Regeringen föreslår riksdagen att anla de förslag som har tagits upp bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 mars 1988.

På regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om skydd för företagshemligheler, som ersätter lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Den nya lagen innehåller bestämmelser om straff för den som olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighel eller som på annat sätt tar olovlig befattning med en företagshemlighet. Andra angrepp på företagshemligheter grundar skadeståndsskyldighet. Detta gäller både för den som missbrukar en företagshemlighet som har anförtrotts honom i en affärsförbindelse och för en anställd som missbrukar en företagshemlighet som han har fått del av i sin anställning. Skadeslåndsskyldighet drabbar också den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som har fått spridning genom etl skadeståndsgrundande förfarande av detta slag.

Den nya lagen innehåller en särskild regel om skadeståndets bestämmande. Enligt denna regel skall skadeståndet bestämmas med hänsyn även lill omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Vidare införs en möjlighet atl vid vite förbjuda den som har angripit en förelagshemlighet att fortsätta detta angrepp.

Den nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 8), lagrådets yttrande (s. 56) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 63). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:155

1 Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag sådan information om af
färs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidka
ren håller hemlig och vars röjande är ägnat all medföra skada för honom.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om elt visst förhållande, även om del inte har dokumenterats på något sårskilt sått.

straff

2 § Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång lill en förelags
hemlighet skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst
två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har varit av
särskill farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen känn
bar skada.

Till ansvar enligl första slyckel skall dock inle dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till förelagsspioneri skall dömas lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

3 § Den som anskaffar en företagshemlighel med vetskap om atl den som
tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång
lill denna genom förelagsspioneri skall dömas för olovlig befallning med
förelagshemlighet lill bötei" eller fängelse i högst två år eller, om brottet är
grovt, lill fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligl första stycket skall dock inle dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 § Den som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att företagshemlighelen obehörigen utnyttjas eller röjs.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel hos en näringsidkare som han i förtroende har fåll del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

6 § En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en förelagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fåll del av i sin anställning under sådana förhållanden all han insåg eller borde ha insett all han inle fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet ägt rum'sedan anställningen upphört, tillämpas första Prop. 1987/88:155 stycket endast om förfarandet var otillbörligt.

7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller
röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har
angripits enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom
hans förfarande.

Om någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som han eller någon före honom har fått del av i god tro, skall förfarandet inte anses obehörigt.

8 § Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller 7 §.

9 § Vid bestämmande av skadestånd enligt 4-7 §§ för ett angrepp på en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn las även till dennes intresse av att hemligheten inle obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag får avse skada endast under
de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan
är rätten till skadestånd förlorad.

Vitesförbud

11 § Den som har angripit en företagshemlighel enligt denna lag kan av
domstol vid vite förbjudas att ulnytlja eller röja förelagshemligheten.

Talan enligt första stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses 12 eller 3 §.

Talan om utdömande av vite förs vid den domstol som i första instans har prövat frågan om vitesförbud. Talan förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ell vitesförbud fär inte dömas till straff för en gärning som omfattas av förbudet.

12 § Etl vilesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

13 § Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för atl en företagshemlighel har angripits enligt denna lag och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsälla angreppet förringar värdet av företagshemligheten, får domstolen meddela vilesförbud för liden intill dess alt målet slutligt har avgjorts eller annal har förordnals. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fråga om överklagande av beslut enligt första stycket saml i fråga om" handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om talan mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m.m.

14 § Har någon angripit en företagshemlighet enligt denna lag, kan domstol förordna atl en handling eller ett föremål som han har i sin besittning och som innefattar hemligheten skall överlämnas lill den som har utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det, får domstolen förordna atl överlämnandet skall ske mol lösen.

Kan en handling eller etl föremål som innefattar en företagshemlighet Prop. 1987/88:155 inte utan olägenhet överlämnas enligt första stycket, får domstol förordna all handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som är ägnad atl förebygga missbruk. Förordnande enligt denna lag skall dock inte meddelas, om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad atl förebygga missbruk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för broft som avses i 2 eller 3 §.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens. Bestämmelserna om skadestånd i den lagen tillämpas dock alltjämt i fråga om handlingar som har företagits före ikraftträdandet.

Den som olovligen bereder sig tillgång lill upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (1988:000) om skydd för företagshemligheler. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för alt användas för automatisk databehandling. För försök eller förberedelse till dataintrång döms lill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varil att anse som ringa, får dock inte dömas lill ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Senasle lydelse 1986:122.

3 Förslag till Prop. 1987/88:155

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) dels att nuvarande I kap. 11 § skall betecknas I kap. 12 §, dels att den nya I kap. 12 § och 6 kap. I § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, I kap. II §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I kap. 11 §

/ fråga om företagshemligheter finns särskilda bestämmelser som är tillämpliga ulöver föreskrifterna i denna lag.

II § I2§

I brottsbalken finns bestämmel- I brottsbalken finns bestämmel
ser om ansvar för den som bryter ser om ansvar för den som bryter
mot förbud enligt denna lag att röja mol förbud enligt denna lag att röja
eller utnyttja uppgift och för den eller utnyttja uppgift och för den
som bryter mot förbehåll som har som bryter mot förbehåll som har
uppställts med slöd av lagen vid'ul- uppställts med stöd av lagen vid ut
lämnande av uppgift. lämnande av uppgift.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inte följa, om någon vars anställning hos en myndighet har upphört röjer eller utnyttjar sådana uppgifter som avses i 6 kap. 1 §.

6kap. I §'■

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om del kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhällanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar etl bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inle, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första,stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

För den vars anställning hos myndigheten har upphört gäller förbudet enligl första stycket all

Senaste lydelse 1987:520'.

Justitiedepartementet Prop-1987/88:155

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss om skydd för företagshemligheter 1 Inledning

I september 1979 tillkallades en särskild utredare (professorn Carl Martin Roos) med uppdrag att utreda frågor om skydd för företagshemligheter m. m. Utredaren, som har bedrivit sitt arbete under namnet utredningen om skydd för företagshemligheter, avlämnade i oktober 1983 betänkandet (SOU 1983:52) Företagshemligheter.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 3355-83).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 , dels utredningens lagförslag som bilaga 2 , dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.

Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning har en hearing om det närmare innehållet i utredningens förslag hållits med företrädare för riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, televerket, försvarets materielverk, patent- och registreringsverket, Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet samt Näringslivets delegation för marknadsrätt.

Vidare har under lagstiftningsärendets beredning överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Finland och Norge.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Från samhällsekonomisk synpunkt är det väsentligt att det råder en effektiv och sund konkurtens inom näringslivet. Ett företags konkurrensförmå-

ga är i betydande utsträckning beroende av den samlade kunskapen inom Prop. 1987/88:155 företaget om produktion, utveckling och förnyelse, om branschförhållanden och affärsförbindelser, om marknadsföring, administration och liknande. Kunskapen gäller ofta förhållanden som ständigt förändras och förnyas. I en del fall kan del röra sig om information som har ekonomisk betydelse under lång tid.

Företagets kunskaper är i jämförelse med andra produktionsfaktorer av allt större betydelse för förmågan att konkurrera på marknaden. Mot denna bakgrund är del naturligt för det enskilda företaget att söka behålla och skydda sådan kunskap. Företagets unika eller strategiska kunnande betraktas som en företagshemlighet. Ur näringsidkarens synvinkel framstår ett skydd för företagshemligheler ofta som minst lika angeläget som skyddet för materiella tillgångar och immateriella ensamrätter.

Frågan om ett skydd för företagshemligheter kan också ses i ett vidare perspektiv. Indirekt kan brister i det rättsliga skyddet för företagshemligheter bromsa investeringsviljan. Utan ett rimligt skydd kan det vidare bli ■ svårt för svenska förelag att förvärva betydelsefullt kunnande från utländska företag. Även samarbetet inom landet mellan enskilda företag kan försvåras.

Mot de skyddsintressen som jag nu har beskrivit måste emellertid ställas att det från allmän synpunkt är angeläget med ett brett och fritt kunskapsutbyte. Det är också viktigt att konkurtensen inom näringslivet är effektiv. Mot de angivna skyddsintressena står vidare den enskilde arbetstagarens intresse av att fritt kunna utnyttja sin erfarenhet och utveckla sitt kunnande. Med skyddsintressena konkurterar även allmänna och enskilda önskemål om insyn, information och kontroll. Skyddet för företagshemligheter får inte sträcka sig så långt att det hotar den fria opinionsbildningen.

I gällande rätt ger lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens (IKL) ett skydd på konkurtensrättsliga grunder för företags-specifikt kunnande. Vidare ger brottsbalken ett kompletterande skydd när det gäller sådana illojala angrepp mot ett företag som kan påverka dess konkurtensförmåga.

Dessa bestämmelser i IKL och brottsbalken har setts över av utredningen om skydd för företagshemligheter. Enligt utredningen är bestämmelserna i IKL otidsenliga till sin utformning och ger också i olika avseenden ett otillräckligt skydd. Vidare täcker brottsbalken inte alla angreppsformer.

Utredningen anser därför att del finns ett påtagligt behov av ny lagstiftning på området. Enligl utredningen bör de nya reglerna samlas i en särskild lag om skydd för företagshemligheter, som innehåller både straffrättsliga och civilrältsliga regler liksom regler om vilesförbud vid angrepp på en företagshemlighet.

Remissinstanserna har instämt i utredningens uppfattning att det är angeläget att den lagstiftning som finns till skydd för företagshemligheter moderniseras. De flesta remissinstanserna har också menat att utredningsförslaget i huvudsak är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Det råder alltså enighet om att det nuvarande skyddet för företagshem
ligheler är bristfälligt. Bristerna visar sig bl. a. i att den som innehar en
företagshemlighel saknar möjligheter lill snabba och effektiva ingripanden 9

mot den som utnyttjar hemligheten på ett olagligt sätt. En annan brist är att Prop. 1987/88:155 den som tillgodogör sig effekterna av ett intrång i en annans företagshemlighet sällan direkt träffas av någon sanktion.

Vad jag här redovisat leder mig till slutsatsen att det finns behov av en ny lagstiftning till skydd för företagshemligheter som är effektivare än den nuvarande. Av vad jag förut sagt framgår att en avvägning emellertid måste göras mellan de olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget.

En särskild fråga är om denna lagstiftning, som utredningen har föreslagit, bör innehålla en samlad reglering av både civilrättslig och straffrättslig karaktär. Utredningens förslag i denna del har under remissbehandlingen föranlett erinringar från riksåklagaren och sårbarhetsberedningen. Riksåklagaren anser att en målsättning vid straffrättslig lagstiftning bör vara att bestämmelser som rör allvarlig kriminalitet bör finnas i brottsbalken samt att angrepp på företaghemligheter i många fall har just en sådan karaktär.

För egen del vill jag erinra om att det exempelvis beträffande datortela-terade gärningar finns en ambition att undvika specialregler som tar sikte på själva tekniken. Målsättningen är i stället att genom justeringar inom ramen för de traditionella brottsbegreppen anpassa dessa till de speciella krav, som den nya tekniken medför. Del finns i och för sig goda skäl för ett motsvarande tillvägagångssätt när det gäller angrepp på företagshemligheter, eftersom de flesta situationer för vilka straffrättsliga sanktioner bedöms nödvändiga redan i dag torde omfattas av brottsbalkens bestämmelser. Riksdagen har för övrigt i ett annat sammanhang pekat på de problem som en splittrad lagstiftningsteknik medför och - när det gäller brott av inte obetydlig svårighetsgrad - förordat en mer samordnad reglering inom brottsbalkens ram (se JuU 1984/85:28 s. 23).

Det finns emellertid flera skäl som talar för att det i varje fall för närvarande inte är lämpligt att inordna de straffrättsliga bestämmelserna om skydd för företagshemligheter i brottsbalken.

Straffbestämmelserna om förelagshemligheter skall ha till syfte att ge skydd för sådan information som - vare sig den på något sätt är materialiserad eller ej - närmast utgör en immateriell tillgång i ett företag. Regleringen får därmed bl. a. vissa paralleller med den som ger skydd för uppfinningar och upphovsrältsliga verk. Frågan om skydd för information gör sig emellertid också gällande i en rad andra sammanhang och kan förväntas få allt störte betydelse. Enligt min mening är det därför, om man vill införa straffbestämmelser i brottsbalken som direkt tar sikte på olika angrepp på immateriella tillgångar, inte lämpligt att begränsa dessa till enbart angrepp pä företagshemligheter. Något underlag för överväganden om en längre gående reform finns emellertid inte nu.

Det kan vidare framhållas alt det finns etl klart behov av regler som ger
möjligheter till ingripanden och sanktioner också i andra fall än sådana som
bör omfattas av straffbestämmelser. Regler om skadeståndsskyldighet och
möjligheter till utfärdande av vite torde i praktiken vara av minsl lika stor
betydelse när det gäller att skapa ett godtagbart skydd för företagshemlig
heter. Sammantaget blir det alltså fråga om en mångskiftande reglering,
som enligt min mening inte minst av pedagogiska skäl bör hållas samman. 10

Från näringslivshåll har också framhållits att en sammanhållen lagstift- Prop. 1987/88:155 ningsprodukt kan förväntas få störte genomslagskraft.

Jag ansluter mig därför till den lösning som utredningen har förordat, nämligen att bestämmelsema om skydd för företagshemligheter samlas i en särskild lag. Lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens (IKL) kan därmed upphävas.

När det gäller den nya lagens närmare utformning har bl. a. datainspektionen och Svenska föreningen för ADB och juridik framhållit att betydelsen av informationsteknikens utveckling inte tillräckligt har beaktats av utredningen och att utredningsförslaget därför är i behov av en genomgripande komplettering. Jag delar inte den uppfattningen. Enligt min mening kan lagstiftningen i allt väsentligt utformas enligt de principer som utredningen har redovisat. Det är välkänt att den nya tekniken i många fall påtagligt ökar förelagens sårbarhet. Utredningen har också vid utformningen av sitt förslag beaktat denna omständighet. Detta gäller både de risker för ADB-relaterade angrepp på företagshemligheter som i dag kan förutses och den sårbarhet som följer med ADB-hantering av stora mängder känslig information. Remissbehandlingen har inle heller tillfört diskussionen något nytt i sak eller fäst uppmärksamheten på nya riskfaktorer.

Självfallet måste emellertid utvecklingen på dataområdet följas med uppmärksamhet. Jag vill här erinra om att regeringen har bildat en statsrådsgrupp med uppgift att särskilt följa ADB-frågorna, däribland säkerhetsfrågorna. Gruppen leds av chefen för civildepartementet. Statsrådsgruppen har till sig knutit en särskild samrådsgrupp med bred representation från såväl den offentliga sektorn som det privata näringslivet.

Vad jag nu har sagt innebär att jag ansluter mig till den uppläggning av den nya lagen om skydd för företagshemligheter som utredningen har förordat. I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

begreppet företagshemlighel i avsnitt 2.2,

företagsspioneri i avsnitt 2.3,

arbetstagares missbruk av företagshemligheter i avsnitt 2.4,

missbruk av företagshemligheter som har anförtrotts i affärsförbindelser

m.m. i avsnitt 2.5,

ansvar i andra fall i avsnitt 2.6,

bestämmande av skadestånd i avsnitt 2.7,

vitesförbud i avsnitt 2.8,

säkerhetsåtgärder i avsnitt 2.9,

offentliga funktionärer i avsnitt 2.10,

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.11, samt

kostnader i avsnitt 2.12.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Del slora flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag. Några remissinstanser menar dock att definitionen inte är tillräckligt tydlig.

Skälen för mitt förslag: Det är givetvis en fördel om lagens tillämpningsområde kan utläsas direkt av lagtexten. Svårigheten är här att definitionen av begreppet företagshemlighet med nödvändighet måste göras ganska vid. Risken är då att definitionen inte ger någon nämnvärd ledning. Med hänsyn lill att ordet förelagshemlighet i sig är informativt skulle det i stället kunna övervägas att använda det i dess allmänna betydelse utan någon legaldefinition. Termen företagshemlighel förekommer för övrigt redan i lagtext, exempelvis i 22 § femte stycket patentlagen (1967:837) och i 8 kap. 13 § första stycket sekretesslagen (1980:100). Jag anser emellertid att övervägande skäl talar för en legaldefinition av del slag som utredningen har föreslagit.

Innan jag går närmare in på vad definitionen bör innebära vill jag uppmärksamma en terminologisk fråga. Utredningen har använt ordet kunskap för att ange de uppgifter i näringsverksamheten som bör åtnjuta skydd som förelagshemlighet. För egen del anscrjag att detta ord kan ge en felaktig föreställning av skyddsobjekteV. Det är ingalunda så, att en förelagshemlighet måste vara en intellektuellt fristående uppgift av inte obetydlig kvalité, vilket ordet "kunskap" kan ge intryck av. Något krav -motsvarande det som gäller inom patenträtten på uppfinningshöjd — bör inte ställas på en företagshemlighel. Inle heller bör det krävas någon form av originalitet. Även förhållandevis triviala uppgifter bör kunna vara företagshemligheter. Härtill kommer alt en företagshemlighet mycket väl kan ha formen av en ritning eller en modell. I dessa fall framslår det som någol oegentiigt att tala om kunskap som föremål för skyddet. Mot denna bakgrund anser jag det lämpligare att i stället för kunskap använda ordet information.

Information om en produkt eller vara som näringsidkaren ännu inte har introducerat på marknaden är etl exempel på vad som ryms i begreppet företagshemlighel. Men hit hör också information om tekniska landvinningar, produktionserfarenheter och liknande samt uppgifter av kommersiell art om administration, planering, försäljning, finansiering m. m. Även information om idéer och projekt bör kunna betraktas som företagshemlighel, om del är viktigt att utvecklingsarbetet hålls hemligt. En förelagshemlighet kan vara såväl en immateriell tillgång som ett objekt i form av exempelvis en teknisk förebild. Del kan finnas anledning atl detta kommer till uttryck i lagtexten. Det bör alltså klargöras alt med information skall

förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om etl visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

Varje uppgift i en näringsverksamhet bör i och för sig kunna utgöra en företagshemlighet. Huruvida uppgiften skall vara en företagshemlighet bör, som utredningen har föreslagit, bero på om informationen hålls så skyddad att den inte är lätt åtkomlig för envar som vill ta del av den och om den är av värde för näringsverksamheten, eller annorlunda uttryckt om det skulle medföra skada att informationen röjs.

Vad först gäller hemlighållandet finns det inle anledning att kräva att hemligheten inte får spridas till fler än ett visst antal personer eller utanför en viss krets. En uppgift bör exempelvis kunna delges företagets samarbetspartner utan att för den skull mista sin karaktär av hemlighet. Däremot kan sägas att kretsen måste vara begränsad, definierbar och sluten i den meningen att de som har del av informationen inte reservationslöst är behöriga att utnyttja eller föra den vidare.

En särskild fråga är i vilken utsträckning en näringsidkare måste utåt manifestera sin vilja att informationen skall hållas hemlig.

Det ligger givetvis i näringsidkarens egel intresse att så tydligt som möjligt klargöra att informationen skall hållas hemlig. Det finns därför anledning räkna med att näringsidkaren genom säkerhetsinstruktioner, hemligstämpling eller liknande anger var gränsen mellan företagshemligheler och andra uppgifter i näringsverksamheten går. Ett formligt krav på alt skyddsåtgärderna skall vara utåt skönjbara bör emellertid inte ställas upp i lagen. Ett sådant krav skulle innebära att lagen inte gav något skydd i fall då det föreligger en brist i den så att säga formella delen av skyddet men det likväl står klart att det är fråga om information som näringsidkaren vill hålla hemlig.

Som jag nyss antydde bör det däremot krävas att det är fråga om information vars röjande skulle innebära skada för näringsidkaren. Det torde vara en allmän uppfattning att endasl relevanta företagshemligheler skall skyddas. Principiellt bör inte varje uppgift som en näringsidkare kan vilja hålla hemlig anses utgöra en företagshemlighet och därmed åtnjuta det skydd som enligl den nya lagen skall tillkomma en sådan. Först om en uppgift kan anses som så väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensförmågan i negativ riktning, dvs. medföra en skada, bör uppgiften anses utgöra en företagshemlighet.

Prop. 1987/88:155

utredningens förslag: Den som obehörigen bereder sig tillgång lill en Prop. 1987/88:155 företagshemlighel antingen genom något i lagen direkt angivet förfarande eller genom "annan handling av liknande slag" samt utnyttjar eller röjer hemligheten skall, om förfarandet är uppsåtligt, dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i två år.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser det motiverat med en särskild straffbestämmelse om företagsspioneri. Meningarna är delade i frågan om vad som skall fordras för att brottet skall vara fullbordat. Generalklausulen "annan handling av liknande slag" kritiseras som alllför vag. Från polis- och åklagarhåll efterlyses en gradering med strängare påföljd för grova former av företagsspioneri.

Skälen för mitt förslag: Av en fältundersökning som utredningen har låtit göra framgår atl en betydande del av de företag som har företagshemligheter anser sig ha blivit utsatta för spioneri eller annan form av angrepp mot den egna maktsfären. Från näringslivshåll har under remissbehandlingen framhållits att sådana angrepp t. o. m. är vanligare än vad fältundersökningen har gett vid handen och att de flesta angreppen på företagshemligheter förblir ouppklarade. Bland de tvivelaktiga eller illojala metoder som kommer till användning spelar olika slag av avlyssning, fotografering och tillgrepp relativt stor roll. Men även intrång av olika slag, däribland dataintrång, har betydelse.

Flertalet av de metoder som kommer till användning vid företagsspioneri är visserligen redan i dag straffbara enligt i första hand brottsbalkens bestämmelser. Enligt min mening finns det emellertid ett klart behov av en särskild straffbestämmelse om företagsspioneri. Alla förfaranden, som i dessa sammanhang är klandervärda, träffas inle av nuvarande straffbestämmelser. Som exempel kan nämnas fotografering, kopiering och andra former av avbildning av en dokumenterad förelagshemlighet. Till delta kommer alt de handlingar som det här är fråga om skiljer sig från andra lyper av brott genom det särpräglade objektet för den brottsliga handlingen. En särskild straffbestämmelse om företagsspioneri har vidare ett egenvärde från informations- och brottsbekämpningssynpunkl.

Det är också en fördel att man genom att tillskapa en särskild straffbestämmelse om företagsspioneri anpassar rättsläget till det som gäller i de övriga nordiska länderna. Där gäller nämligen särskilda straffbestämmelser av detta slag.

Av de skäl som jag nu har anfört förordar jag att en särskild straffbestämmelse om företagsspioneri tas in i lagen om skydd för företagshemligheter.

När det så gäller avgränsningen av de förfaranden som bör bestraffas som företagsspioneri finns det anledning att först ta ställning till om straff-barhelen skall inträda redan i och med att gärningsmannen på det ena eller andra sättet olovligen bereder sig tillgång till hemligheten eller om det dessutom skall krävas att han utnyttjar eller röjer den.

Enligl min mening bör man beakta alt del redan genom det olovliga
anskaffandet inträder en risk för skada för den rättmätige innehavaren.
Denne förlorar därigenom sin kontroll över hemligheten. Om redan det
olovliga anskaffandet av företagshemligheten betraktas som ett fullbordat 14

brott, underlättar det för den näringsidkare som har blivit av med företags- Prop. 1987/88:155 hemligheten att på ett tidigt stadium vidta åtgärder med stöd av den nya lagen. Det bör vidare beaktas alt det efterföljande röjandet eller utnyttjandet av företagshemligheten i vissa fall kan vara svårt eller t. o. m. omöjligt att effektivt beivra eller ens upptäcka. Om exempelvis hemligheten förs ut ur landet, torde möjligheterna att förhindra att hemligheten blir allmänt känd eller alt den utnyttjas vara ytterst begränsade.

Med hänsyn lill vad jag nu har sagt anser jag att en straffbestämmelse om företagsspioneri bör vara inriktad på att förhindra den primära skaderisken. Varken utnyttjande eller röjande av företagshemligheten bör således ingå som rekvisit i en straffbestämmelse om företagsspioneri. För straffbarhet bör endast krävas att gärningsmannen på något sätt olovligen har berett sig tillgång till hemligheten. En annan sak är alt skada för näringsidkaren, och därmed skadeståndsskyldighet för gärningsmannen, ofta torde uppkomma först när företagshemligheten utnyttjas eller röjs.

