pä ett mer kostnadseffektivt sätt, om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsnivåer.


Utsläppsnivåer

Jag räknar med att följande utsläppsniväer skall kunna klaras och förordar att de tillämpas som riktlinjer för prövningen enligt ML av förbränningsan­läggningar. Värdena avser utsläpp av kväveoxider (NO), beräknade som ekvivalent mängd kvävedioxid och överensstämmer med de av statens naturvårdsverk och energiverk föreslagna. Värdena för nyanläggningar har


126


 


redan börjat tillämpas i praktiken och i regeringens beslut om kraftvär-     Prop. 1987/88:85 meverket i Värtan i Stockholm,

Kostnaderna för dessa skärpta utsläppskrav har av naturvärdsverket uppskattats till mindre än 1 öre/kWh för mindre anläggningar resp, 1,5-2 öre/kWh för större anläggningar. Den totala årskostnaden för de kväveoxidbegränsande åtgärderna har beräknats till ca 150 milj, kr, i kommunerna.

Nyanläggningar i hela landet         Fr. o. m. den 1 juli 1987

-med    ett    åriigt    utsläpp    av     0,05-0,10 g NO/MJ'tillfört bräns-kväveoxideröverstigande300ton     le

-       övriga med en tillförd effekt över     0,10-0,20g NO/MJ tillfört bränsle
10 MW

Befintliga  anläggningar  med  un-     Fr. o. m. den I januari 1995 dantag av anläggningar i S, U, W, Y. Z, AC, BD län

-med    ett    åriigt    utsläpp    av     0,05-0,10 g NO/MJ tillfört bränsle kväveoxider överstigande 600 ton

-       övriga med ett årligt utsläpp av     0,10-0,20 g NOj/MJ tillfört bränsle
kväveoxideröverstigande 150ton

men högst 600 ton

Tillämpning

Dessa angivna värden bör, när det finns endast en huvudman för ett fjärrvärmenät och denne begär det samt om den föreliggande prövnings­situationen så medger, tillämpas på de sammantagna utsläppen från samtliga anläggningar inom nätet. Motsvarande bör kunna gälla även för tlera pannenheter inom en industri. Detta bör medföra en högre flexibili­tet och medverka till att sänka kostnaderna. Detta sätt att fastställa villkor har redan i några fall tillämpats av koncessionsnämnden för miljöskydd vid prövning enligt ML,

Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att redan i dag tillämpa miljöskyddslagstiftningen på detta sätt för de anläggningar som samti­digt är föremål för prövning, om omständigheterna i det enskilda fallet gör det lämpligt. Några ändringar i ML eller MF bedömer jag inte erforderliga för detta, Ocksä när det gäller utsläpp av svavelföreningar bör miljökraven kunna relateras till hela fjärrvärmenätet i stället för till enskilda anläggningar. Jag återkommer till svavelbestämmelserna sena­re.

För anläggningar med en kontinuerlig mätning och registrering av kväveoxidutsläppen bör dessa fä räknas som årsmedelvärde (total ut­släppt mängd kväveoxider dividerad med total mängd tillfört bränsle

' g NÖ,/MJ = gram kväveoxider räknade som kvävedioxid per megajoule tillfört

bränsle.                                                                                                               127


 


under året).  Även  i övrigt  anser jag att  riktlinjerna bör tillämpas i     Prop. 1987/88:85 enlighet med vad verken har föreslagit.

Eftersom värdena är knutna till miljöskyddslagsprövningen berörs endast förprövningspliktiga anläggningar, dvs, anläggningar med en till­förd effekt överstigande IO MW, För befintliga anläggningar bör de angivna värdena gälla anläggningar som släpper ut mer än 150ton kväveoxider per år, dvs, i huvudsak anläggningar med en tillförd effekt över 50 MW, Mer erfarenhet behöver vinnas vad gäller säväl tekniska möjligheter och kostnader för kvåveoxidbegränsning som bieffekter i form av utsläpp av andra föroreningar, innan generella värden för be­fintliga, mindre anläggningar kan anges. Den utsläppsnivå som angivits för befintliga anläggningar med ett ärligt utsläpp mellan 150 och 600 ton bör dock kunna vara vägledande vid prövningen enligt ML av sådana anläggningar.

De angivna värdena ligger i nivå med de krav som för närvarande tillämpas i Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiz, De innebär att rökgasrening behövs för nya koleldade anläggningar med en tillförd effekt över ca 100 MW samt för stora befintliga anläggningar. För övriga anläggningar kan andra metoder utnyttjas för att begränsa utsläppen, t, ex, genom lämplig eldstadsutforinning och andra förbränningsteknis­ka åtgärder. Den forskning och utveckling som pågår på detta område leder sannolikt till att utsläppsnivåerna kan sänkas framöver. Sådana möjligheter bör tas tillvara i det enskilda fallet i samband med till­ståndsprövningen.

Befintliga eldningsanläggningar har inte konstruerats för låga utsläpp av kväveoxider, Kväveoxidutsläppcn har inte heller alltid tidigare upp­märksammats vid optimeringen av driften. Det finns resultat som tyder pä att kväveoxidutsläppen kan minskas om anläggningen körs på ett något annorlunda sätt än tidigare. Det är därför motiverat att utbilda driftpersonal i hur kväveoxider uppkommer och kan begränsas vid förbränning. Jag har erfarit att statens energiverk har tagit kontakt med lämpliga institutioner för att genomföra en sådan utbildning.

Forskning och utveckling

Det är angeläget att förstärka säväl den grundläggande som den tilläm­
pade forskningen om hur kväveoxidutsläppen kan begränsas. Den
grundläggande forskningen är långsiktig. Även den tillämpade forsk­
ningen och utvecklingsinsatserna måste bedrivas under förhållandevis
lång tid för att vara effektiva. Stålens energiverk har bedömt att 45-
50 milj, kr, behövs för eit period på. fem år och att det mer kortsiktiga
behovet för en period på två år uppgår till ca 20milj, kr. Kostnaderna för
de föreslagna insatserna för forskning och utveckling kan till stor del
genomföras inom ramen för det befintliga energiforskningsprogrammet,
I min föredragning till den energipolitiska propositionen som jag har
gjort tidigare denna dag har jag redovisat ett förslag till inrättande av en
energiteknikfond, som inrymmer den nuvarande bränslemiljöfonden
och  programmet för utveckling och introduktion av ny energiteknik,
                  128


 


Stöd  ur energiteknikfonden  bör bl, a,   kunna  lämnas  till  teknik  som     Prop. 1987/88:85 innebär att miljöpåverkan av förbrännings- och förgasningsanläggningar kan minskas.

Det är angeläget att prova och demonstrera olika typer av förbrän­ningstekniska åtgärder för att begränsa kväveoxidutsläppen, framför allt vid eldning med inhemska bränslen. Forskningsinsatserna bör därför kombineras med en satsning på pilot- och demonstrationsanläggningar, bl, a, låg-NOx-brännare för olika bränslen. Därvid bör effekter i form av utsläpp av andra föroreningar särskilt beaktas.

Vad gäller förbränningstekniska åtgärder bör bl, a, möjligheterna att begränsa kväveoxidutsläppen frän rosteldade anläggningar kartläggas bättre. Kunskaperna om hur kväveoxidutsläppen frän fluidiserade bäddar skall kunna minskas ytterligare bör ocksä förbättras. Vad gäller pulvereldning behövs det i första hand forskning som avser förbränning av torv och träbränslen eftersom utländska erfarenheter i det närmaste saknas här.

En utveckling av läg-NOx-brännare för befintliga oljepannor och för naturgaseldade pannor behövs också, Flerstegsförbränning bör prövas bl, a, med inhemska bränslen i kombination med kol och olja. Enkel och tillförlitlig mätutrustning för kväveoxider som kan skötas av anlägg­ningsägarna behöver också tas fram.

Vad gäller rening av rökgaser från kväveoxider behövs forskning och utveckling för att anpassa olika processer till svenska förhållanden. Det är enligt min uppfattning angeläget att fullfölja och utvidga den forsk­ning som redan bedrivs för att utveckla effektivare katalysatorer. Den icke-katalytiska rökgasreningstekniken bör undersökas bättre liksom processer som innebär att svavel- och kväveoxider avskiljs samtidigt.

Tekniken med selektiv katalytisk denitrifiering (SCR-teknik) är kom­mersiellt tillgänglig. Ett antal anläggningar har byggts i Japan och För­bundsrepubliken Tyskland och flera kommer att byggas inom de när­maste åren. Jag räknar med att SCR-tekniken kommer att behöva intro­duceras i vissa större förbränningsanläggningar även i Sverige, Det kan därför vara en fördel att relativt snart demonstrera tekniken sä att den är väl utprovad för svenska förhållanden innan den introduceras i ett flertal anläggningar.

Undersökningar av andra miljöeffekter vid kväveoxidbegränsning, bl, a, utsläpp av polyaromatiska kolväten och ammoniak samt bildning av dikväveoxid, måste integreras med både den grundläggande och den tilllämpade forskningen.

Forskningen rörande kväveoxidutsläppens effekter i miljön har nära samband med forskningen rörande effekterna av flera andra luftförore­ningar. Jag redovisar mina ställningstaganden till forskningsinsatser i dessa avseenden senare.

129

9   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


4.8 Ytterligare åtgärder mot svavelutsläppen


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: De utsläppskrav som har föreslagits av na­turvärdsverket och energiverket bör införas genom regeländringar som kan beslutas av regeringen. Förslaget innebär att de krav som för närvarande gäller koleldning införs för alla bränslen. De motsva­rar användning av olja med en svavelhalt av 0,4 % för mindre omlän-ggningar och ca 0,2% för större. Kraven bör införas successivt med början är 1993 i de mest försuraide områdena, 1 avvaktan på detta sänks den högsta tillåtna svavelhalten i tjock eldningsolja till 0,8%, En miljöavgift på svavel i olja bör även utredas. Mitt förslag: Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle ändras så att den tydligt omfattar samtliga svavelhalfiga bränslen.


Naturvårdsverkefs och energiverkets förslag: Överensstämmer i huvud­sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser instämmer i förslagets huvud­inriktning att utsläppskraven beträffande svavel bör sättas lika för alla bränslen, I andra avseenden, bl, a, beträffande utformningen av förslaget fill ändring av förordningen om svavelhaltigt bränsle och dess tillämpning, efterlyses ytterligare underlag.

Skälen för mitt förslag: Arbetet med att minska svavelnedfallet i Sverige måste ges hög prioritet. Inriktningen bör vara att samtidigt satsa på fortsatt internationellt arbete och på att ytteriigare begränsa de svenska utsläppen. Målet att minska de svenska svaveldioxidutsläppen med 65% frän är 1980 till år 1995 bör följas upp med åtgärder för att begränsa de totala utsläppen ytterligare.

Svaveldioxidutsläppen frän förbränning kan sänkas såväl genom över­gäng till mer lågsvavliga bränslen som genom reningsåtgärder i anläggning­arna. Även energisparande kan bidra fill att minska utsläppen. Den teknis­ka utvecklingen på området är snabb.

Inom fiärrvärmen kan svaveldioxidutsläppen minskas genom bl, a, ökad kalktillsats i rökgasavsvavlingen vid koleldade enheter och genom kalkin­jektion i själva pannan. Dessa åtgärder kan kombineras med en övergäng till mer lågsvavligt kol eller lågsvavlig olja. Det är också möjligt att öka utnyttjandet av flis och gas. Vid nyinvesteringar kan rökgasavsvavUng installeras vid störte enheter. Det är även tänkbart att installera rökgas­avsvavUng vid några befintliga anläggningar.

Inom bostäder, service m.m. finns i dag ett stort antal centraler som levererar värme, framför allt till flerbostadshus och lokaler. Huvuddelen av dessa är oljeeldade. Förbrukningen av olja i sådana centraler väntas dock minska i framtiden, främst genom att fler fastigheter ansluts till Qärtvärme. I de kvarvarande centralerna kan svavelutsläppen minskas främst genom övergång till tung eller lätt olja med en svavelhalt väsentligt mindre än en procent.

Inom trädgårdsnäringen används kol i små pannor för att värma upp växthus. Utsläppen från dessa pannor kan minskas genom övergång fill mer lågsvavliga kol eller annan uppvärmningsform.


130


 


Inom industrin kan skärpta svavelkrav vid förbränning mötas genom     Prop. 1987/88:85 övergång till mer lågsvavlig olja och mer lågsvavliga kol samt genom bl. a. kalkinjektion i koleldade pannor. Det kan också vara möjligt att gä över till gas eller flis. Inom mänga branscher är redan svavelutsläppen från förbrän­ning låga, bl, a, till följd av att flis och andra skogsbränslen används.

Med hänsyn till de mänga möjligheterna till åtgärder liksom till de skiftande bränslepriserna och den snabba tekniska utvecklingen bör enligt min uppfattning svavelkraven utformas sä att de som berörs kan anpassa sig på ett flexibelt sätt. Åtgärder kan genomföras pä ett mer kostnadseffek­tivt sätt om anläggningsägarna fritt kan välja mellan olika metoder att klara angivna utsläppsniväer.

Skadeverkningarna av svavelutsläppen är desamma, oavsett vilket bränsle utsläppen kommer frän. Kostnaden per ton minskat svavelutsläpp är även av liknande storlek vid oljeeldning som vid eldning med fasta bränslen. Om utsläppskraven sätts lika för alla bränslen, kommer föränd­ringar i relafionen mellan t. ex. kol och olja i bränsleanvändningen inte att leda till några större förändringar av svaveldioxidutsläppen. Utsläpps­kraven bör därför sättas lika för alla bränslen.

Jag har mot denna bakgrund för avsikt att i enlighet med naturvärdsver- ' kets och energiverkets förslag föreslå regeringen att i annat sammanhang ändra förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle sä att följande utsläppsgränser införs vid förbränning av bränslen:

Anläggningar med ett årligt     0,05 g S/MJ'

utsläpp av svavel överstigande       (årsmedelvärde)

400 ton

Övriga anläggningar               0,10g S/MJ'

(årsmedelvärde)

Dessa skärpta utsläppsgränser motsvarar användningen av olja i mindre anläggningar med en svavelhalt av högst 0,4%, För störte anläggningar är motsvarande gräns ca 0,2 %, men för dessa är andra åtgärder än lågsvavlig olja mer aktuella för att minska utsläppen.

Kraven bör gälla samtliga bränslen och införas successivt med början i storstadslänen och sydligaste Sverige från år 1993. Naturvårdsverket och energiverket har gjort ett förslag till förordning med länsvis indelning av tidpunkterna för ikraftträdande. Utformningen av förordningen bör över­vägas ytterligare mot bakgrund av bl. a. remissinstansernas synpunkter, med hänsyn bl. a. till distributionsmöjligheterna för olika oljekvaliteter och det tidigare nämnda utredningsuppdraget till naturvärdsverket om ytterii­gare minskningar av svavelutsläppen. Vidare bör möjligheterna att medge undantag från bestämmelserna i förordningen ses över med hänsyn till omständigheterna i enskilda fall.

Som jag nyss har redovisat är den tekniska utvecklingen pä området snabb. Särskilt för störte anläggningar såsom bränslebaserade elproduk­tionsanläggningar bör finnas möjligheter att i framtiden nå ännu lägre

' gram svavel per megajoule tillfört bränsle.                                         131


 


utsläpp. Därför bör sä hårda miljökrav ställas att den tekniska utveckling­en drivs på så att den vid prövningstillfället bästa tillgängliga tekniken för rening måste utnyttjas. Detta innebiir, om den tekniska utvecklingen håller vad vissa utrustningstillverkare nu utlovar, väsentligt härdare krav än de jag nu har redovisat för större förbränningsanläggningar. Kraven för säda­na större anläggningar bör fastställas i varje enskilt fall vid tillståndspröv­ningen enligt ML,

Naturvårdsverket och energiverket har uppskattat att förslaget till skärpta svavelkrav innebär att i stort sett samma kostnader får läggas ned, räknat per ton svaveldioxid som innehålles, vid oljeeldning som de nuva­rande utsläppskraven för koleldning medför. Förslaget beräknas av verken medföra ökade kostnader för industrin, fjärrvärmeanläggningarna och bo­städerna med sammanlagt 300—400 milj, kr. per år.

Det har ibland ifrågasatts om torv omfattas av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. För att undanröja allt tvivel om att lagen gäller alla slags bränslen bör lagens 1 § förtydligas.

Jag bedömer att förutsättningar finns att redan nu minska svavelhalten i tjock eldningsolja till 0,8%, Denna möjlighet bör utnyttjas för att sä snart som möjligt påbörja utvecklingen mot lägre svavelutsläpp. Som jag nyss har redovisat i min föredragning om den energipolitiska propositionen kommer jag i annat sammanhang att föreslå regeringen att ändra svavelför­ordningen sä att högsta tillåtna svavelhalt i sådan olja minskas till 0,8%. Detta bör genomföras så snart erforderliga notifikationsprocedurer i GATT och EFTA har avslutats. Möjligheterna att påskynda utvecklingen mot lägre svavelhalter i olja med hjälp av en miljöavgift pä olja bör även övervägas. Frågan bör bli föremål för utredning inom den utredning om ekonomiska styrmedel som jag längre fram i min föredragning kommer att föreslå.


Prop. 1987/88:85


4.9 Åtgärder mot kolväteutsläppen

Mitt ställningstagande: 1 naturvårdsverkets uppdrag bör ingå att redovisa kolväteutsläppen från olika verksamheter, kolvätenas lång­väga transport och bildning av fotokemiska oxidanter, halter i om­givningsluften samt bedöma åtgärdsmöjligheter och ekonomiska konsekvenser av olika åtgärder. Uppdraget bör utmynna i ett förslag till en svensk ätgärdsstrategi för kolväten.


Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt ställningstagande. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker naturvärdsver­kets förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Kolväteutsläppen beräknas minska med 150000 ton, eller ungefär 30%, från år 1985 till år 1995. Huvuddelen av minskningen kan åstadkommas genom de skärpta avgaskraven för personbilar. Utsläppen kommer att minska ytterligare till år 2010, alltefter­som  personbilsparken  förnyas  med  avgasrenade  fordon.   Vidare  kan


132


 


kolväteutsläppen minskas genom åtgärder i samband med prövning och     Prop, 1987/88:85 tillsyn enligt ML av olika industrianläggningar, bl, a, verkstadsindustri, kemisk och grafisk industri. Kolväteutsläppen beräknas därför halveras mellan år 1985 och är 2010,

Kolväteutsläppen från verkstads- och trävaruindustri härrör främst från målning och lackering. Inom verkstadsindustrin används även stora mäng­der klorerade kolväten för avfettning. Utsläppen från dessa verksamheter kan minskas genom dels förändrad processteknik, t, ex. övergång till vat-tenbaserade färger och läcker, dels extern reningsteknik, t. ex, adsorption, katalytisk eller termisk förbränning.

Inom den kemiska industrin förekommer fiyktiga kolväten i ett stort antal kemiska processer, t, ex, vid framställning av färgämnen, mjukgöra­re, plaster, gummi m, m. De största kolväteutsläppen inom den kemiska industrin härrör från raffinaderierna.

Vid distribution av bensin från producent till konsument förloras kolvä­ten i alla hanteringsled genom bl, a, avdunstning. Åtgärder för att minska förlusterna syftar till att dels minska avdunstningen, genom t, ex, s,k, flytande tak pä bensincisterner, och minskning av bensinens ångtryck, dels i de olika överföringsleden samla upp och återvinna avdunstad bensin. Jag har erfarit att medlemsföretagen i Svenska petroleum institutet planerar att utrusta vissa depåer med återvinningsanläggninar för bensinångor samt förse tankbilar och bensinstationernas bensincisterner med anordningar för återförande av bensinångor. Detta begränsar avdunstningen vid distributionskedjans olika omlastningar av bensinen fram till bensinstatio­nernas cisterner. Inom nägra är beräknas mer än 80% av bensinen kunna distribueras i slutna system. Dessa åtgärder kommer medföra en betydel­sefull minskning av utsläppen från bensinhanteringen. Naturvårdsverket utarbetar för närvarande allmänna råd beträffande hantering och distribu­tion av bensin.

Den övervägande andelen kolväteutsläpp från energiproduktion härrör från småskalig fastbränsleeldning. Nästan hälften av dessa kolväten påver­kar emellertid inte oxidantbildningen. Utsläppen kan däremot orsaka bety­dande olägenheter i den närmaste omgivningen. Om lågemitterande pa­nnor med hög verkningsgrad installeras vid utbyte av gamla, vedeldade villapannor kan betydande utsläppsminskningar nås. Inom regeringskans­liet bereds för.närvarande ett förslag från naturvärdsverket och planverket om tillämpningsföreskrifter enligt PBL om miljökrav för småskalig fast­bränsleeldning.

Åtgärder mot kolvätesutsläppen inriktas i första hand mot att minska läckage frän olika processer samt vid lastning, lossning och lagring av flyktiga kolväten, Åven rening och destruktion är betydelsefulla åtgärder. Ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete pågår inom industrin för att minska användningen och utsläppen av kolväten. Möjligheten att använda medel ur investeringsfonderna för miljöåtgärder kommer att bidra till att påskynda utvecklingen och införandet av olika reningsåtgärder. Jag bedö­mer därför att förutsättningarna för kraftiga begränsningar av industrins kolväteutsläpp i framtiden kommer att förbättras avsevärt.

Med hänsyn till effekterna av kolvätena pä hälsa och miljö samt till                133


 


bildningen av fotokemiska oxidanter anser jag det angeläget att fortsätta arbetet med aU begränsa kolväteutsläppen.

Det är svårt att kvantifiera vilka utsläppsminskningar som behövs i Europa för att man skall undvika s. k. ozonepisoder, dvs, perioder då luftpaket med höga ozonhalter från kontinenten kommer in över Sverige, Ett fortsatt internationellt forskningssamarbete beräknas inom några arge underlag för de utsläppsmål som behövs för att undvika ozonepisoder.

Jag anser att naturvårdsverket inom ramen för det uppdrag om uppfölj­ning av handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning, som jag strax återkommer till, bör sammanställa fakta om kolväteutsläppen, deras spridning och atmosfärkemiska reaktioner, samla in och sammanställa data om halter och effekter på hälsan och miljön samt bedöma åtgärdsbe-hov och möjligheter samt ekonomiska konsekvenser m. m, av olika åtgär­der. De delar av uppdraget som är av produktinriktad karaktär bör utföras tillsammans med kemikalieinspektionen. Materialet bör utnyttjas för att utarbeta en ätgärdsstrategi mot kolväteutsläpp.


