Regeringens proposition 1987/88:139

om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom- och

trafikskador 8:139

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning ansvarar för vid en atomolycka höjs från 500 milj. kr. till 800 milj. kr.

Vidare höjs det högsta belopp som elt fordons trafikförsäkring ansvarar för vid en trafikolycka från 50 milj. kr. lill 100 milj. kr. Höjningen syftar till atl förbättra möjligheterna till ersättning för sådana mer omfattande trafikskador som kan uppkomma t.ex. i samband med vägtransport av farligt gods.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1989.

1 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 139

Föreslagen lydelse

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag begränsad lill 800 miljoner kronor för varje aiomolycka. Såvitt gäller anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålal uran är ansvarigheten dock begränsad lill 100 miljoner kronor för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet enligt anlägg-ningsstalens lag. I fråga om atomolycka som inträffar under transport av alomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt denna lag för andra skador iin skada på transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp än 100 miljoner kronor.

De belopp som anges i första stycket innefattar icke ränta eller ersättning för rällegångskoslnad.

17 8'

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag begränsad lill 500 miljoner kronor för varje atomolycka. Såvitt gäller anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålal uran är ansvarigheten dock begränsad lill 100 miljoner kronor för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. 1 fräga om atomolycka som inträffar under transport av alomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet enligl denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke i något fall lägre sammanlagt belopp än 100 miljoner kronor.

Nuvarande Ivdelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Senaste lydelse 1982:1275.

14 §

Från elt fordons trafikförsäkring utgår Irafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst femtio miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej lill gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras atl sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna atl ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Från etl fordons trafikförsäkring utgår irafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst 100 miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse åt var och en som har rätl lill ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras alt sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna atl ersättning tills vida: re skall ulgå endast med viss kvotdel.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:139

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsminislerii Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Gustafsson. Leijon, Peterson, Gradin, Dahl. R. Carlsson. Johansson. Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom- och trafikskador

1 Inledning

För vissa skadetyper gäller en beloppsmässig begränsning av ersiitiningsan-svaret. Detta gäller bl.a. lör atomskador och trafikskador.

1 fråga om atomskador år enligt 17 S atomansvarighetslagen (1968:45) en atomanläggnings innehavare ansvarig upp lill högst 500 milj, kr. per olycka. Detta belopp gäller sedan den 1 april 1983 (prop. 1981/82:163, LU 1982/83:15, rskr. 88).

Är 1986 uttalade riksdagen i samband med behandlingen av prop. 1986/87:18 om vissa åtgärder m.m. efter Tjernobylolyckan att tiden var mogen atl ompröva beloppsgränserna för anläggningshavares och svenska statens ansvar vid atomolyckor. Riksdagen förutsatte att regeringen, mot bakgrund av vad riksdagen hade uttalat i anslutning lill 1982 års lagstiftningsärende, tog upp frågan till prövning (NU 1986/87:12).

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartemenlet har överläggningar hållils under hösten 1987 med företrädare för kärnkraftindustrin samt den svenska atomförsäkringspoolen angående förutsättningarna för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp.

För trafikskador gåWer enligl 14 § trafikskadelagen (1975:1410) atl högst 50 milj. kr. utgår från etl fordons trafikförsäkring som trafikskadeersättning för en och samma händelse.

Under senare tid har det både i Sverige och utomlands inträffat ell antal svåra trafikolyckor i samband med transport av farligt gods på väg. Detta har aktualiserat frågan om en höjning av ansvarsbeloppet i trafikskadelagen.

Under lagstiftningsärendets beredning i juslitiedepartementel har överläggningar hållits under hösten 1987 med företrädare för försäkringsbranschen och försäkringsinspektionen angående behovet av och förutsättningarna för en sådan höjning.

