Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1987/88:73

om förbättringar inom rättshjälpssystemet


Prop.

1987/88: 73


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 december 1987,

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rättshjäipslagen. Förslagen grundar sig i allt väsentligt på rättshjälpskommitténs översyn av rätts­hjälpslagstiftningen. De viktigaste förslagen är följande:

-     Möjligheterna att få allmän rättshjälp utvidgas genom att inkomstgrän­
sen höjs från 1 IOOOO kr,/år till nästan 170000 kr,/år,

-     Rättshjälpsavgifterna, dvs, den avgift som den enskilde själv skall bidra med, sänks rejält och blir i allmänhet bara hälften så höga som i dag,

-     Kostnaderna för juridiskt biträde i skadeständsärenden skall i fortsätt­ningen i stor utsträckning inte betalas av rättshjälpen utan förutsätts täckas av försäkringar av olika slag,

-     Möjligheterna att få rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter eller
byggnader begränsas ytterligare. Även här förutsätts behovet av rätts­
skydd täckas av försäkringar.

Härutöver föreslås flera andra ändringar i bl, a, rättshjälpslagen av mind­re genomgripande karaktär. De föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den I juli 1988,

1    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels aU 5 b, 6, 8-13, 14 a, 15, 19-22, 24, 25, 27, 30-32, 34, 36, 41, 43,

44, 47, 49 och 49 a §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 31 a och 49 c §§, av

följande lydelse.


Prop, 1987/88:73


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


5b


Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk­ringsrätt, marknadsdomstolen, pa-tentbesvärsrätten och arbetsdom­stolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hy­resnämnd och statens va-nämnd.


Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk­ringsrätt och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och hyres­nämnd.


 


Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över­stiger etthundratiotusen kronor.

Bidrar den rättssökande / väsent­lig omfattning fill någon annans un­derhåll, ökas beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar.

Är den rättssökandes betalnings­förmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller an­nan särskild omständighet eller vä­sentligt nedsatt på grund av skuld­sättning eller annan särskild om-


Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över­stiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp be­gärs.

Bidrar den rättssökande //// underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget barn, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han pä detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det bas­belopp som anges i första stycket. Med eget barn jämställs härvid an­nans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalnings­förmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller an­nan särskild omständighet eller vä­sentligt nedsatt på grund av skuld­sättning eller annan  särskild om-


' Lagen omtryckt 1983:487,  Senaste lydelse 1986:657,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


ständighet,   skall   den   beräknade ständighet,   skall   den   beräknade

årsinkomsten jämkas pÅ c/ef j-ä» att årsinkomsten  jämkas   genom   att

skäligt belopp tillägges eller från- skäligt belopp läggs till eller dras

dragés.                                                                                från.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket med­delar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

8 §3

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1,  i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2,  utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl för rättshjälp.


3, näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverk­samhet, om ej skäl föreUgger för rättshjälp med hänsyn till verksam­hetens art och begränsade omfatt­ning, hans ekonomiska och person­liga förhållanden eller omständighe­terna i övrigt,

3, den som är eller har varit nä­ringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksam­het, om det inte finns skäl för rätts­hjälp med hänsyn till verksamhe­tens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,

4,  i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtel­sen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5,  för upprättande av självdeklaration,

6,  för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gävohandling,

7,    om frågan om rättshjälp kan
anstå till dess en annan rättslig an­
gelägenhet, vari anspråket stöder
sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,

8.    ägaren av en fastighet eller en
byggnad i angelägenhet som avser
fastigheten eller byggnaden, om
han har eller borde ha haft rätts­
skyddsförsäkring eller något annat
liknande rättsskydd som omfattar
angelägenheten,

7,   / angelägenhet rörande bodel­ning, om det inte med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga förhål­landen finns särskilda skäl för rättshjälp,

8,   om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an­gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

9,   ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i ange­lägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten,

Senaste lydelse 1987:806,


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

10. i angelägenhet rörande tra­
fikskadeersättning enligt trafikska-
delagen (1975:1410) eller rörande
skadestånd som kan betalas från en
föreliggande ansvarsförsäkring;
dock får rättshjälp beviljas den ska­
delidande om angelägenheten är
anhängig vid domstol eller rör en­
bart annan skada än personskada.
9. den som ej har befogat intresse
  //. den som ej har befogat intres-

av att få sin sak behandlad,       se av att få sin sak behandlad,

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rätts­hjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med­borgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelä­genhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1,  biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,

2,  bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomsto­len eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3,  utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva­ratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe­ten,

4,  resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan under­sökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m, m, vid utredning av faderskap eller läkarundersök­ning enligt 21 kap, 11 § föräldrabalken,

5,  ansökningsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligt förord­ningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

 

6,   vad som av allmänna medel utgått i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m,m, vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

7,   bodelningsförrättare som har förordnats av domstol att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller att verkställa sådan

Senaste lydelse 1987:749,


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit, 8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning en­hgt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för sådan blodundersökning eller annan un­dersökning rörande ärftliga egen­skaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.

9 a §5
Den som har beviljats allmän
       Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet
rättshjälp är i målet eller ärendet
befriad från expeditionsavgifter en-
befriad från expeditionsavgifter en­
ligt förordningen (1987:452) om av-
ligt förordningen (1987:452) om av­
gifter vid de allmänna domstolarna
gifter vid de allmänna domstolarna
och för avgifter enligt expeditions-
och för avgifter enligt expeditions­
kungörelsens (1964:618) avgiftslis-
kungörelsens (1964:618) avgiftslis­
ta, avdelning I samt avdelning
II ta, avdelning I samt avdelning II
under rubriken Utsökning m, m, under rubriken Utsökning m, m.
Avgiftsfriheten gäller endast i den
Detsamma gäller ifråga om avgift
män den begärda handlingen är er-
för mantalsskrivningsbevis.
forderiig för den rättssökande. Av-
Avgiftsfriheten gäller endast i
giftsfriheten gäller inte i fråga om
den mån den begärda handlingen är
handling som utfärdas endast på
erforderiig för den rättssökande,
särskild begäran, om inte handling-
Avgiftsfriheten gäller inte i fråga
en begärs innan avgörandet i hu-
om handling som utfärdas endast pä
vudsaken har vunnit laga kraft,
särskild begäran, om inte handling­
en begärs innan avgörandet i hu­
vudsaken har vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställ­bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål Kostnader för kungörelse i mål

eller ärende vid allmän domstol, eller ärende vid  allmän domstol,

bostadsdomstolen,    arbetsdomsto- bostadsdomstolen     eller    arbets-

len eller krigsrätt skall, såvitt de domstolen skall, såvitt de belastar

belastar den som beviljats allmän den som beviljats allmän rättshjälp,

rättshjälp, utgå av allmänna medel,    utgå av allmänna medel,

10 §*
Skall den som beviljats allmän
      Reglerna i rättegångsbalken och

rättshjälp ställa säkerhet för att få     konkurslagen (1987:672) om skyl-till stånd kvarstad eller annan lik-     dighet att ställa säkerhet för att få

' Senaste lydelse 1987:450, ' Senaste lydelse 1987:682,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88: 73


nande åtgärd enligt rättegångsbal­ken eller konkurslagen (1987:672), får rättshjälpsnämnden utfärda an­svarsförbindelse på statens vägnar.

till stånd kvarstad eller annan lik­nande åtgärd gäller inte i fråga om den som beviljats allmän rätts­hjälp. I sådana fall svarar staten för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 3 kap. 8 eller 9 § utsökningsbalken, om allmän rättshjälp beviljats i verkställighetsärendet.


Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften som kostnad för rättshjälpen.


Föranleder statens ansvar enligt denna paragraf utgift för staten, anses utgiften som kostnad för rättshjälpen.


11 § Den rättssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift enligt vad som sägs i 12-15 §§,


Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälpsa v gift.


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fast­ställer grundbelopp för rättshjälps­avgiften och meddelar närmare fö­reskrifter för beräkning av det be­lopp vartill rättshjälpsavgiften högst kan uppgå (maximibeloppet).


12 §


Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst trettiofemtu­sen kronor, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften trehundra-femtio kronor. Maximibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inte under­stiga etthundrasjuttiofem kronor, om det inte är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som an­ges i första stycket, utgör maximi­beloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första styc­ket ökad med

fyra procent av den del av in­komsten som överstiger trettiofem­tusen men ej sextiotusen kronor,

sex procent av den del av in­komsten som överstiger sextiotu­sen men ej sjuttiofemtusen kronor,

tio procent av den del av inkoms­ten som överstiger sjuttiofemtusen men ej nittiotusen kronor.


Överstiger ej den rättssökandes
beräknade årsinkomst ett belopp
som motsvarar två gånger det bas­
belopp som anges i 6 § första styc­
ket, utgör maximibeloppet för rätts­
hjälpsavgiften
    grundbeloppet.
Maximibeloppet får sättas ned om
det finns särskilda skäl.

Är inkomsten högre än som an­ges i första stycket, utgör maximi­beloppet för rättshjälpsavgiften grundbeloppet ökat med

två procent av den del av in­komsten som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

fyra procent av den del av in­komsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av in­komsten som överstigerra men ej fem gånger basbeloppet.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


 


femton procent av den del av in­komsten som överstiger nittiotusen men ej etthundrafemtusen kronor,

tjugo procent av den del av in­komsten som överstiger etthundra­femtusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor.


åtta procent av den del av in­komsten som överstiger/e/n men ej sex gånger basbeloppet,

tolv procent av den del av in­komsten som överstiger sex gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet för råttshjälpsav-giften till närmast lägre tiotal kro­nor.


13 §


Bidrar den rättssökande / väsent­lig omfattning till någon annans underhåll, skall inkomstgränserna enligt 12 § första och andra stycke­na höjas med niotusen kronor för var och en till vilkens underhäll han sålunda bidrar.

Bidrar den rättssökande till underhållet av make, tidigare make, sambo eller eget barn, skall inkomstgränserna enligt 12 § första och andra styckena för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrar höjas med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges 16 § första stycket. Med eget barn jämställs härvid annans barn som den rättssökande är un­derhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas pä det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 a §


Om den ersättning som skall till­erkännas biträde för arbete enligt 22 § översfiger tretusen kronor, skall den rättssökande utöver rätts­hjälpsavgiften betala en tilläggs­avgift om tio procent av den del av ersättningen som överstiger tretu­sen kronor, dock högst ett belopp som uppgår till fem gånger maximi­beloppet. Det belopp som skall be­talas avrundas till närmast lägre tio­tal kronor.


Om den ersättning som skall till­erkännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger ett belopp som mot­svarar en femtedel av det basbe­lopp som anges i 6 § första stycket eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet, skall den rättssökande utöver rättshjälpsav­giften betala en tilläggsavgift om tio procent av den överskjutande delen av ersättningen, dock högst ett be­lopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet. Det belopp som skall betalas avrundas till närmast lägre tiotal kronor.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


15 §

I samband med att allmän rättshjälp beviljas, fastställs det för sökanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgiften högst kan uppgå.


Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä­sentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestäm­des.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä-senfiig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestäm­des, eller om oriktiga uppgifter le­gat tiU grund för beslutet.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill fram­kommit.

När maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i motsvarande mån.

19 §'


Beviljas allmän rättshjälp, beta­las därefter uppkommande kostna­der enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden ef­ter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rätts­hjälp. Detsamma gäller biträdes­kostnad som uppkommit före an­sökningen hos myndighet, om arbe­tet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökning­en har gjorts utan väsentligt dröjs­mål eller om eljest synnerliga skäl föreligger.

Beviljas allmän rättshjälp, beta­las därefter uppkommande kostna­der enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden ef­ter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rätts­hjälp. Detsamma gäller biträdes­kostnad som uppkommit före an­sökningen hos myndighet eller, i fall som avses i 16 §, före beslutet om rättshjälp, om arbetet har varit av mindre omfattning eller bråds­kande art och ansökningen har gjorts eller beslutet om rättshjälp har fattats utan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns synnerliga skäl för det.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller även i fråga om ersättning till bodelningsförrättare,

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap, 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

' Senaste lydelse 1987:806,


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


20


Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande, I an­nat fall får biträde förordnas på sö­kandes begäran, om han inte kan ta till vara sin rätt själv och inte heller är berättigad att få behövligt bi­stånd av någon annan.

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I an­nat fall fär biträde förordnas på sö­kandes begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänste­ställning eller annars lämnar ho­nom bistånd kan behörigen tillvara-

taga sin rätt.

I sådan angelägenhet där tingsrätt skall bestå av en lagfaren domare enligt 1 kap, 3 a § rättegångsbalken får biträde förordnas endast om sär­skilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning, som inte avser klander, får biträde inte förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap, 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

21 §


Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå el­ler annan som är lämplig för upp­draget. Har sökanden själv föresla­git någon som är lämphg, skall den­ne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får entledigas om skäl förehgger där­till.

Byte av biträde fär ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsätt­ningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Biträde får sätta advokat eller bi­trädande jurist pä advokatbyrå i sitt ställe (substitution), I övrigt får substitufion äga rum bara efter sär­skilt tillstånd.


Till biträde förordnas advokat el­ler biträdande jurist på advokatby­rå. Om det finns skäl för det, får någon annan lämplig person för­ordnas till biträde. Har sökanden själv föreslagit någon som får för­ordnas, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i öv­rigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får entledigas om det finns skäl för det.

Byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsätt­ningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Om ett bi­träde tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande, får nytt biträde förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte fö­relåg.

Ett biträde får sätta advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe (substitution), om det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. I övrigt fär substitu­tion äga rum bara efter särskilt till­stånd.


' Senaste lydelse 1987:749,


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om särskilt tillstånd till byte och substitution, I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden i dessa frågor,

22 §' Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömning­en av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall ocksä tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § and­ra stycket gäller ifråga om det nya biträdets rätt till ersättning för ar­bete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest före­ligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av dom­stolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fast­ställes av rättshjälpsnämnden. Ersättning till medlare fastställes av dom­stolen.

Ersättning till biträde skall fast­ställas i samband med att den rätts­liga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bo­delningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Har ett biträde underlåtit att i tid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och har biträdet därigenom förlorat rät­len att få ersättning fastställd av domstolen, får rättshjälpsnämnden fastställa ersättningen under förut­sättning att biträdet inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåten­heten beror på något annat ursäkt­ligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.

' Senaste lydelse 1987:806,                                                                                 10


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


24 §'


I den mån ej särskilda föreskrif­ter gäller, utgår ersättning för be­visning i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, mark­nadsdomstolen eller arbetsdomsto­len med skäligt belopp enligt dom­stolens bestämmande.


I den mån ej särskilda föreskrif­ter gäller, utgår ersättning för be­visning i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen eller arbetsdomstolen med skäligt be­lopp enligt domstolens bestämman­de. Utöver vad som följer av rätte­gångsbalken utgår ersättning ock­så för sådan sakkunnig som avses i 40 kap. 19 § rättegångsbalken med belopp som sammanlagt högst motsvarar en tiondel av det basbe­lopp som anges i 6 § första stycket.


25 §"


I angelägenhet, som ej handläg­ges vid allmän domstol, bostads­domstolen, marknadsdomstolen el­ler arbetsdomstolen, beslutar rätts­hjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer bo­delningsförrättare.


I angelägenhet som inte hand­läggs vid allmän domstol, bostads­domstolen eller arbetsdomstolen beslutar rättshjälpsnämnden om ut­redning. Utan hinder härav får bi­träde besluta om utredning av mindre omfattning, Samma befo­genhet tillkommer bodelningsför­rättare.


Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättning­en av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn­den.

27 §


Finns biträde enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till biträ­det intill det enligt 15 § första styc­ket fastställda maximibeloppet. Finns inte något biträde, skall rätts­hjälpsavgiften betalas till staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut sä snart maximibeloppet har fast­ställts. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas fill staten.

Finns biträde eller bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till denne intill det enligt 15 § första stycket fast­ställda maximibeloppet. Finns var­ken biträde eller bodelningsförrät­tare, skall rättshjälpsavgiften beta­las till staten. Rättshjälpsavgiften fär tas ut så snart maximibeloppet har fastställts. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträdet när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet fär ta ut förskott pä tilläggsavgiften med skäligt belopp. Om det belopp vartill tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med


'" Senaste lydelse 1986:657, " Senaste lydelse 1987:806,


11


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88: 73


att ersättning fill biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en tidigare fastställd biträdersersättning betalas till staten.

30 §


När myndighet fastställt rätts­hjälpsavgiften och i förekommande fall tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas vad den rättssö­kande enligt 27 § är skyldig att utge till biträdet. Undersfiger ersättning­en vad som skall avräknas, svarar biträdet, om kostnader utöver bi­trädesersättningen uppkommit för rättshjälpen, mot staten för mellan­skillnaden.

När myndighet fastställt rätts­hjälpsavgiften och i förekommande fall tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde eller bodelningsförrättare.

Från ersättning till biträde eller bodelningsförrättare enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökan­de enligt 27 § är skyldig att utge till denne. Understiger ersättningen vad som skall avräknas, svarar bi­trädet eller bodelningsförrättaren, om kostnader utöver dennes ersätt­ning uppkommit för rättshjälpen, mot staten för mellanskillnaden.

Fastställs rättshjälpsavgiften och filläggsavgiften till lägre belopp än det som den rättssökande inbetalat, fär återbetalning av mellanskillnaden an­stå, om det finns anledning anta att högre belopp kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen,

31 §'

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §,

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan makar efter gemensam ansökan och den ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga den andra maken att betala staten hälften av kostnaderna för rätts­hjälpen. Om maximibeloppet för den andra makens rättshjälpsavgift skulle ha varit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas, om beloppet understiger en viss av regeringen fastställd gräns. Ersättningsskyldighet skall heller inte åläggas om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.


Har bodelningsförrättare förord­nats och har ena maken åtnjutit all­män rättshjälp, skall rättshjälps­nämnden med motsvarande till­lämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för bodelningsför­rättaren och för utredning som den­ne har föranstaltat om. Beslutet om


Har bodelningsförrättare förord­nats och har ena maken eller sam­bon åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsva­rande tillämpning av andra stycket besluta om kostnaderna för bodel­ningsförrättaren och för utredning som denne har föranstaltat om, Be-


 


'2 Senaste lydelse 1987: 806,


12


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

ersättningsskyldighet får verkstäl-      slutet om ersättningsskyldighet får

las enligt vad som är föreskrivet om    verkställas enligt vad som är före-

allmän domstols dom.                skrivet om allmän domstols dom.

Om den rättssökandes rätts-    Om den rättssökandes rätts­
hjälpsavgift och tilläggsavgift till-
   hjälpsavgift och tilläggsavgift till­
sammans med den ersättning som
      sammans med den ersättning som
maken har ålagts att betala enligt
      maken har ålagts att betala enligt
andra och tredje styckena översti-
      andra och tredje styckena eller som
ger rättshjälpskostnaderna, skall
  medpart har ålagts att betala enligt
den rättssökande berättigas att få
     31 a § överstiger rättshjälpskostna-
tillbaka den överskjutande delen,
derna, skall den rättssökande berät­
tigas att få tillbaka den överskjutan­
de delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyl­dighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp,

31           a§

Har i mål eller ärende vid dom­stol en kostnad som är gemensam för flera medparter ersatts som rättshjälpskostnad, skall var och en av de medparter soni inte har rätts­hjälp åläggas att till staten betala den del av kostnaden som kan an­ses belöpa på honom. Fördelning­en skall göras efter huvudtalet, om omständigheterna inte föranleder något annat.

Vid tillämpning av första stycket skall avdrag göras för den del av kostnaden som en motpart eller nå­gon annan har ålagts att betala med stöd av 31 §.

32 §"

När mål eller ärende i vilket part  När mål eller ärende i vilket part
har allmän rättshjälp avgöres, skall
har allmän rättshjälp avgörs, skall
beslut samtidigt meddelas angå-
  beslut samtidigt meddelas angå­
ende ersättningsskyldighet enligt
ende ersättningsskyldighet enligt 31
31 §,
                                                                        eller 31 a §.

När en borgenär har beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som rör försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas se­nast i samband med att utdelningen i konkursen fastställs.

'Senaste lydelse 1987:682,                                                                                13


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

34 § Allmän rättshjälp skall upphöra om

1,  rättshjälpsavgift eller tilläggsavgift ej erläggs enligt 27 §,

2,  den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats,

3,  den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rätts­hjälpsavgift,

4,  den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5,  de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökan­de ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra Första stycket 2 gäller ej, om stycket gäller ej, om det är uppen- oriktigheten endast bestått i att den bart obilligt att rättshjälpen upphör,     rättssökande underlåta att lämna

en uppgift som han varken visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det föreligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut fär också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.

36 §
Annan rättshjälp åt misstänkt i
   Annan rättshjälp åt misstänkt i

brottmål än som avses i 35 § be- brottmål än som avses i 35 § be­
viljas tilltalad, om hans beräknade viljas tilltalad, om hans beräknade
årsinkomst ej överstiger femtiotu- årsinkomst ej överstiger ett belopp
sen kronor.
                                  som motsvarar tre gånger det bas-

x                                                belopp som anges i 6 § första styc-

ket. Vid prövning enligt första stycket äger 6 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

14


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop, 1987/88: 73

41 §'" Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1,    hos utskrivningsnämnd eller I, hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
psykiatriska nämnden angående in­
tagning enligt 8 eUer 9 § eller ut-
tagning enligt 8, 9 eller 10 § eller
skrivning enligt 16 eller 19 § lagen
utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,
               psykiatrisk vård i vissa fall,

2,  hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskriv­ning i eller utskrivning från värdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3,  angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådan värd enligt 5 § samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första styc­ket 1 samma lag,

 

4,  hos förvaltningsdomstol angående beredande av värd enligt lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart omhändertagande enligt 8 § eller vid överklagande av beslut om förläng­ning enligt 16 § samma lag,

5,  angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980: 376) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkom­mit om utvisning enligt angivna lagrum,

6,  angående avvisning enligt ut-   6. angående avvisning enligt ut­länningslagen, dock ej hos polis-      länningslagen, dock ej hos polis­myndighet, såvida icke anledning    myndighet, såvida icke anledning föreligger att överiämna ärendet till  föreligger att överiämna ärendet till statens invandrarverk eller utlän-                                         statens invandrarverk eller utlän­ningen enligt 50 eller 52 § samma      ningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vec-        lag hållits i förvar längre än tre da-ka,                               gar,

7,  angående verkställighet enlig 7. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning före-      utlänningslagen, om anledning före­ligger att överlämna ärendet till sta-       ligger att överlämna ärendet till sta­tens invandrarverk med stöd av 85         tens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta          eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87 § samma                                       ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50      lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar         eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,         längre än tre dagar,

8,  angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §, 48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

9,  angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket utlänningslagen,

10,   angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap,
brottsbalken,

11,   angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

'"Senaste lydelse 1986:238,                                                                                15


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

angående verkställighet av straff m, m, eller lagen (1972: 260) om interna­tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12,  angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan­mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling,

13,  angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14,  hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångs­åtgärder i spaningssyfte i vissa fall,

15. hos allmän förvaltningsdom­stol angående intagning på sjukhus enligt 7, 14 eller 15 § snuttskydds-lagen (1968:231) eller angående ut­skrivning från sjukhus enligt sam­ma lag.

43 § Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan fär göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 § I även av annan som fär föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde   Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
  förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet,
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i åren-
     Dock ankommer prövningen i ären­
de hos socialnämnd eller social
  de hos socialnämnd eller social
distriktsnämnd enligt 41 §3 på läns-
   distriktsnämnd enligt 41 §3 på läns­
rätten, i ärende som avses i 41 § 5-
    rätten, i ärende som avses 141 § 5-
9 eller 14 på rättshjälpsnämnden, i
     9, 13 eller 14 på rättshjälpsnämn-
ärende hos polismyndighet enligt
  den, i ärende hos polismyndighet
41 § 12 pä länsrätten samt i annat
     enligt 41 § 12 pä länsrätten samt i
ärende hos regeringen än som avses
annat ärende hos regeringen än som
141 § 5—9 eller 14 på departements-
avses i 41 § 5-9eller 14 pådeparte-
tjänsteman som regeringen bestäm-
  mentstjänsteman som regeringen
mer,
                                            bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran­de tillämpning.

Rättshjälp utgär även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom of- Ansökan om rättshjälp genom of­
fentligt biträde ges in till den myn-
fentligt biträde ges in till den myn­
dighet som handlägger målet eller
dighet som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5-9 eller 14, ges
som avses i 41 § 5-9, 13 eller 14,
dock ansökan in till rättshjälps-
ges dock ansökan in till rättshjälps­
nämnden,
                                                                   nämnden.

Myndighet som inte själv fär bevilja rättshjälpen skall till behörig myn­
dighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde,
                                         '6


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88: 73


44 §


Har den som beviljats rättshjälp enligt 41 § till offentUgt biträde själv föreslagit någon som är lämp­lig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse­värt ökade kostnder eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vårdnadshava­ren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 § 3, förord­nas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

Till offentligt biträde förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får någon annan lämplig per­son förordnas till offentligt biträde. Har sökanden själv föreslagit någon somfår förordnas, skall denne för­ordnas, om inte hans anlitande skulle medföra ökade kostnader el­ler i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vård­nadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses 141 § 3, förordnas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första styc­ket sista meningen, andra och tred­je styckena, 22 § första och andra styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i /9  första st)'c-ket, 21 § första stycket sista me­ningen, andra och tredje styckena, 22 § första-tredje, femte och sjätte styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.

I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning Ersättning till offentligt biträde utgär av allmänna medel.

47 §


Rådgivning sker mot en avgift av åttiofem kronor för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter. Av­giften fär sättas ned så att den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om, aljmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av all­männa medel till den som har med­delat rådgivningen.

Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fiärdedel av grundbeloppet för rättshjälpsavgiften. Avgiften får sättas ned så att den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälpsav-gifteri som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgår ersättning av allmänna medel till den som har meddelat rådgivning­en. Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdra­get har krävt. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv­ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen, Erläggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.


2    Riksdagen 1987188. I saml. Nr 73


17


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1987/88:73


49 § I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.


Mot beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej om­fattas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom be­svär. Mot beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advo­katbyrå får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärs­nämndens beslut enligt denna lag.


Beslut enligt denna lag av rätts­hjälpsnämnd eller annan förvalt­ningsmyndighet som ej omfattas av första stycket överklagas hos be­svärsnämnden. Beslut av utskriv­ningsnämnd överklagas dock hos psykiatriska nämnden.

Beslut av advokat eller biträdan­de jurist på allmän advokatbyrå får inte överklagas.

Talan får ej föras mot besvärs­nämndens eller psykiatriska nämn­dens beslut enligt denna lag.


49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part fått del av beslutet, fär domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än tvä månader från dagen för beslutet. Domstolsverket fär föra talan även till förmån för enskild part.

Talan mot beslut i fräga om rättshjälp får föras även av annan myndighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.


Undanröjes beslut om rättshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Före­ligger särskilda skäl, får dock för­ordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.


Undanröjs annat beslut om rätts­hjälp än sådant som avser offentUgt biträde, skall den som haft rätts­hjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av sta­ten.


 


49 c §

Ett biträde som överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständig­heter till stöd för sitt anspråk en­dast om det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988, Äldre föreskrifter gäller fortfa­rande i de fall där rättshjälp har sökts före ikraftträdandet.


18


 


2 Förslag till                                                   Prop, 1987/88:73

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf, 21 kap, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

21 kap. 10 a §

En offentlig försvarare som över­klagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter tiU stöd för sitt an­språk endast om det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den I juli 1988,

19


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1987/88:73

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R, Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G, Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om förbättringar inom rättshjälpssystemet

1 Inledning

De regler som vår rättsordning innehåller och de rättskipande och rättsvär-dande organ som samhället ställer till förfogande uppfyller högt ställda krav när det gäller att tillgodose den enskildes behov av rättslig trygghet. För att säkerställa behovet av rättsskydd krävs emellertid också att den enskilde inte av ekonomiska skäl tvingas avstå från att göra sin rätt gällande eller få sin sak prövad. De flesta har inte råd att med egna medel bära de ofta stora kostnader som kan vara förenade med rättegångar eller andra rättsliga förfaranden. För att tillgodose de enskildas behov av eko­nomiskt bistånd i rättsliga angelägenheter tillkom rättshjälpslagen (1972:429, RHL), som trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop, 1972:4, JuU 12, rskr, 205),

Rättshjälpsreformen var ett led i arbetet att skapa ökad jämlikhet mellan medborgarna. Två grundläggande krav ställdes upp för samhällets rätts­hjälp. Det ena var att rättshjälp skulle utgå i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, vare sig det gällde ett ärende som behandla­des av domstol eller av förvaltningsmyndighet eller fråga var om rådfräg-ning eller biträde i övrigt. Det andra kravet var att rättshjälp skulle ges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen; dock skulle den rättssökande i allmänhet efter förmåga bidra till kostnaderna.

Rättshjälp lämnas i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning,

AUmän rättshjälp lämnas i princip i vaije rättslig angelägenhet där det
föreligger behov av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall utgå i någon
annan form. Huvudregeln har dock vissa begränsningar. En viktig be­
gränsning är att allmän rättshjälp inte får lämnas om den rättssökande har
en beräknad årsinkomst som överstiger 110 000 kr. Den allmänna rätts­
hjälpen innebär att staten betalar den rättssökandes egna kostnader i
ärendet, varibland främst märks kostnaden för juridiskt biträde. Den rätts­
sökande är dock skyldig att efter förmåga själv bidra till kostnaderna
         20


 


genom att betala en med hänsyn till sin ekonomi avpassad rättshjälpsavgift     Prop. 1987/88:73 och, när biträdesarvodet överstiger visst belopp, en tilläggsavgift.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig försva­rare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i 21 kap, rättegångsbalken (RB), En misstänkts eller tilltalads ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till offentlig försvarare. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål komma i fråga bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda grupperna. Denna form av rättshjälp ersätter den tilltalades kostnader för egen bevisning och för inställelse. Någon rättshjälpsavgift utgår inte vid rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Däremot kan en tilltalad som fälls till ansvar förpliktas att betala tillbaka kostnaderna för offentlig försvarare, bevisning och annan rättshjälp. Återbetalningsskyldigheten får dock inte överstiga vad den dömde skulle ha fått betala som rättshjälpsav­gift om han hade haft allmän rättshjälp.

Rättshjälp genom offentUgt bhräde lämnas i vissa särskilt angivna typer av mål och ärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten, I huvudsak rör det sig om mål och ärenden på de psykiatriska och sociala värdlagstiftningarnas samt utlänningslagstift­ningens områden. Den enskildes ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt till offentligt biträde. Ersättningen till det offentliga biträdet, liksom kostnaden för viss utredning, betalas av staten. Någon återbetalningsskyl­dighet förekommer normalt sett inte.

Rättshjälp lämnas slutligen ocksä i form av rådgivning. Denna rätts­hjälpsform omfattar rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i nästan alla slags rättsliga angelägenheter under högst en fimme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en i lagen bestämd rådgivningsavgift (för närvarande 85 kr, för varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter). Avgif­ten är avsedd att täcka kostnaderna för rådgivningen men den kan sättas ned eller efterges. Om det sker, ersätts mellanskillnaden av staten.

Kompletterande bestämmelser rörande rättshjälp finns i rättshjälpsför­ordningen (1979:938, RHF),

RHL har under de 14 år som den varit i kraft ändrats vid flera tillfällen. En genomgripande reform, som byggde på rättshjälpsutredningens betän­kande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet, genomfördes år 1980 (prop, 1978/79:90, JuU 30, rskr, 268, SFS 1979:240). Domstolar och vissa andra myndigheter fick då vidgade befogenheter att besluta i rätts­hjälpsfrågor och de vid lagens tillkomst inrättade rättshjälpsnämnderna minskade i antal från sex till fyra.

Under första hälften av 1980-talet har härefter vidtagits en serie lagänd­ringar som har det gemensamt att de har syftat till att minska statens kostnader för rättshjälpen.

Rättshjälps- och rådgivningsavgifterna höjdes den 1 april 1981 (prop.
1980/81:20, JuU 17, rskr. 65, SFS 1981:5), Ytteriigare höjningar genomför­
des den 1 januari 1982 (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr, 105, SFS
1981:1287), Samtidigt slopades möjligheterna till rättshjälp för bl, a. upp­
rättande av äktenskapsförord och testamente. Möjligheterna att fä allmän
rättshjälp innan ett annat likartat mål (s, k. pilotfall) har avgjorts begränsa-
     21


 


des senare samma år (prop, 1981/82:28, JuU 52, rskr. 320, SFS 1982:299).      Prop. 1987/88:73

Den senaste mer ingripande förändringen innebar bl. a. att fastighetstvis­ter undantogs från rättshjälpens område och att biträde inte längre får förordnas i angelägenheter som rör bodelning (prop. 1982/83:61, JuU 19, rskr, 172, SFS 1983:153), En tilläggsavgift infördes, vars storlek beräknas med utgångspunkt i biträdets arvode.

Genom ändringar i 21 kap, RB (prop, 1983/84:23, JuU 7, rskr. 50, SFS 1983:920) begränsades slutligen rätten till offentlig försvarare ät misstänkt eller tilltalad i brottmål fr, o, m, den Ijanuari 1984,1 samband med 1981 års ändringar i RHL uttalades att det mot bakgrund av den ekonomiska ut­vecklingen framstod som nödvändigt med en grundlig översyn av lagstift­ningen. En kommitté, rättshjälpskommittén (Ju 1982:01), tillsattes i slutet av samma år.

Rättshjälpskommittén (Dåvarande ledamöter: Lagmannen Jan Johns­son, ordförande, riksdagsledamöterna Arne Andersson i Gamleby, Gun­hild Bolander, Allan Ekström och Karl-Gustaf Mathsson, lagmannen Josef Styrud samt riksdagsledamoten Ulla-Britt Åbark) har - förutom det delbe­tänkande (Ds Ju 1983:2) som ledde till begränsningarna av rätten till offentlig försvarare - även avlämnat dels ett huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen och dels ett delbetänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp, Offentliga biträden, organisationsfrågor m, m. Dessa båda betänkanden benämns i det följande huvudbetänkandet resp, organi­sationsbetänkandet.

Kommittén, som sett över RHL i dess helhet, lägger i huvudbetänkandet fram förslag till en ny lag om rättshjälp. Kommittén föreslår ocksä flera sakliga ändringar. Dessa ändringsförslag betingas huvudsakligen av mål­sättningen att minska belastningen på rättshjälpsanslaget. De principiellt sett viktigaste förslagen innebär att vissa ytterligare angelägenheter undan­tas från rättshjälpens område. Häribiand märks främst vissa angelägenhe­ter rörande skadestånd och angelägenheter som gäller motordrivet fordon, båt och husvagn. Kommittén föreslår emellertid också att inkomstgränsen för rätten till allmän rättshjälp slopas och att den totala egenavgiften vid allmän rättshjälp sänks något,

I organisationsbetänkandet föreslår kommittén bl, a, vissa förändringar av rättshjälpens organisation. Antalet rättshjälpsnämnder bör enligt kom­mittén minskas till en och besvärsnämnden för rättshjälpen avskaffas.

Sammanfattningar av de båda betänkandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2 .

Betänkandena har remissbehandlats. Förteckningar över dem som har yttrat sig över betänkandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4. Sammanställningar över yttrandena har upprättats och finns tillgängliga hos justitiedepartementet i lagstiftningsärendena (dnr 2351—84 och 606-85), I det följande benämns dessa båda sammanställ­ningar remissammanställning I resp, remissammanställning II,

Regeringen har den 19 februari 1987 (bilaga 5) uppdragit ät domstolsver­
ket att pä olika sätt förbereda en övergäng till ADB-teknik vid hanteringen
av rättshjälpsärenden. Det är en fråga som rättshjälpskommittén behandla­
de i sitt delbetänkande (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av rättshjälps-
     22


 


ärenden (ADB-betänkandet), Betänkandet har remissbehandlats, Prop. 1987/88:73

Enligt regeringsuppdraget skall kommitténs förslag i ADB-betänkandet i allt väsentligt läggas till grund för verkets arbete. Domstolsverket skall vidare lägga fram förslag om hur rättshjälpens administrafion bör organise­ras i framtiden och överväga förändringar av domstolars och andra myn­digheters befogenheter att besluta i frågor om rättshjälp.

Rättshjälpskommittén har, som jag nyss nämnde, i organisationsbetänk­andet lagt fram vissa förslag till organisatoriska förändringar på rätts­hjälpens område. Till den del förslagen berörs av det uppdrag som rege­ringen har gett domstolsverket tar jag inte upp dem nu. Vissa organisa­tionsfrågor kommer jag dock att behandla (avsnitt 2.13).

Ett viktigt led i rättshjälpsreformen var tillkomsten av de allmänna advokatbyråerna . Staten hade huvudsakligen tre motiv för att inrätta egna advokatbyråer. De allmänna advokatbyråerna skulle möta den ökade ef­terfrågan pä kvalificerad juristhjälp som antogs bli följden av rättshjälpsre­formen. Vidare skulle den enskilde ha möjlighet att fritt välja mellan att anlita en privatpraktiserande eller en offentligt anställd jurist. Slutligen skulle staten få kostnadsinsyn i advokatverksamheten genom att direkt engagera sig i den. En annan princip som slogs fast var att verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna skulle bedrivas i konkurrens pä lika villkor med de enskilda advokatbyärerna och de allmänna byråernas debi­tering alltså ge full täckning för kostnaderna. Det förutsattes vidare att biträdesersättningarna i rättshjälpssystemet i stor utsträckning skulle kun­na bestämmas enligt taxor, som utformades med ledning av kostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna.

Det finns nu 32 allmänna advokatbyråer. Tvä av dem har filialkontor på annan ort.

Åtskilliga av de allmänna advokatbyråerna har haft problem med att få verksamheten lönsam. Detta har gällt såväl under uppbyggnadsskedet under 1970-talet som under 1980-talet, Regeringen har den 25 juni 1987 uppdragit åt riksrevisionsverket att utvärdera verksamheten vid de allmän­na advokatbyråerna. Utvärderingen skall avse rättshjälpstaxornas utform­ning, de allmänna advokatbyråernas betydelse för taxesättningen och vissa andra frågor som gäller sambandet mellan de allmänna advokatbyråerna och rättshjälpssystemet. Uppdraget skall vara slutfört senast den 1 mars 1988,

Jag vill här slutligen nämna att ombudsmannen mot etnisk diskrimine­ring (DO) i en skrivelse till regeringen den 5 mars 1987 hemställt om åtgärder för förbättrad rättshjälp i vissa hänseenden för utlänningar. Jag kommer att behandla vissa delar av DO:s skrivelse i detta lagstiftnings­ärende (avsnitt 2,2,4),

Regeringen beslöt den 25 juni 1987 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i rättshjälpslagen och rättegångsbalken. Förslagen hade upprättats inom justitiedepartementet på grundval av rättshjälpskom­mitténs betänkanden och remissyttrandena. Förslagen bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 6.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 1 oktober 1987, bör fogas till
protokollet som bilaga 7. I samband med att jag behandlar de olika sakfrå-
23


 


gorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag in på lagra-     Prop. 1987/88:73 dets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag i allt väsentligt godtar lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Sammanfattningsvis tar jag i detta ärende upp främst frågor som rör den allmänna rättshjälpen. Mina ändringsförslag berör bl, a, den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde, frågan om vilka personer som skall komma i fråga för allmän rättshjälp samt egenavgifterna. Jag tar också upp vissa enskilda frågor som berör rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rätts­hjälp genom offentligt biträde och rådgivning.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

RHL trädde i kraft den 1 juli 1973. Som jag inledningsvis berörde ställdes i motiven till RHL upp två viktiga krav pä samhällets rättshjälp. Det ena är att rättshjälp skall utgå i vaije rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger vare sig det gäller ett ärende som behandlas av domstol eller av förvaltningsmyndighet eller det är fräga om rädfrågning eller biträde i övrigt. Det andra kravet är att rättshjälp skall ges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl är förhindrad att ta till vara sina rättsliga intres­sen; dock skall den rättssökande i allmänhet efter förmåga bidra till kostna­derna för rättshjälpen.

Rättshjälpsreformen har i likhet med många andra sociala reformer visat sig bU dyrare än man frän början förutsåg. För budgetåret 1973/74 var kostnaderna för rättshjälpen drygt 62 milj, kr, medan kostnaderna för budgetåret 1986/87 uppgick till totalt drygt 270 milj, kr. En analys av kostnadsutvecklingen och dess orsaker har gjorts i riksrevisionsverkets rapport Varför blev det dyrare? Kostnadsutvecklingen för statliga refor­mer (dnr 1983:334),

Statens utgifter för de olika typerna av rättshjälp framgår av följande tabell.


Budgetår

Allmän

Offentliga

Offentligt

Rådgivning

 

rättshjälp

försvarare

biträde

 

 

(tkr)

 

 

 

1975/76

79202

38934

1024

1008

1976/77

90523

42579

2152

1269

1977/78

102905

49817

3697

1564

1978/79

113 887

53 645

7318

1723

1979/80

137 052

58824

7921

1914

1980/81

145 261

72033

9421

2380

1981/82

148365

83318

13621

1663

1982/83

146035

92429

15 726

817

1983/84

147313

96544

16015

748

1984/85

140368

97232

22290

648

1985/86

137823

108442

30022

692

1986/87

137597

125 221

35117

757


24


 


De ändringar i RHL som har gjorts under 1980-talet har sä gott som Prop. 1987/88:73 genomgående syftat till att uppnå besparingar på rättshjälpsanslaget. Änd­ringarna har huvudsakligen berört den allmänna rättshjälpen och de har, som tabellen utvisar, lett till icke obetydliga kostnadsminskningar. Genom avgiftshöjningarna har också kostnaderna för rådgivningsinstitutet mins­kat. De ändrade reglerna om offentlig försvarare ledde åtminstone för en tid till att kostnadsutvecklingen dämpades. Däremot har rättshjälp genom offentligt biträde knappast berörts alls av åtstramningarna. Tvärtom har kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde nästan fyrdubblats un­der 1980-talet som en följd av det ökande antalet asylsökande och på grund av ny social lagstiftning.

Rättshjälpskommittén har haft som huvuduppgift att göra en total över­syn av RHL och att föreslå åtgärder som kan bidra till ytterligare bespa­ringar. Kommittén har på ett förtjänstfullt sätt undersökt olika möjligheter att uppnå detta mål, I sitt arbete har kommittén främst inriktat sig på den allmänna rättshjälpen, eftersom denna rättshjälpsform hittills varit den mest kostnadskrävande.

Rättshjälpskommittén har enligt sina direktiv haft att utgå från att den ursprungliga målsättningen med den allmänna rättshjälpen skall bibehållas. Den enskilde skall alltså även i fortsättningen ha möjlighet att oberoende av sin ekonomiska situation ta sina rättsliga intressen till vara på alla områden. Mot denna bakgrund är det enligt kommittén endast med en kombination av olika åtgärder som det går att uppnå några mer betydande besparingar. Kommittén har som sin huvudlinje valt att fortsätta på den väg som beträddes är 1983 då fastighetstvisterna undantogs från rätts­hjälpen. Om ytterligare ett antal ärendekategorier förs över från den all­männa rättshjälpen till det privata rättsskydd som erbjuds av försäkrings­bolagen, kan enligt kommittén betydande besparingar på rättshjälpsansla­get uppnäs utan att de enskildas rättstrygghet påverkas i en oacceptabel omfattning. Genom dessa och andra åtgärder räknar kommittén med att det går att uppnå besparingar på sammanlagt ungefär 45 milj, kr/år.

Kommitténs principiella ställningstaganden i fråga om tänkbara bespa­ringsåtgärder har godtagits eller lämnats utan erinran av nästan alla remiss­instanser. Jag kommer i det följande att mer ingående redovisa de olika förslagen och mina egna ställningstaganden. Jag vill emellertid redan nu slå fast att jag i princip delar kommitténs uppfattning om tänkbara besparings­åtgärder.

Jag vill emellertid samtidigt slå fast att det enligt min mening inte är möjligt att nu ytterligare skära ner kostnaderna för den allmänna rätts­hjälpen utan att den grundläggande målsättningen med denna rättshjälps­form sätts i fara. Den allmänna rättshjälpen har varit utsatt för utomordent­ligt hårdföra besparingsåtgärder och den har härigenom urholkats pä ett olyckligt sätt. Som jag inledningsvis antydde var ju rättshjälpsreformen en jämlikhetsreform, som syftade till att förverkliga principen om allas likhet inför lagen, och den allmänna rättshjälpen var en hörnsten i reformen.

Även om det i och för sig vore önskvärt är det inte för närvarande
möjligt att återställa rättshjälpens värde som social förmån till den nivå den
hade pä 1970-talet, Men det är hög tid att ta åtminstone nägra steg i den
       25


 


riktningen. Dessa steg kan för närvarande endast göras i form av omfördel-     Prop. 1987/88:73
ningar inom en given kostnadsram. Jag har därför, när jag har utformat
>

mina förslag, utgått frän att den allmänna rättshjälpen totalt sett skall få kosta i stort sett lika mycket som i dag.

De besparingar som jag förordar bör enligt min mening i första hand användas för att ge fler människor än nu möjlighet att fä allmän rättshjälp. Detta kan ske genom en höjning av inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp och genom en sänkning av de rättssökandes egenavgifter. Jag är medveten om att en sänkning av avgifterna pä sätt och vis kan sägas strida mot en av kommitténs huvudtankar, nämligen att förstärka de rättssökan­des kostnadsmedvetande. Avgifterna har emellertid enligt min mening nu nått en sådan nivå att de i många fall kan vara ett verkligt hinder för de rättssökande att ta sin rätt till vara. Jag kommer att utveckla detta och därmed sammanhängande frågor längre fram.

Däremot vill jag redan redan nu ta upp frågan om en ny rättshjälpslag. Kommittén har i sitt arbete sett över RHL inte bara i sak utan också från språkliga och systematiska utgångspunkter. Kommitténs arbete i detta avseende har resulterat i ett förslag till ny lag om rättshjälp.

Kommitténs lagförslag har fått ett blandat mottagande av remissinstan­serna. Många menar att lagförslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning medan andra anser att förslaget har grundläggande brister i olika avseenden. Det är emellertid en allmän uppfattning att lagförslaget -i större eller mindre utsträckning - behöver arbetas om. Det nu sagda tar främst sikte pä det kapitel i den föreslagna lagen om rättshjälp som be­handlar den allmänna rättshjälpen.

För egen del håller jag med kommittén och många remissinstanser om att RHL bl. a. på grund av alla ändringar har kommit att bli alltmer svårtillgänglig. Kommitténs lagförslag utgör utan tvekan en förbättring, men det torde ändå behöva överarbetas i inte obetydlig utsträckning.

De ändringsförslag som jag kommer att lägga fram innebär inte några principiella förändringar i rättshjälpssystemet. Den ursprungliga målsätt­ningen med rättshjälpen behålls i stort sett oförändrad. Inte heller föreslår jag i detta sammanhang några organisatoriska nyheter utan mina ändrings­förslag vilar på samma kompetensfördelning som gäller enligt RHL.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att RHL numera är inarbetad och välkänd, åtminstone för dem som ofta kommer i kontakt med lagen, anser jag övervägande skäl tala för att ett förslag till en helt ny lag för närvarande inte bör läggas fram. Jag har därför utformat mina förslag som ändringar i RHL.

Lagrådet har beklagat att det inte har ansetts möjligt att nu ta ett större grepp i syfte att göra rättshjälpssystemet lättare att handskas med. Lagrå­det har emellertid sagt sig ha förståelse för att man behäller den nuvarande lagens ram.

Mitt ställningstagande i frågan om en ny lag om rättshjälp innebär att
flera av kommitténs förslag till förbättringar och förtydliganden av författ­
ningstexten inte kan tas upp i detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller
vissa ändringsförslag som är svåra att passa in i RHL och dess nuvarande
systematik. Jag räknar emellertid med att både kommittéförslagen och
              26


 


remissynpunkterna i dessa delar skall kunna tas fill vara vid en framtida     Prop. 1987/88:73 revidering av RHL:s systematiska och språkliga utformning.

2.2 Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde 2.2.1 Rättshjälp i angelägenheter som rör skadestånd

Mitt förslag: Rättshjälp fär som regel inte beviljas i angelägenheter som rör en skadelidandes rätt till ersättning för trafikskada eller fill ersättning för annan skada som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring. Den skadelidande får dock allfid beviljas rätts­hjälp, om angelägenheten gäller enbart annan skada än personskada eller om talan i saken har väckts vid domstol.


Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. En skillnad är dock att rättshjälp enligt kommitténs förslag i vissa fall inte heller fär beviljas när skadevållaren inte har men borde ha haft en ansvars­försäkring (huvudbetänkandet s, 81-82).

