Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1987/88:14

om ändring i brottsbalken (grov misshandel

och grov stöld)                                                1987/88:14

Regeringen föreslår riksdagen all anla del förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 1 oktober 1987.

På regeringens vägnar

Gertrud Sigurdsen

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs vissa ändringar när del gäller gränsdragningen mdlan misshandel och grov misshandel samt mellan stöld och grov stöld. Förslaget innebär att domstolarna vid bedömningen av om ett misshan­delsbrolt är all anse som grovt skall särskill beakta bl. a. om gärningsman­nen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid bedömningen av om ett stöldbrotl är all anse som grovt skall särskill beaktas bl. a. om tillgreppet har skett efter intrång i bostad. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

1    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14

Rättelse: S. 3 Närvarande: Lundkvist utgår, G. Andersson och Lönnqvist tillkom-


I Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § brottsbalken i dess lydelse enligt lagen (1987:791) om ändring i nämnda balk skall ha följande lydelse.


Prop. 1987/88:14


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


3 kap. 6§


Är brott som i 5 § sägs alt anse del dömas till fängelse, lägst elt och

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gär­ningsmannen tillfogat svär kropps­skada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.


som grovt, skall för grov misshan-högsl tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaktas, om gärningen var livsfariig eller om gär­ningsmannen tillfogat svär kropps­skada eller allvariig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.


8 kap. 4§' Är brott som i 1 § sägs alt anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex är.


Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaktas, om del avsett sak som någon bar pä sig, om gärningsmannen varil försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärning­en eljest varit av särskill fariig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.


Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskill beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i bo­stad, om del avsett sak som någon bar pä sig, om gärningsmannen va­rit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Senaste lyddse 1987:791.


 


Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 augusti 1987

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurd­sen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Görans­son, Gradin, Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom


Prop. 1987/88:14


Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken (grov misshandel och grov stöld)

1 Inledning

I regeringens skrivelse till riksdagen om ätgärder mot vålds- och egen­domsbrott (skr. 1986/87:21 s. 21 f) konstaterade jag all del fanns elt behov av alt se över gränsdragningen mellan normalfall och grova fall av brotten misshandel och stöld. Jag upplyste samfidigt om all en departementspro­memoria om dessa frägor höll pä att utarbetas inom jusliliedepartemenlel. Denna departementspromemoria har numera publicerats under titeln (Ds Ju 1986:11) Grov misshandel och grov stöld. Den innehåller förslag till vissa justeringar av kvalifikationskraven för grovt brott i straffbestämmel­serna om grov misshandel och grov stöld i 3 kap. 6 § resp. 8 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Promemorian, som har remissbehandlats, bör fogas lill protokollet i della ärende som bdaga 1 . En förteckning över remissinslan­serna och en sammanställning av deras yllranden bör fogas lill protokollet som bilaga 2 .

2 Grov misshandel

Mitt förslag: Vid bedömningen av om ell misshandelsbrolt är atl anse som grovt skall enligl nuvarande regel beaktas bl.a. om gär­ningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Rekvisitet har tolkats restrikfivt i räUstillämpningen. För all domstolarna skall få större utrymme alt bedöma allvarliga misshandelsfall som grova brott bör ordet synnerlig i del aktuella brollsrekvisilel bytas ut mot den något mindre kvalificerande bestämningen särskild .

Promemorieförslaget överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt all en lagändring av före­slagen innebörd genomförs. Förslaget betecknas från flera håll som angelä-


 


get. Nägra remissinstanser har dock förordat att saken las upp i samband     Prop. 1987/88:14

med beredningen av fängdseslraffkommilléns huvudbetänkande (SOU

1986:13—15) Påföljd för brott. Majoriteten av remissinstanserna har också

godtagit den lagtékniska lösning som föreslagils i promemorian, även om

man frän ell par håll satt i fräga om den föreslagna justeringen på etl

tillräckligt klart sätt anger del bakomliggande syftet.

Skälen för mitt förslag: Kampen mot våldsbrollsligheten har länge intagit en framskjuten plats i regeringens kriminalpolifiska arbete. I detta arbete måste bl.a. ingå alt se över om de straffbestämmelser som gäller på området är lämpligt utformade.

Fängdseslraffkommillén har i sill huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott ifrågasatt om det inte i praxis uppställs alllför stränga krav för atl en gärning skall bedömas som grov misshandel. Med hänsyn fill alt kommitténs uppdrag inle har avsett utformningen av enskilda bestämmel­ser har kommittén dock avstått frän alt ta upp frågan lill närmare behand­ling.

En uppfattning liknande den som kommittén har uttalat har tidigare kommit lill uttryck i rapporten (Ds Ju 1980:9) Straffmätning. Där sägs all praxis i fråga om grövre misshandelsbrolt synes vara mildare än som kan anses vara rimligt, särskill i förhållande fill slraffmätningen för förmögen­hetsbroU. Del framhålls också alt del inte är tillfredsställande atl många våldsbrott, vilka allmänt måste uppfattas som grova, inle i rättspraxis bedöms som grov misshandel. Uppfattningen atl gränsen mellan misshan­del och grov misshandel i praktiken dras på etl sätt som allmänheten kan ställa sig frågande inför har även kommil till ullryck i den allmänna debatten.

I den nu aktuella promemorian finns en utförlig redogörelse för den nuvarande ordningen saml dess bakgrund och praktiska fillämpning (bilaga 1). Jag hänvisar till den redovisningen och vill nu bara i korthet sammanfal­la rättsläget på följande sätt.

För alt en misshandel skall bedömas som grovt brott krävs alt del varil fråga om en mycket allvarlig våldshandhng. I 3 kap. 6 § BrB föreskrivs ätt det särskilt skall beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärnings­mannen tillfogat svår kroppsskada eller sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

En gärning anses i praxis av naturliga skäl ofta livsfarlig om den förövats med ell livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv eller liknande tillbygge.

Med svår kroppsskada avses t.ex. förlust av talförmåga, syn eller hör­sel, ell svårt lyte eller någol annat svårt kroppsfel eller permanent försvag­ning av hälsotillståndet eller liknande funktionsnedsättning. Med allvarlig sjukdom avses ocksä mindre allvarliga lillslånd som pä sikl kan utvecklas till svåra sjukdomar.

Med ullryckel synnerlig hänsynslöshet eller råhet åsyftas enligt förarbe­
tena bl. a. våldshandlingar som riklats mot ett försvarslöst offer som t. ex.
en gravid kvinna, en åldring eller etl barn. I samband med all bestämmel­
sen kom till ultalade departementschefen ocksä bl. a. atl sådana omstän­
digheter som alt flera tillsammans misshandlar en annan eller atl misshan­
deln i övrigt utförts på ell särskilt smärtsamt sätt mot ett värnlöst offer ofta
    '
bör kunna kvalificera brottet som grovt (prop. 1962:10 s. B 90).


 


Det rekvisit som innebär att gärningsmannen skall ha visat synnerlig Prop. 1987/88:14 hänsynslöshet eller råhet har i praxis otvivelaktigt tolkats restriktivt med följd alt även mycket allvariiga fall av misshandel, dä ingen annan kvalifi-kafionsgmnd varil tillämplig, hänförs lill den normala svårhelsgraden. Enligt promemorian behövs därför en lagändring som banar väg för en mindre restriktiv rättstillämpning. Denna uppfattning har godtagits av re­missinslanserna.

Av redogörelsen för rättspraxis i promemorian framgår all de fall som bedömts som grov misshandel i regel har varit sådana där gärningen förövats med elt livsfarligt vapen. Däremot är del relalivi sparsamt före­kommande i praxis att en misshandel bedömts som grovt brott enbart på den grunden all gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

Enligt promemorian pekar tillgängliga undersökningar mot atl bestäm­melserna om misshandel inle har kommil all fillämpas helt i enlighet med vad som avsägs när de kom till. Oavsett om detta är rikligt eller ej lyder myckel på all nuvarande praxis knappast slår i god överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Frågan i vad mån våldsbrollsligheten all­mänt sell har blivit grövre under senare år har visserligen varit föremål för olika bedömningar. Klart är emellertid atl del nu liksom tidigare förekom­mer många fall av misshandel som varken har förövats med vapen eller tillhygge eller föranlett livshotande eller svåra skador men som av allmän­heten ändå på goda grunder uppfattas som myckel brutala.

Vid sidan av de fall då del har varil fråga om livshotande gärningar synes man kunna urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av en råhet eller hänsynslöshet, som går vida ulöver vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t. ex. inte sällan fallet, när fiera tillsammans misshandlar en annan person, en situation som enligl vad som förut angetts uppmärksammals redan i förarbetena lill BrB. Del är främsl offrets utsatta läge, när han angrips av flera pä en gäng, som utgör det försvårande momentet och som medför atl brottet ofta ler sig särskill allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inle sällan inom del s. k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momen­tet alt misshandeln är oprovocerad.

En annan typ av misshandel som framstår som etl utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främsl i samband med del s. k. ung-domsvåldel, är alt "sparka på den som redan ligger", dvs. all fortsälla misshandeln trots alt offret saknar förmåga atl värja sig. Gärningar av delta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan alt gärningsmannen haft en klar uppfattning av situationen. Del är inle i första hand i sådana fall, ulan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måsle ha insett alt den drabbade är försvarslös men ändå fortsätter misshandeln, som denna framstår _som särskill hänsynslös eller rå.

Över huvud taget är del enligl min mening en oroande tendens atl misshandel numera i sä förhållandevis slor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I mänga fall är, som jag ser del, sädan misshandel väl jämförbar med gärningar vid vilka kniv eller annal sådant vapen begagnats.

Vidare råder del inle nägon tvekan om alt våldshandlingar mol den som     5


 


är fysiskt väsentligt svagare - t.ex. ett litet barn eller en äldre person — Prop. 1987/88:14 ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även om väldet inle varil livsfarligt eller skadorna så svåra atl misshandeln på enbart dessa grunder kan anses som grov. Vid kvinnomisshandel - som i regel ocksä avser en fysiskt svagare person - består våldet ofta av örfilar, knytnävs­slag och sparkar och är inle sällan förenat med hot. De synliga skadorna kan vara begränsade lill blåmärken, svullnader, frakturer eller mindre landskador. Pågår misshandeln under en längre fid eller utgör den ett led i upprepade och allvarliga övergrepp, framstår den ändå som utslag av särskild brutalitet. Det försvärande momentet vid denna lyp av misshandel ligger främsl i den påtagliga inlegriletskränkningen liksom i del förhällan-del alt väldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär.

Även om del av flera skäl är vanskligt atl sammanfalla.praxis i generella termer, torde del inte vara nägon överdrift alt påstå all misshandelsbrolt av det kvalificerade slag som nu avses i regel inle rubriceras som grova i den nuvarande rättstillämpningen, såvida inte gärningen var livsfarlig eller mycket allvarliga skador uppkommit. 1 allmänhetens ögon framstår emel­lertid säkerligen sådana handlingar ofta som grova brott även i andra fall. Detsamma torde över huvud taget gälla i fråga om sädana misshandelsbrolt som innefattat en särskill allvarlig kränkning av offrets integritet.

Inte minsl med hänsyn lill den minskade tolerans mot våldet och de ökade strävanden att motverka detta som gjort sig gällande under senare tid talar starka skäl för att lagstiftaren anpassar sig fill detta synsätt, något som ocksä rekommenderats både av fängdseslraffkommitlén och i den inledningsvis nämnda straffmätningsrapporten. Jag ser för min del inle någol hinder mot att denna fråga tas upp ulan atl man avvaktar atl förslag på grundval av fängdseslraffkommilléns huvudbetänkande kan presente­ras för riksdagen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian. Straffbestämmelsen om grov misshandel i 3 kap. 6 § BrB bör således justeras så all man i det exempel på försvårande omständigheter som avser hänsynslöshet och råhet inle ställer fullt ut så stränga krav som dem som enligl nuvarande praxis anses ligga i ordet "synnerlig".

Den lagtekniska lösning som föreslagils i promemorian har godtagils av det övervägande anlalet remissinstanser. Även jag anser atl den avsedda effekten lämpligen kan åstadkommas genom all ordet "synnerlig" byts ut mol "särskild". Denna ändring bör uppfattas som en allmän anvisning lill domstolarna alt tillämpa etl något mindre restrikfivt synsätt än i dag när del gäller all kvalificera ett misshandelsbrolt som grovt. Detta gäller sär­skilt såvitt avser hänsynen till sådana faktorer som atl misshandeln varit oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktat sig mot skyddslösa personer. I del senare hänseendet kan hänsyn las lill såväl offrets allmänna möjlighet atl försvara sig som fill om misshandeln ulförts av flera gärningsmän.

I departementspromemorians redogörelse för domslolspraxis redovisas
en serie prejudicerande rättsfall i vilka brotten vid den rättsliga bedöm­
ningen slutiigl hänfördes lill normalfallet av misshandel (se bilaga 1 avsnitt
   (


 


2.2.2.). Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen all del enligl den nu föreslagna lydelsen av paragrafen synes ligga närmast lill hands all i princip bedöma sådana fall som grova.

Självfallet bör bedömningen i det enskilda fallet ske med hänsyn lill samtliga föreliggande omständigheter. Hänsyn måsle bl. a. tas lill skador­nas art och omfattning samt till eventuella förmildrande omständigheter som t.ex. all brottet har förövats i ett chocktillstånd, under provokation som en okontrollerad impulshandling eller under speciella psykiska på­frestningar. Generellt gäller naturligtvis atl andra omständigheter än dem som omfattas av gärningsmannens uppsåt i princip inle kan läggas denne till last. Med anledning av vad som frän nägra håll har anförts vid remissbe­handlingen vill jag ocksä betona atl jag med förslaget inte åsyftar en genomgripande förändring i fråga om brottsrubriceringen utan endast en mindre förskjutning som medför atl vissa mycket allvarliga misshandelsfall får en mera adekvat rubricering.

Från något håll har vid remissbehandlingen ifrågasatts om inle straffmi­nimum vid grov misshandel, som för närvarande utgör elt ärs fängelse, bör sänkas. Som har anförts i promemorian synes dock en sädan åtgärd mindre lämplig med hänsyn lill intresset av att allvarliga misshanddsbrotl kraft­fullt bekämpas. Det är emellertid min avsikt all återkomma fill frågan om straffskalorna i samband med atl jag anmäler de förslag som fängdseslraff­kommilléns huvudbetänkande kan föranleda.


Prop. 1987/88:14


3 Grov stöld

Mitt förslag: Bestämmelsen i BrB om vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en stöld utgör grovt brott kompletteras med den omständigheten alt stölden ägt rum efter intrång i någons bo­stad.

Promemorieförslaget, som i övrigt överensstämmer med mitt, innebär all kompletteringen begränsas lill "stadigvarande" bostad.

Remissinstanserna har - med någol undanlag — lillslyrkl förslaget. Etl flertal remissinstanser har dock varil krifiska mol kravet på att bostaden skall vara "stadigvarande" och framhållit all bl.a. även fritidshus bör omfattas av den föreslagna nya kvalifikalionsgrunden. Sveriges advokat­samfund har instämt i de synpunkter som ligger lill grund för förslaget men ansett all syftet kan tillgodoses genom rättspraxis.

Skälen för mitt förslag: Bostadsinbrott är ofta djupt kränkande för de personer som drabbas av dem. Bortsett från de rent ekonomiska förluster­na innebär ell bostadsinbrott etl angrepp mol den bestulnes personliga sfär och uppfattas ofta som en allvarlig kränkning av dennes integritet.

I den fidigare nämnda regeringsskrivelsen påpekade jag all fängdse­slraffkommillén i sill huvudbetänkande understmkit all det vid bedöm­ningen av ett stöldbrolts svärhetsgrad bör las slor hänsyn lill den inlegri-


 


tetskränkning som brottet inneburit. Kommittén framhöll därvid särskilt     Prop. 1987/88:14 att bostadsinbrott, med hänsyn lill kränkningen av den boendes integritet, framstår som brott med högt slraffvärde. Jag ansluter mig till den uppfatt­ningen.

Tidigare föreskrevs uttryckligen i 8 kap. 4 § BrB all det vid bedömning­en av om ett stöldbrotl var grovt särskill skulle beaktas bl.a. om del förövats genom inbrott. Genom en lagändring som trädde i kraft är 1976 utgick inbrott bland de i paragrafen uppräknade försvårande omständighe­terna och ersattes med en föreskrift om all hänsyn skulle las lill om gärningen varil av särskill hänsynslös art. Avsiklen var alt man vid bedöm­ningen av om en stöld utgör grovt brott skall fästa stor vikt vid den grad av inlegritelskränkning som brottet har inneburit.

Detta synsätt förQänar enligt min mening fortfarande all anslutning. Delsamma gäller själva huvudsyftet med 1976 års lagändring, som var all åstadkomma en mera nyanserad bedömning när del gäller atl beteckna inbrottsslölder som grova brott. Sädana stölder bedömdes dessförinnan inte sällan slentrianmässigt som grova, även om de begåtts i mindre integri­lelskänsliga utrymmen som t. ex. en lagerlokal eller en källare och även om del tillgripna hade elt obetydligt värde.

Som anförs i promemorian kan man emellertid samtidigt ifrågasätta, om den nuvarande lagstiftningen och dess förarbeten ger tillräcklig ledning för hur man i rättstillämpningen bör se på stölder som förövats genom inträng i privatbostäder.

Promemorieförslaget innebär all del som exempel pä försvårande om­ständigheter i 8 kap. 4 § andra stycket BrB uttryckligen skall anges att tillgreppet skell efter inträng i lägenhet eller hus där någon har sin stadig­varande bostad.

Klart är att bostadsinbrott i praxis mycket ofta bedöms som grov stöld. Man kan naturligtvis därför, som Advokatsamfundet gjort, sälla i fråga om nägon lagändring av del slag som föresläs i promemorian behöver göras.

Härvid måsle emellertid beaktas all det i de lagförarbeten som bildar underlag för den nuvarande rättstillämpningen (prop. 1975/76:42) finns uttalanden vars hållbarhet kan diskuteras. Sålunda skall domstolen vid bedömningen av om grovt brott föreUgger fästa särskild vikt vid om gär­ningsmannen hade anledning alt befara att nägon skulle uppphälla sig i bostaden eller komma hem medan stölden pågick.