Frågan är emellertid om alla former av olovligt anskaffande bör omfattas av straffbestämmelsen eller om denna, som utredningen har föreslagit, bara skall gälla vissa särskilt angivna fall av angrepp på företagshemligheter.

För den som innehar hemligheten är det knappast den metod som gärningsmannen har utnyttjat för att komma åt hemligheten som är det avgörande. Det väsentiiga för honom är att gärningsmannen har brutit igenom den spärt som hemlighållandet är avsett att utgöra. Ett genombrott innebär en risk för alt gärningsmannen eller någon genom hans förmedling utnyttjar eller röjer uppgiften, något som kan påverka konkurtenssitua-tionen. Det illojala är således själva åtkomsten. Med en sådan utgångspunkt blir frågan om vilket förfaringssätt som i det enskilda fallet har tillämpats av underordnad betydelse. Det avgörande blir i stället att gärningsmannen, utan att ha haft tillstånd därtill, har berett sig tillgång till uppgiften.

Straffbestämmelsen om företagsspioneri bör därför ta sikte på samtiiga fall då någon olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet. För straffbarhet bör krävas att gärningen har begåtts med uppsåt.

Bestämmelsen kommer med denna utformning att omfatta förfaranden som redan i sig är kriminaliserade och därmed av samhället stämplade som oacceptabla. Förfaranden som kan bedömas som stöld, bedrägeri, olovlig avlyssning etc. är således inbegripna. En hemlighet kommer emellertid också i andra fall atl anses olovligen åtkommen, om näringsidkaren genom någon form av skyddsåtgärd, säkerhetsinslruktion eller liknande har gett uttryck för alt uppgiften inle får spridas till envar. Ett uttryckligt kopierings- eller avbildningsförbud kan här tjäna som exempel. På samma sätt bör bedömas fall då en uttrycklig skyddsåtgärd saknas men det på grund av uppgiftens karaktär är uppenbart för gärningsmannen att det är av betydelse för näringsverksamheten alt uppgiften inte ges spridning. Det kan exempelvis röra sig om ett anbud, ett uppköpserbjudande eller en uppgift som skall ligga till grund för en ansökan om en immateriell ensamrätt.

För brottet företagsspioneri har utredningen föreslagit en slraffskala
som sträcker sig upp till två års fängelse, dvs. densamma som den som 15

gäller för förmögenhetsbrotten i 8-10 kap. brottsbalken när brottsligheten Prop. 1987/88:155 inte skall bedömas som grov. Detta är emellertid inte den fullständiga bilden av kriminaliseringen. Enligt utredningen skall nämligen den som har tillgripit t. ex. en dokumenterad företagshemlighet dömas för såväl företagsspioneri som stöld, eftersom skilda skyddsintressen då angrips.

Den av utredningen förordade straffskalan framstår i belysning av den valda lösningen på konkurtensproblemen som i de flesta fall rimlig. Om ett allvariigt företagsspioneri - det kan t.ex. vara fråga om mycket stora värden som står på spel - genomförs med ett förfarande som är straffbelagt i brottsbalken, kan den av utredningen föreslagna straffsatsen för företagsspioneri överskridas med stöd av 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Är brottsbalksbrottet att bedöma som grovt, kan ett väsentligt strängare straff än det på två år som utredningen har föreslagit för företagsspioneri komma i fråga. Har emellertid ett sådant allvarligt företagsspioneri utförts genom ett broHsbalksbrott som inte i sig ter sig särskilt allvariigt eller genom elt förfarande som inte alls är straffbart enligt brottsbalken, blir möjligheten att överskrida straffmaximum för företagsspioneri liten respektive obefmtiig. Antag t. ex. atl en mycket viktig företagshemlighet angrips i det ena fallet genom olovlig avlyssning och i det andra fallet genom kopiering av en handling. Utredningens förslag innebär att olika straffsatser kan komma att gälla för dessa i sak jämförbara spionerifall. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Till detta kommer atl den av utredningen valda lösningen av konkurtensfrågan inte är okomplicerad och därför kan visa sig svårhanterlig i den praktiska rättstillämpningen.

Med hänsyn härtill anscrjag att konkurrensfrågan bör lösas på ett annat sätt än utredningen har föreslagit. Enligl min mening bör bestämmelsen om företagsspioneri i princip tillämpas före andra straffbestämmelser i brottsbalken, om inte strängare straff kan följa enligt dessa. Utformas bestämmelsen om företagsspioneri på det sättet, elimineras i praktiken det föreliggande konkurrensproblemet. Företagsspioneri kommer i flertalet fall atl framstå som ett helt självständigt brott.

Företagsspioneri konkurrerar, som jag tidigare framhållit,främst med
förmögenhetsbrotten enligt 8-10 kap. brottsbalken. På samma sätt som
gäller för många av dessa brott kan ett företagsspioneri vara av allvarlig art
och avse betydande belopp. Om man, i enlighet med vad jag nyss har
förordat, utesluter möjligheten att döma till ansvar för både företagsspio
neri och andra brott som konkurterar med detta brott bör, som flera
remissinstanser har förordat, en särskild straffmöjlighet införas för grova
former av företagsspioneri. Från slraffmätningssynpunkt framstår det som
rimligt atl jämställa grova former av företagsspioneri med de grova former
na av tidigare nämnda brottsbalksbrott. Är företagsspioneriet av allvarligt
slag, bör således upp till sex års fängelse kunna komma i fråga. Jag föreslår
att bestämmelsen utformas i enlighet härmed. Jag vill här anmärka atl del
inom justitiedepartementet för närvarande pågår en allmän översyn av
straffskalorna mot bakgrund av de förslag som fängelsestraffkommittén
lagt fram i sitt betänkande (SOU 1986:14) Påföljd för brott. Del kan i det
sammanhanget finnas anledning atl återkomma beträffande straffsatserna
för företagsspioneri. 16

Förelagsspioneri kan genomföras genom att någon bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller genom annat förfarande som enligt 21 § datalagen (1973:289) är straffbart som dataintrång. Även elt sådant förfarande bör, när gärningsmannens avsikt är att olovligen komma över en företagshemlighel, kunna bedömas som företagsspioneri.

Ansvar för dataintrång kan följa om gärningen inte är belagd med straff enligt brottsbalken. Detta innebär, med den nu föreslagna lagtekniska lösningen beträffande företagsspioneri, att en konkurtenssiluation mellan detta brott och dataintrång inle är utesluten. Straffbestämmelsen i datalagen bör därför byggas ut så att dalaintrång skall anses föreligga endast om brottet inte är straffbart enligt brottsbalken eller den nya lagen om skydd för företagshemligheter.

Prop. 1987/88:155

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att avtal om elt utsträckt ansvar får träffas endast med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits på förbundsnivå.

Remissinstanserna: Den avkriminalisering som utredningen har föreslagit kritiseras främst från polis- och åklagarhåll men godtas av det stora flertalet remissinstanser, bland dem arbetsmarknadens parter samt många företrädare för industri och näringsliv. Åtskilliga remissinstanser kritiserar utredningens förslag beträffande missbruk efter anställningens upphörande. Främsl från näringslivshåll efterlyses ett starkare skydd för dokumenterade företagshemligheter. Förslaget att inskränka avtalsfriheten har mötts av en stark remisskritik. Utöver de fackliga organisationerna har endast ett fåtal remissinstanser tillstyrkt detta förslag.

Skälen för mitt förslag: I IKL finns i dag två straffrättsliga bestämmelser med avseende på missbruk av företagshemligheler som har delgetts någon i förtroende. Ansvar inträder sålunda för den som är anställd och som under anställningstiden obehörigen använder sig av eller yppar arbetsgivarens yrkeshemlighet, om avsikten är att uppnå en fördel eller att åstadkomma skada. Om sådan avsikt finns, inträder straffansvar även för annan, t. ex. en tidigare anställd som blivit anförtrodd en teknisk förebild för att utföra arbete eller eljest för affärsändamål, såvida den som har anförtrotts förebilden obehörigen använder sig av denna. Bestämmelserna har i mycket liten utsträckning kommit till praktisk användning. I vissa fall kan även brottsbalkens bestämmelse om trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB) vara av intresse.

Utredningen har av sin fältundersökning dragit slutsatsen att de svåraste Prop. 1987/88:155 problemen när del gäller skydd av förelagshemligheter uppkommer vid anställdas och tidigare anställdas förtroendemissbruk. TCO har vänt sig mot detta uttalande och framhållit atl organisationens erfarenhet är att lojaliteten mot det egna företaget är påtagligt stark bland svenska tjänstemän. Med anledning härav vill jag göra klart att det givelvis inte är fråga om någon generell misstroendeförklaring mot dem som är anställda om man konstaterar att del är hos denna kategori som de största riskerna för missbruk av företagshemligheter föreligger. Anställda kommer i störte utsträckning än andra grupper i kontakt med företagshemligheter. Ju störte kretsen blir och ju fler uppgifter som sprids, desto störte blir också risken för läckage.

När man tar ställning till frågan om vilken påföljd som bör komma i fråga i fall då en anställd eller tidigare anställd gör sig skyldig till missbruk av företagshemligheter bör man hålla i minnet att det är fråga om ett brott mot ett ingånget avtal. I svensk rätt är det en lång tradition att söka undvika straffpåföljder när andra effektiva sanklionsformer står till buds för att upprätthålla respekten för ingångna avlal. Delta gäller inle minst inom det arbetsrätlsliga området. Enligt min mening torde skadestånd ensamt eller i kombination med andra arbetsrätlsliga reaktioner såsom avskedande eller uppsägning normalt vara en tillräcklig sanktionsform.

Även om således starka skäl talar för en avkriminalisering enligt utredningens förslag, kan man inte helt bortse från att vissa centrala befattningshavare i etl företag intar en särskild förtroendeslällning, har tillgång till mer information än andra och också har större möjligheter atl för egen vinning utnyttja och missbruka situationen. För dessa fall kan etl straffhot fylla en funktion. Utredningen föreslog mot denna bakgrund en viss utvidgning av stadgandet i 10 kap; 5 § brottsbalken om trolöshet mot huvudman. Utredningen önskade genom sitt förslag uppnå alt inle endast den som i förtroende fåll all för annan sköta ekonomisk angelågenhet skulle omfattas av straffbestämmelsen. Denna skulle även innefatta sådana nyckelpersoner som fått att sköta teknisk angelägenhet.

Vid remissbehandlingen rönte förslaget ingen egentlig kritik. Vad utredningen åsyftade har redan uppnåtts genom den ändring av 10 kap. 5 § brottsbalken som genomförts för att förstärka det straffrättsliga skyddet vid gärningar som har anknytning lill automatisk information- och databehandling (prop. 1985/86:65). Även den som har anförtrotts alt självständigt handha eller övervaka skötsel av en kvalificerad teknisk uppgift kan sålunda numera ställas till ansvar för trolöshet mot huvudman, om han missbrukar sin förtroendeslällning till skada för sin huvudman.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag alt anställdas missbruk av företagshemligheler inte bör vara kriminaliserat i den nya lagen. Överträder en arbetstagare den i lagen uppställda tystnadsplikten skall detta förfarande således inte heller omfattas av straffbestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken. Missbruk av förelagshemligheter bör i slället följas av skadestånd.

När det gäller atl skapa skadeståndsregler som är ägnade atl förhindra
alt företagshemligheter som anställda kommer i kontakt med i sin anställ- 18

ning okontrollerat förs vidare fmns det anledning atl knyta an till den Prop. 1987/88:155 lojaliletsplikt för de anställda som i allmänhet anses följa av anställningavtalet. Har en arbetsgivare i förtroende delgett en anställd en hemlig uppgift, dvs. klargjort atl det år fråga om en uppgift som inte får föras vidare, står del ulom diskussion att uppgiften inte får ges spridning. Men den lojaliletsplikt som följer med elt anställningsförhållande sträcker sig längre än så. Lojalitelsplikten får nämligen anses innefatta atl den anställde i sin anställning inte medvetet får agera på ett säll som skadar arbetsgivaren. Har en arbetstagare i sin anställning tillgång lill hemliga uppgifter eller delges han sådana utan att det uttryckligen klargörs att uppgifterna lämnas i förtroende, fär dessa således inte föras vidare, om en sädan åtgärd skulle skada arbetsgivaren.

Det är alltså fräga om missbruk av en företagshemlighet inte bara när en anställd obehörigen utnyttjar eller röjer en hemlighet som anförtrotts honom ulan även när utnyttjandet eller röjandet avsett uppgifter som han har haft tillgäng till i sin anställning och som han har insett eller - med sin insikt om företagets verksamhet - borde ha insett hade karaklär av företagshemlighet. Ett sädant missbruk fär anses klandervärt vare sig det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. Lagregeln om detta bör vara inriktad pä den anställdes obehöriga utnyttjande eller röjande av en förelagshemlighet. Sker utnyttjandet eller röjandet med arbetsgivarens medgivande eller eljest på grund av tjänsten, är det självfallet inte obehörigt.

Del finns här anledning att sätta en anställds utnyttjande eller röjande av en i tjänsten mottagen förelagshemlighet i relation till det tidigare behandlade brottet företagsspioneri. När del gäller förtroendemissbruk, har den anställde i och för sin tjänsteutövning fält del av uppgiften och kanske t. o. m. haft elt direkt behov av den. Han har dä inle företagit sig nägot olovligt för att komma över uppgiften. Det är alltsä inle fråga om företagsspioneri, om en anställd i strid med arbetsgivarens intresse utnyttjar överskottsinformation som finns tillgänglig på den del av arbetsplatsen där han normalt har rätt alt uppehålla sig eller i material som han använder när han fullgör sina åligganden. Om arbetstagaren uppsöker en annan avdelning på arbetsplatsen eller om han, i avsikt att komma ål en hemlighet som han inte behöver för atl fullgöra sina uppgifter, rekvirerar särskill material, kan det däremot vara fråga om företagsspioneri trots atl tillträdel, rekvisitionen eller vad det nu kan vara fråga om har skett med hjälp av tjänsteställningen.

Del hittills anförda lar sikte på utnyttjande och röjande av förelagshemligheter under anställningens bestånd. Som jag nyss nämnde gäller bestämmelsen i IKL endast handlande som sker under anställningstiden, såvida inte skyddsobjektet är en leknisk förebild. Till förmån för den huvudlinje som utredningen har förordat och som innebär att den anställde sedan anställningen har upphört fär utnyttja vad han har inhämtat under anställningen talar intresset av en i princip fri konkurtens. Del ligger såväl i samhällets som i den enskilde arbetstagarens intresse all denne efter anställningens upphörande kan utnyttja och vidareutveckla den kunskap, yrkeserfarenhet och skicklighet som han förvärvat under anställningen.

Bland remissinstanserna råder slor enighet om denna huvudlinje såvitt 19

gäller sådana företagshemligheter som inte har formen av tekniska förebil- Prop. 1987/88:155 der och som inte heller har dokumenterats på nägot sålt. Däremot har fiera remissinstanser kritiserat utredningens förslag att denna huvudregel också skall gälla beträffande tekniska förebilder o.d. Sveriges advokatsamfund framhåller sålunda atl rättslägel med en sådan lösning skulle skilja sig från det som gäller i våra viktigaste konkurtentländer. Bl. a. Sveriges industriförbund menar atl ett ansvar bör kvarstå efter anställningens upphörande för dokumenterade hemligheter säsom tekniska förebilder eller föreskrifter.

För egen del vill jag framhålla alt en företagshemlighets skyddsvärde inte har nägot samband med den form som hemligheten har fått. En företagshemlighel som inle är dokumenterad i nägon form kan vara väl sä skyddsvärd som en dokumenterad. Att under sådana förhållanden basera arbetstagarens ansvar pä vilken form företagshemligheten har fått innebär att andra faktorer än skyddsvärdet läggs till grund för ansvaret. Detta kan inte vara riktigt. Jag ansluter mig därför i delta hänseende till utredningsförslaget. Huvudlinjen om en arbetstagares rätt atl efter anställningens slut utnyttja vad han under tidigare anställning har inhämtat skall således i princip gälla oberoende av om företagshemligheten materialiserats eller ej.

Vad jag nu har anfört innebär inte att jag anser att den tidigare anställde alltid skulle kunna fä röja en företagshemlighet. Jag anser tvärtom att del -inte minst mol bakgrund av rättslägel i våra grannländer - finns anledning att öppna en möjlighet lill ingripanden i vissa situationer. Jag tänker pä fall dä en tidigare anställd utnyttjar eller röjer en företagshemlighet på ett sätt som i det enskilda fallet framstår som utmanande eller klandervärt. Etl exempel är att den anställde under anställningsperioden samlat in eller upprättat dokumentation om hemhgheten eller pä annat sätt särskilt förberett sig för att utnyttja hemligheten. Alt någon utnyttjar sin anställning till att pä detta sätt förbereda en verksamhet som kommer att skada arbetsgivaren bör inte godtas. En annan situation där ansvar kan — men inte alltid mäste - bli aktuellt är då den tidigare anställde röjer en teknisk förebild. I sådana och andra liknande fall måste ett rättsligt ingripande kunna ske. Jag ansluter mig därför lill utredningens förslag att klart klandervärda missbruk efter anställningens upphörande skall kunna beivras. Detta bör i lagtexten komma till uttryck på del sättet att det för ansvar i dessa fall förutsätts att del finns synnerliga skäl.

En fråga som har ett nära samband med den som nu har berörts är i vilken mån det skall vara möjligt att genom sekretess- eller konkurtens-klausuler i anställningsavtalet lägga ett störte ansvar på den anställde än det som följer av lagen såvitt gäller tiden efter det att anställningen upphört. Med konkurtensklausul förstås därvid ett förbud för arbetstagaren att konkurtera med arbetsgivaren i tiden efter anställningens upphörande medan med sekretessklausul avses en bestämmelse om tystnadsplikt.

Jag delar utredningens uppfattning att det i enskilda fall mäste finnas
utrymme atl träffa avtal om elt ansvar som sträcker sig längre än det som
följer av den föreslagna lagen såvitt gäller tiden efter anställningens upphö
rande. Frägan är emellertid om ulvecklingen är sådan att del finns anled
ning att till skydd för de anställda inskrida mot den avtalsfrihet som råder 20
på detta område.

År 1969 träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen, å ena sidan, samt Svenska Induslriljänstemannaförbundel, Sveriges Arbelsledareför-bund och Sveriges Civilingenjörsförbund, å andra sidan, en överenskommelse om konkurrensklausuler. Efter tillkomsten av denna överenskommelse förekommer det enligt vad utredningen funnit inte några missförhållanden såvitt gäller konkurtensklausuler. Någon motsvarande överenskommelse om sekretessklausuler har inte träffats. När det gäller dessa klausuler är läget mera oklart. Det har inte blivit närmare utrett i vilken utsträckning sådana klausuler förekommer eller i vad män de ger upphov till problem, Inle heller remissutfallet ger någon ledning när det gäller att bedöma den roll som sekretessklausulerna - och för övrigt också konkurrensklausulerna - för närvarande spelar på den svenska arbetsmarknaden.

Del fmns visserligen ingen anledning att ifrågasätta atl parterna pä arbetsmarknaden med den av utredningen föreslagna lösningen inte skulle komma alt träffa kollektivavtal, som ger utrymme för sekretessklausuler i individuella anställningsavtal. Nägon drastisk förändring av spelreglerna pä den svenska arbetsmarknaden eller av svenska företags möjligheter atl träffa internationella överenskommelser vore därför knappast att befara om utredningens förslag genomförs. En förutsättning för att genom lag inskränka avtalsfriheten bör dock enligt min mening vara atl det föreligger eller kan befaras inträda verkliga missförhållanden pä detta omräde. Som jag tidigare har antytt ärjag inte övertygad om detta. Det kan naturligtvis inte uteslutas att del i ett enskilt fall träffas avtal med en sekretessklausul av alltför vittgående innebörd. I ett sädant fall kan dock en jämkning av villkoren uppnås med slöd av 36 § avtalslagen, på samma sätt som en konkurtensklausul i ett enskilt anställningsavtal kan jämkas med stöd av 38 § avtalslagen.

Enligt min mening bör man i en sä utpräglad intressefråga som denna ingripa med lagstiftning först om det visar sig att parterna pä arbetsmarknaden saknar förutsättningar att nä en uppgörelse som innehäller en rimlig avvägning mellan de synpunkter som skall tillgodoses. Varken utredningen eller remissinstanserna har antytt att så skulle vara fallet. Mot denna bakgrund ärjag för närvarande inte beredd att i denna del ansluta mig till utredningsförslaget. Jag!förordar således att den avtalsfrihet som i dag gäller bibehålls. Jag.vill emellertid samtidigt understryka att detta ställningstagande kan komma att omprövas om det framkommer att det fmns missförhållanden eller att försök att få till stånd ett kollektivavtal på området inte ger resultat.

Prop. 1987/88:155

utredningens förslag: Straffansvar skall drabba den som missbrukar en Prop. 1987/88:155 företagshemlighet som har anförtrotts honom i samband med en affärsförbindelse.

Remissinstanserna: Utredningens förslag möter få invändningar. Från näringslivshåll anförs dock att straffansvar bör komma i fräga endast i fall då gärningsmannen uttryckligen har accepterat att ta emot en hemlighet i förtroende.

Skälen för mitt förslag: I affärsförbindelser är det vanligt att företagshemligheler ges spridning i förtroende, dvs. under förutsättning att de inte förs vidare. Som exempel kan nämnas det fallet alt ett förelag anlitar ett annat företag som konsult och därvid anförtror detta vissa hemliga uppgifter. I de allra flesta fall föreligger det en möjlighet för parterna att genom en särskild överenskommelse reglera sekretessfrågan. I de fall läckagerisken är mer påtaglig - vare sig det beror på att företagshemligheten är särskilt intressant, av störte omfattning, föremål för licensgivning eller liknande eller på att relationerna i affärsförhållandet helt enkelt är dåligt utvecklade - torde sädana överenskommelser vara regel.

Enligt min mening finns det goda skäl för att i lagen reglera de nu angivna situationerna. Vi fär därigenom bättre överensstämmelse med vad som gäller i andra länder. Elt lagreglerat ansvar för förtroendemissbruk finns såväl i våra nordiska grannländer som i tysk och amerikansk rätt, låt vara att reglernas materiella innehåll varierar. För ett i lag reglerat ansvar i dessa situationer talar dessutom att den löpande verksamheten i affärslivet ges stadga och i vissa fall också förenklas, om det finns en sådan regel att falla tillbaka på. Jag ansluter mig således till utredningens förslag att införa elt legalt ansvar för missbruk av företagshemligheler i kontraktsrelationer i fall då uppgifterna har delgivits under sädana former att mottagaren insåg eller borde ha insett atl han inte fick avslöja dem eller, med utredningens ordval, fått del av dem i förtroende.

När det gäller påföljden för den som i dessa situationer gör sig skyldig till förtroendemissbruk ärjag dock av en annan uppfattning än utredningen, som har föreslagit straffansvar i uppsåtiiga fall.

Redan av rättssäkerhetsskäl är jag tveksam till att i dessa fall föreslå ett straffansvar. Flera remissinstanser har påpekat att det i affärssammanhang inte är ovanligt att företagshemligheter delges motparten i störte utsträckning än vad denne har behov av och är beredd att ta ansvar för. Bl. a. från näringslivshåll har framhållits att ansvar bara bör inträda, om mottagaren uttryckligen har accepterat att i förtroende ta emot hemligheten. Härtill kommer att del synes föreligga betydande skillnader mellan olika branscher när det gäller formerna för att anförtro företagshemligheler. Även toleransen när det gäller utnyttjandet av anförtrodda hemligheter torde variera mellan olika branscher. Det bör ocksä beaktas att det i dessa fall ofta kan vara svårt atl placera det straffrättsliga ansvaret pä så alt säga rätt chefsnivå inom förelaget.