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat kommittéförslaget utan erinran (remissammanställning I s. 29-83).

Skälen för mitt förslag: Ansvarsförsäkring är ett skydd mot sådana ekonomiska förluster som kan uppstå på grund av skadeståndsskyldighet. I vissa fall är försäkringen knuten till ett visst objekt, exempelvis en fastighet, men i en hemförsäkring gäller ansvaret skadeståndsskyldighet i allmänhet. När det finns en ansvarsförsäkring riktar sig en skadestånds­talan formellt mot skadevållaren/försäkringstagaren, men i själva verket är det skadevållarens försäkringsbolag som förutsätts betala ett eventuellt skadestånd. Förhandlingarna förs på svarandesidan närmast i försäkrings­bolagets intresse. Det ekonomiska stödet från rättshjälpen kommer sålun­da i själva verket inte de enskilda utan försäkringsbolagen till godo. Även om det vid RHL:s tillkomst uttryckligen (prop. 1972:4 s, 240) förutsattes att rättshjälpen skulle vara primär i förhållande till eventuella försäkringar kan det hävdas att den nuvarande ordningen på detta område strider mot tanken att rättshjälpen i första hand skall tillgodose den enskildes behov av ekonomiskt bistånd i rättsliga angelägenheter.

När det gäller skada som kan ersättas genom trafikförsäkring enligt trafikskadelagen (1975:1410) riktas skadeståndsanspråken mot försäk­ringsgivaren, eftersom skadeersättningen utgår direkt från trafikförsäk­ringen för fordonet. Den skadelidande kan i och för sig välja att i stället kräva skadestånd enligt skadeståndslagen, varvid talan riktas mot ska­devållaren personligen. Sådan talan torde emellertid i praktiken vara säll­synt.

Före RHL:s tillkomst betalade skadevållarens försäkringsbolag vid per­sonskada normalt även den skadelidandes kostnader för juridiskt bistånd under skaderegleringen. Frän försäkringsbranschens sida ansågs det näm­ligen värdefullt att den skadelidandes intressen togs till vara av en kompe­tent person. Detta underlättade för försäkringsbolaget att utan särskilt


27


 


prövningsförfarande komma fram till det skadeständsbelopp som den ska- Prop. 1987/88:73 delidande var berättigad till. Efter RHL:s ikraftträdande har den skadeli­dande vid skaderegleringen i stället uppmanats att söka allmän rättshjälp. Om rättshjälp beviljas, betalar försäkringsbolaget den rättssökandes rätts­hjälpsavgift och eventuell tilläggsavgift, medan staten fär stå för över­skjutande kostnader. Om allmän rättshjälp inte beviljas, står försäkrings­bolaget i allmänhet för alla kostnader för juridiskt bistånd under skadereg­leringen. Blir det fräga om en domstolsprocess, betalar försäkringsbolagen däremot i allmänhet inte självmant den skadelidandes kostnader för rätte­gängen.

Företrädare för försäkringsbranschen har under beredningen av detta lagstiftningsärende förklarat att försäkringsgivarna inte motsätter sig att på nytt svara för kostnaderna för parternas juridiska bistånd vid skaderegle­ringen i de fall skadeersättningen skall utgå av en ansvarsförsäkring.

Om man undantar de skadeståndsfrågor där ansvarsförsäkring föreligger frän området för den allmänna rättshjälpen, skulle det enligt rättshjälps­kommitténs beräkningar medföra en årlig besparing pä rättshjälpsanslaget på 20 milj, kr. Det är enligt min mening uppenbart att denna möjlighet bör tas till vara. De rättssökandes behov av hjälp måste anses tillgodosett genom försäkringsbolagens åtagande när det gäller juridiskt biträde. Jag förordar därför att RHL ändras i principiell överensstämmmelse med vad kommittén har föreslagit.

Det bör således enligt min mening i 8 § RHL tas upp ett nytt undantag från den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde av innebörd att rätts­hjälp normalt sett inte får beviljas i angelägenheter rörande skadestånd. Jag har dock en delvis annan syn än kommittén på hur en sådan regel närmare bör utformas.

Kommittén har delat in de olika ansvarsförsäkringarna i tre olika grup­per: trafikförsäkring enligt trafikskadelagen, försäkring knuten till inneha­vet av en fastighet eller en båt samt annan ansvarsförsäkring. Vid utform­ningen av sitt förslag har kommittén, såvitt gäller skadevållarens möjlighe­ter att fä rättshjälp när skadan kan ersättas genom en försäkring knuten till innehavet av en fastighet eller en båt, förutsatt att rättshjälp inte heller skall få beviljas om denne inte har men borde ha skyddat sig med en försäkring.

Som jag nyss nämnde är skälet för att undanta skadeståndsfallen från området för allmän rättshjälp i första hand att det allmänna inte skall behöva betala kostnaderna för sådant rättsligt bistånd som slutligen kom­mer försäkringsbolagen till godo. Redan på grund av detta bör enligt min mening undantaget begränsas till de fall där en trafikförsäkring eller an­svarsförsäkring faktiskt föreligger. Detta bör gälla oavsett vilken typ av försäkring som är aktuell. Mitt ställningstagande gör det ocksä möjligt att förenkla regleringen,

I vissa situationer bör emellertid rättshjälp få beviljas även om skadeer­
sättningen kan betalas av en förefintlig trafikförsäkring eller ansvarsför­
säkring. Försäkringsbolagens åtaganden i fråga om den skadelidandes
kostnader för juridiskt biträde vid skaderegleringen brukar begränsas till
personskador. Vid andra skador - sakskador eller rena förmögenhetsska-
    28


 


dor - får den skadelidande själv eller den allmänna rättshjälpen stå för     Prop, 1987/88:73 dessa kostnader. Det bör därför inte uppställas något hinder mot att allmän rättshjälp beviljas den skadelidande vid annan skada än personskada.

Lagrådet har i anslutning till förslaget förklarat att det skulle underlätta den praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rättshjälpen och för­säkringsbolagens åtagande om försäkringsbolagen betalar kostnaderna även vid annan skada än personskada.

Jag har förståelse för lagrådets synpunkter. Under ärendets fortsatta beredning har jag emellertid från försäkringsbolagen erfarit att lagrådets förslag skulle föra för långt. Man har emellertid förklarat att de ifrågava­rande skaderegleringskostnaderna i dag utgår ur skadevållarens ansvars­försäkring också i de fall där såväl personskada som annan skada har uppstått och att detta inte vållar nägra problem.

Enligt min uppfattning skulle en ordning där kostnaderna för det juridis­ka biståndet även i de s. k. blandade fallen fullt ut betalas av försäkringsbo­lagen underlätta den praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rätts­hjälpen och försäkringsbolagens åtagande och i allt väsentligt tillgodose lagrådets önskemål. Jag förordar därför att allmän rättshjälp skall kunna komma i fräga för den skadelidande om angelägenheten enbart rör annan skada än personskada.

Även den situationen att den skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma överens om skadeständsskyldigheten eller om skadeersätt­ningens storlek påkallar uppmärksamhet. Om tvist fortfarande föreligger sedan frågan prövats i någon av de särskilda nämnder som är knutna till försäkringsbranschen, återstår det för den skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett skadeständsärende har gått så långt brukar försäkringsbo­lagen - som jag tidigare nämnde - i allmänhet upphöra att ta ansvar för den skadelidandes kostnader för förfarandet. Om saken är anhängig vid domstol, bör den skadelidande därför ha möjlighet till allmän rättshjälp. För att undvika tillämpningssvårigheter förordar jag att hindret för att bevilja den skadelidande allmän rättshjälp faller bort när talan väcks vid domstol. Om försäkringsbolaget i något fall skulle vägra att betala kostna­derna trots att talan ännu inte väckts vid domstol, kan den skadelidande komma i åtnjutande av juridiskt bistånd genom att väcka talan vid domstol och där ansöka om rättshjälp.

Mitt förslag utgår som sagt från att försäkringsbolagen på nytt tar på sig ansvaret för parternas kostnader för rättsligt biträde i de skadeståndsfall som förs bort från RHL:s tillämpningsområde, I praktiken blir det därmed försäkringsbolagen som kommer att närmare bestämma om utformningen och omfattningen av det rättsliga biståndet. Det är därför angeläget att försäkringsbolagen inte ändrar villkor och praxis på ett sådant sätt att befogade rättsskyddsintressen inte kan tillgodoses.

De juridiska biträden som får anlitas enligt RHL skall för närvarande
vara advokater, biträdande jurister vid advokatbyrå eller andra lämpliga
personer. När nu nästan alla skadeståndsärenden förs bort från rätts­
hjälpen såvitt gäller den utomprocessuella fasen är det angeläget att kom­
petensnivån inte försämras, särskilt som det i händelse av rättegång är
lämpligt att den som har biträtt under det utomprocessuella skedet också
  29


 


kan anlitas som rättshjälpsbiträde. Mot denna bakgrund torde det enligt min mening inte möta något hinder om försäkringsbolagen uppställer vissa kompetenskrav på de personer som skall lämna biståndet i fräga, I själva verket skulle en sådan åtgärd stå i principiell överensstämmelse med mitt förslag att begränsa utrymmet för andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer att komma i fråga för uppdrag som biträde enligt RHL (jfr avsnitt 2,6,2 och 2,11,4), Det är också naturhgt att försäkringsbo­lagen - liksom staten - försöker på olika sätt kontrollera kostnadsutveck­lingen för det juridiska biståndet.

Vid mina överväganden i denna del har det varit av betydelse för mitt ställningstagande att försäkringsverksamheten är reglerad i lag och står under tillsyn av försäkringsinspektionen. Jag utgär från att försäkringsin­spektionen och domstolsverket följer hur den nya ordningen faller ut i praktiken.

Enligt vad jag har inhämtat behöver den nu föreslagna ändringen medfö­ra endast blygsamma höjningar av försäkringspremierna.


Prop. 1987/88:73


2.2.2 Rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter, byggnader, motordrivna fordon, husvagnar eller båtar

Mitt förslag: Det s. k. fastighetsundantaget utvidgas på sä sätt att rättshjälp inte heller får beviljas en tidigare ägare av en fastighet eller byggnad, I övrigt behålls nuvarande ordning.


Kommitténs förslag: Kommittén föreslär att allmän rättshjälp i allmänhet inte får beviljas i angelägenheter som rör fastigheter, byggnader, motor­drivna fordon, husvagnar eller båtar, om det har funnits en möjlighet att teckna en rättsskyddsförsäkring som omfattar en sådan angelägenhet. Om den rättssökande skulle sakna sådan försäkring, får rättshjälp beviljas endast om synnerliga skäl föreligger (huvudbetänkandet s. 77—81),

Remissinstanserna: Kommittéförslaget har fått ett blandat mottagande. Många instanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser - däribland besvärsnämnden för rättshjälpen och konsumentver­ket - avstyrker. Kritikerna hävdar bl, a. att det föreslagna undantaget är sä vittomfattande att rättshjälpens värde som social förmån urholkas be­tänkligt (remissammanställning I s, 29-83),

Skälen för mitt förslag: Med rättsskyddsförsäkring brukar avses en för­säkring som ersätter försäkringstagarens kostnader för det rättsliga förfa­randet i tvister som han är inblandad i. Villkoren för rättsskyddsförsäk­ringar är i dag i stort sett lika hos alla försäkringsbolag. Rättsskyddsförsäk­ringens omfattning överensstämmer på många punkter med den allmänna rättshjälpens. En betydelsefull skillnad är dock att rättsskyddsförsäkring­en inte omfattar tvister med anknytning till äktenskapsskillnad. Till skill­nad från rättshjälpen ersätter rättsskyddsförsäkringen också den rätts­sökandes kostnad för vad han har ålagts att utge i ersättning för motpartens


30


 


rättegångskostnader. Det sammanlagda ersättningsbeloppet är i varje en-     Prop. 1987/88:73 skilt ärende begränsat, för närvarande vanligen till 75 000 kr.

Rättsskyddsförsäkringen utgör nästan alltid en obligatorisk del av en paketförsäkring, dvs, en försäkring som innehåller flera delar. Det är alltså nästan omöjligt för en privatperson att teckna en separat rättsskyddsföf-säkring eller att välja bort rättsskyddsmomentet i en paketförsäkring,

I många fall är rättsskyddsförsäkringen kopplad till visst slag av egen­dom. Rättsskydd utgör sålunda ett moment i den frivilliga halvförsäkringen för motorfordon. Rättsskydd ingår vidare som ett moment i villaförsäk­ring, husvagnsförsäkring, båtförsäkring och reseförsäkring. Även i en van­lig hemförsäkring ingår ett rättsskyddsmoment. Rättsskyddet i hemförsäk­ringen är inte kopplat till någon särskild typ av egendom. Däremot omfat­tar hemförsäkringens rättsskydd inte tvister angående sådan egendom som omfattas av andra rättsskyddsförsäkringar.

Som framgått av min redogörelse fördes år 1983 de tvister som avser fastigheter eller byggnader bort från rättshjälpens område. Det ansågs att dessa ofta mycket kostnadskrävande tvister inte skulle subventioneras av det allmänna utan fastighetsägarna borde själva ombesörja ett tillräckligt rättsskydd genom privata försäkringar. Kommittén föreslår nu dels att detta s, k, fastighetsundantag utvidgas och dels att angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och båtar pä motsvarande sätt som beträf­fande fastighetstvister förs bort från den allmänna rättshjälpens område.

Kommittén har uppställt fyra krav för att olika slags rättsliga angelägen­heter skall kunna föras bort frän området för allmän rättshjälp och i stället täckas av rättsskyddsförsäkring. Kraven är följande:

-     Det skall finnas en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen,

-     Försäkringspremien får inte vara större än att det kan antas att den rättssökande kan betala den,

-     Försäkringstäckningen skall vara god,

-     Konsekvenserna av utebliven försäkring vid ett rättsligt förfarande får inte bli oacceptabla från allmän synpunkt.

Kommittén har undersökt hur de fyra kraven tillgodoses bl, a, beträffan­de fastigheter och byggnader, motordrivna fordon, husvagnar och båtar (huvudbetänkandet s, 77-81), Kommittén har kommit fram till att beträf­fande samtliga dessa typer av egendom finns en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen och att de premier som kommer att gälla inte kan antas bli större än att de rättssökande kan betala dem. När det gäller befintlig försäkringstäckning anser sig kommittén ha skäl att förutsätta att så gott som alla fastigheter och byggnader med något värde är försäkrade, efter­som kreditgivarna nästan alltid kräver det. Försäkringstäckningen beträf­fande båtar har varit svårare att bedöma eftersom båtar dä ännu inte registrerades. Kommittén utgår emellertid från att det finns ett stort antal små båtar som saknar särskilt försäkringsskydd men att de större båtarna oftast har detta skydd. Enligt kommittén saknade ca fyra procent av alla motorfordon och 15 procent av alla husvagnar försäkring med rättsskydds­moment är 1980 resp, 1981,

Kommittén anser mot den bakgrunden att det är fullt acceptabelt att den
enskilde beträffande dessa slags egendom själv får bära ansvaret om han
  31


 


på grund av bristande försäkringsskydd inte kan hävda sin rätt. Endast i Prop. 1987/88:73 vissa udda situationer - vid sjukdom eller när mindre värdefull egendom ger upphov till dyrbara processer - anser kommittén att ett kompletteran­de skydd behövs. Kommittén föreslår därför att rättshjälp, när rätts­skyddsförsäkring saknas i dessa fall, skall få beviljas om det finns synnerli­ga skäl för det. Därigenom anser kommittén att ocksä det fjärde och sista kravet är uppfyllt.

Den besparing som uppstår om angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och båtar undantas från rättshjälpens område uppskat­tar kommittén till något över två milj, kr om året. Utvidgningen av fastig­hetsundantaget skulle enligt kommittén ge ytterligare 14,5 milj, kri bespa­ringar.

Jag tar först upp det föreslagna undantaget för angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och bålar.

I likhet med kommittén anser jag att ett sådant undantag inte kan utformas så att rättshjälpen alltid träder in så snart som den rättssökande saknar försäkring med rättsskyddsmoment. Ett sådant system skulle inte uppmuntra människor att teckna och vidmakthålla rättsskyddsförsäkring­ar. Undantaget mäste alltså utformas så att ocksä de som saknar men borde ha haft ett försäkringsskydd omfattas av undantaget. Men då skulle det också kunna uppstå situationer där den rättssökande finner sig stå helt utan skydd för de rättsliga kostnaderna och i mänga fall antagligen tvingas avstå från att göra sin rätt gällande. Detta måste undvikas sä långt det är möjligt.

Beträffande de typer av egendom som jag nu behandlar är det inte alls ovanligt att försäkring med rättsskyddsmoment saknas. En bidragande orsak till detta är sannolikt att försäkringsskyddet i dessa fall i första hand är en fråga för egendomens innehavare ensam och inte päfordras av någon annan, som fallet är i fråga om fastigheter och byggnader.

Kommitténs förslag har således från dessa utgångspunkter enligt min mening vissa svagheter. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de relativt blygsamma besparingar som skulle följa med kommitténs förslag anser jag att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras. Jag förordar således att nuvarande ordning bibehålls.

När det gäller undantaget för fastigheter och byggnader är situationen annorlunda. Här gäller redan i dag en inskränkning i fastighetsägares rätt till rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheten eller byggnaden. Som kommittén anför torde fastigheter och byggnader i dag endast i undantags­fall vara oförsäkrade. Banker och andra kreditgivare uppställer nämligen nästan alltid som villkor för en kredit mot säkerhet i en fastighet eller en byggnad att egendomen är försäkrad'. Det är ocksä från flera synpunkter angeläget att ägarna ordnar ett tillfredsställande försäkringsskydd för sina fastigheter eller byggnader.

Den grundläggande tanken bakom fastighetsundantaget är att ägaren
själv får ombesörja sitt rättsliga skydd genom att teckna och vidmakthålla
en villaförsäkring, I dessa försäkringar ingår alltid ett rättsskyddsmoment.
Mot denna bakgrund framstår det som skäligt att samhällets rättshjälp inte
omfattar fastighetens eller byggnadens ägare i rättsliga angelägenheter som
   32


 


rör fastigheten eller byggnaden. Det nu gällande fasfighetsundantaget är    Prop, 1987/88:73 utformat i enlighet härmed.

Det är enligt min uppfattning varken möjligt eller lämpligt att upphäva RHL:s fastighetsundantag. Tvärtom anser jag att de skäl som föranledde undantaget är alltjämt bärkraftiga.

Det finns emellertid anledning att uppmärksamma att den nuvarande utformningen av fastighetsundantaget gett upphov till vissa tillämpnings­problem. Frågan om även tidigare ägare av en fastighet omfattas av undan­taget vid tvist rörande fastigheten har i praxis inte fått ett entydigt svar. Kommittén har försökt komma till rätta med detta genom en formulering som skall klargöra att undantaget träffar både säljare och köpare. Den av kommittén föreslagna formuleringen sträcker sig emellertid längre, Enligi kommitténs förslag skall alla angelägenheter som rör fastighet eller bygg­nad och som hade kunnat rättsskyddsförsäkras undantas frän rättshjälpens område. Undantaget skulle därmed principiellt komma att omfatta även hyresgäster, bostadsrättshavare och andra nyttjanderättshavare.

Den vanligaste typen av fastighetstvist har hittills varit tvister rörande fel eller skada på fastighet i samband med överlåtelse av fastigheten. Trots att säljaren efter överlåtelsen inte längre är ägare till fastigheten omfattas en sådan tvist av den villaförsäkring som säljaren hade vid försäljningen. Försäkringsfallet anses nämligen ha uppkommit i och med överlåtelsen av fastigheten. Säljarens rättsliga kostnader för en sådan tvist ersätts således av säljarens villaförsäkring även om han i samband med försäljningen sagt upp försäkringen.

Mot denna bakgrund är det rimligt att låta fastighetsundantaget utvidgas fill att omfatta även en tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden. Utvidgningen bör gälla inte bara om säljaren faktiskt hade försäkrings­skydd utan ocksä om han borde ha haft sådant skydd. Liksom hittills bör inte något hinder mot rättshjälp anses föreligga om den rättssökande har eller hade en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning som dock inte omfattar just den ifrågavarande angelägenheten.

Jag förordar sammanfattningsvis att fastighetsundantaget utvidgas till att omfatta även tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden.

Den inskränkning i den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde som jag förordat i detta avsnitt vilar på tanken att de enskildas behov av ekonomiskt bistånd i dessa fall får tillgodoses genom rättsskyddsförsäk­ringar. Det är därför angeläget att rättsskyddsförsäkringarnas villkor inte förändras pä ett sådant sätt att de rättssökandes möjligheter att ta sin rätt till vara begränsas i en oacceptabel omfattning. Vid de kontakter med företrädare för försäkringsbranschen som har förevarit i detta lagstiftnings­ärende har upplysts att några sådana förändringar inte planeras men att man med hänsyn till kostnadsutvecklingen självfallet inte kan utesluta förändringar i framtiden.

Jag vill i anslutning härtill framhålla att det finns skäl att hoppas på en
viss minskning av de kostnadskrävande fastighetstvisterna i framtiden.
Vid nybyggnationen i dag bör man självfallet kunna dra nyttiga erfarenhe­
ter av 1970-talets småhusbyggande och förhoppningsvis undvika de fel
som har medfört sä många tvister. Vidare har staten genom inrättandet av
33

3    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


småhusskadenämnden (prop, 1985/86:48, BoU 6, rskr, 62, SFS 1985:1040 och 1119) påtagit sig ett visst ansvar för vissa fel, Småhusskadenämnden kan besluta om bidrag till ägare av fukt- och mögelskadade småhus för förbättringsåtgärder,

1983 ärs småhusköpsutredning (Ju 1983:03) har nyligen lagt fram delbe­tänkandet (SOU 1987:30) Fel i fastighet. Förslagen i betänkandet kan, om de genomförs, komma att medföra att antalet fastighetstvister på sikt minskar.

Det sagda hindrar självfallet inte att jag noga kommer att följa utveck­lingen när det gäller rättsskyddet i fastighetstvister.


Prop. 1987/88:73


2.2.3 Rättshjälp vid bodelning

Mitt förslag: Allmän rättshjälp i ärende om bodelning mellan tvä makar får beviljas endast om det med hänsyn till boets beskaffenhet (Och makarnas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rätts­hjälp.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan­det s, 90-93),

Remissinstanserna: Kommittéförslaget som sådant godtas i allmänhet av remissinstanserna. Vissa förespråkar emellertid att en möjlighet att förord­na biträde i bodelningsärenden återinförs (remissammanställning I s, 103-144),

Skälen för mitt förslag: Innan jag går in på frågan om rätt till rättshjälp vid bodelning vill jag först nämna något om den nya lagstiftningen på familjerättens område som har antagits av riksdagen och som bl, a, innebär att giftermålsbalken ersätts av en ny äktenskapsbalk. Vissa frågor som rör ogifta sammanlevande par regleras i en ny lag om sambors gemensamma hem. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1988 (SFS 1987:230-232, 788 och 789),

Tillkomsten av den nya äktenskapsbalken har föranlett följdändringarna i bl. a, RHL (SFS 1987:806), Dessa betingas främst av att institutet boskill­nad mönstras ut ur äktenskapsbalken och av att skiftesmannen vid bodel­ning ersätts av en bodelningsförrättare. Enligt den nya balken skall bodel­ning kunna äga rum såväl inom äktenskapet som vid äktenskapsskillnad eller dödsfall. Bodelning inom äktenskapet förutsätter emellertid att par­terna är överens om det och något behov av rättshjälp torde inte finnas i dessa fall (jfr prop, 1986/87:86 s, 119), Bodelningsförrättare enligt RHL kommer sålunda att kunna förordnas endast i samband med bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.

De nya reglerna om bodelning m, m, träder i kraft före de lagändringar som kan följa av detta lagstiftningsärende. Vid mina överväganden i det följande utgår jag därför från den nya äktenskapsbalken och jag kommer här att använda begreppen skiftesman och bodelningsförrättare som syno­nyma begrepp.


34


 


Bodelning mellan makar skall enligt äktenskapsbalken äga rum bl. a, när Prop. 1987/88:73 det döms till äktenskapsskillnad. Om makarna inte kan komma överens om hur boet skall skiftas, kan domstol på endera makens begäran utse en bodelningsförrättare, som har befogenhet att vidta tvångsskifte av egendo­men om det blir nödvändigt. En sålunda genomförd bodelning kan kland­ras av makarna, Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Makarna svarar gemensamt för betalningen av bodelningsförrättaren.

Enligt gällande regler finns det inget hinder mot att allmän rättshjälp beviljas i ärende om bodelning. Rättshjälpen innebär att kostnaderna för skiftesmannen betalas av allmänna medel (9 § första stycket 7 RHL), Däremot kan enligt 20 § andra stycket sista meningen RHL biträde inte förordnas i ärenden om bodelning. Rör ärendet klander av bodelning kan dock biträde förordnas.

Reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning har ändrats vid ett flertal tillfällen. En redogörelse för dessa ändringar finns intagen i prop, 1982/83:61 s, 27 f till vilken jag får hänvisa. Sammanfattningsvis kan sägas att utvecklingen har inneburit en alltmer långtgående begränsning av utrymmet för allmän rättshjälp vid bodelning.

Även om det således inte i RHL finns några regler om utrymmet för allmän rättshjälp i ärenden om bodelning förutsattes redan vid lagens tillkomst att möjligheterna att få allmän rättshjälp i dessa ärenden skulle vara begränsade, I förarbetena uttalas bl, a, att det i allmänhet inte torde föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning (prop, 1972:4 s, 337), Det har i senare lagstiftningsärenden flera gånger poängterats att mycket starka skäl måste finnas för att allmän rättshjälp skall få beviljas vid delning av ordinära bon. Enbart en tvist om rätten till bostaden har inte ansetts utgöra tillräckligt skäl för att bevilja allmän rättshjälp. Vidare har lagstiftaren uttalat att det inte kan godtas att rättshjälp beviljas endast av det skälet att makarna har svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågor­na svårhanterliga.

Trots de gällande reglerna och den restriktivitet i tillämpningen som har förutsatts i tidigare lagstiftningsärenden har, enligt kommitténs beräkning­ar, statens kostnader för rättshjälp i bodelningsärenden ökat kraftigt, från ca 1,5 milj, kr är 1979 till 6,5-7 milj, kr, år 1984,

Kommittén föreslår en lagregel, enligt vilken allmän rättshjälp skall kunna beviljas i bodelningsärenden endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden. Med detta vill kommittén uppnå att rättshjälp beviljas bara om det i boet inte finns tillgångar av sådan omfattning att kostnaderna för bodelningen kan betalas och det dessutom finns ett särskilt behov av att en skiftesman förrättar bodelningen.

Kommitténs förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa instanser - däribland allmänna advokatbyrån i Göteborg och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer -har emellertid hävdat att det finns starka skäl som talar för att biträde i vissa situationer bör kunna förordnas även i bodelningsärenden.

För egen del anser jag att det inte är rimligt att en så stor del av de      35


 


begränsade resurser som står till buds på rättshjälpsområdet skall läggas Prop. 1987/88:73 ner på angelägenheter som rör fördelning mellan makar av deras privata egendom. Jag anser, i likhet med kommittén, att ytterligare inskränkningar mäste göras. Framför allt bör en omfördelning ske när det gäller rätten till rättshjälp vid bodelning, så att rättshjälp kommer i fräga bara i de situatio­ner där det är befogat med hänsyn till rättshjälpens grundläggande syfte, nämligen att stödja personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig angelägenhet.

Enligt gällande ordning utgör den omständigheten att boet är omfattande ett skäl för rättshjälp medan däremot utsikterna till rättshjälp vid delning av mindre bon är begränsade. Detta förhållande är enligt min mening inte tillfredsställande. Som kommittén föreslagit bör principen vara att om det finns tillräckliga tillgångar i ett bo, bör i första hand dessa tillgångar tas i anspråk för att betala skiftesmannen/bodelningsförrättaren.

Som kommittén föreslär bör därför som villkor för rättshjälp krävas att det föreligger särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet.

Vid bedömningen av om särskilda skäl skall anses föreligga med hänsyn till boets beskaffenhet bör i första hand beaktas boets behållning, dvs, det sammanlagda värdet av makarnas andelar efter det att skulderna har täckts. Det bör emellertid inte heller komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp i situationer där boet inte kan antas visa en positiv behållning av den storleken, men där skuldtäckning skall ske med stora belopp.

En viktig fråga i detta sammanhang är om rättshjälpen skall upphöra om det sedermera kan konstateras att boets ställning är avsevärt bättre än som uppgavs i ansökningen om rättshjälp. Enligt min mening skulle det föra för långt att i sådana fall alltid besluta att rättshjälpen skall upphöra. Självfallet kan det inte godtas att den rättssökande fortsätter att åtnjuta allmän rättshjälp, om han i ansökningen om rättshjälp medvetet har lämnat orikti­ga uppgifter. En sådan omständighet medför emellertid enligt 34 § första stycket 2 RHL alltid att rättshjälpen skall upphöra och att den rättssökan­de normalt själv får betala kostnaderna för rättshjälpen. Jag kommer i det följande (avsnitt 2,7,3) vidare att föreslå att rättshjälpen, om ofullständiga uppgifter har lämnats, skall kunna upphöra bara när den rättssökande har underlåtit att lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Härigenom skapas enligt min mening ett tillräckligt skydd mot att rättshjälp felaktigt beviljas i angelägenheter rörande bodelning. Någon särregel som tar sikte direkt på rättshjälpens upphörande i dessa fall behövs alltså inte. Det får anses åvila den utsedde bodelningsförrättaren att bevaka frågan om det finns skäl att förordna om rättshjälpens upphörande och i så fall anmäla saken till rättshjälpsnämnden.

Även i de fall där det står klart att särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet föreligger bör, liksom enligt nuvarande praxis, krävas att det finns särskilda skäl för rättshjälp med hänsyn till makarnas personliga förhållanden. Denna förutsättning bör, som kommittén föreslagit, lagfäs­tas.

Liksom för närvarande bör gälla att motpart som själv inte har rättshjälp
i ärende om bodelning i princip är skyldig att till staten återbetala hälften
   36

av rättshjälpskostnaderna (31 § tredje stycket).


 


Bodelningen är i princip en privat förrättning av betydelse främst för de båda makarna. Bodelningen kan emellertid också ibland vara betydelsefull från social synpunkt. Jag tänker då främst på den situationen att makarna har barn tillsammans och den gemensamma bostaden är föremål för tvist. Motsvarande gäller i den situationen dä den ene maken saknar tillgångar och den andre vägrar att medverka frivilligt till bodelningen, I dessa beskrivna situationer och andra liknande fall har parterna ofta tillgång till ett biträde, nämligen biträdet i skillnadsmålet. Jag menar inte att biträdet själv skall arbeta med bodelningsfrågan i större omfattning än vad som sker i dag. Däremot bör biträdet i skillnadsmälet vid behov kunna informe­ra parterna om möjligheten att begära förordnande av bodelningsförrätta­re. Om någon av parterna skall beviljas rättshjälp för själva bodelningen, får bedömas med utgångspunkt i RHL:s regler. Varken det nuvarande eller det föreslagna systemet torde hindra att en make som i samband med en bodelning befinner sig i ett utsatt läge får erforderlig hjälp.

Enligt den nya äktenskapsbalken får bodelningsförrättaren vidare befo­genheter att besluta i olika frågor än skiftesmannen har i dag. Detta förhållande kan tänkas inverka på frågan om det finns särskilda skäl för rättshjälp. Det finns enligt min mening anledning att längre fram undersöka vilken betydelse som den nya familjerättsliga lagstiftningen har fått för tillämpningen av reglerna om allmän rättshjälp.


Prop. 1987/88:73


2.2.4 Allmän rättshjälp i utlänningsärenden

Mitt ställningstagande: Gällande ordning om rätt till allmän rätts­hjälp tillgodoser behovet av rättsligt bistånd i de ärenden som rör utlänningar men inte omfattas av reglerna om offentligt biträde.

Bakgrund och skälen för mitt ställningstagande: Det finns ofta behov av juridiskt biträde i utlänningsärenden. Den rättssökande befinner sig i en besvärlig situation och de frågor som saken gäller är inte sällan av avgöran­de betydelse för honom. Till detta kommer språksvårigheter och ovanan vid värt rättssystem och vid kontakter med svenska myndigheter.

Utlänningens särskilda behov av juridiskt biträde har i första hand tillgodosetts genom att de flesta av de för utlänningen mest betydelsefulla rättsliga angelägenheterna omfattas av bestämmelserna om offentligt biträ­de (41 § 5-9 RHL), Möjligheterna för en utlänning att få allmän rättshjälp i andra ärenden än de angelägenheter som omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde är däremot inte särskilt reglerade i RHL utan fär bedömas i enlighet med de allmänna principer som gäller för rätt till allmän rätts­hjälp.


DO:s skrivelse

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en skrivelse till regeringen den 5 mars 1987 hemställt om åtgärder för förbättrad rättshjälp i


37


 


vissa hänseenden för invandrare. Jag tar nu upp de av DO framförda     Prop. 1987/88:73 synpunkterna såvitt dessa rör utlänningars möjligheter att få allmän rätts­hjälp i vissa förvaltningsärenden, I denna del berör DO följande fyra typer av angelägenheter:

/, Angelägenheter rörande flyktingförklaring jämlikt 16 § utlänningslagen (1980:376) och resedokument enligt artikel 28 i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning liksom motsvarande bestämmelser i 1954 års konvention om statslösas rättsliga ställning och 1957 års Haag-överens­kommelse angående flyktingar som är sjömän

Enligt utlänningslagen (1980:376) kan uppehållstillstånd meddelas med stöd av 3 § (flykting), 5 § (krigsvägrare) eller 6 § (flyktingliknande skäl). Uppehållstillstånd kan också meddelas bl, a, av humanitära skäl (31 § 2 utlänningsförordningen, SFS 1980:377), Rätt fill flykfingförklaring (16 § utlänningslagen) har endast den som fått uppehållstillstånd enligt 3 § utlän­ningslagen. Utfärdande av resedokument (5 § utlänningsförordningen) för­utsätter likaledes att utlänningens flyktingstatus är fastställd. Flyktingför­klaring och resedokument utfärdas av statens invandrarverk, vars beslut kan överklagas till regeringen.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan inte beviljas i ärenden som gäller flyktingförklaring eller utfärdande civ resedokument. Däremot kan allmän rättshjälp i princip komma i fräga. Med hänvisning till att myndigheterna har ett ansvar för utredningen i ärendet har emellertid allmän rättshjälp normalt inte beviljats i dessa ärenden, om det inte har funnits något särskilt skäl för rättshjälp. Allmän rättshjälp har dock tidigare i allmänhet medde­lats i fråga om ärenden som är anhängiga hos regeringen.

En angelägenhet av detta slag kan anhängiggöras hos regeringen anting­en i samband med överklagande av ett av statens invandrarverk fattat beslut om utvisning eller ett beslut varigenom verket beviljat uppehållstill­stånd men underkänt sökandens anspråk på status som flykting enligt flyktingkonventionen och 3 § utlänningslagen, I det förra fallet utförs talan hos regeringen i regel av det offentliga biträde som har förordnats i utvis­ningsdelen, I det senare fallet finns däremot aldrig något offentligt biträde, utan behovet av biträde får tillgodoses inom ramen för den allmänna rättshjälpen,

DO hävdar i sin skrivelse att allmän rättshjälp i den här typen av angelägenheter inte längre beviljas till följd av ett par avgöranden av besvärsnämnden för rättshjälpen (beslut nr 110/86 och 436/86), Enligt DO är behovet av rättshjälp i dessa ärenden stort. Regeringskansliet har -skriver DO - inte några praktiska möjligheter att göra de erforderliga utredningarna och de bedömningar som skall göras är av kvalificerat slag och - av skäl som DO närmare utvecklar - ofta av stor betydelse för de berörda,

2, Angelägenheter hos regeringen om upphävande av utvisning på grund

av brott (71 § utlänningslagen)

DO framhåller att i dessa ärenden har behovet av allmän rättshjälp alltid

prövats noga av rättshjälpsnämnderna. DO har en känsla av att praxis även    38


 


på detta område har blivit än mer restriktiv och att det under de senaste     Prop. 1987/88:73 åren kommit att framstå som nästan omöjligt att fä rättshjälp. Detta kan enligt DO medföra ökade risker för att utlänningar blir utvisade till länder där de riskerar förföljelse eller under otillräckligt beaktande av familje- och andra relationer,

3.       Angelägenheter rörande svenskt medborgarskap vid handläggningen
hos regeringen i vissa fall

Ett ärende rörande svenskt medborgarskap får enligt 9 a § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap av invandrarverket överlämnas till regeringen när det finns särskilda skäl därtill. Detta sker regelmässigt, när rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har avstyrkt en ansökan om natura­lisation. Det kan ske även med andra s, k, säkerhetsärenden, I dessa ärenden brukade rättshjälpsnämnderna tidigare i regel bevilja allmän rätts­hjälp efter sedvanlig behovsprövning. Även här har enligt DO:s uppfatt­ning praxis skärpts, så att det blir svårt att få en ansökan om sådan hjälp beviljad, DO anser att det finns särskilda skäl att bevilja rättshjälp i dessa ärenden. Dels är det utomordentligt svårt för den enskilde att effektivt utföra sin talan genom att bemöta rikspolisstyrelsen och dels kan man säga att regeringen i just dessa ärenden kommer i ett slags motpartsställning till utlänningen eftersom regeringen har ansvar för rikets säkerhet. Detta ansvar kan komma i konflikt med intresset av en opartisk utredning i det aktuella medborgarskapsärendet, - Även i vissa av de medborgarskaps­ärenden som förts till regeringen genom besvär över invandrarverkets avslagsbeslut borde enligt DO rättshjälp till skillnad frän nu kunna beviljas. Därmed avses de ärenden som är så komplicerade att utlänningen själv inte kan utreda dem och lägga fram sin sak och regeringskansliet inte heller har omedelbara möjligheter att göra en tillfredsställande utredning.

4.       Angelägenheter rörande etnisk diskriminering

DO framhåller att arbetet med att motverka etnisk diskriminering varken kan eller skall bedrivas av DO ensam. Tvärtom är det vikfigt att sprida kunskaperna om etnisk diskriminering, i vilka former den förekommer, med vilka rätts- eller andra medel den i sina olika former kan angripas samt hur sådana rättsmedel skall bringas att verka. Invandrare och minoritets­grupper liksom för den delen alla invånare mäste i högre grad lära sig själva att tillvarata sin rätt. Man skall veta när man skall överklaga och vart man skall vända sig för att få hjälp.

Bland de skriftliga klagomål, som kommit in till DO sedan verksamhe­
tens start den 1 juli 1986 finns många exempel på att invandrare känt sig
diskriminerade eller avstått från att tillvarata sin rätt. Det kan gälla besvär
över beslut av socialnämnd eller allmän försäkringskassa, talan grundad pä
arbetsskada där facklig hjälp ej stått att få, utsökningsmål, talan grundad
på felaktig myndighetsutövning eller tvistemål som skall handläggas enligt
den s, k, smämålslagen. DO har endast undantagsvis resurser att närmare
utreda hur det i vaije fall förhäller sig,
                                                  39


 


Min bedömning                                                              Prop, 1987/88:73

Av avgörande betydelse för bedömningen av de frågor DO tagit upp är frågan i vad mån rätt till allmän rättshjälp föreligger i förvaltningsärenden. Det kan därvid konstateras att det inte finns någon föreskrift i RHL som uttryckligen anger att rätten till allmän rättshjälp är begränsad i förvalt­ningsärenden. Som en allmän förutsättning för att sådan rättshjälp skall beviljas sägs emellertid i 6 § att den rättssökande skall vara i behov av sådant bistånd som avses med rättshjälpen. Avgörande för den bedöm­ningen är i dessa fall den rättssökandes behov av biträde för att kunna ta sin rätt till vara.

Av 4 § förvaltningslagen (1986:223) följer att myndigheterna skall till enskilda lämna vägledning, råd och annan sådan hjälp i de frågor som rör myndighetens område. I 7 § sägs vidare att myndigheten skall beakta möjligheten att vid behov inhämta upplysningar från andra myndigheter. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att det i stor utsträckning åligger myndigheterna själva att se till att utredningen är fullständig innan ett ärende avgörs,

I fräga om handläggning av förvaltningsärenden hos regeringen gäller att, även om regeringen inte är att anse som en förvaltningsmyndighet, det ändå är en strävan att i så stor utsträckning som möjligt följa de förvalt­ningsrättsliga principerna.

Behovet av biträde i förvaltningsärenden måste bedömas mot bakgrund av vad som nu sagts om myndigheternas skyldigheter enligt förvaltningsla­gen (jfr prop, 1972:4 s, 257), I praxis har beslutsmyndigheterna därför intagit en restriktiv hållning när det gäller att bevilja allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. För att allmän rättshjälp skall beviljas brukar krävas att det föreligger särskilda omständigheter som kan hänföras antingen till den rättssökandens personliga förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad.

Vid bedömningen av om särskilda omständigheter av nu angiven natur skall anses föreligga i ett förvaltningsärende och kunna föranleda allmän rättshjälp gjordes vissa uttalanden angående behov av biträde hos förvalt­ningsmyndighet i samband med tillkomsten av institutet offentligt biträde (prop, 1972:132 s. 187), Dessa uttalanden anses numera vägledande såvitt gäller rätt till allmän rättshjälp i förvaltningsärenden.

Bland omständigheter som bör tillmätas betydelse nämns exempelvis den enskildes fysiska och psykiska tillstånd, ålder och familjesituation. Den som är sjuk, oerfaren eller ensamstående har i allmänhet större svårigheter än andra att göra sin rätt gällande. Språksvårigheter är en omständighet som bör särskilt uppmärksammas inte bara i uflänningsären-den. Vilken betydelse olika omständigheter bör tillmätas i det enskilda fallet måste också vara beroende av den aktuella tvångsåtgärdens karak­tär.

Vidare uttalades att ett offentligt biträdes insats i allmänhet torde vara av störst betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana fall när i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

För egen del vill jag först konstatera att den omständigheten att de för

40


 


utlänningarna mest betydelsefulla och ingripande angelägenheterna omfat­tas av bestämmelserna om offentligt biträde självfallet inte får leda till slutsatsen att utrymmet för allmän rättshjälp i övriga angelägenheter som rör utlänningar är mer begränsat än vad de allmänna principerna om rätt till allmän rättshjälp i förvaltningsärenden mofiverar (se prop. 1972:132 s. 172), Av min redovisning av praxis torde i stället framgå att utrymmet för allmän rättshjälp i förvaltningsärenden där utlänningar är inblandade gene­rellt sett är stort. Utlänningens språksvårigheter och bristande erfarenhet av svenska förhållanden måste alltid väga tungt vid bedömningen av beho­vet av biträde. Vidare är de angelägenheter som DO berör i sin skrivelse nästan alltid av stor betydelse för utlänningen, vilket ytterligare förstärker behovet av biträde i dessa ärenden. Jag kan mot den bakgrunden konstate­ra att allmän rättshjälp redan med nu gällande regler kan beviljas utlänning­ar i förvaltningsärenden i en betydande omfattning och att utlänningen enligt gällande ordning endast i speciella fall torde kunna vägras allmän rättshjälp i de av DO berörda angelägenheterna.

Jag utgår från att DO även i fortsättningen bevakar utvecklingen på det här området och jag kommer ocksä själv framöver att ägna saken upp­märksamhet.


Prop. 1987/88:73


2.3 Vilka skall ha rätt till allmän rättshjälp?

Mitt förslag: Den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän rättshjälp höjs frän 110 000 kr, till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Förslaget innebär att inkomstgränsen för rättshjälp som begärs under år 1988 blir 168 700 kr.


Kommitténs förslag: Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp föreslås slo­pad (huvudbetänkandet s, 98 - 99),

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Många är positiva medan andra avstyrker kommit­téns förslag om slopad inkomstgräns. De som avstyrker menar att rätts­hjälpen även om inkomstgränsen höjs skulle vara ointressant för personer med höga inkomster på grund av de kännbara egenavgifterna i dessa inkomstlägen. Det råder dock en bred uppslutning bakom tanken att höja inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp (remissammanställning I s, 145-153),

Skälen för mitt förslag: Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan RHL:s tillkomst varit avhängig av bl, a, att den rättssökandes beräknade årsin­komst inte överstiger ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var in­komstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma i fråga för allmän rättshjälp. När kopplingen till basbeloppet upphävdes utgjorde 142 400 kr, i beräknad årsinkomst gränsen för rätt till rättshjälp, I samband med 1983 års ändring-


41


 


ar i RHL bestämdes gränsen till 110 000 kr,/år. Beloppsgränsen har inte     Prop. 1987/88:73 ändrats sedan dess utan gäller alltjämt.

Kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen för rätt fill allmän rätts­hjälp medför en ökad belastning på rättshjälpsanslaget. Kommittén räknar emellertid med att kostnadsökningen inskränker sig till något under 1 milj. kr.lår.

För egen del har jag vissa invändningar mot kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen.

En första invändning är att en inkomstgräns har funnits i RHL alltsedan lagens tillkomst och att en sådan gräns är väl förenlig med rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning.

Till detta kommer vissa nackdelar av mer praktisk natur som är förknip­pade med kommitténs förslag. En slopad inkomstgräns måste föra med sig att de rättssökandes egenavgifter i många fler ärenden än i dag blir högre än de totala rättshjälpskostnaderna. Detta innebär att förmånen av allmän rättshjälp ekonomiskt sett blir utan större betydelse för den rättssökande samtidigt som administrationen av sädana rättshjälpsärenden ändå blir minst lika omfattande som i ett normalt rättshjälpsärende.

Det kan också befaras att en rättssökande begär rättshjälp, inte för att få sina kostnader täckta, utan för att utnyttja den befrielse från ansökningsav­gifter m, m, som är förenad med allmän rättshjälp. Kommittén uttalar visserligen (huvudbetänkandet s, 185) att rättshjälp inte skall beviljas i den situationen, men det mäste i praktiken vara svårt att på förhand kunna slå fast att den rättssökande bara vill åtnjuta avgiftsbefrielse. Att den allmänna rättshjälpen missbrukas på detta sätt bör enligt min mening i görligaste mån motverkas.

Jag förordar därför att en högsta inkomstgräns för rätt till allmän rätts­hjälp behålls,

I samband med 1983 års ändringar i RHL förutsattes att bl. a, gränsen för rätt till rättshjälp framdeles skulle justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Flera av remissinstanserna hävdar att inkomstgränsen nu bör höjas och att höjningen inte bör inskränkas till att avse kompensation för förändringar i penningvärdet. Jag delar den uppfattningen. Den allmän­na rättshjälpen är en social förmän som skall omfatta alla i normala in­komstlägen. Jag är därför beredd att föreslå en betydande höjning av inkomstgränsen.

Till frågan i vilken mån föreliggande underhällsbörda skall inverka på inkomstgränsen återkommer jag längre fram (avsnitt 2.4.1),

Erfarenheten visar att kostnaderna för den rättshjälp som beviljas perso­
ner med höga inkomster är jämförelsevis små. Detta beror dels på att deras
rättshjälpsavgifter ar högre, dels på att antalet personer med allmän rätts­
hjälp i dessa inkomstskikt är betydligt lägre än antalet rättssökande med
små inkomster (jfr Ds Ju 1984:8 tabell 3), Den ökning av kostnaderna för
den allmänna rättshjälpen som även en betydande höjning av inkomstgrän­
sen för med sig kan därför antas bli relativt liten. I vart fall skulle ökningen
med oförändrade rättshjälpsavgifter ha understigit den av kommittén be­
räknade kostnadsökningen om 1 milj. kr./år som skulle följa med dess
förslag att helt slopa inkomstgränsen. Beräkningen kompliceras emellertid
   42


 


av att jag i nästa avsnitt förordar att avgifterna sänks. Jag återkommer därför till frågan om kostnadsökningen i det avsnittet,

I samband med 1983 ärs ändringar i RHL upphävdes som nämnts kopp­lingen till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring bl, a, av bespa­ringsskäl. Det förutsattes att de olika inkomstgränserna i RHL i stället skulle omprövas allteftersom förändringar i penningvärdet motiverade det. Jag har i och för sig förståelse för de syften som låg bakom slopandet av basbeloppskopplingen. Det är emellertid enligt min mening rimligt att rättshjälpens värde som social förmän skall kunna bevaras utan återkom­mande ändringar i RHL, Man bör därför i detta sammanhang äter koppla inkomstgränserna i RHL till basbeloppet enligt lagen om allmän försäk­ring. Jag vill redan nu förutskicka att basbeloppsanknytningen i så fall bör återinföras inte bara när det gäller inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp utan också när det gäller övriga beloppsniväer i RHL,

Jag förordar mot bakgrund av vad jag nu sagt att den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän rättshjälp höjs och att gränsbeloppet bestäms som en multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Gränsen bör bestämmas något lägre än enligt den tidigare basbeloppsanknutna regleringen, nämligen till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet. Om förslaget godtas, kommer högsta beräknade årsinkomst för rätt till allmän rättshjälp under år 1988 att uppgå till 168 700 kr.

