Regeringens proposition

1987/88:23 __

om ändring i rättegångsbalken (resning i

brottmål vid jäv) 1987/88:23

Regeringen föreslår riksdagen atl anla det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 oktober 1987.

På regeringens vägnar Gertrud Sigurdsen

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en utvidgning av möjligheterna lill resning lill den tilltalades förmån i brottmål där en åklagare dier lagfaren domare varit jävig.

Den nya regeln föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 23

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den lilllala-;de resning beviljas:

1. om ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller åklagaren med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller Qänsleförsedse eller om brott som har avseende å målet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare lill last, samt brottet eller Qänsteförsedsen kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats lill bevis, varil falsk eller om vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikl skulle hava lett till all den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller ock med hänsyn lill vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro, all frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo; eller

4. om rättstillämpning, som ligger fill grund för domen, uppenbart strider mot lag.

Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till förmån för den tilltalade,

1. om någon ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller Qänsleförsedse eller om något brott som har avseende på målet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, saml brottet eller Qänsteförsedsen kan antas ha inverkat på målets utgång,

2. Om någon lagfaren domare eller åklagaren har varil jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång,

3. om någon skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varil falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk utsaga saml handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången,

4. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till all den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om del, med hänsyn lill vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl alt på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat del brott, för vilkel han dömts, eller

5. om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mol lag.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må lill men för den tilltalade resning beviljas:

1. om sådant förhällande, som
avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och
detta kan antagas hava medverkat
lill alt den tilltalade frikänts eller
brottet hänförts under väsenlligl
mildare straffbestämmelse än den
som bort tillämpas; eller

2. om för brottet är stadgat fäng
else i mer än ett är saml omständig
het eller bevis, som ej tidigare fö
rebragts, åberopas och dess före
bringande sannolikt skulle hava lett
lill all den tilltalade dömts för brot
tet eller delta hänförts under vä
senlligl strängare straffbestämmel
se än den som tillämpats.

Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas lill men för den tilltalade,

1. om något sådant förhällande, som avses i 2 § 1 eller 3, förelegal och della kan antas ha medverkat till all den tilltalade frikänts eller tdl att brottet hänförts under en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som borde ha tdlämpats, eller

2. om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än elt är samt någon omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikl skulle ha lell lill alt den tilltalade dömts för brottet eller //// att detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej mä på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre parten gör sannolikt, atl han icke vid den räll, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt atl ej göra del.

Prop. 1987/88:23

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i rättegångsbalken (resning i brottmål vid jäv)

1 Inledning

Bestämmelserna om jäv i rättegångsbalken (RB) syftar till all garantera atl rättskipningen utövas objektivt och opartiskt och omfattas av allmänhetens förtroende. Jävsreglerna i RB lar sikte bl. a. på atl hindra alt en jävig domare eller åklagare lar befattning med etl mål. Om så ändå varil fallet kan man komma lill rätta med felet med hjälp av olika slags rättsmedel. I fråga om domar som vunnit laga kraft kan ell jäv ulgöra grund för resning eller domvillobesvär enligl 58 resp. 59 kap. RB.

Frågan om gällande lagstiftning lämnar tillräckligt utrymme för resning lill den tilltalades förmån i brottmål där åklagaren varil jävig under målets handläggning har på senare lid diskuterats såväl i riksdagen som i massmedia. Etl uppmärksammat fall, där jäv för åklagaren förelegal, har också prövats av högsta domstolen (ärende Ö 1684/85).

I promemorian (Ds Ju 1986:12) Resning i brottmål vid jäv, som upprättades inom justitiedepartementet år 1986, föreslås utökade möjligheter till resning lill den tilltalades förmån i brottmål där en åklagare eller lagfaren domare varit jävig. Där föreslås en ny resningsgmnd, enligt vilken resning kan beviljas om någon lagfaren domare eller åklagaren varil jävig och del inle är uppenbart atl jävet har saknat belydelse för målets utgång.

Jag avser nu all ta upp de frågor som aktualiserats i promemorian. Lagförslaget i promemorian överensstämmer i allt väsenlligl med milt förslag. Della omfallar dock även en följdändring i ell annal lagrum i RB.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 1 . En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom jusliliedepartemenlel och finns tillgänglig i lagsfiflningsärendel (dnr 87-45).

2 Nuvarande ordning Prop. 1987/88:23

2.1 Jävsbestämmelsernas syfte m. m.

För all tillgodose intresset av objektivitet i rättskipningen krävs bl. a. att domaren intar en fullt opartisk ställning i rättegången; han fär inle — pä grund av sitt förhållande till nägon part eller del som räliegången avser — ha elt intresse i målets utgång som medvetet eller omedvetet kan påverka hans omdöme vid handläggningen eller avgörandet. För atl upprätthälla allmänhetens förtroende för rättskipningen får det inte ens uppstå misstankar om att domaren kan vara partisk. En domare som kan ha personligt intresse av ell måls utgång skall således inle befatta sig med målet, oavsett om han verkligen skulle låta sig påverkas eller inle. Jävsreglerna för domare i 4 kap. 13 § RB syftar lill atl uppnå del som nu sagts.

