Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om besöksförbud. Lagen skall ge etl bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras och är elt led i strävandena all förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp.

Besöksförbud skall kunna utfärdas om del på grund av särskilda omständigheter finns risk för atl någon kommer alt begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en annan person. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Besöksförbud skall i första hand avse förbud atl besöka eller på annat sätt la kontakt med en annan person eller alt följa efter denne. Om ett sådant förbud inte är tillräckligt, skall kunna meddelas ett utvidgat besöksförbud, som kan innebära etl förbud alt uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats eller något annat ställe där den personen brukar vistas. Förbudet skall utformas med hänsyn lill omständigheterna i del enskilda fallet.

Besöksförbud får meddelas för högst elt år men kan för längas med högst elt år i laget.

Besöksförbud meddelas av åklagare. Åklagarens beslut kan på begäran av den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avser all skydda prövas av allmän domstol.

Den som överträder etl besöksförbud skall kunna dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

1 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:137

1 Förslag till

Lag om besöksförbud

Härigenom föreskrivs följande.

Förutsättningar för besöksförbud, m.m.

1 § Enligl denna lag får förbud meddelas för en person all besöka eller på
annat sätt ta kontakt med en annan person eller alt följa efter denna person
(besöksförbud).

Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annal sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreliggerskall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Kan syftet med ell besöksförbud ■ tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.

Ell besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

2 § Om det kan antas all ell besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till all avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas.

3 § Etl besöksförbud skall förses med de begränsningar och undanlag som är påkallade med hänsyn lill förhållandena i det enskilda fallet.

4 § Besöksförbud skall meddelas för viss lid, högst elt år.
Besöksförbudel gäller omedelbart, om inte annat bestäms.
Besöksförbudet får förlängas med högst etl år i tagel.

5 § Elt beslut om besöksförbud skall delges den mot vilken förbudet avses gälla. Härvid gäller inte 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970:428).

6 § Frågor om besöksförbud skall handläggas skyndsamt.

Förfarandet hos åklagaren

7 § Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det.

8 § Prövningen av frågor om besöksförbud ankommer på åklagaren i den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses bli tillämpat eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är den sistnämnde misstänkt för brott som har betydelse för frågan om

besöksförbud, får frågan prövas även av åklagare som är behörig att väcka Prop. 1987/88:137 åtal för brottet. I fråga om åklagare tillämpas vidare 7 kap. rättegångsbalken.

9 § För utredning av frågor om besöksförbud får åklagaren anlita biträde av
polismyndighet.

I fråga om utredningen gäller i tillämpliga delar 23 kap. 4, 6, 7 och 9-12 §§ rättegångsbalken. Härvid skall vid fillämpningen av 4 och 11 §§ bestämmelserna om den som är misstänkt i stället avse den.mot vilken förbudet avses gälla.

10 § Den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda har rätt alt la del av det som har fillförls ärendet. Rätten atl ta dd av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

11 § Innan frågan om besöksförbud prövas, skall den mot vilken förbudet avses gälla saml den som förbudet avses skydda underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras utan all sä har skett, om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas.

Åklagaren bestämmer hur underrättelse enligt första stycket skall ske. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

12 § Ett beslut varigenom åklagaren avgör elt ärende om besöksförbud skall
vara skriftligt och ange

1. den som förbudet avses skydda och den som förbudet avses gälla,

2. förbudets innebörd och omfattning,

3. de skäl som har bestämt utgången,

4. åberopade lagrum,

5. påföljden vid överträdelse av förbudet samt

6. upplysning om möjligheten att få rättens prövning enligt 14 § och att begära omprövning enligt 23' §.

13 § Vid åklagarens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i
övrigt 4-9 §§, 14-15 §§, 20 § första stycket andra meningen 1, 3 och 4 och
andra stycket samt 26 § förvaltningslagen (1986:223).

Rätlens prövning

14 § Åklagarens beslut i fråga om besöksförbud skall prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda begär det. Begäran om sådan prövning skall göras hos åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet fill rätten.

15 § Behörig domstol är den tingsrätt där åklagare som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål i allmänhet.

16 § Har åklagaren beslutat om besöksförbud, är han skyldig atl på begäran Prop. 1987/88:137
av den som förbudet avses skydda föra dennes talan vid rätten, om inte

särskilda skäl talar mot det. Rätten skall begära yttrande av åklagaren, om del inte är obehövligt.

17 § Rätten får förordna att ett besöksförbud tills vidare inte skall gälla. Om besöksförbud inte fidigare meddelats, får rätten meddela sådant förbud fram fill dess att ärendet avgjorts slutligt.

18 § Vid avgörande av saken skall tingsrätten bestå av én lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

19 § Förhandling inför rätten enligt 4 § andra stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall allfid hållas, om någon part begär det.

20 § Vardera parten skall svara för sin kostnad, om inte sådant förhållande föreligger som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

21 § Vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 § andra - femte styckena, 3 §, 4 § första och andra styckena, 5 § samt 9-12 §§ lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan.

22 § Har någon begärt rätlens prövning av ett beslut i fråga om besöksförbud och är den mot vilken förbudet avses gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om förbudet, får beslutet i fråga om besöksförbud prövas i mål om allmänt åtal rörande brottet. Därvid fillämpas bestämmelserna om rättegång i ell sådant mål.

Hävande eller ändring av besöksförbud

23 § Om det på grund av ändrade förhållanden finns skäl till det, får
åklagaren häva eller ändra ett beslut i fråga om besöksförbud som har
meddelats av åklagaren eller rätten.

Första stycket gäller dock inte om beslutet är föremål för rättens prövning.

Överträdelse av besöksförbud m.m.

24 § Den som bryter mot ett besöksförbud döms för överträdelse av
besöksförbud till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

25 § överträdelse av besöksförbud får åtalas av åklagare endast om
målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs alt 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd ål enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagsfiftningen om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga ulan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5. verksamhet som innefattar handräckning enligl smiitskyddslagsliflning-en eller annat bistånd ål smittskyddsläkare,

om del kan antas alt den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:000) om besöks förbud för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen omtryckt 1988:9.

3 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs atl 14 kap. 7 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. 7§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden fill dess atl frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätl att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden lill dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken all utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen ocksä, I sådant mål får domstolen ocksä,

för tiden till dess alt skillnadsfrågan för tiden till dess alt skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av vunnit laga kraft, på yrkande av' någon av makarna förbjuda makar- någon av makarna förbjuda makarna all besöka varandra vid vite, som na atl besöka varandra. bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Elt beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Elt beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 och 25 §§ lagen (1988:000) om besöks för bud.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med fillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag fill barns underhåll för tiden lill dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om förbud enligt 14 kap. 7 § andra stycket som har meddelats före ikraftträdandet.

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:137

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldl, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om besöksförbud

1 Inledning

I 1987 års regeringsförklaring angavs atl etl särskilt program för all stärka brottsoffrens ställning skulle läggas fram. I min anmälan lill 1988 års budgetpropostion (prop. 1987/88:100 bil. 4s. 34) presenterade jag etl sådant program. Jag redogjorde där för olika åtgärder som särskilt lar sikte på dem som har utsatts för brott. Av redogörelsen framgår att en rad åtgärder har vidtagits eller kommer att vidtas för att ge ökat stöd åt brottsoffer. Jag anförde bl.a. följande (prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 37).

I samband med all frågor rörande kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor har diskuterats har särskilt uppmärksammats att vissa former ay personförföljelse inte är ovanliga och ibland har tagit sig oroande ullryck.

Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt, exempelvis genom återkommande brev, telefonuppringningar e.d. En inte sällan förekommande situation uppges vara atl en man som har dömts lill fängelse för någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig omedelbart intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan han frigivits från straffet. Ibland kan naturligtvis förfaranden av delta slag vara straffbara som t. ex. ofredande eller hemfridsbrott, men detta är långtifrån alltid eller ens oftast förhållandet. Hänvändelser från kvinnans sida till polisen blir då i allmänhet resultallösa, eftersom inget brott anses ha begåtts. Försök eller förberedelse lill ofredandebrolt är nämligen inte straffbelagt.

I praktiken kan detta få allvarliga konsekvenser för kvinnan. Hon lever i oro och osäkerhet, tvingas kanske byta bostad och hemlighålla sin adress och söker ibland vidta åtgärder för atl "byta identitet". Till delta kommer all en del fall är kända då elt sådant beteende från mannens sida slutligen följts av atl allvarliga misshandelsbrolt har begåtts.

För atl förbättra förhållandena för dem som utsålts för trakasserier av sådant slag har från bl. a. kvinnoorganisationerna väckts tanken på all efter danskt mönster öppna möjligheten att i enskilda fall utfårda slraffsanktionerade s. k. besöksförbud. Inom justiliedeparlemeniet upprättades sommaren 1987 departementspromemorian (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud som innehåller etl förslag med den inriktningen. Jag avser att nu la upp de frågor som har behandlats i promemorian.

Promemorian, som har remissbehandlats, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill

protokollet som 6//öa 2. En sammanslällning av remissyttrandena har gjorts Prop. 1987/88:137

inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr

87-2087).

Regeringen beslöt den 25 februari 1988 atl inhämta lagrådels yttrande över förslag lill lag om besöksförbud, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och lag om ändring i äktenskapsbalken. Förslagen hade upprättats inom juslitiedeparlementet på grundval av den tidigare nämnda departementspromemorian och remissyttrandena. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådets yttrande, som avgavs den 4 mars 1988, bör fogas lill protokollet .-som bdaga 4. I samband med atl jag behandlar de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag in på lagrådets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga atl lagrådet i sak i allt väsentligt godtagit de reinillerade förslagen men föreslagit vissa ändringar av i huvudsak leknisk karaktär, vilka jag i princip biträder. Lagrådels granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar. I övrigt överensstämmer de förslag som jag nu lägger fram med lagrådsremissens förslag.

2 Gällande ordning m. m.

Del huvudsakliga skyddet för dem som utsätts för våld. hotelser eller trakasserier åstadkoms enligl gällande ordning genom regler om straff för sådant handlande och genom möjligheterna atl tillgripa straffprocessuella tvångsmedel mot den som är misstänkt för etl brott.

Förutom straffbestämmelser som mera direkt tar sikte på skydd av liv och hälsa, såsom de slraffsanktionerade förbuden mot misshandel och sexuella övergrepp som återfinns i 3 resp. 6 kap. brottsbalken (BrB), finns sådana som avser trakasserier av olika slag. De i detta sammanhang mest intressanta straffbestämmelserna är de som gäller hemfridsbrott, olaga intrång och ofredande. Samtliga återfinns i 4 kap. BrB, som handlar om brott mot frihet och frid.

I 4 kap. 6 § första stycket BrB sägs sålunda atl den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig del är rum, hus, gård eller fartyg, skall dömas för hemfridsbrolt till böter. I andra stycket sägs att om någon annars obehörigen intränger i eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller på annat dylikt ställe, han skall dömas för olaga intrång lill böter. 1 etl tredje stycke stadgas strängare straff -fängelse högst två år - för grovt brott.

Hemfridsskyddel gäller sålunda för bostad, vare sig den år permanent eller tillfällig, medan inträngande i andra lokaler betecknas som olaga intrång. Sistnämnda bestämmelse kom till för atl skapa skydd i lokaler där människor arbetar eller annars brukar vistas. Förutom arbetsplatser avses trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter.

Hemfridsbrolt förutsätter alt inträngandet eller kvarstannandel har skett olovligen. Även den som tar sig in i smyg eller gömmer sig i annans bostad omfattas av straffbestämmelsen. Däremot är det inte hemfridsbrolt om t.ex. en make tränger in i eller stannar i en bostad som är gemensam för makarna, även om det sker mot den andre makens vilja.

Vad gäller olaga intrång skall gärningen ha företagits obehörigen för all Prop. 1987/88:137 vara straffbar. I förarbetena sägs om betydelsen av delta ullryck att straftleslämmelsen inte blir tillämplig, om förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätl, sedvana eller medgivande. Den som söker upp någon i en lokal lill vilken allmänheten har tillträde gör sig alltså inte skyldig till olaga intrång även om den personen uttryckligen undanbett sig all bli kontaktad där.

Bestämmelser om ofredande återfinns i 4 kap. 7 § BrB. Där sågs att den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beleende eljest ofredar annan, skall dömas för ofredande lill böter eller fängelse i högst sex månader. Till skillnad från vad som gäller för hemfridsbrolt och olaga intrång är ofredande inte bundet till någon bestämd lokal. Om emellertid en gärning kan bedömas som brott mot 4 kap. 6 § BrB, skall endast denna bestämmelse tillämpas, även om beteendet också innefattar ofredande. Detsamma gäller om gärningen kan bedömas som misshandel i någon form.

Brollsbeskrivningen för ofredande omfattar handlingar av mycket skilda slag. I förarbetena nämns särskilt atl någon avsiktligt knuffar annan eller rycker eller sliter i hans kläder eller liknande. Vidare talas om antastande av kvinnor med klappar eller smekningar av olika slag. En väsentlig motivering för straffbudels tillkomst var att man ville värna om kvinnofriden på gator och allmänna platser. S. k. telefonterror hör också till bestämmelsens tillämpningsområde.

Genom lagändringar år 1984 skärptes straffen för sexualbrott. Vidare har gränsdragningen mellan misshandel och grov misshandel nyligen ändrats (se prop. 1987/88:14, JuU 16, rskr. 84, SFS 1988:2). Ändringen innebär alt vid bedömningen av om en misshandel skall anses som grov hänsyn skall las bl. a. till sådana faktorer som att misshandeln har varil oprovocerad och långvarig, påtagligt integritetskränkande eller riktal sig mot skyddslösa personer.

Inte bara straffbestämmelserna ulan också ålalsreglerna är av betydelse i sammanhanget. Såväl hemfridsbrott och olaga inträng som ofredande förutsätter för åtal atl målsäganden har angett brottet till åtal. Undantag gäller för brott enligl 4 kap. 6 § BrB som är grovt och för ofredande som har förövats på allmän plats. I samtliga dessa fall gäller också atl åklagaren får väcka åtal om han finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt (4 kap. 11 § BrB).

Före år 1982 förutsatte åtal för misshandel som inte förövats på allmän plats i princip angivelse av målsäganden. Om åtal ansågs påkallat ur allmän synpunkt, kunde åklagaren dock väcka åtal även utan angivelse. Efter förslag av sexualbrotlskommitlén (Ds Ju 1981:8, prop. 1981/82:43) lades fr.o.m. den 1 januari 1982 alla former av misshandel under allmänt åtal utan krav på angivelse. Motiveringen för detta var dels all inskärpa all misshandel i hemmet eller på annan enskild plats är lika straffvärd som misshandel i andra sammanhang, dels att förbättra kvinnornas praktiska möjligheter till hjälp från myndigheterna. Ålalsreformen medförde all antalet anmälningar för misshandel på enskild plats ökade kraftigt. Del finns likväl skäl alt anta alt åtskilliga övergrepp aldrig anmäls.

Även om den som utsatts för etl brott anmäler delta, är del många gånger 9

påfrestande all därefter gå igenom del rättsliga förfarandet. Under förundersökningen och rättegången blir det ofta nödvändigt atl utsätta den som

anmält brottet för ingående förhör. I syfte alt lindra påfrestningarna för Prop. 1987/88:137 brottsoffret - eller med rättegångsbalkens (RB) terminologi målsäganden - i samband med rättegången infördes år 1984 en rätt för den målsägande som kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången all åtföljas av en s.k. stödperson (20 kap. 15 § RB).

Arbetet med atl förbättra förhållandena för de nu aktuella kategorierna av målsägande har emellertid fortsatt. Rällshjälpskommiltén (Ju 1982:01) fick genom tilläggsdirektiv år 1984 i uppdrag atl la upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. I en proposition (prop. 1987/88:107) som i dagarna överlämnas till riksdagen föreslås på grundval av kommitténs slutbetänkande en särskild lag om målsägandebiträde. Förslaget innehåller förbättringar i fråga om målsägandens rätt lill juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång. Rätten till sådant biträde är enligl förslaget inte begränsad lill målsägande som utsatts för sexualbrott, ulan biträde skall i vissa fall kunna förordnas även i mål om annan integritetskränkande brottslighet, t.ex. misshandel eljer olaga hot.

När det gäller de straffprocessuella tvångsmedlen förtjänar del också alt anmärkas atl frågan om häktning vid risk för återfall i brott har ägnats särskild uppmärksamhet i den proposition om häktning och anhållande som nyligen antagits av riksdagen. Därvid har uttalats alt det är viktigt atl anhållande och häktning används i tillräcklig utsträckning för atl förhindra återfall i bl. a. våldsbrott (prop. 1986/87:112, JuU 1987/88:7, rskr. 30, SFS 1987:1211).

Enligl 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) kan uppgift om enskilds personliga förhållanden i folkbokföringen eller liknande registrering, bl. a. adressuppgifter, hemlighållas, om det av särskild anledning kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Efter förslag i en proposifion som nyligen har antagits av riksdagen (prop. 1987/88:41, KU 22, rskr. 51, SFS 1987:1161) har sekretessen utvidgats alt avse även myndighetsregister som bara omfattar elt begränsat urval av befolkningen. Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om i vilka register sekretessen skall gälla. Bakgrunden lill ändringen var bl. a. behovet av skydd för kvinnor som förföljs och hotas av sina tidigare makar eller sambor. På grundval av bemyndigandet har sekretessförordningen (1980:657) nyligen försetts med en "katalog" över register som omfattas av denna sekretess (SFS 1988:8).

Bestämmelser om besöksförbud i samband med upplösning av äktenskap finns i äktenskapsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1988. Enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken kan rätten i mål om äktenskapsskillnad på yrkande av endera maken för liden fill dess all lagakraftägande dom på äktenskapsskillnad föreligger förordna om förbud för makarna vid vite som bestäms i pengar eller fängelse högst en månad alt besöka varandra. Möjligheten atl meddela etl sådant förbud har ansetts fylla etl praktiskt behov av integriletsbetonad natur (prop. 1986/87:1 s. 338).

Av den redogörelse jag nu har lämnat framgår atl man från statsmakternas sida under senare år har ägnat stor uppmärksamhet åt problemet med övergrepp och andra trakasserier mot främst kvinnor och genomfört en rad åtgärder. Jag vill emellertid också framhålla de från prakfisk synpunkt

betydelsefulla insatser som har gjorts av kvinnoorganisationerna, polifiska och andra, genom kvinnojourer och övernatfningshem saml rådgivning och juridisk hjälp i olika former. Från dessa organisationer eller företrädare för dem har, bl. a. i anslutning fill en av justitiedepartementet i december 1986 anordnad hearing, framhållits all det finns många kvinnor som upplever sig vara förföljda av män som fortlöpande hotar med övergrepp av olika slag. I många fall är det fråga om män som tidigare avtjänat straff för sådana övergrepp mot kvinnan. Man har från organisafionernas sida fört fram tanken atl man för all förebygga fortsatt misshandel eller liknande brott mot en kvinna som fidigare har utsatts för detta skulle införa regler som efter utländskt mönster gör det möjligt att meddela ell förbud för gärningsmannen alt söka upp kvinnan på nytt.