En näringsidkares möjligheter att erhålla allmän rättshjälp är begränsa­de. Detta följer av 8 § första stycket 3 RHL, Där sägs att näringsidkare inte fär beviljas rättshjälp, om det inte med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga för­hållanden eller omständigheterna i övrigt finns skäl för rättshjälp. Kommit­tén har undersökt hur bestämmelsen tillämpas och anser sig kunna konsta­tera att näringsidkare beviljas rättshjälp i den utsträckning som det i tidigare lagstiftningsärenden har förutsatts. Kommittén föreslår ingen sak­lig ändring i det här avseendet (huvudbetänkandet s, 99-100), Under remissbehandlingen har från vissa håll förts fram krav på att näringsidkare oftare än i dag bör komma i fråga för allmän rättshjälp. Med tanke på de begränsade resurser som står till buds är jag emellertid inte beredd att föreslå några ändringar i det hänseendet. Jag anser däremot, i likhet med kommittén, att författningstexten bör förtydligas (se vidare specialmotive­ringen fill 8 §),


Prop. 1987/88:73


2.4 De rättssökandes andel av kostnaderna 2.4.1 Rättshjälps-och tilläggsavgifterna


Mitt förslag: Rättshjälpsavgifterna sänks rejält, för de flesta vanliga löntagarna till mindre än hälften av den nuvarande nivån. Tilläggs­avgiften behälls oförändrad, men det högsta tilläggsavgiftsbeloppet sänks till ett belopp som motsvarar den dubbla rättshjälpsavgiften. Vidare skall filläggsavgift aldrig utgå på den del av biträdesarvodet som understiger ett belopp som motsvarar en femtedel av basbelop­pet eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre än det beloppet.


43


 


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ett system med en fast och     Prop. 1987/88:73 en rörlig avgift införs. De av kommittén föreslagna avgifterna innebär en viss sänkning av den totala avgiften. Det föreslagna systemet innebär vidare att ökad vikt läggs vid den rörliga avgiften (huvudbetänkandet s, 104-117),

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av remiss­instanserna. Många godtar i och för sig kommitténs förslag om ett tudelat avgiftssystem. Andra menar att förslaget medför att den sammanlagda avgiften ställd i förhållande till den rättssökandes inkomst ökar alltför hastigt. Gemensamt för nästan alla de remissinstanser som har berört förslaget är dock att de anser att både de nuvarande och de föreslagna avgiftsnivåerna totalt sett är för höga (remissammanställning I s, 154-183).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 2,2,1 och 2,2.2) föreslagit att den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde skall begränsas i vissa avseenden. Ett bärande motiv för dessa förslag är att de besparingar som kan uppnäs genom dessa inskränkningar skall kunna utnyttjas dels till att ge fler rättssökanden möjlighet att fä allmän rättshjälp (avsnitt 2.3) och dels till att generellt sänka de rättssökandes egna avgifter för rättshjälpen.

Den allmänna rättshjälpens värde för de rättssökande är i hög grad beroende av egenavgifternas storlek. För att de enskilda skall ha en verklig möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen krävs att avgifterna inte är större än att de enskilda anser sig ha råd att betala dem.

Samtidigt finns ett intresse av att de rättssökande inte på ett illojalt sätt utnyttjar de fördelar som den allmänna rättshjälpen ger för att driva pro­cesser som objekfivt sett är onödiga eller meningslösa. Syftet är inte bara att skydda staten mot onödiga kostnader utan också att skydda motparter­na mot onödiga rättegångar. Vår rättegångsordning är så uppbyggd att en part som överväger att inleda ett rättsligt förfarande tvingas betänka att han - om han inte vinner framgång med sin talan - i många fall kan få betala både sina egna och motpartens kostnader för rättegängen. Det är naturligt att söka utforma avgiftssystemet inom den allmänna rättshjälpen på ett sådant sätt att kostnadsfördelningsreglerna i rättegångsbalken inte sätts ur spel.

Rättshjälpskommittén har strävat efter en ordning som skall stärka de rättssökandes kostnadsmedvetande. Denna målsättning har uppskattats av flertalet remissinstanser. Det är emellertid ofrånkomligt att åtgärder för att stärka kostnadsmedvetandet lätt hamnar i konflikt med intresset att hålla de enskildas egenavgifter på en rimlig nivå.

Kommittén har enligt sina direktiv haft att lägga fram förslag som totalt
sett leder till besparingar på rättshjälpsanslaget. Det skall därför inte
uppfattas som någon kritik mot kommittén när jag hävdar att avgifterna -
såväl enligt nuvarande ordning som enligt kommitténs förslag — inte sällan
överstiger den nivå som kan anses rimlig med hänsyn till de rättssökandes
ekonomiska förmåga. Jag anser att avgifterna nu bör sänkas och sänkning­
en bör i princip vara påtaglig i alla inkomstlägen. Jag kommer strax tillbaka
till frågan om hur sänkningen av avgifterna för rättssökande med små
inkomster skall kunna genomföras och jag skall också översiktligt redovisa
  44


 


de maximibelopp för rättshjälpsavgiften som följer med mitt förslag. För     Prop. 1987/88:73 att åskådliggöra innebörden av mitt förslag vill jag dock redan nu nämna att de nya avgifterna med hänsyn tagen till penningvärdets utveckling i stort sett skulle motsvara den nivå som gällde under tiden den 1 april — 31 december 1981, dvs, efter den första avgiftshöjningen.

Jag förordade nyss (avsnitt 2,3) att den rättssökandes maximala årsin­komst för rätt till allmän rättshjälp kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag angav då ocksä att motsvarande borde gälla för inkomstgränserna vid beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgif­ten.

Innan jag går vidare vill jag beröra en terminologisk fräga, nämligen begreppet grundavgift . Det är ett uttryck som används i domstolsverkets föreskrifter för nedsättning av grundavgift och rådgivningsavgift men som inte återfinns i RHL, Med grundavgift avses i domstolsverkets föreskrifter det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som gäller för en rättssökande vars årsinkomst i dag inte överstiger 35 000 kr. Avgiftens storlek är i 12 § första stycket RHL fastställd till 350 kr. Före 1983 ärs ändringar i RHL bestämdes motsvarande belopp till två procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften för rättssö­kande med högre årsinkomst ökas genom vissa tillägg till grundavgiften, bestämda i olika procenttal av den rättssökandes inkomst (12 § andra stycket RHL). Grundavgiften kan sättas ned eller helt efterges.

Före 1983 års ändringar i RHL fanns det beloppsmässigt en koppling mellan grundavgiften och den avgift som enligt 47 § skall betalas för rådgivning. Avgiften för rådgivning i en timme var lika stor som grundav­giften, alltså tvä procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Denna koppling upphävdes är 1983, Grundavgiften bestämdes då till 350 kr, medan avgiften för rådgivning i en timme bestämdes till 340 kr. Detta var enligt min uppfattning mindre lämpligt. Jag anser att grundavgiften och avgiften för rådgivning i en timme bör vara lika stora. Bl, a, förenklar det övergången från rådgivning till allmän rättshjälp (se 47 § tredje stycket). Dessutom förordar jag att begreppet "grundbelopp" används i stället för "grundavgift", bl, a, eftersom det inte är fråga om någon avgift i egentlig mening.

Jag kommer längre fram (avsnitt 2,12) att behandla rådgivningsinstitutet. Jag kommer där att förorda att rädgivningsavgiften bestäms så att avgiften för en timmes rådgivning motsvarar timkostnadsnormen i domstolsverkets taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Denna timkostnads­norm, som alltså utgör det beräknade normalarvodet för biträden enligt RHL, är i 1987 ärs taxa 445 kr.

Om mitt resonemang godtas, behöver grundbeloppet för rättshjälpsav­
giften inte framgå direkt av RHL, I stället bör det ankomma på domstols­
verket att ärligen bestämma grundbeloppet. Utgångspunkten bör därvid
vara att grundbeloppet fastställs till samma belopp som timkostnadsnor­
men i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Maximibelop­
pet för rättshjälpsavgiften för rättssökande med högre inkomster bör lik­
som i dag beräknas genom att på visst sätt bestämda andelar av den högre
inkomsten läggs till grundbeloppet,
                                                      45


 


Med den nya rädgivningsavgiften återförs nivån på de rättssökandes Prop. 1987/88:73 kostnader för rådgivningen till - relafivt sett - vad som gällde vid RHL:s tillkomst. För att hålla avgifterna på en rimlig nivå för rättssökande med små inkomster kan grundbeloppet enligt min mening - i saklig överens­stämmelse med vad som tidigare gällde — lämpligen utgöra maximibelop­pet upp till en beräknad årsinkomst av två gånger basbeloppet. Grundbe­loppet blir därmed lika med maximibeloppet i större omfattning än i dag. För år 1988 kommer detta att gälla för rättssökande med en beräknad årsinkomst om högst 48 200 kr,, vilket kan jämföras med den nu gällande gränsen 35 000 kr.

Den avgiftssänkning som jag förordar bör, som jag nyss nämnde, också komma dem till godo som kommer i fråga för nedsättning eller eftergift av avgiften. Enligt min mening är det mest angeläget att vidga utrymmet för att efterge avgiften helt. Detta bör möjliggöras bl, a, genom att slopa 12 § första stycket tredje meningen RHL, Därigenom klargörs att endast den rättssökandes egen förmåga att betala avgiften skall läggas till grund för bedömningen. Det bör, liksom för närvarande, ankomma pä domstolsver­ket att meddela de närmare föreskrifterna för bl, a, nedsättning och efter­gift av rättshjälpsavgiften och rådgivningsavgiften.

Vad gäller utformningen av avgiftssystemet föreslår kommittén som jag nämnt en sänkning av den fasta avgiften men en skärpning av den rörliga avgiftsdelen. Ett avgiftssystem som är utformat på det sättet bidrar enligt kommittén till ett ökat kostnadsmedvetande hos de rättssökande.

Det nuvarande systemet med en rättshjälpsavgift och en tilläggsavgift pä tio procent av viss del av biträdesarvodet infördes den 1 maj 1983, Jag anser att det är för tidigt att dra nägra slutsatser om tilläggsavgifterna har fått avsedd effekt, nämligen att öka de rättssökandes kostnadsmedvetan­de. En skärpning av den rörliga avgiftsdelen kan sägas i viss mån strida mot tanken att varje rättssökande skall bidra till rättshjälpskostnaderna efter sin ekonomiska förmåga. Kommittéförslaget gör det också svårare för de rättssökande alt i förväg skapa sig en uppfattning om rättshjälpsav­giftens storlek. Jag förordar därför att utformningen av avgiftssystemet i detta hänseende inte ändras nu, Niigra skäl alt nu ändra tilläggsavgiftens storlek finns enligt min mening inte.

Enligt gällande ordning uppgår tilläggsavgiften högst till ett belopp mot­svarande fem gånger maximibeloppet. Det är i och för sig ovanligt att filläggsavgiflerna uppgår till så stora belopp. En så hög tilläggsavgift mäste emellertid ofta anses överstiga vad de rättssökande kan betala, I princip är ju nämligen maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen ett uttryck för vad samhället anser att den rältssökande har råd att betala. Jag förordar därför att det högsta tilläggsbeloppet begränsas till det dubbla maximibeloppet. Detta får anses fullt tillräckligt för att hålla kostnadsmedvetandet pä en hygglig nivå.

Det är inte förenligt med tanken bakom tilläggsavgiften att den skall utgå
på den del av biträdesarvodet som understiger den rältssökandes maximi­
belopp för rättshjälpsavgiften. Dessutom bör, liksom i dag, tilläggsavgiften
beräknas endast på den del av arvodet som överstiger etl visst belopp. Del
beloppet, som i dag är 3 000 kr,, har inte förändrats sedan tilläggsavgiften
      46


 


infördes. En viss höjning av beloppet är nu mofiverad. Även detta belopp     Prop. 1987/88:73 bör kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag förordar därför att beloppet höjs fill ett belopp som motsvarar en femtedel av basbeloppet. Med utgångspunkt i basbeloppet för år 1987 blir beloppet alltså 4820 kr, Mina ändringsförslag har utformats i enlighet härmed.

Kommittén har vidare föreslagit att tilläggsavgift skall utgå även i fall då allmän rättshjälp beviljats i angelägenhet rörande bodelning. Förslaget har inte närmare berörts av remissinstanserna. Enligt min mening står det förslaget inte i överensstämmelse med den grundläggande tanken bakom tilläggsavgiften, nämligen att förmå den rättssökande att medverka till att hålla nere rättshjälpskostnaderna. Den utsedde skiflesmannen/bodelnings-förrättaren är ju inte ombud för den som har sökt rättshjälp ulan skall förrätta bodelningen opartiskt. Det skulle framstå som mindre välmotive­rat att ta ut en tilläggsavgift av den rältssökande i situationer där det snarast är den rättssökandes motpart eller bodelningsförättaren som föror­sakat en ökning av rättshjälpskostnaderna. Jag biträder därför inte det förslaget.

En annan fråga som kommittén berör (huvudbetänkandet s, 114) är hur en föreliggande underhållsbörda skall påverka den rältssökandes beräkna­de årsinkomst vid bedömningen av om han är berättigad till allmän rätts­hjälp och beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. För när­varande gäller enligt 13 § första stycket RHL att inkomstgränserna enligt 12 § första och andra styckena skall höjas med 9 000 kr, för var och en till vars underhåll den rättssökande bidrar. En förutsättning är dock all den rättssökande bidrar till underhållet i väsentlig omfattning. På motsvarande sätt skall den rättssökandes årsinkomst enligt 6 § minskas vid bedömning­en av om han är berättigad till allmän rättshjälp.

För närvarande beaktas föreliggande underhållsbörda oavsett till vem ett underhåll faktiskt betalas. När del gäller alt bedöma de rättssökandes betalningsförmåga ligger det enligt min mening närmare till hands att endast ta hänsyn till försörjningsbörda som avser närstående, dvs. maka, förutvarande maka, sambo och barn. Detta överensstämmer med kommit­téns förslag. Enligt min mening bör i detta sammanhang med barn avses även annans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt enligt 7 kap, 5 § föräldrabalken. Jag förordar därför att RHL ändras i enlighet härmed både när det gäller att bestämma om den rättssökande är berättigad till allmän rättshjälp (6 §) och när del gäller alt beräkna maximi­beloppet för rätlshjälpsavgiflen (13 §), Denna begränsning innebär alt kravet att den rättssökande måste bidra i väsentlig omfattning till någons underhåll bör kunna slopas, även om det medför att den rättssökande ibland medges avdrag för etl större belopp än han är skyldig att betala i underhåll.

Kommittén föreslår att det bör överiämnas till regeringen eller domstols­verket att bestämma storieken på avdrag för föreliggande underhällsbörda. Kommittén förordar dock att avdraget bestäms till ett schabloniserat be­lopp.

De praktiska fördelarna med ett schablonmässigt bestämt avdragsbelopp
är enligt min mening så stora att det inte bör komma i fråga alt överge det
47


 


nuvarande systemet. Enligt min mening bör vidare del belopp varmed Prop. 1987/88:73 avdrag medges för föreliggande försörjningsbörda liksom i dag anges i RHL, men det bör bestämmas som en andel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag förordar därför att den rättssökande skall med­ges avdrag med ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring för vaije närstående till vars underhåll han bidrar.

Det bör liksom hittills åvila domstolsverket alt meddela närmare före­skrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden och av maximibeloppet för hans rätlshjälpsavgifl.

Jag har i det följande ställt samman tabeller som visar de av mig föreslag­na maximibeloppen för rätlshjälpsavgiflen, om rättshjälp hade beviljats år 1987. (Basbelopp: 23 300 kr. Grundbelopp: 445 kr,)

Årsinkomst kr.  Förslaget        Nuvarande maximibelopp

 

IOOOO

0*

0

20000

220*

350

30000

440*

350

40000

440*

550

50000

510

950

60000

710

1350

70000

910

1950

80000

1310

2750

90000

1710

3 750

100000

2 250

5 250

110000

2850

7000

120000

3 520

*+

130000

4 320

*+

140000

5 120

*+

150000

6320

*+

160000

7520

**

*    Med tillämpning av nuvarande föreskrifter rörande nedsättning och eftergift av

rättshjälpsavgift, ** Dessa inkomstlägen ligger i dag utanför den allmänna rättshjälpen.

Kostnadseffekter

Det är vanskligt att beräkna omfattningen av de kostnadsökningar som följer med mina nu redovisade förslag. Sänkningen av avgifterna bör i sig inte medföra några betydande kostnadsökningar. Av tillgänglig statistik framgår nämligen att den genomsnittliga rätlshjälpsavgiflen är drygt 700 kr. Avgiftssänkningarna kommer att bli störst i inkomstgrupper som i dag har en betydligt högre rätlshjälpsavgifl men som i gengäld inte omfattar så många individer.

Det är naturiigt att räkna med att antalet rättshjälpsärenden kommer att
öka till följd av den föreslagna avgiftssänkningen och av den av mig
tidigare förordade höjningen av inkomsttaket för rätt till allmän rättshjälp,
men att säga hur stor ökningen kommer alt bli kan bara göras i form av mer
eller mindre kvalificerade gissningar. Det har av flera remissinstanser
omtalats att det i dag finns rättssökande som drar sig för alt få till stånd en
     48


 


rättslig prövning när de upplyses om den höga egenavgiften, Mina förslag tar sikte pä bl, a, den gruppen.

Emellertid torde de dominerande kostnaderna för den allmänna rätts­hjälpen uppstå i familjemål. Dessa mål kan inte antas öka i någon nämn­värd grad genom den förordade sänkningen av egenavgifterna. Det är däremot rimligt att förutsätta alt fler av parterna i dessa mål finner anled­ning att söka rättshjälp med de nya lägre avgifterna,

Å andra sidan kommer de tidigare mest kostnadskrävande måltyperna -fel i fastighet och skadestånd vid personskada - att i stort sett helt föras bort från rättshjälpens område. De kostnadsökningar som följer av mina förslag i detta och föregående avsnitt kommer därför enligt min bedömning att klart understiga de besparingar som uppnäs genom mina förslag om begränsningar av rättshjälpens tillämpningsområde (avsnitt 2,2,1 och 2,2,2),


Prop. 1987/88:73


2.4.2 Försäkringsersättning för rättshjälpsavgiften

Mitt ställningsstagande: Kostnaden för rätlshjälpsavgiflen får även i fortsättningen täckas av rätlsskyddsförsäkringen.


Kommitténs förslag: Rätlsskyddsförsäkringarna föreslås - med visst undantag — inte få ersätta den rättssökandes kostnad för rättshjälpsavgif­ten. Detta skall uppnås genom en förklaring av försäkringsinspeklionen alt sådan ersättning är oförenlig med sund försäkringsverksamhel (huvudbe-länkandels, 121-126),

Remissinstanserna avvisar enhälligt detta förslag (remissammanställning Is, 84-102),

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt kommittén förekommer del i dag inte sällan att en rättssökande som beviljas allmän rättshjälp har en rättsskyddsförsäkring. Enligt de normala villkoren för rätlsskyddsförsäk­ringen är den rältssökande skyldig alt i första hand ansöka om rättshjälp. Beviljas rättshjälp, svarar försäkringsgivaren för kostnaderna för rätts­hjälpsavgiften i den män avgiften överstiger förså'kringstagarens självrisk. Däremot ersätter försäkringen för närvarande inte tilläggsavgiften.

Kommittén anser att den nuvarande ordningen i de fall där den rältssö­kande har säväl rättsskyddsförsäkring som allmän rättshjälp innebär alt ett av rättshjälpslagstiftningens syften, likheten inför lagen, inte kan förverkli­gas. Därtill kommer att rättshjälpavgifternas styrande effekt elimineras. Kommittén har under utredningsarbetet inhämtat att försäkringsgivarna inte har för avsikt att upphöra med att ersätta försäkringstagarnas kostna­der för rältshjälpsavgifterna. Kommittén föreslår därför att försäkrings­givarna skall förhindras att ersätta de rättssökandes kostnader för rätts­hjälpsavgiften. Undantag bör dock göras för den mot vilken en helt ogrun­dad talan riktas. Enligt kommittén kräver förslaget inte någon författnings­ändring eftersom den nuvarande ordningen torde strida mot den s, k, sundhetsprincipen.


49


4   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


 


Kommitténs förslag att förhindra försäkringsgivarna att ersätta de rätts­sökandes kostnader för rättshjälpsavgiften har kritiserats av snart sagt alla remissinstanser. Kritiken riktar in sig säväl pä motiven för förslaget som på den valda tekniken. Jag skall inte här närmare gä in på denna kritik utan får hänvisa till remissammanställningen.

Jag anser att intresset att vidmakthålla de rättssökandes kostnads­medvetande i de fall när den rältssökande har både rättshjälp och rätts­skydd i tillräcklig grad tillgodoses genom tilläggsavgiften i rättshjälpen och självrisken i rättsskyddsförsäkringarna. Försäkringsgivarna har dessutom aviserat en höjning av självrisken. Med hänsyn härtill och till den massiva remisskritiken för jag inte vidare kommitténs förslag.


Prop, 1987/88:73


2.5 Rättshjälpens förmåner

2.5.1 Inledning

Liksom kommittén anser jag att rättshjälpens förmåner enligt nuvarande ordning (9-10 §§ RHL) är i de flesta hänseenden väl avvägda. Endast pä nägra punkter lar jag upp förslag till ändringar.

2.5.2 Utomprocessuell utredare — privat sakkunnig — tekniskt biträde

Mitt förslag: Rättshjälpsbiträdels befogenhet att utom process beslu­ta om utredning behålls oförändrad. Som en nyhet föreslås biträdel få befogenhet att i rättegång besluta om utredning genom s, k, privat sakkunnigbevisning till etl sammanlagt högsta belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Några regler om tekniskt biträde förs inte in i RHL,


Kommittén föreslår alt biträdets befogenhet att utom process besluta om utredning begränsas fill utredningar till en kostnad om sammanlagt högst 2000 kr. Såvitt gäller befogenheten att inom process besluta om utredning överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med mitt. Kommittén föreslär också att vissa regler om möjlighet att anlita tekniskt biträde förs in i RHL (huvudbetänkandet s, 132-136),

Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag. Mänga anser dock alt biträdets befogenheter skall avse utredningar m, m, fill ett belopp om högst 5 000 kr. Vissa instanser - däribland domstolsverket -avstyrker förslaget i fråga om tekniskt biträde (remissammanställning I s, 184-201),

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Enligt 9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen den rättssökandes kostnad för dels bevisning vid allmän domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen och arbetsdomstolen och dels nödvändig utredning i sådana angelägenheter som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän. Förmånen av all fä kostnaderna för utredning - säväl inom som utom process - betalda av rättshjälpen har tillkommit för att sakförhållan-


50


 


dena skall kunna klarläggas av någon som har särskilda kunskaper inom     Prop, 1987/88:73 del område som den rättsliga angelägenheten avser. En förprocessuell utredning skall kunna läggas till grund för förlikningsförhandlingar och kunna åberopas som bevisning i en domstolsprocess.

En utredning som i dag företas inom ramen för en rättegäng som är anhängig vid bl, a, allmän domstol utförs antingen av en av domstolen utsedd sakkunnig eller av en annan sakkunnig, en s,k, privat sakkunnig. Ersättningen till en sakkunnig som utsetts av domstolen bestäms av dom­stolen till skäligt belopp. En privat sakkunnig kan av domstolen få ersätt­ning endast efter de regler som gäller för vittne.

Om utredningsuppdraget har lämnats till en sakkunnig av någon annan än domstolen efter talans väckande, kan domstolen inte bestämma någon ersättning för det arbete den sakkunnige lagt ner. Om uppdraget har lämnats av en part med rättshjälp, omfattar denna inte ersättning för den privat sakkunniges arbete (NJA 1981 s, 546), Om rätlshjälpsbiträdet har lämnat utredningsuppdraget till den sakkunnige innan talan väcktes, kan denne emellertid vara berättigad till ersättning av allmänna medel för det arbete som faller inom ramen för uppdraget, även om arbetet faktiskt utförts efter talans väckande (NJA 1984 s. 688),

Däremot kan den privat sakkunnige begära ytterligare ersättning av den part som åberopat honom. Parten anses oförhindrad att - oavsett om han har rättshjälp eller inte - begära ersättning av motparten för de kostnader han haft för den sakkunnige.

För alt kostnaderna för utredning i en angelägenhet som inte är anhängig vid allmän domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen eller arbets­domstolen skall omfattas av rättshjälpen erfordras enligt 25 § RHL i prin­cip att beslut om utredning fattas av rättshjälpsnämnden. Det sagda tar sikte pä såväl en angelägenhet som är anhängig vid någon annan typ av domstol, t, ex, en allmän förvaltningsdomstol, som på angelägenheter som ännu inte har anhängiggjorts vid någon domstol, I fråga om utredning av mindre omfattning får dock biträdet enligt 25 § RHL alltid själv besluta. Med mindre omfattning avses i delta sammanhang enligt 23 § första styc­ket RHF sådan utredning som kan beräknas kosta högst 9 000 kr.

Den som har medverkat i en utredning som har beslutals av en rätts­hjälpsnämnd har rätt till skälig ersättning. Om angelägenheten när ansprå­ket framställs är anhängig vid en domstol (jfr 25 § RHL), beslutas ersätt­ningen av domstolen, I annat fall beslutar rältshjälpsnämnden om ersätt­ning.

Med tekniskt biträde brukar avses en person som är rätlshjälpsbiträdet behjälplig i frågor som rör tolkningen av utredningsresultatet, argumente­ring i tekniska frågor och liknande, RHL innehåller inga regler om sådana biträden.

Det tekniska biträdet anlitas av rätlshjälpsbiträdet, som tar upp kostna­
den för det tekniska biträdet i sin kostnadsräkning, Rättshjälpsbiträdels
bedömning av behovet av sådant biträde prövas alltså i samband med att
rättshjälpsbiträdels ersättningsanspråk granskas. Om del tekniska biträdet
skall höras som sakkunnig inför rätten, betraktas han som privat sakkunnig
och ersätts av domstolen på samma sätt som andra privata sakkunniga,
    51


 


Vad jag nu har sagt om bevisning och utredning lar inte sikte på de     Prop, 1987/88:73 kostnader som är förenade med tagande och undersökning av blodprov vid utredning av faderskap. Reglerna om ersättning för dessa kostnader åter­kommer jag till senare (avsnitt 2.5,3),

Reglerna i RHL om bevisning och utredning är - som torde ha framgått av den redogörelse jag nyss lämnat - komplicerade och har medfört tillämpningssvårigheter, såväl rörande frågan om vem som är behörig att besluta om utredning som beträffande rätten till ersättning. Inte sällan förekommer det svårigheter att klargöra skillnaden mellan tekniskt biträde och privat sakkunnig.

Kommittén har försökt att komma till rätta med problemen genom att föreslå bl, a, att regler om tekniskt biträde förs in i RHL, Kommittén föreslär också att rättshjälpsnämnden oftare än för närvarande skall beslu­ta om utredning och dessutom då alltid utse utredare. Biträde skall enligt kommitténs förslag dock alltid fä besluta om utredning om kostnaderna beräknas uppgå till högst 2 000 kr., således även om saken är anhängig vid domstol.

Av min redogörelse framgår alt en part som i en rättegång har rättshjälp inte kan få ersättningen för en privat sakkunnigs arbete betalt av rätts­hjälpen. Om han vill anlita en privat sakkunnig, får han alltså själv betala den sakkunniges arvode. Det förhållandet alt rättshjälpen inte ersätter kostnad för privat sakkunnig kan medföra alt part med rättshjälp kommer i en sämre ställning än sin motpart. Samtidigt är det, som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden (prop, 1978/79:90 s, 168), av kostnadsskäl inte lämpligt med en obegränsad möjlighet att anlita privata sakkunniga i rättegång på det allmännas bekostnad, I lagrådsremissen ansåg min före­trädare att en rimlig avvägning var alt - som kommittén föreslagit - tillåla rättshjälpsbiträdet att på rättshjälpens bekostnad själv utse en privat sak­kunnig för en högsta kostnad om 2 000 kr. Jag delar hans uppfattning men menar att begränsningen även här lämpligen bör bestämmas till en kvotdel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. En lämplig kvotdel aren tiondel, vilket med utgångspunkt i 1987 års basbelopp innebär att gränsen blir2 4IO kr.

Inom den angivna ramen kan biträdet exempelvis få en sakkunnig som kan avge ett utlåtande över den av motparten åberopade utredningen. Ett sådant utlåtande kan t, ex, påvisa behovet av alt rätlen utser en offentlig sakkunnig.

Den föreslagna ordningen påverkar givelvis inte partens möjlighet att för överskjutande ersättningsbelopp kräva ersättning av motparten,

I lagrådsremissen förordade min företrädare alt rättshjälpsbiträdels be­fogenhet att anlita sakkunnig borde begränsas till fall där någon utrednings-kostnad för den rältssökande inte har uppkommit tidigare. Efter påpekan­de av lagrådet avstår jag från att ta upp den begränsningen i mitt förslag. Jag förordar att 24 § RHL ändras i enlighet med vad jag nu har sagt.

Kommitténs förslag att rättshjälpsmyndigheterna skall pröva behovet av
tekniskt biträde rimmar enligt min mening mindre väl med uppfattningen
alt del tekniska biträdel är en ren partsrepresentant. Det arbete som det
tekniska biträdet utför anses vara en del av rättshjälpsbiträdets eget arbe-
      52


 


te. Om det skulle visa sig att det tekniska biträdets arbete inte har gagnat saken, kan del beaktas när ersättningen till rättshjälpsbiträdet bestäms. Jag anser således inte alt det i RHL bör föras in några regler om tekniskt biträde.

Kommittén föreslår vidare att rältshjälpsnämnden allfid skall besluta om utomprocessuella utredningar. Biträdet föreslås dock av praktiska skäl alltjämt fä besluta om utredningar om den sammanlagda kostnaden beräk­nas bli högst 2 000 kr. Kommitténs förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Mänga remissinstanser anser dock att den föreslagna beloppsgränsen för biträdets behörighet, för att undvika onödig byråkrati, bör höjas till ca 5 000 kr.

Som kommittén framhåller förekommer utredningar framför allt i ange­lägenheter som rör fastigheter eller byggnader. Dessa tvister kommer i fortsättningen inte att belasta den allmänna rättshjälpen. Skälen för att införa den av kommittén föreslagna begränsningen av biträdets befogenhe­ter väger därmed inte lika tungt. I jämförelse härmed väger enligt min mening intresset att undvika onödig byråkrati över. Jag lägger därför inte fram något ändringsförslag på den här punkten. Vad som skall anses som utredning av mindre omfattning bör även i fortsättningen preciseras i RHF,

Jag vill i detta avsnitt avslutningsvis ta upp en fråga om utredningar i miljöskademäl, I propositionen angående miljöskadelagen (1986:225) be­rörde min företrädare frågan om utredningar i den typen av mål (prop, 1985/86:83 s, 13), Med anledning av ett uttalande i betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador (s, 206-209) om att rältshjälpsnämn-derna med tillämpning av den då gällande lagstiftningen skulle ha varit för restriktiva med att ge tillstånd till utredningar som de rältssökande begärde förutskickades att frågan om utredningar i miljöskademål skulle tas upp i samband med behandlingen av rättshjälpskommilléns förslag.

Enligt min mening fär behovet av särregler i RHL för utredningar i miljöskademäl anses ha minskat i och med miljöskadelagens tillkomst, främst beroende pä de lättnader i den skadelidandes bevisskyldighet som följer av den nya lagen. Det torde därmed i färre fall än tidigare komma att bedömas som onödigt alt utredning görs. Under den begränsade tid som lagen varit i kraft har heller inte framkommit något som tyder på att en särregel är motiverad. Skulle utvecklingen visa att mina anlaganden är oriktiga, får frågan självfallet tas upp på nytt.


Prop. 1987/88:73


2.5.3 Blodundersökning i faderskapsmål


Mitt förslag: Bestämmelsen i 9 § tredje stycket RHL slopas. Detta innebär att de rältssökandes kostnader för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m, m, vid utredning av fader­skap utgör en rättshjälpskostnad även om utredningen sedermera skall anses fä karaktären av bevisning.


53


 


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan-     Prop. 1987/88:73 dets. 137-138).

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör förslaget tillstyrker det eller lämnar det utan erinran (remissammanställning I s. 184—210).

Skälen för mitt förslag: Del finns i RHL flera bestämmelser som tar sikte på bl. a, blodundersökning i faderskapsmål. Jag får angående gällande ordning hänvisa till huvudbetänkandets bilaga 4, Dessa bestämmelser an­ses svåröverskådliga och krångliga att tillämpa. Den bestämmelse som orsakar störst problem vid tillämpningen är 9 § tredje stycket RHL, Be­stämmelsen innebär att kostnaderna för sådana blodundersökningar som varken har bestämts av rätten eller skett efter anmodan av socialnämnden inte anses som en kostnad för bevisning enligt 9 § andra stycket 2 RHL, Inskränkningen gäller endast kostnaderna för själva undersökningen. Kostnaden för den blodprovstagning som föregår undersökningen omfat­tas alltså inte av den inskränkande bestämmelsen. Vidare torde inskränk­ningen endast gälla kostnad för bevisning i den innebörd som bevisning har enligt RHL, Har undersökningen ulförts utan att något mål är an-hängiggjort, torde kostnaden komma att bedömas som den rättssökandes kostnad för utomprocessuell utredning och kan då komma att omfattas av rättshjälpen.

Bestämmelsen i 9 § tredje stycket RHL har överförts till RHL från den gamla lagen om fri rättegång. Då regeln infördes i sistnämnda lag motivera­des den med att kostnaderna för framför allt s, k. antropologisk undersök­ning kunde vara betydande och att del var en vansklig uppgift att avgöra i vad mån en sådan undersökning borde ske. Pä grund därav bestämdes att ersättning av allmänna medel endast kunde utgå om rätten förordnat om undersökningen (prop, 1958:144 s, 276), Numera företas inte några anlro-pologiska undersökningar, I stället kompletteras den gängse blodunder­sökningen ibland med en s, k, utvidgad rättsgenetisk undersökning. Även en utvidgad rättsgenetisk undersökning avser undersökning av blodprov som lämnas av de inblandade parterna. Den omfattar dock flera s. k. genetiska markörsystem än den vanliga undersökningsmetoden.

Enligt min mening finns det inte längre någon anledning att behandla blodundersökning i faderskapsmål på något annat sätt än enligt de allmän­na reglerna om vilken bevisning eller utredning som kan ersättas inom ramen för rättshjälpen. Rättshjälpsbiträdet bör alltså innan angelägenheten är anhängig vid domstol själv fä besluta om sådan undersökning på rätts­hjälpens bekostnad om de sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst del belopp som enligt RHF anses utgöra gränsen för en utredning av mindre omfattning. Om det kan antas att kostnaderna kommer alt översti­ga det beloppet, måste utredningen beslutas av rättshjälpsnämnden. Som en följd av mitt förslag i del föregående avsnillet får biträdet besluta om undersökningen även efter det att saken anhängiggjorts vid domstol, om de sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst en tiondel av basbe­loppet.

Milt förslag innebär alltså en utvidgning av biträdets befogenhet att
besluta om blodundersökning på rättshjälpens bekostnad. Reglerna om
blodundersökning i angelägenheter som rör faderskap innebär emellertid
      54


 


att det sällan finns anledning för den som beviljats rättshjälp att själv föranstalta om sådan undersökning. De kostnadsökningar som kan följa med milt förslag bör därför mer än väl uppvägas av de administrativa fördelarna.

Jag förordar mot bakgrund av del sagda att särreglerna om blodunder­sökning m, m, i 9 § tredje stycket RHL upphävs.


Prop. 1987/88:73


2.S.4 Ansvarsförbindelse

Mitt förslag: Om allmän rättshjälp har beviljats, skall inte reglerna om skyldighet för parter att ställa säkerhet för kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalken, utsökningsbalken eller konkurslagen gälla. Om den som ansöker om åtgärden har rätts­hjälp, skall i stället staten alllid ansvara för den skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten. Förslaget innebär att rättshjälps-nämnderna i fortsättningen inte behöver utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar för skada som kan uppstå till följd av säkerhetsåt­gärden.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan­det s, 138),

Remissinstanserna tillstyrker allmänt kommitténs förslag (remissam­manställning I s, 184-201),

Skälen för mitt förslag: En part som i en tvistemålsprocess begär en säkerhetsåtgärd, t, ex, kvarstad, skall i princip ställa pant eller borgen för den skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten. Motsvarande gäller vid verkställighet av en tvistemålsdom som inte har vunnit laga kraft. Ansvarsförbindelse kan också krävas när säkerhetsåtgärd av något slag begärs i samband med en konkursansökan.

Av 10 § första och andra styckena RHL följer att rättshjälpsnämnden får utfärda ansvarsförbindelse pä statens vägnar i fall då säkerhet för en säkerhetsåtgärd krävs i enlighet med del nu sagda och den som skall ställa säkerheten har beviljats allmän rättshjälp, I ett verkställighetsärende fär ansvarsförbindelse utfärdas endast om rättshjälp har beviljats för just den angelägenheten.

Vid sin prövning av om ansvarsförbindelse skall utfärdas tar rättshjälps-nämnden ställning till om det föreligger förutsättningar för bifall till den sökta åtgärden. Nämnden skall vidare göra samma riskbedömning som parten själv skulle ha tvingats göra, om inte rättshjälp hade beviljats.

Den prövning som rättshjälpsnämnden således förutsätts göra överens-slämmmer i stort med den prövning som senare skall göras av den myndig­het som har att bevilja säkerhetsåtgärden. Såvitt kommittén har kunnat finna har staten hittills inte någon gång behövt ersätta skada som har uppkommit på grund av utfärdad ansvarsförbindelse.

Enligt min mening talar praktiska skäl för alt nuvarande ordning ersätts med etl system där staten alllid svarar för den skada som åsamkas motpart


55


 


på grund av säkerhetsåtgärd, om den sökande har allmän rättshjälp. Man     Prop, 1987/88:73 kan därigenom avlasta nämnderna arbete utan alt några beaktansvärda merkostnader uppstår för staten. Jag förordar att 10 § RHL ändras i enlighet härmed.

Med den nya ordningen åligger det den myndighet som har att pröva
frågan om säkerhetsåtgärden att avgöra om säkerhet måste ställas. Om så
      '

är fallet, behöver myndigheten i förekommande fall endast kontrollera alt den sökande har beviljats allmän rättshjälp i angelägenheten.

2.6 Förordnande av biträde rn. m.

2.6.1 Inledning

Den utan tvekan viktigaste förmånen vid allmän rättshjälp är rätten att få ett juridiskt biträde. Den som har beviljats allmän rättshjälp har emellertid inte en oinskränkt rätt att få ett biträde förordnat. Som en allmän förutsätt­ning krävs att biträde skall behövas för alt ta till vara den rättssökandes rätt. För vissa typer av angelägenheter finns ytterligare inskränkningar (20 § RHL),

I 21 § RHL finns regler som anger vem som kan utses till biträde och under vilka förutsättningar den rättssökande får byta biträde, I paragrafen anges vidare förutsättningarna för att ett biträde skall få sätta annan person i sitt ställe (substitution).

Rättshjälpskommittén har (huvudbetänkandet s, 186-189) berört flerta­let av de nu nämnda frågorna och lägger fram vissa ändringsförslag. För­slagen kan kortfattat sammanfallas enligt följande,

-     Lämplighetsprövning vid förordnande av biträde införs även i fräga om
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,

—       Möjligheterna för biträdet att sätta annan i sitt ställe begränsas,

- Särskilda regler om medhjälpare till rätlshjälpsbiträdet införs,

—    Möjligheterna till byte av biträde regleras på ett annat sätt än nu för att
markera önskemålet om restriktivitet.

Såvitt gäller förutsättningarna för förordnande av biträde i 20 § RHL föreslär kommittén endast ett förtydligande av lagtexten. Även jag anser en språklig justering av 20 § första stycket påkallad. Med anledning av ett uttalande av kommittén i fräga om biträdesförordnande i angelägenheter som skall prövas av allmänna reklamationsnämnden (huvudbetänkandet s. 187) vill jag framhålla att frågan liksom hittills bör avgöras efter en prövning i det enskilda fallet och med beaktande av angelägenhetens art och motpartens inställning.

Någon nyordning i fråga om förutsättningarna för förordnande av biträ­
de i de fall där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå beviljar
allmän rättshjälp (16 § RHL) är enligt min mening inte motiverad. Jag
anser däremot att det finns anledning att generellt skärpa kompetens­
kraven för dem som skall utses till biträde enligt RHL, Jag tar upp den
frågan i del följande (avsnitt 2,6,2), Mina överväganden i fräga om kommit­
téns förslag att begränsa rättshjälpsbiträdets möjligheter att sälta annan i
sitt ställe redovisar jag därefter,
                                                         56


 


Mitt ställningstagande till kommitténs förslag om nya regler för biträdes­byte innebär att den kostnadsökning som kan antas uppstå pä grund av bytet inte heller i praktiken skall tillmätas någon avgörande betydelse för frågan om byte skall tillåtas pä grund av djupgående motsättningar mellan den rättssökande och biträdet (avsnitt 2,6,4),

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 2,5,2) anser jag alt det inte bör föras in några regler om tekniskt biträde i RHL, I konsekvens härmed bör enligt min mening inte heller de av kommittén föreslagna reglerna om medhjälpa­re till biträde tas upp i RHL,


Prop. 1987/88:73


2.6.2 Vem får förordnas till biträde?

Mitt förslag: Annan än advokat eller biträdande jurist på advokatby­rå skall fä förordnas till biträde endast om det finns skäl för det. Någon lämplighetsprövning av advokater och biträdande jurister införs inte.


Kommitténs förslag: Även advokaters och biträdande juristers lämplig­het får prövas när biträde skall förordnas (huvudbetänkandet s, 187),

Remissinstanserna: De två remissintanser som berör kommitténs förslag anser att regleringen inte är nödvändig. En av dem — besvärsnämnden för rättshjälpen — påpekar att en sådan prövningsmöjlighet inte täcker de fall där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå själv beviljar rättshjälp enligt 16 § RHL eller när substitution sker till advokat eller sådan biträdan­de jurist (remissammanställning I s, 286-287),

Skälen för mitt förslag: Den nu gällande lydelsen av 21 § första stycket RHL torde inte formellt medge att den som är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå vägras biträdesförordnande pä grund av bristande lämplighet. Jag anser för egen del alt det inte finns tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i det hänseendet. Beträffande medlemmar i Sveriges advokatsamfund måste det kunna förutsättas att de har fillräckliga kvalifi­kationer för att ulan särskild prövning kunna förordnas som biträde enligt RHL, Och i fråga om en biträdande jurist pä advokatbyrå ansvarar arbets­givaren - advokaten - för att hans medarbetare är lämplig för de uppdrag som överlämnas till honom. Som besvärsnämnden antytt skulle den före­slagna ordningen ocksä kräva en omprövning av advokaters och biträdan­de juristers rätt att själva bevilja allmän rättshjälp och av reglerna om biträdets rätt att sätta annan i sitt ställe. Jag förordar därför att nuvarande ordning behälls oförändrad på den punkten.

Till biträde får enligt 21 § första stycket första meningen förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Alt även andra än advokater eller biträdande jurister på advo­katbyråer får förordnas beror främst pä att det i vissa typer av angelägen­heter kan krävas i första hand andra specialkunskaper än sädana som en jurist besitter. Det har ansetts att RHL inte bör lägga hinder i vägen alt i dessa fall förordna någon annan än en jurist till biträde. Bestämmelsens


57


 


utformning medför emellertid också att andra jurister än advokater och     Prop. 1987/88:73 biträdande jurister på advokatbyråer i princip alltid kan komma i fråga för uppdrag som biträde enligt RHL.

När det gäller lämplighetsprövningen av de jurister som driver juridisk verksamhet i egen regi eller är anställda av någon annan än advokat har det hos rättshjälpsmyndigheterna utbildats en relativt fast praxis. En jurist som öppnar egen verksamhet får, när han begär biträdesförordnande första gången, till den beslutande myndigheten lämna in de merithandlingar som han vill åberopa, I allmänhet förordnas han därefter till biträde, om angelä­genheten är av enkel beskaffenhet, som fallet är i t, ex, vissa familjerättsli­ga ärenden. När han nästa gång begär biträdesförordnande görs det en kontroll av hur han skött föregående uppdrag. Om uppdraget skötts utan anmärkning, kan han räkna med att få ytterligare förordnanden i enklare angelägenheter. Om även dessa sköts väl, kan han så småningom kvalifice­ra sig för förordnande i mer komplicerade ärenden, I stort sett samma förfarande tillämpas beträffande jurister som är anställda hos någon annan än advokatbyrå.

Till biträde enligt RHL skall förordnas -endast personer som är väl kvalificerade för uppgiften att på lämpligt sätt hjälpa den rättssökande att nå ett tillfredsställande resultat i den rättsliga angelägenheten. Som jag nyss nämnde fär detta krav anses uppfyllt generellt i fråga om advokater och biträdande jurister på advokatbyrå. När det gäller andra allmänprakti­serandejurister än dessa måste däremot den förordnande domstolen eller myndigheten pröva biträdets lämplighet för uppdraget, en uppgift som för de flesta av dessa framstår som ovanlig och sekundär. Inte sällan torde också underlaget för bedömningen vara otillräckligt. Med hänsyn härtill och eftersom det numera på de allra flesta håll finns en god tillgäng på advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer bör man enligt min mening nu kunna minska utrymmet för att ge andra jurister uppdrag som biträde enligt RHL, Jag föreslår därför all det i RHL förs in ell krav pä alt andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer fär förordnas som biträde endast om det finns skäl för det. Härigenom skapas i de rättssökandes intresse bättre garantier för alt rättshjälpsbiträdena alllid har fullgod kompelens för sina uppdrag,

Orii ett tilltänkt biträde inte är jurist men har en specialkunskap på det område som uppdraget gäller, bör det normalt sett anses finnas skäl för ett förordnande. Beträffande denna kategori medför milt förslag således ingen ändring i jämförelse med vad som gäller i dag.

När det gäller praktiserande jurister som driver verksamhet i egen regi och som inte är advokater och sådana jurister som är anställda hos annan än advokat bör för förordnande enligt den föreslagna regeln krävas att det finns någon annan särskild omständighet för ett förordnande. En sådan omständighet kan vara att juristen i fråga besitter särskilda insikter eller erfarenheter pä det område som saken gäller. Men generellt sett minskar möjligheterna för dem som inte är advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå att bli förordnade som biträde enligt RHL,

Etl annat skäl för förordnanden kan övergångsvis vara att den aktuella
personen tidigare har kommit i fråga för biträdesförordnande. Den förorda-
  58


 


de begränsningsregeln bör nämligen inte få medföra att de personer som tidigare fått biträdesförordnanden och skött dem bra nu lämnas utanför kretsen av tänkbara biträden.

Vad jag nu har sagt beträffande biträde vid allmän rättshjälp bör gälla även offentligt biträde. Jag återkommer till den frågan i det följande (av­snitt 2,11,4),


Prop. 1987/88:73


2.6.3 Rättshjälpsbiträdets rätt att sätta annan i sitt ställe

Mitt förslag: Den som förordnats som biträde enligt RHL får själv besluta att sätta annan advokat eller biträdande jurist pä advokatby­rå i sitt ställe endast om åtgärden inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.


Kommitténs förslag: Möjligheterna för biträdet att själv besluta om sub­stitufion inskränks mer än enligt mitt förslag. Sådant beslut får fattas endast om biträdet under kortare tid pä grund av andra åtaganden, sjuk­dom eller liknande omständigheter är förhindrad att arbeta med den rättsli­ga angelägenheten (huvudbetänkandet s, 189),

Remissinstanserna är splittrade i två läger. Domstolsverket och rätts­hjälpsnämnden i Malmö tillstyrker kommitténs förslag och hävdar att nuvarande reglering utnyttjas för att kringgå de restriktiva reglerna om biträdesbyte. Andra - däribland besvärsnämnden för rättshjälpen, rätts­hjälpsnämnden i Göteborg, allmänna advokatbyrån i Göteborg och Före­ningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer - anser däremot att något missbruk inte förekommer och att kommitténs förslag inte bör ge­nomföras (remissammmanställning I s, 292- 293),

Skälen för mitt förslag: Med substitution avses att det förordnade biträ­det, utan att själv avträda från sitt uppdrag, sätter annan i sitt ställe, Substilutionen kan avse arbete viss tid eller vissa åtgärder. Syftet med reglerna om substitution är alt biträdet skall kunna överlåta arbetet till någon annan om han exempelvis på grund av sjukdom, andra åtaganden eller liknande under kortare tid är förhindrad alt själv arbeta med ärendet. Om biträdet kan förutse att han inte kommer alt kunna återuppta arbetet med ärendet, anses det åligga honom all begära sitt entledigande sä att biträdesbyte kan ske.