För åklagare gäller enligl RB i princip samma jäv som för domare. Som bakgrund lill denna regel uttalas i förarbetena till RB all del för atl åklagaren rätt skall kunna fullgöra sin uppgift fordras all han intar en fullt oparfisk ställning (SOU 1938:44 s. 127).

Även för åklagarnas del finns alltså etl principiellt krav på opartiskhet i verksamhelen. Detta kommer i lagstiftningen lill ullryck på olika sätl, och inle enbart genom bestämmelserna om åklagaijäv. Atl åklagarna är underkastade objeklivitetsprincipen framgår således av 23 kap. 4 § RB. Enligt denna bestämmelse skall inle bara omständigheter som talar emot den misstänkte ulan även sådana som talar för hans oskuld beaktas under förundersökningen. Vidare skall bevis som talar lill den misstänktes förmån las tillvara. Åklagarens skyldighet att även i övrigt ingripa till den misstänktes förmån följer bl.a. av bestämmelsen i 20 kap. 2 § RB, enligl vilken åklagaren i högre rätt fär fullfölja talan till den misstänktes förmån.

2.2 Jävsgrunderna

2.2.1 Domarjäv

De omständigheter som utgör jäv för domare räknas upp i 4 kap. 13 § RB. Reglerna är tillämpliga på alla slags domare, alltså förutom lagfarna domare och nämndemän även tekniska ledamöter och andra särskilda ledamöter. Även bilrädespersonal som enligl särskill förordnande utför domargö-romål omfattas.

Jävsgmnderna är uppdelade i nio olika punkter. Den/ör.yrfl avser fall då
domaren har elt intresse i sakens utgång på grund av sin relation till själva
saken medan den andra gäller domarens relation till någon av parterna,
s. k. skyldskapsjäv; domaren är således jävig om han slår i en viss närmare
familjerelation lill parten. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas all
domaren inle är jävig av den anledningen atl en nära anhörig till honom är
ombud ål ena parlen. I denna situation blir istället ombudet jävigt (se
nedan avsniU 2.4). Den tredje punkten är en kombination av de två föregå
ende. I den fiärde punkten upptas de s. k. ställförelrädarjäven. Enligt
denna är domaren jävig om han själv, eller någon nära anhörig till honom,
är förmyndare, god man eller på annat säll ställföreträdare för en part eller, 5

då parten är en juridisk person, ledamot av styrelsen eller motsvarande. Prop. 1987/88:23

Den/ewre jävsgrunden är en kombination av jäven i den första, andra och

Qärde punkten. Enligl den sjätte punkten är domaren jävig om han är

"parts vederdeloman", dvs. om de är varandras motparter i en annan

rättegång. Enligl punkl sju föreligger jäv om domaren tidigare har tagit

befattning med den sak som är föremål för handläggning, dels när han i

annan rätl såsom domare eller befattningshavare har fattat beslut som rör

saken, dels när han har tagit befallning med saken hos en annan myndighet

eller som skiljeman. Den åttonde punkten rör den situationen all domaren i

saken har fört en parts talan som rättegångsombud eller biträtt parten eller

viUnat eller varil sakkunnig. I den sista och nionde punkten slutligen finns

en generalklausul enligt vilken domaren är jävig om det föreligger någon

särskild omständighet som är ägnad all mbba förtroendet för hans opar-

fiskhel i målet. Bestämmelsen kan vara aktuell exempelvis när domaren

genom skuldsättning eller pä annal sätl är ekonomiskt beroende av en part,

när del förehgger uppenbar ovänskap mellan domaren och ena parten eller

när domaren och ena parten har en nära vänskapsförbindelse.

2.2.2 Åklagarjäv

Såsom jag redan nämnt gäller för åklagare i princip samma jäv som för domare. 17 kap. 6 § RB föreskrivs således alt en allmän åklagare inle får la befallning med fömndersökning eller åtal för ell visst brott om del för honom föreligger en omständighet belräffande broUel som skulle utgöra jäv mot domare. Av naturliga skäl har dock undanlag uttryckligen gjorts bl.a. med avseende på vederddomannajävet. I bestämmelsen har undantaget formulerats så alt jäv inle får gmndas på "åtgärd, som åklagaren vidtagit å Qänslens vägnar, eller gärning, som förövats mol honom i eller för hans Qänsl".

2.3 Handläggningen av jävsfrågor 2.3.1 Domarjäv

Vaije domare är skyldig all självmant ge lill känna om han anser aU hans opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket RB). Så snart en jävsfråga uppkommit skall han i princip avhålla sig från all handläggning av målet. Undanlag har endasl gjorts för synnerligen brådskande åtgärder. Han fär dock under inga omständigheter avgöra målet (4 kap. 15 § första Slyckel RB).

Frågor om domarjäv kan väckas även av parterna. En jävsinvändning måsle framställas senast när parten första gången för talan i målet sedan han fått kännedom om all domaren deltar i handläggningen eller om den omständighet som jävel gmndas på (4 kap. 14 § andra stycket RB).

I praktiken avstår en domare givelvis nästan undantagslöst ulan några formaliteter från alt befatta sig med etl mål där han är jävig. För de situationer då jävsfrågan blir aktuell först sedan handläggningen av målet påböljats, finns en uttrycklig regel om att den domare som avses inte själv

får della i prövningen av jävsfrågan. Av prakfiska skäl har undanlag gjorts Prop. 1987/88:23 för del fall att rätten annars inle skulle vara domför och annan domare inle utan tidsutdräkt kan tillkallas (4 kap, 15 § tredje stycket RB).