Avgörande för mitt ställningstagande är emellertid här, liksom när det
gällde anställdas ansvar för missbruk, atl respekten för avlal i största
utsträckning bör vila på civilrältsliga regler. Jag föreslär därför att i lagen
införs ett skadeständssanklionerat ansvar för fall då nägon har missbrukat 22

en företagshemlighet som anförtrotts i samband med anbudsförfarande, affärsförhandling eller annars i en affärsförbindelse. Del föreslagna ansvaret bör gälla vare sig missbruket har skett uppsäfiigen eller av oaktsamhet. Mitt förslag innebär att det inte kommer att föreligga någon skillnad i påföljdshänseende mellan å ena sidan missbruk av en förelagshemlighet som en anställd har fått del av i sin anställning och å andra sidan missbruk av en förelagshemlighet som nägon i förtroende har fått del av i en affärstransaktion. Detta innebär en förenkling i förhållande till utredningens förslag såvitt gäller det ansvar som åvilar olika typer av uppdragstagare. Dessa kommer väl oftast att omfattas av den nu föreslagna bestämmelsen om missbruk av företagshemlighet som har anförtrotts i en affärsförbindelse. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att den som missbrukat förtroendet är att anse som arbetstagare hos näringsidkaren. Men denna gränsdragningsfråga kommer alltså oftast alt sakna praktisk betydelse vid tillämpningen av lagens bestämmelser.

Prop. 1987/88:155

Utredningens förslag: Straffansvar inträder ocksä för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med vetskap om atl den har fått spridning genom missbruk av förtroende i samband med en affärsförbindelse. Vidare föreslär utredningen skadeståndsansvar också för den som på ett otillbörligt sätl bereder sig tillgång till en företagshemlighel. lövrigt överensstämmer utredningens förslag med mitt.

Remissinstanserna: Del av utredningen föreslagna straffansvaret har lämnats utan erinran. Skadeståndsansvaret för den som på ett otillbörligt sätt bereder sig tillgång till en förelagshemlighet godtas i sak. Den lagtekniska lösningen utsätts dock för omfattande kritik.

Skälen för mitt förslag: Ofta torde det förhålla sig så atl den som på ett obehörigt säll skaffat sig kännedom om en företagshemlighet inte själv har för av.sikt att utnyttja hemligheten i konkurtens med näringsidkaren. Avsikten kan i stället vara att, eventuellt mot ersättning, föra uppgiften vidare lill en konkurtent. Det nu sagda gäller vare sig företagshemligheten har angripits genom företagsspiorieri eller genom förtroendemissbruk frän nägon anställd eller från någon som i samband med en affärsförbindelse har fått del av hemligheten. Det kan väl länkas att uppgiften i sådana fall

vandrar i flera led innan den slutligen när någon som är beredd att använda Prop. 1987/88:155 den i en verksamhet som konkurrerar med näringsidkarens.

Enligt gällande rätl (5 § IKL) kan den som tar emot en yrkeshemlighet eller en teknisk förebild frän någon som gjort sig skyldig till elt straffbart angrepp pä en sådan hemlighet ådra sig straff- och skadeståndsansvar. Ansvaret är emellertid begränsat så att det gäller endast för den som direkt från gärningsmannen tar emot yrkeshemligheter eller förebilder.

När man tar ställning till frägan om vilket ansvar konkurtenter m. fl. bör ha enligl den nya lagen finns det enligt min mening anledning att göra åtskillnad mellan fall där förelagshemligheten har fått spridning genom ett straffbart förfarande (företagsspioneri) och fall där spridningen är en följd av förtroendemissbruk.

Beträffande de fall där företagshemligheten har angripits genom företagsspioneri vill jag först beröra brottsbalkens bestämmelser om häleri. Om inte annat föreskrivs i den nya lagen om skydd för företagshemligheter, kommer dessa bestämmelser i princip att vara tillämpliga i fall dä en företagshemlighet har fränhänts den rätte innehavaren genom företagsspioneri. Häleribestämmelserna i brottsbalken gäller nämligen vare sig det föregående brottsliga förfarandet är straffbart enligt brottsbalken eller enligt bestämmelser i specialstraffrätten. Frågan är därför om de hälerilik-nande situationer som kan uppkomma i anslutning till angrepp på företagshemligheter bör regleras genom brottsbalkens bestämmelser eller genom en särskild bestämmelse i lagen om företagshemligheter.

Bestämmelserna i 9 kap. 6 § brottsbalken omfattar tre former av häleri, nämligen sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri. Sakhäleri består i alt gärningsmannen tar befattning med ett föremål som är frånhänt annan genom brott. I fall dä en företagshemlighet är materialiserad — det kan t.ex. röra sig om en teknisk förebild - kan ett sakhäleri tänkas följa i spåren av elt företagsspioneri. Vinningshäleri beslår i att gärningsmannen bereder sig otillbörlig vinning genom annans brottsliga förvärv. Denna kriminalisering syftar bl. a. till att komma åt sådana fall där något har trätt i stället för den sak som fränhänts någon. Under brottsbeskrivningen faller emellertid även andra fall. Bestämmelsen utesluter inte att vinningshäleri kan föreligga när en icke materialiserad företagshemlighet förs vidare frän angriparen till tredje man. Brottsbalkens bestämmelser förefaller därför tillräckligt vidsträckta för att täcka in de praktiskt viktiga fallen.

Enligt min mening finns det emellertid skäl som talar för att den nya lagen bör innehålla en särskild bestämmelse som tar sikte pä dessa hälerisituationer. Samma synpunkter som jag tidigare har anfört till stöd för en särskild straffbestämmelse om företagsspioneri i den föreslagna lagen talar i den riktningen. Jag föreslår därför att det i lagen bör föras in en särskild straffbestämmelse för fall där någon utnyttjar eller röjer en hemlighet som avslöjats genom ett företagsspioneri.

Till skillnad frän vad som gäller enligt 5 § IKL bör straffansvaret sträcka
sig längre än till den som direkt har tagit emot en hemlighet frän den som
gjort sig skyldig till det straffbara angreppet. Ansvar bör även inträda för
den som i senare led utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med vetskap
om att denna är åtkommen genom ett företagspioneri. Straffansvaret i de 24

nu berörda situationerna bör givelvis kompletteras med ett skadeståndsan- Prop. 1987/88:155 svar för den som har utnyttjat eller röjt företagshemligheten. Skadeståndsansvaret bör enligt min mening uppkomma inte bara vid uppsåtligt utan också vid oaklsaml handlande.

Häleriliknande situationer kan som jag nyss nämnde uppkomma även i fall dä företagshemligheter har angripits genom förfaranden som inte är straffbara men som enligt de i de föregående avsnitten föreslagna reglerna skall grunda skadeståndsansvar. Det kan l.ex. röra sig om någon som utnyttjar en företagshemlighet vilken har vidarebefordrats av en anställd hos den näringsidkare som var i besittning av hemligheten. För att upprätthålla en sund och affärsetiskt godtagbar konkurtens är det viktigt att den som kommer över en företagshemlighet som har avslöjats pä ett sådant sätt förhindras atl utnyttja den. I lagen bör därför föras in regler om skadeståndsansvar vilkel bör inträda vid sädant utnyttjande eller röjande som har möjliggjorts av ett skadeständsgrundande missbruk.

I subjektivt hänseende bör det för skadeståndsansvar räcka att den som har vetskap om det bakomliggande förfarandet av oaktsamhet utnyttjar eller röjer hemligheten. Atl mellanhänder förekommit mellan den förste angriparen och den som senare utnyttjar hemligheten bör, lika litet som vid det efterföljande straffansvaret vid företagsspioneri, utesluta ansvar. Del finns dock anledning att uppmärksamma atl en företagshemlighet som har vandrat genom ett stort antal mellanhänder kan ha blivit så allmänt känd, att den har förlorat sin egenskap av företagshemlighet. Utredningen har vidare föreslagit ett särskilt skadeståndsansvar för förfaranden som inte fullt ut fyller rekvisiten för företagsspioneri men som enligt utredningen likväl är klandervärda. Som exempel pä sädana angrepp utifrån nämner utredningen systematisk utfrågning av anställda och värvning eller överköp av anställda i syfte atl få del av företagshemligheter. Utredningen understryker att endasl klart otillbörliga förfaranden bör omfattas av skadeståndsansvaret och att bestämmelsen i detta fall inte får hindra en fungerande konkurtens. Utredningen uttalar även att skadeslåndsskyldighet bör kunna inträda i fall där en konkurrent på ett otillbörligt sätl utnyttjar eller röjer en näringsidkares företagshemlighet utan atl något föregående klandervärt förfarande är för handen under förutsättning att det likväl är fråga om ett särskilt stötande beteende.

Enligl min mening blir gränsen mellan tillbörliga och otillbörliga konkurrensmetoder i många fall flytande med den av utredningen föreslagna bestämmelsen. Det torde i det enskilda fallet vara vanskligt att avgöra om de affärsetiska spelreglerna har överträtts genom utfrågning, värvning eller liknande. Att generellt precisera när gränsen skall anses överträdd torde bl. a. med hänsyn till de skilda värderingar som finns inom olika branscher vara nära nog omöjligt. Del är enligt min bedömning inte lämpligt att i lagen föra in en skadeståndsregel av ett sådant obestämt innehåll. Jag föreslår därför inte nägon sädan regel.

Utredningens förslag: Om inte annat kan visas, skall skadan vid etl rältsstridigt angrepp på en företagshemlighet anses uppgå lill gängse vederlag vid tiden för angreppet alt nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden vid denna lidpunkt för att förvärva eller utveckla hemligheten.

Remissinstanserna: Behovet av en särskild regel om ersättningens storlek vitsordas allmänt. Utredningsförslaget kritiseras dock av flera remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Som utredningen har påpekat kan det i många fall vara svårt för en näringsidkare att visa storleken av den skada som har tillfogats honom genom ett angrepp pä en företagshemlighet. Det kan vara näst intill omöjligt aft beräkna vilket resultat en rörelse skulle ha haft, om inle angreppet pä företagshemligheten hade skett. I en sådan situation kan domstolen visserligen göra en skälighetsbedömning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Erfarenhetsmässigt leder detta emellertid till ersättningsbelopp som inte täcker den verkliga skadan. Det bör därför tillskapas en regel som innebär att skadeståndet blir en verkligt effektiv sanktion.

Enigt min mening är det emellertid mindre lämpligt att, för fall dä den faktiska skadan inte kan visas, sätta skadeståndet i relation till gängse vederlag vid tiden för angreppet för att nyttja den angripna uppgiften eller annars vad det vid denna tidpunkt skulle ha kostat att förvärva eller utveckla hemligheten. Som en del remissinstanser har framhållit kan det i vissa fall vara stötande, om den som har gjort sig skyldig lill ett rättstridigt angrepp på en företagshemlighet inte behöver betala högre skadestånd än vad del skulle ha kostal honom atl förvärva hemligheten pä lagligt sätt.

Del anförda leder till slutsatsen att en regel om beräkningen av ersättningen bör utformas pä elt annat sätt än det som utredningen har föreslagit.

Ell sätt atl undgå eller i varje fall minska de svårigheter som föreligger för den skadelidande att styrka skadans omfattning skulle kunna vara alt ersättningen sätts i relation även till andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse för näringsidkaren.

Inom patenträtten föreligger, när del gäller alt visa omfattningen av en inträngsskada, svårigheter som är jämförbara med dem som uppkommer vid skadeberäkningen till följd av angrepp på företagshemligheter. Den I juli 1986 ändrades 58 § patentlagen så att, när ersättning för palentinträng bestäms, hänsyn kan tas även till patenthavarens intresse av att patentintrång inte begås och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk belydelse (prop. 1985/86:86). En motsvarande bestämmelse infördes den I april 1987 i lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarpro-dukter (prop. 1986/87:49).

Skadeståndsregler av liknande innehåll förekommer allmänl inom arbetsrätten. Detta är av särskilt intresse här, eftersom den nya lagens

skadeståndsregler kommer att tillämpas även i förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om regler om tystnadsplikt för anställda rörande företagshemligheter tas in i kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden, är det givetvis en fördel alt kunna tillämpa samma skadeståndsregler vare sig skyldighet att utge skadestånd för utnyttjande eller röjande av en förelagshemlighet grundas pä lagen eller på kollektivavtal.

Vid tillämpningen av en sådan regel om ersättningens bestämmande bör den vinst som skadevållaren uppnått genom sitt angrepp kunna tillmätas viss betydelse. Elt angrepp på en företagshemlighet innebär regelmässigt en förändring av konkurtensförhällandena. Sådana förändringar kan ofta endast med stor svårighet påvisas i absoluta tal. Vid beräkning av skadan bör därför kunna vägas in näringsidkarens allmänna intresse att behålla företagshemligheten liksom skadevållarens bevekdsegrunder för angreppet, dvs. båda parters bedömning av konkurtensläget. Även näringsidkarens skyddsåtgärder kan vara ett mått på hemlighetens betydelse i konkurrenshänseende.

En på delta sätt utformad skadeståndsbestämmelse är ägnad att stärka skadeståndets reparativa funktion. Den har samtidigt en preventiv betydelse på det sättet att skadeståndet kommer att utgöra en effektiv påföljd vid angrepp pä företagshemligheler. Skadeståndet måste ligga på en sådan nivå alt ett otillbörligt angrepp för en konkurtent inte i något fall ter sig som ekonomiskt fördelaktigt vid en jämförelse med en laglig åtkomst, exempelvis genom en licens. Jag är emellertid inte beredd att, som en remissinstans har varit inne på, föreslå en uttrycklig regel att skadeståndet skall sättas till en multipel av en teoretiskt beräknad licensavgift. Önskemålet med detta förslag tillgodoses på ett flexibelt sätl genom alt även andra än rent ekonomiska omständigheter av betydelse för den skadelidande kan beaktas.

Prop. 1987/88:155

konkurtensmedel. Enligt min mening bör av denna anledning de Iradilio- Prop. 1987/88:155 nella sanklionsformerna straff och skadestånd - på samma sätt som tidigare har skett pä andra områden, senast inom patenträtten (se prop. 1985/86:86, LU 29) - kompletteras med en möjlighet att meddela vites-sanktionerat förbud mot fortsatt användning.

En möjlighet att meddela ett sädant förbud innebär flera fördelar. Förbudet kan kombineras med elt vite som i det enskilda fallet bestäms så alt en överträdelse inte lönar sig. Vidare kan förbudet riktas direkt även mot juridiska personer. Av intresse är också att vi med införandet av en förbudssanktion anpassar oss till vad som gäller i flera andra länder.

När det gäller möjligheterna alt meddela etl vitesförbud finns det anledning att erinra om att det bl. a. är intresset av en i princip fri konkurtens som motiverar atl en företagshemlighet inte är förenad med en ensamrätt av den styrka och karaklär som exempelvis följer av ett patent. Näringsidkaren kan sålunda inte hävda någon rätt till företagshemligheten när denna blivit allmänt känd eller eljest upphört. Avsikten med regleringen är endast att skydda näringsidkaren så länge förelagshemligheten enligt lagens definition består. Etl förbud bör därför bara kunna komma i fråga vid rättsstridiga angrepp pä företagshemligheten och bara kunna riktas mot den som enligt lagen kan göras ansvarig för angreppet.

Det följer av allmänna processregler att den ena parten i ett avtalsförhållande i en civilprocess kan yrka förbud för motparten att vidta sädana handlingar som denne enligt avtalet är förpliktad att avhålla sig från. Detta gäller under förutsättning att det skulle medföra skada för käranden att handlingen företas. Domstolen anses i sådant fall utan särskilt författningsstöd kunna förelägga vite. Om det däremot inle gäller någon avtalsförpliktelse mellan parterna, mäste del finnas särskill stöd i lag eller annan författning för att domstol skall kunna meddela elt vitesförbud.

Behov att kunna inskrida med elt vitesförbud vid angrepp på en företagshemlighet föreligger inte endasl vid avtalsbrott utan ocksä vid utom-obligatoriska förhållanden. En bestämmelse som ger möjlighet att ingripa med vitesförbud bör därför tas in i den nya lagen. När det gäller de slraffsanktionerade angreppen på företagshemligheter bör, liksom i andra sammanhang när en kollision kan uppkomma mellan straff och vite, föreskrivas atl den som har överträtt etl vitesförbud inte får dömas till straff för en gärning som omfattas av förbudet.

Sedan utredningen lagt fram sitt förslag har den nya lagen (1985:206) om vite trätt i kraft. Lagen innehåller åtskilliga bestämmelser med generell räckvidd. Bl. a. tillgodoses genom viteslagen ett förslag som i förevarande lagstiftningsärende har förts fram frän en remissinstans om löpande vite i samband med förbud att nyttja eller röja en företagshemlighet. Vitet kan således dömas ut vid varje överträdelse av förbudet (4 § andra stycket viteslagen).

Ett särskilt problem uppkommer i fall då ett vitesförbud tar sikte på vad
som tidigare har utgjort en företagshemlighet hos en näringsidkare men
som senare har förlorat denna karaktär och blivit allmänt kända fakta. I ett
sådant fall kan andra konkurtenter till näringsidkaren än den som har
träffats av förbudet fritt utnyttja den aktuella informationen. Förbudet bör 28

givelvis inte upprätthällas i en sädan situation. Visserligen gäller enligt 9 § lagen om viten att vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse. Den vitesförbjudne konkurtenten mäste emellertid ta en risk, om han i en sädan situation överträder förbudet. Det kan enligt min mening vara lämpligt att han ges möjlighet att själv väcka talan hos domstolen med begäran att förbudet skall hävas. Om man inför en sädan möjlighet, saknas det anledning att såsom utredningen har föreslagit införa en regel om att förbudet skall vara tidsbegränsat. Del torde ocksä i praktiken vara utomordentligt svårt att i förväg bestämma en realistisk tidsgräns. I likhet med utredningen anser jag att det bör finnas en möjlighet att utverka ett interimistiskt förbud mot utnyttjandet av en företagshemlighet. En bestämmelse om detta bör därför uppställas (jfr prop. 1985/86:86 s. 28 och 41 f). Bestämmelsen bör knyta an till de förutsättningar som gäller för säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Prop. 1987/88:155

2.9 Säkerhetsåtgärder

Mitt förslag: I fall då den som har angripit en företagshemlighet i strid mot den nya lagen innehar ett föremål eller en handling som innefattar företagshemlighet, fär domstol förordna att handlingen eller föremålet skall återlämnas, i vissa fall mot lösen. Kan handlingen eller föremålet inte återlämnas, fär domstolen förordna att handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd, så att missbruk av företagshemlighelen förhindras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna: Sä gott som alla har godtagit utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Det är givetvis angeläget att föremål och handlingar som innefattar en företagshemlighet och som har utsatts för ett rältsstridigt angrepp återlämnas till rättsinnehavaren eller oskadliggörs. En bestämmelse av detta innehåll bör därför tas in i den nya lagen. Del kan dock förekomma att den som har angripit företagshemlighelen själv har dokumenterat företagshemlighelen eller omsatt denna i exempelvis en prototyp. Om det arbete eller den förkovran som angriparen har lagt ned på företagshemligheten kan vara av värde för rättsinnehavaren, skulle det nägon gäng kunna framstå som skäligt alt återiämnandet sker mot lösen. Bestämmelsen bör därför lämna utrymme för ett sådant förordnande.

2.10 Offentliga funktionärer

Mitt förslag: Offentliga funktionärers ansvar beträffande sekretess-belagda uppgifter om myndighetens affärs- och driftförhållanden skall inte sträcka sig längre än det ansvar som enligt den nya lagen skall gälla för anställda i allmänhet vilka i sin anställning har fått del av en företagshemlighet.

Utredningens förslag: Den nya lagen skall, fränsett bestämmelsen om Prop. 1987/88:155 företagsspioneri, inte gälla offentliga funktionärer. Någon ändring görs inte heller i de regler som gäller för dem enligt sekretesslagen (1980:100). Ansvaret för offentliga funktionärer och anställda i privat verksamhet samordnas alltså inte.

Remissinstanserna: Endast ett begränsat antal remissinstanser har berört samordningsfrågan. Några godtar den ståndpunkt utredningen kommit till, medan andra anser att den skillnad som därigenom uppkommer mellan privatanställda och offentliga funktionärer inte är motiverad. Ingen remissinstans har lämnat något förslag till lösning av samordningsfrågan.

Bakgrund: I sekretesslagen anges uttömmande de uppgifter i offentiig
verksamhet för vilka sekretess kan föreligga. Nägon åtskillnad görs inte
mellan muntliga uppgifter och sädana uppgifter som är intagna i handling
ar. För varje sekretessfall anges i lagen den maximala sekretesstid som kan
förekomma för uppgifter i allmänna handlingar. Sekretesstidens längd i det
enskilda fallet avgörs normalt inom ramen för denna maximitid utifrån en
skadebedömning vid den tidpunkt dä utiämnande av uppgiften aktualise
ras. »

Sekretesslagen innehåller inga egna ansvarsbestämmelser. I stället gäller ett straffansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för den som uppsätligen eller av oaktsamhet bryter mot sådan tystnadsplikt som följer av att viss uppgift omfattas av sekretess enligt sekretesslagen (se I kap. 11 § sekretesslagen). Ringa fall av oaktsamma brott är straffria. Förorsakar en straffbar gärning ren förmögenhetsskada, följer det av 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) atl skadan skall ersättas.

De skillnader som föreligger mellan sekretesslagens regelsystem och del som gäller enligt IKL kan till slor del förklaras med alt bestämmelserna tillhör olika rättsområden och har tillkommit vid olika lider. Frågan om en eventuell samordning av de två lagarna diskuterades redan i förarbetena till sekretesslagen. Det konstaterades dock då att ytterligare överväganden krävdes innan nägot förslag kunde läggas fram. I syfte atl uppnå en bättre likställdhet mellan anställda i privat tjänst och offentliga funktionärer i fråga om tystnadsplikt angående arbetsgivares förelagshemligheter genomfördes emellertid i anslutning lill sekretesslagens ikraftträdande år 1981 en partiell samordning (prop. 1980/81:18).

Enligl 6 kap. I § sekretesslagen gäller sekretess i en myndighets affärsverksamhet för uppgifter om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Motsvarande sekretessregel gäller för uppgifter hos myndigheten om bolag, föreningar etc. som driver affärsverksamhet och där det allmänna genom myndigheten har ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Med affärs- och driftförhållanden avses i dessa fall bl. a. marknadsundersökningar, marknadsplaneringar, prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer saml utredningar av annal slag, konstruktionsarbeten, prov, förhandlingar och liknande. Den sekretesslid som det kan bli fräga om för nu angivna uppgifter är maximall 20 år.

Den partiella samordning som infördes är 1981 innebär i huvudsak 30

följande. En offentlig funktionär är skyldig att iaktta sekretess som följer Prop. 1987/88:155

av 6 kap. I § så länge anställnings- eller uppdragsförhållandet varar. Hans

ansvar för tiden därefter inskränker sig till att avse sådana uppgifter som

omfattas av tystnadsplikt enligt 3 § andra stycket IKL, dvs. tekniska

förebilder.

Lagtekniskt har denna koppling mellan sekretesslagen och IKL utförts på följande sätl. För den vars anställning hos myndigheten har upphört gäller enligt 6 kap. I § Qärde stycket sekretesslagen förbudet att röja uppgifter om myndighetens affärs- och driftförhällanden endast i den utsträckning som följer av 3 § andra stycket IKL. Av 3 § tredje stycket IKL följer att den lagen, med undanlag för bestämmelsen om tekniska förebilder i andra stycket nämnda paragraf, inle är tillämplig på offentliga funktionärer.

Enligt 6 kap. 2 § sekretesslagen gäller i viss utsträckning sekretess för uppgift som hänför sig till ärenden angående förvärv, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan nyttighet om del kan antas alt det allmänna lider skada om uppgiften röjs. För uppgift om affärs-eller driftförhällanden hos en myndighet gäller vidare enligl 8 kap. 10 § sekretesslagen sekretess i vissa fall för enskild som har trätt i affärsförbindelse med myndigheten. Någon samordning av ansvaret enligt dessa bestämmelser med vad som gäller enligt IKL har inte skett.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har ingående belyst de skillnader som finns mellan sekretesslagen och IKL såväl frän saklig som från systematisk synpunkt. En samordning mellan de två regelsystemen skulle enligt utredningen inle kunna åstadkommas utan betydande systematiska förändringar och en ökad komplexitet i lagstiftningen. Inför delta perspektiv har utredningen menat att nägon samordning inle bör göras och har i stället förordat att den nu gällande regleringen innebärande en begränsad samordning mellan sekretesslagen och IKL upphävs.