Riksdagen har nyligen i anledning av några motioner behandlat frågan om besöksförbud. Justitieutskotlet uttalade bl. a. följande (JuU 1987/88:6, s. 9).

I motionerna om besöksförbud tas upp situationen för de kvinnor som misshandlats eller hotats av sina män och som lever i ständig rädsla för en upprepning. Det har visat sig atl rädslan i många fall år välgrundad och all många kvinnor, efter alt ha blivit utsatta för övergrepp som lett fram till en separafion, blir förföljda av de män de tidigare sammanlevt med. Ulskollel vill här peka på atl de flesta aggressionshandlingar som en kvinna i denna situation kan utsättas för är straffbelagda. I dessa fall finns möjlighet för polisen att ingripa lill kvinnans skydd.

De drabbade kvinnorna har, enligt ulskollets mening, emellertid också rätt att kräva atl deras fysiska och psykiska integritet skyddas även i vissa fall av personförföljelse som faller utanför del straffbara området. Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt, exempelvis genom återkommande brev eller telefonuppringningar. En annan situation kan vara att en man som dömts för övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig i omedelbar närhet av kvinnans bostad eller arbetsplats. Ibland kan de här beskrivna förfarandena ha passerat straffljarhetsgränsen för t. ex. ofredande eller hemfridsbrolt. Om så inte skulle vara fallet blir emellertid en hänvändelse från kvinnans sida lill polisen som regel resullallös eftersom inget brott kan anses ha begåtts. Samfidigt är det, som utskottet ser saken, uppenbart att här beskrivna beteenden av kvinnan kan upplevas som lika hotfulla och skrämmande som en akfiv handling, som faller under bestämmelserna om t. ex. olaga hot. I dessa lagen skulle enligl utskottets uppfattning ett besöksförbud kunna vara verksamt så till vida att ett omedelbart polisingripande möjliggörs. Även eljest skulle ell besöksförbud kunna ha en allmänt brottsförebyggande effekt som är önskvärd.

Under hänvisning till pågående arbete i justitiedepartementet hemställde utskottet att riksdagen skulle avslå motionerna. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

3 Allmänmotivering

3.1 En lag om besöksförbud införs

Prop. 1987/88:137

Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med mitt förslag, dock Prop. 1987/88:137 med den skillnaden atl i promemorian föreslås en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser anser att det finns ett behov av all kunna ålägga besöksförbud. Två av remissinstanserna anser dock att frägan om hur sådana förbud skall regleras behöver utredas ytterligare. Skälen för mitt förslag: Av den redogörelse som jag har lämnat för gällande rätt framgår alt många av de beteenden som innebår all någon utsätter en annan person för allvarliga trakasserier redan är slraftTjelagda. Förutom bestämmelserna om straff för kroppsliga övergrepp av olika slag ger bestämmelserna om hemfridsbrolt och ofredande elt ganska omfattande skydd. Del slår emellertid klart alt skyddet inte år heltäckande, bl. a. genom all vissa fall av personförföljelse inte kan hänföras till del straffbara området;

Särskilt svåra är problemen för kvinnor som har misshandlats av tidigare makar eller sambor. Den som - efter all ha blivit hotad eller misshandlad av någon som hon har sammanlevt med - lever i fruklan för att mannen skall söka upp henne och verkställa hotel eller upprepa misshandeln befinner sig i en mycket utsatt situation. Upprepade täta kontaktförsök, t.ex. återkommande brev eller telefonsamtal, kan upplevas som både besvärande och skrämmande men faller inte alllid un'fler någon straffbestämmelse. Förföljelsen kan också ta sig andra uttryck, t. ex. att en man som tidigare har utsatt en kvinna för övergrepp regelbundet uppehåller sig i omedelbar anslutning lill hennes bostad eller arbetsplats eller följer efter henne utan att ta direkt kontakt. I den mån ell beleende av detta slag inte är straffbart kan den som drabbas som regel inte få någon hjälp av polisen. Det är först när mannens handlingar lar sig sådana former alt de är straffbelagda som samhället i allmänhet ingriper och ger skydd.

För att undvika fortsatta kontakter från mannens sida kan kvinnan tvingas att byta bostadsort, arbete, telefonnummer och kanske t.o.m. namn och personnummer. Enligl min mening är del inte acceptabelt all samhället inte kan erbjuda den drabbade ett bättre skydd i dessa fall. Det har också under remissbehandlingen omviltnats all det finns ell behov av regler som gör det möjligt att i vissa fall förbjuda framför allt den som har begått etl bron mot någon atl ta kontakt med denne. Regler otn sådana besöksförbud finns i flera andra länder. Även om erfarenheterna av dessa ännu torde vara ganska begränsade, finns del starka skäl att också i Sverige införa bestämmelser av motsvarande slag för atl åstadkomma ell ökat skydd för en myckel utsatt grupp.

Under remissbehandlingen av promemorian har inte riktals några egentliga invändningar mot tanken pä att införa besöksförbud. Det har emellertid framhållits atl del för den som drabbas av förbudet kan innebära en kännbar begränsning av rörelsefriheten. Vidare har påpekats att man inte bör överskatta effekten av etl förbud. Del har framhållits atl besöksförbud, hur lagstiftningen än utformas, kan få en begränsad betydelse i praktiken. En av Orsakerna lill delta skulle vara att de förfaranden som etl besöksförbud främst avser att hindra redan är belagda med straff.

Jag år medveten om riskerna för atl besöksförbud överträds eller kringgås
Och all del även i övrigt kan uppstå svårigheter vid tillämpningen av regler om p

besöksförbud. Jag menar ändå - och därvidlag har jag elt praktiskt taget enhälligt slöd från remissinstanserna - all ell besöksförbud i många fall

skulle kunna innebära en väsentlig förbättring för den som trakasseras. Prop. 1987/88:137 Många situationer som leder till trakasserier eller direkta övergrepp kan förmodligen undvikas, om den personliga kontakten mellan de berörda inskränks genom ett besöksförbud. Etl individuellt utformat besöksförbud har dessutom sannolikt en större brottsförebyggande effekt än del mera abstrakta straftTiolel, som kan realiseras först i efterhand. Om besöksförbudet blir straffsanktionerat, markerar samhället sitt avståndslagande lill beteendet än mer, och polisen kan vid överträdelse av förbudet omedelbart gripa in. Regler om besöksförbud skulle således kunna bidra lill alt förebygga brott mot en person som befinner sig i en skyddslös situation och skapa trygghet för den utsatta parlen. Även om ett besöksförbud knappast kan bli effektivt i alla lägen, är sannolikheten för atl det skall ge skydd i vissa situationer tillräcklig för all motivera det.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att promemorians förslag, trots den kritik som har riktats mot enskildheter i förslaget, bör läggas lill grund för lagstiftning. Jag återkommer i del följande lill hur bestämmelserna om besöksförbud närmare bör utformas för alt i allt väsentligt beakta den kritik som har förts fram.

Meningen med elt besöksförbud är, soin jag nyss antydde, framför allt atl förebygga hotfulla och farliga situationer. Det skall också möjliggöra för polisen atl omedelbart ingripa i en situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avser att skydda. Del är inte bara besök utan även andra typer av kontakter som elt förbud skall träffa. Termen besöksförbud, som redan fått allmän spridning, kan emellertid lämpligen användas som ell samlande begrepp för de olika typer av förbud som åsyftas.

Bestämmelser om besöksförbud kommer, som jag redan har antytt, säkerligen atl få störst betydelse för kvinnor som fruktar trakasserier eller hämndaktioner från män som de tidigare har haft en parrelation till. En lagstiftning i ämnet bör emellertid inte begränsas lill enbart den gruppen utan ges en generell utformning. Motsvarande problem kan uppkomma t.ex. i relationen föräldrar-barn eller i ett homosexuellt förhållande. Undantagsvis kan elt besöksförbud vara påkallat också när det inte finns någon tidigare förbindelse mellan parterna.

Som jag tidigare har nämnt finns det redan en bestämmelse om besöksför
bud i äktenskapsbalken (14 kap. 7 §). Besöksförbud enligl den bestämmel
sen har till syfte alt skydda den ene maken från oönskade besök av den andra
maken under den ofta ganska uppslitande tid som kan föregå den slutliga
upplösningen av elt äktenskap. 1 och med alt domen på äktenskapsskillnad
vinner laga kraft upphör besöksförbudel. Någon möjlighet att förlänga
förbudet efter den tidpunkten finns inte. Del förslag lill lag om besöksförbud
som jag nu lägger fram fyller etl helt annat syfte, främst att hindra all någon
som redan har förgripit sig mot en person gör sig skyldig lill nya övergrepp
eller lill allvarliga trakasserier. Enligt min mening är skillnaderna så stora och
de behov som har legal bakom lagstiftningen så olika när del gäller
besöksförbud enligl äktenskapsbalken och den tänkta lagen om besöksför
bud att det inte finns skäl alt ändra förutsättningarna för besöksförbud i
äktenskapsbalken. I fråga om överträdelse av förbud finns del däremot
anledning lill en samordning. Jag återkommer strax till den frågan. 1-

När del gäller den lagtékniska lösningen har åtskilliga synpunkter lämnats från remissinstanserna. I promemorian föreslås atl bestämmelser om besöksförbud införs i polislagen (1984:387) och i brottsbalken. Enligt min mening är det till fördel från bl. a. pedagogisk och lagleknisk synpunkt om bestämmelserna om besöksförbud samlas i en särskild lag. Flera remissinstanser har också förordat detta. Lagen bör innehålla bl.a. bestämmelser om förutsättningarna för förbud, innehållet i förbudet, förfarandet och påföljder vid överträdelse.

Flera av remissinstanserna har särskilt framhållit all det kan uppkomma åtskilliga problem i samband med den praktiska tillämpningen av bestämmelser om besöksförbud. Jag är medveten om det. En möjlighet att meddela besöksförbud i de situationer jag nu behandlar innebär ett väsentligt nytt inslag i svensk rått. Det är därför, i delta ärende mer än i de flesta, nödvändigt all noga följa tillämpningen och snabbi utvärdera reformen. Del kan då visa sig atl det krävs justeringar eller förändringar av olika slag i lagstiftningen. Jag är i så fall beredd alt på nyll la upp dessa frågor till övervägande.

Prop. 1987/88:137

Promemorieförslaget: Föreskrifter om besöksförbud, som skall utformas individuellt, får innehålla förbud att ulan den drabbades medgivande eller annat godtagbart skäl söka upp honom eller henne, söka kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet av hans eller hennes bostad eller arbetsplats eller annal sådant förbud.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt. Några remissinstanser har dock framhållit alt det kan uppstå tillämpningssvårigheter. Vissa har avrått från atl använda uttrycket "annal godtagbart skäl", eftersom man kan utgå frän att parterna kommer att ha olika uppfattningar om vad som är godtagbart.

Skälen för mitt förslag: För alt ett besöksförbud skaH fungera som ell effektivt skydd måste förbudels omfattning kunna anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Det måste uppenbarligen också sträcka sig längre än till atl enbart förbjuda att någon begår lagstridiga handlingar som t.ex. hemfridsbrolt och ofredande. En föreskrift med enbart det innehållet skulle ju te sig meningslös med hånsyn lill alt sådana handlingar redan är

kriminaliserade. Elt av syftena med ett besöksförbud är atl förebygga Prop. 1987/88:137 situationer som kan utveckla sig i farlig riktning. Mot den bakgrunden bör besöksförbud la sikte inte enbart på förbud mot trakasserier ulan på förbud mot besök och andra kontakter överhuvudtaget.

Ett besöksförbud som inriktas på aktivt kontaktsökande åtgärder kan utformas på i princip två olika sätt. Ett sått är atl inrikta förbudet på själva kontakten, oavsett var den som förbudet avser alt skydda befinner sig. En annan möjlighet är all göra förbudet mera lokalt begränsat och låta det avse kontakter på vissa platser, t.ex. bostaden eller arbetsplatsen.

Syftet med etl besöksförbud bör. som jag nyss nämnde, vara atl skydda en person mot förföljelse och andra aktiva trakasserier från en annan person. Den som drabbas av trakasserierna är givetvis lika skyddsvärd var dessa än äger rum, även om det i praktiken normalt är bostaden och i vissa fall arbetsplatsen som är de utsatta ställena. Från den synpunkten är det angeläget atl ett besöksförbud kan utformas mer generellt och alltså oberoende av var kontakten äger rum.

Mot detta kan anföras atl del för den mot vilken förbudet riktas är väsentligt från rättssäkerhetssynpunkt alt han på förhand kan bedöma var någonstans som förbudet gäller. Med hänsyn lill alt ell besöksförbud av denna typ innefattar endast ett förbud mot elt aktivt kontaktsökande har emellertid sådana invändningar ingen avgörande tyngd. Någon mer väsentlig avgränsning i vederbörandes allmänna rörelsefrihet kan nämligen aldrig komma lill stånd som följd av etl sådant förbud mot etl aktivt kontaktande av en annan person. Situationen kan ställa sig annorlunda om förbudet utsträcks lill atl uppehålla sig i närheten av den som förbudet avser all skydda. Jag återkommer strax till den frågan.

Jag anser därför atl ett besöksförbud som innebär förbud mot aktiva kontakter inte behöver begränsas lill vissa lokaler. Detta betyder all förbudet skyddar mot kontaktförsök inte bara i den trakasserades bostad ulan även t. ex. på ell kvinnohus dit den som förbudet avses skydda har tagit sin tillflykt.

Om bestämmelserna om besöksförbud utformas på det sätt som jag här förordar, kommer således förbudet all omfatta enbart aktiva handlingar av den mot vilken förbudet riktar sig, i första hand alt söka upp eller på annat sätt kontakta den som förbudet avser att skydda, t. ex. per brev eller per telefon. Ett besöksförbud bör emellertid, för all ge del eftersträvade skyddet, även kunna omfatta att följa efter en annan person. Jag tänker då närmast på all någon i trakasseringssyfle följer efter en annan person t. ex. på vägen mellan bostaden och arbetsplatsen.

Detta innebär att möten som sker opianeral, 1. ex. därför att båda råkar åka med samma buss eller gå på samma teaterföreställning, inte kommer all omfattas av förbudet, om inte den som har ålagts förbudet utnyttjar tillfället för att aktivt söka kontakt eller på annat sätt trakassera den som förbudet avser all skydda.

Enligl promemorieförslaget bör elt förbud begränsas till atl avse kontakter
ulan den andres medgivande eller ulan annat godtagbart skäl. Den begräns
ningen har mött viss kritik vid remissbehandlingen. För min del instämmer
jag i tanken bakom promemorians förslag, nämligen all ell förbud inte bör '

hindra kontakter som sker med den skyddades medgivande eller som av Prop. 1987/88:137

annal skäl framstår som uppenbart befogade. Enligl min mening bör

lagtexten utformas så att det klart framgår att förbudet inte omfattar

uppenbart befogade kontakter. Från principiell synpunkt anser jag nämligen

alt del inte skulle vara acceptabelt om sådana kontakter formellt sett

omfattades av en förbudsregel. Jag återkommer också till dessa frågor när jag

går in på frågan om sanktioner vid överträdelse av ett förbud.

I de allra flesta fall torde ett generellt koniaktförbud av de slag som jag nyss har redogjort för vara tillräckligt för atl motverka förföljelse eller andra trakasserier. I en del fall kan det emellertid krävas etl förbud som går utöver detta. Jag tänker då på den möjlighet som föreslås i promemorian att utfärda förbud att uppehålla sig i omedelbar närhet av den andres bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den andre brukar vistas. Ell sådant utvidgat besöksförbud kan i vissa fall innebära en mera långtgående inskränkning av rörelsefriheten och bör kunna utfärdas endast om del inte är tillräckligt med ell generellt koniaktförbud av det tidigare nämnda slaget. Ell utvidgat förbud bör inte utfärdas annat än när det är påkallat med hänsyn fill omständigheterna och inte heller utsträckas geografiskt längre än vad som är nödvändigt.

Vid ett utvidgat besöksförbud är del särskilt viktigt atl del av beslutet klart framgår vad förbudet omfattar. Ell sådant förbud måste, i motsats till ett generellt koniaktförbud, avgränsas geografiskt. Det bör kunna ske genom alt förbudet omfattar exempelvis en viss fastighet. Undantagsvis bör ell förbud kunna omfatta ell något större område, t.ex. elt kvarter. Det kan givetvis lyckas vara en nackdel i den praktiska tillämpningen, om det i förbudet måste anges en viss bostadsadress, arbetsplats eller liknande, eftersom beslutet då måste ändras, om den som förbudet avser alt skydda flyttar eller byter arbete. Fördelarna från både kontroll- och rättssäkerhetssynpunkt är emellertid så stora atl de uppväger nackdelarna.

Ell utvidgat besöksförbud kan i och för sig sägas innebära en viss inskränkning i den rörelsefrihet som enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är tillförsäkrad envar. Med hänsyn till att det i allmänhet rör sig om lindriga ingrepp i rörelsefriheten och alt starka skäl talar för alt en möjlighet lill utvidgat besöksförbud införs, anser jag emellertid att delta får godtas.

Den som åläggs etl besöksförbud får självfallet inte i någon mera betydande mån hindras från att leva ett normalt liv. Den beslutande myndigheten måste därför väga in även dennes förhållanden, både för atl bedöma om elt besöksförbud överhuvudtagel är motiverat och för atl pröva hur förbudet bör utformas. Del innebår all ell besöksförbud normalt inte bör utfärdas ulan all beslutsmyndigheten har haft tillfälle alt höra såväl den som förbudet avser att skydda som den mot vilken förbudet riktas. Jag återkommer lill den frågan.

Det är en mycket grannlaga uppgift atl bestämma innehållet i ett besöksförbud. Förbudet måste utformas så atl det är effekfivt samtidigt som det inte får göras mer ingripande för den som del riktar sig mot än som är motiverat med hänsyn lill omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilda problem uppslår, om den som åläggs besöksförbudel och den som förbudet avser att skydda har legitima skäl lill täta kontakter. De kan t.ex. ha

Promemorieförslaget: Ett besöksförbud skall bara kunna riktas mot någon som har begått etl brott riktat mot annans hälsa, frihet eller frid. Vidare krävs atl gärningsmannen förföljer den som har utsatts för brottet och att del bedöms nödvändigt med föreskrifter för att förekomma fortsatta övergrepp. En förutsättning för förbud skall vara att den som utsätts för förföljelsen själv begär etl förbud.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att tidigare brott skall vara en förutsättning för förbud. Kritik har dock riktats mot att förutsättningarna inte tillräckligt klart framgår av lagtexten. Ett flertal remissinstanser har också framhållit att förslaget inte ger tillräckligt utrymme för att ålägga besöksförbud under förundersökning och tiden fram till dess det föreligger en dom i brottmålet. Vidare har påpekats atl kravet på redan pågående förföljelse medför atl det inte går atl utfärda besöksförbud i fall där det finns en påtaglig risk för nya övergrepp men där gärningsmannen t. ex. på grund av frihetsberövande inte har kunnat ta kontakt med den andra personen. Vissa remissinstanser menar atl del inte bör krävas en uttrycklig begäran om besöksförbud från den som utsätts för förföljelsen.