Om rättens avgörande i målet överklagas, får den högre rätten inte självmant la upp en fråga om jäv mot en domare i den lägre instansen. En part kan däremot få en jävsinvändning prövad av högre räll dels efter överklagande av etl beslut av den lägre rätlen all ogilla jävsinvändningen och dels om han efter överklagande av domen i målet fortfarande har rätt alt framställa jävsinvändning, dvs. om han inle haft fillfälle atl framställa invändningen tidigare (4 kap. 14 § tredje stycket RB). Om den högre rätlen finner att jävsinvändningen är befogad ska den lägre rättens dom undanröjas (50 kap. 27 §, 51 kap. 27 § och 55 kap. 15 § andra slyckel RB).

2.3.2 Åklagarjäv

Belräffande åklagarjäv föreskrivs atl sådana frågor ska prövas av åklagarens närmaste förman. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom själv. Endast åtgärder som inte utan fara kan uppskjutas får vidlas av åklagaren om han är jävig (7 kap. 6 § andra och tredje styckena RB).

Domstolen prövar inle frågor om åklagarjäv (jfr SOU 1938:44 s. 127). Domstolens prövning av frågan om den som väcker åtalet är behörig all tala å broUel (45 kap. 8 § RB) avser således inte frågan om jäv för åklagaren.

Del finns inle någon möjlighet för en högre räll all, efter överklagande i ordinär ordning, undanröja den lägre rättens dom och återförvisa målet för förnyad handläggning till den lägre rätten på gmnd av all åklagaren varil jävig. Någol behov härav har troligen inte ansetts föreligga eftersom målet ju blir föremål för en förnyad prövning i den högre instansen.

2.4 Jäv för ombud, biträde och försvarare

Den som står i en viss närmare familjerelation till domaren får enligt uttryckliga föreskrifter i 12 kap. 4 § RB inte vara ombud i målet. Familjere-lafionen är beskriven på samma sätl som den som gäller för domare enligl de ovan beskrivna reglerna i 4 kap. 13 § andra punkten. Inle heller får den som tagit befallning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol eller som varit ombud för motparten uppträda som ombud.

Motsvarande regler gäller för biträde (12 kap. 22 § RB) och för försvarare (21 kap. 3 § RB). För försvarare, såväl offentliga som privala, finns yllerligare en, på senare lid införd jävsgmnd, nämligen den omständigheten all försvararen har eller har haft uppdrag ål den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne som är ägnade all rubba förtroendet för hans förmåga all "med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätl och i detta syfte verka för sakens rikliga belysning".

Det är i sista hand rätten som prövar frågor om jäv för ombud, biträde
och försvarare. Om rätten således finner all jäv föreligger ska ombudet
avvisas. Rättens beslut kan överklagas särskilt enligt bestämmelserna i 49
kap. 4 § och 54 kap. 3 §RB. 7

2.5 Jäv såsom grund för resning och domvillobesvär Prop. 1987/88:23

2.5.1 Allmänt om de särskilda rättsmedlen

Grundsatsen om domars rättskraft innebär att en ny rättegång inle kan föras beträffande det som har avgjorts genom en dom som vunnit laga kraft. Principen upprätthålls dock inle undantagslöst. Det skulle nämligen vara stötande för rättskänslan och därmed ägnat att försvaga filltron lill rättskipningen om etl lagakraflvunnet avgörande skulle slå sig även om avgörandet framstår som uppenbart oriktigt eller om det tillkommit efter en procedur där väsentliga processuella rätlsäkerhelsgarantier åsidosatts. Bl. a. av dessa skäl har lagstiftaren öppnat möjlighet all i vissa extrema fall uppnå omprövning genom anlitande av särskilda rättsmedel.

Del fmns tre olika sådana särskilda rättsmedel, nämligen återställande av försullen lid, resning och besvär över domvilla.

Institutet återställande av försutten tid, vilket syftar till att trygga en parts rätl all utnytQa de allmänna rättsmedlen, kommer inte alt närmare beröras i del följande.

Gränsen mellan resning och besvär över domvilla är inle alldeles skarp. Vissa typiska drag för vartdera rättsmedlet kan dock urskiljas. Resnings-insfilutet tar främsl sikte på fall där ett lagakraflvunnet avgörande med viss grad av sannolikhet framstår som materiellt oriktigt i belysning av förhållanden som man först i efterhand fått kännedom om. Möjligheten till besvär över domvilla syftar främst på situafioner där del har förekommit fel i rättens formella hantering av målet.

2.5.2 Jäv såsom grund för resning

Jäv utgör ingen omedelbar resningsgrund. Enligt 58 kap. 2 § första punkten RB kan däremot resning beviljas i brottmål lill förmän för den tilltalade om ledamot av rätten, där anställd Qänslemän eller åklagaren har gjort sig skyldig fill brottsligt förfarande eller Qänsleförsedse som har avseende på målet. En förutsättning är dock all brottet eller Qänsteförsedsen kan antas ha inverkat på målets utgång.