Som närmare har utvecklats i promemorian synes denna ordning kunna
framtvinga överväganden från domstolens sida som till en del framslår som
irrationella. När någon gör inbrott i en bostad under lid då den boende kan
befaras uppehålla sig i bostaden eller återkomma dit torde det inte sällan
vara fräga om impulsbelonade handlingar. Typiskt för del noga planlagda
inbrottet är i stället atl gärningsmannen verkligen har försäkrat sig om atl
bostaden är tom då han utför tillgreppet. I andra sammanhang betraktas
ofta del förhållandel atl en gärning har planlagts särskilt noggrant som en
försvärande omständighet, och det framstår därför som svärl atl motivera
varför samma förhållande skulle kunna inverka närmast i motsatt riklning
vid bedömningen av inbrottsslölder. Man måste se till omständigheterna i
del särskilda fallet för all kunna bedöma hur sådana faktorer bör värderas.
   S


 


Till detta kommer all den differentiering mellan olika slags bostadstill- Prop. 1987/88:14 grepp som gjorts i förarbetena sannolikt ler sig svårförståelig för allmänhe­ten. Den som återkommer t. ex. efter arbetstidens slul eller efter semester och finner sitt hem vara skövlat anser säkerligen inle all den omständighe­ten atl inbrottet förövats under hans bortovaro bör peka i mildrande riklning.

Jag anser för min del all sådana omständigheter som gärningsmannens förmodanden om bosladsinnehavarens eventuella närvaro eller snara åter­komst bör sakna generell betydelse för graderingen av den brottsliga gärningen. Mot den bakgrunden och för all understryka att samhället generellt sett klassificerar tillgrepp efter intrång i bostad som ell allvarligt brott anscrjag, i likhet med vad som föreslås i promemorian, atl denna faktor särskilt bör anges som etl exempel på en försvärande omständighet i 8 kap. 4 § BrB. Detta synes motiverat även med tanke på fallels centrala betydelse för rättstillämpningen.

Enligl promemorian bör elt sådant kompletterande tillägg inle omfalla annal än stadigvarande bosläder. Mot detta har flera remissinstanser riktat kritik och framhållit bl.a. alt fritidsbostäder framslår som väl så skydds värda objekt. Vidare har framhållits all ullryckel stadigvarande kan välla tillämpningssvårigheter med tanke på atl dubbla bosättningar lill följd av pendlande mellan arbets- och bostadsorl numera inle är nägon ovanlig-hel.

Jag instämmer i vad remissinslanserna här har anfört. För den som exempelvis finner sill frifidshus plundrat inför en helg- eller semeslervis-lelse torde kränkningen ofta kännas lika svär som vid tillgrepp i perma­nentbostaden.

Mol bakgrund av vad som nu anförts anscrjag alt en komplettering av 8 kap. 4 § andra stycket BrB lämpligen bör utformas så atl den lar sikte pä fall då fillgrepp skell efter intrång i bostad. Med bostad bör därvid försläs i första hand permanentbosläder och fritidshus. Det bör sålunda vid tolk­ningen förutsättas att bosättningen har en viss stabilitet och varaktighet. Sådana tillfälliga visten som t. ex. holdlmm, tält, båtar och husvagnar bör normalt falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Del innebär all begreppet bostad i della sammanhang får en någol snävare räckvidd än vad fallet är i samband med hemfridsbrott.

Med inträng bör pä samma sätt som i 4 kap. 6 § BrB förstås atl någon olovligen bereder sig tillträde. Brott enligt detta lagrum blir enligl allmänna principer normall konsumerat av den grova stölden och skall alltså inte föranleda särskilt straffansvar.

Atl stölden har förövats genom inbrott bör inle krävas. Även om de fillgiepp som här avses normalt begås på della sätt anser jag del vara principiellt mindre tillfredsslällande all särskill framhålla inbrollsmomen-tet i lagtexten. Som har anförts i promemorian kan ju en stöld av aktuellt slag ju vara lika allvarlig även om gärningsmannen undanlagsvis inle har behövt bryta lås e.d.

Jag vill slutligen erinra om all uppräkningen i del aktuella lagrummet
endast anger exempel på omständigheter som kan motivera atl elt stöld­
brotl bedöms som grovt. Exemplifieringen är alltså inte avsedd all vara
        9


 


vare sig bindande eller uttömmande. En inbrollsslöld i l.ex. en segelbåt     Prop. 1987/88:14

kan således självfallet beroende på omständigheterna mycket väl vara alt

anse som grov, även om den inle heller i fortsättningen kommer alt vara

uttryckligen läckt av exemplifieringen. Och avsikten är å andra sidan inte

all en stöld sådan som den som förelåg i rättsfallet NJA 1982 s. 102 (se

bilaga 1 avsnitt 3.2) skall bedömas som grov, även om lagtexten får det

ändrade innehåll som härföresläs.

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justifiedepartemenlel upprät­tats förslag till

lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3'.

5 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett en redaktionell ändring är förslaget likalydande

med det som är fogat till propositionen.                                                10


 


Lagrådet                                                                      Prop. 1987/88:14

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-09-22

Närvarande: fd. justitierådet Hull, jusfitierådel Freyschuss, regeringsrå­det Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 augusti 1987 har rege­ringen på hemslällan av slalsrådel Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anne-Ma­rie Westerberg.

Lagrådet lämnar förslaget ulan erinran.

11


 


Justitiedepartementet                             Pfop-1987/88:14

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oklober 1987.

Närvarande: statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Hjelm-Wal­lén, Bodslröm, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken (grov misshandel och grov stöld)

Föredraganden upplyser alt lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran (beslul om lagrädsremiss fattal vid regeringssammanträde 1987-08-13) och hemställer att regeringen föreslär riksdagen atl anla förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen atl anla del förslag som föredra­ganden har lagl fram.

12


 


Bilaga 1     Prop. 1987/88:14

JUSTITIEDEPARTEMENTET

GROV MISSHANDEL OCH GROV STÖLD

December 1986

Ds Ju 1986:11                                                                             ,     jj


 


1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs alt 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 kap. 6§ Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grov misshan­del dömas fill fängelse, lägst ell och högst tio år.


Prop. 1987/88:14


 


Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfariig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvariig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsyns­löshet eller råhet.


Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskdd hänsyns­löshet eller råhet.


8 kap. 4§' Är brott som i 1 eller 3 § sägs all anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex mänader och högst sex år.


Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om del avsett sak som nägon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annal dylikt hjälpmedel eller om gärning­en eljest varit av särskilt fariig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.


Vid bedömande humvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i lä­genhet eller hus där någon har sin stadigvarande bostad, om del av­sett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annal dy­likt hjälpmedel eller om gärningen eljest varil av särskill farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.


Denna lag träder i kraft den


Senaste lydelse 1975:1395.


14


 


1   Inledning                                                                                 Prop. 1987/88:14

En uttalad målsättning från statsmakternas sida är atl öka ansträngningar­na atl komma till rätta med våldsbrollsligheten och sådan förmögenhets-brottslighet som framstår som särskill kränkande för enskilda människors integritet Qfr regeringens skrivelse 1986/87:21 om ätgärder mol vålds- och egendomsbrott). I ell sädant arbete måsle bl.a. ingå all se efter om de straffbestämmelser som gäller på omrädet är lämpligt avfattade.

Fängelsestraffkommiltén har i sitt huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13 — 15) redovisat sill uppdrag all bl. a. göra en allmän översyn av straffskalorna. Avsiklen har varil alt få dem anpassade lill de värdering­ar som råder i dagens samhälle.

Uppdraget har varil begränsat lill själva straffskalorna och. har inte avsett rekvisiten för de olika brotten eller utformningen av de enskilda brottsbestämmelserna över huvud taget. Bestämmelserna om när elt brott skall anses som grovt och falla under en strängare slraffskala än som annars gäller för brottet har alltså inte omfattats av kommitténs utrednings­uppdrag.

En genomgående linje och en av huvudtankarna i kommitténs förslag om ändrade slraffskalor är alt, med kommilléns terminologi, straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotten bör sänkas, medan straffvärdet för brott mot den personliga integriteten bör sättas högre än f n.

I samband med all kommillén har behandlat straffvärdet för misshan­delsbrolt har den konstaterat all svårhelsgraden av de gärningar som ryms under stadgandena i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB) har en mycket slor spännvidd. Del kan röra sig om allt mellan en örfil som orsakar smärta och de allra grövsta våldsgärningar såsom livsfarligt våld med knivar eller skjutvapen. För atl ell misshandelsbrolt skall bedömas som grov misshan­del och hänföras till den strängare straffskalan i 3 kap. 6 § BrB fordras det alt del har rört sig om en mycket svär misshandel.

Kommittén har ifrågasatt om det inte i praxis har uppställts alltför stränga krav för alt en gärning skall bedömas som grov misshandel. Med hänsyn lill all gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel legal utanför utredningsuppdraget har kommittén dock avstått från alt la upp frågan lill närmare behandling.

En uppfattning liknande den som kommillén har uttalat har tidigare kommit lill uttryck i rapporten (Ds Ju 1980:9) Siraffmätning. Där sägs all praxis i fråga om grövre misshandelsbrolt syns vara mildare än som kan anses vara rimligt, särskill i förhällande fill slraffmätningen för förmögen­hetsbroU. Del framhålls också atl del inle är tillfredsställande alt mänga våldsbrott, vilka allmänl måste uppfattas som grova, inle i rättspraxis bedöms som grov misshandel. Uppfattningen atl gränsen mellan misshan­del och grov misshandel i praktiken dras på ell säll som allmänheten kan ställa sig frågande inför har även kommil lill uttryck i den allmänna debatten.

Även vid sin behandling av straffvärdet för stöld har fängelsestraffkom­
miltén betonat inlegrilelsaspeklen och understrukit att man vid bedöm­
ningen av brottels svärhet bör ta hänsyn främst till om det innebär en
              J5
kränkning av den personliga integriteten och tryggheten. Frän den syn-


 


punkten framhåller kommittén inbrott i bostadslägenheter som etl särskilt     Prop. 1987/88:14 allvariigt stöldbrotl.

Gränsen mellan stöld och grov stöld dras genom bestämmelserna i 8 kap. 4 § BrB. De fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring är 1975. Denna innebar all inbrott utmönstrades som kvalifikalionsgrund för grov stöld och all del i stället som kriterium för grovt brott infördes atl gärning­en varit av särskill hänsynslös art. Bl.a. med anledning av kommilléns uttalanden och den domstolspraxis som föreligger inställer sig frågan om delta kriterium ger en tillräcklig tydlig vägledning i fräga om bostadsinbrot­ten, eller om lagen behöver ändras pä denna punkt.

I denna promemoria behandlas mol den angivna bakgrunden frågan om gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott när det gäller miss­handel och stöld. Promemorian har aviserats i regeringens skrivelse 1986/87:21 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott.

2 Misshandel

2.1 Gällande bestämmelser

I 1864 års strafflag reglerades misshanddsbrotten först och främsl med hänsyn fill den skada som hade uppkommit till följd av brottet. I lagen fanns också åtskilliga särbestämmelser om misshandel, t. ex. om fall då flera deltagit i misshandel, misshandel på en gravid kvinna eller på nära anhöriga och om resande av livsfarligt vapen som försvårande omständig­het vid brottet.

Genom bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB har misshanddsbrotten reglerats från andra utgångspunkter och på ell enklare sätt än tidigare.

En ulgångspunkl och en bärande tanke vid utarbetandet av de nuvaran­de bestämmelserna var all misshanddsbrotten borde ulgöra rena uppsåts-brott och all bestämmelserna därför borde utformas ulan avseende på oavsiktliga skador (s. k. objektiva överskoll). Bara den skada som omfatta­des av gärningsmannens uppsåt borde medföra ansvar för misshandel. Om effekten av ell misshandelsbrolt - l.ex. att offret tillfogats svår kropps­skada - var oavsikfiig men kunde tillräknas gärningsmannen som oakt­samhet, skulle straff utmätas för misshandel och för vällande till kropps­skada enligl balkens regler om sammanträffande av brott.

En annan utgångspunkt var att den dittillsvarande uppdelningen av
brotten med hänsyn lill den uppkomna skadan borde ersättas av en svär­
hetsgradering av brottet med hänsyn till samtliga omständigheter vid della.
Man strävade vidare efter att nå större enkelhet och klarhet och tog därför
inle upp någon motsvarighet lill strafflagens särbestämmelser om olika fall
av misshandel. Med bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB avsåg man
också atl åstadkomma en viss skärpning vid slraffmätningen. Våldsbrotten
ansågs nämligen inte sällan ha bedömts alltför lindrigt i den dittillsvarande
rätlsfillämpningen, särskill i jämförelse med förmögenhetsbrotlen. Av stor
betydelse för praxis har säkerligen varil etl i anslutning härtill gjort uttalan-
16


 


de i proposifionen med förslag fill brottsbalk om atl misshandel som inle är     Prop. 1987/88:14 av bagatellartad nalur normall bör föranleda fängelse (prop. 1962:10 del B s. 91).

Misshanddsbrotten är i BrB uppdelade i tre svårhetsgrader. Mdlangra-den och ringa fall behandlas i 3 kap. 5 §. För grova fall ges bestämmelser i 3 kap. 6 §.

Med misshandel avses enligt 3 kap. 5 § BrB att uppsätligen tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta. Som misshandel anses också att sätta någon i vanmakt eller i ett annat sådant tillstånd.

Med kroppsskada menas inte bara sådana typiska skador som sår, svullnader och benbrott ulan ocksä funklionsrubbningar som l.ex. för­sämrad rörelseförmåga, syn eller hörsel. Sjukdom omfattar förutom fysisk och psykisk sjukdom och psykisk invaliditet även sådant psykiskt lidande som medför en medicinskt påvisbar effekl, l.ex. en psykisk chock. Med smärta avses ell fysiskt lidande som inle är alllför obetydligt eller snabbt övergående. Vanmakt innebär oförmåga till kroppslig konlroll, t. ex. med­vetslöshet eller sömn. Med ett annat sådant tillstånd åsyftas t. ex. en fullständig eller delvis förlamning eller bedövning.

I gärningsbeskrivningen anges inle pä vilkel sätl misshandel kan för­övas. All ge bestämmelser därom har inte ansetts vara lämpligt. Brottet kan begås inle bara genom angrepp med olika vapen eller fillhyggen eller användande av annal yttre våld ulan också genom l.ex. förgiftning och vissa straffbara underlälenhelshandlingar. Även vissa svårare former av psykisk påverkan faller under misshandelsbegreppet.

I fråga om svårhetsgraderingen av ett misshandelsbrolt gäller som förut­sättning all graderingen företas med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Till ledning för bedömningen av om ell brott är alt anse som grovt anges i 3 kap. 6 § BrB vissa omständigheter som skall beaktas särskilt. De omständigheter som anges är atl gärningen var livsfarlig, att gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom och all gärningsmannen eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

En gärning är livsfarlig om den förövas med ell livsfarligt vapen, såsom skjutvapen, kniv el. dyl. All gärningen i sådant fall kan bedömas som grov misshandel är en motsvarighet till den tidigare strafflagens föreskrift om resande av livsfarligt vapen som straffskärpningsgrund. All offret avlidit behöver inte nödvändigtvis föranleda alt gärningen bedöms som livsfarlig, utan del avgörande är om den för gärningsmannen i handlingsögonblickel måsle ha framstått som livsfarlig.

Med svår kroppsskada avses t.ex. förlust av talförmåga, syn eller hör­sel, ell svårt lyte eller ett annat svårt kroppsfel. Ocksä en mindre svär kroppsskada kan hänföras till svår kroppsskada, om den är av särskill slor belydelse för den skadade. Allvarlig sjukdom föreligger inte bara när offret har drabbats av en sädan sjukdom utan också när denne har insjuknat på ell mindre svårt sätt i en sjukdom som är av allvarlig art.

Med synnerlig hänsynslöshet eller råhet åsyftas fall då den fidigare
strafflagen föreskrev straffskärpning, exempelvis då brottet avsett en
gravid kvinna eller en nära anhörig. Vidare bör enligt uttalande av departe­
mentschefen vid bestämmelsens tillkomst (prop. 1962:10 del B s. 90) den
         17

2   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14


omständigheten atl flera tillsammans misshandlar en annan ofta föranleda Prop. 1987/88:14 all brottet bedöms som grovt oberoende av vilken skada som har uppkom­mit av misshandeln. Av förarbetena framgår också atl ullrycket synnerlig hänsynslöshet eller råhet har valts för all del inle skall råda nägon tvekan om atl misshandel vid gatuöverfall och andra former av oprovocerad misshandel som förekommer i samband med ofredande kan hänföras lill grov misshandel, oavsett om någon kroppsskada har uppkommit. Som exempel på synnerlig hänsynslöshet och råhet har också nämnts misshan­del som förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala former, t. ex. mol hustru eller barn.

Straffet är för normalfall fängelse i högst två år och för ringa fall böter. Straffskalan för grov misshandel omfattar fängelse frän ell lill fio år. Såsom redan påpekats uttalades under förarbetena all misshandel som inle är av bagatellartad natur normall bör förskylla fängelse.

2.2 Rättspraxis

2.2.1 Grovt brott

En genomgång av rättspraxis med utgångspunkt från de kvalifikations­grunder som anges i 3 kap. 6 § BrB visar att misshandel i regel bedöms som grov när gärningsmannen har använt vapen, kniv eller liknande.

I en del fall då gärningen har förövats med vapen el. dyl. har frågan gällt gärningsmannens uppsåt och ansvar för dråp eller försök till dräp. Vid bristande uppsåt alt döda har gärningen bedömts som grov misshandel.

I NJA 1968 s. 500 hade A skjutit två personer med en skarpladdad pistol. Båda hade träffals i magen. Vid samma tillfälle hade han riklat pistolen mot en tredje person. A åtalades för försök till mord som även innefattade grov misshandel, olaga hot och olaga vapeninnehav. Underrätten dömde A för försök lill dråp i tvä fall olaga hot och olaga innehav av vapen lill fängelse tre år. Hovrätten ogillade ålalen för försök lill dråp och för grov misshandel och dömde A för grovt vållande lill kroppsskada och för olaga innehav av vapen till fängelse etl år. Högsta domstolen (HD) fann all A inle hade haft ens eventuellt uppsåt all döda de båda personer som hade träffats av skotten, men att han väl hade haft uppsåt at skada. HD dömde A för grov misshandel, olaga hot och olaga innehav av vapen till fängelse ell år.

I NJA 1977 s. 630 blev utgången en annan. A hade slött en kniv i vänstra delen av bröstet på B. Kniven trängde in i hjärtat och B avled kort därefter. Tingsrätten dömde A för dräp jämte vissa andra brott fill fängelse sex år. Hovrätten ansåg atl del inte var klarlagt att A avsett att döda B, men all det var utrett alt A stuckit kniven i B:s bröstkorg med avsikt atl träffa och således skada denne. Hovrätten dömde A för grov misshandel och vållan­de fill annans död jämte övriga brott fill fängelse två år och sex månader. HD fann alt B:s död omfattades av A:s uppsåt och bedömde gärningen som dräp. A dömdes till fängelse sex år.