2 Atomskador Prop. 1987/88:139

2.1 Den internationella bakgrunden

Ansvaret för skador som uppkommer i samband med driften av karnkraflan-låggningar (alomanläggningar) regleras i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på två inlernationella konventioner, 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område samt 1963 års konvention om supplerande ersättning som antogs i Bryssel (den s.k. tillaggskonventionen). Sverige är anslutet till båda konventionerna. Pariskonventionen har tillträtts av Belgien, Danmark, Finland. Frankrike, Grekland, Italien. Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Turkiet saml Förbundsrepubliken Tyskland. Av dessa länder är samtliga utom Grekland, Portugal och Turkiel också anslutna lill lilläggskonvenlionen.

Enligl Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs. på objektiv grund. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och skall vara läckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

Enligl artikel 7 i Pariskonvenlionen kan anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 miljoner betalningsenheler eller särskilda dragningsrätter, SDR (1 SDR = ca 8:14 kr.). Beloppet får dock sältas högre eller lägre än detta riktvärde, dock lägst 5 miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det belopp som har beslämts enligl artikel 7.

Genom lilläggskonvenlionen tillkom elt extra ersättningssystem enligl vilket supplerande ersättning av statsmedel utgår i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning ål de skadelidande. Systemet verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första stegel. Eftersom ansvaret kan variera i de olika konventionsslaterna, skall den stat där anläggningsinnehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna med upp till 70 miljoner SDR (del andra stegel) eller omkring 570 milj. kr. Till del tredje steget, intervallet 70-120 miljoner SDR, skällde stater som är anslutna lill lilläggskonvenlionen (de s.k. Brysselstaterna) gemensamt betala efter en särskild formel (art. 12). Till 50 procent av del erforderliga beloppet skall staterna bidra i förhållande till sin bruttonationalprodukt, medan bidraget till de återstående 50 procenten fördelas i förhållande till staternas resp. kraftproduktion (baserad på kärnteknik) uttryckt i s.k. lermisk effekt.

Är 1982 antogs elt tilläggsprotokoll lill Pariskonventionen och etl tilläggsprotokoll lill tillåggskonvenlionen. Genom det senare protokollet höjdes beloppen för andra resp. tredje steget till 175 miljoner resp. 300 miljoner SDR. Tilläggsprotokollen har ännu inte trätt i kraft.

Sverige har tilllrätt protokollen och har också genomfört de lagändringar som är påkallade med anledning härav (prop. 1981/82:163, LU 1982/83:15, rskr. 88). Beträffande 1, 12 och 31 §§ atomansvarighetslagen har dessa lagändringar ännu inte satts i kraft. Så kan ske först när protokollen träder i kraft.

2.2 Ansvarsgränser i Sverige Prop. 1987/88:139

Som har nämnts inledningsvis har i atomansvarighetslagen anläggningsinnehavarens ansvar fastställts till 500 milj. kr. per olycka. För en anläggning som är avsedd enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålal uran - samt vid transport av sådant uran - är motsvarande belopp 100 milj. kr. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring, som skall motsvara 120 procent av ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti.

Utöver de ersättningsregler som föranlelts av konventionerna (28-31 §§) infördes i atomansvarighetslagen genom ändringarna år 1982 ett fjärde steg. Enligl detta skall svenska staten, i de fall en anläggningsinnehavare här i riket är ansvarig, utge ersiitlning med sammanlagt 3 miljarder kr. (31 a §). I detta belopp är ersättningarna för första - tredje stegen inräknade.

För närvarande gäller följande belopp:

/W//y. kr.

1. Anlaggriingsinnehavaren O- 500

2. Svenska staten, för olycka för vilken anläggningsinnehavare i Sverige är ansvarig 500 - 570

3. Svenska staten, gemensamt med övriga ■

Brysselstater 570 - 975

4. Svenska staten 975 - 3 000

För svenska staten innebär regelsystemet enligt vad som nu har angetts ett ansvar om 70 milj. kr. (steg 2) -f- 28 milj. kr. (Sveriges andel i steg 3 som är beräknad till ca 7 procent av 400 milj. kr.) -I- 2,02 miljarder kr. (steg 4), eller sammanlagt ca 2,12 miljarder kr.