Skälen för mitt förslag: När frågan om besöksförbud har diskuterats, har man i allmänhet utgått från atl syftet med elt förbud framför allt skall vara att hindra atl någon som har drabbats av ett brott utsätts för förföljelse eller andra trakasserier av gärningsmannen. Den grupp som framför andra stått i blickpunkten har varit kvinnor som tidigare har utsatts för misshandel av make eller sambo. En möjlighet att ålägga besöksförbud kan emellertid vara av värde redan i samband med anmälan om brott. Det är naturligt att offrets

rädsla för gärningsmannen är störst i nära anslutning till brottet, och risken Prop. 1987/88:137

för nya brott eller trakasserier av olika slag är i allmänhet större i de

situationerna. Som flera remissinstanser har påpekat är del dels under

förundersökningen och broltmålsprocessen, dels i anslutning till alt någon

som har dömts friges från straff, som besöksförbud kan vara etl särskilt

betydelsefullt inslag i samhällets stöd åt målsäganden.

Den grundläggande förutsättningen för etl besöksförbud bör enligt min mening vara all del finns en klar risk för att den som förbudet skall skydda kommer atl utsättas för brott eller för förföljelse eller andra former av allvarliga trakasserier. Vid bedömningen av detta bör del vara en särskilt viktig omständighet om den som förbudet avses gälla tidigare har begått brott mot den andra personen. Del är ju elt tecken på att han inte dragit sig för att angripa den som man vill skydda. Eftersom besöksförbud skall tjäna ell förebyggande syfte bör det emellertid inte i alla situationer krävas all del kan styrkas all han begått ett brott mot den andra personen. En sådan avgränsning skulle medföra alt det inte blir möjligt atl meddela besöksförbud i alla situationer där del år sakligt befogat. Jag tänker då bl. a. på den situationen att den mot vilken förbudet avses gälla är misstänkt för ell brott som ännu inte hunnit utredas och där del alltså i viss mån kan vara oklart om del går all styrka brott. En annan situation kan vara alt den mot vilken förbudet avses gälla tidigare vid flera tillfällen gjort sig skyldig till allvarliga våldsbrott, som dock har varil riktade mot andra personer, t.ex. tidigare sambor. Vidare kan en begäran om besöksförbud ha föregåtts av omfattande trakasserier som dock inte har överskridit gränsen för det straffbara. Med tanke på de skiftande situationer i vilka behov av besöksförbud kan uppstå bör som gemensam förutsättning uppställas alt del på grund av särskilda omständigheter finns risk för trakasserier. Samtidigt vill jag betona atl möjligheten att använda besöksförbud utan atl den mot vilken förbudet avses gälla tidigare har begått brott mot den andra personen bör användas myckel restriktivt.

Ell besöksförbud syftar bl.a. till alt förhindra brott, och uttrycken förföljelse och trakasserier täcker givetvis även brott av olika slag. Som lagrådet påpekat kan det vara lämpligt atl risk för brott uttryckligen anges i lagtexten som en grund för etl besöksförbud. Jag återkommer i specialmotiveringen lill frågan vilka typer av brott som särskilt bör beaktas i del sammanhanget.

Även om jag således anser att tidigare brott inte bör vara någon absolut förutsättning för besöksförbud, torde tidigare brottslighet mot den som förbudet avser alt skydda bli den utan tvekan viktigaste omständigheten vid bedömningen av om besöksförbud skall meddelas. Därvid bör särskild hänsyn tas till vissa typer av brott. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten. De brott som jag tänker på är i första hand sådana som har riktat sig mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Det innebär atl bl.a. misshandel och olaga hot men även sådana brott som hemfridsbrolt och ofredande skall beaktas. Detta hindrar givetvis inte atl i speciella situafioner även andra typer av brott kan komma in vid riskbedömningen. Olaga innehav av typiskt farliga föremål, t.ex. sprängmedel eller skjutvapen, är något som i etl enskilt fall kan vara av belydelse.

Undanlagsvis bör även brott riktade mot en tredje person kunna vara en Prop. 1987/88:137 sådan särskild omständighet som kan beaktas. Förutsättningen bör då normalt vara dels atl det rör sig om brott mot annans liv, hälsa eller frihet, dels att det är fråga om allvarliga brott. I allmänhet bör det också vara fråga om upprepad brottslighet. Om således en man vid åtskilliga tillfällen tidigare har misshandlat kvinnor han sammanbott med, bör besöksförbud kunna meddelas för atl skydda en kvinna han senare sammanbott med, även om han inte misshandlat henne.

Frågan är vidare vad man skall kräva för alt anse atl en risk för brott eller för förföljelse eller allvarliga trakasserier föreligger. Riskbedömningar är generellt sett vanskliga att göra. Sådana förekommer emellertid bl.a. vid tillämpningen av straffprocessuella tvångsmedel. Det ligger enligt min mening nära till hands atl göra en jämförelse med bedömningar av det slaget.

En grundläggande förutsättning måste lill en början vara atl del rör sig om en konkret risk för brott, förföljelse eller trakasserier med hånsyn lill förhållandena i det enskilda fallet. Ibland är det uppenbart att det finns en risk för upprepning av ett visst beleende på grund av parternas speciella relationer och i betraktande av vad som tidigare har hänt. Om frågan om besöksförbud prövas under en förundersökning, spelar det givetvis stor roll om den misstänkte tidigare har lagförts för brott av liknande slag. Om del står klart att han vid flera tillfällen har förgripit sig mot den andra personen, bör förutsättningarna för ett besöksförbud normalt sett vara för handen, under förutsättning att inte andra ofnsländigheter talar för alt risken för nya övergrepp har upphört. Om gärningsmannen bara har gjort sig skyldig till etl enda brott, kan det däremot krävas större försiktighet vid bedömningen. En vikfig faktor bör enligl min mening då vara om gärningsmannen efter brottet har uttalat sig eller uppträtt på etl sådant sätt all brottsoffret känner ängslan och denna ängslan på objektiva grunder ler sig befogad. Gärningsmannen kan t.ex. i samband med polisförhör eller inför domstol ha agerat på etl sådant sätt att det på goda grunder kan antas atl han inte tänker lämna offret i fred.

Jag återkommer i specialmotiveringen ytterligare till frågan om riskbedömningen och då bl.a. till frågan i vad mån tidigare brottslighet skall beaktas.

Under remissbehandlingen har kritik riktats mot förslaget i promemorian atl del skall krävas en pågående förföljelse för alt besöksförbud skall kunna meddelas. Vissa remissinstanser har menat alt etl sådant krav skulle föra för långt. Jag delar denna uppfattning. Kravet kan nämligen betyda att möjligheten att skydda en person genom etl besöksförbud går förlorad i vissa fall. Bl.a. kan del innebära all det blir omöjligt att utfärda besöksförbud i den situafionen all någon som avtjänar ell längre fängelsestraff för etl allvarligt övergrepp mot någon står inför frigivning och det föreligger en klar risk för trakasserier mot brottsoffret. Under själva frihetsberövandel har möjligheterna att trakassera självfallet varit begränsade. Och för den som hotas av trakasserier kan situationen vara lika skrämmande oavsett om dessa redan påbörjats eller ej. Mot den bakgrunden anser jag att redan en risk för förföljelse eller allvarliga trakasserier bör kunna föranleda besöksförbud.

En viktig fråga är vidare vad som avses med förföljelse eller trakasserier.

Förföljelse bör anses vara för handen, om någon vid upprepade tillfällen på Prop. 1987/88:137 etl mycket påträngande eller eljest besvärande sätt söker kontakt med en person mot dennes vilja. Kontakten kan ske t.ex. genom besök, telefonsamtal eller brev. Telefon- eller brevierror faller således under tillämpningsområdet.

Vissa slag av trakasserier är lindrigare och kan inte direkt betecknas som förföljelse. Jag tänker då på t.ex. upprepade myckel aggressiva uttalanden -som dock inte är av den karaktären all de är straffbara - eller ell beleende som allmänt sett är ägnat alt skrämma den som utsätts för del. Exempel på del sistnämnda kan vara alt någon, ulan alt ta kontakt men i uppenbart syfte att trakassera, besvära eller skrämma, mer eller mindre regelbundet följer efter en annan person eller regelbundet väntar utanför den andres bostad eller arbetsplats. Sådana beteenden bör givelvis också falla under tillämpningsområdet. Risk för trakasserier som inte är av allvarligt slag bör dock inte kunna läggas lill grund för elt besöksförbud.

En allmän begränsning bör vara att ell besöksförbud inte får meddelas om syftet med förbudet kan uppnås genom någon annan mindre ingripande åtgärd. Det är en sedan länge erkänd princip för bl.a. straffprocessuella tvångsmedel all en tvångsåtgärd inte får vara mer ingripande än som behövs med hänsyn till åtgärdens syfte. Motsvarande princip bör uttryckligen skrivas in i bestämmelserna om besöksförbud. I samband med utredningen av en fråga om besöksförbud bör den som förbudet avses gälla om möjligt alltid få tillfälle all yttra sig innan beslutet meddelas, något som jag återkommer till. Visar det sig då atl syftet med förbudet kan uppnås på annat sätt, bör frågan falla. 1 en del situationer kan den som beslutar om besöksförbud vid samtal med den mot vilken förbudet avses gälla kanske tala denne till rätta. Den beslutande myndigheten måste också alltid hålla i minnet all del bakom en begäran om besöksförbud kan ligga en konflikt mellan parterna, vilken i första hand bör lösas på annal sätt än genom ett besöksförbud.

Del kan också visa sig att risken för trakasserier kan elimineras på annat sätt. Skall den mot vilken förbudet avses gälla t.ex. läggas in på elt behandlingshem där kontakterna med omvärlden är begränsade, eller avser han all flytta till en annan del av landet eller utomlands, påverkar del givelvis frågan om del finns förutsättningar för elt besöksförbud.

Besöksförbud lar således sikte på de relativt få fall där del fordras elt individuellt förbud mot kontakter för atl ge elt tillräckligt skydd mot övergrepp och trakasserier, dvs. i fall där del generella slraffhotet inte är tillräckligt. Besöksförbud är givetvis inte heller avsett all ersätta eller komplettera de straffprocessuella tvångsmedlen i brottmål utan fyller ell helt annat syfte.

Av principen atl besöksförbud bara fär tillgripas om någon mindre ingripande åtgärd inte räcker bör också följa atl etl besöksförbud inte får göras mer omfattande än vad som är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

En sårskild fråga är om del skall krävas en uttrycklig begäran av den som
förbudet avser alt skydda för all besöksförbud skall kunna utfärdas. En del
remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget i denna del har anfört all
det ställer alltför stora krav på den som förbudet avser atl skydda. Jag delar

den uppfattningen. En uttrycklig begränsning till sådana fall där den som förbudet avser all skydda själv begär besöksförbud kan enligl min mening innebära atl man i vissa fall har alltför höga anspråk på en människa i etl utsatt läge. Visserligen kan man räkna med att den som riskerar atl trakasseras i de allra flesta fall självmant kommer alt ta upp frågan, men risken finns atl de mest utsatta grupperna inte förmår ta det stegel. Med tanke på dessa fall bör frågan om etl besöksförbud kunna tas upp även ulan en begäran. En annan sak är alt besöksförbud givelvis inte skall meddelas, om den som förbudet avser all skydda motsätter sig det.

Det är, som några remissinstanser har påpekat, också viktigt atl den som förbudet avser all skydda får information om möjligheten till besöksförbud. Jag utgår från atl detta behov tillgodoses i det pågående arbetet med informationsmaterial till målsägandena (jfr prop. 1987/88:1).

Prop. 1987/88:137

3.4 Förbudstidens längd

Mitt förslag: Besöksförbud skall meddelas för viss lid, högst ett år. Förlängning av förbudet skall kunna ske genom nytt beslut. Beslut om besöksförbud gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Ell förbud kan upphävas före utgången av tiden.

Promemorieförslaget: Besöksförbud skall meddelas för viss tid. Tiden får inte överskrida fem år från den lidpunkt då del brott som besöksförbudet grundas på begicks. I normalfallet skall elt beslut om besöksförbud gälla ett år frän tidpunkten för beslutet. Beslut om besöksförbud skall gälla omedelbart. Förbudet skall kunna upphävas före tidens utgång på begäran av den som förbudet avser att skydda eller den som ålagts förbud.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har godtagit den föreslagna maximitiden, fem år, och atl förbud i normalfallet skall gälla etl år. Kritik har däremot riktats mot att tiden för förbud skall beräknas med utgångspunkt från det brott som förbudet grundas på. Flera remissinstanser har påpekat all, om den mot vilken förbudet avses gälla har ådömts etl långvarigt fängelse straff, möjligheterna kan vara myckel begränsade att ålägga honom ett besöksförbud, om det behövs när verkställigheten av straffet är avslutad. Sveriges advokatsamfund har ställt sig kritiskt till en så lång maximitid som fem år och i stället föreslagit tre år.

Skälen för mitt förslag: Del slår klart all besöksförbud skall gälla under en viss i beslutet fastställd tid. Från rältssäkerhelssynpunkt är del väsentligt all förbudet inte sträcks ut längre i tiden än som är nödvändigt. Även om det i enstaka fall kan behövas en myckel lång förbudstid, är det enligl min mening bättre atl lösa detta genom en möjlighet till förlängning, varigenom frågan om förbudets sakliga berättigande kan omprövas i ljuset av vunna erfarenheter än genom en lång maximitid. Att man i lag slår fast en relativt kort maximitid för ell enskilt beslut om besöksförbud är mot den bakgrunden en lämplig lösning. Under remissbehandlingen har inte någon erinran riktats

mot förslaget i promemorian om att etl besöksförbud i normalfallet skall Prop. 1987/88:137 gälla i ett år. Enligt min mening är delta en lämplig maximitid.

Förbudstidens längd i det enskilda fallet får naturligtvis bestämmas efter en prövning med hänsyn till omständigheterna. Det finns säkerligen situafioner där man på förhand kan bedöma ganska säkert vilken lid som är lämplig, men ingenting bör enligt min mening hindra alt man, om närmare hållpunkter för en sådan bedömning saknas, sätter förbudstiden lill elt är.

Förlängning av ell besöksförbud bör kunna ske för högst samma tid som grundbeslutel, dvs. med högst elt år i taget. Frågan om förlängning kan komma upp t.ex. vid överträdelse av förbudet. Kvarstår risken för trakasserier, bör förbudet givetvis också kunna förlängas, även om inga överträdelser har skett. Om besöksförbudet emellertid har fungerat på del sätt som har varil avsett, dvs. om den som ålagts förbudet har avstått från kontakter med den som förbudet avsett atl skydda, torde del många gånger inte vara påkallat med någon förlängning. De problem som besöksförbuden avser alt motverka torde ju som regel avta efter en tid. Mot bakgrund av de skiftande situationer i vilka besöksförbud kan förekomma bör emellertid någon absolut längsta tid för besöksförbud inte anges i lagen.

I motsats till vad som föreslogs i promemorian anser jag atl förbudstidens längd inte bör räknas frän tidpunkten för del brott eller andra händelser som har föranlett förbudet. Detta följer redan av att det inte skall vara en förutsällning för besöksförbud all ett brott har begåtts. Med den betoning av risken för kommande trakasserier som jag i del föregående förordat när det gäller förutsättningarna för besöksförbud finns det inte heller någon naturlig anledning atl knyta förbudels varaktighet till någon viss händelse bakåt i tiden. 1 stället bör elt förbud gälla från beslutets dag, om inte annat anges.

I promemorian har föreslagits alt besöksförbud skall ä//rt omedelbart, dvs. ulan hinder av alt beslutet inte har vunnit laga kraft. Detta förslag har godtagits av remissinstanserna. Jag instämmer i det. Det är viktigt alt samhället reagerar snabbt i sådana situationer där etl förbud kan behövas.

Undantagsvis kan det dock vara lämpligare att i stället låta ett förbud träda i kraft någon tid efter beslutet. Ell exempel på del är om den som förbudet avses gälla vid en viss framlida tidpunkt kommer att friges från fängelsestraff eller skrivas ul från sjukhus. Det kan då ibland vara lämpligt atl låta förbudet gälla från den lidpunkten. Bestämmelsen bör därför enligt min mening utformas så alt etl besöksförbud gäller omedelbart, om inte annat förordnas i beslutet.

Enligt min mening måste ett beslut om besöksförbud delges den som åläggs förbudet för atl straffansvar skall kunna komma i fråga. Beslut som meddelas vid ell skriftligt förfarande skall delges enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Meddelas däremot beslutet i närvaro av den som åläggs förbudet, krävs inte något särskilt delgivningsförfarande (jfr 20 § delgivningslagen). Om beslutet har meddelats muntligen, måste dock givelvis den som åläggs förbudet ändå tillställas del skriftliga beslutet.

Om del visar sig all förbudet inte längre behövs, bör det kunna hävas i förtid. Jag återkommer till den frågan i del följande.

Promemorieförslaget: Beslut oin besöksförbud skall fattas av domstol i vissa fall och i övrigt av polismyndighet. Om frågan om besöksförbud kommer upp under en pågående brotlmålsrältegång, skall beslutet ankomma på domstol. Talan skall da föras av åklagare men rätten bör också självmant kunna pröva frågan om förbud. I övriga fall skall besluten ankomma på polismyndighet.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Inga invändningar har riktals mot alt domstol skall kunna besluta om besöksförbud i en pågående brotlmålsprocess. Många godtar också atl en polismyndighet skall kunna fatta beslut i övriga fall. Etl flertal remissinstanser, bland dem riksåklagaren, de flesta av de andra företrädarna för åklagarväsendet, riksdagens ombudsmän (juslilieombudsmanneii Anders Wigdius) och Sveriges advokatsamfund, avstyrker dock alt besöksförbud skall kunna meddelas av polismyndighet. Bl.a. riksåklagaren, Wigdius och Sveriges advokatsamfund förordar att beslut om besöksförbud enbart skall få fattas av domstol. Andra remissinstanser anser att beslut om besöksförbud skall få fallas av åklagare eller domstol. Den senare lösningen har enligl remissinstanserna den fördelen atl behovet av brådskande beslut tillgodoses samtidigt som man får en tillräckligt rättssaker prövning.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande fråga är givetvis vilken myndighet som skall anförtros uppgiften all besluta om besöksförbud. Bland remissinstanserna finns olika uppfattningar. En självklar utgångspunkt bör enligt min mening vara all frågorna anförtros en myndighet där man kan ulgå från atl både snabbhels- och rällssäkerhetsaspekterna blir tillgodosedda vid prövningen. Därvid bör särskilt beaktas alt etl beslut om besöksförbud kan bli ingripande för den som åläggs förbudet och att det vid prövningen av frågor om besöksförbud kan bli fråga om alt ta ställning fill både rättsliga frågor och frågor om bevisning. Atl uppgiften att besluta om besöksförbud läggs på något organ inom rättsväsendet framstår mot den bakgrunden som nödvändigt. De myndigheter som då kan komma i fråga år domstol, åklagare eller polismyndighet.