Prop. 1987/88:85


4.10 Kalkning av sjöar och vattendrag

Mitt ställningstagande: Kalkningen av sjöar och vattendrag är ett
uppehållande försvar som mäste pågå under en läng tid, samtidigt
som vi genomför utsläppsbegränsningar. Forsknings- och uppfölj­
ningsinsatserna bör utökas i syfte att effektivisera kalkningen och
förlänga åtgärdernas varaktighet,
                                   ,


Naturvårdsverket förslag: Överensstämmer i huvudsak med min bedöm­ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker naturvärdsver­kets förslag, Länsstyi"elsen i Skaraborgs län påpekar att ambitionsnivån i det fortsatta kalkningsarbetet inte fär medföra minskade ansträngningar att minska utsläppen av försurande ämnen.

Skälen för mitt ställningstagande: Kalkning av sjöar och vattendrag har nu pågätt under elva år. Totalt har drygt 400 milj. kr. avsatts för verksam­heten. Drygt 4000 sjöar har kalkats,

Kalkningen av sjöar har generellt sett givit positiva resultat. Djurarter som har slagits ut av försurningen har kunnat äteretableras. Kalken har spritts med båt, på is eller med helikopter, 1 de fiesta kalkade sjöar måste kalkningen upprepas vart annat till vart fjärde år för att man varaktigt skall kunna upprätthålla sjöns pH-värde och buffringsförmåga. Naturvårdsver­ket uppskattar de försurade sjöarnas yta till drygt 3 800 kvadratkilometer. Hittills har ca 2 900 kvadratkilometer eller 75% av den försurade sjöytan kalkats. Antalet nya kalkningsprojekt har fortsatt att öka och utgör för budgetåret 1987/88 ca hälften av årets kalkningsprojekt. Insatserna har inriktats pä att kalka i första hand redan försurade vatten och att förhindra att ytterligare sjöar blir försurade,

Kalkningen av rinnande vatten har i allmänhet givit positiva effekter


134


 


men anses svårare att utföra, bl,a, på grund av de stora fiuktuationerna i     Prop. 1987/88:85

vattenflödena. Bäst resultat har uppnåtts vid kombinerad kalkning av

uppströms liggande sjöar, av vattendragets utströmningsområde och direkt

i vattendraget med kalkdoserare. Kalkning av utströmningsområden har

visat sig lämpligt, eftersom det i viss mån kan begränsa läckage av metaller

till vattendraget.

Kalkfällning provas bl, a, vid tio kommunala reningsverk i Halland och kommer att införas vid flera reningsverk i Västernorrland, De tekniska problem som är förenade med kalkfällning har till stor del kunnat lösas. Naturvärdsverket bedömer att kostnaderna för kalkfällning är acceptabla. Effekterna i recipienten av kalkfällning har visat sig vara positiva, och försurningskänsliga djurgrupper har kunnat komma tillbaka. Jag har med tillfredsställelse erfarit att intresset inom kommunerna ökar för kalkfäll­ning i reningsverken,

Kalkningsinsatserna har i mänga fall kombinerats med fiskevärdande
åtgärder och annat biologiskt återställningsarbete. Åtgärderna har bl, a,    '
medgivit återinplantering av helt utslagna öring- och kräftbeständ,
            >

Inom kalkningsverksamheten pågår även försök med att minska kvick­silverhalten i fisk. Projektet har pågått sedan budgetåret 1985/86 och skall slutredovisas under år 1989,

Trots nationella och internationella åtaganden om minskning av svavel­dioxidutsläppen kommer behovet av att kalka sjöar och vattendrag att bestå under en lång tid, Etiligt naturvårdsverkets beräkningar kommer nedfallet av svavelföroreningar att minska med drygt 20% frän år 1985 fram till mitten av 1990-talet, Detta kommer medföra att situationen i ett antal mindre sjöar med små avrinningsomräden kommer att förbättras utan kalkning, I våra större sjöar kommer dock inte pH-värdet och buffringsför-mägan att öka nämnvärt, beroende på de stora mängder av svavel- och kväveföreningar som har ackumulerats i mark och vatten genom de senas­te decenniernas nedfall,

Kalkningsverksamheten bör på kort sikt bedrivas med samma inriktning som hittills. Åtgärder bör i första hand inriktas på att återställa vatten som skadats av försurningen samt förhindra att fler sjöar försuras, Kalkning i utströmningsområden och pä marker i sjöars och vattendrags närhet bör succesivt utökas för att, i kombination med ytvattenkalkning, öka kalk-ningsinsatsernas effektivitet. Introduktionen av kalkfällning i reningsverk med försurade eller försurningshotade recipienter bör uppmuntras och påskyndas. Det är även väsentligt att behovet av kalkning av även andra ytvatten än de som företräds av fiske- och rekreationsintressen tillgodoses. För att kunna optimera kalkningsverksamheten och för att öka kunskaper­na om effekterna av bl, a, avbruten sjökalkning m, m,, bör medel ompriori-teras inom kalkningsanslaget till förmån för forskning och uppföljning,

Kalkningsåtgärder i ytvatten mäste anpassas till såväl vattnets ursprung­
liga och nuvarande fysikaliska och biologiska förhållanden som väderieks-
förhållandena, Kalkningsprojekten kan därför präglas av osäkerheter be­
träffande följande års insatser. Jag anser därför att det är värdefullt att det
för kalkningsprojekten även i fortsättningen finns möjlighet att reservera
medel för upp till fem år i taget. Vissa projekt är av den karaktären att en
        135


 


kortare genomförandetid kan vara motiverad. Projektplanering och me­delstilldelning bör således kunna anpassas till varje projekts speciella förutsättningar. Detta kommer även i fortsättningen att leda till stora reservationer på: anslaget Åtgärder mot försurningen, bestående av projektbundna, men ej ännu utbetalade, medel. Jag bedömer dock förde­larna med nuvarande möjligheter alt anpassa projektplaneringen efter de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall sä stora att jag förordar att kalkningsbidrag även fortsättningsvis skall kunna beviljas för fierårs-projekt,

Flerårsprojekten ställer större krav på uppföljning och redovisning av genomförda kalkningar och dess effekter. Det är väsentligt att genomförda kalkningsinsatser, andra åtgärder och deras resultat redovisas vaije är till naturvårdsverket. Verket fär därmed bättre möjligheter att utvärdera ut­förda kalkningar och ett bättre underlag för att planera den framtida inriktningen av verksamheten. Jag har erfarit att naturvärds verket inför kommande budgetår kommer att utfärda föreskrifter och ge ut allmänna råd för länsstyrelsernas bidragshar.tering och uppföljning av kalknings­verksamheten. Verket avser även att förenkla ansökningsförfarandet m, m, för omkalkningar av sjöar och vattendrag.

Jag bedömer att de förbättringar av bidragshantering, uppföljning och redovisning samt den inriktning som jag nu redovisat kommer att leda fill en effektivisering av den fortsatta kalkningsverksamheten.

Jag återkommer senare till mina beräkningar av medel för statliga bidrag till kalkningsverksamheten (avsnitt 15),


Prop. 1987/88:85


4.11 Forskning, utveckling och information

Mitt ställningstagande: Forskningsinsatserna kring bl, a, skogsska­dor, mark- och grundvattenförsurning och effekter på fauna och flora bör fördjupas, Pågåéndeförsöksverksamhet avseende åtgärder mot försurning i skog och mark bör följas upp. Kunskaperna om luftföroreningarnas effekter på byggnader, skulpturer och andra kul­turminnen samt arbetet med att skydda och bevara dessa frän korro­sion och nedbrytning bör utökas. Det internationella samarbetet beträffande forskning och övervakning av miljöeffekter bör ökas. Den tekniska forskningen och utvecklingen beträffande bl, a, bättre miljöteknik för fordon, förbränningsanläggningar m, m. bör effekti­viseras. Informationsinsatserna nationellt och internationellt bör ökas.


Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker i stort naturvårdsver­kets förslag.

Skälen för mitt ställningstagande: Den storskaliga spridningen och deposi­tionen av luftföroreningar över landet mäts regelbundet och fortlöpande


136


 


genom Programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK), Inom ramen Prop. 1987/88:85 för programmet mot luftföroreningar och försurning har PMK:s övervak­ning av ozon och kväveföreningar förstärkts. Nätet av ozonstationer kan nu anses vara färdigbyggt, men det är väsentligt att kontinuerliga mätning­ar fortsätter i nuvarande omfattning. Under den kommande treårsperioden bör regelbundna mätningar göras även av andra oxidanter.

Mot bakgrund av vad jag framhållit nyss om kolvätenas roll i oxidant­bildningen torde det stå klart att utveckling och etablering av mätutrust­ning för sådana ämnen bör vara en angelägen satsning inom miljökvalitets-övervakningen under de kommande åren.

Många störte tätortskommuner har påbörjat egen luflkvaliletsövervak-ning för att följa luftföroreningssituationen i kommunen. Jag ser mycket positivt pä dessa initiativ, eftersom övervakningen är av stor betydelse, dels som grund för information till allmänheten, vilket skapar en störte medvetenhet om miljöfrågor, dels som grund för den kommunala plane­ringen. Naturvärdsverket och länsstyrelsen bör ta pä sig en samordnande roll i detta sammanhang. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 10,3).

Luftföroreningarnas och försurningens effekter på annan växtlighet än skogen, liksom på djurlivet, har hittills tilldragit sig ett relativt litet intres­se. Under de senaste två åren har dock detta område prioriterats. Flera arter, främst lavar, håller pä att utrotas helt. Skadornas omfattning, liksom orsakssambanden, måste klariäggas bättre, bl, a, för att man skall fä under­lag för att vidta motåtgärder.

Då luftföroreningarna sannolikt under lång tid kommer att utgöra ett allvarligt hot mot bl. a. skogen och skogsmarken, är det väsentligt att skogens och skogsmarkens tillstånd följs fortlöpande. Övervakningsarbe­tet har inletts och bör inriktas på återkommande rikstäckande och regiona­la inventeringar samt etablering av permanenta provytor för kontinuerlig uppföljning av skadornas utveckling, Sverige deltar i utformningen av ett europeiskt samarbetsprogram "International Cooperative Programme on the Assessment of Air Pollution Effects on Forests", Den svenska skogs­skadeövervakningen bör anpassas till de riktlinjer som har tagits fram inom programmet.

Klassificeringen av skogsskador i Sverige har hittills varit helt inriktad mot tall och gran, eftersom de första larmrapporterna berörde just dessa trädslag. Under de senaste åren har emellertid skogsskador på lövträd börjat uppmärksammas, inte minst i Förbundsrepubliken Tyskland. De svenska inventeringarna bör därför även omfatta skogsskador på lövträd.

Den hittills utförda övervakningen visar på ett ökande behov av att, som komplement till utsläppsbegränsande åtgärder, vidta åtgärder i miljön. Dessa åtgärder omfattar kalkning, gödsling, trädslagsval samt skötsel- och skogsbruksåtgärder. Syftet med dessa är dels att minska markförsurningen och dess bieffekter genom t. ex. kalkning och gödsling, som kompenserar den näringsbrist som försurningen orsakar, dels att genom t. ex, skogs-bruksätgärder förbättra betingelserna för skogen i andra avseenden och därmed stärka skogens allmänna motståndskraft mot stress.

Försöksverksamheten med bl. a. kalkning och vitaliseringsgödsling av     137


 


skog och mark pågår sedan år 1983, Verksamheten består av studier och Prop. 1987/88:85 fältförsök med olika skogsbruksåtgärder för att minska luftföroreningarnas inverkan på skogen. Syftet är att klarlägga behovet av åtgärder för säväl skogen som andra känsliga växt- och djurarter, liksom de olika åtgärdernas effekter på tillväxt, markkemiska reaktioner, avrinning och andra organis­mer. De resultat som nu kan redovisas antyder att kalkning av skogsmark långvarigt kan motverka markförsurningen. De svenska kalkningsförsöken har dock hittills inte motverkat uppkomsten av skogsskador. Utländska undersökningar har dock visat att så är fallet. Inblandning av björk bedöms kunna bidra till att fördröja markförsurningen. Försöken har ännu inte slutförts och kunskaperna om de olika åtgärdernas effekter är ännu otill­räckliga. Jag anser därför att del är väsentligt att försöken följs upp och i vissa fall vidgas inom naturvärdsverkets regi, för att en god kunskapsbas skall byggas upp. Jag är inte beredd att föreslå några statsbidrag till en utvidgad skogsmarkskalkning.

Luftföroreningarnas försurande inverkan innebär, som jag tidigare har anfört, ett hot mot grundvattnets kvalitet. De omfattande brunnsinvente­ringar som genomförts visar att det ytliga grundvattnet är särskilt utsatt. Ofta har det sura vattnet haft förhöjda tungmetallhalter på grund av urlak-ning från marken och utlösning friin vattenledningar. Naturvårdsverket bedriver därför sedan är 1982 en försöksverksamhet avseende grundvat­ten. Försöksverksamheten är inriktjid på inventerings- och kartläggnings­metodik för försurat grundvatten, dess inverkan på ledningar och markför-lagda konstruktioner samt utprovndng av metoder för att åtgärda surt grundvatten i vattentäkter. Erfarenheter har även vunnits i samband med den bidragsverksamhet för åtgärder mot surt vatten i enskilda vattentäkter som verket administrerar under åren 1985 - 1988,

De resultat som hittills har kommit fram visar att markkalkning inte ger önskat resultat mot surt och korrosivt vatten ens efter flera år. En nyligen påbörjad studie antyder att tillförsel av alkaliseringsmedel under de ytliga jordlagren i kombination med vattenbegjutning ger positiva resultat.

Verksamheten har även inriktats på att pröva olika alkaliseringsutrusl-ningar för att minska dricksvattnets surhetsgrad. Med utgångspunkt i försöksverksamheten avser naturvårdsverket att ta fram underlag för typ­godkännande av sådan utrustning.

Verksamheten bör i fortsättningen inriktas på fortsatta försök samt kartläggning av grundvattensförsurningen och åtgärdsbehoven. När dessa försök och kartläggningsarbeten är avslutade, vilket beräknas ske år 1991, torde ett förbättrat underlag finnas för ställningstagande till fortsatta åtgär­der mot surt grundvatten. Jag avser därför inte nu ta ställning till frågan om framtida bidragsverksamhet för åtgärder mot surt grundvatten.

Det material som finns tillgängligt från markkalkningar m. m. visar att
försurningen av jordbruksmark är omfattande. Jordbruksmarkens surhet
påverkas inte bara av det sura nedfallet, utan skördeuttaget, gödslingen
och naturliga processer spelar stor roll. Jordbruksmarken är inte sällan så
försurad att risk för ett ökat kadmiumupptag i grödan föreligger. Ytterliga­
re undersökningar behöver göras för att klarlägga om upptaget medför
några hälsorisker. Jag har erfarit att chefen för jordbruksdepartementet har
     138


 


för avsikt att ta upp denna fräga i sina kommande förslag om miljöfrågor i     Prop. 1987/88:85 jordbruket.

Under de senaste tre åren har kunskaperna om luftföroreningarnas ef­fekter fördjupats avsevärt. Det internationella forskningssamarbetet spe­lar en viktig roll i detta sammanhang. Genom den omfattande forskning som initierats i Europa och Nordamerika under 1980-talet har orsakssam­banden mellan luftföroreningar och olika effekter i miljön — främst skogs­skador - kunnat klarläggas i sina huvuddrag. Det krävs en fortsatt satsning pä forskning för att stärka det vetenskapliga underiaget för beslut om åtgärder. Bättre kunskaper om olika effekter behövs som utgångspunkt för åtgärdsstrategier både i Sverige och i det internationella förhandlingsarbe­tet,

Sverige har under de senaste 20 åren spelat en ledande roll i forskningen om luftföroreningar och försurning. Även om de svenska forskningsinsats­erna har varit små i förhällande till de stora insatser som görs i väriden, har svenska forskare och deras resultat spelat en stor roll. Det är nödvändigt att satsa pä fortsatt forskning om luftföroreningar och försurning i Sverige under de närmaste åren.

Forskningen i Norden är även en viktig och nödvändig länk i det interna­tionella samarbetet. Föroreningshalterna är lägre här än i många andra europeiska områden, samfidigt som naturens känslighet är störte pä grund av en låg motståndskraft och ett extremt klimat. Vi mäste pröva om resultat frän andra länder är tillämpbara under de förhållanden som råder i Norden.

De nordiska länderna bör även i fortsättningen spela en ledande roll i det internationella förhandlingsarbetet. Av stor betydelse därvidlag är samar­betet inom nordiska ministerrådet. För att de nordiska förslagen skall få genomslagskraft, behöver forskningen i Sverige och övriga Norden ha en god standard.

Inom Norden utbyts resultat och erfarenheter via samarbetsnämnden för nordisk skogsforskning (SNS), Detta samarbete är mycket betydelse­fullt, då förhållandena länderna emellan i huvudsak är likartade,

EUREKA-samarbetet tillkom på franskt initiativ vid en ministerkonfe­rens i Paris ijuli 1985, Länderna inom EUREKA har enats om att inklude­ra miljöprojekt i EUREKA-samarbetet, Eurotrac (European Experiment on Transport and Transformation of Environmentally Relevant Trace Constituents in the Troposphere över Europé) har accepterats som ett EUREKA-projekt, Ett omfattande planeringsarbete har ägt rum för att åstadkomma ett gemensamt ramprogram för forskningsarbetet och för att definiera olika delprojekt. Ett vetenskapligt sekretariat har upprättats i Förbundsrepubliken Tyskland. Vidare finns en vetenskaplig kommitté med ledande atmosfärsforskare i Europa samt en styrelse som tar ställning till olika projektförslag.

Teknisk forskning och utveckling

Styrelsen för teknisk utveckling lämnar stöd till forskning och utveckling

av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar frän    139


 


olika industriprocesser. Naturvärdsverket kan ge stöd från bränslemiljö-     Prop. 1987/88:85 fonden till provning och demonstratton av ny teknik.

Statens energiverk lämnar stöd till forskning, utveckling och provning av olika typer av teknik för att begränsa utsläppen av föroreningar vid förbränning. Stöd kan ocksä lämnas av Stiftelsen för värmeteknisk forsk­ning.

Jag har redan behandlat de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs beträffande tekniker för att begränsa utsläppen av kväveoxider från trafik och förbränningsanläggningar.

Information

En aktiv upplysningsverksamhet och opinionsbildning är ett viktigt instru­ment i arbetet mot luftföroreningar och försurning. Informationen bör syfta till att motivera enskilda människor och företag att vidta åtgärder samt lägga grunden för politiska beslut om åtgärder på nationsnivå.

Det nationella informationsarbetet samordnas genom referensgruppen för försurningsinformation. Gruppen är ett exempel pä ett väl fungerande samarbete mellan ett fyrtiotal ideella organisafioner och naturvårdsverket. Informationen kommer den närmaste tiden att inriktas på kvävets och de fotokemiska oxidanternas skadeverkningar. Biltrafiken kommer, säsom betydelsefull källa för både kolväten och kväveoxider, att stå i centrum för informationen.

Internationellt bedriver miljöorganisationernas försurningssekretariat i Göteborg betydelsefull upplysningsverksamhet med medel frän naturvår­dsverkets informationsanslag.

Det nuvarande luftförorenings- och försurningsläget gör att internatio­nella insatser bör riktas i första hand till de länder vars utsläpp har störst betydelse för nedfallet i Sverige, Storbritannien har påbörjat arbetet med utsläppsreduktioner. Hittills föreslagna åtgärder måste bedömas som otill­räckliga. Opinionstrycket och attityderna där håller på att förändras. Jag bedömer att informationsinsatser i detta skede kan bli värdefulla, I min inledning (avsnitt 2) betonade jag vikten av att olika organisationer och företag deltar i denna process. Öststaternas utsläpp av luftföroreningar har också en stor betydelse för nedfallet, främst i södra Sverige, Dessa länder är därför en viktig målgrupp för infotmationsinsatser, Förbundsrepubliken Tyskland bearbetar för närvarande flera öststatsländer med information. De svenska insatserna bör främst inriktas mot Polen, Samarbete och informationsutbyte sker även med Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska Republiken och Sovjetunionen,

Informationsarbetet omfattar distribution av broschyrer, faktaböcker, tidskrifter och annat informationsmaterial. Att bjuda in journalister, miljö-och sportfiskeorganisationer, forskare, politiker och beslutsfattare till Skandinavien är likaså ett effektivt sätt att fokusera uppmärksamheten på försurningen.

Informationsinsatser är viktiga och spelar en betydande roll för utveck­
lingen inom Sverige och är ännu viktigare i det internationella perspekti­
vet. Jag anser därför att detta arbete bör intensifieras och tilldelas ytterli-
       140
gare resurser.


 


4.12 Uppföljning


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att sam­ordna och följa upp arbetet med handlingsprogrammet mot luftför­oreningar och försurning. En utvärdering bör ske mot de mål som satts för minskningen av utsläppen till år 1995, Verket bör i samråd med berörda intressenter studera vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70-80% samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 ärs nivå. Eko­nomiska och andra konsekvenser för industrin, staten, kommunerna och samhället i övrigt bör analyseras.


Skälen för mitt ställningstagande: Det är av största vikt att arbetet med handlingsprogrammet mot luftföroreningar och försurning genomförs så effektivt som möjligt. Naturvårdsverket har i rapporten Aktionsplan '87 följt upp det program mot luftföroreningar och försurning som regeringen lade fram är 1985, Det är enligt min mening lämpligt att göra en ny uppföljning av handlingsprogrammet om två år. Jag avser därför föreslå regeringen att naturvårdsverket ges i uppdrag att göra en sådan uppfölj­ning.

De åtgärder som jag nyss har redogjort för berör både industrin, kommu­nerna, staten, jord- och skogsbruket samt samhället i övrigt. Naturvårds­verket bör vid planering och genomförande av uppdraget samräda med berörda intressenter.