Slutligen bör här anmärkas att lagens tillämpningsområde varierar för de olika stegen. Ansvaret i första stegel läcker även skada i andra stater än konventionsstater, om olyckan har inträffat i Sverige (3 §). I steg 2 och 3 utgår ersättning för skada som har uppkommit i Sverige eller andra Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i Sverige eller andra Brysselslaler, på eller över del fria havet om skadan har tillfogals en Brysselstat eller medborgare i en sådan stat samt för skada på fartyg eller luftfartyg om de är registrerade i en sådan stal (29 §).

Regeringen har enligt 3 § bemyndigats att förordna att ersättning inom det första steget inte skall ulgå för skada i en stat som inte är konvenlionsslat i vidare mån än ersättning i den staten skulle ha utgått för skada i Sverige (reciprocitelsprincipen). Denna möjlighet'har ännu inte ulnylljals.

För del fjärde steget gäller ytteriigare inskränkningar (31 a §). Till all börja med läcker statens ansvar skada i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt skador ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i dessa länder. Därutöver utgår ersättning lill svenska medborgare eller svenska juridiska personer oavsett var skadan har inträffat. Slutligen täcks även skada i en annan Brysselstat, inen endast enligt reciprocitelsprincipen.

2.3 Ansvarsgränser i andra länder Prop. 1987/88:139

Enligt senast tillgängliga uppgifter från OECD:s alomorgan NEA (Nuclear Energy Agency), som administrerar konventionerna, uppgår ansvarsgränserna i de 11 Brysselstalerna till följande belopp, såvitt gäller det ansvar som skall vara täckt av försäkring:

	Försäkrat eller
	garanterat belopp	SEK	*.)**
Förbundsrepubliken Tyskland	.500 milj. DM	1,8 miljarder
Nederländerna	400 milj. Fl	1,3 miljarder
Belgien	4 000 milj. Bfr	680 1	miljoner
Sverigf	500 milj. kr	500
Storbritannien	20 milj. £	210
Danmark	75 milj. kr	70
Norge	70 milj. kr	65
Finland	42 milj. FM	62
Frankrike	.50 milj. Ffr	52
Spanien	850 milj. pesetas	. 45
Italien	7 500 milj. lire	36

*) Avrundat belopp; kurser per den 1 mars 1988.

Det bör anmärkas atl en del länder för närvarande ser över sin lagstiftning i

avsikt all ratificera 1982 års protokoll. Man har därför anledning all vänta all

de lägsta beloppen inom kort kommer alt vara ersatta av högre gränser för

ansvaret.

Under år 1986 ändrade Förbundsrepubliken Tyskland systemet för anläggningsinnehavares ansvar i sin alomansvarslagstiflning. Den nya konstruktionen innebär alt ansvaret skall vara täckt av försäkring upp lill 500 milj. DM. varefter en statsgaranii på 500 milj. DM träder lill. Dessa belopp, totalt 1 miljard DM, innebär ingen förändring i förhållande lill vad som gällde tidigare. Men därutöver gäller all ersättningskraven skall bäras av anläggningsinnehavaren. Detta ansvar behöver dock inte vara täckt av försäkring eller annan garanti. I förhållande till skadelidande i andra konventionsstaler är ansvaret alltjämt i princip begränsat.

Som framgår av tabellen är spännvidden mellan högsta och lägsta ansvarsbelopp stor - mellan 1,8 miljarder kr. och 36 milj. kr.

Tas även statsansvaret enligt tilläggskonventionen med, varierar tillgängliga skadeersättningsbelopp per olycka mellan ca 3,6 miljarder kr. (Förbundsrepubliken Tyskland) och ca 330 milj. kr. (Italien).

1 Japan, Kanada och USA - som alla står utanför Paris-Brysselsystemet -år del ansvar som skall vara läckt av försäkring salt lill 380, 350 resp. 950 milj. kr. 1 USA finns därutöver ell särskilt försäkringssystem, som sammantaget ger något över 4 miljarder kr. i tillgänglig ersättning per olycka.

Schweiz har ell ersättningssystem som liknar det i Förbundsrepubliken Tyskland. Det ansvar som täcks av obligatorisk försäkring uppgår till ca 1.7 miljarder kr.