Enligl promemorian ler del sig främmande atl låta beslut om besöksförbud fallas av domstol, om del inte samtidigt pågår en förundersökning eller brotlmålsprocess. Vidare påpekas atl omständigheterna ibland kan vara sådana att frågan om förbud bör tas upp omgående i en akut situation. Det framhålls också att ett besöksförbud har förhållandevis begränsade rättsverkningar. Detta talar enligt promemorian för att domstolarna inte bör betungas med alt som första instans fatta beslut om besöksförbud. De flesta remissinstanser har ställt sig bakom denna uppfattning.

Till förmån för alternativet med en annan beslutsmyndighet än domstol talar framför allt behovet av att i akuta situationer snabbt få fram ett beslut om besöksförbud och det angelägna i atl utredningen i förbudsfrågan kan ske

enkelt och smidigt. Visserligen kommer domstolarna i framliden alt ha viss Prop. 1987/88:137 beredskap under veckoslut och helger för prövning av häklningsfrågor, men denna verksamhet kommer att vara begränsad. Den är heller inte avpassad för frågor av del här slaget. Åklagarväsendet har däremot genom ell beredskapssystem tillgång till beslutsfattande åklagare dygnet runt. Därigenom finns goda förutsättningar för all beslut som är av brådskande natur skall kunna fallas med tillräcklig skyndsamhet. Del ingår också i stor utsträckning i åklagarnas nuvarande uppgifter alt göra bedömningar av det slag som krävs i frågor om besöksförbud.

Vidare måste givetvis en viss utredning ske innan frågan om besöksförbud kan avgöras. Skulle uppgiften alt besluta om besöksförbud läggas på domstol - och jag anser atl allmän domstol ligger närmast till hands i delta sammanhang - skulle det få ankomma på parterna själva atl åstadkomma erforderlig utredning. Det skulle enligt min mening åtminstone i vissa fall ställa alltför stora krav på den enskilde. Det finns då en uppenbar risk för att många skulle dra sig för atl begära besöksförbud.

Givelvis skulle en del av de angivna problemen kunna lösas, om förfarandet utformas så all åklagare föranstaltar om utredning och för talan vid domstol om besöksförbud. Mot en sådan lösning talar emellertid atl den skulle medföra etl relativt omständligt förfarande.

Om beslutsmyndighelen uppfyller högt ställda krav på rättslig kompelens och erfarenhet av närbesläktade frågeställningar, bör rätlssäkerhelsaspek-lerna i övrigt kunna tillgodoses genom en rätt till domstolsprövning av besluten.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man enligt min mening inte lägga uppgiften att som första instans pröva frågor om besöksförbud på domstol. Då kvarstår alternativen åklagare eller polismyndighet.

Även om jag kan hålla med om atl del finns fördelar med att lägga beslut om besöksförbud på polisen, är den lösningen förenad med fler svårigheter än som antyds i promemorian. I sammanhanget kan jag inte bortse frän den kritik som från rättssäkerhetssynpunkt har riktals mot förslaget om polismyndighet som beslutande. Jag delar inte promemorians uppfattning att beslut om besöksförbud närmast skulle vara en politirättslig fråga och alt den skulle vara främmande för åklagarväsendet. Enligt min mening lämpar sig tvärtom frågor om besöksförbud väl för åklagare atl besluta om. De bedömningar som krävs kan, som jag redan har varit inne på, inte sällan bli av komplicerad natur och i stor utsträckning likna de överväganden som förekommer vid frågor om straffprocessuella tvångsmedel som reseförbud, anhållande och häktning. I dessa fall är befogenheten alt besluta förbehållen åklagare eller domstol.

Jag har redan tidigare berört åklagarnas förutsättningar atl snabbi falla beslut. När det gäller möjligheterna all utreda frågor om besöksförbud torde en tillfredsställande lösning kunna uppnås, om åklagaren vid behov får anlita biträde av polisen. Om man - som jag strax återkommer lill - utgår från all domstol skall kunna pröva ell beslut om besöksförbud antingen i ett frislående förfarande eller i samband med en brotlmålsrältegång, faller del sig också naturligare att lägga uppgiften att föra talan vid domstolen pä åklagaren än på polisen.

Jag anser mot denna bakgrund all beslut i frågor om besöksförbud bör fallas av åklagare. Som jag redan sagt måste det, som också föreslås i promemorian, finnas en möjlighet alt bringa åklagarens beslut i frågor om besöksförbud under rättens prövning. En sådan lösning torde stå i god överensstämmelse med Sveriges åtaganden i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Jag återkommer strax till frågan orn hur förfarandet hos åklagaren bör utformas mera i detalj.

Snabbhet vid handläggning av ärenden om besöksförbud är enligt min mening av stor betydelse med hänsyn både till den som förbudet avser att skydda och till den som kan komma alt åläggas besöksförbud. En generell regel bör därför finnas om atl frågor om besöksförbud allfid skall handläggas skyndsamt.

Prop. 1987/88:137

Promemorian behandlar inte denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Beslut om besöksförbud kommer, om den av mig föreslagna lösningen godtas, alltid alt fattas av åklagare i första instans. Enligl min mening bör stor vikt läggas vid alt förfarandet hos åklagaren är enkelt och smidigt. Den som begär atl ett förbud skall utfärdas skall kunna få sin sak prövad snabbt och utan att behöva anlita någon juridisk hjälp. Vid utformningen av förfarandet hos åklagaren bör man därför sträva efter lösningar .som är enkla och praktiska främst för den som förbudet skall skydda.

En fråga om besöksförbud torde som regel aktualiseras genom alt den som förbudet avser alt skydda själv begär alt elt förbud skall utfärdas. Normalt bör en sådan begäran göras direkt hos åklagare. Något formellt krav på detta eller några särskilda regler om hur en begäran skall utformas behövs inte. Det innebär bl.a. alt en muntlig begäran om besöksförbud är tillräcklig. I de fall en begäran om besöksförbud inte innehåller de uppgifter som behövs för åklagarens ställningstagande, får del ankomma på denne alt skaffa sådant underlag, t.ex. genom att sammanträffa med den som begär förbudet.

Även om beslut om besöksförbud ankommer på åklagare, torde det i många fall vara naturligt för den som vill atl elt besöksförbud utfärdas all i stället vända sig fill polisen. Frägan kan t.ex. komma upp i samband med något polisingripande som inte resulterar i en anmälan om brott. Den kan också aktualiseras vid ett förhör under en förundersökning. Om en fråga om besöksförbud väcks hos polisen, bör denna enligt min mening ha skyldighet atl omedelbart vidarebefordra begäran lill åklagaren. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Del bör således inte krävas att den som förbudet avser all skydda alllid Prop. 1987/88:137 själv begär besöksförbud hos åklagaren. Många kan på grund av rädsla eller av andra orsaker vilja undvika att själv framställa en begäran. Frågan om förbud kan då i stället framföras av t.ex. en polisman eller någon handläggare inom socialtjänsten. Om framställningen kommer från någon annan än den som förbudet avser all skydda, måste åklagaren givelvis la reda på dennes inställning så snart som möjligt, såvida inte detta framgår av framställningen eller på annat sätt. Åklagaren bör också ha utrymme för att på eget initiativ la upp frågor om besöksförbud. Åven i delta fall fordras givelvis all den som förbudet avser alt skydda inte har någon invändning mot all förbud meddelas.

När del gäller frågan om vUken åklagare som skall kunna ta upp frågan om besöksförbud kan först konstateras atl åklagares behörighet i fråga om brottmål följer reglerna i 19 kap. RB om laga domstol. I och med atl brollmålsreglerna inte gäller för ärenden om besöksförbud krävs en särskild reglering. Huvudregeln bör vara alt åklagaren i den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses gälla skall kunna la upp frågan om besöksförbud. En sådan fråga bör dessutom, om det i något fall skulle vara lämpligare, kunna tas upp av åklagaren i den ort där den som förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Vidare kan, som jag tidigare har varil inne.på, en fråga om besöksförbud också komma upp i samband med en förundersökning eller brotlmålsprocess. Det kan då vara naturligt atl frågorna bedöms gemensamt. En forumregel för åklagaren bör utformas så alt det nu sagda uppnås.

17 kap. RB finns vidare vissa allmänna regler om åklagare, bl.a. i fråga om behörighet och jäv. Dessa bestämmelser bör göras tillämpliga även i ärenden om besöksförbud.

Av del jag nu sagt följer atl frågor om besöksförbud bör handläggas vid de lokala åklagarmyndigheterna. Det är av stor betydelse att den som begär förbudet kan vända sig till en åklagare på orten och inte åsamkas kostnader för resor eller liknande. Frågor om besöksförbud torde heller inte generellt vara av sådan svårighetsgrad atl de behöver handläggas av högre åklagare. Däremot kräver de i allmänhet en viss tids yrkeserfarenhet. Assistentåklagare som endast har tjänstgjort kortare tid som åklagare bör därför inte få fatta beslut i frågor om besöksförbud. Jag avser alt återkomma fill regeringen i denna fråga.

En viktig fråga är vilken utredning som krävs.som underlag för etl beslut om besöksförbud. Den frågan får givetvis bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om den mot vilken förbudet avses gälla fidigare har lagförts för brott mot den som förbudet skall skydda, bör som regel domen vara etl tillräckligt underlag för att bedöma både om del finns risk för trakasserier eller nya övergrepp och om förutsättningarna för förbud även i övrigt är uppfyllda. Äterfallsrisken kan emellertid vara svårbedömd och kräva särskild utredning. Vad som därutöver kan krävas är en viss utredning om gärningsmannens och brottsoffrets personliga förhållanden till underlag för överväganden om hur besöksförbudet skall utformas.

Om i stället den mot vilken besöksförbudet avses gälla är misstänkt eller åtalad för ny brottslighet och detta har betydelse för frågan om besöksför-

bud, torde utredningen i brottmålet i många fall vara tillräcklig för Prop. 1987/88:137 bedömningen om förutsättningar för förbud är för handen, i förekommande fall tillsammans med uppgifter om tidigare brottslighet. Även i de fallen krävs emellertid viss utredning om de personliga förhållandena.

Slutligen förekommer det fall där det över huvud taget inte är fråga om någon tidigare eller pågående brottslighet riktad mot den som förbudet avser att skydda. I de fallen torde krävas en mer omfattande utredning för att klarlägga om det föreligger sådana särskilda omständigheter alt ell besöksförbud kan meddelas.

För den utredning som sålunda kan bli nödvändig bör åklagaren, som jag nyss antydde, i mån av behov kunna anlita biträde av polismyndighet. En särskild regel om detta bör införas. I likhet med vad som gäller förundersökning i brottmål bör åklagaren dock inte vara bunden av atl utnyttja polisen för utredningen utan själv kunna genomföra utredningen om det är lämpligare. Om den enda utredning som behövs är uppgifter från parterna om deras personliga förhållanden, bör utredningen i vissa fall kunna göras hos åklagarmyndigheten, av åklagaren själv eller av annan personal.

För att kunna genomföra utredningar om besöksförbud även i de fall där den mot vilken förbudet avses gälla inte vill medverka.vid utredningen bör åklagaren ha tillgång lill vissa begränsade tvångsmedel. Reglerna i 23 kap. RB om hämtning lill förhör och skyldighet att kvarstanna för förhör bör därför vara tillämpliga. Självfallet bör emellertid den omständigheten att den mot vilken förbudet avses gälla vägrar medverka i utredningen inte hindra atl besöksförbud ändå utfärdas, om förutsättningarna för förbud i övrigt föreligger. Även vissa andra bestämmelser i 23 kap. RB bör kunna tillämpas i ärenden om besöksförbud. Jag återkommer lill den frågan i specialmotivcr ringen.

Jag har tidigare framhållit atl elt besöksförbud normalt inte bör meddelas utan all både den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avser atl skydda har haft tillfälle atl ge sina synpunkter. Jag har bl.a. pekat på all beslut om besöksförbud givetvis inte bör meddelas, om den som förbudet avser atl skydda motsätter sig det. Vidare har jag framhållit atl själva utformningen av förbudet som regel kräver att åklagaren har haft kontakt med båda. Mot den bakgrunden föreslår jag att i lagen om besöksförbud las in en bestämmelse om att såväl den mot vilken förbudet avses gälla som den som förbudet avser att skydda bör underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle all yttra sig över dem. Undantag bör emellertid göras i samma utsträckning som gäller enligt förvaltningslagen, bl.a. med tanke på det fallet all del krävs ett mycket snabbt beslut.

För att få till stånd etl förfarande som från de berördas synpunkt uppfyller
tillräckliga krav på rättssäkerhet bör i lagen om besöksförbud införas en
bestämmelse om alt de har rätt all la del av del som har tillförts ärendet. De
generella begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)
bör emellerfid gälla även i ärenden om besöksförbud. Jag vill särskilt peka på
alt det i dessa ärenden kan föreligga synnerliga skäl att inte låta en av
parterna ta del av själva handlingarna. Jag återkommer lill sekretessfrågorna
i ett senare avsnitt (avsnitt 3.8). -'

Som jag har varit inne på bör elt enkelt och smidigt förfarande eftersträvas. Prop. 1987/88:137 Muntliga kontakter från åklagarens sida är därvid enligt min mening många gånger all föredra. Jag vill betona atl det är viktigt alt förfarandet hos åklagaren inte i onödan formaliseras. Tidsödande skriftligt förfarande vid utredning eller kommunikation med parterna bör med hänsyn till den speciella karaktären på ärenden om besöksförbud undvikas. En annan sak är atl åklagarens muntliga kontakter med de inblandade bör dokumenteras i ärendet.

Förvaltningslagen, som innehåller grundläggande regler om förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden skall i princip tillämpas på åklagar-verksamheten. I 32 § förvaltningslagen görs emellertid del betydelsefulla undantaget alt 8—30 §§ förvaltningslagen inte gäller åklagarmyndigheternas brottsbekämpande verksamhet. Ärenden om besöksförbud utgör ell nytt inslag i åklagarnas uppgifter. Det kan diskuteras om sådana ärenden omfattas av bestämmelsen i 32 § förvaltningslagen. För att undvika oklarheter på den punkten föreslår jag all det i lagen om besöksförbud tas in en uttrycklig bestämmelse om vilka regler i förvaltningslagen som är tillämpliga vid åklagarens handläggning av ärenden om besöksförbud. Jag återkommer närmare lill detta i specialmotiveringen. '

Ett beslut varigenom åklagaren avgör en fråga om besöksförbud bör avfallas skriftligen och innehålla skälen för beslutet. Det år viktigt alt bäde den som åläggs förbudet och den som förbudet avser att skydda kan utläsa gränserna för förbudet och vad som har varit avgörande för åklagarens beslut. Moliveringsskyldigheten bör emellertid inte sträcka sig längre än den som i allmänhet gäller enligt förvaltningslagen.

När det gäller möjligheterna att få allmän rättshjälp i ärenden om besöksförbud hos åklagaren kan konstateras att allmän rättshjälp enligl praxis sällan förekommer i förvaltningsärenden. Normall sett krävs del för alt sådan rättshjälp skall beviljas i dessa ärenden att det finns några särskilda omständigheter med hänsyn antingen till den rältssökandes personliga förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad. Detta grundar sig på atl den myndighet som handlägger ärendet i allmänhet skall själv svara för atl ärendet blir tillräckligt utrett. Detsamma gäller i ärenden om besöksförbud, där ju som jag tidigare har varil inne på ansvaret för utredningen åvilar åklagaren. Bedömningen av om allmän rättshjälp skall kunna beviljas för handläggningen i ärenden om besöksförbud får göras mot den bakgrunden. Några särregler som tar sikte på just dessa ärenden behövs enligt min mening inte. Med hänsyn till den restriktivitet som präglar praxis på det här området torde allmän rättshjälp därför bli sällsynt på del här stadiet av handläggningen.

Promemorians förslag: Polismyndighets beslut om besöksförbud kan efter ansökan omprövas av tingsrätten. Vid handläggningen i domstol skall ärendelagen tillämpas.

Remissinstanserna: Huvuddragen i förslaget om domstolsprövning har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Mot vissa enskildheter har dock kritik riktats. Vidare har pekats på olika frågor rörande förfarandet som inte alls eller endast flyktigt har berörts i promemorieförslaget. Det gäller bl.a. frågan om rätlens sammansättning i de fall ärendelagen skall tillämpas, vissa frågor rörande partsställningen vid omprövning av beslut m.m.

Skälen för mitt förslag: Har åklagare meddelat ett beslut i fråga om besöksförbud, är det, som jag tidigare har varit inne på, nödvändigt från rättssäkerhetssynpunkt att den som beslutet gått emot får en möjlighet all snabbt få beslutet prövat av domstol. Jag föreslär därför all en sådan ordning, som också har tillstyrkts av remissinstanserna, införs. Som föreslagils i promemorian bör rätten till prövning inte vara begränsad i tiden. Har åklagaren ålagt besöksförbud, kommer således beslutet all kunna prövas av rätten när som helst under förbudels giltighetstid.

För enkelhetens skull bör en begäran om prövning av åklagarens beslut framställas hos denne. Åklagaren bör vara skyldig att överlämna ärendet lill rätten så snart en sådan prövning begärs. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om möjligheten för åklagaren att i dessa fall själv ompröva sitt beslut.

I promemorian föreslås alt domstolens handläggning vid prövning av besöksförbud skall ske enligl ärendelagen. Den lösningen har godtagits av flertalet remissinstanser men vissa invändningar rörande olika enskildheter har riklats mot förslaget.

Förfarandet enligt ärendelagen är i vissa hänseenden mindre formbundet än RB:s regelsystem. Lagen ger bl.a. större möjligheter atl avgöra ärenden efter elt rent skriftligt förfarande. Jag delar uppfattningen all ärendelagens regler i många avseenden skulle lämpa sig för prövning av besöksförbud. På en del punkter krävs emellertid regler som avviker från ärendelagens, vilket jag strax återkommer till.

I och med att domstolens handläggning skall ske enligl ärendelagen bör en begäran om rättens prövning likställas med en ansökan enligl den lagen. En begäran om domstolsprövning av ett beslut om besöksförbud bör dock alltid få framställas muntligen. Som jag tidigare har nämnt bör inte några särskilda tidsfrister gälla för begäran om domstolsprövning. Inte heller bör någon

ansökningsavgift ulgå. Jag avser att senare återkomma till regeringen i Prop. 1987/88:137 sistnämnda fråga.

En viktig fråga, som jag tidigare har berört, är vem .som skall kunna begära domstolsprövning av ett beslut om besöksförbud. Först och främst måste enligl min mening den som har ålagts etl besöksförbud kunna begära ändring eller hävande av förbudet.'Vidare skall den som vill ha ett besöksförbud utfärdat lill sitt skydd men som inte har fåll en framställning om förbud bifallen av åklagaren, eller som är missnöjd med omfattningen av etl förbud som åklagaren ålagt, kunna föra ett sådant ärende lill domstolen.

