Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 april 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Bengt Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Allmänt

I propositionen läggs fram förslag till reformering av familjepensioneringen inom den allmänna försäkringen. Huvudsyftet med reformen är att stödet från folk- och tilläggspensioneringen till efterlevande barn och vuxna skall anpassas till de förändringar som under de senaste årtiondena har inträffat i fråga om kvinnors förvärvsarbete samt beträffande familjemönster och samhällsförhållanden i övrigt. En grundläggande utgångspunkt för förslaget är att nuvarande skillnad mellan män och kvinnor när det gäller rätten fill efterlevandeförmåner skall undanröjas.

Nuvarande änkepensionering föreslås avvecklad på sikt. Tyngdpunkten i det föreslagna nya systemet för efterlevandepensionering läggs på barnpensionerna. Stödet fill vuxna efterlevande ges på lika villkor till män och kvinnor. Det skall utgå i form av dels en omställningspension under viss tid efter dödsfallet, dels en särskild efterlevandepension till den som inte kan försörja sig genom förvärvsarbete. Dessa förmåner utgår endast till efterlevande som inte har fyllt 65 år.

Det nya systemet föreslås genomfört fr.o.m. den 1 januari 1990 och skall i princip omfatta situationer där dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Kvinnor som vid ikraftträdandet har rätt till änkepension enligt nuvarande regler behåller denna rätt. Även andra gifta kvinnor, som vid ikraftträdandet är 45 år eller äldre, omfattas av den hittillsvarande änkepensioneringen om de blir änkor efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Motsvarande lagändringar föreslås för arbetsskadeförsäkringens efterle-vandeskydd. Vidare läggs i propositionen fram förslag om avveckling efter en viss övergångstid av de särskilda folkpensionsförmånerna hustrutillägg och barntillägg.

1 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 171

Barnpensioneringen Prop. 1987/88:171

Enligt de nu gällande reglerna utgår barnpension inom folkpensioneringen til! dess barnet fyller 18 år och inom tilläggspensioneringen till 19 års ålder. Dessa skilda åldersgränser föreslås bli enhetliga så att inom både folk- och tilläggspensioneringen skall gälla som huvudregel att pensionen utges fram till dess barnet fyller 18 år. Om barnet därefter bedriver gymnasiestudier eller annan grundutbildning skall barnpensionen fortsätta att utgå så länge studierna pågår, dock längst t.o.m. första halvåret det år då barnet fyller 20 år.

Inom folkpensioneringen behålls nuvarande ordning med en grund- och en garantinivå för barnpensionens storlek. Grundnivån föreslås utgöra 25 och garantinivån 40 % av basbeloppet för år räknat. Till skillnad från vad som nu gäller skall pension på denna garantinivå inte minskas i de fall då pension utgår även till en vuxen efterlevande till den avlidne föräldern.

För barn vars båda föräldrar har avlidit höjs den garanterade barnpensionsnivån från nuvarande 62 till 80 % av basbeloppet. Vidare föreslås att barnpension på garantinivån inte som nu skall minskas för barn som samtidigt är berättigade till bidragsförskott. I detta fall höjs också bidragsförskottet från för närvarande 30 till 40 % av basbeloppet. Detta betyder att också dessa barn alltid garanteras stöd på en nivå av sammanlagt lägst 80 % av basbeloppet.

Inom tilläggspensioneringen (ATP) föreslås barnpensionen motsvara 30 % av den avlidne förälderns egenpension om det finns ett efterlevande barn. Till skillnad från nu skall pensionen utgå på oförändrad nivå även i fall då pension samtidigt utges också till vuxen efterlevande. (För närvarande motsvarar barnpensionen 15 % av den avlidnes egenpension om också änkepension utbetalas och 40 % därav i andra fall.) Om den avlidne efterlämnar fler än ett barn .skall tillägget för vart och ett av det andra och de följande barnen höjas från nuvarande 10 till 20 % av egenpensionen. Det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan, barnen. Härigenom förstärks stödet för efterlevande barn i flerbarnsfamiljer. Efter en avliden skall dock inte kunna utges efterlevandepension med högre sammanlagt belopp än vad som motsvarar den avlidnes egen pension.

Barn som förlorat båda sina föräldrar skall enligt förslaget kunna få barnpension från ATP efter bägge föräldrarna, något som inte är möjligt enligt nuvarande regler.

Den barnpensionsberättigade personkretsen föreslås utvidgad så att ett utländskt barn, som tagits emot här i landet i adoptionssyfte, kan få barnpension om någon av de tilltänkta adoptivföräldrarna skulle avlida innan adopfionen rättsligt genomförts.

Kvalifikationstiden för utländska barns rätt till folkpension i form av barnpension vid bosättning i Sverige föreslås sänkt frän nuvarande fem år till sex månader.

Efterlevandepension till vuxna Prop. 1987/88:171

Till vuxna efterlevande föreslås kunna utgå omställningspension och särskild efterlevandepension från både folk- och tilläggspensioneringen enligt i princip helt överensstämmande regler. Rätt till pension föreslås tillkomma efterlevande make eller maka till den avlidne. Med makar jämställs inom båda pensionssystemen man och kvinna som vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde med varandra om de tidigare varit gifta med varandra eller har eller har haft eller väntade gemensamt barn.

Omställningspension

En efterlevande man eller kvinna som inte har fyllt 65 år föreslås få rätt till omställningspension under en viss tid efter dödsfallet. För att pensionen skall kunna utgå krävs att parterna sammanbodde stadigvarande vid tidpunkten för dödsfallet och att de dessutom hade bott tillsammans oavbrutet under en tid av minst fem år fram till dödsfallet eller vid dödsfallet hade vård om barn som var under tolv års ålder.

Omställningspensionen föreslås utgå under en tid av ett år efter dödsfallet till alla som uppfyller de nämnda villkoren. Om den efterlevande efter ettårsperiodens utgång har vårdnaden om och sammanbor med barn som inte har fyllt tolv år, skall omställningspensionen kunna utges under längre tid, nämligen fram till dess det yngsta barnet har uppnått tolv års ålder.

Inom folkpensioneringen föreslås omställningspensionen utgå på samma nivå som nuvarande änkepension och ålderspension, dvs. med ett årsbelopp motsvarande 96 % av basbeloppet. I förekommande fall kan pensionen kompletteras med pensionstillskott om maximalt 48 % av basbeloppet och med kornmunalt bostadstillägg till folkpension. Pensionen utgör skattepliktig inkomst för den efterlevande men berättigar till extra avdrag vid beskattningen enligt samma regler som för annan folkpension. Inom ATP skall pensionen utgöra 20 % av den avlidnes egenpension i de fall då även barnpensionsberättigat barn finns och i andra fall 40 % av egenpensionen.

Särskild efterlevandepension

En utgångspunkt för familjepensionsreformen är att den efterlevande efter omställningsperiodens utgång i regel har möjlighet till en tryggad ekonomisk ställning genom eget förvärvsarbete. Det förutsätts att insatser görs på bl.a. utbildnings- och arbetsmarknadsområdena för att undanröja förvärvshindren. Om hälsoskäl lägger hinder i vägen kan förtidspension utgå för att trygga försörjningen.

Om en efterlevande inte kan försörja sig genom eget arbete och inte heller har rätt till förtidspension, ålderspension eller samhällsstöd i annan form, skall denne enligt förslaget kunna få fortsatt efterlevandepension i form av s.k. särskild efterlevandepension. Som grundläggande villkor härför föreslås att den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst av arbete är nedsatta med minst hälften av arbetsmarknadsmässiga skäl, försämrat hälsotillstånd eller annan sådan orsak. Den särskilda efterlevandepensionen utges så länge

försörjningssvårigheterna består och utbetalas från såväl folk- som tillägg- Prop. 1987/88:171 spensioneringen.

Enligt förslaget skall den särskilda efterlevandepensionen kunna utgå som hel, två tredjedels eller halv pension. Hel pension utges på samma nivåer som omställningspensionen.

Övergångsbestämmelser

De nya reglerna för efterievandepension skall enligt förslaget tillämpas då dödsfallet inträffar den 1 januari 1990 eller senare. Har dödsfallet skett dessförinnan skall hittillsvarande regler om änke- och barnpension gälla även fortsättningsvis. I fråga om barnpension föreslås dock att de nya åldersgränserna skall gälla även för i huvudsak alla barn som beviljats barnpension före ikraftträdandet. Också den sänkta kvalifikationstiden för utländska barns rätt till barnpension vid bosättning i Sverige föreslås bli tillämpad även i situationer då dödsfallet inträffat före ikraftträdandet. Likaså föreslås att de nya nivåerna för barnpension inom folkpensioneringen skall gälla även för barn som beviljats sådan pension före år 1990.

Vidare föreslås att nuvarande regler om änkepension skall gälla i fortsättningen även för gifta kvinnor som är 45 år eller äldre vid ikraftträdandet, dvs. födda år 1944 eller tidigare. Om en sådan kvinna blir änka efter ikraftträdandet, skall hennes rätt till efterlevandepension alltså prövas enligt hittillsvarande bestämmelser.

Enligt förslaget skall kvinnor som vid ikraftträdandet är 60 år eller äldre, dvs. födda år 1929 eller fidigare, få rätten till änkepension helt prövad enligt hittillsvarande bestämmelser. För efterlevande kvinnor som är i åldern 45 — 59 år vid ikraftträdandet, dvs. födda åren 1930—1944, utges folk- och tilläggspension i form av änkepension enligt nuvarande bestämmelser fram till dess kvinnan fyller 65 år. Därefter görs inom ATP en samordning mellan änkepensionen och kvinnans egen ålderspension. Kvinnor i denna kategori får dock en garanti för att erhålla minst 50 % av makarnas sammanlagda egenpensioner från ATP.

Övriga kvinnor, vars make avlider efter ikraftträdandet, omfattas av det nya regelsystemet och kan alltså erhålla omställningspension och särskild efterlevandepension. Om kvinnan är född år 1945 eller senare, kan hon dessutom beviljas änkepension från folk- och tilläggspensioneringen som står i relafion till den ålderspension som mannen intjänat inom ATP fram till tidpunkten för ikraftträdandet, under förutsättning att kvinnan då uppfyllde villkoren för rätt till änkepension enligt nu gällande regler. Denna änkepension samordnas med förmåner enligt det nya systemet och fr.o.m. 65 års ålder med egenpension från ATP.

De angivna övergångsreglerna innebär att änkepension enligt nuvarande regler kommer att fortsätta att utges under en mycket lång tid efter det nya systemets ikraftträdande. Först efter mer än 50 år kommer de nuvarande reglerna för änkepension att sakna betydelse.

Arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner Prop. 1987/88:171

Efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen föreslås reformerat efter samma rikfiinjer som den allmänna pensioneringen. Detta innebär bl.a. att änkelivräntorna inom arbetsskadeförsäkringen successivt - med motsvarande övergångsregler som för familjepensionsreformen - avvecklas och ersätts med omställningslivräntor och särskilda efterlevandelivräntor till efterievande män och kvinnor. Reglerna för rätten till barnlivränta justeras så att de bättre överensstämmer med barnpensioneringens regelsystem.

Även vissa andra förändringar föreslås i syfte att göra reglerna för arbetsskadeförsäkringens efterlevandeskydd och den allmänna försäkringens efterlevandepensionering enhetliga. Bl.a. avskaffas rätten för en frånskild kvinna och för föräldrar till den avlidne att erhålla efterlevandelivränta.

Hustrutillägget

Den särskilda folkpensionsförmånen hustrutillägg, som kan utgå till hustrun till en ålders- eller förtidspensionär, föreslås avvecklad.

De kvinnor som vid ikraftträdandet av den nya lagstiftningen den 1 januari 1990 uppbär hustrutillägg skall dock kunna erhålla detta också fortsättningsvis. Även andra kvinnor som vid den tidpunkten är 55 år eller äldre, dvs. födda år 1934 eller fidigare, skall enligt förslaget kunna beviljas hustrutillägg efter ikraftträdandet av de nya reglerna.

Detta betyder att hustrufillägget kommer att vara i huvudsak avvecklat fio år efter ikraftträdandet av de nya reglerna.

Barntillägget

Den särskilda folkpensionsförmånen barntillägg, som kan utges fill pensions-tagare med barn under 16 år, föreslås avvecklad fr.o.m. den 1 januari 1990. De som då redan har rätt till förmånen skall dock få bibehålla denna också för tiden därefter enligt hitfillsvarande regler.

Kostnadseffekter

De föreslagna övergångsreglerna medför att två olika system för efterievan-depensionering kommer att få fillämpas parallellt under lång tid efter reformens genomförande. Till följd av denna överiappning på förmånssidan kommer att uppstå en motsvarande överlappning i kostnadshänseende.

Under de första åren efter ikraftträdandet uppkommer kostnadsökningar i jämförelse med om de nuvarande reglerna för efterlevandepensionering m.m. skulle kvarstå oförändrade. Dessa ökade kostnader uppgår fill ca 100 milj. kr. år 1990 och 345 milj. kr. år 1995. Därefter inträder successivt minskade utgifter. Minskningen kan för år 2000 uppskattas till 250 milj. kr., för år 2010 till 4 500 milj. kr. och för år 2020 till 9 400 milj. kr. I fullfunk-fionsstadiet år 2030 ocli därefter kan utgiftsminskningen i fast penningvärde beräknas till ca 12 500 milj. kr. per år.

1 Förslag till Prop. 1987/88:171

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring'

dels att 9 kap. 1 § och 10 kap. 5 § skäll upphöra att gälla,

dels att i 16 kap. 10 § ordet "familjepension" skall bytas ut mot "efterlevandepension",

dels an 3 kap. 3, 5 och 8.§§, 5 kap. 2, 4 och 5 §§, 8 kap. 1-6 §§, 10 kap. 2-4 §§, 14 kap. 1-5 och 7 §§, 16 kap. 1, 2, 5, 6, 8, 9 och 11 §§, 17 kap. 1-3 §§, 18 kap. 21 §, 20 kap. 2 och 3 §§ samt rubrikerna till 8 och 14 kap. skalt ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 8 kap. 7-12 §§, 14 kap. 6 och 8 §§ samt 16 kap. 3 och 7 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §2
Försäkrad, som åtnjuter hel för- &i försäkrad, som Mpp/)är hel för
tidspension enligt denna lag eller fidspension eller hel särskild efterle-
åtnjutit sådan pension under måna- vandepension enligt denna lag eller
den närmast före den, var««rfer han wppöur/r sådan pension under måna-
börjat åtnjuta hel ålderspension, har den närmast före den då han börjat
ej rätt fill sjukpenning. För tid efter uppbära hel ålderspension, har inte
ingången av den månad, varunder rätt fill sjukpenning. För fid efter
försäkrad fyllt sjuttio år eller dessfö- ingången av den månad då den för-
rinnan börjat åfnyuto hel ålderspen- 5äÄ:rarfe fyllt 70 år eller dessförinnan ~ ,
sion enligt denna lag, må sjukpen- börjat M/7pi)ärö hel ålderspension en-
ning utgå för högst etthundraåttio ligt denna lag får sjukpenning utgå
dagar. för högst 7SÖ dagar.

5§'

Den allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad besluta om den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I fråga om en försäkrad som avses i 1 § första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, dennes årsarbetstid. Sådan fastställelse skall också ske för försäkrad som avses i 1 § andra stycket så snart anmälan om hans inkomstförhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån den sjukpenninggrundande inkomsten är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen skall omprövas

a) när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden, arbetstid eller andra omständigheter har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek.

' Lagen ointryckt 1982:120.

Senaste lydelse 1985:87.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1987/88:113 föreslagna lydelsen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

b) när förtidspension enligt denna b) när förtidspension eller särskild
lag beviljas den försäkrade eller re- efterlevandepension enligt denna lag
dan utgående sådan pension ändras beviljas den försäkrade eller redan
med hänsyn till ändring i den försäk- utgående sådan pension ändras med
rades förmåga eller möjlighet att hänsyn till ändring i den försäkrades
bereda sig inkomst genom arbete, förmåga eller möjlighet att bereda

sig inkomst genom arbete,

c) när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades
arbets- eller inkomstförhållanden, samt .

d) när tjänstepension beviljas den försäkrade.

Ändring skall i fall som avses i första stycket a) inte ske förrän 14 dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omständigheterna. Ändring skall i annat fall ske så snart anledning till ändringen uppkommit.

Den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten får ej i annat fall än som avses i första stycket b), c) eller d) sänkas under tid då den försäkrade

1. bedriver studier, för vilka han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander,

2. genomgår grundutbildning för vuxna (grundvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) eller grundläggande svenskundervisning för invandrare och uppbär timersättning för studierna,

3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet genomgår yrkesutbildning,

4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,

5. är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt 1 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. och barnet inte har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adopfion av barn som ej fyllt tio år eller vid mottagande av sådant barn i avsikt att adoptera det, om mindre än ett år har förflutit sedan den försäkrade fick barnet i sin vård.

För en försäkrad som avses i tredje stycket 1 skall försäkringskassan, vid sjukdom under utbildningstiden, beräkna sjukpenningen på en sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på grundval av enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få under denna fid. Om därvid den sjukpenninggrundande inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, skall årsarbetstiden beräknas på grundval av enbart det antal arbetstimmar som den försäkrade kan antas ha i ifrågavarande förvärvsarbete under utbildningstiden.

Under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäkrade inte uppbär studiesocial förmån som anges i tredje stycket 1, skall dock sjukpenningen för tid efter utgången av en sådan period om 14 dagar som anges i 10 § beräknas på den sjukpenninggrundande inkomst som följer av första-tredje styckena, om sjukpenningen blir högre än sjukpenning beräknad på den sjukpenninggrundande inkomsten enligt fjärde stycket.

4§ Den som ej är svensk medborgare, men är bosatt i Sverige, är på samma villkor och med samma tilläggsförmåner som svensk medborgare berättigad till folkpension i form av

a) ålderspension, om han är bosatt i Sverige sedan minst fem år och efter fyllda sexton år har varit bosatt i Sverige under sammanlagt minst tio år,

b) förtidspension eller handikappersättning, om han antingen är bosatt i Sverige sedan minst fem år eller, om han är bosatt i Sverige sedan kortare tid än fem år, har varit normalt arbetsför oavbrutet minst ett år under bosättningstiden,

Med bosättningstid likställes, såvitt gäller sjöman, tid för vilken sjömansskatt erlagts.

c) familjepension, antingen om den avlidne omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst/em år och den efterlevande vid dödsfallet var bosatt i Sverige eller om den efterlevande är bosatt i Sverige sedan minst fem år och den efterlevande eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt i Sverige,

d) vårdbidrag för barn, om föräldern är bosatt i Sverige sedan minst ett år.

c) barnpension, antingen om den
avlidne föräldern omedelbart före
sin död hade varit bosatt i Sverige
minst sex månader och barnet vid
dödsfallet var bosatt i Sverige eller
om barnet år bosatt i Sverige sedan
minst sex månader och barnet eller
den avlidne föräldern vid dödsfallet
var bosatt i Sverige,

d) omställningspension eller sär
skild efterlevandepension, antingen
om den avlidne omedelbart före sin
död hade varit bosaU i Sverige minsl
fem år och den efterlevande vid döds
fallet var bosatt i Sverige eller om den
efterlevande är bosalt i Sverige sedan
minst fem är och den efterlevande
eller den avlidne vid dödsfallet var
bosatt i Sverige,

e) vårdbidrag för barn, om föräl
dern är bosatt i Sverige sedan minst
ett år.

Rätt till särskild efterlevandepension har en efterlevande make som uppfyller villkoren för rått till omställningspension enligt 4 §, om den efterlevandes möjlighet atl bereda sig inkomst genom ett för honom lämpligt arbete är nedsatt med minst hälften alltsedan makens död och nedsättningen beror på arbetsmarknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan därmed jämförlig omständighet samt kan antas vara inte endast kortvarig.

Rätten lill särskild efterlevandepension inträder vid den tidpunkt då rätten tid omställningspension upphör.

6§*

Barnpension utgör för år räknat tjugosex procent av basbeloppet. Barnpension skall dock alltid ulgå med sådant belopp att pensionen, i förening med pensionsförmåner, som enligt bestämmelserna i andra stycket skall beaktas, utgör

1. för barn, vars båda föräldrar avlidit, trettioen procent av basbeloppet efter envar av föräldrarna,

2. för barn, som samtidigt uppbär bidragsförskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott eller bidrag enligt lagen (1984:1096) om särskilt bidrag lill vissa adoptivbarn, trettioen procent av basbeloppet, samt

3. för barn, som i annat fall uppbär barnpension efter en av föräldrarna, fyrtioen procent av basbeloppet.

Vid tillämpning av bestämmelserna iföregående stycke beaktas barnet tillkommande tilläggspension i form av barnpension samt, i fall som avses i punkt 3, folkpension i form av ånkepension, vilken utgår till kvinna som är moder till barnet eller varit gift med barnets fader eller har eller har haft barn med denne, under förutsättning atl barnet och kvinnan stadigvarande sammanbo. Åro fiera barn berättigade till barnpension fördelas vid avräkning änkepensionen lika mellan barnen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

7§

En efterlevande make, vars möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete är nedsatt i sådan grad atl intet eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel särskild efterlevandepension. År den efterlevandes möjlighet alt bereda sig inkomst genom arbete nedsatt i mindre grad men ändå med avsevärt mer än hälflen, utges två tredjedelar av hel pension. I övriga fall utges halv pension.

8§

I fråga om särskild efterlevandepension skall, vid bedömande i vad mån förvärvsmöjligheten är nedsatt, beaktas den efterlevandes möjlighet alt bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras med hänsyn till utbildning och tidigare verksamhet saml ålder, bosättningsförhållanden och andra därmed jämförliga omständigheter.

9§

Särskild efterlevandepension utges inte med anledning av sådan nedsättning av förvärvsmöjligheten för vilken den efterlevande är berättigad till

a) förtidspension enligt denna lag, eller

b) sjukpenning eller egenlivränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utges enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande.

Om den efterlevande uppbär ålderspension eller omställningspension enligl denna lag, utges inte särskild efterlevandepension.

Bestämmelserna i 5 § andra stycket gäller även ifråga om särskild efterlevandepension.

10 §

Särskild efterlevandepension kan
begränsas tiU viss tid. Rätten till så
dan pension skaU omprövas när det
finns skäl tdl det, dock minsl en gång
vart tredje år. -,*

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

Omprövningen fär inte medföra höjning av en beviljad särskild efterlevandepension.

111

Omställningspension liksotn hel särskild efterlevandepension utgör för år räknat 96 procent av basbeloppet.

12 §

Om någon för samma tid och för samma nedsättning av förvärvsmöjligheten har rätt lill såväl särskild efterlevandepension som någon av nedan uppräknade förmåner, minskas den särskilda efterlevandepensionen med den andra förmånens belopp. Minskning skaU göras med

a) delpension enligt lagen
(1979:84) om delpensionsförsäkring,

b) dagpenning från erkänd arbets-
• löshetskassa,

c) kontant arbetsmarknadsstöd
enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd,

d) utbildningsbidrag vid arbets
marknadsutbildning och yrkesinrik
tad rehabilitering i form av dagpen
ning,

e) viLxensludiebidrag enligt stu
diestödslagen (1973:349) eller lagen
(1983:1030) om särskih vuxenstu
diestöd för arbetslösa, saml

f) timersättning vid grundutbild
ning för vuxna (grundvux), vid vux
enutbildning för psykiskt utveck
lingsstörda (särvux) och vid grund
läggande svenskundervisning för in- ■
vandrare.

10 kap.

2§ Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å månaden belöpande folkpension ej utgå högre belopp än regeringen bestämmer.

' Senaste lydelse 1986:242. 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

Allmän försäkringskassa må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära sådan del av folkpension, som enhgt vad i första stycket sägs icke skall utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på Om ett barn under en hel månad

statens bekostnad vård på anstalt på statens bekostnad er/iö//er vård på
eller eljest kost och bostad, må barn- anstalt eller annars kost och bostad,
pension eller barntillägg ej utgå för fär barnpension inle utges för den
den månaden; dock må sådan för- månaden. Sådan förmån får dock
mån ulgå för tid då barnet är inack- utges för tid då barnet är inackorde-
orderat vid sameskola. rat vid sameskola.

I fråga om elev i specialskola må pensionsförmån utgå utan hinder av bestämmelserna i första och tredje styckena för tid då eleven vistas utom skolan. För sådan tid äga bestämmelserna om vårdbidrag i 9 kap. 5 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

3§«

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberätfigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilkel barntill-lägg ulgår, i annal faU än som avses i 2 § sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård pä allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller del kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att. i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberätfigad som

1. åtnjuter helinackordering i servicehus för äldre människor,

2. bor i gruppbostad eller elevhem som avses i lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., eller

3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620).

' Senaste lydelse 1987:376. 16

2§

Äger pensionsberättigad rätt till livränta pä grund av obligatorisk försäkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt regeringens förordnande rätt till livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Medför skada, för vilken livränta börjat utgivas, återigen sjukdom som berättigar till sjukpenning, skall det anses som om livränta utginge under sjukdomstiden. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom skadad; dock må avdraga annan förtidspension än hel sädan ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension eller efterlevandepension saml tilläggspension i form av efterlevandepension minskas med tre fjärdedelar av den livränta som den pensionsberättigade för samma tid har rätl lill såsom efterlevande. Avdrag på till-läggspension får dock göras endast om den avlidne kunnal tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år yid den tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras på tilläggspension. Utan hinder av vad som föreskrivs i paragrafen skall folkpension alltid utgä, i form av förtidspen-

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid Ullkommande livränta såsom efterlevande; rfocA: må avdrag å tilläggspension göras endast om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension. Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå, i form av förtidspension

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

eller barnpension med minst en fjär- sion eller barnpension med minst en dedel, i form av änkepension med fjärdedel och i form av ålderspen-minst hälften samt i form av ålders- sion med minst tre fjärdedelar av det pension med minst tre fjärdedelar av belopp som annars skulle ha utgått. belopp som eljest skolat utgå.

I fråga om samordning av pension med livränta som utgår enligt eller eljest bestämmes med tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring föreskrives i 4 kap. 4 § och 6 kap. 1 § sagda lag.

3§ Vid tillämpning av 1 och 2 § tagas Vid tillämpning av 1 och 2 §§ tas andra tillägg till pension än barntill- tillägg till pension inle i beaktande. lägg ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall sist göras å barnlillägg.

18 kap.

21 §'■' En socialförsäkringsnämnd avgör frågor om rätt till

1. förtidspension med undantag av ärenden som avses i 7 kap. 1 § andra
stycket,

2. särskild efterlevandepension,

2. handikappersättning 3. handikappersättning,

3. vårdbidrag. 4. vårdbidrag.
Socialförsäkringsnämnden avgör även frågor om rätt till förmåner enligt

vad som föreskrivs i andra författningar.

Socialförsäkringsnämnden är beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande.

I övrigt skall vad i 8—10 §§ föreskrivs med avseende på styrelse ha motsvarande tillämpning med avseende på socialförsäkringsnämnden. Har föredraganden från beslutet avvikande mening skall denna antecknas till protokollet.

20 kap.

2§' Vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 6 a § om försäkrad, som vårdar barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 § och 11 kap. 6 a § likställas den, med vilken förälder är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.

Med förälder skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. 4 § likställas den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Har någon med socialnämndens medgivande tagit emot ett utländskt barn i sitt hem här i landet för vård och fostran i adoptionssyfle, skall vid tiUämpning av bestämmelserna i 8 och 14 kap. om rätt tdl barnpension barnet anses som barn Ull denne. I

' Senaste lydelse 1986:140.

' Senaste lydelse 1986:1138. 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

sådana faU anses barnet bosatt i Sve-
, rige, om den blivande adoptivföräl-

dern var bosatt här i landet vid den
tidpunkt då han avled. , .

Enligt 2 § andra stycket lagen (1983:850) om undantag från vissa bestämmelser i uppbördslagen (1953:272) m.m. skaH ersättning som avses i nämnda lag i vissa fall anses som inkomst av annat förvärvsarbete vid tillämpning av denna lags bestämmelser om sjukpenninggrundande inkomst och pensionsgrundande inkomst. Vid tillämpning av sistnämnda bestämmelser gäller vidare vad som i 22 c § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare sägs om iakttagande av förhandsbesked.

Att ersättning enligt 14 och 15 §§ lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare är att betrakta som inkomst av anställning vid tillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst och pensionsgrundande inkomst framgår av 17 § nämnda lag:

3§ Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; ,

d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig an- Vägrar en försäkrad utan giltig

ledning att underkasta sig åtgärd av anledning att underkasta sig åtgärd
beskaffenhet som avses i 2 kap. 11 § av beskaffenhet som avses i 2 kap.
må sjukpenning eller förtidspension 11 § får sjukpenning eller förtids-
helt eller delvis tills vidare förvägras pension helt eller delvis tills vidare
honom, under förutsättning att han förvägras honom, under förutsätt-
erinrats om denna påföljd. ning att han erinrats om denna på-

följd. Motsvarande skall gälla ifråga om särskild efterlevandepension, om den efterlevande ulan giltig anledning vägrar att följa ett villkor som uppställts med slöd av 16 kap. 3 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2. I fall då rätt till familjepension grundas på dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre bestämmelser om sådan pension, i den mån inte något annat sägs nedan.

3. De nya bestämmelserna om barnpension i 5 kap. 4 § första stycket c), 8 kap. 2 och 3 §§, 14 kap. 2 §, 16 kap. 8 § samt 17 kap. 1 § gäller även i fall då rätten till barnpension grundas på dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet.

Om ett barn, som har fyllt 18 år vid ikraftträdandet, har rätt fill
barnpension från tilläggspensioneringen vid utgången av år 1989 men inte
uppfyller villkoren för rätt till sådan pension enligt 14 kap. 2 § i dess nya
lydelse, skall i stället för den bestämmelsen tillämpas 14 kap. 4 § i dess äldre
lydelse. 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

4. Finns det efter den avlidne någon som är berättigad till änkepension
enligt äldre bestämmelser, skall med avseende på barnpension efter den
avlidne gälla vad som sägs i andra och tredje styckena.

Utges folkpension i form av änkepension till en kvinna, som är mor till barnet eller har varit gift med barnets far eller har eller har haft barn med denne, och sammanbor barnet stadigvarande med kvinnan, skall vid tillämpning av 8 kap. 3 § i dess nya lydelse änkepensionen likställas med den tilläggspension barnet får i form av barnpension. Om i ett sådant fall flera barn är berättigade till barnpension efter den avlidne, fördelas vid avräkningen änkepensionen lika mellan barnen. Vad som nu sagts gäller dock inte i fråga om barnpension fill barn som får sådan pension efter båda föräldarna.

Föreligger med stöd av punkt 5 rätt till tilläggspension i form av änkepension efter en försäkrad, skall vid beräkningen av tilläggspension i form av barnpension efter denne tillämpas 14 kap. 5 § i dess äldre lydelse i stället för 14 kap. 3 § i dess nya lydelse. I fall som avses i detta stycke gäller fortfarande 16 kap. 5 § sjunde stycket i dess äldre lydelse.

5. I fråga om rätt till efterlevandepension för efterlevande kvinnor som är födda år 1944 eller tidigare gäller fortfarande, i den mån inte något annat föreskrivs i punkt 8, äldre bestämmelser om änkepension i stället för de nya bestämmelserna om efterlevandepension, även om dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. En förutsättning för detta är att kvinnan vid utgången av år 1989 var gift med den man efter vilken änkepensionen skall utbetalas eller, såvitt gäller folkpension i form av änkepension, att hon då sammanbodde med honom under sådana förhållanden som avses i 8 kap. 2 § i dess äldre lydelse.

6. I fråga om rätt till efterlevandepension för efterlevande kvinnor som är födda är 1945 eller senare gäller, förutom de nya bestämmelserna om efterlevandepension, följande, om dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Om en sådan kvinna vid utgången av år 1989 uppfyller villkoren för rätt fill folkpension resp. tilläggspension i form av änkepension enligt 8 kap. 1 § första stycket, 2 § och 3 § första stycket resp. 14 kap. 2 § första och andra styckena i dessa lagrums äldre lydelse, har hon dessutorn rätt fill änkepension efter mannen enligt vad som sägs i andra-fjärde styckena.

En kvinna som avses i första stycket har rätt till tilläggspension i form av änkepension enligt 14 kap. i dess äldre lydelse. Pensionen utges i detta fall med belopp som motsvarar vad som skulle ha utgetts fill kvinnan om mannen hade avlidit vid utgången av år 1989. Härvid skall dock, om mannen vid denna tidpunkt inte var berättigad till ålderspension, vid fillämpning av 14 kap. 3 § i dess äldre lydelse änkepensionen alltid beräknas på grundval av den förtidspension som skulle ha utgetts till mannen om denne blivit berättigad till hel sådan pension vid utgången av är 1989 och pensionen då hade beräknats med tillämpning av 13 kap. 3 §.

En kvinna som avses i första stycket har rätt till folkpension i form av
änkepension enligt 8 kap. i dess äldre lydelse. Sådan folkpension utges i
förhållande till det antal år för vilka den avlidne mannen vid beräkning enligt
andra stycket av tilläggspension i form av änkepension efter honom
tillgodoräknas pensionspoäng. Tillgodoräknas därvid pensionspoäng för
minst 30 år, utges folkpension i form av änkepension med belopp som avses i
8 kap. 4 § i dess äldre lydelse. I annat fall utges pensionen med så stor andel
av en sålunda beräknad änkepension som svarar mot förhållandet mellan det
antal år för vilka pensionspoäng tillgodoräknas mannen och talet 30. Värden
avlidne mannen född år 1923 eller fidigare skall vid fillämpningen av detta
stycke i stället för talet 30 användas det tal som följer av 15 kap. 1 eller 1 a §. 27

I fall som avses i första-tredje styckena gäller fortfarande äldre bestäm- Prop. 1987/88:171 melser om änkepension.

7. Är någon för samma månad berättigad såväl fill folkpension i form av änkepension enligt äldre bestämmelser som till folkpension i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension, utges endast den sistnämnda förmånen samt, om änkepensionen är större, sådan pension i den mån den överstiger omställningspensionen eller den särskilda efterlevandepensionen. Detsamma gäller om någon för samma månad är berättigad såväl fill tilläggspension i form av änkepension enligt äldre bestämmelser som till tilläggspension i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension.

8. Om en kvinna, som avses i punkt 5 och är född under något av åren 1930-1944 samt har rätt till tilläggspension i form av änkepension enligt äldre bestämmelser, för samma månad får filläggspension i form av ålderspension, utges änkepensionen endast i den mån den överstiger ålderspensionen. Kvinnan har dock allfid rätt till änkepension med sådant belopp att denna, tillsammans med filläggspensionen i form av ålderspension, motsvarar hälften av summan av kvinnans filläggspension i form av ålderspension och den filläggspension för mannen som avses i 14 kap. 3 § i dess äldre lydelse. Med stöd av denna regel får emellertid inte utbetalas tilläggspension i form av änkepension med högre belopp än vad som följer av 14 kap. 3 § i dess äldre lydelse.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall, om kvinnan uppskjuter uttaget av ålderspension till en senare tidpunkt än från och med den månad då hon fyller 65 år, hänsyn tas till den filläggspension i form av ålderspension som skulle ha utgått om rätt därfill hade inträtt från och med nämnda månad. Vidare skall, då kvinnan gjort undantagande från försäkringen för tilläggspension, hänsyn tas till den tilläggspension i form av ålderspension som skulle ha utgått om undantagande inte skett. Motsvarande skall gälla då pensionspoäng enligt 11 kap. 6 § första stycket inte fillgodoräknats kvinnan på grund av underlåten avgiftsbetalning.

9. Om en kvinna, som avses i punkt 6 och som har rätt till tilläggspension i
form av änkepension enligt äldre bestämmelser, för samma månad får
filläggspension i form av ålderspension, utges änkepensionen endast i den
mån den överstiger ålderspensionen. Härvid tillämpas bestämmelserna i
punkt 8 andra stycket.

10. Om en kvinna har beviljats tilläggspension i form av änkepension före ikraftträdandet och denna dragits in före ikraftträdandet till följd av att hon ingått äktenskap, skall vid tillämpning av punkt 2 och 14 kap. 2 § tredje stycket i dess äldre lydelse gälla att änkepensionen på nytt skall börja utgå även i fall då det nya äktenskapet upplöses efter att ha bestått i fem år eller mer, dock under förutsättning att detta äktenskap ingåtts efter den dag då mannen fyllde 60 år.

11. I fall då rätt fill barntillägg föreligger för december 1989 gäller fortfarande äldre bestämmelser om denna förmån.

12. I fråga om hustrutillägg som utgår efter ikraftträdandet gäller fortfarande 10 kap. 4 § andra stycket i dess äldre lydelse.

13. Även om annat har bestämts i en överenskommelse som före ikraftträdandet har träffats med annan stat med stöd av 20 kap. 15 §, tillämpas de nya béstämmelsrna i 5 kap. 4 § första stycket c) i fråga om rätt fill barnpension vid bosättning i Sverige.

14. Nämns i en lag eller annan författning änkepension enligt lagen om allmän försäkring skall, om inte annat framgår av omständigheterna, därmed avses sådan änkepension som övergångsvis utges med stöd av punkt 2,5 eller 6.

5 kap.

2§
Har försäkrad avlidit till följd av     Om en försäkrad har avlidit till
arbetsskada, utgår livräntor lill hans     följd av arbetsskada, har hans efter-
efterlevande enligt detta kapitel.        levande rätt till livränta enligt detta

kapitel.

Livränta utges i form av barnlivränta till den försäkrades efterlevan-

Uppbar den försäkrade livränta enligl 4 kap. med anledning avförlust av arbetsförmågan till följd av skadan, grundas livränta efter honom på hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligt 4 kap. skulle ha utgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet.

Till grund för beräkning av livränta tid efterlevande lägges även pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada, i den mån del är skäligt.

Livränta tid efterlevande får ej grundas på högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

de barn och i form av omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta tid den försäkrades efterlevande make.

Med efterlevande make likställs i fråga om rätt UU omställningslivränla och särskdd efterlevandelivränta den som, ulan att vara gift, stadigvarande sammanbodde med en icke gift försäkrad vid dennes död och som tidigare har varit gift med eller har eller har haft eller då väntade barn med den försäkrade.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

sia, tredje och femte styckena, 5 § femte och sjunde styckena samt 8 och 9 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpas även i fråga om livränta enligt detta kapitel.

6 kap

Är någon som har rätt till livränta Är någon som har rätt till livränta

enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berätti- enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berätti
gad fill folkpension eller tilläggspen- gad till folkpension eller tilläggs-
sion i form av förtidspension eller pension i form av förtidspension el-
familjepension enligt lagen ler efterlevandepension enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring (1962:381) om allmän försäkring
med anledning av den inkomstför- med anledning av den inkomstför
lust som har föranlett livräntan, ut- lust som har föranlett livräntan, ut
går livräntan endast i den mån den går livräntan endast i den mån den
överstiger pensionen. överstiger pensionen.

Har delpension utgått till någon som tillerkänns livränta enligt 4 kap. och avser livräntan samma inkomstförlust som delpensionen, får livränta för förfluten tid utges endast i den mån den överstiger den delpension som utgått för samma tid.

Livränta enUgt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 § utgär frän och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränte-underlagel enligt 5 kap. 2 §. Bestämmelserna i 4 kap. 4 § tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Om den försäkrade till följd av underlåten avgiftsbetalning ej har
tillgodoräknats pensionspoäng enligt 11 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
för år efter det då arbetsskadan har inträffat, skall vid tillämpning av denna
paragraf och 4 kap. 4 § hänsyn tas till den tilläggspension som skulle ha utgått
om avgift hade erlagts. ,-

7§

Bestämmelserna i 3 kap. 17 §, 10 Bestämmelserna i 3 kap. 17 §, 10

kap. 4 §, 16 kap. 11 § och 20 kap. kap. 4 § första stycket, 16 kap. 11 §

3-7 §§ lagen (1962:381) om allmän och 20 kap. 3-7 '§§ lagen (1962:381)

försäkring om förmåner som sam- om allmän försäkring om förmåner

manträffar, indragning och nedsatt- som sammanträffar, indragning och

ning av ersättning i vissa fall, återbe- nedsättning av ersättning i vissa fall,

talningsskyldighet, preskription, ut- återbetalningsskyldighet, preskrip-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

mätningsförbud och rätt till skades- tion, utmätningsförbud och rätt till
tand har motsvarande tillämpning i skadestånd har motsvarande till
fråga om ersättning frän arbetsska- lämpning i fräga om ersättning från
deförsäkringen. arbetsskadeförsäkringen.

Vad som sägs i 17 kap. 1 § lagen om allmän försäkring tillämpas även i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Skåp.

4§
Ärende angående livränta till den Ärende angående livränta till den

försäkrade och i annat ärende upp- försäkrade, i annat ärende uppkom-kommen fråga huruvida den försäk- men fråga huruvida den försäkrade rade har ådragit sig arbetsskada'till har ådragit sig arbetsskada till följd följd av annat än olycksfall skall i av annat än olycksfall och ärende försäkringskassa avgöras av social- angående särskild efterlevandeliv-försäkringsnämnd. Regeringen får raW skall i försäkringskassa avgöras dock meddela föreskrifter om behö- av socialförsäkringsnämnd. Rege-righet för tjänsteman hos försäk- ringen får dock meddela föreskrifter ringskassan att avgöra ärenden som om behörighet för tjänsteman hos är av enkel beskaffenhet och inte försäkringskassan att avgöra ären-angår livränta till den försäkrade. den som är av enkel beskaffenhet

och inte angår livränta till den för
säkrade eller särskdd efterlevandeliv
ränta.
Omprövning av beslut som gäller fråga som avses i 3 kap. 5 § och 6 kap: 5 §
skall, om beslutet har fattats av tjänsteman, göras av socialförsäkrings
nämnd. Omprövning av beslut som tjänsteman fattat med stöd av föreskrifter ."
av regeringen enligt första stycket skall också göras av socialförsäkrings-
nämnd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2. I fall då rätt till livränta till efterlevande grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre bestämmelser om sädan livränta i den mån inte något annat sägs nedan.

3. De nya bestämmelserna om livränta till efterlevande barn i 5 kap. 4 § första stycket gäller även i fall då rätten till livränta grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före ikraftträdandet. Om ett barn, som har fyllt 18 är vid ikraftträdandet, har rätt till livränta enligt 5 kap. vid utgången av år 1989 men inte uppfyller villkoren för rätt till sädan livränta enligt 5 kap. 4 § första stycket i dess n.pilydelse, skall dock i stället för denna bestämmelse tillämpas 5 kap. 9 § första stycket i dess äldre lydelse.

Vid dödsfall efter ikraftträdandet gäller de nya bestämmelserna i 5 kap. 4 § andra stycket om rätt till livränta för ett utländskt barn som tagits emot här i landet i adoptionssyfte även om arbetsskadan inträffat före ikraftträdandet.

4. Efterlämnar den avlidne änka eller med änka jämställd kvinna som är berättigad till livränta enligt äldre bestämmelser skall, även om den arbetsskada till följd av vilken den försäkrade avlidit inträffar efter ikraftträdandet, vid bestämmandet av livränta till barn efter den försäkrade tillämpas äldre bestämmelser i 5 kap. 10 § i stället för 5 kap. 5 § i dess nya lydelse.

5. I fråga om rätt till livränta för efterlevande kvinnor sotn är födda år 1944 eller tidigare gäller fortfarande äldre bestämmelser om livränta i 5 kap. 2-8

"Senaste lydelse 1987:1322.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

och 12-14 §§ samt 6 kap. 1 § även om den arbetsskada till följd av vilken den försäkrade avlidit inträffar efter ikraftträdandet. I fråga om andra kvinnor än de som avses i 5 kap. 8 § i dess äldre lydelse är dock en förutsättning för detta att kvinnan vid utgången av år 1989 var gift med den man efter vilken livräntan skall utbetalas eller dä sammanbodde med honom under sådana förhållanden som avses i 5 kap. 6 § i dess äldre lydelse.

6. I fall som avses i punkterna 2 och 5 tillämpas bestämmelserna i 10 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av åi- 1989.

7. Är någon för samma månad berättigad såväl till livränta säsom efterlevande enligt äldre bestämmelser som till omställningslivränta eller särskild efterlevandelivränta, utges endast den sistnämnda förmånen samt, om efterlevandelivräntan enligt äldre bestämmelser är större, sådan livränta i den mån den överstiger omställningslivräntan eller den särskilda efterlevandelivräntan.

8. I fråga om livränta till kvinnor, som år födda år 1945 eller senare och som med stöd av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:000) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring uppbär änkepension enligt lagen om allmän försäkring efter utgången av år 1989, gäller fortfarande 6 kap. 1 § i dess äldre lydelse, även om den arbetsskada till följd av vilken den försäkrade avlidit inträffar efter ikraftträdandet.

9. Vid tillämpning av 6 kap. 1 § i dess äldre lydelse skall beträffande tilläggspension i form av änkepension hänsyn tas till änkepensionen före sädan samordning som avses i punkterna 8 och 9 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:000) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Nuvarande lydelse

Hustrutillägg tillkommer för tid före den månad, dä hustrun fyller sextiofem år, hustru till den, som åmyw/er folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv ej åtnjuter sådan folkpension och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Föreslagen lydelse

1§

Hustrutillägg utges under de närmare förutsättningar som anges nedan tiU kvinnor som är födda år 1934 eller tidigare. Rätt tdl huslruiill-lägg har en sådan kvinna för tid före den månad då hon fyller sextiofem år, om hon år hustru till någon som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension. För denna rätt förutsätts vidare att hustrun har fyllt sextio år och själv inle uppbär sådan folkpension och makarna varit gifta minst fem år. När del finns särskilda skäl, får hustrutillägg utges även om hustrun inte har fyllt sextio år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makar jämte två pensionstillskott till ålderspension enligt lagen om pensionstillskott samt å andra sidan folkpension i form av hel ålderspension till ogift jämte ett sådant pensionstillskott, ålderspensionerna och pensionstillskotten beräknade för år och under förutsättning att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade fyllt sextiofem år.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring, livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdra-gits från pension eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva. Som inkomst räknas icke heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning. Vid inkomstberäkningen skall för den som åtnjuterfolkpen-sion i form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan anlas komma att få under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas inle allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring i delta lagrums lydelse vid utgången av år 1989, livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd att utge. Som inkomst räknas inle heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om särskih vuxensiudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:171

a) ett för den försäkrade beräknat a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel förtidspension jämte belopp av hel förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott, däremot svarande pensionstillskott, beloppet i förekommande fall beräk- beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av bestämmel- nat med beaktande av bestämmelserna i 17 kap, 2 § lagen om allmän serna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och försäkring och

b) den utgående förtidspensionen b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott. jämte pensionstillskott.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift sextiotusen kronor, och för annan sjuttiofemtusen kronor. Vid beräkning av förmögenhet skall värdet av fasfighet, som avses i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) och som bebos av den pensionsberättigade, tas upp till en fjärdedel av fastighetens taxeringsvärde. Detsamma skall gälla vid beräkning av värdet av jordbruksfastighet, där den pensionsberättigade är bosatt.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas av regeringen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmast hela tiotal kronor.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

2. Äldre föreskrifter om hustrutillägg gäller fortfarande för kvinnor som är födda år 1935 eller senare och som har rätt till sådant tillägg för december 1989. Om i fall som nu sagts hustrutillägg upphör att utgå efter ikraftträdandet, föreligger inte längre rätt till en sådan förmån.

2§'

Pensionstillskottet till ålderspension eller änkepension är fyrfioåtta procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, om inte annat följer av bestämmelserna i andra och tredje styckena.

Pensionstillskottet till ålderspension, omställningspension, särskdd efterlevandepension eller änkepension är fyrtioåtta procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, om inte annat följer av bestämmelserna i andra och tredje styckena. För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem år är pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall minskas eller ökas enligt 6 kap. lagen om allmän försäkring.

Pensionstillskottet fill änkepen- Pensionstillskottet till änkepen-

sion, som enligt 8 kap. 4 § andra sion, som enligt 8 kap. 4 § andra

eller tredje stycket lagen om allmän försäkring betalas ut med minskat belopp, är det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas i motsvarande mån. Pensionstillskottet till halv ålderspension är hälften av det pensionstillskott som angivits i första eller andra stycket.

eller tredje stycket lagen om allmän försäkring / della lagrums lydelse vid utgången av år 1989 betalas ut med minskat belopp, är det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas i motsvarande mån. Pensionstillskottet till halv ålderspension är hälften av det pensionstillskott som angetts i första eller andra stycket. För den som har två tredjedelar av hel särskild efterlevandepension eller halv sådan pension eller har änkepension, som med Ullämpning av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:000) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring betalas ut med viss andel av en oreduce-

7§

Sedan bidragsförskott sökts skall, under förutsättning att den underhållsskyldiges vistelseort är känd eller kan utrönas, omedelbart /(// honom avsändas meddelande om ansökningen med föreläggande all, därest han har något atl anföra i anledning av ansökningen, inom viss kort tid muntligen eller skriftligen yttra sig. I meddelandet skall Ullika lämnas underrättelse om stadgandena i 1 § första och andra styckena, 2 § b) och c) samt 4 § tredje stycket.

När försäkringskassan trieddelat beslut i ärendet, skall sökande och vårdnadshavare skriftligen underrättas om beslutet. Har förskott beviljats, skall därvid lämnas underrättelse om föreskrifterna i 12 och 13 §§. Beslut om bidragsförskott i annat fall än som avses i 4 § tredje stycket, skall skriftligen delges den underhållsskyldige. Har förskott beviljats, skall därvid lämnas underrättelse om föreskrifterna i 2 § b) och c) samt 16 §.

Sedan bidragsförskott sökts skall försäkringskassan omedelbart sända meddelande om ansökningen till den underhållsskyldige under förutsättning all hans vistelseort är känd eller kan utrönas. Meddelandet skall innehålla en uppmaning UU den underhållsskyldige att han skall yttra sig muntligen eller skriftligen inom en viss tid, otn han har någol att invända mot ansökningen. 1 meddelandet skall även lämnas underrättelse om föreskrifterna i 1 § första och andra styckena, 2 § b) och c) samt 4 § andra stycket.

När försäkringskassan har meddelat beslut i ärendet, skall sökande och vårdnadshavare skriftligen underrättas om beslutet. Har förskott beviljats, skall därvid lämnas underrättelse om föreskrifterna i 12 och 13 §§. Beslut om bidragsförskott i annat fall än som avses i 4 § andra stycket, skall skriftligen delges den underhållsskyldige. Har förskott beviljats, skall därvid lämnas underrättelse om föreskrifterna i 2 § b) och c) samt 16 §.

Sedan förlängt bidragsförskott sökts skall försäkringskassan omedelbart sända meddelande om ansökningen till den underhållsskyldige, under förutsättning att hans vistelseort är känd eller kan utrönas. Meddelandet skall innehålla en uppmaning till den underhållsskyldige att han skall yttra sig muntligen eller skriftligen inom en viss tid, om han har något att invända mot ansökningen. 1 meddelandet skall även anges vad som gäller om förlängt bidragsförskoU dels enligt 1-3 §§ och 4 § c) och d) denna lag, dels enligt 4 § andra stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott.

När försäkringskassan har meddelat beslut i ärendet, skall barnet och den förälder som barnet bor tillsammans med skriftligen underrättas om beslutet. Den underhållsskyldige skall skriftligen delges beslutet i annat fall än det som avses i 4 § andra stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Har förskott beviljats, skall underrättelse lämnas till barnet och den förälder som barnet bor tillsammans med om vad som gäller i enlighet med 10 § denna lag och 13 § lagen (1964:143) om bidragsförskott. I annat fall än det som avses i 4 § andra stycket samma lag skall dessutom den underhållsskyldige underrättas om föreskrifterna i 4 § c) och d) i denna lag och 16 § lagen (1964:143) om bidragsförskoU.

7§'

Sedan förlängt bidragsförskott sökts skall försäkringskassan omedelbart sända meddelande om ansökningen till den underhållsskyldige, under förutsättning att hans vistelseort är känd eller kan utrönas. Meddelandet skall innehålla en uppmaning fill den underhållsskyldige aU han skall yftra sig muntligen eller skriftligen inom en viss tid, om han har något att invända mot ansökningen. I meddelandet skall även anges vad som gäller om förlängt bidragsförskoU dels enligt 1-3 §§ och 4 § c) och d) denna lag, dels enligt 4 § tredje stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott.

När försäkringskassan har meddelat beslut i ärendet, skall barnet och den förälder som barnet bor tillsammans med skriftligen underrättas om beslutet. Den underhållsskyldige skall skriffiigen delges beslutet i annat fall än det som avses i 4 § tredje stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Har förskott beviljats, skall underrättelse lämnas fill barnet och den förälder sorn barnet bor tillsammans med om vad som gäller i enlighet med 10 § denna lag och 13 § lagen (1964:143) om bidragsförskott. I annat fall än det som avses i 4 § tredje stycket samma lag skall dessutom den underhållsskyldige underrättas om föreskrifterna i 4 § c) och d) i denna lag och 16 § lagen (1964:143) om bidragsförskott.

7 Förslag till Prop. 1987/88:171

Lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa

adoptivbarn

Härigenom föreskrivs att 1 och 5 §§ lagen (1984:1096) om särskilt bidrag fill vissa adoptivbarn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse . Föreslagen lydelse

1§ ■

I enlighet med vad som föreskrivs i I enlighet med vad som föreskrivs i

denna lag lämnas särskilt bidrag av denna lag lämnas särskilt bidrag av
allmänna medel till ett barn som är allmänna medel till ett barn som är
adopterat av endast en person och adopterat av endast en person och
som är bosatt i Sverige. Lagen till- som är bosatt i Sverige. Lagen till-
lämpas dock inte om adoptionen har lämpas dock inte om adoptionen har
avsett eget eller makes barn eller avsett eget eller makes barn eller
makes adoptivbarn. Är barnet inte makes adoptivbarn och inte heller
svensk medborgare, tillämpas lagen om barnet har rätt tdl barnpension på
endast om också adoptivföräldern är grund av bestämmelserna i 20 kap.
bosatt här i landet och antingen 2 § fjärde stycket lagen (1962:381)
denne eller barnet vistas här sedan om aUmän försäkring. Är barnet inte
minst sex månader. svensk medborgare, tillämpas lagen

endast om också adoptivföräldern är bosatt här i landet och antingen denne eller barnet vistas här sedan minst sex månader.

Ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Medföljande barn till den SOIT) av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning, skall under utsändningstiden anses bosatta i Sverige.

5§'

Det särskilda bidraget utgör för är räknat fyrtio procent av det basbelopp som enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) oin allmän försäkring har fastställts för året. För det bidrag som avser januari månad tillämpas dock det basbelopp som gällde för det föregående året.

SkaU även utgå bidragsförskott enUgt lagen (1964:143) om bidragsförskott eller förlängt bidragsförskott enligt lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande eller är barnet berättigat UU barnpension enligt 8 kap. 5 § lagen om aUmän försäkring, utgör dock del särskilda bidraget trettio procent av det basbelopp som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om bidrag som avser tid före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1986:1416. 46

22 §

3 mom. Skattskyldig, som uppburit folkpension, är med undantag som anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration endast om hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än belopp motsvarande intäkten för skattskyldig, som under beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskon. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 78,5 procent av basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt frän en pension utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också för gift skattskyl-dig som under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålderspension, förtidspension, ånkepension och hustrutillägg. Som folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag.

3 mom. Skatlskyldig, som uppburit folkpension, är ined undantag som anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration endast om hans bruttointäkt av en eller flera förvärvskällor under året varit större än belopp motsvarande intäkten för skattskyldig, som under beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 78,5 procent av basbeloppet. För övriga skattskyldiga beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 96 procent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålderspension, förtidspension, änkepension, omställningspension, särskild efterlevandepension och hustrutillägg. Som folkpension räknas inte barnpension eller vårdbidrag. Bestämmelserna i första stycket gäller inte om den skattskyldiges make är skyldig att utan anmaning avlämna självdeklaration eller om den skattskyldige har varit bosatt i riket endast en del av beskattningsåret. Bestämmelsen

10 Förslag till Prop. 1987/88:171

Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.'

dels att 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Utöver vad som följer av 1 och Utöver vad som följer av 1 och

3 §§ har arbetstagare rätt till hel 3 §§ har arbetstagare räU fill hel
ledighet under tid då arbetstagaren ledighet under tid då arbetstagaren
uppbär hel föräldrapenning enligt 4 uppbär hel föräldrapenningförmån
kap. lagen (1962:381) om allmän enligt 4 kap. lagen (1962:381) om
försäkring och till förkortning av allmän försäkring och till förkort
arbetstiden till hälften eller till tre ning av arbetstiden till hälften eller
fjärdedelar under tid då arbetstaga- till tre fjärdedelar under tid då ar-
ren uppbär halv eller fjärdedels för- betstagaren uppbär halv eller fjärde-
äldrapenning. dels föräldrapenningförmån.

Kvinnliga arbetstagare har vidare rätt till hel ledighet i samband med barns födelse under minst sex veckor före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och sex veckor efter nedkomsten. De har också rätt att vara lediga för att amma barnet. Vid ledighet för amning gäller ej bestämmelserna i 5-9 §§.

7a§

Vad som sägs i 5 § andra stycket, 6 § andra stycket och 7 § andra stycket gäller även sådana fall då arbetstagaren på grund av sjukdom eller smitta hos den ordinarie vårdaren vill utöva sin rätt Ull ledighet men lill följd av bestämmelserna i 4 kap. 10 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring inle är berättigad Ull tillfällig föräldrapenning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

' Lagen omtryckt 1979:645.

= Senaste lydelse 1985:90. 50

Socialdepartementet

LJtdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Lindqvist

Proposition om reformering av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner m.m.

1 Inledning

Inom ramen för den allmänna försäkringen finns ett ekonomiskt skydd för vissa kategorier efterlevande vid ett inträffat dödsfall. Förmåner utges i form av barnpension eller änkepension och kan avse ersättning från såväl folk-som tilläggspensioneringen. Någon änklingspension finns dock inte. Ett efterlevandeskydd finns även inom arbetsskadeförsäkringen i form av livränta som kan utges bl.a. till efterlevande maka och barn till den avlidne.

I olika sammanhang har ifrågasatts om de nuvarande efterlevandeförmå-nerna år anpassade till de förändringar i fråga om familjemönster och samhällsförhållanden som inträffat sedan regelsystemet utformades.

Frågan om efterlevandeskyddets frarntida utformning aktualiserades redan av 1974 års riksdag som begärde en utredning i ämnet (SfU 1974:24, rskr. 293). Med anledning därav fick pensionskommittén (S 1970:40) i uppdrag att göra en sådan utredning och undersöka hur ett könsneutralt efterlevandeskydd skulle kunna utformas. Pensionskommittén avlämnade i november 1981 ett betänkande (SOU 1981:61-62) Familjepension. Utredningsförslaget remissbehandlades och lades sedan till grund för en proposition till riksdagen om en reformering av efterlevandepensioneringen m.m. (prop. 1983/84:73). Propositionen återkallades emellertid av regeringen eftersom det visade sig av de motioner som föranleddes av propositionen att det var omöjligt att uppnå den breda parlamentariska uppslutning kring förslagen som bedömdes nödvändig (skrivelse 1983/84:95).

Genom beslut den 18 oktober 1984 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen. I direktiven angav departementschefen att frågan om en reformering av

Prop. 1987/88:171

efterlevandepensioneringen borde tas upp till ny behandling. Kommittén,' Prop. 1987/88:171 som antagit namnet pensionsberedningen, avlämnade i februari 1988 betänkandet (SOU 1987:55) Efterievandepension, reformering av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner. I betänkandet har beredningen lagt fram förslag till en reformering av efterlevandepensioneringen inom den allmänna försäkringen och av efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen. Vidare föreslås en successiv avveckling av de särskilda folkpensionsförmånerna hustrutillägg och barntillägg. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. Remissinstansernas synpunkter redovisas utförligt under respektive avsnitt. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.

Jag tar i det följande upp de frågor jag nu nämnt från betänkandet. I anslutning härtill tar jag upp en särskild fråga om ändring i föräldraledighetslagen, som har aktualiserats till följd av en nyligen beslutad ändring beträffande rätten till tillfällig föräldrapenning.

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Behovet av en reformering av efterlevandepensioneringen

2.1.1 Nuvarande regler och bakgrunden till dessa

Efterlevandepensioneringen har förändrats vid upprepade tillfällen under årens lopp. Till barn som förlorat en av eller båda sina föräldrar har alltsedan är 1937 lämnats bidrag i olika former från samhället. En särskild änkepension tillskapades genom 1946 års lag om folkpensionering.

De nuvarande reglerna tillkom i sina huvuddrag år 1960. Enligt de nu gällande reglerna i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) utges änke-och barnpension från såväl folk- som tilläggspensioneringen.

Rätt till folkpension i form av änkepension har en änka, som antingen fyllt 36 år vid mannens bortgång och då varit gift med honom i minst fem är eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn, som är under 16 är och som stadigvarande vistades hos makarna eller hos änkan vid tidpunkten för dödsfallet. Pensionen utges fram till dess änkan fyller 65 år eller dessförinnan börjar uppbära folkpension i annan form. Med änkor likställs vissa grupper icke gifta samboende kvinnor.

Ånkepension från ATP utges till en änka som varit gift med den avlidne i minst fem år eller som har gemensamt barn med denne. Ånkepension från ATP förutsätter äktenskap. Pensionen utges oberoende av änkans ålder och oavsett om hon samtidigt uppbär egen pension i form av ålders- eller förtidspension.

Till efterlevande barn utges barnpension från folkpensioneringen fram till dess barnet fyller 18 år och från tilläggspensioneringen tills barnet uppnår 19 års ålder.

' Ledamöter: statssekreteraren Sture Korpi, ordförande, riksdagsledamöterna Karin

Ahrland, Gösta Andersson, Ingegerd Elm och Doris Håvik, f.d, riksdagsledamoten

Karin Nordlander, l:e vice talmannen Ingegerd Troedsson och förbundsordföranden 52

Bertil Whinberg.

Någon rätt till änklingspension finns inte inom vare sig folk- eller Prop. 1987/88:171 tilläggspensioneringen.

För en mera utförlig presentation av de nu gällande bestämmelserna inom den allmänna pensioneringen vill jag hänvisa till pensionsberedningens betänkande (SOU 1987:55 s. 81-95).

Den nuvarande efterlevandepensioneringen har sin grund i det familjemönster och den arbetsfördelning mellan makar som var förhärskande då regelsystemet utformades. Gifta kvinnor var då vanligen sysselsatta enbart i hemmet och svarade för omsorgen om familjens barn. Familjens ekonomi grundade sig således enbart på mannens inkomster. Därför ansågs det betydelsefullt att åstadkomma ett ekonomiskt skydd för familjen om mannen skulle avlida. Detta skydd tog då framför allt sikte på barnen, men även hustrun ansågs vara i behov av stöd vid mannens frånfälle. Mannen förutsattes däremot kunna klara sin försörjning även efter det att hustrun avlidit.

Familjepensionens ursprungliga syfte att svara för de efterlevandes grundläggande försörjning utvidgades i och med tillkomsten av ATP-systemet fill att också omfatta en garanti för de efterlevande att efter dödsfallet få behålla en viss del av den ekonomiska standarden frän tidigare. Det ansågs dock inte motiverat att låta även änklingar få del av denna garanti.

2.1.2 Utvecklingen efter tillkomsten av nuvarande familjepensionering

Efter tillkomsten av familjepensionen har den allmänna pensioneringen fortsatt att byggas ut. ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet, vilket bl.a. innebär att både antalet ATP- pensioner och genomsnittsbeloppet för de pensioner som utbetalas ökar kraftigt år från år. Också inom folkpensioneringen har förmånerna successivt förbättrats. Inkomstprövningen av huvudförmånerna har avskaffats. Den allmänna pensionsåldern har sänkts och ökade möjligheter till rörlig pensionsålder har tillkommit. Rätten till förtidspension har utvidgats. Pensionerna har gjorts värdebeständiga genom anknytningen till basbeloppet och grundförmånerna inom folkpensioneringen har höjts vid flera tillfällen. Pensionstillskott har införts för att förbättra standarden för pensionärer med låg eller ingen ATP. Åven de kommunala bostadstilläggen till folkpension (KBT) har förbättrats under åren. Sammantaget ger folkpensioneringens förmåner en god grundtrygghet för alla pensionstagare. För många höjs den ekonomiska standarden till följd av pension också från ATP. Många pensionärer lever därför i dag på en ekonomisk nivå som inte står de förvärvsarbetandes långt efter.

Ocksä på samhällslivets andra områden har det skett en omfattande utveckling sedan tillkomsten av dagens familjepensionering. Framför allt har det skett en kraftig ökning av andelen förvärvsarbetande kvinnor. Utvecklingen har inneburit att kvinnor i allt större utsträckning stannar kvar pä arbetsmarknaden också efter det att de bildat familj eller att de börjar förvärvsarbeta därefter, om de inte tidigare varit ute i förvärvslivet. Det förekommer knappast längre att kvinnor lämnar arbetslivet enbart av det

skälet att de ingår äktenskap. Det alldeles övervägande antalet kvinnor har

dessutom kvar sitt förvärvsarbete även efter det att de fått barn. I de fall Prop. 1987/88:171 kvinnor väljer att vara hemma en längre tid för att ta hand om barn efter födelsen är de oftast inställda på att återgå till förvärvslivet när barnet blivit äldre. De kvinnor som i dag står utanför förvärvslivet är i stor utsträckning äldre kvinnor som byggt upp sitt liv under en annan epoks samhällsmönster och familjeförhållanden. Till följd av den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor tjänar dessa numera in rätt till egenpension från ATP i en helt annan utsträckning än tidigare. Fortfarande har dock kvinnor i allmänhet kortare arbetstid och lägre förvärvsinkomster. Detta påverkar den intjänade ATP-poängen så att denna är lägre för kvinnor än för män. Skillnaderna har emellertid blivit mindre under årens lopp och kvinnorna som grupp har successivt ökat sin genomsnittliga arbetstid och förvärvsinkomst. Detta påverkar naturligtvis kvinnornas självständighet i ekonomiskt'hänseende. Olika reformer på det familjepolitiska området har underlättat för kvinnor och män att kombinera förvärvsarbete med ansvar för familj och barn. Bland de reformer som genomförts vill jag nämna föräldraförsäkringen som år 1974 ersatte den tidigare moderskapsförsäkringen. Genom denna ges alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse och sjukdom. Den ger ocksä föräldrarna ekonomiska möjligheter att vara hemma hos sina barn viss tid under barnens första levnadsår. Föräldrarna har även fått en lagstadgad rått att vara helt eller delvis lediga från arbetet för att ta hand om minderåriga barn och att när de så önskar återgå i heltidsarbete. Härigenom har kvinnorna kunnat ha kvar sin anknytning till arbetsmarknaden när de fått barn och medan barnen är små. Förmånerna från föräldraförsäkringen är pensionsgrundande för ATP vilket innebär att föräldrarna behåller sitt pensionsskydd även under den tid de är hemma för att vårda sina barn. Om föräldrarna även därefter avstår från förvärvsarbete kan de under vissa förutsättningar ändå bibehålla pensionsskyddet i ATP genom att tillgodoräknas s.k. vårdar för vård av barn under tre års ålder.

2.1.3 Bedömning av familjepensioneringen för framtiden

Mot bakgrund av de förändringar som skett inom samhällslivet och i fråga om familjemönstren har ifrågasatts om den nuvarande utformningen av familjepensioneringen är motiverad. Pensionsformen framstår i dag som otidsenlig framför allt för de yngre generationerna. Pensionsberedningen framhåller i sitt betänkande att det inte längre är möjligt eller lämpligt att göra åtskillnad mellan män och kvinnor inom den allmänna försäkringen. Inte heller bör en generell åtskillnad göras mellan gifta och ogifta samboende inom ATP-systemet. Dagens änkepensionering utgör till följd av den utveckling som ägt rum inte en adekvat form för efterlevandepensioneringen i framtiden. Det finns därför skäl att anpassa reglerna för änkepension till de sociala förändringar i samhället och den utveckling i övrigt på olika områden som ägt rum alltsedan tillkomsten av familjepensioneringen. En snabb utveckling har skett mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor och mot en större ekonomisk självständighet för kvinnor i allmänhet. Pensionsberedningen framhåller mot denna bakgrund att tiden nu kan anses mogen för att

genomföra en reformering av efterlevandepensioneringen. Denna bedöm- Prop. 1987/88:171

ning får stöd av i stort sett samtliga remissinstanser. Även jag delar denna

uppfattning.

En reformering av efterlevandepensioneringen måste emellerfid ske med varsamhet. Det har visserligen skett en kraffig utjämning mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet, men fortfarande finns betydande skillnader kvar. Skillnaderna mellan olika generationer vad gäller omställningen till de ändrade samhällsförhållandena och familjemönstren är stora och utvecklingen har hunnit olika långt i olika delar av landet. Detta medför att förändringar inte kan genomföras utan att hänsyn tas fill dessa skillnader. Detta betyder att en omläggning av efterlevandepensioneringen måste genomföras successivt och anpassas till olika generationers situafion. Generösa övergångsregler bör således knytas till reformen.

Vad jag nu sagt berör i huvudsak änkepensioneringen. Vad gäller barnpensioneringen är situationen delvis en annan. Pensionsberedningen framhåller i sitt betänkande att barnpensionerna fortfarande spelar en väsentlig roll och att denna roll inte i samma utsträckning som änkepensioneringen påverkats av de ändrade samhällsförhållandena. I många fall är barnpensionen av avgörande betydelse när det gäller att upprätthålla den ekonomiska tryggheten för efterlevande barn. Även om samhällets insatser för barn har ökat i betydande omfattning är föräldrarnas ekonomiska insatser för barnen av avgörande betydelse. Med hänsyn härfill är det angeläget att även i framtiden lägga stor vikt vid barnpensionerna. Mot denna bakgrund finner jag det angeläget att, som pensionsberedningen med instämmande av remissinstanserna föreslår, ytterligare förstärka barnpensioneringen.

2.2 Utgångspunkter för en reformering av efterlevandepensioneringen

Pensionsberedningen har i sitt betänkande angett vissa utgångspunkter för ett förändrat system för efterlevandepensioneringen. Enligt dessa bör tyngdpunkten i en reformerad efterlevandepensionering ligga på att garantera efterievande minderåriga barn ett tryggat underhåll och en tillfredsställande standard. Barnpensionerna bör därför utgöra ett centralt inslag i efterlevandepensionerna och förstärkas. När det gäller vuxna efterlevande bör den nuvarande änkepensioneringen avvecklas och ersättas med andra former av stöd som bättre svarar mot nutida och framfida förhållanden.

Som grundläggande principer för den framtida efterlevandepensioneringen anger pensionsberedningen följande. Förmånerna bör vara könsjämlika, dvs. identiska regler bör gälla för kvinnor och män. Vidare bör reglerna så långt det är möjligt vara neutrala mellan olika samlevnadsformer mellan man och kvinna. Den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan folkpensioneringen och ATP bör därför forsvinna.

En annan utgångspunkt för pensionsberedningens förslag har varit att ge stödet till vuxna efterlevande en mer tidsbegränsad och behovsinriktad utformning än dagens änkepension. Stödet bör också enligt beredningens uppfattning primärt inriktas på aktiverande åtgärder. Särskilda ekonomiska förmåner från efterlevandepensioneringen bör förbehållas efterievande som

generellt sett är i behov därav och de bör utbetalas endast under så lång tid Prop. 1987/88:171 som behovssituationen består. De förmåner som utbetalas från efterlevandepensioneringen bör ha till syfte att utgöra ett komplement till de insatser som görs på andra områden för att kompensera för de ekonomiska konsekvenserna av dödsfallet. I första hand bör förmånerna från efterlevandepensioneringen ge ekonomisk kompensation för de direkta följderna av dödsfallet. Syftet bör framför allt vara att ge ekonomiskt stöd till de efterievande under den tid som går åt för att komma över de särskilda svårigheter som den förändrade familjesituationen medför. Ett särskilt stöd bör också ges till den som saknar möjlighet att klara sin försörjning genom förvärvsarbete eller annat samhällsstöd.

De nya formerna av efterlevandepension bör utges enbart till män och kvinnor som är yngre än 65 år. För den som är äldre bör försörjningen vara tryggad genom ålderspension från folk- och tilläggspensioneringen. Man bör också i största möjliga mån undvika att särbehandla gruppen efterlevande jämfört med gruppen frånskilda.

En viktig utgångspunkt för en reformering av efterlevandepensioneringen är att den tar sikte på framtida generationer efterlevande. Det är inte möjligt att på kort sikt avveckla de nuvarande änkepensionerna. Det är därför enligt beredningens uppfattning nödvändigt att förse de nya reglerna med långtgående och generösa övergångsbestämmelser.

Förändringar i socialförsäkringen på ett så centralt område som efterlevandepensioneringen utgör är av sådan karaktär atl de bör beslutas under bred parlamentarisk enighet. Detta framhöll den dåvarande socialministern i den skrivelse till riksdagen där propositionen 1983/84:73 med förslag till en reformerad efterlevandepensionering återkallades. Det är därför mycket betydelsefullt att pensionsberedningens förslag kunnat arbetas fram under fullständig parlamentarisk enighet. I likhet med i stort sett samtliga remissinstanser kan jag för egen del ställa mig bakom de bedömningar som gjorts av beredningen angående utgångspunkterna för en reformerad efterlevandepensionering.

Beredningens förslag: De av mig nyss angivna utgångspunkterna för reformeringen av familjepensioneringen överensstämmer med de som ligger till grund för pensionsberedningens överväganden. Mot bakgrund av dessa har beredningen närmare avgränsat de situationer i vilka förmåner bör utges till efterlevande i framtiden och därvid utformat ett grundläggande nytt system för efterlevandepensioneringen. Detta nya system för efterlevandestöd har starka beröringspunkter med det som föreslogs av pensionskommittén i betänkandet (SOU 1981:61) Familjepension. I synnerhet gäller detta grunddragen i systemet och de principer pä vilka detta vilar. I fråga om den närmare utformningen av olika regler har beredningen dock - mot bakgrund av bl.a. den remisskritik som framfördes - på en del punkter kommit till andra slutsatser än pensionskommittén och föreslagit därifrån avvikande lösningar. Detta gäller särskilt beträffande övergångsreglerna.

Tyngdpunkten i pensionsberedningens förslag ligger pä barnpensionerna. I fråga om dessa föreslås vissa förändringar och förstärkningar inom ramen för nuvarande system. När det gäller förmånerna till vuxna efterievande innebär förslaget att nuvarande änkepension successivt avvecklas och ersätts med andra, könsjämlika samt mer tidsbegränsade och behovsinriktade stödformer. Förmåner kommer enligt förslaget att kunna utgå till större grupper i yrkesakfiv ålder än för närvarande men kommer i regel att utbetalas under väsentligt kortare tid än nuvarande änkepension.

Beredningen föreslår dock en långtgående övergångsreglering. Alla kvinnor som vid ikraftträdandet redan uppbär änkepension enligt hittillsvarande regler behåller rätten härtill. Också gifta kvinnor som vid omläggningen har uppnått viss ålder omfattas fortsättningsvis av den nuvarande

änkepensioneringen. Den reformerade efterlevandepensioneringen tar där- Prop. 1987/88:171 med enligt beredningens förslag sikte i huvudsak enbart på efterlevande män samt på kvinnor som är yngre än 45 år vid reformens genomförande. Även vissa kvinnor i sistnämnda kategori får dessutom rätt till vissa förmåner från hittillsvarande änkepensionering.

Förmåner skall enligt förslaget utges i form av omställningspension och särskild efterlevandepension. Dessa skall utgå från både folk- och tilläggspensioneringen. Rätten till förmånerna tillkommer inte enbart gifta utan även vissa grupper ogifta samboende. Efterlevande män och kvinnor i yrkesverksam älder får en i princip generell rätt till omställningspension under en tid av ett år efter dödsfallet. Har den efterlevande barn som är under tolv år i sin vård, kan omställningspensionen utgå fram till dess det yngsta barnet uppnår denna ålder.

1 övrigt skall samhällets insatser för vuxna efterlevande inriktas på att ge dem möjlighet att stanna kvar i eller komma in i förvärvslivet. De blir därigenom ekonomiskt oberoende och kan svara för den egna försörjningen sedan omställningstiden gått till ända. Enligt beredningen är därför samhällets generella insatser på arbetsmarknads- och utbildningspolitikens områden av väsentlig betydelse. Åtgärder inom dessa fält bör tillgripas i de fall där den efterlevande har svårigheter att klara sin försörjning genom förvärvsarbete. Om sådana insatser inte kan ge den efterlevande en fast fot på arbetsmarknaden, kan som en yttersta skyddsåtgärd ges stöd från den allmänna försäkringen i form av särskild efterlevandepension. Rätt till sådan pension föreligger enligt förslaget för efterlevande som på grund av arbetsmarknadsmä.ssiga skäl, nedsatt hälsa eller liknande omständighet saknar eller har väsentligt nedsatt möjlighet att bereda sig inkomst genom eget arbete. Beredningen pekar också på det skydd som förtidspensioneringen kan komma att ge vissa kategorier efterlevande, men beredningen avvisar tanken på en utvidgning av rätten till sådan pension,

I sitt betänkande har pensionsberedningen också uppmärksammat frågan om delning mellan makar av deras gemensamt intjänade pensionspoäng inom ATP. Beredningen har därvid förklarat att den avser att återkomma till frågan i samband med sina överväganden angående intjänande av ATP-rätt.

Remissyttrandena: Pensionsberedningens bedömning att det nuvarande efterlevandeskyddet inom den almänna pensioneringen behöver reformeras delas av i princip alla remissinstanser. Särskilt understryks det principiellt felaktiga i att efterlevandeförmåner nu kan utges enbart till kvinnor och inte till män. Många remissinstanser betonar också vikten av att familjepensioneringen anpassas till de förändringar som inträtt i samhället beträffande kvinnors förvärvsarbete, familjemönster m.m.

Åven de konkreta förslag som beredningen lagt fram till utformning av ett
nytt system för efterlevandepensionering har fått ett mycket gynnsamt
mottagande av remissinstanserna. Det övervägande flertalet av remissinstan
serna tillstyrker förslagen eller lämnar dessa utan erinran med enbart några
smärre påpekanden. Till dem som sålunda helt eller i allt väsentligt ansluter
sig till det av pensionsberedningen föreslagna systemet hör försäkringsöver
domstolen, som framhåller det viktiga i att man inte dröjer i onödan med 58

reformens genomförande. Domstolen betonar att varje år som går egentligen Prop. 1987/88:171 försvårar ett genomförande och gör allt fler beroende av det system som nu gäller. Till denna grupp hör också försäkringsrätten för Södra Sverige och riksförsäkringsverket (RFV). Härvid understryker verket att de nuvarande pensionsreglerna inte är förenliga med våra grundläggande regler om jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden, inom familjepolitiken m.m. Verket anser det angeläget aft regierna inom socialförsäkringen även i det nu aktuella hänseendet bringas i harmoni med den allmänna samhällsuppfattningen samt tillstyrker den föreslagna inriktningen och allmänna utformningen av det föreslagna nya systemet för efterlevandepensionering. Motsvarande synpunkter anförs av Landsorganisationen i Sverige (LO), som till fullo ansluter sig till beredningens överväganden och tillstyrker de framlagda förslagen.