I ell annal fall av avsiktligt knivhugg blev frägan om gärningsmannens
uppsåt föremål för delade meningar i HD. I NJA 1980 s. 514 hade A
            18

tillfogat B livshotande skador genom atl avsikfiigl hugga mot dennes buk.


 


HD ansåg all inle ens evenluelll uppsåt all döda var styrkt. Eftersom A     Prop. 1987/88:14 dock måste ha insett all knivhugget var livsfarligt hade han gjort sig skyldig till grov misshandel. Två ledamöter fann att eventuellt uppsåt all döda förelåg och bedömde — liksom fingsrätten och hovrätten — brottet som försök fill dråp.

I sammanhanget kan nämnas yllerligare etl fall, då gärningen visserligen inle hade förövats med skjutvapen eller kniv, men då frågan om brottet borde bedömas som försök till dråp eller misshandel har prövats av dom­stolarna. I NJA 1975 s. 230 hade A misshandlat B och ytteriigare en person genom alt tilldela dem slag i ansiktet med smärta och näsblod som följd. Vid etl senare tillfälle hade A först slagit B i ansiktet och därefter lagl elt hundkoppd om hennes hals och dragit ål. Säväl tingsrätten som hovrätten dömde A för misshandel och försök fill dräp lill fängelse tre år och förvis­ning ur riket. HD fann all del inle kunde hållas för visst atl A haft för avsikt all beröva B livet och all del inle heller kunde anlas alt han skulle ha handlat som han gjort, om han hade föreställt sig alt åtdragningen av kopplél måsle orsaka B:s död. Genom del våld han utövat och den hän­synslöshet han visat hade A gjort sig skyldig lill grov misshandel av B. HD dömde A för misshandel och grov misshandel till fängelse tvä är jämte förvisning, dock alt förbudet för A all återvända lill rikel tidsbegränsades.

Bland rättsfall från hovrätterna finns anledning alt uppmärksamma RH I98I : 131 . A, en 19-årig yngling, hade uttalat hotelser om all han skulle döda B, om denne kom lill A:s lägenhet. När B senare kom fill lägenheten tilldelade A honom etl livsfarligt knivhugg i ryggen. Tingsrätten dömde A för försök lill mord och för diverse trafikbrott till fängelse fyra år. Hovrät­ten fann all bevisningen om uppsåt alt döda inle var tillräcklig och alt gärningen skulle bedömas som misshandel. Brottet var atl anse som grovt särskilt med tanke på atl del rört sig om ett överraskande angrepp med ell livsfarligt vapen och all B fält svära skador. Hovrätten dömde A för grov misshandel och för trafikbrotten till fängelse ell år sex månader. Två ledamöter bedömde gärningen som försök till dråp.

När frägan om uppsåt alt döda inle har varit aktuell, är del ofta kring
päföljdsvalet som olika meningar har gjort sig gällande i praxis. I NJA 1973 .
s. 2211 hade A tilldelat en person ett knivsfick i halsen och tvä knivsfick i
ena låret saml yllerligare.en person ell knivsfick i ena knävecket. Misshan­
deln bedömdes av domstolarna som grov. Tingsrätten dömde A till fängel­
se ell år, medan hovrätten bestämde påföljden fill skyddslillsyn och böter.
Två ledamöter ville dock fastställa tingsrättens dom. HD fann visserligen
all skyddstillsyn från individualpreventiv synpunkt i och för sig var en
lämplig påföljd för A. Med beaktande av vad hänsyn lill allmän laglydnad
kräver vid detta slags brottslighet fann HD dock alt sådana skäl som
fordrades för ådömande av skyddstillsyn inle förelåg och fastställde, med
ändring av hovrättens dom, tingsrättens domslut. Även i NJA 1981 s. 967
bedömdes misshandeln av domstolarna som grov. A hade tilldelat B flera
slag med en yxa och misshandeln hade pågått även efter del atl B hade
fallit ner på knä och därefter på rygg. All skadorna hade blivit förhällande-
vis små synfes närmast ha berott på tillfälligheter. Tingsrätten dömde A till
fängelse ell år. Domslutet fastställdes av hovrätten och av HD. Två av
      19


 


HD:s ledamöter bestämde dock påföljden fill skyddslillsyn och fängelse tre     Prop. 1987/88:14 mänader.

Av intresse när del gäller valet av påföljd vid knivmisshandel är ocksä hovrällsfallet RH 1981 : 117. A, en 16-äring, hade bakifrån filldelal en fritidsledare pä en ungdomsgård två knivhugg varav elt träffat nära hals­pulsådern. A fälldes till ansvar för grov misshandel. Med hänsyn bl. a. fill alt övervakning enligl barnavårdslagen inte ansågs ulgöra en tillräckligt ingripande åtgärd och till alt A inle kunde beredas plats på elt lämpligt behandlingshem ansåg såväl tingsrätten som hovrätten synnerliga skäl föreliga all döma honom lill fängelse. Med hänsyn till A:s ungdom sattes straffet under slraffminimum för grov misshandel och bestämdes lill fäng­else sex månader. I fingsrätten var en nämndeman skiljaktig och ville bestämma påföljden fill vård enligl barnavårdslagen.

Tillämpningen av kvalifikalionsgrunden svär kroppsskada belyses i ell par refererade rättsfall. I NJA 1975 s. 117 gällde frågan bestämmande av skadestånd för förlust av ena ögal pä grund av misshandel. A hade knuffat B från en brygga ner i vattnet och medan B befann sig i vattnet gett honom en spark i ansiktet. A bar träskor och sparken träffade ögal som skadades så svårt all del senare måsle opereras bort. B åsamkades också frakturer i ögonhålan och vänster käkhåla. I såväl tingsrätten som hovrätten dömdes A för ofredande och grov misshandel till fängelse etl är. HD meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsfrågan. (Angående förlust av syn som åsamkats genom misshandel, men som inte omfattades av gärningsmän­nens uppsåt, se NJA 1980 s. 606 under 2.2.2.)

Rättsfallet NJA 1983 s. 500 avser valet av påföljd för en 17-äring för bl. a. grov misshandel som han begick när han var 16 år. Denne, A, hade genom kraffiga knytnävsslag och en hård spark mot ansiktet fillfogat den tvä är äldre B livshotande hjärnskada och skador pä läppar, tänder och käkar. Hjärnskadan gav B bestående men. Tingsrätten ansåg atl misshandeln var grov med hänsyn lill alt hjärnskadan var livshotande och lill atl A genom sin gärning visat avsevärd hänsynslöshet. Vidare fann tingsrätten synnerli­ga skäl föreligga all döma A lill fängelse och all slraffminimum för grov misshandel borde underskridas avsevärt med hänsyn lill hans ungdom. Tingsrätten bestämde straffet till fängelse tre månader. Två nämndemän ville bestämma påföljden lill villkorlig dom och böter. Hovrätten fastställ­de fingsrätlens domslut. HD ansåg all A fillfogat B en sädan svår kropps­skada all misshandeln var alt bedöma som grov. HD bestämde påföljden till skyddstillsyn i förening med böter.

Yllerligare etl fall av svår kroppsskada bedömdes i RH 1984:149 .
Frågan gällde om gärningsmannens uppsåt kunde anses läcka skadan eller
inle. A som bar träskor vid tillfället hade med sin ena fot tilldelat en
femårig pojke en mycket kraftig spark i magen. Av sparken skadades
tunntarmen och bukhinndnflammalion uppstod. Skadan var livshotande.
Tingsrätten ansåg all del kunde hållas för visst att A inle hade haft något
direkt syfte atl åsladkomma skadan på tarmen. Del kunde vidare inte
hållas för visst all A skulle ha utdelat sparken om han hade varil säker på
all den skulle ha medfört den allvarliga skada som blev följden. Tingsrätten
dömde A för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB och grovt vållande fill
            20


 


kroppsskada lill fängelse älta månader. Straffet avsåg även vissa andra Prop. 1987/88:14 brott. Hovrätten fann att A måsle ha förställ all den kraftiga sparken prakfiskt laget oundvikligen skulle komma alt få en livshotande skada till följd. Denna omfattades därför av A:s uppsåt. A hade också genom sin våldsanvändning mol ell litet barn visat synnerlig hänsynslöshet och råhet. Hovrätten dömde A för grov misshandel och bestämde straffet för den sammanlagda brottsligheten till fängelse etl år fyra mänader. HD meddela­de inle prövningsfillständ. (Angående livshotande skada som åsamkats genom misshandel, men som inte omfattades av gärningsmannens uppsåt, se NJA 1978 s. 244 under 2.2.2.)

Exempel på misshandel som har förövats med synnerlig hänsynslöshet eller råhet föreligger i NJA 1973 s. 221II. Frägan gällde valet av påföljd. A hade tilldelat en kvinna flera slag pä axlarna och, sedan hon hade fallit omkull, etl par sparkar i ena sidan. Kvinnan fick bl.a. fraktur på ena handleden. A hade vidare kastat omkull en 81-årig kvinna och sedan tilldelat henne flera slag och sparkar på kroppen och i ansiktet. Av slagen, sparkarna och fallet mot golvet fick hon en näsfraktur, ell flertal blåmär­ken och lårbensbroll. I alla tre instanserna bedömdes misshandeln som grov på gmnd av den hänsynslöshet och råhet som A hade visat vid denna. Tingsrätten dömde A lill fängelse ell år. Med hänsyn fill vad som fram­kommit vid rättspsykiatrisk undersökning av A ändrade hovrätten domen fill skyddsfillsyn med föreskrift om läkarvård. Med ändring av hovrättens dom fastställde HD fingsrätlens domslut.

I hovrällsfallet RH 1982 : 9 hade fyra ynglingar tvingat in en kvinna i deras bil i avsikt att ställa henne lill svars för förskingring av narkotika-pengar. Under bilfärden som varade i fyra limmar hade de misshandlat henne med stolsben, knivar och slag. Av misshandeln fick hon bl.a. särskador och flera brott på näsbenet. Säväl tingsrätten som hovrätten ansåg atl misshandeln vittnade om synnerlig hänsynslöshet och råhet. Tre av ynglingarna dömdes för grov misshandel och ytterligare brott till fängel­se. För ingen av dem understeg slrafffiden tvä är. En av ynglingarna dömdes för misshandel, som med hänsyn lill hans uppsåt inle ansågs ulgöra grovt brott, och för annan brottslighet, till fängelse ett är älta mänader. HD beviljade inte prövningstillstånd.

Tillämpningen av kvalifikafionsgmnden i fråga belyses i ytterligare etl refererat hovrätlsfall, RH 1982 :107.. I målet dömdes A av både tingsrät­ten och hovrätten för bl.a. grov misshandel. A hade på en allmän plats filldelal en 67-årig kvinna två knytnävsslag i ansiktet så all hon föll lill marken. Medan hon låg på marken, hade han sparkat henne tvä gånger i ansiktet och flera gånger på olika delar av kroppen. Av slagen och sparkar­na hade hon fått bl. a. svullnader och blåmärken i ansiktet och ett jack på insidan av underläppen. A ansågs ha visa synnerlig hänsynslöshet och råhet. Synnerliga skäl ansåg också föreligga all utvisa A, som var finländsk medborgare och hade vistats sju år i Sverige. Tingsrätten förordnade om utvisning utan tidsbegränsning, men hovrätten begränsade tiden för utvis­ning lill tio år.

21


 


2.2.2 Gränsdragningen mellan grov misshandel och misshandel enligt 3 kap.     Prop. 1987/88:14 5 § BrB

När det gäller alt belysa var gränsen gär mellan de båda graderna av misshandel är främst sådana fall av intresse, i vilka ansvar har yrkats för grovt brott men ådömts enligt 3 kap. 5 § BrB. Några sådana rättsfall finns återgivna i NJA. Frågan om misshandeln borde anses som grov eller ej har i dessa fall inte sällan bedömts olika genom instanserna. Gränsdragningen mellan de båda graderna av misshandel illustreras också av fall, i vilka ansvar för grovt brott visserligen inte har yrkats men där misshandeln ändå har bedömts vara av allvarlig karaktär. Rättspraxis i förevarande avseende har kommenterats i litteraturen. Enligl Jareborg (Brotten, första häftet, Stockholm 1984, s. 193) kan man av en del av rättsfallen utläsa en viss benägenhet atl i mindre utsträckning än som fömtsattes vid lagens fill­komst klassificera misshandel som grov.

Frän den närmaste liden efter BrB:s ikrafllrädande föreligger tre rättsfall som belyser avgränsningsproblemen.

I NJA 1966 s. 503 hade A misshandlat en 56-årig kvinna i hennes bostad. Han hade först gett henne etl knytnävsslag mol ena sidan av underkäken sä all hon föll baklänges i golvet. Sedan hon hade rest sig hade han gett henne elt kraftigt slag pä andra sidan av underkäken, sä all hon föll omkull pä nytt. Medan hon låg på golvet hade han sparkat henne på benet. Av misshandeln fick hon tvä käkbensbroll och ell svärläkl sär pä benet. Underrätten och hovrätten bedömde misshandeln som grov och dömde A till fängelse etl år. HD uttalade atl de skador som hade åsamkats kvinnan visserligen var allvarliga — de hade medfört atl hon inte hade kunnal arbeta på 15 veckor - men atl skadorna i och för sig inle kunde föranleda all brottet bedömdes som grovt. Trots att misshandeln var av allvarlig karaktär, var omständigheterna inte så försvårande all den borde bedömas som grov. HD dömde A enligl 3 kap. 5 § BrB lill fängelse åtta mänader. En av HD:s ledamöter var skiljaktig och fastställde hovrättens dom.

I NJA 1966 B 20 hade A med kortändan av handtagel på en större skruvmejsd gett B två slag över hjässan, ell slag över höger öga och elt slag mellan skulderbladen. Underrätten ansåg alt misshandeln var grov med hänsyn lill fillhyggels beskaffenhet och den råhet som i övrigt visats och dömde A, som var 20 år, för grov misshandel och ytterligare brott till ungdomsfängelse. Hovrätten fastställde domen. HD uttalade atl misshan­deln inte kunde anses som grov och överlämnade A fill fortsall vård enligl barnavårdslagen. En ledamot var skiljaktig och dömde lill ungdomsfängel­se.

I NJA 1966 B 39 avsåg åtalet grov misshandel och grovt vållande lill annans död. A hade vid två tillfällen misshandlat sin förutvarande huslm B. Misshandeln hade beslåll i slag mol båda ögonen saml mol näsan och halsen. B avled tvä dagar efter den sista misshandeln. Underrätten ansåg att våldet visade sådan hänsynslöshet all misshandeln "ar all anse som grov. A hade däremot inle haft atl räkna med atl misshandeln skulle leda lill B:s död. A dömdes för grov misshandel till skyddstillsyn. Hovrätten förklarade att misshandeln visserligen hade skett under försvårande om­ständigheter, men all den inle var all bedöma som grov. Vidare ansåg


 


hovrätten alt hänsynen lill allmän laglydnad påkallade alt A dömdes, till Prop. 1987/88:14 fängelse. Hovrätten dömde A enligl 3 kap. 5 § för misshandel fill fängelse sex månader. Inle heller HD ansåg all grovt brott förelåg. HD ultalade alt misshandeln var av allvarlig karaklär och av sådan art alt den borde medföra ell icke alllför kortvarigt fängelsestraff, om inle omständigheterna föranledde annat. Med hänsyn lill vad som var upplyst om A:s förhållan­den och till all han hållils häktad under mer än tre månader fastställde HD tingsrättens dom på skyddslillsyn.

Av intresse i sammanhanget är även NJA 1971 B 1 . Ansvar yrkades inte för grov misshandel ulan för mordförsök. A hade tagit stmpgrepp på sin hustru och i samband därmed uttalat hot om att döda henne. f/«terra/fe/i och hovrätten dömde A för försök till mord till fängelse tre år sex månader. I HD yrkade riksåklagaren i andra hand ansvar dels för misshandel bestå­ende i strupgreppet och dels för olaga hot beslående i alt A genom stmp-greppet och genom alt uttala en avsikt all döda hustrun hotat henne på ell sätt som var ägnat alt inge henne allvarlig fruklan för sill liv. HD ogillade åtalet för mordförsök och fann alt den misshandel som A gjort sig skyldig lill visserligen var av allvarlig beskaffenhei men inle borde bedömas som grov. HD dömde A för misshandel enligl 3 kap. 5 § och för olaga hot fill fängelse ell år fyra månader. En ledamot var skiljaktig och fastställde hovrättens dom.

I NJA 1972 s. 654 gällde frågan val av påföljd för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB. A hade med öppen och knuten hand tilldelat sin fästmö flera slag i ansiktet och på kroppen. Han hade också sparkat henne på kroppen och ■ med en vägmarkeringsslake gett henne ell slag i ryggslulel och ell slag på ena benet. Genom slagen tillfogades fästmön avsevärd smärta, nedsatt hörsel på ena örat, nästan hell uppsvullet ansikte, blödningar och sär i ansiktet och blänader på kroppen. Tingsrätten framhöll atl A var starkt bunden lill fästmön, med vilken han sedan länge hade sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden, och att brottet hade utlösts av att A fält reda på all fästmön under lång lid hade varit honom sexuellt otrogen. Tingsrätten dömde A till villkorlig dom och 90 dagsböter. Hovrätten fann att en frihetsberövande påföljd var oundgängligen påkallad med hänsyn till misshandelns allvarliga art och bestämde påföljden till fängelse tre mäna­der. HD anförde i sin dom all A hade förövat misshandeln i etl tillstånd av djup upprördhet över att fästmön svikit honom och atl han, såsom fram­gick av läkarintyg, begått gärningen i ett psykiskt insufficiensfillstånd med starkt nedsatt självkontroll. HD bestämde påföljden till villkorlig dom och 90 dagsböter.

Avgränsningsspörsmälen framträder även i rättsfallet NJA 1974 s. 248 ,
där frågan gällde tillämpningen av omröstningsreglerna i brottmål. A, som
vid tillfället ännu inle hade fyllt 18 är, hade tillsammans med C misshandlat
B, en äldre man. B hade knuffats lill marken och sedan tilldelats ell slort
anlal knytnävsslag mol ansiktet och kroppen. Av misshandeln fick B svära
skelettskador i ansiktet. Tingsrätten dömde A för grov misshandel till
fängelse fyra månader. Även C fälldes lill ansvar. I hovrätten fann tvä
ledamöter atl del var utrett all A hade deltagit i misshandeln på sä säll ätt
han under det atl B låg på marken hade utdelat elt flertal hårda knylnävs-
  23


 


slag mol dennes överkropp och all de svära skador som B hade tillfogats Prop. 1987/88:14 inte kunde ha uppkommit genom dessa slag. Trots alt misshandeln var av allvarlig karaktär kunde omständigheterna inle anses vara i sådan grad försvårande att grov misshandel skulle anses föreligga. Med ändring av tingsrättens dom ville dessa ledamöter döma A för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB fill skyddstillsyn och böter. Tvä av hovrättens ledamöter ville fastställa tingsrättens dom under hänvisning fill att den misshandel som B utsatts för visade sådan hänsynslöshet och råhet hos båda gärningsmännen all den, även vad A beträffade, borde bedömas som grov. Efter omröst­ning dömde hovrätten A för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB till fängelse en månad. Sedan A hade sökl revision, biträdde riksåklagaren dennes talan pä sä sätl alt riksåklagaren medgav all A dömdes för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB lill skyddsfillsyn i förening med dagsböter. HD ändrade hovrättens domslut på så sätl att påföljden bestämdes till skydds­fillsyn jämte 120 dagsböter.

