Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Bilbälte behöver för närvarande inte användas av den som inte fyllt 15 år eller som är kortare än 150 cm. I propositionen förordas att alla som färdas i en bil skall använda bilbälte eller särskild skyddsanordning. Enligt förslaget skall barn fram till det år de fyller sju år använda särskild skyddsanordning och därefter det ordinarie bilbältet. Vid vissa transporter fär dock bilbälte användas i stället för särskild skyddsanordning. En förare som inte gjort vad som ankommer på honom för att ett barn under 15 år använder bilbälte eller särskild skyddsanordning skall kunna dömas till böter.

Det föreslagna kravet föreslås gälla såväl vid privata transporter som vid skolskjutsning.

Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 33

Kommunikationsdepartementet '■''p- '987/88:33

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1987

Närvarande: Statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström och Lindqvist.

Föredragande: statsrådet Hulterström

Proposition om säkerheten för barn i bil m. m. 1 Inledning

1 april 1986 tillsattes inom kommunikationsdepartementet en arbetsgrupp med uppgift att se över olika frågor rörande barns säkerhet i bil. I arbetsgruppen har ingått representanter för departementet, trafiksäkerhetsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Gruppen redovisade i april 1987 sitt uppdrag i rapporten Barn i bil.

Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en inom kommunikationsdepartementet utarbetad kort sammanfattning av förslagen i rapporten som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bdaga 2.

Jag avser nu att ta upp de frågor som rapporten ger anledning till. Godtas mina förslag ämnar jag senare återkomma till regeringen med förslag till de författningsändringar som behövs.

2 Bakgrund

Skyldigheten att använda bilbälte regleras i ll7aS vägtrafikkungörelsen (1972:603). Enligt den lydelse som paragrafen har efter den senaste ändringen (1986: 16), som trädde i krafi den 1 juli 1986, skall den som färdas i en personbil, lätt lastbil eller buss på en sådan sittplats som är utrustad med bilbälte också använda bältet. Skyldigheten att använda bälte gäller dock inte den som är under 15 år eller kortare än 150 cm. Vissa andra undantag finns, t.ex. när fordonet inte är i rörelse, vid backning och vid färd inom parkeringsplatser m. m. Vid yrkesmässig trafik för personbefordran behöver föraren inte använda bältet. Medicinska hinder kan också befria från denna skyldighet.

Skyldigheten att använda bälte är stiaffsanktionerad (164 8 första stycket 10 vägtrafikkungörelsen i dess lydelse enligt förordning 1987:835). Straffet är böter, högst I 000 kr.

Bestämmelser om användning av bilbälte finns också i förordningen Prop. 1987/88:33 (1970: 340) om skolskjutsning. Enligt 6 § får vid skolskjutsning med personbil passagerare befordras i framsätet endast om bilbälte används. Enligt 7 § kan föraren och den som bedrivit skolskjutsningen dömas till böter om ett fordon används i strid mot bl. a. 6§.

Före den 1 juli 1986 gällde kravet enligt vägtrafikkungörelsen på användning av bilbälte endast den som färdades i personbilens framsäte. 1 en skrivelse till regeringen i december 1984 begärde trafiksäkerhetsverket att de dåvarande reglerna om obligatorisk bilbältesanvändning skulle utvidgas till att omfatta alla som färdades i en bil oavsett ålder och längd och oavsett om färden skedde i framsätet eller baksätet.

Sedan trafiksäkerhetsverkets skrivelse remissbehandlats togs frågan upp i prop. 1985/86:62 om bilbältesanvändning m.m. Jag konstaterade därvid att vissa frägor måste klaras ut innan obligatoriet kunde utvidgas till att omfatta barn under 15 år. Detta gällde t.ex. frägan hur skyddsanordningar skall se ut för barn som inte kan använda bilbältet. Ett särskilt problem i detta sammanhang var utformningen av skyddsanordningar vid skolskjutsning. Samtidigt var det med hänsyn till olycksutvecklingen ange-• läget att olycksförebyggande och skadereducerande åtgärder sattes in så snabbt som möjligt. Ändringen av det dä gällande bilbälteskravet borde därför begränsas till sådant som kunde genomföras tämligen omgående. I propositionen föreslogs därför endast den ändringen att kravet skulle omfatta även passagerare i baksätet. Jag anmälde samtidigt att jag avsåg att tillsätta en arbetsgrupp för att se över frågan om säkerheten i bil för barn under 15 år.

Riksdagen godkände propositionen (TU 1985/86: 7, rskr. 94). I sitt betänkande anförde trafikutskottet bl. a. följande.

"Utskottet vill med anledning av samtliga dessa motionsyrkanden starkt understryka vikten av att även barn under 15 år och personer som inte har en längd av minst 150 cm omfattas av tvingande regler om användning av bilbälten eller likvärdiga skyddsanordningar.

Det är därför angeläget att den arbetsgrupp som föredraganden - enligt vad utskottet erfarit — numera tillsatt med största möjliga skyndsamhet söker finna lösningar på de problem i fråga om skyddsanordningars utformning och godkännande som för närvarande synes föreligga, inte minst i de fall där det finns fler passagerare i en bil än det finns bälten. Utskottet förutsätter vidare att arbetsgruppen behandlar frågan om straffansvar för minderårigas underlåtenhet att använda bilbälte eller annan skyddsanordning.

Utskottet förutsätter också att regeringen - sä snart arbetsgruppen avslutat sitt arbete och presenterat sina förslag - återkommer till riksdagen med förslag om användning av bilbälten eller andra skyddsanordningar för barn under 15 år och för dem som har en längd under 150 cm."

I enlighet med förslaget i propositionen beslöt regeringen den 16 januari 1986 den tidigare nämnda (1986: 16) ändringen i vägtrafikkungörelsen.

ti Riksdagen 1987/88. I saml. Nr33

3 Föredraganden Prop. 1987/88:33

3.1 Inledande synpunkter

I rapporten Barn i bil har arbetsgruppen presenterat sina förslag uppdelade på sådana som föreslås gälla vid privata transporter och sädana som föresläs gälla vid skolskjutsning. Denna uppdelning är ändamålsenlig och jag följer den i min fortsatta framställning.

Inom vart och ett av nämnda områden kommer jag att ta upp vilka som skall omfattas av kravet, vad för slags säkerhetsutrustning som skall användas, vem som skall ha det straffrättsliga ansvaret samt när kravet bör träda i kraft.

Innan jag presenterar mina förslag vill jag först kort redovisa vissa statistiska uppgifter rörande barns användning av särskilda skyddsanordningar och bilbälte samt hur många barn som dödats eller skadats som passagerare vid olyckor.

Enligt mätningar som utförts av statens väg- och trafikinstitut under hösten 1986 använder drygt 60 procent av barnpassagerarna i baksätet bilbälte. Detta tillsammans med att ca 20 procent av barnen färdas i framsätet med i det närmaste lOO-procentig användning av skyddsanordningar/bilbälte gör att uppskattningsvis ca 70 procent av de bilåkande barnen färdas skyddade. Enkätundersökningar som trafiksäkerhetsverket gjort anger något högre värden. Utifrån dessa kan man också konstatera, att användningsfrekvensen tycks vara ungefär lika omfattande bland alla . barn upp till 15 är.

Antalet barn som dödats eller skadats som passagerare i personbil har minskat sedan mitten av 1970-talei:. Arbetsgruppen anger i sin rapport att det ärliga genomsnittliga antalet dödade sjunkit från 29 under åren 1975-1977 till 16 under åren 1983-1985. Även antalet skadade barn har minskat pä likartat sätt.

Av de dödade och skadade barnen är cirka en tredjedel under sju år och två tredjedelar mellan sju och femton är.

En samlad statistik över skolskjutsningen saknas. Den uppskattning som arbetsgruppen har gjort av skolskjutsningens omfattning baseras på en enkät till 30 kommuner. Resultatet visar att andelen elever som åker skolskjuts med personbil varierar kraftigt mellan kommunerna. Arbetsgruppen har uppskattat att det totalt rör sig om ca 100000 elever som färdas till och från skolan på detta sätt.

Under perioden 1980-1985 har nio barn omkommit vid skolskjutsning. Av dessa har sex dödats vid tre olyckor som i två fall bestod i kollisioner med tåg och i ett fall i kollision med buss. Övriga tre har dödats i samband med på- eller avstigning. Uppgifter om hur många barn som skadats saknas.