Enligt 21 § tredje stycket RHL får det förordnade biträdet själv besluta om substitution, om han sätter en advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe, I övriga fall får substitution ske bara efter särskilt tillstånd. Om angelägenheten är anhängig vid domstol, beslutar i dessa senare fall domstolen om substitution, I annat fall beslutar rättshjälps­nämnden.

Enligt 21 § andra stycket RHL får biträdesbyte äga rum endast i speci­ella fall och efter särskilt tillstånd. Däremot uppställs del inte i lagen nägra villkor för substitution. Det är alltså tänkbart alt ett rätlshjälpsbiträde beslutar om substitution trots alt det egentligen är bilrädesbyte som åsyf-


59


 


tas med åtgärden. För att motverka ett sådant förfarande föreslår kommit­tén att det i lagen närmare anges när subsfitulion skall få ske.

Som jag fidigare nämnde har förslaget fått ett blandat mottagande. Några remissinstanser hävdar alt de nuvarande reglerna är lämpliga från praktisk synpunkt och att de av kommitténs föreslagna reglerna skulle medföra en i många fall onödig prövning.

Enligt min mening fyller möjligheterna fill substitution en viktig praktisk funktion. Jag tänker närmast på den situationen att arbetsuppgifterna på en advokatbyrå av någon oförutsedd anledning måste omfördelas. De nuva­rande reglerna gör det också möjligt för det förordnade biträdet alt pä ett enkelt sätt förordna ett platsombud vid ett sammanträde eller en domstols­förhandling pä avlägsen ort. En regel av den typ kommittén föreslagit skulle enligt min mening ge alltför inskränkta möjligheter till substitution. Nuvarande bestämmelser på området bör därför i princip behållas. Det bör dock i lagtexten göras klart att det förordnade biträdet, när han själv beslutar om substitution, står ansvaret för att åtgärden inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Om biträdet beslutar om subsfitulion trots att det medför en ökning av kostnaderna, kan hans ersättning jämkas enligt 22 § andra stycket (tredje stycket i mitt förslag).

Av den nya regleringen följer att del krävs särskilt tillstånd för substitu­tion inte bara när annan än advokat eller jurist på advokatbyrå sätts i biträdets ställe, utan ocksä om åtgärden medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. Om biträdet exempelvis drabbas av tillfällig sjukdom, får i och för sig substitution äga rum även om del medför en ökning av kostna­derna, men när ökningen blir beaktansvärd krävs det särskilt tillstånd av domstolen eller rättshjälpsnämnden. Vid längre sjukdomsperioder bör inte substitution utan biträdesbyte äga njm.


Prop. 1987/88:73


2.6.4 Biträdesbyte

Mitt förslag: Om ett biträde har entledigats på begäran av den rältssökande, får ett nytt biträde förordnas endast om förutsättning­ar för bilrädesbyte förelåg.


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att reglerna om biträdesbyte ändras sä att det av lagtexten uttryckligen framgår under vilka förutsätt­ningar biträdesbyte får ske (huvudbetänkandet s, 188-189),

Remissinstanserna: Förslaget om en ny reglering av förutsättningarna för biträdesbyte har fått ett blandat mottagande (remissammanställning I s, 287- 292),

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag syftar egentligen inte till någon förändring av den fasta och restriktiva praxis som i dag råder när det gäller byte av biträde. På grund härciv och eftersom den föreslagna utform­ningen av bestämmelsen dragit på sig viss kritik avstår jag från att föreslå någon förändring av de nuvarande reglerna i detta hänseende (21 § andra stycket RHL),


60


 


Detta skulle emellertid innebära alt del i RHL inte heller i fortsättningen uppställs något uttryckligt hinder mot ett förfarande där den rättssökande, i syfte alt kringgå reglerna om biträdesbyte, först begär biträdets entledi­gande och därefter begär ett nytt biträde. Detta är givetvis inte tillfredsstäl­lande. Jag föreslär därför alt det i paragrafen införs en regel som innebär att, i de fall där del tidigare biträdet entledigats pä begäran av den rättssö­kande, ett nytt biträde fär förordnas endast om förutsättningarna för bilrä­desbyte förelåg. Det fär anses ingå i det tidigare biträdels uppgifter att upplysa den rältssökande om vilka konsekvenser en begäran om entledi­gande kan få.


Prop. 1987/88:73


2.7 Omprövning av rättshjälpsfrågor 2.7.1 Rättshjälp i högre instans

Mitt ställningstagande: Ingen ändring görs nu såvitt gäller omfatt­ningen av den beviljade rättshjälpen. Allmän rättshjälp skall alltså alltjämt beviljas ulan begränsning till viss instans eller myndighet.

Kommitténs ställningstagande överensstämmer med mitt (huvudbetänk­andet s, 140-141),

Remissinstanserna: Kommitténs slutsatser har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran. Kammarrätten i Göteborg och rättegångs-utredningen anser dock att del finns anledning att överväga om inte rätts­hjälpen bör begränsas till de tvä lägre domstolsinstanserna (remissam­manställning I s, 202-209),

Skälen för mitt ställningstagande: Jag delar i princip kommitténs och remissopinionens uppfattning. Emellertid har rättegängsutredningen i etl delbetänkande (SOU 1986:1) Högsta domstolen och rättsbildningen lagt fram förslag som innebär att rättshjälpen bör upphöra i och med att ett mål avgörs av hovrätten och att rättshjälpen bör kunna återuppväckas endast om högsta domstolen meddelar prövningstillstånd eller särskild anledning annars förekommer. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närva­rande inom justitiedepartementet. Saken torde alliså inom kort tas upp på nytt.

2.7.2 Jämkning av egenavgiften

Mitt förslag: I 15 § RHL klargörs att jämkning av maximibeloppet skall ske också om oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet när maximibeloppet bestämdes, I övrigt behålls nuvarande ordning.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före­slår också att maximibeloppet oftare än i dag skall jämkas med hänsyn till utgången i det mål eller ärende för vilket rättshjälp beviljats (huvudbetänk­andet s, 144 och s, 199-200),


61


 


Remissinstanserna: Kommitténs förslag lämnas i allmänhet utan erinran. Vissa remissinstanser har emellertid påtalat de praktiska svårigheter som är förknippade med att jämka maximibeloppet med hänsyn till utgången i ett mål eller ärende innan avgörandet har vunnit laga kraft (remissamman­ställning I s, 202-209 och s, 304-306),

Skälen för mitt förslag: Det torde redan i dag stå klart att maximibeloppet kan jämkas om del har fastställts till ett felaktigt belopp på grund av alt de uppgifter som låg till grund för beslutet var oriktiga (prop, 1972:4 s, 404), Detta anses gälla oavsett om den oriktiga uppgiften har lämnats av den rättssökande eller inte och oberoende av om avvikelsen från det riktiga beloppet kan betecknas som väsentlig. Jag biträder kommitténs förslag och förordar att det i 15 § RHL tas upp en uttrycklig bestämmelse i enlighet därmed.

Enligt 15 § skall vidare maximibeloppet jämkas bl, a, om den rättssökan­des ekonomiska förhållanden väsentligt förändras innan rältshjälpsärendel avslutas. Kommittén diskuterar i det sammanhanget särskilt frågan i vad män utgången av den angelägenhet för vilken rättshjälp har beviljats skall påverka den bedömningen.

Det torde vara odiskutabelt att utgången i den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats i princip skall beaktas vid prövningen av frågan om maximibeloppet skall jämkas. Så sker redan i dag i ärenden om t, ex, bodelning. Även i andra fall där angelägenheter handläggs utomprocessu-ellt, t, ex, vid förlikning, kan utgången i saken läggas till grund för bedöm­ningen av den rättssökandes ekonomiska förhållande. Om saken handläggs vid domstol, anses dock att avgörandet måste ha vunnit laga kraft för alt jämkning skall kunna ske. Endast undantagsvis förekommer det därför att jämkning vid domstol sker av det här skälet annat än i högsta instans.

Kommitténs förslag innebär att även underinstanserna skall pröva frå­gan om jämkning av maximibeloppet mot bakgrund av utgången i den aktuella angelägenheten.

Jag hyser, liksom flera remissinstanser, i och för sig sympati för den av kommittén väckta tanken. Det är emellertid ofrånkomligt att flera jämk­ningsbeslut i ett och samma rättshjälpsärende orsakar praktiska och admi­nistrativa olägenheter. Vidare måste man la med i beräkningen att den rättssökandes motpart inte alltid förmår att fullgöra vad som ålagts honom i avgörandet. Med hänsyn härtill avstår jag från att nu föra vidare kommit­téns förslag. Det är emellertid länkbart att resultatet av det uppdrag som regeringen gett domstolsverket (bilaga 5) kan förbättra möjligheterna att genomföra kommitténs förslag på den här punkten. Om del blir fallet, bör frågan övervägas pä nytt i del sammanhanget.


Prop, 1987/88:73


2.7.3 Rättshjälpens upphörande


Mitt förslag: Rättshjälpen skall upphöra inte bara när den rättssö­kande har lämnat direkt felaktiga uppgifter utan även när han har underlåtit att lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.


62


 


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att rättshjälpen skall upphöra     Prop. 1987/88:73 om en väsentlig felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades (huvudbe­tänkandet s. 144-146),

Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig är tveksam­ma. Jusfitiekanslern och Stockholms tingsrätt anser emellertid att en myn­dighet i samband med att ett mål eller ärende avgörs alltid bör kunna ompröva rättshjälpen (remissammanställning I s. 202-209).

Skälen för mitt förslag: Enligt 34 § första stycket 2 RHL skall allmän rättshjälp upphöra om den rältssökande lämnat oriktig uppgift och rätts­hjälp inte skulle ha beviljats om riktig uppgift hade lämnats.

Enligt kommittén har denna regel krifiserats. Kritiken går ut på att det ibland finns etl behov av att kunna besluta om rättshjälpens upphörande även om den rättssökande inte har lämnat positivt felaktiga uppgifter. Som exempel anges att den rältssökande - medvetet eller omedvetet - under­låtit alt nämna viss uppgift av betydelse för bedömningen av rätlshjälpsfrå-gan. Det kan exempelvis först senare framgå att den rättsliga angelägenhe­ten har samband med en av den rättssökande bedriven näringsverksamhet. En annan situation som kommittén nämner som exempel är att den som beviljat rättshjälpen fattat ett felaktigt beslut utan att delta till någon del beror på den rältssökande. Kommittén föreslår mot denna bakgrund, som jag nyss nämnde, att del införs en möjlighet att förordna om rättshjälpens upphörande om en felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades. Genom att uppställa ett krav på alt felbedömningen mäste ha varit väsentlig tillgodoses enligt kommittén kraven på rättssäkerhet och trygghet för rätlshjälpshavaren.

Först måste konstateras alt reglerna i 27 § förvaltningslagen (1986:223) om omprövning inte kan tillämpas i den här situationen eftersom en sådan åtgärd aldrig får bli till nackdel för en enskild part.

Kommitténs beskrivning av den nuvarande ordningen har kritiserats av lagrådet. Jag återkommer i specialmoliveringen till den saken.

Den omständigheten att den rättssökande har allmän rättshjälp är nor­malt sett av avgörande betydelse för hans ställningstaganden i anledning av den rättsliga angelägenhet som är i fråga. För den som har beviljats rättshjälp är det därför viktigt att han kan lita pä att rättshjälpsbeslutet står fast. Det är emellertid ofrånkomligt att del måste finnas vissa undantag från principen att rättshjälpsbeslulet skall stå fast, bl, a, om den rältssö­kande själv på något sätt har bidragit till det felaktiga beslutet.

Jag är medveten om att det kan förekomma fall där beslutet om rätts­hjälp mot bakgrund av vad som senare kommer fram framstår som tvek­samt eller till och med felaktigt trots att den rältssökande själv på intet sätt kan lastas för det felaktiga beslutet. Enligt min mening bör intresset av att kunna rätta till ett felaktigt beslut i sådana fall rimligen stå tillbaka för den rättssökandes intresse av att beslutet om rättshjälp slår fast. Jag föreslår därför inte att det införs en allmän möjlighet till omprövning av rättshjälps-beslutet utöver den omprövningsmöjlighel som följer av domstolsverkets rätt att överklaga beslutet.

Situationen är annorlunda i de fall där den rättssökande har lämnat i och
för sig fullt korrekta men ofullständiga uppgifter och att rättshjälpsbeslulet
63


 


mot bakgrund av vad som senare kommer fram just därför visar sig felaktigt. Om den rättssökande i ett sådant fall visste eller hade skälig anledning anta att de utelämnade uppgifterna hade betydelse för bedöm­ningen av hans ansökan, är det enligt min mening rimligt att det finns en möjlighet att ompröva rättshjälpsbeslutet. Jag förordar därför att det i 34 § RHL förs in en bestämmelse med den innebörden. För att rättshjälpen skall upphöra krävs givetvis att omständigheten i fråga är sådan att rätts­hjälp inte skulle ha beviljats om uppgiften hade lämnats.


Prop, 1987/88:73


2.8 Ersättningsfrågor

2.8.1 Grunderna för att bestämma biiträdesersättningen

Mitt   ställningstagande:   Nuvarande   författningsreglering   behålls oförändrad.


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att den tid som ett biträde faktiskt har lagt ned pä ett uppdrag inte skall läggas till grund för bedöm­ningen av det begärda arvodesbeloppet, I stället skall utgångspunkten vara den tid som ett erfaret biträde skulle ha behövt lägga ned på uppgiften (huvudbetänkandets, 151-154),

Remissinstanserna instämmer allmänt i att det finns etl behov av att i ökad grad kunna premiera snabbhet och skicklighet, men många menar att det praktiskt sett är utomordentligt svårt att fastställa vilken lid som ett erfaret biträde skulle ha behövt lägga ned pä en uppgift. Besvärsnämnden för rättshjälpen anser att det bör införas ett förbud mot all räkna arvode efter tid (remissammanställning I s, 210—228),

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt 22 § första stycket RHL har bl, a. biträde rätt till skälig ersättning för det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Därvid skall hänsyn också tas till andra omstän­digheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg varmed uppdraget har utförts saml den tid som har lagts ned på uppdraget,

I samma lagrum bemyndigas regeringen eller, efter regeringens bemyn­digande, domstolsverket att fastställa taxa som skall tillämpas vid bestäm­mande av ersättningen. På den allmänna rättshjälpens område har endast en taxa fastställts, nämligen för ärenden om äktenskapsskillnad efter ge­mensam ansökan (DVFS 1986:14, B 33), Även om denna taxa formellt omfattar endast ett begränsat antal rättshjälpsärenden har den kommit att få betydelse vid prövningen av snart sagt alla arvodesräkningar. Vid ut­formningen av taxan utgår nämligen domstolsverket från en limkostnads-norm, som för närvarande är 445 kr. Denna limkostnadsnorm har i praxis kommit att tillämpas även utanför det taxesatla området. Enligt många har utvecklingen gått mot en renodlad tidstaxa, 1 praktiken brukar biträdena i sina kostnadsräkningar ange den åtgångna arbetstiden och sedan multipli­cera denna med den gällande timkostnadsnormen.

Genom all timkostnadsnormen har fått sä stor genomslagskrafl vinns


64


 


den fördelen att arvodesprövningen blir enhetlig. Utvecklingen har emel- Prop. 1987/88:73 lertid också utsatts för kritik bl, a, från advokathåll. Kritikerna hävdar att systemet gynnar medelmåttighel framför effektivitet och skicklighet. Sys­temet med lidstaxor uppmuntrar inte heller till investeringar i tekniska hjälpmedel som t, ex, ordbehandlingsmaskiner och datorer eller till andra rationaliseringar.

En annan nackdel som antas hänga samman med tidstaxorna är att belastningen på rättshjälpsanslaget ökar utan att det kan sättas i samband med en ökad ärendemängd eller med en uppräkning av ersättningsnivåer­na. Enligt domstolsverket kan denna ökning, den s,k, taxeglidningen, knappast förklaras på annat sätt än att fidsdebiteringen har ökat i de mål och ärenden som inte är taxebundna. Förhållandet har ansetts visa att biträden lägger ned onödigt arbete på sina ärenden.

Den nu beskrivna utvecklingen är inte något nytt fenomen. Senast år 1981 (prop, 1981/82:28, JuU 19, rskr, 105, SFS 1981:1287) ändrades 22 § RHL i syfte att vid arvodesbeslämningen minska bundenheten vid nedlagd tid och i stället öka utrymmet för kvalitelsmässiga bedömningar,

Rätlshjälpskommitténs förslag innebär att ökad tonvikt vid arvodesbe­dömningen läggs vid visad skicklighet. Kommittén föreslår ocksä att kost­nadskontrollen förbättras genom att biträdena åläggs skyldighet att ge in en specificerad redogörelse för de olika arbetsmoment som etl uppdrag har krävt med angivande av åtgången lid för varje moment. Till det förslaget återkommer jag senare (avsnitt 2,8,3),

Kritiken mot RHL:s ersättningsregler har inriktats på främst två förhål­landen. Det har hävdats dels att bundenheten vid nedlagd tid vid arvodes­bestämningen är alltför stor och dels att kostnadskontrollen fungerar mind­re väl. Det bör uppmärksammas att strävandena all komma till rätta med dessa problem i viss män motverkar varandra. En effektiv kostnadskon­troll kan sålunda sväriigen uppnäs ulan att den granskande myndigheten får närmare kännedom om den tid som biträdet har lagt ned på uppdraget. En detaljerad kostnadsräkning med noggranna tidsangivelser försvårar samtidigt för myndigheten alt bortse från den nedlagda tiden som en faktor vid arvodesprövningen.

Att i ökad omfattning premiera skicklighet är naturligtvis etl mål värt att sträva mot. Det är emellertid svårt att i praktiken åstadkomma detta. En radikal metod skulle kunna vara att som besvärsnämnden för rättshjälpen föreslår införa ett förbud alt räkna arvode efter tid,

I 82 § andra stycket i den gällande konkurslagen (1921:225) finns ett förbud att beräkna konkursförvaltares arvode efter tid. Denna bestämmel­se har ansetts lägga hinder i vägen att avkräva förvallarna uppgift om den faktiskt nedlagda tiden. Detta har medfört all arvodesprövningarna i kon­kurssammanhang inte anses kunna ske med den omsorg och noggrannhet som är önskvärd, I den nya konkurslagen (1987:672) har förbudet slopats. Enligt min mening är del mot bakgrund bl, a, av erfarenheterna frän kon­kurslagen inte lämpligt att införa ett motsvarande förbud på rättshjälpens område.

Det finns i dag i RHL inte något hinder mot alt biträdels skicklighet och
effektivitet tillmäts betydelse vid arvodesbestämningen. Tvärtom sägs del
  65

5    Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 73


 


numera direkt i 22 § första stycket att avseende skall fästas vid den omsorg och skicklighet varmed uppdraget har utförts. Även om den nedlagda tidsåtgången inte skall ha avgörande betydelse vid arvodesprövningen är uppgiften om tiden nästan undantagslöst viktig. Den har betydelse inte bara som uppgift om omfattningen av biträdets arbete utan ocksä som underlag för bedömningen huruvida biträdet visat skicklighet vid utförande av uppdraget.

Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att nuvarande bestämmelser i RHL om arvodesbeslämningen är väl avvägda. De bör därför behållas oförändrade. Det finns däremot enligt min mening anledning för de tilläm­pande myndigheterna att ägna de nu berörda problemen uppmärksamhet och att i enlighet med de gällande reglerna försöka leda utvecklingen på etl sådant sätt alt skicklighet och snabbhet premieras när det är befogat. Naturligtvis bör ocksä ådagalagd oskicklighet och långsamhel pä motsva­rande sätt föranleda nedsättning av begärt arvode.


Prop. 1987/88:73


2.8.2 Retroaktiv biträdesersättning

Mitt förslag: Biträdena berättigas att under vissa förhållanden få ersättning för arbete som utförts före beslutet om rättshjälp även när beslutet fattats av biträdet själv. Retroaktiv ersättning kan också utgå vid biträdesbyte.


Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att biträdena alltid skall vara berättigade till ersättning för arbete som har ulförts innan myndighet beslutar om rättshjälp, dock högst för sex timmars arbete. Om det finns synnerliga skäl, kan ersättning utgå för sådant arbete under längre tid. Kommittén föreslår också att retroaktiv ersättning i samma omfattning skall kunna utgå vid biträdesbyte (huvudbetänkandet s. 182—184 och s, 203).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att i lagtexten precisera den tid som ett biträde kan fä ersatt retroaktivt har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Både domstolsverket och besvärsnämnden för rättshjälpen har emellertid kritiserat förslaget pä den grunden att det saknas en föreskrift om hur läng tid som får löpa innan ansökan om rättshjälp lämnas in, Nägra remissinstanser, bl, a. vissa rältshjälpsnämn-der, anser - till skillnad från kommittén - att det finns ett behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de fall då advokat eller biträdande jurist beslutar om rättshjälp, - Förslaget att retroaktiv ersätt­ning bör kunna utgå även vid bilrädesbyte har avstyrkts endast av besvärs­nämnden (remissammanställning I s, 277—282 och s, 308),

Skälen för mitt förslag: När allmän rättshjälp beviljas, betalar staten de kostnader som uppkommer efter beslutet, i den män dessa omfattas av rättshjälpens förmåner (19 § första stycket första meningen RHL), Under vissa omständigheter betalar staten också biträdeskostnader som har upp­kommit före beslutet om rättshjälp, I andra meningen i lagrummet sägs


66


 


nämligen att bilrädesersätlning betalas av staten också för tiden efter del     Prop. 1987/88:73

att ansökan om rättshjälp kom in till den myndighet som har att besluta om

rättshjälpen. Om del nedlagda arbetet har varit av mindre omfattning eller

av brådskande art och om ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål

eller om det annars finns synnerliga skäl för det, betalar staten också

bilrädesersätlning som har uppkommit innan ansökningen gjordes hos

myndigheten. En given förutsättning för alt sådan retroaktiv ersättning

skall kunna utgå är att rättshjälp sedermera beviljas och att den som har

utfört arbetet blir förordnad som biträde,

I praxis har uttrycket mindre omfattning normall ansetts motsvara en dags arbete (NJA 1985 s, 106), Jag har inget alt erinra mot den bedömning­en. Några beaktansvärda olägenheter av den nuvarande ordningen synes inte ha förekommit. Redan på grund härav kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för att byta ut denna i praxis tillkomna regel mot en motsvarande lagregel.

Härtill kommer att man med den av kommittén föreslagna utformningen skulle gä miste om den flexibilitet som nuvarande ordning medger. Jag vill också nämna att jag i det följande (avsnitt 2,11,1) kommer att föreslå att den nu förevarande bestämmelsen skall bli tillämplig även för offentliga biträden. Det kan finnas skäl att i det sammanhanget ge uttrycket "mindre omfattning" en annan innebörd än vid allmän rättshjälp. Jag återkommer i specialmoliveringen till den frågan. Av nu anförda skäl avslår jag frän all lägga fram något ändringsförslag i del nu aktuella hänseendet.

Som jag nämnde nyss har flera rättshjälpsnämnder påtalat all del finns etl praktiskt behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de fall där biträdet själv beviljar allmän rättshjälp . Allmänna advokatby­rån i Göteborg och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyrå­er har gjort liknande uttalanden. Jag kan i sammanhanget också nämna att besvärsnämnden i ell fall (beslut nr 991/83) har tillerkänt biträde retroaktiv ersättning i en sådan situation. Nämnden har anfört alt det finns samma skäl för en retroaktivitetsregel i dessa fall som i de fall när rättshjälps­nämnd eller domstol beslutar om rättshjälpen.

Genom all tillämpa retroaktivitetsregeln även i fall när advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå beviljar allmän rättshjälp skulle vissa förenklingar kunna uppnås, I inledningsskedet kan det ibland framstå som tveksamt om biträdels ersättning kommer att överstiga den rättssökandes rättshjälpsavgift. Om angelägenheten kan slutföras med en arbetsinsats av "mindre omfattning", kan advokaten underlåta alt skicka kostnadsräk­ningen till rältshjälpsnämnden. Detta förutsätter givetvis att advokaten eller den biträdande juristen är behörig att besluta om rättshjälpen och att den rättssökande inte har något att erinra mot den begärda ersättningen. Om del senare visar sig alt rättshjälp mäste sökas, behöver biträdet inte riskera att bli utan ersättning för sitt dittills nedlagda arbete.

Mot bakgrund av de fördelar som sålunda kan uppnås med en ordning av
det slag jag nu behandlat, förordar jag att del genom en ändring i 19 § RHL
görs klart att det inte finns något som hindrar att retroaktiv ersättning kan
utgå även när advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå beviljar
allmän rättshjälp,
                                                                            67


 


Tidigare gällde vid biträdesbyte att ingen ersättning kunde utgå till det nya biträdel för del arbete som han hade utfört före beslutet om bytet. Enligt kommittén är del ofta sä att det nya biträdet behöver ulföra visst arbete därför att det förordnade biträdel inte kan fullgöra arbetet i fråga. Det vanligaste torde också vara att det är det nya biträdel som upprättar ansökan om byte m, m. Kommittén föreslår därför att en möjlighet till retroaktiv ersättning öppnas även för det nya biträdet. Efter det att kom­mittén lagt fram sitt förslag har högsta domstolen i ett beslut (NJA 1986 s, 249) i ett sådant fall gett det nya biträdet ersättning för arbete som denne hade utfört före förordnandet.

För egen del instämmer jag i kommitténs bedömning och förordar alt den föreslagna författningsändringen genomförs. Förslaget innebär att ret­roaktiv ersättning i dessa fall kan utgå till det nya biträdet under samma förutsättningar och i samma omfattning som till det först förordnade biträ­del.


Prop. 1987/88:73


2.8.3 Kostnadskontrollen

Mitt förslag: Ell biträde enligt RHL får, vid överklagande av ett beslut om ersättning, i den högre instansen åberopa nya omständig­heter till stöd för sitt anspråk endast om del finns särskilda skäl för del.


Kommitténs förslag: Biträdena föreslås bli skyldiga att tillsammans med sin arvodesframslällning ge in sitt lidkort eller annan dokumentation som noggrant redovisar varje arbetsmoment som uppdraget krävt och tidsåt­gången för varje moment (huvudbetänkandet s, 154- 159),

Remissinstanserna: Nästan alla instanser som berör förslaget kritiserar det (remissammanställning I s, 210-228),

Skälen för mitt förslag: En effektiv kontroll av biträdenas arvodesfram-slällningar kräver att den granskande myndigheten ges ett tillfredsställande underlag för sin bedömning. Förutsättningarna för granskningen är olika för olika myndigheter. Domstolarna m, fl, myndigheter har genom sitt eget sysslande med den rättsliga angelägenheten kunskap om mänga av de svårigheter som kan ha mött biträdet vid utförandet av uppdraget. Andra myndigheter, däribland främst rättshjälpsnämnderna, saknar den kunska­pen och fär lägga biträdets egna uppgifter till grund för sin bedömning, Rältshjälpsnämnderna har å andra sidan tillgång till advokater vid arvo­desprövningen och deras erfarenheter är naturligtvis av stort värde i det här sammanhanget,

Rättshjälpskommitlén anser sig kunna slå fast att kostnadskontrollen i dag inte fungerar tillfredsställande. Denna slutsats har emellertid kritise­rats av flera remissinstanser.

Liksom flertalet remissinstanser befarar jag alt en ordning i enlighet med kommiltéförslagel skulle medföra flera nackdelar. Sålunda skulle uppkom­ma ett ofta betydande merarbete för biträdet. Vidare skulle informationen


68


 


ofta visa sig utan betydelse för den granskande myndigheten. En så nog-     Prop. 1987/88:73

grann redovisning skulle ocksä motverka syftet att vid arvodesprövningen

minska bundenheten vid nedlagd tid. Jag har svårt alt se att man genom

den föreslagna ordningen skulle uppnå nägra så betydande fördelar alt de

uppväger de nu nämnda nackdelarna. Jag förordar därför alt förslaget inte

genomförs.

Det finns emellertid andra sätt att förbättra de granskande myndigheter­nas underlag för bedömningen av framställda arvodesanspråk. Svea hov­rätt har i sitt remissvar fört fram tanken att det vid överprövning av en underinstans beslut angående biträdesarvode bör förhindras att nya upp­gifter äberopas till stöd för det begärda arvodet i den högre instansen. Enligt hovrätten förekommer del inte sällan att biträdena vid överklagande i hovrätten ger in en utförligare redogörelse för sitt arbete som dä motive­rar det begärda arvodet.

En ordning i enlighet med Svea hovrätts förslag kan enligt min mening medföra att biträdena förmås alt vara mer utförliga i sina kostnadsräkning­ar redan i första instans. Därmed kan man på goda grunder hoppas att underlaget för ersättningsbesluten blir bättre än i dag. Dock måste en regel av det antydda slaget utformas på ett sådant sätt att inte biträdena förhind­ras att åberopa nytt material när det är sakligt befogat och så att inte kostnadsräkningarna för säkerhets skull görs onödigt omfattande.

Jag förordar mot bakgrund av det sagda att det i en ny paragraf i RHL (49 c §) förs in en bestämmelse som tillåter etl biträde alt vid överklagande av ett beslut om ersättning enligt RHL åberopa nya omständigheter i den högre instansen endast om särskilda skäl föreligger, I lagrådsremissen ansåg min företrädare att det borde räcka att det fanns "skäl" för alt tillåta att en ny omständighet åberopades. Sedan lagrådet kritiserat detta förslag förordar jag en justering av lagtexten. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen.

Särskilda skäl kan anses föreligga t, ex, när en domstol till stöd för en nedsättning åberopar att biträdet varit oskickligt eller försumligt och biträ­det inte haft tillfälle att argumentera i denna fråga i den lägre instansen. Om nedsättningen motiveras med alt kostnadsräkningen varit bristfällig, bör däremot möjligheterna att få åberopa nya omständigheter vara ytterst begränsade.

Med den nu föreslagna bestämmelsen krävs det av biträdet att han är relativt utförlig när han redogör för sitt arbete och när han motiverar sitt arvodesanspräk. Det krävs ä andra sidan ocksä att den myndighet som beslutar om arvodet motiverar ett beslut att sätta ned arvodet på etl sådant sätt att biträdet får klart för sig varför han inte har fått det begärda beloppet.

Enligt min mening kan etl sålunda förbättrat beslutsunderlag bidra ocksä till alt rättshjälpsbiträdena i större utsträckning än i dag premieras för skicklighet och effektivitet samt å andra sidan drabbas av nedsättningar vid visad oskicklighet eller långsamhet.

Avslutningsvis vill jag här nämna att jag har för avsikt att, om de nu
föreslagna lagändringarna godtas, föreslå att det i 23 § RHF förs in en
föreskrift som anger att den som har medverkat i en utredning enligt RHL
   69


 


alllid, när han begär ersättning för sin medverkan, skall uppge den tid som har lagts ned pä uppdraget.


Prop. 1987/88:73


2.8.4 När skall ersättningen fastställas?

Mitt förslag: Ersättning till biträde skall alllid fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrätta­re eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.


Kommitténs förslag överensstämmer med milt. Kommittén föreslår dessutom att det i lagen förs in regler om när biträden m, fl, är berättigade att uppbära förskott på sina ersättningar (huvudbetänkandet s, 204- 205),

Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört kommiltéförsla­gel. Det är Helsingborgs tingsrätt som anser att det är onödigt att la upp reglerna om förskott i lagen (remissammanställning I s, 310),

Skälen för mitt förslag: I dag finns det inte några uttryckliga regler om när ersättningen till biträde m,fl, skall fastställas. För närvarande tilläm­pas den naturiiga huvudregeln att ersättningen fastställs när handläggning­en av den rättsliga angelägenheten slutförts, I den inte helt ovanliga situa­tionen att ett biträde eller annan frånträder sitt uppdrag innan handlägg­ningen är slutförd, t, ex, därför att han blir entledigad eller därför att biträdesbyte sker, fastställs däremot ofta ersättningen till biträdet redan i samband med entledigandet resp, bytet (se NJA 1982 s, 845),

Enligt min mening är den beskrivna ordningen förenad med vissa nack­delar. Beslutsmyndigheten har i många fall inte möjlighet all bedöma om det nedlagda arbetet har varit nödvändigt, dvs, om den begärda ersättning­en är skälig, förrän handläggningen har avslutats. Den som när målet avgörs kan bli betalningsskyldig för rältshjälpskostnader - den rättssökan­de eller motparten - anser sig i ett tidigare skede sällan ha anledning att anlägga några synpunkter på biträdesersältningens storlek. Enligt den ordning som tillämpas för närvarande är del i allmänhet för sent att framfö­ra kritiken när målet avgörs eller angelägenheten annars slutförs. Även den som har fränträtt sitt uppdrag tidigare bör mot denna bakgrund fä sin ersättning fastställd i domen, avskrivningsbeslutet eller motsvarande. Bi­trädels intresse av att fä lyfta ersättningen inom rimlig tid kan tillgodoses genom reglerna om förskott.

Jag förordar således att det i RHL förs in en bestämmelse som uttryckli­gen anger att ersättningen till biträde, bodelningsförrättare eller medlare alllid skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när uppdraget i annat fall är slutfört. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp som ett nytt stycke i 22 §,

Lagrådet har påpekat att förslaget berör också ersättningsfrågans hand­läggning vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Jag återkommer till den saken i anslutning till specialmoliveringen under den ifrågavarande para­grafen.


70


 


Regler om förskott på ersättning till bl,a, biträde finns i 39 § RHF,. Prop. 1987/88:73 Kommittén föreslår alt reglerna byggs ut och tas upp i lagen. De av kommittén föreslagna reglerna står i saklig överensstämmelse med den praxis som har utvecklats. Det är enligt min mening inte nödvändigt att reglerna om förskott, som närmast har karaktären av tillämpningsföreskrif­ter, tas upp i lagen. Jag avstår därför från att nu föreslå någon författnings­ändring på den punkten.

2.9 Ansvaret för rättshjälpskostnader i vissa fall

2.9.1 Inledning

Enligt 31 § RHL kan annan än den rättssökande i vissa situationer åläggas skyldighet att utge ersättning till staten för den rättssökandes rättshjälps-kostnader. Detta kan gälla motpart i mål eller ärende vid domstol, men det kan också gälla make i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan eller bodelning. När mål eller ärende avgörs, skall enligt 32 § RHL beslut samtidigt meddelas angående betalningsskyldighet enligt 31 §,

Kommittén har i huvudbetänkandel (s, 161 -168) diskuterat olika frågor med anknytning till annans betalningsskyldighet för den rältssökandes rältshjälpskostnader. Kommittén har på en punkt lagt fram ändringsför­slag. Sålunda föreslår kommittén alt de medparter i mål eller ärenden vid domstol som inte har rättshjälp i vissa fall skall åläggas att till staten betala del av kostnader som har ersatts som rälishjälpskostnad. Jag återkommer strax till delta, men jag skall först ta upp bl, a, frågan om återbetalnings-skyldighet vid förlikning .

Det förekommer inte sällan att parterna i en tvist träffar förlikning före eller under sakens behandling vid domstol. Som ett led i en sådan förlik­ning brukar parterna komma överens om fördelningen av de dittills upp­komna processkostnaderna. Innebär en förlikning att båda parter skall belala sina egna kostnader, betalar staten rätlshjälpshavarens kostnader och någon ålerbetalningsskyldighel för motparten blir aldrig aktuell. Det har ibland satts i fråga om inte domstol eller rättshjälpsnämnd bör kunna utforska förlikningens verkliga innebörd och besluta om fördelning av rältshjälpskostnaderna på grundval därav.

Kommittén har tagit upp denna fråga men kommit fram till alt någon ändring av den nuvarande ordningen inte bör ske. Man har därvid anfört alt en ändrad ordning skulle riskera att parternas förlikningsvilja hämma­des och dessutom måste antas medföra tillämpningssvärigheter.

Kommittén har vidare diskuterat om inte ansvaret för rältshjälpskostna­der i mål om äktenskapsskillnad och i bodelningsärenden kunde utformas pä ett mera rationellt sätt än för närvarande. Kommittén har dock kommit fram till att detta inte torde vara möjligt om man vill behälla de nu gällande reglerna om fördelningen av rättshjälpskostnaderna i dessa mål och ären­den. Kommittén har inte heller funnit tillräckliga skäl för nägra reformför­slag rörande motparts ansvar för kostnader för bevisning och för medlare.

Kommitténs slutsatser har i allmänhet lämnats utan erinran av remissin-        71


 


stanserna. Även jag förordar att gällande ordning bibehålls i nu berörda avseenden.


Prop. 1987/88:73


2.9.2 Medparts ansvar för rättshjälpskostnader vid gemensam talan

Mitt förslag: Har i etl mål eller ärende vid domstol en kostnad som är gemensam för två eller fiera parter ansetts som en kostnad för rättshjälpen, skall var och en av dem som inte har rättshjälp åläggas att till staten belala den del av kostnaden som kan anses belöpa pä honom.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan­del s. 163-164).

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget. Rättshjälpsnämnden i Malmö anser att den föreslagna bestämmelsen bör göras tillämplig även utom domstol (remissammanställning I s. 229-237),

Skälen för mitt förslag: Av 2 § första stycket skuldebrevslagen (1936:81) följer att om ett skuldebrev har utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet, svarar de en för alla och alla för en för betalningsskyldighe­ten. Man brukar säga att del i den situationen föreligger etl solidariskt betalningsansvar. Bestämmelsen, som anses analogi tillämplig även pä andra fordringsförhållanden, innebär att borgenären är berättigad att hos var och en av de betalningsansvariga begära betalning för hela beloppet. Den som på det sättet har betalat skulden är i sin lur berätfigad att av var och en av de övriga utkräva dennes andel.

Om flera parter i en process anlitar samma ombud, anses de gentemot ombudet vara solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida inte något annat har avtalats. Ombudet kan således vända sig till en av dem och utkräva hela arvodet. Om den personen har rättshjälp, betalas hela ombudsarvodet av staten. Det har i praxis (NJA 1975 s. 431) inte ansetts möjligt för domstolen att självmant besluta om en fördelning av arvodet pä dennes medparter. Det är däremot inte otänkbart att staten är berättigad att vända sig till medparterna och utkräva deras andelar. Saken har, såvitt är mig bekant, dock inte gjorts fill föremål för domstols prövning.

Enligt kommittén (huvudbetänkandel s, 163) har denna möjlighet att åka snålskjuts pä rättshjälpen utnyttjats i stor utsträckning. Som exempel nämner kommittén fastighetstvisler som rör grupphusbebyggelse där rätts­hjälp begärs för en person som saknar egen inkomst.

För att råda bot på de olägenheter som visat sig förknippade med nuvarande ordning föreslår jag att det i enlighet med kommiltéförslagel införs en skyldighet för medparter alt betala del av rättegångskostnader som är gemensamma med en part som har rättshjälp och som har betalats av rättshjälpen.

Därvid bör varje medpart åläggas att till staten betala den del av sådan kostnad som kan anses belöpa på honom. Fördelningen bör göras efter huvudtalet, om det inte finns skäl som talar mot det. Om motpart eller


72


 


någon annan åläggs skyldighet att ersätta rättshjälpskoslnaderna till någon del, skall delta beaktas när medparternas betalningsskyldighet bestäms. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp i en ny paragraf (31 a §).

När det gäller tillämpningsområdet för en kostnadsfördelningsregel av det aktuella slaget är det fill en början självklart att dess betydelse skulle öka väsentligt om den som rättshjälpsnämnden i Malmö förordar görs tillämplig även på utomprocessuella angelägenheter. En sådan ordning är emellertid - som jag strax skall förklara - ocksä förenad med nackdelar.

En lösning i enlighet med milt förslag innebär att domstolen får en möjlighet att fördela kostnaderna endast vid s, k, nödvändig processge­menskap eller när sammanläggning (kumulation) har skett enligt 14 kap, 2 § rättegångsbalken. En förutsättning för att bestämmelsen skall kunna tillämpas är med andra ord att det på ena sidan i etl mål eller ett ärende uppträder flera parter, varav minst en har rättshjälp. Bestämmelsen är således inte tillämplig om någon exempelvis väcker talan mot två parter vid olika domstolar, även om käromålen vilar på väsentligen samma grund.

Det förekommer inte sällan att parterna i en tvist har ett intresse av utgången i en annan tvist som avgörs vid en domstol. Parterna kan t. ex. vara överens om att invänta utgången av det andra målet innan talan väcks. Ibland samordnar flera parter sina anspråk och avvaktar att en tvist vid domstol avgörs, I det senare fallet kan det gå att få vetskap om intressegemenskapen, I andra fall är sådan vetskap utesluten. Med tanke på bl, a, dessa situationer är det enligt min mening ofrånkomligt alt en kostnadsfördelningsregel som avser även utomprocessuella angelägenhe­ter kommer all medföra tillämpningssvärigheter. Det kan således bero på tillfälligheter om annan åläggs betalningsskyldighet för parts rättegångs­kostnad. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Mot den bak­grunden bör den nya bestämmelsens tillämpningsområde inte få den vidare omfattning som rältshjälpsnämnden i Malmö har förordat.

Medpart skall normalt åläggas betalningsskyldighet för gemensamma kostnader fullt ut i enlighet med den nu föreslagna bestämmelsen. Om medparten är berättigad till det, kan det finnas anledning för honom alt själv ansöka om rättshjälp. Beviljas medparten rättshjälp, saknas del grund för att med stöd av den nya bestämmelsen ålägga honom ersättningsskyl­dighet för därefter uppkomna rättegångskostnader. Del torde i första hand komma att röra sig om kostnader för ett gemensamt biträde. Till biträdets skyldigheter i ett sådant fall torde höra att upplysa medparten om att han bör söka rättshjälp.


Prop, 1987/88:73


2.10 Rättshjälp åt misstänkt i brottmål


Mitt förslag: Nuvarande ordning behålls i princip oförändrad. Jag föreslår emellertid att en offentlig försvarares möjligheter att till stöd för sitt arvodesanspräk i högre rätt åberopa nya omständigheter begränsas i likhet med vad jag tidigare förordat för biträde enligt rättshjälpslagen.


73


 


Bakgrund och skälen för mitt förslag: Rättshjälp ät misstänkt i brottmål Prop, 1987/88:73 lämnas i två former, nämligen dels genom biträde av offentlig försvarare enligt reglerna i 21 kap, rättegångsbalken (RB) och dels genom rättshjälp enligt 36 § RHL, Denna senare form av rättshjälp består av ersättning för eller befrielse från vissa kostnader. Vanligen är det fråga om kostnader för inställelse och bevisning.

Reglerna om rätten till offentlig försvarare ändrades efter förslag av rättshjälpskommitlén så sent som år 1983 och från den 1 januari 1984 gäller vissa nya regler bl, a, i fråga om rätten till offentlig försvarare. Domstols­verket har på regeringens uppdrag utvärderat 1983 ärs lagändring (DV Rapport 1986:4), I årets budgetproposition redovisade min företrädare utförligt rapporten. Han drog slutsatsen att det för närvarande inte finns anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder i fräga om rätten till offentlig försvarare men att utvecklingen på området alltjämt bör följas med upp­märksamhet (prop. 1986/87:100 bil, 4, s, 69-71). I sitt av riksdagen god­kända betänkande har justitieutskottet instämt i den bedömningen (JuU 26), Jag lämnar därför denna fråga.

Den som är tilltalad i brottmål och har en årsinkomst inte överstigande 50 000 kr. kan beviljas rättshjälp eidigt 36 § RHL . En ytterligare förutsätt­ning för sådan rättshjälp är att den sökande själv inte kan antas svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen. Om de kostnader som kan ersättas genom rättshjälpen är obetydliga, skall således rättshjälp inte beviljas.

Den rältssökande behöver inte betala någon rätlshjälpsavgifl vid rätts­hjälp i brottmål. Om han döms för brottet, är han emellertid enligt allmän­na regler för tilltalades ålerbetalningsskyldighel i princip skyldig att betala tillbaka till staten vad som har utgått av allmänna medel för hans försvar, bevisning och rättshjälp i övrigt (31 kap, 1 § RB), Hans betalningsskyldig­het är dock begränsad till vad som skulle ha varit hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften, om han hade beviljats allmän rättshjälp. Detta innebär bl, a, att någon avgift motsvarande tilläggsavgiften inte utgår i brottmål. Om återbetalningsskyldigheten undersfiger visst belopp, för närvarande 250 kr, skall någon ersättningsskyldighet inte åläggas. Den tilltalades åter-belalningsskyldighet får alltid jämkas eller efterges, om del finns skäl till det med hänsyn till hans brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden.

Om den tilltalade frikänns i brottmålet, skall han i princip inte belala någon avgift för rättshjälpen. Han är i stället berättigad till ersättning av staten för de kostnader som han kan ha haft för rättegången.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt sina direkfiv i uppgift bl, a, alt se över RB:s bestämmelser om rättegångskostnader i brottmål. Regeringen har därefter i december 1986 överlåtit åt en särskild utredare att överväga bl, a, dessa frågor. Några förslag har ännu inte lagts fram. Jag utgår i det följande frän gällande ordning och berör endast frågor med anknytning till RHL,

Rättshjälpskommittén har diskuterat flera olika frågor med anknytning till rättshjälp i brottmål (organisalionsbelänkandet s, 63-84), Dessa är:


- Ersättning till offentlig försvarare.


74


 


-     Förutsättningar för rättshjälp enligt RHL,                         Prop. 1987/88:73

-     Förmånerna vid rättshjälp enligt RHL.

-     Den tilltalades ansvar för rättegångskostnader.

Såvitt gäller förutsättningarna för rättshjälp enligt RHL och förmånerna vid sådan rättshjälp anser kommittén att nuvarande ordning är lämplig och föreslår inga sakliga förändringar. Slutsatserna har godtagits av remissin­stanserna. Även jag ansluter mig i allt väsentligt till kommitténs bedöm­ning. Jag förordar dock att inkomstgränsen för rätt till rättshjälp åt miss­tänkt i brottmål bestäms som en multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag återkommer till den saken i specialmoliveringen i anslutning till 36 §,

När det gäller grunderna för att bestämma ersättning till offentlig försva­rare och kostnadskontrollen anser kommittén att samma synpunkter gör sig gällande som vid ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Delta innebär att kommittén förordar dels att den faktiskt nedlagda tiden inte längre skall utgöra beräkningsgrund för arvodet och dels att försvararen skall åläggas skyldighet att ge in tidkort eller annan specificerad tidredovis­ning av sitt arbete.

Jag har tidigare (avsnitt 2,8) redovisat min syn på kommitténs förslag i fråga om biträdesersättningen och kostnadskontrollen vid allmän rätts­hjälp. Jag förordade där alt kommitténs båda förslag inte genomförs, Samma synpunkter gör sig gällande i del här sammanhanget och jag före­slär därför att gällande regler behälls oförändrade även i fråga om offentlig försvarares ersättningar.

Det finns däremot anledning att överväga om inte mitt förslag alt biträde i högre instans vid överprövning av beslut om ersättning endast i en begränsad omfattning bör få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesanspråk skall gälla även offentliga försvarare. Förutsättningarna för en sådan regel är något annoriunda i fräga om ersättningen till de offentliga försvararna. Beslut om ersättning åt offentlig försvarare fattas alltid av domstol och i allmänhet enligt den av domstolsverket fastställda taxan i brottmål. Vill försvararen att taxan skall överskridas, måste han motivera detta redan i första instans. En motsvarande regel för de offentli­ga försvararna skulle därför få betydelse bara i de fall när försvararen begär ett högre arvode än enligt taxan. Det faller sig emellertid naturligt att med tanke på just dessa fall införa en begränsning av försvararens möjlig­heter att i högre rätt åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodes­yrkande. Jag föreslär därför en sådan bestämmelse även för offentliga försvarare.