Österrike har helt nyligen ändrat sin lagstiftning med lagstiftningen i Schweiz och Förbundsrepubliken Tyskland som förebild. Österrike överväger anslutning lill Paris-Brysselsyslemet.

Mitt förslag: Anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp höjs lill 800 milj. kr. per aiomolycka. Beloppet för statens ansvar ändras inte.

Skälen för mitt förslag: Visserligen ligger nuvarande ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggningar i Sverige relativt högt vid en internationell jämförelse. Detta förhållande kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse när del gäller alt pröva frågan om ändring av delta belopp. Utgångspunkten bör i stället vara alt ansvaret för atomskador i första hand skall bäras av kärnkraftinduslrin (jfr NU 1986/87:12 s. 33). Samtidigt kan anläggningsinnehavarna emellertid inte åläggas elt obegränsat ansvar, utan en begränsning av ansvarsbeloppet måste ställas upp. Av väsentlig betydelse för omfattningen av anläggningsinnehavarnas ansvar blir därför möjligheten atl i enlighet med Pariskonventionens krav täcka ansvaret genom försäkring.

Den nuvarande ansvarsgränsen, 500 milj. kr., fastställdes med utgångspunkt i att kapaciteten på försäkringsmarknaden medgav att ansvarsförsäkring tecknades för 600 milj. kr. Den höjning av ansvarsbeloppet som då genomfördes förutsattes inte heller påverka kapaciteten på sakförsäkringsområdet i sådan omfattning alt säkerheten för de lån som lagils i kärnkraftverken skulle påverkas i någon nämnvärd mån. Detsamma förutsattes gälla möjligheterna att ta upp nya lån (se närmare prop. 1981/82:163 s. 40 f).

Enligl de uppgifter som i detta lagstiftningsärende har lämnats av svenska atomförsäkringspoolen torde kapaciteten på ålerförsäkringsmarknaden nu medge att försäkring kan tecknas för elt belopp om närmare en miljard kr. Med den angivna förutsättningen atl försäkringen skall motsvara minst 120 procent av ansvarsbeloppet skulle detta belopp nu kunna höjas frän 500 milj. kr. till 800 milj. kr. Denna höjning skulle visserligen medföra ell minskat utrymme för höjning av sakförsäkringarna. Med hänsyn till ökningen av den totala kapaciteten på försäkringsmarknaden saknas det däremot anledning räkna med atl höjningen på ansvarssidan skall leda lill en sänkning på sakförsäkringssidan.

Vid de överläggningar som hållils i ärendet har man från kärnkraftindustrin förklarat sig kunna acceptera en höjning av ansvarsbeloppet av den storleksordning som jag nu har angett. Del har dock ifrågasatts om en sådan höjning inte bör anslå till dess 1982 års protokoll har trått i kraft. En höjning redan nu till föreslagna 800 milj. kr. skulle nämligen innebära alt anläggningsinnehavaren tvingas la över en del av ansvaret för den ersättning som enligl lilläggskonvenlionen utgår i det tredje stegel. Man har samtidigt framhållit som angeläget atl höjningar inte görs med alltför korta lidsintervaller men inte heller så sällan att höjningarna blir alltför omfattande vid varje tillfälle.

Del råder således enighet om all kapaciteten på ålerförsäkringsmarknaden nu medger en höjning av ansvarsbeloppet lill 800 milj. kr. Jag anser det också angelägel atl, såsom riksdagen har framhållit, frågan om ansvarsgränserna omprövas med rimliga tidsintervaller. Jag kan i det sammanhanget notera atl del nu har gått närmare fem år sedan det ifrågavarande ansvarsbeloppet senast höjdes. I likhet med vad riksdagen har uttalat finner

jag därför alt tiden får anses mogen för sådan omprövning. Detta bekräftas ju Prop. 1987/88:139

för övrigt av vad som har framkommit om ökningen av tillgängligt belopp för

återförsäkring.