Mitt förslag: Fram lill det år ett barn fyller sju år skall barnet använda särskild skyddsanordning då det färdas som passagerare i personbil. Vid vissa transporter där särskild skyddsanordning inte finns tillgänglig får barnet använda det ordinarie bilbältet i stället.

Från och med det år barnet fyller sju år skall det använda den ordinarie bilbältesutrustningen.

Det generella undantaget för kortväxta vuxna personer (under 150 cm) slopas.

Sittplats med bilbälte skall användas i första hand.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet instämmer i att det är angeläget att också barn under 15 är omfattas av krav på användning av bilbälte eller särskild skyddsanordning. Socialstyrelsen, konsumentverket och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) påpekar vikten av atl undantagen utformas och övervakningen sker med insikt om och förståelse för barns behov och förutsättningar. Barnmiljörådet och Handikappförbundens centralkommitté framför att alla barn upp till tio års ålder skall ha rätt att få tillgång till särskild skyddsanordning för att uppnå optimal säkerhet. Riksåklagaren och Kungl. Automobilklubben anser att bestämmelserna för barn under sju år bör utformas som en rekommendation.

Skälen för mitt förslag: Det år generellt sett bättre för en bilförare eller passagerare att använda bilbälte eller skyddsanordning än att inte göra det. Vid kollision eller valtning riskerar de annars att kastas mot inredningsdetaljer och medpassagerare i fordonet eller ut ur fordonet. Då så gott som samtliga personbilar och åtskilliga av övriga berörda fordon i den nuvarande fordonsparken har bilbälten på alla platser är det också möjligt att genomföra de flesta transporter så att alla är fastspända.

Skyddseffekten hos bilbältet är dock begränsad dä mindre barn använder det. För att dessa barn skall få ett fullgott skydd krävs särskilda skyddsanordningar. Dessa kan verka antingen helt självständigt eller i kombination med det ordinarie bilbältet. Skyddsanordningarna för barn brukar kallas babystolar, bilbarnstolar, bältesstolar och bälteskuddar.

Enligt en nordisk undersökning, B0rns sikkerhed i biler (Nordiska trafiksäkerhetsrådets rapport nr 45), ger det ordinarie bilbältet gott skydd för barn från sjuårsåldern. Barn är vid den åldern tillräckligt fysiskt utvecklade för att bilbältet skall kunna fungera på avsett sätt. Det är alltså för barn under denna ålder som det är angeläget att särskilda skyddsanordningar används.

Arbetsgruppen har i sin rapport diskuterat olika alternativ för att uppnå målet att öka barns användning av särskild skyddsutrustning och bilbälte.

Man har pekat pä den höga användningsfrekvens man nätt genom fler- Prop. 1987/88: 33 årig informationsverksamhet men samtidigt framhållit att det i praktisk tillämpning på närliggande områden visat sig att de bästa resultaten uppnås dä intensiv information åtföljs av tvingande lagstiftning. Arbetsgruppen har därför föreslagit att ett lagstadgat krav införs.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning i detta avseende. Det är visserligen regeringens strävan att om möjligt undvika att införa nya regler. Den omständigheten får dock inte innebära att man avstår från att införa nya bestämmelser i de fall där behovet ter sig särskilt angeläget.

1 de mål för trafiksäkerhetsarbelet som regering och riksdag fastställt uttalas att barnens problem särskilt skall beaktas. Barnen har ocksä - som enskilda individer eller som grupp - svårt att själva i någon större utsträckning påverka den egna säkerheten. Det finns därför anledning att utvidga nu gällande regler till att omfatta även barnen.

Arbetsgruppen har övervägt två olika alternativ för att reglera användningen av bilbälte eller skyddsanordning. Det ena bygger pä att bestämmelserna görs tillämpliga på samtliga barn. med krav på särskild skyddsanordning under sjuärsäldern och krav pä bältesanvändning däröver. I det andra alternativet omfattas endast barn fr. o. m. det år de fyller sju år av ett krav på bältesanvändning. De mindre barnens användning av särskild skyddsanordning eller bilbälte skall då i stället, liksom hittills, påverkas genom information.

Arbetsgruppen har redogjort för de för- och nackdelar som de olika alternativen har vad gäller dels det överordnade målet att alla skall sitta fastsatta, dels behovet av undantag från krav på användning av särskild skyddsanordning vid vissa transporter till följd av att sådan utmstning inte alltid kan finnas tillgänglig i bilen.

Arbetsgruppen har funnit att båda alternativen ger goda möjligheter att ytterligare öka barnens redan'nu höga användning av skyddsanordningar i bil. Arbetsgruppen förordar dock det förstnämnda alternativet.

Jag delar uppfattningen att etl krav som omfattar samtliga barn - visserligen något olika utformat för olika åldersgrupper - på bästa sätt tillgodoser önskemålet att alla, oavsett ålder, skall beredas ett så fullgott skydd som möjligt vid färd i bil. Ett sädant krav ger ocksä möjlighet att även för de yngsta barnen påverka utvecklingen genom exempelvis skärpt övervakning.

Det är önskvärt att reglerna för användning av skyddsanordning resp. bilbälte utformas så att de omfattar alla barn som går i skolan på samma sätt. För att så skall bli fallet är det lämpligt att låta kravet på användning av särskild anordning gälla fram till ingången av det är under vilket barnet fyller sju är.

Arbetsgruppen har påpekat att krav på användning av särskild skydds
anordning för de mindre barnen medför alt de befintliga bilbältena alltid
skall kunna kompletteras eller ersättas med särskilda anordningar. Ett
undantagslöst krav på detta kan dock enligt gruppen leda till stora prak
tiska svårigheter. Man bör dock enligt arbetsgruppen inte gå längre i fråga
om undantag än att man i de fall då särskild skyddsanordning inte används
i stället kräver att det ordinarie bilbältet används.' 6

Jag delar uppfattningen att någon form av undantag från kravet på Prop. 1987/88: 33 användning av särskild skyddsanordning mäste finnas. Frägan är då i vilka fall avsteg från huvudregeln skall fä göras.

De allra flesta resor som barn under sjuårsåldern gör sker i vårdnadshavarens bil. Detta förhållande tillsammans med det faktum att ett stort antal fordonsägare med mindre barn redan i dag skaffat särskilda skyddsanordningar gör det möjligt att starkt begränsa det antal situationer då undantag från användning av särskild skyddsanordning bör accepteras.

Såväl arbetsgruppen som ett antal remissinstanser som yttrat sig över gruppens rapport har pekat på svårigheten att entydigt definiera de situafioner då undantag bör fä göras. Självfallet är det angeläget att undantagen begränsas till transporter som förekommer sällan. Möjlighet till undantag vid transport av eget barn i egen bil bör således inte finnas.

Till transporter som förekommer sällan och där möjlighet till undantag bör finnas hör taxitransporter. Taxi bör således inte ha krav på sig att tillhandahälla olika varianter av skyddsutrustning för mindre barn. Särskild skyddsanordning bör inte heller krävas när någon annan än vårdnadshavaren använder sin bil för transport av barnet. Inte heller kan det krävas att vårdnadshavare anskaffar sårskild utrustning i fall då han tillfälligt lånat eller hyrt bilen.

De mindre barnens användning av det ordinarie bilbältet i stället för särskild skyddsutrustning skall betraktas som en miniminivå för deras skadeskydd. Strävan för alla vuxna skall självfallet vara att sä långt det är möjligt söka ge barnen det skydd som de särskilda skyddsanordningarna erbjuder. I detta ligger också att även barnen över sjuärsäldern bör fortsätta att använda exempelvis bälteskuddar där detta är lämpligt.

De undantag som jag hittills tagit upp har gällt vid vilka olika typer av transporter man kan tänka sig att låta användning av bilbälte ersätta användning av särskild skyddsanordning. Grundtanken har därvid varit att barnet har tillgång till en vuxenplats i bilen och att det på denna plats kan använda särskild skyddsanordning eller det befintliga bilbältet.

Generellt gäller i dag att om fler vuxna personer färdas i en bil än vad där finns platser med bälten så behöver inte den som inte sitter på en egen plats använda bilbälte. Det finns också situationer då fler barn behöver transporteras än vad antalet vuxenplatser medger. Hit hör exempelvis de transporter sorn familjer med fyra eller fler barn genomför.