I NJA 1978 s. 244 avsäg åtalet - förutom ytterligare brott - grov misshandel, och frägan gällde om en livshotande skada omfattades av gärningsmannens uppsåt. A hade filldelal B ell flertal knytnävsslag mot ansiktet och, sedan hon fallit omkull, ålminslone fem sparkar i magen och ryggen. Dessförinnan hade B sagt lill A all deras förhållande skulle vara ■ slul och all hon hade träffat en annan man. Av sparkarna skadades B:s mjälte och mäste opereras bort för att hennes liv skulle räddas. Tingsrätten ansåg all del inle var styrkt all A:s uppsåt omfattade mjällskadan, men all han hade orsakat den genom oaktsamhet. A dömdes för misshandel enligt-3 kap. 5 §, vällande till kroppsskada och för övriga brott lill skyddstillsyn och 80 dagsböter. Tre nämndemän var skiljaktiga och bestämde av hänsyn till allmän laglydnad påföljden lill fängelse fyra månader. Hovrätten ansåg alt samtliga B:s skador omfattades av A:s uppsåt och atl A förfarit synner­ligen hänsynslöst. Hovrätten dömde A för grov misshandel och övriga brott lill fängelse elt är tvä månader. HD fann all del inle kunde hållas för visst atl A skulle ha utdelat sparkarna även om han hade varil säker på att de skulle fä en allvarlig inre skada lill följd. Del kunde därför inle anses styrkt alt mjällskadan med därav följande livsfara omfattades av A:s uppsåt. Med hänsyn lill omständigheterna kunde del inle heller anses alt A hade visat sådan synnerlig hänsynslöshet och råhet att brottet var atl bedöma som grovt. HD bedömde gärningen som misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB och grovt vållande lill kroppsskada. Vid valet av påföljd ansåg HD all misshandeln var av så allvarlig beskaffenhei alt den borde medföra elt inte alllför kortvarigt frihetsstraff A dömdes lill fängelse sex månader.

Även i NJA 1980 s. 606 avsåg åtalet grov misshandel. Vid etl slagsmål
med flera inblandade hade A, C och D slagits med Iräkäppar. Fyra perso­
ner hade drabbats av slagen och skadats. En av dem. B, hade fått etl slag i
huvudet som träffade vid vänster öga och fåll fill följd all B hade förlorat
synen på della. A, C, och D åberopade räll till nödvärn. Tingsrätten ansåg
alt de hade överskridit nödvärnsrälten. Vilka skador som de olika måls­
ägandena hade tillfogats av envar av dem gick inte alt utreda. Tingsrätten
dömde A, C och D för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB lill fängelse två
månader. Även hovrätten fann all del inte kunde klarläggas vilka skador
      24


 


envar av dem hade fillfogat de olika målsägandena. Omständigheterna Prop. 1987/88:14 hade inle varil sådana all nägon av dem kunde åberopa nödväm. De hade utdelat slagen i uppsåt alt skada, men det kunde inle anses utrett alt de hade haft uppsåt all tillfoga B en så svär skada som faktiskt blivit fallet. I fråga om denna skada hade dock en myckel betydande oaktsamhet före­kommit. Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endasl på sätt atl A, C och D dömdes, fömtom för misshandel, för vällande lill kroppsskada eller sjukdom. HD fastställde hovrättens dom.

I NJA 1982 s. 675 gällde frågan valet av påföljd för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB förövad av en 18-åring. A hade fillsammans med några kamrater och i syfte atl hämnas på B för all denne kort dessförinnan hade misshandlat A - misshandlat B genom att tilldela honom tvä knytnävsslag i ansiktet och tre kraftiga stötar med elt knivskaft i huvudet. Av misshan­deln förlorade B medvetandet och åsamkades svär hjärnskakning och svullnad av hjärnan. Domstolarna fann att misshandeln visserligen inle var grov, men alt den var av allvarlig karaklär. Som försvärande omständighe­ter anförde HD bl. a. att A hade utrustat sig med kniv, atl B:s skador hade varit av allvarlig art och all flera gemensamt angripit B, även om också denne hade haft kamrater i sällskap. Tingsrätten dömde A lill fängelse tre månader. Hovrättens majoritet fastställde domslutet. En ledamot bestäm­de påföljden lill skyddslillsyn och fängelse en månad, yllerligare en leda­mot bestämde den till fängelse en månad. HD:s majoritet bestämde påfölj­den fill skyddstillsyn och 90 dagsböter. Två av HD:s ledamöter fastställde hovrällens dom.

2.3 Undersökningar och reformförslag

2.3.1 Siraffmätning, slutrapport (Ds Ju 1980:9)

På grundval av statistiska centralbyråns rättsstatistik och data ur de regis­ter som har ingätt i det s. k. Rl-systemel har hovrättsrådet Gunnar Grönwall undersökt straffmälningspraxis vid bl. a. misshandel. Undersök­ningsmaterialet omfallar domstolsavgöranden under åren 1961 -1979.

Elt primärt syfte med undersökningen har varil atl klarlägga, om miss­handdsbrotten har bedömts strängare efter BrB:s ikrafllrädande än fidiga­re. Undersökningen har vidare gjorts för att påvisa olika faktorers verkan pä straffmätningen och för atl ge underlag för bedömningen av huruvida skadan av en misshandel har fåll mindre belydelse efter BrB:s ikrafllrä­dande än tidigare. Yllerligare frågor som undersökningen är avsedd alt belysa är, vilka misshandelsbrolt som har ansetts utgöra grovt brott och vilka straff som har utmätts för sådana brott. Undersökningen har slufiigen varil inriktad pä en jämförelse av slraffmätningen för förmögenhetsbroU med den för våldsbrott.

När del gäller val av påföljd för misshandel visar undersökningen atl
BrB har medförl väsenlligl strängare bedömningar än de som gjordes
under strafflagens lid. Medan andelen utdömda bötesstraff för misshandel
- dvs. fall där brottet bedömts vara ringa - åren närmast före BrB:s
ikraftträdande uppgick till i genomsnitt 84 %, sjönk denna andel betydligt
   25


 


efter ikraftträdandet för all år 1978 stanna vid 43%. Minskningen av     Prop. 1987/88:14 andelen bötesstraff motsvaras dock inle av en lika slor ökning av frihetsst­raff, utan del mesta av minskningen har fallit på frivårdspåföljder (villkor­lig dom och skyddslillsyn) och "övriga påföljder" (t.ex. att en tidigare ädömd påföljd fält avse del aktuella brottet).

De påföljder som ådömdes för misshandelsbrolt enligl 3 kap 5 § BrB år 1978 utgjordes till 27% av frihetsstraff till 8% av frivårdspåföljder, lill 11 % av "övriga påföljder" och - som sagt - lill 43% av böter. För grov misshandel dominerar givetvis frihetsstraff, 72 %, medan frivårdspåföljder ådömdes i 9% och överlämnande fill vård i 20% av fallen.

I fråga om slraffmätningen-visar undersökningen all del genomsnittliga frihetsstraffet för misshandel enligl 3 kap. 5 § BrB under åren 1970-1979 . varil fängelse 1,6 månad. För grov misshandel dömdes i allmänhet lill straff enligl straffskalans minimum, fängelse ell år. I de fall då brottet har ansetts vara ringa var bötesstraffet i genomsnill ungefar 40 dagsböter.

Bland de olika faktorer som inverkade pä slraffmätningen är den av misshandeln åsamkade skadan den faktor som vanligen hade den slörsla betydelsen för valet mellan böter och fängelsestraff. Därnäst var före­komsten av mildrande omständigheter (t. ex. provokation, ungdom, nödvärn) av störst betydelse för detta val. I fall då misshandel enligl 3 kap. 5' § BrB orsakat svår eller medelsvår skada var straffet fängelse i 21 % av de fall där mildrande omständigheter förelåg. I fall där sådana omständig­heter inte förekom var straffet lill 90% fängelse.

Längden av fängelsestraff för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB bestäm­des framför allt av faktorerna skada och våld. De slalisliska analyserna av domar från åren 1961- 1970 visar all BrB medförde en någol strängare bedömning än som skedde på strafflagens tid. Grönwall poängterar dock all en översiktlig bearbetning av domar frän åren 1970-1979 visar en klar tendens lill mildare bedömning. Slraffmätningen, satt i relation lill brottels svärhet, var under denna tid sannolikl inle längre strängare utan kanske t. o. m. mildare än under strafflagstiden. Det kan nämnas atl det av prelimi­nära uppgifter avseende ,åren 1980-1983, som Grönwall lämnat under hand, kan utläsas en allt mildare bedömning av normalgraden av misshan­delsbrott, liksom f.ö. även av stöldbrotl.

När del gäller slraffmätningen för grov misshandel är del mildrande omständigheter, vanligen nödvärn, som hade den största betydelsen för variationer i denna. Skillnaden i svärhet mellan brotten spelade inte någon framträdande roll, ulan oavsett omständigheterna - bara de inte varil mildrande — dömdes i de flesta fall lill minimistraffel fängelse ett år.

Arten av våld är den faktor som har varil utslagsgivande för gränsdrag­
ningen mellan normalgraden av misshandel och grovt brott. Atl brottet
mbricerades som grovt skedde i de undersökta domarna vanligen när
gärningen hade varit livsfarlig. Endasl i elt fåtal domar rubricerades miss­
handel som grov under motivering alt gärningsmannen visat synnerlig
hänsynslöshet och råhet. Typiskt sell betecknades som grov misshandel
fall där gärningsmannen hade utdelat knivhugg med. livshotande skador
som följd. I undersökningsmaterialet föreligger 14 fall, i vilka misshandeln .
vållade svår skada och brottet bedömdes enligt 3 kap. 5 § BrB. I 10 av
      26


 


dessa fall förövades gärningen genom grovt våld. Fängelsestraffels längd i     Prop. 1987/88:14 dessa 14 fall hade elt medelvärde av 3,4 månader.

En jämförelse mellan straff för misshandel och straff för stöld som ådömdes under åren 1965-1970 visar atl straffen för stöld, avseende värden under I 000 kronor, endast obetydligt understeg genömsniUliga fängelsestraff för misshandelsbrolt som förövades genom grovt våld eller vållade svår skada. Jämförelsen kompliceras av vissa faktorer, bl. a. all de . som dömdes lill frihetsstraff för stöld oftast var straffade flera gånger tidigare, medan de som dömdes till fängelse för misshandel vanligen var oslraffade.

I en sammanfaUande kommentar till undersökningsresultaten anförs alt del saknas anledning atl rikta anmärkning mol rättspraxis när det gäller lindriga misshandelsbrolt. Däremot syns praxis i fräga om grövre misshan­delsbrolt vara mildare än som kan anses vara rimligt, särskill i förhällande fill slraffmätningen för förmögenhetsbroU. Del förefaller ofillfredsställan­de all mänga våldsbroU, vilka allmänt måste uppfattas som grova, inle i rättspraxis har bedömts som grov misshandel och inte har föranlett annat än genomsnittligt ganska korta fängelsestraff.

I slutrapporten framför Grönwall följande förslag:

En rimligare bedömning av de i egentlig mening grova misshandelsbrotten skulle förmodligen främjas om ordet "synneriig" ulgår ur 3 kap. 6 § andra slyckel BrB och samfidigt minimistraffel för grov misshandel sänks till fängelse sex mänader. En sådan lagändring borde även underiätta atl fängdseslraffskalan för grova brott på ell naturligt säll anknyter lill straff­skalan för mera okvalificerad misshandel. Väsentligt är emellertid att straffmätningen för de grövsta misshanddsbrotten inle ytterligare mildras. Många av dessa är av så allvarlig karaktär att nuvarande praxis måste uppfattas som alllför mild. Allmänl seU synes del finnas anledning all omvärdera de grova våldsbrotten, särskill i förhällande lill de som grova mbricerade förmögenhetsbrotlen.

Till vad nu sagts anknyter följande spörsmål, som inte träder i dagen genom stafisfiken. Vid genomgången av domar och akter har framkommit en mängd fall i vilka vapen, vanligen kniv, kommil lill användning. De flesta av dessa fall har rubricerats som grov misshandel, eftersom gärning­en, oftast själva skadan, varil livsfarlig. Om så inle varil fallet har dock brottet ibland ansetts som "normalfallet" misshandel. Emellertid är del ofta slumpen som avgör vad följden blir när gärningsmannen lar lill vapen. Med hänsyn härtill och till aU kniv eller annal vapen under senare år alltmer kommil lill användning vid våldsbrott finns anledning ifrågasätta, om del inle borde införas en slraffskärpningsgmnd som ungefär motsvarar strafflagens "resande av livsfariigl vapen". Straff skulle med tillämpning av en sädan regel kunna mera realisfiskt utmätas efter hela situationens farlighet än vad nu är fallet.

2.3.2 Brottsutvecklingen

I den fömt nämnda regeringsskrivelsen (skr. 1986/87:21 s. 3-9) har en
utförlig redovisning lämnats av brollsulvecklingen på del nu aktuella om­
rädet liksom av sambanden mellan brollsulvecklingen och samhällsut­
vecklingen.
                                                                                     27


 


Sedan år 1976 lämnar brottsförebyggande rådet (BRÅ) i rapportserien Brollsulvecklingen en beskrivning och analys av ulvecklingen för olika typer av brott. Rapporteringen gmndar sig på data hämtade frän den officiella stafisfiken och olika specialundersökningar. Den redovisning som lämnas i regeringsskrivelsen kan kompletteras med följande uppgifter hämtade ur den senaste rapporten (1986:4).

År 1985 polisanmäldes totalt 32 557 våldsbrott (mord, dråp, grov och annan misshandel). I brotten är även försök och förberedelse inräknade. Drygl 90% av de anmälda våldsbrotten är misshandel som inle har be­dömts som grov. Fullbordade mord och dråp saml misshandel med dödlig utgång utgör knappt en halv procent (126 fall) av de anmälda våldsbrotten. Större delen (70%) av våldsbrott med dödlig utgång klaras upp. Motsva­rande siffra är för misshandel 53 %.

Sell i elt tidsperspektiv har våldsbrotten med dödlig utgång under de senaste elva åren (med undanlag av åren kring 1980) stadigt legat mnt 120-130 fall per år. Anlalet anmälda våldsbrott har däremot ökal som framgår av figur 1.


Prop. 1987/88:14


Figur 1. Antal anmälda våldsbrott

per 100000 invånare 15 år och äldre.


Den kraftiga ökningen under 1960-lalets senare del sammanfaller med och torde huvudsakligen bero på en slalistikomläggning och ändrade sta-fislikmliner. Den kraftiga ökningen är 1982 sammanfaller med all del då infördes nya åtalsregler för misshandel, vilka kan anlas ha lett fill all brott på enskilt område har anmälts i större utsträckning än fidigare.

Från statistiken över anmälda våldsbrott går del inte att dra några säkra slutsatser beträffande den faktiska brottsligheten och eventuella föränd­ringar av denna. Del är bara våldsbrott med dödlig utgång som fär antas komma fill polisens kännedom i de allra flesta fall. När del gäller den övriga våldsbrollsligheten kan man av flera skäl utgå från alt mörktalel är relativt högt, dvs. alt många brott inle anmäls. En stafisfisk ökning behö­ver inle innebära att även den faktiska brottsligheten har ökal, utan denna


28


 


kan ha varil oförändrad eller kanske t. o. m. ha minskal. Om l.ex. anmäl­ningsbenågenheien ökar, kan den anmälda brottsligheten visa en ökning som inle motsvaras av en ökad fakfisk brottslighet.

Huruvida anmälningsbenägenheten har ökal är ovisst. Det förhållandet all våldsbrotten med dödlig utgång har hållit sig pä i stort sett oförändrad nivå medan den totala anmälda våldsbrollsligheten har ökat, kan möjligen sägas lyda på atl den faktiska brottsligheten inte har ändrats lika myckel som vad statistiken över den anmälda brottsligheten visar.

Ell par undersökningar som grundar sig pä intervjuer pekar i denna riklning. En av undersökningarna avser en jämförelse mellan år 1974 och år 1981 av hur många som uppgav att de hade rapporterat ell våldsbrott eller hot fill polisen. År 1974 utgjorde de 0,7 % av de intervjuade och ökade fill 1,2% år 1981. Samlidigl minskade den andel som uppgav sig ha blivit utsatta för våld från 2,5% till 2,2%. Enligt en annan undersökning som avser åren 1978-1985 har ulvecklingen under de åren varil myckel stabil. De som uppgav atl de hade utsatts för något våld eller hot har hela liden pendlat mellan 5 och 6% av de intervjuade, medan våld med kroppsskada har rapporterats av cirka 2 % (se fig. 2).


Prop. 1987/88:14


Figur 2. Andel i den vuxna befolkningen

som under ett år utsatts för våld/hot.


I en annan undersökning finns del däremot visst stöd för all inte bara den anmälda utan också den fakfiska våldsbrollsligheten har ökal. En jämförelse som har gjorts mellan offrens skador vid polisanmälda vålds­brott i Stockholm åren 1969 och 1982 visar att fördelningen efter skadornas svärhetsgrad i stort sett var densamma för båda åren. Eftersom man får anta att mörktalet är litet vid det grövsta väldet och relalivi slorl vid de lindrigare fallen, borde andelen lindrigare skador ha varil betydligt större är 1982 än år 1969, om anmälningsbenågenheien verkligen hade ökal kraftigt under tidsperioden i fråga.

En fräga som har diskuterats är, om utvecklingen har inneburit atl väldet har blivit grövre lill sin karaklär. Frägan kan inte ges ett entydigt svar. Av


29


 


den nämnda jämförelsen mellan åren 1969 och 1982 kan man inle dra några Prop. 1987/88:14 säkra slutsatser om förskjutningar i den riktningen. Det förhållandet att fördelningen efter skadornas svärhetsgrad varit i slorl sell densamma för båda åren torde närmast tyda på-alt våldsbrollsligheten visserligen har ökal totalt sell, men alt den inle har blivit grövre lill sin karaklär. I intervjuundersökningar som statistiska centralbyrån har gjort var del 22,6% av dem som är 1978 hade utsatts för våld som uppgav atl de hade varil tvungna all besöka läkare, landläkare eller sjuksköterska. Motsva­rande andel åren 1982 och 1983 var 24%. Skillnaden mellan undersök- ' ningsresultalen är dock inte så slor all den filialer nägra långtgående slutsatser.