Som jag nyss redovisat bedrivas såväl i Sverige som i det internationella samarbetet ett arbete med att utarbeta s,k, belastningsgränser. Det är angeläget att detta arbete bedrivs på ett sådant sätt att dessa gränser kan utnyttjas som underlag för framtida ställningstaganden både i Sverige och internationellt. Förhandlingar om sådana gränser avses inledas inom luft­föroreningskonventionen om ett par är. Mot denna bakgrund bör fortsatta nationella åtgärder mot luftföroreningar övervägas. Hänsyn bör härvid tas till bl, a, resultatet av det pågående internationella arbetet.

Innan ställning tas till ytterligare skärpta nationella målsättningar bör kostnader och andra effekter av sådana åtgärder studeras. Vilka tekniska åtgärder som skulle fordras för att minska svavelutsläppen med 70-80% samt halvera kväveoxidutsläppen till sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå bör utredas. En svensk ätgärdsstrategi för kolväteutsläppen bör också tas fram. Naturvärdsverket bör analysera ekonomiska och andra konse­kvenser för industrin, staten, kommunerna och samhället i övrigt av säda­na åtgärder i nära samråd med berörda offentliga och privata intressenter.

Även naturvårdsverkets och länsstyrelsernas verksamhet med kalkning och andra åtgärder i miljön samt forskning och utveckling m, m, inom ramen för anslaget Åtgärder mot försurningen behöver följas upp vad gäller effektivitet och resursanvändning. Effekter och kostnader för nä­ringsliv, kommuner etc bör följas upp i samarbete med statens indust­riverk, I uppdraget bör vidare ingå att följa och redovisa utvecklingen och de senaste kunskaperna beträffande utsläpp, spridning och nedfall av även andra luftföroreningar samt hälso- och miljöeffekterna av dessa.


141


 


I uppdraget bör även ingå de olika utredningar m. m. jag nyss redovisat     Prop. 1987/88:85 beträffande bl, a,:

-     ändrad förordning (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle

-     komplettering av avgaskraven för lastbilar och bussar med skärpta partikelkrav

-     kvalitetskrav för dieselbränsle

-     kompletterande avgaskrav för tätortsfordon

-     ytterligare utsläppsminskningar för personbilar

-     utsläppsminskningar för traktorei och arbetsmaskiner m. m.

142


 


5 Havsföroreningar


Prop. 1987/88:85


Mina ställningstaganden i korthet:

• Föroreningssituationen i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak är så
allvarlig att utsläppen snarast bör begränsas. Detta gäller i första
hand stabila organiska ämnen, som kan spridas över stora områ­
den, och närsalter som orsakar allvariga övergödningsproblem.
Arbetet med att åstadkomma förändringar måste bedrivas såväl
nationellt som internationellt,

• Tillförseln av stabila organiska ämnen till miljön mäste så snart
som möjligt upphöra. Utsläppen av organiskt bundet klor bör från
sulfatfabriker minskas till 1,5 kg per ton klorblekt massa. Åtgär­
der bör ha påböijats vid samtliga massafabriker före utgången av
år 1992. Utsläppen från den kemiska industrin bör kartläggas och
begränsas inom de närmaste åren.

• Utsläppen av kväve bör minskas till hälften före sekelskiftet i
områden som är särskilt påverkade. Utsläppen av fosfor bör ock­
sä minskas väsentligt i sädana områden. Strängare regler om
djurhållning och hantering av stallgödsel bör införas. Kvävere­
duktionen bör ökas vid de kommunala reningsverken, I ett första
steg bör en 50-procentig kvävereduktion införas före är 1992 vid
reningsverk vid särskilt påverkade kustområden,

• Utsläppen av metaller, i första hand kvicksilver och kadmium, bör
minska till hälften under perioden 1985 till 1995,

« Fortsatt forskning och utveckling samt utredningar krävs för att fastställa väldefmierade mål för utsläpp till havsmiljön och sådana åtgärder behöver därför stimuleras.

• Den redovisade planen skall revideras inom tre är.


5.1 Föroreningssituationen

Föroreningar tillförs haven runt Sverige frän både Sverige och andra länder, dels som punktutsläpp och diffus avrinning, dels genom långväga transporter via atmosfären och med havsströmmarna.

En betydande lokal påverkan är vanlig i anslutning till störte industrier, industrikomplex eller kraftverk. Områdena utanför framför allt storstäder­na är påverkade av tidigare och pågående utsläpp av sanitärt avloppsvatten via de kommunala reningsverken. Vissa kustområden är påverkade av föroreningar från stora jordbruksområden.

Bohuskusten filiförs föroreningar från petrokemisk industri samt från skogsindustri och annan industri i södra Norge. Genom transport med havsströmmarna tillförs också föroreningar från andra länder, t. ex. Stor­britannien och Förbundsrepubliken Tyskland,

Kattegatt har under senare är blivit sä näringsrikt att vissa bottnar tidvis drabbats av syrebrist. Situationen är särskilt allvarlig i Laholmsbukten och


143


 


Skälderviken, Havsområdet tar emot avsevärda föroreningsmängder från     Prop. 1987/88:85 jordbruk, kommuner och industri, både från Sverige och Danmark,

Öresund är relativt kraftigt förorenat av både industriella och kommuna­la utsläpp samt av närsalttillförsel från jordbruket. Genom Öresund sker en stor transport av närsalter frän Östersjön upp längs den svenska västkus­ten.

Situationen i Hanöbukten är likartad den i Laholmsbukten.

Smålands och Östergötlands kust torde vara den minst förorenings-påverkade kuststräckan i landet.

Delar av Södermanlands och Upplands kuster, främst utanför Stock­holm, är belastad av tidigare föroreningsutsläpp, i första hand kommunala.

Gruvdrift och annan verksamhet längs Dalälven har givit upphov till hög urlakning av metaller. Zink- och kadmiumhalterna i Dalälvens mynning är högre än i någon annan svensk älvmynning,

Bottniska vikens kust är starkt belastad främst av skogsindustrins ut­släpp av bl, a, klorerade organiska ämnen och av några få, men stora, punktutsläpp av metaller.

De viktigaste föroreningarna bedöms för närvarande vara stabila orga­niska ämnen och närsalter, men också metaller och olja är av stor betydel­se.

Efter hand som akuta miljöstörningar av typen fiskdöd eller dålig lukt har kunnat åtgärdas, har betydelsen av den långsamma smygande giftver­kan av stabila organiska ämnen, tillverkade av människan, blivit allt mer uppenbar. Sådana organiska ämnen, som endast långsamt bryts ned i miljön, kan spridas över stora områden och påverka miljön under lång tid. Härigenom blir även relativt begränsade utsläpp av stabila organiska ämnen ett allvarligt hot, sett i ett storskaligt och långsiktigt perspektiv.

Många exempel finns redan på ämnen som man från början har ansett vara ofarliga, men som efter ett antal år visat sig ge svåra negativa miljö-verkningar. Som exempel kan nämnas PCB och DDT.

Tillgången på närsalter (kväve och fosfor) avgör normalt havsområdets produktion av biologiskt material. Utsläpp av närsalter från jordbruk, tätorter och industrier leder till förhöjda halter av dessa ämnen i kustområ­den nära utsläppen, och på sikt i vattenområdet som helhet. Den ökade tillgången leder primärt till en förhöjd produktion av alger. Den ökade produktionen kan leda till att syrebrist uppstår och att djurlivet slås ut i vissa områden.

Dagens övergödningssymptom är resultatet av att tillförseln av närings­ämnen har ökat stadigt under flera decennier. Vissa kustområden har drabbats av miljöproblem på grund av den ökade tillgången på närsalter. Övergödningen av vattnen utanför Stockholm och i Laholmsbukten är välkända svenska exempel, Waddensee utanför Nederländerna och Katte­gatt har uppmärksammats internationellt. Situationen är mer svårbedömd när det gäller de öppna havsområdena. Klart är dock att halterna av fosfor och kväve har ökat även här. Att syreförhållandena i Östersjöns djupvat­ten under flera årtionden successivt har försämrats, är en varningssignal.

Metaller är grundämnen. De bryts inte ned av naturliga processer utan
kommer att finnas i havsmiljön under lång tid sedan de väl förts dit,
         144


 


Den historiska utvecklingen av metallbelastningen har i första hand     Prop, 1987/88:85 dokumenterats via sedimenten. Mätningar i Östersjöns djupområden visar på tio gånger högre halter av kadmium och kvicksilver i sediment som har bildats under de senaste decennierna, jämfört med början av 1900-talet,

Effekter av akuta (genom haverier och liknande) utsläpp av olja till den marina miljön är väl undersökta och kunskaperna är relativt goda, åtmins­tone beträffande marin miljö med höga salthalter, I första hand är det strandorganismer och sjöfågel som påverkas.

Totalt sett utgör dock de kroniska utsläppen som ständigt pågår frän båttrafik, oljehamnar och utsläppskällor på land troligen över 90% av den totala belastningen av olja eller organiska ämnen som härstammar frän olja. Kunskapen om eventuella effekter av kroniska utsläpp är mycket begränsad. Speciellt gäller detta för Östersjön med sitt förhållandevis kalla klimat.

5.2 Internationellt arbete

Sverige delar hav med många andra länder, vilkas utsläpp påverkar havets miljökvalitet, Sveriges utsläpp av kväve och fosfor utgör högst 10 resp, 10-15% av den samlade belastningen på Östersjön, Åtgärder i Sverige har däremot stor betydelse för de kustnära områdena. För att lösa problemen i centrala Östersjön mäste emellertid andra länder ocksä vidta åtgärder, Sverige deltar därför aktivt i mänga olika fora för internationellt miljö­skyddssamarbete,

Helsingforskonventionen omfattar det s, k. Östersjöområdet, som inklu­derar Bottniska viken, Öresund, Bälten och Västerhavet upp till en linje frän Skagen till Göteborg, Konventionen, som etablerades år 1974 och formellt trädde i kraft år 1980, behandlar främst föroreningar frän landba­serade källor, långväga lufttransport samt sjöfarts- och bekämpningsfrå­gor. Dumpning är förbjuden inom konventionsområdet.

Inom Helsingforskonventionens ram har ett flertal sammanställningar gjorts av förhållandena i Östersjön, En första beskrivning av miljöförhål­landena publicerades år 1981, och en första sammanställning av uppgifter om utsläpp för alla Östersjöstaterna publicerades år 1986, Med utgångs­punkt i gjorda kunskapssammanställningar har en prioritering av problem­områden gjorts. Ett arbete med förstärkning av tidigare antagna rekom­mendationer om minskning av utsläppen och med nya rekommendationer har påbörjats och planeras för samtliga prioriterade områden.

Inom Helsingforskommissionens ram hölls ett möte på ministernivå i februari i år. På ministermötet kom man bl, a, överens om begränsningar av utsläppen från landbaserade källor, samordning av fortsatt mät- och utvärderingsverksamhet och förbättrat samarbete om bekämpning av havsförororeningar. Överenskommelsen innebär att utsläppen skall mins­kas med ca 50% för vissa viktiga ämnesgrupper före 1995. Dessutom skall länderna inom ett är redovisa nationella planer för att minska utsläppen i enlighet med deklarationen.

Pariskonventionen kom till stånd år 1974 och trädde i kraft är 1978, Den       145

10   Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85


omfattar Nordsjön och Nordostatlanten och avser utsläpp från landbasera-     Prop, 1987/88:85 de källor. Oslokonventionen, som etablerades år 1971 och omfattar samma geografiska område, behandlar frågor om dumpning och förbränning till havs.

Inom Pariskonventionens ram hat man arbetat med listor över priorite­rade ämnen. Listan över särskilt farliga substanser omfattar bl, a, kad­mium, kvicksilver, vissa stabila och miljöfarliga organiska ämnen samt stabila oljor och föreningar av petroleumursprung. För dessa ämnen har utarbetats rekommendationer om utsläppsbegränsningar. Dessutom finns en skyldighet att rapportera utsläpp av dessa ämnen. Information om utsläpp m, m, ställs samman och publiceras årligen.

Oslokonventionen omfattar förbud mot havsförorening genom dump­
ning av vissa särskilt angivna miljöfariiga ämnen, t, ex, klorerade organis­
ka ämnen, cancerframkallande ämnen, kadmium och kvicksilver. För
              '
dumpning av andra ämnen samt förbränning av miljöfariigt avfall till havs
krävs tillstånd av nationell myndighet i varje särskilt fall. Omfattningen av
dumpning och förbränning i de anslutna länderna redovisas årligen.

De länder som gränsar till Nordsjön deltog i en särskild Nordsjökonfe-rens på ministernivå i London i november förra året. Då träffades en överenskommelse som bl,a, innebär att utsläppen av vissa giftiga och svårnedbrytbara ämnen skall begränsas med 50% mellan är 1985 och år 1995, Utsläppen av närsalter skall minskas i samma omfattning i områden där närsalterna har orsakat eller kan orsaka miljöproblem. Utsläppen till luft skall kartläggas och där sä är möjligt begränsas. Frän och med är 1989 får avfall inte dumpas i Nordsjön utom i undantagsfall. Förbränning av avfall till havs skall gradvis minska för att helt upphöra före utgången av är 1994, Förbud kommer ocksä att införas för utsläpp av fast avfall som uppkommit vid drift av fartyg och oljeplattformar. Frän svensk sida före­kommer i dag varken dumpning eller förbränning till havs.

En nordisk miljöskyddskonvention undertecknades år 1974 av Dan­mark. Finland, Norge och Sverige. Konventionen har tillkommit efter initiativ från Nordiska Rådet och syftar till att i nafionell lagstiftning likställa grannländernas miljöskyddsintressen med det egna landets, Pä Nordiska Rådets initiativ pågår ett arbete med en gemensam nordisk handlingsplan mot havsföroreningar, Skagerrak är ett särskilt utsatt områ­de, där den samlade överblicken är bristfällig. Delvis sammanhänger detta med att flera länder är berörda, Sverige har för avsikt att inom ramen för Nordiska Rådets arbete och i överenstämmelse med övriga överenskom­melser avseende Nordsjön ta upp frågan om en särskild samordning mellan Danmark, Sverige och Norge avseende dokumentation av miljöförhållan­dena och föroreningsbelastningen i Skagerrak,

Bilaterala samarbetsavtal finns dessutom med de fiesta av våra grann­länder. Jag vill här särskilt nämna de samarbetsavtal som finns mellan Sverige och våra nordiska grannländer.

Regeringarna i Sverige och Danmark undertecknade år 1974 en överens­
kommelse om att verka för att särskilda åtgärder vidtas för att skydda
Öt-esund mot föroreningar och annan påverkan. Öresundskommissionen
upprättades för att samordna arbetet i denna fråga. Ett förslag till en
       146


 


gemensam plan för begränsning av föroreningarna i Kattegatt har utarbe- Prop. 1987/88:85 täts av det svenska naturvårdsverket och den danska miljöstyrelsen på uppdrag av mig och den danske miljöministern. Förslaget, som redovisa­des ijuni år 1987, bygger på naturvårdsverkets förslag till aktionsplan och den danska regeringens handlingsplan för havsmiljön, I förslaget konstate­ras att de nationella planer som har utarbetats visar en betydande samsyn när det gäller ambitionsnivå och målsättningar för arbetet med att skydda Kattegatt, Jag instämmer i utredningens förslag att åtgärderna bör utvärde­ras senast efter fyra är och att respektive land under mellantiden genom intensifierad övervakning och uppföljning säkerställer att ett väsentligt förbättrat beslutsunderlag finns tillgängligt vid tidpunkten för denna utvär­dering,

Sverige och Norge bildade år 1980 en gränskommitté för området 0st-fold-Bohuslän, Gränskommittén syftar till ett regionalpolitiskt samarbete och innehåller bl, a, ett samarbete om undersökningar avseende gränsvatt­nets kvalitet och faktasammanställning för diskussion om initiativ till åt­gärder. Den norska regeringens åtgärdsplan avseende de områden som gränsar till gemensamma vattenområden har tillkommit efter överläggning­ar mellan Sverige och Norge,

Myndigheter i Sverige och Finland undertecknade år 1972 ett sämarbets-avtal angående samordning och initiering av forsknings- och utredningsar­bete om föroreningsförhållandena i Bottniska viken. Avtalet avser även åtgärder för att minska vattenföroreningarna. En kommitté, Kommittén för Bottniska viken, har inrättats för ändamålet,

Sverige deltar aktivt i samarbetet inom den internationella sjöfartsorga­nisationen, International Maritime Organization, IMO, IMO-konventio-nerna reglerar utsläpp av olja från fartyg.

En annan internationell överenskommelse om åtgärder mot vattenföro­rening från fartyg är MARPOL 73/78. Överenskommelsen är global till sin karaktär och innehåller långtgående begränsningar av utsläpp av olja och andra skadliga ämnen från fartyg. Inom Östersjöområdet, som i MARPOL 73/78 har ställning som specialområde, är utsläpp från fartyg av till exem­pel olje- och kemikalierester i princip förbjudna.

Samordnade mät- och övervakningsprogram för havsområdena finns främst inom Paris-, Oslo- och Helsingforskonventionerna,

Helsingforskommissionen har ett koordinerat program sedan år 1979, Sverige har tillsammans med Finland ett särskilt ansvar för mätningar i Bottniska viken, Sverige deltar i programmet genom naturvärdsverkets mätprogram för miljökvalitet, PMK, som är en viktig länk i det internatio­nella programmet.

Även inom Pariskommissionen och Oslokommissionen har deltagande länder gjort åtaganden om undersökningsprogram. Programmen omfattar mätningar av kvicksilver, kadmium och PCB, Förslag finns om att utvidga mätningarna till större områden och fler ämnesgrupper.

147


 


5.3 Huvudpunkterna i en aktionsplan mot haysföroreningar      Prop. 1987/88:85

Mitt ställningstagande: Föroreningssituationen i haven är allvarlig och tillräckligt väl dokumenterad för att motivera snabba och långt­gående åtgärder för att minska utsläppen, I vissa fall kan åtgärder initieras omgående, men i andra fall krävs en teknisk utveckling för att de skall kunna genomföras. En aktionsplan bör gälla för en treårsperiod. Arbetet bör under denna period inriktas på

#     begränsning av utsläpp av de mest miljöfarliga ämnena,

#     uppföljning av åtgärdernas effekt,

#     fortsatt forskning om marin miljö,

#     fortsatt aktivt arbete i internationella organ för att minska förore­
ningar i våra angränsande hav.

Arbetet bör utvärderas efter tvä är. Resultatet bör ligga till grund för en ny åtgärdsplan mot havsföroreningar.


Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande. Se bilaga 5,1,

Remissinstanserna delar i allmänhet aktionsplanens grundläggande upp­fattning att de havsområden som omger Sverige är utsatta för ett allvarligt miljöhot och att långtgående föroreningsbegränsande åtgärder måste vid­tas både nationellt och internationellt. Åtskilliga remissinstanser under­stryker att nuvarande kunskaper är begränsade i viktiga avseenden och att forskningen på olika områden måste förbättras. Även behovet av en ökad mätverksamhet framhålls.

Aktionsplanens allmänna ställningstaganden och förslagen till åtgärder accepteras i sina huvudlinjer av flertalet remissinstanser. Några remissin­stanser anger att alltför långa tidsramar föreslås, framför allt vad avser begränsning av utsläpp av stabila organiska ämnen och av närsalter.

Svenska kommunförbundet anser att planen innehåller konkreta och långtgående åtgärder mot utsläpp av närsalter frän jordbruk och kommuna­la reningsverk, men att åtgärderna mot spridning av kemiska ämnen och utsläpp av stabila organiska föreningar från industrier är alltför långsiktiga , och opreciserade. Bl, a, anser Kommunförbundet att skogsindustrin får anmärkningsvärt lång tid på sig att vidta åtgärder. Lantbrukarnas Riksför­bund anser att aktionsplanens mål är angeläget, men ifrågasätter den prioritering som gjorts och anser att alltför ringa vikt lagts vid de utsläpp som sker frän industrin, bilismen och tätorterna. Riksförbundet avvisar den del av planen som behandlar föreskrifter för jordbruket och presente­rar ett alternativt förslag, Sveriges industriförbund bedömer förslaget i huvudsak vara väl utformat när de': gäller inriktningen. Industriförbundet anser att prioriteringarna vad avser insatser mot olika föroreningstyper är väl avvägda. Vad avser skogsindustrin hänvisar Industriförbundet till Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, som i sitt yttrande uttalar att skogsindustrins mål är att minska utsläppen till ekologiskt godtagbara nivåer, att utsläppen av klorerat organiskt material redan har halverats och att ytterligare åtgärder måste vara väl underbyggda vad gäller miljöeffekt.


148


 


produktkvalitet och kostnader. De flesta länsstyrelser ställer sig bakom Prop. 1987/88:85 förslagen i aktionsplanen. En del länsstyrelser menar att tidsramarna för åtgärder mot skogsindustrin är alltför vida och efteriyser mer konkreta åtgärdsförslag för den kemiska industrin. Flera länsstyrelser påpekar att ekonomiska stimulanser kan vara nödvändiga för åtgärder inom jordbru­ket. Vidare framhålls att genomförandet av planen kommer att kräva resurser, framför allt i form av tillsyn vid länsstyrelserna.

Skälen för mitt ställningstagande: De slutsatser och bedömningar som presenteras i naturvärdsverkets förslag bygger pä befintligt kunskapsun­derlag. Trots att detta är mycket omfattande, finns ändå osäkerheter inom vissa områden. Planen får därför ses som ett första steg mot ett samlat program för att förbättra miljösituationen i havet. Åtgärder bör i första hand inriktas mot de i planen angivna, prioriterade ämnesgrupperna. Na­turvårdsverket anger för varje ämnesgrupp en målsättning om den önsk­värda begränsningen av utsläppen. Jag delar naturvårdsverkets bedömning avseende prioritering av åtgärder samt behovet av långtgående åtgärder, I vissa fall är det emellertid oklart vilken minskning föreslagna åtgärder kan resultera i, och i andra fall är det inte klart vilken minskning som faktiskt behövs för att uppnå önskad effekt i havsmiljön. Utöver de åtgärder jag nu föreslår kan ytterligare minskningar komma att behövas.