Att tillämpa samma regel för mindre barn som för vuxna är enligt min mening inte lämpligt. Det finns nämligen skyddsanordningar s.k. dubbelkuddar som gör det möjligl att på baksätets mittplats tillskapa tvä sittplatser för barn. Platserna pä denna dubbelkudde är försedda med höftbälten.

Denna skyddsmöjlighet bör utnyttjas. Det bör däiför krävas att vid transport av egna barn i egen bil denna möjlighet utnyttjas där barnens ålder sä tillåter.

Arbetsgruppen har också föreslagit att det nuvarande generella undanta
get för kortvuxna personer under 150 cm slopas. Mot bakgrund av vad jag
tidigare anfört och med hänsyn till att det finns regleranordningar för
anpassning av bilbältenas anläggning mot kroppen instämmer jag i grup
pens bedömning. 7

t2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 33

I vissa personbilar av äldre årsmodell saknas bilbälte på baksätets mitt- Prop. 1987/88: 33 plats. Det har från en del håll påpekats att en passagerare genom att använda den platsen trots att annan plats med bilbälte är ledig kan undandra sig kravet på bältesanvändning. En sådan tolkning har naturligtvis aldrig varit avsikten. För att undanröja eventuella oklarheter på denna punkt bör klarläggas att sittplats med bilbälte skall användas i första hand.

Jag har hittills i min framställning diskuterat det föreslagna kravet med sikte pä personbilar. Det föreslagna kravet bör dock ges samma tillämpningsområde som nuvarande bälteskrav har, dvs. det bör tillämpas även i fräga om lätta lastbilar och bussar i den mån sittplatserna är utrustade med bilbälten.

3.2.2 Vilken utrustning skall användas?

Mitt förslag: De särskilda skyddsanordningar som skall användas skall ha godkänts vid provning. Tills vidare får dock även icke godkänd utrustning användas.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De instanser som yttrat sig tillstyrker kravet på att de skyddsanordningar som skall användas skall vara av godkänd kvalitet. Statens väg- och trafikinstitut och NTF anför mot bakgrund av det stora antal skyddsanordningar av.god kvalitet som finns i användning, men som av formella skäl inte godkänts, att det måste accepteras att sådana anordningar får användas under en övergångstid. Riksåklagaren pekar på svårigheterna att definiera kravet på skyddsanordningar och att på ett entydigt sätt beskriva de undantag från beslämmelserna som av praktiska skäl måste medges. Handikappförbundens centralkommitté framhåller att det för en mindre grupp handikappade barn finns behov av möjlighet till dispens för individuellt tillverkade anordningar.

Skälen för mitt förslag: Enligt trafiksäkerhetsverkets föreskrifter om fordon skall bilbälte vara av typ som godkänts antingen enligt ECE-regle-mente 16 eller av typ som godkänts av trafiksäkerhetsverket efter officiell provning av riksprovplals, i detta fall statens mät- och provråd.

För skyddsutrustning för barn - babystolar, bilbarnstolar, bältesstolar och bälteskuddar - krävs i dag inget godkännande för att produkterna skall fä tas i bruk. Provning av skyddsutrustningar sker dock enligt ECE-reglemente 44 och trafiksäkerhetsverkets föreskrifter. Godkända produkter märks. Ett godkännande skall ses som en garanti för att produkten uppfyller vissa minimikrav samt att tillverkningen kontrolleras av den myndighet som utfärdat godkännandet.

På trafiksäkerhetsverkets initiativ har under år 1986 en s. k. dubbelkudde tagits fram. Denna kudde monteras på mittplatsen i baksätet och är försedd med två höftbälten. Anordningen har vid provning visat goda resultat men på grund av att normer för dubbelkuddar saknas har någon godkännandeprovning inte varit aktuell.

När nu krav ställs på att de mindre barnen skall använda särskilda skyddsanordningar, inställer sig frågan vilka anordningar som lämpligen bör användas.

Det är ingen enkel fråga eftersom barnets storiek avgör vilken utrustning som är den rätta just för tillfället. En anordning som är godkänd för användning av barn av viss storlek kan således vara olämplig för större barn. Godkännande och uimärkning är därför ingen garanti i sig för alt skyddsanordningen är den rätta.

I dag styrs den frivilliga användningen av skyddsanordningar av dels den information om vilken utrustning som passar resp. barn med hänsyn till dess storlek, dels vad föräldrar och barn själva upplever som rätl och bekvämt. Vid de kontakter som jag har haft med experter på området har framkommit att en spontan anpassning till lämplig utrustning i stor utsträckning tycks förekomma.

Kvalitelsmedvetenheten hos föräldrar och det stora utbudet av godkända skyddsanordningar har också successivt lell till alt olämpliga anordningar utmönstrats från marknaden. De skyddsanordningar som i dag saluförs är därför undantagslöst av godkänd kvalitet. Helst bör naturligtvis endasl sädan utrustning användas som har godkänts och märkts efter provning. Elt krav på della i nuläget skulle emellertid innebära vissa praktiska problem. Della har påpekats av bl. a. slalens väg- och irafikinsti-tul och NTF vid remissbehandlingen av arbetsgruppens rapport.

Del finns i bruk flera hundra lusen skyddsanordningar som inte är godkända. Dessa anordningar är i regel bra och atl de inte är godkända beror till största delen på att de tillverkats och sålts innan del funnits godkännanderegler för alla kategorier av system. Många av dessa syslem har senare blivit godkända men de tidigare exemplaren saknar den uimärkning som gör att man kan kontrollera alt de är godkända.

För viss utrustning, t. ex. den av trafiksäkerhetsverket framtagna dubbelkudden, finns ännu inte några normer för provning och godkännande.

Det bör ankomma på irafiksäkerhetsverket atl med stöd av 162 § andra stycket vägtrafikkungörelsen (1972:603) utfärda de föreskrifter i ämnet som behövs. I uppgiften bör ingå att överväga från vilken tidpunkt som kravet pä användning av endasl godkänd och märkt skyddsutrustning skall gälla. Därvid bör Irafiksäkerhetsverket beakta vad jag ovan framfört.

Som jag tidigare nämnt bör bilbälte få användas i stället för särskild skyddsanordning vid vissa transporter. För de rikligt små barnen bör även tillåtas alt de färdas i en med bilbälte fastsalt barnvagnsinsats e. d. Även på den punkten kan föreskrifter utfärdas av trafiksäkerhelsverket.

Prop. 1987/88:33

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer i hu- Prop. 1987/88:33 vudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Genomgående har accepterats atl ansvaret läggs på föraren. Några instanser har anfört vissa invändningar och synpunkter. Riksåklagaren anser att straffbestämmelserna endast bör omfatta barn av sådan slorlek atl de kan använda bilens normala bältesulmstning. Rikspolisstyrelsen och Motormännens riksförbund anser alt förarens ansvar bör begränsas lill atl gälla all barnen är fasisatta vid färdens börian.

Skälen för mitt förslag: För de mindre barnens del är det helt naturligt att vårdnadshavarna eller andra vuxna i bilen ser till att de sitter bekvämt och säkert. Då del gäller användningen av skyddsanordningar är det oftast helt nödvändigt eftersom dessa är för svåra för de små barnen att sälla fast sig i. Frän 6-7 årsåldern och ibland även tidigare kan barnen dock i de flesta fall själva sätta fast de bälten som de använder.

Ett barn under 15 år kan inte slraffräUsligt ställas till ansvar om det bryter mot gällande regler. Om ett sädant ansvar skall utkrävas, måsle det alltså läggas på någon annan. Föraren ligger därvid närmast till hands. Ett straffansvar för i bilen medföljande vårdnadshavare kan ocksä länkas. Behovet av enkla och klara regler gör emellertid att jag i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser har stannat för alt ansvaret alllid skall åvila föraren.

En förares möjlighet att påverka medåkande barns säkra faslsätlning i fordonet är beroende av dels barnens älder och därmed typ av erforderlig skyddsanordning, dels hur väl han eller hon känner barnen.

Då det gäller egna barn under sjuårsåldern samt större barn - oavsett om de är egna barn eller inte - torde det inte föreligga några påtagliga problem för föraren att se till alt de sitter fastsatta pä avsett sätt. Vid transport av andra barn än förarens egna skall om inte särskild skyddsanordning finns tillgänglig även barn under sjuårsåldern använda del ordinarie bilbältet. Då barn färdas pä nämnt sätt - olikt del de troligtvis är vana vid från resor med sina vårdsnadshavare där barnen har tillgäng till särskild skyddsanordning - kan de uppleva användningen av bilbältet som obekväm eller på annat sätt negativ och pä olika sätt motsätta sig användning eller försvåra för föraren att se till att de sitter fastsatta.