Jag kan däremot inte ansluta mig till åsikten alt anläggningsinnehavarens ansvar inte bör översliga del lägsta beloppet i tilläggskonventionen. Som jag har anfört tidigare är utgångspunkten att ansvaret för atomskador i första hand skall bäras av kärnkraftinduslrin. Delta gäller inte bara för Sveriges del utan torde också vara ett grundläggande element i det internationella regelsystemet. Andra länder har också beloppsgränser som överstiger tilläggskonvenlionens undre gräns, t.ex. Belgien och Nederländerna. Det finns därför inte något hinder mot alt nu göra den höjning av ansvarsbeloppet som av försäkringsmässiga skål år möjlig. Det finns inte heller någon anledning all överväga en begränsad höjning som bara skulle omfatta del nuvarande andra steget. Jag föreslår således atl ansvarsbeloppet höjs till 800 milj. kr.

Skäl saknas enligl min mening för alt höja del lägre belopp, 100 milj. kr., som gäller för obestråiat uran. Riskerna är nämligen här väsentligt lägre ån vid en reaktorolycka.

Som jag har nämnt inledningsvis har riksdagen också tagit upp frågan om en höjning av beloppet för statsansvaret (NU 1986/87:12). Denna fråga bör emellerfid övervägas först i samband med att 1982 års protokoll har trätt i kraft. Detta beräknas inträffa under något av de närmaste åren. Först då kan de stalsfinansidla konsekvenserna helt överblickas. Jag avser således atl återkomma till denna fråga i samband med att 1, 12 och 31 §§ atomansvarighetslagen skall sältas i kraft.

3 Trafikskador

3.1 Nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring och om ersättning för trafikskada finns som jag redan inledningsvis har nämnt i trafikskadelagen (1975:1410, omtryckt 1977:949). Ersättning för en trafikskada utgår ur den obligatoriska trafikförsäkringen. Trafikförsäkringsgivarnas ansvarighet för trafikskador är dock beloppsmässigt begränsad, bl.a. av försäkringstekniska skäl.

Från etl fordons trafikförsäkring utgår enligl 14 § trafikskadelagen Irafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med för närvarande högst 50 milj. kr. Detta belopp skall läcka såväl person- som sakskada, men ersättningen skall i första hand ulgå för personskada. Räcker beloppet inte till, skall ersättningen till dem som inte kan beredas full gottgörelse nedsättas enligt vad som närmare anges i lagrummet.

I förarbetena till trafikskadelagen (prop. 1975/76:15, LU 1975/76:3, rskr.
113) framhöll föredraganden atl det var angelägel att systemet med
trafikskadeersättning bereder ett så fullgott skydd i alla situationer att något
behov inte uppkommer av ytterligare ersättning från andra källor, vare sig i
form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppet
borde därför ligga på så hög nivå att man i realiteten kan tala om obegränsad 9

ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell Prop. 1987/88:139 eller katastrofal omfattning. Föredraganden antog vidare all det förelåg ringa sannolikhet för atl begränsningsbeloppet inte skulle räcka till för all bereda full ersättning åt dem som har skadats vid en trafikolycka (prop. 1975/76:15 s. 98-99 och s. 273).

3.2 Reformbehovet

Under senare lid har del både i Sverige och utomlands inträffat flera svåra trafikolyckor där fordon för transport av.farligt gods varit inblandade och som lett eller kunnat leda lill myckel omfattande skador av katastrofkarak-lär. Här kan t.ex. erinras om den svåra olyckan i staden Herborn i Förbundsrepubliken Tyskland sommaren 1987, då en tankbil lastad med 36 000 liter bensin exploderade och lade ell helt kvarter i ruiner. Under hösten samma år inträffade en liknande olycka i stockholmsområdet, när en tankbil som transporterade bensin välte och fattade eld i närheten av en bensinstation. Lyckligtvis medförde dock denna olycka inte samma ödesdigra konsekvenser som den nyssnämnda katastrofen i Herborn.

Bl.a. dessa olyckor har gett upphov till en omfattande debatt om vilka åtgärder som kan och bör vidtas för alt minska de risker som är förknippade med transporter av farligt gods. Sådana åtgärder övervägs för närvarande i annal sammanhang både inom regeringskansliet och av ansvariga myndigheter.