Jag anser därför att naturvårdsverket bör fortsätta arbetet med att ytter­ligare utvärdera befintligt material och att förbättra underlaget genom fortsatt forsknings- och undersökningsverksamhet. Arbetet bör syfta till att man efter två år har ett underlag till en reviderad åtgärdsplan. Denna bör om möjligt innehålla mätbara mål för utsläpp och miljökvalitet. Beho­vet av ytterligare kunskap får emellertid inte förhindra att möjliga åtgärder redan nu genomförs. Jag anser därför mot bakgrund av kända miljöförhål­landen i haven, att vissa åtgärder inom prioriterade områden bör genomfö­ras så snart som möjligt,

Sverige bör fortsätta att aktivt arbeta för överenskommelser i internatio­nella organ och bilaterala samarbetsavtal i syfte att fä till stånd begräns­ningar av utsläppen från andra länder.

5.4 Stabila organiska ämnen 5.4.1 Bakgrund

Flertalet av de allvarliga miljögiftsproblem som vi hittills har upplevt har sin grund i utsläpp av stabila organiska ämnen som tillverkats av männi­skan. Exempelvis innehåller torsklever från bl, a, vattnen utanför ostkus­ten så höga halter av organiska miljögifter att livsmedelsverket har medde­lat saluförbud.

Noggranna analyser visar på förekomst av toxafen och andra stabila bekämpningsmedel i fåglar och marina organismer, trots att medlen aldrig har använts i Sverige, Det beror troligen på långväga lufttransport av medlen.

De senaste årens mätresultat från programmet för övervakning av
miljökvalitet (PMK) visar att halterna av DDT (DDE) och PCB i vissa av
            149


 


Östersjöns organismer, efter mänga års nedgång, åter har börjat stiga,     Prop. 1987/88:85 Detta tyder på att det fortfarande tillförs PCB och DDT till Östersjön, men källorna är okända,

Östersjöns sälstam är utrotningshotad, på grund av bl, a, svårigheter med fortplantningen, men vi känner inte med säkerhet hela orsakskedjan. Prover från säl innehåller ett flertal klorerade organiska ämnen, t. ex. PCB och dioxiner.

De blekningsprocesser som i dag används inom massaindustrin medför utsläpp av organiska klorföreningar. Skogsindustrin i framför allt Sverige och Finland, men även Norge, tillför havsmiljön klorerat organiskt materi­al. Dessa utsläpp kan befaras ha storskaliga effekter, dvs, de kan påverka betydande delar av våra havsområden. Vilka kemiska ämnen som ingår i de skogsindustriella utsläppen är känt endast i ringa utsträckning. De potentiella miljöriskerna med sä stora och komplexa utsläpp är oroande.

Tillförseln av stabila organiska ämnen från Sveriges kemiska industri är liten, men den är inte utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfarliga organiska ämnen till våra kustområden. Utsläppen från den tunga, orga­niskt kemiska industrin i övriga Europa är betydligt störte och är ett hot också mot den svenska havsmiljön.

Användningen av kemiska produkter inom industrin och hushällen är en stor svårkontrollerbar källa till spridning av organiska miljögifter.

Inom lantbruket används stora kvantiteter bekämpningsmedel och andra kemiska produkter, varav vissa medför betydande miljörisker.

Spridning av polyaromatiska kolväten (PAH) och liknande ämnen är andra potentiella miljöfaror, där olika förbränningsprocesser är en bety­dande källa,

Dioxinerna och med dem besläktade ämnen är exempel pä substanser som endast sprids i små kvantiteter, men som ändå inger stor oro på grund av sin starka giftverkan. Trots att halterna i påverkade fiskar och skaldjur är låga, i absoluta tal, är nivåerna ändå sådana att man nu undersöker hälsoriskerna frän intag av dioxiner med födan. Sä t, ex. har livsmedelsver­ket utfärdat kostråd för konsumtion av röding, fångad i Vättern, Riskerna, för fiskätande däggdjur är ännu mer påtagliga än för människor.

Förbränning av organiskt material i sopförbränningsanläggningar, bil-' motorer, vid industriella processer etc, kan ge.upphov till utsläpp av ett stort antal organiska ämnen, däribland dioxiner. Små mängder dioxiner har också påvisats i avloppsvatten från skogsindustrin. Det totala utsläp­pet av dioxiner frän verksamheter i Sverige uppskattas till nägra hundra gram eller möjligen något eller några kilo per år. Nya forskningsresultat kommer fram i snabb takt. De visar att det finns flera ämnen och ämnes­grupper som har dioxinliknande miljöeffekter redan vid'ytterst låga kon­centrationer.

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1986/87:157) våren 1987
redovisat sin syn på miljöproblemen vid avfallsförbränning och åtgärder
för minskning av utsläppen av dioxiner från denna verksamhet. Särskilda
medel har tilldelats statens naturvårdsverk för analyser av miljögifter.
Analysverksamheten bör självklart läggas upp så att myndigheter m.fi,
som berörs av frågorna i sä stor utsträckning som möjligt kan tillgodogöra
  150

sig resultaten frän verksamheten.


 


Många andra organiska ämnen sprids också i vår miljö. Även om dessa inte har en lika stark giftverkan som dioxiner, kan de genom att de sprids i störte mängder utgöra en lika stor eller större miljörisk än dioxiner. Vid bedömningen av ett ämnes miljöfarlighet är inte bara giftverkan utan även mängden som sprids och ämnets stabilitet av avgörande betydelse.

En stor andel av de stabila, organiska ämnen som förekommer i teknisk användning och i industriella utsläpp är klorerade, I ett första skede bör därför åtgärder inriktas mot klorerade organiska ämnen. Till de klorerade organiska ämnena hör bl, a, PCB, DDT, dioxiner och vissa bekämpnings­medel. Klorerade organiska ämnen ingår också i utsläppen från massa-och pappersfabriker med klorblekning och i viss utsträckning frän andra indu­striella processer. Inom ramen för ett sådant åtgärdsprogram kommer jag i det följande att förorda åtgärder för att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen från skogsindustrin och den kemiska industrin.


Prop. 1987/88:85


 


5.4.2 Åtgärder för att minska utsläppen av stabila organiska ämnen

Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för cellulosaindustrin som föreslås av naturvårdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid pröv­ningen enligt miljöskyddslagen (1969:387). Villkoren i tiUstånden till befintliga anläggningar bör ha omprövats före utgången av år 1990 i de fall utsläpp av klorerat organiskt material inte har reglerats. Åtgärder för att minska utsläppen av organiska klorföreningar till en nivå av 1,5 kg TOCI per ton massa bör ha påbörjats vid samtliga fabriker före utgången av år 1992. Målet bör vara att på sikt i stort sett eliminera utsläppen av klorerat organiskt material.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna bör kartlägga utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin. De rnest bety-, delsefulla utsläppen bör inventeras inom en tvåärsperiod. Nödvän­dig omprövning av villkor, eller andra åtgärder för att minska utsläp­pen, bör initieras löpande så snart mera betydande källor identifi­eras.

Naturvärdsverket och kemikalieinspektionen bör fortsätta den branschvisa genomgången av kemikalieanvändningen inom indu­strin i syfte att få fill stånd ett utbyte av miljöfariiga kemikalier mot mindre miljöfarliga kemikalier. Målet bör vara att de viktigaste branscherna skall vara genomgångna inom en femårsperiod,

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internafionella kon­ventionerna och på annat sätt arbeta för att strandstatérna runt Östersjön och Nordsjön och även övriga länder minskar sina utsläpp samt ökar informationsutbytet om miljöeffekter och tillgänglig tek­nik för minskning av utsläppen av klorerade organiska ämnen.

Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande.


151


 


Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att aktionsplanens Prop, 1987/88:85 krav på åtgärder är motiverade och möjliga att genomföra, Nägra, bl, a. Industriförbundet och Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, anser att åtgärderna är kostsamma och framhåller att tekniken för minsk­ning av utsläppen vid cellulosafabrikerna inte ännu är utprovad. En längre tid och i vissa fall något mildare krav är därför motiverade, Nägra remiss­instanser, bl, a, fiskeristyrelsen. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges lantbruksuniversitet samt nägra länsstyrelser, menar att den angivna tiden för genomförande av åtgärder är alltför lång. Flertalet miljöorganisationer anser att tiden för åtgärder inom massaindustrin är alltför läng samt föror­dar övergäng till oblekt massa. De uttalar också att kemikalieanvändning­en i samhället bör saneras.

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening kommer ett långsik­tigt miljöhot att kvarstå så länge stabila organiska miljögifter släpps ut, direkt eller indirekt, till våra havsområden. Målet mäste därför vara att eliminera tillförseln av sädana ämnen till miljön. Detta mål måste, inte minst på grund av brist på kunskap och teknik, ses på lång sikt och uppnås steg för steg. Det är inte praktiskt möjligt att i ett slag vidta åtgärder mot alla tänkbara källor för tillförsel av sädana ämnen,

I första hand mäste ansträngningarna inriktas mot de stabila ämnen som har en allvarlig toxisk effekt och som kan ackumuleras i näringskedjorna. Flertalet sådana substanser kan hänföras till gruppen klorerade organiska ämnen. Det är därför naturligt att dessa ämnen ges högsta prioritet säväl vad gäller nationella som internationella åtgärder.

Massaindustrin står, trots att omfattande åtgärder har genomförts, för de största utsläppen i Sverige av stabilt klorerat organiskt material till havs­miljön. Utsläppen från tillverkning av blekt sulfatmassa kan minskas ge­nom en kombination av åtgärder, säsom förlängd kokning, förbättrad tvätt, syrgasblekning, förbättrad processtyrning och ökad användning av klor-dioxid vid blekningen. Tekniken införs f, n, successivt vid svenska fabri­ker.

Jag anser att denna typ av åtgärder bör genomföras vid samtliga massa­fabriker som utnyttjar klorblekning. Sådana åtgärder bör föreskrivas i samband med prövning enligt miljöskyddslagen (ML). Vid prövningen måste naturligtvis hänsyn tas till säväl effekterna på miljön som de enskil­da företagens individuella förutsättningar att nedbringa utsläppen. Fakto­rer som kan ha betydelse är bl, a. råvarans sammansättning, graden av blekning, utformningen av blekningsprocessen och av den slufiiga renings­anordningen för avloppsvattnet. Det i aktionsplanen föreslagna värdet 1,5 kg klorerad organisk substans per ton producerad massa, mätt som totalt organiskt klor, TOCI, bör vara utgångspunkten för den individuella prövningen. Jag vill här påtala att, i den mån tekniska och andra förutsätt­ningar finns, utsläppen bör minskas under den här angivna nivån. Det angivna värdet avser Svenska Träforskningsinstitutets analysmetod. Om en annan parameter än TOCI i framtiden skulle komma till användning pä grund av utvecklingen på analyssidan, måste en omräkningsfaktor anges mellan parametrarna och ambitionsnivån självfallet vara minst densamma,

I utredningen har den samlade kostnaden över en tidsperiod pä omkring  152


 


fem år för att genomföra dessa åtgärder inom skogsindustrin uppskattats Prop. 1987/88:85 till 1 miljard kr. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar anfört att utsläppen med dagens teknik kan nedbringas till 2 kg TOCI per ton massa och att kostnaden uppgår till 2 miljarder kr, 1 denna kostnad har emellertid föreningen även räknat in kostnader för införande av syrgasblekning, motsvaiande 600 milj, kr. Syrgasblekning har redan införts vid ett flertal fabriker, och skall därför inte tas upp som en merkost­nad för genomförande av åtgärdsplanen mot havsföroreningar. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen anger dessutom att kostnaden för miljöinvesteringar inom skogsindustrin under 1980-talet har uppgått fill i genomsnitt 300 milj, kr, per år, vilket motsvarar 10% av den totala investe­ringsvolymen inom branschen.

Jag anser att skogsindustrins betydande utsläpp av bl, a. klorerade orga­niska ämnen kräver fortsatt stora satsningar på miljövård inom branschen även om detta kommer att medföra ökade investerings- och driftkostnader i företagen. Jag vill erinra om att företagens tekniska och ekonomiska förutsättningar att bära ökade miljöskyddskostnader ska vägas in vid pröv­ningen enligt miljöskyddslagen. Jag vill också påminna om det av regering­en tidigare fattade beslutet att frigöra investeringsfonderna för miljöinves­teringar. Beslutet innebär att investeringsfonderna släpps fria i hela landet för miljöförbättrande investeringar. Fonderna får användas för åtgärder som väsentligt begränsar störningar i den yttre miljön och gäller för bygg­nads-, mark- samt forsknings- och utvecklingsarbeten resp, inventarier som anskaffas före utgången av mars 1990, Medgivande att ta i anspråk hela investeringsbeloppet fär lämnas, om investeringen huvudsakligen syftar till att begränsa störningar i den yttre miljön.

Skärpta villkor för utsläpp av TOCI har av regeringen redan föreskrivits . för t. ex, sulfatfabrikerna i Mönsterås, Östrand, Aspa och Norrsundet. Liknande villkor bör enligt min mening framgent föreskrivas vid prövning av samtliga massafabriker med klorblekning. Naturvärdsverket bör dess­utom initiera ompröving av sådana fabriker som annars inte är aktuella för koncessionsprövning de närmaste åren och där frågan om utsläpp av klorerade organiska ämnen inte har reglerats. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen har i sitt remissvar angivit att åtgärderna inte kan ha vidtagits förrän år 1995, Med hänsyn till problemets allvarliga art anser jag att samtliga fabriker snarast bör påbörja sitt arbete att nedbringa utsläppen. Det kortsiktiga målet bör därför vara att samtliga massafabriker har prövats före är 1990 och att åtgärder för att nedbringa utsläppen till den nivå jag redovisat har påbörjats före utgången av är 1992, Grundat på de ut­släppsuppgifter som naturvärdsverket har redovisat beräknas utsläppen härigenom minska med 60-70%, räknat från 1984 års nivå.

Mot bakgrund av riskbilden för de stabila organiska miljögifterna måste jag dock samtidigt konstatera att de nu redovisade åtgärderna inte är tillräckliga. Med hänsyn till de skogsindustriella utsläppens storiek och egenskaper finns det ingen annan långsiktig lösning än att de stabila orga­niska ämnena i avloppsutsläppen avlägsnas sä gott som fullständigt.

Lovande försök med system för förbehandling av sulfatmassan som i
stort sett medger blekning utan klorgas har redovisats. Tekniker är under
       153


 


utveckling, vilka kan medföra att blekeriutsläppen till stor del kan begrän-     Prop. 1987/88:85 sas. Vid utveckling av nya tekniker är det viktigt att noggrant undersöka om dessa inte medför några nya miljörisker. Enligt min mening är det mycket angeläget att en sådan teknikutveckling kommer till stånd och att konsekvenserna för miljön belyses.

Med hänsyn till stabiliteten hos och den långväga spridning av de klore­rade organiska föreningarna, vill jag framhålla vikten av att i internationel­la organ driva frågan om motsvarande åtaganden från andra länder. En harmonisering av kraven har ocksä betydelse från konkurrenssynpunkt, särskilt med tanke på att en stor del av den svenska produktionen exporte­ras.

Problemen med utsläpp av klorerade organiska ämnen kan naturligtvis också minskas genom att produktionen och användningen av klorblekt papper begränsas. Jag anser att det är mycket angeläget att minska för­brukningen av klorblekt papper i alla de användningsområden där kvali­tetskrav inte sätter hinder i vägen för använding av alternativa papperssor­ter.

Den svenska kemiindustrin är internationellt sett liten, men den är inte utan betydelse när det gäller tillförsel av miljöfariiga organiska ämnen till våra kustområden. Naturvårdsverket föreslår att länsstyrelserna skall in­ventera utsläppen av stabila organiska ämnen från den kemiska industrin och initiera nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen,

Nägra remissinstanser har kritiserat naturvårdsverkets aktionsplan och menar att målen för begränsning av utsläppen av stabila organiska ämnen är alltför vagt angivna. Kunskapen om förekomsten och effekterna av kemiska ämnen i industrin bedöms i planen som alltför begränsad för att man nu skall kunna ange detaljerade begränsningar för utsläpp från den kemiska industrin. Jag delar den uppfattning som anges i planen i denna fråga. Jag vill emellertid samtidigt framhålla vikten av att kunskaperna ökar pä detta område. En inventering bör därför göras av den kemiska industrin, med inriktning på använda råvaror, utsläpp, effekter och möjliga åtgärder för att begränsa utsläppen. Naturvärdsverket och länsstyrelserna bör fä i uppdrag att genomföra detta arbete. För industrier som är anslutna till kommunala reningsverk bör särskilt undersökas hur slammet från re­ningsverket påverkas avseende sammansättning och användbarhet som jordförbättringsmedel.

Länsstyrelserna bör samordna sina resurser i arbetet. De s,k, åtgärds­grupperna bör vara utgångspunkten för organisationen av arbetet. Åt­gärdsgrupperna har bildats i samarbete mellan naturvårdsverket och läns­styrelserna i kustlänen. Det finns en åtgärdsgrupp för Öresund-Katte­gatt—Skagerrak, en för egentliga Östersjön och en för Bottniska viken. Arbetet har inriktats på att ställa samman uppgifter om föroreningsbelast­ning, miljökvalitetsbeskrivningar och åtgärdsprogram för jordbruk, tätor­ter och enskilda fastigheter (glesbebyggelse), fiskodling och hamnverk­samhet.

I inventeringen bör även inlandsliinen ingå, eftersom stabila organiska
ämnen kan nå haven även frän dessa län, 1 samband med inventeringen bör
även åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen. Resultatet av inventering-
     154


 


en samt genomförda och planerade åtgärder bör redovisas till regeringen     Prop, 1987/88:85 inom tvä är,

I fråga om slammet från kommunala reningsverk har riksdagen (JoU 1985/86:24, rskr, 344) uttalat att regeringen snarast bör fastställa så låga gränsvärden för slammets innehåll av tungmetaller, kemiska substanser m,m, att åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga och produkternas kvalitet inte äventyras. Naturvårdsverket har under år 1987 givit ut nya allmänna råd för spridning av slam från reningsverk. Råden innebär fram­för allt en skärpning avseende slammets innehåll av metaller, I råden anges att frågan om slammets innehåll av giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen behöver utredas ytterligare innan komplettering av råden i dessa delar kan bli aktuell. Jag ser mycket allvarligt pä denna fräga och anser att samtliga berörda myndigheter bör samverka för att snarast fä till stånd sådana allmänna råd att riskerna med slamhanteringen avsevärt kan mins­ka. Naturvärdsverket bör fä i uppdrag att utreda miljöriskerna och före den I juli 1989 föreslå komplettering av råden framförallt vad avser slammets innehåll av organiska miljögifter.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att prövningsmyndigheten i samband med tillståndsprövning enligt ML av industriell verksamhet bör göra en bedömning av om avloppsvattnet är av sådan beskaffenhet att det är lämpligt att behandla vattnet i ett kommunalt reningsverk eller om vattnet bör behandlas på annat sätt. Jag vill också peka pä kommunernas möjligheter, i egenskap av huvudman, att ställa krav pä anslutna industrier och därigenom begränsa tillförseln av sådant avloppsvatten som påverkar reningsverkets drift och slammets sammansättning i negativ riktning.

Jag vill ocksä belysa problemet med kemikalieanvändningen inom indu­strin, I Sverige används uppskattningsvis 10000-20000 ämnen i ca 60000 olika kemiska produkter. Av dessa produkter används ca tre fjärdedelar inom industrin, medan resten används inom hushållssektorn eller inom jord- och skogsbruket eller exporteras. Kemikalieinspektionen har det samordnande ansvaret när det gäller frågor om kemikaliekontroll. Inspek­tionen ansvarar för t, ex, produktionsbegränsande åtgärder riktade mot leverantörsledet. Den yttre miljöpåverkan som orsakas av användningen av kemiska produkter inom industrin faller dock under naturvårdsverkets ansvarsområde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har vid sin tillsyn enligt lagen om kemiska produkter att kontrollera att företagen inte förorenar avloppsvattnet med kemikalieavfall.

Bland de kemikalier som kan förekomma i havsmiljön måste särskild uppmärksamhet ägnas sådana som är stabila och kan ackumuleras i levan­de organismer, Åven här bör arbetet i första hand inriktas på klorerade organiska ämnen.

Naturvärdsverket arbetar bl, a, med tvä projekt, där man har påbörjat en
branschvis genomgång av användningen av kemikalier. Ett projekt syftar
till en allmän genomgång av användningen av kemiska produkter inom
massa- och pappersindustrin för att identifiera potentiellt miljöfarliga pro­
dukter och för att successivt byta ut dessa mot från miljösynpunkt bättre
produkter, I ett annat projekt om verkstadsoljor är målet att klorparaffiner
om fem år endast skall finnas kvar inom ett fätal användningsområden, där
      155


 


godtagbara ersättningsprodukter eller processalternativ ej har kunnat fin-     Prop. 1987/88:85 nas.

Enligt min mening är detta arbetssätt ett viktigt led i strävandena att minska användningen av miljöfarliga kemikalier i industrin. Jag anser att naturvårdsverket tillsammans med kemikalieinspektionen bör fortsätta sitt arbete beträffande ytterligare branscher. Arbetet bör bedrivas i samråd med länsstyrelserna. Bland de branscher som använder ett stort antal olika kemiska produkter, och som bör gås igenom i ett första steg, är metall- och verkstadsindustrin, gummivaru- och plastindustrin samt den grafiska indu­strin. En lägesrapport, som även omfattar resultatet av genomförda kemi­kaliegenomgångar, bör redovisas samtidigt med övriga åtgärder enligt pla­nen, dvs. inom två är.

Jag vill också understryka behovet att sä snart som möjligt fä bort användningen av PCB, Endast användning i slutna system i elektrisk utrustning är tilläten i Sverige, PCB har förbjudits i nya installationer. Stora mängder finns emellertid fortfarande i omlopp i oUka tekniska utrust­ningar och installationer, och ökande mängder tillförs avfallsdeponierna, i takt med att gammal utrustning skrotas. Inom naturvärdsverket pågår ett arbete som syftar till att snabbare byta ut gamla PCB-installationer, Jag anser att detta arbete är mycket viktigt så att PCB i vår omgivning snarast kan saneras.

5.5 Närsalter

5.5.1 Bakgrund

Med närsalter menar jag här fosfor och kväve, som utgör en förutsättning för de biologiska processerna i våra hav.