1 båda fallen bör man kunna kräva att föraren gör vad som är möjligt för att se till att barnen färdas fastsatta. Kravet på vad som i de olika fallen skall anses åligga föraren i detta hänseende mäste emellertid anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet.

1 likhet med vad som nu gäller enligt 164 S vägtrafikkungörelsen bör straffet vara böter, högst 1 000 kronor. Förseelsen kan därmed beivras genom ordningsbot (jfr SFS 1986: 613).

För yrkesmässig persontrafik finns skäl atl inte ålägga föraren samma ansvar som vid privattransporter för att personer under 15 år använder bilbälte. Del stiaffrätlsliga ansvar för föraren som föreslås gälla vid privattransporter bör således inte gälla vid yrkesmässig personbefordran.

Mitt förslag: Nya bestämmelser om barns användning av särskilda skyddsanordningar och bilbälte vid privata transporter bör träda i kraft den I april 1988.

Arbetsgruppen har föreslagit all bestämmelserna får träda i kraft den 1 mars 1988.

Remissinstanserna: Frågan om ikraftträdande har berörts av några instanser. Behovet av etl snabbt ikraftträdande har påtalats av flera instanser. Landstingsförbundet däremot anser alt ikraftträdandet bör skjutas något framåt. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer härjämte Kungl. Automobilklubben förordat elt gemensamt ikrafllrädande för regler gällande privata transporter och skolskjutsning.

Skälen för mitt förslag: Etl stort antal babyslolar, barnslolar, bältesstolar och bälteskuddar används redan i dag. De av trafiksäkerhelsverket gjorda enkätundersökningarna visar att endast omkring 15 procent av barnen under sjuärsäldern inte har tillgäng till lämplig skyddsutrustning. Jag delar därför arbetsgruppens uppfattning att genomförandet kan ske snabbi.

Jag har erfarit all både trafiksäkerhelsverket och NTF har beredskap att informera om de nya reglerna. De svårigheter som kan uppkomma vid polisens övervakning anser jag inle motivera ell senare ikraftträdande. Detla bör lämpligen förläggas lill den 1 april 1988.

3.3 Skolskjutsning

3.3.1 Vilka skall omfattas av kravet?

Mitt förslag: Vid skolskjutsning med personbilar, inklusive person-bilsregislrerade småhussar, skall såväl förare som passagerare använda bilbälte pä plats där sådant finns.

Fordonets ordinarie bältesulmstning fär kompletteras med en särskild anordning så atl antalet platser med bälte utökas.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag tillstyrks av flertalet instanser. Socialstyrelsen efterlyser regler för skolskjulsverksamheten inom förskolans ram och för transporter av barn på daghem och familjedaghem.

Skälen för mitt förslag: Den särskill anordnade skolskjutsningen är i allmänhet ett mycket säkert färdsätt. Säkerheten kan dock bli ännu bättre genom etl krav pä bilbällesanvändning.

Som arbetsgruppen har påpekat har en ökad användning av bilbälte vid skolskjutsning stort värde för trafiksäkerheten genom den pedagogiska

effekt den har. Det är viktigt att barnen lär sig att om det finns bilbälte skall Prop. 1987/88: 33 del alltid användas. Trafiksäkerhetsfostran på delta område genom föräldrar, skola och organisationer kan annars lätt förfela sin verkan om barnen under sina dagliga skolresor vänjer sig vid att låta bilbälten hänga obrukade.

För atl uppnå detta pedagojiska resultat har arbetsgruppen funnit del önskvärt att även föraren av skolskjulsfordonet använder bilbälte och atl del nuvarande undantaget för dessa yrkesförare därför slopas. Jag delar i likhet med etl flertal remissinstanser den uppfattningen.

Vad jag tidigare redovisat om barns möjlighel att med god effekt använda ordinarie bilbälten i olika åldrar äger naturligtvis sin giltighet även vid skolskjutsning. Någol krav på särskilda skyddsanordningar behöver således inle ställas vid skolskjutsning eftersom den föreslagna åldersgränsen sammanfaller med åldern för den allmänna skolplikten.

I likhet med vad jag tidigare uttalat rörande privata transporter skall della krav ses som en miniminivå för barnens skadeskydd. I de fall det gär att ordna bör komplettering med bälleskuddar göras. Jag har erfarit alt man på vissa håll i landet redan åstadkommit sådana lösningar genom frivilliga överenskommelser mellan skolmyndigheter och transportörer.

Arbetsgruppen har också gått igenom i vilka skolskjulsfordon som kravel på bältesanvändning bör gälla. Man föreslår atl kravel skall gälla i personbilar och personbilsregistrerade småhussar med slandardinredning. Dessa småhussar, som kan la högst åtta passagerare, år enligt bl. a. vägtrafikkungörelsen atl anse som personbilar. Dessa är i allmänhet redan i dag utrustade med bilbälten.

Ell särskill problem ulgör s. k. långa laxibilar, vilka är vanliga på landsbygden. Dessa har inle bälten eller fästpunkter för bälten vid mellansätena. Inom trafiksäkerhetsverket pågår arbete med att lösa detta problem. Innan detta arbete är klart är det inle möjligt att ställa krav på bältesanvändning för de personer som sitter på mellansätena.

Någon anledning atl införa ett bälleskrav för vanliga bussar bedöms inte föreligga. Behovet av bälten är här avsevärt mindre på grund av bl.a. fordonens storlek och tyngd och det begränsade utrymmet mellan stolsraderna.

Inom skolskjutsningen är del ganska vanligt alt mindre bussar med specialinredning används. All kräva användning av bilbälten i dessa fordon anses inle vara praktiskt möjligt. Fordonen är lämplighelsbesiktigade och uppfyller i övrigt högt ställda trafiksäkerhelskrav. Även om de inte kan jämställas med de ordinära linjetrafikbussarna är de större och tyngre än vanliga personbilar.

Arbetsgruppen har också föreslagit all skolstyrelse och Irafiknämnd skall ges rätt att medge dispens för vissa fordon som saknar monterade bilbälten. Det gruppen här tänkt på är all man i vissa personbilsregistrerade småhussar monterar s. k. skolskjutsinredningar som möjliggör transport av ell slort antal barn. Dessa inredningar saknar vanligtvis bilbälten.

Enligt arbetsgruppen är det nödvändigt att del skapas möjlighel att
medge dispens för dessa fordon sä atl inle i det korta perspektivet skol-
skjulsningsmöjligheterna i kommunerna reduceras i onödan. Dispens bör 12

dock ges endasl för sådana fordon som lämplighelsbesikligals före den dag Prop. 1987/88: 33 då de nya bestämmelserna träder i kraft. Därmed får kommunerna möjlighet atl vid framtida upphandling av iransportljänster bevaka att lämpliga fordon anskaffas, oavsett om transporterna utförs i kommunens regi eller av entreprenör.

Fordon med s. k. skolskjutsinredning bör successivt utmönstras. Några nya sådana fordon bör inte tas i bruk. Det tillvägagångssätt som gruppen angivit får anses ändamålsenligt. Del bör åvila trafiksäkerhetsverket alt följa utvecklingen och utfärda de regler som behövs.

Mot bakgrund av de argument som arbetsgruppen anfört och som jag nu redovisat finner jag att kravel på bilbältesanvändning för barnen vid skolskjutsning bör gälla vid färd i personbilar, inklusive personbilsregistrerade småhussar, med angivna undanlag.

En annan viktig fråga rörande bilbältesanvändningen vid skolskjutsning rör den tillgängliga transportkapaciteten.

I samband med lämplighelsbesiklning av skolskjulsfordon fastställs del största antal passagerare som fordonet får transportera. Hänsyn tas därvid lill elevernas utrymmesbehov vid olika åldrar. Om vissa krav på utrymmet i fordonet är uppfyllda, kan transport ske av flera elever än det antal vuxna passagerare som fordonet är byggt för och har bilbälten för.