Bäde till omfattning och struktur är den anmälda väldsbrottsligheten olika i olika regioner och städer. Mest utbredd är den i de tre storsladsregi- ■ onerna. Mälardalen, på Gotland och i Norrbollen. Den har också ökat mer i vissa delar av landet än i andra. De mesl urbaniserade länen tenderar all ha de största, och de minsl urbaniserade länen de minsla ökningarna. Exempel på den olika strukturen är atl andelen gatuvåld (misshandel utomhus mellan obekanta) är betydligt större i storstadsregionerna Stock­holm, Göteborg och Malmö än i rikel i övrigt. År 1985 var den 34% i storstadsregionerna och 25 % i övriga riket.

I diskussionen om möjliga förklaringar till en ökad våldsbrottsllghel har slor vikt lagts vid förändringar i alkoholkonsumtionen. Den svenska forsk­ning som finns pekar på alt de som är inblandade i ell våldsbrott ofta är alkoholpåverkade (70-80% av gärningsmännen och 40—50% av offren). Nägot enkelt samband mellan alkoholkonsumtion och våld finns dock inte. Vid en myckel liten del av alla tillfällen då människor är berusade utövas våld. Under 1970-lalels senare del och början av 1980-lalel har alkoholkon-sumfionen minskal, medan våldsbrollsligheten har fortsalt att öka.

En ökad våldsbrotlslighel har också satts i samband med den allmänna kriminalitets- och missbmksulvecklingen. Undersökningar visar att en stor del av gärningsmännen är tidigare kriminellt belastade och alkohol­missbrukare. En yllerligare faktor som framhålls är nöjeslivets ulveckling. En slor del av våldsbrotten sker nämligen i samband med nöjeslivsaktivile-ler. En undersökning visar alt den andel av den svenska befolkningen som har uppgett alt de deltar aktivt i nöjeslivet har stigit från 59% år 1968 till 71% är 1981.

2.4 Överväganden och förslag

Slraffbeslämmdserna i 3 kap. 5 och 6 §§ BrB om misshandelsbrolt har
bestätt oförändrade sedan BrB:s tillkomsl. När bestämmelserna infördes
var avsiklen bl. a. att åstadkomma strängare ingripanden mol våldsverka-
re. Redan dä ansågs våldsbrotten ha bedömts alllför milt, särskilt i jämfö­
relse med förmögenhetsbrotlen. Avsiklen var också all brottets kvalifice­
ring inle som fidigare skulle hell bero på den skada som uppkom genom
misshandeln ulan bestämmas med hänsyn till de alla omständigheter som
omfattas av gärningsmannens uppsåt.
Av den förut nämnda slutrapporten framgår atl BrB till en början med-
        30


 


förde en nägot strängare bedömning. Dels sjönk andelen bötesstraff för     Prop. 1987/88:14 normalgraden av misshandel kraftigt, och dels skedde en nägol strängare siraffmätning än tidigare.

Den minskade användningen av böter innebar dock inle en motsvarande ökning av fängelsestraffen. I mänga fall dömdes i stället till icke frihetsbe­rövande påföljder. Frän är 1970 kan en svängning i riklning mol en mildare siraffmätning iakttas, en tendens som har hållit i sig. Under 1970-lalet har enligt undersökningen medelvärdet för fängelsestraff för normalgraden av misshandel varit 1,6 månad. För grov misshandel har i allmänhet dömts till straff enligl straffskalans minimum, fängelse ell år.

Den jämförelse som har gjorts i undersökningen mellan straff för miss­handel och straff för stöld under åren 1965—1970 pekar i likhet med andra undersökningsresultat i riktning mol alt bestämmelserna om misshandel i reaktionshänseende inte har kommit att tillämpas hell i enlighet med vad som avsågs när de kom lill. I fråga om den uppkomna skadans belydelse för bestämmande av brottets svärhetsgrad visar undersökningen däremot att syftet med de nuvarande bestämmelserna har uppnåtts. Även om skadan alltjämt är en dominerande faktor beaktas i mycket stor utsträck­ning även andra omständigheter vid bedömningen.

I fråga om gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel visar undersökningen att våldets art vanligen är den utslagsgivande faktorn . för mbriceringen av brottet. I rättspraxis framstår det förhållandet att gärningen var livsfarlig som den i särklass oftast åberopade omständighe­ten, när en misshandel bedöms som grov. De övriga exempel på försvåran­de omständigheter som ges i 3 kap. 6 § BrB lill vägledning för bedömning­en av om brottet är grovt åberopas relalivi sällan i jämförelse med att gärningen var livsfarlig.

Redan straffskalans stränghet — och inle minst det höga slraffminimum som gäller för grov misshandel - visar all skalan är avsedd enbart för de verkligt kvalificerade fallen av misshandel. Även exemplifieringen av för­svårande omständigheter är utformad så, att den anger att det ställs myc­ket stränga krav för all brottet skall rubriceras som grovt. De gärningar som i rättspraxis bedöms som grov misshandel är också synnerligen allvar­liga. Typiskt sell rör del sig om fall, dä gärningsmannen med ett tillhygge eller etl vapen, oftast en kniv, tillfogat någon livshotande skador.

Som redan har sagts synes det kurina ifrågasättas om inle praxis har utvecklat sig sä alt man ställer större krav för all elt misshandelsbrolt skall bedömas som grovt än som egentligen var förutsatt vid BrB:s tillkomst. Ser man till ulvecklingen under senare år, måste ocksä ifrågasättas om praxis i della avseende överensstämmer med del allmänna rältsmedvelan-det. Huruvida våldsbrollsligheten allmänl sett har blivit grövre under senare år, måste betecknas som en öppen fråga. Klart är emellertid all del nu liksom tidigare förekommer fall av misshandel som varken har förövats med vapen eller tillbygge eller föranlett livshotande eller svåra skador men som av allmänheten ändå på goda grunder uppfattas som mycket brutala.

Vid sidan av de fall då fråga har varit om livshotande gärningar synes
man kunna urskilja vissa typsiluationer i vilka misshandel framslår som
utslag av en hänsynslöshet, som går vida ulöver den hänsynslöshet och
    31


 


aggressivitet som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är Prop. 1987/88:14 t. ex. inle sällan fallet, när flera tillsammans misshandlar en annan person. Det är främsl offrets utsatta läge, när han angrips av flera pä en gäng som utgör del försvårande momentet och som medför alt brottet ofta ler sig särskill allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av della slag förekommer inle sällan inom del s. k. gatuvåldet. Ibland tillkommer dä det ytterligare försvårande momen­tet all misshandeln är oprovocerad.

En annan lyp av misshandel som framslår som etl utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främsl inom ungdomsväldet, är alt "spar­ka på den som redan ligger", dvs. all fortsätta misshandeln trots atl offret saknar förmåga att värja sig. Gärningar av delta slag torde ibland begås under ren besinningslöshet och utan all gärningsmannen haft en klar upp­fattning av situationen. Del är inle i första hand i sådana fall, utan i de fall då gärningsmannen har insett all den drabbade är utslagen men ändå fortsätter misshandeln som väldet blir kvalificerat.

Det råder vidare inle någon tvekan om all våldshandlingar mol den som är fysiskt väsenfiigt svagare - l.ex. ell litet barn eller en.äldre person -ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även om väldet inte kan betecknas som grovt i och för sig eller skadorna som svåra. Vid kvinnomisshandel - som också avser en i regel fysiskt svagare person -beslår våldet typiskt sell av örfilar, knytnävsslag och sparkar och är inle sällan förenat med hot. De synliga skadorna kan vara begränsade till blåmärken, svullnader, smärre frakturer eller mindre landskador. Uppre­pas misshandeln flera gånger eller pägår den under längre tid, framstår den som utslag av särskild bmtalilet. Det försvårande momentet vid denna lyp av misshandel ligger främst i själva integritelskränkningen liksom i del förhållandet all våldet är psykiskt nedbrytande lill sin karaklär.

Även om det av flera skäl är vanskligt atl sammanfalla praxis på elt sådant omräde som del förevarande i generella termer, torde del inle vara någon överdrift atl påstå atl misshandelsbrolt av det kvalificerade slag som nu avses i regel inte mbriceras som grova i den nuvarande rättstillämpning­en, såvida inte gämingen var livsfarlig eller myckel allvarliga skador upp­kommit. I allmänhetens ögon framstår emellertid säkerligen sådana hand­lingar ofta som grova brott även i andra fall. Detsamma torde över huvud laget gälla i fråga om sådana misshandelsbrolt som innefattat en särskill allvarlig kränkning av offrets integritet.

Inle minsl med hänsyn till den minskade tolerans mot våldet och de ökade strävanden atl motverka detta som gjort sig gällande under senare lid talar starka skäl för all lagstiftaren anpassar sig lill delta synsätt, något som också rekommenderats både av fängelsestraffkommiltén och i den förut nämnda straffmätningsrapporten. Delta gäller så mycket mera som del på goda grunder kan hävdas all en mindre långtgående restrikfivitet i fräga om alt rubricera misshandelsbrott som grova egentligen förutsatts vid tillkomsten av BrB.

Självfallet bör bedömningen i del enskilda fallet ske med hänsyn till
samfiiga föreliggande omständigheter. Andra omständigheter än som om­
fattas av gärningsmannens uppsåt kan ju i princip inte läggas denne lill last.
    32


 


Hänsyn måste tas även lill förmildrande omständigheter som l.ex. all     Prop. 1987/88:14
brottet har förövats i ell chocktillstånd, under provokation, som en ökon-
       

Irollerad impulshandling eller under speciella psykiska påfrestningar.

För alt man skall uppnå en gränsdragning mellan normalgraden av ■
misshandel och grov misshandel som bättre svarar mol del allmänna
rättsmedvetandet bör den aktuella bestämmelsen ändras. En lämplig väg
är att i del exempel på försvårande omständigheter som avser gärnings­
mannens hänsynslöshet och råhet inle ställa så stränga krav som ligger i
ordet synnerlig. All, som föreslagils i hovrättsrådet Grönwalls rapport,
låta ordet utgå ulan alt ersätta del med nägol annat kvalificerande uttryck
synes å andra sidan inle hell adekvat, eftersom hänsynslöshet är någol som
präglar misshanddsbrotten i allmänhet och inle blott de grövsta. En rimli­
gare gränsdragning nås emellertid - fö. även i jämförelse med förmögen­
hetsbrotlen — om redan särskild hänsynslöshet och råhet anges som för-
      
svårande.                                                    .-■    -

I enlighet med del anförda förordas sålunda all ullryckel " synnerlig hänsynslöshet eller råhet" i 3 kap. 6 § andra stycket BrB byts ul mol " JäA■j•/W hänsynslöshet eller råhet".

Med hänsyn till de skiftande omständigheter som i prakfiken föreligger när del gäller allvarliga misshandelsbrolt är del knappast möjligl all mera exakt precisera var gränsen med denna lösning i olika situationer bör gå • mellan normalfall och grova fall av misshandel. Genomförs förslaget, bör det uppfattas som en allmän anvisning lill domstolarna atl tillämpa ell något mindre restrikfivt synsätt än i dag när det gäller alt kvalificera elt misshandelsbrolt som grovt. Della gäller särskill såvitt avser hänsynen lill sådana faktorer som all misshandeln varil oprovocerad och långvarig saml riklat sig mol skyddslösa personer. I del senare hänseendet kan hänsyn tas lill såväl offrets allmänna möjlighet atl försvara sig som till om misshan­deln utförts av flera gärningsmän. I de rättsfall som har redovisats i avsnill 2.2.2 hänfördes brotten vid den rättsliga bedömningen slutligt till normal­fallet av misshandel, men etiligl den föreslagna lydelsen av paragrafen synes det ligga närmast fill hands all i princip bedöma sådana fall som grova.

I hovrättsrådet Grönwalls rapport har föreslagils alt en uppmjukning av kriterierna för när etl misshandelsbrolt skall bedömas som grovt kombine­ras med en sänkning av minimistraffel från fängelse ell år lill fängelse sex månader. Med hänsyn till intresset av att allvarliga misshandelsbrolt kraft­fullt bekämpas synes en sådan åtgärd dock inte lämplig. Frägan om straff­skalor för detta och andra brottsbalksbrott återkommer f.ö. när ställning skall tas fill fängdseslraffkommilléns belänkande.

3 Grov stöld

3.1 Gällande bestämmelser öch förarbeten

I förhållande fill vad som gällde tidigare innebar BrB inle någon nydaning

vad slöldbrotlen beträffar. Såvitt gäller gränsdragningen mellan stöld och   33

3    Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14


grov stöld genomfördes heller inle några andra ändringar vid BrB:s fill- Prop. 1987/88:14 komst än all straffminimum för grov stöld höjdes från frihetsstraff i två månader lill sex månader. Samma höjning av minimistraffel genomfördes samtidigt för vissa andra grova förmögenhetsbrott. Avsikten var inte att åstadkomma någon slraffskärpning utan endasl en mera adekvat brottsrub­ricering, sä all inte en gärning rubricerades som grov ulan hänfördes lill normalgraden, när omständigheterna vid broUet var sådana att ett kortare straff än sex mänader var tillräckligt.

Stöldbrollen finns i BrB upptagna i 8 kap. För stöld straffas enligl 1 §
den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, om
tillgreppet innebär skada. Straffet är fängelse i högst två år. 2 och 3 §§
,

behandlar de lindrigare brotten snalleri och bodräkt.-

Om stöld eller bodräkt med hänsyn lill omständigheterna är att bedöma som grov, skall gärningsmannen dömas enligt 4 § för grov stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid denna bedömning skall enligl 4 § andra stycket främsl beaktas om tillgreppet avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varil försedd med vapen, sprängämne eller annal sådant hjälpmedel eller om gärningen pä annal säll varil av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde dler inneburit synnerligen kännbar skada.

Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsema i 4 § andra slyckel genom
lagen (1975:1395) om ändring i brottsbalken. Ändringen innebar att inbrott
mönstrades ut som kvalifikalionsgmnd för grovt brott och ersattes med
kriteriet atl gärningen varil av särskill hänsynslös art. Bakgmnden var
bl.a. atl domstolarna ansågs alltför schablonmässigt mbricera en stöld
som grov, om tillgreppet hade skell genom inbrott. I strid med vad. som
hade avselts hade den vid BrB:s tillkomst genomförda höjningen av straff-
  >

minimum därigenom kommit alt fä en straffskärpande effekl.

Förslaget all slopa inbrott och i stället komplettera exemplifieringen i .8 kap. 4 § andra stycket BrB med elt kriterium som tar sikte på om gärning­en är av särskilt hänsynslös art lades fram i en promemoria (Ds Ju 1974:20) om grov stöld och rån saml återfall i brott. I promemorian framhölls atl beleckningen grov stöld borde reserveras för de gämingar som efter en allsidig bedömning framstår som särskilt kvalificerade. I många fall kunde det finnas skäl att fästa större avseende vid andra moment i gärningsman­nens handlingssätt än del faktum alt han begått ett inbrott. Den personliga integriteten och tryggheten mot stömingar äv vad som räknas till hemfri­den hade alltmer kommit i förgmnden. Det var därför naturligt att lonvik-, ten i mindre mån lades på tillvägagångssättet som sådant än på del obehag . och lidande etl hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medförde.

I fråga om inbrottsstölder framhölls i promemorian att det inte rådde
någon tvekan om all bostadsinbrott i sig borde bedömas annorlunda än etl
inbrott i elt skjul eller en lagerlokal. Del borde heller inle framstå som
onaturligt att man vid bostadsinbrott även fäste avseende bl. a. vid humvi­
da gärningsmannen var övertygad om all lägenheten eller villan för tillfället
var helt obebodd eller om han hadebmfit sig in i en lokal där han. visste
eller kunde befara alt andra personer just då uppehöll sig. Vidare uttalades
i promemorian att hänvisningen lill alt gämingen varit av särskilt hänsyns-
   34


 


lös art skulle ge vägledning för en mera differentierad bedömning av olika    Prop. 1987/88:14

slags inbrottsstölder. Det borde inte råda någon tvekan om att den som

med stölduppsåt bryter sig in hos sovande personer i regel måste anses ha      -

gjort sig skyldig lill grov stöld. Detsamma gällde fall då gämingsmannen i

samband med etl inbrott åv rent okynne åstadkommer en mera omfattande

förstörelse eller andra påtagliga obehag för målsäganden. Hänvisningen

tog också sikte på andra tillgrepp än sådana som sker efter inbrott, t. ex. då   .         ,

gämingsmannen utnyttjar det förhållandet alt en person är gammal, sjuk

eller bosatt på en ensligt belägen plats för atl under mer eller mindre falska

förevändningar bereda sig tilUräde till dennes bostad och där ogenerat

genomför vissa tillgrepp.

Vid remissbehandlingen fick den föreslagna ändringen ett övervägande
posifivt mottagande, men förslaget föranledde också en del erinringar!
Överåklagaren i Stockholm ansåg att bostadsinbrott borde bedömas som
grovt brott ulan hänsyn lill om gärningen kunde anses vara särskill farlig
eller hänsynslös. Enligt hans mening borde inbroltsmomentet bibehållas
som kvalifikalionsgmnd och förses med tillägget "där någon har sin bo­
stad". Även överåklagaren i Göteborg menade att inbrottsmomentet borde
få slå kvar, men med tillägget "av icke ringa betydelse". Rikspolisstyrel­
sen (RPS) och Föreningen Sveriges länspolischefer ansåg all tillägget "av
hänsynslös art" inle var fillräckligt för att ge vägledning för en mera
differentierad bedömning av olika slags inbrottsslölder. Enligt RPS borde
avsikten att inbrott med stölduppsåt t.ex. hos sovande personer alltjämt
skulle betraktas som grovt brott komma till klarare uttryck än i ändrings­
förslaget. Vidare var det otillfredsställande att de 'rältslillämpande myndig­
hetema vid bedömningen skulle fästa avseende vid gärningsmannens even-.
tuella vetskap om att lägenheten eller villan var obebodd vid inbröttstillfål-
let.
                    -'-....-.