Bland de helt eller i allt väsentligt positiva remissinstanserna finns även
socialstyrelsen, statskontoret, slatens arbetsgivarverk, Försäkringskasseför- ' y

bundet. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Pensionärernas Riksorganisation (PRO), Sveriges Pensionärsförbund och Kommunernas Pensionsanstah.

En del av de remissinstanser som tillstyrker förslagen anför samtidigt synpunkter på vissa enskildheter i dessa. Sålunda menar försäkringsöverdomstolen att det hade varit av värde om en diskussion hade förts om möjligheterna att i stället lösa försörjningsproblemen för de efterlevande ■ som föresläs få rått till sårskild efterlevandepension med någon form av generellt bidrag, t.ex. en allmän arbetslöshetsförsäkring eller ett socialförsäkringstillägg. Landstingsförbundet framhåller att den föreslagna särskilda efterlevandepensionen kan befaras medföra en ökad administrafiv belastning. Motsvarande synpunkter anförs av försäkringsrätten för Södra Sverige och RFV. Försäkringskasseförbundet betonar vikten av att försäkringskassorna tillförs resurser för att klara den ökande administration som förslagen leder till, om inte övergångsreglerna förenklas väsentligt. Förbundet anser också att efterlevandeskyddet efter 65 års ålder är svagt i vissa fall enligt förslagen och föreslår därför att pensionsberedningen skall få i uppdrag att utreda möjligheterna av en frivillig efterlevandepension som komplettering till det egna pensionsskyddet. Åven Svenska kommunförbundet uppehåller sig vid den föreslagna övre åldersgränsen för de nya efterlevandeförmånerna och menar att det borde övervägas att i vissa fall utge omställningspension också till efterlevande som fyllt 65 är.

5'/4F framhåller att den nya efterlevandepensioneringen för många kommer att medföra ett behov av kompletterande skydd och att nya möjligheter för enskilda att bygga upp ett sådant skydd därför bör skapas. Som exempel härpå nämner SAF möjligheten att en make i sin deklaration fär göra avdrag för premie avseende pensionsförsäkring för den andra maken. Också Sveriges Pensionärsförbund tar upp frågan om frivilliga pensionsförsäkringar samt understryker angelägenheten av att möjligheterna härtill inte försväras i framtiden genom begränsad avdragsrätt för försäkringspremier eller på annat sätt. Pensionärsförbundet anför också vissa andra synpunkter, bl.a. beträffande pensionsberedningens kommande arbete. Även Försäkringskasseförbundet anlägger sådana synpunkter. Detta görs ocksä av LO, som

därvid bl.a. framhåller att pensionsberedningen måste utreda de kort- och Prop. 1987/88:171 långsiktiga effekter som det ökande inslaget av individuella privata pensionsförsäkringar medför.

Riksrevisionsverket (RRV), som i huvudsak inriktat sin granskning på förslagens administrativa och kostnadsmässiga följder, ansluter sig till förslaget om avveckling av nuvarande änkepensionering. Verket avstyrker dock förslaget till särskild efterlevandepension, sådant detta utformats av pensionsberedningen. Enligt RRV kan förslaget medföra vissa orättvisor mellan de efterlevande och även vissa andra mindre önskvärda effekter. RRV menar att det därför vore lämpligare att pensionen - om den bedöms som önskvärd - utgår med samma ersättningsbelopp som förtidspension. Ytterligare framhåller RRV att prövningen av rätten fill särskild efterlevandepension torde få betydande administrativa konsekvenser och att den kan ge upphov till icke önskvärda anpassningsbeteenden hos de efterlevande. RRV anser att det generellt sett inte kan uteslutas att de regeländringar som beredningen föreslår kan bli väsentligen dyrare än beräknat. Enligt verket blir transfereringsutgifterna mycket osäkra och i allt väsentligt beroende av arbetsmarknadssituationen och praxisutvecklingen. RRV menar också att pensionsberedningens beräkningar om de adminislrafiva kostnaderna är väsentligt underskattade.

Statens handikappråd, som yttrat sig enbart i handikappfrågorna, menar att dessa skall betonas mer. Rådet betonar vikten av att omställningspensionen och den särskilda efterlevandepensionen tillämpas generöst, eftersom människor med funktionshinder har svårare än andra både att få arbete och att ekonomiskt klara den sociala förändringen i samband med makens död. Liknande synpunkter på tillämpningen av den särskilda efterlevandepensionen anförs av Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), som också är uttryckligt positiv till de föreslagna förstärkningarna på barnpensioneringens oinråde. Åven De Handikappades Riksförbund tar i sitt yttrande upp situationen för funktionshindrade. Enligt förbundet har pensionsberedningen inte tillräckligt noga analyserat konsekvenserna för denna grupp och de behov som föreligger av ekonomiskt stöd som följd av ett frånfälle. Dessa frågor borde enligt riksförbundet utredas innan reformen genomförs, varför förbundet avstyrker förslagen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser det motiverat att efterlevandepensioneringen reformeras utifrån att kvinnor och män i dag inte har samma rätt till efterlevandeskydd vid ena makens frånfälle. Enligt TCO måste man dock vid reformeringen utgå från hur dagens arbetsmarknad är beskaffad, och fortfarande ligger kvinnors inkomstnivå och ATP-poäng avsevärt under männens. Man kan befara att denna skillnad kommer att bestå lång fid framöver. TCO menar vidare att det inte är möjligt att ta ställning till reformeringen av efterlevandepensioneringen innan pensionsberedningen avslutat sitt arbete beträffande övriga delar av ATP- systemet, såsom översynen av 15- och 30-årsreglerna, värdesäkringen m.m. Med hänsyn härtill anser TCO att beslut om en förändrad efterlevandepensionering bör tas först sedan utformningen av framtidens ATP-system utretts i sin

helhet.

' 60

Även Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), som i huvudsak begränsat sitt

yttrande till att gälla småföretagarna, menar att pensionsberedningens Prop. 1987/88:171

slutbetänkande bör avvaktas innan beslut fattas om reformeringen av

efterlevandepensioneringen. Bl.a. framhåller LRF att förbundet förutsätter

att 15- och 30-årsreglerna inom ATP kommer att kvarstå oförändrade. LRF

ansluter sig dock till beredningens ståndpunkt att familjepensioneringen bör

reformeras. Samtidigt anför LRF vissa särskilda synpunkter beträffande

bl.a. kvinnor "som på grund av skattelagstiftningen inte förrän år 1976 hade

möjlighet att dela inkomsten med make trots stor arbetsinsats". LRF menar

vidare att det även i kommande generationer kommer att finnas änkor (hela

yrkesgrupper) som är i stort behov av en änkepension som sträcker sig fram

fill den egna ålderspensionen och längre. Enligt LRF bör det därför finnas

möjlighet att ge vissa grupper i systemet "en rättmätig särbehandling".

Även statens löne- och pensionsverk menar att det hade varit en fördel om en omläggning av efterlevandepensioneringen hade kunnat ske inom ramen för en reform av den allmänna pensioneringen i stort. Motsvarande synpunkter anläggs av Sveriges Pensionärsförbund och Konsumentkooperationens pensionskassa.

Kritik mot förslagen framförs av Centralorganisationen SACO/SR, som avstyrker dessa. SACO/SR menar att pensionsberedningens genomgång av de individuella behoven av efterlevandeskydd för familjer är otillfredsställande och att klara riktlinjer saknas för pensionssystemets mera grundläggande uppbyggnad. Bl.a. framhåller SACO/SR härvid atl frågan om efterlevandeskydd främst gäller den ekonomiska tryggheten för kvinnor, som redan uppnått pensionsåldern, under de återstående år de förväntas överleva sin make. SACO/SR anser också att det i normal ekonomisk planering inom en familj finns ett behov av någon form av efterlevandeskydd. Pensionsberedningen borde enligt SACO/SR ha tagit upp den principiella frågan huruvida detta behov skall täckas genom den allmänna försäkringen eller genom privata eller kollekfivavtalsreglerade försäkringar.

Flera av remissinstanserna har begränsat sina yttranden till att avse enbart eller i huvudsak bara frågor som faller inom resp. myndighets eller organisations verksamhetsområde. Detta gäller statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), försäkringsinspektionen, riksskatteverket (RSV), statens löne- och pensionsverk, statens invandrarverk, centrala studieslödsnämnden. Försäkringsbolaget SPP och Konsumentkooperationens pensionskassa. Hit hör också arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som dock framhåller att styrelsen delar pensionsberedningens principiella uppfattning att efterlevandeskyddet skall tillkomma kvinnor och män på lika villkor. AMS tillstyrker att förmånerna utformas med sikte pä aktiverande åtgärder och på att de inte skall motverka efterlevandes benägenhet att kvarstå i eller övergå till förvärvsarbete.

Utöver vad som angetts i det föregående anför nägra av remissinstanserna särskilda synpunkter på de av pensionsberedningen föreslagna reglerna för övergången till det nya systemet. En sammanställning av remissynpunkterna i detta hänseende redovisas i avsnitt 5.

Skälen för min bedömning: För egen del kan jag ansluta mig till den

bedömning som gjorts av den stora majoriteten av remissinstanserna. Jag vill 61

alltså, som jag utvecklar närtnare i det följande, förorda att en reform Prop. 1987/88:171 genomförs med den innebörd som pensionsberedningen föreslagit. Beredningens förslag är enligt min mening väl genomarbetade och bygger på principer som jag kan ansluta mig till.

När det gäller de skilda beståndsdelarna i förslagen har jag, liksom beredningen och praktiskt taget alla remissinstanserna, den uppfattningen att förändringarna bör ta sikte inte pä nuvarande generation efterlevande utan på kommande generationer. Reformen bör dessutom förses med särskilda skyddsregler till förmån för äldre och medelålders kvinnor. Det innebär att full jämställdhet mellan könen kan komma till ständ på detta omräde först efter en lång övergångstid.

Som framgår av vad jag tidigare anfört anser jag, i likhet med beredningen och i princip alla remissinstanserna, det motiverat att tyngdpunkten i den reformerade efterlevandepensioneringen läggs på barnpensioneringen. Uppenbart är att ett särskilt efterlevandeskydd mäste finnas kvar även i fortsättningen för minderåriga barn. Det är klart påkallat att ett barn som förlorat en av eller båda sina föräldrar skall garanteras medel av samhället till ett tryggat underhäll och ett rimligt mätt av den standard som det hade före dödsfallet. Denna garanti bör barnet ha under hela tiden fram till dess det vuxit upp och erhållit förutsättningar att klara sitt uppehälle på egen hand. Som jag angett i det föregående bör sålunda barnpensioneringen utgöra en central beståndsdel inom det nya systemet för efterlevandestöd. Det är därför angeläget att barnpensionen ges en sådan utformning att den kan lämna tillfredsställande kompensation för de ekonomiska konsekvenser som kan uppstå för barnet till följd av en förälders bortgång. För att detta syfte skall kunna uppfyllas krävs enligt min mening att det genomförs vissa förändringar beträffande barnpensioneringens konstruktion och att det genomförs förstärkningar av barnpensionerna i en del hänseenden. Härvid anser jag det vara särskilt angeläget att efterlevandestödet för barn i flerbarnsfamiljer uppmärksammas. Också det förhållandet att båda föräldrarna numera i allt större utsträckning bidrar till barnens försörjning bör få återverkningar på utbyggnaden av barnpensioneringen. Enligt min uppfattning tillgodoser beredningens förslag på detta omräde väl de krav som bör ställas på barnpensionerna inom en reformerad efterlevandepensionering.

Som jag kommer att utveckla i avsnitt 3 föreslår jag mot bakgrund härav att barnpensionerna fortsättningsvis skall utges opåverkade av den efterlevandepension som kan tillkomma en vuxen efterlevande. Jag lägger ocksä fram förslag till en i huvudsak generell förbättring av barnpensionerna inom ATP, varvid tyngdpunkten läggs pä förstärkningar av pensionerna för barn i familjer med flera pensionsberättigade barn. Vidare föreslår jag förbättringar av pensionsförmånerna inom såväl folk- som tilläggspensioneringen för barn som förlorat båda sina föräldrar. Jag lägger också fram förslag till en viss mindre utvidgning av personkretsen för rätt til) barnpension samt om en lättnad när det gäller möjligheten att fä folkpension för utländska barn som vistas här i landet. En del ändringar föreslås också för att få till stånd bättre överensstämmelse mellan reglerna för folk- och tilläggspensioneringen.

Detta eäller bl.a. åldersgränserna, där jag dessutom lägger förslag om att

barnpension i många fall skall kunna utbetalas till barn som är äldre än vad Prop. 1987/88:171 som anges i nuvarande regler.

När det sedan gäller stödet till vuxna efterlevande har jag i det föregående avsnittet angett de utgångspunkter som bör ställas upp för detta. Som utvecklats där finner jag det motiverat att samhällets särskilda ätgärder tar sikte enbart pä dem som är i yrkesaktiv ålder. Det bör alltså finnas en övre åldersgräns vid 65 är för efterlevandestödet. Redan enligt nuvarande regler gäller att änkepension inte utges inom folkpensioneringen till änkor som fyllt 65 år eller som gjort ett förtida uttag av ålderspension. I fråga om tilläggspensioneringen finns inte nägon motsvarande övre åldersgräns för änkepension, vilket innebär att sådan pension där kan utbetalas samtidigt med egen ålderspension.

De nyblivna änkor och änklingar som uppnått den allmänna pensionsåldern får, som framhållits i avsnitt 2.2, i regel medel till sin fortsatta försörjning genom ålderspension från folkpensioneringen. Praktiskt taget alla - såväl män som kvinnor - som kommer att beröras av det reformerade systemet för efterlevandestöd kommer dessutom att uppbära ålderspension också från ATP. Härtill kommer att folkpension i form av ålderspension automatiskt uppräknas för den kvarlevande om en av två pensionsberättigade makar avlider samt att möjligheterna att få KBT ofta förbättras för den efterlevande.

En ordning av innebörd att efterlevandepension inte utges till den som uppbär egen ålderspension från den allmänna pensioneringen ligger också i linje med vad som förordats av socialpolitiska samordningsutredningen i dess betänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring, nämligen att normall sett endast en förmån bör utges i en bestämd behovssituation. Denna uppfattning har riksdagen anslutit sig till (SfU 1982/83:14, rskr. 211).

Jag föreslår alltså att efterlevandepension inom ramen för det framtida systemet härför skall kunna utges endast till efterlevande som inte har uppnått den allmänna pensionsåldern 65 år.

Även i fräga om den förmånsberättigade personkretsen kan jag ansluta mig till pensionsberedningens överväganden. Rätten till efterlevandepension för vuxna bör liksom nu i första hand grundas på äktenskap men vid sidan härav bör även andra kriterier gälla som grund för pension. Det är väsentligt att hänsyn tas till att allt tier människor numera sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta. I den mån detta framstår som motiverat och genomförbart bör efterlevandepensioneringen alltså ta sikte också på ogifta samboende. Liksom beredningen anscrjag det vara av vikt att reglerna pä området utformas så, att de kan tillämpas på ett enkelt sätt och utan ingående utredning och kontroll som kan uppfattas som integritetskränkande.

Mot bakgrund av nu anförda skäl lägger jag i avsnitt 4.2 fram förslagom en '

enhetlig avgränsning av den pensionsberättigade personkretsen som innebär att rätt till efterlevandepension från tilläggspensioneringen framdeles skall tillkomma även vissa grupper ogifta samboende enligt samma regler som inom folkpensioneringen.

Som framgår av det förut sagda kan jag ansluta mig till pensionsberedning
ens ståndpunkt att förmånerna från efterlevandepensioneringen primärt bör "

ge ekonomisk kompensation för de direkta och omedelbara följderna av Prop. 1987/88:171 dödsfallet och att de bör syfta till att hjälpa den efterievande au komma över de särskilda problem som kan förutsättas uppkomma under tiden närmast efter dödsfallet. Sådant behov av ekonomiskt stöd under en omställningstid omedelbart efter makens bortgång torde föreligga för i huvudsak alla efterlevande i yrkesaktiv älder. Detta gäller såväl i fall då den avlidne varit förvärvsarbetande som då denne vid tidpunkten för dödsfallet ägnat sig ät arbete enbart i hemmet. Man torde kunna utgå frän att förhållandena för den efterlevande förändras så radikalt genom makens bortgång att han eller hon under en övergångstid genomsnittligt sett är i behov av ett ekonomiskt tillskott för att underlätta omställningen till den nya situationen. Med sikte pä alt ge den efterlevande tillfälle att under ekonomiskt tryggade förhällanden anpassa sin situation i vad avser ekonomi, arbete, bostad m.m. föreslår pensionsberedningen att samhället här skall träda in och under en begränsad tid ge ekonomiskt stöd i form av en periodiskt utgående efterlevandepension, benämnd omställningspension.

Jag finner för min del att detta förslag väl överensstämmer med de utgångspunkter som bör uppställas för den reformerade efterlevandepensioneringen. Jag kan därför i likhet med huvuddelen av remissinstanserna ställa mig bakom förslaget. Jag delar också beredningens uppfattning att omställningspensionen bör utges enligt enkla och generella regler under en viss bestämd tidsrymd i direkt anslutning fill dödsfallet. Jag kommer i del följande alt föreslå alt omställningspensionen, i enlighet med pensionsberedningens förslag, skall utges under en tid av ett är efter dödsfallet. I likhet med beredningen anser jag vidare att möjligheter bör finnas att utge denna förmån under längre tid till sådana efterlevande som tar vård om minderårigt barn. Syftet med omställningspensionen är alltså inte atl täcka kostnader för begravning och liknande ulan att ge ett ekonomiskt bidrag till den efterlevande själv. Pensionen bör utges enbart i fall där det generellt sett kan sägas att det vid lidpunkten för dödsfallet förelåg en personlig och ekonomisk gemenskap mellan makarna och där den ena makens bortgång således inneburit en väsentligt förändrad ekonomisk situation för den andre.

I fråga om den närmare utformningen av omställningspensionen återkommer jag i avsnitt 4.3.

En utgångspunkt för den reform som jag nu lägger fram förslag om är att efterlevande män och kvinnor i yrkesaktiv ålder i regel har möjlighet att erhålla en tryggad ekonomisk ställning genom inkomsterna av eget förvärvsarbete. Flertalet innehar säkerligen redan vid dödsfallet ett sådant arbete och har kvar detta ocksä därefter. I andra fall kan den efterlevande ha börjat med eller återgått till förvärvsarbete under den lid då omställningspension har utgetts, I dessa situationer är det enligl min mening efter omställningstidens utgång inte påkallat med något fortsatt ekonomiskt slöd från den allmänna pensioneringen i form av efterievandepension.

Delta gäller även för sädana fall där den efterlevande har en fast anknytning till förvärvslivet vid tidpunkten för makens bortgång men senare får svårigheter att bereda sig inkomst genom arbete, t.ex. därför att den efterlevande dä blir arbetslös. I sådana situationer år det inte dödsfallet som utgör grund för stödbehovet ulan andra omständigheter. Här får den

efterlevande på samma sätt som andra i motsvarande situation förlita sig på Prop. 1987/88:171 samhällets generella stödformer och åtgärder för arbetslösa m.fl.

Om det inte inträffar en drastisk förändring av den utveckling i fräga om kvinnors förvärvsfrekvens som ägt rum under de senaste decennierna, torde det i framtiden komma att bli ovanligt att en kvinna - eller man - i yrkesaktiv älder befinner sig i en sådan situation att hon - eller han - helt saknar anknytning lill arbetsmarknaden. Man mäste dock räkna med att det ocksä fortsättningsvis kommer att finnas ett mindre antal kvinnor och män som står utanför arbetsmarknaden eller som har en svag ställning där, när maken avlider. Detta kan gälla personer som saknar arbete pä grund av vacklande hälsa, bristfällig utbildning, avsaknad av yrkesvana eller boende på ort med brist på arbetstillfällen. Det kan också vara fråga om personer som visserligen har ett arbete men bara på deltid och med inkomster som inte förslår till en tryggad försörjning samt - av personliga eller arbetsmarknadsmässiga skäl - saknar möjlighet atl utöka sin arbetstid.

I fall av detta slag bör enligl de utgångspunkter på vilka förslagen vilar göras kraftiga irtsatser inom ramen för samhällets arbetsmarknads- och utbildningspolitiska åtgärder. För det mindre antal efterlevande som i framtiden kommer att vara utan förvärvsarbete eller har en svag ställning pä arbetsmarknaden vid omställningstidens utgång bör alltsä sättas in åtgärder för att undanröja förvärvshindren. Det är av vikt att dessa efterlevande kan erbjudas en reell möjlighet att medverka i arbetslivet efter sin förmåga och atl härigenom få en meningsfull sysselsättning som ger ekonomisk trygghet. Att jag vågar tillmäta åtgärder på detta område sådan vikt och tilltro beror på den betydelse som i den ekonomiska politiken läggs vid den fulla sysselsättningen. Målet här är att alla som vill ha arbete också skall ha tnöjlighet härtill. Kraftiga satsningar görs med detta syfte på bl.a. olika arbetsmarknads- och utbildningspoliliska åtgärder.

Åtgärder på dessa områden kan sålunda förväntas bli av stor betydelse för de efterlevande som avses här. Sädana efterlevande bör ges tillfälle att genomgå erforderlig grund- eller yrkesutbildning eller erhålla hjälp till en placering i förvärvslivet genom insatser på det arbetsmarknadspolitiska fältet, t.ex. arbetsmarknadsutbildning eller beredskapsarbete. I fall av detta slag kan den efterlevande också erhålla ekonomiskt stöd i fortn av t.ex. utbildningsbidrag, vuxenstudiebidrag eller- om villkoren härför är uppfyllda - arbetslöshetsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.

Jag delar sålunda beredningens uppfattning att åtgärder för att bereda
kvinnor såväl som män arbete blir av stor betydelse vid förverkligandet av
reformen på efterlevandepensioneringens omräde. I likhet med beredningen
anser jag alt det inte finns skäl att föreslå några särlösningar till förmån
särskilt för gruppen efterlevande män och kvinnor med avseende på de regler
som styr olika arbetsmarknads- och utbildningspolitiska ätgärder. En
särbehandling pä dessa områden av efterlevande skulle innebära att hänsyn
primärt skulle tas till orsakerna till svårigheterna pä arbetsmarknaden i
slället för behovet att komma till rätta med dem. Härtill kommer att redan
det reguljära utbudet pä de aktuella områdena har en sädan omfattning och
ett sådant innehåll att det i de flesta fall torde vara i huvudsak tillräckligt för
att tillgodose behoven hos de efterlevande som berörs härav. Liksom hittills "-'

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

bör alltså också i framtiden änkor och änklingar få del av samhällets insatser Prop. 1987/88:171 inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken på samma villkor som andra i motsvarande situation.

Emellertid måste man nog räkna med alt åtgärder pä de berörda områdena inte heller i en framlid kommer att kunna helt undanröja problemen för efterlevande som kan komma att ha en svag ställning på arbetsmarknaden. Visserligen bör i princip alltid för efterlevande som har särskdda svårigheter pä arbetsmarknaden som ett första steg till lösning av problemen göras olika insatser inom bl.a. arbetsmarknadspolitikens ram. Beträffande en liten grupp änkor och änklingar torde det dock kunna förutsättas att behovet av ekonomiskt stöd inte blir tillgodosett på denna väg. De generella stödformerna på arbetsmarknads- och utbildningspolitikens områden är inte utformade på sådant sätl att de i alla situationer kan ge ett ändamålsenligt skydd för samtliga efterlevande som står utanför förvärvslivet. T.ex. uppställs i vissa sammanhang krav på aktuell anknytning lill arbetsmarknaden för att ekonomiskt stöd skall kunna utges. Den efterlevande kan på grund härav komma alt ställas utan medel till sin försörjning under en övergångstid -längre än den under vilken omställningspension utbetalas - fram lill dess åtgärderna på arbetsmarknadsområdet har gett åsyftat resultat.

Dessutom kan det i en del fall säkerligen komma atl visa sig omöjligt - från början eller sedan olika försök med sikte på en placering i förvärvslivet har misslyckats - att bereda den efterlevande etl förvärvsarbete till tryggande av försörjningen. En anledning härtill kan vara att den efterlevande kommit upp i åren eller att arbetstillfällen saknas på bostadsorten. En annan orsak kan vara att den efterlevandes hälsotillstånd är sådant att det är osäkert om han eller hon skall kunna erhålla ett förvärvsarbete som ger en tillräcklig inkomst. I vissa fall skulle det också kunna ses som oskäligt att begära alt en efterlevande söker sig in på arbetsmarknaden. Detta kan t.ex. knappast krävas av den som kommit upp i 60-årsåldern och som inte förvärvsarbetat under en längre tid före makens bortgång.

I fall av detta slag framstår det enligt min uppfattning som angeläget att samhället träder in och tryggar del fortsatta uppehället för den efterlevande så länge behov därav föreligger.

För en del efterlevande som befinner sig i denna situation kan egenpension i form av förtidspension vara ett realistiskt alternativ. En förutsättning för att sådan pension skall kunna beviljas den efterlevande är att det föreligger en medicinsk grund för nedsättningen av arbetsförmågan eller all den efterlevande uppfyller de särskilda villkor som gäller beträffande rätten till förfidspension på rent arbetsmarknadsmässiga skäl för äldre förvärvsarbetande. Det bör här betonas att det för personer som tillhör kategorin äldre försäkrade (som huvudprincip 60 år eller äldre) gäller särskilt förmånliga villkor för rätten till förtidspension också i allmänhet och att några stränga krav här inte ställs i vad avser del medicinska villkoret.

Även om sålunda förtidspension i framtiden kan antas fylla en inte
oväsentlig funktion när det gäller att bereda vissa änkor eller änklingar ett
tillfredsställande ekonomiskt skydd, kan man troligen förvänta att det
kommer att kvarstå en grupp efterlevande som inle uppfyller villkoren för
rätt till sådan pension men som ändå inte kan få en godtagbar försörjning "°

genom eget förvärvsarbete eller beträffande vilka deUa inte kan begäras. För Prop. 1987/88:171 dessa finns etl behov av samhällsinsatser som bereder dem elt skydd efter makens död.

Vid sina överväganden har pensionsberedningen som ett alternativ för att , komma till rätta med de problem som kan komma alt föreligga för den mindre grupp efterlevande som här är aktuell prövat tanken på att mildra nuvarande villkor för rätt till förtidspension (och sjukbidrag). Detta skulle t.ex. kunna göras i den formen alt man särskill för gruppen efterievande gick ifrån kravet på medicinska skäl för arbetsförmågans nedsättning och lät arbetsmarknadsmässiga och därmed jämförliga grunder bli tillfyllest för pensionsrätt.

Emellertid avvisar beredningen detta alternativ. Huvuddelen av remissinstanserna har inte någol att erinra mol denna bedömning. Kommunernas pensionsanstalt menar dock alt nuvarande bestämmelser om förtidspension bör ändras så alt de efterlevande som här berörs skall ges möjlighet alt få fidsbegränsad sådan pension. För egen del vill jag ansluta mig till beredningens ståndpunkt, varför jag inte är beredd alt nu föreslå någon utvidgning av rätten till förtidspension till förmän för enbart gruppen efterlevande. Av principiella skäl bör förtidspension i första hand fillkomma dem som har förvärvsförmågan nedsatt på medicinska grunder. Att utvidga rätten till förtidspension på rent arbetsmässiga skäl till aU gälla även personer som saknar aktuell arbetsmarknadsanknylning skulle strida mot grunderna för den reform varigenom denna rätt infördes. Jag är på denna punkt av samma uppfattning som den LO framfört i sitt remissyttrande. LO har här betonat vikten av att förtidspensioneringens medicinska och i vissa fall arbetsmarknadsmässiga kriterier inte urholkas. Även hänsynen till andra försäkrade som befinner sig i samma situafion talar enligt min mening mot särregler till förmån för en speciell kategori. Det kan inte heller uteslutas att en utvidgning på detta sätt av förtidspensioneringen skulle innebära en risk att denna pensionering lillgreps i stället för åtgärder som kan ge den efterlevande möjligheter till förvärvsarbete.

Pensionsberedningen anser alt det behov av ekonomiskt stöd till vuxna efterlevande med problem på arbetsmarknaden som kan finnas vid sidan av de generellt verkande åtgärderna i stället bör tillgodoses inom ramen för efterlevandepensioneringen. Med hänsyn härtill föreslår beredningen attdet som komplettering till omställningspensionen skall kunna utges efterlevandepension i form av s.k. särskild efterlevandepension.

Förslaget i denna del tillstyrks av huvuddelen av remissinstanserna. Flera av dessa påpekar dock att den särskilda efterlevandepensionen kan komma att bli administrativt krävande och att den innebär att regelsystemet blir svåröverskådligt.

Enligt min mening finns del anledning alt på det sätt pensionsberedningen föreslår införa en särskild form av ekonomiskt stöd från efterlevandepensioneringen lill vuxna efterlevande vid sidan av omställningspensionen. De generella stödformerna på arbetsmarknads- och utbildningsområdena kan inte i alla situationer ge etl tillfredsställande skydd för efterlevande utan

aktuell arbetslivsanknylning. Ansvaret för att den ifrågavarande gruppen

tillförsäkras det ytterligare skydd varav behov föreligger måste därför, som beredningen anför, åvila efterlevandepensioneringen.

Jag vill dessutom framhålla att införandel av en sådan särskild efterlevan-deförmån som den föreslagna inte kan anses innebära något större avsteg från strävandena mol en enhetligare socialförsäkring. Det är inte fråga om en i egentlig mening ny förmån utan om en förmån som är avsedd att ersätta den nuvarande änkepensionen. Härtill kommer att den i beredningens förslag utformats i nära anknytning till en redan befintlig pensionsförmån, nämligen efter mönster av de regler som gäller i fråga om förtidspension. Detta betyder också att jag- även om jag inser att vissa administrativa problem kan komma att uppstå - anser att några överväldigande svårigheter vid det praktiska handhavandet av förmånen inte behöver befaras, eftersom det finns möjlighet att tillämpa de erfarenheter som vunnits vid hanteringen av en annan, sedan länge etablerad förmån. I sammanhanget bör också uppmärksammas att det kan förväntas bli enbart etl relativt litet antal efterlevande för vilka det blir aktuellt alt pröva rätten till den nya förmånen.

Jag delar alltsä beredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att efterlevandepensioneringen bör inrymma en särskild förmån med syfte att utgöra ett skydd för sådana efterlevande som för längre eller kortare tid efter makens bortgång saknar möjlighet att bereda sig en tillfredsställande inkomst genom förvärvsarbete eller på annat sätt. Förutsättningar för att förmånen skall utges bör vara dels att det finns etl orsakssamband mellan dödsfallet och den efterlevandes försörjningssvårigheter, dels alt andra åtgärder inte ger till resultat att den efterlevande får en fast fot i arbetslivet och kan svara för sill eget underhåll.

I avsnitt 4.4 återkommer jag lill den närmare utformningen av den särskilda efterlevandepensionen.

Prop. 1987/88:171

måste tas till de generationer som inrättat sina liv efter hittillsvarande lagstiftning och förlitat sig på fortbeståndet därav. Reformtakten måste bestämmas pä etl sätl som gör alt ekonomiskt svagare kategorier ges ett fortsatt skydd också under lång tid framöver enligt det regelsystem som har tillkommit för att bereda dem trygghet efter bortgången av den som svarat för deras försörjning och ekonomiska standard. Det bör inte komma i fråga att vidta åtgärder som får till följd alt dessa kategorier får sina förhållande radikalt förändrade. Till den reformerade efterlevandepensioneringen måste därför knytas långtgående och generösa övergångsbestämmelser.

Dessa övergångsbestämmelser bör ha till utgångspunkt att det nya regelsystemet skall ta sikte inte på nuvarande utan på kommande generationer efterlevande. Den nya lagstiftningen bör således inte ges fillbakaverkan-de kraft för dem som nu är efterlevande. Vidare bör den hittillsvarande änkepensioneringen få fortsatt tillämpning även för vissa grupper kvinnor som blir efterlevande efter ikraftträdandet av de nya reglerna. Dessa äldre regler kommer därigenom under en läng period framöver att få tillämpas vid sidan av det nya regelsystemet. Genom att på detta sätt ha en läng övergångsperiod mellan den nu gällande och den nya efterlevandepensioneringen kan man få till stånd ett successivt inväxande i de nya reglerna och fen mindre abrupt övergång till dessa.

Fråga uppkommer dä hur avgränsningen skall göras mellan de kvinnor som skall omfattas av hittillsvarande lagstiftning och de som skall ges rätt till förmåner från det nya systemet. Det måste härvid också bestämmas hur övergångsreglerna skall närmare utformas och om alla berörda kvinnor skall täckas av antingen det nya eller det äldre systemet eller om inte ocksä mer glidande lösningar skulle vara att föredra. Särskilda bestämmelser fordras även för samordning mellan nuvarande och nya förmåner så att inte en och samma familj kan komma i åtnjutande av såväl de förhöjda barnpensionerna som änkepension enligt äldre regler.

Vid utarbetandet av övergångsregleringen måste vidare kostnadsaspekten beaktas. Förslagen till förstärkningar av barnpensionerna och om införande av rätt till efterlevandepension till änklingar medför inte oväsentliga utgiftsökningar också på relativt kort sikt för folk- och tilläggspensioneringen. Om alla kvinnor som fötts före ikraftträdandet eller som då fyllt t.ex. 16 år skulle få behålla den rätt som i dag finns fill änkepension, skulle därför totalt sett uppkomma kraftigt ökade kostnader för den allmänna pensioneringen under lång tid framöver. En sådan lösning kan inte heller sägas vara påkallad från sociala utgångspunkter. Någon form av begränsning behövs därför. Övergångsregleringen mäste således anpassas till de samhällsekonomiska villkoren.

Till den närmare utformningen av övergångsreglerna återkommer jag i avsnitt 5.

Prop. 1987/88:171

Beredningen föreslår att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1989 Prop. 1987/88:171 (betänkandet s. 175-176).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser avstyrker den föreslagna tidpunkten med hänvisning till behovet av en längre tid för information , utbildning, administrativa förändringar och anpassning av olika tjänstepensionsordningar. Några betonar också vikten av att allmänheten ges tillfälle att se över sitt efterlevandeskydd för eventuell komplettering på frivillig väg. De flesta remissinstanserna uttalar sig för ett ikraftträdande den 1 januari 1990.

Av denna uppfattning år försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Södra Sverige, RFV, försäkringsinspektionen, statskontoret, RRV, Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Kommunernas Pensionsanstah. För en senareläggning uttalar sig även statens arbetsgivarverk, som menar att ett beslut om ändrade efterlevandeförmåner bör utformas så, att dessa införs först sedan anpassningar till de nya villkoren kunnat ske i avtalen på arbetsmarknaden. Ett ikraftträdande vid senare tidpunkt är den 1 januari 1989 förordas också av statens löne- och pensionsverk, LO, TCO, SACO/SR, Sveriges Pensionärsförbund, Försäkringsbolaget SPP och Konsumentkooperationens pensionskassa.

Skälen för mitt förslag: När det gäller fidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande framhåller pensionsberedningen att det inte bör finnas anledning att hysa nägra tvivel om möjligheterna att nu genomföra den föreslagna reformen. Beredningen hänvisar därvid framför allt till de omfattande övergångsregler som erbjuds äldre och medelålders kvinnor. Mot denna bakgrund anser beredningen att det nya systemet bör tillämpas så snart det kan ske med hånsyn till behovet av skälig förberedelsetid. En sådan behövs för att försäkringskassorna och riksförsäkringsverket skall få tillfälle att genomföra de administrativa förändringar och den utbildning som reformen föranleder. Tid måste också beräknas för en omfattande information fill allmänheten om det nya regelsystemets innebörd. Vidare torde parterna på arbetsmarknaden behöva viss tid för att genomföia de anpassningar som kan vara påkallade på tjänstepensioneringens område. Dessa tjänstepensioner är på olika sätt samordnade med den allmänna pensioneringen, vars förmåner i många fall utgör grunden för avtalspensionerna. Mot denna bakgrund har pensionsberedningen föreslagit att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1989.

Jag kan för egen del helt ställa mig bakom vad pensionsberedningen anfört angående behovet av att riksförsäkringsverket, försäkringskassorna och arbetsmarknadens parter ges tillräcklig tid för att genomföra de administrativa förändringar, den utbildning av personal och de övriga anpassningar som krävs. En viktig del i förberedelsearbetet är också att ge allmänheten erforderlig information om innebörden av det nya systemet. Flertalet avtalsfästa tjänstepensionssystem innehåller efterlevandeförmåner som anpassats till den allmänna pensioneringens nuvarande system för efterlevandepensionering. Genomförandet av det nya systemet innebär betydande förändringar av de förutsättningar utifrån vilka dessa tjänstepensionssystem konstruerats. Det blir därför nödvändigt att uppta nya förhandlingar om en

förbättrats högst väsentligt och flertalet berörda pensionstagare numera får Prop. 1987/88:171

del av även ATP-förmåner kan behovet av sådana tillägg inte längre anses

lika framträdande som vid införandet av dem. Härtill bidrar även den

Utbyggnad som skett av annat samhällsstöd till bl.a. barnfamiljer. Det finns

vidare en allmän strävan att undvika den typ av specialdestinerade förmåner

för maka och barn som hustru- och barntilläggen är exempel på. Grundval för

denna strävan är såväl principiella överväganden som förenklings- och

samordningsskäl. Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag i avsnitten 7

och 8 en successiv avveckling av hustru- och barntilläggen. Avvecklingen är

försedd med särskilda övergångsregler.

3 Förmåner till efterlevande barn m.m. 3.1 Inledning

Som jag understrukit i det föregäende (avsnitt 2) bör barnpensionerna ges en framskjuten plats inom den reformerade efterlevandepensioneringen. Det är enligt min mening väsentligt att förmånerna för efterlevande barn har en sådan utformning att de kan tillgodose de krav som rimligen kan ställas på att ge barnen en tillfredsställande kompensation för de ekonomiska följderna av att en av eller båda föräldrarna avlider.

Liksom hittills bör barnpension även i framtiden utbetalas frän både folk-och tilläggspensioneringen. Enligt tnotsvarande principer som för bidragsförskott i kombination med underhållsbidrag enligt föräldrabalken bör alltsä efterlevande barn tillförsäkras en ekonomisk grundtrygghet - genom folkpensioneringen - samt dessutom ha möjlighet att - från tilläggspensioneringen - få ett standardtillskott som är relaterat till den avlidne förälderns tidigare inkomster.

Några mer genomgripande förändringar av barnpensioneringens konstruktion är enligt min uppfattning inte påkallade. Nuvarande principer för avgränsningen av den pensionsberättigade personkretsen och för beräkningen av barnpension bör alltså kunna ligga fast. De förändringar innefattande förstärkningar generellt och för vissa särskilda kategorier barn som - i enlighet med vad jag utvecklat tidigare (avsnitt 2.3) - jag anser vara motiverade bör alltså kunna utformas på sådant sätt att de ryms inom ramen för pensionssystemets nuvarande grundprinciper. En väsentlig utgångspunkt för den genomgäng som pensionsberedningen gjort av barnpensioneringens regelsystem och för de ändringar som beredningen därvid funnit påkallade -och till vilka förslag jag ansluter mig - år att det bör ske en ökad samordning och förenkling av det ekonomiska stödet för barn. I detta syfte föreslår jag att reglerna för folk- och tilläggspensioneringen görs enhetliga och att vissa föråldrade särregler avvecklas.

Av detta skäl lägger jag i det följande fram även några mer begränsade
förslag till ändringar av reglerna för bidragsförskott. Med hänsyn till det
likartade syftet med barnpension frän folkpensioneringen och bidragsförs
kott, som båda avser att tillgodose det grundläggande behovet av ekonomiskt
stöd till barn i enförälderfamiljer, är det enligt min mening motiverat att
förutsättningarna för rätten till dessa båda förmåner överensstämmer '-

3.2 Personkretsen 3.2.1 Allmänt

Mitt ställningstagande: Nuvarande avgränsning av den barnpensions-berättigade personkretsen kvarstår oförändrad.

Beredningens ställningslagande överensstämmer med mitt (betänkandet s. 180-181).

Remissinstanserna har inte närmare kommenterat beredningens överväganden i denna del.

Skälen för mitt ställningslagande: Rätt till barnpension fillkommer enligt de nu gällande reglerna inom både folk- och tilläggspensioneringen den avlidnes biologiska barn. Pensionrätt föreligger oberoende av om den avlidne hade vårdnaden om barnet och likaledes oberoende av om denne sammanbodde med barnet vid tidpunkten för dödsfallet. Barnpension utges således även efter en förälder som, t.ex. på grund av äktenskapsskillnad, separerat frän den andre föräldern och skilts från vårdnaden om barnet. Detta förhållande påverkas inte av att den andre föräldern gifter om sig och barnet således får en styvförälder. Å andra sidan har barnet då inte rätt till pension efter styvföräldern om denne skulle avlida. På motsvarande sätt behåller barnet pensionsrätt efter sina biologiska föräldrar även om barnet vistas hos fosterföräldrar och detta också i fall då vårdnaden anförtrotts en särskilt förordnad förmyndare. Någon rätt till barnpension efter fosterföräldrarna uppkommer däremot inte. Den här beskrivna rätten till pension efter biologisk förälder bryts först om barnet adopteras av annan (än make till den avlidne föräldern). I detta fall upphör pensionsrätten efter den biologiska föräldern. I stället uppkommer en rätt till pension efter adoptanten.

Barnpensioneringen har sin grund i familjerättens regelsystem och har till syfte att lämna ersättning för bortfallet underhäll. Den överensstämmer även med de principer som gäller för arvsrätten. En naturlig utgångspunkt är enligt min mening att också i fråga om den barnpensionsberättigade personkretsen hålla fast vid vad som gäller i dessa hänseenden.

Någon utvidgning av rätten till barnpension till att omfatta andra kategorier än biologiska barn och adoptivbarn bör sålunda enligt min mening inte komma i fråga. Häremot talar bäde principiella och administrativa skäl. T.ex. är styvbarn och fosterbarn tillförsäkrade ekonomiskt stöd i förhållande till de biologiska föräldrarna genom underhällsbidrag eller bidragsförskott eller i form av barnpension efter dem. För fosterbarn utges dessutom i regel särskild ersättning till fosterföräldrarna för barnets underhäll. Om dessa barn dessutom skulle ges rätt till barnpension efter styv- resp. fosterförälder, skulle det medföra att barnet fick dubbel kompensation och ett mer

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 181-182).

Remissinstanserna: Förslaget mottas positivt. Det tillstyrks uttryckligen av bl.a. socialstyrelsen, NIA och statens invandrarverk. Försäkringsöverdomstolen och försäkringsrätten för Södra Sverige har anfört vissa tekniska synpunkter om tidpunkten för uppkomsten av skyddet inom barnpensioneringen.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnt i det föregående avsnittet likställs adoptivbarn med biologiska barn när det gäller rätten till barnpension. Detta gäller även i olika andra rättsliga sammanhang. Bestämmelser om adopfion finns i 4 kap. föräldrabalken. Enligt dessa bestämmelser meddelas beslut om adoption av allmän domstol.

Innan en svensk domstol meddelar tillstånd till adoption av ett barn som är under 18 år skall yttrande inhämtas från socialnämnden. Redan dessförinnan har emellertid socialnämnden att pröva lämpligheten av att en adoption kommer till stånd. Regelmässigt inleds nämligen ett adoptionsförfarande med att sökanden, efter tillständ av socialnämnden, tar emot barnet i sitt hem för vård och fostran. Enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) måste, då fråga är om att ta emot ett utländskt barn i adoptionssyfte, medgivande från socialnämnden inhämtas redan innan barnet lämnar sitt hemland.

Sedan en adoption kommit till stånd genom domstolsbeslut kommer samma rättsliga förhällande att gälla mellan adoptivföräldrarna och adoptivbarnet som mellan föräldrar och deras biologiska barn. Dessförinnan finns det emellertid i stort sett ingen rättslig reglering av förhållandet mellan barnet och de presumtiva adoptivföräldrarna. Undantag gäller dock här beträffande allmänt barnbidrag, vårdbidrag och föräldrapenning. Sålunda gäller t.ex. enligt 4 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag att de som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det likställs med föräldrar i fråga om rätten att uppbära barnbidrag.

Som huvudregel gäller dock att det rättsliga förhållandet mellan ett

tilltänkt adoptivbarn och de blivande adoptivföräldrarna inte är reglerat i lag. Detta är fallet bl.a. med avseende på rätten till underhållsbidrag. Frånvaron av rättslig reglering på detta område har betydelse också för barnets rätt till barnpension enligt AFL. Som beskrivits i det föregående tillkommer rätten till sådan pension endast biologiska barn och adoptivbarn till den avlidne. Skulle ett barn ha tagits fill Sverige i adoptionssyfte föreligger således inte rätt fill barnpension efter de blivande adopfivföräldrarna, om någon av dessa skulle avlida innan adoptionen hinner komma till stånd genom rättsligt beslut.

De barn som det här är fråga om saknar sålunda mycket av det rättsliga skydd som i olika avseenden tillkommer andra barn som är bosatta här i landet. Antalsmässigt rör det sig om ett inte obetydligt antal barn. Regelmässigt har dessa barn en stark anknytning till de blivande adoptivföräldrarna redan innnan en i Sverige giltig adopfion har kommit till stånd. Inte sällan saknar barnet däremot familjerättsliga relationer i sitt hemland. Av flera skäl är det önskvärt att en adoption kommer fill stånd så snart som möjligt efter det att barnet har kommit till Sverige. I praktiken tar det emellertid ofta ganska lång tid innan adoptionsförfarandet kan slutföras. Under denna tid intar barnet en allmänt sett osäker ställning i rättsligt hänseende.

Mot bakgrund härav föreslär pensionsberedningen att utländska barn som tagits till Sverige i adoptionssyfte skall tillförsäkras rätt till ekonomiskt stöd i form av barnpension om någon av de tilltänkta adopfivföräldrarna skulle avlida innan adoptionen genomförts.

Till detta förslag, som mottagits positivt under remissbehandlingen, kan jag ansluta mig. Den likställighet som redan nu finns beträffande bl.a. allmänna barnbidrag bör således utsträckas till att gälla även för barnpension från folk- och tilläggspensioneringen. En rätt bör alltså införas för utländska barn som har förts till Sverige i adoptionssyfte och här har mottagits för vård och fostran i ett enskilt hem i sådant syfte att erhålla barnpension om någon som på detta sätt tar vård om barnet skulle avlida. Sådan rätt bör föreligga oberoende av om ett adopfionsbeslut har meddelats i barnets ursprungsland eller inte. Skyddet från barnpensioneringen uppkommer med mitt förslag således i och med att de blivande adoptivföräldrarna tar faktisk vård om barnet här i landet. Ett villkor är dock att de dessförinnan skall ha erhållit medgivande därtill av socialnämnd.

Innebörden av mina förslag i detta hänseende utvecklas närmare i specialmotiveringen.

Prop. 1987/88:171

Remissinstanserna: Alla som yttrat sig över förslaget tillstyrker detta. Prop. 1987/88:171 Förslaget välkomnas av bl.a. socialstyrelsen, statens invandrarverk och PRO.

Skälen för mitt förslag: Enligt de regler som nu gäller har efterlevande barn som är svenska medborgare och bosatta i Sverige rätt till barnpension frän folkpensioneringen. Till dessa utgär folkpension oberoende av bosättningstidens längd och utan andra villkor i nu aktuellt hänseende.

I fräga om möjligheterna för svenska medborgare att vid bosättning utomlands uppbära folkpension i form av barnpension gäller sedan den 1 juli 1979 regler som innebär att sådan pension utges under förutsättning att rätt föreligger också till ATP. Folkpensionsförmånernas storlek graderas i förhällande till det antal år för vilka den avlidne tillgodoräknats pensionspoäng vid tilläggspensionens beräkning. Har pensionspoäng tillgodoräknats för minst 30 år utgår folkpensionen med oavkortat belopp, I annat fall utges pensionen med så stor andel som svarar mot förhållandet mellan det antal år för vilka pensionspoäng tillgodoräknats och talet 30.

Beträffande rätten till folkpension för utlänningar som är bosatta i Sverige infördes - efter mönster av modernare bilaterala socialförsäkringskonventioner - likaså regler i den svenska lagstiftningen den 1 juli 1979. Enligt dessa är en utländsk medborgare (eller statslös) som bor här i landet berättigad till folkpension i form av barnpension under förutsättning att en viss kvalifikationstid är uppfylld. Det krävs antingen att den avlidne omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst fem år och den efterlevande vid dödsfallet var bosatt här eller att den efterlevande är bosatt i Sverige sedan minst fem är och den efterlevande eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt här i landet.

Någon rätt för utlänningar att uppbära familjepension från folkpensioneringen vid bosättning utanför Sverige föreligger inte enligt den svenska lagstiftningen. Bestämmelser härom finns dock i en rad konventioner som ingåtts mellan Sverige och andra länder. Sädana konventioner gäller för närvarande i förhållande till de andra nordiska länderna. Storbritannien, Österrike. Förbundsrepubliken Tyskland, Jugoslavien. Grekland, Portugal, Schweiz, Turkiet, Frankrike, Marocko, Italien, Nederländerna. Israel, Spanien, Canada. USA och Québec, Genom dessa konventioner ges i allmänhet medborgare i det andra landet rätt till svensk familjepension från folkpensioneringen vid bosättning utanför Sverige på samma villkor som gäller för svenska medborgare. Enligt den nordiska konventionen om social trygghet gäller dock andra regler härför. 1 denna har dessutom föreskrivits kortare kvalifikationstid än enligt AFL i vad avser rätten till familjepension vid bosättning i Sverige.

Rätten till barnpension från filläggspensioneringen är inte beroende av svenskt medborgarskap eller bosättning här i landet. Sädan pension utbetalas alltså oavsett om den efterlevande är bosatt i Sverige eller utomlands. Inte heller krävs att den avlidne hade annan anknytning till Sverige än att han någon gång intjänat rätt till ATP här i landet.

I sammanhanget bör erinras också om de bestämmelser som gäller i fråga
om bidragsförskott. För rätt härfill fordras enligt huvudregeln i lagen
(1%4:143) om bidragsförskott att barnet är svensk medborgare och bosatt i 76

Sverige. År barnet inte svensk medborgare men bosatt här i landet, utgär Prop. 1987/öö:171 bidragsförskott under förutsättning att också barnets vårdnadshavare är bosatt här samt att vårdnadshavaren eller barnet vistas här sedan minst sex månader.

De nuvarande reglerna på det område som här är aktuellt framstår enligt min mening som i stort sett ändamålsenliga och innefattande en lätnplig avvägning mellan olika synpunkter. Huvuddelen av reglerna har också tillkommit genom lagstiftning för bara några år sedan och således långt senare än när övriga regler inom barnpensioneringen infördes. Några större ändringar är sålunda enligt min mening inte motiverade utan huvuddelen av regelsystemet på området synes kunna ligga fast oförändrat. I ett hänseende vill jag dock föreslå en mildring av de nuvarande villkoren.

Vad först beträffar Ulläggspensioneringens regler om rätt till barnpension anser jag att någon anledning inte föreligger att överväga en ändring av vad som nu gäller i internationellt hänseende. Barnpensionen utgör en av flera beståndsdelar inom detta pensionssystem och bör även i fortsättningen följa samma bestämmelser som andra förmåner från ATP när det gäller utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension. Inom ATP bör alltsä även framdeles barnpension utgå pä samma villkor till svenska och utländska medborgare och utbetalas oavsett var barnet är bosatt.

Vad sedan galler folkpensioneringen finner jag det självfallet att barnpension liksom hittills skall utges utan särskilda villkor till barn som är svenska medborgare och bosatta här i landet. Inte heller anser jag det motiverat att nu göra någon ändring såvitt avser rätten för svenska medborgare att uppbära folkpension i form av barnpension vid bosättning utomlands. Pensionen bör alltså i dessa fall även fortsättningsvis utbetalas i förhållande till det antal år för vilka den avlidne föräldern har tillgodoräknats pensionspoäng vid beräkning av tilläggspension.

I fräga om rätten till barnpension frän folkpensioneringen för utländska barn som är bosatta i Sverige anser jag dock. i likhet med pensionsberedningen och remissinstanserna, att en förändring bör genomföras. Som beskrivits i det föregående gäller för bidragsförskott en kvalifikationstid om sex månader. Barnpension frän folkpensioneringen och bidragsförskott har i princip samma syfte, nämligen att utgöra ett ekonomiskt grundstöd för barn i enförälderfamiljer. Det är därför inte minst frän samordningssynpunkt angeläget med likartade bestämmelser för dessa båda förmåner, och detta gäller även i det nu behandlade avseendet. Det rör sig här om förmåner som är avsedda att trygga den grundläggande försörjningen för barn. Med hänsyn härtill är det otillfredsställande med dagens regler att ett invandrarbarn, för vilket utgått bidragsförskott, vid förälderns död kan gå miste om bidragsförskottet och därefter få vänta på barnpension från folkpensioneringen under kanske flera års tid. Det är väsentligt att den ekonomiska grundtryggheten för barn som bor här i landet tillgodoses även i situationer av detta slag.

Den från olika synpunkter lätnpligaste lösningen för att uppnå detta syfte är enligt min mening att sänka kvalifikationstiden för utländska barns rätt till barnpension från folkpensioneringen från nuvarande fem år till sex månader. Jag föreslår därför att en sädan förändring genomförs. Lagtekniskt bör regeln utformas efter mönster av vad som för närvarande gäller för all

ungdomar som var 16 år eller äldre. Folkpensioneringens åldersgräns höjdes rop. iyö//öö.l /I dock den 1 januari 1974 till 18 år med syfte att uppnå överensstämmelse med reglerna för bidragsförskott.

En 18-årsgräns gäller numera som huvudregel även beträffande den familjerättsliga underhållsskyldigheten mot barn. Om emellertid barnet går i skolan når det fyller 18 år eller återupptar skolgången före fyllda 19 år, är föräldrarna intill dess barnet fyller 21 år underhållsskyldiga så länge skolgången pågår. Till skolgång räknas studier i grundskolan, gymnasieskolan eller annan jämförlig grundutbildning (7 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken).

Allmänt barnbidrag utbetalas t.o.m. det kvartal då barnet fyller 16 är. Rätten till flerbarnstillägg omfattar dock numera även studerande i åldern 16-19 år. Elever i grundskolan, som uppnått sådan älder att de inte längre fär allmänt barnbidrag, erhåller studiestöd i form av förlängt barnbidrag. För studerande i gymnasieskolan och vissa andra utbildningar utgår studiehjälp enligt studiestödslagen (1973:349). Denna utbetalas för studerande som är 16 år eller äldre längst t.o.m. första kalenderhalvåret det år då den studerande fyller 20 år.

I fråga om bidragsförskott gäller som huvudregel en 18-årsgräns. Enligt lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande kan emellertid numera förlängt bidragsförskott lämnas för barn som går i skolan när det fyller 18 år eller återupptar skolgången innan det fyller 19 år. Sådant förskott ges till barnet så länge det bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag eller studiehjälp, dock längst t.o.m. juni månad det år då barnet fyller 20 år.

Som framgår av denna översikt föreligger i dag vissa skillnader med avseende på den övre åldersgränsen för rätt till sociala förmåner som är avsedda för barn. Frän många synpunkter skulle det vara av värde med större enhetlighet på detta område. Ett steg i denna riktning kan tas om det nu införs enhetliga regler för folk- och tilläggspensioneringen. Frän samordningssynpunkt skulle en sådan lösning innebära en fördel. Jag vill här dessutom framhålla det väsentliga i att reglerna på barnpensionsomrädet vid en ändring ansluts till vad som är vanligast beträffande andra sociala förmåner.

Den nuvarande generella 19-årsgränsen inom tilläggspensioneringen framstår numera som föga motiverad med hänsyn till utvecklingen inom socialförsäkringen och familjerätten. Det bör också erinras om att myndighetsåldern har sänkts till 18 år sedan ATP-reglerna tillkom. Eftersom tilläggspensioneringens barnpension i princip kan ses som en påbyggnad på den barnpension som utges frän folkpensioneringen, är det naturligt att likartade regler gäller för de båda förmånerna.

Jag anser alltså, liksom pensionsberedningen - vars förslag vunnit anslutning under remissbehandlingen - att en gemensam åldersgräns bör införas för folk- och tilläggspension i form av barnpension. Vid bestämmandet av denna åldersgräns bör avgörande vikt läggas vid en jämförelse med reglerna för den familjerättsliga underhållsskyldigheten, på vilka barnpensioneringens principer bygger. Detta betyder att jag föreslår att det för båda barnpensionsformerna skall finnas en generell åldersgräns och att denna

skall kompletteras med en möjlighet att utge pension under längre tid till Prop. 1987/88:171 barn som därefter fortsätter med grundläggande studier. Med en sådan lösning uppnäs ytterligare en viktig samordningsvinst: enhetlighet kommer därmed att gälla mellan barnpension och bidragsförskott.

När det gäller den generella åldersgränsen för barn som inte studerar är det enligt min mening naturligt att för både folk- och tilläggspensioneringen anknyta till vad som för närvarande gäller inom folkpensioneringen. Pensionen bör alltså i dessa fall utbetalas t.o.m. den månad varunder barnet fyller 18 år. Barnet blir då myndigt, och enligt huvudregeln upphör rätten till underhåll från föräldrarna vid denna tidpunkt: Det stora flertalet av de ungdomar som är under 18 år går också kvar i grund- eller gymnasieskola, medan enbart omkring 1/3 av 18-åringarna och 1/10 av 19-åringarna inte har avslutat sin grundutbildning. Huvuddelen av de 18- och 19-åringar som inte tillhör denna kategori är antingen förvärvsarbetande eller bedriver studier vid universitet eller högskola och därmed berättigade till studiemedel för finansiering av studierna. De barn däremot som utan att fortsätta sina studier har lämnat grund- och gymnasieskolan bör sedan de uppnått myndighetsåldern själva kunna svara för sin försörjning. Det rör sig här närmast regelmässigt orn barn som förvärvsarbetar, och det kan då inte längre anses motiverat att samhället gär in med ekonomiskt bistånd genom barnpensioneringen.

I de fall då barnet genomgår utbildning vid grundskola eller gymnasieskola är det däremot enligt min uppfattning angeläget att barnet fär en grundläggande ekonomisk trygghet även för tiden efter fyllda 18 år. Denna trygghet kan inte helt tillgodoses genom det studiesociala stödet. Samhällets ambition är att alla ungdomar skall kunna få gymnasial utbildning. Under tiden för sädan utbildning är den studerande i regel huvusakligen beroende av underhåll från föräldrarna. I de fall att en av eller båda föräldrarna har avlidit bör behovet av ekonomisk trygghet under studietiden tillgodoses genom barnpensioneringen, som syftar till att ersätta den avlidne förälderns försörjningsinsats.

Emellertid är det nödvändigt att även för studerande barn fastställa en övre åldersgräns. Detta krävs för att begränsa åtagandena för barnpensioneringen, så att pension inte utges också till vuxna studerande och för att regelsystemet skall låta sig tillämpas administrativt utan alltför ingående utredning och kontroll. I detta hänseende kan erinras om att studiehjälp enligt 3 kap. studiestödslagen utbetalas till studerande i gymnasial utbildning längst t.o.m. första kalenderhalvåret det år under vilket den studerande fyller 20 år. Motsvarande övre åldersgräns gäller beträffande rätten till flerbarnstillägg och för förlängt bidragsförskott. Jag finner det naturligt att samma åldersgräns väljs för barnpension från folkpensioneringen och ATP. Detta betyder att ett barn som börjar skolan vid sju års ålder och inte förlorar något år i skolan kan uppbära barnpensionen under så lång tid att det hinner avsluta en fyraårig gymnasieutbildning.

Mina förslag innebär alltså sammanfattningsvis att barnpension inom både folk- och tilläggspensioneringen skall utges fram till dess barnet fyller 18 år. Om barnet är äldre men bedriver studier på grundskole- eller gymnasienivå skall barnpensionen kunna utges sä länge studierna fortgår, dock längst

praxis grundnivån 52 % av basbeloppet för år räknat. Enligt garantiregeln Prop. 1987/88:171

utgår barnpension dock alltid med sådant belopp att barnet, tillsammans med

vad det får i tilläggspension, är tillförsäkrat barnpension på en högre nivå.

Denna garantinivå utgör för år räknat 62 % av basbeloppet om barnets båda

föräldrar har avlidit, 31 % av basbeloppet om barnet samfidigt uppbär

bidragsförskott eller särskilt bidrag fill vissa adoptivbarn och 41 % av

basbeloppet i övriga fall då barnet uppbär pension efter en av föräldrarna.

Avräkning görs från garantinivån, ned till lägst grundnivån, mot den

tilläggspension i form av barnpension som barnet kan ha rätt till. Från

garantivniån 41 % av basbeloppet görs dessutom avräkning med hänsyn till

sådan folkpension i form av ånkepension som i det enskilda fallet utgär till en

kvinna som är barnets mor eller som har varit gift med barnets far eller har

eller har haft barn med denne, under förutsättning att barnet och kvinnan

stadigvarande sammanbor.

Denna nuvarande konstruktion med grundnivåer och garanUnivåer bör enligt min mening bibehållas också för framtiden. På motsvarande sått som beträffande pensionstillskotten har införandet av garantinivåerna inom barnpensioneringen inneburit ett värdefullt tillskott för barn som inte är berättigade till tilläggspension eller har enbart låg sådan pension. Vidare har garantinivåerna i många fall medfört en förstärkning för flerbarnsfamiljerna eftersom pension på den nivån utges till varje barn i en familj oberoende av hur många barn det finns i familjen.

Denna dagens ordning att folkpensionsbeloppen är enhetliga och inte varierar med det totala antalet barn efter en avliden bör således finnas kvar även inom den reformerade efterlevandepensioneringen. Liksom hittills bör folkpensionen ta sikte på att ge ett för alla barn lika stort ekonomiskt tillskott för att täcka den grundläggande försörjningen. Behovet härav är inte beroende av det sammanlagda antalet barn i familjen. Den differentiering som i detta hänseende är påkallad hänför sig i stället till det standardtillskott som tilläggspensioneringen svarar för.

1 likhet med pensionsberedningen har jag funnit att det inte kan anses motiverat att nu införa någon form av differentiering efter barnets ålder när det gäller folkpensionsnivåerna (eller ATP-pensionen). En sådan skulle innebära att barnpensionerna utbetalades med högre belopp för äldre än för yngre barn. Visserligen stiger kostnaderna för barns uppehälle o.d. ofta med åldern. Men det måste också beaktas att barnpensionen i många fall utbetalas under lång fid och att det därför kan finnas skäl att mera ta sikte på barnets genomsnittliga behov under hela denna tid än att försöka bestämma pensionens storlek med hänsyn till det vid varje tidpunkt föreliggande behovet. Det är också från allmänna synpunkter önskvärt att förmånerna inom den allmänna försäkringen utformas på ett sätt som gör tillämpningen så enkel som möjligt. Någon individuell prövning av behovet i varje enskilt fall kan svårligen göras, utan rätten till förmåner bör bestämmas enligt schematiska grunder.

Som jag nyss beskrivit utgör grundnivån för barn som uppbär barnpension efter en förälder 26 % av basbeloppet för år räknat. Denna nivå tillkom med verkan fr.o.m. den 1 juli 1981, då en höjning skedde från 25 % av basbeloppet. Orsaken härtill var att ge en kompensation för de förändrade

beräkningsgrunder för basbeloppet som samtidigt beslutades och som antogs Prop. 1987/88:171 medföra en långsammare stigning framöver av basbeloppet.

Sedan dess har emellertid de ursprungliga grunderna för beräkning av basbeloppet återställts. Detta förhållande samt den kraftiga höjning som fr.o.m den 1 januari 1987 skett av det allmänna barnbidraget har fått till följd att man för bidragsförskotten - som av .samma skäl också uppräknades med en procentenhet fr.o.m. den 1 juli 1981 - nyligen har gått tillbaka fill vad som gällde före ändringen av basbeloppsreglerna (prop. 1986/87:35, SoU 10, rskr. 83, SFS 1986:1414). Att motsvarande ändring då inte gjordes inom barnpensioneringen berodde på att pensionsberedningen då hade frågan under utredning.

De skäl som i detta sammanhang anfördes för ett återställande av bidragsförskottsnivån till den tidigare nivån gör sig enligt min mening med samma styrka gällande beträffande folkpensioneringens barnpension. Härför talar även - som jag framhållit tidigare - önskvärdheten av enhetliga regler för båda dessa förmåner och därmed också beträffande nivåerna för dem. Dessa avser visserligen närmast barnpensioneringens garantinivåer. Men en återgång till det tidigare av dessa garantinivåer bör rimligen medföra motsvarande åtgärd i fråga om grundnivåerna.

Mitt förslag i det nu förevarande hänseendet innebär således att folkpension i form av barnpension framdeles skall utges på en grundnivå som för år räknat utgör 25 % av basbeloppet för barn som förlorat en förälder och 50 % av basbeloppet för föräldralösa barn.

Garantinivån för barnpension utgör som huvudregel 41 % av basbeloppet för år räknat. Denna innebär att barnet är tillförsäkrad pension med minst detta belopp, oberoende av om det har rätt även till ATP eller inte. Avsikten är att en pension av denna storlek skall ersätta den del av barnets behov av grundläggande försörjning som den avlidne föräldern tidigare haft att svara för.

I enlighet med vad jag tidigare utvecklat beträffande grundnivåerna bör även beträffande garantinivåerna göras en anpassning till vad som numera gäller för bidragsförskott. Detta betyder att jag föreslår att garantinivån i de hår berörda fallen framdeles skall utgöra 40 % av basbeloppet. Denna nivå är enligt min mening tillfredsställande mot bakgrund av det syfte som barnpension från folkpensioneringen skall fylla. En barnpension med detta belopp uppgår för år 1988 fill 860 kr, per månad, dvs. 10 320 kr. per år.

Enligt de nii gällande reglerna utgör barnpension på garantinivån 31 % av basbeloppet om pension utbetalas efter barnets båda föräldrar eller om bidragsförskott eller särskilt bidrag till vissa adoptivbarn samfidigt utges för barnet. I detta senare fall - liksom då denna förmån utbetalas i förhållande till båda föräldrarna - är likaså bidragsförskottets nivå lägre än i övriga situationer. Sådant förskott utgör här numera 30 % av basbeloppet. Vid sådana sammanträffanden av förmåner utgör åven nivåerna för förlängt bidragsförskott för studerande och särskilt bidrag till vissa adopfivbarn 30 % av basbeloppet.

Att nivåerna för barnpension och bidragsförskott här är lägre än i övriga fall torde ha sin grund i orsaker som inte längre har bärkraft i dagens samhälle. Eftersom numera båda föräldrarna bidrar till att fillgodose barnets

ekonomiska trygghet så länge de är i livet, framstår det som motiverat att Prop. 1987/88:171 detta återspeglas även i barnpensionsnivåerna. Som jag nyss framhållit anser jag att en garantinivå om 40 % av basbeloppet efter en förälder - i kombination med annat barnstöd - väl avspeglar den ekonomiska insats för barnets grundläggande underhåll som rimligen kan ankomma på en vårdnadshavare. Har en förälder avlidit, skall barnpension utgå på denna nivå. Om sedan också den andra föräldern skulle avlida, synes det självklart att barnpensioneringen fullt ut skall kompensera också den del av barnets grundläggande försörjning som ankommit på denna förälder. På motsvarande sätt bör full ersättning ges om den kvarlevande föräldern skils från vårdnaden om barnet och denna förälders försörjningsinsats skall ersättas av bidragsförskott.

I båda de nu nämnda fallen bör således förmåner från samhållet utges på en nivå som motsvarar den sammanlagda insats som normalt kan anses krävas av ett barns föräldrar för att barnets grundläggande försörjning skall tillgodoses. Höjningar av nivåerna är därför påkallade i situationer av detta slag. Med hänsyn härtill föreslår jag att garantinivån för föräldralösa barn skall höjas från nuvarande 31 till 40 % av basbeloppet efter envar av föräldrarna, dvs. till en sammanlagd garantinivå om 80.% av basbeloppet (motsvarande för närvarande 20 640 kr. per år). Pä samma sätt föreslår jag en motsvarande höjning från 31 till 40 % av basbeloppet av garantinivån för barnpension i fall då det samtidigt för barnet utges bidragsförskott eller särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.

För att upprätthålla sambandet mellan barnpension och bidragsförskott föreslår jag vidare att också bidragsförskottet skall höjas, från 30 till 40 % av basbeloppet, i fall då denna förmån utbetalas parallellt med folkpension i form av barnpension eller då förskottet utges i förhållande till barnets båda föräldrar. Detta förslag avser även nivån i dessa situationer för förlängt bidragsförskott för studerande enligt lagen (1984:1095) därom. Motsvarande höjning frän 30 till 40 % av basbeloppet föreslår jag skall göras av nivån för det särskilda bidraget Ull vissa adoptivbarn för de fall sådant bidrag utges samtidigt med bidragsförskott eller folkpension i form av barnpension.

Sammanfattningsvis innebär förslagen att såväl barnpension från folkpensioneringen som bidragsförskott i alla situationer då förmånerna utges i förhållande till båda föräldrarna skall ha en nivå motsvarande 40 % av basbeloppet årligen i förhållande till var och en av dem. Barnet garanteras härigenom ett ekonomiskt stöd som sammanlagt motsvarar 80 % av basbeloppet.

Som jag beskrivit i det föregående görs enligt dagens regler en avräkning från barnpensionens garantinivå krona för krona ned till grundnivån med hänsyn till den barnpension från ATP som tillkommer barnet. Av mina överväganden i det föregående framgår att jag anser att sädan avräkning bör göras ocksä inom ramen för den reformerade efterlevandepensioneringen.

Nuvarande regler innebär emellertid att avräkning från garantinivån till grundnivån i många fall görs även med hänsyn till folkpension i form av änkepension, som utges till barnets mor eller till en kvinna som antingen har varit gift med barnets far eller som har eller har haft barn med denne, under förutsättning att barnet och kvinnan stadigvarande sammanbor. När jag nu

föreslår att dagens änkepensionering på sikt skall avvecklas och ersättas av Prop. 1987/88:171 andra former av efterievandestöd inställer sig frågan om i framtiden en motsvarande avräkning bör ske mot omställningspension och särskild efterlevandepension som utbetalas efter barnets avlidne förälder. I denna fråga anser jag att ett överförande av nuvarande bestämmelse om avräkning på barnpension mot pension fill vuxen efterlevande skulle stå i strid med en av huvudtankarna bakom reformen, nämligen att tyngdpunkten skall hgga på pensionsförmånerna till efterlevande barn. En avräkning av diskuterat slag skulle innebära att barnpensionen i vissa fall inte skulle förslå fill täckande av barnets grundläggande försörjning, eftersom den skulle understiga den nivå - motsvarande 40 % av basbeloppet årligen - som jag enligt vad som utvecklats ovan funnit vara den garanterade miniminivå som bör tillkomma alla barn. Jag föreslår därför att någon avräkning av barnpension med hänsyn till efterlevandepension ät vuxen inte skall ske inom den nya efterlevandepensioneringen.

För närvarande gäller att barnpension frän folkpensioneringen - liksom frän ATP - kan minskas eller helt dras in i fall då den avlidne föråldern enligt avtal som år bindande för barnet har åtagit sig att fill dess underhåll utge eU visst engångsbelopp. I dessa situationer utbetalas barnpensionen bara i den mån den överstiger en livränta som köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet.

Pensionsberedningen erinrar om att frågan om möjligheten att fullgöra underhällsskyldighet mot barn i form av betalning av ett engångsbidrag diskuterades i samband med införandet av de nya reglerna om underhåll till barn (prop. 1978/79:12 s. 113 ff). Därvid avvisades tanken på att avskaffa engångsbidrag som betalningsform. Enligt beredningens mening är det därför följdriktigt att behålla nuvarande regler i AFL med avseende på engångsbelopp så länge möjligheten att på sådant säu fullgöra underhållsskyldighet står till buds enligt föräldrabalken.

I sitt remissyttrande framhåller RFV att, även om denna regel om engångsbelopp i sak kan vara berättigad, den i praktiken har ringa betydelse. Enligt verket finns det små möjligheter att kontrollera om underhållsskyldigheten fullgjorts på detta sätt; effekterna av regeln blir därför slumpartade. Såvitt är bekant för RFV har i den praktiska tillämpningen inte någon barnpension - eller barnlivränta från arbetsskadeförsäkringen - reducerats med stöd av denna bestämmelse eller motsvarande regel inom arbetsskadeförsäkringen . Verket menar att det därför bör övervägas om inte bestämmelserna kan slopas och regelsystemet därmed förenklas.

För egen del har jag förståelse för pensionsberedningens ställningstagande
och de principiella grunderna härför. Med hänsyn fill vad som anförts av
RFV förefaller emellertid regeln om inverkan av engångsbelopp att vara utan
praktisk betydelse. Som verket framhållit skulle ett borttagande av den
innebära en förenkling av regelsystemet. Jag vill därför ansluta mig till
verkets ståndpunkt och föreslår sålunda att nuvarande regel om minskning av
barnpension med hänsyn till underhållsbidrag i form av engångsbelopp skall
tas bort inom både folk- och tilläggspensioneringen i samband med reforme
ringen av efterlevandepensionerna. I avsnitt 6 lägger jag fram motsvarande 85
förslag beträffande barnlivränta från arbetsskadeförsäkringen.

livstid. Detta kommer till uttryck i att pensionen beräknas som en viss Prop. 1987/88:171 procentuell andel av den avlidnes egenpension från ATP.

Som jag nyss beskrivit utgör barnpensionen för ett pensionsberättigat barn i dag 15 % av den avlidnes egenpension, om änkepension samfidigt utbetalas, och 40 % därav i andra fall. Denna ordning med olika kompensafionsgrader för barnpension beroende på om pension samtidigt utges till vuxen efterlevande eller inte bör inte finnas kvar inom ramen för den framtida efterlevandepensioneringen. Jag kan i detta hänseende i stort sett hänvisa till vad jag fidigare anfört med avseende på motsvarande förslag beträffande barnpension från folkpensioneringen. Som jag utvecklat där är en av grundtankarna bakom förslaget till en reformerad efterlevandepensionering att huvudvikten skall läggas på barnpensionerna. Med denna utgångspunkt anser jag att den nuvarande ordningen passar mindre väl in i det nya systemet. Jag föreslår därför att barnpension från ATP för ett pensionsberät-figat barn framdeles skall utgå på samma nivå oavsett om efterlevandepension på samma gång betalas till en vuxen efterievande eller inte.

När det sedan gäller att avgöra vilken enhetlig kompensationsgrad som sålunda bör finnas framöver för barnpension från tilläggspensioneringen har jag, i likhet med pensionsberedningen, funnit en rimlig avvägning vara att bestämma denna markant högre än vad som för närvarande utges i fall då, änkepension samtidigt utbetalas och något lägre än den som gäller i fall då änkepension inte utges. Den nuvarande kompensationsgraden 40 % i fall då änkepension inte utges är lika hög som för änkepension från ATP enligt dagens regler och motsvarar den kompensationsgrad som jag i det följande föreslår skall gälla som huvudregel för omställningspension och särskild efterlevandepension. En barnpension på denna nivå svarar enligt min uppfattning mer än väl mot det behov av standardtillskott som rimligen bör komma barnet till del från ATP. Jag vill här hänvisa till att en barnpension med kompensationsgraden 40 % innebär, vid en medelpoäng för den avlidne om 5,00, att den sammanlagda barnpensionen till barnet från folk- och tilläggspensioneringen är i huvudsak lika stor som vad som utges i form av folkpension jämte fullt pensionstillskott för en ensamstående ålderspensionär. Och vid högre genomsnittlig ATP- poäng för föräldern överstiger barnpensionen den garanterade miniminivån för ålderspension.

Mot bakgrund av det anförda har jag funnit att barnpension från ATP till ett pensionsberättigat barn redan vid en något lägre kompensafionsgrad än den nuvarande, för fall där änkepension inte utges samtidigt, skulle fylla den centrala roll som den bör ha inom den reformerade efterlevandepensioneringen. Vid mina överväganden om en lämplig nivå har jag kommit till slutsatsen att jag kan ansluta mig till pensionsberedningens förslag, som inte mött några erinringar av remissinstanserna. Jag anser således att en barnpension motsvarande 30 % av den avlidnes beräknade egenpension är en rimlig kompensationsgrad.

Jag föreslår därför att barnpension frän tilläggspensioneringen till ett pensionsberättigat barn framdeles alltid - dvs. oavsett om pension till vuxen efterlevande utges eller inte - skall utgöra 30 % av den avlidnes egenpension. Om pension samtidigt utges till en vuxen efterlevande från ATP, bör den

vuxnes pension reduceras i stället för barnpensionen. I avsnitt 4 redovisar jag Prop. 1987/88:171 mina överväganden härom.

När det sedan gäller barnpensionens storlek i de fall där den avlidne efterlämnar fler än ell pensionsberättigat barn innebär enligt min mening dagens regler att det föreligger en alltför stor skillnad i pensionsnivån mellan efterlevande barn i ettbarnsfamiljer och barn i familjer med flera barn. Som jag redovisat tidigare ökas i dessa fall den sammanlagda pensionen med 10 % av den avlidnes egenpension för varje barn utöver det första. Denna ordning, att pensionsbeloppet per barn minskas vid ökande antal barn, bör behållas också efter reformeringen av familjepensioneringen. Det mäste här beaktas att barnpension inom ATP, som tidigare framhällits, främst har till syfte att tillförsäkra barnet en del av den standard som det hade medan båda föräldrarna ännu var i livet. Ju fler barn det finns i familjen, desto mindre blir självfallet den andel av förälderns inkomster som kommer varje barn till godo. Detta förhållande bör enligt min bedömning få återverkningar inom en barnpensionering som bygger på storleken av den bortgångne förälderns tidigare inkomster.

Vid beaktande av dessa omständigheter har jag således funnit att barnpensionen inom ATP även framdeles storleksmässigt bör vara beroende av antalet pensionsberättigade barn. Jag har dock den uppfattningen att en höjning av barnpensionen är påkallad i de fall då det efter den avlidne finns mer än ett barn. Det är önskvärt att förstärka det ekonomiska stödet för barn i flerbarnsfamiljer.

Mot bakgrund härav föreslår jag en kraftig höjning av det tillägg till den sammanlagda barnpensionen som skall utges för varje barn utöver det första. Mitt förslag innebär att tillägget skall höjas från nuvarande 10 till 20 % av den avlidnes egenpension. Liksom för närvarande bör det sammanlagda beloppet för barnpensionen i dessa fall delas lika mellan barnen.