Ersättningen till en offentlig försvarare betalas alltid av staten. Detsam­ma gäller, om rättshjälp har beviljats, sådana kostnader som ersätts av rättshjälpen. Den misstänkte eller den tilltalade behöver aldrig - till skill­nad från vad som gäller för den som har beviljats allmän rättshjälp — betala någon avgift i förskott. Av 31 kap, 1 § RB följer emellertid att den tilltala­de, om han döms för brottet, skall åläggas skyldighet att betala till staten vad som har utgått av allmänna medel för försvarare, bevisning m. m, med stöd av reglerna i RB, Enligt 38 § första stycket RHL gäller delta också beträffande vad som har betalats av staten med anledning av att den


 


tilltalade beviljats rättshjälp. En vikng inskränkning i den dömdes betal-     Prop, 1987/88:73 ningsskyldighet är dock att han aldrig behöver belala mer än som motsva­rar del för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift.

Kommittén föreslår en förändring av bestämmelserna om den tilltalades återbetalningsskyldighet, I och med att kommittén i sitt huvudbetänkande lägger fram förslag till nya rättshjälpsavgifler, bestående av en fast och en röriig del, skulle det högsta återbelalningsbeloppet komma att bero inte bara på den tilltalades inkomst utan också på omfattningen av kostnader­na. Detta är något principiellt nytt eftersom någon tilläggsavgift i dag inte tas ut av den dömde. Kommittén föreslär därför att ålerbelalningsskyldig-heten i brottmål begränsas enligt en särskild tabell.

Nuvarande ordning innebär att en tilltalad som har en beräknad årsin­komst större än 110 000 kr, i princip alltid är skyldig att belala till staten hela kostnaden för offentlig försvarare och bevisning i målet, om han döms för brottet. Om de förslag som jag lagt fram i det föregående rörande möjligheterna till allmän rättshjälp godtas, kommer denna obegränsade återbetalningsskyldighet att träffa endast personer med en årsinkomst överstigande sju basbelopp (168 700 kr, år 1988), Delta är enligt min mening en godtagbar ordning. De nivåer för maximibelopp för rättshjälps­avgift som jag föreslagit i det föregående (avsnitt 2,4,1) är enligt min mening lämpligt avvägda också såvitt gäller tilltalads ålerbetalningsskyl­dighel. Några särregler för denna återbetalningsskyldighet utöver dem som redan finns behövs därför inte.

2.11 Rättshjälp genom offentligt biträde

2.11.1 Inledning

Rättshjälp genom offenfiigt biträde kan beviljas i vissa i 41 § RHL särskilt angivna typer av rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är att de rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs, ärenden som kan vara av synneriigen ingripande betydelse för den enskilde. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett förvaltningsrältsligt mål eller ärende hos en myndighet. Här­vidlag föreligger en skillnad gentemot allmän rättshjälp, som ju kan be­viljas även i en rättslig angelägenhet som behandlas helt utomprocessuelll.

Rättshjälp genom offenfiigt biträde behandlas huvudsakligen i 41-45 §§ RHL, När det gäller den nuvarande ordningen får jag hänvisa till kommit­téns redogörelse (organisationsbetänkandet s, 85 fQ. Kommittén har gjort en allmän översyn av bestämmelserna och föreslär vissa ändringar, dock ej av genomgripande slag. Jag berör i följande avsnitt vissa ändringsförslag såvitt gäller tillämpningsområdet (avsnitt 2,11,2) och den s, k, presum-lionsregeln i 42 § (avsnitt 2,11,3), Jag tar också avslutningsvis upp frågan om vem som får förordnas till offentligt biträde (avsnitt 2,11,4), I avsnittet 2.12,3 tar jag dessutom upp vissa beslutsbefogenheter m,m, i frågor om offentligt biträde. Jag skall dock först beröra vissa andra, mindre frågor rörande offenfiigt biträde.

På vissa punkter har kommitténs översyn inte lett fram till några änd-     76


 


ringsförslag. Delta gäller förmånerna vid rättshjälp genom offentligt biträ- Prop. 1987/88:73 de och den rättssökandes kostnadsansvar. Kommitténs slutsatser har i dessa delar lämnats ulan erinran av remissinstanserna och inte heller jag finner anledning att föreslå nägra förändringar i dessa hänseenden. Rätts­hjälp genom offentligt biträde bör alltså alltjämt vara kostnadsfri för den enskilde rältssökande. Inte heller bör del offentliga biträdets rätt enligt 45 § första stycket RHL att besluta om utredning under där angivna förutsättningar begränsas till visst belopp eftersom befogenheten redan nu är högst begränsad.

Kommittén berör också problemet att del i vissa situationer är svårt alt konstatera när förmånen av offentligt biträde upphör. Det sagda rör främst fall när offentligt biträde har förordnals i angelägenhet på den psykiatriska värdlagstiftningens område, I och med att talan mot beslut får föras utan inskränkning till viss lid kan del påstås att rättshjälpen här formellt sett aldrig upphör. Kommittén har emellertid inte funnit att detta förhållande har medfört några praktiska problem och föreslår inte någon författnings­ändring. Jag instämmer i kommitténs slutsats, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, och lägger alltså inte fram nägra ändringsförslag i delta hänseende.

En annan fråga är om ett offentligt bhräde bör kunna få ersättning för arbete som han utfört före förordnandet. Saken är inte reglerad i RHL och praxis är skiftande. Av motsvarande skäl som i fräga om allmän rättshjälp bör enligt min mening i RHL uttryckligen klargöras att sådan retroaktiv ersättning kan utgå också till offentligt biträde. Förutsättningarna för att sådan ersättning skall kunna utgå bör vara desamma som vid allmän rättshjälp. Detta innebär alt ersättning bör kunna utgå för arbete som har utförts efter det att ansökan om offentligt biträde kommit in till besluts-myndigheten. Ersättning bör också kunna utgå för arbete som har utförts dessförinnan, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om del annars finns synnerliga skäl. Däremot innefattar möjligheten till retroaktiv ersätt­ning givetvis inte rätt till ersättning för sådant arbete som inte omfattas av 41 § RHL t, ex, arbete som hänför sig till handläggningen i lägre instans.

Kommittén berör ocksä rätten till offentligt biträde i mål eller ärende enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), Enligt 42 § RHL skall offentligt biträde förordnas för den som den ifrågavarande åtgärden avser, om del inte måste antas att behov av biträde saknas. Sedan några år tillbaka har i LVU-fallen även den unges vårdnads­havare rätt till offentligt biträde under samma förutsättning, I mål eller ärende enligt LVU är del således vanligt förekommande att såväl den unge som dennes vårdnadshavare har rättshjälp genom offentligt biträde. Kom­mittén hävdar att den gällande ordningen medför alt det ofta förordnas två skilda biträden trots att den unge och vårdnadshavaren har sammanfallan­de intressen och därför lika bra kan representeras av etl gemensamt biträde (organisalionsbelänkandet s, 138-141), Kommittén lägger fram förslag som innebär att gemensamt biträde skall förordnas i dessa mål eller ärenden, om inte särskilda skäl talar mot det.

Inom socialdepartementet pågår för närvarande arbetet med förändring  77


 


av LVU-lagsliftningen, Frågan om stöd och hjälp åt personer som berörs Prop, 1987/88:73 av olika LVU-frägor har tagits upp av socialberedningen i betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och föräldrars rätt och av en särskild utredare i betänkandet (Ds S 1987:3) Översyn av LVU, Betänkandena har remiss­behandlats och övervägs för närvEirande inom socialdepartementet. En fråga som är aktuell i det sammanhanget är rätten till offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU, Efter samråd med chefen för socialdepartemen­tet lar jag därför inte upp kommitténs förslag i detta lagstiftningsärende. Jag anser det vara naturligt att kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter pä del las till vara i det fortsatta arbetet inom socialdeparte­mentet.

När etl beslut om rättshjälp undanröjs, skall enligt 49 a § RHL den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna, om inte särskilda skäl talar för att kostnaderna eller del därav betalas av staten. Bestämmelsen är fillämplig även vid rättshjälp genom offentligt biträde. Kommittén påpekar (organisationsbetänkandel s, 153) att eftersom denna rättshjälpsform är kostnadsfri för den enskilde bör det inte ens om rättshjälpsbeslulet undan­röjs vara möjligt att ålägga någon betalningsskyldighet för uppkomna rätts­hjälpskostnader. Enligt kommittén saknar bestämmelsen betydelse från stalsfinansiell synpunkt såvitt avser offentligt biträde. Kommittén föreslår att möjligheten att när beslut om offentligt biträde undanröjs ålägga någon betalningsskyldighet för uppkomna kostnader slopas. Förslaget har läm­nats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att 49 a § RHL ändras i enlighet med kommiltéförslagel.

2.11.2 Tillämpningsområdet

2.11.2.1 Inledning

I 41 § RHL räknas i Qorton punkter upp de angelägenheter vari rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas. Kommittén har gått igenom dessa ärendekategorier för alt undersöka i vad mån avgränsningarna är sådana all de tillgodoser kravet på erforderliga rätlssäkerhetsgaranfier i ärenden där enskilda människor kan drabbas av inskränkningar i den personliga integriteten.

Kommitténs genomgäng av de olika ärendekategorierna leder fram till ändringsförslag pä endast en punkt i fråga om tillämpningsområdet för denna rältshjälpsform. Kommittén föreslår att utlänning som har tagits i förvar i ett ärende hos polismyndighet angående avvisning eller verkställig­het av avvisning eller utvisning skal! beviljas offentligt biträde i frågan om förvarstagandet, om detta har vanit mer än tre dygn. I dag gäller alt förvarslagandet i sig berättigar till offenfiigt biträde först när detta varat mer än en vecka. Jag återkommer till detta förslag längre fram (avsnitt 2.11,2,3),

Vid remissbehandlingen har förts fram flera förslag till utvidgningar av
tillämpningsområdet för rättshjälp genom offentligt biträde. Detta gäller
bl, a. ärenden i förvaltningsdomstol om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
(1980:620) och om flyttningsförbud enligt 28 § samma lag. De skäl som har
      78


 


åberopats till stöd för dessa och vissa andra liknande förslag har emellertid enligt min mening inte en sådan styrka att de föreslagna utvidgningarna bör genomföras nu.

På två punkter har emellertid remissinstanserna lagt fram förslag till utvidgningar av tillämpningsområdet för offentligt biträde som jag anser bör prövas i detta lagstiftningsärende. Det är först frågan om offentligt biträde i förvaltningsdomstol vid prövning av frågor om intagning till och utskrivning från sjukhus enligt smittskyddslagen (1968:231), Den frågan tar jag upp i avsnittet 2,11,2,4, Flera remissinstanser, däribland socialsty­relsen, psykiatriska nämnden och vissa utskrivningsnämnder har ocksä tagit upp frågan om offentligt biträde vid prövningen av framför allt s, k. konverleringsfall enligt 10 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Den frågan berör jag närmare i avsnittet 2,11,2,2,

Till sist vill jag i delta avsnitt nämna alt asylulredningen (A 84:01) har avlämnat sitt slutbetänkande Rättssäkerheten vid direktavvisningar (SOU 1986:48), Utredningen har undersökt behovet av rättsligt bistånd till de asylsökande i dessa sammanhang. Betänkandet har remissbehandlats och förslagen övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdepartementet. Frågan om utvidgad rätt till rättshjälp i samband med direktavvisningar har ocksä berörts i ett par motioner till 1985/86 års riksmöte. Med hänsyn till det arbete som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet avstår jag från att nu ta upp frågan om behovet av offentligt biträde eller annan rättshjälp i dessa angelägenheter.


Prop, 1987/88:73


2.11.2.2 Offentligt biträde i ärenden enligt 10 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

Mitt förslag: 41 § I RHL ändras sä att det görs klart alt offentligt biträde kan förordnas i ärenden rörande intagning på sjukhus i fall som avses i 10 § LSPV,


Kommittén har inte berört frågan.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och flera ut­skrivningsnämnder föreslår alt offentligt biträde skall kunna förordnas när prövningen av vårdbehovet sker enligt 10 § LSPV (remissammanställning II s, 26-49),

Skälen för mitt förslag: År 1983 infördes i LSPV bestämmelser som medger att en patient kan överföras från frivillig psykiatrisk vård till LSPV-vård utan mellanliggande utskrivning (s, k, konvertering). Att detta är möjligt framgår endast indirekt av LSPV, Enligt 6 § andra stycket LSPV får vårdintyg inte godtas för intagning på klinik där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör. Om en patient är intagen för psykiatrisk vård på sjukhus pä egen begäran, fär enligt tredje stycket undantag göras från den betämmelsen i andra stycket. Av 10 § första stycket framgår emellertid att beslut enligt 9 § om beredande av vård enligt LSPV i dessa fall skall fattas


79


 


av utskrivningsnämnden och inte av överläkaren. Utskrivningsnämnden skall fatta beslut i stället för överläkaren också bl, a, när denne kan anses jävig. Utskrivningsnämndens beslut om, intagning kan överklagas till psy­kiatriska nämnden (22 § LSPV),

Enligt socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och nästan samtliga ul-skrivningsnämnder som har berört frågan innebär regleringen i LSPV att offentligt biträde inte får förordnas i de fall som avses i 10 § första stycket. Utskrivningsnämnden för Göteborgs och Bohus län anser emellertid att något sådant hinder inte föreligger. Enligt vad jag har inhämtat har offent­ligt biträde i flera fall i dessa situationer vägrats hos psykiatriska nämnden. Saken har dock såvitt jag vet inte prövats av besvärsnämnden för rätts­hjälpen.

Enligt 41 § I RHL kan offentligt biträde förordnäs i vissa andra ärenden enligt LSPV rörande bl, a, intagning på sjukhus. Skälen för rättshjälp genom offentligt biträde är enligt min mening lika starka i den nu aktuella typen av ärenden. Det bör därför göras klart att offentligt biträde kan förordnas även i situationer då beslut om beredande av vård fattas enligt 10 § LSPV,

Rätlen fill offentligt biträde bör liksom annars gälla handläggningen både vid utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden. Den omständigheten att offentligt biträde förordnas bör normalt sett inte behöva medföra att den lid inom vilken utskrivningsnämndens beslut om beredande av vård i dessa fall brukar fattas - älta dagar från intagningen - förlängs.

Den ökning av kostnaderna för rättshjälpen som följer med mitt förslag måste, med hänsyn till de fätal ärenden det kan bli fråga om, antas bli högst begränsad.


Prop. 1987/88:73


2.11.2.3 Offentligt bhräde vid förvarstagande enligt utlänningslagen (1980:376)

Mitt förslag: I ärenden enligt utlänningslagen (1980:376) angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller utvisning skall rätts­hjälp genom offentligt biträde beviljas, om sökanden har hållits i förvar längre tid än tre dagar. Enligt gällande regler är motsvarande tid en vecka.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (organisalionsbe­länkandet s, 131-137),

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagan­de. Många remissinstanser - däribland statens invandrarverk - tillstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget och menar att utlänning­ens rättssäkerhet inte påtagligt förbättras av kommitténs förslag. Rätts­hjälpsnämnden i Malmö efteriyser en mer flexibel regel där utlänningens individuella behov av biträde och inte bara förvarstidens längd skall tillålas fä inverka pä frågan om offentligt biträde skall förordnas för honom. En minoritet vid rättshjälpsnämnden i Stockholm anser också att den kost-


80


 


nadsökning som följer med kommitténs förslag inte motsvaras av någon påtaglig förbättring av utlänningens rättstrygghet (remissammanställning II s, 26-49),

Skälen för mitt förslag: Enligt 41 § 6 och 7 RHL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas utlänning, om han i ett ärende hos polismyndig­het angående utvisning eller angående verkställighet av avvisning eller utvisning med stöd av 50 eller 52 § utlänningslagen har hållits i förvar längre tid än en vecka.

Enligt min mening är ett förvarstagande enligt utlänningslagen allmänt sett en angelägenhet av sådan art att det är fullt motiverat med etl offentligt biträde i och för prövningen av endast den frågan. En jämförelse med anhållande och häktning ligger nära till hands. Förvarstagandet innebär att ufiänningen berövas sin personliga frihet i en situation då han på grund av omständigheterna i övrigt är i ell utsatt läge. Del skulle emellertid främst av kostnadsskäl föra för långt alt öppna tillgången till offentligt biträde omedelbart när beslutet om förvarstagande fattas. Av kommitténs redovis­ning framgår också att de flesta förvarstagandena inte varar längre än ett eller ett par dygn. En minimitid om tre dygns frihetsberövande för rätt till offentligt biträde innebär enligt min mening en rimlig avvägning.

Del finns i och för sig skäl som talar för att frågan om behov av offentligt biträde vid förvarstagande borde kunna bedömas enligt mer flexibla regler. Man måste emellertid ta hänsyn till att del åligger polismyndigheten att till rältshjälpsnämnden anmäla behovet av offentligt biträde i dessa fall. Polis­myndigheten skulle med den av rältshjälpsnämnden i Malmö antydda ordningen antagligen undantagslöst tvingas att anmäla varje förvarstagan­de till rätlshjälpsnämnden och därvid lämna en redogörelse för de närmare omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan ordning skulle jämfört med den nuvarande medföra onödigt extra arbete för såväl polismyndighe­terna som rältshjälpsnämnderna. Jag anser därför att övervägande skäl talar för alt behålla förvarstidens längd som utgångspunkt för bedömning­en av behovet av offentligt biträde.

Mot den nu angivna bakgrunden är jag beredd att godta kommitténs förslag om en utvidgning av rätten till offentligt biträde vid förvarstagande av utlänning. Sökanden bör alltså beviljas rättshjälp genom offentligt biträ­de när han har varit tagen i förvar längre tid än tre dygn. Förslaget beräknas innebära en ökning av de årliga kostnaderna för rättshjälpen om högst I milj, kr.


Prop. 1987/88:73


2.11.2.4 Offentligt burade vid vissa tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (1968:231)

Mitt förslag: Offentligt biträde skall kunna förordnas vid allmän förvaltningsdomstol i angelägenheter som rör intagning på sjukhus eller utskrivning enligt smittskyddslagen (1968:231),

Kommittén lar inte upp frågan,

6   Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 73


Remissinstanserna: Socialstyrelsen föreslår alt offentligt biträde bör kun-     Prop. 1987/88:73 na förordnas i dessa angelägenheter (remissammanställning II s, 26-49),

Skälen för mitt förslag: Enligt smittskyddslagen kan personer som lider av vissa sjukdomar eller som bär smitta av sådan sjukdom åläggas att iaktta vissa skyldigheter. De ifrågavarande sjukdomarna delas in i allmän­farliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjuk­domar. Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta av sådan sjukdom kan åläggas att lata undersöka sig av läkare. Han kan också tvångsvis tas in pä sjukhus, om han med hänsyn till faran för smittspridning inte kan behandlas i öppen vård.

Den som lider av venerisk sjukdom kan åläggas, förutom att låta under­söka sig av läkare, att följa vissa föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Om det finns grundad anledning alt befara att han skall sprida smittan, kan han tvångsvis tas in på sjukhus.

Frågor om tvångsvis intagning pä sjukhus enligt smitlskyddslagen prö­vas av länsrätten; vid fall av allmänfarlig sjukdom dock endast om den smittade begär det. Frågor om utskrivning prövas av överläkare, vars beslut kan överklagas till länsrätten.

Tvångsintagning enligt smitlskyddslagen förekommer ytterst sällan. Som etl led i samhällets strävanden att bekämpa spridningen av infektion av HIV har sådan infektion (SFS 1985:742 jfr 1987:271) hänförts fill de veneriska sjukdomarna enligt smittskyddslagen. Detta medför bl, a, alt den som är smittad kan komma i fråga för tvångsingripanden. Frågan om rättssäkerheten vid ingripanden enligt smittskyddslagen har därigenom fått större aktualitet än tidigare.

Ett tvångsingripande enligt smitlskyddslagen är från den berördes syn­punkt i lika hög grad integritetskränkande som ell ingripande enligt LSPV, I ett avseende är smittskyddslagen i:, o, m, mer ingripande än LSPV i och med att en person som inte är sjuk själv men som bär en smitta i vissa fall kan komma i fråga för tvängsingripanden. De ingrepp i den personliga friheten eller integriteten som kan följa med ett ingripande enligt smitt­skyddslagen motiverar enligt min mening alt offentligt biträde skall be­viljas den berörde när intagning på sjukhus ifrågasätts eller när utskrivning vägras.

Som jag tidigare nämnde kan tvängsintagning på sjukhus ske endast efter länsrättens prövning. Vid fall av allmänfarlig sjukdom sker dock prövning­en hos länsrätten endast om den smittade begär det. Läkares beslut alt vägra utskrivning kan överklagas till länsrätt. Möjligheten att fä offentligt biträde bör enligt min mening lämpligen knytas till handläggningen av ärendet i länsrätten och i högre rätt efter ett eventuellt överklagande.

Jag förordar mot bakgrund av del nu sagda att det i 41 § RHL förs in ny punkt som innebär att offentligt biträde kan förordnas i angelägenhet vid förvaltningsdomstol som rör intagning på sjukhus eller utskrivning enligt smittskyddslagen.

Frågor om tvångsingripande enligt smitlskyddslagen har hittills före­
kommit ytterst sällan. Även om en viss ökning av antalet ärenden kan
befaras med anledning av utbredningen av HIV, torde den kostnadsökning
som följer med mitt förslag bli på det hela taget försumbar,
                                82


 


2.11.3 Presumtionsregeln om rätt till biträde


Prop. 1987/88:73


Mitt ställningstagande: Presumfionsregeln i 42 § RHL om sökandens rätt till offentligt biträde i de i 41 § uppräknade angelägenheterna behålls oförändrad.


Kommitténs förslag: Nuvarande presumtionsregel - att rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om del inte måste antas att behov av biträde saknas - behålls för ärenden inom den sociala vårdlagstiflningen och utlänningslagstiftningen. För övriga ärenden ersätts den nuvarande regeln med en regel som innebär att offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett faktiskt behov av etl sådant biträde (organisationsbetänkandet s. 142-147).

Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad, främst såvitt gäller förslaget om ny presumtionsregel för ärenden inom den psykiatriska värd­lagstiftningen. Socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, beslutsnämnden i Västmanlands län och de ulskrivningsnämnder och länsrätter som har avgett yttranden tillstyrker förslaget, Svea hovrätt, kammarrätten i Göte­borg, domstolsverket, rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Sundsvall, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna samt Handikappförbundens centralkommitté m,fl, motsätter sig den före­slagna ändringen (remissammanställning II s, 67—86).

Skälen för mitt ställningstagande: I 42 § RHL sägs bl, a, alt rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas, om det inte mäste antas att behov av biträde saknas. Regeln innebär att det i de ärenden som avses i 41 § föreligger en presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas. Paragrafen erhöll sin nuvarande lydelse den 1 januari 1982 (SFS 1981:23),

Ursprungligen angavs som förutsättning för att rättshjälp genom offent­ligt biträde skulle beviljas alt den som avsågs med åtgärden skulle vara i behov av biträde för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena (prop, 1972:132 s, 185) var det nödvändigt att en viss restrik­tivitet iakttogs vid bedömningen av biträdesbehovei i det enskilda fallet.

Denna restrikfiva inställning ändrades först såvitt avsåg utlänningsären­dena. Från den 1 juli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom offentligt biträde skulle beviljas, om det inte mäste antas att behov av biträde saknades. Huvudprincipen angavs vara att ingen - utom vid de avvisningar som ulan längre frihetsberövanden beslutades av polismyndig­het — skulle kunna avlägsnas ur riket ulan alt ha erbjudils bistånd av ett offentligt biträde,

1 samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades (prop 1979/80:1, bil 4 s, 87) bl, a, att del inte fanns någon anledning att i fråga om förutsättning­arna för förordnande om offentligt biträde göra åtskillnad mellan olika typer av ärenden, Samma presumtionsregel som hade införts för utlän­ningsärendenas del borde därför införas på hela området för rättshjälp genom offentligt biträde. Socialutskottet (SoU 1980/81:15 s, 5) poängtera­de att den omständigheten alt det infördes en generell presumtionsregel inte kunde befria den som har alt besluta om rättshjälp genom offentligt


83


 


biträde från skyldigheten att göra en individuell prövning i varje mål eller    Prop. 1987/88:73 ärende.

Utgångspunkten för kommitténs överväganden i denna del har varit att undersöka i vad mån del går att införa en mer restriktiv regel än gällande presumtionsregel ulan att befogade rättsskyddsintressen åsidosätts. Kom­mittén anser att en presumtionsregel bör avspegla det faktiska behovet av biträde i den ärendekategori som den är avsedd för.

Kommittén föreslår sammanfattningsvis, som jag nyss redovisade, alt den nuvarande presumtionsregeln behålls för ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlänningslagstiftningen men för övriga angelägen­heter ersätts med en regel som innebär att offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett faktiskt behov av ett sådant biträde.

Enligt min mening saknas det anledning att ifrågasätta presumtionsre­geln såvitt gäller ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlän­ningslagstiftningen. Den nuvarande regeln återspeglar inom dessa områ­den väl det faktiska behovet av biträde.

Riksdagen har beslutat om en ny lag (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m,fl, (prop, 1984/85:176, SoU 27, rskr, 386), Lagen trädde i kraft den 1 juli 1986, Den ersätter lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967 års om­sorgslag).

Till följd av den nya omsorgslagen skall vårdhem såväl för barn och ungdom som för vuxna avvecklas. Även specialsjukhusen skall avvecklas. Regler för vad som skall gälla under avvecklingsperioden finns i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m,fl. Däri föreskrivs att bl, a, nyinlagning i värdhem för barn och ungdom inte fär ske. Nyinlagning i specialsjukhus eller i värdhem för vuxna får ske om det finns synnerliga skäl. Enligt 6 § promulgalionslagen kan sådan intagning, även det övergångsvis, ske obe­roende av samtycke, I sådana ärenden, där alltså reglerna i 1967 års omsorgslag övergångsvis gäller även efter den 1 juli 1986, kommer det således under en viss tid efter nämnda datum att förekomma ärenden om beredande av vård där ett särskilt behov av juridisk hjälp föreligger. Rättshjälp genom offentligt biträde skall enligt beslutade ändringar i rätts­hjälpslagen (prop, 1985/86:107, SoU 19. rskr, 224, SFS 1986:238) liksom hittills kunna beviljas i de ärenden som kan bli aktuella på grund av 6 § promulgalionslagen.

Av del anförda följer att antalet ärenden om tvångsvis nyinlagning kan antas komma att minska men å andra sidan ökar behovet av offentligt biträde i de ärenden som alltjämt kan förekomma. Den omständigheten att förordnande av offentligt biträde tidigare har skett i relativt liten omfatt­ning i dessa ärenden utgör därför enligt min mening inte något skäl för att ändra presumtionsregeln för ärenden som avses i 41 § 2 RHL.

Med undantag för ärenden enligt lagen om sluten psykiatrisk värd
(LSPV-ärenden) är övriga berörda ärenden som anges i 41 § så sällan
förekommande att de inte ensamma kan motivera någon förändring. Det
återstår således att närmare överväga om det är motiverat med en föränd­
ring av presumtionsregeln såvitt gäller LSPV-ärenden,
                             84


 


Enligt tillgängliga uppgifter förordnas offentligt biträde i LSPV-ärenden relativt sällan. Enligt socialstyrelsen skedde det är 1984 endast i cirka sju procent av alla de ärenden som avses i 41 § 1 RHL, Det totala antalet LSPV-ärenden uppgick år 1984 till 4 400,

De skäl som de kritiska remissinstanserna har åberopat mot en föränd­ring är att den enhetliga presumtionsregeln infördes relativt nyligen och att det är en fördel att regeln är enhetlig för alla ärenden. Dessutom pekar man på att prövningsförfarandet för LSPV-ärenden för närvarande är under omprövning.

Socialstyrelsen och de nämnder som har tillstyrkt ändringen av presum­tionsregeln såvitt gäller LSPV- ärenden har åberopat främst all den nuva­rande regeln dåligt återspeglar det faktiska behovet av biträde i dessa ärenden.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande arbetet med översyn av bl, a, prövningsförfarandet för LSPV-ärenden, Arbetet sker med utgångs­punkt i förslagen i socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykia­trin, tvånget och rättssäkerheten, I betänkandet föreslogs alt prövningen i fortsättningen skulle ankomma på domstol.

Såvitt jag har kunnat se har det inte riktats någon egentlig kritik mot det sätt varpå den nuvarande presumtionsregeln tillämpas i praktiken. Det saknas enligt min mening anledning att ändra denna praxis. Det ligger i sakens natur att förordnandefrekvensen när det gäller offentligt biträde kan variera mellan olika ärendelyper. Med hänsyn härtill och då pröv­ningsförfarandet är under övervägande finns det enligt min mening inte skäl att nu föreslå någon ändring av presumtionsregeln i 42 § RHL,

Avslutningsvis vill jag erinra om att presumtionsregeln inte befriar den som har att besluta om rättshjälp genom offentligt biträde från skyldighe­ten alt göra en individuell prövning i det enskilda fallet.


Prop. 1987/88:73


2.11.4 Vem får förordnas till offentligt biträde?

Mitt förslag: Annan än advokat eller biträdande jurist pä advokatby­rå skall få förordnäs till offentligt biträde endast om det finns skäl för det.


Kommitténs förslag: Enligt kommitténs förslag skall till offentligt biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan (organisa­lionsbelänkandet s, 147-149),

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erin­ran. Besvärsnämnden för rättshjälpen anser att man bör ställa högre kom­petenskrav på den som skall utses till offentligt biträde än vad kommittén föreslår (remissammanställning II s, 85-101),

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag innebär en skärpning jämfört med den gällande regleringen i 44 § RHL som anger att den som är lämplig skall förordnas till offentligt biträde, Kommiltéförslagel har under remiss-


85


 


behandlingen vunnit bred anslutning. Enligt remissinstanserna står försla­get i saklig överensstämmelse med den praxis som finns.

Jag förordar att, i enlighet med kommitténs intentioner, en starkare styrning i lagtexten sker mot att uppdrag som offentligt biträde i första hand ges till advokater och motsvarande. Det offentliga biträdets uppgift är all tillvarata den enskildes intressen i situationer där denne är i ett utsatt läge, I dessa ärenden väger rätlssäkerhetsaspekter tungt. Sådana aspekter tillvaratas i allmänhet bäst av kvalificerade jurister. Möjligheterna att till biträde förordna annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå bör bl, a, därför begränsas i enlighet med vad jag har uttalat beträffande biträde vid allmän rättshjälp (se avsnitt 2,6,2), Mitt förslag innebär i sak ingen större förändring, eftersom advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå redan i dag förordnas till offentliga biträden i det helt övervä­gande.antalet ärenden. Med den av mig förordade ändringen ställs formellt samma kompetenskrav på det offentliga biträdet som pä biträde vid allmän rättshjälp.


Prop, 1987/88:73


2.12 Rådgivning

Mitt förslag: Rädgivningsavgiften skall fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Riktpunkten bör vara att avgiften för rådgivning i en timme skall motsvara timkostnadsnor­men i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad.


Bakgrund och skälen för mitt förslag: Rältshjälpsformen rådgivning inne­bär enligt 46 § RHL rådgivning eller annan jämförlig åtgärd i en rättslig angelägenhet under högst en timme. Rådgivning kan lämnas i snart sagt alla rättsliga angelägenheter. Vissa rättsliga angelägenheter är dock undan­tagna från tillämpningsområdet. Delta gäller exempelvis upprättande av självdeklaration, förrättande av bouppteckning, inskrivningsärenden enligt jordabalken och ärenden om fastighetsdeklaralion eller mål eller ärende angående fastighetstaxering.

Rättshjälp genom rådgivning står öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en i RHL bestämd avgift. Avgiften är i dag 85 kr, för varje påbörjad tidsperiod om femlon minuter. Avgiften får sättas ned eller efter­ges helt i enlighet med vad som gäller för nedsättning och eftergift av grundavgiften för rättshjälpsavgiften (DVFS 1985:15, B 29), Den som lämnat rådgivningen får i dessa fall ut överskjutande belopp av allmänna medel efter beslut av rättshjälpsnärnnd.

Om rådgivningen har krävt anlitande av tolk, har den som har meddelat rådgivningen räU till skälig ersättning för den kostnaden liksom för annan kostnad för översättning. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Rådgivning lämnas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå. Den som har lämnat rådgivningen beslutarom avgiften skall sättas ner eller efterges.

Om en rådgivning sedermera övergår till ett ärende om allmän rättshjälp.


86


 


skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna     Prop. 1987/88:73 rättshjälpen och vad som har erlagts i rådgivningsavgift skall anses som betalning avseende rättshjälpsavgiften.

Före 1979 års rältshjälpsreform lämnades rådgivning enligt RHL liksom i dag mot en i lagen bestämd avgift. Däremot angavs det inte i lagen nägra tidsramar för rådgivningen. Detta innebar att rådgivningens längd anpassa­des till avgiften på det sättet att rådgivningstiden förkortades i takt med att advokaternas timarvoden ökade. När reglerna ändrades år 1979 var avgif­ten en etthundratjugofemtedel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller ungefär 100 kr. För det beloppet lämnades rådgiv­ning i ungefär 20 minuter,

I samband med 1979 års rältshjälpsreform fick rådgivningsinstitutet den utformning som det har i dag med del undantaget alt avgiften då bestämdes till en viss del av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, I samband med de ändringar som vidtogs i RHL är 1983 fastställdes avgiften till ett visst belopp i kronor. Enligt uttalanden i propositionen (prop, 1982/83:61 s. 49) bestämdes beloppet sä att det kom att något undersliga grundavgif­ten för allmän rättshjälp.

Statens kostnader för rådgivning inskränker sig till den subventionering av rådgivningsavgiften som sker i de fall som avgiften sätts ner eller efterges. Budgetåret 1986/87 var den totala kostnaden för rådgivningen 757 000 kr.

Institutet rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre omfattning. Under budgetåret 1974/75 lämnade de allmänna advokatbyråerna rådgiv­ning vid 20 400 tillfällen. Tio år senare lämnades vid dessa byråer rådgiv­ning vid 7 000 tillfällen. De allmänna advokatbyråerna torde svara för uppskattningsvis nästan hälften av alla rådgivningar.

Förklaringen till att antalet rådgivningar har sjunkit under senare år torde framför allt vara att ersättningen till den som lämnar rådgivning inte motsvarar det timarvode som advokater och biträdande jurister debiterar sina klienter i andra sammanhang.

Varken rättshjälpskommittén eller remissinstanserna har närmare berört rådgivningsinstitutet.

Enligt min mening har rådgivningsinslilutel en viktig uppgift att fylla som en del av samhällets rättshjälp, och det utgjorde en viktig del av rättshjälpsreformen. Inom rådgivningens ram kan enklare angelägenheter klaras av, och det kan genom rådgivning undvikas att tvister i onödan förs till domstol. Vid rådgivningen kan de enskilda i mänga fall få hjälp att upprätta enklare handlingar av juridisk karaktär som äktenskapsförord, testamenten och köpekontrakt. Rådgivningen kan också vara ett komple­ment till reglerna om offentlig försvarare. Den som ställs inför domstol i enklare brottmål liksom den som står inför valet att skriva på ett strafföre­läggande kan ha ett behov av att rådgöra med en jurist. Även i förvaltnings­ärenden är rådgivning ofta fillräcklig.

Frågan om rådgivning bör tillåtas i vissa s. k, massärenden i en större
omfattning än i dag har inte belysts i delta lagstiftningsärende. Föreskrif­
terna finns - bortsett från undantaget rörande självdeklarationer - i 9 §
RHF, Det är inte uteslutet alt domstolsverket i sitt arbete med rådgivnings-
      87


 


institutet kommer att beröra frågan om tillämpningsområdet. Eftersom de     Prop. 1987/88:73 aktuella föreskrifterna finns huvudsakligen i RHF berör jag emellertid inte frågan vidare i detta ärende.

Det är angeläget att informafion sprids om rådgivningsinstitutet så att det åter kommer till användning i önskvärd omfattning. Domstolsverket är i färd med etl arbete med den inriktningen. Men det är inte bara en fråga om informafion. Det är också en fråga om att den som meddelar rådgivning får en skälig kompensation för sitt arbete.

Det är enligt min mening rimligt alt den som lämnar rådgivning får ersättning för sitt arbete med ell belopp som svarar mot den ersättning han skulle ha fält om allmän rättshjälp hade beviljats.

Som jag nämnde i avsnittet 2,4,1 bör rådgivningsavgiften också kopplas till grundbeloppet för rätlshjälpsavgiflen. Avgiften för rådgivning i en timme bör enligt min mening vara lika stor som grundbeloppet. Grundbe­loppet bör, som jag förordade i det nämnda avsnittet, årligen fastställas av domstolsverket till ett belopp som svarar mot limkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad (för närvarande 445 kr,).

Liksom för närvarande bör även rådgivningsavgiften kunna sättas ner eller efterges helt i enlighet med de föreskrifter som domstolsverket be­stämmer. Utrymmet för att efterge rådgivningsavgiften helt bör i likhet med vad jag nyss (avsnitt 2,4,1) förordade för rättshjälpsavgiflens del vidgas i jämförelse med vad som gäller i dag.

2.13 Organisationsfrågor

2.13.1 Inledning

Rättshjälpskommittén har i sitt organisationsbetänkande under rubriken "Organisationsfrågor" lagt fram olika förslag till förändringar av rätts­hjälpens organisation. Som jag nämnde inledningsvis (avsnitt 1) beslöt regeringen den 19 februari 1987 att ge domstolsverket i uppdrag all bl, a, lägga fram förslag till de författningsändringar som krävs för att införa ADB-tekniken vid rättshjälpshanteringen. Det förutsattes därvid alt del i samband med dessa förändringar uppkommer behov av att ompröva rätts­hjälpens organisation. Det uppdrogs därför åt domstolsverket alt även lägga fram förslag om hur rättshjälpens administration framdeles bör orga­niseras. Lagrådet har berört organisationsfrågan och anför följande.

Det får dock anses angeläget att arbetet på en revision av rättshjälpssyste­met fortsätter. Lagrådet noterar med tillfredsställelse att bl, a, sådana frågor som gäller domstolars och andra myndigheters beslutsbefogenheter är under utredning. Lagrådet vill i sammanhanget understryka det önsk­värda i att olika rältshjälpsfrågor inte bara handläggs inom den myndighet som är bäst skickad för uppgiften utan också hanleras på den nivå inom myndigheten som är mest rationell. Denna fråga berördes i prop, 1978/79:90, där det ansågs böra övervägas att i vissa fall låta domstolar avgöra rättshjälpsärenden i en mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken (prop, s, 495 o, 517),


 


För egen del inskränker jag mig till att konstatera att lagrådels synpunkter är i linje med de allmänna strävandena att förenkla den praktiska hante­ringen av rättshjälpen. Den förändring som lagrådet efteriyser rymmer emellertid flera komplikationer och torde kräva ändringar i bl, a, rätte­gångsbalken. Jag avstår därför från alt nu närmare ta upp frågan. Det är emellertid inte uteslutet all saken kan komma i ett nytt läge när domstols­verket har avlämnat sin rapport om den framtida hanteringen av rätts­hjälpsärendena.

Jag vill tillägga att förutsättningarna för flera av de förslag som kommit­tén har lagt fram i sitt organisationsbetänkande kan komma att förändras med anledning av vad domstolsverket kommer fram till. Detta gäller t. ex, förslagen att minska antalet rättshjälpsnämnder till en och att slopa be­svärsnämnden för rättshjälpen. Sådana förslag bör därför i huvudsak tas upp till behandling först i ett senare sammanhang.

Åtskilliga av kommitténs övriga förslag i fråga om organisationen kan emellertid med fördel övervägas redan nu. Jag tar upp dem i det följande.


Prop. 1987/88:73


2.13.2 Vissa myndigheters behörighet i frågor om allmän rättshjälp

Mitt förslag: Marknadsdomstolen, patenlbesvärsrälten och statens va-nämnd skall inte längre besluta i frågor om allmän rättshjälp. Behörigheten överflyttas till rältshjälpsnämnderna.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före­slår också att konkursdomaren skall anses som domstol i RHL:s mening (organisationsbetänkandet s, 188-191),

Remissinstanserna lämnar förslagen ulan erinran (remissammanställning Ils, 102-154),

Skälen för mitt förslag: Under åren 1980-1982 förekom det hos mark­nadsdomstolen endast två ärenden där allmän rättshjälp aktualiserades. Under samma period förekom det inte något sådant ärende hos patent-besvärsrälten. Dessa förhållanden talar enligt min mening för alt dessa myndigheters beslutsbefogenheter i rältshjälpsfrågor flyttas till rättshjälps­nämnderna; det är inte rationellt att dessa domstolar skall upprätthälla kunskap om och rutiner för rättshjälp. Några olägenheter med att flytta över beslutsbefogenheterna till rättshjälpsnämnderna torde inte finnas. Jag förordar därför att kommitténs förslag i denna del genomförs.

Vid statens va-nämnd förekom under åren 1980-1982 sammanlagt 54 ärenden där rättshjälp aktualiserades. Efter det att flertalet angelägenheter rörande fastigheter år 1983 undantogs från rättshjälpens område har emel­lertid, enligt vad jag har inhämtat hos nämnden, rättshjälp inte beviljats i något fall. Vad jag nyss sade om marknadsdomstolen och patenlbesvärs­rälten gäller därför även statens va-nämnd. Jag föreslår således att också va-nämndens beslutsbefogenheter på rättshjälpens område flyttas till rälts­hjälpsnämnderna.

Eftersom konkursdomarinstitutionen upphävs i och med den nya kon-


89


 


kurslagen (1987:672) har kommitténs förslag rörande konkursdomarens ställning i rättshjälpssammanhang blivit inaktuellt.


Prop. 1987/88:73


2.13.3 Vissa myndigheters behörighet i frågor om offentligt biträde

Mitt förslag: Frågor om offentligt biträde i angelägenheter som rör kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering skall prövas av rättshjälpsnämnd och inte som i dag av socialstyrelsen. Utskriv­ningsnämndernas beslut i rätlshjälpsfrägor skall överklagas till psy­kiatriska nämnden och inte som i dag till besvärsnämnden för rätts­hjälpen. Psykiatriska nämndens beslut i rättshjälpsfrågor skall inte gå att överklaga.


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före­slår också att kriminalvårdsstyrelsens och övervakningsnämndernas be­slut om rättshjälp vid vissa verkställighetsfrågor skall överklagas till kam­marrätt resp, kriminalvårdsnämnden i stället för som nu till besvärsnämn­den för rättshjälpen (organisationsbetänkandet s, 208-212),

Remissinstanserna: Förslaget att ulskrivningsnämnds beslut skall över­klagas hos psykiatriska nämnden tillstyrks av de instanser som har berört det. Förslagen i övrigt har lämnats ulan erinran (remissammanställning II s, 102-154),

Skälen för mitt förslag: Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i organisalionsbelänkandet (s, 211) förekommer fall av kastrering utan ve­derbörandes samtycke utomordentligt sällan. Frågorom offentligt biträde i denna typ av ärenden bör vara minst lika sällsynta. Av motsvarande skäl som i fråga om bl, a, marknadsdomstolen (avsnitt 2,13,2) bör därför be­slutsbefogenheten i rättshjälpsfrågor i enlighet med förslaget överföras från socialstyrelsen till rättshjälpsnämnderna.

När del gäller val av instans för överprövning av beslut om offentligt biträde lägger kommittén fram tvä ändringsförslag.

I angelägenheter rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet en­ligt 26 kap. brottsbalken (41 § 10 RHL) beslutar övervakningsnämnd. Dess beslut i sakfrågan överklagas till kriminalvärdsnämnden medan rättshjälps­besluten överprövas av besvärsnämnden för rättshjälpen. I angelägenheter rörande verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angå­ende verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom (41 § 11 RHL) beslutar, beroende pä de närmare omständigheterna, övervakningsnämnd eller kri­minalvårdsstyrelsen. Ett beslut i sakfrågan överklagas fill kriminalvårds­nämnden resp, kammarrätt. Rör det överklagade beslutet däremot en fråga om offentligt biträde, prövas överklagandet av besvärsnämnden för rätts­hjälpen.

Förslaget att besvärsnämnden skall avskaffas tvingar kommittén att


90


 


föreslå en ny besvärsordning. Enligt förslaget skall kriminalvårdsnämnden resp, kammarrätt pröva besvär även i rättshjälpsfrågor.

Något förslag om alt avskaffa besvärsnämnden för rättshjälpen lägger jag inte fram i detta lagstiftningsärende. Eftersom några andra skäl för en ändring inte verkar finnas förordar jag all nuvarande ordning tills vidare behälls oförändrad.

Kommitténs andra ändringsförslag rör ärenden inom den psykiatriska vårdlagstiftningen (41 § 1 och 2 RHL), Utskrivningsnämnds beslut i en sakfråga överklagas till psykiatriska nämnden, medan dess beslut i rälts­hjälpsfrågor överprövas av besvärsnämnden för rättshjälpen. Besvärs­nämnden prövar också psykiatriska nämndens beslut i rältshjälpsfrågor. Kommittén föreslår att en besvärstalan angående utskrivningsnämnds be­slut om rättshjälp skall föras hos psykiatriska nämnden och att psykiatris­ka nämndens beslut i samma frågor inte skall kunna överklagas. Kommit­téns skäl för förslaget är i första hand att besvärsnämnden skall avskaffas.

Det finns beträffande ärenden inom den psykiatriska vårdlagstiflningen enligt min mening anledning att inta en annan ståndpunkt än beträffande de förslag om ändrad fullföljdsordning som jag nyss behandlade. För att rätt kunna bedöma behovet av offentligt biträde m, m, i angelägenheter röran­de den psykiatriska vårdlagstiftningen krävs en relativt god kännedom om de ibland särpräglade förhållandena på detta område. En sådan kännedom har psykiatriska nämnden. Därtill kommer - som kommittén varit inne på - att sekretessen gentemot patienten själv enligt 7 kap, 3 och 6 §§ sekre­tesslagen (1980:100) kan upprätthällas hos psykiatriska nämnden men inte hos besvärsnämnden för rättshjälpen och att den föreslagna beslutsord­ningen torde främja en snabb handläggning. Jag anser därför att överpröv­ningen av utskrivningsnämndernas beslut i rältshjälpsfrågor bör ske hos psykiatriska nämnden och inte hos besvärsnämnden för rättshjälpen. Som en följd av detta bör psykiatriska nämndens beslut i rältshjälpsfrågor inte få överklagas. Jag förordar således alt kommiltéförslagel i denna del ge­nomförs.

Frågan om formerna för prövning av sådana frågor som i dag avses i 41 § I RHL är för närvarande föremål för överväganden inom regerings­kansliet. Dessa överväganden kan leda till att motsvarande prövning fram­deles skall ske hos någon annan myndighet än i dag. Trots det bör den av mig föreslagna förändringen genomföras för tiden fram till dess att en sådan nyordning kommer till stånd.


Prop. 1987/88:73


2.13.4 Behörigheten att fastställa biträdesersättning


Mitt förslag: Om ett biträde har underlåtit att begära ersättning vid den behöriga domstolen därför alt han saknade kännedom om att angelägenheten varit anhängig där eller på grund av annat ursäktligt misslag, skall rältshjälpsnämnden ha behörighet att besluta om er­sättningen.


91


 


Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (organisationsbe-     Prop. 1987/88:73 länkandet s, 196-204),

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remiss­sammanställning II s, 99-149),

Skälen för mitt förslag: Det förekommer att en angelägenhet, biträdet ovetande, har varit anhängig vid domstol någon gång under ärendets handläggning. Rättshjälpsnämnderna anser sig i den situationen inte vara behöriga att besluta om ersättningen till biträdet. Detsamma sägs ha före­kommit i fall där endast en mindre del av en angelägenhet har varit föremål för domstols prövning medan huvuddelen har handlagts utomprocessuelll. Del har i sädana fall hänt att biträdet blivit utan den ersättning som han sakligt sett varit berättigad till.

Det är inte fillfredsställande att ett biträde utan egen förskyllan riskerar att bli ulan ersättning pä grund av svårigheten att i varje enskilt fall slå fast vilken myndighet eller domstol som är behörig att besluta om ersättningen. Frän statens sida saknar det i dessa fall betydelse vem som fattar beslutet om ersättningen. Det är därför angeläget att ta till vara varje möjlighet att minska risken för orättvisa resultat i enskilda fall.

Kommitténs förslag innebär alt rättshjälpsnämnderna i vissa fall ges en subsidiär behörighet att besluta om ersättningen, om biträdet har underlåtit alt begära ersättning hos behörig domstol. Förutsättningen för alt nämn­den skall kunna besluta om ersättning är enligt förslaget att biträdet sakna­de kännedom om att angelägenheten har varit anhängig vid domstol eller all underlåtenheten beror på ett ursäktligt misstag från hans sida. Förslaget har, som jag nyss nämnde, biträtts av många remissinstanser. Enligt min mening utgör förslaget en lämplig lösning på de problem som finns, och jag förordar att en bestämmelse med den av kommittén föreslagna innebörden förs in i 22 § RHL,

Efter vissa påpekanden av lagrådet har den aktuella föreskriften i förhäl­lande till lagrådsremissen formulerats om. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen i anslutning till 22 §,

Kommittén anser alt den rättssökande inte bör kunna åläggas ansvar för den rättshjälpskostnad som uppkommer dä rättshjälpsnämnd med stöd av den nya undantagsbestämmelsen beslutar om ersättning åt biträdel. Denna slutsats har kritiserats av vissa remissinstanser.