I propositionen (1975/76:42) med förslag till de ifrågavarande ändringar­na anslöt sig departementschefen till de riktlinjer som' angavs i promemo­rian för bedömningen av brottets svärhetsgrad. Att som föreslagits under remissbehandlingen behålla inbrott som exempel på en kvalifikafionsgmnd men med tillägget "där någon har sin bostad" eller "av icke ringa betydel­se" vär iiite tillräckligt för alt åstadkomma en så nyanserad rättstillämp­ning som var önskvärd. I propositionen underströks att del givetvis var av belydelse var och när ett inbrott äger mm och naturligt att ett inbrott i någons bostad bedöms som allvarligare än elt inbrott i elt vindskontor eller en lagerlokal. Beteckningen grov stöld skulle dock endast fillgripas i fall som efter en allsidig bedömning framstod som särskilt kvalificerade.

Under riksdagens behandling av. förslaget blev frågan öm bedömningen ■      .

av bostadsinbrott föremål för ingående diskussioner: Juslitieulskottet (JuU:
1975/76:16) uttalade i anledning av tre mofioner i frågan att utskottet i
likhet med motionärema fann det angeläget att slå vakt om de värden som
infattas i begreppet hemfrid. Sådana gämingar som består i att någon
tränger in och stjäl i en.annans hem fick i regel anses vittna om en sädan
hänsynslöshet som enligt propositionen skulle utgöra eri särskild kvalifika­
lionsgmnd för grovt brott. .Sådana tillgrepp borde alltså, oavsett om de
varit förbundna med inbrott, regelmässigt bedömas som grovt brott. Ställ- >
    35


 


ningstagandel borde dock alllid grundas på en allsidig bedömning av saml-     Prop. 1987/88:14
liga föreliggande förhållanden.
                                                         ,

I en reservation lill juslitieulskollets belänkande underströks alt avsik-  .: ,

len med lagändringen var att åstadkomma en påtagligt mera differentierad •
bedömning särskilt av sådana tillgrepp som hade föregåtts av elt inbrott.
Vid bedömningen av sådana gärningar var del nödvändigt atl noga skilja
mellan fall då människors integritet och känsla av trygghet och säkerhet
verkligen kränks eller hotas på elt allvarligt sätl — som t. ex. vid inbrott i
etl hem där del inle kan uteslutas atl någon uppehåller sig eller kan komma
tillstädes — och fall där gärningsmannen i samband med tillgreppet gör sig
        .     .

skyldig lill olovligt inträng i etl utrymme som visserligen används för
bostadsändamål men där han ändå ulgår från alt de skadliga effekterna av
hans handlingssätt endast kan bli av ekonomisk och jämförelsevis begrän­
sad natur. I situationer av det förstnämnda slaget torde det ofta kunna bli
aktuellt all rubricera brottet som grovt, medan detta sällan torde bli fallet i
situationer av det sistnämnda slaget. Reservationen mynnade ut i en för­
klaring alt rättstillämpningen borde i varje särskill fall grundas på en
allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter.
      '   ■■

I riksdagen ställde sig en minoritet bakom utskottets uttalande, medan    ,:

majoriteten biföll reservationen (rskr 1975/76:111).     !

3.2 Rättspraxis

Frän praxis kan anmärkas två refererade rättsfall, i vilka HD har tagit
ställning till huruvida inbrollsslöld i bostad skulle bedömas som grov stöld
         

enligt 8 kap. 4 § i dess nuvarande lydelse.

I NJA 1976 s. 414 hade A tagit sig in i en bostadslägenhet genom atl peta '
undan låskolven i ytterdörren och i lägenheten fillgripit kontanter och ell
guldarmband lill ell sammanlagt värde av 800 kronor. Inbrottet skedde ■ .
omkring klockan 16, när lägenhetsinnehavaren ännu inle hade kommil hem
frän sitt arbete. I likhet med underinslanserna bedömde HD — med tre
röster mot två — inbrottet som grov stöld. Majoriteten konstaterade alt A
visserligen genom atl ringa på dörren hade försökt ått ta reda på om det
fanns folk i lägenheten. A hade dock ingalunda kunnal vara säker på atl .
den var tom, och han hade i varje fall haft att räkna med alt någon som
bodde i lägenheten skulle kunna komma när som helst. Inbrottet hade skell
vid en tid pä dagen, när mänga människor kommer hem frän sitt arbete.
Gärningen fick vid dessa förhållanden anses ha inneburit en allvarlig
kränkning av de i lägenheten boendes integritet. Majoriteten uttalade vida­
re atl inbrottet hade föregåtts av en viss planering, atf A hade ådagalagt
förslagenhet när han tog sig in i lägenheten och alt värdet av det tillgripna
inte var obetydligt. HD:s minoritet konstaterade bl.a. all del saknades
anledning atl anla annal än alt A för egen del var övertygad om alt ingen
fanns i lägenheten. Naturligtvis var det inle uteslutet all han trots allt
skulle träffa på någon där eller all någon som bodde i lägenheten skulle
komma tillslädes. En viss risk för elt sådant sammanträffande torde före­
ligga i de flesta fall då inbrott görs i en bebodd lägenhet eller villa. Att med
hänsyn till den risken anse all A:s gärning innebar en allvarlig kränkning av
  36


 


andra människors integritet och därför vara av särskill hänsynslös art var     Prop. 1987/88:14 enligl minoritetens mening inte befogal.

I NJA 1982 s. 102 hade A i berusat tillstånd tagit sig in i en bostadslägen-, hel genom all krossa en fönsterruta och i lägenheten stulit en flaska punsch. Lägenhetens innehavare hade vid tillfället varit bortrest pä semes­ter. Tingsrätten och hovrättens majoritet (3 ledamöter) dömde A för grov stöld. HD bedömde enhälligt gärningen som stöld. Som skäl anförde HD atl en inbrollsslöld i en bebodd lägenhet i allmänhet måsle betraktas som ett allvarligt brott med hänsyn till den kränkning av de boendes integritet som gärningen innebär. Därav följde emellertid inle atl varje sådan gärning skall bedömas som grov stöld, ulan vid mbriceringen måsle hänsyn las även lill övriga omständigheter. Utredningen gav inte slöd för annal anla­gande än all del var fråga om en ren impulshandling och inga tecken lydde på alt A hade sökl igenom lägenheten eller över huvud taget uppehållit sig där mer än en kort stund. Bortsett frän den sönderslagna fönsterrutan hade A inte förövat nägon skadegörelse och hade inle tillgripit annat än en flaska punsch. En samlad bedömning av vad som hade förekommit ledde lill all gärningen borde betecknas som stöld.

3.3 Brottsutvecklingen m. m.

Enligt den tidigare nämnda BRÅ-rapporlen anmäldes ca 144600 inbrotts-lölder fill polisen under år 1985. Della innebär en ökning med 2% jämfört med föregående är. Gemensamt för denna lyp av stölder är atl del tillgrip­na förvarals i ell läst utrymme som gärningsmannen har berett sig tillträde till. Brottstypen är av myckel varierande beskaffenhei beroende bl. a. på var del tillgripna förvarades. De flesta inbrottsslölder (ca 55%) drabbar förelag eller institufioner av olika slag genom inbrott i butiker, vamhus, kontor, fabriker, skolor, bibliolek och liknande lokaler. De enskilda hus­hällen drabbas främsl av bostadsinbrott, kallar- och vindsinbrotl och in­brott i fritidshus. Av samtliga inbrott utgör bostadsinbrotten endast en mindre del, ca 17%. År 1985 anmäldes 24 600 bostadsinbrptt, vilket inne­bär en minskning med 1 % jämfört med föregående är.

De polisanmälda inbrotten torde relalivi väl motsvara den faktiska brottsligheten. De flesta som drabbas är skyddade av försäkringar vilket medför all flertalet brott blir anmälda.

Med undanlag för de två senaste årens ökning har inbrotten under 1980-talet legal på en relativt konstant nivä. Ser man över en 20-ärsperiod har de nästan fördubblats sedan 1965. Bostadsinbrotten har ökat i snabba­re takt och har mer än tredubblats sedan är 1965 (se fig. 3).

37


 


Figur 3. Antal anmälda bostadsinbrott

per 100000 invånare 15 år och äldre.


Prop. 1987/88:14


 


Både när del gäller inbrott över huvud tagel och bostadsinbrott är de regionala skillnaderna stora. Del råder ell starkt samband mellan lälortsre-gioner och hög broUsfrekvens. Stockholmsregionen är den del av landet som har i särklass mesl inbrott per invånare (3 300 inbrott per 100000 invånare). Därnäst kommer Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län (2800 inbrott per 100000 invånare). Koncentrationen till storstadsregi­onerna är stor även för bostadsinbrotten.

Till skillnad från andra inbrott är bostadsinbrotten utpräglat säsongbéto-nade. De har en extrem lopp under juli månad och höga värden under resten av sommaren. Anledningen är naturligtvis all många lägenheter och villor står lomma under semestern.

Inbrott är svåra atl klara upp. Uppklaringsprocenlen för landet i sin helhet har på senare år legal mellan 10 och 15%. För att ell inbrott skall klaras upp fordras det i stort sett all gärningsmannen las pa bar gärning eller alt.han bhr igenkänd och kan identifieras. All inbrott klaras upp efter polisiärt utredningsarbete är mindre vanligt, och då det inträffar rör del sig vanligtvis om s. k. serieuppklaring. Olika typer av inbrott är olika svåra att klara upp. Svårast är kallar- och vindsinbrotl. Lättast all klara upp är inbrotten i butiker och vamhus (ca 21 % år 1983). Bostadsinbrotten håller sig kring genomsnittet, 10%. De regionala skillnaderna i fråga om uppkla-ringsprocent är emellertid slora.

Av de gärningsmän som har blivit kända har drygl hälften varil 20 år eller yngre och en tredjedel yngre än 18 år. Ungdomar under 18 år domine­rar än mer när del gäller inbrott i skolor, kiosker och automater. Vid bostadsinbrott däremot är gärningsmännen vanligtvis äldre. Bara 15% av dem har varit under 18 år.

De ekonomiska skadorna av inbrott är betydande. Enligt upplysningar som har hämtats från försäkringsbranschens press- och informationstjänst uppgick år 1985 totalsumman av utbetalade ersättningar för egendom som


38


 


försvunnit i samband med inbrott till i det närmaste 176 milj. kr. enligt     Prop. 1987/88:14 hemförsäkring och närmare 145 milj. kr. enligt villahemsförsäkring. Därtill skall läggas försäkringstagarnas självrisker.

Enligl försäkringsbolagens slalislik över antalet anmälda inbrott under
åren 1981 -1985 har inbrotten i bostadslägenheter ökal från ca 6 300 år 1981
till8500år 1985. Villainbroltenharundersammatidökalfrån5300år 1981
fill 6600 år 1985, vilkel dock har inneburit en minskning fråri år 1984, då
del anmäldes.som mesl villainbroll under hela tidsperioden, nämligen
något över 7 100. Motsvarande minskning kan inte noteras för bostadslä­
genheternas del. I flerfamiljshus är - fill skillnad mol villorna - kallar- och
vindsinbrotl betydligt vanligare än lägenhelsinbrott, år 1985 ca 13500.
Statistiken upplyser också om inbrottsmeloder. Den helt dominerande i
fråga om bostadslägenheter är all gärningsmannen bryter upp en dörr som
       

är låst på ett enklare säll än med s. k. godkänd läsenhel. För villornas del är del vanligast alt denne bereder sig tillträde genom någol fönster.

3.4 Överväganden och förslag

Bestämmelserna i 8 kap. 4 § andra slyckel BrB ger exempel på omständig­heter som kan motivera alt en stöld bedöms som grov. Exemplifieringen är varken uttömmande eller bindande, ulan är avsedd all utgöra endast en vägledning för bedömningen. En omständighet som i lagrummet anges som försvårande behöver alltså inte få avgörande betydelse, om domstolen finner atl större avseende bör fästas vid andra omständigheter eller andra moment i gämingsmannens handlingssätt eller förhållandena i övrigt. Både vid BrB:s fillkomst och vid 1975 ärs lagändring har det understmkils all del är genom en allsidig bedömning av omständigheterna i del enskilda fallet som avgränsningen mellan normalgraden av stöld och grov stöld skall ske.

Fram till 1975 års lagändring fanns inbrott med i exemplifieringen. In­brott är etl hävdvunnet begrepp inom straffrätten och hänför sig till att någon olovligen skaffar sig tillträde till slängda lokaler eller förvaringsul­rymmen.

Med gångna liders produktionssätt var det inle lika vanligt som nu att förvara egendom under lås eller arbeta och bo i lokaler som låses, och det framstod som särskill försvårande alt gärningsmannen hade forcerat yttre hinder för att stjäla. I äldre lagstiftning föreskrevs också atl inbrollsslöld är grov stöld.

De ändrade levnadsförhållandena till följd av den ökade industrialise­
ringen, urbaniseringen och den allmänna ekonomiska ulvecklingen har
medfört alt inbrott i allt större utsträckning har kommit atl bli en förutsätt­
ning för stöld ulan all fillgreppel för den skull behöver framstå som särskill
allvarligt. Betrakldsesältel och skyddsintressel vid stöldbrotl har förskju-
fits. Numera ler del sig naturligt alt fästa större avseende vid andra
moment i slöldbroUet än vid lillvägagångssällel som sådant. Eftersom
medborgarna också fåll möjlighet att i slor utsträckning skydda sig mol
ekonomiska förluster genom försäkringar, har skyddsintressel till en del
förskjufits frän den rent ekonomiska till den personliga sfären. Intresset
har i hög grad kommil atl gälla skydd mot de lidanden och obehag söm den
39


 


enskilde åsamkas genom alt en främmande person tränger in och stjäl i     Prop: 1987/88:14 hans hem. Sådana tillgrepp innebär en kränkning av den enskildes person­liga integritet och trygghet och framstår därför ofta som särskilt allvarliga.

Den lagändring som förelogs är 1975 syftade lill alt anpassa exemplifie­ringen i 8 kap. 4 § andra slyckel BrB lill nutida synsätt. I och med all inbroltsmomentet inle längre betonas, ulan i stället inlegritelsaspekten, har utvecklingen också fortsall mot en mera differentierad bedömning av inbrollsslöld än tidigare. Tillgrepp efter inbrott som avser ringa värden och som annars allmänl sell inte ler sig speciellt allvarliga synes sålunda i praxis inle längre mbriceras som grov stöld.

Det synes dock kunna ifrågasättas om den nuvarande lagstiftningen och dess förarbeten ger tillräcklig ledning för hur man skall se på stölder som förövats genom inträng i privatbosläder. Detta är en från både principiella och praktiska synpunkter väsenfiig fråga.

Människors integritet kränks och deras känsla av trygghet och säkerhet hotas på ett allvarligt säll, om en främmande person tränger in deras hem och tillgriper deras personliga egendom. Denna aspekt gör sig kanske mindre gällande om det undanlagsvis är fräga om tillgrepp av rena bagatel­ler ulan särskill affektionsvärde (jfr det ovannämnda rättsfallet NJA 1982 s. 102). Men när tillgreppet avser exempelvis möblemang eller personliga lillhörigheter spelar värdet av det tillgripna ofta en underordnad roll i förhållande lill del obehag och lidande som den enskilde tillfogas i sådana fall. Del är känt all stölder av detta slag kan ge upphov fill känslor av sorg, oro och vanmakt och intcisällan åsamkar enskilda människor psykiska skador, som ibland också kan vara allvarliga.

I den nuvarande rättstillämpningen bedöms bostadsinbrott myckel ofta som grov stöld. Lagens förarbeten lägger dock därvid en närmast avgöran­de vikt vid frågan huruvida gärningsmannen hade anledning befara alt nägon skulle uppehålla sig i bostaden eller komma tillstädes medan stölden pågick. Ofta måsle självfallet ocksä integritelskränkningen le sig särskill påtaglig, om den boende konfronteras med gärningsmannen, dvs. om intrånget sker medan någon finns i hemmet eller kommer dit.

Känslan av obehag och otrygghet mäste emellertid vara högst påtaglig även för den som — utan alt ha konfronterats med gärningsmannen -återkommer efter t.ex. arbetstidens slut eller efter en avslutad semester och finner sitt hem vara skövlat. Allmänheten torde ha svårt alt förstå, all del vid tillämpningen av det exempel i 8 kap. 4 § BrB som lar sikte på särskild hänsynslöshet i gärningsmannens handlande skall fästas så slor vikt vid vad denne antog eller vad han visste eller inle visste beträffande den boerides närvaro i hemmet. Det är f.ö. sannolikt inle minsl i fall då gärningsmannen har försäkrat sig om att ingen är hemma vid brotlslillfäl-. let, som handlingssättet för det allmänna rällsmedvelandel framslår som .. särskill hänsynslöst.

I viss utsträckning vill det också förefalla som om den nuvarande ord-   -
ningen kan framtvinga överväganden från domstolens sida vilka till en del
framstår som irrationella. När någon gör inbrott i en bostad under fid då
den boende kan befaras uppehålla sig i bostaden eller återkomma dit torde
del inte sällan vara fråga om impulsbelonade handlingar. Typiskt för del
      40


 


noga planlagda inbrottet är å andra sidan atl gärningsmannen verkligen har Prop. 1987/88:14 försäkrat sig om all: bostaden är tom, dä han utför fillgreppel. I andra sammanhang betraktas ofta del förhållandel atl en gäming har planlagts särskill noggrant som en försvårande omständighet, och det kan därför ifrågasättas om del är rationellt alt låta samma förhållande inverka i mot­satt riklning pä bedömningen vid brott av förevarande slag. Man måste se till omständigheterna i det särskilda fallet för atl kunna bedöma hur sådana faktorer bör värderas.

För alt del inle skall råda någon tvekan om all samhället generellt ser pä bosladsstölder som en allvarlig kränkning av människors integritet och som en i princip grov form av stöld behöver exemplifieringen i 8 kap. 4 § BrB kompletteras. Ell moment som främsl gör all brottet framslår som särskill hänsynslöst bör vara atl fillgreppel sker efter intrång i en annans hem. Della moment bör lyftas fram i exemplifieringen av kvalificerande omständigheter.

Ål begreppet hem kan ges olika innebörd, men i den mening som här åsyftas avses en stadigvarande bostad — vanligen i lägenhet, småhus eller villa. Begreppet hänför sig alltsä lill permanentbosläder och omfallar inle fritidshus eller tillfälliga bosläder som hotellrum eller liknaride. Med hem avses här också bara den egentliga bostaden och inte kallar- eller vindsul-rymmen, uthus eller liknande. Straffskyddel mot bostadsinbrott enligl den strängare straffskalan för grov stöld synes inle böra komma i fräga i den omfattning som avses med hemfrid enligt slraffsladgandet i 4 kap. 6 § BrB om hemfridsbrolt. Skyddet mol hemfridsbrolt avser nämligen inle bara permanentbosläder utan också fillfälliga bosläder, gård, trädgård, ekono­mibyggnader m. m.