De händelser som jag här har berört utgör emellertid också ett starkt incitament till alt överväga om trafikskaddagens maximibelopp för trafikskadeersättning behöver höjas för all offren för en framlida olycka av liknande art skall kunna beredas full gottgörelse för uppkomna skador.

Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) pågår arbete inlernationelll med en konvention om skadeståndsansvar vid transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Det torde emellertid dröja ännu några år innan detta arbete har slutförts och en eventuell konvention har trätt i kraft. Enligl min mening finns del inget som hindrar alt man innan konvenlionsarbetel har slutförts nationellt genomför de förbättringar på området som är motiverade, särskilt som en höjning av ansvarsbeloppen ligger i linje med det internationella arbetet.

Vid trafikskadelagens tillkomst år 1976 förelåg del som jag tidigare har berört enighet om del angelägna i all systemet med irafikskadeersättning bereder ell så fullgott skydd i alla situafioner att något behov inte uppkommer av ersättning från andra källor, vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppen borde därför ligga på en så hög nivå alt man i realiteten kan tala om en obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell eller rentav katastrofal omfattning.

Dessa syften med trafikförsäkringssystemel är givetvis lika angelägna i dag
som för drygt tio år sedan. Del kan emellertid på goda grunder ifrågasättas
om del nuvarande begränsningsbeloppet om 50 milj. kr. verkligen är
tillräckligt högt för all tillgodose önskemålet om fullgod ersättning åt offren
även vid en mycket omfattande olycka. Härtill kommer den inverkan som 10

Skälen för mitt förslag: När del gäller alt bedöma hur mycket man kan höja ersättningsnivån måste flera faktorer beaktas. En första och avgörande faktor är att det måste finnas möjligheter för de svenska trafikförsäkringsbolagen alt ålerförsäkra sig på den internationella ålerförsäkringsmarknaden. En utgångspunkt är därvid atl man måste sälla etl "tak"' för den ersättning som kan ulgå vid en olycka. Av försäkringslekniska skäl går del nämligen inte atl införa elt obegränsat ansvar, vilket i och för sig kunnat anses önskvärt från den synpunkten all alla länkbara skadefall skulle läckas in oberoende av en olyckas omfattning. Ersättningen bör således i enlighet med vad som gäller för närvarande vara begränsad till visst belopp (jfr prop. 1975/76:15 s. 98).

Andra omständigheter som också måste vägas in i bedömningen är dels höjningens inverkan på trafikförsäkringsbolagens kostnader för ålerförsäk-ringspremierna, dels effekten på de premier som försäkringstagarna har atl erlägga.

Följande uppgifter ger viss ledning härvidlag. Antalet trafikförsäkrings-pliktiga fordon var vid ingången av år 1985 ca 3,5 miljoner. Därav utgjorde antalet specialfordon för transport av farligt gods uppskattningsvis ca 3 000 -4 000.

Trafikförsäkringens totala premieintäkt var år 1985 ca 2 400 milj. kr. och år 1986 ca 2 500 milj. kr.

Försäkringsbolagens sammanlagda ålerförsäkringspremier för trafikförsäkringen var 1985 ca 34 milj. kr. Ålerförsäkringskoslnaderna är olika för olika skikt. I de övre skikten som hittills återförsäkrats gemensamt för alla bolag genom en särskild pool var premierna för skador i skiktet mellan 6,75 milj. kr. och 26,75 milj. kr. ca 6,8 milj. kr. för 1985 och i skiktet ovanför 26,75 milj. kr. (med den lagstadgade gränsen pä 50 milj. kr.) inte mer än ca 1,2 milj. kr.

Beträffande skador i skiktet under 6,75 milj. kr. kan nämnas alt de antingen utgjorde bolagens "självbehåll", dvs. återförsäkrades inte, eller ålerförsäkrades särskilt lill en sammanlagd kostnad av ca 26 milj. kr.

Enligt branschens uppskattning skulle en höjning av ansvarsbeloppet till

t.ex. 100 milj. kr. inte föranleda en ökning av ålerförsäkringskoslnaderna Prop. 1987/88:139 med mera än ca 600 000-700 000 kr. Delta innebär en inverkan på direktförsäkringspremierna som i det närmaste kan betraktas som försumbar. Höjningen skulle således inte uppgå till mer ån högst 0,05 procent eller 0,25 kr. per fordon.