För egen del hyser jag förståelse för de som riktar invändningar mot kommitténs ståndpunkt. Den rältssökande kan ju dra fördel av alt hans biträde inte får sin ersättning fastställd av domstolen, vilket rätteligen borde ha skett, Å andra sidan kan det förekomma situationer där den rältssökandes motpart har ålagts äterbetalningsskyldighet för rättshjälps­kostnaderna och i det läget är det inte rimligt att den rältssökande åläggs att betala en högre rätlshjälpsavgifl och tilläggsavgift. Det kan ju inte i det läget komma i fräga att nämnden ändrar domstolens beslut om återbetal­ningsskyldighet.

För all uppnå en tillfredsställande ordning skulle alltså krävas en mer
omfattande reglering. Med tanke på att den av mig föreslagna regeln
förutsätts bli tillämpad endast i undantagsfall, bör inte lagen tyngas med
regler av den omfattningen. Jag förordar därför att det i stället tas upp en
92


 


föreskrift med den av kommittén föreslagna innebörden, nämligen att staten alltid står för kostnaderna för biträdesersättningen, när denna be­stäms med stöd av den nya bestämmelsen.


Prop, 1987/88:73


2.14 Verkställighet av avräkningsbeslut m. m.

Mitt förslag: Vid rättshjälp för bodelning skall rättshjälpsavgiften betalas till bodelningsförrättaren,-Inga ändringar genomförs i fråga om verkställbarheten av beslut om rättshjälpsavgift m, m.


Kommitténs förslag: I ADB-betänkandet föreslår kommittén att rätts-hjäipsnämnds beslut att fastställa rättshjälpsavgift och tilläggsavgift skall få verkställas i enlighet med vad som gäller för allmän domstols dom, dvs, utmätning skall kunna ske direkt pä grundval av beslutet (ADB-betänkan­det s, 37-38).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts av endast tre instanser. Be­svärsnämnden för rättshjälpen avstyrker det, riksskatteverket lämnar för­slaget i sak utan erinran och rättshjälpsnämnden i Malmö tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut av rättshjälpsnämnd om rättshjälpsav­gift och tilläggsavgift är i dag inte exigibelt, dvs, innan utmätning kan ske måste en exekuiionsurkund utverkas. Vanligtvis sker det genom en ansö­kan hos en tingsrätt om betalningsföreläggande. Kommittén anser att den ordningen inte är tillfredsställande ulan föreslår att dessa beslut skall kunna verkställas direkt.

Kommittén utgår i sina resonemang från att motsvarande beslut av domstol är exigibla och hänvisar här till vissa uttalanden som gjordes i samband med 1979 års rättshjälpsreform (prop, 1978/79:90 s, 511),

När det gäller innebörden av gällande ordning har högsta domstolen i etl avgörande (NJA 1986 s, 426) gjort vissa uttalanden som tyder på att inte heller beslut av domstol att fastställa rätlshjälpsavgifl eller tilläggsavgift kan anses exigibla.

Såvitt gäller själva avräkningen noterar högsta domstolen att förfarandet tar sikte på den rältssökandes resp, biträdets ekonomiska mellanhavanden med staten. Enligt samma avgörande kan emellertid etl särskilt upprättat avräkningsbesked aldrig läggas till omedelbar grund för verkställighet, inte ens om avräkningen har gjorts av domstol. Om däremot avräkningen har tagits in i domstolens avgörande, torde utmätning kunna ske direkt i de fall som avräkningen utvisar all den rättssökande eller biträdet blir betalnings­skyldig till staten. Däremot kan, enligt högsta domstolens beslut, inte heller en sådan avräkning läggas till grund för utmätning hos den rättssö­kande för biträdels fordran pä rättshjälps- och tilläggsavgift.

Vid bedömningen av kommitténs förslag måste hänsyn alltså tas till att förutsättningarna för förslaget i och med del refererade avgörandet delvis har förändrats.

För egen del måste jag först konstalera all ett beslut att fastställa rätlshjälpsavgiften och eventuell tilläggsavgift inte är av sådan art att del


93


 


bör kunna läggas till grund för omedelbar verkställighet, vare sig beslutet Prop. 1987/88:73 har meddelats av domstol eller rätlshjälpsnämnd. Den rättssökande förut­sätts betala maximibeloppet i förskott till biträdet. Biträdet har även möj­lighet att kräva förskott för tilläggsavgiften och det bör han normalt göra. I de fall där rältshjälpsavgiflen motsvarar eller understiger maximibeloppet förutsätts den rättssökande alltså ha betalat hela beloppet till biträdet. I de fätaliga fall då rältshjälpsavgiflen jämkats och överstiger maximibeloppet skall den överskjutande delen av rätlshjälpsavgiflen betalas till staten, medan maximibeloppet förutsätts redan ha erlagts till biträdet. Det fast­ställda beloppet för rättshjälpsavgiften resp, tilläggsavgiften skall således normalt sett aldrig motsvara den rättssökandes verkliga återstående betal­ningsskyldighet på grund av den beviljade rättshjälpen. Att lägga ett sådant beslut direkt till grund för verkställighet förefaller mindre lämpligt. Vidare skulle en ordning innebärande att beslut att fastställa rättshjälps- resp, tilläggsavgiften är omedelbart exigibla strida mot den i RHL i övrigt vägledande tanken alt avgifterna skall betalas till biträdel i förskott. Redan mot den nu angivna bakgrunden framstår kommitténs förslag som tvek-' samt,

Avräkningen hänför sig, som jag nämnde tidigare, endast till förhällan­det mellan staten och biträdel resp. staten och den rältssökande. Den situationen alt en avräkning med ett biträde föranleder ett krav från staten mot biträdet kan förekomma, men det torde närmast tillhöra de rena undantagsfallen. Något praktiskt behov av en ändring med tanke på just dessa fall föreligger knappast.

En avräkning med en rättssökande kan däremot ibland föranleda ett krav frän staten mot den rättssökande. Del kan vara fallet när något biträde inte har förordnats, exempelvis vid allmän rättshjälp för bodelning, eller om rättshjälpsavgiften har jämkats uppåt.

Besvärsnämnden för rättshjälpen har i sitt avstyrkande remissyttrande över kommitténs förslag i denna del anfört följande. Om betalningsskyldig­het med visst belopp inte har ålagts i dom eller beslut, utvisar beviset om avräkningen endast resultatet av denna, Avräkningen innefattar flera fak­torer, däribland rättshjälpsavgiften och kostnaderna för rättshjälpen, och del finns en risk för alt felaktigheter och misstag har förekommh exempel­vis i fråga om rättshjälpskoslnaderna. Avgiftssystemet ger mycket goda möjligheter för en rationell hantering utan att avräkningen behöver läggas till grund för omedelbar verkställighet, I de sällsynta fall där någon del av rättshjälpsavgiften inte har betalats innan avräkningen görs bör av rättssä­kerhetsskäl den sedvanliga ordningen med domstolsförfarande användas för att få betalningsskyldigheten fastställd.

Bakgrunden till kommitténs förslag torde egentligen vara att kostnader­na för skiftesman vid bodelning införts som en rälishjälpskostnad, medan det i dessa angelägenheter däremot inte går att få etl rättshjälpsbiträde förordnat. Antalet fall där maximibeloppet för rätlshjälpsavgiflen skall betalas till staten har alltså ökat, vilket enligt kommittén medför onödigt arbete och extra kostnader.

Som etl bättre sätt att komma till rätta med de av kommittén angivna
svårigheterna har besvärsnämnden i sill remissyttrande föreslagit, att skif-
94


 


tesmannen bör åläggas att förskottsvis kräva in avgifterna på samma sätt Prop. 1987/88:73 som biträdet hade fått göra om sådant hade förordnats. Jag biträder det förslaget, som för övrigt i sak torde överensstämma med vad skiftes­männen brukar göra i ärenden utan rättshjälp. Därigenom kan man fillgo-dose del huvudsakliga syftet med kommitténs förslag utan att behöva beröva de rältssökande den trygghet som en domstolsprövning av betal­ningsskyldigheten ger. Jag föreslår därför att 27 § RHL ändras så att rätlshjälpsavgiften i dessa fall skall betalas inte till staten utan till bodel­ningsförrättaren,

2.15 Ikraftträdande m. m.

Jag förordar att de av mig nu föreslagna ändringarna i RHL träder i kraft den IjuH 1988,

Kommittén föreslär att äldre bestämmelser alltjämt skall gälla i de ange­lägenheter där rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet. Några remissin­stanser påpekar alt en sådan ordning skulle innebära tillämpningssvårighe­ter och förordar att tiden för ansökan om rättshjälp i stället skall vara avgörande.

Jag föreslår att tiden för ansökan om rättshjälp skall avgöra om de nya bestämmelserna skall tillämpas. Jag förordar att övergångsbestämmelser­na utformas i enlighet härmed. Denna princip bör enligt min mening upprätthällas fullt ut. Delta innebär bl, a, all de angelägenheter som vid ikraftträdandet är anhängiga vid marknadsdomstolen, patenlbesvärsrälten eller statens va-nämnd skall slutregleras där.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justiliedeparlemenlel upprät­tats förslag till

1,    lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2,    lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslagen har, med undanlag för ändringen i 36 § RHL, granskals av lagrådet.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

I det följande anger jag under varje paragraf inledningsvis till vilket avsnitt i den allmänna motiveringen som de kommenterade ändringsförslagen hänför sig,

5b §

Avsnht 2.13.2

Ändringarna innebär alt marknadsdomstolen och patenlbesvärsrälten vid

tillämpningen av RHL inte skall anses som domstolar. Vad som i lagen         95


 


sägs om domstol skall inte heller längre gälla statens va-nämnd. En ansö-     Prop. 1987/88:73 kan om allmän rättshjälp i en angelägenhet som är anhängig vid någon av dessa domstolar skall alltså fortsättningsvis behandlas av rättshjälpsnämn­den.

Även enligt den nya ordningen skall dock biträdet ge in sin kostnadsräk­ning till myndigheten, som snarast skall skicka räkningen till rättshjälps­nämnden med ett eget yttrande (20 § RHF),

Av övergångsbestämmelserna följer alt en ansökan om rättshjälp som har gjorts hos någon av dessa myndigheter före ikraftträdandet skall be­handlas av myndigheten enligt den nuvarande ordningen. Även i övrigt skall myndigheten i ett sådant ärende fullgöra de uppgifter som följer av nu gällande regler,

Avsnitt 2.3 och 2.4.1

I det första stycket föreslås att inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp

höjs från en beräknad årsinkomst på 110 000 kr, till etl belopp som

motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs.

Det andra stycket föreslås ändrat på två punkter. I förhållande till lagrådsremissen har ordalydelsen jämkats pä förslag av lagrådet. I stycket anges hur en föreliggande underhållsbörda skall påverka beräkningen av årsinkomsten vid bedömningen av om den rättssökande är berättigad att erhålla allmän rättshjälp. Nytt är att det endast är försörjningsbörda som avser make, tidigare make, sambo eller eget barn som påverkar beräk­ningen av årsinkomsten. Med eget barn jämställs härvid annans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken. För att förenkla de bedömningar som skall göras har kravet att rältssökan­de skall bidra / väsentlig omfattning till underhållet slopats.

Såvitt gäller underhåll till barn torde den föreslagna nyordningen inte medföra några tillämpningsproblem. Om underhållsskyldighet gentemot tidigare make har fastställts av domstol, bör den utan vidare få påverka den beräknade årsinkomsten. Om sådant underhällsbidrag ä andra sidan inte har fastställts av domstol, bör den rättssökande kunna styrka att han faktiskt är skyldig att utge bidrag enligt ett underhållsavtal till den fidigare maken för att det skall få inverka pä beräkningen.

Om den andre maken har arbetsinkomst av någon beskaffenhet, kan den rättssökande inte anses bidra till dennes underhåll. Om den andre maken å andra sidan saknar egna inkomster eller har mycket små inkomster, bör avdrag däremot normalt ske. Del bör liksom för närvarande ankomma på domstolsverket att utfärda närmare föreskrifter om i vilka situationer som den rättssökande skall anses bidra till makes underhåll.

Vem som skall räknas som sambo torde få avgöras med utgångspunkt i den innebörd som ordet har i allmänt språkbruk (jfr prop, 1986/87:1, s, 394), Innebörden blir därmed mer vidsträckt än enligt 1 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

För närvarande anges del belopp varmed avdrag får ske direkt i lagtex­
ten. Avdrag får i dag ske med 9 000 kr, för var och en till vilkens underhåll
96


 


den rättssökande bidrar, 1 förslaget anges i stället att avdrag får ske med etl     Prop, 1987/88:73

belopp som motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring,

I tredje stycket föreslås endast en språklig justering,

8 § första stycket punkt 3 Avsnitt 2.3

Någon saklig ändring av näringsidkares möjligheter att erhålla allmän rättshjälp föreslås inte, RHL:s bestämmelser om näringsidkares rätt till rättshjälp är utformade så att rättshjälp inte får beviljas om inte skäl föreligger med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständig­heterna i övrigt. Det bör göras en helhetsbedömning av den rättssökandes situation för alt fä ett resultat som överensstämmer med intentionerna bakom näringsidkarundantaget. För att detta tydligare skall komma fram har ordet "eller" bytts ut mot "och".

Även i fortsättningen skall näringsidkare kunna beviljas rättshjälp om de har en sådan ekonomisk situation all de kan jämställas med löntagare i vanliga inkomstlägen. För situationer där näringsverksamheten har upp­hört när rättshjälp begärs överensstämmer den föreslagna författningstex­ten bättre än den gällande lydelsen med den uppfattning som kommit till uttryck i ett antal avgöranden av högsta domstolen (t, ex, NJA 1981 s, 873),

8 § första stycket punkt 7 Avsnitt 2.2.3

Denna punkt behandlar allmän rättshjälp i angelägenheter rörande bodel­ning, I lagrådsremissen hade föreskriften tagits upp i ett särskilt stycke, I milt förslag har den efter påpekande av lagrådet tagits upp som en enskild punkt i första stycket.

Som framhålls i den allmänna motiveringen torde i praktiken rättshjälp vid bodelning komma i fråga endast i samband med äktenskapsskillnad.

Enligt den nya bestämmelsen fär allmän rättshjälp inte beviljas i angelä­genhet rörande bodelning, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden,

I första hand skall boets behållning beaktas vid bedömningen av om särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet skall anses föreligga. Kan boets behållning — alltså efter skuldtäckning - antas räcka till för att betala kostnaderna för bodelningsförrättaren, får allmän rättshjälp inte beviljas. Om skuldtäckning skall ske med stora belopp, dvs, om boet är mer omfattande än vanliga löntagares, finns det inte heller skäl att bevilja allmän rättshjälp.

Även om boet inte är av den angivna omfattningen får rättshjälp beviljas
endast om det finns särskilda skäl för rättshjälp också med hänsyn till
makarnas personliga förhållanden. Vid tolkningen av detta uttryck bör i
tillämpliga delar vad som har uttalats i tidigare lagstiftningsärenden om
rättshjälp i angelägenheter rörande bodelning kunna tjäna som vägledning
(se prop, 1972:4, s, 337, prop. 1975/76:47, s. 37 f och prop, 1982/83:61,
s, 31),
                                                                                                                  97

7    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


 


Att bodelningsfallen på detta sätt lagregleras syftar inte till någon för-     Prop, 1987/88:73 ändring i fräga om den begränsade rätt som ett rätlshjälpsbiträde kan ha att i äktenskapsskillnadsärendet arbeta med bodelningsfrågan,

8 § första stycket punkt 9 Avsnitt 2.2.2

Denna punkt upptar del s, k, fastighetsundantagel. Undanlaget innebär att ägaren av en fastighet eller en byggnad inte kan få rättshjälp i en angelägen­het som avser fasfigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfat­tar angelägenheten. Den föreslagna ändringen innebär formellt en utvidg­ning av undantaget, och klargör att även tidigare ägare av fastighet eller byggnad omfattas av undanlaget,

1 principiell överensstämmelse med vad som anses gälla i dag är undan­taget tillämpligt även om den tidigare ägaren saknade rättsskyddsförsäk­ring, om omständigheterna var sädana att han borde ha haft sådan försäk­ring, Wad som uttalades härom i samband med 1983 års ändringar i RHL (prop, 1982/83:61 s, 45) bör kunna tjäna till vägledning vid tillämpningen av fastighetsundantaget också i den nu föreslagna utformningen.

Om den angelägenhet som är aktuell inte omfattas av en normal rätts­skyddsförsäkring, får däremot rättshjälp beviljas och det gäller även om den rättssökande saknade sådan normal försäkring,

I praxis har vid tillämpningen av undantaget innehavare av tomträtt likställts med fastighetsägare (NJA 1985 s, 659),

8 § första stycket punkt 10 Avsnht 2.2.1

Enligt en ny punkt 10 undantas från den allmänna rättshjälpens tillämp­ningsområde de flesta angelägenheter rörande skadestånd.

En förutsättning för att rättshjälp inte skall fä beviljas är att den rättsliga angelägenheten avser ett anspråk som omfattas av en trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring. Det kan därvid vara fråga om en faktiskt föreliggande försäkring, men det behöver inte alltid vara fallet om det gäller en trafik­skada enligt trafikskadelagen (1975:1410), Även om skadevållaren i etl sådant fall saknar den obligatoriska trafikförsäkringen utgär nämligen tra­fikskadeersättning enligt 16 § andra stycket trafikskadelagen från samtliga försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring.

Förslaget vilar på den förutsättningen att försäkringstagarens behov av rättsligt bistånd tillgodoses av försäkringsgivaren oavsett skadans art och att den skadelidandes behov av rättsskydd vid personskada tillgodoses av den försäkringsanstalt som på grund av försäkringen skall belala ut ersätt­ningsbeloppet,

I lagrådsremissen föreslogs att undantaget inte skulle vara tillämpligt när det är fräga om annan skada än personskada. För att underlätta tillämp­ningen i de fall där det har uppstått även annan skada än personskada har, efter initiativ av lagrådet, angetts alt undantaget inte är tillämpligt endast i de fall där enbart annan skada än personskada har uppstått.

Om skadefrågan anhängiggörs vid en domstol, faller hindret att bevilja          98


 


den skadelidande rättshjälp bort även om det är fråga om en personskada,     Prop. 1987/88:73

Det kan inträffa att försäkringsbolaget bestrider att del föreligger något

försäkringsfall eller hävdar att skadan av någon annan anledning inte

omfattas av en föreliggande försäkring. I en sådan situation måste den

skadelidande vända sig till en domstol och väcka talan för alt kunna erhålla

allmän rättshjälp. Det ligger självfallet i försäkringsgivarnas eget intresse

att undvika att processer måste inledas endast för att den skadelidande

behöver rättshjälp,

Avsnitt 2.5.3

I 9 § RHL behandlas rättshjälpens förmåner. Mitt förslag innnebär att

paragrafens tredje stycke slopas. Där föreskrivs i dag att rättssökandes

kostnad för bl, a, blodundersökning i faderskapsmål inte är att anse som

kostnad för bevisning.

9a§

I denna paragraf föreslås i första stycket en ändring som inte har berörts i den allmänna motiveringen. Här sägs att den rättssökande är befriad från expeditionsavgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de all­männa domstolarna och från vissa avgifter enligt expeditionskungörelsen (1964:618). Ändringen innebär att den rältssökande inte heller behöver ■ belala avgift för mantalsskrivningsbevis.

Mantalsskrivningsbevis krävs bl, a, i äkenskapsskillnadsmäl. Ett sådant bevis kostar i dag 40 kr, I praktiken brukar rättshjälpsbiträdet lägga ut pengarna och därefter ta upp kostnaden i sin arvodesräkning.

För att förenkla den praktiska hanteringen föreslås att den rältssökande skall befrias från avgift för denna expedition. Detta innebär att de myndig­heter som utfärdar mantalsskrivningsbevisen - skaltemyndigheterna -inte skall ta ut någon avgift när den för vars räkning beställningen görs har allmän rättshjälp. Om beställningen görs av advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå, bör någon kontroll normalt sett inte behöva göras av att rättshjälp har beviljats.

Eftersom kostnaderna redan i dag i allmänhet slutligen betalas av staten medför mitt förslag ingen nämnvärd minskning av statens inkomster. Där­emot kan förslaget förväntas medföra en mer rationell och därmed mindre kostnadskrävande hantering än nuvarande ordning.

Det kan tilläggas att kostnaderna för kungörelser i de allmänna domsto­larna pä grund av den nya avgiftsförordningen i allmänhet betalas av staten.

I paragrafens i/öre stycke (nuvarande tredje stycket) görs endast den redaktionella justeringen att ordet "krigsrätt" utmönstras (jfr prop, 1985/86:9).

10 §

Avsnht 2.5.4

Den som har beviljats allmän rättshjälp behöver inte ställa säkerhet för att

få till stånd kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalken        99


 


eller konkurslagen (1987:672). Detsamma gäller i vissa fall säkerhet vid Prop. 1987/88:73 verkställighet enligt utsökningsbalken, I dag fär rättshjälpsnämnden utfär­da en ansvarsförbindelse på statens vägnar för den skada som motparten kan tillfogas genom åtgärden. Enligt förslaget skall någon sådan ansvars­förbindelse inte behöva utfärdas, I stället sägs i lagtexten direkt att staten alllid svarar för den eventuella skadan.

Det åligger den myndighet som har att pröva frågan om säkerhetsåtgär­den att avgöra om säkerhet för skada på grund av säkerhetsåtgärden måste ställas. Om så är fallet, behöver myndigheten i förekommande fall inte kräva någon särskild ansvarsförbindelse utan endast kontrollera att den sökande har beviljats allmän rättshjälp som omfattar angelägenheten i fråga.

11        §
Avsnitt 2.4.1

I paragrafens andra stycke bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (domstolsverket) att meddela närmare före­skrifter för beräkning av maximibelopp för rältshjälpsavgift. Enligt försla­get skall bemyndigandet också omfatta befogenheten att bestämma grund­belopp enligt 12 §, Med grundbelopp förstås den rältshjälpsavgift som skall betalas av en rältssökande vars beräknade årsinkomst inte överstiger ett i

12        § angivet belopp-. Det beloppet, som i dag är 35 000 kr,, föreslås höjt till
ett belopp som motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring året innan rättshjälp begärs (för år 1988 blir beloppet 48 200 kr,).
Grundbeloppet förutsätts vara lika stort som den timkostnadsnorm som
tillämpas när taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad be­
stäms.

12 §

Avsnitt 2.4.1

I den allmänna motiveringen har jag föreslagit en kraftig sänkning av de rättssökandes egenavgifter vid allmän rättshjälp. Vidare föreslås att de olika inkomstnivåer som är av betydelse för beräkningen av maximibelop­pet för rätlshjälpsavgiften inte skall anges i fasta belopp i RHL utan bestämmas som multiplar av basbeloppet enligt lagen om allmän försäk­ring.

Maximibeloppet för rättssökande med en årsinkomst som inte överstiger tvä gånger basbeloppet är enligt de föreslagna ändringarna i första stycket lika med grundbeloppet. Av 11 § följer alt grundbeloppet fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (domstolsver­ket),

I del Jorsta stycket har den tredje meningen slopats. Avsikten är alt endast den rättssökandes egen förmåga alt betala avgiften läggs till grund för bedömningen om avgiften får efterges helt. Det bör emellertid liksom för närvarande ankomma på domstolsverket att utforma de närmare före­skrifterna för nedsättning och eftergift av grundbeloppet och rådgivnings­avgiften (jfr 11 §)•

Av ändringen i tredje stycket följer att det framräknade maximibeloppet       100

skall avrundas till närmast lägre tiotal kronor.


 


13                                                                                                  §    Prop. 1987/88:73
Avsnitt 2.4.1

I paragrafens första stycke anges hur en föreliggande försöijningsbörda skall inverka pä de beräkningar som skall göras enligt 12 § första och andra styckena. Jag hänvisar till min kommentar i anslutning till 6 §.

14        a §
Avsnitt 2.4.1

I paragrafen anges hur tilläggsavgiften skall beräknas. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör gränsen för när tilläggsavgift skall utgå höjas. Tilläggsavgift skall enligt förslaget aldrig aktualiseras när bilrädeser-sättningen understiger ett belopp som motsvarar en femtedel av basbelop­pet (för år 1988 skulle gränsen bli 4820 kr.). Mitt förslag innebär vidare att tilläggsavgift aldrig utgär pä den del av arvodel som understiger rätts­hjälpsavgiften.

Tilläggsavgiften utgår oförändrat med tio procent av den del av arvodet som överstiger ett belopp som motsvarar en femtedel av basbeloppet eller rättshjälpsavgiften, om denna är högre det beloppet. Taket för tilläggsav­giften sänks dock sä all sådan avgift enligt förslaget utgår högst med etl belopp som motsvarar det dubbla maximibeloppet,

15        §
Avsnht 2.7.2

Trots att det inte uttryckligen nämns i lagtexten anses redan i dag gälla att maximibeloppet för rätlshjälpsavgiften kan jämkas om oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet när maximibeloppet bestämdes (prop, 1972:4 s, 404). Det anses inte spela någon roll om orikfighelen kan läggas den rättssökande till last eller inte. Inte heller behöver avvikelsen frän del riktiga beloppet kunna betecknas som väsentlig, I enlighet med vad som har sagts i den allmänna motiveringen föreslås att detta förhållande kom­mer till direkt uttryck i lagen. Någon saklig förändring i förhällande till vad som anses gälla i dag är således inte avsedd,

19 §

Avsnht 2.8.2

Del första stycket föreslås ändrat på det sättet att det av lagen klart framgår alt biträdesersättning för arbete som avser fiden före beslutet om rättshjälp kan utgå även i de fall när advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå enligt 16 § RHL beslutar om allmän rättshjälp. De allmänna förutsättningarna för alt sådan ersättning skall kunna utgå är i princip desamma som i de fall dä domstol eller rätlshjälpsnämnd beviljar rätts­hjälpen. Detta innebär att arbetet måste ha varit av mindre omfattning eller brådskande art. Dessutom måste beslutet om rättshjälp fattas utan dröjs­mål. Om det finns synnerliga skäl för det, kan retroaktiv ersättning utgå även i andra fall.

101


 


20                                                                                                  §    Prop. 1987/88:73
Avsnht 2.6.1

I paragrafens första stycke anges i vilka fall biträde skall förordnas. När rättshjälp beviljas av annan än advokat eller biträdande jurist på advokat­byrå, skall den rättssökandes individuella behov av biträde prövas. Biträde skall exempelvis inte förordnas om den rättssökande själv kan tillvarata sin rätt. Inte heller skall biträde förordnas om den rättssökande är berättigad att fä det behövliga biståndet av någon annan.

Genom det föreslagna uttrycket "är berättigad att få behövligt bistånd av någon annan" klargörs att den omständigheten att den rättssökande har möjlighet att fä hjälp av släkfingar, goda vänner och andra inte skall inverka på bedömningen av hans behov av biträde. Sålunda skall t. ex. enbart den omständigheten att den rättssökande är gift med en advokat inte inverka pä dennes möjlighet att få ett biträde. Däremot kan det normalt inte anses finnas något behov av biträde, om erforderlig hjälp kan fäs genom den handläggande myndighetens försorg. Inte heller kan det anses finnas något behov av biträde om ett dödsbo företräds av en boutred­ningsman som har erforderlig kompetens. Del bistånd som den rättssökan­de kan fä genom medlemskap i en intresseorganisation bör emellertid inte inverka pä bedömningen av behovet av biträde,

21        §

Avsnitt 2.6.2, 2.6.3 och 2.6.4

Förslaget till ändring av första stycket innebär att annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får förordnas fill biträde enligt RHL endast om det finns skäl för del. Skäl för förordnande kan anses föreligga om det av biträdet krävs andra kunskaper än juridiska. Även den omstän­digheten att del tilltänkta biträdet besitter specialkunskaper på det ifråga­varande rättsområdet kan ibland vara ett skäl för förordnande. Ett annat skäl för förordnande kan övergångsvis vara att personen i fråga tidigare har erhållit förordnande och skött sina uppdrag tillfredsställande.

En ny föreskrift har tagits upp i paragrafens andra stycke. För alt förhindra att den rättssökande kringgår reglerna om biträdesbyte genom att först begära alt biträdet entledigas och senare ansöka om ett nytt biträde, uppställs som villkor för att ett nytt biträde skall kunna förordnas i denna situation att förutsättningar för biträdesbyte förelåg när biträdet entledigades.

Paragrafens tredje stycke behandlar den situationen att ett biträde, utan att själv fränlräda sitt uppdrag, sätter annan i sitt ställe (substitufion). För närvarande gäller att biträdet själv får besluta om subsfitufion endast om den han sätter i sitt ställe är advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå. Den föreslagna ändringen innebär alt denna biträdets behörighet att själv besluta om substitution inskränks till de fall dä åtgärden inte medför en beaktansvärd kostnadsökning för rättshjälpen. Av 22 § tredje stycket (nu­varande andra stycket) följer att biträdets ersättning kan jämkas, om substilutionen trots allt medför alltför stor kostnadsökning.

Biträdet är behörigt att exempelvis förordna ett platsombud vid ett
sammanträde eller en förhandling på avlägsen ort. Del finns inte heller
            102


 


något hinder mot att biträdet sätter annan behörig person i sitt ställe, om Prop. 1987/88:73 det skulle finnas någon anledning att tillfälligt omfördela arbetsuppgifterna på den advokatbyrå där biträdet är verksamt. Den kostnadsökning som ett eventuellt merarbete kan föranleda i den situationen får däremot inte medföra en beaktansvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen, om inte särskilt tillstånd till substilutionen har lämnats av domstol eller rätlshjälps­nämnd.

Om biträdet drabbas av sjukdom, kan det finnas ett behov av all sätta annan i biträdets ställe. En sådan åtgärd kan normall antas medföra ökade kostnader för rättshjälpen. Det kan finnas anledning att i ett sådant fall bedöma innebörden av uttrycket "beaktansvärd ökning av kostnaderna" något generösare än annars. Vid längre sjukdomsperioder bör i allmänhet inte substitution ulan bilrädesbyte äga rum,

22 §

Avsnht 2.8.2, 2.8.4 och 2.13.4

I ett nytt andra stycke införs uttryckligen en möjlighet att vid biträdesbyte tillerkänna det nya biträdet ersättning för arbete han har utfört före beslu­tet om bytet. Angående förutsättningarna för all sådan ersättning skall kunna utgå gäller vad som sägs i 19 § första stycket i fråga om ersättning för arbete före ansökan resp, beslut om rättshjälp,

I ett nytt femte stycke anges vidare när ersättning till biträde, bodel­ningsförrättare eller medlare skall fastställas. Att ersättningen skall fast­ställas i samband med att angelägenheten pä något sätt avslutas gäller redan i dag. Om angelägenheten är anhängig vid domstol, skall ersättning­en till biträdet liksom för närvarande fastställas i varje instans när dom eller slutligt beslut meddelas.

De föreslagna föreskrifterna syftar till att uppnå den sakliga förändring­en att ersättningen ål biträde, bodelningsförrättare eller medlare som avgår-från sitt uppdrag i förtid, dvs, innan angelägenheten är avslutad, skall fastställas först när ärendet har slutförts, i förekommande fall när domstol skiljer målet eller ärendet ifrån sig.

Det är naturiigt alt ett biträde som på grund av entledigande eller byte lämnar sitt uppdrag i förtid normalt sett bör få förskott på sin ersättning. Den domstol eller myndighet som beslutar om förskottet bör i sitt beslut noga ange i vad mån förskottsbeloppet innefattar vad den rältssökande förutsätts ha betalat till biträdel som rättshjälps- och tilläggsavgifter.

Vid utbetalningen av förskottsbeloppet skall, oavsett hur förskottsbeslu­tet är formulerat, den rältssökandes avgift räknas av så alt betalning från staten bara sker med överskjutande belopp.

Slutligen föresläs att det i paragrafen förs in ett nytt sjätte stycke. Den nya bestämmelsen avser att tillgodose biträdenas intresse av att få betalt för sitt arbete i de situationer när en domstol inte längre kan fastställa ersättningen därför att angelägenheten redan avslutats där.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att rältshjälpsnämnderna, om nå­
gon av två alternativa förutsättningar är uppfylld, är behöriga alt besluta
om bilrädesersätlning i dessa situationer. Det första alternativet är att
biträdet inte känner till att angelägenheten har varit anhängig vid domsto-
       103

len.


 


I det andra alternativet kan rättshjälpsnämnden fastställa ersättning Prop. 1987/88:73 även om biträdet känt till att saken varit anhängig vid domstol, men han hade någon giltig ursäkt för att inte begära ersättning vid domstolen i rätt tid. Åberopar biträdel den här grunden, bör det normalt krävas alt biträdet utförligt redovisar de faktiska förhållandena och sina skäl för sin underlå­tenhet. Rent slarv får givetvis inte godtas som ursäkt.

Den av rättshjälpsnämnden med stöd av den nya föreskriften beslutade ersättningen skall alltid, oavsett vad domstolen kan ha beslutat om ansva­ret för rättshjälpskoslnaderna, stanna på staten.

Lagrådet har i anslutning till dessa två nya stycken anfört följande,

RäUshjälpslagen är uppbyggd pä sådant sätt att det förutsätts att beslut om ersättning till biträde skall meddelas när mål eller ärende avgöres (jfr ex, vis 28 och 32 §§), Härav torde följa att begäran om ersättning skall inges före målets eller ärendets avgörande, Nägra uttryckliga bestämmel­ser härom finns inte i rättshjälpslagen, I rättegångsbalken finns emellertid allmänna bestämmelser i 18 kap, 14 § som säger att då rätten avgör mål, vari part yrkat ersättning för rättegångskostnad, skall rätlen samtidigt besluta om rättegångskostnaden. Vidare stadgas i paragrafen att part skall framställa yrkande om rättegångskostnad innan handläggningen avslutas och att, om han inte gör det, får han inte därefter föra talan om den kostnad som uppkommit vid domstolen. Denna bestämmelse har, med undantag för enstaka, speciella fall, tillämpats av de domstolar för vilka rättegångs­balken gäller i fråga om kostnad enligt räUshjälpslagen,

Någon bestämmelse som svarar mot 18 kap. 14 § rättegångsbalken gäller däremot inte beträffande rättegångskostnad vid förvaltningsdomstolar. Re­geringsrätten har också funnit att begäran om ersättning för rättshjälp i regeringsrätten, som biträde enligt räUshjälpslagen lämnat in till regerings­rätten efter det att målet avgjorts, skulle tas upp till prövning och att domstolen borde fastställa ersättningen, RA 1980 2:43 (pleniavgörande). Den tolkning som regeringsrätten sålunda funnit ofrånkomlig medför up­penbara olägenheter. (Jft bl, a, RÅ 1982 2:26,)

Även om denna fråga inte uttryckligen behandlas i remissen är de föreslagna femte och sjätte styckena utformade på sådant sätt att den brist i lagstiftningen, som ligger däri att någon motsvarighet fill bestämmelserna i 18 kap, 14 § rättegångsbalken inte gäller för förvaltningsdomstolarna, nu kan anses bli botad.

Det föreslagna femte stycket innebär alltså för det första att ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på annat sätt och att faststäl­lande således inte får ske tidigare eller senare. Härav följer att begäran om ersättning måste ske innan handläggningen avslutas och att ersättningsan­språk som framställs senare skall avvisas.

104

Såsom upptagils i det föreslagna sjätte stycket behövs dock någon slags ventil för speciella fall. För att understryka den innebörd av femte stycket, som angivits i det föregående, bör sjätte stycket lämpligen avfattas på följande sätt: "Om ett biträde har underlåtit att i fid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och biträdet därigenom har förlorat rätten att fä ersättning fastställd av domstolen, får rättshjälps­nämnden fastställa ersättning under förutsättning alt biträdet inte kände fill alt angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller att underlåtenheten beror pä något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten,"

Med denna lösning förlorar regeringsrättens nyssnämnda pleniavgöran-


 


de sin betydelse,                                                           Prop. 1987/88:73

Del kan anmärkas alt för förvaltningsdomstolarnas del skulle frågan ha kunnat lösas genom att i förvaltningsprocesslagen hänvisa till 18 kap, 14 § rättegångsbalken. Eftersom frågan om rättegångskostnader i allmänhet inte behandlas i förvaltningsprocesslagen och dä den i remissen föreslagna ordningen behövs för andra myndigheter, är den valda lösningen alt före­dra.

För egen del instämmer jag i vad lagrådet sålunda anfört. Det sjätte stycket har i milt förslag utformats i enlighet med vad lagrådet förordat,

24 §

Avsnht 2.5.2

Förslaget innebär att rätlshjälpsbiträdet ges befogenheten alt även när

angelägenheten är anhängig vid domstol - i konsekvens med ändringen i

5 b § dock ej vid marknadsdomstolen — på rättshjälpens bekostnad besluta

om utredning i begränsad omfattning.

Enligt lagrädsremissens förslag skulle biträdet få besluta om sådan ut­redning i dessa fall endast om någon utredningskostnad för den rättssökan­de inte hade uppkommit före rättegången. Lagrådet har i anslutning härtill anfört följande.

Den angivna förutsättningen leder till alt rättshjälpsbiträden avskärs från möjligheten att besluta om utredning under rättegången även i sädana fall då det dessförinnan har gjorts utredning i en helt annan fråga eller då den tidigare utredningskoslnaden har uppgått till ett mycket blygsamt belopp. Att den uppställda förutsättningen kan få etl sådant resultat förefaller mindre tillfredsställande och talar för att den får utgå. Intresset av att i möjligaste mån förenkla lagstiftningen talar i samma riktning. De ökade rältshjälpskostnader som kan uppstå, om rättshjälpsbiträden alltid fär rätt att besluta om utredning i den omfattning som följer av huvudregeln, torde också vara försumbara.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att paragrafens andra mening får följande lydelse: "Utöver vad som följer av rättegångsbalken utgår ersättning också för sådan sakkunnig som avses i 40 kap, 19 § rättegångsbalken med sammanlagt högst 2 000 kr,"

För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i vad lagrådet anfört. Den diskuterade inskränkningen har därför inte tagits upp i mitt förslag. Där­emot anser jag att beloppsgränsen lämpligen, i överensstämmelse med vad jag föreslär beträffande andra beloppsgränser i RHL, bör bestämmas som en andel av det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Jag föreslår därför att gränsen bestäms till en tiondel av basbeloppet (för år 1988 skulle gränsen bli 2410 kr,).

Att domstolen skall bevaka att ersättningsskyldighet åläggs en förloran­de motpart för uppkomna rättshjälpskostnader följer av 32 §, Inget hindrar att den rättssökande själv bekostar en dyrare utredning. Ersättning för utredningen torde enligt de vanliga rättegängskostnadsreglerna i sådana fall kunna krävas av motparten,

105


 


25 §                                                                            Prop, 1987/88:73

Avsnitt 2.5.1

Ändringsförslaget innebär - i konsekvens med ändringen i 5 b § - att rättshjälpsnämnd beslutar om utredning, även om angelägenheten är an­hängig vid marknadsdomstolen,

27 §

Avsnht 2.14

Ändringen innebär att bodelningsfön-ättare på samma sätt som rättshjälps-biträdena skall begära förskottsbetalning av den rältssökande för maximi­beloppet för rättshjälpsavgiften,

30      §
Avsnitt 2.14

Eftersom bodelningsförrättaren skall uppbära rätlshjälpsavgiften i förskott skall avräkning ske även med denne,

31      §
Avsnitt 2.9.2

Enligt den nya familjerättsliga lagstiftningen kan bodelning ske också mellan sambor. Det tredje stycket har jämkats i enlighet därmed.

Den situation som avses i det fjärde stycket är att den rättssökandes rättshjälps- och tilläggsavgifter tillsammans med vad som en medpart ålagts att utge som ersättning för rättshjälpskostnaderna överstiger de faktiska rältshjälpskostnaderna.

Ändringen anknyter till den föreslagna regleringen 131 a §, Enligt försla­get kan den rättssökande berättigas att återfå en viss del av vad han har erlagt som rättshjälpsavgift och tilläggsavgift även i de fall dä medpart enligt 31 a § har ålagts att betala del av rättshjälpskoslnaderna. Detta överensstämmer med vad som enligt styckets nuvarande lydelse gäller för motsvarande fall när make har ålagts att betala del av rältshjälpskostnader­na i angelägenhet som rör äktenskapsskillnad eller bodelning.

Beslutet att återbetalning skall ske till den rältssökande är inte verkställ­bart förrän beslutet har vunnit laga kraft (17 kap, 14 § och 30 kap, 12 § rättegångsbalken). Däremot skall utbetalning ske till den rältssökande ulan hinder av alt medparten ännu inte har betalat del belopp till staten som han har ålagts med stöd av 31 a §,

Om medparten överklagar beslutet varigenom han har ålagts att utge ersättning för rältshjälpskostnaderna, skall den högre rätten, om besvärs­talan bifalls, självmant undanröja ell beslut varigenom den rältssökande har berättigats att återfå del av rättshjälpsavgiften och tilläggsavgiften.

3la§

Avsnitt 2.9.2

Som framgår av den allmänna motiveringen kan en part i vissa fall dra

nytta av en medparts rättshjälp när de båda är solidariskt belalningsskyldi-

ga för gemensamma kostnader. Rättshjälpen kan därför fä betala samtliga

kostnader. Förslaget i förevarande paragraf, som är ny, innebär att med-  106


 


parten i princip blir skyldig alt belala sin del av den gemensamma kostna-     Prop, 1987/88:73 den till staten. Vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan tillämpas alltjämt 31 § andra stycket.

En tillämpning av den föreslagna bestämmelsen förutsätter att domsto­len kan bedöma vilka kostnader som är gemensamma för rätlshjälpshava­ren och hans medparter. Det bör åvila domstolen att själv skaffa sig del erforderliga underlaget för sin bedömning. I praktiken torde domstolen som regel utan närmare undersökning få kännedom om vilka kostnader som är gemensamma. När det gäller t, ex, bevisning vet ju rätten i samband med sitt ersättningsbeslut om hela kostnaden skall betalas endast av rätts­hjälpen eller om även den som inte har rättshjälp skall betala någon del därav. Situationen torde vara densamma när del gäller kostnader för biträde. Om den part som inte har rättshjälp har betalat någon del av biträdeskostnaden, torde han regelmässigt begära ersättning av motparten för den kostnaden i samband med att målet avslutas. Om han inte framstäl­ler något yrkande, bör rätlen kunna utgå från att biträdets ersättning omfattar även uppdraget för den part som inte har rättshjälp.

När förlikning sker, framställs dock endast sällan något yrkande om att motparten skall ersätta rättegångskostnaderna. Rätten måste i dessa fall fä upplysning om vilka kostnader som är gemensamma för att förevarande paragraf skall kunna tillämpas i alla situationer. Det enklaste sättet är att biträdel i förekommande fall, dvs, när det finns anledning att inte ålägga medpart ersättningsskyldighet för kostnader, lämnar upplysningar i sam­band med att han gör framställning om sin egen ersättning. Bestämmelser om sådan skyldighet för biträdet kan tas upp i RHF,

Som huvudregel skall fördelningen ske efter huvudtalet, dvs, de gemen­samma kostnaderna fördelas lika på de medparter för vilka kostnaderna har varit gemensamma. Domstolen är dock oförhindrad att göra avsteg från huvudregeln, om omständigheterna ger anledning till det. Del får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra vilka omständigheter som bör medföra ett sådant avsteg, I mycket ömmande fall fär betalningsskyldighe­ten jämkas till noll.

Som framgår av den föreslagna lagtexten skall paragrafen bara tillämpas vid domstol och betalningsskyldighet skall endast kunna åläggas den som är part i rättegången. Av det föreslagna andra stycket framgår vidare all huvudregeln om ersättningsskyldighet i första stycket inte skall tillämpas på den del av rättshjälpskostnaderna för vilken motpart har ålagts betal­ningsskyldighet med stöd av 31 § RHL.

Av 31 § Qärde stycket följer att rätlshjälpshavaren kan få tillbaka en del av sin rättshjälpsavgift av staten i de situationer där kostnaderna för rättshjälpen slutligt blir lägre än de rättshjälps- och tilläggsavgifter som han har betalat. Som framgår av den nu föreslagna lagtexten skall den som blir betalningsskyldig enligt 31 a § alltid betala hela ersättningen till staten. Det innebär att man inte skall la hänsyn till att den rättssökande med sin rättshjälpsavgift och tilläggsavgift kan ha betalat mer än sin andel av kostnaderna. Skulle han ha gjort det, får han med stöd av 31 § Qärde stycket tillbaka den överskjutande delen av staten,

107


 


32 §                                                                            Prop. 1987/88:73

Avsnht 2.9.2

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §. Motsva­rande bör gälla ersättningsskyldighet enligt den föreslagna 31 a §. Paragra­fens första stycke har ändrats i enlighet härmed. Det åligger alltså en domstol att självmant undersöka förutsättningarna för att ålägga en med­part ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna.

34 §

Avsnitt 2.7.3

I lagrådsremissen föreslogs att det i första stycket 2 skulle införas en möjlighet att förordna om rättshjälpens upphörande inte bara när den rältssökande har lämnat orikliga uppgifter utan även när de lämnade upp­gifterna i och för sig var kortekla men ofullständiga. Lagrådet har i anslutning till det förslaget anfört följande,

I första stycket punkt 2 har sedan rättshjälpslagen infördes funnits en bestämmelse om att rättshjälpen skall upphöra om orikfig uppgift lämnats av sökanden och rättshjälpen inte skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats. Den föreslagna ändringen innebär att rättshjälpen även skall upphöra om sökanden underlåtit alt lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning anta var av betydelse för hans ansökan och rättshjälp inte skulle ha beviljats om fullständiga uppgifter hade lämnats.

Innebörden av det föreslagna tillägget skall ses mot bakgrund av vad som för närvarande gäller enligt punkt 2 dvs. vad som avses i rättshjälpsla­gen med uttrycket oriklig uppgift. Något förtydligande uttalande om detta har inte tidigare gjorts i förarbetena till rättshjälpslagen eller ändringar i denna lag. Däremot finns det såväl i kommittéförslaget som i remissen uttalanden om vad som avses med oriktig uppgift som grund för rätts­hjälpens upphörande. Enligt kommittén har kritik riktats mot att beslut om rättshjälpens upphörande f, n, inte meddelas, om sökanden i sin ansökan visserligen inte lämnat direkt oriktiga uppgifter men underlåtit alt nämna en viss omständighet av betydelse, t, ex, att den angelägenhet för vilken rättshjälpen beviljats hade visst samband med en av sökanden bedriven näringsverksamhet. 1 remissen anges att tillägget i 34 § första stycket punkt 2 syftar på i och för sig korrekta men ofullständiga uppgifter.

Inom åtskilliga rättsområden medför oriktig uppgift och oriktigt medde­lande påföljder och sanktioner av olika slag. Så är fallet inom skatteområ­det bl, a, vad gäller skattetillägg och eftertaxering enligt taxeringslagen (1956:623) och skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift enligt skatte-brotlslagen (1971:69), I dessa författningar har begreppet orikfig uppgift samma innebörd (se prop, 1971:10 s. 247). Därmed avses positivt oriktig uppgift, bristfällig och ofullständig uppgift samt underlåtenhet att lämna uppgift av betydelse. Samma betydelse av begreppet oriktig uppgift tilläm­pas allmänt inom förvaltningsrätten.

Enligt lagrådels mening är det angeläget att begreppet oriktig uppgift har samma innebörd i räUshjälpslagen som i de nämnda författningarna. Med oriktig uppgift bör således i rättshjälpslagen inte såsom nu föreslagits avses endast positivt oriktiga uppgifter. Även ofullständiga och utelämnade upp­gifter bör inbegripas i begreppet. Vid denna tolkning av vad som är oriktig uppgift skall det föreslagna tillägget i bestämmelsen utgå. Om, säsom del anges i remissen, rättshjälpen i vissa fall bör kunna kvarstå trots att i och


 


för sig oriktiga uppgifter lämnats, synes delta böra lösas genom att en     Prop, 1987/88:73 säkerhetsventil införs. (Jfr 116 h § taxeringslagen.)