Om ombud, ställföreträdare eller försvarare har gjort sig skyldig till brott som har avseende på målet kan detta också ulgöra grund för resning i brottmål till den tilltalades förmån, även här förutsatt att brottet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Bestämmelserna om resning lill förmån för någon av parterna i tvistemål, liksom reglerna i brottmål om resning till den tilltalades nackdel, är utformade på liknande sätt (58 kap. 1 § första punkten öch 58 kap. 3 § första punkten RB). För atl resning i brottmål skall kunna beviljas till den tilltalades nackdel är del dock inle tillräckligt atl brottet eller Qänsteförsedsen kan antas ha inverkat på målets utgäng! Det krävs all detta förhållande kan anlas ha medverkat lill att den tilltalade frikänts eller atl brottet hänförts under en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas.

Om en åklagare eller domare har varit jävig under handläggningen av ett
brottmål utgör della således ingen självständig grund för resning. Resning f

kan emellertid beviljas om åklagaren eller domaren genom att trots jävel Prop. 1987/88:23 della i målet gjort sig skyldig till Qänsleförsedse, förutsatt atl Qänsteförsedsen kan antas ha inverkat på målets utgång. Vad som ska förstås med del sistnämnda rekvisitet kommer all utvecklas senare (avsnitt 3).

Tjänsteförseelse som gmnd för resning infördes i och med ämbelsansva-rets avskaffande år 1975. En Qänsleförsedse föreligger om en arbetstagare i offentlig Qänsl uppsåtligen eller av oaktsamhet sätter åsido vad som åligger honom i hans anställning, 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA).

Del är inte bara uppsåtliga Qänsleförsedser som kan föranleda resning. Inle heller är resningsmöjlighelerna begränsade lill alt avse förseelser av allvarligare beskaffenhei. Även en ringa förseelse kan alltså medföra resning. När RB:s resningsbestämmelser år 1975 kompletterades med grunden Qänsleförsedse vid sidan om brottsligt förfarande sades detta ske för att inte resningsmöjligheterna skulle inskränkas genom avkriminalisering-en av de vanliga Qänstefden (prop. 1975:78 s. 208). Tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken i paragrafens då gällande lydelse omfattade även de minsla felen och någon ändring i det hänseendet åsyftades således inte såvitt gällde resningsmöjlighelerna. En annan sak är all förutsättningarna för att älägga disciplinansvar enligt 10 kap. 1 § LOA begränsades lill fel som inle är ringa Qfr. prop. 1975:78 s. 159 och 192 f. saml prop. 1975/76:105,bil. 2, s. 258).

Nämndemän är uppdragstagare, se bl.a. förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. (jfr. prop. 1975/76:105, bil. 2, s. 235 m). LOA:s bestämmelser är därför inle tillämpliga på nämndemän. Delsamma gäller tekniska ledamöter och andra särskilda ledamöter. Jäv hos denna typ av domare är följaktligen inle resningsgmndande.

I fräga om domarjäv kan resningsinstilulel således endast tillämpas när del gäller jäv hos de lagfarna domarna. Såsom närmare kommer alt utvecklas i del följande (avsnitt 2.5.3) utgör jäv hos domare, såväl lagfarna som icke lagfarna, även en gmnd för domvillobesvär. Resningsbestämmelserna utgör därför elt komplement till domvillobesvärsinslilulel vilka kan komma till användning vid jäv hos lagfarna domare om fömlsällningarna för bifall till domvillobesvär inte är uppfyllda.

Inte heller jäv hos ombud, biträde eller försvarare utgör grund för resning. Indirekt kan dock en jävssiluation föranleda resning, nämligen om ombudet, biträdel eller försvararen gör sig skyldig till brott som har avseende på målet, exempelvis trolöshet mot huvudman, och delta brott har sin grund just i en jävssiluation.

2.5.3 Jäv såsom grund för domvillobesvär

Enligl 59 kap. 1 § andra punkten RB skall en dom som vunnit laga kraft
undanröjas om rätten inle varit domför. Enligt uttalanden i förarbetena
avses härmed ell åsidosättande av de i RB och andra författningar givna
reglerna om rätlens domförhel. Brist i domförhelen bör enligt förarbetena
också anses föreligga om någon som deltagit i målels avgörande inle varil 9

behörig som domare. Den omständigheten att en domare som deltagit i avgörandet varil jävig bör enligl förarbetena anses såsom brisl i rättens domförhel. I del sislnämnda hänseendet anmärks emellertid alt, "därest part enligt gällande bestämmelser försuttit sin rätl all framställa jävsinvändning mol domare i underrätt, han icke kan göra jävel gällande i extra ordinär väg" (NJA II 1940 s. 189, jämför NJA II 1943 s. 740 f)-

Förutsättningarna för all domvillobesvärsvägen angripa en lagakraftvunnen dom på grund av domarjäv sammanfaller med andra ord med dem som gäller för all med hjälp av de ordinära rättsmedlen angripa en dom på grund av domarjäv (se avsnitt 2.3.1). Om parten haft kännedom om jävel så tidigt atl han kunde ha framställt jävsinvändningen redan vid den lägre rätten eller vid fullföljd av talan i vanlig ordning, kan han alltså inle göra gällande jävet i extraordinär ordning.