Problemet med en eventuell Iransportkapacitetsminskning har tidigare berörts i prop. 1983/84:65 om vissa yrkeslrafikfrågor m. m. I propositionen avvisades tanken på ändrade bestämmelser om största anlal passagerare vid skolskjutsning. Föredraganden framhöll därvid alt skolskjutsningens närmare omfattning bestäms av respektive kommun och all alllför höga kostnader för enskilda transporter kan leda lill inskränkningar i skolskjutsverksamheten i stort, dvs. alt barnen skulle fä la sig till och från skolan på annat sätt, vilkel lätt skulle kunna få negativa konsekvenser för trafiksäkerheten.

För egen del menar jag att utgångspunkten måsle vara atl säkerheten vid barnens färd till och frän skolan totalt sett skall förbättras. En mycket hög säkerhetsnivå i själva skolskjutsarna medför inte en sammanlaget ökad säkerhet om etl stort anlal barn av ekonomiska skäl inle längre kan erbjudas skolskjuts utan hänvisas alt själva la sig till och från skolan.

Som jag tidigare redovisat har på trafiksäkerhetsverkels initiativ en ■ dubbelkudde tagits fram. Genom alt utnyttja denna kudde i personbilar och personbilsregistrerade småhussar kan ytterligare etl barn sitta med bilbälte i baksätet. Samtidigt har förordningen (1970:340) om skolskjutsning ändrats så atl det sedan den 1 juli 1986 blivit möjligl även för barn under tio är att färdas i framsätet under förutsättning att de använder bilbälte. Detla har ökat kapaciteten vid transport av lågstadieelever.

Genom all ulnytlja framsätet på della sått och använda dubbelkudde i baksätet kan således transportkapaciteten vid färd med vanlig personbil och personbilsregislrerad småbuss i stort sett motsvara vad som gällde före halvårsskiftet 1986.

Arbetsgruppen anför, med stöd av en undersökning som utförts, atl
myckel tyder på att en ökad användning av bilbälten vid skolskjutsning för
de flesta kommuner inle kommer alt innebära några mera avsevärda pro- 13

blem med kapaciteten och därmed med ekonomin. Ett krav på användande av bilbälten skulle således om det tillämpas på föreslaget sätt inte behöva betyda sådana inskränkningar i skolskjutsningsverksamheten att det bedöms fä en negativ betydelse för säkerheten i sloil.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttiande tagit upp frägan om skolskjutsning inom förskolans ram och rransporler av barn på daghem och familjedaghem.

I den mån dessa transporter faller under skolskjutsförordningen bör de enligt milt sätt all se del regleras pä samma sätt som skolskjutsning inom den ordinarie skolans ram. Behovet av komplettering till det ordinarie bilbältet med framför alU bälleskuddar bör lösas med beaktande även av praktiska skäl ulan kravbunden reglering. Självfallet gäller här liksom vid privata transporter och övrig skolskjulsverksamhet att strävan skall vara att genom exempelvis bälteskuddar nå så hög skyddsverkan som möjligt. De regler som uppställs är att betrakta som en miniminivå.

Prop. 1987/88:33

3.3.2 Vem skall ha det straffrättsliga ansvaret?

Mitt förslag: Del straffrättsliga ansvaret för atl barnen är fastsatta med bilbälte läggs på föraren.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen har föreslagit att förarens ansvar får omfatta att barnen är fastsatta vid färdens start.

Remissinstanserna: Etl flertal instanser instämmer i bedömningen att föraren skall ha det straffrättsliga ansvaret och att det bör omfatta barnens faslsätlning vid färdens start. Riksåklagaren anser det sakligt omotiverat att inskränka ansvaret till att gälla färdens start och att del ger problem vid fillämpningen. Svenska Taxiförbundet anger att det bör klarläggas hur föraransvaret praktiskt skall uppfyllas.

Skälen för mitt förslag: I likhet med vad jag uttalat beträifande privata transporter bör ansvaret för barnens bilbältesanvändning vid skolskjutsning åvila föraren.

Delta är inget principiellt nytt, eftersom föraren ledan i dag, enligt 6 och 7 §S i skolskjutsförordningen, har ett ansvar för att passagerare i framsätet använder bilbältet eller särskild skyddsanordning.

Arbetsgruppen har föreslagit alt skyldigheten begränsas lill alt omfatta tillsyn av att barnen är fastsatta vid färdens start.

En sådan inskränkning innebär elt avsteg frän de regler som föreslås gälla vid privata transporter. Riksåklagaren har också anfört att del är sakligt omotiverat att inskränka ansvaret på detta sätt och alt det ger problem vid tillämpningen. Jag delar denna uppfattning.

Svenska Taxiförbundet har anfört att förarens ansvar rimligen bör tolkas som atl barnet själv skall ta på sig bältet och atl förai-en visuellt skall kontrollera från förarplatsen att barnet satt pä sig bältet.

Jag instämmer i detta med tillägget att enligl mitt förslag förarnas ansvar omfattar hela färden. Förarens ansvar bör dock inte omfatta mer än vad

3.3.3 Tidpunkt för genomförandet

Mitt förslag: Kravet på användning av bilbälte vid skolskjutsning bör träda i kraft den 1 augusti 1988.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet instanser har lämnat arbetsgruppens förslagom ikrafllrädande utan erinran. Enligl Landstingsförbundet bör ikraftträdandet skjutas något framåt så att övergångstiden blir rimlig både för allmänheten och samhällets skollransporter.

Skälen för mitt förslag: Skolskjutsning upphandlas läsärsvis. Del skulle därför innebära pålagligt merarbete om regler som kan påverka kapaciteten i det enskilda fordonet tilläts träda i kraft milt under läsåret. Ell senare ikraftträdande än för privata transporter bör därför accepteras. Om riksdagen behandlar propositionen före ärsskiftet 1987/88 torde tillräckligt läng tid stå till buds för ingående av nya avtal mellan landsting, kommuner och transportörer om ikraftträdandet sker vid den tidpunkt som arbetsgruppen föreslagit. Jag godtar alltså arbetsgruppens förslag.

3.3.4 Stopplikt vid stillastående skolskjuts

Min bedömning: Slopplikt vid stillastående skolskjuts införs inte.

Arbetsgruppens bedömning: Arbetsgruppens bedömning överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Arbetsgruppens ställningstagande har genomgående tillstyrkts eller lämnats ulan erinran. Svensk trafikmedicinsk förening har anmält avvikande mening. NTF och Sveriges trafikskolors riksförbund anser atl frågan ytterligare bör utredas.

Skälen för min bedömning: Arbetsgruppen har angivit att slopplikt för annan trafik vid stillastående skolskjuts bör innebära en minskning av olycksrisken för de elever som rusar ut på vägen i närheten av ett skolskjulsfordon. Det finns emellertid anledning att tro all slopplikt också skulle kunna inverka negativt på säkerheten säväl för eleverna som för andra trafikanter.

Vad gäller eleverna har hävdats att stopplikten vid stillastående skolskjuts skapar en falsk säkerhet, en säkerhet som inte finns på samma säll då de åker med andra fordon än skolskjulsfordon. Man anser det nämligen svårt för barnen all ändra beteende med hänsyn till vilkel fordon -skolskjuts eller ej skolskjuts - de stigit ur. Barnen bör därför lära sig ett beleende oavsett vilkel fordon de åker i.

Framför allt i landsbygdskommuner förekommer också olika biandfor- Prop. 1987/88: 33 mer mellan renodlad kollektivtrafik och skolskjutstrafik. I vissa fall förekommer del således alt bussturer som används för skolskjutstrafiken också uppläts för allmänheten utan avgiit. Då fungerar dessa bussturer som ett komplement lill den vanliga kollektivtrafiken. Della kan göra del ännu svårare för barn alt anpassa sitt beteende med hänsyn till om de åker med skolskjulsfordon eller med den vanliga kollektivtrafiken.

Även för andra trafikanter kan stopplikten medföra komplikationer. Trafikrylmen störs till följd av köbildning och man kan också förvänta sig ett ökal antal omkörningar av skolskjutsar i rörelse.

Arbetsgruppens samlade bedömning är att stopplikt vid slillasläende skolskjuts inte bör införas. Gruppen finner det dock viktigt att kommuner i samverkan med väghållare vid planering av turer och iordningsslällande av på- och avstigningsplatser fortsätter strävandena alt uppnå högsta säkerhet för barnen.