Även om jag delar utredningens uppfattning atl det här är fräga om en kollision mellan två rättsområden med olika traditioner och att det därför kan vara förenat med betydande svårigheter att uppnå likformighet, kan jag inte helt instämma i utredningens slutsats. De skillnader som finns mellan regelsystemen bör inte överbetonas. Avseende måste i stället fästas vid all en myndighet kan driva en verksamhet som i konkurtenshänseende är helt jämförbar med enskild näringsverksamhet.

En samordning mellan sekretesslagen och den nya lagen om skydd för
företagshemligheter bör inle omfatta andra situationer än de där skyddsin
tressena sammanfaller. Del skall således vara fråga om uppgifter i en
konkurtensutsatt verksamhet, och skyddsbehovet skall dessutom vara
motiverat just av konkurtensskål. Att en samordning bör omfatta de upp
gifter som kan åtnjuta sekretess enligt 6 kap. I § sekretesslagen anser jag
för min del vara klart. Härutöver innehåller visserligen såväl detta som
andra kapitel i sekretesslagen bestämmelser om sekretess för uppgifter,
som — om de ingår i en näringsverksamhet - otvivelaktigt kan utgöra
företagshemligheter. Sekretesslagen innehåller också bestämmelser som
syftar lill att skydda andras uppgifter. I flertalet av de här åsyftade fallen är
syftet med sekretessbestämmelsen inte alt skydda allmän verksamhel mot 31

konkurtens frän andra utan alt skydda andra allmänna eller enskilda intres- Prop. 1987/88:155 sen. Detta utesluter inte i och för sig att bestämmelserna likväl kan ha betydelse frän konkurtcnssynpunkt. Det kan därför ifrågasättas, såsom utredningen också gjort, om inte en samordning måste omfatta fler bestämmelser än 6 kap. I §.

Mot en bredare samordning talar främsl praktiska skäl. Redan genom en samordning med 6 kap. I § undanröjs de flesta kollisionsfall där ett gemensamt konkurtensskäl utgör grunden för tystnadsplikten. Skulle samordningen omfatta även andra bestämmelser i sekretesslagen, uppkommer svårigheten att avgöra om tystnadsplikten är motiverad för att skydda i verklig mening konkurtensutsatt verksamhet hos det allmänna eller om den behövs av hänsyn till andra intressen.

En bredare samordning kan inle heller åstadkommas utan ett förhållandevis omfattande och tekniskt komplicerat regelsystem.

Sammanfatlningsvis finner jag därför att samordningen på samma sätt som i gällande rätt bör begränsas till sådana uppgifter för vilka sekretess kan föreligga enligt 6 kap. 1 § sekretesslagen.

När det sä gäller frågan hur långt- samordningen mellan 6 kap. I § sekretesslagen och den nya lagen om skydd för företagshemligheter bör drivas finns det anledning att erinra om att offentliga funktionärers överträdelse av tystnadsplikt utgör etl brott. På denna punkt finns det inte utrymme för en omprövning som innebär att straffansvaret avskaffas. En ändamålsenlig harmonisering förutsätter inte heller en sådan avkriminalisering. Straffansvaret för offentliga funktionärer är för övrigt inte den frän praktisk synpunkt mest besvärande skillnaden mellan regelsystemen. Detta är i stället den olikhet som med utredningens förslag skulle uppstä när det gäller ansvaret efter det att anställningen har upphört.

För den offentlige funktionären skulle med utredningens förslag gälla en oinskränkt och straffrältsligt sanktionerad sekretess även sedan anställningen har upphört. När det däremot gäller tidigare anställda inom den privata sektorn bygger såväl utredningens förslag som den av mig förordade utformningen av skyddet för förelagshemligheter pä tanken att dessa normalt skall vara oförhindrade att utnyttja den kunskap och erfarenhet som de har förvärvat i sin tidigare anställning. En sådan skillnad mellan offentligt och privat anställda är, menar jag, inte acceptabel från rättvisesynpunkt. Den är inte heller sakligt motiverad. I stället bör, på motsvarande sålt som i gällande rätt, en offentlig funktionärs ansvar för uppgifter som åtnjuter sekretess enligl 6 kap. I § sekretesslagen inte vara mer vidsträckt än som följer av den nya lagen om skydd för företagshemligheter. Delta innebår inle i och för sig atl sekretessen enligl den angivna bestämmelsen bör upphävas ulan blott alt de straffrättsliga ansvarsregler som är knutna lill sekretesslagen (20 kap. 3 § brottsbalken) bör ersättas av de skadeståndsrältsliga ansvarsreglerna i lagen om skydd för företagshemligheter.

En harmonisering av reglerna bör inte ses enbart ur den anställdes
perspektiv. Genom lagen om företagshemligheter förstärks i vissa avseen
den näringsidkarens ställning. Som jag tidigare redovisat är delta fallet
såvitt gäller det skadeståndsrältsliga skyddet för näringsidkaren (avsnitt 32

2.7). Genom förbudsinstilutet förbättras vidare näringsidkarens möjlighe- Prop. 1987/88:155 ler alt begränsa skadeverkningarna av etl angrepp (avsnitt 2.8). Att skyddet för företagshemligheter förstärks är lika angeläget inom den offentliga som inom den privala sektorn. De angivna bestämmelserna, liksom de som jag har föreslagit om inlösen och säkerhetsåtgärder (avsnitt 2.9), bör därför gälla även vid angrepp på företagshemligheter i offentlig verksamhet. En erinran om att lagen om skydd för förelagshemligheter kan äga tillämpning vid sidan av sekretesslagen bör tas in i en ny bestämmelse i sekretesslagen.

2.11 Ikraftträdande m. m.

Den nya lagen om skydd för företagshemligheler bör, liksom följdändringarna i dalalagen och sekretesslagen, träda i kraft den I januari 1989. Samtidigt bör lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens upphöra att gälla.

Någon övergångsbestämmelse avseende de nya straffrättsliga reglema i lagen om skydd för förelagshemligheter behövs inte. På detta område gäller nämligen de allmänna principer som har kommit till uttryck i 5 § lagen (1964:313) om införande av brottsbalken och som innebär bl. a. följande. Straff skall bestämmas enligt den lag som gäller när gämingen förelogs. Gäller annan lag när domen meddelas, skall dock som regel den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lill lindrigare straff.

Bestämmelserna om skadestånd i den nya lagen bör i enlighet med allmänna principer pä delta omräde inte tillämpas på handlingar som har företagits före ikraftträdandet. I sädana fall bör i stället den äldre lagen tillämpas. En övergångsbestämmelse av detta innehåll bör därför uppställas.

2.12 Kostnader

De nuvarande reglerna till skydd för förelagshemligheter har tillämpats i ett mycket begränsat antal rättsliga avgöranden. Del finns inte skäl att anta atl den nya lagstiftningen kommer atl leda till en ökning av antalet fall som inle ryms inom ramen för domstolarnas nuvarande resurser.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 4 . 33

3 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

4 Specialmotivering Prop. 1987/88:155

4.1 Förslag till lag om skydd för företagshemligheter

Inledande bestämmelser

1 §

Med företagshemlighet avses i denna lag sädan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Med information försläs bäde sädana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhällande, även om det inle har dokumenterats på nägot särskilt sätt.

(Jfr 1 § i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller en legaldefinition av begreppet företagshemlighet. Frägan har relativt utförligt behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.

Första stycket

Förutsättningarna för alt en företagshemlighet skall föreligga anges i första stycket. Definitionen bygger på tre kriterier:

1. det skall gälla information om affärs- eller driftförhållanden i en
näringsidkares rörelse,

2. informationen skall hållas hemlig av näringsidkaren,

3. ett röjande av informationen skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren.

Uttrycket information har i detta sammanhang samma betydelse som i allmänt språkbruk och fungerar som en neutral samlingsbeteckning för uppgifter, kunskaper och vetande av vilkel slag som helst. I begreppet ryms således alla typer av uppgifter oberoende av om dessa är enkla och okomplicerade eller unika, komplexa eller på annat sätt kvalificerade. Som framgär av paragrafens andra stycke kan det vara fråga om information som har dokumenterats i nägon form — t.ex. i skrift eller i en teknisk förebild - eller om rena minneskunskaper eller vetande hos en enskild person.

Begreppet information har alltsä en vidsträckt innebörd. Gränserna för vad som utgör företagshemlighet sätts i stället av de övriga kriterierna i definitionen. Ytterligare begränsningar när det gäller ansvaret för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet följer av att utnyttjandet eller röjandet enligl de följande paragraferna skall ha skett uppsåtligen eller, i vissa fall, av oaktsamhet samt att förfarandet skall ha skett obehörigen.

Informationen skall, för att kunna utgöra en företagshemlighet, röra
affärs- eller driftförhällanden i en näringsidkares rörelse. Till att börja med
innebär detta att informationen skall ha anknytning till ett företag. Begrep
pet näringsidkare skall fattas i vidsträckt bemärkelse och inbegriper varje
fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekono
misk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej. Detta 34

innebär alt inte bara privata företag utan också de affärsdrivande verken, Prop. 1987/88:155 t. ex. tele- eller postverket, är näringsidkare i lagens bemärkelse. Detsamma gäller andra myndigheter i den utsträckning de bedriver näringsverksamhet (jfr bl. a. prop. 1984/85:110 s.l4l). Vidare skall informationen ha anknytning till näringsverksamheten. Traditionellt har det gjorts åtskillnad mellan information om tekniska och kommersiella förhållanden. Inom näringslivet hänför man numera också ofta information om administrativa förhållanden till en särskild kategori. Någon anledning att i detta sammanhang göra en sädan uppdelning av informationen i olika kategorier finns emellertid inte. Det avgörande är att informationen i något avseende rör näringsidkarens affärs- eller driftförhållanden. På samma sätt som när detta begrepp används i exempelvis sekretesslagen (bl. a. 6 kap. 1 §) avses härmed inle bara kommersiella uppgifter om enskilda affärshändelser utan också information om affärshändelser av mer allmänt slag, såsom marknadsundersökningar, marknadsplanering, prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 145). Begreppet inkluderar information som kan hänföras till den pågående driften eller produktionen samt information som rör konslmktions- och utvecklingsarbete, forskning, prov och liknande. En gräns måste emellertid dras mellan sådan information om affärs- och driftförhållanden som finns i näringsidkarens rörelse och vad som kan klassas som personlig skicklighet, erfarenhet och kunskap hos någon som är anställd i näringsverksamheten. Denna gräns kan visserligen mera sällan förväntas bli av praktisk betydelse. Principen bör vara att information som vem som helst med adekvat utbildning kan omsätta i praktiskt resultat bör anses som information i näringsidkarens rörelse. Är emellertid informationen knuten till individen, sä att den inte genom en instmktion eller anvisning kan överflyttas till nägon annan, bör den anses vara av personlig art och således inte ingå i näringsidkarens rörelse (se utredningens belänkande s. 373). För att information om affärs-eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse skall kunna vara en företagshemlighet krävs att näringsidkaren håller informationen hemlig. Detta får inte förslås som ett krav på ett absolut hemlighållande. 1 själva verkel torde sådan information som det här är fräga om vara känd av flera. 1 uttrycket hemlig ligger att informationen inte får vara tillgänglig för envar som kan ha ett intresse av alt ta del av den. Hemlighållandet har således en relativ innebörd.

Inom företag kan information rent allmänt sägas vara hemlig, om den
inte får yppas till andra än de anställda som behöver den för alt fullgöra sitt
arbete. I ett mindre företag kan detta innebära att alla inom företaget
känner till hemligheten. Inom ett storföretag kan informationen vara känd
inom en eller flera avdelningar men likväl - totalt sett - vara hemlig. Inte
ens företaget som sådant bildar emellertid en absolut gräns för hemlighål
landet. Vid exempelvis organiserat samarbete, licensgivning eller lego
tillverkning innebär inte det förhällandet att informationen förs utanför det
egna företaget att hemlighållandet går förlorat. När spridningen går utanför
företagel får den dock inte vara allmän och okontrollerad. För att bibehålla
sin status av hemlig får informationen således inte spridas utanför en krets
som åtminstone i princip är identifierbar och sluten. 35

1 det nu diskuterade rekvisitet ingår även att näringsidkaren skall hålla Prop. 1987/88:155 informationen hemlig. Avsikten härmed är att markera att han skall ha ambitionen att behälla informationen inom den krets där den är känd. En sädan ambition eller vilja kan komma till uttryck på olika sätt. Det kan ske genom att arbetsgivaren upplyser sina anställda om att viss information inte får spridas utanför en viss grupp. Det kan ocksä ske genom utfärdande av säkerhetsinstmktioner, hemligstämpling eller liknande. Även säkerhetsåtgärder som inlåsning av dokument, säkerhetskoder, tillträdesbegränsningar och besöksförbud kan visa på näringsidkarens vilja till hemlighällande. Emellertid skall detta rekvisit inte uppfattas som ett formkrav. Inte sällan torde det förhålla sig så att näringsidkarens intentioner i detta avseende är fullt klara utan att nägon särskild åtgärd erfordras. Verksamhetens inriktning och former kan vara sädana att det mäste stå klart för de anställda att det är fråga om hemlig information. Avsaknaden av en formellt manifesterad säkerhetsåtgärd, exempelvis föreskrift om inläsningsm-tin, bör i ett sädant fall inte föranleda atl informationen ej omfattas av lagen. Just frånvaron av sådana säkerhetsåtgärder kan emellertid givetvis leda till alt de anställda inte är eller bör vara medvetna om att informationen är hemlig och då inte kan drabbas av någon påföljd om de utnyttjar eller röjer hemligheten.

Ofta framkommer skyddsvärd information som ett resultat av de anställdas arbetsprestationer i näringsverksamheten. I dessa fall saknar arbetsgivaren åtminstone till en början kännedom inte bara om informationens innehåll utan ocksä om dess existens. Även i dessa fall bör informationen likväl kunna omfattas av lagen. Kravet att näringsidkaren skall hälla informationen hemlig bör nämligen anses uppfyllt då han har klargjort eller det ändå stär klart atl information av etl viss slag inte får spridas utanför en viss krets. Det är alltså exempelvis inte någon förutsättning alt arbetsgivaren har vetskap om atl arbetstagarna på företagets förskningsavdelning har gjort en viss upptäckt eller en viss uppfinning. Detta ligger i linje med att arbetsgivaren som regel har rätt lill resultatet av arbetstagarens prestationer. Endast om arbetstagarens prestation i tjänsten är en patenterbar uppfinning har arbetstagaren själv en principiell rätt till resultatet. Arbetsgivaren har dock i dessa fall enligt lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar vissa möjligheter att mol ersättning få överta den patenterbara uppfinningen.

Som har nämnts tidigare omfattar begreppet företagshemlighet endast de speciella förelagshemligheterna, men inte den allmänna yrkeskunskap och skicklighet som en anställd har förvärvat i sin tjänst. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 6 § andra stycket.

Genom det tredje ledet i definitionen - skaderekvisitet - ställs vissa krav på den information som skyddas som en företagshemlighel. Informationen mäste ha ett värde i näringsidkarens hand. Detta värde visar sig i att det medför skada eller risk för skada om hemligheten röjs.

1 lagen används uttrycket "är ägnat att medföra skada" för att markera
att del inte krävs att skada verkligen uppkommit i det enskilda fallet. Det
räcker att situationen är sådan alt röjandet typiskt sett är av beskaffenhet
alt det medför skada. Härigenom blir det lättare att vid talan exempelvis 36

om vitesförbud styrka att det är fråga om en företagshemlighet. Frågorna Prop. 1987/88:155

om lagens skadebegrepp och om bestämmande av skadeståndet behandlas

i9§.

Vid bedömningen av frägan om ett röjande är ägnat alt medföra skada är del i och för sig utan betydelse om den information som det är fräga om har varit kostsam att utveckla eller ej. Avgörande är endast om själva röjandet har orsakat ekonomiska konsekvenser eller annan skada för näringsidkaren.

En näringsidkare kan legalt, exempelvis genom licens- eller samarbetsavtal, ha tagit emot en annan näringsidkares företagshemlighel. Det kan ocksä vara sä att en näringsidkare i egenskap av konsult har fått inblick i hemlig information hos en annan näringsidkare. Företagshemligheten kan i dessa fall sägas vara gemensam för de båda näringsidkarna. Vanligen uppkommer skada för dem båda, om hemligheten röjs. I vissa fall kan skadan emellertid komma alt drabba endasl den näringsidkare från vilken hemligheten ursprungligen härrör. I ett sädant fall är det givetvis fräga om en företagshemlighet hos denne som skyddas av lagen även om röjandet sker hos en annan näringsidkare. Nägon särskild bestämmelse härom har inle ansetts erforderlig (jfr utredningens förslag).

Det har inte i själva legaldefinitionen angetts att det skall röra sig om ett obehörigt utnyttjande eller röjande. Detta krävs dock för att ansvar skall inträda enligt 3-7 §§. Ansvar kan sålunda inte utkrävas enligt dessa paragrafer, om nägon röjer ett olagligt förhällande inför en myndighet eller annat behörigt organ. Som exempel kan nämnas att företagel bryter mot skatte- eller miljölagstiftningen eller konkurrenslagen.

I gällande rätt används pä flera ställen uttrycket yrkeshemlighet, exempelvis i rättegångsbalken (36 kap. 6 § RB). Den praktiska innebörden torde många gånger sammanfalla med vad som här tidigare har sagts om det nya begreppet företagshemlighel. Det senare begreppet torde dock främst genom skaderekvisitet ha en mer inskränkt betydelse och begreppen är inte utbytbara.

Andra stycket

Detta stycke innehåller ett förtydligande av begreppet information. Frågan har behandlats i anslutning till definitionen av företagshemlighet i första stycket.

Straff

2§

Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgäng till en företagshemlighet skall dömas för förelagsspioneri till böter eller fängelse i högst tvä år eller, om brottet är grovt, lill fängelse i högst sex år.

Till ansvar enligl första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till företagsspioneri skall dömas till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken. 37

(Jfr 2 § första och tredje styckena i utredningens förslag) Prop. 1987/88:155

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för företagsspioneri. Frågan har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.3.

Första stycket

Det brottsliga förfarandet består i att någon på etl olovligt sätt bereder sig tillgång till en företagshemlighet.

Det är uppenbart att den som bereder sig tillgång till en företagshemlighet genom ett förfarande som enligt brottsbalken eller särskild straffbestämmelse är kriminaliserat förfar på ett sätt som enligt denna bestämmelse är olovligt. Paragrafen omfattar emellertid inte endast förfaringssätt som är lagstridiga enligt annan lagstiftning. Syftet är att fånga in även sådana fall där gärningsmannen pä annat sätt mot näringsidkarens vilja bryter igenom hemlighållandet i avsikt atl bereda sig tillgång till företagshemlighelen. Om exempelvis någon som av en tillfällighet har möjlighet att tillgripa ett dokument, som innehåller en företagshemlighet, avstår från detta och i stället väljer att kopiera dokumentet eller lägga innehållet pä minnet för att pä så sätt komma ål den hemliga informationen, är detta ett olovligt förfarande enligt förevarande paragraf.

Det anförda innebär att själva tillvägagångssättet att komma över företagshemligheten inte är av någon omedelbar betydelse för straffbarheten. Det avgörande är i stället att gärningsmannen "olovligen" bereder sig tillgäng lill hemligheten. När det är fråga om personer som står utanför företaget torde detta rekvisit mera sällan komma att vålla några problem i den praktiska tillämpningen. Om exempelvis en näringsidkare angriper en annan näringsidkares hemligheter eller uppdrar ät en.annan person att bereda sig tillgång till hemligheten, torde det i allmänhet inte vara svårt att konstatera atl handlandet har skett olovligen.

Företagsspioneri kan emellertid begås även av anställda. Kravet på olovlighet fär i sådana fall en central betydelse vid tillämpningen av förevarande paragraf. Frägan blir i allmänhet att bedöma mol bakgmnd av den ställning som den anställde intar i företaget. Paragrafen täcker i princip sädana fall dä en anställd bereder sig tillgång till sådan, information-som ligger klart utanför ramen för hans arbetsuppgifter. Antag att en anställd; som sysslar med produktutveckling inom ett företag, söker upp och läser handlingar rörande företagets hemliga tillverkningsbeskrivningar. Detta sker självfallet inte olovligen, om det sker i och för den anställdes arbete. Vad som är uttryckligen eller underförstått medgivet frän arbetsgivarens sida är alltså inte olovligt. Men antag i stället att en anställd, som har till uppgift att sköta bokföringen i förelaget, beger sig till företagets forskningslaboratorium och där läser hemliga dokument som han inle behöver för sitt arbete. Ett sådant handlande torde i allmänhet vara att anse som olovligt pä samma sätt som om det hade företagits av någon utomstående.

I uttrycket "bereder sig tillgång till" ligger att gärningsmannen utövar en
aktivitet. Detta skall ses i sammanhang med kravel pä uppsåt. Gärnings
mannens vilja skall således vara inriktad på att komma över den informa
tion som hålls hemlig för honom. Han skall känna till eller i vart fall inse 38

möjligheten att det rör sig om hemlig information, samtidigt som vetskap Prop. 1987/88:155 om de rätta förhållandena inte heller skulle ha avhållit honom från att bereda sig tillgång till hemligheten. Den som av en slump får reda pä någon annans företagshemlighet gör sig således inte skyldig till företagsspioneri. Ett exempel är att en besökare i samband med en beledsagad rundvandring pä ett företag fär syn på en maskin vars yttre ger en viss information om företagets hemliga tekniska förfarande. Ett annat exempel är att en potentiell kund i samband med ett affärssamtal råkar höra vad säljarföretagets företrädare säger till varandra om företagets position i förhandlingama. När det gäller anställda gäller på motsvarande sätt att det självfallet inte blir straffbart att någon i sin anställning får reda på sådant som han visserligen inte behöver för att klara sina arbetsuppgifter men som han erfar under det alt han på vanligt sätt utför sina arbetsuppgifter. Antag atl en anställd pä företagets bokföringsavdelning behöver vissa statistiska uppgifter. För detta ändamål studerar han handlingar rörande företagets tillverkning och får dä tillgång till vissa hemliga uppgifter om tillverkningsprocessen. Ett sådant händelseförlopp omfattas alltsä inte av förevarande paragraf.

Som redan i viss män har berörts är det en förutsättning för straffbarhet att gärningen begås med uppsåt. Något krav pä direkt uppsåt har inte ställts upp. Det är alltså tillräckligt med indirekt eller eventuellt uppsåt. Uppsåtet skall täcka alla objektiva moment i gämingsbeskrivningen.

För företagsspioneri krävs inte att gärningsmannen också utnyttjar eller röjer den företagshemlighet som han kommit över. Gärningen är fullbordad i och med att han på ett olovligt sätt har berett sig tillgäng till hemligheten.

Påföljden för företagsspioneri är normalt böter eller fängelse i två år. I fall då brottet är grovt är straffskalan utsträckt lill fängelse i sex år. Huruvida brottet är grovt fär bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, varvid hänsyn bör tas bl. a. till förfaringssättet och de värden som har utsatts för angreppet. I de fall det olovliga förfarandet innefattar en gäming som enligt andra straffbestämmelser skulle ha varit straffbar, kan bedömningen påverkas av om denna gärning vore att bedöma som grov.

Förelagsspioneri kan, liksom annan brottslig verksamhet, begås endast av fysiska personer. Likväl kan det vara fråga om elt förfarande som ingår som ett led i en näringsverksamhet. Brottet kan ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som anställd hos den som bedriver näringsverksamhet. Är det fräga om allvarligare brottslighet, vilkel ingalunda kan uteslutas vid företagsspioneri, kan även företagsbol enligt 36 kap. 7 § första stycket brottsbalken komma i fråga.

Andra stycket

1 de fall företagsspioneri konkurrerar med gärning som är straffbar enligt
andra bestämmelser tar bestämmelsen i första stycket normalt över. Gär
ningsmannen skall således dömas till ansvar enbart för företagsspioneri 39

och någon konkurtens med övriga tänkbara tillämpliga strafitestämmelser Prop. 1987/88:155 föreligger inle. Detta gäller dock enligt förevarande stycke inte när den konkurrerande gämingen är belagd med strängare straff än fängelse i sex år. Endast i ett fätal fall är sådant straff föreskrivet för brott som i praktiken kan tänkas konkurtera med företagsspioneri. Ett exempel är dock grovt rån enligt 8 kap. 6 § brottsbalken. 1 sädana fall skall de allmänna konkurtensreglerna inom straffrätten tillämpas.