Prop. 1987/88:23

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinslanserna tillstyrker förslaget eller lämnar del ulan erinran. Justifiekanslern, riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge och högsta domstolens ledamöter anser all det finns skäl alt se över möjligheterna atl angripa ell avgörande i ell mål där jäv förelegal men anser att en sådan översyn bör göras i etl bredare perspektiv och avstyrker bl.a. därför promemorieförslaget. Jusfitieombudsmannen Anders Wigdius har inget atl erinra mol all möjligheterna atl angripa lagakraftvunna domar med särskilda rättsmedel utvidgas belräffande jävsfallen men anser atl frågan bör analyseras djupare och avstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av vad jag anfört i det föregående finns del inom ramen för gällande ordning flera möjligheter all komma till rätta med fel som kan ha uppstått genom att jävsbeslämmdserna har åsidosatts. För avgöranden som inte vunnit laga kraft kan de ordinära rättsmedlen anlitas, och i fråga om lagakraftvunna avgöranden kan två s. k. särskilda rättsmedel bli aktuella, nämligen resning och besvär över domvilla. Besvär över domvilla kan användas om någon ledamot av domstolen har varit jävig. Resning lill förmån för den tilltalade kan komma i fråga vid jäv hos någon lagfaren domare eller åklagaren under vissa fömlsällningar, bl.a. om Qänslemännen genom alt trots jävet delta i målets handläggning gjort sig skyldig fill Qänsleförsedse och del kan anlas alt målets utgång påverkats därav.

Sonri jag nämnde inledningsvis har högsta domstolen i etl uppmärksam- Prop. 1987/88:23 mat avgörande hösten 1986 avslagit en ansökan om resning i elt brottmål där åklagarjäv förekommit. I resningsärendel fastslogs alt åklagaren varil jävig och att han gjort sig skyldig lill Qänsleförsedse genom att inle avträda frän målets handläggning på grund av jävel. Skälet till atl resning inle beviljades var alt erforderligt samband mellan jävet och målets utgång inle ansågs föreligga. Från olika håll har med utgångspunkt från detta avgörande rests krav på atl lagsfiftningen ändras så alt del blir lättare atl få till stånd en ny rättegång i fall där åklagaren har varil jävig. I den tidigare nämnda departementspromemorian prövades olika möjligheter atl åsladkomma en sädan lösning. Slutsatsen i promemorian blev atl möjligheterna till resning lill förmån för den tilltalade vid bl. a. åklagarjäv borde utökas.

Vid remissbehandlingen har man från de fiesta håll vitsordat behovet av en översyn av möjligheterna all få en ny prövning av fall där jäv fördegal. Många remissinstanser har också godtagit den lösning som föreslagils i promemorian, medan andra förordat en bredare översyn. Från några håll har föreslagits andra tekniska lösningar.

Det fall som jag nyss redovisat belyser behovet av förbättrade möjligheter att kunna angripa avgöranden där åklagaren varit jävig under förundersökningen eller räliegången. Även om del nuvarande rekvisitet för orsakssambandet mellan jävet och målets utgång, "kan antas ha inverkat", brukar anses innebära ell förhållandevis lågt beviskrav, medför gällande ordning ändå att en positiv sannolikhet för en sådan inverkan måsle befinnas föreligga. I det skriftliga förfarande som brukar tillämpas vid prövningen av bl.a. resningsansökningar erbjuds inte samma möjligheter lill en fullständig utredning i dessa hänseenden som vid en förnyad muntlig handläggning. Detta får särskild betydelse om ansökningen avser resning till förmån för den tilltalade. En handläggning i strid med jävsbestämmelserna innebär ju ell myckel allvarligt åsidosättande av de regler som uppställs till skydd för den misstänktes eller tilltalades intressen.

Jag vill också understryka jävsbestämmelsernas betydelse för rättskipningens trovärdighet. Reglerna skall medverka fill att det inle ens uppslår misstankar om partiskhet. Även från den synpunkten framstår det nuvarande kravel på elt positivt orsakssamband mellan jävel och målels utgång som väl strängt.

Jag instämmer därför i promemorians slutsats all nuvarande möjligheter all angripa lagakraftvunna avgöranden när jäv förelegat bör vidgas. Situationer av det slag som aktualiserats i det tidigare nämnda målet måste visserligen betraktas som utpräglade undantagsfall. Inte minst med hänsyn fill viklen av atl rättskipningen omfattas av allmänhetens förtroende är del emellertid nödvändigt med en snabb ändring av reglerna. Del är därför inle lämpligt alt avvakta någon mer genomgripande översyn av möjligheterna all angripa lagakraftvunna avgöranden.

En reform bör alltså i första hand gå ul på atl skapa effektiva rättelse-
möjligheter i fall där åklagaren varit jävig. Del har såvitt jag har mig bekant
inle påståtts all nuvarande ordning i praktiken inle skulle vara tillräcklig
när del gäller all angripa lagakraftvunna avgöranden på gmnd av jäv hos
någon domare. Denna kategori bör därför uppmärksammas endast om del 11

behövs för alt undvika omofiverade skillnader i likartade jävssilualioner. Prop. 1987/88:23 Jag återkommer strax till den frägan.

Man kan länka sig två olika niöjligheler alt åstadkomma en reform från de nu angivna utgångspunkterna. Etl säll är att mildra förutsättningarna för resning lill förmän för den tilltalade vid jäv för åklagaren. Etl annal är atl öppna möjligheter till besvär över domvilla i de aktuella situationerna. Jag lar upp del sistnämnda alternativet först.