Jag finner arbetsgruppens bedömning riktig. 1 linje med vad som uttalats av några remissinstanser, bl. a. NTF, ämnar jag dock föreslå regeringen att uppdra ål trafiksäkerhelsverket att närmare följa frägan.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen alt godkänna de riktlinjer jag angett för användning av särskilda skyddsanordningar och bilbälten och för det straffrättsliga ansvaret,

dels bereder riksdagen tillfälle atl ta del av vad jag har anfört i övrigt.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för de ätgärder och del ändamäl som föredraganden hemställt om.

Bilagal Prop. 1987/88:33

Sammanfattning av förslagen i rapporten Barn i bil

Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för kommunikalionsdeparlemenlel, trafiksäkerhelsverket. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Privata transporter

Från det år barn fyller sju är skall ordinarie bällesutrustning användas. Under denna älder skall särskild skyddsanordning användas. Vid vissa transporter där särskild skyddsanordning inle finns tillgänglig får barnet använda det ordinarie bilbältet.

Del generella undantaget för korlväxla vuxna personer (under 150cm) slopas.

Föraren ansvarar för atl barnet är fastsall. Straffsanktion är kopplat lill ansvaret.

Bestämmelsen bör träda i kraft den I mars 1988.

Skolskjutsning

Vid skolskjutsning skall förare och passagerare använda bilbälte där sådana finns.

Fordonels ordinarie bältesulmstning får kompletteras med anordning så att antalet platser med bälte utökas.

Föraren ansvarar för atl barnen är fastsatta vid färdens start. Straffsanktion kopplas till ansvaret.

Skolslyrelse/trafiknämnd ges räll atl medge dispens från användningskravet i fordon som saknar monterade bilbälten. Dessa fordon skall dock ha godkänts vid lämplighelsbesiklning före den 1 mars 1988.

Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 augusti 1988.

Stopplikt vid stillastående skolskjuts

Slopplikt vid stillastående skolskjuts bör inle införas.

Vid iordningställande av pä- och avstigningsplatser bör fortsatta strävanden göras för att uppnå högsta säkerhet för barnen.

Bilaga 2 Prop. 1987/88:33

Förteckning över remissinstanserna och sammanställning av yttranden

Efter remiss har yllranden avgelts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, trafiksäkerhelsverket, statens väg- och trafikinslitut (VTI), konsumentverket, skolöverstyrelsen (SÖ), Barnmiljörådel, AB Svensk Bilprovning, Bilindustriföreningen, De handikappades riksförbund (DHR), Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Handikappinstitutet, Kungl. Automobil Klubben (KAK), Landstingsförbundet, Molorförar-nas helnykterhetsförbund (MHF), Molormännens riksförbund (M), Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Riksförbundet Hem och Skola, Svensk trafikmedicinsk förening (STMF), Svenska busstrafikförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska Läkaresällskapet. Svenska Taxiförbundet, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR), Sveriges trafikskolors riksförbund (STR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Trafikförsäkringsföreningen för egen del och för Försäkringsbranschens Irafiksäkerhelskommitté och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund.

Barnens rätt i samhället BRIS, Centralorganisationen SACO/SR, Biltrafikens arbetsgivarförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut SPRI, Sveriges Turistråd och Transporlfackens yrkes- och arbelsmiljönämnd har avstått från att yttra sig. Svenska lokaltrafikföreningen har hänvisat till kommunförbundets yttrande.

Yllrande har dessutom kommit in från Klippan Team AB.

Allmänt - Vilka ska omfattas av ett utvidgat krav

Arbetsgruppens förslag har fått ett gynnsamt mottagande.

Förslagen om krav på all även barn under 15 år skall använda särskild skyddsanordning eller bilbälte som passagerare i bil och att föraren straff-rättsligt skall ansvara härför har pä nägot undantag när helt accepterats av remissinstanserna. Till de som allmänt lillslyrkl förslagen hör trafiksäkerhelsverket, Bilindustriföreningen. MHF, Riksförbundet hem och skota och STR.

Trafikförsäkringsföreningen, som svarar för försäkringsbranschens samlade synpunkter, ställer sig bakom de framlagda förslagen. Branschen anser det utomordentligt positivt att man nu fullföljer lagstiftningen om bilbälten till all omfatta också barn under 15 är.

Rikspolisstyrelsen motsätter sig inte - mot bakgrund av de nya rön m. m. som framkommit — förslaget om bilbälte och särskild skyddsutrustning. Eftersom numera de flesta barnen efier kraftfulla informationsinsatser sitter skyddade i bil kan nödvändigheten av tvingande regler ifrågasättas. Emellertid har det i den allmänna debatten och i uttalanden från olika

intresseorganisationer entydigt framförts krav på lagstiftningsåtgärder. Prop. 1987/88:33 Detla har haft belydelse vid styrelsens bedömning.

SÖ är positiv till arbetsgruppens förslag. Styrelsen finner det myckel angeläget att förslaget rörande bällesanvändning vid skolskjuts genomförs. Tiden mellan ell eventuellt beslut om en lag och dess ikraftträdande bör användas för atl informera skolpersonal, elever och föräldrar om de nya bestämmelserna.

STMF anser all förslagen är genomtänkta och bra och all de snarast bör genomföras.

Svenska busstrafikförbundet, som ullalar sig om bilbältesutrustning för barn i personbilar vid deras användning i linjetrafik, har inget att erinra mot arbetsgruppens förslag.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges Polischefer tillstyrker arbetsgruppens förslag. Föreningarna anser dock att de nya reglerna bör träda i kraft vid samma tidpunkt.

Landstingsförbundel, som tillstyrker arbetsgruppens förslag både för privata transporter och för skolskjutsningen, har inhämtat synpunkter från några landsting, bl. a. angående landslingens utlåtning/uthyrning av spädbarnsstolar. Landstingen redovisar en positiv inställning lill att tills vidare tillhandahälla spädbarnsslolar till nyblivna föräldrar. På sikt kan dock denna ambition komma atl sänkas, då avlalen med de nuvarande leverantörerna successivt löper ul.

Socialstyrelsen, som instämmer i huvuddragen av gruppens förslag, är tveksam till alt man helt kategoriskt kan säga att undanlag vid transporter av eget barn i vårdnadshavarens egen bil inle bör finnas. Detta kan gälla normalfallet, men även här finns undantagssiluatiöner, t. ex. när en vårdnadshavare förutom egna barn transporterar andras. Över huvud taget är del enligl styrelsen viktigt alt utformningen av undanlagsbestämmelserna och även övervakningen sker med insikt och förståelse för barns behov och förutsättningar.

Styrelsen ser del som en brist att den skjutsningsverksamhet som bedrivs inom förskolans ram behandlats endast sporadiskt och alt ingenting nämnts om den skjutsningsverksamhet som bedrivs på daghem och familjedaghem.

En lagändring bör kombineras med fortsatt information och frivilligin-salser och framför allt att landstingen inle minskar sin utlåningsverksamhet med spädbarnsslolar.

VTI, som till fullo stöder arbetsgruppens förslag, kommenterar ingående frågan om särskilda skyddsutrustningar.

Konsumentverket, som i princip ansluter sig lill förslaget att införa
bälteslvång för samtliga bilresenärer, anser atl del i kommande lagtext
måste ges möjlighet lill berättigade undantag. Verkel finner del anmärk
ningsvärt alt arbetsgruppen inte har utrett de många praktiska problem
som kommer att uppstä om arbetsgruppens förslag antas. Många transpor
ter av barn under sju år sker i annan än vårdnadshavarens bil. Som
exempel kan nämnas all föräldrar luras om alt köra barnen till olika
fritidsaktiviteter och grupputflykter från daghem. Ett annat problem som
arbetsgruppen inte har beaktat är slora familjer, med t. ex. fyra barn. Här 19

saknas möjlighet att låta alla familjemedlemmar sitta fastspända, i vart fall Prop. 1987/88: 33 sedan barnen blivit för stora för den s. k. dubbelkudden.

Bälleskravet vid skolskjutsning bör enligt verkel kombineras med krav pä komplellerande utrustning (bälleskuddar) eftersom all forskning talar för att barn upp till tio års ålder skall använda kompletterande utrustning till vuxenbällel.

Barnmiljörådet hälsar med tillfredsställelse atl arbetsgmppen valt att förorda alternalivel atl alla åldrar skall omfattas av bilbälleslagen. Rådet ifrågasätter gränsdragningen vid sju ärs älder för att använda enbart ordinarie bällesutrustning. Skall gränsdragningen göras utifrån barnels ålder förordas tioårsäldern.