Tredje stycket

I förevarande stycke slås fast alt försök och förberedelse till företagsspioneri är straffbart. I detta sammanhang tillämpas de grundsatser som återfinns i 23 kap. brottsbalken.

3§

Den som i syfte att obehörigen utnyttja eller röja en företagshemlighet anskaffar denna med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom förelagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighel till böter eller fängelse i högst tvä är eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

(Jfr 2 § andra stycket i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för olovlig befattning med företagshemlighel. Den lar sikte inte bara på konkurtenter till den näringsidkare som har utsatts för angreppet utan ocksä pä andra som på visst sätt befattar sig med förelagshemligheten.

Det bör erinras om att en sädan konkurrent lill en näringsidkare som pä etl mer aktivt sätt har tagit del i etl företagsspioneri kan dömas för sin medverkan till brottet i enlighet med reglerna i 23 kap. brottsbalken.

Första stycket

Det straffbara handlandet enligt denna paragraf består i att någon anskaffar en företagshemlighet som har åtkommits genom företagsspioneri. Med uttrycket "anskaffar" avses i och för sig varje slags förvärv av uppgiften. Det är ingen fömtsättning för straffbarheten att gämingsmannen erbjuder betalning för att fä del av den hemliga informationen. Även inhämtande av information såsom en ren väntjänst kan omfattas av bestämrhelsen.

En fömtsättning för straffbarhet är alt anskaffandet sker i direkt syfte atl
obehörigen utnyttja eller röja hemligheten. Detta innebär exempelvis alt
den som av en tillfällighet eller utan atl själv ha bett om det får reda på den
hemliga informationen inte kan drabbas av straff. En annan sak är att den
som faktiskt har utnyttjat en annans företagshemlighet utan att vara behö
rig lill del oftast kan antas ha haft avsikten till detta redan då han anskaffa
de den. Än tydligare kan detta framstå i fall då han har utgett ekonomisk
kompensation för alt få del av hemligheten. Det kan tilläggas att den som 40

utnyttjar eller röjer en företagshemlighel ulan alt ha anskaffat den i sådant

syfte som har nämnts fömt kan drabbas av skadeståndsansvar enligt 7 §, Prop. 1987/88:155 om han har tagit emot företagshemligheten av nägon som enligl vad han inser eller bör inse har gjort sig skyldig lill företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighel. Med utnyttjande avses att nägon i egen verksamhet praktiskt tillämpar den information som förelagshemligheten innebär. Det skall vara fråga om etl kommersiellt utnyttjande, men det krävs inte alt verksamheten går med vinst. Med röjande avses att gärningsmannen avslöjar hemligheten för nägon annan. Det saknar i princip betydelse huruvida detta röjande sker mot ersättning eller ej.

En ytterligare förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen har haft vetskap om att någon har berett sig tillgäng lill hemligheten genom företagsspioneri. Det krävs dock inte att gärningsmannen anskaffar hemligheten direkt av den som gjort sig skyldig till företagsspioneri. Ansvar inträder åven om hemligheten har vandrat genom flera mellanhänder. Att gärningsmannen får del av hemligheten måste emellertid ytterst kunna hänföras till företagsspioneriet. Om nägon förvärvar en näringsidkares företagshemlighet från en anställd hos denne som svikit sin lojahtetsplikl, är det inte straffbart även om förvärvaren vet atl hemligheten också har fått spridning genom att någon annan än den anställde har gjort sig skyldig till företagsspioneri.

Straffet för det här aktuella brottet är böter eller fängelse i högst tvä är. Är brottet grovt kan gärningsmannen dock dömas till fängelse i högst fyra år. Beträffande bedömningen av frågan om brottet är grovt kan hänvisas till vad som har sagts i specialmotiveringen till 2 §.

Andra stycket

Bestämmelsen om olovlig befattning med företagshemlighet tar normalt över straffbestämmelser i andra lagar. Elt undantag gäller dock enligt förevarande stycke i fall då gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken (jfr 2 § andra stycket och specialmotiveringen lill den bestämmelsen).

Skadestånd

4§

Den som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom att han obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten.

(Paragrafen.saknar motsvarighet i utredningens förslag) I paragrafen regleras de fall dä skadeslåndsskyldighet inträder till följd av att en företagshemlighet anskaffas genom ett brottsligt förfarande eller senare utnyttjas eller röjs av gärningsmannen.

Om någon gör sig skyldig till företagsspioneri kan detta leda till att
näringsidkaren tillfogas sakskador. Av störte betydelse är emellertid den
s. k. rena förmögenhetsskada som kan bli följden av att företagshemlighe
ten röjs eller utnyttjas. Även sädan skada skall ersättas enligt förevarande 41

paragraf Vid bestämmande av skadeståndet kan hänsyn tas även till Prop. 1987/88:155 omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse (se 9 §).

1 den mån en viss skadeständsrättslig fråga har lämnats oreglerad i lagen om skydd för företagshemligheter, inträder skadeståndslagens regler som ett komplement. Detta gäller främst skadeståndslagens regler om jämkning av skadeståndet.

Den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller till olovlig befattning med företagshemlighet skall ersätta den skada som uppkommer genom det brottsliga förfarandet. I den mån själva anskaffandet medför skada inträder ersättningsskyldighet för denna. Emellertid finns det anledning att räkna med att den betydelsefulla skadan ofta inte uppkommer genom anskaffandet utan genom att gämingsmannen utnyttjar eller röjer den hemlighet som han har fått tillgång till. Själva utnyttjandet eller röjandet ingår inte i rekvisiten för företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet. Genom förevarande paragraf sträcks skadeståndsskyldigheten ut sä alt den omfattar även den skada som gärningsmannen åstadkommer genom att obehörigen utnyttja eller röja den företagshemlighet som han har fått tillgång till.

5§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fält del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

(Jfr 3 § i utredningsförslaget)

I paragrafen föreskrivs skadeståndsskyldighet vid missbmk av företagshemlighet i affärsförbindelser. Frågan har behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen.

I de fall som avses här har företagshemligheten inte angripits genom ett brottsligt förfarande. Utgångspunkten är att nägon i förtroende har fått del av en företagshemlighet hos en näringsidkare i samband med en affärsförbindelse med denne. Del innebär att det ofta föreligger en avtalsrelation mellan näringsidkaren och den som fått del av företagshemligheten. Av avtalet kan uttryckligen eller underförstått följa att mottagaren inte får utnyttja eller röja förelagshemligheten pä annat sätt än parterna är överens om. Om mottagaren handlar i strid häremot är detta ett avtalsbrott, som kan utgöra grund för skadestånd. I uttrycket affärsförbindelse ligger emellertid inte att det måste föreligga något bindande avtal mellan partema. Redan under ett förhandlingsskede kan mottagaren ha fått del av en företagshemlighet på sådant sätt att elt förtroendeförhällande får anses föreligga.

Paragrafen hänför sig till kommersiella förhållanden. Alt det skall vara fräga om en affärsförbindelse innebär i praktiken alt mottagaren av företagshemligheten måste vara en näringsidkare eller någon som är anställd hos en näringsidkare. Affärsförbindelsen som sådan kan vara av vilket slag som helst. Det kan vara fräga om ett samarbete mellan två företag eller om ett förhållande mellan en näringsidkare och en utomstående konsult av något slag. Ett annat exempel är att ett företag från ett annat företag har fordrat in etl anbud som innehåller förtroliga uppgifter.

Som framgår av lagtexten skall del vara fråga om en uppgift som någon Prop. 1987/88:155 har fått del av i förtroende. Sä kan anses vara fallet endast när mottagaren inser eller bör inse att det är en fömtsättning för att han skall fä del av uppgiften att han inte obehörigen utnyttjar eller röjer den. En sådan fömtsättning kan ofta vara uttalad eller rentav reglerad i ett särskilt avtal mellan kontrahenterna. I andra fall kan denna fömtsättning utan vidare anses framgå av omständigheterna. Som har framhållits under remissbehandlingen föreligger det inte någon tystnadsplikt när det gäller information som lämnas i sammanhang av detta slag och som ligger vid sidan av eller som går klart utöver det som parternas kontakter gäller. Frågan om vad som omfattas av förtroendet måste givetvis bedömas med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör betonas att bevisbördan för att en viss uppgift har lämnats i förtroende inte ligger på mottagaren. Den som lämnar ut uppgiften har därför anledning att i tveksamma fall klargöra förutsättningarna och kanske t. o. m. träffa ett formligt avtal om sekretess m.m.

Skadeståndsskyldighet föreligger om mottagaren obehörigen utnyttjar eller röjer den företagshemlighet som han har fått del av i förtroende. Häri ligger att företagshemligheten uppsåtiigen eller av oaktsamhet används på ett sätt som inte var avsett i affärsrelationen. Ett exempel är att den som har infordrat ett anbud men inte antar detta utnyttjar en förelagshemlighet som framgär av anbudet. Paragrafen innehäller ingen särskild begränsning av den tid under vilken mottagaren av företagshemligheten inte får utnyttja eller röja denna. Bundenheten kvarstår i allmänhet sä länge som företagshemligheten som sädan består, dvs. så länge som elt röjande av informationen är ägnat att medföra skada för näringsidkaren. Frågan om preskription av skadeståndet regleras i 10 §.

6§

En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet vidtagits sedan anställningen upphört, gäller första stycket endast om det finns synnerliga skäl.

(Jfr 4 § i utredningsförslaget)

Denna paragraf rör ansvar för en arbetstagare som i sin anställning har fält del av en företagshemlighet och som obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten. Frägan har behandlats i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf utgör - i likhet med övriga
bestämmelser om skadestånd - specialbeslämmelser som inom lagens
tillämpningsområde skall tillämpas i stället för reglerna i skadeståndslagen.
Detta innebär bl. a. att principen i den senare lagen att arbetstagares
skadeslåndsskyldighet förutsätter synnerliga skäl inte gäller när det är
fråga om angrepp på företagshemligheler (jfr dock paragrafens andra styc
ke). 43

Det kan förekomma att ett kollektivavtal innehäller bestämmelser om Prop. 1987/88:155 företagshemligheter och arbetslagarens ansvar för sädana. Vid brott mot en sådan avtalsbestämmelse blir inte förevarande lag utan skadeståndsbestämmelserna i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet tilllämpliga. Det sagda gäller givetvis inte bara den lagens bestämmelser om skadeständsskyldigheten som sådan (54 §) utan även övriga regler, exempelvis om jämkning (60 §).

I detta sammanhang bör påpekas att en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare om skadestånd för angrepp mot företagshemhghet - oavsett om skadeståndsyrkandet gmndas pä förevarande lag eller på bestämmelser i kollektivavtal - som regel skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegängen i arbetstvister. Etl undantag gäller dock enligt I kap. 2 § första stycket 3 i den lagen beträffande mål om skadestånd i anledning av brott, om talan förs i samband med åtal för brottet. Detta undantag kan bli aktuellt i fall då en arbetstagare har gjort sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet.

Förevarande paragraf är dispositiv. Arbetsgivaren och arbetstagaren kan alltså med giltig verkan avtala om en tystnadsplikt för arbetstagaren som går längre än som följer av paragrafen. Möjligheten att träffa ett sädant avtal torde vara av intresse främst såvitt gäller tiden efter anställningens upphörande (jfr nedan).

Första stycket

I detta stycke behandlas fall där det obehöriga förfarandet sker under den tid anställningsförhållandet består. Bestämmelsen är i och för sig tillämplig även pä fall där del obehöriga förfarandet vidtas sedan anställningen har upphört. För det fallet gäller emellertid en ytterligare inskränkning enligt andra stycket.

Under pågående anställningsförhållanden gäller atl arbetstagaren inte fär utnyttja eller röja en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fält del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den. Bryter arbetstagaren häremot uppkommer skadeståndsskyldighel.

Den avtalsrelation som här avses omfattar i och för sig arbetstagare i såväl privat som offentlig tjänst. När det gäller offentliga funktionärer finns det anledning att erinra om att tystnadsplikten också regleras genom sekretesslagen (1980:100). Beträffande samordningen mellan lagen om skydd för företagshemligheler och sekretesslagen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.10 samt till avsnitt 4.3 nedan.

För att ansvar skall inträda krävs lill att börja med att det är fråga om en
företagshemlighet som arbetslagaren/år/ del av i sin anställning. Hemlig
heten skall ha sädant samband med anställningen att den omfattas av den
lojaliletsplikt som följer av varje anställningsförhållande. Hemligheten
skall ha ett direkt samband med arbetstagarens tjänst. Om en näringsidka
re anförtror en arbetstagare en hemlighet som inte angår tjänsten och som
arbetslagaren inte heller behöver ha vetskap om för att fullgöra sin arbets
uppgift, omfattas inte informationen av del speciella lojaliletsförhällandet. 44

Att arbetstagaren skall ha fått del av hemligheten i sin anställning inne- Prop. 1987/88:155 bär inte att det krävs alt han har mottagit den i uttryckligt förtroende av arbetsgivaren. Vad den anställde stöter på inom ramen för anställningen faller alltsä in under bestämmelsen. Antag att en anställd vid ett samtal med en annan arbetstagare fär vetskap om ett visst förhållande. Han bör anses ha fält del av uppgiften i sin anställning och alltså bli skadeständsskyldig enligt förevarande bestämmelse om uppgiften röjs eller utnyttjas. Detta gäller även i det fallet att uppgiftslämnaren därvid gör sig skyldig till förtroendemissbruk.

Vidare skall arbetstagaren ha haft någon form av insikt om att informationen inte fick avslöjas. 1 vissa fall kan hemliga uppgifter delges i förening med särskilda säkerhetsföreskrifter eller liknande. Att en arbetstagare då inte får utnyttja eller röja uppgiften stär klart. I praktiken torde det emellertid vara vanligt att arbetstagaren får del av företagshemlighelen mer i förbigående. Han stöter exempelvis på den i samband med alt han kommer i kontakt med utvecklingsidéer, produktionsfaktorer eller liknande. Det kan också vara så att han själv är direkt involverad i hemlighetens tillkomst. Är arbetsrutinerna, säkerhetsinstruktionerna eller liknande utformade på ett sådant sätt att arbetstagaren med hänsyn härtill har insett eller borde ha insett vad saken gällde, inträder skadeståndsskyldighet om han utnyttjar eller röjer hemligheten. Vad arbetstagaren borde ha insett beror således bl. a. på de åtgärder som närtngsidkaren har vidtagit till skydd för hemligheten.

Slutligen fömtsätter skadeständsskyldigheten att utnyttjandet eller röjandet sker obehörigen. Elt uttryckligt eller tyst medgivande frän näringsidkarens sida utesluter en tillämpning av skadeståndsbestämmelsen. Om ett sädant medgivande föreligger får bedömas mot bakgmnd av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör i detta sammanhang påpekas att det inte är elt obehörigt handhavande av hemlig information om en arbetstagare i enlighet med vissa författningsbestämmelser lämnar ut en företagshemlighel. Således kan lystnadsplikten brytas av vittnesplikt, om synnerlig anledning förekommer att vittnet hörs om en yrkeshemlighet (36 kap. 6 § rättegångsbalken). Tystnadsplikten bryts ocksä av bestämmelsen i lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurtens-förhållanden utom såvitt gäller yrkeshemligheter av teknisk natur (4 §). Inte heller kan det anses obehörigt alt en arbetstagare i enlighet med 22 § lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) lämnar över information som han har mottagit med tystnadsplikt till en ledamot i styrelsen för sin arbetstagarorganisation.

För skadeståndsansvar krävs alt gärningen har begåtts med uppsåt eller av vårdslöshet. Det är således fråga om ett sedvanligt s. k. culpaansvar.

Vad gäller bestämmande av skadeståndet hänvisas till 9 §.

Andra stycket

Ansvarsförhållandet efter det att anställningen upphört regleras i detta
stycke. Bestämmelsen kan ses som en inskränkning i en huvudregel som
innebär att en arbetstagare som slutat sin anställning är löst från sin 45

lojalitetsplikt och därför har rätt att utnyttja den erfarenhet, yrkesskicklig- Prop. 1987/88:155 het och kunnighet som han förvärvat under sin anställning. Enligt denna huvudregel görs ingen skillnad mellan kunnande på gmnd av rent personliga egenskaper eller kvalifikationer och sådan information som kan vara en företagshemlighet hos näringsidkaren (jfr nedan). Det sagda gäller såväl då den tidigare anställde tar ny anställning som då han startar en verksamhet som konkurterar med den tidigare arbetsgivarens.

I vissa situationer skulle det framstå som stötande, om allvarliga angrepp på företagshemligheter skulle bli fria från sanktioner därför att angriparen inte längre är anställd hos näringsidkaren när angreppet fullbordas. 1 förevarande bestämmelse föreskrivs därför skadeståndsansvar för den tidigare anställde i fall dä det föreligger synnerliga skäl. Det skall vara fråga om fall dä arbetstagaren på ett stötande sätt har missbmkat det förtroende som följer av anställningsförhållandet.

Synnerliga skäl får i allmänhet anses föreligga dä en arbetstagare har tagit anställning hos näringsidkaren i syfte att komma över hemlig information eller då han under sin anställning har förberett ett överförande av hemlig information till en konkurterande verksamhet. Det senare kan ha skett exempelvis genom alt arbetstagaren systematiskt har inhämtat eller upprättat dokumentation om förelagshemligheten. Det förhållandet att företagshemligheten har missbrukats med hjälp av dokumentation i nägon form, exempelvis en teknisk förebild, är något som ofta talar för att det föreligger synnerliga skäl. En omständighet som kanske inte ensam men i förening med andra omständigheter kan tala i den riktningen är att den tidigare anställde har intagit en särskild förtroendeställning hos näringsidkaren exempelvis som verkställande direktör, produktionschef eller forskningschef.

Vid bedömningen av frågan om del föreligger synnerliga skäl har även skadans storlek en viss betydelse. Synnerliga skäl kan inte anses föreligga, om utnyttjandet eller röjandet endast i ringa utsträckning har påverkat den tidigare arbetsgivarens konkurtensförmåga.

En omständighet som kan tala mot ansvar enligt förevarande stycke är att arbetstagaren själv har utvecklat hemligheten hos sin tidigare arbetsgivare. I ett sådant fall kan det ofta finnas skäl all inte frångå huvudregeln om arbetstagarens frihet att utnyttja sin kunskap och erfarenhet på den öppna arbetsmarknaden.

I fall då den tidigare arbetstagaren kan göras ansvarig kan det nägon gäng komma att ställas pä sin spets huruvida arbetstagaren har avslöjat en specifik företagshemlighet som omfattas av lagen eller om han endast har utnyttjat sin personliga kunskap, skicklighet och erfarenhet. Rörande principerna för denna gränsdragning kan hänvisas till utredningsbetänkandet (s. 373). Det kan tilläggas alt de situationer då det enligt del tidigare anförda kan anses föreligga synnerliga skäl för skadeståndsansvar endasl sällan torde vara sådana att gränsdragningsfrågan blir av intresse. Om arbetstagaren exempelvis har överfört dokumenterade hemligheter till den nye arbetsgivaren, kan det ju knappast göras gällande alt det är fråga om utnyttjande av personlig erfarenhet eller liknande.

Som redan har framhällits kan arbetsgivaren och arbetstagaren med 46

giltig verkan avtala om en tystnadsplikt efter anställningens upphörande Prop. 1987/88:155 som går längre än som följer av förevarande stycke. Gränserna för avtalsfriheten sätts i sädana fall av 36 § avtalslagen. Ett anställningsvillkor av det aktuella slaget kan enligt den bestämmelsen lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständighetema vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. En omständighet av betydelse vid tillämpningen av den bestämmelsen är hur pass konkret tystnadsplikten har angetts i avtalet. För den anställde är del givetvis väsentiigt att veta vilka uppgifter eller vilka slag av uppgifter han inte fär lämna ut. En annan omständighet av betydelse är hur läng tid som har förflutit efter anställningens upphörande då den tidigare anställde utnyttjar eller röjer företagshemligheten. Ju längre tid som har förflutit, desto svårare kan det vara för den enskilde atl avgöra varifrån hans kunskaper och idéer härstammar. Vid bedömning av om en sekretessklausul är att anse som oskälig enligt 36 § avtalslagen torde viss ledning kunna hämtas i de uttalanden som har gjorts vid tillkomsten av den motsvarande jämkningsbestämmelsen i 38 § samma lag och i rättspraxis vid tillämpningen av den bestämmelsen.

7§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer

en företagshemlighet som, enligl vad han inser eller bör inse, har angripits

enligt denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom hans

förfarande.

(Jfr 6 och 7 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen kompletterar 4, 5 och 6 §§. I 4 § föreskrivs skadeslåndsskyldighet för den som anskaffar en företagshemlighet genom ett brottsligt förfarande. Enligt 5 och 6 §§ föreligger skadeståndsskyldighet för den som missbrukar en hemlighet som han har fått del av pä ett rättsenligt sätt. I förevarande paragraf föreskrivs därutöver ett skadeståndsansvar för den -ofta en konkurtent - som utnyttjar eller för vidare en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits i strid mot denna lag. För skadeståndsskyldighet enligl förevarande paragraf fömtsatts dock inte att hemligheten har tillhandahållits just av den person som har gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande enligt 2 eller 3 § eller som har ådragit sig skadeståndsansvar enligt 5 eller 6 §. Hemligheten kan ha vandrat i flera led, och del är tillräckligt att den urspmngligen har angripits på angivet sätt.

En första förutsättning för skadeståndsansvaret är att nägon obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet. Vad som avses med utnyttjande och röjande har redan kommenterats i specialmotiveringen till 3 §. I subjektivt hänseende krävs atl utnylljandel eller röjandet sker med uppsåt eller oaktsamhet. Att handlingen sker obehörigen innebär bl. a. atl det inte får föreligga någol samtycke från den näringsidkare som utsatts för angreppet.

Den andra förutsättningen för skadeståndsansvar är att den som obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten har vetskap om det bakomliggande rättsstridiga förfarandet eller att han i varje fall borde ha insett detta.

Omständigheterna kan exempelvis vara sädana att en näringsidkare med Prop. 1987/88:155 branschkännedom har anledning att misstänka att etl rättsstridigt förfarande ligger bakom röjandet. I sädant fall bör det av näringsidkaren krävas att han iakttar försiktighet och undersöker förhållandena. Gör han inte det, riskerar han att bli skadeståndsskyldig om han sedan utnyttjar eller sprider den mottagna informationen.

En särskild fråga som har väckts under remissbehandlingen gäller fall då en näringsidkare utnyttjar information som han har fält tillgång till genom systematisk utfrågning av en arbetstagare hos en konkurtent eller genom överköp eller värvning av arbetstagaren.

Vid systematisk utfrågning av en arbetstagare hos en konkurtent har den näringsidkare som ägnar sig ät utfrågningen vetskap om anställningsförhållandet och om arbetstagarens lojahtetsplikl gentemot sin arbetsgivare. I den män utfrågningen leder till alt en företagshemlighet avslöjas, är utfrä-garen i en situation av detta slag medveten om att delta sker på ett rättsstridigt sätt. I sädana fall kan således skadeståndsansvar enligt förevarande paragraf inträda för den utfrågande näringsidkaren. Det finns anledning att understryka att detta fömtsätter atl utfrågaren åtminstone har bort inse alt arbetstagaren har gjort sig skyldig till ett skadeständsgmndande förtroendemissbruk genom atl lämna uppgiften.

När del gäller värvning och överköp finns det anledning hälla i minnet att en arbetstagare, som har slutat sin anställning, endast i speciella fall är bunden av en lojaliletsplikt till sin tidigare arbetsgivare. Skadeståndsansvaret för den tidigare anställde fömtsätter enligt 6 § andra stycket alt det finns synnerliga skäl. Inte minsl vid överköp och värvning kan omständigheterna i det enskilda fallet vara sädana att synnerliga skäl föreligger. Del läget kan alltsä inträda att den överköpande näringsidkaren bör försäkra sig om att inle arbetstagaren på sin tidigare arbetsplats har betett sig på etl sådant sätl att denne kan drabbas av skadeståndsansvar enligt 6 § andra stycket. Har arbetstagaren betett sig på detta sätt och den överköpande näringsidkaren inser eller bör inse detta, kan ansvar för denne inträda enligt förevarande paragraf.