Fosfor och kväve ingår i ekosystemet i mer eller mindre komplicerade kretslopp. Dessa ämnen har mycket gemensamt, men det finns några viktiga olikheter. I kvävets kretslopp ingår utbyte med lufthavet i samband med biologiska processer som en viktig del. För fosfor finns inte denna typ av utbyte. Fosfor kan läggas fast i bottensedimenten och under vissa betingelser åter frigöras.

Vattenomsättningen i den egentliga Östersjön är långsam. Detta innebär att förändringar i tillförseln av närsalter endast långsamt påverkar över­gödningssituationen. Detta gäller åtminstone för fosfor, där förorenade sediment under läng tid kan vara en betydande källa. Beträffande kväve är situationen osäkrare. Det är möjligt att den stora naturliga omsättningen av kväve kan innebära att förändringar i tillförseln av kväveföreningar påver­kar övergödningssituationen snabbare. Både fosfor och kväve har betydel­se för den biologiska tillväxten i havsområdet, i olika grad vid olika årstider och i olika områden.

En annan vikfig faktor att beakta är kustområdenas betydelse för tillför­
seln av närsalter till det öppna vattenområdet. Kusten verkar i viss ut­
sträckning som en fälla för närsalter. Det är för närvarande okänt hur stor
del av närsaltbelastningen som pä detta sätt hindras från att nå det öppna
havsområdet,
                                                                                 156


 


Utanför många av Östersjöområdets störte städer har kraftiga övergöd-     Prop. 1987/88:85 ningssymptom registrerats underde senaste årtiondena. Detta gäller exem­pelvis Stockholm, Helsingfors, Leningrad, Gdansk och även många mind­re städer.

Fångsterna av Östersjöns dominerande fiskarter, sill och torsk, har ökat sedan 1930-talet, Kraftigast har ökningen varit sedan 1960-talets början. En viss nedgång märks nu. Fångsterna är dock fortfarande stora i förhål­lande fill tidigt 1970-tal,

Stagnationsperioder då syrebrist så småningom uppstår i bottenvattnet förekommer naturligt i egentliga Östersjöns djupvatten. Syrebristen i djupvattnet har dock under detta sekel blivit allt mera utbredd. Denna försämring kan inte förklaras enbart med naturliga variationer i vattenut­bytet. En genom övergödning ökad produktion av växtplankton, som har givit en ökad sedimentering av organiskt material ned i djupvattnet, kan vara en starkt bidragande faktor.

Farhågor finns för att en fortgående övergödning av Östersjön skall öka utbredningen av syrefria djupområden så att torskäggens överlevnad ytter­ligare försämras. Det förtjänar dock upprepas att kunskaperna om hur övergödningen och dess följdverkningar påverkar fortplantningen hos fisk mäste fördjupas.

Även andra förändringar anses vara orsakade av en tilltagande övergöd­ning. Exempel pä sådana förändringar är minskande förekomst av blås­tång, yppigare grönalgsbårder längs klippstränderna och ökande botten-faunabiomassa, I djupare områden har bottenfaunan dock slagits ut som en följd av syrebrist.

Sammantaget ger dessa förändringar, trots de osäkerheter som förelig­ger i tolkningen av enskilda observationer, bilden av ett system i föränd­ring.

Den samlade belastningen av närsalter pä havsområden runt Sverige har redovisats i olika internationella sammanhang. Av materialet i dessa redo­visningar framgår att det svenska bidraget till olika havsområden kan uppskattas så som tabell 5,1 och 5,2 visar.

 

 

Tabell 5.1 Sveriges andel några havsområden (%)

av den totala belastningen via kustutsläpp och vattendrag i

Havsområden

 

Sveriges bidrag till belastningen av

 

Kväve                        Fosfor

Östersjön Skagerrak Kattegatt

 

ca 10                          7-15 10                               10 50                               40

Källa: Statens naturvärdsverk. Aktionsplan mot havsföroreningar, 1987

Tabell 5.2 Fördelning av svenska föroreningskällor till svenska kustvatten (ton/år)

Föroreningskällor

 

Totalkväve   '             Totalfosfor


Kommunala reningsverk           13100               800

Industriutsläpp                          3 400               900

Transport med floder              112 000            4 100

Totalt                                   ca 130000         ca 6 000

Källa: Statens naturvårdsverk. Aktionsplan mot havsföroreningar, 1987


157


 


Jag vill peka på osäkerheten i dessa siffror, men ändå redovisa dem här     Prop. 1987/88:85 för att ge en bild av det svenska bidraget till olika havsområden.

Till de redovisade siffrorna för vattenburna föroreningar skall också läggas nedfallet av luftburna föroreningar. För Östersjön som helhet beräk­nas det direkta atmosfärnedfallet fill ca 30% av den totala kvävebelast­ningen och till ca 8 % för fosfor. För Skagertak och Kattegatt beräknas det atmosfäriska nedfallet av kväve till 35 resp, 17%,

En stor transport av närsalter sker från Östersjön genom Öresund och Bälten, och från Nordostatlanten och Nordsjön till Skagertak och Katte­gatt. Betydelsen av dessa havsströmmar i förhållande till direkta utsläpp frän landbaserade källor vid västkusten är oklar.

Belastningen av närsalter har ökat mycket kraftigt. För Östersjön upp­skattas ökningen sedan sekelskiftet vara ättafaldig för fosfor och fyrfaldig för kväve. Utsläppen kommer dels frän industrier och kommunala renings­verk dels genom avrinning via vattendrag. Genom vattendragen kommer den dominerande delen av tillförseln.

Bakom uppgifterna om transporten med floderna döljer sig både direkta utsläpp till inlandsvattnen och urlakning frän skogs- och jordbruksmark. Inom Åtgärdsgrupp Väst har gjorts en uppskattning av åkermarkens bety­delse för kväve- och fosfortransporten via vattendrag för hela Väster­havets tillrinningsomräde. Uppgifterna redovisas i tabell 5,3,

Tabell 5.3 Åkermarkens andel av det totala utsläppet av kväve och fosfor via vatten­drag till Västerhavet (%)

 

Län

Andel Kväve

Andel Fosfor

Malmöhus län Kristianstads län Hallands län Göteborgs- och Bohus län

Genomsnittligt för Västerhavet

80 70 ■ 65 30

48

55 45 30 20

28

Källa: Rapport II, Atgärdsgrupp Väst, 1988

Som framgår av tabellen varierar fördelningen mycket beroende pä jordbrukets omfattning i olika regioner.

Jag anser att den beskrivning av miljöförhållandena i havet som jag nu har lämnat tydligt visar på behovet av kraftfulla minskningar av utsläppen av närsalter.

Av de tabeller som jag nyss har redovisat framgår att åtgärder vid enbart svenska källor inte är tillräckliga för att uppnå en kraftig minskning av närsalttillförseln till våra hav. Det är av största betydelse att genom inter­nationella förhandlingar arbeta för en fortsatt minskning av belastningen från samtliga länder runt Nordsjön och Östersjön,

Det bör betonas att åtgärder vid svenska källor har stor betydelse,
framför allt för förhållandena i kustnära områden. Grunda vattenområden
längs kusterna är biologiskt viktiga för bl, a, reproduktionen av många
djurarter. Det framtida fiskbeståndet i haven är beroende av att fiskarnas
lekplatser inte förstörs. Många av de övergödningsproblem vi har är mest
akuta i våra kustområden. Enligt min mening är därför åtgärder vid svens-
158


 


ka källor mycket angelägna för att snabbt förbättra förhållanden i framför     Prop. 1987/88:85

allt kustområdena. En minskning av läckaget av närsalter från åkermarken

leder inte bara till en minskning av belastningen via vattendragen på havet,

utan den påverkar även förhållandena i yt- och grundvatten i positiv

riktning.

Jag anser att de åtgärder som är praktiskt genomförbara bör vidtas redan nu för att man sä snart som möjligt skall uppnå nödvändiga begränsningar. Åtgärderna bör i första hand riktas mot jordbruket, kommunala renings­verk och industrier med stora utsläpp av närsalter. Åtgärder bör även vidtas för att minska belastningen av luftburna föroreningar, I denna fräga hänvisar jag till vad jag nyss har anfört om luftföroreningar och försurning (avsnitt 4),

Naturvårdsverket anger följande mål i utredningen.

När det gäller de öppna havsområdena, mäste det långsiktiga målet vara att förhindra att en uttalad eutrofierad situation överhuvudtaget uppstår. Ett delmål bör vara att få till stånd sådana utsläppsminskningar att halterna av närsalter inte längre ökar. Med hänsyn till det relativa bidraget från olika länder till belastningen pä de öppna havsområdena kan konstateras att det i första hand krävs ett internationellt agerande och åtgärder också i andra länder. En begränsning av utsläppen från svenska källor har framför allt betydelse för förhållandena längs kusterna.

Såvitt gäller de svenska kusterna bör målet vara att före sekelskiftet minska belastningen av kväve till hälften av nuvarande nivå och att väsent­ligt minska fosforbelastningen. Åtgärderna måste anpassas till den regiona­la föroreningssituationen,

5.5.2 Åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från jordbruket

Naturvärdsverket har i sitt förslag fill aktionsplan mot havsföroreningar redovisat åtgärder för att minska utsläppen av närsalter frän jordbruket. Jag vill för egen del framhålla följande. För att minska föroreningsbelast­ningen i haven och komma till rätta med övergödningsituationen utmed vissa kustavsnitt måste utsläppen av närsalter begränsas kraftigt. Närsalt-läckaget frän jordbruket är en betydande källa, I vissa jordbruksintensiva områden är jordbruket den dominerande föroreningskällan för dessa ämnen.

Förändringarna inom jordbruket under de senaste decennierna har lett
till att läckaget av växtnäringsämnen frän åkermark har ökat. Denna ut­
veckling beror på att strukturomvandlingen inom animalie- och vegetabi-
Ueproduktionen har påverkat växtnäringsomsättningen. Den förändrade
djurhållningen innebär att djurhållningen koncentrerats till vissa regioner,
att vallarealen minskat och att spannmälsarealen ökat, vilket också fär till
följd att växtnäringsläckaget ökat. Den koncentrerade djurhållningen har
lett till att det i vissa områden finns en allför liten areal att sprida stallgöd­
sel pä. Samtidigt har användningen av handelsgödsel ökat i andra områ­
den. Denna för miljön negativa utveckling bör brytas. För att snabbt få till
stånd vissa förbättringar bör strängare regler införas för i första hand
djurhållning samt lagring och spridning av stallgödsel,
                            159


 


Förändringar inom jordbruket har föreslagits även i andra sammanhang, Prop. 1987/88:85 En särskild arbetsgrupp tillsattes av chefen för jordbruksdepartementet i april 1987 med uppgift att utreda vissa frågor rörande en lägre intensitet i jordbruket. Arbetsgruppens förslag presenterades i november 1987 och innebär bl. a, att prisreglerings- och miljöavgifterna på handelsgödselkväve och bekämpningsmedel ökas ytterligare för att därigenom minska använd­ningen.

Naturvårdsverket har i sin aktionsplan mot luftföroreningar och försur­ning redovisat utsläppen av ammoniak till luft. Avgången av ammoniak från hanteringen av stallgödsel utgör en betydande källa för utsläpp av kväveföroreningar till luft. Den miljöpåverkan som ammoniakutsläppen medför har jag nyss redovisat i avsnittet om luftföroreningar. Naturvärds­verket föreslår att de allmänna råden för miljöskydd vid djurhållning bör omarbetas och även innefatta åtgärder för att begränsa ammoniakavgång-en fill luft.

Chefen för jordbruksdepartementet avser att senare föreslå regeringen att för riksdagen redovisa förslag till åtgärder inom jordbruket, bl, a, för att minska läckaget av närsalter och minska intensiteten.i jordbruket. Försla­gen avser bl, a, ändring av lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Ändringen innebär att lantbruksstyrelsen får meddela generella föreskrif­ter avseende bl, a, hanteringen av gödsel samt om växtodling. Åtgärderna beräknas sammantaget att medföra en minskning av läckaget av kväve med omkring 50% före sekelskiftet.

160


 


5.5.3 Åtgärder för att minska utsläppen av närsalter från kommunala reningsverk och industrier


Prop. 1987/88:85


 


Mitt ställningstagande: De utsläppskrav för kommunala reningsverk som föreslås av naturvärdsverket bör tillämpas som riktlinjer vid prövningen enligt miljöskyddslagen. Vid kustområden som är sär­skilt påverkade bör en 50-procentig kvävereduktion ske före utgång­en av är 1992, Villkoren för befintliga anläggningar bör omprövas, framför allt i områden som bedöms som särskilt påverkade. Na­turvårdsverket bör klargöra effekten av en ytterligare kvävereduk­tion samt teknik och kostnader för detta. Ambitionsnivån bör vara att uppnå en 50-procentig kvävereduktion för övriga kustavsnitt före är 1995, Teknisk forskning för att uppnå en effektivare kvävereduk-fion bör stimuleras.

Naturvårdsverket bör initiera omprövning av villkor för sädana industrianläggningar som har stora utsläpp av närsalter, I detta arbete bör industrierna i de områden som bedöms vara mest påver­kade ges högsta prioritet.

Naturvärdsverket bör utfärda allmänna råd om lokalisering av havsbruksverksamhet i syfte att minska miljöpåverkan från denna verksamhet,

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon­ventionerna och de bilaterala överenskommelserna arbeta för ett öppet informationsutbyte om miljöeffekter och tillgänglig teknik för att minska utsläppen av närsalter, Sverige bör också fortsätta att arbeta för att även övriga länder minskar sina utsläpp.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande. Verket föreslär därutöver att kvävereduktionen införs för alla kommunala reningsverk vid kusten utom för dem vid Norrlandskus­ten,

Remissinstanserna: Mänga remissinstanser, framför allt länsstyrelserna, stöder utredningens förslag. Kommunförbundet och Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen påpekar att de komrnunala reningsverkens andel i påverkan på den marina miljön är ringa. Avloppsverksföreningen anger att den totala kostnaden för de föreslagna åtgärderna är stor. Föreningen beräknar investeringskostnaderna för en 50-procentig minskning av kväve­utsläppen för kustreningsverken frän Ystad till Haparanda till 1,5 miljarder kronor.

Skälen för mitt ställningstagande: Utefter den svenska kusten finns vissa områden som är hårt belastade av närsalttillförsel, både genom utsläpp frän landbaserade källor och genom tillförsel med havsströmmarna. Över­gödningssituationen lokalt eller regionalt mäste där bedömas som mycket allvarlig, 1 dessa områden mäste åtgärder snarast vidtas för att minska utsläppen av växtnäringsämnen. Förutom jordbruket berörs i första hand kommunala reningsverk och vissa industrier.

11    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 85


161


Kommunala reningsverk                                                                Prop, 1987/88:85

Sverige har redan satsat kraftigt på att bygga ut de kommunala reningsver­ken. Praktiskt taget alla tätortsinvånare i Sverige är anslutna till renings­verk med s, k, kemisk fällning, I dessa verk minskar utsläppen av fosfor normalt med 90 till 95%,

I samband med att prövning sker enligt ML bör det enligt min mening ställas fortsatt hårda villkor i fräga om utsläppen av fosfor. Om det bedöms möjligt att t, ex, genom driftoptimering eller ökad dosering av fällningske­mikalier öka avskiljningsgraden, bör villkoren för fosforutsläppen kunna skärpas ytteriigare.

Genom att man inför kvävereduktion i kommunala reningsverk kan utsläppen minskas väsentligt. Kvävereduktionen i reningsverken uppgår i dag normalt till ca 20%, Genom vissa förändringar, bl, a, i styrningen av den biologiska nedbrytningsprocessen i reningsverken, kan kväveutsläp­pen minskas med upp till 50%, beroende på omständigheterna. Förutsätt­ningarna för att uppnå 50% minskning är större t, ex, för reningsverk som har livsmedelsindustrier anslutna. Genom utbyggnad av verken med ytter­ligare reningssteg bedöms reduktionen kunna öka ytterligare, till ca 75%, En reduktion av kväve med 50% eller 75% motsvarar i normalfallet en resthalt av 15 resp, 8 mg kväve/I, Den reduktion som kan uppnäs varierar från verk till verk. Faktorer som påverkar processen är bl, a, temperatur­förhållanden, sammansättningen av inkommande avloppsvatten, belast­ningen på reningsverket och dess tekniska utformning. En stor satsning på långtgående kvävereduktion kräver ytterligare teknikutveckling, där förut­sättningarna i de enskilda verken beaktas.

Enligt min mening bör krav på utbyggd kvävereduktion snarast ställas. Åtgärderna bör inriktas på områden där det finns symptom på eller risk för övergödning i mottagande vattenområden. Även om de enskilda renings­verkens möjlighet att minska kväveutsläppen måste bedömas från fall till fall, vill jag här stödja den föreslagna ambitionsnivån, dvs, en minskning av kväveutsläppen i kommunala reningsverk med 50% i den första etappen fram till är 1992,

Regeringen har redan fattat beslut om sådana åtgärder för Laholmsbuk­ten, i samband med att detta område förklarades som särskilt förorenings-känsligt område enligt ML, Motsvarande krav behövs enligt min mening även för andra kustområden, där förhållandena i stort sett är desamma som i Laholmsbukten,

Eftersom det är fråga om ny teknik, som hittills har prövats endast i begränsad omfattning, bör erfarenheterna från det nu pågående arbetet med kvävereduktion inhämtas, innan slutlig ställning tas till en fortsatt utbyggnad. Följande riktlinjer bör således enligt min mening vara vägle­dande vid prövningen enligt ML,

- För i första hand följande kustområden bör samma krav ställas som
redan gäller för Laholmsbukten: Öresundsområdet, Skälderviken och de
mest förorenade delarna av Hanöbukten, 1 dessa områden bör reningsver­
ken vara kompletterade till 50% kvävereduktion, eller en resthalt av högst
15 mg/I, före utgången av år 1992, De tekniska och ekonomiska förutsätt­
ningarna för en kvävereduktion upp till 75% bör undersökas. En redovis-
               


 


ning bör ingå i en reviderad aktionsplan som bör utarbetas inom två år.     Prop. 1987/88:85 Åtgärderna bör vidtas pä ett sådant sätt att minskningen av fosfor i verken inte försämras,

-  Kvävereduktion i övriga områden utefter hela Västkusten och upp till
och med Stockholm skärgård bör närmare utredas av naturvårdsverket.
Utredningen bör klargöra effekterna av en ytteriigare kvävereduktion samt
teknik och kostnader härför. Som utgångspunkt för utredningen bör gälla
att uppnå en 50-procentig reduktion av kväve för reningsverk för mer än
IOOOO personekvivalenter och som är belägna utefter kusten eller mindre
än två mil in i landet. Motsvarande förutsättning bör även gälla för renings­
verk längre in i landet, om uttransporten via vattendrag överstiger 20 ton
kväve per år och verk,

-  För kusten norr om Stockholms skärgärd bör åtgärder vidtas i den mån
den lokala övergödningssituationen motiverar detta.

Kostnader för reduktion av kväve till en resthalt av ca 15 mg/1 blir i genomsnitt ca 50 kr. per kg kväve men kan variera mycket mellan olika reningsverk. En ytterligare minskning till 8 mg/1 beräknas kosta ca 100 kr, per kg kväve. Dessa kostnader motsvarar en höjning av taxorna för vatten och avlopp med 35 öre/m' resp, 95 öre/m\ Som en jämförelse vill jag nämna att de åtgärder som jag har föreslagit för att minska utsläppen från tunga fordon och lastbilar beräknas kosta mellan 20 och 60 kr,, räknat per kg avskilt kväve.

Havsbruksverksamhet

Jag vill också särskilt nämna havsbruket, som under senare år har expan­derat. Det är som regel svårt att finna tekniska möjligheter att minska utsläppen från fiskodlingar och andra former av havsbruk. Det blir därför av väsentlig betydelse att verksamheten inte får en olämplig lokalisering. Den fysiska planeringen enligt PBL och NRL bör utnyttjas effektivt i detta arbete. Det bör ankomma på naturvårdsverket att i samarbete med fiske­ristyrelsen utfärda allmänna råd om lämplig lokalisering som stöd för länsstyrelser och kommuner.

Industrier

Utsläpp av närsalter från industrierna bör också minskas. De åtgärder som jag nyss har föreslagit för skogsindustrin kommer inte bara att minska utsläppen av klorerade organiska ämnen utan också utsläppen av närsal­ter. Järn- och stålverken bidrar med utsläpp av kväve från ytbehandlings­processer, I samband med omprövning av dessa verksamheter bör krav ställas på att minska kväveutsläppen, Pä samma sätt bör utsläppen av närsalter från andra industrier, t, ex, gödselmedelstillverkare och livsme­delsindustrier, minskas.

163


 


5.6 Metaller                                                                Prop. 1987/88:85

5.6.1 Bakgrund

De metaller som anses utgöra de största miljöriskerna är arsenik, bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, tenn och zink.

Inom Helsingfors- och Pariskonventionerna har kadmium och kvicksil­ver givits högsta prioritet vad gälhir miljöskyddsåtgärder. Arsenik, bly, koppar, krom, nickel och zink har också prioriterats för åtgärder inom dessa konventioner.

På basis av metallhalter i sediment, vatten och biologiskt material i utsjöomräden är det svårt att med säkerhet identifiera någon enskild faktor som är särskilt kritisk för det biologiska livet i Östersjön, Det skulle i så fall vara arseniken i Bottniska viken, där kraftigt förhöjda halter i sedimenten, framför allt från tidigare utsläpp, utgör en påtaglig riskfaktor för de botten­levande djursamhällena.

Tillgängliga analysresultat av sediment från Östersjöns djupområden tyder pä en väsentligt ökad belastning av ett flertal metaller under senare delen av 1900-talet, Detta gäller i särskilt hög grad kadmium och kvicksil­ver, men ocksä bly, koppar och zink samt troligen arsenik.

Det är osäkert i vilken mån metallhalterna i Östersjövatten f. n. är förhöjda jämfört med de ursprungliga bakgrundsnivåerna. Halterna är mestadels låga, men de ligger ibland väsentligt högre än i Nordsjön och norta Atlanten.