Medan resning brukar sägas generellt sett utgöra en rällelsemöjlighel i fråga om avgöranden som materiellt sett är oriktiga, brukar besvär över domvilla sägas vara avsett för omständigheter av processuell nalur som inverkar pä avgörandets giltighet (Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 850). Enligt Welamson (Rättegång VI, andra uppl., s. 232) avser domvillo-besvären ålminslone i del väsentliga att utgöra etl korrektiv mot grova rättegångsfel. Med utgångspunkt från den gränsdragningen kan del hävdas atl en rätldsemöjlighel som lar sikte på alt jäv för åklagaren förelegat -oavsett vilken inverkan jävet haft för utgången i målet - systematiskt hör hemma under domvillobesvären och inte under inslilulel resning.

Mol en sådan lösning talar emellertid flera omständigheter. För del första skulle även elt införande av en möjlighet till domvillobesvär vid åklagarjäv bryta den nuvarande systematiken, eftersom de gällande domvillobesvärsgrunderna i första hand är hänföriiga till domstolens handläggning av målet och inte till någon parts förhållningssätt. Domvillobesvärsgrunderna är dessutom generellt tillämpliga på alla måltyper och således även på tvistemål. En särskild bestämmelse, som endasl skulle tillämpas pä brottmål och då - som jag strax återkommer fill - endasl fill förmån för den tilltalade, skulle ytteriigare bryta systematiken. Mot en sådan lösning talar dessutom atl åklagarjäv redan utgör en resningsgrund. Vidare förutsätter domvillobesvär till skillnad från resning fill förmån för tilltalad alt frågan anhängiggörs inom viss kortare tid. Även hänsynen till den tilltalades rättssäkerhet talar därför till förmån för resningsalterna-livel. Mot den nu angivna bakgrunden anscrjag alt problemet inte bör lösas genom en ändring i reglerna om domvillobesvär.

Om jag sedan övergår lill bestämmelserna om resning, ligger det — som anförs i promemorian - närmast till hands att överväga om del nuvarande rekvisitet i fråga om orsakssambandet mellan jävel och utgången i målet är lämpligt utformat.

Som jag tidigare redovisat medger 58 kap. 2 § första punkten RB resning bl. a. vid brott eller Qänsleförsedse av nägon ledamot av rätlen, någon där anställd Qänslemän eller åklagaren samt vid brott av ombud, ställföreträdare eller försvarare. Förutsättningen för all resning skall beviljas är, som tidigare nämnts, all del kan antas atl brottet eller förseelsen har inverkat på utgången av målet.

Ullryckel "kan antagas ha inverkat på målels utgång" förekommer inle
enbart i anslutning till resningsgrunden Qänsleförsedse. Detta krav upp
ställs även i motsvarande fall vid resning i tvistemål (58 kap. 1 § första
punkten RB). Rekvisitet kommer också lill användning i fråga om falsk
bevisning (58 kap. 1 § andra punkten och 2 § andra punkten RB) och i fråga
om andra grova rättegångsfel som kan föranleda bifall till besvär över 12

domvilla (59 kap. 1 § femte punkten RB).

Det framgår inle närmare av förarbetena lill de berörda lagrummen hur Prop. 1987/88:23 starka indikationer på elt orsakssamband mellan felaktigheten och utgången i målet som krävs för att saken skall få las upp på nytt. Som jag tidigare nämnt anses ullryckel "kan anlas" i den processrälisliga lagstiftningen innebära elt förhållandevis lågt beviskrav. För alt beviskravet skall vara uppfyllt torde emellertid krävas all del i del enskilda fallet kan påvisas åtminstone någon omständighet som talar för att utgången i målet har påverkals.

Som framhålls i promemorian är den nu redovisade ordningen när del gäller tillämpningen av resningsbestämmdserna i allmänhet knappast ägnad all inge betänkligheter. Tvärtom måsle regleringen sägas utgöra en rimlig avvägning mellan de intressen som ligger fill grund för reglerna om domars rättskraft och de intressen som motiverar de särskilda rättsmedlen. Resningsinstilulel är en säkerhetsventil på del materiella planet och är avsett all komma lill användning om avgörandet med viss grad av sannolikhet framslår som orikligt i belysning av förhållanden om vilka man först i efterhand fått kännedom. Det är mot denna bakgrund som beviskravet skall ses. Härtill kommer all de nämnda resningsgrundande omständigheterna inle är sådana all de automatiskt, rent definitionsmässigt, kan anlas ha medförl atl avgörandet blivit oriktigt. Del är därför nödvändigt med den begränsning i resningsmöjlighelerna som ligger i kravet på viss utredning om att fdakfigheten kan ha påverkat målels utgång.

Av vad jag nu redovisat framgår alt det knappast är önskvärt eller ens möjligl alt generellt mildra beviskravet beträffande de nyssnämnda resningsgrundande omständigheterna. För alt öka möjligheterna till resning vid jäv vore det emellertid i och för sig länkbart alt bryta ut resningsgmn-den Qänsleförsedse lill särskild reglering med ell lägre beviskrav. Della skulle dock innebära bland annat atl resning blev möjlig i större utsträckning vid Qänsleförsedser än vad som är fallet i fråga om brottsligt förfarande. Till denna mera principiella invändning kan läggas det förhållandet alt begreppet Qänsleförsedse är myckel vidsträckt och täcker, såsom jag redovisat i det föregäende, även de minsla felen. Del är därför inle lämpligt atl tillåta resning vid tjänsteförseelse utan viss utredning om alt förseelsen i det aktudla fallet haft betydelse för domslutet.