Den intensiva informationsverksamheten måsle fortsätta och ulvecklingen av bekvämare och mindre utrymmeskrävande skyddssyslem för barn påskyndas.

Rådet understryker vidare viklen av alt arbetsgruppens förslag tas upp i en särskild proposition med tanke pä den genomslagskraft och det ökade informationsvärde som detla innebär.

Handikappförbundens centralkommitté instämmer i Barnmiljörådets synpunkter.

DHR instämmer i huvudsak med arbetsgruppens förslag avseende privata transporter. DHR anser att fordon använda som skolskjuts endasl undantagsvis ska kunna få dispens från bilbälte eller annan skyddsanordning och att dispensmöjlighelen ska upphöra 1 augusti 1989. DHR anser vidare atl förslaget ska kompletteras beträffande bilbälte eller annan skyddsutrustning för barn med funktionshinder, även när dessa transporteras i specialfordon. Utgångsläget måste vara atl alla barn måsle ha samma säkerhet i skolskjuts.

Handikappinstitutet anser att arbetsgruppens förslag om användande av olika skyddsutrustningar för barn vid färd i bil är väl underbyggt. Institutet finner det angeläget att handikappade barn som färdas i bil ska ha möjlighet att åka lika säkert som andra barn, I vissa fall mäste handikappade barn använda speciella skyddsanordningar som ofta är individuellt anpassade. De nya beslämmelserna måste därför ges en sådan lydelse att temporär dispens fiån dessa kan lämnas till vissa handikappade barn.

Handikappinstitutet anser vidare atl fordon som används vid den s.k. skolskjutsningen skall vara utrustade med bilbälte så att dessa kan användas av alla åkande. Della gäller även de förlängda taxibilarna med fällbara stolar.

NTF tillstyrker att alla oavsett ålder skall sitta fastsalla under färd i bil. Undantagen frän kravet all använda särskild skyddsutrustning för barn under sju är måste dock formuleras generöst. Däremot bör övergångsbestämmelserna för försäljning av inte godkända skyddsutrustnignar göras restriktiva.

1 fall undantag medges för spädbarn alt använda särskild skyddsanord
ning - s. k. spädbarnsstol - är det inte rimligt att då kräva att ordinarie
bälte i stället används. Bättre alternativ, som inte behöver innebära några
större praktiska problem, är barnvagnsinsats med kompletteringsutrust
ning som kan fastsättas. Kravel atl i undantagsfallen använda bilbälte bör 20
åtminstone förutsätta att barnet är sä pass gammalt atl det kan sitta upp.

Kommunförbundet ställer sig bakom de förslag lill krav pä användning Prop. 1987/88: 33 av skyddsutrustning och föraransvar som redovisas i rapporten. Definitionen av "skolskjutsning" i skolskjutsförordningen bör enligt förbundet förtydligas.

För att ge kommunerna möjlighel till anpassning är del enligl förbundet nödvändigt med riksdagsbeslut före årsskiftet 1987/88.

Även Svenska Läkaresällskapet ansluter sig lill gruppens förslag. Med de höga krav på privatbilismen, som föreslås, är det enligl Läkaresällskapet inle rimligt alt s. k. långa taxibilar med bällesfria platser används för skolskjutsning. Den dispensmöjlighet, som föreslås för skolstyrelse/trafiknämnd, måste därför göras tidsbegränsad.

Svenska Taxiförbundet, som i huvudsak uppehåller sig kring frågor som rör skolskjulsningar, har inget att erinra mol atl kravet på användande av bilbälte sänks till sju år för passagerare i den särskilt anordnade skolskjutsningen. Elt smidigt dispensförfarande måste dock införas. Förbundet vill ha elt klarläggande hur förarens ansvar "vid resans start" praktiskt skall uppfyllas.

De kostnadsökningar som reformen medför kommer enligl förbundet sannolikt alt bli mer än marginella.

SKBR noterar med tillfredsställelse att den tidigare efterlysta säkerheten för barn i bil på detta sätt kommer all fillgodoses. Förbundet anser att ullryckel "särskilda skyddsanordningar" bör förtydligas, alt undantagen från kravet alt barn ska sitta faslspända bör vara få och atl icke godkända skyddsanordningar fär accepteras under viss inle alllför lång övergångslid eftersom del är viktigt att lagen träder i kraft snarast.

TCO tillstyrker förslagen men anser att det ur praktisk synvinkel inte borde finnas nägra hinder även för taxibilarna alt tillhandahälla bilbälteskuddar. Genom detla skyddas barn i åldrarna mellan fyra och sju år maximalt. De ekonomiska argument som kan åberopas bör vara av underordnad betydelse.

TCO anser vidare i likhet med arbetsgruppen att bilbälten vid skolskjutsning skall användas vid färd av såväl förare som skolbarn. TCO har dock viss förståelse för atl del under en övergångsperiod kan behövas viss dispens. En kostnadsökning fär inte accepteras som motiv till att vissa lyper av fordon undantas från användningskravet. TCO menar atl en tvingande skrivning är nödvändig där det klart framgår huvudmännens skyldighet att anlita fordon som är utrustade med bilbälten för samtliga barnpassagerare.

RA är kritisk lill förslaget om straffsanktionerad skyldighet atl tillse atl alla barn vid färd i bil använder bilbälte eller annan särskild utrustning. RA vidhåller i tidigare sammanhang framförd uppfattning att eventuella straffbestämmelser endasl bör omfatta barn av sådan storlek atl de kan använda bilens normala bällesutrustning. Om nya forskningsrön visar alt bilbälte ger erforderiigt skydd för barn från sju-årsåldern finns ingen erinran mot atl åldersgränsen sänks till denna nivå.

Del är enligt RÅ naturiigt att föraren, i den mån passageraren inte är
slraffmyndig, i sådanl fall ges en skyldighet all tillse att bilbältet används.
Del bör dock påpekas att en förare ofta i praktiken saknar möjlighet att 21

tillse all barnet inle lossar bältet under färden, varför ett straffansvar, som Prop. 1987/88: 33 här i förevarande fall måsle vara av mera strikt karaktär, säkert i många fall kan upplevas som orättvist. Även i övrigt kan övervakningen av en sädan regels efterlevnad medföra svårigheter och olägenheter. Arbetsgruppen ger vidare ingen lösning pä det problem som uppstår när fier barn färdas i baksätet än del finns platser utrustade med bilbälte. Om tanken är atl della inte skulle vara tillålel torde det exempelvis medföra att en familj med fyra barn inle skulle kunna färdas i en vanlig personbil.

Nägol skäl till alt, om straffsanktion ändå införs, undanta förare av yrkesmässiga transporter, såsom laxibilar, frän skyldigheten att tillse atl bilbältet används har inte givils och framstår dessulom som omotiverat.

För barn under sju är framstår svårigheterna med en straffsanktion som än mer uppenbara. Här kan pekas på exempelvis svårigheterna att definiera kravet på skyddsutrustning och atl pä ett entydigt sätl beskriva de förmodligen omfattande undantag frän bestämmelsen tillämpning som av praktiska skäl måsle medges. Atl, som arbetsgruppen föreslagit, överiåta ål trafiksäkerhelsverket all genom föreskrifter utforma den närmare omfattningen av straffansvaret framstår som otillfredsställande. Bestämmelsen för denna åldersgrupp bör därför utformas som en rekommendation.

Om ansvar för att barn från sju år använder bilbälte där sådant finns anses böra införas har RÅ inget att erinra mot all sådan skyldighet även fär gälla för förare av skolskjuts.

KAK, som delar arbetsgruppens uppfattning atl lagstiftningen bör ge samma regler för barn över sju är som för vuxna, anser liksom RÅ att beslämmelserna för barnen under sju år bör utformas som en rekommendation. En komplicerad lagstiftning om skyddsåtgärder för denna grupp anser KAK inle nödvändig. En fortsättning av de framgångsrika informationskampanjerna bör ge tillfredsställande resultat.

Särskild skyddsutrustning - Krav och undantag

Ett primärt krav vore enligt VTI att de särskilda skyddsanordningarna skulle vara godkända. Att införa etl sådant krav redan nu medför dock en rad problem.

Det finns i bruk flera hundra tusen skyddsanordningar som ej är godkända. I regel är dessa bra men de har tillverkats och sålts innan det funnits godkännanderegler. Den största delen av de babyskydd som lånas/hyrs ut via landstingen tillhör troligen denna grupp. Man har räknat med alt kunna använda dessa i uppåt tio år och det vore orimligt att förbjuda användning för atl systemen saknar godkännandemärkning. Ytterligare etl pr"oblem är nya typen av syslem t.ex. "dubbelkudden" som inle går att godkänna enligt gällande bestämmelser.