Dessa mina förslag om kompensationsgrader för barnpension inom ATP innebär en väsentlig förbättring i förhållande till nuvarande regler av ATP-förmånerna för alla barn vilkas far avlidit (och efter vilken änkepension utbetalas enligt dagens system). Förslagen betyder att pensionen för ett sådant barn höjs från 15 till 30 % av den avlidnes egenpension. För två sådana barn görs en höjning från totalt 25 till 50 % av egenpensionen, för tre barn en höjning från sammanlagt 35 till 70 % av egenpensionen osv. I samtliga dessa fall sker alltså en fördubbling av barnpensionerna från ATP till barnen. För barn vilkas mor avlidit innebär förslaget att det utges 30 % av den avlidnes egenpension till ett ensamt efterlevande barn i jämförelse med 40 % därav enligt dagens regler. Samtidigt tillkommer dock som en nyhet efterlevandepension åt barnets far under viss tid med 20 % av egenpensionen (avsnitt 4), vilket betyder att familjen under den tiden får ett nägot högre belopp än vad som utbetalas enligt hittillsvarande regler. Om en kvinna efterlämnar två pensionsberättigade barn erhåller dessa enligt förslaget totalt 50 % av den avlidnes egenpension, dvs. samma belopp som i dag. Tre barn får med förslaget sammanlagt 70 % av egenpensionen, vilket innebär en höjning från 60 % enligt nuvarande regler. Även fyra barn efter en avliden

kvinna erhåller högre tilläggspension än vad som utges med dagens system.

88 De sålunda föreslagna höjningarna av tilläggspensionsnivän för barn i

flerbarnsfamiljer aktualiserar frågan om införandet av en särskild begräns- Prop. 1987/88:171

ningsregel för hur hög efterlevandepension som sammanlagt skall kunna utgå

efter en avliden försäkrad. Behovet av en sådan regel måste anses mindre

framträdande med nuvarande kompensationsgrader för barnpension inom

ATP. Till följd av de förbättringar av barnpensionerna från ATP som jag nu

föreslår kan det dock i ett större antal fall än för närvarande komma att

inträffa att den sammanlagda efterlevandepensionen från ATP skulle

överstiga den avlidnes egenpension. Utges efterlevandepension enbart i

form av barnpension skulle detta bli fallet om det finns fem eller fler

pensionsberättigade barn, Och är även en vuxen efterlevande berättigad till

pension, skulle den sammanlagda pensionen överstiga egenpensionen när

barnpension utges till fyra eller fler barn.

Åven om sådana fall även i fortsättningen torde bli ganska sällsynta anser jag - i likhet med pensionsberedningen, vars överväganden i detta hänseende lämnats utan erinran under remissbehandlingen - att bl.a. principiella skäl talar för att en begränsningsregel införs. ATP är en försäkring enligt vilken pensionernas storlek relateras till tidigare pensionsgrundande inkomster. Det framstår då som naturligt att den sammanlagda efterlevandepension som kan utgå efter en avliden begränsas till att motsvara högst den egenpension som den avlidne uppbar eller skulle ha kunnat uppbära. Om den avlidne t.ex. var förtidspensionär med hel förtidspension, finns det enligt min mening inga skäl varför familjen skulle kunna erhålla en sammanlagt högre pension från ATP efter dödsfallet än vad som utgick medan den försäkrade alltjämt levde, samtidigt som kostnaden för dennes uppehälle m.m. bortföll.

I sammanhanget vill jag även erinra om att en sådan maximeringsregel redan nu finns inom arbetsskadeförsäkringen. Jag vill också hänvisa till att det enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag numera utges flerbarnstillägg till familjer med tre eller fler barn och att den ekonomiska situationen för dessa familjer härigenom förbättrats.

Jag föreslår alltså att det skall införas en särskild begränsningsregel av den innebörden att det efter en avliden inte skall kunna utges tilläggspension i form av efterlevandepension med högre sammanlagt belopp än vad som motsvarar den avlidnes egenpension. Regeln bör avse summan av barnpensionerna och efterlevandepension till vuxen efterlevande i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension. Tekniskt bör bestämmelsen utformas på det sättet att, om de sammanlagda efterlevandepensionerna efter den avlidne försäkrade - beräknade enligt vanliga regler - uppgär till belopp som överstiger egenpensionen, efterlevandepensionerna skall minskas proportionellt så att de tillsammans motsvarar egenpensionen. Den nedsättning som sålunda kan komma att ske med tillämpning av den föreslagna begränsningsregeln bör givetvis inte vara definitiv. Om någon av pensionerna upphör, bör övriga pensioner räknas upp så att de tillsammans motsvarar högst egenpensionen.

Enligt de nu gällande reglerna kan flera familjepensioner från ATP inte utbetalas samtidigt till samma person (14 kap. 7 § AFL). Detta betyder bl.a. att föräldralösa barn inte kan uppbära barnpension efter bäde sin far och mor. Barnet erhåller i sådant fall enbart den största av pensionerna.

Beträffande denna regel vill jag framhålla att den möjligen kan ha varit

motiverad vid den tidpunkt dä barnpensioneringen infördes. Samhällsut- Prop. 1987/88:171 vecklingen därefter har emellertid medfört att familjemönstren numera är annorlunda än vid denna tidpunkt. Till följd av den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor har det sålunda blivit allt vanligare att båda makarna bidrar till familjens gemensamma standard genom arbete utanför hemmet och båda svarar för tillgodoseendet av barnets underhåll. Så länge båda föräldrarna lever har barnet rätt till underhåll på samma villkor från såväl sin far som sin mor. Det är därför enligt min uppfattning naturligt att barnpensioneringen inom det framtida systemet för efterlevandepension återspeglar dessa dagens samhällsförhållanden. Den bör därför utformas på sådant sätt att barn som förlorat båda sina föräldrar tillförsäkras del efter dem båda av den standard som de under sin livstid bidragit till att fillförsäkra barnet. Barnpensionen utgör en ersättning för förlusten av det underhåll som de avlidna föräldrarna svarat för. Denna föriust bör täckas fullt ut.

Mot bakgrund härav föreslår jag att barnpension från tilläggspensioneringen framdeles skall kunna utges fill föräldralösa barn efter båda föräldrarna. Någon anledning att därvid låta pensionen utbetalas med lägre kompensationsgrad i förhållande till varje förälder än vad som gäller beträffande barn som mist endast en förälder finns enligt min mening inte. Förslaget innebär således att barnpension från tilläggspensioneringen till ett föräldralöst barn skall utbetalas med 30 % av vardera förälderns egenpension, om föräldrarna efterlämnar ett barn. Finns flera barn, skall pensionen efter envar av föräldrarna ökas med 20 % av förälderns egenpension för varje barn utöver det första, och det sammanlagda pensionsbeloppet skall delas lika mellan barnen.

I detta sammanhang vill jag avslutningsvis fästa uppmärksamheten på att de förslag som jag här lägger fram avser barnpensioneringen inom den reformerade efterlevandepensioneringen, där den nuvarande änkepensionen ersatts av andra former av förmåner till vuxna efterievande. Under en övergångstid kommer emellertid den situationen att inträffa att barnpension enligt de nya reglerna utbetalas samtidigt med änkepension enligt hittillsvarande regler. Detta medför behov av särskilda lösningar i vad avser samordningen mellan barnpension och änkepension. Mina överväganden och förslag i detta hänseende redovisar jag i det följande (avsnitt 5.2).

4 Förmåner till vuxna efterlevande

4.1 Inledning

I det föregående (avsnitt 2) har jag redovisat de utgångspunkter som jag anser bör uppställas för ett nytt system för efterlevandepensionering. Jag har där också angett huvuddragen i det förslag härtill som jag nu lägger fram samt de väsentliga motiven för förslagens olika beståndsdelar.

Som jag framhållit i det sammanhanget bör särskilda förmåner till vuxna
efterlevande utges från den allmänna pensioneringen endast i situationer då
det generellt sett kan förutsättas föreligga behov därav. Syftet med förmåner
na bör primärt vara att ge kompensation för de direkta följderna av
dödsfallet. Förmåner skall enligt mina förslag utbetalas fill efterlevande i 90

Enligt nuvarande regler för änkepension föreligger i detta hänseende en Prop. 1987/88:171 skillnad mellan folk- och tilläggspensioneringen. Inom båda pensionssystemen utges änkepension till efterlevande maka utan krav pä att makarna sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet. Inom folkpensioneringen • likställs dessutom vissa kategorier icke gifta kvinnor med gifta i fråga om rätten till änkepension. Enligt 8 kap. 2 § AFL likställs sålunda med änka i fräga om rätt till folkpension i form av änkepension en ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde med en ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som har varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Den tid under vilken kvinnan och mannen oavbrutet sammanbott fram till tidpunkten för dödsfallet jämställs i sådana fall med tid varunder ett äktenskap bestått. Å andra sidan äger en gift kvinna inte rätt till änkepension från folkpensioneringen efter sin make, om hon vid hans död levde åtskild från honom och hon efter det sammanlevnaden upphörde stadigvarande har sammanbott med en annan man, med vilken hon har varit gift eller har eller har haft barn (8 kap. 3 § AFL). Någon motsvarighet till dessa regler finns inte inom tilläggspensioneringen.

Även ålders- och förtidspension från folkpensioneringen påverkas av civilstånd och samlevnadsförhällanden så till vida att pensionen utges med' lägre belopp till en gift försäkrad, vars make också uppbär folkpension, än till en ensam pensionstagare. Härvid likställs gift pensionstagare, som stadigvarande lever åtskild från sin make, med ogift pensionsberättigad, om inte särskilda skäl föranleder annat. Med gift pensionstagare likställs å andra sidan pensionsberättigad som stadigvarande sammanbor med någon (gift eller icke gift) med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn (10 kap. 1 § AFL). Motsvarande gäller beträffande rätten till hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Dessa regler inom folkpensioneringen fick sin nuvarande utformning år 1960.1 den dessförinnan gällande lagstiftningen (1946 ärs lagom folkpensionering) fanns en bestämmelse av innebörd att, når särskilda skäl föranledde därtill, en gift pensionsberätfigad kunde anses som ogift och en ogift pensionsberättigad, som sedan avsevärd tid sammanlevde med annan under äktenskapsliknande förhållanden, kunde anses såsom gift med denne. Motiven till 1960 års ändring var huvudsakligen en önskan att anknyta pensionsrätten till objektivt lätt konslaterbara fakta och därigenom undgå betydande administrativ belastning samtidigt som den personkrets som kunde anses vara i behov av änkepension avgränsades på ett lämpligt sätt. Föreskriften i 1946 års lag hade dessutom stundom gett upphov till mycket stark irritation och olust både hos pensionsberättigade, som blev utfrågade om sina mest intima förhållanden, och hos dem som hade att i tjänsten utreda dessa förhållanden (prop. 1960:75).

Pä mänga andra håll i lagstiftningen m.m. finns regler som i olika avseenden likställer vissa grupper personer som sammanlever utan att ha ingått äktenskap med gifta. Olika metoder har därvid valts att på olika områden avgränsa de grupper som skall omfattas av likställighétsreglerna.

Det samboendebegrepp som gäller inom folkpensioneringen, dvs. att med gifta likställs sammanboende som har varit gifta med varandra eller har eller

har haft barn, återfinns t.ex. inom skattelagstiftningen och delvis inom Prop. 1987/88:171 föräldraförsäkringen.

På vissa håll i lagstiftningen finns emellertid ett vidare samboendebegrepp. Sålunda jämställs t.ex. personer som lever samman under äktenskapsliknande förhållanden med gifta enligt familjebidragslagen (1978:520), inom hyresrätten och inom arbetsskadeförsäkringen, som dessutom kräver att sammanlevnaden bestått avsevärd tid. Inom arbetsskadeförsäkringen jämställs dessutom en kvinna som var havande med barn till den försäkrade med änka. Beträffande rätten till bostadsbidrag jämställs med makar man och kvinna som lever tillsammans och är kyrkobokförda på samma adress, om inte bidragssökanden visar skäl för annat.

I det föregående (avsnitt 2) harjag redovisat de utgångspunkter som enligt min mening bör uppställas för den reformerade efterlevandepensioneringen. Som jag framhållit där bör rätten till efterlevandeförmåner i första hand grundas pä äktenskapet. Emellertid bör även vissa andra grupper omfattas av efterievandeskyddet. Hänsyn måste tas till att allt fler människor numera sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta. I den mån det är praktiskt möjligt och socialt motiverat bör efterlevandepensioneringen uppvisa neutralitet mellan olika former av samlevnad mellan man och kvinna.

En utgångspunkt för avgränsningen av den pensionsberättigade personkretsen bör dock vara att det rört sig om en samlevnad med familjefunktioner och att parterna i och för sig skulle ha kunnat ingå äktenskap med varandra. Vidare bör krävas att det vid tidpunkten för dödsfallet typiskt sett förelegat en sådan ekonomisk gemenskap mellan parterna, i form av ömsesidigt beroende av varandras insatser i ett gemensamt hushåll, att den ena partens bortgång generellt kan sägas ha medfört menliga konsekvenser i ekonomiskt hänseende för den efterlevande. Detta betyder bl.a. att det-oavsett om det gäller äktenskap eller samboende i annan form - måste ha förelegat ett stadigvarande sammanboende mellan parterna vid tidpunkten för dödsfallet.

Detta villkor bör alltså gälla såväl gifta som därmed likställda grupper. Det innebär att äktenskapet som sådant inte blir av samma avgörande betydelse för rätten till efterlevandeförmåner som inom hittillsvarande änkepensionering utan att större vikt läggs vid hur de faktiska förhållandena gestaltade sig. Om två makar stadigvarande levde åtskilda på grund av söndring i äktenskapet när en av dem avled, finns enligt min mening inte motiv för att utge efterlevandepension. I dessa fall medför dödsfallet i regel inte samma förändring av den efterlevandes ekonomiska situation som om parterna sammanbodde och var ömsesidigt beroende av varandras insatser i ett gemensamt hushåll.

Det sagda innebär att jag inte anser det motiverat att utvidga efterlevandepensioneringens tillämpningsområde till att omfatta frånskilda makar som inte återupptagit sammanlevnaden. För dessa medför dödsfallet oftast inte någon förändring av den ekonomiska situationen. I något fall kan visserligen en frånskild ha uppburit underhållsbidrag från den tidigare maken och bidragsrätten ha fallit bort i och med dödsfallet. Emellertid har sådana fall med tiden blivit allt mer ovanliga med den restriktiva praxis som utbildats när det gäller utdömande av underhällsbidrag efter äktenskapsskillnad. Och de

kan mot bakgrund av denna skärpta praxis förväntas bli än mer sällsynta för Prop. 1987/88:171

framtiden. När frågan om efterlevandestöd till frånskilda fidigare prövats har

den också ständigt avvisats av riksdagen. De argument som därvid framförts

har enligt min mening alltjämt bärkraft. Dessa argument har i huvudsak

hänfört sig till svårigheterna att generellt ange kriterier som närmare

avgränsade pensionsskyddet utan att göra kretsen så vid att socialt omofive-

rade utbetalningar fick göras i en mängd fall.

Med de utgångspunkter som jag uppställt för efterlevandepensioneringen faller utanför dess tillämpningsområde också fall av hushållsgemenskap mellan t.ex. syskon, mellan arbetskamrater, mellan samboende homosexuella av samma kön samt mellan föräldrar och vuxna barn.

Som jag framhållit tidigare anser jag att det alltjämt är motiverat att låta äktenskapet vara utgångspunkten för avgränsningen av den personkrets som skall omfattas av efterlevandeskyddet. Äktenskapets betydelse för familjebildningen har visserligen minskat under senare år men fortfarande är det alldeles övervägande antalet män och kvinnor som sammanlever gifta med varandra. Detta gäller i all synnerhet i de äldre åldersgrupper som primärt berörs av efterlevandepensioneringen, medan samboende utan äktenskap framför allt förekommer hos yngre par. Det är numera vanligt att äktenskap ingås efter det att parterna dessförinnan har bott tillsammans under en kortare eller längre fid. Samboende framstår alltså i stor utsträckning som ett förstadium - och inte ett alternafiv - fill äktenskap.

Övervägande skäl talar för att under vissa förhållanden jämställa vissa kategorier par som sammanlever utan äktenskap med gifta när det gäller rätten till efterlevandeförmåner. Som jag framhållit tidigare bör en grundläggande princip för efterlevandepensioneringen vara att denna så långt möjligt uppvisar neutralitet mellan olika former av samlevnad mellan man och kvinna. Samboende män och kvinnor sorn lever under samma sociala och ekonomiska förhållanden bör behandlas lika oberoende av om de har ingått äktenskap eller inte.

En realitet som måste beaktas i lagstiftningsarbetet är att det i dag finns ett stort antal män och kvinnor som sammanbor utan att vara gifta. Enligt 1985 års folk-och bostadsräkning (FoB 85) var det så många som 19 % av samtliga samboende som inte var gifta med varandra. Andelen ej gifta samboende varierar dock kraftigt med ålder. Den är väsentligt högre för yngre än för äldre och utgör i åldersklasserna 50 år och äldre enbart några få procent. Dessa uppgifter visar att äktenskap numera är ett otillräckligt kriterium för att idenfifiera förhållanden där det föreligger en familjegemenskap av sådan karaktär att behov generellt sett kan anses föreligga av ekonomiskt stöd om den ena parten skulle avlida. Starka skäl kan således anföras för att, när det gäller stödet till efterlevande, lägga vikt vid den faktiska samlevnadssituationen och inte fästa avgörande betydelse vid om parterna vid en viss tidpunkt valt äktenskapet som form för sin samlevnad eller inte.

Med hänsyn fill det sålunda anförda anser jag att man inte kan stanna vid äktenskapet som avgränsning av den pensionsberättigade personkretsen. Även vissa kategorier ogifta samboende bör därför ges möjlighet att efter den andra partens bortgång erhålla ekonomiskt stöd genom efterievande-pensioneringen. Härvid uppkommer emellertid frågan hur en regel som

likställer samboende icke gifta med gifta bör utformas närmare. Mina Prop. 1987/88:171

överväganden i detta hänseende redovisar jag i det närmast följande

avsnittet.

En ytterligare fråga är om en sådan likställighet mellan gifta och vissa grupper ogifta samboende bör gälla för såväl folk- som tilläggspensioneringen. Jag vill här framhålla att en väsentlig utgångspunkt för den reformerade efterlevandepensioneringen är att det bör gälla överensstämmande regler för rätten till pension mellan folk- och tilläggspensioneringen. Enligt min mening är detta inte minst viktigt när det gäller avgränsningen av den personkrets som skall omfattas av efterlevandeskyddet. Bl.a. underlättas härigenom tillämpningen av regelsystemet. Jag anser därför att det inte längre finns tillräcklig anledning att skilja mellan folk- och filläggspensioneringen på den nu ifrågavarande punkten. Jag föreslår således att den nuvarande anknytningen inom ATP till äktenskapet skall vidgas, så att rätt fill efterlevandeförmåner från tilläggspensioneringen medges även vissa grupper icke gifta samboende enligt en för folk- och filläggspensioneringen enhetlig likställighetsregel.

Innan jag övergår till frågan om regelns närmare utformning skall jag emellertid något beröra spörsmålet om möjligheterna och lämpligheten av att på olika områden av lagstiftningen ha helt överensstämmande regler om i vilka fall samboende icke gifta skall likställas med gifta.

Genom de förslag som jag nu lägger fram kommer betydande samordningsvinster att uppnås, genom att enhetliga regler införs för familjefillhörig-het inom socialförsäkringen när det gäller stödet åt efterievande. Detta ligger i linje med vad riksdagen (SfU 1982/83:14, rskr. 211) uttalat om behovet och angelägenheten av att reglerna för familjetillhörighet görs gemensamma på så många områden som möjligt inom det socialpolitiska bidragssystemet. Enligt riksdagen är detta en av de frågor som bör prioriteras vid det fortsatta arbetet med en samordnad socialförsäkring.

Riksdagen har emellertid samtidigt allmänt sett framhållit att samordningssträvandena måste underordnas de grundläggande syftena med den del av socialpolitiken som det är fråga om. Även detta måste beaktas när det gäller efterlevandeskyddet. Naturligtvis kan det helt allmänt sägas vara önskvärt med så enhetliga regler som möjligt. Enligt min mening är det emellerfid uppenbart att man vid utformandet av samboendebegrepp måste ta hänsyn till syftet med de materiella reglerna, och detta syfte kan naturligtvis variera från område till område. Samboendebegreppet bör därför sättas i relation till de konkreta förmånsreglerna inom resp. område och definieras med hänsyn till vilka former av samlevnad som man önskar skall omfattas av just dessa regler. Det är således inte självklart att samma regler skall gälla inom efterlevandepensioneringen som för t.ex. inkomstprö-vade förmåner som bostadsbidrag, där likställighetsregeln syftar till att begränsa rätten till stöd. Pension utges ofta under lång tid, och det finns då skäl att ställa strängare krav på samhörigheten än när det gäller personer som bor tillsammans och ansöker om t.ex. bostadsbidrag. Det ligger i sakens natur att samboendebegreppet inom efterlevandepensioneringen måste bygga på förhållandena fram fill dödsfallet. Dessa förhållanden blir avgörande för rätten till pension och alltså många gånger av stor ekonomisk

betydelse. Rätten till bostadsbidrag däremot beror naturligen av ett löpande Prop. 1987/88:171 samboendeförhållande och omprövas vid förändringar. Det kan således från olika utgångspunkter vara motiverat att ställa stora krav pä det samboendebegrepp som skall gälla inom efterlevandepensioneringen.

Det är emellertid viktigt att ett enhetligt samboendebegrepp tillämpas inom bidragsformer som har nära samband, t.ex. för olika inkomstprövade stöd resp. för olika efterlevandeförmåner. Det förslag som jag nu lägger fram innebär att samma likställighetsregel skall gälla för efterlevandeförmåner inom både folk- och tilläggspensioneringen. I det följande kommer jag att föreslå att motsvarande regel skall göras tillämplig också på rätten fill efterlevandelivräntor från arbetsskadeförsäkringen. Samma samboendebegrepp bör i princip gälla även vid tillämpningen av andra regler inom den allmänna pensioneringen som tillägger familjetillhörigheten betydelse.

Ytterligare ett spörsmål som jag vill beröra i detta sammanhang är i vilken utsträckning det finns anledning att låta familjerättens regler vara vägledande när det gäller att utforma samboendebegreppet inom efterlevandepensioneringen. Det nyligen avslutade reformarbetet på familjerättens område, som resulterat bl.a. i den nya äktenskapsbalken och lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, ligger helt i linje med den principiella ståndpunkt som intogs i samband med 1973 års familjerättsreform (prop. 1973:32, LU 20, rskr. 256). Då fastslogs att det inom familjerätten inte kunde komma i fråga att generellt ge regler för samboende ogifta av samma innehåll som för gifta. Härvid framhölls också att det däremot på områden utanför familjerätten, t.ex. i fråga om sociala förmåner, borde eftersträvas att bestämmelserna fick ett sådant innehåll att de inte påverkade parternas val av samlevnadsform.

I samband med förra årets reform på familjerättens område infördes visserligen en ny lag om sambors gemensamma hem. Denna lag upptar vissa bestämmelser om ogifta personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Reglerna syftar emellertid inte till annat än att i begränsad omfattning lösa praktiska problem av juridisk art vid upplösning av ett samboendeförhållande och tar närmast sikte på delningen av bostad och bohag som de samboende har förvärvat för gemensamt begagnande. Däremot innebär lagen inte att någon generell giftorättsgemenskap eller arvsrätt införs mellan samboende. Inte heller tillkommer någon underhållsskyldighet parterna emellan. Avsikten har således inte varit att för ogifta samboende skapa ett äktenskapsliknande system (prop. 1986/87:1).

Alltför stor betydelse kan således inte tillmätas en jämförelse med hur frågan om ogifta samboendes ställning har lösts inom familjerätten, och endast ringa vägledning kan hämtas från lagstiftningen på det området. Detta spörsmål bör alltså lösas utifrån de hänsyn som gör sig gällande beträffande just efterlevandepensioneringen.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 211-213).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt pensionsberedningens förslag skall inom såväl folk- som tilläggspensioneringen förmåner utges fill efterlevande make. En förutsättning skall dock vara att makarna sammanbodde vid tidpunkten för dödsfallet. Med makar skall inom båda pensionssystemen likställas man och kvinna som vid den enes bortgång stadigvarande sammanbodde med varandra och som tidigare varit gifta med varandra eller har eller har haft eller väntade gemensamt barn. I betänkandet redovisas utförligt de överväganden som ligger till grund för förslaget. Remissinstanserna tillstyrker att personkretsen bestäms i enlighet med beredningens förslag.

Åven jag kan till alla delar instämma i beredningens slutsatser. Jag anser således att det inte kan komma i fråga att föra in alla fall av samlevnad utan äktenskap mellan en man och en kvinna under Ukställighetsregelns tillämpningsområde. Det bör därför krävas att det förelegat en hushållsgemenskap mellan parterna och att sammanlevnaden generellt sett varit mera fast och varaktig. Önskvärt är också att regeln tar sikte på sädana situationer där behov typiskt sett föreligger av ekonomiskt stöd och att rätten därfill inte görs vidare än vad som framstår såsom socialt motiverat. Enligt min mening är det nödvändigt att likställigheten begränsas fill att omfatta lätt konstaterbara och klart definierade situafioner.

Jag anser vidare det vara väsentligt att reglerna för likställighet mellan gifta och ogifta samboende utformas så, att de blir enkla att tillämpa och inte kräver nägon ingående och tidskrävande kontroll och utredning eller uppfattas som integritetskränkande. Detta betyder dels att begreppet med nödvändighet måste definieras på ett sådant sätt att det klart fastslår vilka objektiva förutsättningar som skall uppfyllas för att likställighet skall vara för handen, dels att dessa förutsättningar låter sig konstateras utan ingående individuell prövning i varje enskilt fall.

Utrednings- och tillämpningssvårigheter skulle lätt kunna uppstå om likställighetsregeln utformades så, att den generellt tog sikte på fall av samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden. Problem uppkommer redan när det gäller att avgöra vad som skall förstås med samlevnad av äktenskapsliknande karaktär. En regel med en så allmän utformning skulle leda till att det fick uppställas krav på utredning och bevisning i varje enskilt fall. Erfarenheterna av den regel som fanns i 1946 års lag om folkpensionering talar mot att nu återgå till en bestämmelse som bygger på begreppet, äktenskapsliknande förhållanden. Med en regel av den innebörden skulle

svårigheter uppstå vid den praktiska tillämpningen, som skulle bli administrativt resurskrävande och ge alltför stort utrymme för skönsmässiga avgöranden.

Det är ofrånkomligt att den allmänna pensioneringens regelsystem utformas efter enkla och schabloniserade grunder avpassade med tanke på normalfallen och att utrymmet för skönsmässiga bedömningar begränsas i möjligaste mån. En lösning som i stor utsträckning fillgodoser de önskemål som kan uppställas för likställighetsregelns utformning är enligt min mening det samboendebegrepp som för närvarande finns inom folkpensioneringen och bl.a. avser rätten fill änkepension. Enligt denna jämställs med gifta sådana samboende som tidigare varit gifta med varandra eller som har eller har haft gemensamt barn. Dessutom krävs att det rört sig om ett stadigvarande sammanboende. Genom anknytningen till förekomsten av gemensamt barn eller tidigare äktenskap har regeln dessutom den fördelen att den täcker flertalet av de fall där överensstämmelsen med ett äktenskap är störst och där det finns anledning för samhället att gripa in med särskilt stöd åt en efterlevande. Med ett samboendebegrepp av sådant innehåll behöver inte befaras att stora grupper icke gifta samboende i en skyddsvärd situation kan komma att falla utanför efterlevandepensioneringens tillämpningsområde.

Jag anser det också vara motiverat att likställighetsregeln, efter förebild av nuvarande regel i arbetsskadeförsäkringen, tar sikte även på ogifta samboende som väntade gemensamt barn vid dödsfallet.

Liksom de för änkepension från folkpensioneringen och de inom arbetsskadeförsäkringen nu gällande reglerna bör likställighet förekomma enbart i de fall då såväl mannen som kvinnan inte var gift med annan. För tillämpning av regeln bör alltså krävas att envar av parterna var ogift, frånskild eller änka resp. änkling.

Prop. 1987/88:171

Fråga uppkommer emellertid om dessa bestämmelser bör kompletteras Prop. 1987/88:171 för att full överensstämmelse skall uppnås mellan dessa och den för efterlevandepensioneringen nyss föreslagna likstållighetsregeln. Det fillägget skulle då behöva göras att likställighet även här skall gälla redan i fall då parterna vantar barn gemensamt och skulle även i detta hänseende krävas att ingen av parterna är gift med annan.

Enligt min mening skulle i de nu berörda avseendena en likställighetsregel som tar sikte på åven samboende som väntar gemensamt barn ge upphov till svårigheter vid tillämpningen, eftersom ett faderskapserkännande i allmänhet inte avges förrän barnet är fött. Till skillnad från efterlevandepensioneringens likställighetsregel, som avser att avgöra om en viss person skall ges rätt till en förmån eller inte, syftar de nu behandlade reglerna enbart till att bestämma i vilka fall och från vilken tidpunkt det finns skäl att justera beloppet för en utgående pensionsförmån. Att grunda en sådan justering redan på den omständigheten att två pensionstagare kan vänta gemensamt barn skulle på dessa områden kunna medföra betydande problem i praktiken. Försäkringskassorna får inte automatiskt kännedom om havandeskap, och det är svårt att fastställa från vilken tidpunkt en omräkning av pensionsbeloppen skulle göras. Mot bakgrund härav bör man avstå från att låta likställigheten inträda redan när parterna väntar barn gemensamt. Först från barnets födelse bör det alltså komma i fråga att likställa ogifta samboende med gifta när det gäller beräkningen av ålders- och förtidspension liksom vid tillämpningen av reglerna för KBT och - övergångsvis utgivet - hustrufillägg.

Vidare anser jag att det i likhet med vad som för närvarande föreskrivs inte bör krävas att parterna är ogifta. Åven om någon av dem är gift med annan, bör de alltså i nu aktuella hänseenden betraktas som makar. Detta innebär en utvidgning! förhållande till vad som avses gälla för rätten till efterlevandeförmåner, men jag anser den vara motiverad eftersom reglerna i princip tar sikte enbart på storleken av en utgående förmån och inte på rätten till förmån som sådan.

Enligt de nämnda bestämmelserna likställs i nu berörda avseenden gift pensionsberättigad, som stadigvarande lever åtskild från sin make, med ogift pensionstagare om särskilda skäl inte föranleder annat. Vid beräkning av ålders- och förtidspension m.m. kan sålunda den som lever åtskild från sin make anses inte såsom gift utan såsom likställd med ogift. Motsvarande bestämmelser saknas i dag när det gäller rätten till änkepension. Genom mitt förslag på efterlevandepensioneringens område kommer dock överensstämmelse att uppnås. De nuvarande reglerna för ålders-och förtidspension m.m. bör därför även i detta hänseende kvarstå oförändrade.

100

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 162-164 och 215-218).

Remissinslanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Bland dem som uttryckligt tillstyrker förslaget finns försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Södra Sverige, socialstyrelsen, statskontoret, LO, SAF, PRO och Kommunernas Pensionsanstah. HCK framhåller särskilt det positiva i förslaget om omställningspension för föriängd tid. Emellertid anser TCO att tiden för den generella omställningspensionen bör förlängas till minst två år och Konsumentkooperationens pensionskassa att tiden härför bör utgöra minst tre år.

Skälen för mitt förslag: En utgångspunkt för övervägandena om ett reformerat system för efterlevandepensionering har, som jag redovisat i avsnitt 2.2, varit att ekonomiska förmåner till vuxna efterlevande i främsta rummet bör ta sikte på att lämna ett tillfälligt bistånd för att den efterlevande mannen eller kvinnan skall kunna komma över de särskilda ekonomiska svårigheter som till följd av den förändrade familjesituationen i regel uppkommer under tiden närmast efter dödsfallet. Behov härav torde föreligga för i huvudsak alla efterlevande i yrkesaktiv ålder. Jag föreslår därför att ekonomiskt stöd skall utges till sådana efterlevande i form av en periodiskt utgående pensionsförmån, benämnd omställningspension.

Denna omställningspension bör kunna utbetalas både efter tidigare förvärvsarbetande och efter personer som ägnat sig åt arbete enbart i hemmet eller som av annan orsak inte kunnat förvärvsarbeta. Pensionen är alltså avsedd att för en viss tid ekonomiskt kompensera en förlust för den efterlevande vare sig den gäller förvärvsinkomster som den avlidne haft som bidrag till det gemensamma hushållet eller dennes arbetsinsatser i hemmet. Omställningspensionen bör med hänsyn bl.a. härtill utbetalas från både folk-och tilläggspensioneringen.

Pensionen bör utges enligt tämligen generella regler till efterlevande män och kvinnor i yrkesaktiv ålder. Jag finner det därför inte påkallat atl t.ex. uppställa någon nedre åldersgräns för rätt därtill. Den bör alltså kunna utbetalas också till mycket unga efterlevande. Jag anser nämligen att man inte med fog kan hävda att efterlevande i viss högre ålder generellt sett skulle drabbas av mer omfattande omställningsproblem i samband med dödsfallet än efterlevande som är något yngre. Inte heller kan det motsatta antagandet göras. Jag anser också att det inte är motiverat att differentiera den

101

tidsperiod under vilken omställningspensionen skall kunna utges med hänsyn Prop. 1987/88:171 till den efterlevandes ålder vid tidpunkten för dödsfallet. Den bör alltså utges under i princip lika lång tid och under samma villkor för efterlevande som är i t.ex. 30-årsåldern som för efterlevande i t.ex. 60-årsåldern.

Pensionsrätten bör däremot inte göras vidare än vad som generellt är motiverat. Enligt min mening bör omställningspension utbetalas bara i situationer där makarnas (eller därmed likställdas) förhållanden varit sådana att det förelegat en personlig och ekonomisk gemenskap dem emellan och att den ena makens bortgång därför inneburit en väsentligt förändrad situation för den efterlevande. Denna nödvändiga avgränsning kan av naturligt skäl inte göras från fall till fall utan måste bestämmas utifrån vissa generella utgångspunkter. Behovet av enkla och entydiga regler medför vidare att det inte bör komma i fråga att förse omställningspensionen med särbestämmelser i en eller annan form för vissa särskilt utvalda kategorier efterlevande.

Jag anser att den avgränsning som således är påkallad lämpligen bör åstadkommas pä det sättet att det som villkor för rätten till omställningsperi-sion uppställs att makarna (eller därmed likställda) skall ha sammanlevt oavbrutet viss minsta tid före dödsfallet eller vid tidpunkten härför gemensamt ha tagit vård om minderårigt barn. Är inte något av dessa villkor uppfyllt torde kunna förutsättas att förhållandet mellan parterna inte hunnit utvecklas därhän att upplösningen av äktenskapet (eller sammanboendet) genom den enes död utgör grund för samhället att träda in med ekonomiskt stöd.

Avsikten med mina förslag är sålunda att omställningspensionen skall utges till den efterlevande under en omställningstid i omedelbar anslutning till dödsfallet. Pensionen bör således inom både folk- och tilläggspensioneringen utbetalas under endast en begränsad tidsperiod. När det gäller att avgöra hur lång denna period bör vara finns givetvis olika möjligheter till lösning och olika meningar kan göras gällande. Vid mina överväganden har jag emellertid, i likhet med pensionsberedningen och remissinstanserna, funnit att starka skäl talar för att differentiera den tidsperiod varunder pension skall utges med hänsyn till om den efterlevande efter dödsfallet tar vård om minderårigt barn eller inte. Omställningspension bör därför utbetalas dels under en viss bestämd tidrymd som är densamma för alla, , berättigade, dels under längre tid till sådana efterlevande som vårdar barn under viss ålder.

I fråga om längden av den tid varunder omställningspensionens generella del skall utbetalas gör sig olika synpunkter gällande. Valet blir beroende av för hur läng tid man anser det rimligt att samhället skall träda in och lämna ekonomiskt stöd till omställningen. För att pensionen verkligen skall utgöra ett reellt stöd för den efterlevande att anpassa ekonomin, bostads- och arbetsförhållanden m.m. till den nya situationen bör tiden inte bli alltför kort. Å andra sidan bör pensionsrätten inte heller utsträckas alltför långt i tiden, eftersom meningen med pensionen är att den skall utgöra ett ekonomiskt tillskott under en övergångsperiod. Anknytningen till dödsfallet och dess följder blir givetvis allt mindre ju längre tid som förflyter därefter. Vid en avvägning mellan dessa och andra synpunkter har jag stannat för att ansluta mig till den lösning som pensionsberedningen redovisat och som

102

vunnit anslutning av det absoluta flertalet av remissinstanserna. Jag finner Prop. 1987/88:171 det alltså motiverat att omställningspension som huvudregel utges under en tid av ett år räknat från dödsfallet.

Efter utgången av denna övergångstid torde man kunna räkna med att den efterlevande har anpassat sig till de nya förhållandena och har möjlighet att utan sårskilt ekonomiskt stöd själv svara för sin försörjning på en tillfredsställande nivå. De särskilda svårigheter i ekonomiskt hänseende som dödsfallet gett upphov till bör då i regel vara övervunna.

Emellertid anser jag, som jag fidigare framhållit, att det finns skål att i vissa situationer ge den efterlevande möjlighet att uppbära omslällningspension under längre tid ån den ettårsperiod som följer av huvudregeln. Det gäller sädana fall där den efterlevande tar vård om barn som ännu inte uppnått viss ålder. I dessa situationer bör den efterlevande föräldern få tillfälle till en längre tids omställning och anpassning till de nya förhållandena med ekonomiskt stöd från samhället. Enligt min bedömning får nämligen omställningsproblemen oftast anses såväl mer omfattande som mer långvariga än eljest i fall då den efterlevande lämnas ensam med värden om ett eller flera minderåriga barn.

Jag vill här ocksä erinra om att tyngdpunkten i den nya efterlevandepensioneringen föreslås ligga på att tillgodose efterlevande barns intresse. Häri ingår att barnet ges en tryggad uppväxt och möjligheter till en meningsfull samvaro med den kvarlevande föräldern. Det gäller alltså inte bara att tillförsäkra barnet en viss ekonomisk standard utan även att bereda den efterlevande föräldern ekonomiska möjligheter att ge barnet samma omsorg och omvårdnad som det erhöll före dödsfallet. En av föräldrarna kunde då ha valt att ha deltidsarbete för att få erforderlig fid till daglig samvaro med barnet. Genom ekonomiskt stöd, till utfyllnad av den lagstadgade rätten till förkortad arbetsfid för vård av barn, får den efterlevande föräldern möjlighet att fortsätta med denna kortare arbetstid efter dödsfallet. Och i de fall då föräldern tidigare arbetat heltid kan han eller hon genom omställningspensionen beredas möjlighet att efter dödsfallet temporärt minska sin arbetstid med tanke på barnets behov av umgänge och med syfte att kompensera den avlidnes insatser härvidlag.

Detta stödbehov skiljer sig från det som barnpensionen är avsedd att tillgodose. Stödet bör därför utges direkt till den efterlevande vårdnadshavaren och inte i form av pension till barnet. Enligt min mening bör omställningspension i denna form utges fram till dess det yngsta barnet blivit så gammalt att det fått bättre förutsättningar att klara sig självt och utan mer regelbunden tillsyn av annan. Jag föreslär därför att omställningspension i dessa fall skall kunna utbetalas så länge som det yngsta barnet är yngre än tolv år.

Avsikten med den sålunda föreslagna omställningspensionen för förlängd tid är att den skall ge ett ekonomiskt tillskott till förälderns förvärvsinkomer för att föräldern under viss tid kan behöva minska sin arbetstid eller - under fortsatt heltidsarbete - åsamkas tillkommande utgifter som inte var nödvändiga så länge maken levde. Möjlighet uppkommer också för den som så önskar att vara helt ledig från sitt arbete under en tid för att ta vård om

103

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 218-221).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts särskilt av bara ett fåtal remissinstanser. Dessa har inte något att invända. RFV menar dock att man borde överväga att sänka den föreslagna kvalifikationstiden för rätt till omställningspension i fall då det inte finns barn till något eller ett par år.

Skälen för rtiitt förslag: Enligt mitt förslag i det föregående avsnittet skall omställningspensionen utbetalas generellt under en tidsperiod av ett år. Den tidrymd som på detta sätt berättigar till pension bör vara den som infaller omedelbart efter tidpunkten för dödsfallet. Efterlevande, som under den angivna tidsperioden inte uppfyllt förutsättningarna för rätt till pension, skall alltså inte vid senare tillfälle kunna börja uppbära omställningspensionen. Givetvis skall pensionen dock kunna utges under viss retroaktivtid på samma sätt som är fallet för andra förmåner från den allmänna pensioneringen (16 kap. 5 § femte stycket AFL).

I det föregående avsnittet har jag framhållit det angelägna i att rätten till omställningspension inte går utöver vad som generellt sett framstår såsom motiverat utifrån de syften som pensionen avser att tillgodose. En allmän utgångspunkt för mina förslag angående rätten till omställningspension är att det skall ha förelegat en personlig och ekonomisk gemenskap mellan parterna vid tidpunkten för dödsfallet. Mot bakgrund härav harjag tidigare (avsnitt 4.2.3) föreslagit att det för rätt till pension skall fordras att makarna (eller därmed likställda) stadigvarande sammanbodde med varandra vid dödsfallet.

Åven i övrigt måste avgörandet av huruvida en gemenskap av detta slag förelegat ske med tillämpning av generella kriterier. Jag anser att det kan hållas för sannolikt att sådan gemenskap i allmänhet funnits om makarna

104

gemensamt tagit vård om minderårigt barn. Detsamma gäller då makarna Prop. 19ö7/öö:1/1 sammanbott oavbrutet under en längre tid fram till dödsfallet.

Vad först gäller de närmare villkoren för pensionsrätt i fall då makarna gemensamt tagit vård om minderårigt barn framstår det enligt min mening som önskvärt att reglerna är så enkla och entydiga som möjligt. Dessa villkor bör därför i stor utsträckning anknyta till de förutsättningar som bör gälla med avseende på rätten till omställningspension för förlängd tid och till vilka jag snart återkommer. Det måste nämligen ses som i hög grad önskvärt att regelsystemet ges stor inbördes överensstämmelse. Härför talar bl.a. hänsyn till den praktiska tillämpningen av reglerna och fill möjligheterna för de försäkrade att förstå innebörden av dessa.

Mot bakgrund härav föreslär jag att rätt till omstållningspension för en tid av ett år skall på denna grund föreligga under förutsättning att den efterlevande vid makens (eller därmed likställds) död stadigvarande sammanbodde - förutom med maken - med barn, som stod under vårdnad av makarna eller av endera av dem och som inte hade uppnått tolv års älder. Skälen för de valda avgränsningarna utvecklar jag närmare i det följande vid förslaget om omställningspension för förlängd tid.

Avgörande för om omställningspension skall kunna utges på nu aktuell grund är alltså förhållandena vid tidpunkten för dödsfallet. Den efterlevande skall då ha bott samman med barn som var under tolv års ålder, och barnet skall ha haft makarna gemensamt eller en av dem - den efterlevande eller den sedermera avlidne - som vårdnadshavare. Och det måste ha varit fråga om den rättsliga vårdnaden om barnet. Förändringar som inträffar efter dödsfallet blir utan inverkan på den fortsatta rätten till ettårig omställningspension.

Ett krav i de nu aktuella fallen är sålunda att barnet stod under - rättslig -vårdnad av den avlidne eller den efterlevande eller av dem båda gemensamt. Däremot är det inte nödvändigt att det varit ett för den avlidne och den efterlevande gemensamt barn. Förutsättningarna för rätt till omställningspension är uppfyllda även om det rört sig om ett barn som är biologiskt barn fill endast en av dem eller som inte är besläktat med någon av parterna. Också styvbarn och andra barn - t.ex. barnbarn eller fosterbarn under bådas eller enderas vårdnad - kan alltså grunda rätt till pension för den efterlevande. Bestämmande är att barnet stadigvarande skall ha vistats hos makarna (eller därmed likställda) och ha haft dem båda eller endera av dem som vårdnadshavare vid tidpunkten för dödsfallet. Att det dessutom krävs att parterna skall ha stadigvarande sammanbott med varandra har angetts i det föregående. Det är alltså - till skillnad från vad som är fallet enligt nuvarande regler för änkepension - inte tillräckligt för pensionsrätt att barnet före dödsfallet har bott samman med endast en av makarna.

105

Vad härefter gäller villkoren för rätt till ettårig omstållningspension i de faU där det inte finns barn, dvs. i situationer då makarna inte sammanlevt med och haft vårdnad om barn under tolv års ålder, har jag - som redovisats i det föregående - funnit att dessa bör utformas på så sätt att det uppställs krav på viss minsta tids oavbrutet sammanboende. Detta villkor blir alltså aktuellt att tillämpa då makarna inte har barn eller då det yngsta barnet vid dödsfallet är äldre än elva är.

Vid bestämmande av hur lång tid det bör krävas att makarna sammanbott Prop. 1987/88:171 oavbrutet före dödsfallet anser jag - liksom pensionsberedningen, vars förslag godtagits av nästan alla remissinstanser - att vägledning bör hämtas från vad som i dag gäller beträffande rätten till änkepension i fall då barn inte finns. Ett villkor om fem års sammanlevnad framstår således enligt min uppfattning som en lämplig avvägning. Har makarna (eller därmed likställda) bott samman under så lång fid torde man i regel kunna dra den slutsatsen att det varit fråga om erforderlig stabilitet i och varaktighet av förhållandet.

Det uppställda villkoret betyder att parterna måste ha bott samman under hela femårsperioden. Detta krav bör gälla inte enbart beträffande personer som, enligt mina förslag i avsnitt 4.2.2, likställs med gifta utan även i fråga om makar. Det skall alltså inte - som enligt nuvarande regler för ånkepension -vara tillräckligt att makar varit förenade i äktenskap under en tid av fem år, utan dessutom skall fordras att de sammanbott under denna period. Detta sammanboende skall också ha fortgått oavbrutet fram till tidpunkten för dödsfallet under en tidsrymd av minst fem år.

Jag är medveten om att det uppställda villkoret kan medföra vissa problem i den praktiska tillämpningen av reglerna. Från tillämpningssynpunkt skulle ett krav på fem års äktenskap säkerligen vara att föredra. Emellertid kan problemet inte undvikas när det gäller personer som sammanlevt utan äktenskap och som likställs med gifta. Att för gifta införa ett sammanboendevillkor innebär därför inte en ny typ av problem utan enbart ett införande av samma regler för gifta som för icke gifta. Det bör också beaktas att det angivna rekvisitet gäller redan i dag med avseende på rätten fill änkepension från folkpensioneringen för med änka likställd kvinna. Detta har tillämpats under lång fid, och en praxis för tolkning av rekvisitet har hunnit utbildas. Med hänsyn härtill och då starka sakliga skäl talar för det uppställda villkoret, anser jag att den nämnda risken för tillämpningsproblem inte bör utgöra hinder mot ett genomförande av det föreslagna villkoret.

Det uppställda villkoret bör enligt min mening inte ges en alltför snäv innebörd. I specialmotiveringen utvecklar jag närmare hur jag anser att detta villkor bör tillämpas.

Som angetts i det föregående anser jag att det för rätten fill omställningspension bör gälla en övre åldersgräns vid 65 år. Skälen för detta ställningstagande har jag redovisat i avsnitt 2. Som där framhållits medför redan gällande regler för ålderspension och kommunalt bostadstillägg en viss förbättring av den efterlevandes pensionsförmåner efter dödsfallet. Vidare torde omställningsproblemen i regel inte vara lika påtagliga för dessa äldre efterlevande som för yngre. Något behov av att anpassa arbetsförhållandena efter den förändrade situationen finns inte. Och man kan nog räkna med att det normalt inte heller föreligger samma behov för äldre efterlevande att förändra bostadsförhållandena som många gånger kan vara för handen beträffande efterlevande i yrkesaktiv ålder. Om inte annat så torde det särskilda bostadsstödet bidra till att ge efterlevande med ålderspension möjlighet att bo kvar i den tidigare bostaden. Ytterligare kan antas att ett dödsfall i yngre ålder ofta är mindre förutsebart och därigenom i högre grad leder till omställningsproblem för den efterlevande.

börja utbetalas först när rätten till den generella pensionen upphört. Rätten Prop. 1987/88:171 fill förlängd omställningspension inträder alltså först när ett år har förflutit från dödsfallet.

Den förlängda omställningspensionen utges sedan så långe som förutsättningarna härför är uppfyllda. Om den efterlevande har flera barn, är det avgörande givetvis det yngsta barnets ålder. Att differentiera åldersgränsen efter antalet barn, så att den är högre än eljest om den efterlevande har mer än ett minderårigt barn att ta vård om, har jag inte funnit skäl till.

För att den efterlevande skall kunna beviljas omställningspension för förlängd tid bör krävas att han eller hon har uppfyllt förutsättningarna för rätt till den generella - ettåriga - omställningspensionen. Detta innebär bl.a. att samma likställighetsregel gäller för omställningspension för förlängd fid som för ettårig omstållningspension. En icke gift samboende måste alltså tidigare ha varit gift med eller ha eller ha haft gemensamt barn med den avlidne för att han eller hon skall likställas med änka resp. änkling med avseende pä rätten till förlängd omställningspension.

Vidare bör som särskilt villkor för rätt till omställningspension för förlängd tid gälla att den efterlevande vid tidpunkten för dödsfallet stadigvarande sammanbodde med just det barn som avses grunda rätt till förlängd pension. Av naturliga skäl bör krävas att det är fråga om ett barn som fötts före dödsfallet eller som en efterlevande då väntade gemensamt med den sedermera avlidne. Barn som den efterlevande efter dödsfallet kan ha fått med annan bör inte kunna grunda rätt fill omställningspension för en efterlevande kvinna eller man. Däremot bör i andra fall inte fordras att det rör sig om ett för den efterlevande och den avlidne gemensamt barn. Också adoptivbarn, styvbarn samt i vissa fall fosterbarn och ändra barn bör alltså, om övriga förutsättningar är uppfyllda, i och för sig kunna grunda rätt till omställningspension för vuxna efterlevande. I nu berörda hänseende bör inte heller gälla något särskilt krav angående vårdnaden om barnet vid dödsfallet. Erforderlig avgränsning bör i stället åstadkommas genom andra villkor.

De angivna villkoren tar sikte på förhållandena vid tidpunkten för dödsfallet. Härutöver måste uppställas vissa krav på anknytning mellan barnet och den efterlevande också för tiden därefter. Det rör sig alltsä här om villkor som måste vara fortlöpande uppfyllda under hela den tid då förlängd omställningspension utges. Till skillnad från omställningspensionens ettåriga del kan i fråga om dess förlängda del inte läggas vikt enbart vid hur förhållandena gestaltade sig vid det tillfälle då dödsfallet inträffade, utan här måste betydelse tillmätas även situationen därefter.

I detta hänseende bör först och främst krävas att den efterlevande stadigvarande sammanbor med barnet. Avgörande bör alltså vara att den efterlevande tar faktisk vård om barnet konfinuerligt under den pensionsbe-rättigande tiden. Finns fler barn ån ett, bör härvid fordras att den efterlevande bor samman med ett barn som han eller hon stadigvarande sammanbodde med redan vid dödsfallet. Uttrycket stadigvarande sammanboende bör här inte ges en alltför snäv tolkning. I specialmotiveringen utvecklar jag några synpunkter på fillämpningen härav.

108

Ytterligare bör gälla som villkor att den efterlevande efter dödsfallet har rättslig vårdnad om barnet. Härigenom erhålls ett lätt konstaterbart faktum

som underlag för bedömningen av rätten till pension, vilket underlättar Prop. 1987/88:171 administrafionen. Ett rekvisit av denna innebörd gör det också möjligt att undvara särskilda villkor i fråga om släktskap eller liknande mellan barnet och den efterlevande. Skulle man däremot låta enbart den rent faktiska vården vara utslagsgivande, skulle det bli nödvändigt att mer exakt definiera vilka grupper av barn som bör kunna grunda rätt till omställningspension för den efterlevande. Annars skulle pensionsrätt kunna uppkomma även i fall då detta från andra synpunkter skulle framstå som mindre lämpligt. T.ex. finns inte skäl ätt ge rätt till sådan pension till den som utan att ha vårdnaden om barnet tar omsorg om det såsom fosterbarn. I fall av detta slag utgår i regel ersättning till fosterföräldern i annan form. Att i stället för ett krav på rättslig vårdnad ha enbart ett villkor om fakfisk vård skulle också kunna leda till att det i ett antal fall skulle få göras omprövningar av rätten till pension, vilka skulle kunna bli tämligen slumpmässiga eftersom försäkringskassorna inte genom någon officiell registrering skulle kunna få del av inträffade förändringar rörande den faktiska vårdsituationen. När det gäller förändringar i fråga om den rättsliga vårdnaden är dessa lättare att objektivt fastslå. Jag vill i sammanhanget även framhålla att den faktiska vården och den rättsUga vårdnaden i allmänhet sammanfaller och att de situationer då skillnader härvidlag är för handen normalt är sådana där det saknas skäl att utge omställningspension för förlängd fid.

Något krav på att den efterlevande mannen eller kvinnan var vårdnadshavare för barnet redan vid tidpunkten för dödsfallet finns inte enligt förslaget. Det skall här vara tillräckligt att den efterlevande då sammanbodde stadigvarande med barnet och erhåller vårdnaden om det någon fid därefter. Kravet på vårdnad behöver således vara uppfyllt först vid den tidpunkt då rätten till förlängd omställningspension inträder, dvs. ett år efter dödsfallet.

På samma sätt som för den ettåriga omställningspensionen bör gälla en övre åldersgräns vid 65 år. Jag föreslår alltså att förlängd omställningspension inte skall utges till efterlevande som har uppnått 65 års ålder och att utgående sådan pension skall dras in vid utgången av mänaden före den dä den berättigade uppnår denna ålder.

Av de villkor som jag nu föreslagit för rätt till förlängd omställningspension följer att pensionsrätlen bortfaller vid den tidpunkt då det yngsta barnet uppnår tolv års ålder. Vidare medför dessa förutsättningar att en utgående pension skall dras in också om den föreskrivna anknytningen fill barnet skulle upphöra dessförinnan. Detta blir fallet om barnet avlider, den efterlevande upphör att bo samman med barnet eller vårdnaden om barnet tillerkänns någon annan. Det angivna är en konsekvens av att det avgörande för pensionsrätten i dessa hänseenden inte är situationen vid dödsfallet utan de fortlöpande förhållandena under den tid som omställningspensionen utbetalas. Om en utgående pension skulle dras in med stöd av dessa regler, bör detta emellerfid inte innebära att den efterlevande definitivt går miste om möjligheterna att återfå pensionen. Rätten till denna bör kunna inträda på nytt om den efterlevande vid senare tillfälle skulle komma att ånyo uppfylla de föreskrivna villkoren. Detta gäller givetvis endast under förutsättning att det yngsta barnet inte dessförinnan fyllt tolv år.

109

I likhet med pensionsberedningen, vars överväganden i detta hänseende Prop. 1987/88:171 inte satts i fråga under remissbehandlingen, anser jag vidare att rätten fill förlängd omställningspension, enligt samma princip som för dagens änkepension, bör bortfalla om den efterlevande ingår nytt äktenskap och i vissa situationer då denne börjar sainmanleva med annan utan äktenskap. Denna form av omställningspension kan utges under en relativt lång tidsperiod, och en ordning som lämnar pensionen opåverkad av omgifte e.d. skulle hår kunna uppfattas som stötande. Det bör också beaktas att den efterlevande i det nya förhållandet kan erhålla ett skydd inom pensioneringen mot risken att den nya kontrahenten skulle avlida.

Vad avser den närmare utformningen av regeln anser jag det vara rimligt att omställningspensionen i nu aktuell form får upphöra att utgå om den berätfigade ingår äktenskap. I dessa fall blir den nya maken underhållsskyldig mot den efterlevande. Emellertid kan man inte stanna härvid. Som jag framhållit tidigare bör lagstiftningen i möjligaste mån undvika att påverka valet av samlevnadsform. Omställningspension för förlängd tid bör därför bortfalla också i vissa fall av samlevnad utan äktenskap. Av administrativa hänsyn är det dock knappast möjligt att låta all sådan samlevnad medföra förlust av pensionsrätten. Av skäl som jag utvecklat i avsnitt 4.2 skulle det stöta på uppenbara svårigheter att fastställa om det i ett visst fall är fråga om ett samboende under äktenskapsliknande förhållanden. En så allmän regel skulle medföra stora tillämpningsproblem och kräva en orimligt stor arbetsinsats av de tillämpande organen. Det framstår enligt min mening också som naturligt att en regel om bortfall av pensionsrätt vid samlevnad under särskilt angivna omständigheter korresponderar med den regel som ger rätt till efterlevandepension för samboende icke gifta om den ena parten skulle avlida. Samma faktorer som ger rätt till pension bör alltså i princip medföra bortfall av pensionsrätten.

Jag föreslår således att rätten till förlängd omställningspension skall upphöra i fall då den berättigade ingår äktenskap eller stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den efterlevande varit gift eller har eller har haft barn. Detta bör gälla också om den nya parten är gift med annan, som är fallet enligt nuvarande regel för änkepension. Däremot bör pensionsrätten inte bortfalla redan om den efterlevande väntar barn med annan. En sådan ordning skulle medföra problem i den praktiska tillämpningen, bl.a. när det gäller att avgöra från vilken fidpunkt indragningen skall göras och hur det skall förfaras i fall då graviditeten avbryts. Jag vill på denna punkt också hänvisa till mina motsvarande överväganden i avsnitt 4.2.4.

Om rätten till omställningspension på detta sätt har bortfallit, bör inte
kunna komma i fråga att senare återuppliva pensionsrätten om det nya
äktenskapet eller samboendet skulle upplösas inom viss tid. Ett sådant
återupplivande skulle vara mindre väl förenligt med de nya efterlevandeför-
månernas karaktär. Tanken härpå stär dessutom i strid med utgångspunkten
att det skall föreligga ett samband mellan pensionen och dödsfallet. Har
pensionsrätten en gäng bortfallit, måste detta samband anses brutet. I
förekommande fall kan dessutom den efterievande beviljas pension efter den
avlidne i det nya förhållandet. „

Remissinslanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Riksskatteverket anför vissa synpunkter beträffande tillämpningen av förslaget att omställningspension skall medföra rätt till extra avdrag vid beskattningen och anför därvid bl.a. att detta kan medföra att den berättigade påförs kvarskatt efter inkomståret, om pensionsutbetalaren inte gör ett tillräckligt stort avdrag för preliminär skatt.

Skälen för mitt förslag: Syftet med omställningspensionen är att under en tid ge viss ersättning för bortfallet av den avlidnes förvärvsinkomster och arbetsinsatser i hemmet. Pensionen bör därför utges i form av dels ett enhetligt grundbelopp från folkpensioneringen, dels ett belopp från tilläggspensioneringen som relateras till de pensionspoäng som tillgodoräknats den avlidne.

Enligt min mening måste omställningspension frän folkpensioneringen och sådan pension från tilläggspensioneringen ses som en enhet. I det alldeles övervägande antalet fall där pension kommer att utgå har båda makarna förvärvsarbetat och ATP kommer därför att utges efter den avlidne. Och i det begränsade antal situationer då tilläggspension inte kommer att utbetalas kan i regel förutsättas att det varit den efterlevande som svarat för familjens försörjning och därför haft och alltjämt har inkomster av förvärvsarbete vid sidan av omställningspensionen. Någon direkt inkomstförlust föreligger inte i dessa fall.

Med hänsyn till önskemålet om enkla och enhetliga regler framstår det som motiverat att omställningspensionen utbetalas på samma nivä under såväl den generella ettårstiden som för förlängd tid.

När det mot angiven bakgrund gäller att bestämma nivåerna för omställningspension inom/o/Ä:/7e«5(o«en>igeM finner jag, liksom pensionsberedningen, att det ligger nära till hands att anknyta till de nivåer som gäller för ålderspension och för nuvarande änkepension. Inte minst samordningsskäl

111

och administrativa hänsyn talar härför. Remissinstanserna har inte haft något Prop. 1987/88:171 att erinra mot beredningens förslag i detta hänseende.

Jag föreslår därför att folkpension i form av omställningspension skall utges med ett belopp som för år räknat motsvarar 96 % av basbeloppet. Omställningspensionen bör utbetalas på denna nivå oberoende av om det samfidigt utges barnpension till efterlevande barn fill den avlidne eller ej. På samma sätt som för ålderspension och dagens änkepension bör till omställningspension från folkpensioneringen knytas en rätt till pensionstillskott med för år räknat högst 48 % av basbeloppet.

Vidare bör rätt föreligga till kommunalt bostadsfillägg för sådana efterlevande som uppbär omställningspension i någon av dess former. Självfallet bör pensionen utgöra skattepliktig inkomst för den efterlevande och i skattehänseende likställas med inkomst av tjänst. På motsvarande sätt som för bl.a. ålderspension och nuvarande änkepension bör dock den som erhåller folkpension i form av omställningspension kunna ges rätt till extra avdrag vid beskattningen. Detta bör ske på samma villkor som för andra folkpensionärer.

Inom tilläggspensioneringen bör omställningspensionen enligt samma principer som för barnpension utgöra en viss procentsats av den ålders- eller förtidspension som vid dödsfallet faktiskt utgick till den avlidne eller - om sådan pension inte utgavs - den förtidspension som den avlidne skulle ha erhållit om rätt till hel sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. I förekommande fall bör alltså omställningspensionen beräknas på grundval av antagandepoäng för tiden från dödsfallet fram t.o.m. det år då den avlidne skulle ha uppnått 64 års ålder.

Vid bestämmande av kompensationsgraden för omställningspension från ATP måste hänsyn tas till de sammanlagda tilläggspensionsförmåner som kan utgå efter en oeh samma avliden. Detta betyder att det finns anledning att se till de samlade efterlevandeförmånerna till familjen i sådana fall då också barnpension utges från ATP för samma tid som omställningspensionen. Jag har tidigare (avsnitt 3.4.2) föreslagit att nuvarande regel, enligt vilken tilläggspension i form av barnpension utges med lägre kompensationsgrad än eljest om det samfidigt utbetalas änkepension efter den avlidne, inte skall ha någon motsvarighet inom det reformerade systemet för efterlevandepensionering. Som jag anmärkt i det sammanhanget bör framdeles reduktionen i stället göras på tilläggspensionen till den vuxne efterlevande. Jag har den uppfattningen att berättigade invändningar kan riktas mot en ordning där såväl barnpensionen som pensionen till vuxen efterlevande skulle utgå opåverkade av varandra. Hänsyn måste rimligen tas till den totala efterlevandepension som kommer familjen till del efter den avlidne. Detta bör ske på det sättet att omställningspension från ATP utbetalas med lägre belopp då också barnpension utges till ett eller flera barn än i fall då det inte finns något pensionsberättigat barn.

Nuvarande regler för familjepension inom ATP innebär att det i fall då den avlidne efterlämnar änka och ett pensionsberättigat barn utges familjepensioner efter honom med ett sammanlagt belopp som motsvarar 50 % av den avlidnes egenpension. Denna procentsats ökas med 10 för varje ytteriigare barn som har rätt till barnpension.

Enligt min åsikt bör den sammanlagda efterlevandepension som skall Prop. 1987/88:171 utges från tilläggspensioneringen inom ramen för det nu föreslagna systemet för efterlevandepensionering vara något högre än vad som enligt dagens regler kan utbetalas efter en avliden. Som jag fidigare framhållit anser jag det särskilt väsentligt att en förstärkning genomförs av det ekonomiska stödet i fall då den avlidne efterlämnar flera pensionsberättigade barn.

I avsnitt 3.4.2 har jag lagt fram förslag att barnpension inom ATP skall utgöra 30 % av den avlidnes egenpension om det finns ett pensionsberättigat barn. Finns fler barn än ett, skall detta procenttal ökas med 20 för varje ytteriigare barn och det sammanlagda barnpensionsbeloppet delas lika mellan barnen. Två efterlevande barn erhåller således totalt 50 % av egenpensionen, tre barn 70 % och fyra barn 90 % därav. Enligt förslaget skall dessa belopp utgå opåverkade av den efterlevandepension som utges till en vuxen efterlevande.

Jag har funnit att de anförda synpunkterna blir tillgodosedda om det bestäms att omställningspension frän tilläggspensioneringen till en vuxen efterlevande skall för år räknat utges med belopp som motsvarar 40 % av den avlidnes egenpension för det fall att det inte finns något pensionsberättigat barn och motsvarande 20 % härav om barnpension samtidigt utbetalas. Jag föreslår därför att dessa kompensationsgrader skall gälla för omställningspensionen. Förslagen innebär således att omställningspensionen motsvarar 40 % av den avlidnes egenpension, om den vuxne efterlevande är ensam om att erhålla efterlevandepension. Finns dessutom ett pensionsberättigat barn utbetalas sammanlagt 50 % av den avlidnes egenpension. Finns två barn utges 70 % härav och finns det tre barn utbetalas 90 % av egenpensionen.

En utgångspunkt för förslagen är att omställningspensionen skall utgå opåverkad av den efterlevandes inkomster av förvärvsarbete. Pensionen skall alltså inte prövas mot sådana inkomster. Med hänsyn härtill finns enligt min mening inte heller skäl att genomföra någon form av samordning mellan pensionen och andra sociala förmåner som träder i stället för inkomst av förvärvsarbete. Omställningspensionen bör således utges ograverad vid sidan av t.ex. förtidspension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag. Inte heller dessa förmåner bör minskas med hänsyn till att omställningspension utges. Sådana sociala förmåner utbetalas på grundval av andra omständigheter än de som omställningspensionen är avsedd att tillgodose. Förmånerna i fråga relateras också till den efterlevandes egna förhållanden, och de saknar anknytning till dödsfallet som sådant. Omställningspensionen är däremot en från den avlidne härledd rätt fill pension som har fill syfte att överbrygga följderna av dennes bortgång. Omställningspension å ena sidan och övriga sociala förmåner å andra sidan fyller således helt skilda syften.

113

Däremot skulle det kunna ligga något närmare till hands att överväga en beloppsmässig samordning i en eller annan form mellan sådan omställningspension som skall utges för förlängd tid, dvs. vid vård av barn, och andra bidragsformer som tar sikte på att utgöra ett stöd för den som har omsorg om barn. Detta skulle då kunna gälla beträffande föräldrapenning och vårdbidrag. Inte heller härvidlag föreligger emellertid parallellitet mellan resp. förmåns bakomliggande syften. Omstållningspension är även i dessa fall

8 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

sådana fall tvingas utge socialhjälp i nägon fortn. kan förbundet inte rrop. 1987/88:171 acceptera den kostnadsövervältring som i sädant fall sker pä kommunerna.

Skälen för mitt förslag: En grundtanke bakom den nu föreslagna reformen på efterievandepensioneringens område är att flertalet vuxna efterlevande i yrkesverksam älder har inkomstbringande förvärvsarbete när dödsfallet inträffar eller får ett sådant arbete under den tid som de har rätt till omställningspension. Skulle detta inte vara fallet, är utgängspunkten att änkan eller änklingen skall beredas möjlighet att genomgå erforderlig utbildning eller få hjälp att komma in i förvärvslivet genom åtgärder på det arbetsmarknadspolitiska området. I sädana fall kan den efterlevande, pä samma villkor som andra arbetssökande, fä ekonomiskt stöd i form av t.ex. arbetslöshetsersättning, utbildningsbidrag eller vuxenstudiebidrag. Om hälsoskäl lägger hinder i vägen för förvärvsarbete kan den efterlevande vara berättigad till förtidspension och således i den formen fä det fortsatta uppehället tryggat.

Som jag utvecklat i avsnitt 2.3.1 måste man emellertid räkna med att det även i framtiden kan komma att finnas ett antal änkor och änklingar som inte får sitt behov av ekonomiskt stöd tillgodosett på dessa vägar. Jag har där även pekat på att de generella stödformerna på arbetsmarknads- och utbildningspolitikens områden inte alltid är utformade på ett sådant sätt att de i alla situationer kan ge ett ändamålsenligt skydd för samtliga efterlevande som står utanför förvärvslivet, Bl.a. kan de krav som i vissa sammanhang ställspå aktuell anknytning till arbetsmarknaden utgöra ett hinder för de grupper som här avses. På grund härav kan efterlevande komma att ställas utan stöd under en övergångstid fram till dess åtgärderna på arbetsmarknadsområdet har gett åsyftat resultat. I en del fall kan det vidare visa sig omöjligt att bereda den efterlevande ett förvärvsarbete till tryggande av försörjningen. Detta kan stå klart redan vid den tidpunkt då rätten till omställningspension upphör, men det kan också dröja längre tid innan man kan dra en sådan slutsats. Härtill kommer att en del efterlevande kan komma att befinna sig i en sådan situation att det frän allmänna synpunkter skulle framstå som oskäligt att begära att de skulle söka sig in i förvärvslivet. Detta kan exempelvis vara fallet i fräga om efterlevande som kommit upp i högre älder och som inte haft förvärvsarbete under läng tid före dödsfallet.

Som jag framhällit i avsnitt 2.3.1 anser jag det rimligt att ansvaret för att tillgodose det ytterligare behov av ekonomiskt stöd som kan finnas för dessa särskilt utsatta kategorier efterlevande åvilar efterlevandepensioneringen inom den allmänna försäkringen. Detta ekonomiska stöd bör utbetalas i form av en s.k. särskild efterlevandepension.

Berättigade till denna särskilda efterlevandepension bör vara efterlevande
som under den tid omställningspensionen utbetalats inte lyckats få ett arbete
som tryggar försörjningen trots insatser i form av utbildning e.d. Den
särskilda efterlevandepensionen bör då kunna utbetalas under tiden fram till
dess änkan eller änklingen erhåller en plats i arbetslivet, 1 vissa fall kan
situationen dock vara sådan attdet redan från början framstår som utsiktslöst
att påbörja en utbildning eller göra andra försök med arbetsplacering. Detta
gäller även de fall då det inte rimligen kan begäras av den efterlevande att han 115

eller hon genomgår utbildning, försök med arbetsplacering eller liknande. I Prop. 1987/88:171

fall av detta slag bör särskild efterlevandepension utbetalas fram fill dess

försörjningen kan tryggas på annan väg. Behov av sådan pension kan också

vara påkallad i situationer där förfidspension inte kan beviljas men där det

med hänsyn fill den efterlevandes hälsotillstånd ändå är osannohkt att han

eller hon skall kunna erhålla ett förvärvsarbete som ger en tillfredsställande

utkomst.

De som i första hand kan antas bli berättigade till särskild efterlevandepension torde vara änkor och änklingar som varit hemarbetande under en längre tid före dödsfallet och som har bristande utbildning och yrkesvana. Härtill torde i många fall komma sådana faktorer som nedsatt hälsa eller högre ålder. Särskild betydelse torde pensionen komma att få för efterlevande som är bosatta på orter med få arbetstillfällen och beträffande vilka man inte skäligen kan ifrågasätta att de skall flytta till annan ort där arbete kan finnas. I en del av dessa situationer kan det förutsättas att den särskilda efterievande-pensionen behöver utbetalas fortlöpande fram till dess den efterlevande beviljas ålders- eller förtidspension.

I andra fall kan pensionen, som jag nyss framhållit, behöva utges under kortare tid till sådana efterlevande som kan antas få ett arbete inom den närmaste framtiden men som i avvaktan härpå annars skulle riskera att ställas utan medel till försörjningen. Det kan t.ex. gälla en änka eller änkling som saknar aktuell anknytning till arbetsmarknaden och som därför inte kan få arbetslöshetsstöd under väntetiden till dess lämpligt arbete kan erbjudas henne eller honom.

Som framgår av det anförda år tanken att den särskilda efterlevandepensionen skall ta sikte på enbart efterlevande som inte kan klara sin försörjning på annat sätt. Detta innebär att rätt fill sådan pension över huvud taget inte bör föreligga i de fall då den efterlevandes försörjning redan är tryggad genom förvärvsarbete eller genom ålders- eller förtidspension. Det betyder också att den särskilda efterlevandepensionen bör vara subsidiär i förhållande till andra former av stöd som kan utges till den efterlevande, t.ex. arbetslöshetsstöd eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Först i de fall då sådant stöd inte kan utges eller utgår endast med lägre belopp, skall den särskilda efterlevandepensionen träda till. Ytterligare följer av det sagda att särskild efterlevandepension inte skall utbetalas under den tid då rätt föreligger till den av mig föreslagna omställningspensionen.

116

Den särskilda efterlevandepensionen är tänkt att utgöra en självständig del inom den reformerade efterlevandepensioneringen för vuxna. I så stor utsträckning som möjligt harjag därför eftersträvat att utforma de allmänna förutsättningarna för särskild efterlevandepension enligt samma grunder som för omställningspension. Inte minst strävandena att uppnå samordning inom pensionssystemet och behovet av så enhetliga regler som möjligt har här varit vägledande för förslagen. Detta innebär att den särskilda efterlevandepensionen har karaktären av en efterlevandepension och inte av en egenpensionsförmån. För att rått till sårskild efterlevandepension skall föreligga skall alltså krävas att den ena av två makar (eller därmed likställda) har avlidit. Dessutom bör fordras att de svårigheter som pensionen avser att avhjälpa har uppkommit som en direkt följd av dödsfallet.

På samma sätt som beträffande omställningspension bör särskild efterle- Prop. 1987/88:171 vandepension utges från såväl folk- som tilläggspensioneringen. Inom folkpensioneringen bör pensionen utbetalas i form av ett enhetligt belopp uttryckt som en viss procentuell andel av basbeloppet, och inom tilläggspensioneringen bör pensionen beloppsmässigt anknytas till den avlidnes tillgodoräknade pensionspoäng inom ATP.

Ytterligare bör självfallet gälla att den särskilda efterlevandepensionen skall fillkomma efterlevande män och kvinnor på lika villkor. Förutom till efterlevande make eller maka bör pensionen kunna utges fill vissa ogifta samboende i enlighet med den likställighetsregel som jag föreslagit i avsnitt 4.2.2.

En grundläggande princip bakom den särskilda efterlevandepensionen är att den i möjligaste män skall bidra till att den efterlevande - med sin egen medverkan - erhåller ett lämpligt förvärvsarbete, vilket kan bereda honom eller henne en inkomst som ger en tillfredsställande försörjning. Mot bakgrund härav bör den särskilda efterlevandepensionen utformas på ett sådant sätt att den kommer att spela en aktiverande och inte en passiverande roll. Som villkor för pensionsrätt bör därför uppställas att den efterlevande -givetvis med hänsynstagande till hans eller hennes personliga förutsättningar, inte minst åldern - själv gör insatser och medverkar i olika åtgärder för att komma in i förvärvslivet. Den efterlevande bör alltså i princip vara skyldig att - om så befinns lämpligt - genomgå erforderlig utbildning eller delta i viss arbetsmarknadsåtgärd. Viktigt år härvid att hjälp och stöd på dessa områden kan erbjudas den efterlevande. I vilken utsträckning det kan bli aktuellt att kräva att den efterlevande underkastar sig sådana åtgärder får dock givetvis bedömas med beaktande av det meningsfulla häri. Hänsyn måste härvid naturligtvis tas till den efterlevandes personliga förutsättningar som ålder, tidigare utbildning och verksamhet samt bosättningsförhållanden.

Som jag tidigare framhållit är tanken bakom den särskilda efterlevandepensionen att den skall ta sikte på sådana efterlevande som inte på annat sätt kan klara sin försörjning. Väsentligt är således att förmånen tillkommer endast dem som har ett verkligt behov därav. Fråga uppkommer då hur man skall åstadkomma en sådan avgränsning av den förmånsberättigade kretsen att pensionen får den åsyftade inriktningen. Pensionsberedningen menar att en tanke som därvid kunde ligga nära till hands vore att inkomstpröva denna. Beredningen har emellertid funnit sådana allvarliga nackdelar vara förenade med en inkomstprövning att beredningen avvisar tanken därpå. Mot en sådan ordning talar bl.a. risken för att pensionen därigenom skulle kunna få en passiverande inriktning. Till beredningens överväganden i detta hänseende - som inte ifrågasatts under remissbehandlingen - kan jag ansluta mig.

117

Liksom beredningen anser jag att den nödvändiga avgränsningen i stället kan uppnås genom den form av behovsprövning som ligger däri att det för rätten till pension uppställs särskilda villkor om nedsättning av den efterlevandes förvärvsmöjligheter. För att underlätta tillämpningen bör dessa särskilda villkor för rätt till särskild efterlevandepension utformas i nära anslutning till de förutsättningar som gäller för rätten till förtidspension. Med regler av denna innebörd behöver man enligt min mening inte befara att det uppkommer några större svårigheter i den praktiska tillämpningen. Försäk-

ringskassorna och försäkringsdomstolarna kan då hämta ledning frän den Prop. 1987/88:171 praxis som utbildats inom förtidspensioneringen och bygga vidare på denna när det gäller prövningen av rätten till särskild efterlevandepension.

4.4.2 Närmare villkor för rätt till särskild efterlevandepension

Nedsättning av förvärvsmöjUgheierna m.m.

Mitt förslag: För att få rätt till särskild efterlevandepension krävs att den efterlevande uppfyller villkoren för rätt till omställningspension. Ytterligare fordras att den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst genom ett för honom eller henne lämpligt arbete är nedsatta med minst hälften på grund av arbetsmarknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan därmed jämförlig omständighet. Nedsättningen av förvärvsmöjligheterna mäste ha förelegat alltsedan dödsfallet och mäste dessutom antas bestå under en inte alltför kort tid framöver.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 231-237).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Härvid framhåller Försäkringskasseförhitndei att individuella förhållanden såsom utbildning, möjligheter till arbete på ett rimligt avstånd frän bostadsorten och den efterlevandes ålder är viktiga faktorer att beakta vid bedömningen av rätten till särskild efterlevandepension. Försäkringsöverdomstolen understryker att tillämpningen av regeln att nedsättningen av förvärvsmöjligheterna skall ha förelegat alltsedan makens död rimligen inte bör göras alltför restriktiv. Statens handikappråd och HCK betonar vikten av vikten av en generös tillämpning för efterlevande med funktionshinder.

Skälen för mitt förslag: Den särskilda efterlevandepensionen är, som jag tidigare framhållit, tänkt att utgöra en av beståndsdelarna inom det framtida systemet för stöd åt vuxna efterlevande. Rätten till särskild efterlevandepension bör anknyta till övriga delar av detta system. Detta betyder att särskild efterlevandepension inte skall kunna utgä för tid då den efterlevande är berättigad till omställningspension.

Det innebär vidare att det som villkor för rätten till särskild efterlevandepension bör gälla att den efterlevande uppfyller kraven för rätt till omställningspension. Den efterlevande måste således ha stadigvarande sammanbott med den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet samt då antingen ha sammanbott stadigvarande även med barn, som var under tolv år och som stod under värdnad av dem gemensamt eller en av dem, eller också ha sammanbott oavbrutet med den avlidne under en tid av minst fem år omedelbart före dödsfallet.

Avsikten med denna anknytning till villkoren för omställningspension är att den särskilda efterlevandepensionen skall kunna träda till som en fortsättning pä omställningspensionen i direkt anslutning till att denna upphör att utges. Rätten till särskild efterlevandepension kommer därför att inträda sedan en tid av ett är eller - om otnställningspension utges för förlängd tid - upp till ca tolv år har förflutit frän dödsfallet.