Särskild vikt bör tillmätas utsläppen av kvicksilver och kadmium. Även koppar och bly bör ingå i åtgärdsprogrammen. Arsenik har en hög prioritet i Bottniska viken. För flertalet här berörda ämnen förefaller situafionen vara allvarligare i egentliga Östersjön och Bottniska viken än i Väster­havet,

Kvicksilvers miljöfarlighet beror främst på att oorganiskt kvicksilver kan omvandlas till den organiska formen metylkvicksilver. Detta ämne tas upp effektivt av vattenlevande organismer. Inom vissa kustområden är kvicksilverhalterna så höga att livsmedelsverket har meddelat saluförbud för fisk m, m, samt utfärdat kostrekommendationer.

Fisk som utsätts för förhöjda halter av metaller, såsom kadmium, bly och arsenik, får en försämrad kondition. Dessutom förekommer en ökad frekvens av skelettdeformationer. En ytterligare riskfaktor är att vissa metaller ackumuleras i organismer Detta gäller exempelvis kvicksilver och kadmium. Dessa metaller har orsakat kroniska skador även på männi­skor efter konsumtion av förorenad föda.

Koppar kan utgöra en risk för lägre organismer. Detta kan vara en begränsande faktor för biologiskt liv i vissa vatten, såsom i utsjöomräden i Östersjön och Västerhavet. Nägra klara belägg för att koppar inverkar menligt på de biologiska processerna i dessa utsjöomräden finns dock för närvarande inte.

Tennorganiska föreningar som används i båtbottenfärger har en stark akut giftverkan pä växtplankton och bottenlevande organismer och har orsakat skador på ostronodlingar på flera håll.

164


 


5.6.2 Åtgärder för att minska utsläppen av metaller


Pröp. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Målsättningen vid prövning enligt miljö­skyddslagen bör vara att halvera utsläppen av kvicksilver och kad­mium från år 1985 till år 1995 och att kraftigt begränsa utsläppen av övriga metaller.

Kemikalieinspektionen bör slutföra undersökningar för att förbe­reda ett förbud mot användningen av tennorganiska föreningar i bottenfärger för fritidsbåtar och vissa andra användningsområden i marin miljö,

Sverige bör fortsätta att inom ramen för de internationella kon­ventionerna arbeta för ett öppet informationsutbyte samt arbeta för att även övriga länder minskar sina utsläpp.


Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder förslagen i aktions­planen. Kemikalieinspektionen anför att det för närvarande pågår en ut­redning om tennorganiska föreningar i skeppsbottenfärger. Sjöfartsverket anser att, om en begränsning av användning av färger som innehåller tennorganiska föreningar skall införas, så bör denna begränsning endast gälla för båtar med en största längd av 12 m och som används till fritidsän­damål. Industriförbundet uttalar att enligt preliminära resultat frän en nu pågående undersökning är de årliga utsläppen av kadmium frän järn- och stålverken betydligt lägre än vad som tidigare har antagits. En kraftig minskning av stålverkens stoftutsläpp för att minska kadmiumutsläppen synes därför inte vara mofiverad.

Skälen för mitt ställningstagande: Metaller är grundämnen och bryts följaktligen inte ned i miljön. Detta innebär att tillförsel till havet av metaller med giftverkan av principiella skäl måste ses som ett allvarligt potenfiéllt miljöhot. Genom det arbete som hittills har bedrivits har flerta­let av de akuta problemen lösts eller kommer att lösas. På grund av de långsiktiga miljöeffekterna måste dock ytterligare åtgärder vidtas. Det långsiktiga målet bör vara att belastningen på sedimenten av toxiska metal­ler från utsläpp reduceras till i samma storleksordning som den naturliga påverkan.

Särskild vikt bör tillmätas utsläpp av kvicksilver och.kadmium och också koppar, bly och arsenik. Då havet även belastas av nedfall från luften, är det viktigt att utsläppen till både vatten och luft begränsas.

Överenskommelsen vid Nordsjökonferensen i november år 1987 innebär bl, a, att utsläppen av kadmium och kvicksilver skall begränsas med 50% mellan år 1985 och 1995 och att utsläppen av arsenik, koppar, krom, bly, nickel och zink skall begränsas så långt som möjligt. Överenskommelsen vid Helsingforskonferensen i februari i är innebär att utsläppen av metaller till Östersjön bör begränsas i samma omfattning.

' För att uppnå målet om en minskning av utsläppen av de viktigaste metallerna krävs att de åtgärder genomförs som redan har beslutats vid


165


 


koncessionsprövningar och i andra sammanhang. Därutöver bör följande     Prop. 1987/88:85 åtgärder vidtas.

Den huvudsakliga utsläppskällan för kvicksilver är avfallsförbränning­en. Regeringen har tidigare i skri\else (rskr, 1986/87:157) redovisat för riksdagen åtgärder för att begränsit kvicksilverutsläppen från avfallsför­bränning. Fortsatta åtgärder bör vidtas för att minska kvicksilverutsläppen även frän andra källor,

Klor-alkaliindustrin står i mänga länder fortfarande för stora utsläpp av kvicksilver både med avloppsvattnet och till luften. I Sverige påböijades tidigt arbete med att begränsa utsläppen. Ytterligare åtgärder bör genomfö­ras i samband med att kloralkalifabriker omprövas enligt ML, Utsläppen av kvicksilver har framför allt betydelse för förhållandena i sötvatten. Arbetet bör på sikt inriktas mot en övergång till kvicksilverfria processer,

Läckage av metaller från gruvavfallsområdena i framför allt Falun och Garpenberg bör minskas med ca 90%, För en närmare beskrivning av återställningsåtgärder för gruvupplag får jag hänvisa till vad jag i det följande kommer att anföra om åtgärder mot miljöskador och i samband därmed om Dalälvsprojektet (avsnitt 7),

Järn- och stålindustrins utsläpp av stoft till luften bör enligt naturvärds­verkets förslag begränsas. Jag delar naturvårdsverkets bedömning och anser att frågan om ytterligare begränsningar av stoftutsläppen bör be­handlas i samband med den löpande prövningen av olika verksamheter enligt ML,

Vissa produktkontrollerande åtgärder, såsom utbyte av kvicksilverhalti­ga betmedel och förbud mot tennorganiska föreningar i båtbottenfärger, bör ocksä genomföras för att minska utsläppen av organiska metallför­eningar. Jag har erfarit att kemikalieinspektionen har utformat ett förslag om förbud mot tennorganiska föreningar i båtbottenfärger. Förslaget re­missbehandlas för närvarande. Kemikalieinspektionen har också förbjudit användning av kvicksilverhaltiga betmedel från den 1 juli 1988.

5.7 Olja Bakgrund

Effekterna av ett oljeutsläpp från en fartygsolycka är relativt välkända och
kan i begränsade områden kvarstå i decennier. Bortsett från off-shorein-
dustrin är den akuta påverkan i närheten av övriga utsläpp begränsad. Det
finns internationellt ett erkänt behov av forskning om de eventiiella kronis­
ka effekterna av den kontinueriigt pitgåetide tillförseln ay kolväten som har
sitt ursprung i mineralolja. Det finns farhågor att oljan i sig själv eller
tillsammans med andra ämnen kan påverka livet i havet vid de lagliga
utsläppen från fartyg som i och för sig är väl reglerade i olika konventioner
och är relativt små. För dessa och de illegala utsläppen finns det därför i
första hand behov av kontroll och övervakning. Risken för och effekterna
av olyckor kan minskas ytterligare genom internationellt och nationellt
arbete,
Off-shoreindustrin har stora och ökande utsläpp. En utökad aktivitet
                166


 


med oljeborrning kan förväntas i framtiden. Arbete med dessa frågor pågår     Prop, 1987/88:85 inom Pariskommissionen och Helsingforskommissionen, Detta är en viktig uppgift både med tanke pä de kontinuerliga utsläppen och risken för mycket stora olycksutsläpp.

Den största tillförseln av olja till kust- och havsområden sker via vatten­drag. De svenska siffrorna är delvis verifierade genom mätningar. Behovet av mätningar och åtgärder har uppmärksammats inom Helsingforskommis­sionen, Det är angeläget att arbetet med att fä till stånd ökade satsningar drivs både internationellt och inom Sverige,

Remissinstanserna: Sveriges lantbruksuniversitet finner det anmärk­ningsvärt att aktionsgruppen lämnat så liten plats för problemen med oljeutsläpp, Askölaboratoriet kritiserar den riskbedömning som gjorts i planen.

Min bedömning: Det arbete som pågår både nationellt och internatio­nellt för att minska skadeverkningarna av oljeutsläpp har hittills givit goda resultat. Ytterligare insatser krävs dock framför allt för att minska utsläp­pen från oljeborrplattformar och landbaserade källor. Jag vill ocksä upp­märksamma problemen med oljeutsläpp från fartyg. De utsläpp som under årens lopp har skett har gett upphov till stora miljöskador och åsamkat det allmänna och enskilda människor mycket besvär och stora kostnader. Organisationen har under senare är setts över i syfte att effektivisera samhällets beredskap. Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete har genomförts av styrelsen för teknisk utveckling i samarbete med de ansvariga myndigheterna och Svenska kommunförbundet. Erfarenheterna av det senaste stora oljeutsläppet i Skagerrak visar de bristande möjlighe­ter som föreligger när det gäller att utreda och utkräva ansvar.

Det är ett stort antal myndigheter som berörs av olyckor och händelser
som det här är fråga om. Jag föreslär efter samråd med försvarsministern
att kommittén för undersökning av allvarliga olyckshändelser (Kn
1981:02) får i uppdrag att utreda verksamheten. Kommittén skall därvid
särskilt belysa möjligheterna att förbättra förutsättningarna för att utreda
skuldfrågan och att utkräva ansvar. Uppdraget bör redovisas senast vid
årskiftet 1988/89, Naturvärdsverket bör i samband med sin redovisning av
arbetet efter tvä är även ge en lägesrapport avseende oljeutsläpp och
förslag till ytterligare åtgärder både i det nationella och det internationella
arbetet,
                                                                                   '

167


 


5.8 Forskning och utvecklingsarbete samt övervakning och utvärdering


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: En fortsatt satsning pä forskning om marin miljö bör ske. Förutom de ökade satsningar som redan beslutats för budgetåret 1987/88 bör den marina grund- och sektorsforskningen förstärkas.

Uppföljningen av miljötillstånd och föroreningspåverkan i kust-och havsområden bör intensifieras.


Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställ­ningstagande.

Remissinstanserna: Framhåller genomgående behovet av kunskapsupp­byggnad beträffande havsföroreningarnas omfattning, orsaker och effek­ter. Behovet av ökade resurser till forskning, utveckling, utbildning m, m. betonas. Styrelsen för teknisk utveckling påpekar att det föreligger en samstämmighet mellan synen på de områden där aktionsplanen anger att teknikätgärder är önskvärda och vEid styrelsen har engagerat sig i eller föreslagit.

Skälen för mitt ställningstagande: Naturvårdsverket presenterar en god översikt över kunskapsläget vad avser belastning, påverkan och effekten av de utsläpp som sker till haven runt Sverige, I översikten pekas också pä de kunskapsluckor som finns. För att kunna lägga upp en ändamålsenlig ■politik för havsmiljön krävs en långsiktig uppbyggnad av kunskaperna med hjälp av forskningsresultat.

De forskningsinsatser som krävs är av olika slag:

-     I flera fall krävs nya tekniska löimingar, som behöver forskningsstöd innan de är färdiga att införas i praktiska sammanhang,

-     Effektforskning, främst om risker för långsiktiga effekter av stabila organiska föreningar, samt forskning om spridning och nedbrytbarhet krävs för att på bästa sätt inrikta framtida åtgärdskrav,

-     Bättre övervakningsmetoder behövs. Av särskilt intresse härvidlag är metodik och teknik för att följa effekter i de öppna havsområdena av utsläppsbegränsande åtgärder.

-     Forskning om spridning av utsläppen till haven och utveckling av mo­deller måste inriktas mot att ta fram bättre beslutsunderlag,

 Forskning behövs både om miljöeffekterna av strukturella förändringar och miljöfrågor inom jordbruket samt om frågor som rör effektivare utnytt­jande av tillförda växtnäringsämnen, markens kväveomsättning, använd­ning av fänggrödor etc.

Forskningen om de marina frågorna kan öka genom att ytterligare medel tillförs detta område. Sä har också redan skett i viss utsträckning genom att anslaget till naturvärdsverkets forskningsnämnd för budgetåret 1987/88 har förstärkts med 10 milj, kr, för en inriktning av forskningen mot marina miljöfrågor. Under budgetåret 1987/88 inrättas ett nytt centrum för miljövetenskaplig forskning vid Umeå universitet. Detta centrum har bl, a, till uppgift att stödja och utveckla samspelet mellan långsiktig kunskaps-


168


 


uppbyggnad och metodutveckling samt tillämpningsinriktad forskning, Prop. 1987/88:85 Särskilda medel, närmare 8 milj, kr,, ställs samtidigt till naturvärdsverkets förfogande för analyser av miljögifter. Inom ramen för universitetens an­slag för matematisk-naturvetenskapUg forskning avsätts medel för forsk­ning rörande marin miljö. Dessa medel utnyttjas bl, a, för tjänster knutna till de baslaboratorier som inrättades i och med 1987 års forskningspolitis­ka proposition. Härutöver lämnar det naturvetenskapliga forskningsrådet stöd i form av forskartjänster och projektmedel, I direkt stöd till områdena marin biologi och marin geovetenskap har rådet under budgetåret 1987/88 fördelat ca. 7 milj, kr. Flertalet projekt har miljöanknytning.

Genom regeringens femårsprogram för forskning om alternativa produk­tionsformer i jordbruket har forskningen rörande jordbrukets miljöfrågor förstärkts kraftigt. Forskningsprogrammet, som har ett anslag på ca, 17 milj, kr, per är, administeras av skogs- och jordbrukets forskningsråd i samråd med bl, a, naturvårdsverket. Programmet är i allt väsentligt inriktat mot grundforskning. För mer tillämpad FoU på jordbrukets område finns medel dels hos Sveriges lantbruksuniversitet, dels hos lantbrukets forsk­ningsfonder som finansieras med jordbruksprisregleringsmedel, dels också hos jordbrukstekniska institutet, vars verksamhet finansieras gemensamt av staten och jordbruksnäringen.

När det gäller marin forskning är det enligt min mening nödvändigt att åstadkomma en ändamålsenlig ansvars- och arbetsfördelning, I detta syfte redovisade regeringen i förra årets forskningsproposition riktlinjer för den marina vetenskapliga forskningen i landet (prop, 1986/87:80, bil,6 s,100). Enligt dessa riktlinjer bör ansvaret för den marina forskningen knytas till universiteten i Stockholm, Göteborg och Umeå, Det anfördes vidare att det bör ankomma på berört universitet att organisera verksamheten på ett rationellt sätt. Riksdagen godkände regeringens förslag och avslog motio­ner om baslaboratorier för Östersjön på nya orter (UbU 1986/87:26, rskr. 289), Regeringen har därefter uppdragit ät universitetets- och högskoleäm­betet att lämna förslag till genomförande av ett system med baslaboratorier för marin naturvetenskaplig forskning. Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 1988, En viss utbyggnad av den permanenta basorganisa­tionen kommer att behövas. Jag kommer därför senare att föreslå att naturvetenskapliga forskningsrådet anvisas vissa medel för att i samråd med naturvårdsverket inrätta forskartjänster,

1 fråga om havsundersökningar beslutade regeringen år 1986, efter utta­lande av riksdagen, att fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium i Lysekil skulle rustas upp i stället för att en nybyggnad gjordes pä sydkusten. Ombyggnaden är nyligen slutförd, I sammanhanget kan också nämnas att fiskeristyrelsen och skogs- och jordbrukets forskningsråd utarbetar ett samlat, övergripande program för FoU pä fiskets område.

Riksdagen beslutade i november 1987 att ge regeringen till känna att
frågan om inrättande av ett Östersjölaboratorium bör utredas med inrikt­
ning i första hand pä forskning och undersökning av kustvattenmiljön och
det kustnära fisket (JoU 1987/88:4, rskr, 13), Efter samråd med cheferna
för utbildnings- och jordbruksdepartementen vill jag betona behovet av en
effektiv marin FoU i vid bemärkelse. Organisatoriskt finns, med de åtgär-
   169


 


der jag har redovisat, möjligheter för detta, EventueUt ytteriigare ekono-     Prop. 1987/88:85 miska resurser bör utnyttjas för vei ksamheten vid redan befintliga anlägg­ningar. Mot bakgrund härav finns det för närvarande inte något behov av ytterligare laboratorier pä området.

Miljötillstånd och föroreningspäverkan i kust- och havsområden överva­kas genom insatser frän staten, kommunerna och industrin. Kommunerna och industrin svarar för den lokala egenkontrollen av den direkta miljö­påverkan som härrör från kommunala reningsverk resp. industrianlägg­ningar. Detta görs i enlighet med ML:s bestämmelser. Naturvårdsverkets allmänna råd för vattenrecipientkontroll utgör stöd vid utformningen av programmen. Dessa fastställs av länsstyrelserna i egenskap av tillsyns­myndigheter. Statens naturvårdsverk svarar genom programmet för över­vakning av miljökvalitet (PMK) för övervakningen av de öppna havsområ­dena och de kustavsnitt som är opåverkade av direkta utsläpp. Insatserna genom PMK är en förutsättning för svensk medverkan i de internationella havskonventionerna, när det gällei överenskommelser om havsövervak­ning, PMK bygger på en fungerande basverksamhet vid SMHI:s oceano­grafiska verksamhet i Göteborg, Programmet bygger även på att fiskeristy­relsens verksamhet kan bedrivas.

Jag anser att en uppföljning av tillståndet i kust- och havsområden är en viktig del i det åtgärdsprogram som nu. initieras. Genom en noggrann uppföljning och med utnyttjande av forskningsinsatserna kan erfarenheter vinnas av vilka åtgärder som ger de bästa resultaten för havsmiljön. Där­igenom erhålls ökad kunskap för att utforma det fortsatta åtgärdsprogram­met. Mätinsatserna bör intensifieras i både recipientkontrollen och PMK-verksamheten, Beträffande havsövervakningen bör särskilt framhål­las behovet av ett vidgat miljögiftsprogram, som bl, a, omfattar en förstärkt biologisk effektövervakning, satsning pä sedimentövervakning och fler kustnära stationer, som kan producera referensdata till recipientkontrol­len.

Jag vill också framhålla vikten av att utvärdera och ställa samman mätresultaten. Mätresultaten frän recipientkontrollen och PMK-verksam­heten bör också ställas i relation lill belastningsdata, för att ytterligare belysa eventuella förändringar och ge underlag för prognoser. Jag föreslär förstärkta resurser för att genomföra denna del av planen. Det kan t, ex, avse ett uppdrag till SMHLs oceanografiska laboratorium att göra fortlö­pande mätningar av tillståndet i bl, a, Bottniska viken.

Jag vill här nämna det arbete som utförs inom ramen för de ätgärdsgrup-per som jag nyss har beskrivit. Genom länsstyrelsernas samordnade arbete för olika kustavsnitt har uppgifter om utsläpp och miljökvalitet ställts samman och regionalt anpassade ätg:ärdsplaner utarbetats.

170


 


5.9 Uppföljning av åtgärdsprogrammet


Prop. 1987/88:85


Mitt ställningstagande: Naturvärdsverket bör samordna arbetet med åtgärder mot havsföroreningar. Arbetet bör planeras för en treårspe­riod. En utvärdering av utfört arbete bör ske samt ett förslag till en reviderad åtgärdsplan utarbetas inom två är.


Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att aktionsplanen revideras efter fyra till fem år.

Skälen för mitt ställningstagande: De åtgärder som jag nu har redogjort för berör både industrin, kommunala reningsverk och jordbruket. För planering, genomförande och uppföljning berörs ett antal myndigheter och forskningsinstitutioner. Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att samordna arbetet vid berörda myndigheter och organ.

De åtgärder som nu föreslås skall ses som ett första steg mot målet att avsevärt minska föroreningarna och förbättra miljökvaliteten i haven. Med tanke pä att ett antal utredningar, som jag nyss redogjort för, skall redovi­sas inom en tvåärsperiod anser jag att den nu föreslagna planen bör utvärderas efter två år och att arbetet bör bedrivas i enlighet med planen under en treårsperiod.

Det är viktigt att inom en relativt snar framtid få en avstämning av vad planen har givit för resultat och att dessa resultat ställs i relation till önskvärda, långsiktiga mål.

Verket bör i samråd med andra berörda myndigheter redovisa uppgifter som belyser belastningen på miljön (absoluta tal och förändringar) och förhållanden i havsmiljön, I redovisningen bör utnyttjas data från bl. a. kontrollrapporter från enskilda företag, recipientdata och PMK-data, Na­turvårdsverket bör utarbeta sammanställningar av dessa uppgifter.

Verket bör inom ramen för sitt samordningsarbete efter två år komma in till regeringen med en redogörelse. Redogörelsen bör innehålla:

1,   En sammanställning av årliga belastningsdata för de ämnen och äm­nesgrupper som har angivits i planen och redovisning av genomförda åtgärder för att minska belastningen,

2,   En sammanfattande redogörelse för vilka reningskrav som har före­skrivits för olika verksamheter under perioden,

3,   En sammanställning och utvärdering av de undersökningar som har gjorts i kustområden och hav under perioden.

4,   En redogörelse för resultaten av de forsknings- och utvecklingspro­jekt som har bedrivits under perioden.

5,   Prognoser för utsläpp och miljöförhållanden samt en beskrivning av inriktningen av det fortsatta arbetet.

Naturvårdsverket har i en särskild skrivelse redovisat resursbehovet under en treårsperiod för att genomföra aktionsplanen. Naturvårdsverket har ställt samman kostnader för samtliga insatser frän myndigheter och organisationer som beskrivs i planen. Enligt denna skrivelse är resursbe­hovet 98,3 milj, kr, för budgetåret 1988/89,

Remissinstanserna har inte haft tillfälle att yttra sig över naturvärdsver-


171


 


kets skrivelse. Vissa myndigheter har lämnat uppgifter om sina resursbe-     Prop, 1987/88:85 hov till verket. Dessa uppgifter har legat till grund för verkets skrivelse.