När det gäller frågan om vem som skall anses som motpart till den som anhängiggjorl ärendet hos domstolen och frågan om åklagarens roll är läget mera komplicerat. I lagrådsremissen föreslogs alt åklagaren skulle vara motpart om den som ålagts besöksförbud begärt rättens prövning. Skälet till detta förslag var att man inte i onödan borde utsätta den som förbudet avser all skydda för att själv stå som part i domstolsförfarandet. I de fall däremot där rätlens prövning begärts av den som förbudet avses skydda, borde enligl förslaget den mot vilken förbudet avses gälla inta motparlssiällning i processen.

Lagrådet har i denna del anfört följande.

Den föreslagna ordningen kan i vissa fall få mindre tillfredsställande konsekvenser för den som förbudet avser atl skydda, nämligen i den situationen all åklagaren har meddelat besöksförbud och detta upphävs eller inskränks av rätlen. Av förslaget följer all den som förbudet avser atl skydda normalt inte intar partsställning vid rätten i ett sådant fall. Den personen kan då inte själv överklaga beslutet. Atl möjligheterna att få frågan om besöksförbud prövad av högre rätt på del sättet blir beroende av om åklagaren vill föra den vidare stämmer mindre väl överens med grunderna för förslaget.

Problemet kan lösas genom att man låter den som förbudet avses skydda vara motpart även i de fall där rätlens prövning begärs av den som har ålagts besöksförbud. Några särskilda regler om partsställningen vid rättens prövning behövs då inte. -.-.-. Av skäl som redovisas i remissen är det däremot rimligt att åklagaren i många fall får ta på sig uppgiften atl vid rättens prövning utföra talan åt den som förbudet avser alt skydda.-.-.-

Åklagarens skyldighet bör i första hand avse den situationen att han själv utfärdat besöksförbud och rättens prövning begärs av den mot vilken förbudet gäller. Om däremot prövningen av åklagarens beslut - oavsett om besöksförbud utfärdats eller ej - begärs av den som förbudet avses skydda, är del knappast lämpligt alt åklagaren får en skyldighet alt föra dennes talan. Åklagaren skulle ju i den situationen tvingas argumentera mot sitt eget beslut. Om rätten ändrar åklagarens beslut till nackdel för den som förbudet avser att skydda och frågan förs upp till högre rätt, kan det däremot vara befogat atl åklagarens skyldighet att föra talan omfattar även förfarandet där. Det torde emellertid finnas situationer där åklagaren bör ha rätt atl avstå från atl föra talan, t.ex. om han anser del uppenbart alt elt överklagande inte kommer att leda lill någon ändring av beslutet.

Mot denna bakgrund bör åklagarens skyldighet att föra talan för den som förbudet avser alt skydda omfatta endast de situationer där åklagaren själv har beslutat om besöksförbud. Vidare bör det finnas en möjlighet för åklagaren alt avstå från atl föra talan, om det finns särskilda skäl.

Lagrådels argumentering är enligl min mening övertygande och jag ansluter Prop. 1987/88:137 mig därför till den av lagrådet förordade lösningen.

Även om åklagaren formellt sett aldrig kommer att inta ställning som part i etl ärende om besöksförbud som handläggs av domstol ligger det i sakens natur att del är av stor betydelse för domstolen all få del av åklagarens uppfattning om äterfallsrisk m.m. samt atl närmare få belyst bakgrunden till frågan om förbud. Som nyss sagts kommer åklagaren i många fall alt föra talan för den som förbudet avses skydda, och då är del naturligt all åklagaren i samband med utförandet av denna talan anger sin egen inställning. Domstolen torde emellertid åven i de fall där åklagaren inte för sådan talan ofta få anledning att begära yttrande av åklagaren antingen skriftligen eller i samband med en muntlig förhandling inför rätten. Har åklagaren avslagit en begäran om besöksförbud, bör domstolen vara skyldig atl höra åklagaren, om det inte är obehövligt. För all få elt tillräckligt underlag för att bedöma behovet av besöksförbud och hur ett förbud lämpligen bör utformas kan domstolen i vissa fall även behöva inhämta uppgifter från andra myndigheter, främst polismyndigheten eller sociala myndigheter.

I fråga om vilken tingsrätt som skall vara behörig all pröva åklagarens beslut är det en naturlig lösning alt uppgiften läggs på den tingsrätt där åklagaren som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål i allmänhet.

När. det gäller frågan om rättens sammansättning vid handläggning av ärenden om besöksförbud är del lill alt börja med självklart all tingsrätten skall vara domför med en lagfaren domare vid all handläggning som inte innebär att saken avgörs. Vid avgörande av saken kan det, med hänsyn lill all ärenden om besöksförbud som har begärts prövade av rätten normall kan antas vara förhållandevis svårbedömda, däremot vara rimligt atl flera domare än en deltar. Vid valet mellan en juristkollegial sammansättning och en sammansättning med en lagfaren domare och nämndemän är enligt min mening det senare alternativet atl föredra med hänsyn lill ärendenas karaktär. För detta talar ocksä den omständigheten att frågan om besöksförbud kan komma upp även i etl brottmål, där nämndemän ju regelmässigt deltar. Jag förordar mot den bakgrunden att tingsrätten vid avgöranden av frågor om besöksförbud skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. I fråga om omröstning ligger del närmast till hands atl låta reglerna i 29 kap. RB om omröstning i brottmål tillämpas.

En annan viktig fråga är i vilken utsträckning del skall fordras att
förfarandet i domstol är muntligt. Förfarandet enligt ärendelagen bygger i
huvudsak på skriftlighet. Som jag tidigare har varil inne på år besöksförbud
en ingripande åtgärd och etl besöksförbud bör normalt inte meddelas ulan atl
den som åläggs förbudet har beretts tillfälle alt framföra sina synpunkter. För
att domstolen skall få ett fullgott underlag för sin bedömning är det värdefullt
om parterna, i den mån de vill, muntligen får lägga fram sin syn på etl
eventuellt förbud. Jag förordar därför att muntlig förhandling vid rätten
enligl 4 § andra stycket ärendelagen alUid skall hållas, om någon part begär
det. Rätten bör givetvis även utan en begäran från någon av parterna kunna
hålla muntlig förhandling, om det krävs för atl saken skall kunna utredas på
etl tillfredsställande sätt. 31

När det gäller behovet av rättsligt bistånd ål dem som för talan i ärenden Prop. 1987/88:137 om besöksförbud kan till en början konstateras alt åklagaren i många fall för talan åt den som förbudet avses skydda och atl något behov av ytterligare bistånd i de fallen inte är aktuellt. I övrigt bör enligl min mening beaktas att, även om etl besöksförbud kan vara en ingripande åtgärd för den som drabbas av beslutet, åtgärden inte är av sådan karaktär atl del finns anledning atl överväga att ge rått till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429). Det ligger i sakens natur alt en fråga om besöksförbud alltid är tvistig när den når rätten. De möjligheter till allmän rättshjälp som normalt finns i tvister av ivåpartskaraktär som handläggs vid de allmänna domstolarna är enligt min uppfattning tillräckliga. Om en part redan har tillgång lill juridiskt bistånd i form av offentlig försvarare eller målsägandebiträde torde han eller hon däremot inte kunna anses vara i behov av biträde enligt räftshjälpslagen (se 20 § första stycket rättshjälpslagen).

Genom en generell hänvisning i 12 § ärendelagen gäller för handläggningen av ärenden RB:s regler om tvistemål, i den mån del inte finns särskilda regler i ärendelagen eller i annan lagstiftning. Det innebär bl.a. alt reglerna om rättegångskostnader blir tillämpliga. I fråga om ärenden av mer eller mindre renodlad ivåpartskaraktär har det ansetts innebära bl.a. att parterna kan åläggas skyldighet att ersätta motparten dennes kostnader för förfarandet. Enligt min mening kan en generell tillämpning av kostnadsreglerna i tvistemål på ärenden om besöksförbud leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall med hänsyn lill frågornas karaktär. Det skulle t.ex. leda till att den som begär prövning av åklagares beslut alt inte meddela besöksförbud får betala motpartens kostnader, om rättens beslut inte innebär någon ändring, även i de fall där en begäran om prövning framstod som sakligt befogad. En sådan ordning kan leda till alt den som vill ha etl besöksförbud drar sig för alt begära rättens prövning, medan den som ålagts elt förbud av åklagaren i allmänhet inte löper några större kostnadsrisker, eftersom åklagaren i många fall för motpartens talan i rätten.

Mot denna bakgrund bör en särskild koslnadsregel enligl min mening införas. Den bör innebära alt vardera parten skall svara för sin kostnad. Undantag bör, i likhet med vad som gäller för tvistemål i allmänhet, göras för det förhållandet alt någondera parlen har vållat extra kostnader för rättegången.

Del förfarande jag nu har beskrivit skall vara del normala vid rättens prövning. Det är emellertid naturiigt och ofrånkomligt alt frågor om besöksförbud ibland kommer upp under en pågående brottmålsprocess. I elt sådant fall bör av praktiska skäl även prövningen av besöksförbudel kunna ske i brottmålet. Utan uttrycklig föreskrift härom finns det inte någon möjlighet alt i allmän domstol anordna gemensam handläggning av etl brottmål och etl ärende. Jag föreslär därför att en bestämmelse om sådan kumulalion förs in i lagen om besöksförbud. En förutsättning för gemensam handläggning bör vara atl det är fråga om etl brott som har belydelse för prövning av frågan om besöksförbud. Regeln bör vara fakultativ. Om en fråga om besöksförbud prövas i brottmålet, kommer de förfaranderegler som

gäller för brottmål att tillämpas. En konsekvens av atl åklagarens beslut om

besöksförbud enbart skall prövas om någon begär del är att rätten inte automatiskt behöver ta ställning till den frågan i samband med domen.

När del gäller det speciella fallet atl frågan om besöksförbud väcks under en pågående brotlmålsrältegång, har lagrådet ifrågasatt om inte domstolen borde kunna besluta om förbud ulan atl åklagaren dessförinnan prövat frågan. Lagrådet har emellertid kommit fram till att det inte i förevarande lagstiftningsärende finns tillräckligt underlag för en definitiv ståndpunkt i den frågan. Jag instämmer i lagrådets bedömning i sistnämnda del. Det bör därför enligt min mening få ankomma på åklagaren all falla beslut även i de nu avsedda fallen. Som jag tidigare har anfört kommer en lagstiftning om besöksförbud att snabbt bli föremål för en utvärdering, och del år naturligt alt den av lagrådet väckta tanken får prövas vidare i del sammanhanget.

Prop. 1987/88:137

Promememorieförslaget motsvarar i huvudsak mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget har i huvudsak mottagits positivt under remissbehandlingen. Några remissinstanser har varil tveksamma fill om den som har ålagts ett besöksförbud skall kunna begära att det hävs eller om den rätten enbart bör ankomma på den som förbudet avser att skydda. Någon remissinstans ställer sig negativ till atl rättens beslut i fråga om besöksförbud skulle kunna ändras av någon annan myndighet än domstol.

Skälen för mitt förslag: Förfarandet när det gäller att ändra eller häva etl beslut om besöksförbud bör vara så enkelt som möjligt. Prövningen bör därför göras av åklagaren. På samma sätt som när det gäller en begäran om besöksförbud bör det räcka med en muntlig framställning. Om begäran avser annat än hävande av beslutet, bör åklagaren förvissa sig om exakt vilken ändring som begärs. Ändring eller hävande bör kunna begäras av såväl den som har ålagts besöksförbud som den som förbudet avser alt skydda. Om åklagaren får upprepade framställningar om ändring ulan att något nytt tillförts saken, bör hans prövning kunna inskränka sig till ell summariskt konstaterande atl inga nya omständigheter tillkommit och all någon ändring av del tidigare beslutet därför inte skall ske.

Har ett besöksförbud meddelats av åklagaren, bör denne även ha skyldighet atl ex officio pröva om förbudet skall ändras eller hävas, om omständigheterna föranleder det. Åklagaren kan t.ex. ha fåll vetskap om atl den som har ålagts förbudet har drabbats av en sjukdom som omöjliggör kontakter med den som förbudet skall skydda. Avgörande för åklagarens prövning bör i första hand vara om omständigheterna har ändrats sä att det inte längre finns förutsättningar för ett förbud eller om förbudet på grund av ändrade omständigheter bör utvidgas eller inskränkas.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag, dock med den begränsningen atl åtal skall få väckas endast efter angivelse av målsäganden.

Remissinstanserna: Remissutfallet är i huvudsak positivt. Förslaget har dock föranlett invändningar av främst två slag. Den ena invändningen är att med den föreslagna straffskalan straffprocessuella tvångsmedel i form av anhållande och häktning endast undanlagsvis kommer atl kunna utnyttjas vid överträdelse av besöksförbud. För dessa tvångsmedel fordras normalt en straffskala som innehåller fängelse i elt år. Någon remissinstans har dessutom. framhållit atl en särskild straffskala kan behövas för grova brott. Den andra invändningen är atl åtalsregeln är alltför snävt begränsad. Samma skål som talar för atl åtal skall kunna väckas ulan angivelse när del gäller t.ex. misshandel, nämligen atl den som förbudet avser atl skydda av rädsla eller av annal skäl avstår från angivelse, gör sig enligt remissinstanserna gällande här.

Skälen för mitt förslag: Enligl de bestämmelser om besöksförbud i äktenskapsbalken som jag nämnt i del föregående sanktioneras förbudet av vite som får bestämmas i pengar eller fängelse högst en månad. I promemorian har däremot föreslagils en renodlad straffpåföljd för överträdelse av besöksförbud. Den lösningen har godtagits vid remissbehandlingen. Del kan anföras skäl för båda de lösningar som nu nämnts. För all undvika tillämpningsproblem i den situationen alt någon ålagts besöksförbud såväl enligt äktenskapsbalken som enligl den nu föreslagna lagen och överträder

båda förbuden genom samma handlande, bör viiesreglerna i äktenskapsbal- Prop. 1987/88:137 ken ersättas av en hänvisning till straffbestämmelserna i den nu föreslagna lagen om besöksförbud.

En sårskild straffbestämmelse för överträdelse av besöksförbud kommer främst atl få belydelse för sådana handlingar som inte är straffbara enligt andra lagrum. Om överträdelsen äv förbudet samtidigt innebär ell brott av annal slag kommer reglerna om brottskonkurrens in i bilden. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Det kan knappast undvikas atl det uppstår vissa svårigheter vid tillämpningen av reglerna om besöksförbud, innan närmare erfarenheter har vunnits. För alt undvika resultat som kan framstå som stötande bör, utöver den generella begränsningen alt ett besöksförbud inte omfattar kontakter som år uppenbart befogade (jfr 1 § fjärde stycket förslaget till lag om besöksförbud), finnas en föreskrift om alt ansvar inte skall ådömas i ringa fall av överträdelse. Regeln om ansvarsfrihet blir med den lösningen tillämplig endast i de fall där kontakttagandet visserligen inte framstår som uppenbart befogal men ändå får anses ursäktligt.

Under remissbehandlingen har uppmärksammals alt den föreslagna straffskalan innebär atl personella tvångsmedel i form av anhållande och häktning som regel inte kan tillgripas vid överträdelse av besöksförbud. För egen del vill jag framhålla alt de förfaranden som elt besöksförbud avser alt hindra ibland faller utanför det straffbara området. I den mån överträdelsen av ell besöksförbud begås i samband med ett brott av annal slag, t.ex. misshandel eller olaga hot, kan reglerna om anhållande och häktning på vanligt sätt bli tillämpliga. Straffvärdet på de handlingar som enbart beslår i överträdelse av ett besöksförbud, t.ex. elt förbud atl besöka en person eller uppehålla sig på en viss plats, torde inte vara sådant atl anhållande och häktning bör komma i fråga.

När det gäller möjligheterna för polisen atl omhänderta den som överträtt etl besöksförbud kan reglerna om medtagande till förhör (23 kap. 8 § RB) bli tillämpliga. Vidare vill jag peka på möjligheten atl med stöd av 13 § polislagen avlägsna den som överträder ett förbud från platsen och vid behov omhänderta honom tillfälligt.

Straffskalan medger i och för sig atl strafföreläggande utfärdas för en överträdelse av besöksförbud. Enligt min mening är det mindre lämpligt att denna typ av brott lagfors i den formen, i vart fall innan en viss erfarenhet har vunnits av tillämpningen.

Enligl promemorieförslaget skall angivelse av målsäganden vara en förutsällning för åtal. Förslaget har kritiserats under remissbehandlingen. Invändningarna grundar sig huvudsakligen på att man anser alt del ställer alltför stora krav på den som förbudet avser att skydda. För egen dd anser jag att fidigare erfarenheter av begränsningar i ålalsrälten, bl.a. i fråga om misshandel på enskild plats, klart visar atl det vid vissa brott måste finnas en möjlighet till åtal även oni målsäganden inte själv lar initiativ lill det, särskilt när det gäller brott som riktar sig mot utsatta grupper. Jag delar således uppfattningen att åtalsregeln bör ges en annan utformning. Den lämpligaste

lösningen år enligt min mening att åklagaren får väcka åtal för överträdelse

av besöksförbud efter angivelse av målsägande eller om åtal är påkallat ur Prop. 1987/88:137 allmän synpunkt.

3.7 Registrering av förbud

Mitt förslag: Beslut om besöksförbud skall registreras.

Promemorieförslaget: Frågan har inte berörts i promemorian.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, bland dem rikspolisstyrelsen, har framhållit atl beslut om besöksförbud bör registreras.

Skälen för mitt förslag: Enligt mitt förslag kommer åtal för överträdelse av besöksförbud alt kunna väckas ulan någon angivelse av målsäganden. Polis och åklagare kommer således all ha en skyldighet atl självmant ingripa för all beivra överträdelser. Besluten om besöksförbud kommer all vara individuellt utformade och ha en förhållandevis kort varaktighet. Mot denna bakgrund bör någon form av registrering av besluten ske i ell centralt register. Enligt min mening är den lämpligaste lösningen alt besluten registreras i del av rikspolisstyrelsen förda person- och belastningsregistret. Även ändring av besöksförbud och beslut om inhibition bör registreras. Åklagare och domstol bör därför ha skyldighet lämna underrättelse om meddelade besöksförbud och om ändringar i sådana beslut. Borttagande av uppgifter i registret bör ske enligt normala regler. Det innebär bl.a. all en uppgift om besöksförbud skall tas bort ur registret om beslutet hävs. Jag avser atl senare återkomma till regeringen i frågor som rör registreringen.

3.8 Sekretessfrågor

Mitt förslag: Uppgifter om enskildas personliga förhållanden i ärenden om besöksförbud skall skyddas av sekretess. Sekretessen skall inte omfatta beslut i ärendet.

Promemorian saknar motsvarighet till milt förslag.

Remissinstanserna har inte berört frågan om sekretess.

Skälen för mitt förslag: Etl ärende om besöksförbud kan enligl milt förslag förekomma antingen som elt frislående ärende eller i samband med förundersökning. I det sistnämnda fallet finns redan i dag sekretessregler som ger etl visst skydd.

I 5 kap. sekretesslagen finns regler lill skydd för det allmännas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet. Enligl 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför sig till bl.a. förundersökning, under förutsättning att det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder annars skulle kunna motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Sekretessen omfattar också uppgifter som hänför sig till angelägenhet som avser dels användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för atl förebygga brott, dels polis-.