Ett grundläggande syfte med den särskilda efterlevandepensionen är att Prop. 1987/88:171 den skall utgöra ett skyddsnät för sådana efterlevande män och kvinnor som inte kan klara sin försörjning genom förvärvsarbete eller på annan väg. För att rätt skall föreligga till pensionen bör förvärvssvärigheterna vara av sådan art att de objektivt sett utgör hinder för den efterlevande att bereda sig inkomst genom arbete. Har försörjningsproblemen sin grund i bristande intresse för arbete bör alltså inte komma i fräga att utge pension.

I första händ bör den särskilda efterlevandepensionen kunna utgä i fall då försörjningsproblemen orsakats av arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Så kan vara fallet för en efterlevande som under lång tid ägnat sig enbart åt skötseln av hem och familj och som därför saknar anknytning till arbetsmarknaden. Ofta torde emellertid detta förhållande inte ensamt innebära något absolut arbetshinder. Först då ocksä andra omständigheter kommer in i bilden kan problemen på arbetsmarknaden bli av den art att det trots olika insatser uppstår svårigheter för den efterlevande att bereda sig anställning. Sådana omständigheter kan vara att den efterlevande är bosatt på en ort där det föreligger brist pä arbetstillfällen och där även möjligheterna att få arbete inom den närmaste omgivningen är ringa. En annan omständighet som kan spela in är att den efterlevande kommit upp i ålder och kanske redan på denna grund är svårplacerad pä arbetsmarknaden. Avsaknad av utbildning och av tidigare arbetslivserfarenhet är andra faktorer som ytterligare kan försvära en arbetsplacering. Samtliga nu angivna förhållanden är sådana som bör tas i beaktande vid bedömande av rätten till särskild efterlevandepension.

Sannolikt kommer pensionen att fä sitt huvudsakliga tillämpningsområde för sådana efterlevande vilkas förvärvsproblem har arbetsmarknadsmässiga orsaker. Emellertid kan man inte inskränka pensionsrätten till att avse enbart sådana fall. Pensionen bör kunna utges också i situafioner då förvärvshindren helt eller delvis orsakats av vacklande hälsa, Åven när den efterlevandes förvärvsmöjligheter är nedsatta på grund av ett handikapp av nägot slag bör, som bl.a. statens handikappråd påpekar, särskild efterlevandepension kunna utges. Är den efterlevandes arbetsförmåga nedsatt i betydande mån på grund av sjukdom eller liknande torde man visserligen ofta kunna förutsätta att rätt föreligger till förtidspension (eller sjukbidrag), I dessa fall bör den efterlevande givetvis beviljas den förmånen och inte särskild efterlevandepension. Åven en mindre allvarlig nedsättning av hälsotillståndet eller ett handikapp av något slag torde dock ibland kunna minska möjligheten att få ett arbete. Särskilt vid en kombination av nedsatt hälsa och arbetsmarknadsmässigt betingade problem kan uppkomma svårigheter i detta hänseende. I sådana fall bör alltså särskild efterlevandepension kunna utges för att trygga den efterlevandes försörjning.

119

Som villkor för rätten till särskild efterlevandepension bör alltså gälla att den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst genom ett för honom eller henne lämpligt arbete är nedsatta av arbetsmarknadsmässiga skäl eller hälsoskäl. Åven annan härmed jämförlig omständighet bör kunna utgöra grund för pension. Exempelvis bör särskild efterlevandepension kunna utgä till en änka eller änkling som inte kan få arbete pä bostadsorten och som med hänsyn till älder, bosättningsförhållanden och personliga omständigheter i

övrigt inte skäligen kan anses skyldig att flytta till annan ort där lämpligt Prop. 1987/88:171 arbete kan finnas.

Är det däremot annan orsak än de nu angivna som ligger bakom att den efterlevande inte anser sig kunna ta ett förvärvsarbete finns det enligt min mening inte skäl att utge särskild efterlevandepension. Rätt härtill bör alltså inte föreligga om orsaken är t.ex. vård av barn eller anhörig. Som jag tidigare framhållit kan inte heller bristande intresse för förvärvsarbete eller utbildning till senare arbete motivera att pension utges till den efterlevande.

För att särskild efterlevandepension skall kunna utbetalas bör det vara fråga om en betydande nedsättning av förvärvsmöjligheterna. Om den efterlevande inte kan erhålla ett heltidsarbete men väl ett arbete med något kortare arbetstid som ger en tryggad försörjning, finns inte skäl att medge särskild efterlevandepension. I likhet med vad som gäller inom förtidspensioneringen bör därför krävas att förvärvsmöjligheterna är nedsatta med minst hälften.

De närmare grunderna för bedömningen av nedsättningen av förvärvsmöjligheterna bör, som tidigare framhållits, utformas i nära anslutning till vad som gäller inom förtidspensioneringens ram. Även bestämmelserna för arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet bör kunna tjäna som ledning i detta hänseende. Bedömningen bör således göras under hänsynstagande till den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans eller hennes krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom eller henne. Härvid bör beaktas den efterlevandes utbildning och tidigare verksamhet samt älder, bosättningsförhållanden och andra därmed jämförliga omständigheter.

Gränsen mellan den särskilda efterlevandepensionen och förtidspension kommer naturiigtvis - som bl.a. RFV och LO framhällit i sina remissyttranden - med dessa bedömningsgrunder att bli i viss mån flytande i fall då den efterlevandes förvärvsproblem har sin grund i nedsatt hälsa eller liknande. Några större olägenheter torde detta emellertid inte leda till. I likhet med pensionsberedningen anser jag att prövningen av rätten till särskild efterlevandepension bör göras av försäkringskassornas socialförsäkringsnämnder. Härigenom kan i regel ställning tas till om rätt föreligger till förtidspension vid samma tillfälle som rätten till efterlevandepension skall bedömas. Visar det sig vid denna bedömning att den efterlevande är berättigad till förtidspension, bör denna förmån beviljas. Först i den mån sådan rätt inte föreligger bör komma i fråga att utge sårskild efterlevandepension. Denna pension är, som jag tidigare har understrukit, subsidiär till förtidspension och avsedd att utbetalas enbart i den utsträckning som den efterlevandes uppehälle inte kan tryggas genom någon annan social förmån.

Som jag tidigare framhållit bör den särskilda efterlevandepensionen ha karaktären av ett renodlat efterlevandestöd. I detta ligger att pensionen inte bör utbetalas i andra fall än då den efterlevandes försörjningsproblem har samband med dödsfallet. Det bör därför uppställas som villkor för rätten till särskild efterlevandepension att den efterlevandes försörjningsmöjligheter skall ha varit nedsatta med minst hälften redan vid tidpunkten för makens död. Vidare bör krävas att denna nedsättning har bestätt i princip oavbrutet

120

fram fill den tidpunkt då rätten till omställningspension upphör, dvs. då rätt Prop. 1987/88:171 inträder till den särskilda efterlevandepensionen.

Härutöver bör fordras att nedsättningen av den efterlevandes försörjningsmöjligheter kan antas bestå under viss tid framöver. Kan man med rimlig grad av säkerhet räkna med att den efterlevande redan inom någon vecka eller månad kommer att fillträda ett stadigvarande arbete som ger en tillfredsställande utkomst, finns inte skäl att för denna korta mellanfid utge en pensionsförmån till den efterlevande. Som villkor för pensionsrätten bör därför gälla att nedsättningen av förvärvsmöjligheterna kan antas vara inte endast kortvarig.

Skulle änkan eller änklingen befinna sig i arbete just vid den tidpunkt då rätten till omställningspension upphör, bör detta dock inte alltid utgöra hinder för att särskild efterlevandepension skall kunna beviljas. En helhetsbedömning måste göras av den efterlevandes anknytning fill arbetslivet, varvid bör beaktas bl.a. sådana förhållanden som vilken form av förvärvsarbete den efterlevande kan ha och under vilken tid detta kan beräknas pågå. För att den efterlevande skall undantas från rätten till särskild efterlevandepension bör-som pensionsberedningen framhåller och som försäkringsöverdomstolen betonar i sitt remissyttrande - krävas att han eller hon har en stabil ställning på arbetsmarknaden. Annars skulle en enbart tillfällig anställning (för kortare tid än ett år) kunna helt utestänga den efterlevande från möjligheten att få särskild efterlevandepension efter anställningens upphörande. I ett sådant fall bör pension kunna beviljas men innehållas under den tid och till den del försörjningen tillgodoses genom arbetet. Pensionsrätten blir då helt eller delvis vilande under denna tid.

I enlighet med vad jag utvecklat i avsnitt 2.3.1 bör för den särskilda efterlevandepensionen - liksom för omställningspensionen - gälla en övre åldersgräns vid 65 år. När en efterlevande som erhåller särskild efterlevandepension uppnår denna ålder bör alltså pensionen dras in. På motsvarande sått bör den som tar ut ålderspension före 65 års ålder inte ha rätt till efterlevandepension. Också i sädana fall är den efterlevandes fortsatta försörjning tryggad genom ålderspensionen.

Däremot anser jag att någon nedre åldersgräns för pensionsrätten inte är påkallad. Visserligen torde det komma att bli ytterst ovanligt att en änka eller änkling i lägre ålder får behov av särskild efterlevandepension. Generellt sett är det få makar som blir änkor eller änklingar i sådan ålder. Och av dessa kommer det alldeles övervägande flertalet sannolikt att ha förvärvsarbete vid dödsfallet eller kunna få ett sådant i nära anslutning därtill. Kraven på unga efterlevande i fråga om flyttning till annan ort, om antagande av erbjudet arbete, om genomgående av yrkesinriktad utbildning etc. måste också ställas avsevärt högre än då fråga är om äldre. Även om det sålunda i prakfiken torde bli mycket sällsynt att efterlevande i lägre ålder kommer i en sådan situation att särskild efterlevandepension kan komma i fråga, anser jag att det inte bör finnas något absolut hinder mot att pension utges även till denna kategori.

121

Inte heller finner jag det motiverat att generellt begränsa rätten till särskild efterlevandepension till en viss längsta tid. Tanken är i stället att pensionen skall kunna utgå under så lång tid som behövs för att den efterlevande skall få

Gradering av pensionen

Mitt förslag: Sårskild efterlevandepension skall kunna utges som hel, två tredjedels eller halv pension, allt efter graden av nedsättning av den efterlevandes förvärvsmöjligheter.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet

s. 236).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran. Försäkringskasseförbun-dei menar dock att det hade varit önskvärt med ytterligare en nivå, nämligen en fjärdedels pension.

Skälen för mitt förslag: För rätt till särskild efterievandepension bör, som tidigare föreslagits, gälla att den efterlevandes försörjningsmöjligheter skall vara nedsatta med minst hälften. I princip bör så anses vara fallet om den efterlevande inte har kunnat beredas ett lämpligt stadigvarande arbete på mer än halvtid. Har den efterlevande redan ett stadigvarande arbete med längre arbetstid och med anställningsförmåner som svarar mot vad som är normalt i sådant arbete eller kan han eller hon erbjudas ett lämpligt arbete av detta slag, skall alltså rätt till särskild efterlevandepension inte vara för handen. Till den som har eller kan beredas stadigvarande arbete på högst halvtid men för vilken möjligheter inte finns att erbjuda mer omfattande anställning skall däremot, intill dess sådan anställning kan beredas, kunna utgå särskild efterlevandepension. Detsamma bör gälla i den situationen att den efterlevande till följd av sitt hälsotillstånd klarar av ett arbete med endast begränsad arbetstid.

Självfallet kommer emellertid behovet av pension inte att vara lika stort för samtliga i dessa kategorier. Häri inryms säväl efterlevande som helt saknar arbete som efterlevande med olika grader av deltidssysselsättning upp till halvtidsarbete. Med hänsyn härtill är det inte rimligt att alla dessa erhåller pension av samma storlek. Efter förebild från förtidspensionsreglerna föreslår jag därför att särskild efterlevandepension skall kunna utges som hel, två tredjedelar av hel eller som halv pension.

Hel pension bör utges till efterlevande vars möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete är nedsatt i så hög grad att intet eller endast en ringa del därav återstår. År förvärvsmöjligheterna nedsatta i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, bör utges två tredjedelar av helpension. I övriga fall bör utges halv efterlevandepension.

122

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 234-235).

Remissinstanserna: Förslaget godtas i huvudsak av remissinstanserna. Härvid betonar LO vikten av att försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna aktivt bistår den enskilde med stöd och vägledning vid omställningen till en självständig försörjning. AMS menar att grunderna för rätt till särskild efterlevandepension behöver klarläggas ytterligare. Enligt AMS är det oklart vad åläggandet för försäkringskassorna att undersöka behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder avser, eftersom kassorna inte beslutar om dessa åtgärder. Självfallet kommer, anför AMS, arbetsförmedlingen att ge efterlevande som faktiskt söker arbete den service förmedlingen kan erbjuda med sikte att få till stånd placering i arbete. AMS motsätter sig dock att arbetsförmedlingen skall vara kontrollorgan för att berörda efterlevande verkligen söker arbete och därmed ifrågasätta rätten till pension om så inte skulle vara fallet.

Skälen för mitt förslag: Efterlevande som kan komma i fråga för den särskilda efterlevandepensionen eller som uppbär sådan förmån bör erbjudas stöd och hjälp i syfte att erhålla ett förvärvsarbete som tryggar försörjningen. Det är givetvis angeläget att sådana insatser sätts in så snart som möjligt och redan under den tid då omställningspension utgår. Har ansträngningarna då inte gett tillfredsställande resultat, kan självfallet finnas anledning att fortsätta dessa också efter det att frågan om rätt till särskild efterlevandepension har aktualiserats. Även sedan efterlevandepensionen har beviljats bör, i den män det är motiverat, göras fortsatta insatser för att den efterlevande skall få ett adekvat förvärvsarbete.

Mot bakgrund av det sagda anser jag att försäkringskassorna, innan beslut meddelas om rätt till särskild efterlevandepension, bör undersöka om det finns skäl att vidta åtgärder som är ägnade att förbättra den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst genom arbete. I detta hänseende bör alltså gälla motsvarande skyldighet att undersöka behovet av rehabiliteringsätgär-der som inom sjukförsäkringen.

De insatser som kommer i fråga för efterlevande bör kunna vara av såväl medicinsk som arbelsmarknadsmässig art. I sistnämnda hänseende kan det röra sig om t.ex, yrkesinriktad rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning eller annan lämplig utbildning. Visar det sig att insatser av detta slag behöver

123

vidtas för att förbättra den efterlevandes förvärvsmöjligheter, bör det åligga Prop. 1987/88:171 försäkringskassan att se till att så sker. Om således den efterlevande själv inte tar initiativ till behövliga rehabiliteringsåtgärder, bör det ankomma på kassan att göra detta. Når det gäller arbetsmarknadspolitiska insatser bör detta ske i nära samarbete med andra myndigheter på bl.a. arbetsmarknads-och utbildningsområdena efter mönster av de rutiner som utvecklats beträffande rehabilitering i samband med prövning av långvariga sjukdomsfall och av rätten till förtidspension. Det bör ankomma på riksförsäkringsverket att i samarbete med bl.a. arbetsmarknadsmyndigheterna utarbeta allmänna råd för den verksamhet som kan behövas.

I vilken utsträckning försök bör göras med åtgärder av här berört slag får självfallet bedömas från fall till fall. Härvid får beaktas sådana omständigheter som den efterlevandes utbildning och tidigare verksamhet samt bosättningsförhållanden. Av stor betydelse blir givetvis åldern. Rör det sig om en änka som står utanför förvärvslivet sedan åtskilliga år tillbaka och som börjar närma sig den allmänna pensionsåldern kan det naturligtvis sällan komma i fråga att vidta åtgärder i form av omfattande arbetsmarknadsutbildning e.d. Sådana insatser får inte bli ett självändamål. För att de skall vidtas måste det finnas rimlig grund att anta att de kommer att verksamt förbättra möjligheterna till förvärvsarbete och att man rimligen kan ställa det kravet att den efterlevande deltar i sådan utbildning e.d.

Som villkor för att efterlevandepension skall utgå bör kassan kunna uppställa att den efterlevande genomgår utbildning eller på annat sätt medverkar i erforderliga åtgärder för att förbättra förvärvsmöjligheterna. Sådant villkor bör också kunna avse skyldighet för den efterlevande att vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedling och att anta erbjudet lämpligt arbete.

Villkor av detta slag bör kunna ställas inte endast i samband med att rätten till särskild efterlevandepension prövas första gången utan ocksä senare under hela den tid som den efterlevande uppbär sådan pension.

Med anledning av de synpunkter som AMS framfört under remissbehandlingen vill jag framhålla att det naturligtvis år arbetsmarknadsmyndigheterna som disponerar över de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och som enligt gängse regler har att pröva förutsättningarna för att utnyttja dessa beträffande enskilda efterlevande. Däremot innebär mitt förslag att det är försäkringskassorna som har att pröva rätten till särskild efterlevandepension med beaktande av i vad mån en enskild efterlevande uppfyller de villkor om anmälan som arbetssökande, genomgående av utbildning e.d. som kassan i ett visst fall kan ha funnit vara påkallade. Avsikten är således inte att arbetsförmedlingarna skall ha någon uppgift som "kontrollorgan" när det gäller rätten till särskild efterievandepension.

124

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 237-240 och 243-245).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. LO understryker härvid att det är av vikt att reglerna inte tillämpas så strikt att stödet till den efterlevande upphör innan övergången till en egen försörjning är helt genomförd. AMS finner det angeläget att grunden för beslut om att dra in eller sätta ned särskild efterlevandepension klargörs ytteriigare. Enligt AMS bör reglerna vara så utformade att den efterlevandes intresse för att ta tidsbegränsade anställningar eller deltidsanställningar, som numera har mycket stor omfattning, inte begränsas. Den föreslagna regeln att särskild efterlevandepension inte får höjas vid omprövning ifrågasätts av försäkringsöverdomstolen. Enligt domstolen överlåter den åt de tillämpande organen att dra upp gränserna för när särskild efterlevandepension enligt huvudreglerna skall utgå. Skäl kan därför, menar domstolen, tala för att låta även den närmare utformningen av omprövningen anförtros rättstillämpningen. Domstolen utesluter inte att det i något fall kan finnas sakliga grunder för höjning av en särskild efterlevandepension vid omprövning.

Skälen för mitt förslag: Den särskilda efterlevandepensionen syftar i första hand inte till att utgöra ett bestående stöd till den efterlevandes försörjning, utan tanken är att den skall utges i avvaktan på att försörjningen kan ordnas på annan väg. Mot bakgrund härav finner jag det naturligt att rätten till särskild efterlevandepension i enskilda fall bör kunna tidsbegränsas. Detta bör göras bl.a. i situationer då det finns skäl att knyta pensionsrätten fill viss utbildning e.d. som kan förväntas leda till förbättrade förvärvsmöjligheter för den efterlevande inom den närmaste framtiden. En sådan tidsbegränsning innebär inte att den efterlevande därefter är utestängd från vidare möjligheter att uppbära pensionen, utan avsikten är att efter mönster av vad som föreskrivs beträffande sjukbidrag skapa en garanti för att frågan om pensionsrätt tas upp till förnyad behandling. Har i ett särskilt fall rätten till efterlevandepension på detta sätt begränsats till viss tid, får vid utgången härav på nytt tas upp frågan om särskild efterlevandepension skall utges och storleken av en eventuell pension. Även i andra fall än då en tidsbegränsning av detta slag gjorts anser jag det

125

vara av vikt att försäkringskassan fortlöpande följer förhållandena för dem Prop. 1987/88:171 som beviljats särskild efterlevandepension. Detta framstår som påkallat i syfte att undvika att pension utges till efterlevande som inte längre är i behov därav eller att den utbetalas med högre andel än nödvändigt.

Det bör åligga dem som uppbär särskild efterlevandepension att till försäkringskassan anmäla inträffade förändringar av försörjningssituationen som är av betydelse för den fortsatta pensionsrätten. Om det genom en sädan anmälan eller på annat sätt kommer till försäkringskassans kännedom att den efterievandes förvärvssituation har förbättrats - t.ex. genom att denne har påbörjat ett arbete eller fått utökad arbetstid - eller att annan väsentlig ändring har skett i de förhållanden som legat till grund för beslutet om pension, bör det göras en förnyad prövning av rätten till efterlevandepension.

En sådan omprövning bör dessutom under alla förhållanden göras med vissa intervall. Jag föreslår i detta hänseende att omprövning skall ske minst en gång vart tredje år.

När det gäller de närmare förutsättningarna för indragning och nedsättning av en utgående pension vill jag inledningsvis konstatera att pensionen skall dras in när annan pensionsförmån från den allmänna försäkringen e.d. beviljas den efterlevande. Det kan här röra sig om exempelvis helt sjukbidrag eller hel förtidspension eller om hel egenlivränta frän arbetsskadeförsäkringen. Till frågan om hur t.ex. parfiell förtidspension eller arbetslöshetsstöd bör påverka rätten till den särskilda efterlevandepensionen återkommer jag i det följande.

Enligt motsvarande regler som för omstållningspension för förlängd tid bör rätten till särskild efterlevandepension upphöra om den pensionsberättigade gifter sig eller - under vissa förutsättningar - sammanlever med någon utan äktenskap, I fråga om motiven för detta förslag får jag hänvisa till vad jag anfört'i avsnitt 4.3.2 med avseende på förlängd omställningspension.

Under den tid som särskild efterlevandepension utbetalas bör ansträngningar vidtas för att hjälpa den efterlevande till ett arbete som tryggar försörjningen fortsättningsvis. Skulle sådana insatser ge åsyftat resultat och den efterlevande således få ett stadigvarande förvärvsarbete som ger en tillfredsställande utkomst, har efterlevandepensionen fyllt sin funktion. En naturlig följd är att pensionen upphör att utgå om den efterlevandes försörjningsmöjligheter på detta sätt förbättrats så att de inte längre kan anses nedsatta med minst hälften.

En förutsättning för att pensionen skall kunna dras in definitivt bör vara att den efterlevandes möjligheter till fortsatt försörjning är inte endast tillfälligtvis förbättrade. Den inträdda förbättringen mäste antas komma att bestå för åtminstone något år framöver. Är det tveksamt huruvida den efterlevande kommer att kunna ha kvar arbetet under någon längre tid framåt - t.ex. därigenom att det rör sig om en tidsbegränsad anställning - eller föreligger i annat avseende tvekan om i vad mån de förbättrade förvärvsmöjligheterna kommer att bestå, bör inte komma i fråga att definitivt dra in efterlevandepensionen. I sådana fall bör kunna beslutas att pensionen dras in endast för

viss tid. Pensionsrätten blir då vilande under denna tid. Här bör alltså gälla en

126 motsvarighet till vad jag i det föregående har föreslagit om att det redan vid

det första beslutstillfället bör kunna bestämmas att pensionen inte utges Prop. 1987/88:171 under viss tid.

Om möjligheterna att bereda sig inkomst av arbete skulle förbättras för en efterlevande som uppbär hel pension eller två tredjedelar av hel pension, bör självfallet kunna beslutas att den särskilda efterlevandepensionen inte dras in utan sätts ned sä att den kommer att svara mot den därefter aktuella nedsättningen av förvärvsmöjligheterna. Även en sådan nedsättning bör kunna göras definitiv eller endast temporär. Kan förbättringen antas bli bestående för en längre tid, bör pensionen sättas ned definitivt. I annat fall bör nedsättningen gälla viss tid.

Har en utgående efterlevandepension dragits in definitivt bör inte komma i fråga att vid senare tillfälle på nytt bevilja den efterlevande sådan pension. På motsvarande sätt bör en efterlevandepension som definitivt satts ned inte senare kunna höjas. Jag ansluter mig alltså även i detta hänseende till pensionsberedningen, vars förslag lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Om den efterlevandes förvärvsmöjligheter en gång har förbättrats i sådan omfattning att det beslutats att för framtiden dra in eller sätta ned efterlevandepensionen till följd därav, skall en eventuell senare inträdd försämring av försörjningsmöjligheterna alltså inte kunna leda till att pensionen börjar utges ånyo eller höjs. I dessa fall kan det inte sägas föreligga något sådant samband mellan makens bortgång och - de nya - svårigheterna i försörjningshänseende att det kan vara motiverat att utge efterlevandepension. Försörjningen bör i sådana situationer kunna fillgodoses genom arbetsmarknadspolitiska eller andra åtgärder som stär till förfogande för alla som är i motsvarande behovssituafion.

Om en särskild efterlevandepension däremot har dragits in eller satts ned enbart för viss tid och pensionsrätten alltså gjorts vilande under denna tid, bör inte föreligga något hinder mot att på nytt utge resp. höja pensionen. Detta kan i sådana situationer ske så snart anledning därtill uppkommer, t.ex. genom att den efterlevande förlorar sitt arbete eller det visar sig att han eller hon inte klarar av detta. Pensionen bör då kunna börja utgå resp. höjas även om den tid för vilken rätten ursprungligen gjorts vilande ännu inte gått till ända.

I detta sammanhang vill jag - liksom flera av remissinstanserna -understryka angelägenheten av en generös tillämpning av de regler som jag här föreslår. Möjligheten till indragning eller nedsättning bör, som jag nyss utvecklat, utnyttjas endast i fall då det finns grundad anledning påstå att det skett en påtaglig stabilisering av den efterlevandes förvärvsmöjligheter och att behovet av efterlevandepension därmed fallit bort eller minskat. I regel bör därför en indragning eller minskning av en särskild efterlevandepension i första hand göras endast för viss tid. Först sedan denna tid gått till ända och det är klarlagt att den efterlevande verkligen lyckats fä en fast förankring i arbetslivet bör pensionen dras in eller minskas definitivt.

I det föregående har jag framhållit vikten av att den som beviljats särskild efterlevandepension själv gör insatser för att få förvärvsarbete. Med hänsyn härtill har jag förordat att försäkringskassorna skall ges möjlighet att ställa upp villkor om att den efterlevande t.ex. skall genomgå viss utbildning eller anta erbjudet arbete. Det år givetvis angeläget att sådana villkor med

127

beträffande omställningspension. Härför talar bl.a. den omständigheten att Prop. 1987/88:171 den särskilda efterlevandepensionen skall träda till först sedan den efterlevande uppburit omställningspension under viss tid. Vid bestämmande av efterlevandepensionens storlek är det också angeläget att garantier skapas för att pensionen verkligen utbetalas med sådant belopp att den kan tillgodose den berättigades hela försörjning på en tillfredsställande nivä.

Med hänsyn härtill finner jag, i likhet med pensionsberedningen och remissinstanserna, det vara motiverat att det för hel särskild efterlevandepension tillämpas samma nivåer och samma kompensationsgrader som för omställningspension.

Jag föreslår alltså att hel särskild efterlevandepension från folkpensioneringen skall utges med belopp som för år räknat motsvarar 96 % av basbeloppet och att härtill i förekommande fall skall kunna utbetalas pensionstillskott om maximalt 48 % av basbeloppet. I likhet med vad som föreslås beträffande omställningspension skall till särskild efterlevandepension kunna utges kommunalt bostadstillägg. Den som uppbär sådan pension skall dessutom vara berättigad till extra avdrag vid beskattningen enligt de regler som gäller för andra folkpensionärer.

Åven för A TP anser jag att det bör gälla samma kompensationsgrader för särskild efterlevandepension som för omställningspension. Tilläggspension i form av hel särskild efterlevandepension bör alltså utgöra 40 % av den avlidnes på visst sätt beräknade egenpension, om barnpension inte utbetalas samtidigt, och 20 % därav, om barnpension utges.

Pensionsberedningen har övervägt huruvida skäl kunde finnas att låta särskild efterlevandepension - eller omställningspension - vara pensionsgrundande för ATP för den efterlevande. Beredningen avvisar dock tanken härpå. Under remissbehandlingen har denna ståndpunkt ifrågasatts av TCO och LRF. som menar att båda pensionsformerna bör utgöra pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen för de berättigade.

För egen del vill jag ansluta mig till beredningens ståndpunkt. Denna ansluter till den allmänna principen att en pension inte kan vara pensionsgrundande inkomst för en annan form av pension. Detta gäller beträffande ålderspension, förtidspension och nuvarande änkepension. Visserligen gäller undantag i fräga om delpension och sådan del av vårdbidrag som inte utgör ersättning för merkostnader. Dessa undantag betingas dock av speciella omständigheter. Den särskilda efterlevandepensionen är avsedd att ersätta dagens änkepension och bör i detta hånseende följa samma regler som denna. Jag vill också erinra om att pensionsberedningen har i uppdrag att göra en översyn av reglerna för intjänande av ATP. I avvaktan på resultatet av denna översyn år jag inte beredd att biträda det av TCO och LRF framlagda förslaget.

Den särskilda efterlevandepensionen syftar till att utgöra ett skyddsnät för änkor och änklingar vilkas försörjning inte kan tillgodoses på annan väg. Om den efterlevande har rätt till annan social förmån som avser att ge kompensation för samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna som efterlevandepensionen, kan därför inte komma i fråga att låta efterlevandepensionen utgå ograverad. I en viss bestämd behovssituation bör den efterlevande i

129

9 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

princip erhålla endast en förmån inom ramen för det socialpolitiska Prop. 1987/88:171 bidragssystemet.

I det föregäende har jag lagt fram förslag om att efterlevande som uppbär ålderspension skall vara uteslutna från möjligheterna att därjämte få särskild efterlevandepension. Detsamma bör gälla efterlevande som har rätt till hel förtidspension eller hel egenlivränta från arbetsskadeförsäkringen.

När det gäller att utforma regler för samordning mellan den särskilda efterlevandepensionen och andra stödformer av olika slag anser jag att detta bör göras med utgångspunkt från att efterlevandepensionen skall vara subsidiär till sådana andra förmåner som syftar till att täcka samma försörjningsbehov. I fall av detta slag bör efterlevandepensionen utbetalas endast i den mån den överstiger vad som kan utges i form av annat stöd.

I enlighet med dessa principer föreslår jag att särskild efterlevandepension skall samordnas med sjukpenning, partiell förfidspension och partiell arbetsskadelivränta. Samordningen bör göras på det sättet att efterlevandepensionen inte utges med anledning av sådan nedsättning av förvärvsmöjligheterna som berättigar den efterlevande till någon av de nu angivna förmånerna.

Vidare föreslår jag att den särskilda efterlevandepensionen skall samordnas även med olika former av ersättning bl.a. vid arbetslöshet och studier på så sått att pensionen utges endast i den mån den beloppsmässigt överstiger den andra ersättningen. Om den efterievande - för samma tid och för samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna som efterlevandepensionen avser- har rätt också till arbetslöshetsersättning, kontant arbetsmarknadsstöd eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering, skall alltså den särskilda efterlevandepensionen utbetalas endast till den del som den överstiger denna andra förmån. Detsamma bör gälla beträffande delpension, vuxenstudiebidrag samt timersättning vid grundutbildning för vuxna, vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda och vid grundläggande svenskundervisning för invandrare.

Är däremot den efterlevande berättigad till någon annan typ av ekonomiskt stöd, dvs. ett stöd som avser att kompensera en annan inkomstförlust än den efterlevandepensionen tar sikte på, bör någon samordning över huvud taget inte äga rum. I dessa fall bör den särskilda efterlevandepensionen alltså utgå ograverad vid sidan av den andra förmånen.

Mot bakgrund härav föreslår jag att det inte skall ske någon samordning mellan efterlevandepensionen och t.ex. föräldrapenning, vårdbidrag eller återbetalningspliktiga studiemedel (studielån). Dessa förmåner skall alltså inte påverka den särskilda efterlevandepensionen. I specialmotiveringen utvecklar jag närmare skälen för dessa förslag.

Den särskilda efterlevandepensionen bör inte heller minskas med hänsyn till ersättningar som kan tillkomma den efterlevande från en kollektiv eller individuell pensions- eller kapitalförsäkring eller i form av skadestånd eller liknande. Inte heller bör förmåner som utges från tjänstepensioneringar påverka efterlevandepensionen.

Beredningens förslag: Beredningen har föreslagit att särskild efterlevandepension från såväl folk- som tilläggspensioneringen skall som huvudregel kunna utbetalas enbart till personer som är bosatta i Sverige. Möjligheter till dispens skall dock finnas i enskilda fall. I övrigt överensstämmer beredningens förslag med mitt (betänkandet s. 245-249).

Remissinslanserna: Förslaget har kommenterats av enbart ett par remissinstanser. Statens invandrarverk avvisar förslaget att särskild efterlevandepension inte skall kunna utbetalas vid bosättning utomlands. Även RFV ifrågasätter detta förslag såvitt gäller ATP. Verket konstaterar att den föreslagna regeln skulle få mycket marginell betydelse i praktiken med hänsyn till att Sverige genom internationella åtaganden har förbundit sig att utge tilläggspension vid bosättning utomlands för en betydande personkrets. RFV anser också att det kunde övervägas att sänka kvalifikationstiden om fem år för utlänningars rätt till folkpension i form av efterlevandepension vid bosättning i Sverige.

Skälen för milt förslag: Pensionsberedningen redovisar i sitt betänkande en genomgång av olika frågor som med anledning av den föreslagna reformeringen av efterlevandepensioneringen uppkommer i internationellt hänseende. Dessa spörsmål avser vilka krav som bör uppställas beträffande rätten för utländska medborgare att vid bosättning här i landet erhålla efterlevandepension från folk- och tilläggspensioneringen och i vad avser rätten att uppbära sådana förmåner vid bosättning utanför Sverige. I det följande anger jag min syn pä hur dessa frågor bör lösas.

En redogörelse för de regler i dessa hänseenden som nu gäller beträffande änkepension och annan folk- och tilläggspension har lämnats i pensionsberedningens betänkande (s. 82-83). Jag vill också erinra om att jag i avsnitt 3.2.3 har behandlat motsvarande frågor såvitt gäller rätten till barnpension framdeles.

Nuvarande huvudregel att folkpension utges till svenska medborgare som är bosatta i Sverige bör givetvis gälla även rätten fill omställningspension och särskild efterlevandepension från folkpensioneringen. Dessutom skall i förekommande fall självfallet kunna utges efterlevandepension ocksä från ATP till denna kategori.

I fråga om rätten till folkpension för utlänningar som är bosatta i Sverige anser jag att de för änkepensioneringen nu gällande kvalifikationsvillkoren bör överföras till att avse ocksä de nya formerna av efterlevandepension till vuxna efterlevande. Dessa kvalifikationsregler för bl.a. änkepension infördes i den svenska lagstiftningen för inte så länge sedan och utformades då

131

efter mönster av modernare bilaterala socialförsäkringskonventioner. Nå- Prop. 1987/88:171 gon anledning att nu ändra dem finns inte enligt min mening.

Jag föreslår således att en efterlevande man eller kvinna som är utländsk medborgare vid bosättning i Sverige skall ha rätt till folkpension i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension under förutsättning antingen att den avlidne omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst fem år och den efterlevande vid dödsfallet var bosatt här eller att den efterlevande är bosatt i Sverige sedan minst fem år och den efterlevande eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt här i landet. I sammanhanget vill jag erinra om att det av de föreslagna bestämmelserna för omstållningspension och särskild efterlevandepension följer att makarna (eller därmed likställda) måste ha stadigvarande sammanbott med varandra vid tidpunkten för dödsfallet för att rätt skall föreligga till dessa förmåner.

Enligt nuvarande regler (5 kap. 5 § AFL) ersätts folkpension i form av änkepension till utlänning automatiskt av ålderspension då änkan uppnår 65 års ålder, även om hon då inte har uppfyllt de särskilda kvalifikationsvillkoren för rätt till ålderspension. Pensionsberedningen anser att någon motsvarighet härtill inte bör införas beträffande de nu föreslagna efterlevandepensionsformerna, eftersom dessa avser att fylla annat syfte än änkepensionen. Detta förslag kan jag inte ansluta mig till. Med beredningens förslag skulle nämligen en änka eller änkling, som bor här i landet och som fär sin försörjning tryggad genom särskild efterlevandepension, riskera att ställas utan medel till sitt fortsatta underhåll under en viss tid. Detta skulle kunna bli fallet om den efterlevande fyller 65 år och då ännu inte har uppfyllt kvalifikationstiden för rätt till ålderspension. Jag finner detta otillfredsställande och föreslår därför att den nuvarande regeln i 5 kap. 5 § AFL skall avse efterlevande som har rätt till särskild efterlevandepension när de uppnår 65 års ålder. Detta mitt förslag innebär att särskild efterlevandepension då alltid automatiskt skall ersättas med folkpension i form av ålderspension.

Når det sedan gäller möjligheterna för svenska medborgare att vid bosättning utomlands uppbära efterlevandepension anser jag att tilläggspension i form av omställningspension, i enlighet med de allmänna principerna för ATP, bör kunna utges även till efterlevande som är bosatta utanför Sverige utan särskilda inskränkningar. Med hänsyn härtill bör också omställningspension från folkpensioneringen kunna utbetalas till efterlevande som är svenska medborgare och bosatta utomlands, eftersom en av folkpensionens funktioner år att svara för pensionsskyddet för den del av inkomsten som motsvarar det första basbeloppet. Åven denna del av omställningspensionen bör utges i förhållande till det antal år för vilka den avlidne tillgodoräknats ATP-poäng. Har pensionspoäng tillgodoräknats för minst 30 år, utbetalas oreducerad omställningspension från folkpensioneringen. I annat fall bör pensionen utges med visst antal 30-delar av full pension. Detta innebär att nuvarande princip bibehålls.

Vad sedan avser särskild efterlevandepension har pensionsberedningen funnit att det knappast kan undvikas att uppställa särskilda och principiellt nya villkor för rätten att uppbära sådan pension vid bosättning utanför Sverige. Enligt beredningen är det nämligen väsentligt att efterlevandeskyddet inte får en annan innebörd för dem som är bosatta utanför Sverige än för

dem som bor kvar här i landet. Beredningen framhåller att den .särskilda Prop. 1987/88:171 efterlevandepensionen har starka inslag av ett behovsprövat socialt grundskydd för i Sverige bosatta. Rätten till pension förutsätter bl.a. en tämligen ingående behovsprövning i nära samspel med arbetsmarknadsmyndigheter m.fl. Som regel skall krävas att den som uppbär pensionen har kontinuerlig kontakt med svensk arbetsförmedling, är anmäld som arbetssökande där och beredd att ta ett anvisat arbete. Beredningen påpekar att dessa villkor blir mycket svåra att uppfylla för den som är bosatt utomlands. Avgörande för prövningen skall vara den svenska arbetsmarknaden, inte ett annat lands. Enligt beredningen skulle det också bli svårt att åstadkomma en tillfredsställande kontroll i fråga om pensionsberättigade som är bosatta utanför Sverige.

Med hänsyn till det anförda föreslår beredningen att det som huvudregel skall gälla att särskild efterlevandepension från folkpensioneringen skall kunna beviljas bara efterlevande som är bosatta i Sverige och att rätten till en löpande sådan förmån bortfaller för den som flyttar till annat land.

I huvudsak motsvarande synpunkter anlägger pensionsberedningen på frågan om rätten till särskild efterlevandepension från tilläggspensioneringen. De angivna omständigheterna talar enligt beredningen för att inte heller en sådan pension utges till efterlevande som är bosatta utanför Sverige. Beredningen menar att en begränsning av rätten till särskild efterlevandepension från tilläggspensioneringen till att gälla endast vid bosättning i Sverige synes svår att undvika trots de principiella invändningar som kan anföras häremot. Beredningen föreslår därför att en sådan begränsning skall göras.

Under remissbehandlingen har dessa förslag kritiserats av statens invandrarverk, som menar att de innebår en avsevärd försämring i invandrarkvinnornas möjlighet att välja mellan att stanna i Sverige och att återvända till hemlandet om de blir änkor. Verket anser att förslagen strider mot det invandrarpolitiska valfrihetsmålet och avvisar därför dessa.

133

Även RFV tar upp den föreslagna regeln såvitt gäller tilläggspensioneringen. Verket erinrar här om att Sverige ingått en mängd bilaterala socialförsäkringskonventioner med andra länder och dessutom ratificerat ILO:s konvention (nr 157) om upprättande av ett internationellt system för bevarandet av rättigheter inom den sociala tryggheten (prop, 1983/84:81). RFV framhåller att flertalet av de bilaterala konventionerna innehåller en allmän exportregel som innebär att bl.a. pensioner inte får minskas eller innehållas på grund av att förmånslagaren uppehåller sig eller är bosatt inom den andra statens territorium. Dessa regler är tillämpliga på svenska medborgare och på medborgare i resp. konventionsland samt i vissa fall även på medborgare i en tredje stat. Detta betyder, anför verket, att de personer som omfattas av dessa konventionsregler alltid är garanterade tilläggspension i form av särskild efterlevandepension vid vistelse eller bosättning i resp. land, även om det nu skulle införas en regel i AFL som föreskriver att sådan pension utges endast vid bosättning i Sverige. Sedan ILO:s nyss nämnda konvention nr 157 tillträtts även av Spanien, har den trätt i kraft den 11 september 1986. Konventionen innehåller en omedelbart förpliktande bestämmelse som får till följd att Sverige måste utge förmåner från tilläggspensioneringen till svenska och spanska medborgare oavsett i vilket land i världen de år bosatta.

Med hänsyn till det anförda konstaterar RFV att Sverige genom sina Prop. 1987/88:171 internationella åtaganden har förbundit sig att utge tilläggspension vid bosättning utomlands för en betydande personkrets. Verket framhåller att den av pensionsberedningen föreslagna regeln att särskild efterlevandepension från ATP inte skall utbetalas till utomlands bosatta mot bakgrund härav skulle få mycket marginell betydelse i praktiken. RFV ifrågasätter därför regeln.

För egen del anser jag att de omständigheter som angetts av pensionsberedningen utgör starka skäl för den av beredningen föreslagna begränsningen att sårskild efterlevandepension skall utbetalas endast vid bosättning i Sverige. Som RFV utvecklat i sitt remissyttrande skulle en sädan regel emellertid till följd av våra åtaganden enligt olika socialförsäkringskonventioner få en mycket begränsad betydelse i praktiken. Att på så sätt införa en lagregel, som i det stora hela skulle vara verkningslös i den praktiska tillämpningen, är enligt min mening inte lämpligt. Härtill kommer att den av beredningen föreslagna regeln skulle innebära en nyhet inom ATP och utgöra en avvikelse från den allmänna principen att förmåner från tilläggspensioneringen utbetalas oberoende av den berättigades bosättningsort. Jag vill här också erinra om de synpunkter som statens invandrarverk anlagt på frägan.

Med hänsyn till det anförda kan jag inte tillstyrka pensionsberedningens förslag. Jag föreslår i stället att tilläggspension i form av särskild efterlevandepension skall kunna utges även till efterlevande som är bosatta utanför Sverige.

De skäl jag nyss angett gör sig i viss utsträckning gällande också med avseende på rätten till folkpension i form av särskild efterlevandepension för svenska medborgare som är bosatta utomlands. Härtill kommer, som jag anfört beträffande omställningspension, att rätten till folkpension vid bosättning utomlands allmänt sett numera har en klar karaktär av ett pensionsskydd för den del av förvärvsinkomsten som motsvarar det första basbeloppet.

Mot bakgrund härav anser jag att det för särskild efterlevandepension frän folkpensioneringen bör gälla samma regel som för omställningspension och nuvarande änkepension i fråga om rätten för svenska medborgare att uppbära denna förmån vid bosättning utanför Sverige. Folkpension i form av särskild efterlevandepension bör alltså i dessa fall utges i förhållande till det antal är för vilka den avlidne tillgodoräknats pensionspoäng vid beräkning av tilläggspension.

När det sedan slutligen gäller rätten för utlänningar som är bosatta utomlands att erhålla efterlevandepension framgär av mina överväganden i det föregående att några inskränkningar med avseende på bosättningsort inte bör finnas i fråga om tilläggspension i form av särskild efterlevandepension. Utländska medborgare som bor utanför Sverige bör vidare kunna uppbära omställningspension från tilläggspensioneringen utan andra villkor än de som hänför sig till reglerna för intjänande av rätt till ATP.

Några skäl finns enligt min mening inte att i detta sammanhang ta upp
frågan om eventuell lagstiftning när det gäller rätten för utländska medborga
re att vid bosättning utomlands erhålla omställningspension eller särskild ,-,,

efterlevandepension från folkpensioneringen. Detta spörsmål bör alltså på Prop. 1987/88:171 samma sätt som beträffande andra folkpensionsförmåner lösas konventionsvägen genom att det andra konventionslandets medborgare får samma rättigheter i detta avseende som svenska medborgare.

5 Övergångsregler inom efterlevandepensioneringen

5.1 Allmännasynpunkter

Jag föreslår, som utvecklats i avsnitt 2, att det nya regel&systemet skall träda i kraft den 1 januari 1990. Som jag framhållit där är det emellertid varken önskvärt eller möjligt att fr.o.m. denna tidpunkt helt upphäva de nuvarande reglerna och då låta dessa ersättas av det nya systemet för efterlevandepensionering. Framför allt når det gäller kvinnor är det nya regelsystemet avsett primärt för de generationer som vuxit upp under den samhällsstruktur och med de familjemönster som ligger fill grund för reformen. Inte heller bör rätten till redan beviljade änkepensioner påverkas av de nya bestämmelsernas införande. Hänsynen till de kvinnor som redan uppbär änkepension enligt dagens system och även till främst äldre och medelålders kvinnor i övrigt, som omfattas av dagens änkepensionering, gör det alltså nödvändigt att under en lång övergångstid bibehålla detta nuvarande skydd. Övergången till det nya systemet för efterlevandepensionering bör därför ske successivt. Mot bakgrund härav krävs särskilda övergångsbestämmelser för att avgöra i vilka fall de hittillsvarande reglerna skall ha fortsatt tillämpning och i vilka situationer de nya bestämmelserna skall gälla.

Utformningen av dessa övergångsregler bör enligt min uppfattning ske med utgångspunkt från tidpunkten för dödsfallet. Har detta inträffat före det nya systemets ikraftträdande bör i princip äldre bestämmelser tillämpas åven fortsättningsvis. Om däremot dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet, bör som allmän princip gälla att det nya regelsystemet skall tillämpas vid bedömningen av rätten fill efterlevandeförmåner. Av olika skäl måste dock i åtskilliga hänseenden avsteg göras från denna principiella riktlinje för uppbyggnaden av övergångsreglerna. De föreslagna övergångsreglerna medför att det nya och det äldre regelsystemet under lång tid framöver kommer att tillämpas vid sidan av varandra. Jag har därför funnit det erforderligt att föreslå vissa regler för samordning mellan förmåner som utgår enligt det nya systemet och enligt nuvarande regler.

Jag anser att någon principiell skillnad i fråga om övergångsregleringen inte bör göras mellan folk- och tilläggspensioneringen. De förslag till övergångsbestämmelser som jag nu lägger fram och som utvecklas närmare i det följande utgår därför från att principerna för övergångsreglerna i huvudsak skall vara desamma för båda pensionssystemen.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande kan jag - i likhet med flertalet av remissinstanserna - ställa mig bakom de förslag som pensionsberedningen lagt fram till övergångsreglering. Enligt min uppfattning är dessa förslag väl underbyggda, och de innefattar en rimlig avvägning mellan olika

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 252-255).

Remissinslanserna: Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av i princip alla remissinstanser. I ett hänseende framförs dock vissa synpunkter av RFV, statens löne- och pensionsverk samt Kommunernas Pensionsanstah. Det gäller avräkningen från garantinivån för folkpension i form av barnpension med hänsyn till änkepension från folkpensioneringen som utges till barnets mor eller en därmed jämställd kvinna. Enligt de nämnda remissinstanserna bör sådan avräkning inte göras med avseende på övergångsvis utgiven folkpension i form av änkepension, eftersom regeln härom har betydelse i endast ett fåtal fall.

Skälen för mitt förslag: När det gäller övergångsregler för barnpensioneringen anser jag att huvudregeln bör - i enlighet med den nyss angivna principiella utgångspunkten - vara att de nya reglerna skall gälla i de fall då barnets förälder avlider efter ikraftträdandet av den nya efterlevandepensioneringen medan dagens bestämmelser skall ha fortsatt giltighet vid dödsfall dessförinnan. Emellertid har jag - i likhet med pensionsberedningen och remissinstanserna - funnit undantag från denna huvudregel vara påkallade med avseende på en hel del av de föreslagna nyheterna, främst på folkpensionsområdet.

Den i avsnitt 3.2.2 föreslagna rätten till barnpension för utländska barn som förts till Sverige i adoptionssyfte bör gälla då dödsfallet inträffar den 1 januari 1990 eller därefter. Detta ligger i linje med den allmänna principen att tidpunkten för dödsfallet skall vara avgörande för rätten till pension. Någon retroaktivitet i detta hänseende finner jag - bl.a. av hänsyn till de

L36

administrativa svårigheterna härmed - inte skäl att förorda. Att ge barn i Prop. 1987/88:171 denna situation rätt till barnpension även i fall då en tilltänkt adoptivförälder avlidit kanske en lång tid före ikraftträdandet skulle innebära en regel som många gånger skulle vara omöjlig att tillämpa i praktiken.

När det gäller kvalifikationstiden för utländska barns rätt till barnpension från folkpensioneringen vid bosättning i Sverige bör den i avsnitt 3.2.3 föreslagna sänkningen tillämpas endast i fråga om pension som belöper på tid efter ikraftträdandet. När den nya regeln trätt i kraft den 1 januari 1990 bör den dock tillämpas fullt ut. Tidpunkten för dödsfallet bör således i detta hänseende vara utan betydelse och bestämmelsen bör kunna åberopas även om föräldern avlidit före ikraftträdandet. Detta innebär att ett här bosatt utländskt barn som den 1 januari 1990 uppfyller de nya kvalifikationsvillkoren, som i huvudsak innebär att barnet är bosatt i Sverige sedan minst sex månader eller att den avlidne föräldern omedelbart före sin död hade bott här under minst lika långtid, skall kunna få barnpension från folkpensioneringen fr.o.m. nämnda tidpunkt.

De nya enhetliga åldersgränserna för barnpension från folk- och tilläggspensioneringen (avsnitt 3.3) blir av betydelse när det gäller att avgöra både om ett efterlevande barn skall kunna beviljas barnpension och vid vilken tidpunkt en utgående sådan pension skall dras in. De nya reglerna bör enligt min mening i båda dessa avseenden i princip tillämpas direkt fr.o.m. ikraftträdandet oavsett när dödsfallet har inträffat. Detta betyder att barn som redan uppbär barnpension när de nya reglerna träder i kraft skall få den fortsatta rätten hårtill bedömd enligt de nya bestämmelserna. Också barn, vars pensionsrätt före ikraftträdandet upphört på grund av att de uppnått 18 resp. 19 års ålder, skall på nytt kunna beviljas barnpension från folk- och tilläggspensioneringen för tid efter ikraftträdandet med tillämpning av de nya bestämmelserna om rätt till pension efter 18 års ålder för barn som bedriver grundläggande studier.

De nya åldersgränserna avses gälla även för barn som vid ikraftträdandet av de nya reglerna uppbär barnpension från tilläggspensioneringen. Pensionen skall då upphöra när barnet uppnår 18 års ålder, om barnet därefter inte bedriver fortsatta studier på grundläggande nivå. Har barnet fyllt 18 men inte 19 år den 1 januari 1990 och skulle det med tillämpning av de nya bestämmelserna inte ha rätt till fortsatt pension, bör emellertid barnet kunna få pension enligt hittillsvarande regler också för tiden därefter. Tilläggspensionen bör således för barn i denna kategori inte dras in vid ikraftträdandet, utan barnet bör med stöd av äldre regler ha rätt till fortsatt pension fram t.o.m. den månad varunder det fyller 19 år. Jag föreslår att det skall införas en särskild övergångsbestämmelse med denna innebörd.

Som jag tidigare framhållit utgör barnpensionerna ett viktigt inslag i reformförslagen, och det faller sig naturligt att de förstärkningar som jag föreslår på detta område får slå igenom så snart som möjligt. De föreslagna ändringarna av nivåerna för barnpension inom folkpensioneringen bör därför så långt det är möjligt träda i kraft fullt ut redan i samband med införandet av de nya bestämmelserna om efterlevandepension.

Pension som grundas på dödsfall efter de nya reglernas ikraftträdande bör alltså utges på de nivåer som gäller inom det nya systemet. Detta blir fallet

137

såväl i situationer där det inte utbetalas någon pension till vuxen efterlevan- Prop. 1987/88:171 de, t.ex. då barnets båda föräldrar har avlidit, som i fall där sådan pension utges i form av omställningspension eller särskild efterievandepension.

De nya barnpensionsnivåerna inom folkpensioneringen bör på motsvarande sätt börja gälla redan från ingången av år 1990 också om dödsfallet inträffat dessförinnan. Detta innebär att en omräkning får göras fr.o.m. januari 1990 av den utgående barnpensionen till den nivå som skall gälla enligt de nya reglerna. En uppräkning kan då behöva göras i fråga om barnpension på garantinivå till ett barn som får folkpension efter båda föräldrarna eller som uppbär sådan pension efter en förälder och samtidigt år berättigat till bidragsförskott i förhållande till den andre föräldern. Av skäl som jag redovisat i avsnitt 3.4.1 innebär de nya reglerna i övrigt en återgång till de grund- och garantinivåer som gällde före den 1 juli 1981, dvs. en sänkning av nivåerna med en procentenhet i förhållande fill vad som nu gäller. Denna sänkning torde vid omräkningen kompenseras av en höjning av basbeloppet för år 1990. Jag utgår därför från att löpande barnpensioner i nu aktuella fall inte kommer att sänkas beloppsmässigt vid ikraftträdandet.

I ytterligare ett avseende finner jag det påkallat att införa särskilda övergångsregler på folkpensionsområdet. Det gäller fall då det från folkpensioneringen samtidigt med barnpension utges änkepension enligt de över-' gångsregler som jag föreslår i det följande. Det kan vara fråga om fall där barnets far avlidit före den 1 januari 1990 och där såväl barnpension som änkepension beviljats enligt nuvarande regler. Det kan vidare röra sig om fall där fadern avlider sedan det nya regelsystemet införts och där den efterievande makan till följd av de föreslagna övergångsbestämmelserna får rätt fill änkepension helt eller delvis enligt hitfillsvarande regler.

För att undvika att skilda grupper pensionsberättigade barn skall behandlas olika vore det - som framhållits av några remissinstanser - i och för sig önskvärt att även i dessa situationer låta de nya reglerna för barnpension gälla fullt ut så snart den nya lagstiftningen träder i kraft. Utan särskilda samordningsregler skulle emellertid vid en samtidig fillämpning äv dessa regler och de hittillsvarande reglerna för änkepension kunna uppstå fall där överförsäkring kunde anses föreligga. Eftersom den förstärkta barnpensionen ingår som ett led i en reform, där syftet är att koncentrera stödet till barnen i stället för att under lång tid utge pensioner till vuxna efterievande, bör inte komma i fråga att låta en och samma familj få del av såväl den utbyggda barnpensionen som dagens änkepension. Jag ansluter mig därför fill pensionsberedningens förslag att det i dessa fall övergångsvis skall ske en samordning mellan barn- och änkepensionen. Denna samordning bör göras enligt de principer som gäller i dag. Det innebär att nuvarande bestämmelser om avräkning på barnpensionens garanfinivå ned fill grundnivån med hänsyn till samfidigt utgående änkepension från folkpensioneringen bör behållas under övergångstiden.

138

När det gäller nivåerna för barnpension inom ATP anser jag det inte vara möjligt att tillämpa samma princip för övergångsregleringen som den för folkpensioneringen föreslagna. De ändrade kompensationsgraderna för ATP tar primärt sikte på barnpension som kommer att utges inom ramen för det reformerade systemet för efterlevandepensionering. En omräkning vid

ikraftträdandet av alla utgående barnpensioner enligt de nya reglerna skulle i princip innebära en momentan fördubbling av barnpensionerna efter en avliden man i fall där änkepension samtidigt utges. De kostnadsökningar en sådan lösning skulle medföra för den allmänna försäkringen kan enligt min mening inte anses motiverade. Vidare skulle en sådan omräkning i vissa situationer medföra en sänkning av barnpensionen. Detta skulle bli fallet för ett ensamt efterlevande barn som uppbär barnpension efter sin mor eller -om änkepension samtidigt ej utges - sin far. Jag föreslår därför att övergångsreglerna i detta hänseende inom tilläggspensioneringen skall utformas enligt huvudregeln, dvs. att tidpunkten för dödsfallet skall vara avgörande vid valet av regelsystem. De nya reglerna för beräkning av tilläggspension i form av barnpension bör således gälla enbart i situationer då rätten till barnpension inträder efter ikraftträdandet.

Har dödsfallet däremot inträffat före den 1 januari 1990 och rätt till barnpension alltså föreligger redan vid den tidpunkt då det nya regelsystemet träder i kraft, bör hittillsvarande bestämmelser fortsätta att tillämpas. Någon omräkning av tilläggspensionerna skall alltså inte ske. Detta bör gälla även beträffande möjligheten för föräldralösa barn att få tilläggspension efter båda föräldrarna. Denna rätt bör således tillkomma endast barn som blir föräldralösa efter 1989 års utgång.

För att undvika överkompensation åt en och samma familj anser jag dock att avsteg i visst hänseende skall göras från huvudregeln. Jag föreslår sålunda att nuvarande regler för beräkning av ATP skall gälla också för barn som beviljas barnpension efter ikraftträdandet, om det då utges även änkepension från tilläggspensioneringen efter den avlidne föråldern med stöd av de övergångsbestämmelser som föresläs för efterlevande kvinnor söm är födda år 1944 eller tidigare. Som jag påpekat beträffande motsvarande förslag på folkpensioneringens område är det nödvändigt att beakta det samlade stödet från efterlevandepensioneringen till en familj. Det skulle nämligen strida mot reformens syfte om det efter en avliden man samtidigt kunde utges både änkepension enligt äldre regler och barnpension enligt det nya regelsystemet.

De höjningar i vissa fall av nivåerna för bidragsförskott och särskilt bidrag Ull vissa adoptivbarn som föreslås i avsnitt 3.4.1 bör träda i kraft fullt ut vid ikraftträdandet av reformen på efterlevandepensioneringens område. De nya nivåerna bör således gälla även för barn som beviljats sådan förmån före den 1 januari 1990. En uppräkning av förskottet resp. bidraget får därför göras med avseende på förmån som avser januari 1990 och senare månader.

Prop. 1987/88:171

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. Prop. 1987/88:171 256-257).

Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar från remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: När det gäller efterlevande män innebär de hu föreslagna bestämmelserna att det skall införas ett efterlevandeskydd som helt saknar motsvarighet i dag. Ett grundläggande motiv för reformen har också varit att åstadkomma full könsjämlikhet på detta område. Det nya systemet bör därför för männens vidkommande kunna börja tillämpas direkt i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft, utan särskilda övergångsbestämmelser med avseende på ålder eller liknande.

Vad jag nu sagt innebär emellertid inte att alla änklingar blir berättigade till efterlevandepension omedelbart vid ikraftträdandet. En principiell utgångspunkt för övergångsregleringen bör, som tidigare framhållits, vara att det nya systemet för efterlevandepension skall gälla enbart när dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Enligt min mening bör denna huvudregel gälla då fråga år om efterlevandepension för mån. De föreslagna efterlevandeförmånerna bör därför utges endast till män vars maka - eller därmed jämställd samboende - avlider efter utgången av år 1989.

De män som redan dessförinnan blivit änklingar kommer således inte att omfattas av det nya systemet. Jag anser attdet inte kan komma i fråga att låta de nya bestämmelserna få retroakfiv verkan. För en sådan lösning talar bl.a. kostnadsaspekten, som innebär att en avvägning måste göras mot behovet av generösa övergångsregler när det gäller den nuvarande änkepensioneringen. Om man låter det nya systemet omfatta enbart dem som blir änklingar efter ikraftträdandet, får man en successiv ökning av antalet pensionsberättigade män och därmed en långsammare kostnadsutveckling i reformens inledningsskede då det nuvarande och det nya regelsystemet kommer att tillämpas parallellt.

140

Mitt förslag: Efterlevande kvinnor, vars make avlidit före ikraftträdandet och som då har rätt till änkepension, får oberoende av ålder behålla denna pension åven fortsättningsvis. Pensionsrätten följer inom både folk- och tilläggspensioneringen helt hittillsvarande regler.

Efterlevande gifta kvinnor, vars make avlider efter ikraftträdandet och som är födda år 1929 eller tidigare, kan beviljas änkepension från folk- och tilläggspensioneringen enligt hittillsvarande regler om dessas villkor är uppfyllda. Pensionsrätten följer helt nu gällande regler.

Efterlevande kvinnor, vars make avlider efter ikraftträdandet och som är födda något av åren 1930-1944, kan beviljas änkepension från folk- och tilläggspensioneringen enligt hittillsvarande regler om dessas villkor är uppfyllda. Pensionsrätten följer helt de nu gällande reglerna för änkepension när det gäller folkpension liksom tilläggspension för tid före 65 års ålder. Inom ATP görs fr.o.m. 65 års ålder en samordning mellan änkepensionen och egen ålderspension men med en garanti för kvinnan att erhålla minst 50 % av makarnas sammanlagda egenpensioner från ATP.

Övriga kvinnor, vars make avlider efter ikraftträdandet, omfattas av den nya lagstiftningen och kan alltså erhålla omställningspension och sårskild efterlevandepension. Om kvinnan är född år 1945 eller senare, kan hon dessutom beviljas änkepension frän folk- och tilläggspensioneringen som står i relation till den ålderspension som mannen intjänat inom ATP fram till tidpunkten för ikraftträdandet, under förutsättning att kvinnan då uppfyllde villkoren för rätt till ånkepension enligt nu gällande regler. Denna änkepension samordnas med förmåner enligt det nya systemet och fr.o.m. 65 års älder med egenpension från ATP.

Även 7?FV instämmer i beredningens överväganden om hur övergångsreg- Prop. 1987/88:171 lerna bör utformas och menar att de föreslagna långtgående bestämmelserna i detta hänseende innebär en rimlig avvägning mellan olika intressen. Dock hade verket gärna sett att reglerna hade fått en enklare lagteknisk utformning. Förslagen tillstyrks utan reservationer också av socialstyrelsen och PRO. Posifiv härtill är också SAF, som menar att förslagen medför ett tillräckligt varsamt genomförande av omläggningen. Samtidigt framhåller SAF att reglerna tyvärr blivit mycket omfattande och komplicerade samt svåra att administrera. Enligt SAF måste detta dock accepteras med hänsyn till de förutsättningar som finns. Liknande synpunkter anförs av försäkringsrätten för Södra Sverige och Landstingsförbundet. Även statskontoret, TCO och Kommunernas Pensionsanstah anser att övergångsreglerna kommer att skapa administrativa problem och att de är svåröverblickbara för den enskilde och för handläggarna.

Att de föreslagna övergångsreglerna är komplicerade och kan medföra administrativa problem påtalas även av Svenska kommunförbundet, som menar det vara olyckligt att det under lång tid framöver skall behöva finnas två olika system för efterlevandepensionering. Även slatens löne- och pensionsverk anmärker på förslagen med denna utgångspunkt och anför att dessa förefaller vara onödigt omfångsrika och svåröverskådliga. Enligt verket hade det varit en fördel med ett mera schabloniserat regelsystem för kvinnor som inte fyllt 60 år vid reformens ikraftträdande. Också Försäkrings- ■ kasseförbundet framhåller de administrativa problem och informationsrättigheter som övergångsreglerna kan ge upphov till. I sitt yttrande har förbundet lämnat förslag till vissa ändringar i syfte att förenkla administrationen. Bl.a. kan enligt förbundet ifrågasättas om inte de särskilda övergångsreglerna för kvinnor som är under 45 år vid det nya regelsystemets införande bör kunna tas bort eller "förvandlas till en engångsåtgärd".

Dessa senare övergångsregler uppmärksammar också LO. 1 sitt yttrande tillstyrker LO de framlagda förslagen men understryker särskilt att övergångsreglerna för kvinnor som är under 45 år strider mot principerna för pensionssystemet och måste betraktas som en undantagsföreteelse. Med hänsyn till behovet av en väl avvägd övergång från ett system för efterlevandepensionering till ett annat kan LO dock acceptera förslaget.

Även försäkringsöverdomstolen tar särskilt upp förslaget om rätt till viss änkepension för kvinnor som är yngre än 45 år vid ikraftträdandet. Domstolen har förståelse för de skäl för reglerna som anförs av pensionsberedningen men konstaterar att den utformning som förslaget fått år komplicerad och svårfattlig. Den enskildes möjligheter att orientera sig om sina eventuella änkepensionsförmåner torde vara små. Enligt domstolen kommer förslaget att medföra svårigheter även för tillämpande myndigheter. Det står också, anför domstolen, klart i konflikt med de strävanden till förenklingar av regelsystemet som efterlyses från olika håll. Domstolen hade därför gärna sett att dessa bestämmelser - för det fall de över huvudtaget skall vara med - hade fått ett enklare innehåll.

Sveriges Pensionärsförbund tillstyrker huvuddelen av förslagen men anser att övergångsreglerna för kvinnor som vid ikraftträdandet är i åldern 45-59 år

142

bör övervägas ytterligare. Särskilt bör enligt förbundet därvid beaktas Prop. 1987/88:171 situationen för kvinnor som då har fyllt 55 år.

RRV avstyrker de föreslagna övergångsreglerna utom såvitt avser förslagen i fräga om kvinnor som uppbär änkepension vid ikraftträdandet och kvinnor som då är 60 år eller äldre. Enligt RRV är övergångsbestämmelserna i övrigt dåligt anpassade till "efterlevandepensionsreglerna", vilket bl.a. får betydande konsekvenser för transfereringsutgifterna. Reglerna är dessutom enligt RRV både många och avsedda att tillämpas under lång tid, upp till 50 är. RRV menar att det är olyckligt att tillämpa övergångsbestämmelser under så lång tid, eftersom svårigheterna i tillämpningen normalt ökar ju längre tid som regler varit i kraft. Det kan därför förutses icke oväsentliga ökningar av försäkringskassornas administrationskostnader. RRV föreslår att övergångsreglerna för nytillkomna, som är yngre än 60 år vid ikraftträdandet av reformen, utformas på så sätt att ersättningen avtar med tiden efter ikraftträdandet. En reduktion av ersättningen enligt de nu gällande reglerna för änkepension med t.ex. 5 % per år skulle, anför RRV, för en kvinna som blir änka tio år efter ikraftträdandet innebära en halverad ersättning för fiden fram till pensionsdagen. Genom detta förslag skulle enligt RRV incitamentet för hemarbetande kvinnor att söka arbete öka och den stora skillnaden i ersättningsvillkoren mellan kvinnor under och över 45 år vid ikraftträdandet försvinna. Vidare skulle, framhåller verket, uppnås administrativa förenklingar och kostnadsbesparingar.

Förslagen avstyrks helt av Centralorganisationen SACOISR. Särskilt vänder sig organisationen mot förslaget om samordning fr.o.m. 65 års ålder mellan änke- och egenpension för kvinnor som vid ikraftträdandet är i åldern 45-59 år. Enligt SACO/SR innebär detta förslag ett ingrepp i intjänade rättigheter och en kapitalförlust för familjerna. SACO/SR framhåller att det för många kvinnor som börjar närma sig 60 år inte finns någon realistisk möjlighet att återställa det försäkringsskydd de hade före reformen. Enligt SACO/SR behöver förslagen omarbetas enligt helt andra principer.

Skälen för mitt förslag: Enligt den tidigare nämnda principen för utformningen av övergångsreglerna bör, när det gäller efterlevande kvinnor, tidpunkten för dödsfallet tas som utgångspunkt för regleringen. Har mannen avlidit innan de nya reglerna träder i kraft bör nuvarande bestämmelser gälla för änkans rätt till familjepension. Inträffar dödsfallet däremot efter ikraftträdandet bör som huvudprincip gälla att de nya reglerna skall tillämpas. Eftersom kvinnor för närvarande har rätt till änkepension och det nya systemet innebär att denna förmån avvecklas måste emellertid ställning tas till om och i så fall i vilken utsträckning änkepension enligt dagens regler skall kunna nybeviljas även sedan den nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Kvinnor som är änkor vid ikraftträdandet

Alla kvinnor som vid de nya reglernas ikraftträdande redan uppbär (eller skulle ha kunnat uppbära men ännu inte beviljats) änkepension enligt dagens

system bör ha fortsatt rätt härtill också för tiden därefter. Härmed avses alltså

143 kvinnor vars make - eller därmed jämställd samboende - har avlidit före den

1 januari 1990. Som jag tidigare påpekat kan det inte komma i fråga att ge den Prop. 1987/88:171

nya lagstiftningen tillbakaverkande kraft och införa regler som påverkar

pensionsrätten för dessa änkepensionärer. Dessa skall alltså enligt mitt

förslag få behålla sin änkepension ograverad också fortsättningsvis och få den

fortsatta rätten därtill prövad helt med tillämpning av hittillsvarande

regelsystem. Änkepensionen skall således till dessa kvinnor utbetalas inom

folkpensioneringen fram till dess kvinnan fyller 65 år och inom ATP till dess

hon avlider eller rätten till pension dessförinnan upphör på grund av omgifte.

Eftersom änkepension inom ATP kan beviljas också mycket unga kvinnor

betyder detta att denna pensionsform kommer att ha fortsatt betydelse också

mer än 50 år efter det nya systemets införande.

Kvinnor som inte är änkor vid ikraftträdandet

Vad beträffar kvinnor som vid reformens ikraftträdande inte är änkor skulle den huvudregel som jag uppställt i det föregående innebära att de alla föll inom ramen för den reformerade efterlevandepensioneringen. Av skål som jag utvecklat tidigare kan det emellertid inte komma i fråga att låta detta bli följden av de nya reglerna. Huvudregeln måste därför modifieras i väsentliga avseenden. Innebörden av denna modifiering bör vara att ett fortsatt skydd från dagens änkepensionering skall beredas också betydligt större grupper än de som redan år änkor vid det nya systemets införande. Vid avgörandet av hur denna grupp skall avgränsas anser jag att en utgångspunkt bör vara att detta fortsatta skydd enligt hittillsvarande regler skall tillkomma sådana kvinnor som typiskt sett kan sägas vara i behov av ett änkepensionsskydd även i fortsättningen och att skyddet även bör anpassas till vad som generellt sett kan antas vara motiverat från sociala synpunkter. En annan utgångspunkt är att samma principer bör gälla för övergångsregleringen inom både folk- och tilläggspensioneringen.

Den sålunda påkallade avgränsningen kan givetvis åstadkommas på olika vägar. En möjlighet, som berörts av pensionsberedningen, är att låta kvinnor i alla åldrar under en övergångstid komma i åtnjutande av en inkomst- eller behovsprövad form av nuvarande änkepension. En annan möjlighet vore att ha kvar dagens änkepensionering men skärpa villkoren för rätt härtill generellt. Flera väsentliga nackdelar skulle emellerfid vara förenade med sådana lösningar, och pensionsberedningen har därför valt att inte bygga vidare pä dessa principer. Häri kan jag instämma.

I stället förordar jag, liksom pensionsberedningen, övergångslösningar som till utgångspunkt tar kvinnans ålder vid tidpunkten för det nya regelsystemets ikraftträdande och som i viss utsträckning även tar i beaktande mannens ålder då genom en anknytning till de pensionspoäng som fram till dess tillgodoräknats honom inom ATP. Dessa mina förslag innebär därmed att nuvarande änkepensionering skall ha fortsatt fillämpning i oförändrad eller i på vissa sätt begränsad utsträckning för kvinnor som vid ikraftträdandet uppnått viss ålder. Hur omfattande detta fortsatta skydd skall vara blir också beroende av kvinnans ålder, varvid äldre kvinnor ges rätt till förmåner enligt hittillsvarande system i större utsträckning än yngre kvinnor.

Vid valet av var dessa åldersgränser skall dras bör å ena sidan beaktas att Prop. 1987/88:171 dessa inte gärna bör bli så låga att det blir fråga om en onödigt lång tid innan de nya reglerna får någon egentlig betydelse. Å andra sidan bör skyddet för äldre kvinnor i behov av änkepension inte försvagas, och kvinnor i allmänhet måste ges tillfälle att bygga upp ett ordentligt egenpensionsskydd inom ATP under ett inte alltför ringa antal år. Möjlighet bör ocksä finnas för de familjer som sä önskar att på annan väg förvärva ett änkepensioneringen motsvarande riskskydd utan orimligt höga kostnader.

Ett generellt villkor för fortsatt skydd från dagens änkepensionering anser jag det naturligt att uppställa. Detta krav innebär att kvinnan måste ha varit gift med mannen (eller såvitt gäller folkpensioneringen sammanboende med honom enligt likställighetsregeln) vid den nya lagstiftningens ikraftträdande för att pension efter honom skall kunna utbetalas om han senare avlider. Jag återkommer i det följande till den närmare innebörden av detta krav.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna finner jag en lämplig avvägning vara att dra en gräns på så sätt att alla gifta kvinnor som vid ikraftträdandet år 60 år eller äldre skall ha kvar änkepensionsskyddet enligt dagens regler helt oförändrat. En annan gräns föreslår jag skall dras på sådant sätt att gifta kvinnor som fyllt 45 men inte 60 år när de nya reglerna träder i kraft i princip skall omfattas av dagens änkepensionering också fortsättningsvis, dock på särskilda villkor fr.o.m, det att kvinnan uppnår pensionsåldern. Gifta kvinnor som vid ikraftträdandet av den nya efterlevandepensioneringen är yngre än 45 år omfattas enligt mitt förslag i princip av denna men får dessutom viss rätt till änkepension enligt det nu gällande systemet härför. Gifta kvinnor hänförs alltså till tre olika kategorier. 1 vad mån de föreslagna eller de hittillsvarande reglerna skall tillämpas om kvinnan blir änka efter den nya lagstiftningens ikraftträdande avgörs av vilken kategori kvinnan är att hänföra till. De tre kategorierna är: 1. gifta kvinnor som är 60 är eller äldre vid ikraftträdandet, 2. gifta kvinnor som är i åldern 45-59 år vid ikraftträdandet, 3. vissa gifta kvinnor som är yngre än 45 år vid ikraftträdandet.

Med dessa lösningar kommer det nya regelsystemet att omfatta i huvudsak de kvinnor som vid införandet härav är yngre än 45 år. Det kommer alltså att primärt avse sådana kvinnor som i stor utsträckning redan i dag förvärvsarbetar och som vuxit upp under de förändrade samhällsförhållanden som utgör grund för den föreslagna reformen. För dessa kvinnor torde mannens död i regel inte medföra samma långvariga svåra ekonomiska konsekvenser som för äldre kvinnor. Som antytts ovan kommer dessa yngre kvinnor dessutom att kunna få del av vissa förmåner från dagens änkepensionering, motsvarande vad den avlidne mannen kan sägas ha "intjänat" fram till tidpunkten för det nya systemets införande. Gifta kvinnor som vid ikraftträdandet är 45 år eller äldre omfattas således med mina förslag i princip av hittillsvarande regelsystem. Som jag utvecklar i det följande föreslår jag dock vissa särregler fr.o.m, 65 års ålder för efterlevande kvinnor som vid ikraftträdandet inte har fyllt 60 år och som därefter blir änkor.

De föreslagna övergångsreglerna med avseende på kvinnor som inte uppbär änkepension vid ikraftträdandet innebär i huvudsak följande.

145

10 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

Kvinnor som är 45 år eller äldre vid ikraftträdandet Prop. 1987/88:171

De hittillsvarande bestämmelserna om änkepension bör i princip fortsätta att gälla för kvinnor som har fyllt 45 år när de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1990. Detta gäller alltså kvinnor som blir änkor först efter ikraftträdandet och som är födda år 1944 eller tidigare.

Alla kvinnor i denna ålderskategori kommer emellertid inte att beröras av denna övergångsregel. Syftet med den är nämligen att ge ett fortsatt skydd från dagens änkepensionering endast för kvinnor som vid den nya lagstiftningens införande omfattas av detta skydd. Det vore inte rimligt att låta nyfillkommande grupper omfattas av en förmån som dessförinnan avvecklats. Efter reformens genomförande bör det således inte vara möjligt att "gifta sig till" ett riskskydd från den nuvarande änkepensioneringen. En förutsättning för att kvinnor i denna ålderskategori i framtiden skall kunna beviljas änkepension bör därför, som jag tidigare framhållit, vara att de vid utgången av år 1989 var gifta med den man som sedermera avlidit. Såvitt gäller folkpension bör förutsättningen kunna vara uppfylld också om kvinnan vid ikraftträdandet sammanbodde med mannen under sådana förhållanden som avses i folkpensioneringens likställighetsregel. Denna regel innebär att kvinnan antingen tidigare skall ha varit gift med mannen eller också skall ha eller ha haft barn med denne och att ingen av dem är gift med annan.

Till de kvinnor, som är födda år 1944 eller tidigare och som vid ikraftträdandet uppfyller ovannämnda villkor för rätt till änkepension även i framtiden, bör änkepension utbetalas i princip helt enligt de nuvarande reglerna från såväl folk- som tilläggspensioneringen fram till dess kvinnan fyller 65 år.

I fråga om rätten till änkepension från ATP efter fyllda 65 år föreslår jag emellertid vissa särregler för yngre kvinnor i den nu aktuella gruppen. Enligt de regler som gäller i dag kan kvinnan vid sidan av änkepensionen uppbära ålderspension från ATP på grundval av de pensionspoäng hon intjänat genom eget förvärvsarbete. I enlighet med pensionsberedningens förslag, som vunnit anslutning av det övervägande flertalet av remissinstanserna, förordar jag att änkepensionen för dessa yngre kvinnor i rimlig utsträckning skall minskas med hänsyn till den ålderspension som kvinnan kan uppbära. Man undviker härigenom den överkompensation som kan sägas uppkomma för de kvinnor som får fortsatt ånkepensionsrätt enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna men som erhåller egen ålderspension med belopp som kanske överstiger vad en genomsnittlig manlig pensionstagare uppbär. Med en sådan lösning uppnår man också den fördelen att kvinnans ålder vid det nya systemets ikraftträdande inte blir av lika avgörande betydelse som eljest. Övergångsregleringen blir härigenom mer flexibel, eftersom hänsyn kommer att tas också till den egenpension som änkan uppbär. En viss utjämning av pensionsvillkoren blir också följden mellan de kvinnor som berörs härav och de som är något yngre än 45 år vid ikraftträdandet. Även kostnadshänsyn talar för den förordade lösningen.

Dessa samordningsregler bör emellertid inte ta sikte på alla kvinnor som är
45 år eller äldre vid ikraftträdandet. De som då är nära eller redan har
uppnått den allmänna pensionsåldern måste generellt sett antas behöva ett 146

mer omfattande riskskydd genom hittillsvarande änkepensionering än de Prop. 1987/88:171

något yngre kvinnorna i denna kategori. Dessa kvinnor har inte samma

möjligheter som yngre att bygga upp ett eget pensionsskydd inom ATP efter

reformens införande eller att då på annat sätt till rimliga kostnader skaffa ett

riskskydd som motsvarar änkepensioneringen. Jag föreslår därför att de

kvinnor som vid reformens ikraftträdande redan har fyllt 60 år, dvs. år födda

år 1929 eller tidigare, även i fortsättningen skall kunna uppbära ATP i form av

änkepension helt enligt nuvarande bestämmelser också efter fyllda 65 år,

dvs. utan samordning med egen ålderspension.