De resursbehov som finns med i naturvårdsverkets sammanställning och som är att hänföra till förstärkningar av basverksamheten har inte tagits upp i detta sammanhang. Dessa delar behandlas i stället i samband med resp. myndighets ordinarie anslag, I 1988 års budgetprop, (1987/88:100, bilga 8) har därför föreslagits förstärkningar av bl. a, SMHLs oceanografi­ska verksamhet. Med hänvisning fill vad jag tidigare har anfört om forsk­ning anser jag att de kraftiga ytterligare förstärkningar som naturvärdsver­ket redovisat inte är motiverade för närvarande. Avsikten med nu föreslag­na medel är att vissa särskilda satsningar skall kunna genomföras. Jag föreslår därför en förstärkning av ätgärdsinriktad forskning, teknisk forsk­ning, uppföljning av förändringar i miljön saml uppföljning av effekten av genomförda åtgärder. Jag bedömer kostnaderna för dessa åtgärder till 15 milj. kr, för nästa budgetär. Jag återkommer härtill i det följande i anslut­ning till min behandling av anslagsfrågor för budgetåret 1988/89.

172


 


6 Skydd för ozonskiktet


Prop, 1987/88:85


Mina ställningstaganden och förslag i korthet:

• En fortsatt snabb nedbrytning av ozonskiktet i atmosfären innebär
ett allvarligt hot mot de grundläggande levnadsbetingelserna på
jorden för såväl människor som djur och växter,

• I första hand krävs kraftfulla åtgärder för att snabbt minska an­
vändningen och utsläppen av fullständigt halogenerade klorfiuor­
karboner (CFC) och haloner,

• Arbetet med att åstadkomma sådana åtgärder måste bedrivas
såväl nationellt som internationellt.

• Sverige bör ratificera Montrealprotokollet, som bl. a, innebär en
20% minskning av förbrukningen av CEC till den 1 juli 1994,

• En nationell avvecklingsplan med en betydligt högre ambitions­
nivå bör slås fast och genomföras.

• Den nationella avvecklingsplanen innebär att den svenska an­
vändningen av CFC minskas med minst 50% till utgången av år
1990 och i huvudsak helt avvecklas till utgången av år 1994,

• Avvecklingsplanen bör genomföras med stöd av kemikalie- och
miljöskyddslagsfiftningen. Vissa kompletteringar av dessa lag­
stiftningar bör ske som en grund för genomförande av arbetet.

• Avvecklingsplanen bör noga följas upp, bl. a. genom en översyn
vid en s. k. kontrollstation inom tvä år.

• De begränsade kostnader som vid en avveckling enligt planen
uppstår för näringsliv och samhälle måste ses i förhållande till de
långt större skador och kostnader som senare skulle uppkomma,
om nedbrytningen av ozonskiktet skulle tillåtas fortgå.


6.1 Miljöproblemet

Atmosfären kring jorden innehåller små mängder ozon. Detta ozon har en väsentlig betydelse för livet på jorden, bl, a, som ett skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Huvuddelen av ozonmängden finns i stratosfären (10-50 km över jordytan), men även troposfären (O - 10 km över jordytan) innehåller ozon. Olika mänskliga aktiviteter medför ökade utsläpp av en rad kemiska ämnen som påverkar ozonskiktet. En väsentlig faktor när det gäller nedbrytningen av ozonskiktet är enligt en samstämmig vetenskaplig uppfattning utsläppen av halogenerade klorfiuorkarboner (CFC). Varje sådant utsläpp bidrar med en viss tidsfördröjning till nedbryt­ningen av ozonskiktet. Det finns inte heller något geografiskt samband mellan platsen för utsläppen och var skadorna uppstår. Problemet är därigenom globalt.

Utsläppen av CFC leder till nedbrytning av ozonskiktet i stratosfären och orsakar en ökad instrålning av biologiskt aktiv ultraviolett strålning (UV-B), Denna kan i sin tur leda fill effekter pä människor (hudcancer, reducerat immunförsvar), pä växter och djur (sämre skördar av vissa


173


 


grödor, inverkan på organismer i de marina ekosystemen, ögoncancer hos     Prop. 1987/88:85 boskap m.m.) och pä material (snabbare nedbrytning av plast m,m,). Även andra ämnen som dikväveoxid samt andra klorerade och bromerade substanser bidrar till nedbrytning av ozonskiktet,

CFC och haloner påverkar atmosfären både genom att minska halten av det stratosfäriska ozonet och genom att förändra atmosfärens strålningsba­lans och härigenom klimatet. Andra effekter av en nedbrytning av ozon­skiktet i stratosfären är att den inbördes relationen mellan ozonmängden i troposfären och stratosfären kan ändras och att den vertikala temperatur­fördelningen kan påverkas. Ökade halter av CFC och haloner har därige­nom en väsentlig betydelse för uppkomsten av den s, k. drivhuseffekten, som kan leda till en förhöjning av jordens temperatur och som kan få en betydande inverkan på jordens klimat.

Utsläpp av CFC och andra här nämnda ämnen kan således leda till olika typer av globala effekter. Genom att öka halterna av dessa ämnen i atmo­sfären genomför mänskligheten ett gigantiskt experiment i global skala utan att känna dess totala miljöeffekter. Minskade utsläpp av CFC och haloner minskar risken både för nedbrytning av ozonskiktet och för klimat­förändringar genom drivhuseffekten.

De fullständigt halogenerade klorfluorkarbonernas förmåga att inverka på ozonskiktet hänger samman med att de är mycket stabila föreningar. De bryts därför inte ned förrän de, efter läng tid, når stratosfären och där bryts ned av solens ultravioletta strålning. Härvid frigörs klor, som i sin tur i en katalytisk process bryter ned ozon (O3) till vanligt syre utan att självt förstöras. En och samma kloratom beräknas kunna bryta ned tusentals ozonmolekyler.

Ofullständigt halogenerade klorfiuorkarboner - som fortfarande inne­håller minst en väteatom — bryts i regel ned redan i troposfären och har därför en avsevärt mindre inverkan pä ozonskiktet.

Fullständigt halogenerade klorfiuorkarboner som huvudsakligen inne­håller fluor har också en mindre inverkan på ozonskiktet, Fluorförenirigar-na är nämligen så stabila att de inte bryts ned ens av den ultravioletta strålningen.

Vilken inverkan olika klorerade föreningar har beror pä dels deras relativa ozonnedbrytande potential, dels den mängd i vilken de används. Ofullständigt klorerade substanser som används i mycket stor omfattning kan därför ocksä påverka ozonskiktet,

Samma typ av effekt på ozonskiktet har också de bromerade fluorkarbo-nerna, de s, k, halonerna, vars ozonnedbrytande förmåga beräknas vara 3- 10 gånger större än den hos CFC,

För att inte påverka det stratosfäriska ozonet eller jordens klimat mer än vad som redan sker i dag krävs reduktioner av de mest använda CFC-föreningarna med minst 80% av dagens utsläpp. Den nyligen upptäckta, mycket kraftiga minskningen av det stratosfäriska ozonet över Antarktis visar att människans påverkan med stor sannolikhet redan i dag är högst påtaglig. Ännu kraftigare reduktioner av utsläppen kan därför motiveras.

En reglering av användningen och utsläppen av vissa CFC får inte leda
fill att andra halogenerade kolväten intar den roll som de som regleras nu
  174


 


innehar. En helhetssyn på skyddet av atmosfären är nödvändig för att vi     Prop. 1987/88:85 skall undvika att ett problem i dag förvandlas till ett annat lika besvärligt framtida problem i en annan del av atmosfären.

Närmast krävs en avveckling av utsläppen av de fullständigt halogenera­de klorfluorkarbonerna samt halonerna. Dessutom bör målsättningen vara att minska användningen av metylkloroform och koltetraklorid, I ett längre perspektiv krävs också en minskning av användningen av de övriga halo­generade kolvätena, långlivade fluorerade kolväten, samt övriga ämnen och faktorer som negativt påverkar det atmosfäriska ozonet och vårt klimat.

6.2 Allmän beskrivning av användningsområden och utsläpp

6.2.1 Berörda ämnen

Klorfluorkarboner (CFC) är den kemiska samlingsbeteckningen på en grupp kemiska föreningar som består av kolväten där någon, några eller alla väteatomer har ersatts med klor och fluor. Om en förening är ofull­ständigt halogenerad, dvs, fortfarande innehåller någon eller några väte­atomer, används ofta beteckningen HCFC,

CFC-föreningarna är färglösa, nästan luktlösa och inte brännbara, har låg kokpunkt och kan förekomma som gas eller i flytande form.

För att identifiera de olika föreningarna kompletteras resp, CFC-typ med en sifferuppgift, som beror pä antalet fiuor-, väte- och kolatomer. Den första siffran frän höger anger antalet fluoratomer, den andra siffran frän höger är ett mer än antalet väteatomer och den tredje siffran från höger (som utesluts om den är 0) är ett mindre än antalet kolatomer,

CFC-föreningarna säljs under en rad handelsnamn: Freon, Frigen, Kal­tron, Arcton, Genetron, Isotron, Algofren, Edifren, Isceon och Ucon m.fl, 1 Sverige används främst Freon, Frigen och Arcton,

1 industriell skala produceras för närvarande huvudsakligen följande CFC-föreningar:

CFC     11      (CCI3F    triklorfluormetan)

CFC     12      (CCI2F2   diklordifluormetan)

CFC     113    (CjCijF, triklortrifluoretan)

CFC     114    (C2CI2F4 diklortetrafluoretan)

CFC     115    (C2CI2F5 klorpentafluoretan)

HCFC 22 (CHCIF2 klordifluormetan)

Av dessa är de första fem fullständigt halogenerade, HCFC 22 är en ofullständigt halogenerad förening,

I bilaga A till Möntrealprotokollet har en uppskattning gjorts av den ozonnedbrytande effekten hos de fem nyss nämnda fullständigt halogene­rade klorfluorkarbonerna.

Störst ozonnedbrytande effekt (1,0) har CFC II, 12och 114, Motsvaran­de värden för CFC 113 och CFC 115 är 0,8 resp, 0.6,

Den ofullständigt halogenerade HCFC 22 har däremot en betydligt lägre
ozonnedbrytande effekt. Den uppskattas till ca 0,05,
                             175


 


Om inte annat anges, avser jag i min följande framställning med CFC de     Prop. 1987/88:85 fullständigt halogenerade CFC-föreningarna.

Av de bromerade fluorkarbonerna, de s.k, halonerna, är i detta sam­manhang framför allt halon 1211 (CFzBrCI), halon 1301 (CFjBr) och halon 2402 (C2F4Br2) av intresse. Den ozonnedbrytande potentialen för halon 1211 och 1301 har uppskattats till 3 resp, 10 enligt bilaga A till Montreal­protokollet,

6.2.2 Produktion och användning m. m.

Världsproduktionen av CFC uppgår till till ca 1 milj, ton per år. Någon produktion av CFC förekommer inte i Sverige, Ett litet antal (10 - 15) stora producenter svarar för merparten av väridsproduktionen.

Enligt naturvårdsverkets rapport (3353) till regeringen om CFC uppgick nettoanvändningen av CFC i Sverige, inklusive nettoimport i varor, år 1984 till ca 4500 ton. Enligt verkets bedömning beräknas användningen -om inga åtgärder vidtas - öka med 3,5-4% per år eller med ca 40% på tio år, vilket innebär att användningen år 1994 skulle uppgå till ca 6400 ton. Med utgångspunkt från denna prognos har användningen för år 1986 beräk­nats till ca 4800 ton. Huvuddelen av denna användning utgörs av CFC 11, 12 och 113, Räknat per capita innebär dessa värden att användningen av fullständigt halogenerade CFC-föreningar i Sverige år 1984 uppgick till 0,54 kg/person och beräknas öka till 0,77 kg/person till år 1994 om inga åtgärder vidtas.

Den genomsnittliga förbrukningen av CFC 11, 12 och 113 i världen uppgår till drygt 0,2 kg/person. Användningen ligger betydligt över genom­snittet i i-länderna och betydligt under genomsnittet i flertalet u-länder.

Enligt beräkningarna i naturvårdsverkets rapport kommer den största ökningen av CFC-användningen i Sverige, om inga åtgärder vidtas, att uppstå för hård skumplast, särskilt för markisolering av extruderad poly-styren, och för förpackningar. Den ackumulerade mängden installerade kylanläggningar och värmepumparmed CFC som köldmedium leder också till en ökning av användningen av CFC som köldmedium med ca 3 % per år pä grund av den ökade förbrukningen i samband med service av anlägg­ningarna, trots att försäljningen av nya kylanläggningar och värmepumpar troligen har nått sitt maximum. Användningen av CFC för avfettning och rengöring förväntas fortsätta att öka med åtminstone 5% per år under de närmaste fem åren.

Världsproduktionen av haloner uppskattas till drygt 20000 ton per år. Någon svensk produktion förekommer inte. Den svenska årsförbrukning­en kan beräknas uppgå till ca 200 toni.

För närvarande förekommer ingen kontrollerad destruktion av CFC eller haloner. Användningen motsvarar därför i huvudsak utsläppen till atmosfären, även om dessa delvis sker med mycket lång tidsfördröjning (50-100 är eller mer),

CFC-föreningarna används som blås- och jäsmedel i mjuk och hård
skumplast, arbetsmedium i kyl- och värmeanläggningar, lösnings- och
avfettningsmedel i elektronikindustriin och annan verkstadsindustri, tvätt-
176


 


vätska i kemtvättar, drivmedel i sprayförpackningar m, m. Nya använd-     Prop. 1987/88:85 ningsområden har successivt tillkommit.

Med stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor infördes i Sverige fr.o.m, den I juli 1979 förbud mot tillverkning och import av aerosolförpackningar med CFC som drivmedel. Bestämmelserna om im­port- och tillverkningsförbud har i sak oförändrade överförts till förord­ningen (1985:840) om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m, m. An­vändningen som drivmedel i sprayförpackningar begränsades på olika sätt i slutet av 1970-talet också i flera andra länder (USA, Canada, Norge, EG-länderna). Samtidigt har användningen inom övriga områden ökat kraftigt. Intill början av 1980-talet tog dessa tendenser ut varandra. Från och med är 1983 visar emellertid även den totala drivmedelsanvändningen i världen en stigande tendens.

Vad beträffar hanteringen av CFC inom andra områden än som drivme­del i aerosolförpackningar finns i Sverige inga särskilda bestämmelser, utöver de generella bestämmelserna i lagstiftningen om kemiska produk­ter, som har ersatt 1973 års lagstiftning. Däremot finns möjligheteratt med stöd av miljöskyddslagstiftningen ange villkor och begränsningar för sådan verksamhet. Viss användning är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt denna lagstiftning. Hit hör bl, a, viss plastindustriverksamhet och installa­tion av värmepumpar med en effekt överstigande I MW,

Haloner används främst för brandsläckningsändamål. Någon särskild reglering av användningen av haloner finns för närvarande inte i Sverige,

6.2.3 Alternativa substanser

Ett utvecklingsarbete pågår hos flera av de stora CFC-tillverkarna för att fä fram alternativ till de nu använda CFC-föreningarna,

Ansträngningarna inriktas pä att fä fram dels nya ofullständigt halogene­
rade föreningar - utöver HCFC 22 - som har en lika liten ozonnedbrytan­
de potential som HCFC 22, dels fluorkarboner, dvs, föreningar där klorin-
nehållet ersätts av fluor och som därmed blir ofarliga för ozonskiktet. Till
den förra gruppen hör HCFC 123 (CHCI2CF3, diklortrifluoretan), HCFC
124 (CHCIFCF3, klortetrafluoretan), HCFC 141 b (CHjCCLF, diklorfiuor-
etan) och 142 b (CH3CCIF2, klordifiuoretan). Till den senare hör HFC
134 a (CF3CH2F, tetrafluoretan) samt HFC 152 a (difluoretan) och HFC
143 a (trifluoretan). Försök pågår också hos olika tillverkare och använda­
re att blanda olika föreningar och därigenom minska den ozonnedbrytande
effekten. Vissa av de nya föreningarna finns redan tillgängliga i begränsade
mängder för prov i praktiska tillämpningar och för toxicitetstester. Andra
framställs ännu endast i laboratorieskala eller i en mycket liten omfattning.
Ett antal stora CFC-producenter har nyligen tillkännagivit att de i ett
gemensamt internationellt projekt ämnar omedelbart intensifiera toxici­
tetstester av nya föreningar som kan ersätta de fullständigt halogenerade
klorfluorkarbonerna. De alternativa ämnen som skall testas är HCFC 123
och HFC 134 a. Testresultat och nya rön kommer fortlöpande att rapporte­
ras till berörda myndigheter. Enligt underhandsuppgifter från de tillver­
kande bolagen kan HFC 134 a och HCFC 123 användas kommersielU inom
  177

12   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 85


olika användningsområden om ca 5-7 år. Frågan om förutsättningarna att     Prop. 1987/88:85 introducera ersättningsämnen inom olika användningsområden samt när detta kan ske behandlas närmare för varje användningsområde i det följan­de (avsnitt 6.5),

6.3 Det internationella arbetet och Montrealprotokollet

Frågan om åtgärder för att skydda ozonskiktet har varit föremål för ett intensivt internationellt arbete. Redan vid den internationella konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm år 1972 framfördes farhågor för att människans aktiviteter på olika sätt skulle kunna skada det tunna skikt av ozon som i atmosfären omger jorden och som minskar instrålningen till jorden av uUraviolett ljus frän solen, FN:s miljöstyrelse beslöt år 1981 pä svenskt inUiativ att förhandlingar skulle inledas inom ramen för UNEP för att fä till stånd en väridsomfattande konvention till skydd för ozonskiktet. En arbetsgrupp sammanträdde första gången i Stockholm år 1982 för aft påbörja arbetet med att utarbeta ett förslag till konventionstext. Arbetet resulterade i mars 1985 i Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet, en ramkonvention som ger förutsättningar för internationella åtgärder för att skydda ozonskiktet, Konvenfionen utgör den folkräUsliga plattformen för det fortsatta samarbetet inom detta område.

Sverige rafificerade konventionen i november 1986. Hitfills har 15 stater tillträtt konventionen. För ikraftträdande krävs att 20 länder ratificerar, godtar eller godkänner konventionen.

Trots stora ansträngningar kunde enighet inte uppnäs i Wien år 1985 om ett tilläggsprotokoll till konventionen angående mer preciserade åtaganden från konvenfionsstaternas sida för att få till stånd en reglering av i första hand CFC-användningen, I gengäld antogs en resolution, vari riktlinjer angavs för det fortsatta arbetet under de närmaste tvä åren, I resolutionen förklarade sig parterna vara fast beslutna att fortsätta protokollsarbetet och därvid beakta utvecklingen på kort och läng sikt vad gäller tillverk­ning, användning och utsläpp av CFC, Enligt resolutionen skulle arbetet bedrivas med målsättningen aU ett tilläggsprotokoll skulle finnas år 1987 med bindande klausuler om konkreta åtgärder för aft minska riskerna för det hotade ozonskiktet. Därvid skulle såväl kort- som långsiktiga strategier beaktas för att få till stånd en rättvis kontroll av tillverkning, utsläpp och användning av CFC i hela världen. Särskild hänsyn skulle tas till utveck­lingsländernas speciella situation, liksom tiU aktuell vetenskaplig och eko­nomisk forskning, I avvaktan på ett sådant protokoll uppmanades alla länder och berörda ekonomiska org:anisationer att vidta de åtgärder som står till deras förfogande för att kontrollera utsläppen av CFC, Vid FN:s miljöstyrelses möte i maj 1985 fattades beslut om fortsatt arbete pä ett protokoll i enlighet med vad som angavs i resolutionen.

Det fortsatta protokollsarbetet föregicks av ett seminarium för att uppnå
en säkrare gemensam uppfattning om förväntade utsläpp, möjliga åtgärder
och tänkbara strategier för att regleia utsläppen av CFC. Den första delen
av seminariet ägde rum i slutet av maj 1986 och behandlade nuvarande
    178


 


produktion, användning och utsläpp, förväntade förändringar på kort och Prop. 1987/88:85 lång sikt, effekterna av existerande regleringar och dagens kunskap om tekniska möjligheter att minska utsläppen. Dessutom gjordes bedömningar beträffande produktion, användning och utsläpp av andra substanser än CFC, i den mån dessa kan påverka strategin för att kontrollera utsläppen av CFC. Den andra delen av seminariet ägde rum i början av september 1986 och behandlade olika möjligheter att reglera utsläppen, effekterna av olika handlingsalternativ vad gäller utsläpp, kostnader och konkurtensneu-tralitet samt möjligheterna att genomföra och övervaka föreskrivna åtgär­der,

Sverige har deltagit aktivt i detta arbete och har medverkat med bl, a, en redogörelse för de aktuella och förväntade framtida förhållandena i de nordiska länderna - främst Sverige och Norge - beträffande användning, utsläpp och efterfrågan av CFC m, m.

Det internationella intresset för ozonfrågan har ökat påtagligt under åren 1986 och 1987 med anledning av i första hand de alarmerande rapporter som kommit om den fortgående uttunningen av ozonskiktet, särskilt över Antarktis, Det starkaste motståndet mot att snabbt utarbeta ett effektivt fungerande begränsningsprotokoll inom den angivna tidsramen har bjudits av EG-kollektivet, vars starka producentintressen vad gäller CFC uppen­bariigen har haft ett avgörande inflytande på EG:s strategi i denna fråga fram till våren 1987,

Inom ramen för UNEP har en arbetsgrupp, bestående av tekniska och juridiska experter, utarbetat ett förslag till protokoll som reglerar produk­tion och användning av de ämnen - i första hand CFC och vissa haloner -som bryter ned ozonskiktet. Vid en diplomatkonferens, som ägde rum i Montreal den 14-16 september 1987, undertecknades protokollet av 24 länder, däribland USA, Kanada, Japan, Schweiz, flertalet EG-stater, Sve­rige och övriga nordiska länder, ett antal utomeuropeiska länder samt av de europeiska gemenskaperna (EG), Därefter har ytterligare ett antal län­der undertecknat protokollet,

6.3.1 Montrealprotokollets huvudsakliga innehåll m. m.

Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet består av en inledning och 20 artiklar. De ämnen som kontrolleras i protokollet finns upptagna på listan i bilaga A till protokollet och utgörs av dels de fullstän­digt halogenerade klorfluorkarbonerna CFC 11, 12, 113, 114 och 115, dels av halonerna 1211, 1301 och 2402.