åklagar- och tullmyndighets verksamhet i övrigt föratt förebygga, uppdaga, . Prop. 1987/88:137 utreda eller beivra brott.

I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns en korresponderande bestämmelse lill skydd för enskildas intressen. Enligt första stycket denna paragraf gäller sekretess på i stort sett samma verksamhetsområden som enligl 5 kap. 1 §, dvs. hos bl.a. polis och åklagare i deras brollsbekämpande verksamhet, för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas alt den enskilde lider skada eller men om uppgifterna röjs.

I 9 kap. 18 § finns bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen enligt 17 § första stycket. Sekretessen upphör vanligen atl gälla om uppgiften lämnas lill domstol med anledning av åtal. I tre särskilt angivna fall har emellertid uppgifterna kvar sitt sekretesskydd även sedan åtal har väckts. Etl undanlag avser uppgifter som hos domstol har sekretesskydd enligl 9 kap. 16 §, t.ex. mål om ansvar för sexualbrott. Ell annat undantag är uppgifter som uppenbarligen saknar belydelse i målet. Det tredje undanlaget avser uppgifter i en sådan allmän handling som förundersökningsmyndighelen har fåll från en annan myndighet, där uppgifterna är sekretessbdagda.

Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen gäller också sekretess i bl.a. polis- och åklagarmyndigheternas brottsbekämpande verksamhet för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas atl fara uppkommer för all någon kommer all utsättas för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs.

En grundtanke bakom offentlighets- och sekrelessregleringen är alt sekretess inte skall gälla för uppgifter, om del inte verkligen behövs. Nya sekretessregler bör därför prövas noggrant. Någon motsvarighet till ärenden om besöksförbud finns inte för närvarande. Lagstiftningen om besöksförbud avser all ge etl ökat skydd åt framför allt kvinnor som förföljs eller hotas av sina tidigare makar eller sambor. Det ligger i sakens natur atl åtskilliga av de uppgifter som kan förekomma i etl sådant ärende är av det slaget all de bör skyddas av sekretess med hänsyn lill den enskilde på motsvarande sätt som när de annars förekommer i en brottsutredning. Här tillkommer emellertid den speciella omständigheten all uppgifter om den som besöksförbudet avser all skydda, t.ex. uppgifter om adress och telefonnummer, kan komma att utnyttjas för förföljelse eller trakasserier.

Det är mycket angeläget att den myndighet som skall besluta om besöksförbud får alla de uppgifter som kan vara av betydelse för all pröva ärendena, även om del är uppgifter av känslig natur. De personer som är inblandade måste enligt min mening kunna lämna även uppgifter av det slaget ulan att riskera att de blir offentliga. Sekretessfrågan måste vidare lösas så att inte de som skall skyddas genom bestämmelserna om besöksförbud avstår från att begära besöksförbud av rädsla för att uppgifter om personliga förhållanden skall bli offentliga. Särskilda regler behövs därför enligl min uppfattning om sekretess i ärenden om besöksförbud. Någon sekretess bör däremot inte gälla för beslut i ärenden om besöksförbud.

I förslaget lill lag om besöksförbud har tagits in en bestämmelse om rätlen
för dem som berörs, dvs. den som förbudet avser att skydda och den mot
vilken förbudet avses gälla, att ta del av det som har tillförts ärendet med de
begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen. Hänvisningen till 37

sekretesslagen innebår bl.a. alt parterna inte har en ovillkorlig rätt atl ta del av handlingarna i ärendet och inte heller atl få del av innehållet i dem, om det är av synnerlig vikt att en sekretessbdagd uppgift inte röjs. Jag vill peka på att det i ärenden om besöksförbud kan finnas sådana uppgifter för vilka sekretess bör gälla även gentemot en part, t.ex. uppgift om den andra parlens bostadsadress.

I den mån en fråga om besöksförbud aktualiseras i samband med en förundersökning om brott, kommer reglerna om sekretess beträffande förundersökning ofta att vara tillämpliga. Enligl huvudregeln upphör emellertid den sekretessen atl gälla om uppgiften lämnas lill domstol i samband med åtal. Del skulle inte vara fillfredsställande om uppgifter som har lämnats som underlag för prövning av en fråga om besöksförbud skulle få ell särnre sekretesskydd om frågan prövas i samband med brott än om frågan hanteras i etl fristående förfarande.

Vidare behövs en särskild sekrelessreglering för det fallet atl ell ärende om besöksförbud handläggs utan samband med en förundersökning.

Enligt min mening bör en enhetlig reglering gälla för sekretess i ärenden om besöksförbud. Jag förordar därför att del i 7 kap. 19 § sekretesslagen, som innehåller bestämmelser om sekretess inom polisväsendet i andra sammanhang än brottsbekämpning, las in etl nytt andra stycke som ger sekretess för uppgifter om enskilda som hänför sig till ärenden om besöksförbud. Enligl min mening får sekretessen för uppgifterna en lämplig utformning, om den liksom enligt bl.a. angivna paragraf och 9 kap. 17 § avgränsas med elt s. k. rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för offentlighet. Sekretess bör således gälla, om del kan antas all den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Med hänsyn till ärendenas karaktär bör även sådana vanligtvis harmlösa uppgifter som adressuppgifter kunna omfattas av denna sekretess.

Det är viktigt att sekretessen följer ärendet och att den gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan. Jag föreslår att regeln skall gälla uppgifter i ärenden om besöksförbud var dessa än handläggs. Den blir alltså tillämplig såväl hos åklagaren som polisen och domstolen, om saken behandlas där. Med den lösningen kommer visserligen flera olika sekretessregler atl kunna tillämpas i samma ärende, eftersom 9 kap. 17 § sekretesslagen också kan vara aktuell i dessa ärenden. Några problem med en sådan ordning bör emellertid inte finnas därför alt sekretessen i allt väsentligt är densamma. Skulle i något fall en tillämpning av de olika bestämmelserna ge skilda resultat (jfr. 9 kap. 18 §) får, som departementschefen uttalade i förarbetena till sekretesslagen, dén strängare regeln fälla utslaget (prop. 1979/80:2 s. 70).

Prop. 1987/88:137

Remissinstanserna har inte berört kostnadsfrågan. Prop. 1987/88:137

Skälen för min bedömning: Handläggningen av ärenden om besöksförbud är en ny uppgift för rättsväsendet. Huvudsakligen kommer arbetet med frågor om besöksförbud att belasta åklagarmyndigheterna. Polismyndigheterna kommer atl beröras i den mån åklagarna utnyttjar deras biträde för utredningen. Belastningen pådomslolarnablir beroende av i vilken utsträckning prövning begärs av åklagarnas beslut.

Del är svårt alt bedöma hur många ärenden om besöksförbud som kan komma att aktualiseras och hur stor arbetsbelastningen kan bli på myndigheterna. Frågor om besöksförbud kommer enligt min bedömning i de flesta fall alt handläggas som särskilda ärenden. Arbetet med att utreda och la ställning till besöksförbud kommer inte, som jag ser det, att i någon större utsträckning ta åklagarväsendets resurser i anspråk. Även om arbetsläget är ansträngt föreslår jag därför inte några utökningar. När det gäller polisen och domstolarna anser jag au införandet av besöksförbud endast kommer atl innebära marginella förändringar. Ärendena bör därför kunna handläggas inom befintliga ramar.

Inte heller om besöksförbud aktualiseras inom ramen för förundersökning och brotlmålsprocess kommer merarbelet för polis, åklagare och domstol atl bli särskilt stort.

De nya reglerna om besöksförbud ställer krav på utbildning, framför allt för polisen och åklagarna. Även denna kostnad bör enligl min mening kunna rymmas inom de nuvarande anslagen. Jag har således inte beräknat några särskilda kostnader för förslaget.

4 Ikraftträdandet

Reformen är angelägen. De nya bestämmelserna om besöksförbud bör träda i kraft så snart som möjligt. Jag föreslår atl reformen träder i kraft den 1 juH 1988.

Behovet av övergångsbestämmelser inskränker sig till en regel om all de nya reglerna om överträdelse av besöksförbud enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken inte gäller i fråga om förbud som har meddelats före ikraftträdandet.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu. har anfört har inom justitiedepartemenlet upprättats förslag till

1. lag om besöksförbud,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och

3. lag om ändring i äktenskapsbalken. Förslagen har granskats av lagrådet.

6 Specialmotivering Prop. 1987/88:137

6.1 Förslaget till lag om besöksförbud

Bestämmelserna om besöksförbud har tagits upp i en sårskild lag om besöksförbud. Lagen år indelad i fem olika avsnitt. I första avsnittet (1—6 §§) finns regler om vad som avses med besöksförbud samt behandlas/örulxäff-ningarna för sådana förbud. Där regleras också mot vilka personer ett förbud kan riktas och hur lång tid ett förbud kan gälla. Sedan följer ell avsnitt om förfarandet hos åklagaren (7-13 §§). I etl tredje avsnitt behandlas rättens prövning av åklagares beslut i fråga om besöksförbud (14-22 §§). Det fjärde avsnittet handlar om hävande eller ändring av besöksförbud (23 §) och det avslutande avsnittet lar upp överträdelse av besöksförbud m.m. (24-25 §§). Lagen om besöksförbud är i princip inte tillämplig på besöksförbud som utfärdas med stöd av annan lagstiftning (jfr dock förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken).

Förutsättningar för besöksförbud, m.m.

1 §

I paragrafen definieras termen besöksförbud. Vidare anges förutsättningarna för att förbud skall få meddelas. Paragrafen motsvarar 1 § första och tredje styckena samt 2 § första och andra styckena i lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer i allt väsentligt med vad lagrådet förordat.

Paragrafens första stycke innehåller regler om vad som avses med besöksförbud. Ämnet har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2). Besöksförbud innebär i normalfallet förbud för någon alt besöka eller pä annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denne. Ett sådant generellt kontaktförbud omfattar lill en början givelvis elt förbud att personligen söka upp den som förbudet avser atl skydda, men även alt la kontakt t.ex. per telefon eller brev eller genom bud. Även kontakter av annat slag kan emellertid falla in under ell generellt kontaktförbud, t.ex. kontakter genom telegram eller liknande. Också andra åtgärder som sker i kontaktsyfte och som är ägnade att väcka den andra personens uppmärksamhet kan falla under förbudet, t.ex. att i omedelbar närhet av den som förbudet avses skydda göra obscena gester mot denne.

I andra stycket anges vilka förutsättningar som gäller för atl besöksförbud skall kunna utfärdas. Ämnet har kommenterats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Besöksförbud får meddelas, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer atl begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda.

När det först gäller frågan vilka typer av befarade brott som bör få läggas

till grund för besöksförbud instämmer jag i vad lagrådet anfört om all det

uppenbarligen i första hand skall vara fråga om sådana brott som särskilt skall

beaktas när del gäller redan begången brottslighet, dvs. brott mot någons liv,

hälsa, frihet eller frid, men atl även andra brott som kan användas i Prop. 1987/88:137 trakasserande syfte bör kunna läggas lill grund för besöksförbud.

Vid bedömningen av om det föreligger risk för brott, förföljelse eller trakasserier skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Del innebär alt det i första hand är sädana brott som misshandel, olaga hot och liknande som skall tas med i bedömningen. Även andra brott av motsvarande slag kan dock komma in i bilden, t.ex. sexuella övergrepp eller rån. Likaså bör det vara möjligt alt la hånsyn till andra typer av brott som kan vara av betydelse för att i det enskilda fallet bedöma om det föreligger risk för förföljelse. Brott av det slag som räknas upp i paragrafen och som har riktats mot någon tredje person bör också, som har påpekats i den allmänna motiveringen, undantagsvis kunna utgöra en sådan sårskild omständighet som kan läggas lill grund för besöksförbud.

När ell tidigare brott skall ligga till grund för bedömningen av risken för trakasserier uppstår frågan i vilken utsträckning man vid prövningen av besöksförbudsfrågan kan gä in på en bedömning av skuldfrågan rörande del tidigare brottet. Det står till alt börja med klart att en tidigare fällande dom som vunnit laga kraft utan vidare kan låggas till grund för riskbedömningen. Detsamma bör gälla etl godkänt strafföreläggande. Vidare bör beslut om åtalsunderlåtelse också kunna vägas in i bilden. Ett sådant beslut förutsätter nämligen all åklagaren konstaterar att vederbörande har gjort sig skyldig lill brott. Del är betydligt svårare atl generellt ange i vilken utsträckning ett brott som inte har lett till lagföring eller beslut om åtalsunderlålelse skall tillmätas vikt. Har en förundersökning lagts ned, måste en bedömning göras i det enskilda fallet. Skulle beslutet grunda sig på t.ex. alt gärningen inte är straffbar, måste det givetvis vägas in. På samma sätt får en bedömning göras i del enskilda fallet om förundersökning alltjämt pågår.

Nägot krav på etl visst tidsmässigt samband mellan tidigare brott och beslut om besöksförbud föreligger inte, men självfallet får ell brott normall sett mindre betydelse för riskbedömningen ju längre tillbaka i tiden det ligger.

Något som är av särskild vikt vid riskbedömningen är karaktären på tidigare brott, om det rör sig om enstaka eller flera gärningar och om brott har begåtts vid ett eller flera tillfällen. Vid upprepad brottslighet behöver det inte röra sig om samma slags gärning; del torde t. ex. inte vara ovanligt atl en person ena gången gör sig skyldig till misshandel och hemfridsbrolt och nästa gäng till olaga hot. Även en enstaka misshandel eller sexuellt övergrepp bör givetvis kunna vägas in vid bedömning av om risk för trakasserier föreligger.

Besöksförbud kan meddelas även om den mot vilken förbudet avses gälla inte tidigare har begått brott mot den andra personen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.) har givils flera exempel på når ell förbud kan vara påkallat i dessa fall.

I tredje stycket görs den allmänna begränsningen atl besöksförbud inte fär meddelas om syftet med förbudet kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Innebörden av detta har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Enligl fjärde stycket omfattar elt besöksförbud inte kontakter som med 41

hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade. En sådan Prop. 1987/88:137 undantagssitualion kan t.ex. uppstä om parternas gemensamma barn insjuknar akut. För all undanlagsregeln skall vara tillämplig krävs all del är fråga om en objektivt sett klart befogad kontakt.

Det i fjärde stycket angivna undantaget från förbudet gäller givelvis oavsett vilka undantag som i det enskilda fallet medgivits från ett förbud (jfr 3§).

2§

Denna paragraf behandlar det s.k. utvidgade besöksförbudet och motsvarar 1 § andra stycket och 2 § tredje stycket i lagrådsremissens lagförslag. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Enligt paragrafen får besöksförbud utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas. Ell sådant utvidgat besöksförbud skall kunna träffa den som utan godtagbara skäl återkommande uppehåller sig i anslutning lill någons bostad eller arbetsplats och lar närmast sikte på den situationen atl den mot vilken förbudet avses gälla försöker skrämma den som förbudet avses skydda genom alt ständigt dyka upp. i hans eller hennes närhet, men ulan att la någon direkt kontakt.

Har någon sin arbetsplats förlagd till flera olika platser, kan förbudet avse anfingen huvudarbelsplalsen eller, flera olika platser där den som förbudet avser all skydda normall har sin tjänstgöring. Med annat ställe där den personen brukar vistas avses bl.a. sommarbostad och liknande, liksom även annans bostad där den som förbudet avses skydda mer eller mindre stadigvarande uppehåller sig, t.ex. föräldrars eller fästmans bostad.

Etl utvidgat besöksförbud enligt denna paragraf får meddelas endast om del kan antas att förbud enligt 1 § inte är tillräckligt. Normall bör man först utfärda etl vanligt besöksförbud enligl 1 § och avvakta erfarenheterna av det, innan elt utvidgat förbud meddelas. Om det redan från början kan bedömas att ett vanligt förbud inte är tillräckligt, bör inget hindra att ett utvidgat förbud utfärdas direkt.

3§

Enligl denna paragraf skall ell besöksförbud förses med de begränsningar och undanlag som år påkallade med hänsyn till förhållandena i del enskilda fallet. Reglerna utgår från förutsättningen atl etl besöksförbud i princip gäller generellt, dvs. omfattar alla typer av kontakter. Det är viktigt att man redan i beslutet om besöksförbud såvitt möjligt anger de begränsningar och undantag som enligl vad som redan då kan förutses är påkallade. Del kan t.ex. röra sig om atl fillåta kontakter som föranleds av frågor rörande gemensamma barn.

All ett besöksförbud - oavsett vilka undanlag som är upptagna i själva beslutet - inte omfattar kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter år uppenbart befogade framgår av 1 § fjärde stycket.

4§ Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller bestämmelser om förbudets giltighetsfid och om förlängning av förbud. Ämnet har behandlats i den allmänna mofiveringen (avsnitt 3.4).

Enligt första stycket skall besöksförbud meddelas för viss tid, högst etl år. Någon nedre gräns för ett besöksförbuds giltighet har inte angivits. Frågan om bestämmande av fristens längd i det enskilda fallet behandlas i den allmänna motiveringen.

Vid bestämmande av tiden för besöksförbud skall ändamålet med förbudet beaktas. Vidare bör, till följd av bestämmelsen i 1 § tredje stycket, ett besöksförbud inte ges längre giltighet än som krävs för att uppnå syftet med förbudet.

I andra stycket föreskrivs atl etl besöksförbud gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Vid prövningen av en fråga om besöksförbud skall alltid övervägas om förbudet skall träda i kraft genast eller om del är lämpligt alt skjuta upp förbudels ikraftträdande. Så kan t.ex. vara fallet om den mot vilken förbudet skall gälla är berövad friheten men kommer all friges inom kort. Om förbudet skall gälla från en senare lidpunkt bör denna alllid vara exakt angiven.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att åklagarens beslut gäller även om någon begär rätlens prövning av beslutet. Rätlen har dock möjlighet att besluta om inhibition (jfr 17 §). Besöksförbud som beslutals av rätten gäller ulan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Den mot vilken förbudet skall gälla skall alltid delges beslutet (jfr 5 §). I tredje stycket behandlas frågan om förlängning av förbud. Inget hindrar atl elt förbud förlängs flera gånger, men förlängning får ske med högst etl år i laget. Någon absolut längsta tid för be;»öksförbud har inte angetts i lagen. Elt förbud fär förlångas endast orn de förulsållningar som anges i 1 § - eller i fråga om utvidgat besöksförbud 2 § - är uppfyllda. Har besöksförbudet överträtts bör normalt förbudet förlängas.

Elt beslut om förlängning av förbud skall i princip jämställas med ett vanligt beslut om förbud. Del innebär i fråga om handläggningen alt del förfarande som gäller för ärenden om besöksförbud skäll tillämpas också i ärenden som rör förlängning av tidigare beslutat förbud.

I fråga om handläggning av ärenden om förlängning föreslogs i lagrådsremissen en uttrycklig regel om att samma regler skall gälla som vid handläggning av andra frågor om besöksförbud. Lagrådet har dock ansett att det även utan en uttrycklig bestämmelse är klart att så skall vara fallet. Någon sådan regel har därför inte tagits upp i förevarande lagförslag.