När det däremot gäller de något yngre kvinnorna i den nu behandlade
kategorin, dvs. kvinnor/örfa under något av åren 1930-1944; förvärvsarbe- ' •

tar dessa redan i dag i stor utsträckning och intjänar därmed rätt till egen tilläggspension. Änkepensionen till en sådan kvinna bör därför fr.o.m. 65 års ålder i princip samordnas krona för krona med kvinnans ålderspension från ATP. En sådan samordning innebär att änkepensionen utbetalas bara i den män den beloppsmässigt överstiger egenpensionen.

I fall där mannen intjänat en högre ålderspension ån kvinnan medför dock en sädan lösning att kvinnan som änka inte blir bevarad vid sin andel av den standard makarna skulle ha haft om mannen fortfarande varit i livet, dvs. hälften av makarnas sammanlagda tilläggspensioner. Med hänsyn härtill anser jag att den föreslagna samordningsregeln inte bör tillämpas fullt ut utan bör förses med en garantiregel av innebörd att kvinnan alltid ges rätt till minst en sammanlagd tilläggspension som motsvarar 50 % av summan av den avlidne mannens och kvinnans egenpensioner. Mannens egenpension beräknas härvid enligt reglerna i 14 kap. 3 § AFL och motsvarar således i princip den pension som mannen var berätfigad till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till förtidspension inträtt för honom vid tidpunkten för dödsfallet. Mannens egenpension motsvarar således det underlag på vilket änkepensionen beräknas.

Nuvarande regler innebär att änkepensionen utgör 40 % eller - om barnpensionsberättigat barn finns - 35 % av mannens egenpension. Den föreslagna garantiregeln är inte avsedd att innebära någon förändring härav. Ånkepension bör därför aldrig kunna utges med högre belopp än vad kvinnan skulle ha fått om nuvarande regler hade tillämpats fullt ut. Detta betyder främst att en kvinna utan rätt till egen ålderspension från ATP inte med stöd av garantiregeln skall kunna få högre sammanlagd pension än änkepensionen från ATP, dvs. i regel 40 % av mannens egenpension.

147

Den föreslagna samordningen i kombination med garantiregeln innebär att, om båda makarna är pensionerade när mannen avlider, kvinnan därefter alltid har rätt till drygt hälften av makarnas sammanlagda pensionsförmåner. Att hon får mer än hälften beror på att folkpensionens grundbelopp i och med dödsfallet uppräknas från 78,5 till 96 % av basbeloppet. Uttryckt på annat sätt innebär förslagen att kvinnan förutom egen folkpension har rätt till det högsta av följande tre belopp: den egna ålderspensionen från ATP, änkepensionen från ATP resp. hälften av makarnas sammanlagda egenpensioner från ATP - dock högst den pension hon är berättigad till enligt nu gällande regler.

Den samordning som jag föreslår avser enbart tilläggspension i form av

ålderspension. Någon motsvarande samordning mellan änkepension och den Prop. 1987/88:171

förtidspension frän ATP som kvinnan kan vara berättigad till anser jag inte

bör göras, eftersom änkepension fram till dess kvinnan fyller 65 år kan

utbetalas ograverad vid sidan av en eventuell förvärvsinkomst. I princip bör

samordningen alltså göras först från den tidpunkt då kvinnan fyller 65 är, om

hon börjat uppbära änkepension dessförinnan.

För att undvika spekulation bör samordningen emellertid avse även tilläggspension i form av ålderspension som helt eller delvis tas ut före 65 års ålder. Om en kvinna uppskjuter uttaget av hela eller halva ålderspensionen till en tidpunkt efter den då hon fyller 65 år, bör av samma skäl vid samordningen tas hänsyn till den ålderspension som skulle ha utgått om hon börjat uppbära sädan pension fr.o.m 65-årsmånaden.

Med de regler som jag sålunda föreslår ges alla kvinnor som vid ikraftträdandet av den reformerade efterlevandepensioneringen är 45 år eller äldre en garanti för såväl grundtryggheten som för den tidigare ekonomiska standarden. Under fiden fram till fyllda 65 år svarar folkpensionen i form av änkepension för det grundläggande underhållet och änkepension från ATP för ett standardtillskott relaterat till mannens tidigare inkomster. Fr.o.m. 65 års ålder övertar folkpensioneringens ålderspension ansvaret för att ge kvinnan en tillfredsställande grundförsörjning. Dessutom kan hon i regel i form av änkepension och egenpension från ATP erhålla minst vad som krävs för att hon skall vara bevarad vid sin andel av familjens tidigare standard, dvs. åtminstone drygt hälften av makarnas samlade tilläggspensioner.

Kvinnor som är yngre än 45 år vid ikraftträdandet

För yngre kvinnor, dvs. kvinnor som är födda år 1945 eller senare, liksom för äldre kvinnor utan rätt till änkepension enligt de nyss föreslagna övergångsreglerna bör det nya regelsystemet tillämpas i situationer då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet.

Pensionsberedningen erinrar om att den åsikten stundom har framförts att en man inom tilläggspensioneringen "tjänar in" en rätt till oantastbar änkepension för sin hustru. Under remissbehandlingen har också försäkringsöverdomstolen anfört att denna föreställning är stark på sina håll. Beredningen framhåller att nägon reell grund för ett sådant synsätt inte finns. ATP är till sin utformning ett fördelningssystem, inte ett premiereservsystem. Inte heller år änkepensioneringen och annan efterlevandepensionering inom vare sig ATP eller de enligt premiereserv- eller kapitaltäckningsmeto-derna utformade tjänstepensioneringarna uppbyggda på sådant sätt att försäkringstagaren har en garanti för att pension skall utbetalas eller att den skall utges under viss minsta tid. Det rör sig i stället om riskförsäkringar av innebörd att efterlevandepension utbetalas enbart om den försäkrade risken, dvs. dödsfall, inträffar och under förutsättning att försäkringen vid den tidpunkten fortfarande är gällande för försäkringstagaren och att förmånsta-gare då finns. Åven många privata pensionsförsäkringar för efterlevandeskydd är konstruerade enligt denna princip.

148

Åven om ett synsätt av det nämnda slaget sålunda är främmande för ett Prop. 1987/88:171 pensionssystem av ATP:s karaktär, anser pensionsberedningen att åsikten bör kunna beaktas i detta speciella sammanhang, då en genomgripande omdaning av efterlevandestödet föreslås. Beredningen har därför tagit den fill utgångspunkt för de särskilda övergångsregler som föreslås för yngre kvinnor. Dessa övergångsregler har till syfte att ge kvinnorna en fortsatt rätt till en änkepension från ATP som står i relation till den ålderspension mannen intjänat inom tilläggspensioneringen fram till tidpunkten för ikraftträdandet.

Till detta förslag kan jag ansluta mig. Jag vill här ocksä framhälla att även en del kvinnor i åldern under 45 år kan ha planerat sin ekonomi och familjesituation under påräknande av det riskskydd som ges genom den nuvarande änkepensioneringen. Dessa kvinnor kan få svårigheter att finna alternativa vägar att bygga upp ett - som de kan anse behövligt -motsvarande skydd. DeUa kan exempelvis vara fallet om mannen är väsentligt äldre än kvinnan. Mot bakgrund härav förordar jag således att även kvinnor som vid reformens ikraftträdande är yngre än 45 år skall ges ett visst fortsatt skydd från den hittillsvarande änkepensioneringen.

I likhet med pensionsberedningen och LO vill jag betona att det hår rör sig om en lösning som helt betingas av omständigheterna i bara detta sammanhang. Det är alltsä inte fråga om något principiellt ståndpunktstagande från min sida till bärkraften generellt sett av de sålunda hävdade argumenten. Tvärtom bör den föreslagna lösningen ses som en undantagsföreteelse motiverad av de speciella omständigheterna i just det fall som nu behandlas.

De särskilda övergångsregler som sålunda blir aktuella avser primärt ATP och tar sikte på alla kvinnor som vid ikraftträdandet är yngre än 45 år - dvs. födda år 1945 eller senare - utan någon nedre åldersgräns. En förutsättning föreslär jag dock skall vara att kvinnan vid utgången av år 1989 redan omfattas av riskskyddet inom den nuvarande änkepensioneringen, dvs, att hon då uppfyller villkoren för rätt till änkepension. Det bör alltsä krävas att kvinnan vid ikraftträdandet av reformen är gift och att antingen äktenskapet dä bestätt minst fem år eller att hon då har barn gemensamt med maken. Mannens ålder är däremot utan betydelse utom så till vida att ett barnlöst äktenskap måste ha ingåtts senast den dag då mannen fyllde 60 är.

Förslaget innebär att den rätt som en kvinna i denna situation tillförsäkras är att hon kan beviljas änkepension frän ATP av viss storlek om och när mannen skulle avlida, under förutsättning att äktenskapet då fortfarande består och villkoren i övrigt för rått till sådan pension alltjämt är uppfyllda. Denna framtida änkepension motsvarar storleksmässigt hela eller viss andel av den änkepension som skulle ha utbetalats om mannen hade avlidit vid utgången av år 1989. Änkepensionen beräknas - med tillämpning av 30- och 15-årsreglerna - på grundval av de år med pensionspoäng och storleken av dessa som mannen förvärvat under tiden före reformens ikraftträdande. Däremot tas inte hänsyn till år därefter, dvs. några antagandepoäng läggs inte till grund för pensionen. För män som är födda år 1923 eller tidigare tillämpas 15 kap. 1 eller 1 a § AFL, vilket inriebär krav på färre år med pensionspoäng än 30 för att rätt skall föreligga till oreducerad pension. En kvinna som är gift med en äldre man, som vid ikraftträdandet tillgodoräknats

149

pensionspoäng för så många år som krävs för oreducerad ålderspension, kan Prop. 1987/88:171 således enligt förslaget även i framtiden beviljas oreducerad änkepension.

Änkepensionen beräknas på grundval av medeltalet av de femton högsta poängtalen som mannen intjänat före den 1 januari 1990. För att undvika att alltför små pensioner betalas ut, bör krävas minst tre år med ATP-poäng före ikraftträdandet av reformen. Lägsta belopp som utbetalas blir härigenom 1/10 av en oreducerad änkepension.

Inom tilläggspensioneringen intjänas pensionsrått endast genom den del av förvärvsinkomsten som överstiger ett basbelopp. Inkomsten därunder kompenseras i pensionshänseende i stället genom folkpensioneringen. För att den nu ifrågavarande rätten till viss änkepension på grundval av mannens poängförvärv före år 1990 skall tillgodoses fullt ut, bör därför den särskilda övergångsregeln inom ATP kompletteras med en motsvarande övergångsbestämmelse såvitt gäller folkpensioneringen. Denna bör ha till innebörd att kvinnor som är födda år 1945 eller senare skall ges fortsatt rätt till även en hel eller del av en hel folkpension i form av änkepension, om de vid utgången av år 1989 uppfyller villkoren för sådan rätt. Förutsättningar härför är sålunda i huvudsak att kvinnan då antingen fyllt 36 år och varit gift med mannen minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. Folkpensionen utges med samma andel av oreducerad pension som tilläggspensionen (dvs. i regel vissa 30-delar av en icke reducerad pension).

Eftersom villkoren för rätt till änkepension inte är desamma inom de båda pensionssystemen kan det emellertid inträffa att en gift kvinna får fortsatt rätt till änkepension endast från folkpensioneringen. I sådant fall finns inte någon ATP att anknyta till. Beräkningen av folkpensionen får då göras på grundval av en fiktiv tilläggspension i form av änkepension motsvarande vad som skulle ha utgetts om villkoren för rått till sådan pension varit uppfyllda. Den fiktiva tilläggspensionen beräknas med tillämpning av 30-årsregeln som en hel eller en andel av en oreducerad änkepension på grundval av det antal år mannen tillgodoräknats pensionspoäng fram t.o.m. år 1988. Folkpensionen utges således med så stor andel av oreducerad änkepension som svarar mot förhållandet mellan det antal år mannen fram till dess tillgodoräknats ATP-poäng och talet trettio (eller det lägre tal.som följer av 15 kap. 1 eller 1 a § AFL).

Motsvarande rätt till folkpension i form av änkepension bör ges även en
icke gift kvinna, som vid utgången av år 1989 stadigvarande sammanbor med
en icke gift man och som uppfyller villkoren i folkpensioneringens likställig
hetsregel. Denna regel innebär att kvinnan antingen skall ha varit gift med
eller ha eller ha haft barn med mannen i fråga. Kvinnan måste dessutom
uppfylla ovannämnda villkor för rätt till folkpension i form av änkepension.
Den tid kvinnan oavbrutet sammanbott med mannen jämställs härvid med
tid varunder äktenskap bestått. Inte heller för denna kategori kvinnor finns
någon ATP att anknyta till, eftersom änkepension från tilläggspensionering
en utges endast till gifta kvinnor. Åven i dessa fall får således beräkningen av
folkpensionen göras på grundval av en fiktiv tilläggspension i form av
änkepension, motsvarande vad som skulle ha utgetts om mannen och
kvinnan varit gifta och villkoren för rätt till sådan pension varit uppfyllda. -'"

Änkepension från folkpensioneringen utbetalas bara i de fall då mannen Prop. 1987/88:171 avlider innan kvinnan fyller 65 år och utges längst fram till dess kvinnan uppnår denna ålder.

De kvinnor som berörs av dessa särskilda övergångsregler och som med stöd därav erhåller folkpension i form av ånkepension bör få rätt också till pensionstillskott med samma kvotdel som folkpensionens grundbelopp. Rätt bör även föreligga till KBT och till extra avdrag vid beskattningen.

De kvinnor - födda år 1945 eller senare - som berörs av dessa särskilda övergångsregler torde regelmässigt bli berättigade också till omställningspension under ett är eller längre tid och i vissa fall även till särskild efterlevandepension, om mannen skulle avlida innan de fyllt 65 år. För att undvika dubbelkompensation bör därför änkepensionen alltid samordnas krona för krona med omställningspension och särskild efterievandepension. Det betyder att änkepensionen för tid då rätt föreligger till dessa förmåner utges endast i den mån den beloppsmässigt överstiger omställningspensionen resp. den särskilda efterlevandepensionen.

Även med ålderspension från ATP bor göras en samordning av sådan änkepension från ATP som här avses. Jag föreslår alltsä att sådan änkepension frän ATP som efter ikraftträdandet nybeviljas en kvinna född år 1945 eller senare med stöd av de här berörda övergångsbestämmelserna skall samordnas med den ålderspension från tilläggspensioneringen som änkan kan ha rätt till. Denna samordning bör enligt samma princip som den i det föregående föreslagna samordningen ske krona för krona på det sättet att änkepensionen utbetalas enbart i den mån den överstiger ålderspensionen.

Åndring av nuvarande regel i 14 kap. 2 § AFL

För efterlevande kvinnor föreslår pensionsberedningen ytterligare en speciell regel. Denna regel är tekniskt utformad som en övergångsbestämmelse men innebår i realiteten en ändring av nuvarande regler i 14 kap. 2 § AFL. Innebörden av dessa är att tilläggspension i form av änkepension dras in, om den pensionsberättigade ingår äktenskap, men börjar utgå på nytt om äktenskapet upplöses innan det bestått i fem år. Tanken bakom femårsregeln är att kvinnan efter denna tid förvärvat rätt till änkepension efter mannen i det nya äktenskapet. Om kvinnan emellertid skulle bli änka även efter den senare mannen innan det nya äktenskapet bestått i fem år, har hon inte rätt till änkepension efter denne såvida hon inte har barn gemensamt med honom. Om den pensionsberättigade kvinnan emellertid ingär nytt äktenskap med en man som är 60 år eller äldre och det nya äktenskapet upplöses på grund av mannens död efter att ha bestått i mer än fem år, föreligger - om äktenskapet är barnlöst - enligt dagens regler inte rätt till änkepension från ATP efter den andre mannen. Inte heller kan rätten till änkepension efter den förste mannen återupplivas.

Sistnämnda konsekvens har uppmärksammats i en motion fill riksdagen (1983/84:1611), som överiämnats till pensionsberedningen (SfU 1983/84:18, rskr. 204).

. Enligt pensionsberedningens uppfattning är det anförda en otillfredsställande konsekvens av de nu gällande reglerna. För att undvika denna

konsekvens föreslår beredningen att en kvinna i nämnda situation, som Prop. 1987/88:171 beviljats änkepension från ATP före ikraftträdandet och som dessförinnan ingått nytt äktenskap meden man som då var 60 år eller äldre, skall kunna återfå rätten till änkepension efter den förste mannen trots att det nya äktenskapet varat i mer än fem år.

Till detta förslag, som inte mött några erinringar under remissbehandlingen, kan jag ansluta mig. I specialmotiveringen utvecklar jag närmare innebörden av förslaget i detta avseende.

Sammanfattning

Det anförda beträffande efterlevande kvinnor innebär sammanfattningsvis att äldre regler alltjämt skall gälla om dödsfallet inträffat före ikraftträdandet. Vid dödsfall efter ikraftträdandet gäller de nya bestämmelserna för alla kvinnor som vid tidpunkten för ikraftträdandet är yngre än 45 år. Vissa gifta kvinnor i denna grupp kan dock dessutom enligt särskilda regler få rätt till en hel eller delar av en hel änkepension från folk- och tilläggspensioneringen. Kvinnor som vid ikraftträdandet är 45 år eller äldre har i princip fortsatt rätt till änkepension enligt hittillsvarande regler och omfattas alltså inte alls av de nya reglerna. För kvinnor som är 60 år eller äldre vid ikraftträdandet tillämpas hittillsvarande regler för änkepension fullt ut, medan det för kvinnor som är i åldern 45-59 år vid det nya systemets införande gäller särskilda regler för beräkningen av änkepension från ATP fr.o.m. det att kvinnan uppnått 65 ärs ålder.

Jag är medveten om att den sålunda föreslagna övergångsregleringen kan förefalla tillkrånglad och att den inte medverkar till att förenkla regelsystemet inom den allmänna försäkringen. Detta har också framhållits av flera remissinstanser. Jag anser dock, liksom pensionsberedningen och de flesta remissinstanserna, att detta är en ofrånkomlig följd som måste accepteras om man vill få till ständ regler som innebär en lämplig avvägning mellan olika gruppers behov och som utgör en från sociala synpunkter tillfredsställande avgränsning mellan det hittillsvarande och det nya regelsystemet samtidigt som kostnadsökningarna totalt sett begränsas. Jag vill också starkt understryka vikten av att försäkringskassorna och riksförsäkringsverket gör kraftfulla insatser för att lämna information om innebörden av reformen. Sådana insatser bör riktas dels till allmänheten, dels till de efterlevande som berörs av de olika reglerna. Jag är övertygad om att de som omfattas av reformen pä den vägen skall kunna fä erforderliga kunskaper om vad övergångsbestämmelserna innebär och om i vad mån olika grupper är att hänföra till det äldre eller det nya regelsystemet för efterlevandepension.

De övergångsbestämmelser som jag föreslår medför att det också under mycket lång tid efter det nya systemets ikraftträdande kommer att nybeviljas änkepension enligt hittillsvarande regler. Dessutom kommer att fortsätta att utgä sädan änkepension som beviljats dessförinnan. Dessa övergångsbestämmelser får till följd att det också långt efter ingången av nästa sekel kommer att årligen nybeviljas ett inte obetydligt antal änkepensioner med stöd av de nuvarande reglerna härför. Änkepensioneringen i nu gällande

L52

utformning kan antas vara helt avvecklad inom tilläggspensioneringen först Prop. 1987/88:171 efter år 2050. Inom folkpensioneringen sker avvecklingen snabbare, eftersom pension här inte utges efter det att änkan fyllt 65 år. Redan 20 år efter ikraftträdandet kommer därför att ha skett en väsentlig minskning av antalet änkepensioner här. Helt avvecklade kan dessa dock inte förväntas bli förrän efter ytterligare 20-25 år.

Att två regelsystem sålunda under mycket lång tid kommer att få tillämpas vid sidan av varandra skulle måhända kunna ses som en nackdel. Detta är dock en nödvändig konsekvens om man vill undvika alltför drastiska övergångslösningar och erbjuda ett fortsatt skydd enligt dagens regler åt de kvinnor som påräknat detta. En förkortning av den långa övergångstiden kan åstadkommas endast om man generellt begränsar rätten till fortsatt änkepension för alla kvinnor och således även för dem som redan uppbär sådan pension vid tidpunkten för reformens ikraftträdande. Av mina överväganden i det föregående framgår att jag inte kan acceptera sådana lösningar och att jag inte år beredd att lägga fram förslag med den innebörden.

6 Arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner 6.1 Allmänna synpunkter

6.1.1 Nuvarande regler

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (omtryckt 1977:264, ändrad senast 1987:1322) trädde i kraft den 1 juh 1977, samfidigt som lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphörde att gälla.

Vid samma tidpunkt som lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde ocksä lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän i kraft. I den förra lagen har förts samman bestämmelser om ersättning för personskada som har ådragits under bl.a. militärtjänst, civilförsvarstjänst, räddningstjänst eller vistelse på kriminalvårdsanstall, häkte eller polisarrest. Den senare lagen ersätter äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskador. Ersättning enligt de nämnda lagarna kan utges vid bl.a. dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF tillämpliga.

Arbetsskadeskyddet enligt LAF omfattar alla förvärvsarbetande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och egenföretagare. Försäkringen omfattar dessutom studerande i den män utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.

Om en försäkrad drabbas av arbetsskada, ger LAF i princip rätt till full ersättning för det inkomstbortfall som skadan medför. Med arbetsskada förstås samtliga skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Också olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Ersättning utges i form av sjukpenning och livränta.

Efter en försäkrad som avlidit till följd av arbetsskada utbetalas begrav-

153

ningshjälp med belopp som motsvarar 30 % av basbeloppet vid tiden för Prop. 1987/88:171 dödsfallet.

Om en försäkrad avlider till följd av arbetsskada kan vidare livränta utges till efterievande änka, med änka jämställd kvinna, frånskild hustru, barn och förälder. Änkling äger däremot inte rätt till livränta.

Underlaget för beräkning av efterlevandelivränta (ersättningsunderlaget) utgörs av den försäkrades egen livränta om sådan livränta vid tiden för dödsfallet utgick med anledning av förlust av arbetsförmågan till följd av skadan. I annat fall grundas efterlevandelivräntan på vad som skulle ha utgjort livränta till den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utges vid tiden för dödsfallet. Ersättningsunderlaget får aldrig överstiga ett belopp motsvarande 7,5 gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

Anka efter försäkrad har rått till livränta under förutsättningar som är likartade med reglerna för änkepension från folkpensioneringen. Efterlevandelivränta till änka utges således om hon har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller om hon har fyllt 36 år vid mannens död. Något minimikrav på äktenskapets längd finns inte uppställt. Upphör änkan att ha barn under 16 år i hemmet skall vid bedömande av hennes rått till livränta i fortsättningen anses som om mannen hade avlidit då barnet upphörde att påverka rätten till livränta.

För änka, vars rätt till livränta grundar sig på sammanboende med barn under 16 år eller som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten har fyllt 50 år, utbetalas livräntan med belopp som, när mannen efterlämnar livränteberättigat barn, motsvarar 40 % och i annat fall 45 % av ersättningsunderlaget. För annan änka minskas livräntan med 1/15 för varje år varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.

Med änka jämställs enligt 5 kap. 6 § LAF kvinna som vid den försäkrades död stadigvarande sammanbodde med honom och som hade varit gift med eller hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom. Även kvinna som vid försäkrads död annars levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden sedan avsevärd tid jämställs med änka i fråga om rätt till livränta. Som avsevärd tid ansågs ca två år i den praxis som utbildats vid tillämpning av motsvarande regel i YFL. Någon ändring härvidlag är inte avsedd enligt förarbetena till LAF. Om den försäkrade eller kvinnan var gift vid dödsfallet tillämpas inte de nämnda reglerna.

Rätten till änkelivränta upphör om änkan gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses äktenskapet eller upphör sammanlevnaden inom fem år börjar livräntan utgå på nytt.

Frånskild hustru till den försäkrade som var berättigad till underhållsbidrag från denne har rätt till livränta med belopp som svarar mot bidraget. Förutsättningarna för rätten härtill motsvarar i övrigt huvudsakligen de som gäller för änkor. Livränta till en frånskild hustru får inte utgå under längre tid

än som varit bestämd för underhållsbidraget. Den får inte heller sättas högre än underhållsbidraget eller överstiga vad som maximalt kan utges till änka.

Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid t.o.m. den månad barnet fyller 19 år. Om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig kan rätten fill livränta utsträckas längst t.o.m. den månad då barnet fyller 21 år. Med eget barn jämställs i fråga om rätt till livränta barn till efterlevande make om barnet stod under makens vårdnad.

Storleken av barnlivräntan år beroende av om livränteberättigad änka eller därmed jämställd kvinna finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar den försäkrade änka och barn blir varje barns livränta 20 % av ersättningsunderlaget. Om barnet är ensamt utgör livräntan 40 % av ersättningsunderlaget. År i sistnämnda fall flera barn berätfigade till livränta ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första, varefter det sammanlagda livräntebeloppet fördelas lika mellan barnen.

Förälder till avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp, dock högst 20 % av ersättningsunderlaget.Uppgär livräntorna till efterievande efter en försäkrad sammanlagt till belopp som överstiger ersättningsunderiaget, sätts livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar detta underlag. I första hand görs dock nedsättning av livräntor till den försäkrades föräldrar.

Livräntor enligt LAF är på visst sätt samordnade med allmän pension. År den som uppbär livränta (egenlivränta eller efterlevandelivränta) samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utges livräntan endast i den män den överstiger pensionen. I pensionen innefattas därvid pensionstillskott. Tilläggspension i form av ålderspension påverkar inte livräntan.

Ankelivränta utges fr.o.m. den månad då änkan fyller 65 år endast i den mån hon inte har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en efterlevandelivränta som är beräknad på 65 % av ersättningsunderlaget.

En närmare beskrivning av de nu gällande reglerna för efterlevandeskyddet i LAF och angränsande författningar samt av bakgrunden till dessa regler har pensionsberedningen lämnat i sitt betänkande (s. 267-275).

Prop. 1987/88:171

Remissinstanserna: Beredningens förslag godtas av alla som särskilt yttrat sig Prop. 1987/88:171 däröver. Detta görs sålunda av försäkringsrätten för Södra Sverige, RFV, statskontoret, Försäkringskasseförbundet, LO och PRO.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen har i huvudsak samma syfte som familjepensioneringen. Det är också uppbyggt enligt samma principer, och förutsättningarna för rätten till efterlevandeförmåner har inom arbetsskadeförsäkringen i stort utformats efter mönster från de som gäller inom den allmänna pensioneringen. Den nära anknytningen mellan de två försäkringssystemens efterlevandeförmåner kommer vidare till uttryck genom reglerna om inbördes samordning dem emellan.

Pensionsberedningen har funnit att, när förslag nu läggs fram om en grundläggande reformering av den allmänna pensioneringens efterlevandeförmåner, det mot bakgrund härav framstår som påkallat att göra en översyn även av efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen. Denna uppfattning delas av remissinstanserna. Häri kan även jag instämma. Den nära anknytning som finns mellan familjepensioneringen och arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner gör det ofrånkomligt att också dessa senare förmåner nu reformeras. Reglerna för samordning mellan förmåner enligt de båda försäkringarna bygger på att dessa utbetalas under likartade förutsättningar.

Inte minst från samordnings- och förenklingssynpunkt framstår det som angeläget att det finns så stor överensstämmelse som möjligt mellan de båda försäkringssystemen. Önskvärdheten av en ökad samordning generellt sett mellan arbetsskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen har också understrukits av riksdagen (SfU 1982/83:14, rskr. 211).

Att en reformering måste genomföras av efterlevandeskyddet i LAF förutsattes ocksä redan vid tillkomsten av lagen. Det ansågs då, i avvaktan på pensionskommitténs pågående översyn av familjepensioneringen, inte möjligt att ta slutlig ställning till utformningen av försäkringsskyddet för efterlevande inom arbetsskadeförsäkringen (prop. 1975/76:197, SfU 40, rskr. 377). De nuvarande reglerna på detta område kan därför ses närmast som ett provisorium.

Jag har i det föregående (avsnitt 2.1.3) redogjort för den kritik som enligt min mening kan riktas mot familjepensioneringen i nuvarande utformning. Denna kritik kan med samma fog riktas också mot de nu gällande reglerna i LAF om stöd till efterlevande. Liksom familjepensioneringen är sålunda efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen könsojämlika och utformade på ett från behovssynpunkt mindre tillfredsställande sätt. Liksom jag funnit vara fallet beträffande dagens familjepensionering kan således arbetsskadeförsäkringens nuvarande efterlevandeskydd sägas vara föråldrat och inte anpassat till samhällsförhållandena sådana de gestaltar sig i dag.

Den reformering av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen som sålunda nu bör komma till stånd bör ske enligt samma riktlinjer som jag dragit upp beträffande del nya efterlevandestödet inom den allmänna pensioneringen. Detta ter sig naturligt inte minst mot bakgrund av vad jag

156

tidigare anfört om den nära anknytning som finns mellan de båda försäkring- Prop. 1987/88:171 arna i förevarande hänseende.

Som jag tidigare framhållit talar härför även de regler som i dag finns beträffande samordning mellan de båda försäkringarna. Dessa bygger pä att förmånerna inom de båda utges under likartade förutsättningar. Orri änkepensioneringen, i enlighet med mitt förslag härom, på sikt skulle avvecklas och ersättas av nya stödformer utan att motsvarande sker inom arbetsskadeförsäkringen, skulle uppkomma avsevärda problem med avseende på den framtida samordningen mellan efterlevandeförmåner inom de båda systemen. En konsekvens skulle vidare bli att det uppstod avsevärda kostnadsökningar inom arbetsskadeförsäkringen, eftersom samordningen är sä utformad att pensionen utgår primärt och efterlevandelivräntan utges endast i den mån den beloppsmässigt överstiger pensionen.

Mot bakgrund av det anförda lägger jag i det följande fram förslag till en reformering av efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen efter i huvudsak de riktlinjer som jag tidigare uppställt beträffande förslagen på efterlevandepensioneringens område. Jag föreslår således att de nuvarande efterlevandeförmånerna skall ersättas av stödformer som tar sikte på att bereda ett skydd i första hand för minderåriga barn samt för efterlevande vuxna - män såväl som kvinnor - soni befinner sig i en sådan situation att det generellt sett kan anses föreligga ett stödbehov. I sistnämnda avseende bör således, på motsvarande sätt som föreslås beträffande efterlevandepensioneringen, förmåner utges under en omställningsperiod av ett år eller den längre tid varunder den efterlevande tar vård om minderårigt barn samt till efterlevande som av arbetsmarknadsmässiga skäl e.d. har nedsatta försörjningsmöjligheter.

Liksom i fråga om den allmänna pensioneringen bör också de nya reglerna inom arbetsskadeförsäkringen förses med långtgående och generösa övergångsregler till skydd för äldre och medelålders kvinnor, vilka inrättat sitt liv efter tidigare samhällsförhållanden.

En utgångspunkt vid utformandet av förslagen har varit att i så stor utsträckning som möjligt erhålla överensstämmelse med de förutsättningar som föreslås gälla för rätten till efterlevandepension. Helt likartade regler är det dock inte möjligt att åstadkomma på alla punkter. Arbetsskadeförsäkringen har ett skadeståndsrättsligt inslag, vilket bör tillåtas få genomslag även pä efterlevandeskyddets område. Nuvarande metoder för beräkning av förmånerna liksom hittillsvarande ersättningsnivåer bör därför behållas. Också vissa andra särbestämmelser inom arbetsskadeförsäkringen bör kvarstå. Jag anser sålunda att det inte finns anledning att nu föreslå någon förändring av reglerna för den särskilda begravningshjälpen enligt LAF. Denna bör alltså kvarstå oförändrad.

Mot bakgrund av dessa allmänna synpunkter övergår jag nu fill att behandla de konkreta förslag till omläggning av efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen som pensionsberedningen redovisat.

157

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 278-280).

Remissinstanserna tillstyrker beredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: På motsvarande sätt som beträffande den allmänna pensioneringens efterlevandeförmåner bör tyngdpunkten i arbetsskadeförsäkringens efterlevandeskydd läggas på stödet till efterlevande barn. Dessa bör också fortsättningsvis erhålla livränta efter i huvudsak de regler som nu gäller.

I fråga om den livränteberättigade personkretsen bör liksom hittills gälla att rätt till livränta skall föreligga för den avlidnes biologiska barn och adoptivbarn. Enligt nuvarande regler i LAF likställs med eget barn sådant barn till efterlevande make som vid dödsfallet stod under makens vårdnad. Jag anser, liksom pensionsberedningen, att skäl saknas att längre behälla denna möjlighet för styvbarn att i vissa fall erhålla livränta. Som jag utvecklat i avsnitt 3.2.1 beträffande rätten till barnpension kan bärande invändningar riktas mot att låta efterlevandeförmåner av detta slag utges till styvbarn. Dessa barn är i annan form tillförsäkrade en tillfredsställande ekonomisk trygghet.

Däremot bör - i enlighet med vad jag föreslår på barnpensioneringens område - livränta kunna utges till ett utländskt barn som förts till Sverige i adoptionssyfte och som här tagits emot av den försäkrade för vård och fostran i sådant syfte, om denne skulle avlida 4ill följd av en arbetsskada innan adoptionen genomförts. En regel som ger rätt till efterlevandelivränta åt barnet i sådant fall bör nu införas i LAF.

För närvarande gäller den övre åldersgränsen att barnlivränta utgår t.o.m. den månad varunder barnet fyller 19 år. Om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig, kan rätten till livränta dock utsträckas längst t.o.m. den månad då barnet fyller 21 år.

Jag har tidigare föreslagit att det fortsättningsvis skall gälla enhetliga åldersgränser för rätten till barnpension från folk- och tilläggspensioneringen. Från samordningssynpunkt är det önskvärt att samma åldersgränser väljs också för rätten till barnlivränta från arbetsskadeförsäkringen. De skäl som

158

talar för den lösning som jag föreslår för barnpensioneringen gäller i lika hög Prop. 1987/88:171

grad för arbetsskadeförsäkringens del. Motiv för att fortsättningsvis hålla fast

vid möjligheten att utge barnlivränta fram till längst 21 års ålder för barn som

på grund av sjukdom inte kan försörja sig föreligger enligt min mening inte i

dagens läge. De barn som kan omfattas av denna regel torde i allmänhet

uppfylla villkoren för rätt till förtidspension och handikappersättning och får

då försörjningen tryggad på den vägen. Att utge barnlivränta åt barnet under

längre tid skulle innebära att avgörande vikt skulle tillmätas orsakerna till

försörjningssvårigheterna i stället för den faktiska situationen. Detta skulle

stå i strid med strävandena i övrigt på socialförsäkringsområdet.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att rätt till efterlevandelivränta skall tillkomma barn som är under 18 år. Om barnet är äldre men bedriver studier på grund- eller gymnasieskolenivå, skall livräntan kunna utges så länge studierna fortgår, dock längst t.o.m. juni månad det år under vilket barnet fyller 20 år.

Enligt nuvarande regler i LAF utgörs underlaget för beräkning av efterlevandelivränta (ersättningsunderlaget) av den försäkrades egen livränta, om sådan livränta vid tiden för dödsfallet utgavs med anledning av förlust av arbetsförmågan till följd av arbetsskada. I annat fall grundas efterlevandelivräntan på vad som skulle ha utgjort livränta fill den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. I princip motsvarar ersättningsunderlaget således den avlidnes egenlivränta eller sjukpenninggrundande inkomst vid tiden för dödsfallet.

Dessa regler bör behållas oförändrade. Även i fortsättningen bör efterlevandelivränta till barn - och vuxna efterlevande - alltså beräknas på grundval av detta ersättningsunderlag.

Storleken av barnlivränian år för närvarande beroende av om livränteberättigad änka eller därmed jämställd kvinna finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar den försäkrade änka och barn, blir varje barns livränta 20 % av ersättningsunderlaget. Om ett barn är ensamt livränteberättigat, utgör livräntan 40 % av ersättningsunderlaget. Finns fler barn än ett ökas procenttalet 40 med 20 för varje barn utöver det första, varefter det sammanlagda livräntebeloppet fördelas lika mellan barnen.

Dessa kompensationsgrader för barnlivränta motsvarar således delvis de som jag föreslår skall gälla i framtiden beträffande barnpensionen frän ATP, dock att kompensationsgraden för livränta till ett ersättningsberättigat barn är något högre än den för tilläggspensionen till ett pensionsberättigat barn. Någon generell förändring av de nuvarande kompensationsgraderna enligt LAF finner jag emellertid inte skäl att föreslå. Det skadeståndsråttsliga inslaget i arbetsskadeförsäkringen bör här tillåtas slå igenom, och nivån för livränta till ett efterlevande barn bör således vara något högre än kompensationsgraden för barnpension till ett barn. Någon fullständig parallellitet uppkommer således härigenom inte. Emellertid finns någon sådan inte heller i dag, eftersom livräntan och pensionen beräknas pä olika underlag. Genom mitt förslag åstadkoms dock ett närmande de båda systemen emellan därigenom att jag föreslår en höjning inom ATP av tillägget för varje barn utöver det första från 10 till 20 % och alltså motsvarande det som redan nu gäller inom arbetsskadeförsäkringen.

159

Andra kategorier som sammanbott under äktenskapsliknande förhållan- Prop. 1987/88:171 den bör däremot fortsättningsvis inte omfattas av efterlevandeskyddet. Mitt förslag härvidlag innebär således en viss inskränkning i förhållande till vad som för närvarande gäller beträffande rätten till änkelivränta. Härigenom nås emellertid överensstämmelse med vad jag föreslår skall gälla inom den allmänna pensioneringen. De skäl som jag anfört för en sådan avgränsning på det området gör sig enligt min mening gällande med samma styrka då fråga är om att bestämma vilka kategorier efterlevande som skall ha rätt fill efterievandelivränta (avsnitt 4.2). Det bör också påpekas att ett av skälen fill att arbetsskadeförsäkringens vidare likställighetsbegrepp en gång infördes var att man då önskade åstadkomma överensstämmelse med vad som vid den tiden gällde inom folkpensioneringen. Detta motiv för den nuvarande avgränsningen av personkretsen kvarstår emellertid inte nu längre, eftersom likställighetsbegreppet inom folkpensioneringen därefter ändrats och därvid fått den utformning det har i dag. Jag vill också framhålla aU det även från samordningssynpunkt är väsentligt att samboendebegreppet görs enhetligt på två så närliggande områden, som båda avser förmåner till efterlevande.

Den rätt som i dag finns för frånskild kvinna att uppbära livränta efter förutvarande make saknar motsvarighet inom den allmänna pensioneringen. Enligt min mening finns inte heller skäl att nu inom den reformerade pensioneringen införa regler av innebörd att det skall kunna utgå efterlevandepension fill frånskild make. Motiven härför har jag utvecklat under avsnitt 4.2. De synpunkter som där framförts gör sig enligt min mening gällande även då fråga är om efterievandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen. Härfill kommer aU nuvarande regel om rätt till änkelivränta för frånskild maka tillämpats ytterst sällan. Redan under förarbetena till LAF ifrågasattes därför behovet av en sådan regel. Någon utökning av antalet frånskilda med efterlevandelivränta har inte inträtt efter ikraftträdandet av LAF.

Mot bakgrund av det sagda finner jag, i likhet med pensionsberedningen, att det inte bör komma i fråga att inom arbetsskadeförsäkringen hålla fast vid en särregel av nämnt slag, som skulle strida mot de principer på vilka jag anser att det framtida efterlevandestödet bör vara uppbyggt och som dessutom knappast skulle komma att tillämpas i praktiken. Jag föreslår således att frånskilda kvinnor inte skall kunna beviljas efterlevandeförmåner från arbetsskadeförsäkringen med stöd av de reformerade regler härför som jag nu lägger fram förslag till.

För närvarande kan även en förälder till en avliden arbetsskadad få rätt till efterlevandelivränta, om föräldern till följd av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll. Grunden till denna regel är att det vid fillkomsten av LAF ansågs alltjämt kunna finnas fall där pensionsskyddet var dåligt, inte minst bland invandrarfamiljer, och där en behovsprövad föräldralivränta kunde utgöra en nödvändig förutsättning för en dräglig försörjning. Samtidigt framhölls dock aU bl.a. utbyggnaden av den allmänna pensioneringen skulle komma att göra bestämmelsen mindre motiverad med tiden.

Efter det att LAF infördes och sedan nämnda uttalanden gjordes har
genomförts nya regler för rätten till folkpension till invandrare. Enligt dessa
nya regler har utlänningar som är bosatta i Sverige alltid rätt till ålderspen
sion efter viss tids bosättning här. Redan på grund härav kan sägas att "

11 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s.

282-283).

Remissinstanserna godtar förslaget.

Skälen för milt förslag: Enligt motsvarande regler som inom den reformerade efterlevandeperisioneringen bör efterlevande make (eller därmed tikställd) till den som avlider till följd av en arbetsskada få rätt till omställningslivränta. Denna bör utbetalas för en tid av ett år efter dödsfallet eller så länge den efterlevande tar vård om minderårigt barn.

Reglerna för rätten till omställningslivränta i dess båda former bör i alla delar överensstämma med vad som avses gälla beträffande rätten fill omställningspension inom efterlevandepensioneringen. När det gäller de närmare skälen för de valda lösningarna får jag därför hänvisa fill vad jag tidigare anfört med avseende på omställningspensionen (avsnitt 4.3).

Mitt förslag innebär att det för rätt till omställningslivränta för en tid av ett år efter dödsfallet skall krävas att den efterlevande är under 65 år och att han eller hon vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde med den sedermera avlidne. Någon nedre åldersgräns skall inte finnas, och omställningslivräntan skall inte heller fill sin storlek vara beroende av den efterlevandes ålder vid tidpunkten för dödsfallet. Som ytterligare villkor bör gälla att den efterlevande vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde också med barn, som inte uppnått tolv års ålder och som stod under vårdnad av makarna (eller därmed likställda) eller endera av dem. Skulle detta villkor inte vara uppfyllt, bör livränta ändå kunna utgå under förutsättning att den efterlevande hade oavbrutet sammanbott med den avlidne under en fid av minst fem år omedelbart före dödsfallet.

Rätt till omställningslivränta föreslås vidare - efter ettårsperiodens utgång - tillkomma efterievande som stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes död, under förutsättning att den efterlevande därefter har

162

henne lämpligt arbete är nedsatta med minst hälften alltsedan makens död och att nedsättningen kan antas vara icke endast kortvarig. För att nedsättningen av försörjningsmöjligheterna skall grunda rått till livränta skall den bero på arbetsmarknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan därmed jämförlig omständighet.

Prövningen av rätten till livränta bör ske efter samma grunder som de vilka föreslås beträffande särskild efterlevandepension inom den allmänna pensioneringen (avsnitt 4.4). Vid bedömande av i vad mån förvärvsmöjligheterna är nedsatta skall således beaktas den efterlevandes möjlighet att bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans eller hennes krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom eller henne med hänsyn till utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra därmed jämförliga omständigheter.

Även i övrigt bör de för särskild efterlevandepension föreslagna reglerna gälla beträffande den särskilda efterlevandelivräntan. I det föregående (avsnitt 4.4) har jag med avseende på den särskilda efterlevandepensionen lämnat en redogörelse för den närmare innebörden av de föreslagna reglerna och för mofiven bakom de skilda förslagen. Jag vill här hänvisa till denna redogörelse.

Allt efter omfattningen av den föreliggande nedsättningen av förvärvsmöjligheterna föreslås den särskilda efterlevandelivräntan kunna utbetalas som hel, som två tredjedelar av hel eller som halv livränta. Hel efterlevandelivränta bör utges med samma kompensationsgrad som omställningslivränta, dvs. motsvarande 45 eller 20 % av ersättningsunderlaget.

I fråga om samordningen mellan särskild efterlevandelivränta och andra sociala förmåner som den livränteberätfigade kan ha rätt till bör gälla regler av motsvarande innebörd som för särskild efterlevandepension inom den allmänna pensioneringen. Den särskilda efterlevandelivräntan bör alltså vara subsidiär till andra förmåner som tar sikte på att täcka samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna som livräntan. Om den efterlevande är berättigad till t.ex. arbetslöshetsersättning, utbildningsbidrag eller vuxenstudiebidrag bör särskild efterlevandelivränta utges endast i den mån den beloppsmässigt överstiger den andra förmånen. Vidare bör, på motsvarande sätt som för särskild efterlevandepension, gälla att särskild efterlevandelivränta inte utges med anledning av sådan nedsättning av förvärvsmöjligheterna som ger den efterlevande rätt till förtidspension enligt AFL eller egenlivränta från arbetsskadeförsäkringen.

Prop. 1987/88:171

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller sam- Prop. 1987/88:171 ordningen. Enligt beredningens förslag skall särskild efterlevandelivränta kunna utbetalas enbart till efterlevande som är bosatta i Sverige (betänkandet s. 284-285).

Remissinslanserna har inte haft några synpunkter på beredningens förslag i dessa delar.

Skälen för milt förslag: Som jag tidigare beskrivit är förmåner från arbetsskadeförsäkringen samordnade med allmän pension. Detta bör gälla även för de efterlevandeförmåner som skall utges inom ramen för det nya systemet för efterlevandeskydd i LAF. Efterlevandelivräntor från arbetsskadeförsäkringen bör alltså bruttosamordnas med efterlevandepension från folk- och tilläggspensioneringen.

Detta innebår att en barnlivränta utbetalas endast i den mån den överstiger barnpension från folk- och tilläggspensioneringen. Till en vuxen efterlevande utges omställningslivränta eller särskild efterlevandelivränta bara i den utsträckning som den överstiger vad som utgår i folk- och tilläggspension i form av omställningspension resp. sårskild efterlevandepension.

Enligt de nu gällande reglerna samordnas; sedan en änka fyllt 65 år, änkelivräntan även med ålderspension från folkpensioneringen. Någon motsvarighet fordras inte inom det nya systemet för stöd åt efterlevande, eftersom omställningslivränta och sårskild efterlevandelivränta inte kan utbetalas till efterlevande som har uppnått 65 års ålder. På motsvarande sätt som för särskild efterlevandepension bör dock föreskrivas att sårskild efterlevandelivränta inte utges till den som uppbär ålderspension från den allmänna pensioneringen före 65 års ålder.

För rätt till barn- och änkelivränta finns i dag inga krav på medborgarskap eller bosättning i Sverige e.d. för den efterlevande. Sådana villkor bör inte heller framdeles gälla i fråga om barnlivränta eller omställningslivränta. Beträffande den särskilda efterlevandelivräntan har pensionsberedningen dock funnit det nödvändigt att föreslå den inskränkningen att livräntan skall utges endast till efterlevande som är bosatta här i landet. För denna lösning har beredningen anfört samma synpunkter som för förslaget att särskild efterlevandepension inte skall kunna utges till den som är bosatt utomlands. Som jag utvecklat i avsnitt 4.5 kan jag inte ansluta mig till beredningens förslag på det området. Samma skäl som där anförts talar för att särskild efterlevandelivränta skall kunna utges även vid bosättning utomlands. Nuvarande regler för änkelivränta i detta hänseende bör därför gälla även i fråga om sårskild efterlevandelivränta.

165

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 285-288).

Remissinslanserna: Förslaget lämnas utan erinran. Dock anser Försäkrings
kasseförbundet att det på arbetsskadeförsäkringens område inte finns något
behov av särskilda övergångsregler, eftersom de föreslagna omfattande
övergångsbestämmelserna inom den allmänna pensioneringen utgör ett
tillräckligt skydd för de efterlevande.

Skälen för mitt förslag: De nya reglerna för stöd åt efterlevande inom arbetsskadeförsäkringen bör tråda i kraft vid samma tidpunkt som reformeringen av efterlevandepensioneringen, dvs. den 1 januari 1990.

Som jag tidigare utvecklat gör motsvarande synpunkter som på efterievandepensioneringens område det motiverat att de nya efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen förses med särskilda övergångsregler till skydd för bl.a. äldre och medelålders kvinnor som inrättat sitt liv efter tidigare familjemönster m.m. En särskild övergångsreglering bör alltså finnas av i princip samma innebörd som föreslås för efterievandepensioneringens del (avsnitt 5).

I ett avseende år det dock påkallat med speciella övergångsregler för arbetsskadeförsäkringens vidkommande. Avgörande för om de äldre eller de nya reglerna skall tillämpas i ett visst fall när det gäller efterlevandeförmåner från arbetsskadeförsäkringen bör inte vara fidpunkten för dödsfallet utan den tidpunkt då arbetsskadan inträffade. Att, såsom år fallet inom efterlevandepensioneringen, ta tidpunkten för dödsfallet till utgångspunkt för övergångsregleringen låter sig inte göras inom arbetsskadeförsäkringen med hänsyn fill de försäkrade och deras anhöriga. Inom arbetsskadeförsäkringen bör övergångsreglerna i detta hänseende vara mer generösa än inom den allmänna pensioneringen.

Rätten till livränta utlöses visseriigen av att den försäkrade avlider, men för att livränta skall kunna utges krävs att dödsfallet är en följd av en arbetsskada. Det framstår därför som naturligt att låta övergångsregleringen ta sikte inte på tidpunkten för själva dödsfallet utan på tidpunkten när arbetsskadan inträffar. Drabbas en försäkrad av arbetsskada medan nuva-

166

rande regler är i kraft bör således rätten fill efterievandeförmåner bedömas Prop. 1987/88:171 enligt dessa regler, även om dödsfallet skulle inträffa först efter det nya regelsystemets ikraftträdande. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enligt 2 kap. 4 § LAF en skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.

Den av mig föreslagna övergångsregleringen innebär med de angivna utgångspunkterna följande.

Om arbetsskadan har inträffat före den 1 januari 1990 bör nuvarande regler i LAF - eller dessförinnan gällande författningar - tillämpas på rätten fill efterlevandeförmåner. Drabbas den försäkrade däremot efter ikraftträdandet av en arbetsskada som leder till att han eller hon avlider, skall rätten fill efterlevandelivränta i princip bedömas enligt de nya reglerna. Från denna , princip bör - på motsvarande sätt som för efterlevandepensioneringens vidkommande - göras vissa avsteg bl.a. till förmån för äldre och medelålders kvinnor.

De nya reglerna för barnlivräntor bör - i enlighet med de angivna allmänna principerna - tillämpas då arbetsskadan inträffar efter ikraftträdandet. Har arbetsskadan inträffat dessförinnan bör nuvarande bestämmelser ha fortsatt fillämpning. Detta gäller beträffande den livränteberättigade personkretsen och - i princip - även nivån för barnlivränta.

De nya åldersgränserna för barnlivränta bör däremot i huvudsak gälla även om arbetsskadan inträffat före ikraftträdandet. Detta innebär att ett barn, som för december 1989 uppbär livränta och som därefter fortsätter med grundläggande studier, skall kunna få behålla livräntan även efter uppnådda 19 år med stöd av de nya bestämmelserna. I anslutning fill motsvarande förslag på barnpensioneringens område föreslår jag dessutom en särskild övergångsregel av innebörd att ett barn, som erhåller barnlivränta sedan tid före ikraftträdandet och som vid det nya systemets införande har uppnått 18 års ålder, skall kunna åberopa äldre regler också fortsättningsvis. Barn i denna situation bör alltså, även om de inte studerar på grund- eller gymnasieskolenivå, kunna få be;hålla livräntan fram till dess det fyller 19 år eller- om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig - längst t.o.m. den månad då det fyller 21 år.

167

I ytterligare ett avseende bör föreskrivas undantag från den generella principen att tidpunkten för arbetsskadan skall vara bestämmande för vilka regler som skall tillämpas. Det gäller fall där arbetsskadan inträffar efter ikraftträdandet men där det - med stöd av de särskilda övergångsbestämmelser som jag lägger fram förslag till i det följande - samtidigt utbetalas livränta efter den avlidne till en vuxen efterlevande med tillämpning av nuvarande regler. För att undvika att efter en avliden på samma gång utges såväl livränta fill en vuxen efterlevande beräknad enligt dagens regler som barnlivränta på den förhöjda nivå som jag föreslår gälla fortsättningsvis, behövs en särskild övergångsbestämmelse som tar sikte på samordningen mellan barnlivräntan och livräntan till den vuxne efterlevande. Denna bestämmmelse bör ges den innebörden att nuvarande kompensationsgrad för livräntorna behålls i dessa fall. Det innebär att den vuxne efterlevande erhåller livränta med det belopp som följer av nuvarande regler medan barnlivräntan för det första barnet liksom i dag beräknas fill 20 % av ersättningsunderlaget.

Vadsedan avser efterlevande män borde nya reglerna tillämpas fullt ut från Prop. 1987/88:171 reformens ikraftträdande. Rätt till omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta bör alltså tillkomma en man vars hustru avlider till följd av en arbetsskada som inträffar efter införandet av det nya regelsystemet. Åsamkades hustrun arbetsskadan dessförinnan, föreligger inte rätt till efterlevandelivränta för mannen. Det är härvid utan betydelse om dödsfallet inträffar först efter de nya reglernas införande.

För efterlevande kvinnor bör de nya reglerna börja tillämpas successivt. De kvinnor som vid utgången av år 1989 redan uppbär änkelivränta bör -oberoende av ålder - vara bibehållna rätten härtill också fortsättningsvis. Likaledes bör kvinnor - oberoende av ålder - ha fortsatt rätt att beviljas änkelivränta även efter det nya systemets ikraftträdande, om mannen avlider efter den tidpunkten men dödsfallet är en följd av en arbetsskada som inträffat dessförinnan.

I fråga om övriga kvinnor bör gälla att det nya systemet för stöd åt efterlevande omfattar de kvinnor som är födda år 1945 eller senare (dvs. är yngre än 45 år den 1 januari 1990). Gifta kvinnor som är födda år 1944 eller tidigare bör däremot också efter införandet av de nya reglerna kunna beviljas änkelivrånta enligt nuvarande bestämmelser om mannen skulle avlida till följd av en efter ikraftträdandet åsamkad arbetsskada.

För övriga kategorier efterlevande bör, i enlighet med de riktlinjer för övergångsregleringen som jag tidigare dragit upp, rätten till efterlevandelivränta bedömas enligt den lagstiftning som gällde eller gäller vid tidpunkten för arbetsskadan. Efterlevande som här avses är frånskild maka, förälder och kvinna som sammanbott med en försäkrad under äktenskapsliknande förhållanden av sådant slag att rätt till livränta är för handen enligt den nuvarande men inte enligt den nya bestämmelsen. Har en sådan efterlevande beviljats livränta före de nya reglernas ikraftträdande bör rätten därtill kvarstå också fortsättningsvis. Och avlider den försäkrade efter införandet av det nya efterlevandeskyddet bör livränta kunna beviljas med stöd av den nu gällande lagstiftningen om dödsfallet är en följd av en arbetsskada som inträffat före ikraftträdandet. En frånskild kvinna och en kvinna som sammanlevt med en försäkrad under äktenskapsliknande förhållanden bör dessutom kunna erhålla livränta enligt nuvarande regler även om arbetsskadan inträffar efter ikraftträdandet, under förutsättning att kvinnan är född år 1944 eller tidigare.

Jag har tidigare (avsnitt 5) lagt fram förslag om att det i vissa fall skall ske en samordning mellan änkepension och egenpension från A TP för änkor som är 65 år eller äldre. En sådan änka kan i vissa fall vara berättigad till änkelivränta från arbetsskadeförsäkringen. Från 65 års ålder utbetalas änkelivräntan endast i den mån kvinnan inte har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad pä 65 % av ersättningsunderlaget (6 kap. 1 § tredje stycket LAF i nuvarande lydelse). Vid tillämpningen av denna regel - som föreslås gälla också fortsättningsvis med avseende på övergångsvis utgiven änkelivränta - bör hänsyn tas till beloppet av änkepensionen från ATP före en eventuell samordning med tilläggspension i form av ålderspension. Också när den allmänna regeln i 6 kap. 1 § första stycket LAF om

samordning mellan arbetsskadelivräntor och allmän pension tillämpas, bör Prop. 1987/88:171 familjepensionen till en änka beaktas med det belopp som den uppgår till före samordningen med egenpension från ATP.

Då LAF trädde i kraft den 1 juli 1977 ersatte den lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. Den hade i sin tur föregåtts av ett antal andra lagar som gav rätt till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller vissa yrkessjukdomar. Dessa äldre författningar tillämpas fortfarande i fråga om skador som inträffat under den tid då resp. lag gällde. Detta innebär att det alltjämt utbetalas ett betydande antal efterlevandelivräntor enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och äldre lagar på omrädet. Fortfarande kan också i ett mindre antal fall nybeviljas livränta till efterlevande efter personer som avlidit till följd av skador som uppkommit före ikraftträdandet av LAF.

Något behov av särskild reglering i övergångshänseende för dessa fall uppkommer inte med anledning av de nu framlagda förslagen till ett reformerat efterlevandeskydd inom arbetsskadeförsäkringen. Även för framtiden bör dessa äldre efterlevandelivräntor utges enligt tidigare bestämmelser. Inte heller erfordras någon ändring beträffande möjligheterna att framdeles nybevilja efterlevandelivränta enligt de äldre författningarna. Också efter införandet av det nya systemet för stöd åt efterlevande i LAF kommer alltså att kunna nybeviljas livränta med tillämpning av bestämmelserna i lagen om yrkesskadeförsäkring m.fl. äldre författningar.

Mina förslag till övergångsregler när det gäller arbetsskadeförsäkringen överensstämmer, såsom framhållits, i huvudsak med vad som föreslås gälla i fråga om övergången till den nya efterlevandepensioneringen. Vissa avvikelser finns dock enligt förslagen. De följder som detta under övergångstiden får för samordningen mellan efterlevandepension och efterlevandelivränta berör jag närmare i specialmotiveringen.

7 Hustrutillägget 7.1 Nuvarande regler

Hustrutillägg är en inkomstprövad särskild folkpensionsförmån som &för tid före 65 års ålder kan utbetalas till hustrun till en man som uppbär folkpension i form av ålders- eller förtidspension. Enligt huvudregeln i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension (omtryckt 1976:1014, ändrad senast 1987:207) krävs för rätt till hustrutillägg att kvinnan har fyllt 60 år och själv inte uppbär ålders- eller förtidspension från folkpensioneringen samt att makarna har varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte har fyllt 60 år eller makarna har varit gifta kortare tid än fem år.

Enligt praxis kan undantag frän huvudregeln att hustrun skall ha fyllt 60 år medges i fall då

1) mannen stadigvarande vårdas i hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun inte mer än tillfälligt kan lämna honom utan hjälp och tillsyn,

2) hustrun på grund av egen sjuklighet inte kan utföra förvärvsarbete av någon betydenhet,

169

3) hustrun med hänsyn till att det finns små barn i hemmet inte kan utföra Prop. 1987/88:171 förvärvsarbete av någon betydenhet,

4) hustrun har fyllt 55 år och på grund av arbetsmarknadsförhållandena på bostadsorten är förhindrad att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet.

Hustrutillägg utges inte i fall då mannen uppbär ålderspension för tid före
den månad då han fyller 65 år. ,

Hustrutillägget kan i princip ses som ett tillägg fill mannens folkpension eftersom det förutsätter att mannen uppbär sådan pension. Emellertid är tillägget konstruerat som en fristående pensionsförmån som tillkommer hustrun och utbetalas direkt till henne. Detta innebär bl.a. att de i AFL angivna allmänna förutsättningarna för rätt till folkpension - om medborgarskap och bosättning m.m. - mäste vara uppfyllda även av hustrun.

Hustrutilläggets maximibelopp för år räknat motsvarar skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makar jämte två pensionstillskott och å andra sidan sådan pension till ogift jämte ett pensionstillskott. Vid denna beräkning utgår man från de pensionsbelopp som gäller vid uttag fr.o.m. 65-årsmånaden. Detta innebär alt oreducerat hustrutillägg för år 1988 utges med belopp motsvarande 109 % av basbeloppet (28 122 kr.).

Som nämnts är hustrutillägget underkastat inkomstprövning. Reglerna härom innebär att förmånen minskas med de inkomster som hustrun och hennes make har vid sidan av folkpension och pensionstillskott. Överstiger sidoinkomsten 750 kr. per år för gift pensionsberättigad minskas tillägget med 60 % av inkomsten därutöver. Åven förmögenhet beaktas vid prövningen. För sammanlevande makar beräknas vid inkomstprövningen vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

För kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT) gäller i princip samma inkomstprövningsregler som för hustrutillägget. Reduktionsfaktorn vid inkomstprövningen är dock lägre och utgör endast en tredjedel av sidoinkomsten. Föreligger rätt till såväl hustrutillägg som KBT, minskas vid inkomstprövningen först bostadstillägget och därefter hustrutillägget.

Vid tillämpning av bestämmelserna om hustrutillägg skall - i likhet med vad som gäller i fråga om ålderspension och förtidspension - gift pensionsberättigad som stadigvarande lever åtskild från sin make likställas med ogift pensionsberättigad, om inte särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställs pensionsberättigad som stadigvarande sammanbor med någon med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn.

Hustrutillägg utbetalades i december 1986 till ca 30 000 kvinnor. Av dessa var knappt 4 % under 60 år och uppbar således tillägg med stöd av den särskilda dispensregeln. Utgifterna för hustrutillägg beräknas för budgetåret 1988/89 uppgå fill 425 milj. kr.

170

Remissinstanserna: Alla som särskilt yttrat sig över förslaget fillstyrker detta (försäkringsrätten för Södra Sverige, RFV, statskontoret. Försäkringskasseförbundet, LO och PRO).

Skälen för mttt förslag: Hustrutillägget utgör - liksom änkepensionerna - ett exempel på hur pensionssystemet har utformats efter de faktiska förhållandena i samhället med syfte att ge ett skydd i situationer där behov därav generellt sett förelegat. I slutet av 1940-talet, då tillägget infördes i lagstiftningen, var det naturligt att tillskapa speciella förmåner som tog sikte på den situationen att hustrun var hemmafru och mannen förvärvsarbetande. När mannens inkomster minskade genom att han gick i pension och familjen hänvisades att leva på bara mannens folkpension, framstod det därför som rimligt att pensionen höjdes med ett särskilt tillägg om hustrun nått en relativt hög ålder men ännu inte själv var berättigad till folkpension. Det ansågs då inte kunna begäras att hustrun genom förvärvsarbete skulle kunna svara för sin egen eller bidra till familjens försörjning. Hustrutillägget är således uppbyggt med utgångspunkt från en äldre tids arbetsfördelning mellan makar och grundat på samma tankegångar som änkepensioneringen.

Under den tid det funnits har hustrutillägget onekligen fyllt ett behov. Under årens lopp har dock tilläggets betydelse kommit att förändras från att utgöra ett nödvändigt skydd för enbart de sämst ställda till att utges åven till familjer med höga inkomster vid sidan av mannens pension. Behovet av hustrutillägg kan i dag inte anses alls lika framträdande som tidigare.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) lämnat en översiktlig redogörelse för den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste årtiondena och särskilt för de förändringar som i olika hänseenden skett i fråga om makars ekonomiska situation. I det sammanhanget har jag också redovisat den kritik som i en rad hänseenden kan riktas mot änkepensioneringen i dess nuvarande utformning. Enligt min mening kan motsvarande synpunkter anföras beträffande hustrutillägget. De värderingar som ligger bakom detta måste anses i huvudsak ha förlorat sin aktualitet i dagens samhälle, och mot tillägget kan riktas samma invändningar som mot änkepensioneringen.

En grundläggande invändning mot hustrutillägget är således att män och kvinnor behandlas olika genom att tillägg inte kan utges till män. Denna könsojämlikhet står uppenbart i strid med de pågående strävandena i' samhället mot ökad jämställdhet mellan könen. Mot hustrutillägget kan vidare riktas den invändningen att tillägget bygger på en äldre tids rollfördelning i äktenskapet, där mannen ensam var familjeförsörjare.

Hustrutillägget står sålunda i mindre god överensstämmelse med den samhällsutveckling och de förändringar i övrigt inom skilda fält som ägt rum

171

under senare tid. Detta kan förutsättas komma att accentueras ytterligare i Prop. 1987/88:171 framtiden. Enligt min mening har de förändringar som skett i väsentliga avseenden ryckt undan grunden för socialförsäkringsförmåner av det slag som hustrutillägget representerar.

Ytterligare vill jag erinra om att folkpensionerna var låga när hustrutillägget infördes och att någon inkomstrelaterad allmän tilläggspension då inte fanns. I dag är tillägget emellertid inte i alls lika hög grad som vid dess tillkomst av grundläggande betydelse för två makars möjligheter att erhålla en rimlig försörjning efter mannens pensionering. Genom höjda folkpensioner samt genom införandet och den successiva utbyggnaden av pensionstillskotten och andra filläggsförmåner, såsom KBT, har den som uppbär ålders-eller förtidspension fått en helt annan grundtrygghet än vad som var fallet när hustrutillägget infördes. Tillkomsten och utbyggnaden av ATP ger vidare flertalet pensionstagare en inkomst som, sedd i relation till försörjningsbördan, inte ställer dem långt efter de förvärvsarbetande i ekonomiskt hänseende.

I detta sammanhang bör också erinras om att efter hustrutilläggets tillkomst möjligheterna för hustrun att själv bli berättigad till förtids- eller ålderspension har utökats. Bl.a. genomfördes i början av 1970-talet reformer med avseende på rätten till förtidspension, vilka medförde dels vidgade möjligheter för äldre arbetstagare att få förtidspension, dels en uppmjukning i vissa avseenden av kraven för att erhålla sådan pension även i fråga om andra försäkrade. Därefter har också reglerna för ålderspension ändrats genom sänkningen av den allmänna pensionsåldern och införandet av det nya systemet för rörlig pensionsålder. Dessa ger stort utrymme för den enskilde att med hänsyn till de individuella förhållandena välja en lämplig tidpunkt för uttag av ålderspension.

Mot bakgrund av bl.a. de nu redovisade övervägandena finner jag liksom pensionsberedningen och remissinstanserna åtskilliga skäl tala för att hustrutillägget bör avvecklas som en särskild förmån inom den allmänna försäkringen. Ytterligare motiv härför har angetts i pensionsberedningens betänkande. Jag föreslår därför att hustrutillägget på sikt skall avskaffas som en fristående pensionsförmån. De stödbehov som framdeles kan finnas i fall där hustrutillägg nu utges bör enligt min mening tillgodoses på annan väg.

I det begränsade antal fall i framtiden då kvinnan inte har förvärvsarbete och mannens pension inte heller förslår till båda makarnas försörjning, bör åtgärder sättas in på arbetsmarknadssidan. Av särskild betydelse torde detta bli för kvinnor som är i sådan ålder att de i dag kan ges rätt till hustrutillägg med stöd av dispensregeln. För äldre kvinnor kan i en del fall också förtidspension vara ett realistiskt alternativ. Detta gäller även och inte minst i de situationer där hustrutillägg för närvarande beviljas på särskilda skäl före 60 års ålder med hänsyn till att kvinnans arbetsförmåga år nedsatt med minst hälften. Vid sådant förhållande föreligger regelmässigt rätt till förfidspension. Åven ålderspension kan i viss utsträckning ses som ett alternativ.

172

Jag vill här avslutningsvis framhålla att mitt förslag om avveckling av hustrutillägget ligger i linje med de riktlinjer som riksdagen - på grundval av den av socialpolitiska samordningsutredningen (SOU 1979:94) föreslagna principmodellen till en allmän socialförsäkring - dragit upp för det fortsatta

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av remissinstanserna. RFV anser dock att hustrutillägg på särskilda skäl inte bör kunna nybeviljas efter det att de nya bestämmelserna trätt i kraft. Även Försäkringskasseförbundel ifrågasätter en skärpning av övergångsreglerna.

Skälen för mttt förslag: Den föreslagna förändringen bör träda i kraft vid samma tidpunkt som det föreslagna systemet för stöd åt efterlevande, dvs. den 1 januari 1990.

När det gäller yngre kvinnor som i dag inte uppbär hustrutillägg kan enligt min mening inte anses föreligga något hinder mot att fr.o.m. den tidpunkten avskaffa rätten till hustrutillägg. Härmed avser jag alltså vissa fall där dispensregeln är tillämplig.

Beträffande äldre kvinnor anser jag dock, liksom när det gäller änkepensioneringen, att det inte är möjligt att inom en så nära framtid på en gäng avveckla hustrutillågget som förmånsform. Även vid en reform på detta område måste beaktas situationen för de kvinnor som lever i äktenskap med en rollfördelning där mannen ensam svarar för familjens försörjning. Den föreslagna avvecklingen kan därför inte göras på en gång utan bör ske successivt. Det är nödvändigt att den förenas med vissa övergångsbestämmelser.

Denna övergångsreglering bör enligt min mening utformas mot bakgrund av de nyss nämnda övervägandena och enligt delvis samma principer som för reformeringen av efterlevandepensioneringen. Lagstiftningen bör således inte heller i detta avseende ges tillbakaverkande kraft. Detta innebär att de kvinnor som vid ikraftträdandet av de nya reglerna redan uppbär hustrutillägg bör - oberoende av ålder - få rätten härtill prövad enligt nu gällande regler också i fortsättningen. Åven andra kvinnor som generellt sett kan sägas vara i behov av denna pensionsförmån bör därefter ges rätt till hustrutillägg enligt äldre regler. Vid avgränsningen av denna grupp bör liksom för reformen på efterlevandepensioneringens område fastställas en

173

nedre åldersgräns. Endast de kvinnor som vid ikraftträdandet uppnått en viss Prop. 1987/88:171 ålder ges därmed möjlighet att nybeviljas hustrutillägg.

Avvecklingen av hustrutillägget bör enligt min mening kunna ske betydligt snabbare än vad som är realistiskt när det gäller änkepensioneringen. En lämplig avvägning finner jag vara att de äldre kvinnor som enligt nuvarande regler skulle kunna beviljas hustrutillägg under de närmast kommande åren bibehålls vid rätten till denna förmån. Jag föreslår därför att kvinnor som vid ikraftträdandet är 55 år eller äldre, dvs. födda år 1934 eller tidigare, skall behålla rätten att få hustrutillägg. De skall alltså, när de fyller 60 år, kunna beviljas hustrutillägg enligt huvudregeln och, om förutsättningarna härför är uppfyllda, ha rätt till sådant fillägg på särskilda skäl redan dessförinnan. Kvinnor som vid ikraftträdandet är yngre än 55 år bör direkt omfattas av de nya reglerna, vilket betyder att de inte vidare bör kunna beviljas hustrutillägg. Det sagda medför att dispensregeln efter ikraftträdandet kommer -med undantag för fall där tillägg beviljats dessförinnan - att ta sikte enbart på kvinnor som då är 55 år eller äldre.

Med den nu föreslagna övergångsregleringen kommer förmånen att vara i stort sett avvecklad efter tio år, dvs. år 2000. Då kommer att återstå endast ett mindre antal hustrutillägg som sedan tiden före år 1990 uppburits av yngre kvinnor med stöd av dispensregeln.

8 Barntillägget

8.1 Nuvarande regler

Barnfillägg är en särskild folkpensionsförmån som enligt 9 kap. 1 § AFL utges för varje barn under 16 år till en försäkrad förälder som uppbär ålders-eller förtidspension. Något krav på vårdnad om eller sammanboende med barnet finns numera inte. Adoptivbarn likställs med biologiskt barn enligt den generella regeln härom i 4 kap. 8 § föräldrabalken. Har en av föräldrarna avlidit, har även pensionsberättigad make till den efterlevande föräldern rätt till barntillägg, om den efterlevande har vårdnaden om den avlidnes barn under 16 år. Till ålderspension som den försäkrade uppbär för tid före 65 års ålder eller till pension som tillkommer någon som enligt bindande avtal har åtagit sig att till barnets underhåll utge visst belopp en gång för alla betalas inte barntillågg.

Barntillägget utgör för år räknat 26 % av basbeloppet, motsvarande 6 708 kr. med basbeloppet 25 800 kr. Om barnet är berättigat till barnpension från folkpensioneringen, utgör tillägget 10 % av basbeloppet. Utgår halv ålderspension eller partiell förtidspension, sker motsvarande reducering av barntillägget.

Uppbär den försäkrade tilläggspension, minskas honom tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. I övrigt är barntillägget inte inkomstprövat.

För det fall båda föräldrarna eller styvförälder jämte förälder är berättigade till barntillägg för samma barn, utgår barntillägget till den pension varom

de träffar överenskommelse. Om sådan överenskommelse inte träffas eller ,-,,

174

Remissinstanserna: Alla som uttryckligt berör förslaget tillstyrker det. Detta görs av försäkringsrätten för Södra Sverige, RFV, statskontoret, LO och PRO. Åven Försäkringskasseförbundet år positivt men ifrågasätter från förenklingssynpunkt behovet av den föreslagna övergångsregeln.

Skälen för mitt förslag: Syftet med barntillägget är att det skall bidra till den pensionerade förälderns kostnader för barnet. Förmånen i dess nuvarande utformning tillkom i samband med införandet av AFL och ersatte då de särskilda - inkomstprövade - barnbidrag som dessförinnan kunde utges till pensionstagare med barn. Motivet för införandet av tillägget var främst att folkpensionsförmånerna då inte ansågs tillräckliga för att täcka kostnaderna för barn till pensionstagaren. Barnfillägget gavs en selektiv inriktning genom att det begränsades till fall där en förstärkning av folkpensionsförmånerna ansågs vara särskilt motiverad. Detta åstadkoms genom reglerna om reduktion av barntillägg mot förälderns ATP. Någon mer vittgående inkomstprövning genomfördes dock inte.

Samtidigt förutsattes dock att behovet av barntillägg skulle komma att minska under tiden framöver, eftersom de nya allmänna pensionerna -bestående av folkpension och tilläggspension - var avsedda att ge en god kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom eller ålderdom. Tanken synes således ha varit att behovet av barntillägg skulle minska successivt i takt med tilläggspensioneringens utbyggnad.

Tilläggspensioneringen har nu varit i kraft under drygt 25 är. Allt fler förvärvsarbetande har under denna tid intjänat pensionspoäng som garanterar dem en pensionsnivå som väsentligt överstiger folkpensionens. ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet. På grund av de övergångregler som gäller för pensioneringens inledningsskede har dock försäkrade som är födda år 1914 eller senare möjlighet att förvärva pension från tilläggspen-

175

sioneringen utan minskning till följd av att de inte har kunnat uppnå Prop. 1987/88:171 tillräckligt antal år för oreducerad pension.

En annan omständighet som har varit ägnad att minska barntilläggets betydelse är att grundnivån inom folkpensioneringen förstärkts betydligt under den tid som AFL varit i kraft. Nivån för ålders- och förtidspension från folkpensioneringen för ensamstående pensionstagare har sålunda höjts från motsvarande drygt 70 % av basbeloppet (pensionsnivån uttrycktes ursprungligen i fast belopp) år 1963 till 96 % av basbeloppet i dag. Genom de år 1969 införda pensionstillskotten, som sedan successivt byggts ut, har de folkpensionärer som saknar eller har låg ATP fått ytterligare standardförbättringar. Fr.o.m. den 1 juli 1976 utges dubbelt pensionstillskott till förtidspensionärer. Årsbeloppet för hel ålderspension inkl. pensionstillskott för ensamstående pensionär utgör därigenom 144 % av basbeloppet och för hel förtidspension i motsvarande fall 192 % av basbeloppet. Också de kommunala bostadstilläggen har förbättrats och numera lämnas statsbidrag till kommunernas kostnader för dessa. Statsbidragsbestämmelserna har förändrats med verkan från den 1 januari 1988, vilket inneburit betydande höjningar av bostadstilläggen i många kommuner.

Jag vill också understryka att pensionsförmånerna inte kan ses isolerade från samhällets övriga sociala insatser på det familjepolitiska området. Under tiden efter barn tilläggets tillkomst har andra förmåner som tar sikte på barnfamiljer tillkommit eller förbättrats. Det allmänna barnbidraget uppgick år 1963 till 550 kr. per år och barn under 16 år och har därefter höjts vid ett flertal tillfällen fill att nu utgöra 5 820 kr. För barn som fyllt 16 år och som studerar vid grundskolan utges förlängt barnbidrag med samma belopp som det allmänna barnbidraget. Om barnet går i gymnasieskolan utbetalas studiebidrag med motsvarande belopp. Sedan år 1982 utges flerbarnstillägg till familjer med tre eller flera barn. Som komplement till de allmänna barnbidragen utges inkomstprövade bostadsbidrag till barnfamiljer. För barn till ensamstående förälder kan utbetalas ekonomiskt stöd i form av bidragsförskott eller barnpension. Bidragsförskottet har sedan tillkomsten av barntillägget förstärkts kraftigt och ett bidragsberättigat barn garanteras numera ett generellt ekonomiskt bidrag motsvarande 40 % av basbeloppet. Har en förälder avlidit garanteras barnet barnpension av i huvudsak samma storiek.

Av det anförda framgår att de ekonomiska förhållandena för pensionstagare med barn numera förbättrats i sädan grad att det enligt min mening kan ifrågasättas om ett särskilt stöd åt dessa inom folkpensioneringen längre kan anses påkallat. Även med beaktande av penningvärdeförändring och standardutveckling har pensions-, barnbidrags- och bostadsbidragshöjningarna gett en betydande förstärkning av ekonomin för barnfamiljer med en pensionerad förälder.

176

Reglerna för barntillägget innebär att detta inkomstprövas endast mot den pensionerade förälderns ATP. Denne kan vid sidan härav ha andra inkomster som möjliggör en hög standard för barnet. Tillägget är således inte generellt inkomstprövat, vilket betyder att den berättigade föräldern kan ha höga inkomster av t.ex. kapital eller andra pensioner liksom av förmögenhet eller förvärvsarbete utan att detta påverkar barntillägget. Den omständighe-

ten att barntillägg utbetalas i dag kan alltså inte tas till intäkt för aU eU reellt Prop. 1987/88:171 behov därav finns.

Den utbyggnad som skett av samhällets generella förmåner har lett till att selektiva barnstöd successivt avskaffats på andra områden inom det socialpolitiska bidragssystemet. Sålunda slopades de särskilda barntilläggen till sjukpenning enligt AFL och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring fr.o.m. den 1 januari 1974. Vid samma tidpunkt avvecklades barntillägget som ersättningsform i arbetslöshetsförsäkringen. Barntillägg till utbildningsbidrag för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning avskaffades i samband med att ett nytt bidragssystem infördes den 1 januari 1976. Vidare har regeringen i prop. 1987/88:116 om studiemedel lagt fram förslag om att barntillägg till studiemedel inte längre skall utges.

Ett avskaffande av barntillägget även på folkpensioneringens område skulle således ligga i linje med en allmän strävan att renodla bidragen på det familjepolitiska området. En sådan reform skulle också överensstämma med vad som förordats av socialpolitiska samordningsutredningen och vunnit anslutning av riksdagen.

Åven på andra grunder kan kritik riktas mot nu gällande bestämmelser för barntillägg. Jag vill i detta avseende hänvisa till pensionsberedningens betänkande (s. 311-316).