Ett särskilt problem föreligger i fall dä en konkurtent är i god tro när han förvärvar en på otillbörligt sätl spridd hemlighet och först efter förvärvet blir medveten om angreppet. Enligt utredningen skulle det utnyttjande eller röjande som sker efter det att vederbörande har insett eller bort inse del verkliga förhållandel betraktas som otillbörligt och alltså föranleda skadeståndsansvar. Jag delar inte denna uppfattning. Att utnyttja en företagshemlighet som förvärvats i god tro kan inte anses ha skett "obehörigen" och kan följaktiigen inte medföra skadeståndsansvar.

8§

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte ådömas någon pä grund av

överträdelse av 5, 6 eller 7 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

1 5-7 §§ föreskrivs skadeståndsskyldighel för den som obehörigen ut
nyttjar eller röjer en företagshemlighet. Bestämmelserna kan sägas innebä- .„
ra en i lag pä visst sätt föreskriven tystnadsplikt. Avsikten är emellertid

inte att någon skall kunna ådömas ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken på Prop. 1987/88:155 grund av att han har överträtt någon av bestämmelserna i 5-7 §§. En annan sak är alt ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken kan komma i fråga vid överträdelse av tystnadsplikt i annan lag än lagen om skydd för företagshemligheler. Ett exempel är att en offentlig funktionär röjer en företagshemlighet som omfattas av sekretess enligt sekretesslagen. Förevarande paragraf hindrar inte att funktionären i ett sädant fall kan straffas enligt 20 kap. 3 § brottsbalken för åsidosättandet av sekretesslagen.

9§

Vid bestämmande av skadestånd enligt 4-7 §§ för ett angrepp pä en näringsidkares företagshemlighet skall hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

(Jfr 8 § i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar bestämmande av skadeståndet vid angrepp på en företagshemlighet. Frägan har behandlats i avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen.

Utgångspunkten vid skadeståndets bestämmande skall vara att den skada som har uppkommit genom angreppet skall ersättas. Den gmndläggande funktionen skall således vara att reparera skadan. Enligt allmänna bevisregler ankommer det på den skadelidande att visa skadans slorlek.

Erfarenheten av gällande rätt vid angrepp på yrkeshemligheter och liknande är, liksom vid intrång i exempelvis en patent- eller upphovsrätt, att det är förenat med stora svårigheter att visa den verkliga storleken av en uppkommen skada.

En riktpunkt för bestämmandet av skadestånd bör vara att skadeståndet inte får bli sä lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att obehörigen utnyttja nägon annans företagshemlighet än att på ett legitimt sätt förvärva hemligheten. Skadestånden bör ligga pä en sådan nivä att det aldrig ter sig fördelaktigt att kalkylera med möjligheten att angripa någon annans företagshemlighet.

De omständigheter som är av belydelse vid bestämmande av skadeståndet hänför sig dels till parterna, dels till arten och graden av angreppet på företagshemlighelen.

Om den skadelidande näringsidkaren allmänt sett befinner sig i underläge gentemot den som obehörigen utnyttjar företagshemlighelen, är detta en omständighet som bör beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det kan t.ex. vara fråga om ett störte företag som har utnyttjat en företagshemlighet hos ett litet företag med små ekonomiska resurser och för vilket företagshemligheten är av avgörande betydelse för konkurtenssituationen. Det kan i sädana fall vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet bör då kunna påverkas av andra faktorer säsom skadevållarens vinst. Oftast torde del vara lättare att utreda skadevållarens vinst än att beräkna det skadehdande företagets uteblivna vinst. Och skulle det inte vara möjligt att visa omfattningen av skadevållarens vinst

kan det finnas anledning att beakta den omsättning som denne har haft

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 155

t.ex. vid försäljning av en produkt som har anknytning till den aktuella Prop. 1987/88:155 företagshemligheten.

I vissa fall kan skadeståndet behöva bestämmas utan några mera direkta hållpunkter för bedömningen. Som exempel kan nämnas det fallet att en konkurtent genom företagsspioneri får veta att en näringsidkare förhandlar om samgående med ett tredje företag samt avslöjar detta förhållande till nackdel för näringsidkaren. All göra kalkyler över eventuellt utebliven vinst eller liknande är i ett sädant fall antagligen inte möjligt. Skadeståndet fär i stället bestämmas med beaktande av den skadelidandes intresse generellt sett av att uppgiften inte blir allmänt känd.

Uppsåtiiga eller grovt oaktsamma angrepp pä en företagshemlighet bör givetvis föranleda högre skadeståndsbelopp än gärningar vilka framstår som mindre allvarliga. När del är fråga om ett utnyttjande av en företagshemlighet kan även gärningens varaktighet böra beaktas.

10 §

Talan om skadestånd enligt denna lag fär avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan är rätten till talan förlorad.

(Jfr 9 § i utredningens förslag) Paragrafen rör preskription av skadeståndsanspråk. Den har utformats efter mönster av 58 § tredje stycket patentiagen (1967:837).

1 motsats till vad som år vanligt när det gäller skadeståndsrättsliga preskriptionsbestämmelser räknas preskriptionen här inte från en viss tidpunkt och framåt i tiden. Det avgörande enligt förevarande paragraf är i stället liden för talans väckande, och preskriptionen räknas från den tidpunkten fem år bakåt i tiden.

Bestämmelsen är inte tvingande och kan således sättas ur kraft genom avtal.

Vitesförbud

11 §

Den som har angripit en företagshemlighet i strid mot denna lag kan av

domstol vid vite förbjudas atl utnyttja eller röja företagshemligheten.

Talan enligt första stycket förs av den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 §.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om vitesförbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ett vitesförbud får inte dömas till straff för en gärning som omfattas av förbudet.

(Jfr 10 och 12 §§ i utredningens förslag)

Denna paragraf reglerar möjlighetema att förbjuda den som har angripit en företagshemlighet alt efter angreppet ulnytlja eller röja hemligheten. 1 den allmänna motiveringen har frågan behandlats i avsnitt 2.8.

Första stycket Prop. 1987/88:155

Vid sådana angrepp pä en förelagshemlighet som är straffbara eller som grundar rätt till skadestånd kan domstolen - dvs. allmän domstol eller arbetsdomstolen — meddela förbud för angriparen att utnyttja eller röja hemligheten. Ett förbud förutsätter att såväl de subjektiva som de objektiva rekvisiten i någon av straff- eller skadeslåndsbestämmelserna är uppfyllda.

När det gäller utformningen av vitesförbudet gäller vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten, vilket bl. a. innebär att vitet kan utformas som ett löpande vite.

Skadeståndsansvar för angrepp pä en företagshemlighet enligt 5 eller 7 § kan drabba en juridisk person. 1 sådana fall är det möjligt att rikta ett förbudsföreläggande mot den juridiska personen. Ett sådant föreläggande kan också riktas mol den fysiska person som har genomfört angreppet.

Andra stycket

Talan om vitesförbud enligt första'stycket handläggs som tvistemål. Genom kumulationsregeln i andra meningen är det emellertid möjligt för den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet att föra denna talan även i ett brottmål om ansvar enligt 2 eller 3 § för detta angrepp.

Tredje stycket

Talan om utdömande av vite skall enligt 8 § lagen om viten handläggas som brottmål. Genom kumulationsregeln i detta stycke är det möjligt att i detta mål handlägga ett yrkande om nytt vitesförbud, som annars handläggs som tvistemål.

Fjärde stycket

Syftet med denna bestämmelse är att undanröja att dubbla sanktioner följer på en och samma gärning.

Bestämmelsen får betydelse i fall dä nägon har förbjudits vid vite att utnyttja eller röja en företagshemlighet som har angripits genom företagsspioneri. Ett utnyttjande eller röjande skulle då kunna medföra straffansvar enligt 3 §. Genom förevarande bestämmelse förhindras delta. Bestämmelsen innebär även att offentlig funktionär som har meddelats etl vitesförbud inte kan bestraffas enligl 20 kap. 3 § brottsbalken för brott mot tystnadsplikt.

12 §

Etl vilesförbud kan hävas pä talan av den som har ålagts förbudet, om

ändamålet med förbudet har förlorat sin betydelse.

(Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag)
Denna bestämmelse fär belydelse framför allt i de fall då tvekan kan
föreligga om ändamålet med etl vitesförbud har förlorat sin belydelse. Den 51

som har förelagts vitel kan i ell sädant läge få klariagt vad som gäller. Är

det uppenbart att ändamålet med vitesförbudet föriorat sin betydelse, Prop. 1987/88:155 torde däremot möjligheten att fä förbudet undanröjt vara mindre intressant. Redan av 9 § lagen (1985:206) om viten följer nämligen att elt förelagt vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse.

13§

Om den som har ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för att en företagshemlighet har angripits i strid mot denna lag och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet förtingar värdet av företagshemligheten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 §§ rättegångsbalken.

I fräga om överklagande av beslut enligt första stycket samt i fräga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om talan mol beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

(Jfr 11 § i utredningens förslag)

Förutsättningarna för att meddela ett interimistiskt förbud enligt denna paragraf är desamma som de som gäller vid beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken. Käranden mäste således visa sannolika skäl för att ett rättsligt angrepp föreligger. Vidare skall det finnas en risk för att angriparen fortsätter att utnyttja eller röja hemligheten och därmed förringar värdet av denna.

Inlösen m. m.

14 §

Har någon angripit en företagshemlighet i strid mot denna lag, kan domstol förordna att en handling eller ett föremål, som han har i sin besittning och som innefattar hemligheten, skall överlämnas lill den som har utsatts för det rättsstridiga angreppet. Om det finns skäl för det fär domstolen förordna att överlämnandet skall ske mol lösen.

Kan en handling eller ett föremål som innefattar en företagshemlighet inte utan olägenhet överlämnas enligt första stycket, fär domstol förordna att handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för annan åtgärd som är ägnad atl förebygga missbmk. Detta gäller dock inte om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbruk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan enligt första eller andra stycket förs av den som har utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Sådan talan får föras även i samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 §.

(Jfr 13-15 §§ i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om överlämnande av en handling eller ett föremål som innefattar en företagshemlighet och om vissa säkerhetsåtgärder avseende sådan egendom. 1 den allmänna motiveringen behandlas frågan i avsnitt 2.9.

Första stycket

1 detta stycke anges förutsättningarna för att ett förordnande om överläm- 52

nande skall kunna meddelas. Det krävs - liksom vid förbud enligt 11 § -, Prop. 1987/88:155 att någon rättstridigt har angripit en företagshemlighel. Förordnandet skall innebära att ett föremål som innefattar den hemliga informationen överlämnas till den som har drabbats av förfarandet. Det behöver inle vara fråga om föremål eller dokumentation som har tillgripits vid angreppet. Även t. ex. ett dokument som en anställd själv har sammanställt på grund av obehöriga efterforskningar kan denne förpliktas att överlämna till arbetsgivaren.

Om det finns skäl till det fär domstolen förordna atl överlämnandet skall ske mot lösen. Detta kan bli aktuellt om nägon exempelvis har byggt upp en prototyp och denna skulle vara av värde för den som har utsatts för angreppet.

Andra stycket

I stället för att förordna om överlämnande enligt första stycket får domstolen förordna att det föremål som innefattar företagshemligheten i stället skall förstöras eller ändras eller atl annan åtgärd skall vidtas sä att missbruk av hemligheten förhindras. Denna möjlighet kan framstå som praktisk i fall då den som har utsatts för angreppet har den hemliga informationen i behäll och således saknar behov av att få tillbaka det föremål som innefattar denna hemlighet. Förverkandebestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken är tillämplig även inom specialstraffrätten. Enligt den nämnda bestämmelsen kan föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkade. I stället för förverkande kan domstolen enligt 36 kap. 5 § brottsbalken föreskriva om åtgärd för att förebygga missbruk. Bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken lar sikte pä'föremål som typiskt sett utgör hjälpmedel till brott. 1 regel faller inte egendom som innefattar en företagshemlighel in under denna kategori. Det kan emellertid inte uteslutas atl så kan bli fallet. I en sådan situation bör brottsbalkens regler enligt allmänna principer ha försteg. Delta framgår av sista meningen i förevarande stycke.

Tredje stycket

Såväl talan om överlämnande enligt första stycket som talan om säkerhetsåtgärder enligt andra stycket förs av den som har utsatts för deträttsstridi-ga angreppet.

4.2 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)

21--§

Den som olovligen bereder sig tillgäng till upptagning för automatisk data
behandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan
upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst tvä är, om
ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (1988:000) om
skydd jör företagshemligheter. Med upptagning avses härvid även uppgif
ter som är under befordran via elektroniskt.eller annat liknande hjälpmedel
för att användas för automatisk databehandling. 53

För försök eller förberedelse lill dalaintrång döms till ansvar enligt 23 Prop. 1987/88:155 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, fär dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har redovisats varför brottet dataintrång skall vara subsidiärt inte endast till brottsbalksbrotten utan även till brottet företagsspioneri. Subsidiärtegeln i 21 § första stycket har kompletterats i enlighet härmed.

4.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

1 kap. 11 §

/ fråga om tystnadsplikt belräffande företagshemligheter finns bestämmelser som är tillämpliga utöver föreskrifterna om sekretess i denna lag .

Bestämmelsen är ny. Den saknar motsvarighet i utredningens förslag. Tidigare 1 kap. 11 § betecknas fortsättningsvis I kap. 12 § (se nedan).

Bestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter gäller inte bara inom det privata näringslivet. De kan ocksä äga tillämpning inom den offentliga sektorn. Den nya bestämmelsen innehåller en erinran om detta.

Föreligger sekretess hos en myndighet för en uppgift som enligt lagen om skydd för företagshemligheler även utgör en företagshemlighet, skall alltså den nya lagens bestämmelser om exempelvis skadestånd tillämpas om en offentlig funktionär utnyttjar eller röjer uppgiften (jfr avsnitt 2.10). Här skall anmärkas att en uppgift hos en myndighet kan utgöra en företagshemlighel endast så länge som sekretess gäller för uppgiften.

1 kap. 12 §

/ brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mol förbehåll som har uppställts med slöd av lagen vid utlämnande av uppgift .

Ansvar enligl 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inte följa ifall någon, vars anställning hos en myndighet har upphört, röjer eller utnyttjar uppgifter i strid mot 6 kap. 1 § .

Första stycket motsvarar tidigare 1 kap. 11 §. Andra stycket är nytt och saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Andra slyckel

Bestämmelsens syfte är atl uppnå en begränsad samordning mellan den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheter och sekretesslagen.

För alt uppnå jämförbara förhållanden avskaffas straffansvaret för of
fentliga funktionärer i de fall det är fråga om en tystnadsplikt enligt 6 kap.
I § sekretesslagen och den offentlige funktionärens anställning eller upp
drag upphört. Däremot kan skadeståndsansvar inträda enligt 6 § andra
stycket i den nya lagen om skydd för förelagshemligheter. 54

6 kap. I § Prop. 1987/88:155

Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande fömtsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari del allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslul av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen ocksä där. Sekretessen gäller dock inle, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten.

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Ändringen innebär att fjärde stycket upphävs. Frågan om offentligan-ställdas ansvar efter anställningens upphörande för uppgifter vilka är sekrelessbelagda enligt förevarande paragraf regleras i I kap. 12 § andra stycket sekretesslagen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Prop. 1987/88:155

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-21

Närvarande: f.d. regeringsrådet Nordlund, regeringsrådet Bouvin, justitierädet Lind.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 har regeringen på hemslällan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Kallner.

Förslagen föranleder följande yltrande av lagrådet:

Lagen om skydd för företagshemligheter

2 §

I specialmotiveringen görs vissa uttalanden om när ett brott skall anses vara grovt. Särskilt mot bakgrund av att straffmaximum för grovt brott är så högt som fängelse i sex år, bör i lagtexten ges anvisningar om när etl brott är att anse som grovt. Som sädana försvårande omständigheter synes i så fall, efter mönster av vad som gäller vid stöld-, bedrägeri- och förskingringsbrott, böra särskilt anges, att gärningen varil av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Vid prövningen av om ett företagsspioneri är grovt bör det kunna fä betydelse, om själva det olovliga förfarandet innefattat én gärning, som skulle ha varit straffbar enligt andra straffbestämmelser. Skulle i ett sädant fall en bedömning uteslutande enligt tillämpliga andra straffbestämmelser innebära, att det olovliga förfarandet endast innefattar bötesbrotl, kan det dock inte på grund därav bli fräga om att bedöma företagsspioneriet som grovt. Etl .exempel pä en sådan situation är att gämingsmannen gjorde sig skyldig till olaga inträng (4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken) i samband med att han på näringsidkarens kontor beredde sig tillgäng till dennes företagshemligheter. Lagrådet föreslår att första stycket ges följande lydelse: "Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighel skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst tvä är eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Vid bedömande humvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gämingen varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada."

Avsikten är enligt vad som uttalas i avsnitt 2.3 i remissen och i special
motiveringen att bestämmelsen om företagsspioneri i princip skall tilläm
pas före andra straffbestämmelser i brottsbalken. Andra stycket kan sägas 56

indirekt ge uttryck åt den principen. Dessutom framgår av stycket att Prop. 1987/88:155 brottsbalken skall tillämpas i stället för 2 § för den händelse gämingen i brottsbalken är belagd med strängare straff Stycket ger alltså vid handen atl det aldrig blir aktuellt att för en viss gärning tillämpa bäde bestämmelsen om företagsspioneri och någon annan straffbestämmelse. Hänvisningen i specialmotiveringen till "de allmänna konkurtensreglerna inom straffrätten" synes mot den bakgrunden sakna betydelse vid tillämpningen.

3 §

Den föreslagna paragrafen innehäller en straffbestämmelse för fall där någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som avslöjats genom ett företagsspioneri. Straffansvaret avser inte bara den som direkt har tagit emot en hemlighet från den som gjort sig skyldig till företagsspioneriet utan även den som i senare led utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med vetskap om atl denna är åtkommen genom elt företagsspioneri. Bestämmelsen som den är utformad täcker emellertid inte exempelvis följande fall. En person kommer över en prototyp som utgör en förelagshemlighet genom företagsspioneri. En konkurtent köper prototypen väl medveten om det sätt säljaren kommit över den på. Köparens avsikt är inte att utnyttja eller röja hemligheten utan avsikten är att hindra eller försena ägaren av prototypen att komma fram med sin produkt. Det torde ligga i linje med den föreslagna lagens syfte att även ett sådant fall bör omfattas av straffbestämmelsen i 3 §. Om bestämmelsen utformas med beaktande härav skall ur lagtexten utgå den angivna förutsättningen för straffbarhet att anskaffandet sker i syfte att obehörigen utnyttja eller röja hemligheten. Lagrådet föreslär alt 3 § första stycket fär följande lydelse: "Den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller nägon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst fyra år."

4 §

De föreslagna straffbestämmelserna om företagsspioneri (2 §) och olovlig befattning med företagshemlighet (3 §) blir enligt förslaget tillämpliga även när arbetstagare begår sådana brott gentemot sin arbetsgivare. I dessa fall inträder ocksä skadeslåndsskyldighet för arbetstagaren enligt 4 §. I specialmotiveringen till 4 § har uttalats att i den mån en viss skadeståndsrättslig fråga har lämnats oreglerad i lagen så träder skadeståndslagens regler in som ett komplement, främsl skadeståndslagens regler om jämkning. Av specialmotiveringen till 6 § framgår att 4 kap. I § skadeståndslagen inte gäller vid tillämpningen av 6 § första stycket.

Av dessa uttalanden måste man dra den slutsatsen att avsikten är att det
inte skall finnas något utrymme för att tillämpa 4 kap. 1 § skadeståndsla
gen, när det är fråga om att bestämma arbetslagarens skadeståndsansvar
enligt 4 eller 6 § i den nu föreslagna lagen. Även om ett företagsspioneri 57

skulle ha ett sådant samband med arbetstagarens tjänst eller arbetsuppgif- Prop. 1987/88:155 ter alt brottet fär anses ha blivit begånget i tjänsten, är det uteslutet aft jämka skadeståndet med stöd av 4 kap. I § skadeståndslagen.

När det i andra sammanhang är fråga om att ålägga en arbetstagare skadeståndsskyldighet för skada som han vållal i tjänsten ger 4 kap. 1 § skadeståndslagen utrymme för att åstadkomma den jämkning av skadeståndet som i det särskilda fallet framstår som befogad. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen läggs knappast till gmnd för jämkning i sädana fall, eftersom man kan komma till rimligt resultat med hjälp av 4 kap. I § (se prop. 1975:12 s. 179). Med den konstmktion lagförslaget nu har fått kan det emellertid bli anledning att tillämpa 6 kap. 2 § skadeståndslagen, när arbetstagare åläggs att utge skadestånd enligt 4 eller 6§.

Är del fråga om skadestånd på grund av uppsåtiigl brott torde det endasl mera undantagsvis bli aktuellt att jämka skadeståndet (jfr NJA 1983 s. 379 och 1986 s. 193). Vid den bedömning som i sädana sammanhang måste göras fär hänsyn ocksä tas till det förhållandet aU arbetstagaren genom sin mol arbetsgivaren riktade brottsliga handling pä eft utomordentligt allvarligt sätt brutit mot sin förpliktelse enligl anställningsavtalet att visa lojalitet mot arbetsgivaren (jfr prop. 1972:5 s. 557 ff samt prop. 1975:12 s. 137 och 178). Det kan tilläggas att det i de nu aktuella fallen rimligen inte kan finnas utrymme för att i kollektivavlalsreglerade förhållanden tillämpa skadeståndsreglerna i medbestämmandelagen. Även om arbetstagaren genom sitt brottsliga handlande skulle ha bmtit mot någon tyst eller uttrycklig bestämmelse i kollektivavtalet, fär det anses att de föreslagna reglerna om skadestånd på grund av brott skall ges företräde framför skadeståndsbestämmelserna i medbestämmandelagen (jfr prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 508 ö).

Enligl paragrafen skall den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befaftning med företagshemlighet ersätta bl.a. den förmögenhetsskada som uppkommer genom atl han obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten. Ordalydelsen ger intrycket alt, om gärningsmannen inte själv utnyttjar men röjer hemligheten, han svarar endast för den skada som uppkommer av själva röjandet men inte av alt den som på detta sätt fält tillgång till hemligheten utnyttjar den eller i sin tur röjer den. Denna mottagare av företagshemlighelen kan vara antingen ondtroende eller godtroende. Endasl i det första fallet blir mottagaren själv skadeständsskyldig enligl paragrafen. Den ursprunglige gärningsmannen bör dock bli skadeståndsskyldig i båda fallen, oavsett i vilket led förmögenhetsskadan uppkommer. I fallet med den ondtroendé mottagaren är det tvä som skall ersätta samma skada. De blir dä enligt 6 kap. 3 § skadeståndslagen solidariskt ansvariga för skadeståndet.

Om avsikten är att paragrafen skall kunna få denna vidare tillämpning, kommer det tydligare till uttryck med förslagsvis följande lydelse: "Den som gör sig skyldig till brott enligt 2 eller 3 § skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom atl företagshemligheten utnyttjas obehörigen eller röjs."

. ■ 58

5 § Prop. 1987/88:155

Paragrafen föreskriver skadeståndsskyldighel för en part i en affärsförbindelse som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos den andra parten som han i förtroende fått del av i samband med affärsförbindelsen. För skadeståndsskyldighet krävs att skadan vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet. Meningen synes vara att skadeständsskyldigheten skall drabba parten även om det är en anställd hos honom som missbmkat förtroendet. Med hänsyn särskilt till de i paragrafen angivna subjektiva rekvisiten behöver detta klargöras, vilket lämpligen kan ske genom etl tillägg till den föreslagna lagtexten, exempelvis av följande lydelse: "Arbetsgivare svarar för en skada som på angivet sätt vållats av arbetstagare." Det är att märka, att bestämmelsen i 3 kap. 1 § skadeståndslagen om arbetsgivares ansvar för förmögenhetsskada som arbetstagare vållat i tjänsten inte blir tillämplig i detta fall.