I paragrafen sägs atl ett beslut om besöksförbud skall delges den mot vilken förbudet skall gälla. Delta innebär att beslutet skall delges i den ordning som anges i delgivningslagen. Bestämmelserna i 12 och 15 §§ delgivningslagen, dvs. delgivning genom annan medlem i samma hushåll eller kungördsedd-

givning, bör dock inte tillämpas på ärenden om besöksförbud. På förslag av Prop. 1987/88:137 lagrådet har en uttrycklig regel i sistnämnda hänseende tagils upp i förslaget.

Delgivning kan enligl 3 § tredje stycket delgivningslagen i vissa fall ske per telefon. Denna möjlighet kan utnyttjas i brådskande fall vid delgivning av beslut om besöksförbud, t.ex. om del är angelägel atl ett besöksförbud träder i kraft omgående. Sker ddgivningen per telefon är det viktigt att innehållet i beslutet överbringas pä elt klart och otvetydigt sätt. Om möjligt bör åklagaren själv svara för sådan delgivning.

Undanlag från delgivningsskyldighelen gäller i de fall beslutet har meddelats muntligen i närvaro av den som åläggs beslutet (20 § delgivningslagen). I första hand tar bestämmelsen sikte på beslut av domstol som meddelas vid en förhandling. Den kan emellerfid även tillämpas när åklagare meddelar besöksförbud. En förutsättning är då att det framgår av någon handling, t.ex. etl protokoll, att den som ålagts förbudet har varil närvarande och därigenom skall anses ha fått del av beslutet.

6§

I paragrafen har föreskrivits atl frågor om besöksförbud skall handläggas skyndsamt. Några särskilda lidsfrister för handläggningen har däremot inte angivits. Skyndsamhetskravet gäller för alla myndigheter som har i uppgift atl handlägga frågor om besöksförbud.

Förfarandet hos åklagaren

7§

I paragrafen anges att det är allmän åklagare som prövar frågor om besöksförbud. Vidare anges förutsättningarna för alt en åklagare skall ta upp en fråga om besöksförbud. Bakgrunden till bestämmelsen har beskrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1 och 3.5.2).

En fråga om besöksförbud kan tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda. Några formkrav för en sådan begäran finns inte. Det är således tillräckligt med en muntlig framställning till åklagaren.

Det är emellertid inte nödvändigt att den som förbudet avses skydda själv vänder sig lill åklagaren med en begäran om besöksförbud. Någon annan kan för dennes räkning framställa en sådan begäran. Det kan t.ex. röra sig om en tjänsteman vid socialförvaltningen eller en polisman.

Åklagaren har också möjhghet alt självmant la upp frågan om besöksförbud. Den möjligheten kan vara lämplig alt utnyttja i vissa fall när den som förbudet avses skydda av rädsla inte vill framstå som den som formellt sett har tagit initiativet till ett förbud.

8§

Paragrafens/örito stycke behandlar frågan vilken åklagare som är behörig att
besluta om besöksförbud. Reglerna har utformats med utgångspunkt i
lagrådets förslag. En fråga om besöksförbud kan först och främst fas upp av 44

åklagaren i den ort där besöksförbudel helt eller huvudsakligen avses bli Prop. 1987/88:137

tillämpat. I normalfallet är det den ort där den som förbudet avses skydda år

bosatt.

Vidare ger reglerna möjlighet för åklagaren i den ort där den mot vilken förbudet avses gälla har sill hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig all ta upp frågan om besöksförbud, om detta av något skäl skulle vara lämpligare.

Om den mot vilken förbudet avses gälla är misstänkt för brott, som har belydelse för frågan om besöksförbud, kan det ibland vara lämpligast alt frågan får prövas av den åklagare som är behörig alt väcka åtal för brottet. En möjlighet till detta har öppnats i andra meningen.

I den mån en begäran om besöksförbud har ställts till en åklagare som inte är behörig, bör denne överlämna ärendet till någon som är behörig. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs inte. Är flera åklagare behöriga följer av 39 § åklagarinstrukfionen (1974:910) alt de skall samråda om vem som skall fullgöra åklagaruppgiflen.

I andra stycket finns en allmän hänvisning lill reglerna i 7 kap. RB om åklagare. Regeln innebär atl i ärenden om besöksförbud den normala fördelningen av åklagaruppgifter mellan de olika nivåerna inom åklagarväsendet gäller. Det betyder bl.a. att, i den mån en fråga fullföljs till högsta domstolen, riksåklagaren är allmän åklagare. Vidare blir regeln om att högre åklagare kan överta uppgifter från en lägre åklagare tillämplig.

Regeln i andra stycket innebär också alt RB:s regler om jäv för åklagare blir tillämpliga.

9§

Paragrafen behandlar utredning av ärenden om besöksförbud. För sädan utredning får åklagaren enligtförsta stycket anlita biträde av polismyndighet. Utredningen leds alltid av åklagaren.

Enligt andra stycket år vissa av reglerna i 23 kap. RB tillämpliga i fråga om utredningar i ärenden om besöksförbud. Det gäller 4 §, som innehåller bl.a. principen om att åklagaren skall iaktta objektivitet och alt en utredning inte får bedrivas på ett sådant sätt atl någon i onödan utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Vidare omfattar hänvisningen 6 §, enligt vilken förhör får hållas med var och en som kan antas lämna upplysningar. Dessutom omfattas reglerna om hämtning till förhör i 7 § och kvarslannande för förhör i 9 §. Hänvisning har också skett till reglerna i 10 § om förhörsvittne, bestämmelserna i 11 § om rätt atl ställa frågor vid förhör m.m. och reglerna i 12 § om förhörsmetoder m.m.

Vissa av reglerna i 23 kap. gäller enbart den som är misstänkt för brottet. I ärenden om besöksförbud bör den mot vilken förbudet avses gälla jämställas med den misstänkte i fråga om några av dessa regler. Del gäller reglerna i 23 kap. 4 och 11 §§. En regel av denna innebörd har tagils upp i paragrafens sista mening. Av delta följer alt andra regler i 23 kap. som enbart avser den misstänkte inte är tillämpliga. Sålunda är skyldigheten att kvarstanna för förhör inskränkt lill sex limmar för den som inte samtidigt är misstänkt för

brott.

10 § Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller en bestärhmelse om rätt för de enskilda personer som berörs av frågan om besöksförbud all ta del av utredningen. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2).

Det förslag lill lag om ändring i sekretesslagen som nu läggs fram innebär alt sekretess gäller i ärenden om besöksförbud för uppgifter om enskilds personliga förhållanden, om del kan antas alt den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte mot parterna, utom i fall som avses i 14 kap. 5 § sekretesslagen.

Hänvisningen till sekretesslagen innebär för del första alt handling eller material inte fär lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt alt sekretessbdagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall skall åklagaren på annat sätt lämna upplysning om vad materialet innehåller, om det behövs för all vederbörande skall kunna la lill vara sin rätt och del kan ske ulan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda. 1 ärenden om besöksförbud kan det finnas etl myckel starkt behov av att också gentemot en part skydda uppgifter som i de flesta andra sammanhang betraktas som harmlösa. Det kan t.ex. gälla uppgifter som den som förbudet avses skydda har lämnat om adress eller telefonnummer. I ärenden om besöksförbud torde det ofta finnas skäl alt överväga i vilken utsträckning och hur en part skall få del av uppgifter i ärendet om han begår det.

För del andra innebär hänvisningen fill sekretesslagen atl en parts rätl enligt RB atl ta del av uppgifter i förundersökning inte rubbas. Bestämmelsen i denna paragraf kan således inte ge part mindre rätl att ta del av uppgifter i förundersökning, om besöksförbudsfrågan prövas i samband med en sådan, än vad som följer av reglerna i RB.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att både den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda i princip skall underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle atl yttra sig över dem, innan frågan om besöksförbud avgörs. Bakgrunden till bestämmelsen har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2). Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

I första stycket anges huvudregeln om kommunikation samt vissa undanlag från denna regel. Undantagen överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 17 § förvaltningslagen. Sålunda öppnas möjlighet att avstå från att bereda de inblandade tillfälle att yttra sig om det framstår som uppenbart obehövligt atl inhämta yttrande, t.ex. om vederbörande i annan ordning redan framfört synpunkter på förbudsfrågan. Likaså kan åklagaren avstå från atl inhämta yttrande om del annars blir svårare alt genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas.

Enligt andra stycket läggs det i åklagarens hand att bestämma i vilken form
underrättelse skall ske. Med hänsyn till skyndsamhetskravet torde dock
muntliga yttranden vara att föredra. 46

12 § Prop. 1987/88:137

Paragrafen innehåller regler för utformningen av åklagares beslut varigenom en fråga om besöksförbud avgörs. Bestämmelsen gäller även i fråga om s.k. negativa beslut, dvs. beslut atl inte meddela elt besöksförbud. Beslutet skall avfattas skriftligen. Närmare regler om vilka uppgifter beslutet skall innehålla finns i sex punkter i paragrafen. Av allmänna principer följer att dagen för beslutet och namnet på den som fattat beslutet skall framgå.

När det gäller uppgifter om den som förbudet avses skydda (första punkten) bör poängleras alt del inte är nödvändigt all uppgifter om vederbörandes adress, telefonnummer o.d. framgår av beslutet. Någon sekretess gäller inte för beslutet (jfr förslaget lill lag om ändring i sekretesslagen) och det kan, som påpekats i den allmänna motiveringen, i vissa fall finnas skäl all inte lämna ut uppgifter om adress m.m.

Enligt andra punkten skall besöksförbudeis innebörd och omfattning framgå av beslutet. Det innebär bl.a. att förbudets giltighetstid och eventuella undanlag från besöksförbudel skall anges. Problemen kring delta har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2 - 3.4).

I fråga om utformningen av ell utvidgat besöksförbud enligl 2 § kan vissa praktiska problem uppkomma. Om t.ex. den som åläggs ell besöksförbud och den som förbudet avses skydda är bosatta i samma fastighet, eller överhuvudtaget i samma bostadsområde, kan del vara svårt att på ell rimligt sätt utforma ett besöksförbud som tillgodoser den sistnämndes intresse av att inte bli störd i eller kring bostaden. En annan svårighet kan uppkomma om den som förbudet avses skydda arbetar på någon sådan inrättning som poslen eller försäkringskassan. Det ligger då i sakens natur atl elt besöksförbud som rör den personens arbetsplats inte utan vidare kan utfärdas.

I fråga om undantag från moliveringsskyldigheten (tredje punkten) finns vissa regler i 20 § förvaltningslagen, till vilka hänvisas i 13 § lagen om besöksförbud. Dessa innebär bl.a. att skälen för beslutet kan utelämnas om det är nödvändigt med hänsyn till enskildas personliga förhållanden. Vidare kan skälen i vissa fall utelämnas om ärendet har varit så brådskande att skälen inte har hunnit utarbetas. I sådana fall bör åklagaren på begäran om möjligt upplysa om skälen i efterhand.

13 §

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) har i denna paragraf, som utformats enligt lagrådets förslag, förvaltningslagens regler i viss utsträckning gjorts tillämpliga på förfarandet hos åklagaren. Det gäller bl.a. reglerna om tolk, ombud, muntlig handläggning och motivering av beslut.

Rättens prövning Prop. 1987/88:137

14 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om rättens prövning av åklagarens beslut. Bakgrunden lill reglerna framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3).

Enligl paragrafen skall åklagarens beslut i fråga om besöksförbud prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda begär del. Domstolens prövning har således gjorts beroende av all någon begär att beslutet prövas. Domstolen kan inte på eget inifiativ pröva ett åklagarbeslut och kan heller inte, ulan att åklagaren först har beslutat i frågan, ta upp en fråga om besöksförbud.

En begäran om prövning får endast framställas av någon som berörs av beslutet, nämligen den som har ålagts förbud och den som förbudet avses skydda. Den som har ålagts ett förbud kan begära atl förbudet hävs eller ändras. En begäran om ändring av etl besöksförbud kan också framställas av den som förbudet avses skydda. Ett negativt beslut av åklagaren kan prövas på begäran av den som förbudet avses skydda.

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i lagen om vem som vid rättens handläggning skall anses som motpart till den som begärt rättens prövning. I lagrådsremissen föreslogs alt åklagaren skulle vara motpart, om prövningen begärdes av den som ålagts besöksförbud. Efter förslag av lagrådet har emellertid denna konstruktion frångåtts. Som framgått av den allmänna motiveringen gäller i stället generellt alt del år de enskilda personerna som är parter vid rättens handläggning. Om sålunda prövning begärts av den som ålagts besöksförbud, är den som förbudet avses skydda motpart och vice versa. Som lagrådet har påpekat kan detta anses följa redan av reglerna i förevarande paragraf. Som jag återkommer lill i det följande skall emellertid åklagaren vara skyldig att i vissa fall föra talan för den som förbudet avses skydda.

En begäran om prövning av åklagarens beslut skall göras hos denne. Begäran kan vara skriftlig eller muntlig (jfr 2 § första stycket ärendelagen). Vid en muntlig begäran skall åklagaren teckna ner behövliga uppgifter om begäran. Det ankommer sedan på åklagaren att överlämna ärendet till rätt domstol. Någon tidsgräns för begäran om rättens prövning har inte angivits.

I 23 § finns en bestämmelse om att åklagare kan ändra eller häva beslut i fråga om besöksförbud. Åklagarens möjlighet atl ompröva ett beslut om besöksförbud gäller inte om beslutet redan är föremål för rätlens prövning.

15 §

I paragrafen finns regler om domstols behörighet att pröva åklagarens beslut. Prövningen skall göras av den tingsrätt där åklagaren som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål i allmänhet. Det ankommer på åklagaren alt se till att begäran om prövning vidarebefordras till rätt domstol (jft 14 §).

Om åklagaren normalt för talan vid flera domstolar, ger förevarande paragraf enligt ordalydelsen utrymme för att flera domstolar kan bli

behöriga. Del är emellertid naturligt atl åklagaren i sådana fall vidarebeford- Prop. 1987/88:137 rar framställningen om prövning till den domstol som med hänsyn lill omständigheterna, t.ex. förbudels omfattning eller parternas hemvist, ligger närmast till hands för att pröva frågan.

16 §

Paragrafen, som närmast motsvarar 17 § i lagrådsremissens lagförslag, har utformats i enlighet med vad lagrådet förordat.

\ första stycket upptas en regel om att åklagaren i princip är skyldig all, om han beslutat om besöksförbud, vid rättens prövning föra talan för den som förbudet avses skydda. Bakgrunden lill regeln har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3). Undantag från skyldigheten har gjorts för det fallet alt särskilda skäl talar emot atl åklagaren för talan. Innebörden av denna undantagsregel har berörts närmare i det uttalande av lagrådet som citerats i den allmänna mofiveringen.

I andra stycket finns en bestämmelse om atl rätten skall inhämta yttrande från åklagaren, om det inte är obehövligt, i de fall åklagaren inte är part. Innebörden av delta har berörts i den allmänna motiveringen. I den mån åklagaren för talan för den som förbudet avses skydda, är det naturligt alt yttrandet avges utan särskild begäran från rätlen i anslutning till all åklagaren utför denna talan.

17 §

I paragrafen har tagits in en bestämmelse om s.k. inhibition. Regeln innebär alt rätlen får förordna alt besöksförbudel tills vidare inte skall gälla. Om elt besöksförbud inte tidigare utfärdats, får rätten meddela sådant förbud fram lill dess all ärendet avgjorts slutligt. Detta ger bl.a. möjlighet till ett omedelbart beslut om besöksförbud i sådana fall där nya omständigheter inträffat sedan ärendet anhängiggjorts hos rätten.

18 §

Paragrafen behandlar tingsrättens sammansättning i ärenden om besöksförbud . I första stycket sägs atl tingsrätten vid avgörande av saken skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Det innebär att bl.a. olika förbereddseålgärder kan vidtas utan att nämndemän behöver medverka (jfr vad som sägs vid 19 § i fråga om nämndemäns medverkan vid muntlig förhandling). I och med atl nämndemän skall medverka vid avgörande av dessa ärenden kommer tingsrätten i allmänhet alt ha samma sammansättning oavsett om en fråga om besöksförbud handläggs i mål om allmänt åtal eller enligt ärendelagen.

I andra stycket har lagils in en föreskrift om att omröstningsreglerna i brottmål skall gälla i tillämpliga delar. Omröstningsreglerna i 29 kap. RB förutsätter att nämndemän kan medverka. Den viktigaste skillnaden i

förhållande till omröstningsreglerna i tvistemål år atl reglerna vid menings- Prop. 1987/88:137 skiljaktighet leder till elt förmånligare resultat för den tilltalade. Det är naturligt att i ärenden om be.söksförbud jämställa den mot vilken förbudet riktas med den tilltalade i förevarande hänseende.

19 §

I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om all part alltid har rätl all på begäran få lill stånd muntlig förhandling. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3).

Det är i och för sig inget som hindrar aft vittnesförhör hålls i ärenden om besöksförbud. Det bör emellertid påpekas all ärenden av detta slag normall är av förhållandevis okomplicerad natur från ulredningssynpunkt och att del med hänsyn lill skyndsamhetskravet är viktigt att rätten bevakar atl bevisningen inte blir mer omfattande än nödvändigt (jfr 6 §).

Om muntlig förhandling hålls, bör i allmänhet handläggningen avslutas och ärendet avgöras i direkt anslutning till förhandlingen. Härav följer att tingsrätten vid förhandlingen alltid bör ha den sammansättning som krävs för att avgöra målet, dvs. en lagfaren domare och tre nämndemän.

20 §

Paragrafen behandlar frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna. Som huvudregel gäller all vardera parten skall svara för sin kostnad. Del innebär att den som begär prövning eller ändring av åklagarens beslut aldrig kan åläggas all betala motpartens kostnad även om rättens beslut går honom eller henne emot. Genom en hänvisning till bestämmelserna i 18 kap. 6 § RB har undantag dock gjorts för det fallet atl någon av parterna genom vårdslöshet eller försummelse i rättegången eller annars genom otillbörlig processföring har orsakat en extra kostnad för motparten.

21 §

Paragrafen anger vilka regler som gäller vid handläggningen i domstol utöver dem som angetts i de föregående paragraferna. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3). Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

Vid rätlens handläggning av ärenden om besöksförbud skall vissa angivna regler i ärendelagen tillämpas. Detta gäller dock inte om frågan öm besöksförbud handläggs i mål om allmänt åtal med stöd av bestämmelsen i

22 §. Vidare sågs i paragrafens andra mening att en begäran om prövning av
åklagarens beslut i fråga om besöksförbud skall jämställas med en ansökan
enligl ärendelagen. Av 14 § följer alt begäran om prövning skall ges in till
åklagaren.

Hänvisningarna till ärendelagen innebär bl.a. atl förfarandet i princip är skriftligt (jfr dock 19 §), atl i reglerna i RB om rättegången i tvistemål skall tillämpas i den mån inte ärendelagen eller lagen om besöksförbud innehåller särregler och atl rättens avgörande sker genom beslut. Talan mot tingsrättens

beslut kan föras genom besvär (jfr 49 kap. 2 § RB). För handläggningen i Prop. 1987/88:137 hovrätten skall bestämmelserna i 52 kap. RB tillämpas. Mot hovrällens beslut kan talan föras enligt bestämmelserna i 54 kap. RB.