Mot bakgrund av det anförda anser jag, liksom pensionsberedningen och remissinstanserna, att barntillägget numera har spelat ut sin roll och att det -liksom tidigare gjorts beträffande särskilda barntillägg till i princip alla andra sociala förmåner - nu bör avskaffas åven på folkpensioneringens område. Härför talar också den omständigheten att en avveckling av barntillägget skulle innebära en påtaglig förenkling från administrativ synpunkt. Det skulle vidare medföra att man lagtekniskt uppnår ökad samordning mellan reglerna för folk- och tilläggspensioneringen.

Jag föreslår därför att barntillägg inte längre skall utges som särskild förmån inom den allmänna försäkringen.

Den föreslagna förändringen bör enligt min mening träda i kraft vid samma tidpunkt som reformen på efterlevandepensioneringens omräde, dvs. den 1 januari 1990. Mot bakgrund av de synpunkter som jag utvecklat i det föregående anser jag det inte längre motiverat att särbehandla pensionerade föräldrar med minderåriga barn jämfört med övriga föräldrar som har sådana barn. En avveckling av barntillägget bör därför kunna genomföras utan en alltför långtgående övergångsreglering. Jag anser dock att förslaget inte bör medföra försämrade pensionsförmåner för försäkrade som vid tidpunkten för ikraftträdandet redan har rätt till barntillägg. För sådana försäkrade bör därför rätten till barntillägg övergångsvis kvarstå. Jag föreslår således att den som vid ikraftträdandet har rätt till barntillägg skall ha kvar rätten därtill enligt hittillsvarande regler också för tiden därefter. Förmånen kommer härigenom att successivt utmönstras ur lagstiftningen och vara helt avvecklad senast efter 15 år, dvs. år 2005.

177

12 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

9 Kostnadsberäkningar Prop. 1987/88:171

9.1 Inledning

Det nya systemet för stöd åt efterlevande föreslås bli genomfört successivt och kommer att nå fullfunktionsstadiet först åtskilliga år efter ikraftträdande. De i avsnitt 5 föreslagna övergångsbestämmelserna innebår att äldre regler alltjämt skall gälla om dödsfallet har inträffat före ikraftträdandet. Vid dödsfall efter ikraftträdandet gäller de äldre reglerna fullt ut för kvinnor som är födda år 1929 eller tidigare medan de nya bestämmelserna gäller för alla män samt kvinnor som är födda år 1945 eller senare. Denna grupp kvinnor kan dock dessutom enligt särskilda regler få rätt till viss änkepension från folk- och tilläggspensioneringen. Kvinnor som är födda under något av åren 1930-1944 har fortsatt rätt fill änkepension enligt hittillsvarande regler, men med viss samordning fr.o.m. 65 års ålder. Till följd av mina förslag kommer två olika system för efterlevandepensionering att få tillämpas parallellt under lång tid framöver. Även på barnpensioneringens område sker ett successivt ikraftträdande av de nya reglerna.

Detta betyder att utgiftseffekterna av de framlagda förslagen inte kan bedömas enbart på grundval av utfallet för ikraftträdandeåret. Eftersom de nya reglerna får fullt genomslag först efter mer än 50 år är inte heller detta fullfunktionsstadium tillräckligt belysande. För att få en rättvisande bild av effekterna bör dessa betraktas i princip år från år från ikraftträdandet till fullfunktionsstadiet. Utgifterna för den av mig föreslagna efterlevandepensioneringen får då jämföras med de utgifter för familjepension som skulle bli följden vid olika tidpunkter framöver om de nu gällande reglerna för familjepension behölls oförändrade.

Bakom de redovisade beräkningarna ligger givetvis en mängd antaganden, som inte närmare har specificerats. Det ligger i sakens natur att olika faktorer i varierande grad påverkar utfallet. Demografiska faktorer såsom dödlighet, fruktsamhet, migralion, giftermålsmönster m.m liksom utvecklingen av andra förhållanden såsom sysselsättning, reallöner och samspelet mellan ATP och folkpensioneringen (avräkning av pensionstillskott) kan nämnas som exempel. Med tanke dessutom på den tidsrymd som beräkningarna omfattar - ca 50 år - skall dessa uppfattas mer som en konsekvenskalkyl (under ett antal uppställda förutsättningar) än som någon prognos i ordets egentliga mening.

Utöver här anförda förhållanden bör påpekas att några närmare beräk
ningar om utgifterna för bostadsstöd (främst KBT) inte har utförts. Detta
beror på att sådana beräkningar skulle vara tämligen meningslösa, eftersom
det finns alltför många osäkra faktorer som påverkar utvecklingen av
utgifterna för KBT, åtminstone sett i det tidsperspektiv som de här
redovisade kalkylerna avser. Dessa faktorer verkar dessutom i olika
riktningar. Eftersom det enligt förslaget på sikt inte skall utges efterlevande
pension till efterlevande som är äldre än 65 år, kan å ena sidan förutses en viss
ökning av kostnaderna för KBT till dessa efterlevandes egenpensionsförmå-
ner (änkepension reducerar i dag KBT härtill). Å andra sidan betyder 178

naturligtvis den tidsbegränsning som jag föreslår beträffande efterlevandes- Prop. 1987/88:171 tödet för kvinnor i yrkesaktiv ålder att också KBT till sådan efterlevandepension kommer att successivt framöver minska väsentligt i omfattning och kostnader. Vidare innebär det förhållandet att allt fler kvinnor intjänar rätt till egenpension från ATP och att sådan pension också genomsnittligt ökar i storlek att det blir ett minskat behov av bostadsstöd. Övriga förhållanden som påverkar kost naderna för KBT - och som är ytterst vanskliga att förutse - år bostadskostnadernas utveckling, utvecklingen av kommunernas grunder för KBT, framtida utformning av regler för statsbidrag m.m. En ytterligare faktor är att bostadsstöd reduceras av även andra inkomster liksom avkastning av förmögenhet överstigande viss nivå. Det kan dock avslutningsvis nämnas att utgifterna för KBT till änkor med änkepension från folkpensioneringen var ca 75 milj. kr. år 1986 (de totala utbetalningarna för KBT under samma år var ca 4 400 milj. kr.). Kostnaderna för KBT till efterlevandepension enligt det nu föreslagna systemet kommer att väsentligt understiga detta belopp.

I de kalkyler som redovisas i detta avsnitt har inte heller några beräkningar gjorts av det föreslagna nya systemets konsekvenser i skattehänseende. Den årliga kostnadsminskning för familjepensioneringen m.m. som kan påräknas fr.o.m. viss tid efter reformens ikraftträdande motverkas i viss utsträckning av en samtidig minskning av underlaget för inkomstskatt. Vidare kan överflyttningen av det ekonomiska stödet till efterlevande barn och i många fall en uppdelning av detta på flera skilda skattesubjekt förutsättas ge ett visst bortfall av skatteintäkter för utgiven familjepension.

Med anledning av de redovisade förslagen kan dessutom förväntas vissa överströmningseffekter till andra pensionsförmåner, främst förtidspension/ sjukbidrag, och till andra former av sociala förmåner. Bl.a. kan man förutse ett visst ökat ianspråktagande av bostadsbidrag till barnfamiljer. Även utgifterna för pensionstillskott och KBT till ålderspension kan på någon sikt förväntas öka på grund av att efterlevandepension från tilläggspensioneringen enligt de föreslagna reglerna ej kommer att utges efter 65 års ålder. Samtidigt kommer till följd av mina förslag KBT till änkepension inom folkpensioneringen att på sikt upphöra och i viss mindre utsträckning ersättas av KBT till de nya efterlevandeförmåner som föreslås. Den sammantagna effekten av dessa utgiftsförändringar torde dock inte på något avgörande sätt påverka de redovisade utgiftsberäkningarna.

Man kan också räkna med att efterlevande i ökad utsträckning tar i anspråk samhällets arbetsmarknads- och utbildningspolifiska åtgärder och stödformer. En sådan överströmning är en utgångspunkt för mina förslag på efterievandepensioneringens område. Det är dock i detta hänseende ytterst vanskligt att ange några närmare uppgifter om kostnadseffekterna.

179

9.2 Redovisning av beräkningarna Prop. 1987/88:171

9.2.1 Efterievandepensioneringen

I tabell 9.1 redovisas en sammanställning av de beräknade utgifterna framöver för efterlevandepension enligt de föreslagna reglerna. Beräkningarna har gjorts i 1988 års priser med användande av basbeloppet 25 800 kr.

Tabell 9.1 Utgifter för efterlevandepension enligt föreslagna regler. Milj. kr. Basbeloppet 25 800 kr.

	År
Förmån	1990	1991	1995	2000	2010	2020	2030
Barnpension Folkpension	219	225	246	251	251	251	251
Tilläggspension	412	404	401	421	445	445	445
Summa	631	629	647	672	696	696	696
Ettårig omställningspension Folkpension 53		110	136	179	404	398	383
Tilläggspension	24'	50	66	100	293	297	287
Summa	77	160	202	279	697	695	670
Förlängd omställningspension Folkpension 0		22	100	106	106	106	106
Tilläggspension	0	9	42	42	42	42	42
Summa	0	31	■ 142	148	148	148	148
Särskild efterlevandepension
Folkpension	0	6	20	42	195	195	195
Tilläggspension	0	3	10	25	158	158	158
Summa	0	9	30	67	353	353	353
Änkepension enligt övergångsregler Folkpension	1 523	1 489	1 307	1 091	520	44	1
Tilläggspension	6 400	6 727	8 116	8 847	7 496	4 485	1 595

I de angivna uppgifterna om folkpensionskostnaderna för barnpension Prop. 1987/88:171 ingår även de ökade utgifterna för de förslag till höjning av nivån för bidragsförskott m.m. i vissa fall som jag lagt fram i avsnitt 3.4.1. Dessa kan beräknas svara för ca 2 milj. kr. härav.

Som tidigare nämnts bör de ovan redovisade utgifterna jämföras med de

utgifter för familjepension som kan beräknas uppkomma vid fortsatt

tillämpning av nu gällande regler. En sådan jämförelse görs i tabell 9.2.

Tabell 9.2 Jämförelse av utgifter för efterlevandepensioneringen med föreslagna och nuvarande regler. Milj. kr. Basbeloppet 25 800 kr.

	Är
Förmånssystem	1990	1991	1995	2000	2010	2020	2030
Föreslagna regler Folkpension Tilläggspension	1 795 6 836	1 852 7 183	1 809 8 635	1 669 9 435	1 476 8 434	994 , 5 427	936 2 527
Summa 8 631 Summa nuvarande regler Folkpension 1 735 Tilläggspension 6 799		9 045 1 734 7 087	10 444 1 794 8 305	11 104 1 949 9 412	9 910 2 084 12 291	6 421 1 980 13 841	3 463 1 991 14 963
Summa Differens Folkpension Tilläggspension	8 534 60 37	8 821 118 106	10 099 15 330	11 361 -280 23	14 375 -608 -3 857	15 821 -986 -8 414	16 054 -1 055 -11 536
Summa	97	224	345	-257	-4 465	-9 400	-12 591

Som framgår av tabell 9.2 beräknas utgiftsökningar uppkomma fram till år 1995 beträffande folkpensioneringen och fram till är 2000 beträffande ATP. Sammantagna över åren fram till sekelskiftet uppgår dessa ökade utgifter inom folk- och tilläggspensioneringen till mer än 2 000 milj. kr. För år 2000 och framåt beräknas som synes - totalt sett - utgiftsminskningar uppstå. Inom folkpensioneringen kan dessa beräknas fill närmare 1 000 milj. kr. per år fr.o.m. år 2020 och för tilläggspensioneringen kan utgiftsminskningen beräknas till drygt 3 800 milj. kr. år 2010 för att sedan successivt bli allt större och omkring år 2030 vara av storleksordningen 11 500 milj. kr. per år. Den sammantagna utgiftsminskningen beräknas således bli ca 250 milj. kr. år 2000 och ca 4 500 milj. kr. år 2010. I fullfunkfionsstadiet kan utgiftsminskningen beräknas till ca 12 500 milj. kr. per är.

9.2.2 Övriga förslag

I avsnitt 6-8 har jag redovisat förslag till reformering inom &några efterievandepensioneringen närliggande områden, nämligen arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner, hustrutillägget och barntillägget. Dessa förslag kommer att medföra ytterligare utgiftsminskningar inom den allmänna försäkringen. I tabell 9.3. lämnas uppgifter om den totala utgiftsförändringen enligt de förslagen.

181

Tabell 9.3 Sammanställning av beräknade utgiftsförändringar med anledning av Prop. 1987/88:171 redovisade förslag. Ökade (-I-) resp. minskade (-) utgifter Jämfört med nuvarande regler. Milj. kr. Basbeloppet 25 800 kr.

	Är
Förmån	1990	1991	1995	2000	2010	2020	2030
Efterlevande-
pensioneringen	-1-97	-h224	-1-345	-257	-4 465	-9 400	-12.591
Arbetsskade-
försäkringens
efterlevande
förmåner	-1- 1	-1- 2	-1- 1	0	- 5	- 11	- 22
Avveckling av
hustrutillägget	-11	- 33	-102	-288	- 327	- 327	- 327
Avveckling av
barntillägget	- 6	- 18	- 49	- 69	- 76	- 76	- 76
Summa	-81	-H75	-1-195	-614	-4 873	-9 814	-13 016
Därav
Folkpension	-H43	-H67	-136	-637	-1 011	-1 389	- 1 458
Tilläggspension	>38	-t-108	-1-331	-1- 23	-3 862	-8 425	-11 558

Det redovisade förslaget till reformerat efterlevandestöd inom arbetsskadeförsäkringen kan således beräknas ge upphov till mycket små - i princip försumbara - utgiftsökningar under de första åren efter ikraftträdandet. Redan efter några år uppkommer utgiftsminskningar jämfört med nuvarande regelsystem.

Förslaget till avveckling av hustrutillägget kommer att få mer påtagliga effekter i kostnadshänseende först fr.o.m. år 1995 och kan beräknas ha uppnått nära nog fullt genomslag fr.o.m. år 2000. Detta gäller även beträffande avvecklingen av barntillägget, som medför successivt växande kostnadsbesparingar fr.o.m. ikraftträdandet till början av 2000-talet.

Som framgår av tabell 9.3 skulle således de redovisade förslagen till förändringar - totalt sett - medföra utgiftsökningar fram till några år före sekelskiftet. För åren därefter, dvs. i tabellen fr.o.m. år 2000, kommer allt större utgiftsminskningar att uppstå.

9.2.3 Administrativa kostnader m.m.

Den reform på familjepensioneringens område m.m. som jag nu &lägger fram förslag om måste beräknas påkalla omfattande informationsinsatser gentemot allmänheten. Sådana insatser kommer att medföra vissa kostnader av engångsnatur.

Härvid har förutsatts att det i anslutning till reformens ikraftträdande genomförs insatser för att till allmänheten föra ut information om reformens innebörd. Jag har räknat med att detta görs genom flera olika media. Sålunda antas att det sker viss annonsering bl.a. i dagspress, viss veckopress och fackförbundspress, att information lämnas i TV samt att informationsbroschyrer utarbetas. Vidare bör speciella insatser göras med sikte på invandrare. Beräkningarna förutsätter även att det till kvinnor som redan uppbär änkepension vid reformens ikraftträdande lämnas särskild information.

Med dessa utgångspunkter kan kostnaderna för information om reformen -

uppskattas till ca 3 milj. kr.

Den föreslagna reformen av familjepensioneringen m.m. ger i administra-

tivt hänseende upphov fill dels utvecklings- och genomförandekostnader för riksförsäkringsverket, dels kostnader för utbildning och för handläggningen vid de allmänna försäkringskassorna och försåkringsdomstolarna.

Utvecklings- och genomförandekostnaderna för riksförsäkringsverket avser huvudsakligen kostnader för att utveckla de ADB-system som är nödvändiga för att administrera den föreslagna efterlevandepensioneringen. Därutöver krävs också utvecklingsinsatser avseende allmänna råd och fillämpningsföreskrifter för försäkringskassorna samt utarbetande av blanketter och broschyrer.

Totalt sett kan utvecklings- och genomförandekostnaderna - som är av engångskaraktär - beräknas till ca 6 milj. kr.

Enligt pensionsberedningens beräkningar innebär förslagen inte någon ökning av försäkringskassornas behov av administrativa resurser. Till följd av två skilda system för stöd till vuxna efterlevande kommer att tillämpas under tiden närmast efter ikraftträdandet samtidigt som avvecklingen av barnfillägg och hustrutillägg ännu inte nått någon större omfattning, uppstår dock inledningsvis en viss ökning av arbetsbelastningen inom försäkringskassorna. Den är dock av begränsad omfattning och bör kunna rymmas inom fillgängliga resurser.

Härjämte kan beräknas uppkomma kostnader hos försäkringskassorna för utbildning av personalen med anledning av de nya reglerna om efterlevandepension m.m. Denna kan beräknas ge upphov till en engångskostnad i storleksordningen 8 milj. kr.

För att möjliggöra ett ikraftträdande av mina förslag den 1 januari 1990 krävs att resurserna avseende utveckling, information och utbildning tillförs anslagen B 1 och B 2 under nästkommande budgetår. Kostnaderna härför bör täckas genom överskridande av anslagen för budgetåret 1988/89.

Prop. 1987/88:171

annat barn till någon avföråldrarna, under förutsättning att sistnämnda barn Prop. 1987/88:171 omfattas av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.

I årets budgetproposition (prop. 1987/88:100, bil. 7, s. 33 f) har föreslagits att tillfällig föräldrapenning enligt de angivna reglerna inte längre skall lämnas för vård av barn vars levnadsålder understiger 240 dagar annat än om tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller, om barnet vårdas pä sjukhus. Med uttrycket att tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad avses därvid att barnet har plats i den kommunala barnomsorgen eller i annan stadigvarande barnomsorg. Däremot skall alltså tillfällig föräldrapenning inte längre kunna utgå om barnets ena förälder är hemma och själv vårdar barnet och inte heller om den hemmavarande föräldern blir sjuk och den andra föräldern behöver rycka in och lämna sitt ordinarie arbete. Den nya undantagsregeln har förts in i 4 kap. 10 § AFL som ett andra stycke. Förslaget har godtagits av riksdagen och lagändringen träder i kraft den 1 juli 1988 (SfU 16, rskr. 145).

En arbetstagare har enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn. m.m. rätt tijl ledighet från sin anställning om han får föräldrapenning (4 §). För de fall som tillfällig föräldrapenning tar sikte på har därvid gjorts undantag frän vissa av de krav som annars ställs på arbetstagaren för att denne skall få utnyttja sin rätt till ledighet. Sålunda gäller i dessa fall inte kravet på att arbetstagaren skall ha varit anställd en viss minsta tid, att ledigheten får tas ut bara i ett visst antal perioder per kalenderår eller att anmälan om önskad ledighet skall ske viss tid i förväg. Undantaget från anmälningsplikten gäller om ledigheten föranleds av sjukdom eller smitta (5 § andra stycket, 6 § andra stycket resp. 7 § andra stycket). Att undantag gjorts beror naturligtvis främst på att behovet av ledighet i dessa fall oftast uppstår akut (sjukdom, läkarbesök m.m).

Genom att rätten till tillfällig föräldrapenning skall falla bort för vård av de nyfödda barnen blir emellertid effekten - i det fall att den hemmavarande föräldern pä grund av egen sjukdom hindras att vårda barnet och vårdbehovet inte kan lösas på annat sätt - att inte heller den andre föräldern längre har rätt att åberopa reglerna om undantag från de nyss nämnda kraven på anställningstid, perioder och anmälningsskyldighet. Detta har inte varit en effekt som har varit avsedd med förslaget till ändringar i fråga om rätten att uppbära tillfällig föräldrapenning. Behovet av att snabbt kunna rycka in och vårda barnet när den hemmavarande föräldern blivit sjuk är fortfarande lika starkt.

I årets budgetproposition anfördes också att frågan om följdändringar i föräldraledighetslagen avsågs bli behandlad i en till vären 1988 planerad proposition om andra ändringar i denna lag. Förslag om dessa andra ändringar kan emellertid inte läggas fram i sådan tid att de kan behandlas under innevarande riksmöte. Med hänsyn härtill förordar jag nu - efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet - att det i föräldraledighetslagen tas in en bestämmelse som ger fortsatt möjlighet att i de aktuella situationerna åberopa undantagsreglerna i 5 § andra stycket, 6 *) andra stycket och 7 § andra stycket trots att rätt till tillfällig föräldrapenning inte längre finns kvar. Bestämmelsen bör tas in i en särskild paragraf, 7 a §. I samband härmed föreslår jag också en justering av föräldraledighetsla-

gens 4 § av rent teknisk karaktär. Den innebär att ordet "föräldrapenning" Prop. 1987/88:171 byts ut mot "föräldrapenningförmån" i enlighet med den nu gällande terminologin i 4 kap. AFL.

De här behandlade ändringarna i föräldraledighetslagen bör träda i kraft den 1 juli 1988.

11 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet &upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om åndring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

5. lag om åndring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

6. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande,

7. lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa
adoptivbarn,

8. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

9. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

10. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn,
m.m.

Förslagen under 8 och 10 har upprättats i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet och förslaget under 9 i samråd med chefen för finansdepartementet.

Förslagen under 9 och 10 gäller i och för sig sädana ämnen beträffande vilka lagrådets yttrande bör inhämtas. Med hänsyn till den enkla beskaffenheten av dessa förslag anser jag emellertid att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

12 Specialmotivering

12.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Den här föreslagna lagsfiftningen innebär en genomgripande sam&ordning av bestämmelserna om efterlevandepension inom folk- och tilläggspensioneringen. Även arbetsskadeförsäkringens regler ansluter nära till dessa. För att markera denna samordning har, till skillnad från hittillsvarande lagutformning, de nya bestämmelserna inom folkpensioneringen fått bli de grundläggande och tilläggspensions- och arbetsskadereglerna i stor utsträckning utformats som hänvisning till dessa. Härigenom bör såväl likheter som skillnader framträda tydligare än hittills, och lagtextens utformning bidra till överskädlighet och enklare handhavande.

185

3 kap. Om sjukpenning Prop. 1987/88:171

I 3 och 8 §§ regleras samordningen mellan sjukpenning och särskild efterlevandepension. Reglerna motsvarar de som gäller för försäkrade med förtidspension.

Av 3 § följer att sjukpenning inte kan utgå till den som uppbär hel särskild efterlevandepension. Inte heller skall sjukpenning kunna utgå till en efterlevande som uppburit hel särskild efterlevandepension under månaden före den då den efterlevande börjat uppbära hel ålderspension.

Utgår två tredjedels eller halv särskild efterlevandepension, skall sjukpenning kunna utges enligt samma principer som för försäkrade med partiell förfidspension. En sådan efterlevande kan vara sjukpenningförsäkrad om han har inkomst av förvärvsarbete. Bedömningen av rätten till sjukpenning får därvid ske med utgångspunkt från den efterievandes kvarstående förvärvsmöjligheter. Det är dessa som kan utnyttjas till förvärvsarbete och som ligger till grund för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen. Sjukpenning kan däremot inte utgå med anledning av den nedsättning av förvärvsmöjligheterna som föranlett att partiell efterlevandepension har beviljats. Efter beviljandet av partiell särskild efterlevandepension skall sjukpenning kunna utgå för inkomstbortfall på grund av antingen tillfällig sjukdom eller senare inträdd försämring av de förvärvsmöjligheter som fanns vid beviljandet av efterlevandepension. Reglerna i detta hänseende har tagits in i 8 §.

1 första stycket av 5 § har punkten b ändrats. Ändringen innebär att det skall göras en omprövning av tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen när en efterlevande beviljas särskild efterlevandepension eller en utgående sådan pension ändras.

I paragraferna - liksom i de andra som nu ändras- har dessutom gjorts en viss språklig modernisering.

Regeln i 3 kap. 13 § tredje stycket kvarstår oförändrad. Jag anser alltså att det inte finns skäl att - som under remissbehandlingen har ifrågasatts av försäkringsrätten för Södra Sverige - ompröva rätten till sjukpenning i fall då en utländsk medborgare inte uppbär särskild efterlevandepension men skulle ha kunnat erhålla sådan pension om förutsättningarna i 5 kap. 4 § första stycket d i föreslagen lydelse varit uppfyllda. En sådan prövning skulle kunna innebära praktiska tillämpningsproblem och ha en alltför hypotetisk prägel.

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

Ändringarna i kapitlet föranleds av förslagen i avsnitten 3.2.3 och 4.5 om de regler som avses gälla beträffande rätten för utlandssvenskar och ufiänningar att få efterlevandepension från folkpensioneringen.

Når det gäller rätten för svenska medborgare att uppbära folkpension vid bosättning utomlands föreslås inga ändringar för barnpension (avsnitt 3.2.3). Omställningspension och särskild efterievandepension föreslås i detta hänseende följa samma regler som nu gäller för änkepension (avsnitt 4.5). Detta har påkallat ändringar i 2 §.

Någon motsvarighet till det nuvarande tredje stycket i 2 § erfordras inte
beträffande den reformerade efterlevandepensioneringen, eftersom tillägg- lg6

spension i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension Prop. 1987/88:171 inte skall kunna utgå till den som har uppnått den allmänna pensionsåldern.

Att hänvisningen i 2 § till barntillägg tagits bort är föranlett av förslaget i avsnitt 8 om avveckling av denna förmån.

I fråga om rätten för utländska medborgare (och statslösa) att uppbära omställningspension och särskild efterlevandepension vid bosättning i Sverige föreslås att samma regler som nu gäller för änkepension skall tillämpas. Bestämmelser om detta har tagits in i 4 § första stycket under en ny punkt d.

I 4 § har också tagits in den i avsnitt 3.2.3 föreslagna sänkningen av kvalifikationstiden för ufiändska barns rätt till barnpension vid bosättning här i landet. Folkpension i form av barnpension skall alltså kunna utgå till dessa barn under förutsättning att ettdera av villkoren under den nya punkten c i första stycket är uppfyllt. Enligt det ena av dessa villkor krävs att den avlidne föräldern omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst sex månader och att barnet vid tidpunkten för dödsfallet var bosatt i Sverige. Enligt det alternativa villkoret krävs att barnet självt är bosatt i Sverige sedan minst sex månader och att barnet eller den avlidne föräldern var bosatt här vid dödsfallet.

Nuvarande punkt d i 4 § första stycket har tagits in som en ny punkt e.

Ändringen i 5 § första stycket motiveras av att särskild efterlevandepension automatiskt skall ersättas av ålderspension från folkpensioneringen när den efterlevande fyller 65 år även om denne då inte har fullgjort den särskilda kvalifikationstiden för utlänningars rätt till folkpension i form av ålderspension. Någon motsvarande reglering har inte föreslagits beträffande omställningspension.

Nuvarande 6 § föreslås kvarstå oförändrad. Paragrafen öppnar möjlighet till dispens i vissa fall från villkoren för rätt till folkpension vid bosättning utomlands. Den kan tillämpas såväl för svenska som för utländska medborgare. Paragrafen avser alla former av folkpension och kommer därför automatiskt att gälla även beträffande de förmåner som utgår inom ramen för den reformerade efterlevandepensioneringen, dvs. säväl barnpension som omstållningspension och särskild efterlevandepension.

På grund av de nya efterlevandeförmånernas mer behovsinriktade och tidsbegränsade karaktär uppkommer i praktiken en viss skillnad gentemot änkepension i vad avser utlänningars möjligheter att beviljas efterlevandepension. Om den efterlevande vid tidpunkten för dödsfallet inte har vistats i Sverige fillräckligt länge för att då bli berätfigad till pension utan uppfyller föreskriven kvalifikationstid först viss tid därefter, börjar enligt de för änkepension gällande reglerna denna förmån att utbetalas från den senare fidpunkten. Detsamma blir fallet för omställningspension och särskild efterlevandepension. Omställningspensionen kan dock utgå under enbart ett eller - i vissa fall - högst ca tolv år, och denna fid räknas alltid från tidpunkten för dödsfallet. Vid utgången av denna tid föreligger inte längre rätt till pension. Har en utländsk medborgare då inte fullgjort tillräcklig bosättningstid, kommer därför inte att kunna utges omställningspension.

På liknande sått kan en utlänning beviljas folkpension i form av särskild
efterlevandepension först från den tidpunkt då kvalifikationsvillkoren i 4 § är
uppfyllda. Det krävs också att övriga förutsättningar för rätt till särskild °

efterlevandepension då år för handen. Bl.a. måste den efterlevandes Prop. 1987/88:171 förvärvsmöjligheter ha varit nedsatta alltsedan tidpunkten för dödsfallet och den efterlevande måste uppfylla villkoren för rätt till omställningspension. Däremot fordras inte att den efterlevande faktiskt uppburit omställningspension under någon tid. Reglerna bygger alltså på tanken att utlänningar, frånsett kravet på viss minsta bosättningstid, skall behandlas enligt samma principer som svenska medborgare när det gäller rätten till efterlevandepension vid bosättning i Sverige.

Undantag från de beskrivna reglerna i 5 kap. kan i vissa fall gälla enligt socialförsäkringskonventioner som träffats med andra länder med stöd av 20 kap. 15 §. Reformeringen av efterlevandepensioneringen aktualiserar frågan om tillämpningen i framtiden av de konventioner som har slutits på grundval av hittills gällande regler om familjepension, i avvaktan på att konventionerna i förekommande fall revideras.

De bilaterala konventionerna är huvudsakligen av två typer såvitt gäller regleringen av svenska pensionsförmåner. Den ena typen representeras av 1975 års konvention med Österrike och de konventioner som förhandlades fram åren närmast därefter med Förbundsrepubliken Tyskland, Jugoslavien, Portugal, Schweiz, Turkiet och Frankrike. De kännetecknas av att de innehåller en rad, i förhållande till den svenska lagstiftningen självständiga bestämmelser som konstituerar pensionsrätten. Detta gäller såväl i fråga om kvaUfikafionstider som beträffande utbetalning av pension utomlands etc. Särskilt för denna grupp konventioner skapar efterlevandepensionsreformen tillämpningsproblem.

Redan har noterats att kvalifikationstiden för barnpension från folkpensioneringen i lagstiftningen sänks till sex månader. I de nu uppräknade konventionerna anges uttryckligen en femårig kvalifikationstid. För att förebygga tillämpningsproblem i avvaktan på en revision har en särskild övergångsbestämmelse tagits in i punkt 13 i övergångsreglerna av innebörd att den kortare kvalifikationstiden enligt den nya lagstiftningen gäller oavsett att en längre kvalifikationstid har bestämts i en konvention.

Beträffande folkpension i form av änkepension innehåller samma konventioner en uttrycklig regel om att pension till en änka som är bosatt utomlands utges på grundval av det antal år med ATP-poäng som tillgodoräknats den avlidne. Dessutom finns regler som garanterar att änkepensionen övergår i ålderspension vid uppnåendet av pensionsåldern. Dessa regler kan fortfarande tillämpas sävitt gäller änkepensioner som utges enligt övergångsreglerna. De nya formerna av efterlevandepension - omställningspension och särskild efterlevandepension - faller däremot inte in under konventionernas begrepp änkepension. Nyssnämnda socialförsäkringskonventioner saknar följaktligen bestämmelser om dessa pensionsformer, vilket förutsätter att konventionerna revideras innan de kan tillämpas på dem. Såvitt gäller kvalifikationstider för dessa nya former av pension kan 5 kap. 4 § omedelbart tillämpas.

De senaste bilaterala konventionerna - med Marocko, Italien, Nederländerna, Österrike (efter 1982 års revision), Israel, Spanien, Grekland (efter 1984 års revision), Canada och Amerikas Förenta Stater-har utformats på

annat sätt, nämligen mot bakgrund av 1979 års utvidgning av den svenska

188 lagstiftningens regler om rätt fill folkpension till utländska medborgare och

om utbetalning av folkpension till svenska medborgare bosatta utomlands. Prop. 1987/88:171

Dessa konventioner innehåller således i nu aktuella avseenden i huvudsak hänvisningar till svensk lagstiftnings regler och därutöver bestämmelser om att det andra landets medborgare skall behandlas lika med svenska medborgare. De torde därför kunna tillämpas även i fortsättningen oavsett de ändringar som genomförs i 5 kap. AFL. Det betyder beträffande barnpension att förkortningen av kvalifikationstiden slår igenom utan behov av särskilda bestämmelser. Beträffande omställningspension och särskild efterlevandepension kommer likaledes de nya bestämmelserna om kvalifikationstid i 5 kap. 4 § första stycket att gälla. I fråga om utbetalning utomlands innehåller dessa konventioner en regel om likabehandling med svenska medborgare, och följaktligen kommer lagreglerna i 5 kap. 2 § såvitt gäller omställningspension och särskild efterlevandepension att bli direkt tillämpliga även för medborgare i det andra landet.

Såvitt gäller änkepensioner som efter efterlevandepensionsreformens genomförande utges övergångsvis kommer dessa senare konventioner att gälla oförändrade med hänsyn till konventionernas uppbyggnad och till följd av den svenska lagstiftningens övergångsregler.

Den nordiska överenskommelsen om social trygghet har en i många avseenden unik konstruktion. I nu berörda hänseenden gäller emellertid i huvudsak vad som sagts om de senast ingångna bilaterala konventionerna. Den torde således kunna tillämpas på såväl de nya pensionsformerna som de övergångsvis utgivna änkepensionerna.

8 kap. Om efterlevandepension

För att markera att det rör sig om en genomgripande reformering av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner har samlingsbeteckningen för dessa ändrats från familjepension till efterlevandepension. Rubrikerna till 8 och 14 kap. har ändrats i enlighet härmed.

1 §

I paragrafens första stycke har tagits in vissa för kapitlet gemensamma bestämmelser. Bl.a. har begreppet efterlevandepension definierats såsom innefattande dels barnpension, dels omställningspension och särskild efterievandepension. Vidare har markerats att sådan pension utges efter dödsfall till efterlevande barn och make. Av 16 kap. 10 § följer att efterlevandepension kan utgå även i vissa fall då någon under resa eller eljest blivit borta och det kan antas att denne har avlidit.

Paragrafens andra stycke motsvarar delarav nuvarande 2 §. I detta stycke har tagits in en regel som med efterlevande make likställer den som stadigvarande sammanbodde med en icke gift man eller kvinna vid dennes död och som har varit gift med eller har eller har haft eller vid dödsfallet väntade barn med denne. Liksom enligt nuvarande regel krävs att såväl mannen som kvinnan inte var gift med annan vid dödsfallet för att

likställighet skall vara för handen. De närmare motiven för denna likställis-

189 hetsregel har redovisats i avsnitt 4.2.

Med efterlevande make skall enligt förslaget alltså likställas även icke gift Prop. 1987/88:171 efterlevande som vid dödsfallet väntade barn. Detta skall gälla oavsett om det är mannen eller kvinnan som har avlidit. En förutsättning för att regeln skall tillämpas är att det är ett för den avlidne och den efterlevande gemensamt barn. Naturligtvis kan det dock inte komma i fråga att företa några mer ingående undersökningar huruvida detta villkor är uppfyllt. Om det är kvinnan som avlidit, kan havandeskapet styrkas genom uppgifter från läkare e.d. Endast om särskilda skäl skulle ge anledning därfill, torde böra ifrågasättas att det rört sig om ett gemensamt barn: Är det mannen som avlidit kan det faderskapsrättsliga avgörandet läggas till grund för likställighetsregelns tillämpning.

För likställighet fordras, liksom enligt den nuvarande regeln i 2 §, att parterna stadigvarande sammanbodde med varandra vid tidpunkten för dödsfallet. Innebörden av detta villkor, som avses gälla även i fråga om gifta, behandlas närmare i kommentaren till 4 §.

För att omställningspension och särskild efterlevandepension skall kunna utges fordras i vissa fall att sammanboendet mellan parterna har bestått oavbrutet minst fem år fram till tidpunkten för dödsfallet. Enligt nuvarande regler för änkepension krävs att det förelegat minst fem års äktenskap, varmed - under särskilda förutsättningar - jämställs tid varunder en icke gift kvinna oavbrutet sammanbott med en icke gift man fram till dennes död. I praxis har vid tillämpning av dessa regler inte tagits hänsyn till den tid som en kvinna sammanbott med mannen före äktenskapet, om de under den fiden inte uppfyllt villkoren för likställighet i nuvarande 8 kap. 2 §.

Den nu föreslagna likställighetsregeln innefattar inte någon sådan begränsning. Med hänsyn till att de flesta som gifter sig tidigare har sammanbott som ogifta under viss tid, anser jag det nämligen vara rimligt att man vid tillämpningen av villkoret om fem års oavbrutet sammanboende räknar med även den tid parterna stadigvarande sammanlevt före giftermålet. Detta bör alltså gälla även om parterna då inte hade gemensamt barn eller inte tidigare varit gifta med varandra. På motsvarande sätt bör sådan tid räknas den efterlevande till godo också om han eller hon aldrig gift sig med den sedermera avlidne men förhållandet vid dödsfallet år sådant som beskrivs i likställighetsregeln. Inte heller bör vid denna bedömning tillmätas vikt om någon av parterna var gift med annan under sammanboendets inledande fas. Däremot krävs att det verkligen rört sig om ett stadigvarande sammanboende under hela den aktuella femårsperioden.

2§

Paragrafen, som behandlar villkoren för rätt till barnpension, motsvarar delvis nuvarande 5 § första stycket. Förutsättningen att en av eller båda barnets föräldrar har avlidit återfinns dock redan i den föreslagna 1 §. För att markera att tyngdpunkten i efterlevandepensioneringen skall ligga på barnpensionerna har reglerna om dessa flyttats fram före bestämmelserna om pension till vuxna efterlevande.

Rätten till barnpension tillkommer biologiskt barn och adoptivbarn fill den avlidne. Att ett utländskt barn som tagits emot här i landet i adoptionssyfte

under vissa förutsättningar också omfattas av barnpensionsrätten följer av Prop. 1987/88:171 det nya fjärde stycket i 20 kap. 2 §. T.ex. styvbarn eller fosterbarn har däremot inte rätt till barnpension.

För att rätt skall föreligga till barnpension fordras inte att barnet har fötts före förälderns död. Om barnet föds först därefter, uppkommer rätt till barnpension från födelsen.

Blir ett barn som uppbär barnpension adopterat av annan än den avlidnes make, upphör rätten till barnpension efter den avlidne föräldern (jfr SOU 1959:32 s. 81 och 211). Däremot påverkas inte barnpensionsrätten av att barnet ingår äktenskap (jfr SOU 1959:32 s. 70 och 81),

I första stycket av förevarande paragraf upptas som huvudregel att folkpension i form av barnpension - liksom enligt de nu gällande reglerna -utgår till dess barnet fyller 18 år. Av 16 kap. 9 § följer att pensionen utbetalas t.o.m. utgången av den månad varunder barnet uppnår denna ålder. Motsvarande föreslås i 14 kap. 2 § som huvudregel i fråga om barnpension från filläggspensioneringen.

I avsnitt 3.3 har föreslagits att barnpension från folkpensioneringen - och ATP - under vissa förutsättningar skall kunna utges också till efterlevande barn som är 18 år eller äldre. I andra och tredje styckena anges de närmare villkoren härför.

I andra stycket föreskrivs sålunda att barn som bedriver grundläggande studier efter uppnådda 18 år skall kunna fortsätta att uppbära barnpension under studiefiden. Pensionen utges dock längst t.o.m. juni månad det år under vilket barnet fyller 20 år. Dé studier som skall kunna berättiga fill barnpension är sådana som ger rätt till förlängt barnbidrag enligt lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag eller studiehjälp enligt 3 kap. studiestödslagen (1973:349). Dessa studiestöd utgår i princip för studier på grund- eller gymnasieskolenivå.

De föreslagna reglerna överensstämmer i huvudsak med reglerna för rätt fill förlängt bidragsförskott och till flerbarnstillägg för studerande i åldern 16-19 år. I prop. 1982/83:88 har lämnats en närmare beskrivning av de olika former av studier som ger rätt till förlängt barnbidrag och studiehjälp. Det kan därför på denna punkt hänvisas till den propositionen.

För att rätt till barnpension skall föreligga fordras inte att barnet faktiskt uppbär förlängt barnbidrag eller studiehjälp. Det är tillräckligt att barnet bedriver sådana studier som i sig ger rätt till dessa förmåner.

Barnpensionen skall även vid studier efter fyllda 18 år utbetalas månadsvis (16 kap. 4 §) och alltså inte per läsår eller termin. I princip krävs att barnet går i avsedd utbildning under i vart fall någon del av månaden för att det skall vara berättigat till barnpension för den månaden.

Om emellertid barnet genomgår en längre sammanhängande utbildning,
skall pensionen kunna utges under hela tiden från utbildningens början till
dess slut. Av andra stycket följer att tid för sådant uppehåll i utbildning som
utgör ferier likställs med studietid. Barnpensionen skall alltså inte dras in
under sådan tid. Detta gäller exempelvis sommarlov mellan två årskurser i
gymnasieskolan eller mellan grundskola och gymnasieskola. Om barnet t.ex.
slutar grundskolan i juni 1990, påbörjar en tvåårig utbildning den 20 augusti
1990 och avslutar utbildningen den 6 juni 1992, kan således barnpension 191

utges oavbrutet under hela fiden fram t.o.m. juni 1992. Skulle barnet Prop. 1987/88:171 emellertid avbryta studierna i förtid, dras pensionen in vid utgången av den månad under vilken avbrottet sker.

Med tid för studier likställs vidare tid då ett barn som annars bedriver studier på grund av sjukdom är förhindrat att delta i utbildningen.

Något krav uppställs inte på att barnet fortlöpande studerar efter fyllda 18 år. Barnpensionen kan utges även efter det att barnet gjort ett avbrott i studierna. I sådana fall börjar pensionen att utgå på nytt fr.o.m. den månad barnet återupptar studier på grund- eller gymnasieskolenivå. Förutsättning för att barnpension skall utges efter ett studieavbrott är emellertid att skolgången återupptas innan barnet fyller 19 år. Ett motsvarande villkor gäller enligt 7 kap. föräldrabalken beträffande föräldrars underhållsskyldighet mot barn (och även för rätten till förlängt bidragsförskott). Eftersom barnpensionerna bygger på underhållsskyldigheten, är det enligt min mening naturligt att för dessa ha samma krav. Det sagda innebär att jag inte kan biträda ett av RFV framfört förslag att nu inte uppta något krav på att en avbruten skolgång skall ha återupptagits innan barnet fyllt 19 år. Motsvarande fråga har såvitt gäller föräldrabalken och lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande aktualiserats i en framställning till regeringen den 26 november 1987 av RFV och socialstyrelsen. Denna bereds för närvarande i regeringskansliet.

Under vissa förutsättningar kan studiehjälp utges för studier som omfattar kortare tid än åtta veckor. Vid studier av detta slag utges inte förlängt bidragsförskott och inte heller grundar barnet rått till flerbarnstillägg. Enligt min mening finns med hänsyn bl.a. härtill inte skäl att då medge den studerande barnpension efter fyllda 18 år. En regel härom har tagits in i tredje stycket.

Där anges också att inte heller barn, som har återbetalningspliktiga studiemedel oberoende av föräldrarnas ekonomi enligt 3 kap. 12 § tredje stycket studiestödslagen, skall kunna uppbära barnpension efter 18 års ålder under den tid för vilket barnet uppbär sådana studiemedel. Jag kan alltså inte biträda det förslag som centrala studiestödsnämnden framfört om att inte uppta en regel av denna innebörd. I fall som här avses har barnet brutit sambandet med föräldrarnas ekonomiska förhållanden och har i stället en självständig ekonomi. Eftersom rätten till barnpension grundas på rätten till underhåll från föräldrarna, finns enligt min uppfattning inte skäl att i de nu berörda fallen utge barnpension. Detta motsvarar vad som gäller för förlängt bidragsförskott och flerbarnstillägg. Information om vilka elever som får sådana återbetalningspliktiga studiemedel finns samlad i centrala studiestödsnämndens informationssystem. Det finns därför möjlighet att kontrollera om en studerande uppbär denna form av studiehjälp.

Den föreslagna regeln innebär att barnpensionen skall dras in om barnet börjar uppbära återbetalningspliktiga studiemedel av nu aktuellt slag. Skulle barnet senare sluta att uppbära sådana studiemedel kan dock barnpension på nytt utgå till barnet. På motsvarande sätt kan ett barn, som uppbär sådana återbetalningspliktiga studiemedel när föräldern avlider, inte beviljas barnpension frän tidpunkten för dödsfallet men väl från en senare tidpunkt då sådana studiemedel inte längre utges till barnet.

192

I prop. 1987/88:116 föreslås att återbetalningspliktiga studiemedel av här Prop. 1987/88:171 aktuellt slag fortsättningsvis skall benämnas studielån.

Till följd av anknytningen till studier som berättigar till förlängt barnbidrag eller studiehjälp kommer barnpension efter fyllda 18 år i regel att kunna utgå endast till barn som är bosatta i Sverige. För att rätt skall föreligga till dessa studiesociala stöd fordras nämligen som huvudregel att barnet är att betrakta som bosatt här i landet. Under särskilda villkor kan dock studiehjälp utges även till den som bedriver studier utomlands. En utvidgning av rätten till barnpension efter uppnådda 18 år till att omfatta också barn som är bosatta i annat land skulle kunna komma i fråga konventionsvägen. I konventionsförhandlingar finns möjligheter att i förhållande till det enskilda landet göra en bedömning av det landets skolsystem och ta ställning till vilka skolformer som kan anses närmast tillgodose kraven.

Ett barn som önskar få barnpension efter fyllda 18 år bör i princip vara skyldigt att göra en särskild ansökan härom till försäkringskassan, eftersom den inte automatiskt har tillgång till alla de uppgifter som behövs. Ett sådant register finns emellertid - som påpekats av nämnden under remissbehandlingen - hos centrala studiestödsnämnden. I detta upptas uppgifter om bl.a. vilka barn som studerar på heltid vid gymnasieskola eller folkhögskola. Däremot saknas i registret uppgifter om bl.a. elever som bedriver studier på grundskolenivå. I sådana fall behövs särskild ansökan. Däremot kunde krav på ansökan undvaras för vissa andra grupper studerande. Av 16 kap. 1 § första stycket följer att det för flertalet pensionsförmåner, bl.a. barnpension, gäller ett krav på ansökan. I frågan om de närmare föreskrifter som behövs till komplettering härav avser jag att senare återkomma till regeringen.

Av en föreslagen ändring i 16 kap. 8 § framgår att det åligger den som uppbär barnpension efter uppnådda 18 års ålder att snarast underrätta försäkringskassan om eventuella förändringar som kan påverka rätten till barnpension. Skulle sådan anmälan underlåtas kan komma i fräga att med stöd av 20 kap. 4 § ålägga barnet att betala tillbaka vad som utbetalats för mycket.

3§

Paragrafen, som reglerar grund- och garantinivåerna för barnpension inom folkpensioneringen, motsvarar nuvarande 6 §. Den närmare innebörden av förslagen i detta hänseende har utvecklats i avsnitt 3.4.1.

Barnpensionen reduceras från garantinivån ned till grundnivån med hänsyn till den tilläggspension i form av barnpension som utgår fill barnet. Även i det fall att barnet har förlorat båda sina föräldrar minskas folkpensionen till barnet från garantinivån om totalt 80 % av basbeloppet ned till grundnivån 50 % av basbeloppet med hänsyn till den tilläggspension i form av barnpension som kan tillkomma barnet. Det blir här utan betydelse efter vilken av föräldrarna som barnet erhåller tilläggspension.

Någon reducering på grund av efterlevandepension som utges till vuxen
efterlevande till den avlidne föräldern skall inte göras enligt förslaget. I vissa
fall kommer dock övergångsvis att ske en sainordning med änkepension.
Regler härför har tagits in i punkt 4 i övergångsbestämmelserna. "-

13 Riksdagen 1987/88. I .saml. Nr 171

4§ Prop. 1987/88:171

Paragrafen anger förutsättningarna för rätt till folkpension i form av omställningspension för en tid av ett år efter dödsfallet. Övervägandena härom har redovisats i avsnitt 4.3.2. Rätten till omställningspension från folkpensioneringen för förlängd tid regleras i 5 §.

Avgörande för rätten till omställningspension är hur de i första stycket angivna förhållandena gestaltade sig vid den tidpunkt då dödsfallet inträffade. Att villkoren blir uppfyllda därefter utgör inte grund för att då börja betala omstållningspension. På samma sätt blir förändringar som inträffar efter dödsfallet utan betydelse för den fortsatta pensionsrätten. Sålunda skall något krav inte gälla i barnfallen att den efterlevande fortlöpande under pensionsperioden sammanbor med barn eller har vårdnaden om det. Inte heller fordras att barnet under hela denna tid är under tolv års ålder.

Något krav finns inte i barnfallen att det är ett för makarna gemensamt barn eller att det är ett biologiskt barn eller adoptivbarn till en av dem. Även andra barn kan, som angetts i avsnitt 4.3.2, grunda rätt till omställningspension för den efterlevande. Inte heller fordras att barnet är fött vid fidpunkten för dödsfallet. Är det fråga om ett gemensamt barn som föds först därefter får - liksom enligt nuvarande praxis i fråga om rätten till änkepension - villkoret om sammanlevnad med barnet vid dödsfallet anses vara uppfyllt. Rätt bör då föreligga till omställningspension för den efterlevande från den tidpunkt då maken avled.

Villkoren om att parterna stadigvarande sammanbodde yid tidpunkten för dödsfallet och att - i icke-barnfallen - sammanboendet varat oavbrutet minst fem år under tiden närmast före dödsfallet bör inte ges en alltför snäv tolkning. Det förhållandet att parterna under en viss tid levt på skilda orter -inom eller utom Sverige - bör inte alltid få till följd att sammanlevnaden skall anses ha upphört, utan vikt får läggas vid orsaken till detta. Berodde avbrottet i sammanlevnaden på söndring i äktenskapet, får sammanboendet anses avslutat. Om avbrottet däremot hade sin grund i någon av parternas arbetsförhållanden, kan man inte göra gällande att sammanlevnaden upphört. Om t.ex. en av parterna till följd av sitt arbete måste vistas längre tider på annan ort - i eller utanför Sverige - men hade kvar sin egentliga bostad hos den andra maken och upprätthöll sammanlevnaden under veckoslut eller under semestrar och andra längre ledigheter, bör detta inte förta förhållandet dess karaktär av oavbrutet sammanboende i nu förevarande mening. Som exempel på här avsedda fall kan nämnas de då ena parten arbetar som sjöman eller anläggningsarbetare. Samma bedömningsgrunder blir tillämpliga om endera parten tillfälligtvis tas in på sjukhus eller liknande. Vid bedömningen är en faktor som blir av betydelse var parterna varit kyrkobokförda. Om parterna varit kyrkobokförda på skilda fastigheter torde man i många fall kunna utgå från att de inte sammanbott stadigvarande. Detsamma gäller om någon av parterna under femårsperioden eller en del därav uppburit bostadsbidrag såsom ensamstående. Även taxeringen för inkomstskatt kan bli av betydelse vid avgörandet av om parterna sammanbott eller inte.

De angivna bedömningsgrunderna avser fall såväl då parterna var gifta
som då de sammanbott utan äktenskap under förhållanden som enligt 1 § j94

andra stycket likställer den efterievande med gift. För gifta bör emellertid Prop. 1987/88:171 presumtionen vara att det rört sig om ett oavbrutet sammanboende under fiden för äktenskapets bestånd. Först om skäl skulle tala i annan riktning finns anledning att göra en mer ingående undersökning.

Motsvarande principer bör tillämpas för det i barnfallen uppställda villkoret att den efterlevande (och den sedermera avlidne) vid dödsfallet skall ha stadigvarande sammanbott med barnet. I fråga om innebörden av detta krav kan dessutom hånvisas till kommentaren till 5 §.

I fall som avses i första stycket b krävs att sammanboendet mellan makarna har bestått oavbrutet under en tid av minst fem år. Denna tidrymd måste ha infallit i direkt anslutning till dödsfallet. Som angetts i kommentaren till 1 § fordras däremot inte att makarna under hela denna femårsperiod har varit . gifta eller sammanlevt under förhållanden som enligt 1 § andra stycket likställer icke gifta samboende med gifta. Det är tillräckligt att detta villkor om äktenskap eller viss kvalificerad samlevnad är uppfyllt vid tidpunkten för dödsfallet.

Den femårsperiod varunder parterna skall ha sammanbott räknas i dagar. Om parterna t.ex. flyttat samman den 25 april 1985 och dödsfallet inträffar • den 15 april 1990, har sammanboendet inte bestått under fem års tid, och det föreligger alltså inte rätt till omställningspension för den efterlevande. Av naturliga skäl torde dock i många fall uppstå svårigheter att i efterhand mera exakt fastställa en bestämd dag då parterna börjat sammanbo. Några mer ingående undersökningar om tidpunkten då sammanboendet inletts synes i regel inte vara nödvändiga.

Omställningspension enligt 4 § utges till efterlevande som är yngre än 65 år. Beviljad sådan pension skall alltså dras in vid utgången av månaden före den varunder den efterlevande fyller 65 år. Detta följer av 16 kap.- 9 § i dess nya lydelse. Fr.o.m. 65-årsmånaden kan ålderspension utbetalas (16 kap. 5 § första stycket).

I andra stycket anges att rätten till omställningspension enligt förevarande paragraf avser en tid av tolv månader räknat från tidpunkten för dödsfallet. Av 16 kap. 5 § tredje stycket följer att pensionen utges fr.o.m. ingången av den månad då maken avled eller, om denne vid sin död uppbar ålders- eller förtidspension, fr.o.m. ingången av månaden därefter. Omställningspensionen skall utbetalas under tolv kalendermånader därefter. I dessa fall blir det därför inte aktuellt att tillämpa huvudregeln i 16 kap. 9 § att en pensionsförmån utges t.o.m. den månad då rätten till förmånen upphör. Regeln i andra stycket får företräde framför denna bestämmelse (jfr 16 kap. 9 § i dess ändrade lydelse). Om den pensionsberättigade själv skulle avlida före tolvmånadersperiodens utgång, skall dock självfallet 16 kap. 9 § fillämpas och omställningspensionen dras in vid utgången av dödsfallsmånaden.

Den lolvmånadersperiod varunder omställningspension sålunda kan utbe
talas år den som börjar löpa fr.o.m. den månad som nu angetts. Om t.ex.
dödsfallet inträffar den 20 mars ett år och den avlidne då inte uppbar
pensionsförmån, kan alltså omställningspensionen utges fr.o.m. ingången av
mars månad det året t.o.m. utgången av februari månad nästföljande år.
Uppfyller den efterlevande under denna tidsperiod inte villkoren för
pensionsrätt kan han eller hon inte senare börja uppbära pension, även om "5

villkoren då blivit uppfyllda. Rätten till pension bortfaller definitivt i och med Prop. 1987/88:171 tolvmånadersperiodens utgång. Dock gäller givetvis retroaktivregeln i 16 kap. 5 § femte stycket också för omställningspension.

Någon motsvarighet till nuvarande tredje stycke om minskning av änkepension med hänsyn till förtida uttag av ålderspension finns inte med avseende på de nya formerna av efterlevandepension.

5§

I paragrafen ges regler för den i avsnitt 4.3 föreslagna omställningspensionen för förlängd tid. Denna pension kan utgå som en fortsättning på omställningspension enligt 4 § under som längst ytterligare ca elva års tid.

Första stycket anger förutsättningarna för rätten till omställningspension för förlängd tid. För att en efterlevande man eller kvinna skall kunna beviljas sådan pension krävs först och främst att de i 4 § angivna villkoren för rätt till omställningspension för en tid av ett år är uppfyllda. Den efterlevande måste alltså ha stadigvarande sammanbott med maken (eller därmed likställd) vid den tidpunkt då denne avled. Dessutom skall den efterlevande ha oavbrutet sammanbott med maken (eller därmed likställd) under en tid av minst fem år fram till tidpunkten för dödsfallet eller vid dödsfallet ha stadigvarande sammanbott med barn som inte hade fyllt tolv år och som stod under rättslig vårdnad av makarna eller av endera av dem. Däremot fordras inte att den efterlevande faktiskt uppburit den ettåriga omställningspensionen. Det är tillräckligt att förutsättningarna för rätten därtill är uppfyllda.

Ytterligare gäller som villkor för förlängd omställningspension att den efterlevande fortlöpande har den rättsliga vårdnaden om och stadigvarande bor samman med ett barn som inte har uppnått tolv års ålder. Detta barn måste dessutom ha stadigvarande vistats i parternas hem vid tidpunkten för dödsfallet. Finns flera barn än ett, fordras att minst ett av barnen som den efterlevande bor samman med stadigvarande vistades i hemmet redan vid dödsfallet och inte har fyllt tolv år. Däremot krävs inte att den efterlevande var vårdnadshavare för det barnet vid tidpunkten för dödsfallet, utan det är tillräckligt att vårdnaden överflyttats till den efterlevande under den tid då rätt till pension enligt 4 § förelegat. Inte heller finns något krav på att det är ett för den efterlevande och den avlidne gemensamt barn eller att barnet är besläktat med den efterlevande. Även ett barn som föds först efter dödsfallet får, liksom i fråga om omställningspension enligt 4 §, anses ha stadigvarande vistats i parternas hem vid dödsfallet, om det är ett för parterna gemensamt barn.

Villkoren om stadigvarande sammanboende och om stadigvarande vistelse bör inte ges en alltför snäv innebörd. Att barnet eller den efterlevande tillfälligt vistas på annat håll bör således inte påverka rätten till pension. Om t.ex. barnet under ferier o.d. bor i hemmet, bör inte den omständigheten att det under övrig del av året vistas på annan ort för skolgång e.d. anses medföra att kravet på stadigvarande vistelse i hemmet inte är uppfyllt. Är barnet varaktigt omhändertaget för vård på institution eller i fosterhem, kan det däremot inte anses stadigvarande bo samman med den efterlevande. Ett barns tillfälliga vistelse exempelvis på sjukhus eller i enskilt hem bör

självfallet inte påverka rätten till omstållningspension. På motsvarande sätt Prop. 1987/88:171

bör inte heller det förhållandet att den efterlevande maken tillfälligt måste

lämna hemmet på grund av sjukdom eller till följd av arbete eller utbildning

medföra att pensionsrätten bortfaller. Vid tillämpning av de nämnda

förutsättningarna kan ledning hämtas från den praxis som utbildats för

tolkningen av motsvarande villkor beträffande rätten fill änkepension från

folkpensioneringen (jfr. SOU 1959:32 och prop. 1960:75).

Förutom angivna krav på faktisk vård av barnet fordras att den efterlevande har den rättsliga vårdnaden om det. Något krav på att vårdnaden tillagts den efterlevande genom lagakraftägande dom av domstol finns inte. Även t.ex. ett interimistiskt beslut i vårdnadsfrågan kan utgöra grund för att vårdnadsvillkoret är uppfyllt. Det fordras inte att den efterlevande är ensam vårdnadshavare för barnet. Också om barnet står under gemensam vårdnad av den efterlevande och en annan person är förutsättningen för rätt till omställningspension uppfylld. Eftersom barnet måste sammanbo stadigvarande med den efterlevande, och ha gjort detta även vid tidpunkten för dödsfallet, fordras dock - i fall av gemensam vårdnad - att den efterlevande tar faktisk vård om barnet och att barnet varaktigt bor tillsammans med den efterlevande, och alltså inte med den andra vårdnadshavaren. Detta motsvarar vad som föreskrivs för rätten till bidragsförskott (1 § andra stycket lagen 1964:143 om bidragsförskott).

I likhet med ettårig omställningspension utgår omställningspension för förlängd tid endast till efterlevande som är under 65 års ålder. Utgående pension skall alltså, om den efterlevande fyller 65 år, dras in vid utgången av månaden dessförinnan.

Vidare utges förlängd omställningspension längst till utgången av den månad då det yngsta barnet fyller tolv år. När detta inträffar upphör pensionsrätten. Ytterligare gäller att pensionsrätten bortfaller om den efterlevande skulle upphöra att bo stadigvarande samman med barnet eller förlora vårdnaden om det eller om barnet skulle avlida. Av 16 kap. 9 § följer alt pensionen då dras in fr.o.m. utgången av den månad under vilken rätten till den upphör. Skulle den efterlevande emellertid senare komma att ånyo uppfylla villkoren för rätt till omställningspension enligt 5 § och barnet ännu inte ha fyllt tolv år, kan pensionen - efter ny ansökan - utbetalas på nytt från den tidpunkten och utges längst fram till dess barnet uppnår denna ålder.

Av första stycket framgår vidare att förlängd omställningspension utges först fr.o.m. månaden efter den då tolvmånaderstiden för rätt till omställningspension enligt 4 § löpt ut. Den förlängda omställningspensionen utgår sedan så länge som villkoren i paragrafen är uppfyllda.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om att rätten till omställningspension enligt den nu behandlade paragrafen upphör om den pensionsberättigade ingår äktenskap eller upptar en stadigvarande sammanlevnad med någon, med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller.har eller har haft barn. I dessa senare fall är det utan betydelse om den nya parten är gift med annan. Har pensionen med tillämpning av denna regel en gång bortfallit, kan pensionsrätten inte senare återupplivas om det nya äktenskapet eller sammanboendet skulle upplösas efter en fid. Det förtjänar understrykas att regeln avser enbart omställningspension enligt 5 §. Omställ-

197

ningspension enligt 4 § (för en tid av ett år) påverkas inte av omgifte e.d. Prop. 1987/88:171 Mofiven för förslagen har utvecklats i avsnitt 4.3.2.

Någon motsvarighet till det nuvarande andra stycket om inverkan på rätten till barnpension av att underhållsskyldighet fullgjorts genom betalning av engångsbelopp har, som utvecklats i avsnitt 3.4.1, inte upptagits i förslaget.

6§

Denna paragraf och de närmast följande behandlar villkoren för rätt till den i avsnitt 4.4 föreslagna särskilda efterlevandepensionen.

För att bli berättigad till särskild efterlevandepension måste den efterlevande - enligt bestämmelse i första stycket - uppfylla de i 4 § angivna förutsättningarna'för rätt till ettårig omställningspension. Något krav på att den efterlevande faktiskt skall ha uppburit omställningspension har däremot inte uppställts. Detta får betydelse för bl.a. utlänningars och utlandssvenskars rätt till pension. Är den efterlevande utländsk medborgare räcker det inte att förutsättningarna för rätt till omställningspension enligt 4 § är uppfyllda för att sådan pension skall kunna beviljas. Dessutom måste kravet i 5 kap. 4 § om viss tids bosättning i Sverige vara uppfyllt. Är så inte fallet under den tid då omställningspension kunnat utgå men väl senare då rätten därtill upphört, kan den efterlevande alltså beviljas särskild efterlevandepension trots att omställningspension inte utgått. Likaså skall rätl till särskild efterlevandepension föreligga för en svensk medborgare, som under omställningsperioden varit bosatt utomlands utan att då ha haft rätt till omställningspension och som därefter flyttat tillbaka till Sverige.

Särskild efterlevandepension kan - på grund av hänvisningen till 4 § - inte utgå till änka eller änkling (eller därmed likställd) som är äldre än 65 år. Inte heller kan pensionen utges till den som dessförinnan uppbär ålderspension. Detta framgår av 9 § andra stycket.

I första stycket anges vidare särskilda villkor som skall gälla för rätten till särskild efterlevandepension. Att vid tillämpningen av dessa villkor ledning kan hämtas från den praxis som utbildats vid tillämpning av motsvarande bestämmelser inom förtidspensioneringen har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4).

Frågan om innebörden av begreppet lämpligt arbete regleras i 8 § och utvecklas i motiveringen till den paragrafen.

För rätt till särskild efterlevandepension krävs att förvärvsmöjligheterna skall vara nedsatta på grund av arbetsmarknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan därmed jämförlig omständighet, såsom bosättning på ort med brist på arbetstillfällen och svårigheter att flytta till annan ort. Sådana omständigheter kan också vara att det inte rimligen kan begäras att den efterlevande, till följd av t.ex. åldern och tidigare sysselsättning, söker sig in på arbetsmarknaden. Även handikapp av olika slag kan vara grund för att utge efterlevandepension, om förtidspension eller sjukbidrag inte kan utgå till den efterlevande. Nedsättningen av hälsan kan ha både fysisk och psykisk grund. Även följdtillstånd efter sjukdom och medfödda defekter liksom, när det gäller äldre försäkrade, rena åldersförändringar kan medföra att villkoret

1 no

för rått fill efterlevandepension är uppfyllt. Över huvud taget bör, når det °

gäller frågan om medicinska skäl föreligger, samma bedömningsgrunder Prop. 1987/88:171 tillämpas som för rätten till förfidspension. Prövningen för efterlevandepension kommer dock sannolikt att oftare gälla en kombination av flera faktorer som sammantagna påverkar förvärvsmöjligheterna.

Har den efterlevandes förvärvssvårigheter annan grund än de angivna skall inte kunna utgå särskild efterlevandepension. T.ex. vård av anhörig utgör i sig inte skäl för sådan pension. Nedsättningen av förvärvsmöjligheterna måste kunna konstateras objektivt. Beror avsaknaden av arbete på bristande intresse för förvärvsarbete eller för utbildning till senare arbete, är kraven för rätt till särskild efterlevandepension alltså i princip inte uppfyllda. Har den efterlevande t.ex. erbjudits ett för denne lämpligt arbete men inte velat tillträda detta eller på annat sätt orsakat att anställning inte kommit till stånd, bör pension inte beviljas eller - om det var ett arbete med enbart kortare arbetstid - utges med endast en mindre kvotdel. Likaså bör en utgående sådan pension dras in eller sättas ned med hänsyn till omfattningen av det arbete som den efterlevande skulle ha kunnat påbörja. Även härvidlag finns alltså parallellitet med förtidspensioneringen. Som angetts i avsnitt 4.4 krävs dock att det är rimligt begära att den efterlevande skall ta ett förvärvsarbete. I kommentaren till 7 och 8 §§ anges närmare riktlinjer för denna bedömning.

För rätt till särskild efterlevandepension krävs att förvärvsmöjligheterna är nedsatta med minst hälften. I kommentaren till 7 och 8 §§ ges närmare riktlinjer för bedömningen härav.

Nedsättningen av förvärvsmöjligheterna skall ha förelegat redan vid tidpunkten för dödsfallet. I annat fall kan särskild efterlevandepension inte beviljas, även om möjligheterna till försörjning sedermera satts ned med minst hälften. I sådant fall får den efterlevande, på samma sätt som andra som blir arbetslösa, förlita sig på samhällets övriga former av stöd som tar sikte på sådana kategorier. Inte heller kan särskild efterlevandepension beviljas den vars förvärvsmöjligheter visserligen var nedsatta med minst hälften vid tidpunkten för makens död men som under omställningstiden lyckats få ett arbete som bedöms vara stadigvarande och som tryggar försörjningen. Nedsättningen av förvärvsmöjligheterna skall således finnas även vid den tidpunkt då rätten till särskild efterlevandepension inträder, dvs. vid den tidpunkt då rätten till omställningspension i endera av dessa två former upphör.

Att försörjningsmöjligheterna var nedsatta i erforderlig mån såväl vid makens död som då rätten till omställningspension upphör är dock inte tillräckligt för att rätt skall föreligga till särskild efterlevandepension. Är situationen sådan att den efterlevande under omställningstiden har erhållit ett arbete på minst halvtid som bedömts bli stadigvarande men därefter slutat detta arbete och fått sina förvärvsmöjligheter nedsatta, kan försörjningssvårigheterna inte anses ha ett sådant direkt samband med makens död att rätt bör föreligga till särskild efterlevandepension. Har arbetet haft mindre omfattning eller varit endast kortvarigt, är den efterlevande dock inte betagen rätten till denna förmån.

Av praktiska skäl kommer prövningen av i vad mån den efterlevandes
förvärvsmöjligheter är nedsatta som regel att få göras med hänsyn fill
förhållandena vid ansökningstillfället. Vad avser tiden dessförinnan torde i 1™

de flesta fall kunna vara tillräckligt med en undersökning om i vilken Prop. 1987/88:171 utsträckning den efterlevande då faktiskt förvärvsarbetat.

I första stycket anges slutligen att nedsättningen av förvärvsmöjligheterna skall kunna antas vara inte endast kortvarig för att rätt till pension skall föreligga. För att särskild efterlevandepension skall förvägras på nämnda grund måste förhållandena vara sådana att det med hög grad av säkerhet kan bedömas att den efterlevande kommer att få ett stadigvarande arbete inom någon månad. Så kan t.ex. vara fallet om den efterlevande fått en fast anställning men ännu inte hunnit tillträda denna då rätten till omställningspension upphör. Att det utlovade eller erhållna arbetet måste ha viss varaktighet framgår av 16 kap. 7 a §. Denna fråga utvecklas närmare i motiveringen fill det stadgandet.

Att rätten till särskild efterlevandepension - enligt bestämrnelse i andra stycket - inträder då rätten till omställningspension upphör innebär att sårskild efterlevandepension kan utges från den tidpunkt då någon av förutsättningarna för rätten till omställningspension bortfaller. Detta blir fallet då den efterlevande uppburit pension enligt 4 § under en tid av ett år eller - för den som uppburit förlängd omställningspension - när det yngsta barnet fyller tolv år. Rätt till särskild efterlevandepension kan dessutom inträda om t.ex. sammanboendet med barn under tolv ärs ålder av någon anledning upphör i förtid och omställningspensionen därför dras in. Skulle den efterlevande då beviljas särskild efterlevandepension men senare återuppta sammanlevnaden med barnet innan detta fyllt tolv år, kan den efterlevande - efter ansökan - på nytt få omställningspension. Om den efterlevande sålunda åter beviljas omställningspension, skall den särskilda efterlevandepension dras in. Delta följer av 9 § andra stycket. När rätten till omställningspension senare på nytt upphör, kan efter ny ansökan av den efterlevande ånyo prövas om förutsättningar föreligger för rätt till särskild efterlevandepension mot bakgrund av då aktuella förhållanden. För att särskild efterlevandepension åter skall kunna beviljas krävs i sädant fall att nedsättningen av försörjningsmöjligheterna bestått alltsedan dödsfallet.

7och8§§

I 7 § anges under vilka förutsättningar särskild efterlevandepension skall utgå som hel eller som partiell pension. Bestämmelsen är utformad efter förebild av motsvarande regel inom förtidspensioneringen.

I princip bör graderingen av den särskilda efterlevandepensionen ske med hänsyn till i vilken omfattning den efterlevandes förvärvsmöjligheter är-nedsatta. På motsvarande sätt som i fråga om förtidspension bör en efterlevande vars förvärvsmöjligheter är helt nedsatta eller som uppgåi" till högst en sjättedel av det normala kunna erhålla hel efterlevandepension. Till en efterlevande, vars förvärvsmöjligheter är nedsatta i mindre grad men likväl med minst två tredjedelar av det normala, bör efterlevandepension kunna utgå som två tredjedels pension. I övriga fall utges halv pension.

18 § anges närmare grunder för denna bedömning. Härvid kan i stora delar

ledning hämtas från tillämpningen av motsvarande bestämmelser inom

""tio förtidspensioneringen samt inom lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring

och kontant arbetsmarknadsstöd. Prop. 1987/88:171

Vid bedömningen fär i varje enskilt fall göras en sammanvägning av föreliggande arbetshinder som är av arbelsmarknadsmässig art och sådana som betingas av hälsoskäl eller annan därmed jämförlig omständighet. Här måste göras en helhetsbedömning av den efterlevandes anknytning till arbetslivet och av hans eller hennes möjligheter att få och ta ett förvärvsarbete, direkt eller efter någon form av utbildning. Bedöms förvärvsmöjligheterna vara nedsatta med minst hälften skall särskild efterlevandepension kunna beviljas.

Bedömningen måste i varje enskilt fall ta sikte på förhållandena i just det fallet. Enbart den omständigheten att den efterlevande t.ex. bor i ett glesbygdsområde eller kommit upp i högre ålder kan inte alltid tas till intäkt för att särskild efterlevandepension skall beviljas. Vad som skall vara avgörande är om alla omständigheter sammantagna faktiskt medför att förvärvsmöjligheterna är nedsatta med minst hälften.

Vissa paralleller kan dras med vad som gäller beträffande rätten till förtidspension. Det är således inte Utslagsgivande hur pass omfattande det aktuella handikappet - i det fallet sjukdom e.d. - i sig är. I stället skall vikt fästasvid i vilken omfattning handikappet påverkar förvärvsförmågan. Även för den som lider av en förhållandevis allvarlig medicinsk defekt kan, om omständigheterna i övrigt är gynnsamma, möjligheterna att få ett arbete som tryggar försörjningen vara goda. I ett sådant fall beviljas inte förtidspension. I andra fall kan situationen vara den att en mindre allvarlig sjukdom i kombination med arbetshinder av annan art medför att förvärvsförmågan får anses vara nedsatt med minst hälften och förutsättningarna för förtidspension därmed uppfyllda. Motsvarande bedömning får göras i vad avser rätten till särskild efterlevandepension.

För rätt till särskild efterlevandepension fordras att nedsättningen av den efterlevandes förvärvsmöjligheter uppgår UU minsl hälflen. Som utgångspunkt för bedömningen om detta villkor är uppfyllt kan i regel tas det arbete som den efterlevande innehar eller har möjlighet att ta inom en kortare tid. Om den efterlevande har ett stadigvarande arbete med längre arbetstid än halvtid och med anställningsförmåner som svarar mot vad som är normalt för ett sådant arbete eller kan erbjudas ett lämpligt arbete av detta slag med tillträde inom den närmaste tiden, föreligger inte rätt till särskild efterlevandepension.

Då fråga är om en efterlevande som har endast halvtids- eller kortare deltidsanställning och möjligheter inte finns att bereda den efterlevande arbete som ger bättre försörjningsmöjligheter, kan efterlevandepension utges som två tredjedels eller halv eller - i vissa fall - hel pension. På motsvarande sätt får bedömas sådana efterlevande som till följd av sitt hälsotillstånd klarar av enbart deltidsarbete.

201

För att särskild efterlevandepension skall kunna utgå krävs emellertid att det år fråga om en betydande nedsättning av försörjningsmöjligheterna. Den som t.ex, har ett deltidsarbete som ger sädana inkomster att det innebär en god ekonomisk situation, bör rimligen inte dessutom tillerkännas särskild efterlevandepension. Vid bedömningen får i normala fall göras en jämförelse mellan å ena sidan de inkomster som den efterlevande uppbär eller kan uppbära och å andra sidan den inkomst som denne skulle ha kunnat få om ett

med hänsyn till de personliga förhållandena lämpligt helfidsarbete hade Prop. 1987/88:171

kunnat erbjudas. Uppgår den faktiska inkomsten till mer än hälften av den

inkomst som den efterlevande kunnat påräkna vid lämpligt heltidsarbete,

kan särskild efterlevandepension inte utgå. Om däremot den faktiskt

erhållna inkomsten utgör t.ex. en tredjedel av helfidsinkomsten, skall kunna

utges två tredjedels efterlevandepension.

Den nämnda jämförelsen mellan de båda inkomstnivåerna får inte bli någon mekanisk mätare av försörjningsmöjligheternas nedsättning. Det anförda får ses enbart som riktlinjer för tillämpningen.

Bedömningen i vad mån förvärvsmöjligheterna är nedsatta skall ske med utgångspunkt i den enskilde efterlevandes personliga förhållanden och sociala situation. Enbart den omständigheten att den efterlevande kan erbjudas ett arbete skall med hänsyn härtill inte utesluta rätt till. särskild efterlevandepension. För att så skall vara fallet måste det erbjudna arbetet vara sådant att det kan anses som ett för den efterlevande lämpligt arbete mot bakgrund av dennes speciella förhållanden. 18 § har tagits in regler för denna bedömning. Som tidigare framhållits kan ledning härvid hämtas från vad som gäller beträffande motsvarande bestämmelse för förtidspensioneringens del.

I de fall där den efterlevande tidigare förvärvsarbetat bör i första hand beaktas möjligheterna att återgå till en sådan tidigare sysselsättning. Konstateras att möjligheterna härtill är nedsatta med minst hälften får en bedömning ske om försörjningsmöjligheterna är nedsatta i samma utsträckning i förhållande till andra sysselsättningar som kan komma i fråga. Härvid får man utgå från den del av arbetsmarknaden som det är rimligt att beakta med hänsyn till varaktigheten och omfattningen av den efterievandes fidigare utbildning och verksamhet. Hänsyn får också tas till ett sådant yrke för vilket den efterlevande kan ha erhållit utbildning efter makens frånfälle.

I begreppet lämpligt arbete ligger vidare, pä motsvarande sätt som för kontant stöd vid arbetslöshet, att anställningsförmånerna inte får vara sämre än vad som är normalt. Även om den efterlevande kan erbjudas ett arbete på mer ån halvtid kan försörjningsmöjligheterna anses vara nedsatta med minst hälften, om detta arbete är förenat med anställningsförmåner som normalt utges vid motsvarande arbeten med en arbetstid om högst halvtid.

Har den efterlevande inte tidigare förvärvsarbetat och saknar han eller hon yrkesutbildning eller fast förankring till en viss del av arbetsmarknaden, får uppskattningen av den arbetsinkomst som den efterlevande skulle ha kunnat erhålla av ett lämpligt heltidsarbete ske med utgångspunkt från arbetsförtjänsten i orten för en icke yrkesutbildad person.

Ytterligare innebär de uppställda bedömningsgrunderna att ställning får tas fill huruvida den efterievande skall anses skyldig att flytta från hemorten om det behövs för att få arbete. Vid avgörande av denna fråga får beaktas den efterlevandes ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav och andra liknande omständigheter. Om det med hänsyn härtill inte kan begäras att den efterlevande skall flytta, får försörjningsmöjligheterna bedömas med utgångspunkt enbart från förhållandena på hemorten och den närmaste omnejden. Samma faktorer blir av betydelse vid bedömningen av frågan om det bör krävas att den efterlevande tar ett anvisat arbete på en ort inom pendlingsavstånd från hemorten.

202

I paragrafen finns inte föreskrivet någon särskild bedömningsgrund för Prop. 1987/88:171 äldre efterlevande. Här finns således en skillnad gentemot vad som gäller inom förtidspensioneringen. Särbehandlingen av äldre på förtidspensioneringens område innebär att bedömningen om arbetsförmågan är nedsatt ■ främst skall avse den försäkrades förmåga att försörja sig genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete. Innebörden härav är bl.a. att den försäkrade är skyldig att anta endast sådant arbete som han utan vidare kan utföra. Krav på omskolning e.d. uppställs alltså inte. Vidare innebär bestämmelsen att det för rätten till förtidspension tas i beaktande endast sådant arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Hänsyn tas alltså enbart till om lämpligt arbete finns eller omedelbart kan anskaffas i anslutning till bostadsorten. Någon flyttningsskyldighet föreligger inte i dessa fall.

Att någon motsvarighet härtill inte har föreslagits för den särskilda efterlevandepensionens del skall ses bl.a. mot bakgrund av de skilda förutsättningarna som gäller för de båda förmånerna. Sålunda måste enligt huvudregeln alltid föreligga en medicinsk grund för förtidspension, något som inte år fallet beträffande efterievandepension. Särreglerna för äldre tar inom förtidspensioneringen primärt sikte på dem som tidigare förvärvsarbetat, medan den särskilda efterlevandepensionen i främsta rummet är avsedd för den motsatta kategorin, nämligen personer som under lång tid varit borta från förvärvslivet. Vidare kommer flertalet av dem som kan bli aktuella för efterlevandepension sannolikt att befinna sig i just sådan ålder att de blir att anse som äldre i den mening som avses inom förtidspensioneringen. Även sådana äldre torde i många fall genom olika arbetsvårdsinsatser o.d. kunna beredas sysselsättning som kan trygga försörjningen för dem, under förutsättning att arbetshindren är äv i huvudsak rent arbelsmarknadsmässig - och således inte hälsomässig - art.