En höjning av ansvarsbeloppet i trafikskadelagen lill 100 milj. kr. skulle alltså inte få några påtagliga effekter vare sig på bolagens ålerförsäkrings-koslnader eller på kundernas direklförsäkringspremier. Frågan är då om även en större höjning, t.ex. lill 300 milj. kr., kan genomföras ulan någon mer dramatisk effekt på utgående premier.

Under lagstiftningsärendets beredning har det emellertid vid kontakter som försäkringsbranschen har haft med internationella återförsäkrare visat sig all del skulle stöta på stora svårigheter all ålerförsäkra elt större ansvarsbelopp ån ca 100 milj. kr. Vid högre belopp är del möjligt atl återförsäkrarna skulle komma all göra skillnad mellan skador orsakade av lätta och tunga fordon, vilkel hittills inte har skett i återförsäkringskonlrak-len. Detta skulle kunna få oförutsägbara effekter på ålerförsäkringskoslnaderna. Härtill kommer som sagt alt del över huvud tagel framstår som osäkert om del går all få täckning för etl högre ansvarsbelopp ån 100 milj. kr. på ålerförsäkringsmarknaden.

Mot bakgrund av vad jag sist har anfört har jag stannat för att inte för närvarande föreslå ett högre ansvarsbelopp ån 100 milj. kr. Redan denna höjning innebär en angelägen förbättring av möjligheterna atl ge ersättning även vid mer omfattande irafikskador. Jag vill dock framhålla alt höjningen inte är avsedd atl påverka ersättningsnivån vid skaderegleringen i del enskilda fallet. Den syftar uteslutande till att göra del möjligt atl kompensera skadefall med många skadelidande eller myckel stora sakskador.

Försäkringsbolagen har framhållit att man står i begrepp all undersöka de närmare förutsättningarna på den internationella ålerförsäkringsmarknaden för en ytterligare höjning av ansvarsbeloppen. Särskilt del nämnda arbetet inom ECE kan nämligen väntas få stor belydelse för kapaciteten på denna marknad. Min avsikt är all så snart del visar sig finnas utrymme för en sådan ytterligare höjning lägga fram förslag härom.

4 Ikraftträdande m.m.

Förhållandena på försäkringsmarknaden är sådana atl lagändringarna bör träda i kraft vid ell årsskifte. Bl.a. löper ålerförsåkringsavlalen i allmänhet per kalenderår. Höjningarna bör således göras per den 1 januari 1989.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara erforderliga. Av allmänna civilrältsliga grundsatser följer atl äldre lag alltjämt skall tillämpas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna blir således undantagslöst tillämpliga på skadefall som inträffar därefter.

5 Upprättade lagförslag Prop. 1987/88:139

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartemenlet upprättats förslag till

1. lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

De föreslagna lagändringarna är av sådan beskaffenhet att lagrådet inte behöver höras.

6 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen atl anta lagförslagen.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Innehåll Prop. 1987/88:139

Proposition..................................................................... ....... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ ....... 1

Propositionens lagförslag............................................... ....... 2

Utdrag ur regeringsprotokollel den 10 mars 1988......... 4

1 Inledning.................................................................. 4

2 Atomskador.............................................................. 5

2.1 Den internationella bakgrunden ..................... ....... 5

2.2 Ansvarsgränser i Sverige................................. ....... 6

2.3 Ansvarsgränser i andra länder........................ ....... 7

2.4 Höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp 8

3 Trafikskador ............................................................ ....... 9

3.1 Nuvarande bestämmelser................................ ....... 9

3.2 Reformbehovet................................................ ..... 10

3.3 Höjning av försäkringsbolagens ansvarsbelopp 11

4 Ikraftträdande m.m.................................................. 12

5 Upprättade lagförslag.............................................. ..... 13

6 Hemställan.......................... ................................. ..... 13

7 Beslut....................................................................... ..... 13