Mot bakgmnd av det anförda torde förtydligandet av exemplifieringen i 8 kap. 4 § andra slyckel BrB lämpligen böra ske så, alt som ytterligare exempel på försvårande omständigheter vid stöld anges atl tillgreppet skell efter intrång i lägenhet eller hus där någon har sin stadigvarande bostad.

Även om de tillgrepp som här avses normall begås genom inbrott synes det vara principiellt mindre tillfredsställande atl särskill framhälla inbrotts-momentet i lagtexten; en stöld av aktuellt slag kan ju vara lika allvarlig även om gärningsmannen undanlagsvis inle har behövt bryta lås e. d.

Med intrång bör på samma sätl som i 4 kap. 6 § BrB förslås att någon olovligen bereder sig fillträde. Brott enligl della lagrum blir enligl allmänna principer normall konsumerat av den grova stölden och skall alltså inle föranleda särskill straffansvar.

Det kompletterande exempel på kvalificerade brott som här föreslås bör med hänsyn lill dess centrala belydelse lämpligen nämnas först bland de i 8 kap. 4 § andra stycket BrB meddelade exemplen och således före del mera speciella fallet atl stölden avser sak som någon bär på sig, vilket inleder den nuvarande uppräkningen av exempel.

Slutligen bör understrykas vad som redan förut har framhållits om alt
exemplen inte avses vara vare sig uttömmande eller bindande. En in­
brollsslöld i en sommarsluga kari således självfallet berocride pä omstän­
digheterna myckel väl vara atl anse som grov, även om den inle heller i
fortsättningen kommer atl vara uttryckligen täckt av exemplifieringen.
       41

4   Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 14


Och avsikten är å andra sidan inle alt en stöld sädan som den som förelåg i     Prop. 1987/88:14 rättsfallet NJA 1982 s. 102 (se avsnitt 3.2) skall bedömassom grov även om lagtexten får del ändrade innehåll som här föreslås.

42


 


Innehåll                                                                      Prop. 1987/88:14

Förfallningsförslag................................................ .. 14

1   Inledning.........................................................    15

2   Misshandel......................................................... 16

 

2.1    Gällande bestämmelser........................     ......    16

2.2    Rättspraxis.................................................. .. 18

 

2.2.1    Grovt broU.............................................    18

2.2.2    Gränsdragningen mellan grov misshandel och misshandel         22

2.3                                                                  Undersökningar och reformförslag                  25

2.3.1    Siraffmätning, slutrapport (Ds Ju 1980:9) ...    25

2.3.2    Brollsulvecklingen....................................    27

2.4                                                                  Överväganden och förslag                  30

3 Grov stöld........................................................ .. 33

3.1    Gällande bestämmelser och förarbeten..............    33

3.2    Rättspraxis.................................................. .. 36

3.3    Brollsulvecklingen m.m.................................... .. 37

3.4    Överväganden och förslag.............................. .. 39

43


 


1987-05-08                       Biläga 2     Prop. 1987/88:14

Sammanställning av remissyttranden över departementespromemorian (Ds Ju 1986:11) Grov misshandel och grov stöld

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgells av riksåklagareri (RÅ), Svea hovräll, Malmö tingsrätt, rikspolisstyrelsen, krirninalvärdssty-relsen, brottsförbyggande rådet (BRÅ), Sveriges advokatsamfund, Sveri­ges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningarna för Sve­riges länspolischefer och polischefer. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens Centralorganisafion (TCO).

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt regionåklagarmyndigheten i Härnösand. LO har bifo­gat ett yttrande från LO-förbundens Rättsskydd AB. TCO har hänvisat till ell yttrande som Svenska Polisförbundet avgelt lill Centralorganisationen.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

Alla remissinstanser utom advokatsamfundeel har i stort sell tillstyrkt eller lämnat utan erinran de föreslagna lagändringarna och i princip godtagit de motiv som redovisas i promemorian. Advokatsamfundet har dock avstyrkt förslag lill ändring i 8 kap. 4 § BrB på den grunden aU ändringen inle behövs. Några (RÅ, Malmö tingsrätt, kriminalvårdssslyrdsen och BRÅ) har förordat atl de aktuella frågorna borde behandlas i etl större samman­hang - lämpligen i samband med beredningen av fängdseslraffkommilléns resp. förmögenhelsbfottsutredningens förslag i dessa delar. Remissinslanserna har härvid anfört:

RA

Fängelsestraffkommiltén har i betänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:13-15) på ell myckel ingående sätl analyserat allehanda kriminalpo-liliska grundfrågor saml med utgångspunkt i för oss delvis nya straffrättsli­ga teorier presenterat förslag till omfattande förändringar av regelsyste­met. Kommittén har ocksä gjort en grundlig översyn av straffskalorna i brottsbalken och i de centrala specialstraffrättsliga lagarna saml föreslagit relalionsförskjutningar mellan olika brotlskalegorier.

Vidare har förmögenhelsbrotlsutredningen i betänkandet Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbroU (SOU 1983:50) lagt fram förslag på omfattande förändringar av lagstiftningen på förmögenhetsbrottens omrä­de. Bl.a. har utredningen föreslagit ändrade rekvisit för tillgreppsbrotten och ändrat innehåll i de olika graderna av dessa brott.

Mot den nu angivna bakgrunden är del beklagligt att man i promemorian
lyfter ut — från det större sammanhang som övervägandena i de två
44


 


betänkandena utgör - och särskill behandlar frågan om en omreglering i     Prop. 1987/88:14 skärpande riklning av rekvisiten för de svåraste graderna av misshandel och stöld. Enligl min mening kan det fö. ifrågasättas om brollsulveckling­en när det gäller grov misshandel och grov stöld är så alarmerande all den omedelbart motiverar en särbehandling ay dessa brott.

Oni en särbehandling ändock .anses böra ske, kan enligt min mening förslagen i promemorian godtas.

Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen vill i och för sig inte mplsätla sig de föreslagna ändringarna i brottsbalken 3 kap. 6 § och 8 kap. 4 § även om styrelsen anser all sådana ändringar borde behandlas samlidigl som den av fängel­sestraffkommiltén föreslagna straffskaleöversynen.

BRA

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tvekar om del är lämpligt alt behandla de nu aktuella brolien särskill. Enligt BRÅ ställer del sig mera naturligt atl ta upp bl.a. gränsdragningen mellan stöld och grov stöld resp. misshandel och grov misshandel i samband med all ställning las till förmögenhets-brottsutredningens belänkande (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbroU ulom gäldenärsbrotten och fängdseslrafffkommit-téns betänkande (SOU 1984:13-15) Påföljd för broU.

LO

1 LOs kriminalpolifiska program (1981) anfördes bl. a. "alt en grundpriiicip bör vara atl brott som är särskilt grova ... ska ge de förhållandevis hårdaste straffen." I programmet anfördes också alt straffbedömningen av dessa brott i första hand bör ses som elt sätt all stödja den allmänna rättsuppfatt­ningen om handlingen i fråga: Ur individualpreventiva synpunkter däremot är en straffskärpning myckel tveksam. Det innebär all verkslälligheteri av straffet bör utformas pä elt sädant sätt atl det kan verka rehabiliterande på den enskilde individen.

2 Grov misshandel

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till.förslaget att i vissa ..
fall sänka kvalifikationskraven för atl bedöma en misshandel som grovt
brott. Frän vissa häll har dock satts i fråga om den valda lagtékniska
lösningen på ett fillräckligt klart sätt anger vad som åsyftas med lagänd­
ringen.
                                                         '
Remissinslanserna har anfört.
                           45


 


                                                                              Prop. 1987/88:14

Det kommer inte till direkt uttryck i promemorian men det bör beaktas att en effekl av all hänsynslöshetsrekvisitet riär del gäller grov misshandel oftare kommer atl kunna åberopas kan bli all brottet blir enklare atl styrka. Idag är rekvisiten atl gärningen skall ha varil livsfarlig eller all gärnings­mannen skall ha fillfogat svår kroppsskada de som vanligtvis bmkar åbero­pas. Inle sällan föreligger emellertid svårigheter på den subjektiva sidan där gärningsmannens uppsåt skall styrkas, till följd varav åklagarna ofta tvingas hävda all ell eventuellt uppsåt föreligger. Della för i sin lur med sig bevissvärigheter. Med den föreslagna utvidgningen av möjligheterna atl åberopa graden av hänsynslöshet kan dessa svårigheter undvikas, efter­som del yttre händelseförloppet vanligtvis i sig klart indikerar graden av hänsynslöshet.

Svea hovrätt

I betänkandet (s. 37 f) räknas det upp ett antal kvalificerade misshanddssi-tuafioner som med nuvarande rättsfillämpning inle bedöms som grov miss­handel, såvida inle gärningen var livsfarlig eller orsakade myckel allvarliga skador. Hovrätten delar uppfattningen all del i dessa situafioner är moti­verat med en strängare bedömning än som nu sker. Hovrätten vill emeller­tid till exemplen på personer i behov av skydd även lägga de som är psykiskt svaga, exempelvis försländsharidikappade.

Det ändrade synsättet pä grov misshandel fär enligl hovrättens mening inle leda fill all exempelvis i slort sett varje fall av våld mol barn eller kvinnor bedöms som grov misshandel. Det är viktigt all del även i dessa fall sker en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet. Bedöms brottet därvid som misshandel av normalgraden bör de försvårande mo­menten i stället beaktas genom en mer varierad siraffmätning inom slraffla-liluderna för brottet än som nu sker.

I betänkandet förordas alt uttrycket "synnerlig hänsynslöshet eller rå­het" i paragrafens andra stycke byts ul mot "särskild hänsynslöshet eller råhet". Uttrycken "synneriig" och "särskild" har visserigen lång hävd i lagspråket. Ell frågetecken måste dock sältas för en lagsfiflningsteknik som endasl genom ell utbyte av två i del allmänna språkbruket lämligen vaga och inbördes i slort sell likabetydande begrepp medför en långt gående skärpning av en straffbestämmelse.

Malmö tingsrätt

Tingsrätten delar den uppfallriing som redovisas i promemorian om ut­
vecklingen av praxis efter brottsbalkens tillkomst. Även enligt tingsrättens
menirig kan del ifrågasättas om inte praxis när del gäller all bedöma ett
misshandelsbrolt som grovt på senare år alltmer Qärmal sig från del all­
männa rättsmedvetandet. Ett önskvärt resultat av den föreslagna lagänd­
ringen skulle vara alt sädan misshandel som förekommer i rättsfallen i
avsnitt 2.2.2 rubriceras som grov.
                                                       46


 


Även om del sålunda inle bör krävas all myckel allvarliga skador har Prop. 1987/88:14 uppkommit för alt grov misshandel skall anses föreligga, bör utgångspunk­ten dock vara all gärningen skall ha lett lill allvarliga skador. Tingsrätten delar alltså inte den i promemorian företrädda uppfattningen all enbart den omständigheten all flera tillsammans misshandlar en annan person skall leda all misshandeln bedöms som grov. Bäde när del,gäller "gäng-siluafio-ner" och när någon "sparkar pä den som redan ligger" måsle skadans omfattning fortfarande vara den dominerande omständigheten vid bedöm­ningen av om misshandeln är grov eller inte. Det faktum all flera tillsam­mans misshandlar en annan person eller all någon fortsätter misshandla en person som förlorat förmågan all värja sig bör endasl fillmätas belydelse som försvärande omständighet vid brottsrubriceringen. Del kan knappast vara rimligt att fillämpa straffregeln om grov misshandel med ett straffmi­nimum om ell år på en gärning som l.ex. bara har lett lill obetydliga skador.

När del gäller den tredje typsituafionen, nämligen när misshandeln riktar sig mol en person som är fysiskt väsentligt svagare än gärningsmannen, delar tingsrätten uppfattningen att sådan misshandel i regel är av kvalifi­cerad nalur. Inle heller i detta fall bör man emellertid bedöma misshandeln som grov om inte väldet har resulterat i allvarliga skador.

Den ofta regelbundna misshandel som riktar sig mot kvinnor är, som påpekas i promemorian, av allvarlig karaklär, eftersom den innefattar upprepade inlegritelskränkningar och därmed leder lill psykisk nedbryt­ning. I dessa fall står offret ofta i ell sådant förhållande lill gärningsmannen all del är svårare än annars att förhindra fortsatt misshandel. De inblanda­de har ofta barn tillsammans och gemensam bostad. Under fömtsättning atl misshandeln har pågått under en längre lid bör varje enskilt misshan-ddsfillfälle kunna bedömas som grov misshandel. Det förhållandet all väldet bara upprepals några gånger bör alltså inle vara tillräckligt för all mbricera misshandeln som grov (jfr promemorian s. 38 ö).

Rikspolisstyrelsen

Av de i lagmmmet uppräknade omständigheter som kan kvalificera ett misshandelsbrolt som grovt är det, såsom anges i promemorian, uppenba-rigen del exempel som avser gärningsmannens hänsynslöshet eller råhet som en ändring bör ta sikte på. Del hade enligl rikspolisstyrelsens uppfatt­ning varit att föredra pm ändringen hade kunnat göras tydligare än vad som föreslås i promemorian. Del slår emellertid samtidigt klart atl en mera uttrycksfull beskrivning, t. ex. i form av yllerligare exemplifiering, svår­ligen låter sig förena bl. a. med den systematik som används i denna och motsvarande paragrafer i brottsbalken. På grund härav och med hänsyn lill att förslaget getts en utförlig och väl vägledande motivering vill styrelsen inle förespråka nägon annan lagleknisk lösning än den som upptas i prome­morian.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker således den föreslagna ändringen i 3 kap.
5 § brottsbalken.
                                                                             47


 


BRÅ                                      .                                     Prop. 1987/88:14

Vad gäller misshandel föreslås all vid bedömande av brottets svärhetsgrad skall beaktas om gärningsmannen (eljest) visat särskild hänsynslöshet eller råhet. I den nuvarande lagtexten talas i della sammanhang om synnerlig hänsynslöshet eller råhet! I promemorian redovisas relativt ingående vilka övervägande som ligger bakom vad som i laglextförslagel endasl uttryckts som en fmjuslering av en redan föreliggande generalklausul. Del.framgår klart all vad,som eftersträvas är all domstolarna skall bedöma de aktuella formerna av misshandel avsevärt strängare än hittills. "Genomförs försla­get, bör del uppfattas som en allmän anvisning lill domstolarna all tillämpa elt något mindre restriktivt synsätt än i dag när del gäller att kvalificera etl misshandelsbrolt som grovt", heter del i promemorian (s. 39). Del sägs vidare all justeringen behövs för atl "uppnå en gränsdragning mellan . normalgraden av misshandel och grov misshandel som bättre svarar mol det allmänna rällsmedvelandel".

sBRÅ, som delar uppfattningen all gränsen mellan normalgraden av misshandel och grov misshandel kommil all sällas alllför lågt, har inget alt invända mot all domstolarna genom det ifrågavarande förslaget ges direk­fiv alt skärpa sin praxis härvidlag. BRÅ vill dock ifrågasätta om inle den praxis som utvecklats delvis har sin grund i all minimistraffel för grov misshandel ligger så högt som fängelse ell år. I anslutning till vad som föreslagils av hovrättsrådet Grönvall, vars undersökningar på området presenteras i promemorian s. 25 ff, önskar BRÅ inför ärendets fortsalla behandling resa frågan om inle den föreslagna lagändringen bör förenas med en sänkning av straffminimum för grov misshandel. Promemorians behandling av denna sak (s. 40) synes i vart fall inle uttömmande.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet lillstyrker förslaget i denna del.

Samfundet delar de bedömningar som anförs som skäl för förslaget. Även enligl samfundets erfarenhet torde domstolarna för närvarande tillämpa ett någol mera restriktivt synsätt än lagstiftaren avsett när del gäller alt kvalificera ell misshandelsbrolt som grovt. I promemorian påpe­kas alt del är svårt ått dra nägra säkra slutsatser i frågan huruvida den faktiska brottsligheten ökat under senare år och om utövat våld blivit grövre. Della oaktat vill samfundet emellertid uttala sill slöd för fängd­seslraffkommilléns strävan alt straffvärdet för de rena förmögenhetsbrot­len bör sänkas medan straffvärdet för brott mol den personliga integriteten bör sättas högre f. n.

Samfundet ansluter sig fill förslaget all ersätta uttrycket "synnerlig" med "särskild".

Sveriges domareförbund

iLproniemorian föreslås all'ordet "synnerlig" hänsynslöshet eller råhet,

'.byts ul mol "särskild" hänsynslöshet eller råhet. Ändringen skall enligt        48


 


promemorian uppfattas som "en allmän hänvisning lill domslolama all     Prop. 1987/88:14 tillämpa ell något mindre restriktivt synsätt när del gäller all kvalificera ell   • misshandelsbrolt som grovt". Domareförbundet instämmer i den ovan anförda uppfattningen atl man i praxis kommil all uppställa alltför stränga krav för atl en misshandel skall bedömas som grov och tillstyrker pä i promemorian anförda skäl den föreslagna ändringen av lagtexten.

Föreningen Sveriges åklagare

I sådana fall då uteslutande våldels art varil avgörande för rubriceringen får i allmänhet rättspraxis slöd i det' allmänna rättsmedvetandet. Sä är däremot inte fallet då misshandeln, ehuru den inle varil livsfarlig eller medfört svåra skador, likväl uppfattats som särskill hänsynlös men ändå ej . bedömts som grov. De typsiluationer, i vilka misshandeln framslår som utslag av sådan hänsynslöshet utan all brottet bedömts som grovt pch som beskrivits på sid. 37-38 i promemorian, är väl kända för brollmålsjurisler-na. Del är inle ovanligt atl drabbade eller personer i dess omgivning vänder sig till åklagaren med en förfrågan, varför brottet inle bedömts som grovt, exempelvis dä ell gäng ungdomar oprovoceral slagit ned någon för dem okänd person, då gärningsmannen fortsall all sparka offret som fallit fill marken, då misshariddn förövats mot ett litet barn eller en värnlös åldring eller då det är fråga om upprepade fall av allvarlig huslmmisshandd. Föreningen har inget all erinra mol den föreslagna lagtekniska lösnirigeri.

Polischefsföreningarna

Del är riödvändigl atl samhället gör en gränsdragning mellan normalgraden av misshandel och grov misshandel som bättre svarar mot del allmänna rättsmedvetandet. Samhället måsle reagera hårdare mol våldsbrott, sär­skill när del är fråga om l.ex. ■ oprovocerad misshandel eller när flera tillsammans misshandlar någon eller när man sparkar på "den som redan ligger" eller när misshandeln riktar sig mot den som är väsentligt svagare. Del är också viktigt alt domstolarna verkligen begagnar sig av de möjlighe­ter lagstiftningen ger lill utdömande av påföljder som även beaktar straffets allmänprevenfiva syfte. Sädana möjlighler finns i och för sig redan med nu gällande lyddse av BrB 3:6. Rättspraxis har dock blivit alllför liberal. En lagändring i enlighet med förslaget kan förhoppningsvis medverka till all domstolarna skärper straffen för brott av ifrågavarande slag.