Om emellertid den efterlevandes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden försvåras även av nedsatt hälsa, ehuru detta inte berättigar till förtidspension, får bedömningen av nedsättningen av försörjningsmöjligheterna till stor del ske med utgångspunkt från vad som gäller inom förtidspensioneringen beträffande äldre försäkrade. Motsvarande bör gälla också i fråga om en efterlevande som, även om han eller hon är fullt frisk, kommit upp i närheten av den allmänna pensionsåldern. I dessa två nämnda fall bör alltså den eljest gällande skyldigheten att genomgå omskolning o.d. resp. att flytta från hemorten om arbete finns på annan ort, inte upprätthållas med samma styrka som annars. Om det med hänsyn till den efterlevandes förhållanden bedöms skäligt bör den kunna helt efterges. Omständigheter av detta slag inryms bland dem som anges i 8 §.

Den efterlevandes ålder kommer således att bli av stor betydelse vid
bedömningen av rätten till särskild efterlevandepension. När det gäller yngre
efterlevande, som står utan arbete och som inte har nedsatt hälsa, torde det i
allmänhet finnas goda förutsättningar att bereda dem ett lämpligt arbete som
kan trygga den fortsatta försörjningen. Kraftfulla insatser bör därför sättas in
i sådana fall. Kraven på att den efterlevande flyttar till annan ort eller
genomgår arbetsmarknadsutbildning e.d. kan naturligtvis också ställas högre
ju yngre den efterlevande är. Även vid bedömningen av vad som skall kunna ~ -

anses vara ett för den efterlevande lämpligt arbete kommer åldern att spela Prop. 1987/88:171 en betydelsefull roll. Beträffande yngre efterlevande, som är utan yrkesutbildning och utan fastare anknytning till viss sektor av arbetsmarknaden, kan förutsättas att ett vidare spektrum av framtida yrkesbanor framstår som realistiska än för efterlevande som kommit upp i åren.

9§

I paragrafens/ör.y/a stycke föreskrivs vissa inskränkningar av samordningskaraktär av rätten till särskild efterlevandepension för den som uppfyller förutsättningarna inte enbart för sådan pension utan även för förtidspension enligt AFL eller sjukpenning eller egenlivränta enligt LAF m.fl. författningar. (Rätten till sjukpenning enligt AFL för efterlevande som är berättigad till särskild efterlevandepension regleras i 3 kap. 3 och 8 §§.) Innebörden av paragrafen är att en efterlevande inte skall kunna ges dubbel kompensation genom att det för samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna utges mer än en förmån.

De här föreslagna reglerna i kombination med 6 § första stycket i dess föreslagna lydelse - som ställer krav på att de förvärvsmöjligheter som berättigar till efterlevandepension skall vara nedsatta med minst hälften -medför att den som uppbär hel eller två tredjedels förtidspension (sjukbidrag) enligt AFL inte samtidigt kan få särskild efterlevandepension. Samtidigt med halv förtidspension kommer däremot att kunna utgå halv efterlevandepension. Detta skulle någon gång kunna bli aktuellt om den förtidspensions-berättigades förvärvsmöjligheter är ytterligare nedsatta genom dödsfallet utan att rätt därför föreligger till förhöjning av förtidspensionen. Som påpekats av försäkringsöverdomstolen torde det dock bli sällan eller om ens någonsin som denna situation kan bli aktuell med hänsyn till nuvarande praxis beträffande beviljande av förtidspension. Vad som här sagts skall på motsvarande sätt gälla beträffande sjukpenning och egenlivränta enligt LAF m.m.

Förutom omställningspension - som berörts i kommentaren till 6 § - tar bestämmelsen i andra stycket sikte på hel eller halv ålderspension som utgår efter förtida uttag. Att särskild efterlevandepension i andra fall inte kan utges till en ålderspensionär följer av att efterlevandepensionen inte kan utbetalas efter uppnådda 65 års ålder.

Hänvisningen i tredje stycket till 5 § andra stycket innebär att rätten till särskild efterlevandepension bortfaller - definitivt - vid omgifte eller inledande av samboendeförhållande som enligt nämnda bestämmelse är att jämställa med äktenskap.

10 §

I första stycket anges att särskild efterlevandepension kan begränsas till viss tid. Här ges också föreskrifter om regelbunden omprövning av penionsrät-ten. Vid bedömningen av rätten till särskild efterlevandepension och av graderingen av denna får man ta som utgångspunkt det arbete som den

efterlevande redan har eller kan erbjudas inom kort. Som framhållits i avsnitt Prop. 1987/88:171

4.4 krävs att den efterlevande har en stabil ställning på arbetsmarknaden för

att han eller hon skall undantas från rätten till pension. Har den efterlevande

en tillfällig anställning vid just den tidpunkt då prövningen görs, skall detta

alltså inte utgöra grund för att vägra den efterlevande pension. I sådant fall

skall pension kunna beviljas för viss tid men innehållas under den tid och till

den del som försörjningen tillgodoses genom arbetet. Pensionsråtten blir då

vilande helt eller delvis under denna tid. Bestämmelse härom har tagits in i 16

kap. 7 a §.

Om den efterlevande står utan arbete eller har arbete enbart i begränsad omfattning, skall försäkringskassan enligt en regel i 16 kap. 3 § i föreslagen lydelse undersöka möjligheterna att vidta åtgärder för att förbättra den efterlevandes förvärvsmöjligheter. Vilka åtgärder som härvid kan komma i fråga är beroende av en rad omständigheter. Bedöms utsikterna för den efterlevande vara goda att, efter t.ex. utbildning eller flyttning, få ett stadigvarande arbete bör detta påverka rätten till särskild efterlevandepension. I sådana fall skall dock finnas möjlighet att inledningsvis bevilja pension med bortseende härifrån. Är situationen den att omskolning e.d. först efter en viss tidsutdräkt kan leda till stadigvarande arbete, skulle i annat fall den efterlevande riskera att ställas utan möjlighet till försörjning under mellanfi-den. När nämnda insatser lett till förbättring av förvärvsmöjligheterna bör emellertid ske en omprövning av rätten till särskild efterlevandepension. Har den efterlevande påbörjat utbildning e.d. som kan förväntas leda till förbättrade förvärvsmöjligheter, skall efterievandepension därför kunna begränsas till viss tid.

Begränsning av särskild efterlevandepension till viss tid bör således förekomma främst då pensionen knyts till viss utbildning e.d. I sådant fall får vid utgången av denna tid på nytt tas upp frågan om efterlevandepension skall utgå och med vilken andel en eventuell pension skall utbetalas. Tiden kan inte överstiga tre år. Som framgår av paragrafen skall pensionsrätten alltid omprövas minst en gång vart tredje år.

Att omprövningen inte får leda till höjning av pensionen framgår av andra stycket. Motivering för detta förslag har lämnats i avsnitt 4.4. Denna regel avser endast omprövning enligt den nu aktuella paragrafen. Vid sådan omprövning av försäkringskassa som avses i 20 kap. 10 § eller vid ändring av ett beslut enligt 20 kap. 10 a § är regeln givetvis inte tillämplig.

11 §

Paragrafen anger nivån för omställningspension enligt 4 och 5 §§ samt för hel särskild efterlevandepension. Övervägandena i dessa avseenden har redovisats i avsnitten 4.3.3 och 4,4.3.

Partiell särskild efterlevandepension från folkpensioneringen utgör för år räknat hälften resp. två tredjedelar av hel sådan pension.

205

12 § Prop. 1987/88:171

I paragrafen ges ytterligare bestämmelser om samordningen med andra förmåner som kan komma en efterlevande med särskild efterlevandepension till del. Regler om sådan samordning finns dessutom i 9 § samt i 3 kap. 3 och 8§§.

Den i förevarande paragraf föreskrivna samordningen innebär att särskild efterlevandepension utbetalas endast i den rhån den överstiger en i paragrafen uppräknad annan förmån. Avräkning skall dock ske endast i den mån den andra förmånen tar sikte på samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna som den särskilda efterlevandepensionen.

Är den efterlevande på grund av nedsättningen av sina förvärvsmöjligheter berättigad till såväl ersättning från arbetslöshetskassa resp. kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) som särskild efterlevandepension, utgår sålunda efterlevandepensionen endast i den mån den överstiger den andra ersättningen. Mot utbildningsbidrag i form av dagpenning som utgår vid arbetsmarknadsutbildning, vid utredning om förutsättningarna för sådan utbildning eller vid yrkesinriktad rehabilitering skall avräkning ske på motsvarande sätt. Detsamma gäller i fråga om vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa. Avräkning görs också mot timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskundervisning för invandrare.

Mina förslag innebär på några punkter utvidgningar i förhållande till pensionsberedningens förslag. Dessa föranleds bl.a. av påpekanden av RFV samt av förslagen i prop. 1987/88:113 om kompetensinriktad vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux. Frågan i vad mån ändring också bör göras i 11 kap. 2 § AFL såvitt gäller pensionsgrundande inkomst av anställning bör övervägas ytterligare och får tas upp i ett annat sammanhang.

Minskning enligt paragrafen skall göras också mot delpension som uppbärs av den efterlevande. Eftersom rätt till delpension kräver aktuell anknytning till arbetsmarknaden torde det i princip inte bli aktuellt att bevilja särskild efterlevandepension åt den som uppbär delpension. Skulle situationen emellertid vara sådan att den delpensionsberättigade hade blivit arbetslös före makens död och inte kunnat få arbete före omställningstidens utgång, skall särskild efterlevandepension inte vara utesluten. I sådant fall kan den efterlevande få behålla delpensionen också efter arbetslöshetens inträde. Det skall dock inte kunna komma i fråga att genom efterlevandepension täcka den inkomstförlust som delpensionen tar sikte på. I situationer av detta slag utbetalas efterlevandepensionen därför endast i den mån den överstiger beloppet för delpensionen. Även mot arbetslöshetsersättning som kan utgå till den efterlevande vid sidan av delpensionen görs avräkning på efterlevandepensionen.

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande. Utanför samordningsbestämmelserna faller alltså bl.a. studiemedel enligt studiestödslagen. Detta skall ses mot bakgrund av att studiemedlen till största delen utgörs av återbetalningspliktiga lån och är inkomstprövade.

Inte heller föräldrapenning skall samordnas med särskild efterlevandepen- 7q

sion. Den som avstår från förvärvsarbete för att vårda minderårigt barn kan Prop. 1987/88:171 inte på denna grund beviljas särskild efterlevandepension. Har den efterlevande däremot en gång beviljats sådan pension med hänsyn till svårigheter på arbetsmarknaden e.d., kan denne senare uppbära föräldrapenning utan att detta reducerar efterlevandepensionen, så länge försörjningssvårigheterna fill följd av nedsatt hälsa, arbetsmarknadsskäl e.d. består. I dessa fall kan i princip utgå föräldrapenning endast på garantinivån (jfr förslaget till ändring av 3 kap. 5 § första stycket b). Är den efterlevande berättigad till högre föräldrapenning än på garantinivån, är det på grund av sådan anknytning till arbetsmarknaden att rätt i regel inte föreligger till särskild efterlevandepension. I den mån föräldrapenningen baseras på inkomst av deltidsarbete avser den att kompensera bortfallet härav, dvs. ett annat bortfall än det som skall täckas genom efterlevandepensionen.

Vad nu sagts beträffande efterlevande med föräldrapenning gäller även en efterlevande som vårdar handikappat barn och som till följd härav är berättigad till vårdbidrag från folkpensioneringen. Vårdbidraget avser att täcka både extra vårdinsatser och merkostnader på grund av barnets handikapp. Skulle bristen på förvärvsarbete för föräldern ha sin grund i arbetsmarknadsmässiga eller andra sådana skäl som anges i 6 § första stycket, skall särskild efterlevandepension kunna beviljas. En förutsättning härför är dock att den efterlevande står till arbetsmarknadens förfogande och år beredd att ta ett anvisat arbete, dvs. följer de föreskrifter som kan meddelas med stöd av 16 kap. 3 §. Om den efterlevande däremot avstår från förvärvsarbete enbart för att vårda barn utgör detta i sig inte skäl att bevilja sårskild efterlevandepension.

Att den efterlevande kan göra anspråk på socialbidrag utgör givetvis inte anledning att förvägra honom eller henne särskild efterlevandepension.

Avräkning enligt förevarande paragraf skall göras inte bara mot sådana förmåner som faktiskt uppbärs av den efterlevande utan även mot en förmån vartill rätt föreligger men den efterlevande av någon anledning inte ansökt om. Sådan avräkning bör dock göras endast i uppenbara fall. Det kan inte komma i fråga att försäkringskassan företar någon mer omfattande utredning och prövning av i vad mån den efterlevande uppfyller förutsättningarna för rätt till en förmån som administreras av en annan myndighet. I regel bör kassan kunna inskränka sig till att kräva att den efterlevande gör en ansökan om en förmån av nu aktuellt slag, om den efterlevande kan förmodas ha rätt till förmånen.

9 kap. Om särskilda folkpensionsförmåner

1 §

Paragrafen, som behandlar rätten till barntillägg och barntilläggets storlek föreslås upphörd till följd av förslaget i avsnitt 8 om avveckling av barntillägget.

207

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension Prop. 1987/88:171

2och3§§

Ändringarna i 2 § tredje stycket och 3 § andra stycket är föranledda av förslaget i avsnitt 8 att barntillägget skall avvecklas. I det förstnämnda stycket har dessutom gjorts vissa rent redakfionella ändringar.

4§

Bestämmelserna i första stycket tar sikte på sådan omställningspension från folkpensioneringen som utges för en tid av ett år efter dödsfallet. Enligt förslaget upphör sådan pension inte att utgå om den efterlevande under ettårsperioden ingår äktenskap eller börjar sammanbo med annan. I undantagsfall skulle den efterlevande alltså, om den nya maken (eller därmed jämställd) skulle avlida under ettårstiden, kunna för samma tid bli berättigad till omställningspension också efter denne och således till två sådana pensioner samtidigt. I ett sådant fall skall enligt bestämmelsen utges bara en pension. I regel kommer pensionerna i dessa situationer att vara lika stora, eftersom det nya systemet inte innehåller någon motsvarighet till nuvarande femtondelsreduktion i vissa fall av änkepension. Med hänsyn till regeln i 5 kap. 2 § om rätt till folkpension vid bosättning utomlands kan dock i vissa fall utges trettiondelsreducerad folkpension. Är detta aktuellt får den efterlevande uppbära den största omställningspensionen.

Något behov av motsvarande regler för förlängd omställningspension eller för särskild efterlevandepension föreligger inte. Dessa pensioner skall nämligen definitivt dras in om den efterievande gifter om sig eller - under vissa förutsättningar - börjar sammanbo med annan (jfr. förslaget till 8 kap. 5 § andra stycket och 9 § tredje stycket). En efterlevande kan därför inte samtidigt vara berättigad till sådan pension efter mer än en avliden.

I andra stycket i paragrafen har regeln om samordning mellan änkepension, hustrutillägg och vissa andra förmåner tagits bort. Någon samordning mellan å ena sidan omställningspension och å andra sidan barnpension eller förtidspensionär inte påkallad med hänsyn till omställningspensionens syfte. Likaså skall den efterlevande kunna uppbära i förtid uttagen ålderspension vid sidan av omställningspensionen. Samordningen mellan särskild efterlevandepension och förtidspension från folkpensioneringen regleras i 8 kap. 9 §. Att särskild efterlevandepension utgår samtidigt med barnpension torde inte kunna inträffa. På grund av det sagda fordras samordning enbart mellan barnpension och förtidspension. Nuvarande regel härom kvarstår oförändrad.

Någon reglering av rätten till efterlevandepension i fall då en avliden man efterlämnar mer än en hustru finns för närvarande inte i AFL. Inte heller i övrigt är den svenska lagstiftningen anpassad till polygama äktenskap. Om ett sådant äktenskap har ingåtts utom Sverige och är giltigt i den stat där det ingicks, kan det emellertid - enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap - vara giltigt till formen även här i landet och således ge upphov till rättsverkningar i Sverige. Även äktenskap som ingåtts i strid med tvegiftesförbudet i

äktenskapsbalken är inte automatiskt ogilfiga, utan rättsverkningar uppkom- Prop. 1987/88:171 mer på grund av äktenskapen.

Frågan om efterlevandeskyddet i fall då en invandrad man vid sin död efterlämnar mer än en hustru har nyligen behandlats av familjelagssakkunniga i betänkandet (SOU 1987:18) Internationella familjerättsfrågor. Familjelagssakkunniga har därvid funnit att det inte är lämpligt att för dessa fall föreslå några bestämmelser inom den familjerättsliga lagstiftningen utan har i stället pekat på hur några situationer kan lösas i det prakfiska rättslivet. Betänkandet bereds för närvarande i justitiedepartementet.

När det gäller efterlevandepensioneringen förutsätter enligt förslaget rätten till omställningspension och särskild efterlevandepension att den efterlevande stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes bortgång. De problem som kan uppstå i pensionshänseende då en make i ett polygamt äktenskap avlider får därför än mer begränsad betydelse för framtiden. Med hänsyn härtill och till familjelagssakkunnigas överväganden i det nämnda betänkandet beträffande bodelnings- och arvsfrågor i internationella förhållanden är jag inte beredd att nu - innan beredningen av detta betänkande avslutats - gå närmare in på frågan om verkan av ett polygamt äktenskap i vad avser efterlevandepensioneringen eller arbetsskadeförsäkringens efterlevandeskydd.

5§

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser för det fall att flera försäkrade är berättigade till barntillägg för samma barn enligt 9 kap. 1 §, föreslås avskaffad till följd av förslaget i avsnitt 8 att barntillägg skall avvecklas som särskild folkpensionsförmån.

14 kap. Om efterlevandepension

Som anmärkts under 8 kap. har i rubriken fill kapifiet ordet familjepension ändrats till efterlevandepension.

1 §

Första stycket motsvarar nuvarande 1 §.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i dag, anger de olika former i vilka efterlevandepension från tilläggspensioneringen kan utgå.

Som en nyhet för tilläggspensioneringen har i tredje stycket tagits in en regel som med efterlevande make likställer vissa grupper icke gifta samboende. Bestämmelsen grundar sig på förslag i avsnitt 4.2. Likställighetsregeln överensstämmer med den regel som föreslås gälla inom folkpensioneringen och har kommenterats under 8 kap. 1 §.

209

14 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 171

2§ Prop. 1987/88:171

Paragrafen behandlar rätten till barnpension fråii tilläggspensioneringen och motsvarar nuvarande 4 § första stycket. Liksom i fråga om folkpensioneringen har i kapitlet reglerna för barnpension flyttats fram före bestämmelserna om pension till vuxna efterlevande för att markera barnpensionens centrala ställning inom den reformerade efterlevandepensioneringen. Redan av 1 § framgår att barnet skall vara barn till den avlidne försäkrade för att barnpension skall utgå.

Åldersgränserna för rätt till barnpension från ATP är identiska med de som avses gälla för barnpension från folkpensioneringen. De har kommenterats närmare under 8 kap. 2 §. Även i övrigt kan i fråga om rätten till barnpension från ATP hänvisas till motiveringen till den paragrafen.

3§

Paragrafen upptar regler om kompensationsgrad för barnpension från tilläggspensioneringen. Den har motsvarighet i nuvarande 5 §. Eftersom bestämmelserna om barnpension i kapitlet satts före reglerna om pension fill efterlevande make har till paragrafen förts delar av nuvarande 3 § angående underlaget för beräkning av efterlevandepensionens storlek. Bestämmelsernas innehåll har behandlats i avsnitt 3.4.2.

4§

I paragrafens första stycke behandlas villkoreri för rått till tilläggspension i form av omställningspension för en tid av ett år efter dödsfallet och för förlängd tid. Eftersom villkoren avses överensstämma till alla delar med de som uppställts för rätten till motsvarande förmåner inom folkpensioneringen har stycket fått formen av en hänvisning till 8 kap. 4 och 5 §§. Det kan beträffande motiveringen hänvisas till avsnitt 4.3.

Hänvisningen i andra stycket till 10 kap. 4 § kommer i praktiken att beröra enbart ettårig omställningspension och innebär att, om rätt fill sädan pension föreligger efter mer än en avliden, bara en av pensionerna skall utges. Bestämmelsen har kommenterats under den nämnda paragrafen.

5§

Paragrafen reglerar förutsättningarna för rätten till särskild efterlevandepension inom ATP och hänvisar till vad som avses gälla för folkpensioneringens del enligt 8 kap. 6-10 §§.

6§

Paragrafen reglerar storieken av omställningspension och särskild efterle
vandepension från tilläggspensioneringen. Den grundar sig på förslag i
avsnitten 4.3.3 och 4.4.3.
Omställningspension och hel särskild efterievandepension motsvarar för 210

år räknat 20 % av den avlidnes egenpension, om barnpension samtidigt utges Prop. 1987/88:171 efter denne, och annars 40 % av egenpensionen. ,

Parfiell särskild efterlevandepension utgör för år räknat, om den avlidne efterlämnar barn med rätt till pension, 10 % (halv pension) resp. 13 1/3 % (två tredjedels pension) av den avlidnes egenpension. I annat fall utgör, partiell efterlevandepension 20 % resp. 26 2/3 % av denna egenpension..

Den lägre kompensationsgraden för omställningspension och särskild efterlevandepension i fall då också barnpension utgår efter den försäkrade gäller även i den situafionen att den efterlevande maken och barnet eller barnen bor åtskilda.

Om barnpension upphör att utgå efter den avlidne uppräknas omställningspensionen eller den särskilda efterlevandepensionen från den tidpunkten till den högre kompensationsgraden.

7§

Hänvisningen till 8 kap. 12 § innebär att samordning skall ske mellan tilläggspension i form av särskild efterlevandepension och vissa andra ersättningar på samma sätt som föreskrivs för folkpensioneringens del. Har den efterlevande rätt till särskild efterlevandepension från både folk- och tilläggspensioneringen skall avräkningen i första hand göras på tilläggspensionen och först därefter på folkpensionen.

8§

I paragrafen har tagits in en begränsningsregel i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 3.4.2. Efterlevandepension från ATP skall alltså inte kunna utges med högre sammanlagt belopp ån vad som motsvarar den avlidnes egenpension beräknad enligt 3 §. Den nedsättning av barnpensioner och omställningspension eller särskild efterlevandepension som kan komma i fråga med tillämpning av begränsningsregeln skall ske pä de olika pensionerna i förhållande till deras resp. storlek. Om särskild efterlevandepension utgår efter den avlidne, beaktas härvid denna före sådan samordning som avses i 7 § (jfr 8 kap. 12 §).

Om den avlidne efterlämnar en pensionsberättigad vuxen efterlevande med rätt till omställningspension och fem barn med rätt till barnpension, skulle enligt huvudreglerna i 3 och 6 §§ pensionen till änkan eller änklingen utgå med 20 % av egenpensionen och till barnen med tillsammans (30 -I- 20 -I- 20 -f 20 -h 20) 110 % eller fillhopa 130 % av egenpensionen. Då efterlevandepensionerna enligt den nu behandlade regeln begränsas till sammanlagt 100 % av egenpensionen, kommer pensionen till änkan eller änklingen att sättas ned till 15,38 % och barnpensionen åt vart och ett av barnen från 22 till 16,92 % av den avlidnes egenpension.

Den nedsättning som sålunda görs av efterlevandepensionerna med
tillämpning av begränsningsregeln kommer inte att bestå,för hela den tid
varunder pension kan utgå efter den avlidne. Om pensionen till den vuxne
efterlevande upphör att utbetalas ökas barnpensionerna, fortfarande med
begränsningen att de tillsammans får utgöra högst 100 % av egenpensionen.

I det angivna exemplet höjs alltså barnpensionerna från denna tidpunkt till Prop. 1987/88:171

20 % av egenpensionen för vart och ett av barnen. Skulle senare ett av

barnen passera åldersgränsen för rätt till barnpension uppräknas pensionen

till de andra barnen ytterligare så att vart och ett av dem får den barnpension

som följer av huvudregeln i 3 §, dvs. (30 -I- 20 -F 20 -I- 20 H- 20):4 = 22,5 %

av den avlidne förälderns egenpension.

16 kap. Om utgivande av pension m.m.

1 §

Tillägget i tredje stycket skall ses i samband med den i 8 kap. &10 § (jfr. 14 kap. 5 §) givna möjligheten att begränsa särskild efterlevandepension till viss tid. På motsvarande sätt som redan i dag gäller beträffande sjukbidrag, handikappersättning och vårdbidrag får den tid under vilken den särskilda efterlevandepensionen skall utgå förlängas utan särskild ansökan därom.

I femte stycket har bestämmelserna om rätt till ersättning för kostnader för läkarundersökning o.d. utvidgats till att innefatta även undersökningar som en efterlevande genomgår i anledning av ansökan om särskild efterlevandepension.

Som framhållits i avsnitt 4.4.2 är avsikten att det vid prövning av en ansökan om särskild efterlevandepension först skall tas ställning till om rätt föreligger till förtidspension (eller sjukbidrag). Fjärde stycket av nu förevarande paragraf öppnar möjlighet att göra sådan prövning även om den efterlevande inte skulle särskilt ansöka om förtidspension (eller sjukbidrag), under förutsättning att regeringen förordnar därom. Jag avser att senare återkomma till regeringen i frågan om möjlighet härtill bör öppnas.

2§

I paragrafen har tagits in en bestämmelse om möjlighet att som villkor för rätt till särskild efterlevandepension föreskriva att den efterlevande genomgår undersökning av viss läkare e.d. Bestämmelsen får självfallet betydelse endast då nedsättningen av den efterlevandes försörjningsmöjligheter till i vart fall någon del har sin grund i medicinska faktorer.

3§

Genom första stycket i paragrafen åläggs försäkringskassan att, om skäl därtill föreligger, se till att åtgärder vidtas för att förbättra en efterlevandes förvärvsmöjligheter innan definitivt beslut meddelas om rätt till särskild efterlevandepension. Åtgärder som avses i paragrafen kan vara av såväl medicinsk som arbetsmarknadspolitisk art. Till sådana åtgärder kan knytas villkor om läkarundersökning m.m. (2 §) eller genomgående av en viss utbildning e.d. (andra stycket).

Kan en undersökning av här avsett slag dra ut på tiden, kan i förekommande fall med stöd av 20 kap. 2 a § meddelas interimistiskt beslut om pension i avvaktan på att slutlig prövning kan ske. Härigenom kan undvikas att den efterlevande ställs utan stöd och drabbas av försörjningssvårigheter under

tiden från det omställningspensionen upphör att utgå fram till dess frågan om Prop. 1987/88:171 särskild efterlevandepension har avgjorts.

Av stor vikt är att försäkringskassan i sådana ärenden som avses i paragrafen nära samarbetar med andra organ såsom arbetsmarknads- och utbildningsmyndigheter samt även med sjukvården och socialtjänsten. Med stöd av 20 kap. 9 § kan inhämtas yttrande av länsarbetsnämnd eller annan myndighet om t.ex. den efterlevandes möjligheter till förvärvsarbete.

De i andra stycket nämnda villkoren kan uppställas inte enbart då rätten till pension prövas första gången utan även senare under den tid då den efterlevande uppbär särskild efterlevandepension, bl.a. vid omprövning av pensionsrätten. Villkor av detta slag bör av naturliga skäl meddelas efter samråd med arbetsmarknadsmyndighet e.d.

Innebörden av begreppet lämpligt arbete har utvecklats i kommentaren fill 8 kap. 7 och 8 §§. Vid tolkningen kan ledning hämtas också från vad som gäller i fråga om arbetslöshetsersättning enligt 5 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och 5 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Regler om sanktioner mot efterlevande som vägrar att efterkomma de villkor som meddelats med stöd av paragrafen finns i 20 kap. 3 §.

I vilken omfattning försäkringskassan skall se till att här berörda åtgärder vidtas och i vad mån villkor skall ställas upp får, som närmare utvecklats i avsnitt 4.4.2, bedömas utifrån varje enskild efterlevandes förhållanden. Vid denna bedömning får hänsyn tas till en rad olika faktorer, såsom den efterlevandes ålder, tillgången till arbetstillfällen på hemorten, möjligheten att efter flyttning bereda den efterlevande sådant arbete som en viss utbildning tar sikte på m.m. Vilken inverkan sådana faktorer skall ha på bedömningen har utvecklats i motiveringen till 8 kap. 7 och 8 §§.

5§

Ändringen i andra stycket är föranledd av förslaget om avveckling av barnfillägget, medan ändringarna i tredje och fjärde styckena har sin grund i att de nya efterlevandeförmånerna enligt mitt förslag skall benämnas efterlevandepension.

Ändringen i sista stycket föranleds till viss del av det förslag till avveckling av barntillägget som redovisats i avsnitt 8. I övrigt tar bestämmelsen sikte på det fall att barnpension beviljas retroaktivt och att omställningspension eller särskild efterievandepension har utbetalats efter den avlidne för fiden före barnpensionsbeslutet. I en sådan situafion skall göras avdrag från det retroaktivt utbetalade barnpensionsbeloppet, eftersom omställningspensionen eller den särskilda efterlevandepensionen här har utgetts med 40 % av den avlidnes egenpension i stället för med 20 % som skulle ha skett om barnpensionsbeslutet hade förelegat redan vid den tidpunkt då pensionen till den vuxne efterlevande utbetalades.

213

6 a Prop. 1987/88:171

Eftersom 3 § i dess förutvarande lydelse upphört att gälla med verkan fr.o.m. den 1 juli 1983 (SFS 1983:191), har hänvisningen till den paragrafen tagits bort. I 20 kap. 2 a § finns en generell bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som tidigare i 16 kap. 3 §. Dessutom har i förevarande paragraf gjorts vissa rent redaktionella ändringar.

7a§

I paragrafen ges föreskrifter om indragning och nedsättning av särskild efterlevandepension. En omprövning av rätten till sådan pension kan vara påkallad av olika skäl. .'\tt en tidsbegränsad särskild efterlevandepension skall omprövas sedan den för pensionen bestämda tiden löpt ut följer av 8 kap. 10 § (jfr. 14 kap. 5 §). Likaledes framgår av nämnda paragraf att omprövning skall ske när skäl föreligger till det, dock minst en gång vart tredje år. En omprövning skall göras bl.a. då det kommit till försäkringskassans kännedom att den efterlevandes försörjningsmöjligheter har förbättrats väsentligt. I den förevarande paragrafen regleras de åtgärder som kassan vid omprövningen kan vidta med en utgående särskild efterlevandepension.

Första stycket innehåller regler om definitiv indragning eller minskning av särskild efterlevandepension. Detta skall ske så snart som den efterlevandes förvärvsmöjligheter har förbättrats väsentligt och förbättringen kan antas bli bestående under avsevärd tid. För att förbättringen skall anses väsenfiig bör försörjningsmöjligheterna ha blivit sådana att de, om de förelegat redan då ansökan gjordes, hade medfört att pension inte alls skulle ha utgetts eller utgetts med en lägre andel av hel pension än vad som blivit fallet.

Indragning eller nedsättning skall ske inte bara om den efterlevande har påbörjat ett förvärvsarbete. Även om änkan eller änklingen har erbjudits ett lämpligt arbete men vägrat att ta detta, skall pensionen kunna dras in eller sättas ned med hänsyn till det anvisade arbetet. Den särskilda efterlevandepensionen har då fyllt sitt syfte, och den efterlevandes förvärvsmöjligheter kan inte längre anses nedsatta i den mening som krävs för rätten till pension.

Kan det antas att den inträdda förbättringen inte kommer att bestå avsevärd tid, varmed bör förstås en tid av minst ett år, bör inte komma i fråga att definitivt dra in eller sätta ned pensionen. I sådant fall bör pensionen dras in eller minskas endast för viss tid. Detta bör också göras redan om förbättringen är enbart tillfällig, t.ex. att den efterlevande fått arbete för bara några månader framöver. Föreskrift härom har tagits in i andrastycket Visar det sig senare att förbättringen är varaktig, skall pensionen definitivt dras in eller minskas vid denna senare tidpunkt. Består å andra sidan förbättringen inte för avsevärd lid, kan pensionen ånyo börja utges på samma sätt som tidigare så snart försörjningsmöjligheterna åter har försämrats i sådan grad att förutsättningar härför föreligger. Indragning eller minskning för viss tid kan avse en period av högst ett år. Har arbetet inte upphört eller minskat i omfattning under den tiden, får anses att försörjningsmöjligheterna har förbättrats för avsevärd tid. Skulle den efterlevande därefter bli utan arbete

214

har försörjningssvårigheterna inte längre ett sådant samband med makens Prop. 1987/88:171 död att särskild efterlevandepension kan utges på grund därav.

8§

I första stycket har markerats att skyldigheten att anmäla förbättring av arbetsförmågan åvilar inte enbart den som uppbär förtidspension från folkpensioneringen utan även den som får sådan pension bara från ATP.

Vidare har anmälningsskyldigheten för den som uppbär änkepension ändrats till att avse alla som får efterlevandepension. Skyldigheten omfattar alla former av efterlevandepension, dvs. barnpension, omställningspension och särskild efterlevandepension från både folk- och tilläggspensioneringen.

När det gäller barnpension får bestämmelsen egentlig betydelse endast för studerande som uppbär sådan pension efter fyllda 18 år. Dessa skall vara skyldiga att underråtta försäkringskassan om förändringar som inverkar på rätten till barnpension, t.ex. att de studier som utgör grund för förmånen har avbrutits.

Motsvarande anmälningsskyldighet åvilar efterlevande som får omställningspension eller särskild efterlevandepension. Av naturliga skäl är det inte möjligt för försäkringskassan att i obegränsad omfattning följa eventuella förändringar i varje enskild efterievandes förhållanden. Den efterlevande måste därför själv anmäla till kassan om hans eller hennes förhållanden ändras på sådant sätt att rätten till efterlevandepension påverkas. Det skall t.ex. göras om den som uppbär omställningspension för förlängd tid upphör att ha vårdnaden om eller bo stadigvarande samman med barn som är under tolv år. Den som erhåller särskild efterlevandepension kan få möjligheterna att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt förbättrade eller erhålla någon annan förmån som skall samordnas med pensionen. Anmälan skall dessutom göras om en efterlevande med sådan pension eller med omställningspension för förlängd tid ingår äktenskap eller börjar sammanbo med annan som avses i 8 kap. 5 § andra stycket.

Underlåts anmälan skall pensionen kunna dras in för viss tid eller tills vidare. Den efterlevande kan också med stöd av 20 kap. 4 § åläggas återbetalningsskyldighet för vad som utbetalats för mycket på grund av den underlåtna anmälningen.

9§

Tillägget till första meningen har föranletts av förslaget till 8 kap. 4 § andra stycket (jfr. 14 kap. 4 §), som utgör undantag från regeln i förevarande paragraf att pensionsförmån utgår t.o.m. utgången av den månad då rätten ■ ■ till förmånen upphört.

Den nya tredje meningen grundas på förslaget att omställningspension och särskild efterlevandepension skall kunna utges längst t.o.m. utgången av mänaden före den då den efterlevande fyller 65 år.

215

10 § Prop. 1987/88:171

Förslaget innebär att ordet familjepension skall bytas ut mot efterlevandepension. I prop. 1987/88:124 om god man och förvaltare, som ännu inte har behandlats av riksdagen, föreslås vissa andra ändringar i paragrafen. Detsamma gäller beträffande 8 §.

11 §

Genom paragrafen ges möjlighet att dra in eller sätta ned familjepension i vissa situationer då den efterlevande har varit vållande till dödsfallet. Dessa regler skall avse även de nu föreslagna formerna av efterlevandepension. Eftersom strafflagen ersatts av brottsbalken har hänvisningen till strafflagen ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i brottsbalken.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m.m.

1 §

Grunden för den föreslagna ändringen är att avdrag skall kunna göras även på efterlevandepension som utbetalas för förfluten tid med hänsyn till socialbidrag som utgått för denna tid.

2§

Paragrafen innehåller regler om samordning mellan pension enligt AFL och förmåner från äldre lagar om yrkesskadeförsäkring. De föreslagna ändringarna innebär att efterlevandelivränta på grund av yrkesskadeförsäkring skall medföra minskning även av omställningspension och särskild efterlevandepension. För närvarande gäller att folkpension i form av änkepension efter sådan samordning alltid skall utges med minst hälften av vad som annars skulle ha utgått. Någon motsvarighet härtill har inte upptagits beträffande omställningspension och särskild efterlevandepension. Vid samordning enligt paragrafen skall dessa pensioner således i princip kunna helt bortfalla.

3§

Ändringen är en konsekvens av förslaget i avsnitt 8 att den särskilda folkpensionsförmånen barntillägg skall avvecklas.

18 kap. Om allmänna försäkringskassor

21 §

Frågor om rätt till särskild efterlevandepension skall enligt förslaget avgöras
av socialförsäkringsnämnd. Detta skall ses mot bakgrund av att ärenden om
sådan pension kommer att kräva särskilt kvalificerad handläggning och av att
det i vissa fall kan bli aktuellt att samtidigt pröva förutsättningarna för rätten
till förtidspension. 216

20 kap. Övriga bestämmelser Prop. 1987/88:171

2§

I det nya fjärde stycket föreskrivs att, vid tillämpning av bestämmelserna om rätt till barnpension från folk- och filläggspensioneringen, med biologiskt barn till en avliden förälder skall likställas ett utländskt barn som i adoptionssyfte har förts till Sverige och med socialnämnds medgivande tagits emot i ett enskilt hem för vård och fostran i sådant syfte. Regeln grundar sig på förslag i avsnitt 3.2.2. Den blivande adoptivföräldern måste, innan han eller hon avled, ha tagit emot barnet för vård och fostran här i landet efter medgivande av socialnämnd enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620). Regeln överensstämmer väsentligen med vad som gäller för föräldrapenning och vårdbidrag samt - enligt 4 § andra stycket lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag - även för barnbidrag.

Bestämmelsen knyter sålunda an till föreskriften i 25 § socialtjänstlagen, som reglerar fosterhemsplacering. För att rätt fill barnpension skall föreligga efter den presumtive adoptivföräldern är det inte tillräckligt att barnet är av utländsk härkomst. Har barnet kommit till Sverige utan att tanken varit att det skall adopteras här i landet föreligger således inte rätt till barnpension åven om en adoption senare har blivit aktuell. I dessa fall görs alltså ingen skillnad mellan utländska och inhemska barn.

I barnpensionshänseende anses barnet som efterlevande till den presumtive adoptivföräldern och får således rätt till barnpension efter denne på samma sätt som om en adoption redan hunnit komma till stånd före dödsfallet. Härav följer bl.a. att barnet får behålla sin pension om den avlidnes make senare ensam fullföljer adoptionen eller gifter om sig. Om barnet däremot adopteras av en annan person, upphör självfallet - på samma sätt som för biologiska barn som adopteras bort - rätten fill barnpension efter den presumtive adoptivföräldern.

Rätten till barnpension förutsätter att den blivande adopfivföräldern har tagit emot barnet här i landet i adoptionssyfte innan han eller hon avled. De barn som här är aktuella saknar regelmässigt svenskt medborgarskap. Bestämmelserna i 5 kap. 4 § om utlännings rätt fill barnpension blir således tillämpliga i detta fall. Det betyder att barnet eller den avlidne måste ha uppfyllt kvalifikationsvillkoren i nämnda paragraf för att barnpension skall kunna beviljas. Till följd av bestämmelsen i sista meningen i det nu förevarande stycket skall dock vid tillämpning av 5 kap. 4 § barnet anses såsom bosatt i Sverige vid dödsfallet.

Adoption av ett utländskt barn i Sverige kommer till stånd genom att svensk domstol lämnar tillstånd till adoptionen eller genom att ett i barnets ursprungsland meddelat adoptionsbeslut godkänns i Sverige av statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Den prövning som därvid görs om förutsättningarna för adopfion enligt svensk lag är för handen kommer av naturliga skäl inte att kunna göras i det fall att den blivande adoptanten avlider innan ställning hunnit tas i adoptionsärendet. Någon motsvarande prövning bör inte ske när det gäller att avgöra frågan om barnpension. Har

adoptionsförfarandet framskridit så långt att socialnämndens medgivande

''17 inhämtats och barnet tagits emot i fosterhemmet i adopfionssyfte får, såvitt

gäller rätten fill barnpension, tillräckliga garantier anses föreligga för att en Prop. 1987/88:171 adoption skulle ha kommit till stånd om den tilltänkte adoptivföräldern inte avlidit innan adoptionsärendet hunnit prövas.

Med den regel som nu föreslås skulle kunna tänkas uppkomma fall där barnet, utöver barnpension enligt AFL efter den presumfive adoptivföräldern, är berätfigad till barnpension även efter en biologisk förälder enligt ett socialförsäkringssystem i sitt ursprungsland. Man synes dock i praktiken kunna utesluta den möjligheten. Någon särskild reglering för sådana fall har jag därför inte funnit motiverad utöver vad som i 17 kap. 5 § och förordningen (1979:131) om beräkning av folkpension i vissa fall föreskrivs om likställande av pension enligt utländsk lagsfiftning med ATP vid beräkning av folkpensionsförmåner.

Enligt förslaget skall presumtiva adoptivbarn likställas med biologiska barn endast i vad avser rätten till barnpension. Däremot skall något sådant likställande inte ske då frågan är om rätt för vuxen efterlevande till omställningspension grundad på barnförekomst. Jag kan alltså inte biträda det förslag att så bör ske som framförts av statens nämnd för internationella adopfionsfrågor. Såvitt gäller den förlängda omställningspensionen får detta nämligen inte någon större betydelse i nu berört hänseende. Enligt 8 kap. 5 § och 14 kap. 4 § krävs sålunda för rätten fill sådan omställningspension att den efterlevande - förutom att han eller hon uppfyller villkoren för rätt till omställningspension för en tid av ett år - har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med ett barn, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i makarnas hem. Däremot krävs inte att barnet stod under vårdnad av makarna eller endera av dem vid tidpunkten för dödsfallet. Har makarna tagit emot ett barn i sitt hem i adopfionssyfte får detta anses ha stadigvarande vistats hos dem vid dödsfallet. Fullföljer den efterlevande maken ensam adoptionen sedan den andre maken avlidit eller får den efterlevande ändå vårdnaden om barnet, är således förutsättningarna för rätt fill förlängd omställningspension uppfyllda i nu berört hänseende.

I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om sanktioner vid åsidosättande av villkor - i fråga om särskild efterlevandepension - som uppställts med stöd av 16 kap. 3 §. Dessa sanktioner kan tillämpas i falldå efterlevande vägrar att följa villkor om utbildning, rehabilitering, antagande av erbjudet arbete m.m. Även sanktionerna i paragrafens första stycke kommer att gälla beträffande de nu föreslagna formerna av efterlevandepension.

En grund för indragning av särskild efterlevandepension med stöd av andra stycket är att den efterlevande vägrar att anta ett erbjudet lämpligt arbete. Om det erbjudna arbetet skulle vara på halvtid eller av mindre omfattning, bör pensionen i stället minskas så att den svarar mot den nedsättning av försörjningsmöjligheterna som skulle återstå om den efterlevande hade accepterat det erbjudna arbetet.

218

Övergångsbestämmelserna Prop. 1987/88:171

Punkt I

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft vid en och samma tidpunkt. Som angetts i avsnitt 2.3.3 och 5.1 föreslär jag den 1 januari 1990 som ikraftträdandefidpunkt för den reformerade efterlevandepensioneringen. Enligt vad som angetts i avsnitten 7.3 och 8.2 skall även de föreslagna avvecklingarna av hustru- och barntilläggen träda i kraft vid nämnda tidpunkt.

Punkt2

I denna punkt anges den principiella utgångspunkten för övergångsregleringen.

I enlighet med vad som utvecklats i avsnitt 5 skall i princip äldre bestämmelser fortfarande gälla i de fall rätten till familjepension grundas på dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet. Den nya lagsfiftningen skall som huvudregel gälla i situafioner då dödsfallet inträffar den 1 januari 1990 eller senare. Från denna huvudregel föreskrivs dock i de följande punkterna vissa undantag såvitt gäller barnpension (punkterna 3 och 4) och beträffande efterlevandepension till änkor och därmed jämställda kvinnor (punkterna 5-9).

Huvudregeln gäller fullt ut i fråga om rätten fill efterlevandepension för män. En förutsättning för att dessa skall kunna beviljas omställningspension eller särskild efterlevandepension är således att makan (eller därmed jämställd) avlider efter utgången av år 1989.

I fråga om efterlevande kvinnor innebär bestämmelsen att familjepension utgår i form av änkepension om mannen har avlidit före den 1 januari 1990. Beroende på vid vilken tidpunkt dödsfallet har inträffat utges änkepensionen enligt nuvarande regler i AFL eller enligt tidigare bestämmelser om änkepension. Har mannen avlidit före den 1 juli 1960 bestäms alltså pensionen fortfarande med tillämpning av 16 § lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring, dvs. den är helt eller delvis inkomstprövad.

Att pension till en efterlevande kvinna, vars make har avlidit före ikraftträdandet, kan utges endast i form av änkepension innebär att en sådan kvinnas rätt till efterlevandeförmåner från folk- och tilläggspensioneringen skall bedömas helt enligt äldre regler. Uppfyller kvinnan inte förutsättningarna för rätt till änkepension, kan alltså inte heller utgå efterlevandepension enligt de nya bestämmelserna. Detta är fallet även om hon i övrigt skulle uppfylla villkoren för rätt till de nya efterlevandeförmånerna. Exempel på en särskild sådan situation är följande. En icke gift efterlevande kvinna, som sammanbott med en sedermera avliden man under förhällanden som anges i förslaget till 14 kap. 1 § tredje stycket, är enligt dagens regler inte berättigad till änkepension från ATP men väl från folkpensioneringen. Framdeles skall i denna situation kunna utges efterlevandepension i dess nya former också från ATP. Eftersom äldre regler skall ha fortsatt tillämpning om dödsfallet har inträffat före ikraftträdandet, föreligger emellertid inte rätt till efterle-

vandepension från ATP enligt det nya systemet för en kvinna i denna Prop. 1987/88:171 situation.

Rätten till änkepension som med stöd av förevarande punkt utges efter ikraftträdandet skall bedömas med tillämpning av nuvarande regler för änkepension. Även hittillsvarande bestämmelser om beräkning av änkepensionen och om filläggsförmåner härtill har fortsatt tillämpning. Enligt dessa regler får avgöras bl.a. frågan om indragning av en utgående änkepension. Det innebär också att 8 kap. 3 § andra stycket och 14 kap. 2 § tredje stycket i nuvarande lydelse alltjämt gäller i situafioner då dödsfallet har inträffat före den 1 januari 1990. Om sålunda änkepensionen för en kvinna har dragits in exempelvis till följd av att hon ingått äktenskap, skall hon - om det nya äktenskapet efter ikraftträdandet av den reformerade efterlevandepensioneringen upplöses innan det bestått i fem år - kunna återfå änkepensionen efter den förste mannen. Om kvinnan före ikraftträdandet ingått nytt äktenskap med en man som då fyllt 60 år följer av bestämmelsen i punkt 10 i övergångsbestämmelserna att hon - i motsats till vad som gäller enligt nuvarande regler - skall kunna återfå änkepensionen efter den förste mannen åven om det nya äktenskapet varat mer än fem år.

I fråga om efterlevande kvinnor vars make (eller därmed jämställd) avlider efter utgången av år 1989 innebär bestämmelserna i punkt 5 att avsteg görs från huvudregeln i förevarande punkt när det gäller kvinnor som vid ikraftträdandet har fyllt 45 år, dvs. är födda år 1944 eller tidigare. Till följd av den bestämmelsen kommer vissa kvinnor i denna ålderskategori att även i fortsättningen vara omfattade av hittillsvarande änkepensionering och således inte alls beröras av det nya systemet för efterlevandepensionering. Andra kvinnor i den kategorin hänförs dock till det nya regelsystemet. Avgränsningen mellan dessa två grupper görs enligt regeln i punkt 5.

Kvinnor som är yngre än 45 år vid ikraftträdandet omfattas regelmässigt av den reformerade efterlevandepensioneringen. Detta följer av huvudregeln i denna punkt. Vissa kvinnor tillhörande denna kategori kan dock dessutom få rätt till förmåner från hittillsvarande änkepensionering. Regler härför ges i punkt 6.

Punkt 3

I förevarande punkt föreskrivs såvitt avser rätten till barnpension vissa
undantag från den i punkt 2 intagna huvudregeln i övergångshänseende.
Regleringen grundar sig på de överväganden som redovisats i avsnitt 5.2.
Bestämmelsen i första stycket innebär att vissa av förändringarna på
barnpensionsområdet skall ha tillämpning fr.o.m. ikraftträdandet även om
föräldern eller föräldrarna har avlidit dessförinnan. De nya regler som avses
är 5 kap. 4 § första stycket c (sänkt kvalifikationstid för utländska barns rätt
fill folkpension vid bosättning i Sverige), 8 kap. 2 § och 14 kap. 2 § (de nya
åldersgränserna för rätt till barnpension från folk- och filläggspensionering
en) samt 8 kap. 3 § (nivåerna för barnpension från folkpensioneringen). 1 de
två sistnämnda hänseendena har dock föreskrivits vissa begränsningar i
andra stycket och i punkt 4. Också de nya bestämmelserna i 16 kap. 8 § och 17 2?0

kap. 1 § angående anmälningsskyldighet resp. avräkning vid retroaktiv Prop. 1987/88:171 utbetalning skall gälla beträffande sådan barnpension vartill rätt uppkommit före ikraftträdandet.

Beträffande övriga förändringar på barnpensioneringens område följer av huvudregeln i punkt 2 att de nya bestämmelserna skall tillämpas endast då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Sålunda kan den i 20 kap. 2 § fjärde stycket intagna möjligheten för utländska barn som förts till Sverige i adopfionssyfte att få barnpension, om någon av de filltänkta adoptivföräldrarna skulle avlida, göras gällande endast i situafioner då dödsfallet äger rum under år 1990 eller senare. Detsamma gäller de nya kompensationsgraderna för barnpension från ATP (14 kap. 3 §) liksom möjligheten för föräldralösa barn att samtidigt erhålla tilläggspension i form av barnpension efter båda föräldrarna. Har föräldern eller föräldrarna avlidit dessförinnan har äldre regler fortsatt fillämpning. Om ett barn har förlorat en av sina föräldrar före ikraftträdandet och den andre föräldern avlider efter ikraftträdandet, skall dock barnet kunna erhålla tilläggspension efter dem båda. I sådant fall beräknas pensionen efter den förste föräldern enligt äldre regler och pensionen efter den sist avlidne föräldern med fillämpning av de nya bestämmelserna. Motiven för detta förslag har redovisats i avsnitt 5.2.

I andra stycket har såvitt gäller de nya åldersgränserna för rätten till barnpension från tilläggspensioneringen (14 kap. 2 §) upptagits en särskild övergångsbestämmelse till förmån för barn som vid ikraftträdandet har fyllt 18 men inte 19 år, dvs. är födda under år 1971. Om ett sådant barn har rätt till barnpension vid utgången av år 1989 skall pensionen inte dras in med tillämpning av de nya reglerna, oavsett att barnet inte bedriver studier som enligt 14 kap. 2 § i dess nya lydelse berättigar till barnpension från ATP efter fyllda 18 år. Till barn i denna situation skall tilläggspensionen kunna fortsätta att utbetalas fram t.o.m. den månad då barnet fyller 19 år.

1 fråga om all barnpension som belöper på fid före år 1990 gäller äldre regler fortfarande.

Punkt 4

I denna punkt ges vissa särskilda övergångsbestämmelser om samordning
mellan barnpension och sådan änkepension som efter ikraftträdandet av det
nya regelsystemet utges med stöd av övergångsreglerna i punkt 2 eller 5 eller
- såvitt gäller folkpensioneringen - punkt 6. Dessa särskilda övergångs
bestämmelser utgör undantag från huvudreglerna på barnpensionsområdet i
punkt 2 och punkt 3 första stycket. Mofivering för undantagen har lämnats i
avsnitt 5.2. De innebär att inom såväl folk- som tilläggspensioneringen
barnpensionen skall samordnas med änkepensionen. Detta gäller oavsett om
dödsfallet inträffat före eller efter ikraftträdandet. I dessa fall utges
änkepensionen på den nivå som följer av nuvarande regler. Med hänsyn
härtill har upptagits bestämmelse om att barnpension som utges efter den
avlidne kan reduceras. Självfallet gäller reglerna under förevarande punkt
endast under förutsättning att barnpensionen och änkepensionen utges efter
en och samma person.
Av punkt 3 följer att barnpension från folkpensioneringen skall beräknas

enligt de nya reglerna också i situationer då föräldern avlidit före den 1 Prop. 1987/88:171

januari 1990. Enligt huvudregeln i den punkten skall således en tidigare

beviljad barnpension i förekommande fall räknas upp fr.o.m. januari 1990.

Efter ikraftträdandet skall givetvis även nybeviljade barnpensioner beräknas

enligt de nya reglerna. Om det emellertid efter ikraftträdandet utgår också

folkpension i form av änkepension efter den avlidne med stöd av punkt 2, 5

eller 6, skall - som anges i andra stycket - barnpensionen kunna reduceras

med hänsyn till änkepensionen också fortsättningsvis. Detta betyder att

minskning skall göras från den nya garantinivån för barnpensionen (40 % av

basbeloppet) med hänsyn till den änkepension från folkpensioneringen som

utges till en kvinna som är mor till barnet eller som varit gift med barnets far

eller har eller har haft barn med denne. Det krävs att barnet och den

änkepensionsberätfigade kvinnan stadigvarande sammanbor. Detta gäller

såväl då barnet uppbär barnpension efter en förälder som då det samtidigt

utges bidragsförskott för barnet eller bidrag enligt lagen (1984:1096) om

särskilt bidrag till vissa adopfivbarn. Erhåller barnet barnpension efter båda

föräldrarna, skall däremot - på samma sätt som gäller i dag enligt 8 kap. 6 §

andra stycket - någon avräkning med hänsyn till änkepensionen inte äga

rum. Endast sådan änkepension som faktiskt utbetalas skall beaktas.

1 tredje stycket föreskrivs samordning mellan barnpension och sådan änkepension från ATP som utges med stöd av punkt 5. Denna bestämmelse blir tillämplig endast då barnets förälder avlider efter ikraftträdandet. Har dödsfallet inträffat dessförinnan följer redan av punkt 2 att barnpensionen också fortsättningsvis skall utgå med hittillsvarande kompensationsgrad .Om emellertid barnets far avlider under år 1990 eller senare kan - med stöd av övergångsregeln i punkt 5 - beviljas änkepension frän ATP efter honom vid sidan av barnpension åt barnet. I sådant fall skall barnpensionen utges med den kompensationsgrad som följer av 14 kap. 5 § i dess nuvarande lydelse (dvs. med 15 % av den avlidnes egenpension för ett efterlevande barn och med en ökning med 10 % därav för varje yUeriigare barn) i stället för med den kompensationsgrad som anges i 14 kap. 3 § i dess nya lydelse. För såväl änkepensionen som barnpensionen kommer alltså i detta fall att gälla de kompensationsgrader som följer av de hittillsvarande reglerna. Om i en sådan situation som den nu behandlade änkepensionen skulle upphöra att utgå, t.ex. därför att änkan avlider eller gifter om sig, men rätt fortfarande föreligger fill barnpension, blir den nu berörda övergångsregeln inte längre fillämplig. Barnpensionen får då räknas om till den nivå som följer av 14 kap. 3 § i dess nya lydelse.

Nuvarande regel i 16 kap. 5 § sjunde stycket skall i tillämpliga fall gälla även efter ikraftträdandet. Bestämmelsen tar sikte på samordning mellan en tilläggspension i form av barnpension som utges för förfluten tid och en änkepension från tilläggspensioneringen som tidigare utbetalats för samma tid. I denna situation skall avdrag göras på barnpensionen för vad som utbetalats med för högt belopp i änkepension (skillnaden mellan 40 och 35 % av den avlidnes egenpension).

Övergångsregeln i tredje stycket avser enbart fall där änkepension utges
enligt punkt 5, dvs. till kvinnor som är födda år 1944 eller fidigare. I
situationer då viss änkepension utbetalas med stöd av övergångsregeln i 222

punkt 6 är däremot den nu förevarande bestämmelsen om kompensations- Prop. 1987/88:171 grad för barnpension inom ATP inte fillämplig. Barnpensionen skall i dessa senare situationer utges med de kompensationsgrader som följer av 14 kap. 3 § i dess nya lydelse. Grunden för detta förslag är att änkepensionen här i regel beräknas på ett annat underlag än barnpensionen och att den många gånger torde utges med enbart en viss kvotdel av en oreducerad pension. Om barnpensionen i dessa fall skulle utgå enligt hitfillsvarande kompensationsgrader, skulle familjen kunna riskera att få en total tilläggspension som väsentligt understeg den som utges enligt såväl de nuvarande som de föreslagna reglerna. Jag har därför valt att inte föreslå någon samordning mellan barnpension och sådan änkepension vartill rätt föreligger enligt punkt 6.

Punkt 5

Den i förevarande punkt intagna övergångsbestämmelsen utgör undantag från huvudprincipen att tidpunkten för dödsfallet skall vara avgörande för om rätten till efterlevandeförmåner för en efterlevande kvinna skall fastställas enligt nuvarande system eller enligt de nya reglerna. I enlighet med vad som föreslagits i den allmänna mofiveringen under avsnitt 5.3 avser undantaget kvinnor som är födda år 1944 eller fidigare och som vid ikraftträdandet alltså är 45 år eller äldre.

Innebörden av det föreskrivna undantaget är att rätten till efterlevandepension från folk- och tilläggspensioneringen skall för de kvinnor som berörs därav bestämmas med tillämpning av hitfillsvarande regler oberoende av att maken (eller därmed jämställd) avlider först efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

För att kvinnan skall omfattas av övergångsregeln i denna punkt krävs -förutom att hon är född år 1944 eller tidigare - att hon är gift med den sedermera avlidne mannen vid utgången av år 1989. Såvitt gäller rätten till folkpension i form av änkepension blir övergångsregeln av betydelse även för en kvinna som vid nämnda tidpunkt stadigvarande sammanbor med en man under sådana förhållanden som avses i 8 kap. 2 § i dess äldre lydelse (dvs. med vilken hon tidigare varit gift eller har eller har haft barn).

Är samtliga dessa villkor uppfyllda omfattas kvinnan av äldre regler för rätt till änkepension. Hon omfattas däremot inte alls av det nya regelsystemet och kan alltså inte beviljas omställningspension eller särskild efterlevandepension. Som nyss nämnts är förutsättningarna för tillämpning av den nu aktuella övergångsregeln att kvinnan är född år 1944 eller tidigare, att hon vid utgången av år 1989 är gift (eller därmed likställd) och att hon vid dödsfallet fortfarande är gift eller sammanboende med samme man. Såvitt gäller ATP fordras att kvinnan var gift med mannen såväl vid ikraftträdandet som vid dödsfallet. När det däremot gäller folkpensioneringen krävs inte att kvinnan var gift resp. därmed likställd både vid ikraftträdandet och dödsfallet. Overgångsregelri i förevarande punkt är såvitt gäller folkpension tillämplig även om kvinnan t.ex. är att likställa med gift enligt regeln i 8 kap.

2 § i nuvarande lydelse vid ikraftträdandet men ingått äktenskap med

223

mannen i fråga innan denne avled. På motsvarande sätt är villkoren i Prop. 1987/88:171

övergångsregeln uppfyllda för folkpensioneringens vidkommande om en

kvinna skulle vara gift med en man vid ikraftträdandet men senare ha skilts

från denne, under förutsättning att hon därefter på nytt flyttat samman med

mannen och stadigvarande sammanbor med honom när han avlider. Det

finns alltså inte något krav på att kvinnan fortlöpande skall ha sammanbott

med mannen från ikraftträdandet till dennes död. Avgörande är hur

förhållandena gestaltade sig just vid dessa två relevanta tidpunkter. Det nu

sagda gäller i tillämpliga delar även i fråga om tilläggspensioneringen. Om

t.ex. en kvinna som var gift vid ikraftträdandet därefter skilts från mannen

men senare på nytt ingått äktenskap med honom och detta äktenskap bestått

fram till hans död, är övergångsregeln tillämplig.

Regeln i förevarande punkt avser enbart att reglera huruvida en viss kvinna skall hänföras till det äldre regelsystemet för änkepension eller till den nya efterlevandepensioneringen, om mannen skulle avlida efter ikraftträdandet. Huruvida en kvinna i förstnämnda kategori sedan kan ha rätt att beviljas änkepension avgörs inte av denna övergångsregel. Detta blir i stället beroende av om villkoren i 8 och 14 kap. i dessa kapitels nuvarande lydelse är uppfyllda. Härför krävs alltså i huvudsak fem års äktenskap (resp. sammanboende) eller barnförekomst.

Kvinnor, som visserligen är födda år 1944 eller tidigare men som inte uppfyller villkoren i andra meningen av förevarande punkt, omfattas av det nya systemet för efterlevandepension och kan alltså inte beviljas änkepension enligt äldre regler. Detta blir fallet t.ex. för alla kvinnor i nämnda åldersgrupp som vid utgången av år 1989 inte var gifta (eller, såvitt gäller folkpension, därmed likställda). Inte heller kvinnor, som var gifta vid ikraftträdandet men senare skilts och flyttat från mannen har rätt till änkepension. Att sådan rätt inte föreligger efter den man med vilken kvinnan var gift vid ikraftträdandet följer redan av reglerna i 8 och 14 kap. i nuvarande lydelse. Och om kvinnan skulle ha ingått nytt äktenskap med en annan man efter ikraftträdandet är regeln i punkt 5 inte fillämplig. Däremot skall kvinnan kunna beviljas omställningspension och kanske även särskild efterlevandepension efter den nye mannen om förutsättningar härför föreligger enligt bestämmelserna i 8 och 14 kap. i dessa kapitels nya lydelse.

I vissa fall kan den situationen uppkomma att en kvinna blir berättigad till förmåner från såväl det nya som det äldre regelsystemet. Om en kvinna, som är född år 1944 eller tidigare, vid ikraftträdandet stadigvarande sammanbor med en man och är att likställa med gift enligt 8 kap. 2 § i dess äldre lydelse, skall hon enligt punkt 5 hänföras till det äldre regelsystemet för folkpension i form av änkepension. Uppfyller hon villkoren i 8 kap. 1 § i nuvarande lydelse kan hon då beviljas änkepension från folkpensioneringen efter mannen om denne skulle avlida. Någon rätt fill folkpension från den nya efterlevandepensioneringen föreligger då inte för henne. Såvitt gäller ATP blir det äldre regelsystemet inte tillämpligt för kvinnan, eftersom hon inte var gift med mannen vid ikraftträdandet. Hon kan alltså - även om hon senare skulle ha ingått äktenskap med mannen - inte erhålla tilläggspension i form av änkepension. Däremot kan hon beviljas efterlevandeförmåner från tilläggs-

224

pensioneringen enligt det nya systemet om kraven i 14 kap. i dess föreslagna Prop. 1987/88:171 lydelse är uppfyllda.

En kvinna kan alltså, om förutsättningarna i förevarande punkt och nuvarande regler härför är uppfyllda, beviljas änkepension från folk- och tilläggspensioneringen. För sådan änkepension som nybeviljas efter ikraftträdandet gäller i princip nuvarande regler fullt ut. Detta blir utan inskränkningar fallet i fråga om änkepension till kvinnor som är födda år 1929 eller tidigare, dvs. är 60 år eller äldre vid ikraftträdandet. Beträffande änkepension till kvinnor som är födda under något av åren 1930-1944 föreslås dock viss begränsning. Dessa kvinnor kan uppbära folkpension i form av änkepension helt enligt nuvarande regler. Detsamma gäller deras rätt till filläggspension i form av änkepension för tid innan de uppnår 65 års ålder eller dessförinnan gör förtida uttag av ålderspension. I fråga om änkepension från tilläggspensioneringen för tid därefter gäller särskilda regler om samordning mellan änkepensionen och kvinnans egen ålderspension från ATP. Reglerna i detta hänseende har tagits in i punkt 8 och behandlas i kommentaren till den punkten.

Punkt 6

I denna punkt ges vissa särskilda övergångsbestämmelser för kvinnor som vid ikraftträdandet är yngre än 45 år, dvs. är födda år 1945 eller senare. I fråga om dessa kvinnor gäller, som anmärks i första meningen, huvudregeln i punkt 2. Tidpunkten för mannens död blir således avgörande för valet av regelsystem. Har maken (eller därmed jämställd) avlidit före ikraftträdandet utges änkepension helt enligt nuvarande regler. Äger dödsfallet däremot rum efter utgången av år 1989 gäller den nya lagstiftningen, och en kvinna i denna ålderskategori kan alltså beviljas omställningspension och eventuellt särskild efterlevandepension.

De särskilda övergångsreglerna i förevarande punkt innebär emellertid att en kvinna som är född år 1945 eller senare - om dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet - förutom de nya efterlevandeförmånerna kan bli berättigad till viss änkepension från folk- och tilläggspensioneringen. Denna änkepension utges med tillämpning av nuvarande regelsystem och de särskilda bestämmelser som upptagits i förevarande punkt. Övervägandena härom har redovisats i avsnitt 5.3.

I första slyckel andra meningen anges de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en kvinna som här avses skall omfattas av denna övergångsreglering. Innebörden härav är att kvinnan vid utgången av är 1989 måste uppfylla de villkor som nu gäller för rätt till änkepension. Det krävs således att hon skulle ha kunnat beviljas sådan pension om mannen avlidit vid den tidpunkten. Detta betyder - såvitt gäller rätten till änkepension från ATP - att kvinnan vid utgången av år 1989 måste ha varit gift med mannen under en tid av minst fem år och äktenskapet ingåtts senast den dag han fyllde 60 år eller att kvinnan vid utgången av år 1989 har barn gemensamt med mannen. I fråga om folkpensioneringen innebär villkoret i första stycket att kvinnan vid ikraftträdandet av det nya regelsystemet måste antingen ha fyllt 36 år och varit gift med mannen i minst fem år eller ha vårdnaden om och

15 Riksdagen 1987/88. 1 samt. Nr 171

stadigvarande sammanbo med barn under 16 år. Om kvinnan då levde åtskild Prop. 1987/88:171

från sin make och stadigvarande sammanlevde med en annan man, med

vilken hon tidigare varit gift eller har eller har haft barn, är villkoret dock ej

uppfyllt. När det gäller folkpensioneringen innebär villkoret i första stycket

att även vissa icke gifta kvinnor omfattas av övergångsregleringen. En

förutsättning härför är att kvinnan vid utgången av år 1989 uppfyller villkoren

i folkpensioneringens likställighetsregel i 8 kap. 2 § i dess äldre lydelse, dvs.

att hon då stadigvarande sammanbodde med en icke gift man med vilken hon

tidigare varit gift eller har eller har haft barn.

När det gäller regleringen i nu förevarande stycke i övergångsbestämmelserna är detavgörande att villkoren där är uppfyllda vid utgången av år 1989. Att kvinnan uppfyller dessa villkor först därefter innebär inte att övergångsreglerna blir tillämpliga. T.ex. uppfyller en kvinna som vid utgången av år 1989 stadigvarande sammanbor med ett barn under 16 år det hittillsvarande villkoret i 8 kap. 1 § första stycket a för rätt till folkpension i form av änkepension endast om hon samtidigt har den rättsliga vårdnaden om barnet. Det är således i ett sådant fall inte tillräckligt att barnet då vistades i makarnas hem eller hos kvinnan och att hon vid en senare tidpunkt erhåller vårdnaden om barnet.

Eftersom de villkor som skall vara uppfyllda vid ikraftträdandet för att dessa särskilda övergångsregler skall gälla inte är desamma inom de båda pensionssystemen, kan det inträffa att en kvinna enligt bestämmelserna i förevarande punkt kan bli berättigad till viss änkepension från enbart folkpensioneringen eller från bara tilläggspensioneringen. T.ex. uppfyller en kvinna som vid utgången av år 1989 varit gift i fem år men ej fyllt 36 år - om barn inte finns - villkoren för rätt till tilläggspension i form av änkepension men inte till sådan pension från folkpensioneringen. Om kvinnan då fyllt 36 år men är gift med en man som vid äktenskapets ingående fyllt 60 år är villkoren för rätt till folkpension i form av änkepension uppfyllda vid fem års äktenskap. Vid sådant förhållande föreligger emellertid inte rätt till änkepension från ATP. Och om äktenskapet vid utgången av år 1989 varat kortare fid än fem år och kvinnan har vårdnaden om barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn uppfyller hon villkoren för rätt till änkepension från folkpensioneringen men däremot inte från tilläggspensioneringen. Motsvarande gäller ogifta kvinnor som uppfyller villkoren i folkpensioneringens likställighetsregel.

Regeln i första stycket tar sikte enbart på att avgöra huruvida en viss kvinna, som är född år 1945 eller senare, även fortsättningsvis skall ha ett visst skydd från nuvarande änkepensionering eller inte. Den löser däremot inte frågan huruvida sådan pension verkligen skall utges till kvinnan, om mannen senare skulle avlida. Detta bestäms i stället av reglerna i andra-fjärde styckena samt av de hittillsvarande bestämmelserna i bl.a. 8 och 14 kap. De villkor som där anges måste således vara uppfyllda vid dödsfallet för att änkepension skall kunna utbetalas till kvinnan.

Naturligtvis kan det vålla problem i den praktiska tillämpningen att kanske åtskilliga år efter ikraftträdandet göra en prövning av huruvida vissa villkor var uppfyllda vid årsskiftet 1989-1990. Dessa problem bör dock inte överdrivas. I regel torde några mer ingående efterforskningar inte vara

226

nödvändiga. I de allra flesta fall torde det vara tillräckligt att konstatera att Prop. 1987/88:171 makarna var gifta sedan fem år tillbaka vid årsskiftet 1989-1990 och att detta äktenskap bestått oavbrutet fram till mannens död. Uppgifter härom kan erhållas från offentliga register. Här kan också fås upplysningar om huruvida makarna hade gemensamt barn vid den tidpunkten. Inte heller kan det utgöra några problem att fastställa kvinnans och mannens ålder. I ett begränsat antal fall kan det bli av vikt att avgöra huruvida kvinnan stadigvarande sammanbodde såsom ogift med mannen vid den nya lagstiftningens ikraftträdande eller huruvida hon då bodde samman med ett barn under 16 år. Prövningen härav bör i princip ske enligt samma grunder som vid tillämpning av 8 kap. 1 och 2 §§ i nuvarande lydelse samt 8 kap. 1 och 4 §§ i föreslagen lydelse. Det kan därför hänvisas till vad som anförts i kommentaren till 8 kap. 4 §. I sista hand får avgörandet grundas pä uppgifter från kvinnan vid hennes ansökan om änkepension.

Övergångsbestämmelserna inom tilläggspensioneringen återfinns i andra Slyckel. En gift kvinna i här aktuell åldersgrupp, som vid ikraftträdandet uppfyller villkoren i första stycket såvitt gäller rätten till tilläggspension i form av änkepension, har enligt denna regel viss fortsatt rätt till sådan änkepension enligt äldre bestämmelser i 14 kap., om mannen skulle avlida efter ikraftträdandet. Hon kan således då beviljas änkepension från ATP. Förutsättningar härför är dock att äktenskapet då fortfarande består och att villkoren i övrigt för rätt till änkepension alltjämt är uppfyllda. Om makarna skilts efter ikraftträdandet men senare på nytt ingått äktenskap, som bestått fram till mannens död, blir alltså denna övergångsregel inte tillämplig.

För beräkningen av änkepensionen föreskrivs i detta stycke vissa särregler i förhållande till nuvarande bestämmelser. Den tilläggspension i form av änkepension som kvinnan kan beviljas med stöd av förevarande punkt beräknas under antagande att mannen avlidit vid utgången av år 1989 och på grundval av den ålderspension han fram till dess intjänat inom tilläggspensioneringen. Den förtidspension som - om mannen vid sin död inte var berättigad till ålderspension - ligger till grund för beräkningen av änkepensionen skall nämligen enligt denna övergångsregel beräknas med tillämpning endast av 13 kap. 3 §. Detta innebär att antagandepoäng inte skall läggas till grund för pensionen. Mannens egenpension beräknas i stället på grundval av de före år 1990 faktiskt intjänade pensionspoängen. Av hänvisningen till 13 kap. 3 § följer också att det, för att änkepension skall kunna utges, krävs att mannen fram till år 1990 tillgodoräknas pensionspoäng för minst tre år. Sådan beräkning enligt 13 kap. 3 § görs i princip även i de fall då mannen vid utgången av år 1989 uppbar förtidspension med antagandepoängberäkning. I sådana fall tas hänsyn till år med antagandepoäng fram t.o.m. år 1989 men inte för tiden därefter (jfr. 11 kap. 6 § sista stycket).

Mannens egenpension beräknas i detta hänseende i övrigt med tillämpning av 15- och 30-årsreglerna. Vid denna beräkning tas dock hänsyn endast till de år med pensionspoäng och storleken av dessa som mannen förvärvat t.o.m. år 1989. I fall som avses med nu förevarande stycke beaktas således den pensionsgrundande inkomst som mannen intjänat under år 1989 och tas hänsyn till pensionspoäng för detta år. Pensionen beräknas således utgöra en viss andel av 60 % av produkten av basbeloppet för dödsfallsåret - eller det

senare år änkepensionen skall utbetalas - och medeltalet av de femton högsta Prop. 1987/88:171 eller färre poängtalen mannen intjänat före är 1990.

Den avlidne mannens egenpension kommer vid beräkningen av änkepension enligt denna punkt i princip att fastställas till vissa 30-delar av en oreducerad pension. I fråga om män som var födda år 1923 eller tidigare tillämpas dock reglerna i 15 kap. 1 och 1 a §§ med deras krav på färre år med pensionspoäng än 30 för rätt till oavkortad pension.

En kvinna som här avses och som är gift med en äldre man, som vid ikraftträdandet intjänat oreducerad ålderspension enligt vad nu sagts, kan således enligt denna bestämmelse även efter ikraftträdandet beviljas oreducerad änkepension från tilläggspensioneringen helt enligt nu gällande regler. För övriga kvinnor utges änkepension med 40 % - eller om barnpension samtidigt utgår 35 % - av mannens egenpension reducerad till vissa 30-delar av en oavkortad pension och beräknad på grundval av de pensionspoäng mannen intjänat före den 1 januari 1990. Det innebär-uttryckt på annat sätt - att änkepensionen utges med motsvarande antal 30-delar av en oreducerad änkepension. Som föreskrivs i punkterna 7 och 9 samordnas änkepensionen med den tilläggspension i form av omställningspension eller särskild efterlevandepension som kvinnan kan bli berättigad till och även med kvinnans egen ålderspension från ATP.

I tredje stycket ges motsvarande övergångsregel för folkpensioneringens del. Kvinnor som uppfyller villkoren i första stycket såvitt gäller rätten till folkpension i form av änkepension har enligt detta stycke viss fortsatt rätt till sådan pension enligt 8 kap. i dess äldre lydelse, om mannen avlider efter ikraftträdandet. I sådant fall kan en kvinna som här avses, under förutsättning att hon då fortfarande uppfyller hittillsvarande villkor för rätt till änkepension, beviljas sådan pension från folkpensioneringen. I detta hänseende krävs att äktenskapet eller - såvitt gäller samboende enligt likställighetsregeln i 8 kap. 2 § - sammanboendet fortlöpande består fram till mannens död. Att en kvinna, som vid ikraftträdandet är att likställa med gift enligt regeln i 8 kap. 2 § i nuvarande lydelse, senare ingått äktenskap med mannen i fråga innan denne avled utan att sammanboendet dessförinnan upphört innebär dock inte att förutsättningarna i förevarande punkt brister. På motsvarande sätt faller en kvinna, som vid ikraftträdandet var gift, fortfarande under bestämmelsen om äktenskapet upplöses utan att makarna flyttar isär.

Änkepensionen utges enligt bestämmelserna i detta stycke med hela eller en viss andel av en änkepension beräknad enligt hittillsvarande regler i 8 kap. 4 §. Denna beräkning görs i förhållande till det antal år mannen före den 1 januari 1990 tillgodoräknats pensionspoäng inom ATP. Om mannen vid utgången av år 1989 tillgodoräknats pensionspoäng för det antal år som med tillämpning av 30-årsregeln eller av reglerna i 15 kap. 1 och 1 a §§ krävs för rätt till oreducerad tilläggspension i form av ålderspension utges änkepension till kvinnan helt enligt nuvarande regler. I annat fall reduceras änkepensionen med viss kvotdel.

Innebörden av reglerna i detta stycke är att änkepensionen i sådant fall utges med samma andel av oreducerad pension som tilläggspensionen i form av änkepension enligt andra stycket, dvs. i regel med viss 30-del av en pension

228

beräknadenligt 8kap. 4 § i dess äldre lydelse. I förekommande fall beräknas Prop. 1987/88:171 pensionen med hänsyn även till sådan 15-delsreducering som enligt nuvarande regler görs för kvinnor mellan 36 och 50 års ålder utan barn under 16 år. Denna prövning av om änkepensionen skall 15-delsreduceras görs givetvis med hänsyn till kvinnans ålder vid dödsfallet eller den senare tidpunkt då anknytningen till barn under 16 år upphör. I sådana situationer kan således utges vissa 30-delar av vissa 15-delar av en oreducerad änkepension från folkpensioneringen.

I de fall kvinnan enligt övergångsbestämmelserna i denna punkt har fortsatt rätt till änkepension endast från folkpensioneringen (och alltså inte dessutom från ATP) finns inte någon ATP att anknyta till. Detta gäller i första hand de icke gifta kvinnor som uppfyller villkoren i folkpensioneringens likställighetsregel. Som beskrivits ovan kan även vissa gifta kvinnor komma att omfattas av fortsatt skydd från bara folkpensioneringen. I fall av detta slag får beräknas en fiktiv tilläggspension i form av änkepension motsvarande vad som skulle ha utgetts till kvinnan om villkoren för rätt till sådan pension varit uppfyllda. Beräkningen avser i detta hänseende endast att fastställa hur stor andel av en oreducerad änkepension från ATP som skulle ha utgått till kvinnan om hon varit berättigad därtill. Storleken av denna pension i det enskilda fallet behöver därför inte fastställas. Andelen kan med tillämpning av 30-årsregeln (eller regeln i 15 kap. 1 eller 1 a §) direkt bestämmas på grundval av det antal år mannen tillgodoräknats pensionspoäng fram t.o.m. år 1989.

Av punkt 7 följer att även folkpension i form av änkepension som utges med stöd av dessa särskilda övergångsregler alltid samordnas med omställningspension eller särskild efterlevandepension, som kvinnan kan bli berätfigad till enligt det nya regelsystemet. Reglerna i detta hänseende behandlas närmare i kommentaren till den punkten.