I inledningen slås bl, a, fast att det slutliga målet med protokollets kontrollbestämmelser är att eliminera de globala utsläppen av de ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Protokollets grundläggande åtaganden beträffande kontrollåtgärder
finns i artikel 2 som sammanfattningsvis innebär att förbrukning av de
kontrollerade CFC-föreningarna inte får överstiga 1986 års nivå sju måna­
der efter det att protokollet trätt i kraft. Enligt artikel 16 skall protokollet
träda i kraft den I januari 1989, förutsatt att de närmare villkoren för
ikraftträdande som anges i artikeln är uppfyllda. En reduktion - jämfört
     179


 


med förhållandena år 1986 - skall därefter uppnås i två steg. Varje part Prop. 1987/88:85 åtar sig att skära ned sin produktion och förbrukning av de kontrollerade CFC-föreningarna med 20% fr.o.rn, perioden den I juli 1993 t.o.m, den 30 juni 1994 och därefter med ytterligare 30% i ett andra steg fr. o, m, perioden den I juli 1998 t, o, m, den 30juni 1999 (artikel 2 första, andra och Ijärde punkterna). Det senare reduktionssteget skall träda i kraft automa­tiskt, såvida inte vid parternas möte annat bestäms med 2/3 majoritet och majoriteten dessutom svarar för 2/3 av parternas totala beräknade förbruk­ningsnivå (artikel 2 fjärde punkten).

Produktion och förbrukning av haloner får inte överstiga 1986 års nivå tre år efter det att protokollet trätt i kraft (artikel 2 andra punkten).

Protokollet reglerar inte pä vilket sätt och genom vilka åtgärder minsk­ningarna skall uppnås, utan det ankommer på varje part att utforma erfor­derliga styrmedel. Det står också varje part fritt att genomföra en snabbare reduktion än den som föreskrivs i protokollet (artikel 2 elfte punkten).

Utvecklingsländernas särskilda situation och behov beaktas i protokol­let genom bestämmelserna i artikel 5, genom vilka utvecklingsländerna tillåts skjuta upp fullgörandet av de kontrollåtgärder som anges i första till fjärde punkterna i artikel 2 till tio år efter de tidpunkter som där anges. En förutsättning är dock att deras resp, ärliga förbrukningsnivä inte överstiger 0,3 kg per capita.

För att tillgodose grundläggande inhemska behov hos ett utvecklings­land får ett producentland öka produktionen med högst 10% (artikel 2 första, andra och tredje punkterna) resp, 15% (artikel 2 Qärde punkten).. En sådan ökad produktion får också användas för att åstadkomma s.k. industriell rationalisering mellan protokollets parter. Med industriell ratio­nalisering avses överföring av en parts beräknade produktionsnivå, helt eller delvis, till en annan part i syfte att uppnå större ekonomisk effektivi­tet eller för att möta förutsedda brister i tillgängen pä grund av fabriksned­läggningar (artikel 1 åttonde punkten).

Handeln med icke-parter regleras i artikel 4, Bestämmelserna syftar till att begränsa marknaden för handel med de kontrollerade ämnena för icke-parter.

Enligt artikel 6 skall parterna - med början år 1990 och minst vart Qärde är därefter - göra en regelbunden utvärdering och översyn av de kontroll­åtgärder som anges i artikel 2, Med utgångspunkt i de utvärderingar som skall utföras enligt artikel 6 kan parterna besluta om bl. a. justeringar beträffande de i bilaga A till protokollet angivna ozonnedbrytande po­tentialerna hos de kontrollerade ämnena, om sä behövs ändra reduktions­takten och besluta att lägga till eller utesluta ämnen frän protokollets tillämpningsområde (artikel 2 punkterna nio och tio). Med stöd av dessa bestämmelser ges således möjligheter att - om parterna sä beslutar — ocksä reglera användning och produktion av t, ex. HCFC 22, metylkloro­form, koltetraklorid och andra ämnen som för närvarande inte omfattas av protokollets kontrollbestämmelser.

Parterna skall enligt artikel 9 samarbeta för att bl, a. främja forskning,
utveckling och utbyte av information om teknik för att minska utsläppen,
finna möjliga alternativ till de kontrollerade ämnena m, m. I två särskilda
          180


 


resolutioner till protokollet utvecklas frågor om utbyte av teknisk informa­tion samt uppgiftsrapportering.

Parterna skall hälla möten med jämna mellanrum. Det första mötet med parterna skall sammankallas inom ett är efter det att protokollet trätt i kraft. På det första mötet skall bl, a, frågan om protokollets finansiering behandlas (artikel 11),

Wienkonventionens sekretariat skall också fungera som sekretariat för protokollet.

Frågan om konventionens permanenta administration har uppskjutits till det första mötet med parternas konferens sedan konventionen trätt i kraft. Intill dess är UNEP interimssekretariat (artiklarna 6 och 7 i konventionen).

Eftersom protokollet inte var slutförhandlat före diplomatkonferensen, kunde åtskilliga delegationer av konstitutionella skäl inte underteckna detta. Antalet signatärer blev därför begränsat. Konventionen står emel­lertid öppen för undertecknande till den 15 september 1988 (artikel 15), Därefter är protokollet öppet för anslutning (artikel 13 i konventionen).

Protokollet träder enligt artikel 16 första punkten i kraft den I januari 1989 under förutsättning att dels minst elva instrument avseende ratifika­tion, godtagande, godkännande eller anslutning har deponerats av parter som svarar för minst 2/3 av den uppskattade världsförbrukningen år 1986 av de kontrollerade ämnena, dels att konventionen vid denna tidpunkt trätt i kraft,

Inga reservationer får göras till protokollet (artikel 18),

Det bör i detta sammanhang tilläggas att de nordiska miljöministrarna gemensamt har deklarerat målet att till år 1991 i ett första steg reducera användningen av CFC II, 12, 113, 114och 115 i resp, land med minst 25% i förhällande till 1986 års förbrukning och att en reduktion med 50% skall ske så snart som möjligt före är 1998/99, Man har vidare uttalat målsätt­ningenatt så snart som möjligt frysa användningen av halonerna 1211, 1302 och 2402,


Prop. 1987/88:85


6.3.2 Godkännande av Montrealprotokollet

Mitt förslag: Riksdagen skall godkänna Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet.


Skälen för mitt förslag: Regeringens miljöpolitik säväl nationellt som internationellt har som mål att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö samtidigt som grundläggande ekologiska processer och balanser skyddas mot oåterkalleliga störningar.

Nedbrytningen av ozonskiktet är ett globalt miljöproblem. Om nedbryt­ningen tilläts fortsätta i oförminskad eller rent av i ökad takt, uppkommer allvarliga konsekvenser för människor och miljö, I ett längre perspektiv kan de grundläggande livsbetingelserna pä jorden förändras. Montrealpro­tokollet innebär enligt min mening att ett första mycket viktigt steg har tagits för att begränsa utsläppen av de ämnen som är mest aggressiva mot ozonskiktet.


181


 


1 Sverige vidtogs konkreta åtgärder för att minska utsläppen av CFC Prop. 1987/88:85 redan i slutet av 1970-talet, Sverige har därefter aktivt engagerat sig i förhandlingsarbetet för att få till stånd Wienkonventionen och Montreal­protokollet, Det är enligt min mening av stor vikt att Möntrealprotokollet - i enlighet med vad som förutsätts i artikel 16 - träder i kraft den I januari 1989, Jag anser det därt"ör angeläget att Sverige så snart som möjligt ratificerar protokollet. Jag vill ocksä understryka betydelsen av att vi även i fortsättningen aktivt medverkar i det internationella arbetet med att utveckla protokollets bestämmelser till ett effektivt fungerande instru­ment för att så snabbt som möjligt få bort användningen av de ämnen som bryter ned ozonskiktet. Enligt min bedömning bör en skärpning av den i protokollet föreskrivna minskningstakten övervägas så snart som möjligt.

Även om hotet mot ozonskiktet är globalt och förutsätter internationella åtgärder, är det naturligtvis nödvändigt att vi också fortsätter arbetet med att minska vår egen användning och våra egna utsläpp. Jag kommer i det följande att redovisa en plan för avveckling av användningen av CFC och haloner i Sverige.

Konventionens artiklar medför inte några problem när det gäller förhål­landet till svensk rätt. Någon situation där Sverige skulle komma att bryta mot konventionen kan inte förutses. En svensk anslutning medför inte för närvarande något behov av lagstiftning. Bestämmelserna i artikel 4 om kontroll av handel med icke-parter kommer - i takt med att de olika punkterna i artikeln blir operativa - att kräva vissa författningsändringar. Jag har samrätt med utrikeshandelsministern i dessa frågor.

Enligt protokollet och de i anslutning därtill antagna resolutionerna skall bl, a, ett omfattande informationsutbyte ske. Jag räknar härvid för Sveri­ges del med att de insatser som behövs skall kunna utföras inom ramen för den verksamhet i övrigt som bedrivs av berörda myndigheter och andra organ och med anlitande av de anslag som står till förfogande.

6.4 Styrmedel och regleringar

6.4.1 Allmänna utgångspunkter vid val av styrmedel

Sverige måste, redan för att kunna uppfylla Montrealprotokollets minimi-förpliktelser, minska användningen av CFC på områden-som i mänga andra länder sannolikt inte kommer att beröras förrän senare. Detta är en följd av Montrealprotokollets konstruktion med krav på procentuella re­duktioner av varje parts produktion och förbrukning av CFC, oavsett utgångsläget vid protokollets ikraflträdande. Vidare reglerade vi redan år 1979 det användningsområde som är lättast att undvara, nämligen CFC som drivmedel i aerosolförpackningar.

För att de svenska styrmedlen skall bli meningsfulla, mäste de utformas sä att den minskade användningen av CFC i vårt land inte får till följd att användningen ökar hos de utländska tillverkare som i dag konkurrerar med den svenska industrin.

De svenska CFC-användarnas agerande för att reducera användningen        182


 


och utsläppen av CFC och andra ozonförstörande ämnen är betydelsefullt i     Prop. 1987/88:85 det globala perspektivet, även om vår andel av världsförbrukningen av CFC endast uppgår till ca 0,5 %.

Det är därför viktigt att svensk industri så snabbt som möjligt utvecklar sådana alternativa tekniker och visar pä sådana alternafiva produkter som har tekniska och ekonomiska förutsättningar att slå igenom även i länder som kan uppfylla minimikraven i den internationella överenskommelsen genom att i ett första steg endast reglera användningen av CFC som drivmedel i aerosolförpackningar. Det ligger i vårt lands intresse att visa att svensk företagsamhet utvecklar och tar i praktiskt bruk nya teknologier och produkter.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att understryka att redan de minimikrav pä minskningar som ställs upp Montrealprotokollet ställer krav på teknologiutveckling och nytänkande. De utvecklingsinsatser som nu mäste göras inom svensk industri kommer att kunna nyttjas på en växande global marknad. Denna kommer att efterfråga teknologier och produkter i takt med att den internationella minskningstakten skärps. De svenska företagens agerande spelar naturligtvis också en mycket väsentlig roll för den svenska regeringens möjligheter att i de internationella sam­manhangen driva på utvecklingen,

6.4.2 Förslag från statens naturvårdsverk och näringslivet

Statens naturvårdsverk föreslår i sin rapport (nr 3353) om CFC en kombi­nation av ekonomiska styrmedel, vissa regleringar, information och stöd till alternativ teknik. De föreslagna åtgärderna skulle enligt verkets bedöm­ning (i maj 1987) reducera användningen/utsläppen av CFC till år 1994 med minst 25% jämfört med 1984 års värden med befintlig teknik inom ramen för en kostnad av ca 50 kr. per kg minskat utsläpp av CFC, Kostnaden för kapitalförluster för enskilda företag har därvid inte medräknats. Natur­vårdsverket framhåller dessutom att väsentligt större reduktioner kan upp­näs pä längre sikt.

Naturvårdsverket föreslär att en avgift införs på import av CFC 11, 12, 113, 114 och 115, Eventuellt borde enligt verkets mening ocksä HCFC 22, 500 och 502 avgiftsbeläggas, varvid avgiftens storlek borde graderas i relation till resp, ämnes relativa effekt på ozonskiktet. Avgiften skulle i första hand utgå på import i bulk av de angivna ämnena. Avgiften borde enligt verket också omfatta CFC-innehållet i färdiga produkter som impor­teras.

Ett beslut om ekonomiska styrmedel enligt naturvårdsverkets förslag skulle kräva riksdagens medverkan, medan verkets övriga ätgärdsförslag faller inom regeringens kompetensområde.

Naturvärdsverkets förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna är i
stort sett eniga med verket om behovet av åtgärder mot användning och
utsläpp av de ämnen som bryter ned ozonskiktet. Det råder dock delade
meningar om bl, a, frågan hur styrmedlen bör utformas och vilka tidsramar
som bör gälla. De instanser som företräder industrin och den enskilda
sektorn är överlag kritiska till den föreslagna avgiften. Avgiftens lämplig-
   183


 


het och effektivitet ifrågasätts också av flera remissinstanser som företrä­der offentliga intressen såsom kommerskollegium, arbetarskyddsstyrel­sen, riksrevisionsverket och koncessionsnämnden för miljöskydd. Bl, a, riksskatteverket och statskontoret framhåller att ytterligare utredningar och analyser krävs innan man kan ta ställning till förslaget.

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund föreslår i sitt gemensamma åtgärdsprogram för minskade CFC-utsläpp att en reduktion av CFC-användningen genomförs genom frivilliga åtaganden inom indu­strin i stället för genom regleringar eller avgifter. Åtgärderna skulle därige­nom kunna tidsmässigt differentieras för olika användningsområden, något som enligt förbunden inte skulle vara möjligt att göra inom ramen för naturvärds verkets handlingsprogram.

Statens naturvårdsverk har i sitt remissyttrande över industrins förslag till åtgärdsprogram framhållit att förslaget inte är tillräckligt konkret för att leda till det uppsatta målet och även i övrigt har ett antal brister.

Sveriges industriförbund har dessutom i en promemoria den 22 decem­ber 1987 - efter överläggningar med företrädare för miljö- och energide­partementet - ytterligare utvecklat sin syn på hur och i vilken takt ett avvecklingsprogram för CFC-användningen i Sverige skall kunna genom­föras för olika användningsområden. Vidare har Dow Chemical AB i en skrivelse den 12 februari 1988 redovisat sin syn på möjligheterna att i sin verksamhet avveckla användningen av CFC,


Prop. 1987/88:85


6.4.3 Genomförandet av ett samlat åtgärdsprogram

Mitt ställningstagande: En avvecklingsplan bör läggas fast för varje användningsområde för CFC. Planen bör genomföras främst med stöd av kemikalie- och miljöskyddslagstiftningen. Jag är inte beredd att förorda att en generell avgift på CFC införs.


Skälen för mitt ställningstagande: Enligt min mening är effekten av den föreslagna generella importavgiften svårbedömd, CFC-föreningarna an­vänds för ett antal ändamål och inom branscher med olika lönsamhets- . struktur och verksamhetsförutsättniogar. Den relativa kostnaden för CFC varierar mycket starkt i förhällande till produkternas försäljningspris, Näg­ra mera fullständiga analyser av hur olika marknader kommer att påverkas av den föreslagna avgiften har inte gjorts, något som också påpekats av flera remissinstanser. Enligt min bedömning står det emellertid klart att de reella möjligheterna att påverka CFC-användningen genom att höja kost­naden för CFC varierar avsevärt inom de olika användningsområdena. Av stor betydelse i detta sammanhang är också den omedelbara tillgången på alternativa produkter och produktionsprocesser.

Inom flera användningsområden föreligger det enligt min mening en uppenbar risk att användarna fortsätter att förbruka CFC som förut och enbart vältrar över kostnaderna pä nästa led. Det enda som dä uppnäs är att avgiften ökar kostnaderna för användarna samtidigt som CFC-använd-


184


 


ningen blir oförändrad eller ökar. Inom andra användningsområden åter - Prop. 1987/88:85 där CFC-innehållet i de färdiga produkterna är stort både värdemässigt och volymmässigt - kommer en avgift att snabbt få avsedd effekt vad gäller CFC-användningen, Avgiften kommer emellertid i dessa fall ocksä att få negativa konsekvenser från industripolitiska och samhällsekonomiska ut­gångspunkter. De handelspolitiska effekterna av den föreslagna avgiftsbe­läggningen är ocksä osäkra, i synnerhet mot bakgrund av att vi inte kan utgå från att andra länder väljer liknande styrmedel.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd att förorda att en generell avgift på CFC införs.

Enligt min mening är de åtgärder som föreslås av industrin inte tillräckli­ga. En kombination av olika styrmedel bör därför väljas. Utgångspunkten bör vara frivilliga åtaganden, kompletterade med tvingande föreskrifter som skall garantera att målen näs. Varje användningsområde bör regleras individuellt med användningsrestriktioner, förbud och krav på återvinning m, m., sä att en reduktion av användning och utsläpp kan ske så snabbt och effektivt som möjligt med beaktande av de olika förutsättningar som råder inom olika användningsområden. Målet för arbetet mäste vara att snarast avveckla användningen och utsläppen av CFC.

Det finns emellertid anledning att analysera varje användningsområde för sig när man skall välja styrmedel och avvecklingstakt. De åtgärder som kräver författningsstöd kan genomföras med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter samt ML, Med stöd av kemikalielagstiftningen kan erforderliga styrmedel utformas vad gäller hanteringen av CFC, Miljö­skyddslagstiftningen bör användas i ökad utsträckning och en skärpning bör ske av beslutsmyndigheternas praxis vid ny- och omprövning samt tillsyn av verksamheter där CFC används. Naturvårdsverket bör ocksä i egenskap av central tillsynsmyndighet meddela allmänna råd till ledning för de lokala tillsynsmyndigheterna.

Vid val av styrmedel och introduktion av alternativa produkter och processer mäste en samlad bedömning göras av effekterna på hälsa och miljö, I vissa fall kan detta leda till att CFC mäste behällas under en kort övergångstid i avvaktan pä acceptabla ersättningsmedel. Så är t. ex, fallet beträffande de ca 300 kemtvättar i Sverige som använder CFC 113 som tvättvätska. Det enda alternativet är för närvarande den tidigare använda tvättvätskan perkloretylen. En återgång till användning av perkloretylen skulle emellertid vara olämplig frän arbetsmiljö- och hälsoskyddssyn­punkt, I avvaktan på att CFC 113 ersätts av en annan tvättvätska bör därför ansträngningarna inriktas pä att under en övergångstid minimera utsläppen av CFC 113 vid resp, anläggning,

I det följande kommer jag att område för område redogöra för min syn på möjligheterna att ersätta CFC, och jag kommer ocksä att ange de tidsramar som bör gälla för avvecklingen inom de olika användningsområdena.

Vid de överläggningar som jag har haft med industriförbundet och olika
företrädare för stora CFC-användare har framkommit att en rad konstruk­
tiva initiativ redan har tagits för att begränsa CFC-användningen och att
man är beredd aft gä vidare i denna del. Vid dessa överläggningar har
grunden lagts för en gemensam syn på möjligheterna att inom olika an-
    185


 


vändningsområden åstadkomma realistiska avvecklingsprogram,   Prop. 1987/88:85

Jag vill ocksä framhålla betydelsen av att kommunerna, landstingen och staten liksom enskilda företag i sin upphandling strävar efter att inte välja produkter som innehåller eller framställts med hjälp av CFC. Också i detta avseende har redan fattats flera miljömedvetna och framsynta beslut.

För att säkerställa ett snabbt och konsekvent avvecklingsprogram har jag för avsikt att föreslå regeringen att inom ramen för kemikalielagstift­ningen meddela föreskrifter om användningen av CFC och haloner i en särskild förordning som kommer att omfatta de kemikalier som tas upp i Montrealprotokollet. Förordningen avses innehålla allmänna aktsamhets-regler samt förbud inom viss tid mot yrkesmässig användning i olika verksamheter av CFC. Vidare bör nuvarande reglering av aerosolförpack­ningar kvarstå. Förordningen avses vidare ge möjligheter att i övrigt styra användningen inom olika områden. Slutligen bör förordningen för att mot­verka utsläpp av CFC ocksä innehålla bemyndiganden för att myndigheter­na skall kunna meddela föreskrifter i olika avseenden, bl, a, vad gäller kyl-och värmeanläggningar och behörigheten att installera, reparera och un­derhålla sådana anläggningar. Överträdelser av förordningens bestämmel­ser bör medföra straffansvar.

Genom den reglering av CFC-användningen jag avser att föreslå, säker­ställs att avvecklingen sker pä ett snabbt och effektivt sätt utan att någon enskild bransch eller nägra enskilda företag förfördelas. Jag förutser ocksä att det kan finnas behov av att under en övergångstid medge vissa begrän­sade undantag. Jag vill emellertid redan här förutskicka att undantag bör få meddelas endast i mycket begränsad omfattning, t, ex. för aerosolförpack­ningar för medicinskt bruk. I den mån undantag medges bör det vara möjligt att ta ut s. k. dispensavgift.

Utöver den särskilda regleringen av användningen av CFC och haloner som jag ämnar föreslå gäller naturligtvis även i fortsättningen ML:s be­stämmelser om förutsättningarna för bedrivandet av miljöfarlig verksam­het. Myndigheternas arbete med tillståndsprövning och tillsyn enligt denna lagstiftning är ett mycket viktigt instrument för att genomföra den avveck­lingsplan jag nu föreslår. Jag förutsätter att myndigheterna vid sina beslut i tillsyns- och tillståndsärenden beaktar avvecklingsplanen. Givetvis bör myndigheterna härvid noga överväga eventuella möjligheter att för ett företag, utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, få till stånd en snabbare avveckling än vad som enligt avvecklingsplanen bör gälla för användningsområdet som helhet. Likaså bör myndigheterna ta till vara eventtiella möjligheter tiU stegvisa reduceringar.

För några användningsområden måste CFC-användningen fä fortgå yt­terligare ett begränsat antal är, I dessa fall är det angeläget att användning­en och utsläppen av CFC reduceras så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt även under avvecklingsfiden. Sädana reduceringsåtgär­der bör övervägas vid resp. anläggning där CFC används. De typer av åtgärder som aktualiseras kan innefatta exempelvis tätning för att hindra läckage, insamlings-, renings-, återvinnings- och destruktionsåtgärder, för­bättrad skötsel, förbättrad maskinutnjstning m. m.

För att fä till stånd ett mera systematiskt arbete med dessa frågor och en   186