LO

Till 1986 års LO-kongress inlämnades två motioner om våld på arbetsplat­
serna. I mofionssvaret framhölls all LO i första hand borde låta undersöka
omfattningen och karaktären av våldet pä arbetsplatserna. Vi vill ändå i
samband med de föreslagna lagändringama påpeka atl det våld som utövas
pä arbetsplalsema många gånger gäller människor, som jobbar ensamma
sent pä kvällar eller nätter, t. ex. spärrvakter i T-banan, bussförare, bufiks-
anställda och väktare och all de som utövar våldet inle sällan uppträder i
   49


 


gäng. Bland exemplifieringarna på grovt våld borde ocksä sådana situatio-     Prop. 1987/88:14 ner beröras t. ex. i propositionens moliveringslexter.

LO-förbundens Rättsskydd AB

En bra exemplifiering ges på sid 37 f för aU belysa vilken lyp av vålds­handlingar som borde rubriceras som grov misshandel. Här nämns också sådan kvinnomisshandel som upprepas fiera gånger eller pågår under läng­re fid. Fråga är emellertid varför det just beträffande denna typ av miss­handel ska ställas särskill långtgående krav (upprepning, längre tid), när man tydligen anser all våldshandling mol den som är fysiskt väsenlligl svagare redan härigenom framstår som verkligt kvalificerad misshandel.

I promemorian diskuteras också i viss utsträckning straffskalor och val av påföljder. I det sammanhanget vill vi peka pä de särskilda problem som för närvarande finns vid lagföring för kvinnomisshandel.

I många sammanhang, se tex "Ds S 1983:2 Kvinnomisshandel" har framhällits alt de misshandlade kvinnorna före och under rättegången saml efter det all mannen avtjänat siu fängelsestraff inte får tillräckligt skydd mol all bli uppsökta av mannen och på nyU utsatta för hot och våld.

Ell kännbart fängelsestraff är nödvändigt ur allmänprevenliv synpunkt. Samlidigl måsle del finns en möjlighet för män som dömts för kvinnomiss­handel all under fängdsefiden få behandling för de problem som lett lill misshandeln. Eljest finns risk för upprepning av misshandeln efter frigiv­ningen. Dessutom borde finnas möjlighet för domstolen alt utfärda etl straffsanktionerat förbud för mannen alt uppsöka den misshandlade kvin­nan. En sådan ordning finns i andra länder och har haft god effekl.

Anställda inom socialtjänsten och inom vården, som ska la hand om de misshandlade kvinnorna, känner sig ofta maktlösa i nuvarande läge, då myndigheterna inle kan erbjuda de hjälpsökande kvinnorna skydd mol fortsatt misshandel. Denna typ av misshandel är tyvärr ganska vanlig i det svenska samhället (belägg finns i SCB:s offemndersökningar). Vi anser därför alt LO i sitt remissvar särskill bör la upp denna fräga.

3 Grov stöld

Också i denna del har remissutfallet varit övervägande positivt. Från nägra
håll har dock påpekats all den föreslagna ändririgeri i princip innebär en
kodifiering av den praxis som utvecklats efter den senast gjorda ändring i
den aktuella paragrafen. Mot den bakgmnden har advokatsamfundet
1. o. m. avstyrkt lagförslaget såsom varande obehövligt. Elt flertal remiss­
instanser har reagerat mot kravet alt den föreslagna kvalifikalionsgmnden
begränsats lill intrång i "stadigvarande" bostäder.
Remissinstanserna har anfört.
                                                             50


 


                                                                              Prop. 1987/88:14

Den föreslagna ändringen när det gäller grov stöld är som jag ser del i slort en kodifiering av den praxis som gäller. Jag vill särskilt understryka vad som uttalas i promemorian nämligen atl exemplen i förslaget lill 8 kap. 4 § brottsbalken inte är vare sig uttömmande eller bindande. Sålunda bör exempelvis en inbrollsslöld i en sommarbostad, som inte sällan är starkt personligt ingripande för den som drabbas, även framledes kunna bedömas som grov stöld om omständigheterna i övrigt påkallar del.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

Jag anser emellertid inte att kvalifikalionsgrund för rubriceringen grov stöld bör vara atl tillgreppet skett efter inträng i någons stadigvarande bostad. Ordet stadigvarande leder till tolkningssvärigheter. Som exempel på fall där sädan svårighet kan uppkomma kan nämnas atl sommarhus bebos flera månader under årel och/eller under veckosluten. Integritels­kränkningen upplevs säkert starkt vare sig inbrottet skett i den ena eller andra bostaden. Jag förordar därför all ordet stadigvarande utgår.

Regionåklagarmyndigheten i Härnösand

Jag har ingen erinran mol förslagen, dock atl ullryckel "stadigvarande bostad" möjligen kan ge intryck av all kvalifikafionsgmnden ej skall omfalla exempelvis också tillfälligt bebodda och enskilt belägna frifidshus, där intrånget ur hemfridssynpunkt kan te sig än allvarligare för målsägan­den.

Svea hovrätt

Hovrätten lillstyrker i huvudsak den föreslagna ändringen men har invänd­ningar mot begränsningen till permanentbosläder. Integritelskränkningen kan nämligen även i andra fall vara myckel allvarlig. Hovrätten godtar atl en inbrottsstöld vintertid i ett fritidshus som endast används på sommaren och slår obebott resten av årel bedöms som en icke grov stöld. Sker inbrottet sommarlid när nägon regelbundet vistas i huset bör det emellertid likställas med etl inbrott i en permanenlboslad och della även om den som bor i huset är borta under en kortare fid. En stöld på hotellrummet kan för en holellgäsl mänga gånger vara en väl så kränkande upplevelse som elt inbrott i den egna bostaden. Även i detta fall fär brottet anses så allvarligt, alt del bör bedömas som grov stöld.

Malmö tingsrätt

Tingsrätten kan i allt väsenlligl ansluta sig lill den uppfattning som redovi­
sas i promemorian all tillgrepp som sker efter intrång i en annans hem
innebär en allvarlig kränkning av dennes integritet. Risken för sådana
intrång i stöldsyfle bidrar till all skapa en känsla av otrygghet. Även om
     51


 


tingsrätten anser att stölder efter inträng i bosläder i praxis ofta har     Prop. 1987/88:14 bedömts som grova, finns del ändå, enligl tingsrättens uppfattning, skäl all se över slraffsladgandet.

Tingsrätten kan emellertid inte hell godta den föreslagna utformningen av ändringen. Ordet "stadigvarande" utgör en omotiverad begränsning av bestämmelsens tillämpning. Både fritidshus och övernattningslägenheter bör omfattas av del föreslagna tillägget lill exemplifieringen i paragrafens andra stycke. De flesta människor upplever säkerligen l.ex. etl inbrott i sommarstugan som en allvarlig integritetskränkning. Däremot delar tings-rätlen uppfattningen all hotellrum inle bör falla in under bestämmelsen. Enligl tingsrättens mening kan man heller inte anse ell hotdlmm eller liknande som en bostad.

Vidare skulle begreppet "stadigvarande" leda fill vissa tolkningspro­blem. I dagens samhälle förekommer inle sällan all människor mer eller mindre permanent bor och arbetar pä olika orter. Förutom daglig pendling förekommer även veckopendling. Det skulle leda till svårigheter om dom­stolen i varje enskilt fall skulle behöva pröva om del objektiva rekvisitet "stadigvarande bostad" är uppfyllt. Till della kommer problemet all utfor­ska om rekvisitet ocksä varil täckt av gärningsmannens uppsåt.

På samma sätt som man när del gäller frägan om misshandel eller grov missharidel inle bör bortse frän skadans omfattning bör man inle heller bortse från vad tillgreppet har avsett. Tillgrepp av egendom av obetydligt värde och ulan särskill affektionsvärde efter inträng i någons bostad bör i princip inle heller i framliden rubriceras som grov stöld.

Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen tillstyrker den föreslagna ändringen i bestämmelsen om grov stöld.

Förslaget ger dock anledning till det påpekandet all del i motiveringen lill bestämmelsen bör klargöras all också andra stadigvarande bostäder än som finns i lägenheter eller hus ryms under del förtydligande av exempli­fieringen som görs i bestämmelsen. Erfarenheterna inom polisarbetet visar all bostäder av permanent karaktär i husvagnar, bålar o. d. inte sällan är utsatta brotlsöbjekt. Också sådana bostäder bör ålnjula del förstärkta skydd som gängse bostäder tillerkänns.

BRA

Belräffande grov stöld föreslås étt tillägg till 8 käp. 4 § andra stycket
brottsbalken enligl vilket det vid bedömande av om stöldbrotl är grovt
skall särskill beaktas om tillgreppet skell efter intrång i lägenhet eller hus
där någon har sin stadigvarande bostad. Förslaget anknyter lill den ändring
som riksdagen under betydande oenighet (riksdagen beslöt i enlighet med
en reservation lill juslilieulskollets belänkande) vidtog är 1975, då inbrott
utmönstrades från den grupp av omständigheter som särskilt, skall beaktas
vid bedömandet av stöldbrolts svärhetsgrad. Del är tveksamt i vad mån
denna ändring någonsin varil särskill väl förankrad i det allmänna rätts-
      52


 


medvetandet. Den har också lett lill en dubiös praxis, där avgörande vikt Prop. 1987/88:14 kommil att fästas vid om gärningsmannen förvissat sig om humvida den bostad i vilken han inträngt vid tillfället varit befolkad eller inle (jfr NJA 1976 s. 414 där betydelsen av atl gärningsmannen ringt pä dörren innan ■ ■' han bröt sig in tilldrog sig domstolarnas livliga intresse). Delta synsätt har förtjänstfullt analyserats och kritiserats i promemorian (s. 53 f); del ifråga­sätts om inte "den nuvarande ordningen kan framtvinga överväganden från domstolens sida vilka lill en del framslår som irrationella" (s. 54). Även följande reflektion är värd all citera: "Del är f.ö. sannolikl inle minst i fall då gärningsmannen har försäkrat sig om alt ingen är hemma vid brottstillfället som handlingssättet för det allmänna rällsmedvelandel framstår som särskilt hänsynslöst." (s. 53)

BRÅ finner argumentationen för den föreslagna ändringen övertygande. BRÅ vill också ansluta sig fill vad som understryks i promemorians slutord (s. 55 f), nämligen viklen av atl exemplifieringen i 8 kap. 4 § andra slyckel brottsbalken tillämpas just som en exemplifiering, som varken är uttöm­mande eller bindande. Den teknik som används i brottsbalken när del gäller gränsdragningen mellan etl brotts svårhetsgrader medger och kräver nyanserade bedömningar till undvikande av en alllför schablonmässig' rällstillämpning.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet ansluter sig lill del i promemorian redovisade synsättet all
intrång i någons hem skall anses som en omständighet som ofta leder lill all
en stöld bedöms som grov.
       '

Det behov som må föreligga all lyfta fram inlegritelskränkning vid stöld genom intrång i någons hem som en försvärande omständighet bör emeller­tid kunna tillgodoses genom rättspraxis. Vad somi reservationen lill Ju:s belänkande (JuU 1975/76:16) anfördes och då beaktades av riksdagens majoritet äger alltjämt giltighet. Rättsfallet NJA 1982:102 är ett bra och åskådliggörande exempel härpå, vilkel ocksä poängleras i promemorian.

Såvitt man kan förstå av promemorian skulle del närmast vara den nuvarande lagens förarbeten som lägger hinder i vägen för atl tillräckligt beakta del synsätt som ligger bakom föreliggande lagförslag. Vad lagförsla­get närmast synes vilja uppnå, nämligen all "neutralisera" uttalanden i förarbetena lill nuvarande lagtext, bör emellertid som nämnts enligl sam­fundels mening kunna åstadkommas genom rättspraxis.

De i promemorian redovisade övervägandena synes inte övertygande
såvitt gäller innebörden av begreppet hem. Del är inle lätt att inse varför
fritidshem inle skall omfattas av del nu föreslagna tillägget till exemplifie­
ringen. I promemorian nämns all den som l.ex. återkommer efter en
avslutad semester och finner sitt hem skövlat torde betrakta stölden som
grov. Detta är säkerligen riktigt. Det är emellertid inle läll all förstå alt inte
förhållandet skulle vara motsvarande för den som kommer till sitt fritids­
hem och finner detta skövlat. Även i det senare fallet bör rimligen gärning­
en såväl enligl nu gällande lag som enligt föreliggande lagförslag betraktas
som grov stöld.
                                                                               53


 


Samfundet avstyrker förslaget om exemplifierande tillägg till 8 kap. 4 § Prop. 1987/88:14 BrB belräffartde inträng i annans hem såsom varande obehövligt. Därest del föreslagna tillägget lill exemplifieringen likväl skall intagas i lagtexten är det enligl samfundels mening olämpligt alt, genom att börja uppräkning­en med tillägget, lyfta fram just den där nämnda omständigheten sä starkt som lagförslaget gör.

Sveriges domareförbund

Förbundet delar uppfattningen att tillgrepp som sker efter intrång i annans hem bör bedömas som ell grovt brott. Med del föreslagna filläggel lill 8 kap. 4 § brottsbalken kommer gärningsmannen eventuella vetskap om all ingen fanns i bostaden eller skulle komma dit atl sakna belydelse. Förslaget tillstyrks.

Den föreslagna ändringen omfallar enligt promemorian ej fritidshus. Många människor bor i dag regelbundet i sina frifidshus under sommarmå-nadema och även periodvis under andra delar av året. Enligl förbundels uppfattning kan människors integritet ofta kränkas i lika hög grad om de utsätts för elt lillgreppsbrott i sin frilidsfaslighel medan de visias där som vid ell tillgrepp i permanenlbosladen. Dessutom torde känslan av obehag och otrygghet vara stor antingen man kommer till sitt fritidshus en helg för atl bo där eller man kommer hem lill den egna lägenheter eller villan och finner alt tillgrepp skett efter olovligt intrång. Fritidshus bör därför jäm­ställas med annan bostad.

Om man i den föreslagna ändringen av 8 kap. 4 § brottsbalken tar bort ordet'' stadigvarande'' kommer även nyssnämnda situationer alt läckas in. Tillgrepp efter intrång i bostad kommer då normall all bedömas som grovt brott vilket torde stämma väl överens med allmänhetens uppfattning. Givetvis skall inle alla tillgrepp efter olovligt inträngande i bostad eller fritidshus anses som grova ulan del får överlämnas ät rättspraxis alt bestämma när ell dylikt tillgrepp ej bör bedömas som grovt.

Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen finner den föreslagna ändringen angelägen. Bostadsinbrotten
har ökal - framförallt i tätorterna. Uppklaringsprocenlen är låg. I förarbe­
tena lill gällande lag lades en avgörande vikt vid frågan huruvida gämings­
mannen hade anledning all befara all nägon skulle uppehålla sig i bostaden
eller komma dit medan stölden pågick. Åklagarna får allt oftare den in­
vändningen i rätten atl den tilltalade i förväg förvissat sig om atl ingen
fanns i bostaden - en invändning som är svår all vederlägga. All en
främmande tränger in i bostaden och stjäl innebär alltid en allvarlig kränk­
ning av den boendes integritet. Inle sällan kommer åklagarna i del vardag­
liga arbetet i kontakt med målsäganden som lidit psykiska men - ofta med
sömnsvårigheter - av en inbrollsslöld. Allmänheten har svårt alt förslå,
varför frägan om gärningsmannen antog all ingen var hemma vid brottet
skall ha någon belydelse för brottsmbriceringen. Föreningen har inget all
erinra mol den lagtekniska lösningen.
                                                    54


 


Polischefsföreningarna                                                    Prop. 1987/88:14

Samhället måsle med större skärpa reagera mot brottslighet där integritets-
synpunkter gör sig starkt gällande, l.ex. vid inträng i människors hem.
Nuvarande rällstillämpning när del gäller all dra gränsen mellan stöld och
grov stöld ger inle i tillräcklig grad ullryck för della. Då känslan av
         '

trygghet och säkerhet pä ell allvarligt säll hotas eller då elt handlingssätt framstår som särskill hänsynslöst fordras enligl det allmänna rättsmedve­tandet och ur allmänpreventiva hänsyn en handfasthel och konsekvens i straffmätningen.

4 Övrigt

Malmö fingsrätt och kriminalvårdsstyrelsen har båda särskilt tagit upp frågan om inle de föreslagna lagändringarna kommer alt leda fill en ökad benägenhet all döma lill fängelse och därmed en ökad beläggning pä kriminalvårdsanstallerna.

Malmö tingsrätt

De föreslagna lagändringarna kan förväntas leda lill alt domstolarna i ökad omfattning kommer atl döma lill fängelse. För grov misshandel är ju påföljden normalt fängelse. Men även när misshandeln inte bedöms som grov är del länkbart all frihetsstraff kommer atl användas i ökad utsträck­ning.

I synnerhet med tanke pä de vanligt förekommande misshandelsfallen skulle del vara värdefullt om elt klarläggande kunde ske i denna del i motiven.

Kriminalvårdsstyrelsen

Ett genomförande av de nu aktudla förändringarna skulle, såvitt styrelsen kan bedöma, innebära all beläggningen på anstalterna kommer all öka. Ändringen av kriterierna för grov misshandel torde därvid få störst bely­delse. Visserligen har fängelsestraffkommiltén föreslagit införande av bö­ter i straffskalan för normalgraden av misshandel - vilkel förslaget styrel­sen lillslyrkl — men kommillén har ocksä angett all övergången lill bö­tesstraff skall avse endast en mindre del av misshanddsfallen.

55


 


Innehåll                                                                        Prop. 1987/88:14

Proposition  ..................................         ............. .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ......................     1

Propositionens lagförslag..................................... ... .  2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 augusti 1987   .    3  .

1   Inledning ................................    ..................... .... 3

2   Grov misshandel............................         ........... .... 3

3   Grov stöld .............................................. i........      7

4   Upprättat lagförslag..........    ... --- .................... . 10 '

5   Hemställan....................................................... .. 10

6   Beslul.............................................     ............    10

Utdrag ur lagrådets protokoll den 22 september 1987..    11

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1987 ..      12

Bilagor

Bilaga 1    Departementspromemorian (Ds Ju 1986:11) Grov miss­
handel och grov stöld  .............................
.. 13

Bilaga 2    Sammanställning av remissyttranden över promemorian         44


Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987


56