Den av lagrådet beskrivna tolkningen av begreppet oriktig uppgift stäm­mer med uttalanden i domstolsverkets rätlshjälpshandbok, I handboken (34,1 s, 3) sägs alt med oriklig uppgift åsyftas i första hand oriktiga uppgifter om den rältssökandes ekonomiska förhållanden men även såda­na förhållanden som anges i 8 § räUshjälpslagen, Även förtigande av upp­gifter anses enligt handboken som oriktig uppgift.

Med lagrådets tolkning av begreppet oriktig uppgift uppnås överens­stämmelse med del föreslagna tillägget i 15 §, enligt vilket lämnande av "oriktig uppgift" kan utgöra grund för jämkning av rältshjälpsavgift.

Enligt lagrådets mening bör den risk som kan föreligga att en sökande oavsiktligt utelämnar en uppgift av betydelse för rättshjälpen eller endast lämnar en ofullständig sådan uppgift kunna minimeras genom utformning­en av en ny ansökningsblankett, I blanketten bör utrymme ges för uppgif­ter som bl, a, förhållanden som avses i 8 § räUshjälpslagen och för särskil­da upplysningar.

Lagrådet föreslår sålunda all 34 § första stycket punkt 2 inte ändras.

För egen del kan jag i allt väsentligt instämma i vad lagrådet anfört. Jag tar alltså inte upp den i lagrådsremissen föreslagna ändringen i första stycket 2, Däremot anser jag att det — även med en i enlighet med lagrådets påpekande utformad ansökningsblankett - behövs en säkerhetsventil av det slag som följde med lagrådsremissens förslag.

En sådan ventil bör lämpligen tas upp i paragrafens tredje stycke, Pä den punkten innebär mitt förslag i sak delsamma som lagrådsremissens förslag.

En förutsättning för alt rättshjälpen skall upphöra då oriktigheten endast består i all den rättssökande har underlåtit att lämna en uppgift är att den rältssökande varken visste eller hade skälig anledning anta att uppgiften i fråga var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.

Frågan i vad män den rältssökandes underlåtenhet att nämna en uppgift vid ansökan om rättshjälp skall anses godtagbar får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Man bör givelvis beakta den rättssökandes personliga förhållanden och hans allmänna förutsättningar att rätt kunna bedöma betydelsen av den utelämnade uppgiften. Även uppgiftens art kan vara av betydelse i det sammanhanget,

36 §

Avsnht 2.10

I konsekvens med tidigare föreslagna ändringar föreslås att den fasta beloppsgränsen i första stycket, 50 000 kr,, ersätts med ett belopp som kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag förordar en återgång till vad som gällde före 1983 års ändringar i RHL, Rättshjälp ät misstänkt i brottmål skulle därmed kunna beviljas den tilltalade, om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar tre basbe­lopp. Med utgångspunkt i 1987 års basbelopp blir gränsen alltså 72 300 kr,

41 § punkt I

Av snitt 2.11.2.2

I vissa fall beslutar utskrivningsnämnd om beredande av vård enligt lagen

(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV),


 


Detta gäller enligt 10 § första stycket I vid vissa fall av s, k, konvertering,     Prop, 1987/88:73

dvs, när en patient som har tagits in för frivillig psykiatrisk vård skall

beredas vård enligt LSPV, Om intagningen i dessa fall grundar sig pä ett

vårdintyg som har utfärdats av överläkaren eller annan läkare vid den

klinik där intagningen har skett, är det utskrivningsnämnden som fattar

beslutet att vård enligt LSPV skall beredas den intagne. Enligt 10 § första

stycket 2 gäller detsamma i situationer där jäv enligt 11 § förvaltningslagen

(1986:223) har förelegat mot den som utfärdat värdintyget eller beslutat om

intagning eller om sådant jäv föreligger mot överläkaren, I angivna ärenden

får enligt förslaget offentligt biträde förordnas,

41 § punkterna 6 och 7 Avsnht 2.11.2.3

Ändringarna innebar att offentligt biträde skall beviljas utlänning som har hållits i förvar i ärende angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen längre tid än tre dagar. För närvaran­de får offentligt biträde i dessa fall förordnas först när utlänningen har hållits i förvar längre än en vecka,

41 § punkt 15 Avsnht 2.11.2.4

Offentligt biträde skall enligt denna punkt, som är ny, kunna förordnas i angelägenheter rörande vissa tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen (1968:231), Enligt 7 och 14 §§ nämnda lag kan den som lider av allmänfar­lig sjukdom eller venerisk sjukdom tvångsvis tas in på särskilt sjukhus. Detsamma gäller den som för smitta av allmänfarlig sjukdom. Beslutet om tvångsintagning fattas av läkare, men det skall alllid underställas länsrät­ten; vid fall av allmänfarlig sjukdom dock endast om den smittade begär del. Offentligt biträde skall enligt förslaget kunna förordnas vid handlägg­ningen i länsrätten och högre allmän förvaltningsdomstol.

Beslut om utskrivning efter tvångsintagning enligt smittskyddslagen meddelas av den vårdansvarige läkaren. Om någon har förvägrats utskriv­ning, kan beslutet överklagas till länsrätten (21 §), Offentligt biträde kan även i dessa situationer förordnas vid handläggningen i länsrätten.

Den som lider av venerisk sjukdom kan ocksä åläggas att underkasta sig viss behandling eller alt följa de föreskrifter som läkare meddelar om sjukdomens vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smittan. Offentligt biträde kan inte förordnas pä det stadiet av ett sådant ärende. Om den som avses med åtgärden underlåter att undergå den behandling som ålagts honom eller att följa givna föreskrifter, kan han emellertid tas in på sjukhus. Detta senare beslut meddelas av länsrätten och offentligt biträde kan dä förordnas för honom. Detsamma kan enligt 15 § också gälla den som den sjuke har uppgetl sig ha varit i förbindelse med,

43 §

Avsnitt 2.13.3

Den föreslagna ändringen innebär att frågor om offentligt biträde i angelä-      110


 


genheter rörande kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering skall     Prop. 1987/88:73 prövas av rättshjälpsnämnd och inte som i dag av socialstyrelsen.

44 §

AvsnUi 2.8.4, 2.11.1, 2.11.4 och 2.13.4

Genom en ändring i första stycket föreslås en skärpning av kompetenskra­ven på de personer som kan komma i fräga för uppdrag som offentligt biträde. Ändringen innebär att samma kompetenskrav ställs pä offentliga biträden som på biträden vid allmän rättshjälp (jfr 21 § första stycket).

Det ligger i sakens natur alt det vid förordnande av olfentligl biträde oftare än vid förordnande av biträde vid allmän rättshjälp kan bli aktuellt att utse någon som besitter andra specialkunskaper än allmänjuridiska.

Vidare föreslås en ändring i det andra stycket. Ändringen innebär alt även reglerna i 19 § första stycket görs tillämpliga i fräga om offentligt biträde. Härigenom öppnas en möjlighet alt ge det offentliga biträdet ersättning för arbete som har utförts före förordnandet. Förutsättningarna för all det skall fä ske är desamma som vid allmän rättshjälp. Arbete som har utförts efter ansökningstillfället ersätts således alllid. Även arbete som har utförts dessförinnan ersätts, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om synnerliga skäl annars föreligger. Vid tillämpningen av denna nya bestämmelse bör den nuvarande tillämpningen av 19 § första stycket vid allmän rättshjälp i allt väsenfligt kunna tjäna som vägledning. En viktig skillnad ligger dock däri alt offentligt biträde i många fall får förordnas först när angelägenheten prövas i viss instans. Det får givetvis inte före­komma att det offentliga biträdet med åberopande av den nu föreslagna bestämmelsen begär ersättning för sådant arbete vid lägre instans som inte omfattas av 41 §,

På förslag av lagrådet har i milt förslag lagils upp en hänvisning till även 22 § femte och sjätte styckena. Hänvisningen innebär att offentligt biträde också omfattas av föreskrifterna om när ersättningen skall fastställas. Även ett offentligt biträde kan vidare med tillämpning av föreskrifterna i 22 § sjätte stycket begära ersättning hos rättshjälpsnämnden om han underlåtit att i tid begära ersättning hos domstol och därigenom förlorat rätten att få ersättningen fastställd av domstolen,

47 §

Avsnitt 2.4.1 och 2.12

Avgiften för rådgivning, som i dag är till beloppet direkt angiven i lagtex­ten, skall enligt förslaget bestämmas så att den för varje påbörjad tidsperi­od om femlon minuter motsvarar en Qärdedel av grundbeloppet för rätls­hjälpsavgiflen. Grundbeloppet skall enligt 11 § andra stycket bestämmas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (domstols­verket), 1 den allmänna motiveringen har uttalats att grundbeloppet bör bestämmas så att det svarar mot timkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Utrymmet för alt helt efterge rådgivnings­avgiften blir som en följd av ändringsförslaget i 12 § första stycket vidgat,

111


 


49 §                                                                                               Prop. 1987/88:73

Avsnht 2.13.3

Ändringarna i denna paragraf innebär att utskrivningsnämnds beslut enligt RHL skall överklagas till psykiatriska nämnden och inte som i dag till besvärsnämnden för rättshjälpen. Psykiatriska nämndens beslut i rälts­hjälpsfrågor kan inte överklagas, vare sig nämndens beslut har fattats efter ett överklagande eller om frågan har prövats av nämnden som första instans,

49 a §

Avsnitt 2.11.1

I paragrafens tredje stycke finns en regel som innebär att den rättssökande själv skall betala kostnaderna för rättshjälpen om beslutet om rättshjälp undanröjs. Regeln gäller när beslutet om rättshjälp har överklagats och besvären bifalls av den högre instansen. Huvudregeln är försedd med det undantaget alt kostnaderna eller del av dessa skall betalas av staten, om det finns särskilda skäl för del.

Enligt förslaget undantas beslut om rättshjälp genom offenfiigt biträde från paragrafens tillämpningsområde. Därmed gäller bestämmelserna i 44 och 45 §§ även i den situationen att ell beslut om offentligt biträde undan­röjs, vilket innebär att kostnaderna betalas av staten,

49 c §

Avsnitt 2.8.3

Paragrafen är ny. Förslaget innebär att ett biträde, som överklagar ett

beslut om ersättning i etl ärende, i den högre instansen inte får åberopa nya

omständigheter till stöd för sitt anspråk, om det inte finns särskilda skäl för

del. Bestämmelsen lar sikte på såväl biträde vid allmän rättshjälp som

offentligt biträde,

I lagrädsremissen togs etl med mitt förslag i huvudsak överensstämman­de förslag upp, I anslutning till det förslaget har lagrådet anfört följande.

Enligt paragrafen, som är ny, får etl biträde som har klagat över ett ersältningsbeslut åberopa nya omständigheter i högre instans endast om det finns skäl för del. Syftet med bestämmelsen är att förmå biträdena att tillhandahälla den första instansen ett fullgott underiag för bedömningen av den begärda ersättningens skälighet.

Redan i dag torde det åligga rättshjälpsbiträden att se till att de domsto­lar och andra myndigheter som har att pröva biträdenas ersättningsanspråk i första instans har ett tillfredsställande underlag för prövningen. Frågan om hur pass utförliga kostnadsräkningar biträdena bör vara skyldiga att ge in har diskuterats i förarbetena till gällande lagregler och har också belysts i rättspraxis.

Det kan starkt ifrågasättas om den nu diskuterade bestämmelsen är ägnad att medföra en skärpning av biträdenas åligganden och därmed en förbättrad kostnadskontroll i första instans. Det bör observeras att det endast krävs "skäl" för att ett biträde skall få åberopa nya omständigheter i den högre instansen.

Till delta kommer att den föreslagna bestämmelsen stämmer mindre väl
med 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen, där det beträffande mål
      , p

som kräver prövningstillstånd sägs att omständighet eller bevis, som kla-


 


ganden åberopar först i regeringsrätten, får beaktas endast om det förelig-     Prop. 1987/88:73 ger särskilda skäl. Med hänsyn till det anförda avstyrker lagrådet att paragrafen införs.

För egen del kan jag till viss del förstå den kritik som lagrådet har framfört mot lagrådsremissens förslag. Trots det anser jag att det finns behov av att hos biträdena inskärpa viklen av att redan i första instans redogöra för de omständigheter som motiverar det begärda arvodet. Jag vidhåller därför förslaget i sak. Jag tillmötesgår dock lagrådets krifik på det sättet att jag i mitt förslag anger alt det måste finnas särskilda skäl för att biträdet i högre instans skall få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesan­språk.

Syftet med den nya bestämmelsen är främst alt förhindra att biträdena först efter ett överklagande lämnar en tillräcklig redovisning av sitt arbete och av de omständigheter i övrigt som motiverar den begärda ersättningen. En effekt av bestämmelsen bör bli att biträdena tillhandahäller den första instansen ett fullgott underlag för bedömningen av den begärda ersättning­ens skälighet. Därigenom kan onödiga överklaganden undvikas.

Vid bedömningen av om det skall anses föreligga särskilda skäl måste hänsyn givetvis tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid tillämp­ningen bör målsättningen vara att motverka ofullständiga kostnadsräkning­ar. Men utvecklingen får å andra sidan inte leda till att biträdena av rädsla för att gå miste om full ersättning överarbetar koslnadsräkningarna och belastar dessa med överflödig information.

Del har vid de myndigheter som har att fastställa ersättningar enligt RHL med tiden skapats en bred erfarenhet när det gäller att bedöma skälig arbetsinsats i olika typer av angelägenheter. Ett yrkande om en ersättning som kan anses normal för den ifrågavarande typen av angelägenhet behö­ver vanligtvis inte motiveras särskilt ingående. Om den begärda ersättning­en däremot avviker från det normala, bör ersättningsbeloppet motiveras mer ingående. Ett biträde som begär mer i ersättning än vad som är normalt måste med den föreslagna regeln räkna med alt han inte först i högre rätt får åberopa de särskilda omständigheter som motiverar det högre arvodel. Om arvodet motiveras exempelvis med att biträdet har särskild kompetens eller att ärendet rymt särskilda komplikationer, bör delta anges redan i första instans.

Den nya bestämmelsen bör inte föranleda att de myndigheter som skall fastställa ersättningarna oftare än i dag ägnar sig åt skriftväxling rörande arvodesfrågan med biträdet. Det kan därför inträffa att ett beslut att fastställa ett lägre ersättningsbelopp än det som har begärts meddelas ulan alt biträdet har beretts tillfälle alt yttra sig i saken. Biträdet bör i ell sådant fall ges ett visst utrymme att utveckla sin talan i högre instans.

Ikraftträdande m, m. Avsnitt 2.15

De förslagna ändringarna i RHL föresläs träda i kraft den I juli 1988, Äldre bestämmelser skall alltjämt tillämpas om rättshjälp har sökts före ikraftträ­dandet. Genom att utan undantag upprätthålla denna princip blir över­gångsbestämmelserna enkla och därmed lätta att tillämpa,

8    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


 


4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Prop. 1987/88:73

Avsnht 2.10

Förslaget innebär att det i en ny paragraf, 21 kap, 10 a §, tas upp en bestämmelse som står i saklig överensstämmelse med den föreslagna nya 49 c §RHL, Lagrådet har i anslutning fill paragrafen anfört följande.

De omständigheter som har anförts mot den föreslagna 49 c § räUshjälpsla­gen talar till stor del också mot förslaget till 21 kap, 10 a § rättegångsbal­ken. Även enligt denna paragraf är det tillräckligt med "skäl" för alt nya omständigheter skall fä åberopas i högre instans, och det kan starkt ifråga­sättas om paragrafen kommer att medföra en bättre kostnadskontroll i underinslansen.

Lagrådet förordar därför att även 21 kap, 10 a § rättegångsbalken får utgå.

De kommentarer som jag lämnat i anslutning fill 49 c § i RHL gäller även den nu ifrågavarande paragrafen. Jag anser alltså att lagrådsremissens förslag trots allt bör tas upp i mitt förslag, I likhet med vad jag anförde i anslutning till den paragrafen bör del dock i paragrafen anges att det krävs särskilda skäl för alt ett biträde skall få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesanspråk i högre instans.

Om försvararen har begärt ersättning enligt brotlmälstaxan, torde det nästan alltid finnas särskilda skäl för att i högre instans tillåla försvararen alt åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1,  lag om ändring i räUshjälpslagen (1972:429),

2,  lag om ändring i rättegångsbalken.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

114


 


Bilagal    Prop. 1987/88:73 Bilaga 1

Sammanfattning av rättshjälpskommitténs huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen

Vi lägger i detta delbetänkande - som utgör vårt huvudbetänkande - fram förslag som rör innehållet i den allmänna rättshjälpen, dvs, i princip den rättshjälp som kan ges i sådana rättsliga angelägenheter som tvister mellan enskilda, vissa förvaltningsrättsliga ärenden m. m. Utgångspunkten för vårt arbete är direkfiv som utfärdades vid årsskiftet 1981 -1982 (Dir, 1981:75). I dessa direktiv tas upp en rad frågor som skall behandlas i utredningsarbetet. Ett genomgående tema i direktiven är kraven på att vi skall lägga fram förslag som leder till besparingar för rättshjälpen och till förenklingar. Det poäng­teras dock att det grundläggande målet för rättshjälpssystemet - att den enskilde skall ha möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation - inte får förloras ur sikte vid översynen.

Med hänsyn till den vikt som i direktiven läggs vid att våra förslag skall leda till besparingar redovisar vi i kap. 2 vissa principiella synpunkter i fråga om olika besparingsmöjligheter. Vi konstaterar där att möjligheterna att uppnå betydande besparingar genom förenklingar och avbyråkratisering och ge­nom en förbättrad kostnadskontroll inte är så stora, 1 stället måste huvudvik­ten läggas vid en fortsättning på den väg man redan har slagit in på, nämligen att överföra till försäkringsområdet en del av de ärendekategorier som i dag belastar den allmänna rättshjälpen. Besparingar bör också kunna uppnås genom ett ökat kostnadsmedvetande hos rättshjälpshavarna. Genom en kombination av olika åtgärder kan man enligt vår uppfattning åstadkomma utgiftsminskningar för staten utan att dessa leder till någon försämring för de enskilda,

1 kap. 3 diskuterar vi syftet bakom bl. a, de kostnadsfördelningsregler som finns i rättegångsbalken (RB), Dessa regler har till uppgift bl. a, att skapa kostnadsmedvetande hos parterna i en process. Detta leder till processeko­nomi, vilket är väsentligt inte minst för parterna själva. Vi slår fast att rättshjälpen inte får medföra att det nu nämnda syftet hos RB:s kostnadsför­delningsregler förfelas.

Det grundläggande målet för samhällets rättshjälp bör enligt den uppfatt­ning som vi redovisar i kap. 3 vara att bereda var och en möjlighet att i rimlig utsträckning ta sin rätt till vara och se till att olika personers varierande ekonomiska förutsättningar inte leder till olika möjligheter för dem att tillvarata sin rätt. Genom ett rättshjälpssystem som är utformat på detta sätt främjas principen om allas likhet inför lagen.

1 kap. 3 konstaterar vi också att samhällets rättshjälp liksom idag bara skall         115


 


bidra till rätlshjälpshavarens egna kostnader, inte till de motpartskostnader     Prop. 1987/88: 73 han kan förpliktas utge. Ansvaret för motpartskostnader får i stället täckas av      Bilaga 1 rättsskyddsförsäkringen.

Sambandet mellan rättshjälp och rättsskyddsförsäkringar diskuteras utför­ligt i kap. 4. Vi ställer där upp vissa principer för hur ett generellt ekonomiskt stöd i rättsliga angelägenheter bör vara utformat. Dessa principer - systemet skall omfatta alla som behöver ett sådant bistånd för att i rimlig omfattning kunna tillvarata sina intressen i rättsligt hänseende, det skall gälla alla slags rättsliga angelägenheter där det kan anses motiverat med ett ekonomiskt stöd och det skall ha en egenavgift som är knuten till såväl den enskildes ekonomi som kostnaderna för den rättsliga angelägenheten - leder till att det inte finns möjligheter att slopa rättshjälpen och lita enbart till ett försäk­ringssystem för bidrag till den enskildes egna kostnader, 1 stället förordar vi en kombination av rättshjälp och rättsskyddsförsäkring på det sättet att försäkringen blir den enda stödformen inom vissa områden medan rättshjäl­pen utgör den enda formen för stöd i andra ärendekategorier.

Rättshjälpens avgränsning med hänsyn till sakens beskaffenhet diskuteras i kap. 5. Vi konstaterar där att det bör vara möjligt att undanta vissa typer av angelägenheter från rättshjälpens tillämpningsområde. Förutsättningar här­för är dock att det skall finnas möjligheter för den enskilde att skydda sig försäkringsvägen, att försäkringspremien inte är större än att det kan antas att den enskilde kan betala den, att försäkringstäckningen är god och att konsekvenserna av avsaknaden av en försäkring vid ett rättsligt förfarande inte är oacceptabla ur allmän synpunkt. Detta leder till att vi anser oss i stor utsträckning kunna överlåta på försäkringssektorn sådana angelägenheter som gäller skadestånd och där ett eventuellt skadestånd skall betalas genom en ansvarsförsäkring.

På motsvarande sätt kan man från rättshjälpens tillämpningsområde un­danta tvister som rör fastigheter, bilar, båtar m. m. och som omfattas av de rättsskyddsförsäkringar som finns. Vi föreslår däremot inga undantag från rätten till rättshjälp bara av det skälet att sökanden har en allmän hemförsäk­ring med en rättsskyddsdel. Detsamma gäller de situationer då den rättssö­kande i och för sig kan få hjälp av någon intresseorganisation.

1 kap, 5 behandlas också rätten till rättshjälp vid bodelning efter äkten­skapsskillnad och boskillnad. Vi föreslår här att denna rätt begränsas till de angelägna fallen. Vi berör i detta kapitel också sådana frågor som rör pilotfall, angelägenheter utomlands och lyxprocesser samt tillämpningen av kravet på att sökanden skall ha ett befogat intresse av att få sin sak be­handlad.

I kap. 6 behandlar vi personkretsen. När det galler fysiska personer tar vi upp frågan om betydelsen av sökandens ekonomiska förhållanden för hans rätt till rättshjälp. Där slås fast att de ekonomiska förhållandena i sig inte har någon betydelse för denna rätt. Vi föreslår att även den som har en hög årsinkomst skall, till skillnad från vad som nu gäller, kunna beviljas rätts­hjälp. Sökandens ekonomiska situation har däremot en avgörande betydelse för storleken på den andel av rättshjiilpskostnaderna som rättshjälpshavaren själv skall betala.

Rätten till rättshjälp för näringsidkare och juridiska personer är enligt vårt

116


 


förslag i princip oförändrad,                                                           Prop. 1987/88: 73

Vi konstaterar i kap. 7 att den enskildes andel av rättshjälpskostnaderna, Bilaga 1 rättshjälpsavgiften, har tre syften, nämligen att behålla den styrande effekten hos RB:s kostnadsfördelningsregler, att medverka till att olika parter får en likvärdig processekonomisk situation och att hålla statens kostnader för rättshjälpen nere. Rättshjälpsavgiften bör därför vara utformad så att den relateras både till rättshjälpskostnadernas storlek och till rätlshjälpshavarens ekonomi. Våra överväganden leder fram till ett tvådelat avgiftssystem med en fast och en rörlig avgift. Den fasta avgiften är beroende enbart av rätls­hjälpshavarens ekonomi medan den rörliga är avhängig såväl därav som av kostnaderna i ärendet. Vi har lagt ökad tyngd vid den rörliga avgiften eftersom det är genom denna som man får ett bättre samband mellan föränd­ringar i processkostnader och i avgiften. Vår strävan har varit att sänka den fasta avgiften för att på detta sätt förbilliga initialskedet av ett ärende för den enskilde. Även den sammanlagda högsta avgiften har sänkts. Den är enligt förslaget mera realistisk i förhållande till rätlshjälpshavarens ekonomi än den nuvarande maximala avgiften,

I anslutning till diskussionerna om rättshjälpsavgifternas storlek behandlar vi vissa spörsmål av intresse i detta sammanhang, t, ex, frågorna om en differentierad avgift och en ny avgift i andra instans. Vi har funnit att fördelarna med sådana lösningar är mycket begränsade. De leder också till komplikationer i andra avseenden.

Det avgiftssystem som vi föreslår i kap, 7 får avgörande betydelse för majoriteten av de rättsliga angelägenheter där rättshjälp förekommer, I ca 4000 av de totalt kanske 55000 ärendena med rättshjälp skulle emellertid, om inga förändringar föreslogs i övrigt, relationerna mellan parterna rubbas genom att rättsskyddsförsäkringen skulle täcka den fasta delen av rätts­hjälpsavgiften. Den likhet inför lagen som vi har eftersträvat skulle därmed inte kunna realiseras. Vi konstaterar emellertid i kap. 8 att det inte stämmer med den s, k, sundhetsprincipen i försäkringsbranschen att meddela försäk­ringar till täckande av rättshjälpsavgiften och vi utgår därför från att försäk­ringsinspektionen kommer att övervaka att så ej sker, (I förhållande till kap, 8 finns en reservation,)

I kap. 9 uttalar vi den uppfattningen att förmånerna vid allmän rättshjälp i stort sett är välavvägda i dag, I några avseenden föreslår vi emellertid förändringar. Så är fallet t, ex, i fråga om utredare, sakkunniga och tekniska biträden. Syftet med de föreslagna förändringarna är här att få ett bättre utnyttjande av resurserna, att skapa bättre balans mellan parterna i en process och att få en enklare tillämpning av reglerna. Vi behandlar också frågorna om blodundersökning i faderskapsmål och ansvarsförbindelse vid säkerhetsåtgärder, I båda dessa avseenden föreslås enklare regler än de som gäller f, n.

Kap. 10 innehåller våra överväganden när det gäller omprövning av beslut i olika rättshjälpsfrågor, t, ex, frågorna om ändrad betalningsförmåga hos rättshjälpshavaren och om rättshjälpens upphörande.

Som vi konstaterar i kap. 11 utgör ersättningen till biträden en betydande del av rättshjälpskostnaderna. Vi diskuterar ingående möjligheterna att få ett bättre underlag för besluten om biträdesersättning och ersättning till

117


 


skiftesmän och medlare. De förslag vi lägger fram bör förbättra dessa möj-    Prop. 1987/88: 73 ligheter. Även frågan om ersättning till utredare och sakkunniga behandlas i    Bilaga 1 detta kapitel,

I kap. 12 behandlas ansvaret för rättshjälpskostnader i vissa fall. Vi tar t, ex, upp frågan om domstolen bör undersöka innehållet i en träffad förlik­ning och fördela kostnaderna i enlighet med resultatet av förlikningen. Vi föreslår emellertid inga ändringar i detta avseende i förhållande till vad som gäller i dag. Däremot föreslår vi i kap. 12 att en medpart skall få ett ansvar för rättshjälpskostnader vid gemensam talan med en person som har rättshjälp. Härigenom motverkas att medparten "åker snålskjuts" på staten.

Vi tar också upp frågan om ansvaret för rättshjälpskostnader i bl, a, mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, Inga ändringar i materiellt hänseende föreslås här men vi förordar vissa rutiner som bör leda till förenk­lingar.

Kap. 13 behandlar möjligheterna att uppnå förenklingar i systemet genom enklare materiella regler, ändrade rutiner och avbyråkratisering. Vi tvingas konstatera att stora genomgripande förändringar inte är möjliga. Våra för­slag till ADB-stöd vid hanteringen av olika rätthjälpsfrågor kommer dock att innebära avsevärda förenklingar för de beslutande myndigheterna. Även en summering av övriga delförslag visar att åtskilligt bör kunna vinnas i fråga om förenklingar.

Våra beräkningar av det ekonomiska utfallet av våra förslag redovisas i kap. 14. Vi räknar med en årlig besparing på rättshjälpsanslaget om mer än 40 milj, kr.

Specialmotiveringen till författningsförslaget finns i kap. 15. Vi har av flera skäl valt att utarbeta en helt ny lag, som vi har kallat lagen om rättshjälp (LR), Lagen är indelad i kapitel, vilket ökar dess överskådlighet. Dispositio­nen under de olika rubrikerna är sådan att bestämmelserna i princip kommer i den följd de kan bli aktuella i ett enskilt ärende, Lagen blir därför lätt att orientera sig i. Författningstexten har också gjorts mera konkret för att göra det möjligt att hitta svaret på olika frågor direkt i lagtexten. Vi har vidare strävat efter språkliga förenklingar och har, där så har varit ägnat att öka överskådligheten, använt tabeller, 1 största möjliga utsträckning har vi und­vikit hänvisningar mellan olika paragrafer. Det är vår uppfattning att dessa olika åtgärder bidrar till åtskilliga förenklingar av den praktiska tillämpning­en av rättshjälpslagstiftningen.

IIJ


 


Bilaga 2     Prop. 1987/88:73 Bilaga 2

Sammanfattning av rättshjälpskommitténs betänkande (SOU 1985:4) Rättshjälp. Offentliga biträden, organisationsfrågor m. m.

utgångspunkten för vårt arbete hittills har varit de direktiv som utfärdades i december 1981 (Dir 1981:75). I dessa direktiv tas upp en rad frågor som skall be­handlas i utredningsarbetet. Vi har bedrivit vårt ar­bete i etapper och har tidigare lagt fram flera del­betänkanden. Här lämnar vi förslag i fråga om de de­lar av samhällets rättshjälp som vi inte har behandlat tidigare. I och med detta är utredningsarbetet i en­lighet med de ursprungliga direktiven slutfört. Vårt arbete fortsätter emellertid med frågan om utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott, en fråga som vi genom tilläggsdirektiv, utfärdade i november 1984, fått i uppdrag att utreda (Dir 1984:43).

Ett genomgående tema i de ursprungliga direktiven för vårt arbete är kraven på att vi skall lägga fram för­slag som leder till besparingar för rättshjälpen och till förenklingar. Det betonas dock att det grundläg­gande målet för rättshjälpssystemet inte får förloras ur sikte vid översynen.

I avdelning II av betänkandet tar vi upp rättshjälps­
formen r
ättshjälp åt misstänkt i brottmål, dock inte
fr
ågan om rätten till offentlig försvarare, vilken vi
tidigare behandlat i ett delbet
änkande. Här berör vi i
st
ället frågan om ersättning till offentlig försvarare
(kap. 4), d
är vi föreslår en reglering som i stort
överensstämmer med våra tidigare förslag om biträdes-                         119


 


ersättning vid allmän rättshjälp. Förslagen innebär   Prop. 1987/88:73 utvidgade möjligheter att erhålla både en mer nyanse- Bilaga 2 rad bedömning av ersättningsfrågorna och ett bättre underlag för besluten om ersättning.

I kap. 5 behandlar vi förutsättningarna för vad vi kallar ekonomisk rättshjälp, dvs. annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än bistånd av en offentlig för­svarare. I sak innebär inte våra förslag några föändringar i förhållande till gällande rätt. Inte hel­ler i fråga om förmånerna vid ekonomisk rättshjälp, som behandlas i kap. 6, lägger vi fram förslag till ändrade regler.

Den tilltalades ansvar för rättegångskostnader behand­las i kap. 7.

Vi föreslår att reglerna om den tilltalades betal­ningsskyldighet även i fortsättningen skall vara ut­formade som ett system med återbetalning i efterhand och inte, som vid allmän rättshjälp, som ett system med förskottsbetalning. Vi har utarbetat en särskild tabell för återbetalningsskyldighetens storlek i olika inkomstlagen.

Aterbetalningsskyldighetens storlek påverkas i dag in­te av om rättegången förs i en eller flera instanser. Så bör enligt vår uppfattning inte heller i fortsätt­ningen vara fallet.

I avdelning III av betänkandet behandlar vi rätts­hjälpsformen rättshjälp genom offentligt biträde, där kap. 8 och 9 upptar en redogörelse för gällande rätt såväl enligt RHL som enligt lagstiftningen på de olika vårdområden m.m. där sådan rättshjälp kan beviljas, våra överväganden och förslag i fråga om denna rätts­hjälpsform finns 1 kap. 10. Vi konstaterar där att de totala kostnaderna för denna rättshjälpsform är små i förhållande till kostnaderna för den allmänna rätts-

120


 


hjälpen och rättshjälp åt misstänkt i brottmål och att Prop, 1987/88:73 det därför är omöjligt att här åstadkomma utgifts-    Bilaga 2 minskningar för det allmänna som i absoluta tal kan jämföras med besparingarna på de andra rättshjälpsom­rådena .

När det till en början gäller frågan om i vilka ären­dekategorier det skall finnas möjligheter till rätts­hjälp genom offentligt biträde har vi inte funnit skäl att föreslå förändringar i förhållande till gällande rätt mer än i ett avseende. I fråga om utlänningar som har tagits i förvar i ett ärende hos polismyndighet angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller utvisning föreslår vi att den tid om minst en veckas förvarstagande som i dag sätts som gräns för när rättshjälp skall kunna beviljas sänks till mer än tre dagars förvarstagande.

De resonemang vi för om bl.a. syftet med ett offent­ligt biträde i LVU-målen leder till förslag som inne­bär att det oftare än i dag bör kunna förordnäs ett gemensamt biträde för barnet och vårdnadshavaren i så­dana mål och ärenden.

Dagens regel att rättshjälp skall beviljas om det inte måste antas att behov av biträde saknas, den s.k. pre­sumtionsregeln, föreslår vi skall behållas för utlän­ningsärendena och för mål och ärenden enligt LVU och LVI. I övriga ärendekategorier förordnäs i dag offent­ligt biträde sällan eller mycket sällan trots att det i lagtexten finns en presumtion för att så skall ske. Vi föreslår att lagtexten skall ändras så att rätts­hjälp i dessa ärenden skall beviljas när det finns be­hov av biträde. Avsikten härmed är dock inte att åstadkomma en minskning av antalet förordnanden av of­fentligt biträde jämfört med förhållandena i dag.

121


 


Införandet av någon form av kostnadsansvar för den en- Prop. 1987/88" 73 skilde diskuteras också men tanken härpå avfärdas av   Bilaga 2 flera skäl.

I avdelning IV av betänkandet tar vi upp olika organi-sationsfrågor. Vi föreslår i kap. 11 att den nuvarande fördelningen av beslutsbefogenheter mellan rätts­hjälpsnämnd å ena sidan och allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol å andra sidan alltjämt skall gäl­la. I kap. 12 tar vi - mot bakgrund av bl.a. den minskning av antalet ärenden vid rättshjälpsnämnd som blir följden av våra förslag i huvudbetänkandet (SOU 1984:66) - upp frågan hur många rättshjälpsnämnder som bör finnas i framtiden. Slutsatserna blir här att en­dast en nämnd bör finnas och att det vid denna nämnd bör finnas sex handläggartjänster och kanske nio - tio övriga tjänster. Var denna nämnd skall vara lokalise­rad bör däremot utredas i annan ordning.

Besvärsnämnden för rättshjälpen behandlas i kap. 13. Vi föreslår att denna nämnd skall avskaffas. Skälen härtill är dels att man därigenom kan komma ifrån de olägenheter som har visat sig vara förbundna med det nuvarande systemet med dubbla besvärsordningar, dels att behovet av en särskild överinstans minskar påtag­ligt i en organisation med bara en rättshjälpsnämnd som underinstans i stället för som tidigare sex resp. fyra rättshjälpsnämnder. I frågan om val av överin­stans vid besvär över rättshjälpsnämndens beslut i ärenden angående allmän rättshjälp har vi stannat för att den rättsliga angelägenhetens karaktär skall vara avgörande. Rättshjälpsnämnden skall med utgångspunkt i angelägenhetens art avgöra vilken domstol som skall handlägga tvisten om en domstolsprövning blir aktuell. Rättshjälpsnämndens val av överinstans bör vara bin­dande.

Domstolsverkets befattning med rättshjälpsfrågor be­rörs i kap. 14.

122


 


I kap. 15 diskuteras fördelningen av beslutsbefogenhe- Prop. 1987/88:73 ter. Vi föreslår här att marknadsdomstolen, patentbe- Bilaga 2 svärsrätten och statens va-nämnd inte längre bör ha beslutanderätt i frågor om allmän rättshjälp. Här bör i stället rättshjälpsnämnden vara behörig myndighet.

Vi diskuterar utförligt de problem och svårigheter som i vissa avseenden vållas av gränsdragningen mellan olika organs beslutsbefogenheter. För att reducera dessa olägenheter för den enskilde föreslår vi med ett avsteg från eljest gällande regler att vissa beslut får behålla sin verkan trots att de inte fattats av den myndighet som enligt huvudregeln är behörig att besluta i frågan. Vidare föreslår vi i samma syfte en regel som innebär att den enskilde eller hans biträde inte behöver riskera att alla myndigheter anser sig obehöriga att pröva en viss fråga.

Slutligen föreslås här regler som skall förhindra att biträden - såsom i dag händer - vid ursäktliga miss­tag går miste om orsättning för utfört arbete.

När det slutligen gäller rättshjälp genom offentligt biträde föreslår vi att besvär i rättshjälpsfrågan i princip alltid skall föras hos den myndighet som har att pröva besvär i huvudsaken.

Specialmotiveringen till författningsförslagen finns i kap. 16 och 17.

Våra bedömningar av det ekonomiska utfallet av försla­gen redovisas i de olika kapitlen. En översiktlig be­räkning ger vid handen årliga besparingar om totalt ca 5 milj. kr.

123


 


Bilaga 3     Prop. 1987/88:73 Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över huvudbetänkandet

Yttranden över rältshjälpskommilténs huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen har avgelts av jusfitiekanslern (JK), Svea hov­rätt, Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, arbetsdomstolen, försäk­ringsöverdomstolen, domstolsverket, besvärsnämnden för rättshjälpen, riksskatteverket (RSV), konsumentverket, försäkringsinspektionen, kam­markollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Stockholms tings­rätt, Helsingborgs tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt. Bodens tingsrätt, hyresnämnden och arrendenämnden i Linköping, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, rätlshjiilpsnämnden i Stockholm, rältshjälps­nämnden i Göteborg, rättshjälpsnämnden i Malmö, rättshjälpsnämnden i Sundsvall, västra allmänna advokatbyrån i Stockholm, allmänna advokat­byrån i Göteborg, försäkringsrätten för södra Sverige, kronofogdemyndig­heten i Malmö, rättegängsutredningen (Ju 1977:06), försäkringsverksam-hetskommiltén (E 1979:01), juridiska fakultetsnämnden vid Lunds univer­sitet, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen ju­rister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Hyresgästernas riksförbund. Förbundet för juris­ter, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), Landsorganisationen i Sveri­ge (LO), Svenska fabriksarbelareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Motormännens riksförbund (M), Sjösportens samarbelsdelegation, Sveriges villaägareförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisation - Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen) och Sveriges köpmannaför­bund.

Centralorganisationen SACO/SR har förklarat sig instämma i det av JUSEK avgivna yttrandet.

124


 


Bilaga 4    Prop. 1987/88:73 Bilaga 4

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över organisationsbetänkandet

Yttranden över rättshjälpskommilléns betänkande (SOU 1985:4) Rätts­hjälp. Offentliga biträden, organisationsfrågor m, m. har avgetts av justifie-kanslern (JK), Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, domstolsverket, besvärsnämnden för rättshjälpen, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, statens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket (RSV), Stock­holms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, länsrätten i Stockholms län, läns­rätten i Göteborgs och Bohus län, rältshjälpsnämnden i Stockholm, rälts­hjälpsnämnden i Göteborg, rältshjälpsnämnden i Malmö, rältshjälpsnämn­den i Sundsvall, västra allmänna advokatbyrån i Stockholm, allmänna advokatbyrån i Göteborg, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför­bund, föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Svenska kommunförbundet. Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänstemanna-förbundet (ST), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Handikappförbundens centralkommitté, länsstyrelsernas social­tjänstförening och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Riksåklagaren har till sitt yttrande fogat yttranden från överåklagaren i Malmö distrikt, regionåklagarmyndigheten i Linköping, dåvarande länsåk­lagarmyndigheten i Västmanlands län och dåvarande länsäklagarmyndig-heten i Västerbottens län.

Psykiatriska nämnden har till sitt yttrande fogat yttranden frän Stock­holms södra utskrivningsnämnd, beslulsnämnden i Västmanlands län, ut­skrivningsnämnden i Lund, utskrivningsnämnden för Katrineholms kom­mun och utskrivningsnämnden för Göteborgs och Bohus län.

Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande överlämnat ett yttrande av JUSEK,

TCO har med instämmande översänt ell yttrande av slalstjänstemanna-förbundel (ST),

125


 


Bilaga 5     Prop. 1987/88:73
Bilaga 5
REGERINGSBESLUT
                 1763-83

1987-02-19

Domstolsverket 55181 JÖNKÖPING

ADB-hantering av rättshjälpsärenden m. m.

Regeringen uppdrar åt domstolsverket att i enlighet med vad som anges i bilagda promemoria förbereda övergången fill ADB-teknik vid hanteringen av rättshjälpsärenden.

På regeringens vägnar

Anna-Greta Leijon

Lars Eklycke

126


 


JUSTITIE-              PM                                      1763-83     Prop. 1987/88:73

DEPARTEMENTET       1987-02-19                                    Bilaga 5


ADB-hantering av rättshjälpsärenden, m. m.

Rättshjälpskommitlén (Ju 82:01) har i ett delbetänkande (Ds Ju 1983:9) ADB-hanteringen av rättshjälpsärenden lagt fram förslag om hur ADB-tek­niken kan utnyttjas vid hanteringen av ärenden om allmän rättshjälp och rättshjälp ål misstänkt i brottmål. Betänkandet har remissbehandlats och fått ett i huvudsak positivt mottagande. Flera instanser har emellertid uttryckt den åsikten all förslagen endast kan betraktas som en idéskiss och att ytterligare utredning krävs för att man skall kunna ta slutlig ställning till de aktuella frågorna.

Kommittén har därefter i sill huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen (s, 215-217) lagt fram förslag om hur bl, a, avräk-ningsrutinerna bör utformas och regleras om man använder ADB-tekni­ken. Förslagen i den delen har vid remissbehandlingen emellertid från vissa häll mötts av stark kritik. Kommittén har i samma betänkande föreslagit bl. a. inskränkningar i den allmänna rättshjälpens tillämpnings­område.

I betänkandet (SOU 1985:4) Rättshjälp, Offentliga biträden, organisa­tionsfrågor m,m, har kommittén behandlat bl, a, rättshjälpens framtida organisation. Kommittén föreslår bl, a, en ny ordning för överklagande av beslut som har fattats av rättshjälpsnämnd.

Som kommittén anför är flera arbetsuppgifter i rättshjälpshanleringen väl lämpade för ADB-tekniken, Detta gäller framför allt avräkningsförfa-randet. Genom att integrera etl ADB-baserat system för rättshjälpen med det databaserade ekonomiadministrativa systemet System S skulle krav-och betalningsrutinerna kunna behandlas automatiskt i samma syslem. Ytterligare utredning behövs emellertid.

Även om statsmakterna ännu inte har tagit ställning till rättshjälpskom­milléns övriga förslag bör arbetet med att förbereda en övergång till ADB-teknik vid hanteringen av rätlshjälpsärenden inledas redan nu. Mål­sättningen för arbetet bör vara att skapa en effektivare hantering av rätts­hjälpsärenden till en lägre kostnad än i dag. Uppgiften bör anförtros domstolsverket (DV),

Verket bör föreslå lämpliga rutiner samt ta fram underlag för beslut om systemkonstruktion och upphandling av utrustning. Underlaget bör bestå av,bl.a, kalkyler över de beräknade kostnaderna för inköp och drift av ADB-utrustningen, Kalkylerna bör också innehålla en bedömning av lön­samhetsbilden vid olika nivåer på antalet rättshjälpsärenden (känslighets­analys), DV bör ocksä lägga fram förslag till erforderliga författningsänd­ringar.

Utnyttjandet av ADB-tekniken kommer all få betydelse för frågan hur rättshjälpens administration bör vara organiserad i framliden. Att den frågan övervägs nu är motiverat även med hänsyn fill de begränsningar av


127


 


rättshjälpens tillämpningsområde som kan komma att ske på grundval av     Prop, 1987/88:73 rättshjälpskommilléns huvudbetänkande, DV bör därför också ges i upp-     Bilaga 5 drag att mot den angivna bakgrunden lägga fram förslag om de förändring­ar av organisationen som påkallas. Därvid bör särskilt uppmärksammas frågan om överklagande av beslut i rältshjälpsfrågor, där kommitténs förslag har kritiserats av mänga remissinstanser, DV bör i det samman­hanget också gå in på frågan om förändringar av domstolars och andra myndigheters befogenheter att besluta i frågor om rättshjälp, DV bör i nu angivna hänseenden förutsättningslöst överväga olika alternativa lösningar samt lägga fram förslag till nödvändiga författningsändringar. Uppdraget skall redovisas senast den 2 november 1987,

128


 


De till lagrådet remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)


Bilaga 6


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)' £/e/,satt5b,6, 8-13, 14a, 15, 19-22,24,25,30,31,32,34,41,43,44,47,

49 och 49 a §§ skall ha följande lydelse, dels alt det i lagen skall införas två nya paragrafer, 31 a och 49 c §§, av

följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


5 b §2

Med domstol förslås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk­ringsrätt marknadsdomstolen, pa-tentbesvärsrätten och arbetsdom­stolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hy­resnämnd och statens va-nämnd.


Med domstol förslås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk­ringsrätt och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och hyres­nämnd.


 


Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över­stiger etthundratiotusen kronor.

Bidrar den rältssökande / väsent­lig omfattning till någon annans un­derhåll, ökas beloppet enligt första stycket med niotusen kronor för var och en till vilkens underhäll han på detta sätt bidrar.

Är den rältssökandes betalnings­förmåga väsentligt ökad pä grund av förmögenhetsinnehav eller an­nan särskild omständighet eller vä­sentligt nedsatt på grund av skuld­sättning eller annan särskild om­ständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller från­drages.


Allmän rättshjälp beviljas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst ej över­stiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enhgt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp be­gärs.

Bidrar den rältssökande till nå­gon närståendes underhåll, ökas beloppet enligt första stycket för var och en till vilkens underhåll han på detta sätt bidrar med ett belopp som motsvarar hälften av det bas­belopp som anges i första stycket.

Är den rättssökandes betalnings­förmåga väsentligt ökad pä grund av förmögenhelsinnehav eller an­nan särskild omständighet eller vä­sentligt nedsatt på grund av skuld­sättning eller annan särskild om­ständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom alt skäligt belopp läggs tiU eller dras från.


 


' Lagen omtryckt 1983:487.  Senaste lydelse 1986:657,


129


9   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket med­delar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden,

8 § Allmän rättshjälp får ej beviljas

1,  i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2,  utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det inte finns särskilda skäl för rättshjälp.


Prop. 1987/88:73 Bilaga 6


3, näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverk­samhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksam­hetens art och begränsade omfatt­ning, hans ekonomiska och person­liga förhållanden e/Zer omständighe­terna i övrigt.

3, den som är eller har varit nä­ringsidkare i angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksam­het, om det inte finns skäl för rätts­hjälp med hänsyn till verksamhe­tens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden och till omständighe­terna i övrigt,

4,  i fråga om anspråk som överlåtits till den rältssökande, om överlåtel­sen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5,  för upprättande av självdeklaration,

6,  för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohandling,

7,  om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägen­het, vari anspråket stöder sig pä väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,


8, ägaren av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fasligheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft rätts­skyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.

9. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad.


8.   ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i ange­lägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten,

9.   i angelägenhet rörande trafik­skadeersättning enligt trafikskade­lagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring; dock får den skadelidande beviljas rättshjälp om angelägenheten rör annan skada än personskada eller år anhängig vid domstol,

10.   den som ej har befogat intres­
se av att fä sin sak behandlad.


I fräga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rätts­hjälp ej skall beviljas.


' Senaste lydelse 1987:806,


130


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88: 73

Bilaga 6

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med­borgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den staten, är bosalt där skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om allmän rättshjälp.

/ angelägenhet rörande bodel­ning får aUmän rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn tlU boets beskaffenhet och makarnas person­liga förhållanden finns särskilda skäl för det.

9 §4

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelä­genhet som rättshjälpen avser. Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1.  biträde som varit behövligt för tillvaralagande av den rättssökandes rätt,

2.  bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomsto­len eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3.  utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillva­ratagande av den rältssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe­ten,

4.  resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för värdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för sådan blodundersökning eller annan under­sökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m. m, vid utredning av faderskap eller läkarundersök­ning enligt 21 kap, 11 § föräldrabalken,

 

5,  ansökningsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna samt särskild avgift som skall betalas enligt förord­ningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter,

6,  vad som av allmänna medel utgått i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m,m, vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

7,  bodelningsförrättare som har förordnats av domstol att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller att verkställa sådan bodelning mellan sambor som förrättas av annan anledning än att den ena sambon har avlidit,

8,  medling enligt 42 kap, 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssö­kandes kostnad för sådan blodunder­sökning eller annan undersökning rö­rande ärftliga egenskaper som avses i

Senaste lydelse 1987:749,                                                                                131


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap.