Vill man, av skäl som jag angett i del föregående, öka möjligheterna fill resning i de fall där åklagaren varil jävig återstår i denna situation den lösning som anvisas i promemorian. Den innebär alt man bryter ul de förfaranden som beslår i ell åsidosättande av jävsbestämmelserna till en särskild reglering och lämnar resningsgrunden Qänsleförsedse i övrigt intakt.

När det gäller den närmare utformningen av en sådan särskild resnings
grund har i promemorian hävdals att det inle är rimligt atl generellt medge
resning om jävsbestämmelserna åsidosatts. En viss begränsning är enligl
promemorian nödvändig, och del föreslås därför atl undantag från rätten
lill resning görs i de fall där del är uppenbart all jävel har saknat belydelse
för målels utgång. Under remissbehandlingen har antytts atl en sådan
begränsning inle skulle vara tillräcklig för all resning skall beviljas i alla fall
där del från de tidigare angivna synpunkterna ler sig befogal. Jag kan inle 13

dela den uppfattningen. En avgörande skillnad gentemot den nuvarande Prop. 1987/88:23 regleringen är all man med den föreslagna ordningen inle behöver förebringa någon positiv indikafion på att jävet påverkat målets utgång. Samlidigl erbjuder den i promemorian föreslagna regeln enligl min mening förhållandevis goda garantier för all inte resning beviljas då det inle föreligger några sakliga skäl för en ny rättegång.

Mot en lösning av det slag som förespråkals här skulle möjligen kunna anföras att det från systematiska utgångspunkter är mindre lämpligt atl i en resningsbeslämmelse införa en i det närmaste automatiskt verkande resningsgrund som alltsä till sin lyp avviker från övriga resningsgrunder. Del skulle också kunna hävdas att del är mindre tillfredsslällande all etl åsidosättande av jävsbestämmelserna lättare skall medföra resning än etl brottsligt förfarande begånget av samma person. Att överträdelser av jävsbeslämmdserna sålunda får inta en i viss mån prioriterad ställning bör emellertid godtas med hänsyn till de särskilda krav på yttre garantier för rättskipningens säkerhet som jävsreglerna är elt uttryck för.

Förutsättningarna för resning på gmnd av jäv är i dag desamma för åklagare som för lagfarna domare. Det finns - som framhålls i promemorian - inle heller i fortsättningen någon anledning att ha skilda regler för dessa båda kategorier. En särskild bestämmelse enligl vilken ell åsidosättande av jävsreglerna i princip ger rätl för den tilltalade all få resning bör därför vara tillämplig vid jäv hos såväl åklagare som lagfarna domare.

Det kan hävdas alt en sådan vidgning av möjligheterna till resning vid domaijäv medför en överlappning av. tillämpningsområdena för de båda särskilda rättsmedlen resning och besvär över domvilla såvitt avser jäv hos lagfarna domare. Denna överlappning finns emellertid redan i dag, om än inte lika iögonfallande. Några sakliga ölägenheter med all låta tillämpningsområdena i någol större utsträckning än nu läcka varandra torde knappast föreligga. Som jag tidigare redovisat är också fömlsältningarna för bifall hell olika utformade för de båda rättsmedlen. Domvillobesvären träffar dessutom en vidare krets än resningsbestämmdserna eftersom de avser "rätten" dvs. både de lagfarna domarna och nämndemännen. Den föreslagna ändringen i resningsbestämmelserna bör därför inte föranleda några ändringar i domvillobesvärsreglerna.

Som jag nyss nämnde kan resning inte beviljas på gmnd av jäv hos exempelvis en nämndeman medan däremot reglerna om besvär över domvilla är tillämpliga i sådana fall. Några remissinstanser har ansett all den ställning som en nämndeman numera intar, bl.a. med individuell rösträll, bör medföra all jäv för nämndemän bör betraktas på samma säll som för andra domare och alt en ändring därför bör omfatta även nämndemän.

Självfallet kan det finnas skäl att få till stånd en omprövning av etl mål
också när en nämndeman eller t. ex. en teknisk ledamot har varil jävig. Det
har emellertid såvitt jag vet inte päställs alt de nuvarande reglerna om
domvillobesvär inle skulle erbjuda tillfredsställande rätldsemöjligheler i
de avsedda fallen. En utvidgning av resningsinslitulet till all omfalla även
dessa kategorier av domare skulle vidare kräva en mer ingående analys av
resningsfömtsättningarna än vad som lämpligen bör ske inom ramen för 14

della lagsfiftningsärende. Jag är mol den bakgrunden inle nu beredd all la Prop. 1987/88:23

upp frågan om resning vid jäv hos andra kategorier av domare än lagfarna

domare.

En vidgning av möjligheterna till resning vid jäv är motiverad när det gäller resning i brottmål till den filltalades förmån. När det gäller resning i tvistemål (58 kap. 1 § RB) och resning i brottmål till den tilltalades nackdel (58 kap. 3 § RB) gör sig andra synpunkter gällande. Bl. a. med hänsyn lill motpartens intressen finns del i dessa fall starka skäl all behålla det nuvarande kravet pä positiva indikationer mdlan resningsgrunden och domslutet. Beviskravet är för övrigt redan nu, och del på goda skäl, annorlunda utformat vid resning i brottmål lill nackdel för tilltalad.