6 §

Förslaget innebär att om anställda missbmkar företagshemligheter pä annal sätt än som avses i 2 eller 3 § sä inträder endast skadeståndsansvar. Missbmkel skiljer sig från sädana brottsliga gärningar som avses i 2 och 3 §§ genom att den anställde inle på något otillåtet sätt fått tillgäng till företagshemligheten. Det innefattar dock ett åsidosättande av arbetslagarens skyldighet på grund av anställningen alt visa lojalitet mot sin arbetsgivare. Handlandet framstår därför snarare som ett kontraktsbrott än som en straffvärd gärning.

Lagrådet ansluter sig till vad som anförts i remissen om att man bör undvika att upprätthålla respekten för träffade avtal genom straffpåföljder. Vid bedömningen av om man kan undvika att kriminalisera anställdas missbmk av företagshemligheter är emellertid av betydelse om effektiva sanktioner av annat slag står till buds.

Den som under anställningen för utomstående röjer en företagshemlighet av nägon betydelse torde oftast därmed ha försatt sig i ett läge där arbetsgivaren inte längre kan ha nägot som helst förtroende för honom. Situationen påminner frän den synpunkten i realiteten ganska mycket om den som föreligger när en arbetstagare har begått brott mol arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har i sin praxis sett allvarligt pä olika former av brottslig-hel som arbetstagare gjort sig skyldig till i tjänsten. Ofta har i dessa fall arbetsgivaren ansetts ha saklig grund för uppsägning och inte sällan ocksä för avskedande. Man kan räkna med att arbetsdomstolen i allmänhet kommer att bedöma saken på ett ganska likartat sätt, när arbetstagare gör sig skyldig till missbruk av företagshemlighet av någon betydelse. Den påföljd som ligger i uppsägning eller renlav avskedande är alltsä i många fall en realitet för arbetstagaren. Delta är i och för sig ägnat att upprätthålla respekten för skyddet för företagshemligheler.

Nu torde det emellertid inte sällan förhålla sig så atl missbruket äger mm i anslutning till att arbetstagaren själv lämnar tjänsten. Han kanske avser

atl starta etl eget konkurterande företag eller gå över till etl med arbetsgi-

59 våren konkurterande företag. För dessa situationer utgör risken för upp-

sågning eller avskedande inte nägon avhällande faktor. Detsamma gäller Prop. 1987/88:155 för den situation som avses i 6 § andra stycket, nämligen då det är fråga om ett otillbörligt förfarande efter det att anställningen har upphört. Särskilt i de nu berörda fallen är det av central betydelse att skadestånd kan utkrävas av den enskilde arbetslagaren.

När del gäller skadeståndssanktionen innebär förslaget att arbetslagaren blir skyldig att ersätta även sådan ekonomisk skada som består i ren förmögenhetsskada. Vidare kan enligl 9 § även ideellt skadestånd dömas ut. Detta innebär att del finns goda möjligheter att bestämma skadeståndet så att det motsvarar den reella förlust företagaren lidit genom angreppet på hans företagshemlighet.

Specialmotiveringen till 6 § innehåller uttalanden som innebär dels att 4 kap. I § skadeståndslagen inte gäller vid tillämpningen av 6 § första stycket dels att inte lagförslagets utan medbestämmandelagens skadeståndsbestämmelser tillämpas i fall dä angreppet mot företagshemlighelen innefattar brott mot en bestämmelse i ett kollektivavtal om företagshemligheter. I anledning härav vill lagrådet framhålla följande.

Under förarbetena till medbestämmandelagen uppmärksammades frägan om samspelet mellan skadeståndslagen och skadeståndsreglerna i medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 297-299, 514 och 539 se även Bergqvist — Lunning, Medbestämmandelagen s. 460 ff). Lagrådet uttalade då atl avsiklen syntes vara alt gmnderna för 4 kap. I § skadeståndslagen skulle iakttas i stor utsträckning i fräga om sådana kollektivavtalsbrott av enskilda arbetstagare som likaväl kunde förekomma utanför kollektivavtalsförhällanden. Av de nyss återgivna motivuttalandena till 6 § i lagförslaget torde följa att det inom ramen för tillämpningen av kollek-tivavtalsbeslämmelser om företagshemligheter eller om skyldighet för anställda alt iaktta lystnadsplikt i fräga om företagshemligheter inte finns utrymme för att tillämpa grunderna för 4 kap. I § skadeståndslagen. Detta är ocksä följdriktigt mot bakgmnd av att lagförslagels innebörd beträffande icke kollektivavlalsreglerade förhållanden är att regeln i 6 § första stycket träder i slället för 4 kap. 1 § skadeståndslagen.

Av det anförda framgår att de i 6 § första stycket intagna skadeståndsreglerna innefattar en strängare sanktion gentemot anställda än vad som annars är vanligt när del gäller arbetstagares skadeståndsskyldighel för fel eller försummelse i tjänsten. Del ligger därför också närmast till hands att tillämpningen av jämkningsbestämmelserna i 6 kap. 2 § skadeståndslagen och - i kollektivavtalssammanhang — 60 § medbestämmandelagen blir i viss mån restriktiv. Mot den bakgmnden fär sanktionerna i form av skadestånd och uppsägning eller avskedande anses vara tillräckliga när del gäller att stävja anställdas missbruk av företagshemligheter.

I specialmotiveringen till 6 § första stycket uttalas att om en näringsidka
re anförtror en arbetstagare en hemlighet, som inte angår tjänsten och som
arbetstagaren inte heller behöver ha vetskap om för att fullgöra sin arbets
uppgift, sä omfattas informationen inte av det speciella lojalitetsförhållan
det enligt anställningen. Den begränsning av arbetstagarens ansvar som
därigenom antyds har inte någon anknytning i lagtexten. Uttalandet är
vidare oförenligt med vad som allmänt mäste anses gälla i fräga om en 60

arbetstagares skyldighet atl visa lojalitet mot sin arbetsgivare. Det följer Prop. 1987/88:155 nämligen av anställningsavtalet atl arbetstagaren är skyldig atl iaktta tystnadsplikt i fråga om arbetsgivarens företagshemligheter helt oberoende av om dessa har nägon anknytning till arbetslagarens egna arbetsuppgifter.

I specialmotiveringen till 6 § andra stycket anges som en huvudregel att en arbetstagare, som slutat sin anställning, är löst frän sin lojalitetsplikt och därför har rätt att utnyttja den erfarenhet, yrkesskicklighet och kunnighet som han förvärvat under sin anställning. 1 den män det är fråga om personlig skicklighet, personliga kunskaper och personlig erfarenhet utan närmare anknytning till nägot som kan sägas vara säreget eller specifikt för det företag där arbetstagaren tidigare var anställd, faller sädant utanför det i lagförslaget använda begreppet företagshemlighel. Arbetstagaren är därför oförhindrad atl använda sig därav när han slutat sin tjänst.

1 vissa fall kan kunnandet ha sådan särskild anknytning till den tidigare arbetsgivaren att kunnandet måste räknas som en företagshemlighet. Lagförslaget bygger för dessa fall på den principen att arbetstagaren är fri att efter anställningens upphörande utnyttja detta kunnande, om inte synnerliga skäl talar mot det. Av de exempel som ges i specialmotiveringen synes man kunna dra den slutsatsen att vad som bör förhindras är alt en fömtva-rande anställd utnyttjar företagsspecifikt kunnande på ett sätl som framstår som otillbörligt. Etl exempel pä det är det i specialmotiveringen angivna fallet att nägon tar anställning just i syfte att komma över hemlig information för att senare kunna använda den i egen verksamhet eller i annans tjänst. Skulle en fömtvarande arbetstagare använda sig av tekniska förebilder, ritningar, tekniska beskrivningar eller annan dokumentation som härtör frän den tidigare arbetsgivaren och avser dennes förelagshemligheter, mäste det i princip anses som otillbörligt och föranleda skadeståndsansvar.

Lagrådet föreslår alt 6 § andra stycket ges följande lydelse:

"Har förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört, tillämpas bestämmelserna i första stycket endast om förfarandet var otillbörligt."

Vid bedömande av vad som kan anses otillbörligt blir av betydelse främst vad som är den rådande uppfattningen på arbetsmarknaden. Den kan ha kommil till ullryck i tongivande kollektivavtal på området.

7 §

I specialmötiveringen behandlas bl. a. det fall då en konkurrent är i god tro när han förvärvar en på elt obehörigt sätl spridd hemlighet och först efter förvärvet blir medveten om angreppet. Föredragande statsrådet anser att det utnyttjande eller röjande som sker efter det att vederbörande har insett eller bort inse det verkliga förhållandet inte bör föranleda skadeståndsansvar. Enligt lagrådets mening bör delta i tydlighetens intresse komma lill uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår alt paragrafen avslutas med följande mening: "Delta gäller dock inte den som var i god tro när han fick del av hemligheten."

11 § Prop. ,1987/88:155

Av uttalanden i specialmötiveringen till första stycket framgår atl arbetsdomstolen kan komma att meddela vilesförbud. Fömtsältningen för det är alt det är fråga om en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare som skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Enligl tredje stycket kan i samband med talan om utdömande av vite även föras talan om nytt vitesförbud. Denna senare talan kan likaväl som den ursprungliga talan vara att hänföra till en arbetstvisl som skall handläggas enligl lagen om rättegången i arbetstvister. Det fmns då inte något utrymme för att tillämpa reglerna om handläggning av brottmål, jfr uttalandet i specialmotiveringen till tredje stycket.

Det är inte förenligt med arbetstvisllagen att en fräga om vitesförbud först handläggs vid arbetsdomstolen och därefter, då frägan kommer upp på nytt, vid allmän domstol i den för brottmål föreskrivna ordningen.

När det är fräga om en arbetstvisl måste därför anses att det följer av arbetstvisllagen att talan om utdömande av vite skall handläggas som en arbetstvisl liksom även talan om nytt vitesförbud. Talan handläggs i detta fall följaktligen inte enligt 8 § lagen (1985:206) om viten. Det kan tilläggas att den angivna ordningen synes väl förenlig med grunderna för regeln i 7 § punkten 3 viteslagen enligt vilken allmän domstol skall pröva frågan om vitets utdömande ifall allmän domstol har förelagt vitet (se NJA II 1985 s. 121).

Lagrådet förordar, att 11 § tredje stycket första meningen ges följande lydelse: "Frågor om utdömande av vite prövas av domstol som avses i första stycket på ansökan av den som begärde vitesförbudet."

övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:155

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1988

Närvarande: statsrådet Feldl, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrädet Leijon

Proposition om skydd för företagshemligheter 1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslul om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde den 25 februari 1988) över förslag till

1. lag om skydd för företagshemligheter,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om skydd för företagshemligheter

Jag kan biträda de flesta av lagrådets ändringsförslag, även om jag pä några punkter förordar en delvis annorlunda formulering av lagtexten.

Härutöver bör ett par ändringar av redaktionell art göras i lagtexten.

1 det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådels yttrande där jag har en annan uppfattning i sak än lagrådet.

5§

Som lagrådet har anfört bör skadeslåndsskyldighet enligt förevarande paragraf drabba den som är part i en affärsförbindelse även om det är en anställd hos denne som har missbrukat förtroendet. Till skillnad från lagrådet anscrjag emellertid inte alt det behövs någon särskild bestämmelse om detta.

I kontraktsförhållanden föreligger redan enligt allmänna bestämmelser ett vidsträckt skadeståndsansvar för principalen (jfr i. ex. prop. 1972:5 s. 483). Förevarande bestämmelse bygger på att det föreligger ett kontraktsförhållande mellan parterna såvitt gäller utlämnandet och mottagandet av företagshemlighelen.

I lagstiftning om förhållandet mellan parter som stär i avtalsförhållande
till varandra bmkar parternas skadeståndsansvar för handlande av anställ
da inte anges särskill i lagtexten. En avvikande lagstiftningsteknik i detta
fall skulle därför kunna ge upphov till missförstånd. 63

7§ Prop. 1987/88:155

Jag delar lagrådets uppfattning alt en bestämmelse bör tas in i lagen om betydelsen av atl nägon i god tro har fått del av en företagshemlighel. Enligt min mening bör bestämmelsen ha den innebörden att det inte skall anses obehörigt att någon utnyttjar eller röjer en förelagshemlighet som han eller någon före honom har fält del av i god tro.

Övriga lagförslag

Vissa redaktionella ändringar bör göras i de nya bestämmelserna i 1 kap. 11 § samt 12 § andra stycket sekretesslagen.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Sammanfattning av utredningens betänkande ow'\ '

XJIIaga I

Del svenska ekonomiska systemet kan beskrivas som en biandekonomi, där marknadsmekanismerna tillåts dominera men balanseras av offentlig reglering och en tung offentlig sektor. Marknadsekonomins teoretiska mål fri konkurrens mellan förelagen är i praktiken modifierat lill en fungerande ellereffektiv konkurrens. Denna konkurrens upprätthålls genom ekonomisk politik och marknadsrållslig lagstiftning. Reglerna i konkurrenslagen är riktade mol åtgärder som i onödan begränsar konkurrensen. Dessa regler ger näringsfrihetsombudsmannen möjlighet all agera vid t. ex. karteller, prissamverkan eller företagssammanslagningar. Genom annan lagstiftning förhindras otillbörliga konkurrensmeloder. Här kan nämnas reglerna mot otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen och bestämmelserna mol mulor och beslickning i brottsbalken.

Till de otillbörliga konkurrensmetoderna hör också illojala angrepp på andra näringsidkares företagshemligheler. Regler som straffbelägger användande eller röjande av andras yrkeshemligheter och tekniska förebilder finns i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, IKL. Dessa bestämmelser härslammar ursprungligen från 1919 och är på många vis föråldrade. Ell förslag lill en ny lag om otillbörlig konkurrens från år 1966 innefattade även nya bestämmelser om företagshemligheter, men blev i den delen aldrig genomfört. Utredningen om skydd för företagshemligheler, som tillsattes 1979, redovisar i detta belänkande sitt förslag lill nya regler, avsedda all ingå i en särskild lag om skydd för företagshemligheter.

Företagshemlighet (1 §)

Utredningen inleder sill lagförslag med en definition på lagens skyddsobjekl, företagshemlighel. Med förelagshemlighet avses kunskap i en näringsidkares rörelse, som näringsidkaren håller hemlig, och vars röjande är ägnat att medföra skada för näringsidkaren.

Kunskapen kan vara av många olika slag. Den kan vara teknisk, t. ex. rura en tillverkningsmetod. Den kan vara kommersiell, 1. ex. avse vinslkalkyler eller kundlislor. Men kunskapen kan också vara av adminislraliv karaktär, t. ex. etl löneulbetalningssystem. Del kan dessutom röra sig om kunskap som innehåller komponenter från flera olika områden, systemkunnande. Kunskapen kan komma till uttryck i skrift eller i en prototyp. Den kan vara lagrad i ett datorminne eller ulgöra ren minneskunskap.

För all åtnjuta skydd måste kunskapen vara hemlig. Den får inte vara

5 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 155

allmänl känd eller känd bland fackmän på del område del gäller, Prop. 1987/88: 155 Näringsidkaren måsle också hålla den hemlig. Della innebär i princip all Bilaga 1 kunskapen måsle förbehållas en sluten krets. Näringsidkaren måste på något säll visa sin avsikt atl skydda kunskapen. Han kan vidta säkerhetsåtgärder av olika slag för alt skydda den, t. ex. förhindra obehörigt inträde i etl laboratorium eller låta de anställda som fått del av kunskapen skriva på tystnadsförbindelser. Ofta följer dock redan av de yttre omständigheterna atl näringsidkaren önskar hemlighålla viss kunskap.

Enligt förslaget ges inle skydd ål all kunskap som hålls hemlig, utan enbart åt sådan som har etl värde. Näringsidkaren skall inle kunna skaffa sig skydd för allmänl känd kunskap, som ingen är beredd all betala för, genom atl hålla den hemlig. I den föreslagna lagtexten har kravet på all kunskapen skall ha marknadsvärde uttryckts på elt annal säll: röjandet av hemligheten skall vara ägnat all medföra skada för näringsidkaren.

Ibland har en näringsidkare A hand om kunskap för en annan näringsidkares B räkning. Det kan t. ex. sammanhänga med alt A är en teknisk konsult som har åtagit sig all lösa vissa problem ål B. Det framgår av den föreslagna lagtexten all del i elt sådant fall räcker atl etl röjande är ägnat atl medföra skada för den näringsidkare som har anförtrott den andre hemligheten.

Företagsspioneri (2 §)

Grova angrepp på en näringsidkares företagshemligheter är ofta straffbara redan enligl gällande bestämmelser i brottsbalken eller i datalagen. Den som olovligen tar sig in i en fabrik eller på etl kontor och bereder sig tillgång till en näringsidkares företagshemligheler kan göra sig skyldig lill t. ex. stöld, olaga intrång eller olovlig avlyssning. Den som olovligen bereder sig tillgång till en ADB-upplagning, kan dömas för dataintrång.

Trots all således många tänkbara förfaranden år straffbelagda redan nu. föreslår utredningen en särskild straffbestämmelse mol företagsspioneri. Utredningen finner det angeläget atl läcka in alla slraffvärda förfaranden. Dessutom är del viktigt atl rikta uppmärksamheten mot grova angrepp på företagshemligheler och stämpla dem som särskilt stralfviirda.

Följande är enligt utredningens förslag straffbart som företagsspioneri:

□ intrång eller tillgrepp,

□ avlyssning, avläsning, avbildning, kopiering eller undersökning, ö vilseledande eller erbjudande om otillbörliga förmåner eller

□ annan handling av liknande slag,

varigenom gärningsmannen obehörigen bereder sig tillgång till en företagshemlighet.

För alt brottet skall vara fullbordat krävs alt gärningsmannen utnyttjar eller röjer hemligheten. Straffet för förelagsspioneri har satts till böter eller fängelse i högst två år. Åven försök eller förberedelse till brottet skall kunna bestraffas.

Några exempel på fall där företagsspioneri skulle föreligga enligt utredningens förslag:

En anställd lar sig in i en verkstad dit han inte har tillträde och stjiil en

prototyp lill en båtmotor, som han sedan överlämnar lill en konkurrent. Prop. 1987/88: 155 En utomstående person läser på en egen skärm av kommersiell informa- Bilaga 1

tion som passerar elt förelags dator ("datorn läcker"). Han använder sedan

informationen i egen rörelse och vinner därigenom konkurrensfördelar. En konkurrent lurar lill sig uppgifter om en vara under förespegling att han

tänker köpa den. Han sätter sedan i gång tillverkning av motsvarande

produkt.

Missbruk av företagshemlighet (3-6 §§)

Företagsspioneri innebär enligt 2 § i utredningens förslag ett angrepp på en förelagshemlighet från en utomstående persons sida. En annan typ av angrepp år når någon har anförtrotts en företagshemlighet och sedan utnyttjar eller röjer denna på etl sätt som avviker från vad som var avsett. Ett sådant fört roendemissbruk har utredningen kallat missbruk av företagshemlighel.

Missbruk av företagshemlighet år enligt utredningens mening i allmänhet inle lika allvarligt som företagsspioneri. Ofta finns goda möjligheter alt komma tillrätta med situationen utan atl man behöver tillgripa alltför stränga påföljder. Utredningen anser därför att missbruk av företagshemlighet normall inle skall behöva följas av straff. Straffpåföljd har dock ansetts nödvändig i fall av missbruk av företagshemlighet i affärsförbindelse. En av utredningen förelagen fältundersökning har nämligen visat atl det i sådana relationer förekommer missbruk i en utsträckning som inte kan tolereras. Detta gäller t. ex. vid anbudsförfaranden.

Utredningen föreslår följaktligen, att en näringsidkare som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel, som han har fått del av i förtroende i samband med ett anbudsförfarande, en affärsförhandling eller annars i en affärsförbindelse, skall kunna straffas om gärningen är uppsåtlig.

Straffskalan sätts dock väsentligt lägre än för företagsspioneri, nämligen lill böter eller fängelse i högst sex månader. Dessutom skall åtal enligt förslaget förutsätta angivelse av målsäganden eller skall det prövas om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Detta sammanhänger med att frekvensen av missbruk och toleransen mol della växlar från bransch till bransch.

Den föreslagna paragrafen om missbruk av förelagshemligheter i affärsförbindelse (3 §) läcker handlingar som företas i samband med förhandlingar mellan näringsidkare eller när avlal redan har slutits om t. ex. köp, entreprenad eller licens. Dessutom skall vissa uppdragsavtal falla under den föreslagna regeln. Det gäller då uppdragsförhållandet är atl anse som en affärsförbindelse, t. ex. då uppdragstagaren är en kvalificerad konsult, en advokat eller en revisor.

Den lyp av angrepp på företagshemlighet som förefaller vanligast är att en anställd obehörigen använder eller röjer sin arbetsgivares hemligheter. För all skapa skydd häremot föreslår utredningen atl en anställd som i förtroenue eller annars inom ramen för sin anställning har fått del av en företagshemlighel hos arbetsgivaren och obehörigen utnyttjar eller röjer denna, skall ersätta arbetsgivaren dennes skada. Skadeståndsskyldighel förutsätter atl den anställde handlar uppsåtligt eller vårdslöst (4 § första stycket).

Den föreslagna regeln avses lagfästa en viktig beståndsdel av den

anställdes lojaliletsplikt mot arbetsgivaren. Vid brott mot lojalitetsplikten Prop. 1987/88: 155 brukar arbetsrätlsliga påföljder aktualiseras, t, ex. uppsägning eller avsked Bilaga I från anställningen. De möjligheter till straffpåföljd som finns enligt IKL, utnyttjas däremot sällan i praktiken. Bl. a, med hänsyn härtill har det ansetts tillräckligt alt i den föreslagna regeln bestämma påföljden till skadestånd,

I vissa fall, då del gäller missbruk av företagshemligheter av anställda i höga och speciellt känsliga positioner anser utredningen dock at( straff b()i komma i fråga. Denna synpunkt tillgodoses redan i dag och föreslås iiven i fortsättningen kunna tillgodoses genom reglerna om trolöshet mol huvud-' man i 10 kap, 5 § brottsbalken. Utredningen föreslär en mindre ändring i delta lagrum, så att detta kan triiffa, förutom höga befattningshavare med ekonomifunktion, även vissa tekniker. Ändringen berör både anstiilkla och uppdragstagare.

Enligt IKL giiller, att de anställdas strall- oeh skadeståndsansvar för missbruk av anförtrodda företagshemligheter - om dessa inte bärs upp av en s, k. leknisk förebikL upphör i och med ansiiillningcn. Utredningen ansluter sig lill huvudprincipen att handlingar som begåtts efter anstiillningens upphörande inte skall vara ansvarsgrundantle. Genom en sådan regel underlättas rörligheten på arbetsmarknaden. Liksom tidigare bör det tillåtas all arbetsgivare och ansUilld avtalar om ett längre gående ansvar. Dessutom menar utredningen att det iir befogat med ett ytterligare undantag för fall där den anställde efter ansliillningen på ett siirskili klanderviirt siitt utnyttjar eller röjer den förre arbetsgivarens hemligheter. I enlighet hiirmed föreslår utredningen, att en anstiilld inte skall kunna bli skådeståiidsskyldig tor en handling som företas efter anställningens upphörande, såvida inte atniat har överenskommits eller den anställde har handlat sårskilt otillbcirligt mot arbetsgivaren (4 § andra stycket).

Som framgått skall alltså enligt förslaget arbetsgivaren och den anställde kunna överenskomma om ansvar för irissbruk av företagshemlighel efter anställningens slut, Elt oskäligt avtal av demia typ kan jiimkas enligt reglerna i 36 och 38 SS avtalslagen. Enligt utredningens mening ger en sädan jämkningsmöjlighet inte tillräckligt skydd. Efter mönster i arbetsriittslig lagstiftning föreslår utredningen diirför en bestiimmelse som innebiir att en överenskommelse om ansvar efter anställningstidens slut endast får triiffas med slöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkiints av en central arbetstagarorganisation. En arbetsgivare skall enligt bestiini-melsen kunna tillämpa avtalet åven på anslälld som inte iir medlem i den avialsslutande organisationen, men sam sysselsiitts i arbete som avses med avtalet. Från regeln om kollektivavtalsstöd undantas dock en anstiilld som har företagsledande stiillning eller själv eller genom niirståencle iiger betydande andel i det förelag där han iir anstiilld (5 S första-tredje stycket). Den sist nämnda undanlagsregeln sainmanhiinger med att t. ex. verkställande direktörer eller delägare som sjiilva arbetar i rörelsen ofta har sådana anställningsvillkor all en reglering i kollektivavtal inte förefaller ändamålsenlig.