V77 föreslår mol denna bakgrund följande
— TSV bör ges i uppdrag all snarast ta fiam regler för en nya form av
T-godkännande som medger alt innovativa och vettiga produkter som ej
läcks in av de inlernationella beslämmelserna kan godkännas. Dessa
regler bör kunna skrivas ganska allmänt för alt inte hindra utvecklingen
och dessutom bör godkännanden vara tidsbegränsade så atl produkter- 22

na kan överföras lill de ordinarie godkännanderutinerna så snart man Prop. 1987/88:33 fått igenom de nödvändiga ändringarna.

- Inför etl försäljningsförbud för produkter som ej är godkända enligl T-eller E-bestämmelserna så snart som de "nya" T-bestämmelserna varil i kraft några månader, t. ex. 1 augusti 1987.

- Inför ett krav på att alla anordningar skall vara T- eller E-godkända för att få användas efter 1 januari 1994.

Klippan Team har framfört synpunkter beträffande kravstandarden på skyddsanordning för barn i bil som går i linje med vad VTI anfört.

NTF anser att man för snabbt ikraftträdande mäste acceptera atl ej godkända och omärkta skyddsanordningar får användas under en över-gängstid. Senast i börian av 90-talel bör kravel gälla all alla särskilda skyddsanordningar för barn under sju år är godkända.

Svenska Läkaresällskapet föreslår all "särskild skyddsutmstning" avsedd för barn under sju år skall vara provad enligt ECE-reglemenle nr 44 och vara godkänd av trafiksäkerhelsverket med särskild märkning.

RA, som motsätter sig straffsanktionerat krav vad gäller barn under sju är, pekar på svårigheterna all definiera kravet pä skyddsutrustning och alt pä ell entydigt sätt beskriva de förmodligen omfallande undantag från bestämmelsernas tillämpning som av praktiska skäl måste medges.

Barnmiljörådet ifrågasätter med instämmande av Handikappförbundets centralkommitté gränsdragningen vid sju ärs ålder för atl använda endasl ordinarie bältesulmstning. Man hävdar atl alla barn upp lill fio års ålder skall ha rätl att få tillgäng till särskild skyddsanordning för aU uppnå optimal säkerhet vid färd i bil och att andra skyddsanordningar än den s. k. dubbelkudden bör användas vid skjutsning av förskolebarn.

Liknande synpunkter framförs av konsumeniverkei.

Handikappinstitutet framhåller all en mindre grupp handikappade barn inle kan nyttja tillgängliga skyddsutrustningar, utan är i behov av individuellt tillverkade anordningar. De nya beslämmelserna måste därför ges en sådan lydelse atl temporär dispens från dessa kan lämnas lill vissa handikappade barn. Dispens skall kunna lämnas då medicinska skäl föreligger eller då effektiva (individuella) skyddsanordningar ej finns. Det bör dock vara en strävan atl bra skyddsanordningar utvecklas, så atl dispenförfaran-del på sikt kan minskas.

Straffrältsligt ansvar

Genomgående har accepterats att slraffräUsligt ansvar skall läggas på föraren. NTF framhåller all man genom alt lägga ansvaret enbart på föraren skapar en entydig definition av ansvarsfördelningen. I övrigl har några remissinslanter efteriysl bl.a. klariägganden angående straffansvarels omfattning.

RÅ anser att straffbestämmelser endast bör omfatta barn av sådan
storlek atl de kan använda bilens normala bällesutrustning. Om ansvar för
atl barn från sju år använder bilbälte införs har RÅ inget alt erinra mot att
sådan skyldighet även får gälla för förare av skolskjuts. Ansvaret bör då
utformas pä samma sätt som för förare av andra fordon. Atl inskränka 23

ansvaret lill färdens start förefaller sakligt omotiverat och ger problem vid Prop. 1987/88: 33 tillämpningen.

RÅ anser det tänkta straffansvaret mycket knapphändigt motiverat. Ytterligare övervägande krävs innan författningsändring sker. Flera problem är olösta. Något skäl atl undanta förare av yrkesmässiga transporter, säsom taxi, har inte redovisats och framstår dessutom som omotiverat.

Även konsumeniverkei anser del önskvärt att föraransvaret vid skolskjutsning gäller hela färden.

Rikspolisstyrelsen anser alt förarens ansvar även vid privata transporter bör begränsas till att barnen är fastsatta vid färdens börian eftersom erforderlig lillsyn under färd inte torde kunna ulföras av föraren ulan atl del menligt påverkar dennes uppmärksamhet på den yttre miljön.

M ifrågasätter om man vid straffansvar kan ålägga föraren atl under färd kontrollera att barnet använder bältesutrustning.

NTF anser att ansvaret vid skolskjutsning kan begränsas till att gälla färdens start under förutsällning all detla inbegriper varie gång skolskjutsen stannar för av- och påstigning.

VTI anser att begreppet "färdens start" bör definieras bättre t. ex. sä att föraren ansvarar för atl alla påsligande passagerare blir fastsatta.

Svenska Taxiförbundet kan med den utformning förslaget getts acceptera alt ansvaret läggs på den som framför fordonet i det ögonblick som skjutsuppdraget startar. "Resans start" mäste definieras som varje tillfälle då en ny resenär/skolbarn sätter sig i fordonet. En rimlig tolkning är att ansvaret praktiskt ska uppfyllas genom atl barnet tar på sig bältet själv — med eller ulan kudde - och föraren kontrollerar visuellt från förarplatsen att barnet satt på bältet. Vid behov kan föraren också kontrollera detta genom all fråga barnet. Del medför en större, men dock begränsad tidsåtgång för skolskjutstransporter. Skulle föraransvaret däremot kräva att föraren själv spänner fast barnet i bältet - med eller ulan kudde - betyder det ett helt nylt skolskjulsförfarande. Föraren mäste gå ur bilen varje gång ett barn ska påbörja sin resa. Kommunernas kostnader skulle då öka väsentligt. Etl klarläggande hur föraransvaret praktiskt ska uppfyllas är enligl förbundet angeläget.

Tidpunkt för genomförande

Arbetsgruppens förslag att kravet på barns användning av särskilda skyddsanordningar och bilbälte vid privata transporter bör träda i kraft I mars 1988 medan ikraftträdandet av kravel vid skolskjutsning satts lill I augusti 1988 har accepterats av flertalet remissinstanser. Frän några håll har understrukils alt reformen bör genomföras snarast möjligt.

Enligt Landsting.sjörhundet bör lagarnas ikraftträdande skjutas nägot framåt så alt övergångstiden blir rimlig både för allmänheten och för samhällets skollransporter.

Även Handikappinstitutet framför liknande synpunkter.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polische
fer anser alt reglerna bör träda i kraft vid samma tidpunkt. Annars försvå
ras övervakningen och nödvändig information lill trafikanterna. Även 24

KAK förordar en gemensam tidpunkt för ikraftträdande - 1 augusti 1988. Prop. 1987/88: 33

Svenska Taxiförbundet delar arbelsgruppens.förslag att kravet vad gäller skolskjutsar bör införas 1 augusti 1988. Den dispensmöjlighel som föresläs gälla fordon som saknar monterade bilbälten bör dock framflyttas så att lämplighetsbesiktningen kan ske före 1 juli 1988, och inte 1 mars 1988.

Stopplikt vid stillastående skolskjuts

Arbetsgruppen har även berört frågan om elt eventuellt införande av slopplikt vid stillastående skolskjuts.

Av de sex remissinstanser som särskill yttrat sig över arbetsgruppens förslag atl slopplikt vid skolskjuts inle bör införas är det bara STMF som anmält avvikande mening. Föreningen anseratt omkörningsförbud vid av-och pålastande av skolskjuts på allmän gata eller väg bör införas.

Konsumeniverkei accepterar arbetsgruppens förslag. Strävan bör vara att på andra säll göra av- och påstigning från skolskjutsar så säker som möjligl.

Liknande synpunkter framförs ocksä av M, Trafikförsäkringsföreningen och MHF. Inle heller NTF och STR anser atl slopplikt nu bör införas men menar atl frågan bör yllerligare utredas.

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1987 25