Enligl min mening finns del därför inle några avgörande principiella eller systematiska hinder mot all särreglera resningsmöjlighelerna i brottmål lill förmån för Ulltalad. Tvärtom kan en sådan lösning sägas slå i överensstämmelse med resningsbestämmelsernas utformning i övrigt. När del gäller den praktiskt viktigaste resningsgmnden, den som hänför sig till nya omständigheter och bevis (58 kap. 1 § tredje punkten, 2 § tredje punkten och 3 § andra punkten RB), finns det sålunda flera betydelsefulla skillnader mellan just å ena sidan resning i brottmål till den tilltalades förmån och å andra sidan resning i tvistemål och resning i brottmål lill den tilltalades nackdel.

Mol bakgmnd av del anförda förordar jag att det i 58 kap. 2 § RB införs en ny gmnd för resning enligt vilken jäv hos en lagfaren domare eller åklagare skall medföra resning i brottmål till förmån för den tilltalade om del inle är uppenbart all jävet har saknat belydelse för målels utgång. Den nya regeln föreslås intagen som en ny andra punkl i paragrafen. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrägor.

En ändring av redaktionell nalur med anledning av del nu nämnda förslaget bör göras i 58 kap. 3 § första punkten RB.

4 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1988. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom juslitiedepartementel upprättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 2'.

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till

propositionen. 15

6 Specialmotivering Prop. 1987/88:23

58kap.2§RB

Paragrafen reglerar resning i brottmål lill förmån för den tilltalade.

Den föreslagna nya resningsgrunden blir tillämplig på alla typer av jäv. Jävets art kan däremot i praktiken givetvis komma atl inverka på bedömningen av frågan om del är uppenbart alt jävet har saknat betydelse för målets utgång.

Det bör i och för sig inte spela någon roll under vilket stadium av brottmålets handläggning en jävig åklagare uppträtt för all bestämmelsen ska vara tillämplig. Om en jävig åklagare lett förundersökningen och fattat åtalsbeslutet bör resning således inle vara utesluten enbart därför all en annan åklagare uppträtt under själva huvudförhandlingen. Å andra sidan kan just det förhållandet all den jävige åklagaren frånlräll målet pä ett tidigt stadium medföra all del är uppenbart atl jävel inte haft någon som helst betydelse för utgången i målet.

I fråga om lagfarna domare aktualiseras bestämmelsen i första hand om domaren i fråga deltagit i själva avgörandet av målet. Atl bestämmelsen, åtminstone teoretiskt sett, även kan bli tillämplig då en jävig lagfaren domare faltal beslul under rättegången följer av 58 kap. 10 § RB.

I paragrafen föreslås även vissa språkliga moderniseringar.

58 kap. 3 §RB

I paragrafen, som reglerar resning i brottmål lill men för den tilltalade, har, fömtom en formell justering på grund av ändringen av 58 kap. 2 § RB, endast företagits vissa språkliga moderniseringar.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget lill lag om ändring i rättegångsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.

Lagrådet , Prop. 1987/88:23

Utdragurprotokoll vid sammanträde 1987-09-24

Närvarande: f.d. justilierädel Hull, justitierådet Freyschuss, regeringsrådet Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987 har regeringen på hemslällan av statsrådet Wickbom beslutat inhämla lagrådels yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Arnell.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:23

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987

Närvarande: statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Bodslröm, Göransson, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i rättegångsbalken (resning i brottmål vid jäv)

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 17 september 1987) över förslag lill

lag om ändring i rättegångsbalken. Föredraganden anför att lagrådet har lämnat förslaget ulan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen all anla det av lagrådet granskade förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden lagt fram.

Innehåll Prop. 1987/88:23

Proposition......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag....................................... .... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 september 1987

1 Inledning.......................................................... 4

2 Nuvarande ordning ............................................ 4

2.1 Jävsbeslämmelsernas syfte m.m....................... 4

2.2 Jävsgrunderna.............................................. 4

2.2.1 Domarjäv ........................................... 5

2.2.2 Åklagarjäv............................................. 5

2.3 Handläggningen av jävsfrågor 6

2.3.1 Domarjäv ........................................... ... 6

2.3.2 Åklagarjäv............................................. ... 6

2.4 Jäv för ombud, biträde och försvarare ............. 7

2.5 Jäv som grund för resning och domvillobesvär..... ... 7

2.5.1 Allmänl om de särskilda rättsmedlen ........... 7

2.5.2 Jäv såsom grund för resning...................... 7

2.5.3 Jäv såsom grund för domvillobesvär ......... ... 8

3 Föredragandens överväganden och förslag............. ... 9

4 Ikraftträdande ............................................... .. 10

5 Upprättat lagförslag ......................................... .. 15

6 Specialmotivering ............................................ .. 15

7 Hemställan ...................................................... .. 15

8 Beslul ........................................................... .. 16

Lagrådels yltrande ............................................ .. 17

Utdragurprotokoll vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987 .. 18

Bilagor

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser.............. .. 19

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 20