Vad gäller det andra fallet då en anstålid skall kunna bli skatleståndsskyl-dig för handlande efter anställningens upphörande, krävs alltså att den anställde har förfarit särskill otillbörligl mot arbetsgivaren. Oei kan t. ex. vara en anstiilld som under sin anställning systematiskt har samlat dokument.

som han efter anstiillningens slut anviinder i en egen rörelse i konkurrens med Prop. 1987/88: 155
den f, d, arbetsgivaren. Bilaga 1

S, k. jämställda uppdragstagare - sådana som har en ställning jämförbar med anställda i enlighet med 1 S andra stycket niedbeståmmandelagen, MBL - skall enligt utredningens förslag behandlas enligl de regler som gäller för anställda (5 S Ijiirde stycket).

I förslaget avrundas slutligen bestämmelserna om missbruk av förelagshemlighet med en uppsamlingsbeslåmmelse om skadeståndsansvar för förtroendemissbruk i andra fall iin som tidigare upptagils. Den skall endasl lilliimpas då reglerna om missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse eller i anställningsförhållande inte är tillämpliga. Enligt den föreslagna bestiinnnelsen kan den som i förtroende har fått del av en förelagshemlighet och obehörigen utnyttjar eller röjer demia dömas att erlägga skadestånd om handlingen år uppsåtlig eller vårdslös (6 S).

Den sist angivna bestämmelsen träffar missbruk av företagshemlighel i affiirsförbindelse som inle är uppsåtligt. Vidare bör enligt utredningen förtroendeniissbruk av okvalificerade uppdragstagare kunna omfattas av regeln. Den bör också kunna användas vid förtroendemissbruk i hyres- och depositionsförhållanden.

Övriga angrepp på företagshemligheter

En effektiv reglering av angrepp på företagshemligheler kräver att man ingriper även mot sådant obehörigt utnyttjande eller röjande av företagshemligheter som beror på någon annans föregående rätlsstridiga angrepp. Dessa "hiilerifall" beaktar utredningen dels i anslutning till de straffbara förfarandena företagsspioneri oeh missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse och dels i en sårskild uppsanilingsbestämmelse, I den föreslagna bestänunelsen om företagsspioneri ingår sålunda en bestämmelse, all den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han fått del av genom annans företagsspioneri, skall dömas lill samma straff som för företagsspit)neri om hans gärning är uppsåtlig. En motsvarande regel mol uppsåtligt "häleri" och med samma påföljd som huvudbrottet föreslås för inissbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse (2 S andra stycket och 3 S andra stycket).

"Häleri" efter skadeståndsgrundande missbruk av företagshemlighel skall enligl utredningens mening fiiljas av skadestånd. Detta möjliggörs genom den uppsamlingsbestiimmelse som utredningen föreslår. Enligt denna skall den som på otillbörligt sätt bereder sig tillgång till, utnyttjar eller röjer en företagshemlighel ersiitta uppkommen skada om handlingen är uppsåtlig eller vårdslös (7 S),

Den nu angivna uppsamlingsbestämmelsen kan också läcka sådana
angrepp på företagshemligheter som är otillbörliga utan att förutsättningarna
för företagsspioneri är uppfyllda. Som exempel kan nämnas vissa fall av
systematisk utfrågning av anställda eller överköp av anstålida. Genom
paragrafen ges vidare möjlighet för skadeståndstalan direkt mot konkurren
ter i sårskilt otillbcirliga situationer. Utredningen understryker dock atl den
föreslagna bestiimmelsen skall användas med försiktighet. Det får inle
komma i fråga atl hindra en näringsidkare att använda kunskap bara för atl
en annan näringsidkare håller denna hemlig, n

6 Riksdagen 1987/88. 1 .saml. Nr 155

Skadestånd (8-9 §§) ProP- 1987/88: 155

Bilaga 1 I situationer som ligger nära angrepp på förelagshemligheter, såsom intrång i patent eller varumärke, har del visat sig, alt beräkningen av skadestånd ofta bereder bekymmer och alt ersättningarna kan bli oproportionerligt låga. Utredningen föreslår med hänsyn till della en särskild paragraf om skadeståndsberäkning, som inte skall tillämpas annat än om storleken av skadan inle kan visas. Enligl den föreslagna bestämmelsen skall skadan i sådant fall anses uppgå till gängse vederlag vid liden för angreppet för atl nyttja den angripna hemligheten (licensavgift). Som alternativ anvisar den föreslagna lagtexten kostnaden vid samma lidpunkt för atl förvärva eller utveckla hemligheten (8 §).

Vidare föreslås en regel om preskription av skadeståndstalan. Enligt denna får talan endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väcktes (9 S). Motsvarande regel finns bl. a. i 58 S tredje stycket patentlagen.

Förbud (10-12 §§)

Vilesförbud har på senare lid blivit en alltmer använd melod i civilrättslig lagstiftning. Den har visat sig myckel effektiv. Just när det gäller skydd för förelagshemligheter har förbudsinslrumenlet kommil alt spela en myckel stor roll i USA. Utredningen har därför föreslagit regler om förbud.

Enligl den föreslagna bestämmelsen kan var och en, som på grund av ett inträffat rättsstridigt angrepp på företagshemlighel kan dömas lill straff eller skadestånd enligt den föreslagna lagen, såvitt det finnes skäligt, förbjudas all utnyttja eller röja hemligheten. Förbudet skall vara tidsbegränsat och förenas med vite om del inle av särskilda skäl är obehövligt. I paragrafen anges också bestämmelser om laleräll och utdömande av vite (10 S).

Den som har visat sannolika skäl för sin talan i mål om förbud kan utverka förbud att gälla till dess talan slutligen har avgjorts. För sådant interimistiskt förbud krävs, atl det skäligen kan befaras atl motparten utnyttjar eller röjer den företagshemlighel som har angripits (II S).

Den som har överträtt ett vilesförbud får inle dömas lill straff för giirning som omfattas av förbudet (12 S).

Inlösen och säkerhetsåtgärder (13-15 §§)

Utredningen föreslår bestämmelser som gör det möjligt för domstol alt vid angrepp på företagshemlighel efter skälighet förordna att angriparen mot lösen skall lämna över egendom som är bärare av företagshemligheten lill den som har drabbats av angreppet. I stället för inlösen kan domstolen förordna om all sådan egendom skall förstöras, ändras, eller all annan åtgärd skall vidtas med den lill förebyggande av missbruk. Slutligen anges att sådan egendom som nu nämnts i vissa fall kan las i beslag i enlighet med allmänna reglerom beslag i brottmål. Reglerna häri stor utsträckning sin förebild i den nya lydelsen av 55 S upphovsrätlslagen.

Förhållandet till sekretesslagen (16 §) ProP- 1987/88: 155

Bilaga 1 Enligt utredningens mening finns det ingen möjlighet all sammanjämka de regler som gäller för en privat respektive offentligt anställd när del gäller angrepp på förelagshemligheter. Sekretesslagens och IKL:s regelsystem är för olikartat uppbyggda.

Utredningen föreslår därför atl bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på offentligt anställda - och övriga personkategorier enligt 1 kap. 6S sekretesslagen - endasl såvitt gäller företagsspioneri. I övrigt skall sekretesslagen och bestämmelserna om brott mol tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 S brottsbalken gälla.

Det sagda innebär alltså all de privalanslälldas tystnadsplikt regleras i den föreslagna lagen om skydd för företagshemligheler, medan de offentliga funktionärernas tystnadsplikt regleras av sekretesslagen och brottsbalken. De skillnader som därvid uppslår mellan olika kategorier av anställda får enligt utredningens mening accepteras.

Ändring i datalagen

Enligl 21 S dalalagen är dataintrång subsidiärt lill brottsbalksbrotten. Utredningen föreslår atl nämnda lagrum skall ändras så atl delsamma gäller även i förhållande till förelagsspioneri och missbruk av företagshemlighet i affärsförbindelse.

Prop. 1987/88: 155

Utredningens lagförslag Bilaga 2

1. Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter

Härigenom föreskrivs följande.

Företagshemlighet

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag kunskap i en näringsidkares rörelse, som näringsidkaren håller hemlig, och vars röjande är ägnat att medföra skada för näringsidkaren eller för annan näringsidkare som har anförtroll honom hemligheten.

Företagsspioneri

2§ Den som obehörigen bereder sig tillgång till en företagshemlighel genom

1. intrång eller tillgrepp,

2. avlyssning, avläsning, avbildning, kopiering eller undersökning,

3. vilseledande eller erbjudande om otillbörliga förmåner eller

4. annan handling av liknande slag som i 1-3

samt utnyttjar eller röjer hemligheten döms. där gärningen är uppsåtlig, för förelagsspioneri till böter eller fängelse i högst två är.

Den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som han har fått del av lill följd av gärning enligt första stycket döms, där gärningen är uppsåtlig, till straff som där sägs.

Vid försök och förberedelse gäller vad som föreskrivs i 23 kap. brottsbalken.

Missbruk av företagshemlighet i affärsförbindelse

3 S Näringsidkare som obehörigen utnyttjar eller röjer en förelagshemlighet som han i förtroende har fåll del av i samband med anbudsförfarande, affärsförhandling eller annars i affärsförbindelse döms, där gärningen är uppsåtlig, för missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse lill böter

eller fängelse i högst sex månader. Prop. 1987/88: 155

Den som obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel som han Bilaga 2

har fåll del av lill följd av gärning enligl första slyckel döms. där gärningen är

uppsåtlig, lill straff som där sägs.

Åtal för brott som sägs i första och andra styckena får endast väckas av

åklagare om en målsägande anger det till åtal eller åtal finnes påkallat från

allmän synpunkt.

Missbruk av företagshemlighet i anställningsförhållande

4 S Anställd som i förtroende eller annars inom ramen för anställningsförhållandet har fått del av en företagshemlighel hos arbetsgivaren och obehörigen utnyttjar eller röjer denna skall, där handlingen är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta arbetsgivaren dennes skada.

Vad som sägs i första stycket skall inle gälla handling som företas efter anställningens upphörande, såvida inte annal har överenskommits eller den anställde har handlat särskill otillbörligt mot arbetsgivaren.

5 S En överenskommelse om ansvar för anställd efter anställningstidens slut
enligt 4 § andra slyckel får, om inle annat följer av vad som nedan i tredje
slyckel sägs, endasl träffas med slöd av kollektivavtal som på arbetstagar
sidan har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

En arbetsgivare som är bunden av etl kollektivavtal enligl första stycket får tillämpa avtalet även på anställd som inle är medlem av den avtalsslutande organisationen, men som sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Vad som sägs i första och andra styckena om kolleklivavtalsstöd gäller inte anställd som har företagsledande ställning eller som själv eller genom närstående äger betydande andel i det förelag där han är anställd.

Som anställd anses i 4 S och 5 S även sådan uppdragstagare som anges i 1 S andra stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Missbruk av företagshemlighet - uppsamlingsregel

6 S Den som i annal fall än i 3 Seller 4-5 SS sägs i förtroende har fått del av en
företagshemlighel och obehörigen utnyttjar eller röjer denna skall, där
handlingen är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta uppkommen skada.

Övriga angrepp på företagshemlighel - uppsamlingsregel

7 S Den som i annat fall än i 2 §S och 6 S sägs på elt otillbörligt säll bereder
sig tillgång till, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet skall, där
handlingen är uppsåtlig eller vårdslös, ersätta uppkommen skada.

Skadestånd

8 S Vid beräkning av den skada som en näringsidkare har lidit genom elt
sådant rättsstridigt angrepp på företagshemlighel som avses i denna lag skall
skadan, om inle annat kan visas, anses uppgå till gängse vederlag vid liden för
angreppet alt nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden vid denna

tidpunkt för all förvärva eller utveckla hemligheten. 73

9S Talan om ersättning enligl denna lag får avse skada endasl under de fem Prop. 1987/88:155 senasle åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten Bilaga 2 till ersättning förlorad.

Förbild

10 S Har någon rättsstridigt angripit en företagshemlighel på sätt som sägs i denna lag får domstol, såvitt del finnes skäligt, förbjuda den som på grund av angreppet kan dömas till straff eller skadestånd enligl denna lag all utnyttja eller röja hemligheten. Förbud skall vara tidsbegränsat. Det skall förenas med vite om detta inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om förbud får föras av den näringsidkare som har drabbats av angrepp enligt första stycket. Då någon har gjort sig skyldig lill brott enligl 2 S eller 3 S, får talan även föras av åklagare, i fail som avses i 3 S dock endasl om del är påkallat från allmän synpunkt. I samband med åtal för brott enligt 2 S eller 3 S får talan föras om förbud.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet eller av näringsidkare som enligt andra slyckel är berättigad atl föra talan om förbud. I samband med talan om utdömande av vite får talan föras om nytt förbud.

11 S Har käranden i mål om förbud enligl 10 § visat sannolika skäl för sin talan och kan det skäligen befaras alt motparten utnyttjar eller röjer den företagshemlighet som har angripits, får förbud meddelas för tiden till dess talan slutligt har avgjorts.

Reglerna i 15 kap, 5 S och 6 S rättegångsbalken äger motsvarande tillämpning.

12 S Den som har överträtt vilesförbud får inte dömas lill straff enligt denna
lag för gärning som omfattas av förbudet.

Inlösen och säkerhetsåtgärder

13 S Har någon rältsstridigt angripit en företagshemlighel på sätt som sägs i
denna lag får domstol, såvitt det finnes skäligt, förordna att handling eller
föremål som är bärare av förelagshemligheten skall mot lösen överlämnas lill
den som har drabbats av angreppet.

Talan om inlösen enligt första stycket förs av den som har drabbats av angreppet.

14 S 1 stället för att förordna om inlösen enligt 13 S får domstol besluta att egendom som där avses skall, såvitt del finnes skäligt, förstöras eller ändras eller att annan åtgärd skall vidtagas med den till förebyggande av missbruk. Vad som nu har sagts skall inte gälla där förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Talan om åtgärd enligt första stycket förs av den som har drabbats av angreppet. Talan om sådan åtgärd får även. då någon har gjort sig skyldig till

brotlenligt2 Seller3 § lörasavåklagare, ifallsomavsesi 3 Sdockendaslom Prop. 1987/88: 155
det är påkallat från allmän synpunkt. Bilaga 2

15 S Egendom som kan bli föremål för inlösen enligt 13 S eller åtgärd enligl
14 § får, där brott som avses i 2 S eller 3 § skäligen kan anses föreligga, i
avvaktan på förordnande om inlösen eller åtgärd, tas i beslag i enlighet med
vad som i allmänhet gäller om beslag i brottmål.

Offentligt anställda m. fl.

16 § Bestämmelserna i denna lag skall tillämpas på offentligt anställda och på
övriga personer som nämns i 1 kap. 6S sekretesslagen (1980:100) endasl
såvitt gäller sådana angrepp som anges i 2 S om företagsspioneri. I övrigt
gäller sekretesslagen och 20 kap. 3 S brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphävs lagen (1931:152)

med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens.

2. Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs i fråga om dalalagen (1973:289) alt 21 S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Den som olovligen bereder sig Den som olovligen bereder sig

tillgång lill upptagning för auloma- tillgång lill upptagning för automa
tisk dalabehandling eller olovligen tisk databehandling eller olovligen
ändrar eller utplånar eller i register ändrar eller utplånar eller i register
för in sådan upptagning dömes för för in sådan upptagning dömes för
dataintrång till böter eller fängelse i dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år, om ej gärningen är högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. belagd med straff i brottsbalken eller

i lagen (1900:000) om skydd för företagshemligheler.

För försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket dömes till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock ej dömas lill ansvar enligl vad som nu har sagts.

Förteckning över remissinstanserna Prop-1987/88:155

Bilaga 3 Yttrande över utredningens betänkande har avgetts av justitiekanslern,

riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, rikspolisstyrelsen, datainspektionen, försvarets civilförvaltning, försvarets forskningsanstalt, televerket, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, arbetsdomstolen, statens industriverk, styrelsen för teknisk ulveckling, dalalagstiftningskommitlén (Ju 1976:05), särbarhetsberedningen (Fö 1981:02), Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska in-duslrikonlor. Företagareförbundet (SFR), SHIO-Familjeföretagen, Kooperativa förbundet (KF), Läkemedelsinduslriföreningen, Representantföreningen för Utländska Farmacevliska Industrier, Svenska Petroleum Institutet, Svenska patenlombudsföreningen. Svenska uppfinnareföreningen. Svenska Industriens Palenlingenjörers Förening, Svenska Föreningen för ADB och Juridik, Företagens Uppgiftslämnardelegalion och Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning.

Yttrande har dessutom inkommit från Näringslivets Delegation för Marknadsräll.

Riksåklagaren har överiämnat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndighelerna i Södermanlands län och Västerbottens län.

Kommerskollegium har överlämnat yttrande av Skånes handelskammare.

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1987/88:155

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om skydd för företagshemligheter Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med företagshemlighel avses i denna lag sådan information om af
färs- eller driflförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom.

Med information förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i nägon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om etl visst förhällande, även om del inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

straff

2 § Den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgäng till en företags
hemlighel skall dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst
tvä är eller, om brottet är grovt, lill fängelse i högst sex är.

Till ansvar enligt första slyckel skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse till förelagsspioneri skall dömas lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

3 § Den som i syfte alt obehörigen utnyttja eller röja en företagshemlig
het anskaffar denna med vetskap om alt den som tillhandahåller hemlighe
ten eller nägon före honom har berett sig tillgäng till denna genom före
tagsspioneri skall dömas för olovlig befattning med företagshemlighet lill
böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i
högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket skall dock inte dömas, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Skadestånd

4 S Den som gör sig skyldig lill brott enligl 2 eller 3 S skall ersätta den skada som uppkommer genom brottet eller genom alt han obehörigen utnyttjar eller röjer hemligheten.

5 § Den som uppsätligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighel hos en näringsidkare som han i förtroende har fåll del av i samband med en affärsförbindelse med denne skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

6 § En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fäll del av i sin anställning under sådana förhållanden alt han insåg eller borde ha insett atl han inle fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande.

Har förfarandet vidtagits sedan anställningen upphört, gäller första styc
ket endast om del finns synnerliga skäl. 78

7 8 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utnyttjar eller Prop. 1987/88:155
röjer en företagshemlighel som, enligl vad han inser eller bör inse, har Bilaea 4
angripits enligl denna lag skall ersätta den skada som uppkommer genom

hans förfarande.

8 § Ansvar enligt 20 kap. 3 S brottsbalken skall inle ådömas någon på grund av överträdelse av 5, 6 eller 7 S.

9 § Vid bestämmande av skadestånd enligt 4-7 SS för elt angrepp på en näringsidkares företagshemlighel skall hänsyn las även till dennes intresse av alt hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och lill övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

10 § Talan om skadestånd enligt denna lag fär avse skada endasl under de
fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under lid dessförinnan är
rätten till talan förlorad.

Vitesförbud

11 S Den som har angripit en företagshemlighel i strid mot denna lag kan
av domstol vid vite förbjudas att utnyttja eller röja företagshemlighelen.

Talan enligt första slyckel förs av den som har utsatts för det rältsslridi-ga angreppet. Sådan talan fär föras även i samband med åtal för brott som avses i 2 eller 3 S.

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om vitesförbu-det. I samband med sädan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Den som har överträtt ell vilesförbud fär inte dömas lill straff för en gärning som omfattas av förbudet.

12 S Ett vitesförbud kan hävas på talan av den som har ålagts förbudet, om ändamålet med förbudet har förlorat sin belydelse.

13 § Om den som har ansökt om vilesförbud enligt 11 S visar sannolika skäl för alt en företagshemlighel har angripits i strid mot denna lag och del skäligen kan befaras att svaranden genom alt fortsätta angreppet förringar värdet av förelagshemligheten, fär domstolen meddela vitesförbud för liden intill dess alt målet slutligt har avgjorts eller annat har förordnats. Därvid tillämpas 15 kap. 5-8 SS rättegångsbalken.

I fräga om överklagande av beslul enligt första stycket samt i fräga om handläggningen i högre rätt gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om talan mol beslul enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Inlösen m.m.

14 § Har nägon angripit en företagshemlighet i strid mot denna lag, kan
domstol förordna all en handling eller elt föremål, som han har i sin
besittning och som innefattar hemligheten, skall överlämnas till den som
har utsatts för det rätlsstridiga angreppet. Om del finns skäl för del får
domstolen förordna alt överlämnandet skall ske mot lösen.

Kan en handling eller etl föremål som innefattar en företagshemlighet
inte ulan olägenhet överlämnas enligt första stycket, får domstol förordna
alt handlingen eller föremålet skall förstöras eller ändras eller utsättas för
annan åtgärd som är ägnad all förebygga missbruk. Della gäller dock inte
om förverkande eller annan åtgärd som är ägnad att förebygga missbruk
skall beslutas enligt 36 kap. brottsbalken. 79

Den som olovligen bereder sig tillgäng lill upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dörhes för dataintrång lill böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för all användas för automatisk databehandling.

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk dalabehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sädan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst tvä år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (1988:000) om skydd för företagshemligheter. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för atl användas för automatisk databehandling.

För försök eller förberedelse till dataintrång döms lill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om det hade fullbordats, ha varil all anse som ringa, fär dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu har sagts.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

Senasle lydelse 1986:122.

3 Förslag till Prop. 1987/88:155

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fräga om sekretesslagen (1980:100) dels alt nuvarande I kap. II S skall betecknas I kap. 12 S, dels alt nya I kap. 12 S och 6 kap. I S skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, I kap. II S, av följande

lydelse

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

I kap.

11 S

/ brottsbalken finns bestäm- I fråga om tystnadsplikt belräf-
mdser om ansvar för den som bry- fande företagshemligheter fiinns be
ter mot förbud enligl denna lag all stämmelser som är tillämpliga ul-
röja eller ulnytlja uppgift och för över föreskrifterna om sekretess i
den som bryter mot förbehåll som denna lag.
har uppställts med slöd av lagen
vid utlämnande av uppgift.

12 S

/ brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mol förbud enligt denna lag att röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mot förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift. Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall dock inle följa ifall någon, vars anställning hos en myndighet har upphört, röjer eUer utnyttjar uppgifter i strid mol 6 kap. 1 §.

6 kap. I S'

Sekretess gäller i myndighels affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att nägon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under motsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande eller bedriver revision. Sekretessen hos en myndighet som bedriver sådan revision gäller dock inle, om uppgiften ingår i beslut av myndigheten.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligl första stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo är.

Senaste lydelse 1987:520. 82

Innehåll Prop. 1987/88:155

Propositionen..................................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. I

Propositionens lagförslag................................... :............. 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 .8

1 Inledning........................................................................ .... 8

2 Allmän motivering........................................................... .... 8

2.1 Allmänna utgångspunkter........................................ .... 8

2.2 Begreppet företagshemlighel ................................ , 12

2.3 Företagsspioneri...................................................... 13

2.4 Arbetstagares missbruk av företagshemligheler ..... 17

2.5 Missbruk av företagshemligheter som har anförtrotts i affärsförbindelser m.m 21

2.6 Ansvar i andra fall ................................................. .. 23

2.7 Bestämmande av skadestånd ................................. .. 26

2.8 Vitesförbud ............................................................. .. 27

2.9 Säkerhetsåtgärder ................................................ .. 29

2.10 Offentliga funktionärer ........................................... .. 29

2.11 Ikraftträdande m.m.................................................. .. 33

2.12 Kostnader ............................................................... .. 33

3 Upprättade lagförslag .................................................. .. 33

4 Specialmotivering ......................................................... .. 34

4.1 Lag om skydd för företagshemligheler..................... .. 34

4.2 Lag om ändring i datalagen (1973:289) ................ .. 53

4.3 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).......... .. 54

5 Hemställan ..................................................................... .. 55

6 Beslul ........................................................................... .. 55

Utdrag ur lagrådets protokoll den 21 mars 1988 .............. .. 56

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1988 .... 63

Bilaga I Sammanfattning av utredningens betänkande . 65

Bilaga 2 Utredningens lagförslag..................................... .. 72

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ................ .. 77

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................. .. 78

NorstedtsTryckeri, Stockholm 1988 84