9 a §5 Den som har beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad frän expeditionsavgifter en­ligt förordningen (1987:452) om av­gifter vid de allmänna domstolarna och för avgifter enligt expeditions­kungörelsens (1964:618) avgiftslis­ta, avdelning I samt avdelning II under rubriken Utsökning m, m, Avgiftsfrihelen gäller endast i den mån den begärda handlingen är er­forderlig för den rältssökande. Av­giftsfriheten gäller inte i fråga om handling som utfärdas endast pä särskild begäran, om inte handling­en begärs innan avgörandet i hu­vudsaken har vunnit laga kraft.

Den som har beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad frän expeditionsavgifter en­ligt förordningen (1987:452) om av­gifter vid de allmänna domstolarna och för avgifter enligt expeditions-kungörelsens (1964:618) avgiftslis­ta, avdelning I samt avdelning II under rubriken Utsökning m. m. Detsamma gäller i fråga om man­talsskrivningsbevis.

Avgiftsfriheten   gäller   endast   i den mån den begärda handlingen är erforderlig  för  den   rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om handling som utfärdas endast pä särskild begäran, om inte handling­en begärs innan avgörandet i hu­vudsaken har vunnit laga krafl. Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställ­bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift enligt förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter. Detsamma gäller den som har beviljats allmän rättshjälp i etl mål om verkställighet.


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


 


Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomslolen, arbetsdomsto­len eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.


Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomslolen eller arbets­domstolen skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.


10


Skall den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhet för alt få till stånd kvarstad eller annan lik­nande åtgärd enligt rättegångsbal­ken eUer konkurslagen (1987:672), får rättshjälpsnämnden utfärda an­svarsförbindelse på statens vägnar.

Reglerna i rättegångsbalken och konkurslagen (1987:672) om skyl­dighet att ställa säkerhet för att få fill stånd kvarstad eller annan lik­nande åtgärd gäller inte ifråga om den som beviljats allmän rätts­hjälp. I sådana fall svarar i stället staten för den skada som kan tillfo­gas motparten genom åtgärden.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 3 kap, 8 eller 9 § utsökningsbalken, om allmän rättshjälp beviljats i verkställighelsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.


- Senaste lydelse 1987:450,  Senaste lydelse 1987:682,


132


 


Nuvarande lydelse


11


Föreslagen lydelse


Prop, 1987/88:73 Bilaga 6


Den rältssökande skall bidra till de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift och tilläggsavgift enligt vad som sägs i 12-15 §§,


Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift.


Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fast­ställer grundavgift för maximibe­loppet för rättshjälpsavgiften och meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibeloppet.


12 §


Överstiger ej den rältssökandes beräknade årsinkomst trettiofemtu­sen kronor, utgör maximibeloppet för rätlshjälpsavgiften trehundra­femtio kronor. Maximibeloppet får sällas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet får dock inte under­stiga etthundrasjuttiofem kronor, om det inte är uppenbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som an­ges i första stycket, utgör maximi­beloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första styc­ket ökad med

fyra procent av den del av in­komsten som överstiger trettiofem­tusen men ej sextiotusen kronor,

sex procent av den del av in­komsten som överstiger sextiotu­sen men ej sjuttiofemtusen kronor,

tio procent av den del av inkoms­ten som överstiger sjuttiofemtusen men ej nittiotusen kronor,

femton procent av den del av in­komsten som överstiger nittiotusen men ej etthundrafemtusen kronor,

tjugo procent av den del av in­komsten som överstiger etthundra­femtusen kronor.

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor.


Överstiger ej den rältssökandes beräknade årsinkomst ett belopp som motsvarar två gånger det bas­belopp som anges i 6 § första styc­ket, är maximibeloppet för rätls­hjälpsavgiften lika med grundavgif­ten. Maximibeloppet får sällas ned om det finns särskilda skäl.

Är inkomsten högre än som an­ges i första stycket, utgör maximi­beloppet för rättshjälpsavgiften grundavgiften ökad med

två procent av den del av in­komsten som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

fyra procent av den del av in­komsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet,

sex procent av den del av in­komsten som översligery>'ra men ej fem gånger basbeloppet.

åtta procent av den del av in­komsten som överstigeryew men ej sex gånger basbeloppet.

tolv procent av den del av in­komsten som överstiger sex gånger basbeloppet,

Vid tillämpning av andra stycket iakttas att inkomsten avrundas till närmast lägre tusental kronor och maximibeloppet för rättshjälpsav­giften till närmast lägre tiotal kro­nor.


 


10   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73


133


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

13 §


Prop. 1987/88:73 Bilaga 6


Bidrar den rättssökande / väsent­lig omfattning till någon annans un­derhäll, skall inkomstgränserna en­ligt 12 § första och andra styckena höjas med niotusen kronor för var och en fill vilkens underhåll han så­lunda bidrar.

Bidrar den rättssökande till nå­gon närståendes underhåll, skall in­komstgränserna enligt 12 § första och andra styckena för var och en till vilkens underhäll han sålunda bidrar höjas med ett belopp som motsvarar hälften av det basbelopp som anges i 6 § första stycket.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad pä grund av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas pä det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 a §


Om den ersättning som skall till­erkännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger tretusen kronor, skall den rättssökande utöver rätls­hjälpsavgiften betala en tilläggs­avgift om tio procent av den del av ersättningen som överstiger tretu­sen kronor, dock högst etl belopp som uppgår tiUfem gånger maximi­beloppet. Del belopp som skall be­talas avrundas till närmast lägre tio­tal kronor.


Om den ersättning som skall till­erkännas biträde för arbete enligt 22 § överstiger 4000 kr. eller rätts­hjälpsavgiften, om denna är högre, skall den rättssökande utöver rätls­hjälpsavgiften betala en tilläggs­avgift om tio procent av den över­skjutande delen av ersättningen, dock högst etl belopp som motsva­rar det dubbla maximibeloppet. Del belopp som skall betalas avrun­das till närmast lägre tiotal kronor.


15 § I samband med att allmän rättshjälp beviljas, fastställs det för sökanden gällande maximibeloppet och det belopp vartill tilläggsavgiften högst kan uppgå.


Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rätts­hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä­sentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestäm­des.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan rälts­hjälpsärendel avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i rättshjälpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä­sentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes eller om oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill fram­kommit.

När maximibeloppet jämkas, skall även det belopp vartill tilläggsavgif­ten högst kan uppgå jämkas i motsvarande mån.


134


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

19 §'


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


Beviljas allmän rättshjälp, beta­las därefter uppkommande kostna­der enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden ef­ter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rätts­hjälp. Detsamma gäller biträdes­kostnad som uppkommit före an­sökningen hos myndighet, om arbe­tet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökning­en har gjorts utan väsentligt dröjs­mål eller om eljest synnerliga skäl föreligger.

Beviljas allmän rättshjälp, beta­las därefter uppkommande kostna­der enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden ef­ter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rätts­hjälp. Delsamma gäller biträdes-kostnad som uppkommit före an­sökningen hos myndighet eUer, i fall som avses i 16 §, före beslutet om rättshjälp, om arbetet har varit av mindre omfattning eller bråd­skande art och ansökningen har gjorts eller beslutet om rättshjälp har fattats ulan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns synnerliga skäl för det.

Vad som har sagts nu om ersättning till biträde gäller även i fråga om ersättning till bodelningsförrättare.

I fräga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

20


Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I an­nat fall fär biträde förordnas på sö­kandes begäran, om han inte kan ta till vara sin rätt själv och inte heller är berättigad att få behövligt bi­stånd av någon annan.

Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde till den rättssökande. I an­nat fall fär biträde förordnas på sö­kandes begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänste­ställning eUer annars lämnar ho­nom bistånd kan behörigen tillvara-

taga sin rätt.

I sådan angelägenhet där tingsrätt skall bestå av en lagfaren domare enligt 1 kap, 3 a § rättegångsbalken fär biträde förordnas endast om särskil­da skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning, som inte avser klander, får biträde inte förordnas.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

21 §


Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå el­ler annan som är lämplig för upp-


Till biträde förordnas advokat el­ler biträdande jurist på advokatby­rå. Om det finns skäl för det, får


 


' Senaste lydelse 1987:806, * Senaste lydelse 1987:749,


135


 


Nuvarande lydelse

draget. Har sökanden själv föresla­git någon som är lämplig, skall den­ne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde fär entledigas om skäl föreUgger där-tiU.

Byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsätt­ningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Biträde får sälta advokat eller bi­trädande jurist pä advokatbyrå i sitt ställe (substitution), I övrigt fär substitution äga rum bara efter sär­skilt tillstånd.


Föreslagen lydelse

någon annan lämpUg person för­ordnas tiU bhräde. Har sökanden själv föreslagit någon som får för­ordnas, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i öv­rigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde fär entledigas om det finns skäl för det.

Byte av biträde fär ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsätt­ningar uppställ mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Om ett bi­träde tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande, får nytt bhräde förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte fö­relåg.

Om det inte medför en beak­tansvärd ökning av kostnaderna, får ett biträde sätta advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå i sitt ställe (substitution), I övrigt fär substitution äga rum bara efter sär­skilt fillstånd.


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


Är den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om särskilt fillstånd till byte och substitufion. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden i dessa frågor,

22 f Biträde, bodelningsförrättare och medlare har rätt till skälig ersättning för arbete, tidspillan och ullägg som uppdraget har krävt. Vid bedömning­en av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall ocksä tas fill andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.

Vid biträdesbyte enligt 21 § and­ra stycket gäller ifråga om det nya biträdets rätt tUl ersättning för ar­bete som har utförts före beslutet om bytet vad som sägs i 19 § första stycket.

Har biträde, bodelningsförrättare eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid


' Senaste lydelse 1987:806,


136


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88: 73

Bilaga 6 ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest före­ligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol av dom­stolen. Ersättning till biträde i annat fall och till bodelningsförrättare fast­ställes av rättshjälpsnämnden. Ersättning till medlare fastställes av dom­stolen.

Ersättning tiU biträde skaU fast­ställas i samband med att den rätts­liga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning tiU bo­delningsförrättare eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Om ett biträde har underlåta att begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och beror detta på att biträdet inte kän­de tid att angelägenheten varh an­hängig vid domstolen eUer på nå­got annat ursäktligt misstag, skall rättshjälpsnämnden fastställa er­sättningen. Ersättningen skall då alltid stanna på staten.

24§'°
I den mån ej särskilda föreskrif-
I den mån ej särskilda föreskrif-

ter gäller, utgår ersättning för be- ter gäller, utgår ersättning för be­
visning i mål eller ärende vid allmän visning i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomslolen, mark- domstol, bostadsdomstolen eller
nadsdomstolen eller arbetsdomsto- arbetsdomstolen med skäligt be-
len med skäligt belopp enligt dom- lopp enligt domstolens bestämman-
stolens bestämmande,
                 de. Om någon utredningskostnad

för den rättssökande inte uppkom­mit före rättegången, utgår utöver vad som följer av reglerna i rätte­gångsbalken ersättning också för sådan sakkunnig som avses i 40 kap. 19 § rättegångsbalken med sammanlagt högst 2 000 kr.

25                                                                                           §"
I angelägenhet, som ej handlag-
I angelägenhet som inte hand­
ges vid allmän domstol, bostads-
läggs vid allmän domstol, bostads­
domstolen, marknadsdomstolen el-
domstolen eller arbetsdomstolen
ler arbetsdomstolen, beslutar rätts-
beslutar rältshjälpsnämnden om ut-
hjälpsnämnden om utredning. Utan
redning. Utan hinder härav får bi-
hinder härav fär biträde besluta om
trade   besluta   om   utredning   av

'" Senaste lydelse 1986:657,

'' Senaste lydelse 1987: 806,                                                                             137


 


Nuvarande lydelse

utredning av mindre omfattning, Samma befogenhet tillkommer bo­delningsförrättare.


Föreslagen lydelse

mindre omfattning, Samma befo­genhet tillkommer bodelningsför­rättare.


Prop. 1987/88:73 Bilaga 6


Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängigaorts vid domstol fastslälles ersättning­en av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn­den.

27 §


Finns biträde enligt denna lag, betalas rätlshjälpsavgiften till bhrä­de t intill det enligt 15 § första styc­ket fastställda maximibeloppet. Finns Inte något biträde, skall rätts­hjälpsavgiften betalas till staten. Rätlshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fast­ställts. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

Finns biträde eUer bodelningsför­rättare enligt denna lag, betalas rättshjälpsavgiften till denne intill det enligt 15 § första stycket fast­ställda maximibeloppet. Finns var­ken biträde eller bodelningsförrät­tare, skall rätlshjälpsavgiften beta­las till staten. Rättshjälpsavgiften får tas ut så snart maximibeloppet har fastställts. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljades, skall den avgift som kan föranledas av höjningen betalas till staten.

Tilläggsavgiften betalas till biträdet när ersättningen till biträdet har fastställts. Biträdet får ta ut förskott på tilläggsavgiften med skäligt belopp. Om det belopp vartill tilläggsavgiften högst får uppgå höjs i samband med att ersättning fill biträdet fastställs, skall det belopp som kan föranledas av höjningen och som hänför sig till den ersättningen eller till en fidigare fastställd biträdersersättning betalas till staten.

30 §


När myndighet fastställt rätls­hjälpsavgiflen och i förekommande fall tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rältssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas vad den rältssö­kande enligt 27 § är skyldig att utge till biträdet. Understiger ersättning­en vad som skall avräknas, svarar biträdet, om kostnader utöver bi-trädesersätlningen uppkommit för rättshjälpen, mot staten för mellan­skillnaden.


När myndighet fastställt rätls­hjälpsavgiften och i förekommande fall tilläggsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rältssökande och med biträde eUer bodelningsförrättare.

Frän ersättning fill biträde eller bodelningsförrättare enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökan­de enligt 27 § är skyldig att utge till denne. Understiger ersättningen vad som skall avräknas, svarar bi­trädet eller bodelningsförrättaren, om kostnader utöver bilrädeser-sätlningen uppkommit för rätts­hjälpen, mot staten för mellanskill­naden.


 


Fastställs rätlshjälpsavgiften och tilläggsavgiften fill lägre belopp än det som den rättssökande inbetalat, får återbetalning av mellanskillnaden an­stå, om det finns anledning anta alt högre belopp kommer att fastställas pä grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.


138


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88: 73

Bilaga 6 31 §''

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersällningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas alt utge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §,

Om del döms till äktenskapsskillnad mellan makar efter gemensam ansökan och den ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga den andra maken att betala staten hälften av kostnaderna för rätts­hjälpen. Om maximibeloppet för den andra makens rältshjälpsavgift skulle ha varit lägre än hälften av rältshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall inte åläggas, om beloppet understiger en viss av regeringen fastställd gräns. Ersättningsskyldighet skall heller inte åläggas om del med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.

Har bodelningsförrättare förordnats och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av and­ra stycket besluta om kostnaderna för bodelningsförrättaren och för utred­ning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet fär verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols dom.

Om   den    rättssökandes   rätts-    Om   den   rättssökandes    rätls-

hjälpsavgifl och tilläggsavgift till- hjälpsavgift och tilläggsavgift till­
sammans med den ersättning som sammans med den ersättning som
maken har ålagts att betala enligt maken har ålagts att betala enligt
andra och tredje styckena översti- andra och tredje styckena eUer som
ger rältshjälpskostnaderna, skall medpart har ålagts att betala enligt
den rältssökande berättigas alt få 31 a § överstiger rättshjälpskostna-
tillbaka den överskjutande delen,
       derna, skall den rättssökande berät-

tigas alt få tillbaka den överskjutan­de delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyl­dighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel ulan angivande av bestämt belopp,

31 a§

Har i mål eller ärende vid dom­stol en kostnad som är gemensam för flera medparter ersatts som en rättshjälpskostnad, skall var och en av de medparter som inte har rätts­hjälp åläggas att tiU staten betala den del av kostnaden som kan an­ses belöpa på honom. Fördelning­en skall göras efter huvudtalet, om omständigheterna inte föranleder något annat.

Vid tillämpning av första stycket skall avdrag göras för den del av

' Senaste lydelse 1987:806.                                                                               139


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop. 1987/88:73

Bilaga 6 kostnaden som en motpart eller nå­gon  annan  har ålagts att betala med stöd av 31 §.

32 §'3
När mål eller ärende i vilket part
När mål eller ärende i vilket part

har allmän rättshjälp avgöres, skall har allmän rättshjälp avgörs, skall
beslut samtidigt meddelas angå- beslut samtidigt meddelas angå­
ende ersättningsskyldighet enligt ende ersättningsskyldighet enligt 31
31 §,
                                           eller31 a §,

När en borgenär har beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som rör försättande i konkurs, skall beslut om ersättningsskyldighet meddelas se­nast i samband med att utdelningen i konkursen fastställs,

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1,      rättshjälpsavgift eller tilläggsavgift ej erläggs enligt 27 §,

2,   den rältssökande lämnat orik-        2, den rältssökande lämnat orik­
lig uppgift och rättshjälp ej skulle     tig uppgift eller underlcilit att lämna
ha beviljats om riktig uppgift läm-     en uppgift som han visste eller hade
nais,
                                            skälig anledning anta var av bety­
delse för bedömningen av hans an­
sökan och rättshjälp inte skulle ha
beviljats om riktiga och fullständi­
ga uppgifter hade lämnats,

3,  den rältssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse frän eller till för låg rätls­hjälpsavgifl,

4,  den rältssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5,  de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån all den rältssökan­de ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Om allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör.

Om del beslutas all allmän rättshjälp skall upphöra enligt första stycket, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Det fär dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av staten, om det föreligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av staten. Det får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, avdomstolen och i annat fall av rältshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §,

 Senaste lydelse (987:682,                                                                                 140


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop. 1987/88:73

Bilaga 6

41 §"*

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende

1,     hos utskrivningsnämnd eller 1. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
psykiatriska nämnden angående in­
tagning enligt 8 eller 9 § eller ut-
lagning enligt 8, 9 eder 10 § eller
skrivning enligt 16 eller 19 § lagen
utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966: 293) om beredande av sluten
(1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,
              psykiatrisk vård i vissa fall,

2,  hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskriv­ning i eller utskrivning frän värdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

3,  angående beredande av vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga eller omedelbart omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådan vård enligt 5 § samma lag eller hos förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 20 § första styc­ket 1 samma lag,

 

4,  hos förvaltningsdomstol angående beredande av värd enligt lagen (1981:1243) om värd av missbrukare i vissa fall, angående omedelbart omhändertagande enligt 8 § eller vid överklagande av beslut om förläng­ning enligt 16 § samma lag,

5,  angående utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980: 376) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkom­mit om utvisning enligt angivna lagrum,

6,  angående avvisning enligt ut- 6, angående avvisning enligt ut­länningslagen, dock ej hos polis-      länningslagen, dock ej hos polis­myndighet, såvida icke anledning     myndighet, såvida icke anledning föreligger alt överlämna ärendet till föreligger att överlämna ärendet till statens invandrarverk eller utlän-      statens invandrarverk eller utlän­ningen enligt 50 eller 52 § samma ningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vec- lag hållits i förvar längre än tre da-ka,           gar,

7,  angående verkställighet enligt 7, angående verkställighet enligt ■ utlänningslagen, om anledning före-      utlänningslagen, om anledning före­ligger att överlämna ärendet till sta-       ligger att överlämna ärendet till sta­tens invandrarverk med stöd av 85 tens invandrarverk med stöd av 85 eller 86 § samma lag eller hänskjuta eller 86 § samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 87 § samma    ärendet dit med stöd av 87 § samma lag eller om utlänningen enligt 50 lag eller om utlänningen enligt 50 eller 52 § samma lag hållits i förvar eller 52 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,           längre än tre dagar,

8,  angående föreskrifter som meddelats enligt 13 §,48 § eller 74 § andra stycket utlänningslagen,

9,  angående hemsändande av utlänning med stöd av 104 § första stycket uUänningslagen,

10,   angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

11,   angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt
lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

'" Senaste lydelse 1986: 238,                                                                             141

11    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 73                                                                 -


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                      Prop, 1987/88: 73

Bilaga 6

angående verkställighet av straff m, m, eller lagen (1972:260) om interna­tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

12, angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om ufiämning till Dan­mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13, angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14, hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångs­åtgärder i spaningssyfle i vissa fall,

15. hos allmän förvaltningsdom­stol angående intagning på sjukhus enhgt 7, 14 eller 15 § smittskydds­lagen (1968:231) eUer angående ut­skrivning från sjukhus enligt sam­ma lag.

43 § Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges 141 § 1 även av annan som får föra talan i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde   Rättshjälp beviljas och biträde
förordnas av den myndighet som
  förordnas av den myndighet som
handlägger målet eller ärendet.
handlägger målet eller ärendet.
Dock ankommer prövningen i åren-
     Dock ankommer prövningen i ären­
de hos socialnämnd eller social
  de hos socialnämnd eller social
dislriktsnämnd enligt 41 § 3 på läns-
   distriktsnämnd enligt 41 § 3 pä läns-
rätlen, i ärende som avses 141 § 5-
    rätten, i ärende som avses 141 § 5-
9 eller 14 på rättshjälpsnämnden, i
     9, 13 eller 14 på rätlshjälpsnämn-
ärende hos polismyndighet enligt
  den, i ärende hos polismyndighet
41 § 12 på länsrätten samt i annat
     enligt 41 § 12 på länsrätten saml i
ärende hos regeringen än som avses
annat ärende hos regeringen än som
141 § 5-9 eller 14 på departements-
   avses i 41 § 5-9eller 14 pådeparte-
ijänsteman som regeringen bestäm-
   mentstjänsteman som regeringen
mer.
                                            bestämmer.

Har myndigheten skill målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran­de fillämpning.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslut underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom of- Ansökan om rättshjälp genom of­
fentligt biträde ges in till den myn-
fentligt biträde ges in till den myn­
dighet som handlägger målet eller
dighet som handlägger målet eller
ärendet. Gäller ansökan ärende
ärendet. Gäller ansökan ärende
som avses i 41 § 5-9 eller 14, ges
som avses i 41 § 5-9, 13 eller 14,
dock ansökan in till rättshjälps-
ges dock ansökan in till rätlshjälps­
nämnden,
                                                                   nämnden.

Myndighet som inte själv fär bevilja rättshjälpen skall till behörig myn­
dighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade
handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.
                                       142


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

44 §


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


 


Har den som beviljats rättshjälp enhgt 41 § tid offentligt bhräde själv föreslagit någon som är lämp­Ug, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse­värt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vårdnadshava­ren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 § 3, förord­nas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första styc­ket sista meningen, andra och tred­je styckena, 22 § första och andra styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.


Till offentligt biträde förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får någon annan lämplig per­son förordnas till offentligt biträde. Har sökanden själv föreslagit nå­gon som får förordnas, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra ökade kostnader el­ler i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Har både den unge och vård­nadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses 141 § 3, förordnas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 19 § första styc­ket, 21 § första stycket sista me­ningen, andra och tredje styckena, 22 § första och tredje styckena samt 23 § motsvarande tillämpning.


I fråga om beslut som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

47 §


Rådgivning sker mot en avgift av åttiofem kronor för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter. Av­giften får sättas ned så att den ej överstiger det maximibelopp för rätlshjälpsavgiften som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har salts ned utgår ersättning av all­männa medel till den som har med­delat rådgivningen.

Rådgivning sker mot en avgift som för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter motsvarar en fiärdedel av grundavgiften för maximibeloppet för rättshjälpsav­giften. Avgiften får sältas ned sä all den ej överstiger del maximibelopp för rältshjälpsavgiflen som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade beviljats. För vad som har satts ned utgär ersättning av all­männa medel till den som har med­delat rådgivningen.

Den som har meddelat rådgivningen har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och för översättning som uppdra­get har krävt. Ersättningen fastställs av rätlshjälpsnämnd.

Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv­ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen, Eriäggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.


143


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

49 §


Prop. 1987/88: 73 Bilaga 6


I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.


Mot beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej om­fattas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom be­ svär. Mot beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advo­katbyrå fär talan dock ej föras.

Talan fär ej föras mot besvärs­nämndens beslut enligt denna lag.


Beslut enligt denna lag av rätls­hjälpsnämnd eller annan förvalt­ningsmyndighet som ej omfattas av första stycket överklagas hos be­svärsnämnden. Beslut av utskriv­ningsnämnd överklagas dock hos psykiatriska nämnden.

Mot beslut av advokat eller biträ­dande jurist på allmän advokatbyrå får talan inte föras.

Talan fär ej föras mot besvärs­nämndens eller psykiatriska nämn­dens beslut enligt denna lag.


49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas besvärslid frän den dag dä part fält del av beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än tvä månader frän dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även till förmän för enskild part.

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras även av annan myndighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.


Undanröjes beslut om rättshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Före­ligger särskilda skäl, får dock för­ordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten.


Undanröjs annat beslut om rätts­hjälp än sådant som avser offentligt biträde, skall den som haft rätts­hjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av sta­ten.


 


49 c §

Ett bhräde som överklagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständig­heter till stöd för sitt anspråk en­dast om det finns skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre föreskrifter gäller fortfa­rande i de fall där rättshjälp har sökts före ikraftträdandet.


144


 


2 Förslag till                                                  Prop. 1987/88:73

Lag om ändring i rättegångsbalken                     '

Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf, 21 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

21 kap. 10 a §

En offentlig försvarare som över­klagat ett beslut om ersättning får i den högre instansen åberopa nya omständigheter tiU stöd för sitt an­språk endast om det finns skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988,

145


 


Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-10-01


Bilaga 7    Prop. 1987/88:73 Bilaga 7


Närvarande: f d, regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell och justitierådet Magnusson,

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1987 har regering­en på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttran­de över förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m, m.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Eugéne Palmer,

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till ändring i rättshjälpslagen

Under de är räUshjälpslagen har v,aril i krafl har den ändrats flera gånger. Den har därmed också blivit alltmer komplicerad och svårtillgänglig. De ytterligare ändringar som nu föresläs är knappast ägnade att göra lagen enklare. Del är att beklaga alt del inte har ansetts möjligt att nu ta etl större grepp i syfte att göra rättshjälpssystemet lättare att handskas med,

Lagiiädet har emellertid förståelse för alt, när del föresläs ändringar som sakligt sett är såpass begränsade som i detta ärende, man behåller den nuvarande lagens ram. Det kan också med visst fog sägas att lagen, med alla dess ofullkomligheter, efter hamd har kommit att bli inarbetad hos de myndigheter och andra som ofta kommer i kontakt med den.

Det får dock anses angeläget att arbetet på en revision av rätlshjälpssys-temet fortsätter. Lagrådet noterar med tillfredsställelse att bl. a. sådana frågor som gäller domstolars och andra myndigheters beslutsbefogenheter är under utredning. Lagrådet vill i det sammanhanget understyrka det önskvärda i att olika rättshjälpsfrågor inte bara handläggs inom den myn­dighet som är bäst skickad för uppgiften utan också hanteras på den nivå inom myndigheten som är mest rationell. Denna fråga berördes i prop, 1978/79:90, där det ansågs böra övervägas alt i vissa fall låta domstolar avgöra rättshjälpsärenden i en mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken (prop, s 495 o, 517),

I paragrafens andra stycke regleras frågan i vad män en underhällsbörda skall påverka den rältssökandes beräknade årsinkomst vid bedömningen av om han är berättigad till allmän rättshjälp. Enligt den föreslagna nya lydelsen skall endast underhåll till närslående beaktas.

Vilka som innefattas i begreppet närstående anges inte i lagtexten. Enligt
motiven är emellertid avsikten att hit skall höra make, tidigare make,
sambo, egna barn och sådana styvbarn som den rältssökande är under­
hållsskyldig mot enligt 7 kap, 5 § föräldrabalken,
                                   146


 


Begreppet närstående har i andra sammanhang en mera vidsträckt inne- Prop. 1987/88:73 börd (se t, ex, 35 § 1 a mom, kommunalskattelagen). Vill man alt begreppet Bilaga 7 här skall ha den nyss angivna, inskränktare omfattningen, bör detta lämpli­gen framgå av lagtexten. Det mest praktiska synes emellertid vara att man inte alls använder sig av begreppet närstående i lagen ulan i stället direkt anger de kategorier som avses. Om härvid ordet sambo nämns utan närma­re precisering får det ges den innebörd som det har i allmänt språkbruk (jfr prop. 1986/87:1 s. 394). Innebörden blir därmed vidsträcktare än enligt 1 § lagen (1987: 232) om sambors gemensamma hem.

Lagrådet föreslår alltså att andra stycket i förevarande paragraf inleds på
följande sätt: "Bidrar den rättssökande till underhållet av make, fidigare
make, sambo, eget barn eller annans barn som den rältssökande är under­
hållsskyldig mot enligt 7 kap, 5 § föräldrabalken, ökas beloppet enligt
första stycket "

Paragrafens första stycke föreslås bli kompletterat med en ny punkt 9, enligt vilken allmän rättshjälp inte fär beviljas i angelägenhet rörande trafiksskadeersätlning enligt trafikskadelagen (1975: 1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring. Från denna regel uppställs emellertid vissa undanlag, såvitt gäller den skadeli­dande. Denne skall således enligt förslaget kunna beviljas allmän rätts­hjälp, om angelägenheten rör annan skada än personskada eller är anhäng­ig vid domstol.

Undantaget beträffande den skadelidande har utformats med utgångs­punkt i den praxis som enligt motiven normalt tillämpas av försäkringsbo­lagen och som innebär att bolagens åtaganden i fråga om den skadelidan­des kostnader för juridiskt biträde vid skaderegleringen begränsas till personskador. Vid andra skador - sakskador eller rena förmögenhetsska­dor — liksom när skadeståndsärendet har gått till domstol brukar, enligt vad som anges i motiven, försäkringsbolagen inte ta något ansvar för den skadelidandes kostnader för förfarandet.

Att, som här har skett, utforma en lagregel på grundval av försäkrings­bolagens praxis medför vissa problem. Formellt sett är bolagen oförhindra­de att ändra sin praxis och kan därmed ocksä rycka undan grunden för lagsfiflningen, I praktiken torde dock bolagens praxis genom lagstiftningen i viss grad låsas fast. Det är då angelägel att denna praxis är ändamålsenligt utformad.

Det torde få accepteras att etl försäkringsbolag som har meddelat en
trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring upphör all ta ansvar för den skade­
lidandes förfarandekostnader när skadeslåndsärendet har gått sä långt som
till domstol. Lagrådet har således ingenting att invända mot att lagstiftning­
en utformas i enlighet med en sådan praxis. Att däremot, när det gäller
skadereglering utom rätta, göra skillnad mellan å ena sidan personskador
och å andra sidan sakskador och allmänna förmögenhetsskador framstår
som diskutabelt. I åtskilliga fall torde etl skadeständsärende innefatta
såväl en personskada som en annan typ av skada. Att i så fall göra en
     147


 


uppdelning, så att försäkringsbolaget står för endast en del av den skadeli- Prop. 1987/88: 73 dandes förfarandekoslnader, förefaller mindre praktiskt. En klar förenk- Bilaga 7 ling av systemet skulle uppnås, om bolagen helt och hållet lar pä sig förfarandekostnaderna utom rätta såväl i fallen med blandade skador som när det enbart är fråga om sakskada eller allmän förmögenhetsskada. Lagrådet saknar underlag för alt bedöma hur stora försäkringsbolagens kostnadsökningar i så fall skulle bli. Under förutsättning att kostnadsök­ningarna inte blir alltför stora får det emellertid anses önskvärt all bolagens praxis ändras pä angivet sätt, I den diskuterade undantagsregeln i punkt 9 skulle i så fall föreskrivas endast all den skadelidande får beviljas rätts­hjälp, om angelägenheten är anghärigig vid domstol,

I ett nytt fiärde stycke har tagits in en bestämmelse om allmän rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning. Lagrådet har ingen erinran mot bestäm­melsen i sak. Hela paragrafen skulle emellertid vinna i överskådlighel, om bestämmelsen las in som en särskild punkt, lämpligen punkt 7, i första stycket. Bestämmelsen kan dä ges följande lydelse: "7, i angelägenhet rörande bodelning, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden."

Som följd av vad som nu har föreslagits fär punkterna 7-9 i det remitte­rade förslaget numreras om.

13 §

I paragrafens första stycke bör, på samma sätt som i 6 § andra stycket, anges de personkalegorier som avses innefattade i begreppet närstående.

22 §

RäUshjälpslagen är uppbyggd pä sådant sätt alt det förutsätts att beslut om ersättning till biträde skall meddelas när mål eller ärende avgöres (jfr ex, vis 28 och 32 §§), Härav torde följa att begäran om ersättning skall inges före målets eller ärendets avgörande. Några uttryckliga bestämmel­ser härom finns inte i räUshjälpslagen, I rättegångsbalken finns emellertid allmänna bestämmelser i 18 kap, 14 § som säger att då rätten avgör mål, vari part yrkat ersättning för rättegångskostnad, skall rätten samtidigt besluta om rättegångskostnaden. Vidare stadgas i paragrafen att part skall framställa yrkande om rättegångskostnad innan handläggningen avslutas och att, om han inte gör del, får han inte därefter föra talan om den kostnad som uppkommit vid domstolen. Denna bestämmelse har, med undantag för enstaka, speciella fall, tillämpats av de domstolar för vilka rättegångs­balken gäller i fråga om kostnad enligt räUshjälpslagen,

Någon bestämmelse som svarar mot 18 kap, 14 § rättegångsbalken gäller däremot inte beträffande rättegångskostnad vid förvaltningsdomstolar. Re­geringsrätten har också funnit att begäran om ersättning för rättshjälp i regeringsrätten, som biträde enligt räUshjälpslagen lämnat in till regerings­rätten efter det att målet avgjorts, skulle tas upp till prövning och att domstolen borde fastställa ersättningen, RÅ 1980 2:43 (pleniavgörande),

148


 


Den tolkning som regeringsrätten sålunda funnit ofrånkomlig medför up-    Prop. 1987/88:73
penbara olägenheter, (Jfr bl, a, RÅ 1982 2:26,)
                   Bilaga 7

Även om denna fråga inte uttryckligen behandlas i remissen är de föreslagna femte och sjätte styckena utformade på sådant sätt att den brist i lagstiftningen, som ligger däri att någon motsvarighet fill bestämmelserna i 18 kap, 14 § rättegångsbalken inte gäller för förvaltningsdomstolarna, nu kan anses bli botad.

Det föreslagna femte stycket innebär alltså för det första att ersättning till biträde skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas pä annat sätt och att faststäl­lande således inte fär ske tidigare eller senare. Härav följer att begäran om ersättning måste ske innan handläggningen avslutas och att ersättningsan­språk som framställs senare skall avvisas.

Såsom upptagits i det föreslagna sjätte stycket behövs dock någon slags ventil för speciella fall. För att understryka den innebörd av femte stycket, som angivits i det föregående, bör sjätte stycket lämpligen avfattas på följande sätt: "Om ett biträde har underlåtit alt i lid begära ersättning vid den domstol som haft att besluta om den och biträdel därigenom har förlorat rätten att få ersättning fastställd av domstolen, får rättshjälps­nämnden fastställa ersättning under förutsättning att biträdel inte kände till att angelägenheten varit anhängig vid domstolen eller alt underlåtenheten beror pä något annat ursäktligt misstag. Ersättningen skall då alltid stanna på staten."

Med denna lösning förlorar regeringsrättens nyssnämnda pleniavgöran- . de sin betydelse.

Det kan anmärkas att för förvaltningsdomstolarnas del skulle frågan ha kunnat lösas genom att i förvaltningsprocesslagen hänvisa till 18 kap, 14 § rättegångsbalken. Eftersom frågan om rättegångskostnader i allmänhet inte behandlas i förvaltningsprocesslagen och då den i remissen föreslagna ordningen behövs för andra myndigheter, är den valda lösningen alt före­dra.

Den föreslagna ordningen för fastställande av ersättning till biträde vid allmän rättshjälp bör gälla även för fastställande av ersättning till offentligt biträde, I 44 § bör alltså hänvisas även till 22 § femte och sjätte styckena.

24 §

Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse som är avsedd att ge rättshjälpsbiträden befogenhet att på rättshjälpens bekostnad besluta om utredning i mindre omfattning även när angelägenheten är anhängig vid domstol. Som förutsättning för denna befogenhet gäller dock enligt det remitterade förslaget att någon utredningskostnad för den rättssökande inte har uppkommit före rättegängen.

Den angivna förutsättningen leder till alt rättshjälpsbiträden avskärs från
möjligheten att besluta om utredning under rättegången även i sådana fall
då del dessförinnan har gjorts utredning i en helt annan fräga eller då den
tidigare utredningskostnaden har uppgått fill etl mycket blygsamt belopp.
Att den uppställda förutsättningen kan få ett sådant resultat förefaller
     149


 


mindre tillfredsställande och talar för att den fär utgå. Intresset av att i    Prop. 1987/88:73 möjligaste mån förenkla lagstiftningen talar i samma riktning. De ökade     Bilaga 7 rättshjälpskostnader som kan uppstå, om rättshjälpsbiträden alltid får rätt att besluta om utredning i den omfattning som följer av huvudregeln, torde också vara försumbara.

Med hänsyn till del anförda föreslår lagrådet att paragrafens andra mening får följande lydelse: "Utöver vad som följer av rättegångsbalken utgär ersättning ocksä för sådan sakkunnig som avses i 40 kap. 19 § rättegångsbalken med sammanlagt högst 2 000 kr."

34 §

I första stycket punkt 2 har sedan rättshjälpslagen infördes funnits en bestämmelse om att rättshjälpen skall upphöra om oriktig uppgift lämnats av sökanden och rättshjälpen inte skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats. Den föreslagna ändringen innebär att rättshjälpen även skall upphöra om sökanden underlåtit att lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning anta var av betydelse för hans ansökan och rättshjälp inte skulle ha beviljats om fullständiga uppgifter hade lämnats.

Innebörden av det föreslagna tillägget skall ses mot bakgrund av vad som för närvarande gäller enligt punkt 2 dvs. vad som avses i räUshjälpsla­gen med uttrycket oriktig uppgift. Något förtydligande uttalande om detta har inte tidigare gjorts i förarbetena till rättshjälpslagen eller ändringar i denna lag. Däremot finns det säväl i kommiltéförslagel som i remissen uttalanden om vad som avses med oriktig uppgift som grund för rätts­hjälpens upphörande. Enligt kommittén har krifik riklats mot alt beslut om rättshjälpens upphörande f.n, inte meddelas, om sökanden i sin ansökan visserligen inte lämnat direkt oriktiga uppgifter men underlåtit att nämna en viss omständighet av betydelse, t, ex, att den angelägenhet för vilken rättshjälpen beviljats hade visst samband med en av sökanden bedriven näringsverksamhet. I remissen anges att tillägget i 34 § första stycket punkt 2 syftar på i och för sig korrekta men ofullständiga uppgifter.

Inom åtskilliga rättsområden medför oriktig uppgift och oriktigt medde­lande påföljder och sanktioner av olika slag. Sä är fallet inom skatteområ­det bl, a, vad gäller skattetillägg och eftertaxering enligt taxeringslagen (1956:623) och skattebedrägeri och vårdslös skatteuppgift enligt skatte­brottslagen (1971:69). I dessa författningar har begreppet oriktig uppgift samma innebörd (se prop. 1971:10 s, 247), Därmed avses positivt oriktig uppgift, bristfällig och ofullständig uppgift samt underiåtenhet att lämna uppgift av betydelse, Samma betydelse av begreppet oriktig uppgift tilläm­pas allmänt inom förvaltningsrätten.

Enligt lagrådels mening är del angeläget alt begreppet oriktig uppgift har
samma innebörd i rättshjälpslagen som i de nämnda författningarna. Med
oriktig uppgift bör således i rättshjälpslagen inte säsom nu föreslagits avses
endast positivt oriktiga uppgifter. Även ofullständiga och utelämnade upp­
gifter bör inbegripas i begreppet. Vid denna tolkning av vad som är oriktig
uppgift skall det föreslagna tillägget i bestämmelsen utgå. Om, såsom del
anges i remissen, rättshjälpen i vissa fall bör kunna kvarstå trots att i och
150


 


för sig oriktiga uppgifter lämnats, synes delta böra lösas genom att en     Prop. 1987/88: 73
säkerhetsventil införs. (Jfr 116 h § taxeringslagen.)
              Bilaga 7

Den av lagrådet beskrivna tolkningen av begreppet orikfig uppgift stäm­mer med uttalanden i domstolsverkets rätlshjälpshandbok. I handboken (34.1 s, 3) sägs att med oriktig uppgift åsyftas i första hand oriktiga uppgifter om den rättssökandes ekonomiska förhållanden men även såda­na förhållanden som anges i 8 § räUshjälpslagen, Även förtigande av upp­gifter anses enligt handboken som oriktig uppgift.

Med lagrådets tolkning av begreppet oriktig uppgift uppnås överens­stämmelse med det föreslagna tillägget i 15 §, enligt vilket lämnande av "orikfig uppgift" kan utgöra grund för jämkning av rältshjälpsavgift.

Enligt lagrådets mening bör den risk som kan föreligga att en sökande oavsiktligt utelämnar en uppgift av betydelse för rättshjälpen eller endast lämnar en ofullständig sådan uppgift kunna minimeras genom utformning­en av en ny ansökningsblankett, 1 blanketten bör utrymme ges för uppgif­ter som bl, a, förhållanden som avses i 8 § rättshjälpslagen och för särskil­da upplysningar.

Lagrådet föreslår sålunda att 34 § första stycket punkt 2 inte ändras.

44 §

I paragrafens andra stycke bör, som förutskickats under 22 §, tas in en hänvisning även till 22 § femte och sjätte styckena.

49 c §

Enligt paragrafen, som är ny, fär ett biträde som har klagat över ett ersättningsbeslut åberopa nya omständigheter i högre instans endast om del finns skäl för del. Syftet med bestämmelsen är att förmå biträdena att tillhandahälla den första instansen ett fullgott underlag för bedömningen av den begärda ersättningens skälighet.

Redan i dag torde det åligga rättshjälpsbiträden att se till att de domsto­lar och andra myndigheter som har alt pröva biträdenas ersättningsanspråk i första instans har ett tillfredsställande underlag för prövningen. Frågan om hur pass utförliga koslnadsräkningar biträdena bör vara skyldiga att ge in har diskuterats i förarbetena till gällande lagrelger och har också belysts i rättspraxis.

Del kan starkt ifrågasättas om den nu diskuterade bestämmelsen är ägnad att medföra en skärpning av biträdenas åligganden och därmed en förbättrad kostnadskontroll i första instans. Det bör observeras att det endast krävs "skäl" för att ett biträde skall få åberopa nya omständigheter i den högre instansen.

Till detta kommer att den föreslagna bestämmelsen stämmer mindre väl med 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen, där det beträffande mål som kräver prövningstillstånd sägs att omständighet eller bevis, som kla­ganden åberopar först i regeringsrätten, fär beaktas endast om det förelig­ger särskilda skäl.

Med hänsyn till del anförda avstyrker lagrådet att paragrafen införs,      151


 


Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken                    Prop. 1987/88: 73

De omständigheter som har anförts mot den föreslagna 49 c § rättshjälpsla­gen talar till stor del också mot förslaget till 21 kap, 10 a § rättegångsbal­ken. Även enligt denna paragraf är det tillräckligt med "skäl" för att nya omständigheter skall få åberopas i högre instans, och det kan starkt ifråga­sättas om paragrafen kommer att medföra en bättre kostnadskontroll i underinstansen.

Lagrådet förordar därför att även 21 kap, 10 a § rättegångsbalken får utgå.

152


 


Innehåll                                                                       Prop. 1987/88: 73

sid

Propositionens huvudsakliga Innehåll   ..................... .... 1

Lagförslag                                                                2

1, Lag om ändring i räUshjälpslagen (1972:429)   .......     2

2, Lag om ändring i rättegångsbalken  .....................    19

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1987 ,    20

1   Inledning ........................................................ .. 20

2   Allmän motivering.............................................. .. 24

 

2.1       Utgångspunkter   ........................................ .. 24

2.2       Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde.. .. 27

 

2.2.1    Rättshjälp i angelägenheter som rör skadestånd                   27

2.2.2    Rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheter, byggna­der, motordrivna fordon, husvagnar eller båtar............................. .. 30

2.2.3    Rättshjälp vid bodelning.......................... .. 34

2.2.4    Allmän rättshjälp i utlänningsärenden   ......    37

 

2.3       Vilka skall ha rätt fill allmän rättshjälp?............. .. 41

2.4       De rättssökandes andel av kostnaderna ..........    43

 

2.4.1    Rättshjälps- och tilläggsavgifterna   ......... .. 43

2.4.2    Försäkringsersättning för rältshjälpsavgiflen               49

2.5 Rättshjälpens förmåner ................................    50

2.5.1    Inledning  ...........................................    50

2.5.2    Utomprocessuell utredare - privat sakkunnig - tek­niskt biträde            50

2.5.3    Blodundersökning i faderskapsmål.............    53

2.5.4    Ansvarsförbindelse  ............................... .. 55

2.6 Förordnande av biträde m.m ......................... .. 56

2.6.1    Inledning ............................................ .. 56

2.6.2    Vem får förordnas till biträde?   ...............    57

2.6.3    Rättshjälpsbiträdels rätt att sätta annan i sitt ställe ,,,,        59

2.6.4    Biträdesbyte  .......................................    60

2.7 Omprövning av rältshjälpsfrågor......................    61

2.7.1    Rättshjälp i högre instans .......................    61

2.7.2    Jämkning av egenavgiften   .................... .. 61

2.7.3    Rättshjälpens upphörande   ....................    62

2.8 Ersättningsfrågor   ......................................    64

2.8.1    Grunderna för att bestämma biträdesersällningen                  64

2.8.2    Retroaktiv biträdesersättning...................    66

2.8.3    Kostnadskontrollen ................................    68

2.8.4    När skall ersättningen fastställas?   ..........    70

2.9 Ansvaret för rältshjälpskostnader i vissa fall   ...    71

2.9.1    Inledning .............................................    71

2.9.2    Medparts ansvar för rättshjälpskostnader vid gemensam talan            72

 

2.10    Rättshjälp åt misstänkt i brottmål   .................    73

2.11    Rättshjälp genom offentligt biträde .................    76

 

2.11.1    Inledning ............................................    76

2.11.2    Tillämpningsområdet..............................    78

 

2.11.2.1     Inledning .................................. .. 78

2.11.2.2     Offentligt biträde i ärenden enligt 10 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiat­risk värd i vissa fall (LSPV).. 79                              153


 


2.11.2.1     Offentligt biträde vid förvarslagande enligt ut-            Prop, 1987/88:73 länningslagen (1980: 376)   ............................    80

2.11.2.2     Offentligt biträde vid vissa tvångsåtgärder en­ligt smittskyddslagen (1968: 231)...............................    81

 

2.11.3    Presumtionsregeln om rätt till biträde   ....    83

2.11.4    Vem fär förordnas fill offentligt biträde? ...    85

 

2.12    Rådgivning..................................................    86

2.13    Organisationsfrågor  ....................................    88

 

2.13.1    Inledning  ..........................................    88

2.13.2    Vissa myndigheters behörighet i  frågor om allmän rättshjälp             89

2.13.3    Vissa myndigheters behörighet i frågor om offentligt biträde            90

2.13.4    Behörigheten att fastställa bilrädesersätlning           91

 

2.14    Verkställighet av avräkningsbeslut m, m........... .. 93

2.15    Ikraftträdande m, m  ................................... .. 95

 

3   Upprättade lagförslag  ....................................... .. 95

4   Specialmolivering   ............................................ .. 95

 

4.1    Förslaget till lag om ändring i räUshjälpslagen (1972:429)   ,,,,       95

4.2    Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken   . 114

 

5   Hemställan   .................................................... . 114

6   Beslut............................................................. . 114

Bilaga 1 Sammanfattning av rättshjälpskommilléns huvudbetän­
kande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen        
          115

Bilaga 2 Sammanfattning av rättshjälpskommilléns betänkande
(SOU 1985:4) Rättshjälp, Offenfiiga biträden, organisa­
tionsfrågor m, m.....................................
. 119

Bilaga 3        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

huvudbetänkandet    .............................. 124

Bilaga 4        Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

organisationsbetänkandel   ...................... 125

Bilaga 5        Regeringens beslut den 19 februari 1987 (dnr 1763-83)     126

Bilaga 6        De till lagrådet remitterade lagförslagen 129

Bilaga 7        Lagrådets yttrande  .......................... 146

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987                              154