Av fjärde stycket framgår att de hittillsvarande reglerna för änkepension i olika kapitel i AFL har fortsatt tillämpning beträffande sådan änkepension som avses i förevarande punkt. Bl.a. tillämpas 5 kap. i nuvarande lydelse när det gäller rätten fill sådan pension för utlänningar och utlandssvenskar. Även 10 kap. 4 § i hittillsvarande lydelse blir tillämplig i fräga om sådan änkepension som här avses. Det betyder bl.a. - som påpekats av statens löne-och pensionsverk och Kommunernas Pensionsanstalt - att för försäkrade som har rätt såväl till änkepension av detta slag som förtidspension enbart en av förmånerna utges.

Punkt 7

Förevarande övergångsbestämmelse reglerar det fall att en kvinna samtidigt blir berättigad såväl till änkepension enligt dagens regler som till omställningspension eller särskild efterlevandepension enligt det nya regelsystemet. Så torde i regel bli fallet för kvinnor som omfattas av övergångsreglerna i punkt 6.

Detta kan även inträffa i vissa speciella fall för kvinnor, som har blivit änkor och beviljats änkepension med tillämpning av nuvarande regler härför. Skulle en sådan änka gifta om sig, kommer änkepensionen att dras in

med stöd av 8 kap. 3 § andra stycket resp. 14 kap. 2 § tredje stycket i Prop. 1987/88:171 nuvarande lydelse. Om den nye maken därefter avlider - efter ikraftträdandet - inom fem års tid, återinträder rätten till änkepension efter den förste maken. Dessutom kan kvinnan bli berättigad till efterlevandepension i de nya formerna efter den sist avlidne mannen.

För fall av nu nämnda slag föreskrivs i förevarande punkt att endast omställningspensionen eller den särskilda efterlevandepensionen skall utges. Är änkepensionen större utbetalas dessutom det överskjutande beloppet.

Vid tillämpning av regeln tas i fråga om folkpension enligt det nya systemet hänsyn enbart till folkpension i form av änkepension. Beträffande tilläggspension enligt de nya reglerna beaktas endast änkepension från tilläggspensioneringen. Detta betyder att det i undantagsfall skulle kunna komma i fråga att en efterlevande kvinna samtidigt uppbär t.ex. folkpension i form av änkepension och tilläggspension i form av omställningspension. Så kan bli fallet i vissa situationer där punkt 6 är tillämplig, I kommentaren till den punkten har angetts nägra sädana situationer. Detta skulle även kunna bli aktuellt - i omgiftesfallen - om kvinnan sammanbott såsom icke gift med den först avlidne mannen. Möjlighet finns också för änka, som inte är berättigad till folkpension i form av änkepension efter den först avlidne mannen men väl till änkepension frän tilläggspensioneringen efter honom, att sedan rätten till änkepensionen från tilläggspensioneringen återupplivats efter det nya äktenskapets upplösning samtidigt erhålla omställningspension från folkpensioneringen efter den sist avlidne mannen. Det kan också hänvisas till den situation som beskrivits under punkt 5, nämligen att en kvinna vid ikraftträdandet sammanbott med en man och sedermera gift sig med honom och därigenom blivit berättigad till förmåner från såväl det äldre som det nya regelsystemet.

Punkts

I förevarande punkt har upptagits regler om samordning mellan ålderspension och viss övergångsvis utgiven änkepension från tilläggspensioneringen. Motiven för de föreslagna reglerna har redovisats i avsnitt 5.3.

Samordningsreglerna i denna punkt avser enbart sådan änkepension som utges med stöd av punkt 5 till kvinnor som är födda under något av åren 1930-1944, dvs. år äldre än 44 men yngre än 60 år vid ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. Kvinnor som då är äldre och som avses med den punkten har rätt att erhålla änkepensionen ograverad vid sidan av sin ålderspension. Detsamma gäller alla kvinnor, oavsett ålder, som är änkor redan vid ikraftträdandet av det nya regelsystemet och vilkas fortsatta rätt till änkepension grundas på punkt 2. (Däremot görs samordning även för kvinnor som är födda år 1945 eller senare och som innefattas i punkt 6: regler härför har tagits in i punkt 9.)

Samordningen enligt nu förevarande punkt innebär att änkepensionen från ATP skall minskas rned den ålderspension från tilläggspensioneringen som änkan är berättigad till för samma månad. Avräkningen görs krona för krona. Detta betyder att en kvinna, som för samma månad är berättigad till

såväl änkepension som ålderspension frän ATP, har rätt att uppbära

o "30

änkepensionen endast i den man den överstiger beloppet för ålderspensio-

nen. Änkepensionen utges alltså inte till någon del om den egna ålderspen- Prop. 1987/88:171 sionen beloppsmässigt är lika stor eller större. Är ålderspensionen lägre än änkepensionen, utbetalas änkepensionen med belopp som motsvarar skillnaden mellan denna och ålderspensionen. Har kvinnan inte rätt till någon ålderspension alls från ATP, erhåller hon hela änkepensionen oreducerad. Under alla förhällanden får kvinnan alltså rätt att uppbära hela den ålderspension som hon tjänat in rätt till, medan änkepensionen kan komma att minskas med hänsyn till den egenpension i form av ålderspension som utges.

Samordningen enligt denna punkt avser inte enbart ålderspension till kvinnan från fyllda 65 år. Även i fall då en kvinna gör ett förtida uttag av ålderspension från ATP år regeln tillämplig. Detta innebär att jag inte biträder ett förslag som försäkringsrätten för Södra Sverige framfört under remissbehandlingen, att samordningen alltid skall ske med beaktande av det belopp som skulle utges vid uttag fr.o.m. 65-årsmånaden och att även att förtida uttag av ålderspension innan kvinnan blev änka - vilket därefter återkallats - skulle inverka vid samordningen.

Av andra meningen framgår att samordningsregeln inte alltid skall tillämpas fullt ut. De kvinnor som här avses har alltid rätt att erhålla så stor pension att änkepensionen tillsammans med kvinnans egen ålderspension uppgår till visst minsta belopp. Detta garanterade belopp utgörs av hälften av summan av kvinnans och den avlidne mannens egenpensioner i form av ålderspension. Vid tillämpningen av denna regel tas alltså i princip hänsyn till den ålderspension som faktiskt utges till kvinnan (jfr dock andra stycket). I fråga om mannens pension beaktas den ålderspension som utgick till honom vid tidpunkten för dödsfallet, dock beräknad utan hänsyn till förtida eller uppskjutet uttag. Var mannen då inte berättigad till ålderspension läggs till grund för beräkningen den hela förtidspension, beräknadenligt 13 kap. 2 och 3 §§, som mannen då hade rätt till eller skulle ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid fidpunkten för dödsfallet. Underlaget för beräkningen vid tillämpningen av denna garantiregel är alltså mannens och kvinnans egenpensioner. 50 % av det sammanlagda beloppet härför är det belopp .som kvinnan är garanterad uppbära i form av egenpension och änkepension efter den samordning som föreskrivs i förevarande punkt.

En viss begränsning av garantiregelns tillämplighet föreskrivs i tredje meningen i första stycket. Den tar sikte på kvinnor som inte har egenpension frän ATP eller bara låg sådan. För att inte en sådan kvinna skall få rätt till bättre pensionsförmåner med stöd av den föreslagna garanfiregeln än vad som följer av nuvarande bestämmelser föreskrivs här att änkepensionen aldrig kan utges med högre andel av mannens egenpension än vad som gäller enligt 14 kap. 3 § i nuvarande lydelse. Änkepensionen skall alltså inte på grundval av garantiregeln kunna höjas från 40 resp. 35 % av mannens egenpension.

Av andra stycket framgår att en änka som omfattas av samordningsregeln i första stycket och som är 65 år eller äldre inte kan uppskjuta uttaget av den ålderspension från ATP vartill hon är berättigad och därigenom undvika att samordning görs mellan änkepensionen och denna ålderspension. Om en sådan änka avstår frän att ta ut ålderspensionen, skall fr.o.m. den manad

varunder hon fyller 65 år ändå göras en samordning mellan änkepension och Prop. 1987/88:171 ålderspension. Samordningen avser då den ålderspension som skulle ha utgått om kvinnan hade erhållit rätt därtill fr.o.m. 65-årsmånaden.

Vid tillämpning av första stycket likställs dessutom med den ålderspension som änkan uppbär sådan ålderspension som hon skulle haft rätt att erhålla om hon inte själv hade gjort undantagande från ATP enligt 11 kap. 7 § i dess lydelse före år 1982. Även ålderspension som skulle ha utgetts om änkan inte hade underlåtit att erlägga fastställd avgift till ATP för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning likställs med utgående ålderspension vid tillämpning av samordningsregeln i första stycket. Detta förslag bygger på en allmän princip inom pensionssystemet om behandlingen av sådan tilläggspension. Jag vill dock erinra om att socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1986/87:10 menat att det finns skäl att närmare undersöka behovet av ekonomiskt stöd för pensionärer som begärt undantagande frän ATP och att detta betänkande - som godtagits av riksdagen (rskr. 1986/87:175) -överlämnats till pensionsberedningen för genomförande av den begärda undersökningen.

När det gäller bedömningen av rätten till pensionstillskott och beräkningen av inkomstprövade förmåner för kvinnor som omfattas av de i denna punkt upptagna samordningsreglerna får självfallet tas hänsyn enbart till det tilläggspensionsbelopp som faktiskt utbetalas efter samordningen.

Punkt 9

I denna punkt upptas reglerna om samordning mellan sådan änkepension som utges med stöd av punkt 6 till kvinnor som är födda år 1945 eller senare och egen ålderspension till kvinnan. Denna samordning avser enbart tilläggspension och görs enligt samma principer som samordningen enligt punkt 8. Dock finns inte här någon motsvarighet till den garantiregel som upptagits i sistnämnda punkt.

I övrigt sker alltsä samordningen enligt de principer som beskrivits i punkt 8, och det kan därför hänvisas till kommentaren där.

Punkt 10

I förevarande punkt har upptagits en särskild övergångsbestämmelse som i realiteten innebår en ändring av nuvarande regel i 14 kap. 2 § tredje stycket. Den bygger på förslag i avsnitt 5.3.

En förutsättning för att regeln skall vara tillämplig är att en kvinna före den nya lagstiftningens ikraftträdande har beviljats tilläggspension i form av änkepension. Vidare krävs att denna änkepension, också före ikraftträdandet, har med stöd av 14 kap. 2 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse dragits in på den grunden att kvinnan ingått nytt äktenskap.

Innebörden av den nya regeln är att kvinnan skall kunna återfå den

indragna änkepensionen efter den förste mannen, om det nya äktenskapet

skulle upplösas efter att ha bestått i minst fem år. Detta gäller dock enbart

under förutsättning att den nye mannen var 60 år eller äldre vid äktenskapets

... 232

mgaende.

Skulle det nya äktenskapet upplösas efter att ha bestått kortare tid än fem Prop. 1987/88:171 år följer redan av 14 kap. 2 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse - som i ett fall som det hår berörda har fortsatt tillämpning (punkt 2) - att kvinnan återfår rätten till änkepension efter den förste mannen.

Punkt 11

I förevarande punkt har intagits den övergångsregel för avvecklingen av barntillägget som föreslagits i avsniU 8.2. Den innebär att sådana försäkrade som vid den nya lagsfiftningens ikrafUrädande redan har rätt till barntillägg skall ha kvar denna rätt också fortsättningsvis. I dessa fall prövas den fortsatta rätten till barntillägg enligt de hittillsvarande reglerna för denna förmån. Däremot skall efter ikraftträdandet inte kunna nybeviljas barntillägg till försäkrade som inte tidigare haft rätt därtill eller för barn som inte berättigade föräldern till barntillägg vid tidpunkten för ikraftträdandet.

Avgörande för regelns tillämpning är att den försäkrade hade rätt till barntillägg för december 1989. Däremot krävs inte att han då faktiskt uppbar denna förmån.

Punkt 12

I avsnitt 7 har föreslagits att hustrutillägget skall avvecklas efter en viss övergångstid. Enligt förslaget skall detta ske med början vid samma tidpunkt som de nya bestämmelserna om efterievandepension träder i kraft. Äldre regler om hustrutillägg skall dock i viss utsträckning tillämpas även för tiden efter den 31 december 1989.

Det framlagda förslaget till ändring av 10 kap. 4 § andra stycket innebär bl.a. att samordningen mellan hustrutillägg och vissa andra pensionsformer avskaffas. Detta är en konsekvens av att hustrutillägget avvecklas. Under den övergångstid då hustrutillägg alltjämt kan utgå skall samordningsregeln i den paragrafen emellertid fortsätta att gälla. Detta följer av övergångsbestämmelsen i förevarande punkt.

Punkt 13

Den i förevarande punkt intagna övergångsbestämmelsen har behandlats i kommentaren till 5 kap.

Punkt 14

Om det i en annan lag än AFL eller i en förordning hänvisas till änkepension enligt AFL skall därmed avses sådan änkepension som utges med stöd av punkt 2, 5 eller 6, om annat inte framgår av omständigheterna. Med änkepension kan i regel alltså inte likställas oniställningspension eller särskild efterlevandepension.

233

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om Prop. 1987/88:171

arbetsskadeförsäkring

5 kap. Ersättning vid dödsfall

2§ ■

Andra stycket anger de olika former av efterlevandelivränta som kan utgå enligt kapitlet. I enlighet med de överväganden som redovisats i avsnitt 6 skall livränta alltså kunna utges till efterlevande barn samt till vuxna efterlevande i form av omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta,

I tredje stycket har intagits bestämmelse om likställande i vissa fall av icke gifta samboende med gifta. Motsvarande regel finns i dag i 6 §. I den nya bestämmelsen har kretsen likställda ändrats i enlighet med vad som föreslagits under avsnitt 6.3.1. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande nya regler i 8 kap. 1 § andra stycket och 14 kap. 1 § tredje stycket AFL.

Någon motsvarighet till nuvarande 8 och 11 §§ om rätt till efterlevandelivränta för frånskild kvinna resp. förälder till den försäkrade har inte upptagits i lagförslaget. Motivering härför har lämnats i avsnitt 6.3.1. I förslaget har inte heller intagits motsvarighet till nuvarande 13 § om nedsättning av efterlevandelivräntor som samtidigt utgår till flera vuxna efterlevande efter den avlidne, eftersom fall som regleras i den paragrafen inte kommer att kunna uppstå inom ramen för det nya systemet för rätt till efterlevandeförmåner.

3§

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 2 § andra, tredje och fjärde styckena, anger underlaget för beräkning av efterievandelivränta (ersättningsunderlaget).

4§

För att markera den centrala ställning som avses tillkomma livräntor till efterlevande barn har i förslaget reglerna härom flyttats fram före bestämmelserna om rätten till livränta för efterlevande make.

Första stycket i paragrafen upptar de nya åldersgränserna för rätt fill barnlivränta. Som angetts i avsnitt 6.2 har bestämmelserna utformats efter mönster av vad som föreslås gälla beträffande barnpension inom folk- och tilläggspensioneringen. Det kan därför hänvisas till kommentaren till 8 kap. 2 § i förslaget till lag om ändring i AFL.

Av hänvisningen i andra stycket framgår att 20 kap. 2 § fjärde stycket AFL i dess nya lydelse skall gälla även beträffande rätten till barnlivränta enligt LAF. Härigenom ges ett utländskt barn, som tagits emot här i landet i adoptionssyfte av den försäkrade, rätt till livränta om den försäkrade skulle avlida innan adoptionen genomförts (jfr. under avsnitt 6.2).

234

5§ Prop. 1987/88:171

Paragrafen anger storleken av livränta till barn. Jämförd med den nu gällande bestämmelsen i 10 § innebär paragrafen den ändringen att barnlivränta alltid skall beräknas efter de procenttal som i dag gäller då den försäkrade inte efterlämnar livränteberättigad änka. I avsnitt 6.2 har detta förslag utvecklats närmare.

6§

I paragrafen upptas regler för rätten till de i avsnitt 6.3.2 föreslagna två formerna av omställningslivränta. Förutsättningarna härför anges genom hänvisning till motsvarande regler för omställningspension i 8 kap. 4 och 5 §§ AFL. Det kan därför hänvisas till motiveringen till dessa lagrum.

7§

I paragrafen regleras förutsättningarna för rätten till särskild efterlevandelivränta. Detta görs genom hänvisning fill motsvarande regler i fråga om rätten till särskild efterlevandepension inom den allmänna pensioneringen i 8 kap. 6-10 §§ AFL. Innebörden av reglerna har utvecklats under avsnitt 12.1 i kommentaren till de nämnda paragraferna.

Hänvisningen i andra stycket till olika regler i 16 kap. AFL innebär att beträffande särskild efterlevandelivränta skall gälla vad som där sägs om föreskrift om undersökning av viss läkare m.m. (16 kap. 2 § AFL), skyldighet för försäkringskassa att ta initiativ till rehabilitering m.m. och för den efterlevande att deltaga i sädan verksamhet (16 kap. 3 § AFL) samt indragning och nedsättning av särskild efterlevandepension (16 kap, 7 a § AFL).

Någon motsvarighet till nuvarande 7 § har inte upptagits beträffande omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta. Regeln i nämnda paragraf innebär att livräntan till en kvinna, som sammanbott med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden utan.att ha varit gift med denne, minskas med hänsyn till det underhållsbidrag som kvinnan kan uppbära från förutvarande make och med vissa ersättningar som har sin grund i tidigare äktenskap och som skulle ha fallit bort vid omgifte. Att göra motsvarande avräkning på omställningslivränta eller särskild efterlevandelivränta skulle strida mot utformningen i övrigt av de förmånerna.

8§

Paragrafen anger storleken av omställningslivränta och särskild efterlevan
delivränta. Jämförd med nuvarande bestämmelse i 4 § om storleken av
änkelivränta innebär paragrafen den ändringen att livräntan utgör 20 % i
stället för 40 % av ersättningsunderlaget då den försäkrade efterlämnar även
livränteberättigat barn. I sådant fall skall enligt förslaget livräntan till barnet
utgå utan minskning med hänsyn till den livränta som utges till den vuxne
efterievande (5 §), 235

Någon motsvarighet föreslås inte till nuvarande föreskrift i 4 § andra Prop. 1987/88:171 stycket om femtondelsreducering av livränta till en vuxen efterlevande.

9§

I paragrafen ges bestämmelse om samordning mellan särskild efterlevandelivränta och vissa andra förmåner. Detta görs genom en hänvisning till motsvarande regel i 8 kap. 12 § AFL för särskild efterlevandepension från den allmänna pensioneringen.

Andra meningen reglerar samordningen i fall då den efterlevande har rätt till såväl särskild efterlevandepension som särskild efterlevandelivränta. Eftersom förutsättningarna för rätt till efterlevandelivränta överensstämmer med de som avses gälla för efterlevandepension, kommer en efterlevande som är berättigad till den förra förmånen i regel att vara berättigad också till den senare. Som framgår av 6 kap. 1 § skall livräntan och pensionen inbördes samordnas enligt de principer som gäller i dag, dvs. livräntan utgår endast i den mån den överstiger pensionen. Detta innebär att, om den efterlevande har rätt till såväl särskild efterlevandepension och särskild efterlevandelivränta som annat stöd av i paragrafen avsett slag (dvs. stöd i de former som anges i 8 kap. 12 § AFL), samordning med det senare måste ta sikte på det belopp som utgår i form av livränta och pension sedan dessa först samordnats med varandra. Överstiger det andra stödet därvid vad som utgår i pension och livränta, skall således sistnämnda förmåner över huvud taget inte utges. Är däremot pensionen och livräntan större än det andra stödet, utgår de förstnämnda förmånerna som utfyllnad till det senare. Vid denna samordning skall avräkning i första hand göras på livräntan och därefter på pensionen. Innebär avräkningen att livräntan helt faller bort, görs enligt förslaget till 14 kap. 7 § AFL reduktion därefter först på tilläggspensionen och sedan på folkpensionen.

10 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. Vid utformningen har hänsyn tagits till det förslag till ändring av 12 § som nyligen lagts fram i prop. 1987/88:124 om god man och förvaltare.

11 §

Begränsningsregeln i första stycket har sin motsvarighet i nuvarande 14 §.

Hänvisningen i andra stycket till 16 kap. 1 § första stycket AFL innebär

bl.a. att det i princip skall krävas att den efterlevande ansöker om

efterlevandelivränta för att få rätt därtill. Enligt nuvarande praxis utreder

dock försäkringskassorna även utan ansökan om en efterlevande till en

avliden försäkrad har rätt till ersättning på grund av arbetsskada, om det av

uppgifter som kassan har tillgångliga framgår att sådan ersättning kan

komma i fråga (jfr. prop. 1975/76:197 s. 108). Finner kassan att detta är

fallet, initierar den en ansökan om livränta från den efterlevande.

236

Också bestämmelserna i 16 kap. 1 § tredje och femte styckena AFL skall Prop. 1987/88:171 kunna tillämpas i fråga om efterlevandelivränta enligt LAF. Sålunda skall en fidsbegränsad särskild efterlevandelivränta kunna utbetalas för förlängd tid utan att särskild ansökan därom görs. Likaså skall finnas möjlighet att fillerkänna den som ansöker om särskild efterlevandelivränta ersättning för kostnader för läkarundersökning m.m. som är av betydelse för prövningen av rätten till livränta.

Även 16 kap. 5 § femte stycket AFL avses gälla beträffande livräntor till efterlevande barn och vuxna. Barnlivränta skall alltså kunna utges retroaktivt för längst två år fillbaka, medan omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta skall kunna utbetalas för längst tre månader tillbaka före ansökningsmånaden. Förslaget skall ses mot bakgrund av förmånernas syfte att lämna bidrag till den efterlevandes löpande underhåll resp. att utgöra ett stöd under en omställningstid (jfr prop. 1978/79:75 i vad avser motsvarande regler för allmän pension).

Hänvisningen till 16 kap. 5 § sjunde stycket AFL medför att det för efterlevandelivräntornas del kommer att gälla samma regel om avräkning vid retroaktiv utbetalning av efterlevandeförmån fill barn som inom efterlevandepensioneringen.

16 kap. 8 § AFL innehåller bestämmelse om skyldighet för den som uppbär bl.a. efterlevandepension att fill försäkringskassan anmäla inträffade förändringar som år av betydelse för rätten till den utgående förmånen. Denna bestämmelse avses gälla även beträffande efterlevande som erhåller efterlevandelivränta enligt LAF.

När det slutligen gäller hänvisningen till 16 kap. 9 § AFL innebär denna bl.a. att omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta utgår längst t.o.m. månaden före den varunder den efterlevande uppnår 65 års ålder.

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

1 §

Någon motsvarighet till det nuvarande tredje stycket i paragrafen har inte upptagits i lagförslaget, eftersom omställningslivränta och särskild efterlevandelivränta inte skall utges till efterlevande som är 65 år eller äldre.

7§

I paragrafen har hänvisningen till 10 kap. 4 § AFL inskränkts till att avse första stycket av den föreskriften (i dess nya lydelse). Den innebär att två omställningslivräntor från arbetsskadeförsäkringen inte skall kunna utges till samma efterlevande för samma tid.

Däremot skall fortsättningsvis omställningslivränta eller - i vissa fall -särskild efterlevandelivränta kunna utges samtidigt med egenlivränta. Likaså kan - med hänsyn till den nya lydelsen av 10 kap. 4 § AFL - barnlivränta utbetalas samtidigt efter barnets båda föräldrar.

Att hänvisningen inskränkts till att avse enbart första stycket i 10 kap. 4 §
AFL har sin grund i ett förslag under remissbehandlingen av försäkringsrät- 237

ten för Södra Sverige. Nuvarande regler innebär att ett efterlevande barn inte Prop. 1987/88:171 samtidigt kan erhålla både barnlivränta och egenlivränta från arbetsskadeförsäkringen . Detta överensstämmer med vad som gäller och avses gälla även i fortsättningen beträffande barnpension och förtidspension från folkpensioneringen. Någon motsvarande samordning görs dock inte - och föreslås nu inte heller göras framdeles - vid samtidig rätt till barnpension och förtidspension från tilläggspensioneringen (jfr. 14 kap. .4 § i föreslagen lydelse). Som framhållits av försäkringsrätten finns starka skäl för att i detta hänseende behandla förmånerna enligt LAF på samma sätt som tilläggspension. Förslaget innebär alltså att det i fall av här berört slag fortsättningsvis inte skall göras någon samordning mellan barnlivränta och egenlivränta åt barnet.

8 kap. Övriga bestämmelser

4§

På motsvarande sätt som beträffande särskild efterlevandepension inom efterlevandepensioneringen skall ärenden om särskild efterlevandelivränta avgöras av försäkringskassans socialförsäkringsnämnd.

Övergångsbestämmelserna

Punkt]

De nya reglerna avses träda i kraft vid samma tidpunkt som reformen på efterlevandepensioneringens område, dvs. den 1 januari 1990.

Övergångsregleringen inom arbetsskadeförsäkringen motsvarar i stort sett den som föreslås gälla för den reformerade efterlevandepensioneringen. Dock görs gränsdragningen mellan det äldre och det nya systemet med utgångspunkt från tidpunkten för arbetsskadan och inte, som inom efterlevandepensioneringen, tidpunkten för dödsfallet. Med hänsyn till att enligt 2 kap. 4 § LAF en skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig kommer denna dag ofta att bli av avgörande betydelse för vilka regler som skall tillämpas.

Reglerna i LAF om ersättning till efterlevande tillämpas också i fall då ersättning skall utgå med stöd av lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. De nya bestämmelserna för efterlevandeförmåner i LAF kommer därför att tillämpas också på ersättning till efterlevande enligt de nämnda lagarna. Härvid blir samma övergångsbestämmelser som för LAF tillämpliga. Äldre regler om livräntor fill änkor m.fl. i LAF skall således fortfarande gälla för bl.a. dem som uppbär livränta vid ikraftträdandet och kvinnor som då har uppnått 45 års ålder, även då rätten till livränta har sin grund i lagen om statligt personskadeskydd eller lagen om krigsskadeersättning till sjömän.

238

Punkt2 Prop. 1987/88:171

Här anges den principiella utgångspunkten för övergångsregleringen, nämligen att det nya systemet skall tillämpas endast då fråga är om dödsfall till följd av en arbetsskada som inträffar efter ikraftträdandet. Detta gäller fullt ut i fråga om rätten till efterlevandelivränta för maken (eller därmed likställd) till en avliden kvinnlig försäkrad.

Att äldre bestämmelser skall tillämpas i fall då arbetsskadan inträffat före ikraftträdandet innebär att livräntor som beviljats enligt äldre regler även fortsättningsvis följer dessa regler. Det betyder vidare att efterlevandelivräntor kan nybeviljas med tillämpning av äldre bestämmelser även efter ikraftträdandet. Förutsättning härför är att arbetsskadan har inträffat före ikraftträdandet. Att dödsfallet har skett först därefter är härvid utan betydelse. Beroende på tidpunkten för skadan kan det här komma i fråga att nybevilja livränta med tillämpning antingen av nuvarande bestämmelser i LAF eller av bestämmelserna i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) eller äldre lagstiftning.

Att gränsdragningen mellan de nuvarande och de nya efterlevandeförmånerna skall ske med olika utgångspunkter inom AFL och LAF- tidpunkten för dödsfallet resp. arbetsskadan - kan leda till att det för en och samma efterlevande blir aktuellt att tillämpa de nya bestämmelserna om efterlevandepension samtidigt med de äldre reglerna om efterlevandelivränta. I fråga om samordningen övergångsvis mellan efterlevandeförmåner enligt å ena sidan AFL och å andra sidan LAF och äldre lagar om arbetsskadeförsäkring kommer då att gälla följande.

I de fall då efterlevandelivränta skall utgå enligt äldre bestämmelser skall dessa äldre bestämmelser tillämpas fullt ut. Detta gäller i princip också då fråga år om samordning med pensionsförmåner och även om dessa senare utgår med tillämpning av det nya systemet för efterlevandepensionering. Skall livränta utges enligt hittillsvarande regler i LAF, kommer samordningen att ske enligt 6 kap. 1 § i dess nuvarande lydelse. Detta innebär att en änkelivränta samordnas med omställningspension och särskild efterlevandepension enligt AFL och att livräntan utges endast i den mån den överstiger vad som utgår inom folk- och tilläggspensioneringen i form av någon av de nämnda pensionerna. Sedan dessa förmåner upphört att utgå, kommer änkelivräntan att utges med hela sitt bruttobelopp. Efter det att änkan fyllt 65 år skall samordning ske med folkpension i form av ålderspension enligt 6 kap. 1 § tredje stycket i dess nuvarande lydelse.

Har den efterlevande rätt till livränta enligt YFL eller äldre lag och samtidigt rätt till någon av de nya förmånerna inom efterlevandepensioneringen samordnas förmånerna enligt 17 kap. 2 § AFL i detta lagrums nya lydelse. Samordningen skall därvid göras på motsvarande sätt som då rätt samtidigt föreligger till änkelivränta enligt nämnda lagar och till änkepension, dvs. reduktionen görs på efterlevandepensionen.

239

Punkt 3 Prop. 1987/88:171

De nya åldersgränserna för barnlivränta skall, enligt föreskrift i första stycket, gälla även i fall då rätten till sådan livränta har sin grund i dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före ikraftträdandet. I princip skall alltså de nya reglerna tillämpas i fråga om alla barnlivräntor enligt LAF, oberoende av tidpunkten för arbetsskadan eller dödsfallet.

Enda undantaget härifrån avser barn som är 18 år eller äldre vid ikraftträdandet och som då redan har rätt till livränta. Om ett sådant barn inte har rått att behålla livräntan lika länge som eljest med stöd av de nya reglerna, skall i stället tillämpas hittillsvarande bestämmelser i 5 kap. 9 § första stycket. Barnet kan då med fillämpning av dessa uppbära livräntan fram till dess det fyller 19 år eller, om barnet till följd av sjukdom eller annan dylik orsak inte kan försörja sig, tills det uppnår 21 års ålder. Detta gäller åven om barnet vid årsskiftet 1989-1990 bedriver studier som ger rätt till barnlivränta enligt de nya bestämmelserna men vid senare tidpunkt avslutar dessa studier.

Rätten för ett utländskt barn som tagits till Sverige i adoptionssyfte att, om en av de tilltänkta adoptiföräldrarna skulle avlida till följd av en arbetsskada, erhålla efterlevandelivränta efter denne skall enligt andra stycket gälla i situationer då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Avgörande blir alltså här tidpunkten för dödsfallet, och inte som eljest tidpunkten för arbetsskadan.

Punkt 4

Om det - med stöd av regeln i punkt 5 - efter en försäkrad, som avlidit pä grund av en arbetsskada som inträffat efter ikraftträdandet, utges livränta till en änka eller därmed jämställd kvinna enligt det hittillsvarande systemet, skall beträffande barnlivräntor efter den försäkrade gälla en särskild övergångsbestämmelse. I sådant fall skall barnlivråntorna inte utgå med de kompensationsgrader som anges i den nya 5 kap. 5 § utan med de kompensafionsgrader som följer av 5 kap. 10 § i dess nuvarande lydelse. Livräntan för det första barnet beräknas alltså till 20 % av ersättningsunderlaget i stället för 40 % så länge som änkelivränta utbetalas. Samordningen mellan livräntorna fill änkan och barnet följer i dessa situationer, liksom i fall då arbetsskadan har inträffat före ikraftträdandet, hittillsvarande bestämmelser.

Punkt5

Denna punkt motsvarar punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i AFL. Den innebär att kvinnor, som vid det nya regelsystemets
införande är 45 år eller äldre, behåller rätten till efterlevandeförmåner enligt
hittillsvarande regler även om den arbetsskada till följd av vilken mannen
avlidit inträffat först under år 1990 eller senare. Rätten att fortsättningsvis
erhålla efterlevandelivränta enligt nuvarande system gäller inte enbart änkor
utan åven kvinnor som jämställs med änkor enligt 5 kap. 6 § i nuvarande 240

lydelse och frånskilda kvinnor. I sistnämnda fall är det utan betydelse om Prop. 1987/88:171

makarna skilts före eller efter ikraftträdandet. För andra kvinnor än de som

avses i 5 kap. 8 § i nuvarande lydelse krävs dock att de vid ikraftträdandet av

det nya systemet var gifta med den sedermera avlidne mannen eller då

sammanbodde med honom under sådana förhållanden som anges i 5 kap. 6 §

i dess nu gällande lydelse.

Vid samordning med efterlevandepension till en kvinna som erhåller efterlevandelivränta med stöd av förevarande övergångsregel gäller vad som angetts under punkt 2.

Punkt 6

Hänvisningen till 10 kap. 4 § AFL i detta lagrums äldre lydelse innebär att nuvarande regler fortsätter att gälla för samordningen mellan bl.a. änkelivränta enligt äldre bestämmelser och egenlivränta (jfr. 6 kap. 7 § LAF i hittillsvarande lydelse).

Punkt 7

Denna punkt motsvarar punkt 7 i övergångsbestämmelserna fill lagen om ändring i AFL.

Punkts

Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i AFL (se under avsnitt 12.1) skall vissa gifta (och därmed likställda) kvinnor, som är födda år 1945 eller senare, kunna beviljas änkepension från folk- och tilläggspensioneringen enligt äldre regler (på speciella villkor), även om mannen avlider efter det att reformen på efterlevandepensioneringens område har trätt i kraft. En sådan kvinna kan dessutom få rätt till efterlevandelivränta från arbetsskadeförsäkringen enligt de nya reglerna härför, om arbetsskadan inträffar efter den 31 december 1989. I sådana fall skall livräntan utges endast i den mån den överstiger änkepensionen. Detta blir en följd av att enligt förevarande punkt äldre bestämmelser i 6 kap. 1 § första stycket skall ha fortsatt giltighet i situationer av detta slag. Om arbetsskadan har inträffat före ikraftträdandet men dödsfallet först därefter, kan en kvinna i här behandlad åldersgrupp få rätt till efterlevandelivränta enligt äldre bestämmelser och samtidigt viss rätt fill änkepension enligt det hittillsvarande regelsystemet härför. Mellan dessa förmåner görs då samordning enligt 6 kap. 1 § i nu gällande lydelse. Detta medför- utöver samordning enligt första stycket - att tredje stycket i nämnda paragraf då tillämpas. Efterlevandelivräntan skall alltså samordnas med kvinnans änkepension från ATP enligt denna regel fr.o.m. den tidpunkt då hon uppnår 65 års ålder.

241

16 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 171

Punkt 9 Prop. 1987/88:171

Enligt punkterna 8 och 9 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i AFL skall i vissa fall övergångsvis utgiven änkepension från tilläggspensioneringen samordnas med tilläggspension i form av ålderspension till änkan. En änka som omfattas av de övergångsbestämmelserna kan dessutom vara berättigad till änkelivränta från LAF enligt hittillsvarande regler. Enligt 6 kap. 1 § första stycket LAF görs då en samordning mellan änkelivräntan och tilläggspensionen av innebörd att livräntan utgår endast i den mån den överstiger änkepensionen. Vid fillämpning av den regeln skall, enligt förevarande övergångsbestämmelse, änkepensionen beaktas med det belopp vartill den uppgår före samordningen med ålderspensionen från ATP. Änkelivräntan skall alltså reduceras med hela beloppet för änkepensionen. På motsvarande sätt skall vid tillämpning övergångsvis av 6 kap. 1 § tredje stycket LAF i dess nuvarande lydelse tas hänsyn till - förutom folkpension i form av ålderspension - änkepension från tilläggspensioneringen med dess belopp före samordning med ålderspension från ATP.

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Ändringarna i förevarande lag är en följd av bl.a. förslaget i avsnitt 7 att den särskilda folkpensionsförmånen hustrutillägg skall avvecklas med en viss övergångstid.

Enligt den i avsnitt 7.3 föreslagna övergångsregleringen skall kvinnor som vid ikraftträdandet är 55 år eller äldre även fortsättningsvis omfattas av bestämmelserna om hustrutillägg. Sådana kvinnor skall alltså, när de fyller 60 år, alltjämt kunna beviljas hustrutillägg, och de skall dessutom i förekommande fall ~ efter dispens - kunna ges rätt härtill även dessförinnan. Detta har lett till omarbetning av 1 §.

Kvinnor som vid den nya lagstiftningens införande är 54 år eller yngre skall inte vidare kunna beviljas hustrutillägg. Uppbär emellertid en sådan kvinna hustrutillägg vid ikraftträdandet, skall detta fortsätta att utges enligt nu gällande regler. Skulle hustrutillägget senare komma att dras in med tillämpning av nuvarande regler, kan kvinnan inte därefter på nytt beviljas sådant tillägg. En bestämmelse härom har intagits som en övergångsregel.

I de fall då en kvinna - med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i AFL- uppbär folkpension i form av änkepension efter ikraftträdandet av den föreslagna reformeringen av efterlevandepensioneringen skall hon kunna få kommunalt bostadstillägg till änkepensionen. Sådant tillägg skall kunna utges även till den som uppbär hustrufillägg efter ikraftträdandet. 2 § har ändrats med hänsyn till dessa förslag. Där har också upptagits förslagen i avsnitten 4.3.3 och 4.4.3 att kommunalt bostadsfillägg skall kunna utges som en tilläggsförmån till dem som erhåller omställningspension och särskild efterlevandepension från folkpensioneringen.

Ändringen i 5 § motiveras bl.a. av förslaget i avsnitt 8 om avveckling av
barntillägget och av de övergångsregler som föreslås härtill. I paragrafen har
också angetts att vuxenstudiebidrag enligt lagen (1983:1030) om särskilt 242

vuxenstudiestöd för arbetslösa inte skall räknas som inkomst vid inkomst- Prop. 1987/88:171 prövningen av hustrutillägg och KBT. Ett förtydligande har också gjorts för att markera att utbildningsbidrag som utbetalas vid utredning om förutsättnirigarna för arbetsmarknadsutbildning inte skall beaktas vid inkomstberäkningen. Dessutom har vidtagits vissa rent redaktionella ändringar.

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott

Ändringarna är en följd av den föreslagna reformeringen av efterlevandepensioneringen. Enligt förslag i avsnitt 4 skall till omställningspension och särskild efterlevandepension kunna utbetalas pensionstillskott med maximalt 48 % av basbeloppet för år räknat. Vidare skall i situationer då änkepension övergångsvis utges från folkpensioneringen denna kunna förhöjas med pensionstillskott enligt samma regler som gäller för närvarande. Föreskrift härom har intagits i 1 §. Denna avser änkepension såväl enligt 8 kap. AFL i dess hittillsvarande lydelse som enligt 16 § lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

1 2 §, som anger storleken av pensionstillskott till omställningspension, särskild efterlevandepension och änkepension, har i tredje stycket gjorts en ändring som betingas av ändringarna i 8 kap. AFL. Syftet är att nuvarande bestämmelser om pensionstillskott till änkepension skall gälla också efter genomförandet av reformen på efterlevandepensioneringens område. Utges sålunda en änkepension som reducerats med visst antal 15-delar pä grund av änkans ålder eller till följd av förtida uttag av ålderspension, skall pensionstillskottet liksom hittills reduceras i motsvarande mån.

2 § anger vidare att pensionstillskott till partiell särskild efterlevandepension utbetalas med motsvarande andel av oreducerat tillskott. Slutligen har i paragrafen upptagits en bestämmelse som syftar på de fall då en änkepension utges med viss andel av en oreducerad sådan pension till följd av punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i AFL (avsnitt 12.1). I sådana situationer kan änkepensionen utges t.ex. med viss 30-del av en änkepension enligt reglerna i 8 kap. AFL i nuvarande lydelse. I fall av detta slag skall också pensionstillskottet minskas i motsvarande mån.

Liksom i fråga om pensionstillskott till ålders-, änke- och förtidspension skall pensionsfillskott till omställningspension och särskild efterlevandepension avräknas mot tilläggspension som uppbärs av den berättigade. Sådan avräkning görs enligt 3 § mot faktiskt erhållen filläggspension i form av ålderspension, änkepension, omställningspension, särskild efterlevandepension och förtidspension. Vid avräkningen tas hänsyn även till sådan ålders-eller förtidspension från ATP som skulle ha utgetts till den försäkrade om denne inte underlåtit att betala avgift till tilläggspensioneringen (4 §) eller inte omfattats av undantagande från försäkringen för filläggspension (övergångsbestämmelserna till lagen 1981:694 om ändring i lagen 1969:205 om pensionstillskott). Däremot beaktas vid avräkningen inte sådan "fiktiv" tilläggspension i form av änkepension, omställningspension eller särskild efterlevandepension. Detta har föranlett ett tillägg i 4 §.

I vissa fall kan till en person samtidigt utges folkpension i form av 243

förtidspension eller förtida uttagen ålderspension och sådan pension i form

av omställningspension. Rätt föreligger då till pensionstillskott till båda Prop. 1987/88:171 folkpensionerna. Vid avräkningen enligt 3 § mot tilläggspension tas i dessa fall hänsyn till alla former av ATP. Pensionstillskottet till egenpensionen reduceras således mot tilläggspension i form av såväl t.ex. förtidspension som omställningspension. Och även mot pensionsfillskott till omställningspension görs avräkning mot båda formerna av ATP. Detta innebär bl.a. att, om en försäkrad har rätt till såväl förtids- som omställningspension från folkpensioneringen samt dessutom uppbär tilläggspension i form av omställningspension, denna tilläggspension inverkar reducerande på pensionstillskottet till folkpensionen i form av omställningspension. Om ATP-pensionen är högre än nivån för oreducerat pensionstillskott till omställningspension (48 % av basbeloppet), görs i ett sådant fall dessutom avräkning på pensionstillskottet till förtidspensionen mot den överskjutande tilläggspensionen i form av omställningspension.

12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om
bidragsförskott

Ändringen 14 § är en följd av förslaget i avsnitt 3.4.1 om höjning i vissa fall av nivåerna för bidragsförskott. Enligt förslaget skall bidragsförskott alltid utgå med belopp motsvarande 40 % av basbeloppet för år räknat. Detta skall gälla oberoende av om barnet samtidigt är berättigat till barnpension från folkpensioneringen. Utgår bidragsförskott i förhållande till båda föräldrarna, skall det utgöra 40 % av basbeloppet för år räknat i förhållande fill vardera föräldern.

Ändringarna i 2, 7 och 11 §§ är orsakade av att det nuvarande andra stycket i 4 § sålunda upphävs. Vidare har gjorts vissa språkliga ändringar.

De nya nivåerna för bidragsförskott avses gälla förskott som belöper på tid fr.o.m. januari 1990. Detta gäller oberoende av när de utbetalas och oavsett om de beviljats före eller efter ikraftträdandet. I förekommande fall får därför göras en uppräkning fr.o.m. januari 1990 av bidragsförskott som utges sedan tiden dessförinnan.

I fråga om bidragsförskott som belöper på tid före januari 1990 gäller alltjämt nuvarande nivåer även om förskottet utbetalas efter ikraftträdandet.

12.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1095) om
förlängt bidragsförskott för studerande

Ändringarna i 7 och 9 §§ är en följd av att nuvarande 4 § andra stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott föreslås upphävt.

De nya nivåer för bidragsförskott i vissa fall som föreslås i avsnitt 3.4.1 kommer att gälla även beträffande förlängt bidragsförskott för studerande. I 5 § föreskrivs nämligen att storleken härav bestäms enligt 4 § lagen om bidragsförskott.

244

12.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1096) om Prop. 1987/88:171

särskilt bidrag till vissa adoptivbarn

För barn som har rätt till barnpension med stöd av den föreslagna regeln i 20 kap. 2 § fjärde stycket AFL skall inte dessutom kunna lämnas bidrag enligt förevarande lag, även om barnet senare skulle adopteras av den kvarievande av två makar som fört barnet till Sverige i adoptionssyfte. En uttrycklig regel härom har - efter påpekande av statens nämnd för internationella adoptionsfrågor - tagits in i 1 §.

5 § andra stycket föreslås upphävt till följd av förslaget i avsnitt 3.4.1 att bidrag enligt förevarande lag alltid skall utgöra 40 % av basbeloppet för år räknat. Detta belopp skall alltså utges även om barnet samtidigt är berättigat. till barnpension från folkpensioneringen eller om bidragsförskott samtidigt utbetalas för barnet.

12.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Tillägget till första stycket i 24 § är föranlett av förslaget till reformerat system för efterlevandeskydd inom den allmänna försäkringen och inom arbetsskadeförsäkringen. Efterlevandepension i form av omställningspension samt omställningslivränta från arbetsskadeförsäkringen skall inte påverkas av att den efterlevande för samma tid kan vara berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) och skall inte heller medföra reducering av KAS, pä motsvarande sätt som de nämnda efterlevandeförmånerna skall kunna utgå ograverade av inkomst av förvärvsarbete (se avsnitt 4.3.3). Inte heller skall KAS minskas med hänsyn till efterlevandepension i form av särskild efterlevandepension eller motsvarande ersättning inom arbetsskadeförsäkringen. I fall då den efterlevande har rätt till såväl sådan förmån som KAS skall i stället den särskilda efterlevandepensionen och den särskilda efterlevandelivräntan reduceras med beloppet för KAS. Regler härom har införts i 8 kap. 12 § och 14 kap. 7 § AFL samt 5 kap. 9 § LAF (jft avsnitt 4.4.3 och 6.3.3). I fråga om änkepension enligt AFL och motsvarande livränta enligt LAF som utgår efter ikraftträdandet skall nuvarande regler om samordning med KAS ha fortsatt tillämpning. Dessutom skall givetvis även fortsättningsvis göras samordning enligt hittillsvarande regler mellan å ena sidan KAS och å andra sidan änke- och änklingspension m.m. som grundas på den avlidne makens tjänsteförhållanden.

De angivna principerna för samordning mellan å ena sidan särskild efterlevandepension och å andra sidan KAS avses gälla också beträffande de andra ersättningar som enligt förslagen till 8 kap. 12 § och 14 kap. 7 § AFL samt 5 kap. 9 § LAF skall reducera särskild efterlevandepension resp. särskild efterlevandelivränta. Även med avseende på samordningen mellan å ena sidan omställningspension och omställningslivränta och å andra sidan olika sociala förmåner bör tillämpas samma principer som de nyss beskrivna. Det blir därför anledning att senare återkomma till regeringen med förslag till ändringar i de förordningar som berörs härav.

245

17 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 171

12.9 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) , Prop. 1987/88:171

Enligt förslag i avsnitt 4.3.3 och 4.4.3 skall den som uppbär omställningspension eller särskild efterlevandepension från folkpensioneringen ha rätt till extra avdrag vid beskattningen enligt samma regler som pensionstagare med ålderspension eller änkepension. Sådan rätt uppkommer redan med nuvarande lydelse av anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen (1928:370), varför någon ändring inte fordras av den bestämmelsen.

Däremot krävs med anledning av detta förslag en ändring av föreskriften om skyldigheten att avlämna självdeklaration. Förslag i frågan har tagits upp i den nya lydelsen av 22 § 3 mom. taxeringslagen (1956:623).

12.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn, m. m.

Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 10).

13 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

5. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

6. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande,

7. lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn,

8. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

9. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

10. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn, m.m.

14 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

246

Sammanfattning av pensionsberedningens förslag i Prop. 1987/88:171

betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension Bilagal

Reformering av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner

Huvudpunkter i förslagen

Förslagen innebär att den nuvarande familjepensioneringen med änkepension successivt ersätts av ett nytt system med följande huvudpunkter.

Barnpensionerna förbättras och skall kunna utbetalas under längre tid och med högre belopp än i dag.

För vuxna införs nya former av efterlevandepension, sorn utbetalas på lika villkor fill män och kvinnor som inte har uppnått 65 års ålder. Förmåner utges i form av

- omställningspension under en tid av ett år efter dödsfallet

- omställningspension också för tid därefter till efterlevande män och kvinnor som tar vård om barn under tolv års ålder

- särskild efterlevandepension till efterlevande som har nedsatta möjligheter alt försörja sig genom förvärvsarbete.

Det nya systemet föreslås träda i kraft den 1 januari 1989. Det skall i princip omfatta situationer där dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Emellertid förses det med långtgående övergångsbestämmelser till skydd för i första hand äldre och medelålders kvinnor. Alla kvinnor som vid ikraftträdandet redan uppbär änkepension enligt nuvarande regler behåller denna rätt ograverad också därefter. Även andra gifta kvinnor som vid ikraftträdandet är 60 år eller äldre omfattas fullt ut av hitillsvarande änkepensionering om de blir änkor efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Ett fortsatt skydd enligt den nu gällande änkepensioneringen ges också gifta kvinnor som är i ålder 45-59 år när det nya systemet införs. För dessa kvinnor skall dock enligt särskilda regler kunna göras en samordning mellan änkepensionen och egen ålderspension från ATP fr.o.m. 65 års ålder. Slutligen får gifta kvinnor som är yngre än 45 år den 1 januari 1989 och som då omfattas av riskskyddet inom nuvarande änkepensionering behålla den rätt till änkepension som genom deras män "intjänats" före de nya reglernas ikraftträdande. Dessa kvinnor kan dessutom få pension enligt det nya systemet. En samordning görs för de här berörda kvinnorna mellan änkepensionen och de nya förmånerna samt dessutom med egen ålderspension från ATP.

En motsvarande reformering föresläs äga rum av arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner.

De särskilda folkpensionsförmånerna hustrutillägg och barntillägg föreslås avvecklade efter en övergångstid.

Förslag till reformerad efterlevandepensionering

Barnpension

Barn, som förlorat en av eller båda sina föräldrar, erhåller barnpension från
folk- och tilläggspensioneringen.
Pensionsrätt tillkommer liksom hittills den avlidnes biologiska barn och 247

adoptivbarn. Den utvidgningen föreslås av personkretsen att rätt till barnpen- Prop. 1987/88:171 sion tillförsäkras även utländska barn som tagits emot i Sverige i adoptions- Bilaga 1 syfte om någon av de tilltänkta adoptivföräldrarna skulle avlida innan adopfionen rättsligt genomförts.

Kvalifikationstiden för utländska barns rätt till folkpension i form av barnpension föreslås sänkt från fem års till sex månaders bosättning i Sverige.

En gemensam övre åldersgräns föreslås gälla för folkpension och ATP. Som huvudregel utges barnpension fram t.o.m. den månad då barnet fyller 18 år. Om barnet därefter bedriver studier på grund- eller gymnasieskolenivå utbetalas barnpension så länge studierna fortgår, dock längst t.o.m. juni månad det år då barnet fyller 20 år.

Inom folkpensioneringen föreslås nuvarande nivåer i huvudsak oförändrade. Till följd av bl.a. de ändrade beräkningsgrunderna för basbeloppet och som en parallell till det nyligen fattade beslutet härom när det gäller bidragsförskott föreslås dock en anpassning av procentsatserna för folkpension i form av barnpension. Barnpension föreslås utgå för barn som förlorat en av sina föräldrar på en grundnivå om 25 % av basbeloppet och en garantinivå om 40 % av basbeloppet. Liksom hittills görs avräkning krona för krona från garantinivån ned till som lägst grundnivån mot tilläggspension i form av barnpension till barnet. Någon avräkning gentemot efterlevandepension till den kvarlevande föräldern (som nu sker med hänsyn till änkepension till kvinna som sammanbor med barnet) föreslås dock inte göras inom ramen för den reformerade efterlevandepensioneringen.

Är barnet samtidigt med barnpension berättigat till bidragsförskott föreslås att garantivniån höjs från nuvarande 31 % till 40 % av basbeloppet. Vi föreslår även att bidragsförskottet i dessa fall höjs från för närvarande 30 % till 40 % av basbeloppet. Likaså föreslås att bidragsförskott skall utgöra 40 % av basbeloppet även i fall då det utbetalas i förhållande till båda föräldrarna, dvs. sammanlagt 80 % av basbeloppet.

Till barn som förlorat båda sina föräldrar föreslås att barnpension skall utbetalas på en grundnivå om 50 % av basbelopet. För dessa barn föreslås en höjning av garantinivån i förhållande till vardera föräldern från 31 % till 40 % av basbeloppet. Barnet garanteras alltså härigenom en sammanlagd pension om lägst 80 % av basbeloppet.

Inom tilläggspensioneringen föreslås barnpensionen för ett barn alltid utgöra 30 % av den avlidnes beräknade pension. Till skillnad från nu bör detta belopp utges även om pension samtidigt utbetalas till en vuxen efterlevande. Om den avlidne efterlämnar flera pensionsberättigade barn, bör barnpensionen öka med 20 % (mot för närvarande 10 %) för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen. Härigenom fillgodoses en önskan att förstärka det ekonomiska stödet för efterlevande barn i flerbarnsfamiljer.

Barn som förlorat båda sina föräldrar föreslås kunna uppbära barnpension från tilläggspensioneringen efter dem båda (för närvarande utges enbart den högsta pensionen till sådana barn).

248

Nuvarande regler för beskattning av barnpension föreslås oförändrade. Barnpension bör alltså åven fortsättningsvis utgöra skattepliktig inkomst för barnet.

Som en nyhet föreslås en särskild begränsningsregel av innebörd att det

efter en avliden aldrig skall kunna utbetalas tilläggspension i form av Prop. 1987/88:171 barnpension och efterlevandepension till vuxen med högre sammanlagt Bilaga 1 belopp än vad som motsvarar den avlidnes egenpension.

Förmåner till vuxna efterlevande

Till vuxna efterlevande föreslås under särskilda förutsättningar kunna utges efterlevandepension i form av omställningspension och särskild efterlevandepension. Dessa utbetalas från både folk- och tilläggspensioneringen enligt i princip helt överensstämmande regler. Rätt till pension tillkommer män och kvinnor på identiska villkor.

"Den personkrets som ges rätt fill efterlevandepension föreslås i första hand utgöras av efterlevande make. Med make skall dock likställas sådan man eller kvinna som stadigvarande sammanbodde med den avlidne vid fidpunkten för dödsfallet och som tidigare varit gift med eller som har eller har haft eller väntar barn med den avlidne. En allmän förutsättning för rätt till efterlevandepension föreslås vara att parterna - gifta eller ej - stadigvarande sammanbodde med varandra vid fidpunkten för dödsfallet.Generellt föreslås gälla en övre åldersgräns för efterlevandepensionen vid 65 år. Om den efterlevande är äldre utges alltså inte omställningspension eller särskild efterlevandepension. Någon nedre åldersgräns finns däremot inte.

OmsiäUningspension

Efterlevande män och kvinnor som inte fyllt 65 år föreslås få rätt till omställningspension under en viss fid efter dödsfallet. För rätt till pensionen föreslås gälla att parterna - förutom att de sammanbodde stadigvarande vid tidpunkten för dödsfallet - hade bott tillsammans oavbrutet under en tid av minst fem år fram till dödsfallet eller att de vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde med barn under tolv år som stod under vårdnad av makarna eller en av dem.

Omställningspensionen föreslås utgå under en tid av ett år omedelbart efter dödsfallet till alla som uppfyller de nämnda villkoren.

Om den efterlevande efter ettårsperiodens utgång har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn som inte har fyllt tolv år, föreslås omstållningspensionen kunna utbetalas under förlängd tid. Den utges då fortlöpande fram till dess det yngsta barnet fyller tolv år.

Rätten till omställningspension för föriängd tid föreslås upphöra om den efterlevande ingår nytt äktenskap eller stadigvarande sammanbor med någon med vilken den efterlevande tidigare varit gift eller har eller har haft barn. Rätten till den ettåriga omställningspensionen påverkas däremot inte av omgifte e.d.

Följande nivåer föreslås för omställningspensionen. Inom folkpensioneringen utges pensionen med ett årsbelopp motsvarande 96 % av basbeloppet. Den förhöjs i förekommande fall med pensionstillskott om maximalt 48 % av basbeloppet för år räknat. Den efterlevande garanteras härigenom omställningspension med minst 144 % av basbeloppet per år (35 280 kr. med basbeloppet 24 100 kr. och filläggsbeloppet 400 kr.). Dessutom utges enligt

samma regler som för ålderspension och nuvarande änkepension kommunalt Prop. 1987/88:171 bostadstillägg till den som uppbär omställningspension. Vidare föreslås att Bilaga 1 omställningspension skall medföra rätt till extra avdrag vid inkomstbeskattningen.

Inom ATP föreslås omstållningspensionen utgöra 20 % av den avlidnes egenpension i de fall då det finns även barnpensionsberättigat barn och 40 % av egenpensionen i andra fall.

Dessa nivåer inom folk- och tilläggspensioneringen gäller såväl för den ettåriga pensionen som för pension för förlängd tid. Omställningspensionen påverkas inte av den efterlevandes andra inkomster eller av sociala förmåner.

Särskild efterlevandepension

Efterlevande män och kvinnor som vid makens bortgång saknar ett förvärvsarbete som ger dem en tillräcklig inkomst bör i princip alltid ges möjlighet att genomgå erforderlig utbildning eller få hjälp att komma in i förvärvslivet - eller utöka sin arbetsinsats - genom åtgärder på det arbetsmarknadspolitiska området. I sådana fall kan den efterlevande på samma villkor som andra arbetssökande få ekonomiskt stöd i form av t.ex. utbildningsbidrag, vuxenstudiebidrag eller-om villkoren härför är uppfyllda - arbetslöshetsstöd.

Emellertid måste man enligt pensionsberedningens mening räkna med att det kommer att finnas en grupp änkor och änklingar för vilka behovet av ekonomiskt stöd inte blir tillgodosett på dessa vägar. En anledning härtill kan vara att den efterlevande kommit upp i åren eller att arbeten saknas på bostadsorten. En annan orsak kan vara att den efterlevandes hälsotillstånd är sådant att det - trots att förtidspension inte kan beviljas - är osannolikt att han eller hon skall kunna erhålla ett förvärvsarbete sorri ger en tillräcklig inkomst. I fall av detta slag är det påkallat att ansvaret för att tillgodose den efterlevandes behov av ekonomiskt stöd för kortare eller längre tid åvilar efterlevandepensioneringen inom den allmänna försäkringen.

Sådana efterlevande som inte kan försörja sig genom eget arbete och inte heller har ålderspension, förtidspension eller samhällsstöd i arman form föreslås därför kunna få rätt till fortsatt efterlevandepension i form av särskild efterlevandepension. Sådan pension föreslås kunna utgå för tiden efter det att rätten till omställningspension bortfallit och fram till dess den efterlevande får en fast fot i förvärvslivet eller uppnår 65 års älder.

Berättigade till särskild efterlevandepension torde i första hand bli änkor och änklingar som varit hemarbetande under en längre tid före dödsfallet och som har bristande utbildning och yrkesvana. Härtill torde i många fall komma sådana faktorer som nedsatt hälsa eller högre ålder. Särskild betydelse torde pensionen komma att få för efterlevande som är bosatta på orter med få arbetstillfällen och beträffande vilka man - med hänsyn till ålder, bosättningsförhållanden och personliga omständigheter i övrigt - inte skäligen kan ifrågasätta att de skall flytta till annnan ort där arbete kan finnas.

Som grundläggande villkor för rätten till särskild efterlevandepension -

föreslås gälla följande. Den efterlevande mannen eller kvinnan måste Prop. 1987/88:171 uppfylla kraven för rätt fill omställningspension, dvs. fem års äktenskap Bilaga 1 (eller sammanboende enligt likställighetsregeln) och stadigvarande sammanboende alternativt vård om barn under tolv år. Vidare måste den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst av arbete vara nedsatta med minst hälften. Grunden härtill skall vara arbetsmarknadsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan därmed jämförlig orsak. Bedömningen av förvärvsmöjligheternas nedsättning bör göras under hänsynstagande till den efterlevandes möjligheter att bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans eller hennes krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom eller henne. Härvid bör beaktas den efterlevandes utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra därmed jämförliga omständigheter.

Den som har rätt till pensionen bör, i förekommande fall, beredas hjälp i syfte att förbättra försörjningsmöjligheterna. Om skäl föreligger att den efterlevande genomgår viss utbildning eller deltar i viss arbetsmarknadspolitisk åtgärd, bör - i samarbete med bl.a. arbetsmarknadsmyndigheterna -därför tillses att sådan kommer till stånd. En principiell skyldighet bör finnas för den efterlevande att medverka vid sådana åtgärder som kan vara påkallade för att förbättra förvärvsmöjligheterna. I vilken utsträckning det kan vara aktuellt att kräva detta får dock givetvis bedömas med beaktande av det meningsfulla häri. Hänsyn bör härvid tas till den efterlevandes personliga förutsättningar som ålder, fidigare utbildning och verksamhet samt bosättnings- och familjeförhållanden.

Särskild efterlevandepension föreslås kunna utges som hel pension eller - i kombination med deltidsarbete - som två tredjedels eller halv pension. Hel efterlevandepension föreslås utgå på samma nivåer som omstållningspensionen, dvs. 96 % av basbeloppet i folkpension, samt kunna förhöjas med pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg och medföra rätt till extra , avdrag vid beskattningen. Inom ATP utges särskild efterlevandepension med 40 resp. 20 % av den avlidnes egenpension.

Om den efterlevande för samma tid och för samma nedsättning av förvärvsmöjligheterna har rätt fill förtidspension eller till sjukpenning eller egenlivränta från arbetsskadeförsäkringen, utges inte särskild efterlevandepension. Är den efterlevande berättigad fill arbetslöshetsstöd, utbildningsbidrag, vuxenstudiebidrag eller delpension, utbetalas den särskilda efterlevandepensionen bara i den mån som den överstiger den andra förmånen. Den som har hel särskild efterlevandepension har inte rätt till sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Till den som uppbär partiell efterlevandepension kan utbetalas sjukpenning enligt AFL grundad på inkomsterna av deltidsarbete.

Pensionen dras in vid omgifte e.d. enligt sarnma regler som beträffande omställningspension för förlängd tid.

Särskild efterlevandepension utges inom såväl folk- och tilläggspensioneringen enbart till efterlevande som är bosatta i Sverige. Möjlighet till dispens skall dock finnas i vissa fall.

251

övergångsregler Prop. 1987/88:171

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1989. °

Det nya systemet för efterlevandepension föreslås gälla som huvudregel om dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Har dödsfallet skett dessförinnan tillämpas äldre regler för barn- och änkepension även fortsättningsvis. Från denna huvudprincip föreslår pensionsberedningen dock rätt omfattande undantag.

I fråga om barnpension föreslås sålunda att de nya åldersgränserna i princip skall gälla även för barn som beviljats barnpension före ikraftträdandet. Också den sänkta kvalifikationstiden för utländska barns rätt till barnpension från folkpensioneringen vid bosättning i Sverige föreslås bli tillämpad även i situationer då dödsfallet inträffat före ikraftträdandet. Likaså föreslås att de nya nivåerna för barnpension inom folkpensioneringen (och för bidragsförskott) skall gälla även för barn som beviljats sådan pension (resp. bidragsförskott) före den 1 januari 1989. Om änkepension enligt hittillsvarande regler utbetalas efter den avlidne, bör dock avräkning från barnpensionens garantinivå göras med hänsyn till sådan änkepension även efter ikraftträdandet.

Beträffande ATP föreslås dock huvudregeln gälla. Detta innebär att de nya kompensationsgraderna för barnpension bör tillämpas enbart i situationer då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Här föreslås dessutom - för att hindra överkompensation åt en och samma familj - att nuvarande regler skall gälla även i situationer då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet om det efter den avlidne samtidigt utges änkepension enligt hittillsvarande bestämmelser med stöd av de övergångsregler som föreslås på det området (se nedan). Även för föräldralösa barn bör huvudregeln tillämpas, vilket betyder att de kan uppbära barnpension från ATP efter båda föråldrarna enbart under förutsättning att en av eller båda föråldrarna avlider efter ikraftträdandet.

I fråga om vuxna efterlevande föreslås att alla änkor som vid ikraftträdandet har rätl Ull änkepension skall ha kvar rätten härtill också därefter. Pensionsrätten för dessa änkor följer helt nuvarande regler fram till dess kvinnan avlider. Någon samordning med egenpension från ATP görs alltså inte.

Rätt till änkepension enligt hittillsvarande regler föreslås tillkomma även kvinnor som bhr änkor först efter ikraftträdandet under förutsättning att de har fyllt 45 år före den 1 januari 1989, dvs. år födda år 1943 eller tidigare. En ytterligare förutsättning för att dessa kvinnor skall kunna beviljas änkepension föreslås vara att de vid utgången av år 1988 var gifta med den man som sedermera avlidit (såvitt gäller ATP och folkpension) eller att de då såsom ogifta sammanbodde med mannen under sådana förhållanden som grundar rätt till änkepension från folkpensioneringen (beträffande folkpension i form av änkepension).

Till dessa kvinnor, som alltså är födda år 1943 eller tidigare, utbetalas/raw tdl dess kvinnan fyller 65 år (om hon var yngre vid dödsfallet) inom både folk-och tilläggspensioneringen änkepension helt enligt de nuvarande reglerna.

I fråga om dessa kvinnors rätt till änkepension från ATP för tiden efter 252

fyllda 65 år (dvs. för änkor som vid dödsfallet uppnått denna ålder eller som Prop. 1987/88:171 gjort detta en tid efter det att änkepension började utbetalas) förslås i viss Bilaga 1 mån skilda regler beroende på när kvinnan är född.

För kvinnor som är födda år 1928 eller tidigare, dvs. som är 60 år eller äldre vid det nya systemets införande, innebär förslaget att nuvarande regler för änkepension har fortsatt tillämpning i full utsträckning också efter det att kvinnan uppnått den allmänna pensionsåldern. Dessa kvinnor skall alltså såsom änkor kunna uppbära såväl en ograverad änkepension enligt hittillsvarande regler som egen ålderspension från ATP.

För kvinnor som är födda under något av åren 1929-1943, dvs. som är i åldern 45-59 år vid ikraftträdandet av det reformerade regelsystemet, föreslås att det fr.o.m. det att kvinnan börjar uppbära egen ålderspension från tilläggspensioneringen eller fyller 65 år i princip skall ske en samordning mellan denna ålderspension och den änkepension från ATP som kan utges till kvinnan efter den avlidne mannen med stöd av de här föreslagna övergångsbestämmelserna. Denna samordning görs krona för krona och innebär att änkepensionen utbetalas bara i den mån som den beloppsmässigt överstiger egenpensionen. Emellertid garanteras kvinnan alltid en sammanlagd tilläggspension som motsvarar 50 % av summan av den avlidne mannens och kvinnans egenpensioner. Änkepensionen kan dock aldrig utges med högre belopp än vad kvinnan skulle ha fått om nuvarande regler hade tillämpats fullt ut (40 % av mannens egenpension, om barnpension inte utges samtidigt).

För yngre kvinnor, dvs. de som är födda är 1944 eller senare, liksom för äldre kvinnor utan rätt till ånkepension enligt de ovan föreslagna övergångsreglerna bör det nya regelsystemet tillämpas i situationer då dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet.

För kvinnor som vid ikraftträdandet är yngre än 45 år föreslås dessutom särskilda övergångsregler med syfte att ge dem en fortsatt rätt till hela eller del av den änkepension från ATP som de skulle ha fått om mannen hade avlidit vid tidpunkten för ikraftträdandet. Dessa övergångsregler avser alla kvinnor som vid ikraftträdandet är yngre än 45 år utan någon nedre åldersgräns. En förutsättning är dock att kvinnan vid utgången av år 1988 år gift och då uppfyller villkoren för rätt till änkepension inom ATP, dvs. att antingen äktenskapet då bestått minst fem år eller att hon då har barn gemensamt med maken. Mannens ålder är däremot utan betydelse i sammanhanget. Den rätt som en kvinna i denna situation tillförsäkras är att hon kan beviljas änkepension från ATP av viss storlek om och när mannen skulle avlida, under förutsättning att äktenskapet då fortfarande består. Denna framtida änkepension motsvarar storleksmässigt hela eller viss andel av den änkepension som skulle ha utbetalats om mannen hade avlidit vid utgången av år 1988. Änkepensionen beräknas- med tillämpning av 30- och 15-årsreglerna - på grundval av de år med pensionspoäng och storleken av dessa som mannen förvärvat under tiden före reformens ikraftträdande. Däremot tas inte hänsyn till år därefter, dvs. några antagandepoång läggs inte till grund för pensionen. För att undvika att alltför små pensioner betalas ut, krävs minst tre år med ATP-poäng före ikraftträdandet av reformen.

253

Lägsta belopp som utbetalas blir härigenom 1/10 av en oreducerad änkepen- Prop. 1987/88:171
sion. Bilaga 1

Denna särskilda övergångsregel inom ATP föreslås kompletterad med en motsvarande övergångsbestämmelse såvitt gäller folkpensioneringen. Den innebär att kvinnor, som är yngre än 45 år vid reformens ikraftträdande, under vissa förutsättningar kan ges rätt till även en hel eller del av en hel folkpension i form av änkepension. Folkpensionen utges i princip med samma andel av oreducerad pension som tilläggspensionen. Förutsättningar härför är att kvinnan vid ikraftträdandet av det nya regelsystmet uppfyller villkoren för rätt till folkpension i form av änkepension, dvs. att hon då antingen fyllt 36 år och varit gift med mannen under minst fem år eller också har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 års ålder. Motsvarande rätt föreligger för en kvinna som då såsom ogift stadigvarande sammanbor med en ogift man och som uppfyller villkoren i folkpensioneringens likställighetsregel och övriga krav för rätt till änkepension. För bl.a. denna kategori finns inte något ATP att anknyta till. I dessa fall får beräkningen därför göras på grundval av en fiktiv tilläggspension i form av änkepension. Folkpensionen utbetalas bara i de fall då mannen avlider innnan kvinnan fyllt 65 år och utges längst fram till dess kvinnan uppnår denna ålder. Den kvotdel (i regel 30-delar enligt vad som utges i ATP) med vilken folkpensionen utbetalas beräknas i förhållande till den änkepension från folkpensioneringen som kvinnan skulle ha fått om de nu gällande reglerna hade tillämpats.

De kvinnor - födda är 1944 eller senare - som berörs av dessa särskilda övergångsregler torde regelmässigt bli berättigade också till omställningspension under ett år eller längre tid och i vissa fall även till särskild efterlevandepension, om mannen skulle avlida innan de fyllt 65 år. För att undvika dubbelkompensation föreslås därför att änkepensionen alltid skall samordnas krona för krona med omställningspension och särskild efterlevandepension. Även med ålderspension från ATP skall enligt förslaget göras en samordning av sådan änkepension från ATP som här avses.

För efterlevande män föreslås huvudregeln gälla att rätt till efterlevandepension förutsätter att dödsfallet inträffar efter ikraftträdandet. Har hustrun avlidit dessförinnan utges alltså inga förmåner.

Arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner

Efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen föreslås refomerade enligt samma principer som för den allmänna pensioneringen. Detta innebär bl.a. att änkelivräntorna inom arbetsskadeförsäkringen successivt - med motsvarande övergångsregler som för reformeringen av efterlevandepensioneringen - avvecklas och ersätts med omställningslivräntor och särskilda efterlevandelivräntor, som utges på lika villkor till män och kvinnor. Reglerna för dessa nya former av efterlevandelivränta föreslås utformade efter förebild av motsvarande förmåner inom den allmänna pensioneringen. Nuvarande ordning med något högre nivåer skall dock kvarstå. Reglerna för

barnlivräntor justeras så att de båttre överensstämmer med det för barnpen-

254

sioneringen föreslagna regelsystemet, bl.a. såvitt gäller personkrets, övre Prop. 1987/88:171
åldersgräns och samordning med livränta fill vuxen efterlevande. Bilaga 1

Nuvarande möjligheter för frånskilda kvinnor och för föräldrar till den avlidne att erhålla efterlevandelivränta föreslås bli avskaffade.

Hustru tillägget

Den särskilda folkpensionsförmånen hustrutillägg, som är inkomstprövad, kan utges till kvinna som är gift med en ålders- eller förtidspensionerad man och som själv - enligt huvudregeln - är i åldern 60-64 år. Denna förmån är liksom änkepensioneringen uppbyggd med utgångspunkt från en äldre tids familjemönster och arbetsfördelning mellan makar. Behovet av hustrutillägg har också minskat till följd av införandet av pensionstillskotten, utbyggnaden av bostadsstödet till pensionärer och genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen.

Mot bakgrund härav föreslås att hustrutillägget successivt skall avvecklas. De kvinnor som vid ikraftträdandet av de nya reglerna den 1 januari 1989 redan uppbär hustrutillägg bör dock ha rätt till detta också fortsättningsvis. Vidare föreslås att kvinnor skall kunna nybeviljas hustrutillägg också efter ikraftträdandet under förutsättning att de den 1 januari 1989 är 55 år eller äldre, dvs. födda år 1933 eller tidigare.

Barntillägget

Även den särskilda folkpensionsförmänen barnfillägg, som är inkomstprövad mot ATP och kan utges till den som uppbär folkpension i form av älders-eller förtidspension och har barn undr 16 år, föreslås avvecklad. Denna förmån måste numera anses ha spelat ut sin roll mot bakgrund av den utbyggnad som skett av pensionsförmånerna i övrigt och av annat samhällsstöd till barnfamiljer. Liksom tidigare gjorts beträffande motsvarande förmån på andra områden inom det socialpolitiska bidragssystemet bör därför nu även folkpensioneringens barntillägg avskaffas. Detta innebär en renodling av bidragen på det familjepolitiska fältet samt vinster från samordningssynpunkt och från administrativa utgångspunkter.

Denna ändring föreslås träda i kraft den 1 januari 1989. Den som då redan har rätt till barntillågg skall emellertid kunna behålla barntillägget enligt hittillsvarande regler också för tiden därefter.

Kostnadseffekter

Det nya systemet för efterlevandepensionering m.m. kommer under de första åren efter ikraftträdandet att medföra kostnadsökningar för socialförsäkringen i jämförelse med om nuvarande regler skulle kvarstå oförändrade. Sammantagna över åren fram till sekelskiftet uppgår dessa ökade utgifter inom folk- och tilläggspensioneringen till mer än 2 miljarder kr. Därefter inträder successivt minskade utgifter. Drygt 40 är efter ikraftträdandet uppgår minskningen till närmare 12 miljarder kr., varav huvuddelen hänför

Innehållsförteckning

Propositionen................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ 1

Förslagtilllagomändringilagen(1962:381)omallmän försäkring ,., 7
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeföfsäk-

ring ................................................................................ ..... 29

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension,.,.................... 36

Förslag till lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott.... 39

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott 41

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförs
kott för studerande ............... .................................... ..... 44

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till

vissa adoptivbarn........................................................... 46

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmark
nadsstöd ....................................................................... ..... 47

Förslag fill lagom ändringi taxeringslagen (1956:623).... 48

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för

värd a v barn m.m........................................................... 50

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 1988 51

i Inledning.................................................................. 51

2 Allmänna utgångspunkter......................................... 52

2.1 Behovet av en reformering av efterlevandepensioneringen 52

2.1.1 Nuvarande regler och bakgrund till dessa 52

2.1.2 Utvecklingen efter tillkomsten av nuvarande familjepensionering 53

2.1.3 Bedömning av familjepensioneringen för framtiden 54

2.2 Utgångspunkter för en reformering av efterlevandepensioneringen 55

2.3 Huvuddragen i en reformerad efterlevandepensionering m.m 57

2.3.1 Ett nytt system för efterlevandepension 57

2.3.2 övergången till det nya systemet.......... 68

2.3.3 Ikraftträdande m.m............................... 69

2.3.4 Angränsande förmåner......................... 71

3 Förmåner till efterlevande barn m.m......................... 72

3.1 Inledning.......................................................... 72

3.2 Personkretsen ................................................ 73

3.2.1 Allmänt.................................................. ...... 73

3.2.2 Barn som förts till Sverige i adoptionssyfte 74

3.2.3 Utländska medborgare och utlandssvenskar .... 75

3.3 Åldersgränser................................................... 78

3.4 Nivåerna för barnpension m.m......................... 81

3.4.1 Folkpensioneringen m.m....................... ...... 81

3.4.2 ATP........................................................ ...... 86

4 Förmåner till vuxna efterlevande.............................. 90

4.1 Inledning....................................................... ...... 90

Prop. 1987/88:171

258

4.2 Personkretsen ................................................ 91 Prop. 1987/88:171

4.2.1 Allmänna synpunkter............................. 91

4.2.2 Efterlevandepensioneringens likställighetsregler 97

.4.2.3 Krav på stadigvarande sammanboende 98

4.2.4 Likställighetsregler inom övriga områden av den

allmänna pensioneringen...................... 99

4.3 Omställningspension........................................ 101

4.3.1 Allmänna synpunkter............................. 101

4.3.2 Närmare villkor för rätt till omställningspension . 104

4.3.3 Pensionsniåverm.m............................... 111

4.4 Sårskild efterlevandepension...................... 114

4.4.1 Allmänna synpunkter............................. 114

4.4.2 Närmare villkor för rätt till särskild efterievandepension 118

4.4.3 Pensionsnivåer m.m....................... 128

4.5................................................................... Efterlevandepension till utlandssvenskar och utländska
medborgare..................................................... .... 131

övergångsregler inom efterlevandepensioneringen .... 135

5.1 Allmänna synpunkter....................................... 135

5.2 Övergångsregler inom barnpensioneringen m.m 136

5.3 Övergångsregler i fråga om pension till vuxna efterlevande 139

5.3.1 Efterlevande män.................................. 139

5.3.2 Efterlevande kvinnor............................. 141

Arbetsskadeförsäkringens efterlevandeförmåner.... 153

6.1 Allmänna synpunkter....................................... .... 153

6.1.1 Nuvarande regler.................................. 153

6.1.2 Reformering av efterlevandeförmånerna inom arbetsskadeförsäkringen 155

6.2 Rätten till livränta åt efterlevande barn........... 158

6.3 Rätten till livränta åt vuxna efterlevande......... 160

6.3.1 Personkretsen ...................................... 160

6.3.2 Omställningslivränta............................. .... 162

6.3.3 Särskild efterlevandelivränta................ .... 163

6.4 Samordning med den allmänna pensioneringen 164

6.5 Övergångsregler.............................................. .... 166

Hustrutillägget......................................................... .... 169

7.1 Nuvarande regler............................................. .... 169

7.2 Avvecklingen av hustrutillägget....................... .... 171

7.3 Regler för en successiv avveckling................... .... 173

Barntillägget ............................................................ 174

8.1 Nuvarande regler............................................. 174

8.2 Avveckling av barntillägget ............................. 175

Kostnadsberäkningar............................................... 178

9.1 Inledning......................................................... .... 178

9.2 Redovisning av beräkningarna........................ .... 180

9.2.1 Efterlevandepensioneringen................. .... 180

9.2.2 Övriga förslag........................................ .... 181

9.2.3 Administrativa kostnader m.m............... 182 259

10.................................................................. . Ändring i föräldraledighetslagen 183 Prop. 1987/88:171

11 Upprättade lagförslag.................................... 185

12 Specialmotivering......................................... 185

12.1 Förslaget till lagom ändringi lagen (1962:381) om allmän försäkring 185

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring......................................................... 234

12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension ................... 242

12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott 243

12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott 244

12.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande........................................... 244

12.7 Förslaget till lagom ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.......................................... 245

12.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd ......................................................... 245

12.9 Förslaget till lagom ändringi taxeringslagen (1956:623) .. 246

12.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m............................................. 246

13 Hemställan.................................................. 246

14 Beslut........................................................ 246

Bilaga 1 Sammanställning av pensionsberedningens förslag i betänkandet (SOU 1987:55) Efterlevandepension Reformering

av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner 247

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser............... 257

gotab Stockholm 1988 15009 "'