22 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om gemensam handläggning, s.k. kumulafion, av elt ärende om besöksförbud och etl mål om allmänt åtal. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3).

I paragrafen öppnas en möjlighet för domstolen atl handlägga en fråga om besöksförbud i mål om allmänt åtal. En förutsättning för kumulalion är alt den brottsmisstanke som prövas i målet har belydelse för frågan om prövning av besöksförbudet. Detta får anses vara fallet om åklagarens beslut helt eller huvudsakligen stöder sig på denna brottsmisstanke når det gäller bedömningen av risken för framlida trakasserier. Regeln om kumulalion är fakultativ, dvs. kumulafion behöver inte ske om del inte har fördelar för handläggningen.

Del förhållandet atl begäran om rättens prövning görs hos åklagaren underlättar möjligheterna alt vid behov lägga samman etl ärende om besöksförbud och etl brottmål. Om åklagaren anseratt det kan finnas skäl att tillämpa bestämmelsen om kumulafion bör han lämpligen ange del för rätten i samband med att han sänder över begäran om prövning.

Handläggs ett ärende om besöksförbud i mål om allmänt åtal gäller brollmålsreglerna för förfarandet. Det innebär all de särregler om bl.a. rättens sammansättning, rätl till förhandling och rättegångskostnader som ; har tagits upp i 18—21 §§ inte skall tillämpas. Tingsrättens beslut om besöksförbud tas in i brottmålsdomen och överklagas i samma ordning som den.

Frågan om besöksförbud bör i vissa fall kunna avgöras utan atl den slutliga utgången i brottmålet avvaktas. Som exempel kan nämnas atl det vid förhandling i målet befinns att någon har gjort sig skyldig lill brott, varvid rätlen beslutar om rältspsykialrisk undersökning. Om en fråga om besöksförbud, som ju skall avgöras skyndsamt, i ett sådant fall är anhängig i brottmålet, bör den frågan prövas för sig. Kumulationen med brottmålet upphör då, och 18—21 §§ blir tillämpliga i fråga om rättens handläggning. Delsamma bör vara fallet om åtalet läggs ner.

Hävande eller ändring av besöksförbud

23 §

I första stycket har tagits upp en bestämmelse om att åklagaren får ändra eller häva ett beslut om besöksförbud om det på grund av ändrade förhållanden finns skäl till del. Bakgrunden har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4).

En fråga om hävande eller ändring av besöksförbud kan antingen tas upp
av åklagaren självmant eller komma upp genom att någon begär atl
åklagaren skall fatta ett nytt beslut. Åklagaren kan inte bara häva eller ändra 51

beslut om besöksförbud som har meddelats av honom själv utan också Prop. 1987/88:137 sådana-beslut som har meddelats av rätten.

1 andra stycket anges ett undantag från möjligheten att ompröva etl beslut. Det gäller den situationen atl beslutet är föremål för rätlens prövning.

I lagrådsremissens lagförslag fanns i ett tredje stycke i förevarande paragraf en uttrycklig bestämmelse om alt vanliga handläggningsregler gäller vid prövningen av frågor om hävande eller ändring av besöksförbud. Lagrådet har påpekat att en sådan regel är överflödig och den har därför fåll Ulgå.

I delta sammanhang kan nämnas atl det i lagrådsremissens lagförslag ingick en bestämmelse om atl, om etl nyll besöksförbud utfärdades medan en äldre förbud ännu gällde, det äldre förbudet skulle undanröjas. Efter påpekande av lagrådet har även denna regel fått utgå som överflödig. Såväl i del nämnda fallet som i andra situationer där etl beslut om besöksförbud ändras är del nämligen, som lagrådet anfört, naturligast atl se saken så all del nya beslutet utan särskild föreskrift helt och hållet träder i del gamlas ställe.

Överträdelse av besöksförbud m.m.

24 ,§

Den som bryter mot etl besöksförbud kan enligt första stycket dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. När etl besöksförbud överträds kan i många fall även ell brott mot någon annan bestämmelse, t.ex. ell brott enligt brottsbalken, föreligga. I sådana fall skall normalt dömas lill ansvar i brottskonkurrens. Fnligt allmänna principer bör undantag gälla för det fallet atl del sakliga innehållet i straffbestämmelserna är identiskt. Detta kan sägas vara fallet vid hemfridsbrott som samtidigt innebär en överträdelse av besöksförbud. I den mån hemfridsbrotlet inte är grovt har överträdelsen av besöksförbud den strängaste straffskalan och hemfridsbrotlet torde då konsumeras av sistnämnda brott. 1 övriga fall bör dömas för såväl överträdelsen av besöksförbudel som del andra brottet i brotlskonkurrens.

I andra stycket finns en bestämmelse enligl vilken det i ringa fall inte skall dömas till ansvar. Som framgår av 1 § fjärde stycket skall åtgärder som är uppenbart befogade över huvud taget inte omfattas av"besöksförbud. Under ansvarsfrihelsregeln i förevarande paragraf kan falla kontakter som inte är av den karaktären atl de kan anses uppenbart befogade men som ändå framstår som klart ursäktliga. Vidare bör den kunna tillämpas för enstaka överträdelser om parterna har försonats och båda vill ha förbudet upphävt.

25 §

Enligt denna paragraf får överträdelse av besöksförbud åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet lill åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

I de flesta fall torde en överträdelse av ett besöksförbud inte komma till
polisens och åklagarens kännedom om inte målsäganden anmäler brottet.
Möjligheten för åklagare alt väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt 52

har emellertid betydelse dels i de fall en överträdelse kommit lill polisens Prop. 1987/88:137 kännedom men målsäganden av rädsla för repressalier eller av annal skäl inte vill ange brottet, dels i de fall målsäganden efter påtryckningar har förmälts återta sin angivelse.

6.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

I 7 kap. 19 § har införts ell nyll andra stycke som reglerar sekretessen i ärenden om besöksförbud. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.8). Sekretess enligl andra stycket gäller hos alla myndigheter som tar befattning med ärenden om besöksförbud, i första hand åklagarmyndigheterna. I den mån en fråga om besöksförbud aktualiseras under en förundersökning gäller i regel även sekretess till förmån för enskild enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen. Om elt ärende om besöksförbud hos en domstols kumulerats med elt brottmål, gäller sekretessen i sådana mål i stället för sekretessen enligt förevarande paragraf.

6.3 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

114 kap. 7 §, som innehåller bl.a. bestämmelser om besöksförbud i samband med äktenskapsskillnad, har reglerna om vite vid överträdelse av besöksförbud utgått och ersatts av en hånvisning till reglerna i lagen om besöksförbud om överträdelse av sådant förbud m.m. Hänvisningen lill lagen om besöksförbud innebär atl reglerna i den lagen om angivelse och åtal gäller även i fråga om överträdelse av besöksförbud enligt äktenskapsbalken. Självfallet gäller också vanliga regler om överklagande åven för domar för överträdelse av besöksförbud enligt äktenskapsbalken. Hänvisningarna i 18 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken till 14 kap. 7 § gäller alltså inte sådana domar.

7 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen atl anta förslagen till

1. lag om besöksförbud,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och

3. lag om ändring i äktenskapsbalken.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

INNEHALL Prop. 1987/88:137

1 Inledning................................................................. .............. Bilaga 1

2 Allmän bakgrund ....................................................

3 Gällande rätt............................................................

4 Besöksförbud i utländsk rätt ...................................

4.1 Danmark .......................................................

4.2 USA ...............................................................

5 Överväganden och förslag.......................................

5.1 Finnsdetbehovavbestämmelserombesöksförbud? ....

5.2 Förutsättningarna för besöksförbud ..............

5.2.1 Den brottsliga handlingen och brottsoffret

5.2.2 Fara för fortsatta övergrepp.................

5.2.3 Brottsoffrets begäran som förutsättning för besöksförbud

5.3 Besöksförbudeis innehåll.............................

5.4 Beslutsmyndighel och förfarandet vid utfärdande av besöksförbud. Lagregelns placering.........................................................

5.5 Varaktigheten av meddelat besöksförbud ....

5.6 Påföljd för överträdelse av besöksförbud...... '.

6 Upprättade lagförslag.............................................

7 Specialmofivering.....................................................

7.1 Förslaget lill lagom ändringi polislagen (1984:387)

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....

Bilaga 1 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

1 Inledning Prop. 1987/88:137

Bilaga 1 Kvinnomisshandel och de särskilda problem som uppstår vid denna typ av

brott har under det senaste decenniet varit föremål för en livlig allmän debatt och har föranlett en rad åtgärder från myndigheternas sida. Med kvinnomisshandel brukar i dessa sammanhang i allmänhet avses sådan misshandel som förövas mot en kvinna av hennes make, samboende eller annan man som står henne nära eller som hon tidigare haft en nära relation lill. Liknande problem som vid misshandel uppkommer också med andra övergrepp som är vanliga i parrelationer eller efter separationer, främst sexuella sådana, såsom våldtäkt och liknande brott, men också t.ex. hemfridsbrott och ofredande i olika former.

Även om olika åtgärder redan har vidtagits på området bör man från samhället sida fortsätta strävandena all underlätta situationen för kvinnor som på olika sätt misshandlas, förföljs eller trakasseras av män. Dagens situation är nämligen långtifrån tillfredsställande.

Som en tänkbar åtgärd för all förbättra förhållandena har man särskilt från kvinnoorganisationerna väckt tanken på atl efter danskt mönster öppna möjligheten all i enskilda fall utfärda slraffsanktionerade s.k. besöksförbud. Denna promemoria är avsedd alt ulgöra underlag för ställningstagande till detta förslag.

2 Allmän bakgrund

Enligt statistiska uppgifter avseende år 1985 anmäldes 11.610 fall av misshandel mot kvinnor. Av dessa rubricerades 566 som grov misshandel, varav parterna i 463 fall varil bekanta med varandra. I de fall som inte rubricerades som grov misshandel - 11.044 - var parterna bekanta i 8.919 fall. I de allra flesta fall ägde brotten rum inomhus. Antalet anmälda våldtäkter och försök därtill mot vuxen person uppgick lill 927. (Av dessa utgör etl fåtal fall homosexuella övergrepp.) Antalet dömda fall är avsevärt lägre än de anmälda.

Det bör emellertid framhållas att det verkliga antalet övergrepp mot kvinnor vida överstiger antalet anmälda. Eftersom det är brott som till helt övervägande del begås i bekaniskapsrdationer år anmälningsbenågenheien av naturliga skäl jämförelsevis låg.

Före år 1982 kunde misshandel som inte förövats på allmän plats i princip

åtalas endast efter angivelse av målsäganden. En av de främsta orsakerna till

denna begränsning var enligl lagförarbetena att man inte genom ingripanden

mot hustrumisshandel ville spoliera äktenskap eller på annat sätt ytteriigare

försvåra den misshandlade hustruns situation. Detta synsätt speglade en

numera föråldrad inställning till samlevnadsrdalioner. Efter förslag av

sexualbrotlskommitlén (Ds Ju 1981:8, prop. 1981/82:43) lades ft.o.m. den 1

januari 1982 alla former av misshandel under allmänt åtal. Motiveringen för

detta var dels att inskärpa alt misshandel i hemmen eller annan enskild plats

är lika straffvärt som misshandel i andra sammanhang och dels all förbättra

kvinnornas praktiska möjligheter fill hjälp från myndigheterna. Ålalsrefor-

men medförde alt antalet anmälningar för misshandel på enskild plats ökade Prop. 1987/88:137
kraftigt. Bilaga 1

Genom lagändringar år 1984 skärptes straffen för sexualbrott. Vidare stärktes brottsoffrens ställning. Genom införandet även särskild bestämmelse i rättegångsbalken, 20 kap. 5a §, haren målsägande som kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången numera rätt all åtföljas av en s.k. stödperson. Såväl i den proposition som föregick lagändringarna som i jusfitieutskotiels betänkande (prop. 1983/84:105, JuU 25) framhölls atl, om det i framliden skulle visa sig finnas elt uttalat behov av juridiskt biträde åt målsägande under förundersökning och rättegång, en sådan ordning borde åstadkommas.

1 november 1984 fick härefter rällshjälpskommiltén (Ju 1982:2) i uppdrag all undersöka hur del rättsliga förfarandet i mål angående sexualbrott fungerade med avseende på målsägande och på grundval av sin undersökning la upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp ål i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. I kommitténs år 1986 avlämnade betänkande (SOU 1986:49) föreslås en rad förbättringar för målsägande som har utsatts för sexualbrott, bl.a. rätl lill juridiskt biträde. Kommitténs betänkande övervägs efter remissbehandling för närvarande inom juslitiedeparlementet.

På uppdrag av regeringen har riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, domstolsverket och socialstyrelsen utgett en handbok för dem som inom rättsväsendel sysslar med frågor om kvinnomisshandel och liknande övergrepp. Boken, som utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för nämnda myndigheter, innehåller en redogörelse för gällande bestämmelser och de mekanismer som ligger bakom våldet saml rekommendafioner för hur förundersökning och rättegång bör bedrivas för atl i möjligaste mån ehminera eller lindra påfrestningar eller skador för offren.

Bland pågående projekt inom justitiedepartementels område av intresse i förevarande sammanhang kan nämnas ett förslag om ändring av rekvisiten för grov misshandel som lagts fram i en departementspromemoria (Ds Ju 1986:11). Härigenom skulle straffen för allvariigare former av misshandel komma att skärpas. Förslaget tar bl.a. sikte på olika former av kvinnomisshandel. Promemorian övervägs efter remissbehandling inom departementet med sikte på en proposition under år 1987.

Det förtjänar här också anmärkas atl frågan om häktning vid risk för återfall i bl.a. våldsbrott har ägnats särskild uppmärksamhet i den proposition om häktning och anhållande som lades fram under våren 1987 och som för närvarande är beroende på riksdagens prövning (prop. 1986/87:112).

Enligt nuvarande bestämmelser i 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)
kan uppgift om enskilds personliga förhållanden i folkbokföringen eller
liknande registrering hemlighållas om det av särskild anledning kan antas atl
den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs.
Denna sekretess skall enligt förslag i betänkandet (SOU 1986:46) Integritets
skyddel i informationssamhället 2 utvidgas till alt avse all myndighetsregi
strering av befolkningen. Syftet år bl.a. atl underlätta för personer som
upplever sig vara förföljda att hemlighålla sin adress. Förslaget övervägs
efter remissbehandling med sikte på en proposition under år 1987. 57

Kvinnomisshandel är emellertid elt problem som bör angripas inte endast Prop. 1987/88:137 med åtgärder av rättslig art. Även på den sociala sidan har åtskilligt gjorts Bilaga 1 från myndigheternas sida. Socialdepartementet utgav år 1983 en rapport-"Kvinnomisshandel. Karlläggning och överväganden" (Ds S 1983:2) - som innehåller en genomgång av del aktuella läget och en redovisning av tillgängliga resurser inom olika områden saml förslag lill ytterligare åtgärder. Som etl resultat av rapporten anslog regeringen samma år 2,4 milj. kr. för en treårsperiod till olika försöksverksamheter. Dessa skall utvärderas under år 1987. Bland de olika projekten kan nämnas två försöksverksamheter inom kriminalvården med psykoterapeutisk behandling av män som dömts för våld mot kvinnor samt två projekt i resp. Vällingby och Skellefteå som går ut på all utveckla verksamheten med kontaktpersoner och kontaklfamiljer för misshandlade kvinnor.

Utöver vad som anslagils för försöksverksamheter av olika slag har 1 milj. kr. avsatts för utbildning och information.

Av ovanstående redogörelse framgår atl man frän statsmakternas sida under senare år ägnat stor uppmärksamhet åt problemet kvinnomisshandel och genomför en hel rad åtgärder på såväl del rättsliga som det sociala ■ området. Även kommuner och landsting har visat stort intresse och i många fall lämnat bidrag till frivilliga verksamheter av olika slag.

De från praktisk synpunkt kanske mest betydelsefulla insatserna har dock gjorts av kvinnoorganisationerna, politiska och andra, genom inrättande av kvinnojourer, övernatlningshem, rådgivning och juridisk hjälp i olika former etc. Från dessa organisationer eller företrädare för dem har, bl.a. i anslutning lill en av justitiedepartementet i december 1986 anordnad hearing, framhållits att det finns en mycket stor grupp av kvinnor som upplever sig vara förföljda av män vilka fortlöpande hotar med övergrepp av olika slag. I många fall är del fråga om män som tidigare avtjänat straff för sådana övergrepp mot kvinnan. Man har från organisationernas sida fört fram tanken att man för alt förebygga fortsatt misshandel eller liknande bron mot en kvinna som tidigare har utsatts för detta skulle införa regler som efter utländskt mönster gör det möjligt atl meddela ett förbud för gärningsmannen atl söka upp kvinnan på nytt.

3 Gällande rätt

Förutom bestämmelser som mera direkt lar sikte på skydd av liv och hälsa, såsom de slraffsanktionerade förbuden mot misshandel och sexuella övergrepp, finns sådana som skall skydda medborgarna mot trakasserier av olika slag. De i detta sammanhang mest intressanta straffbestämmelserna är de som gäller hemfridsbrolt, olaga intrång och ofredande. Samtliga återfinns i 4 kap. brottsbalken (BrB) som handlar om brott mot frihet och frid.

I 6 § första stycket sägs sålunda att den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, skall dömas för hemfridsbrolt till böter. I andra stycket sägs all om någon annars obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller på annal dylikt ställe, skall han dömas

för olaga intrång till böter. I etl tredje stycke stadgas strängare straff - Prop. 1987/88:137
fängelse högst två år - för grovt brott. Bilaga 1

Hemfridsskyddet gäller sålunda för bostad, vare sig den är permanent eller tillfällig, medan inträngande i andra lokaler betecknas som olaga intrång. Sistnämnda bestämmelse kom lill för atl skapa skydd i lokaler där människor arbetar eller annars brukar vistas. Förutom arbetsplatser avses trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter.

Hemfridsbrolt förutsätter att inträngandet eller kvarstannandel har skett olovligen. Även den som lar sig in i smyg eller gömmer sig i annans bostad omfattas av straffbestämmelsen. Däremot kan det inte bli hemfridsbrott om t.ex. en make tränger in i eller stannar i en bostad som är gemensam för makarna, även om del sker mot andre makens vilja.

Vad gäller olaga intrång skall gärningen ha förelagils "obehörigen" för att vara straffbar. I förarbetena sägs härom att straffbestämmelsen inte blir tillämplig om förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätl, sedvana eller medgivande. Den som söker upp någon i en lokal till vilken allmänheten har tillträde gör sig alltså inte skyldig till olaga intrång även om den personen uttryckligen undanbett sig all bli kontaktad där.

Bestämmelser om ofredande återfinns i 7 §. Där sägs atl den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annal hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, skall dömas för ofredande till böter eller fängelse i högst sex månader. Till skillnad från vad som gäller för hemfridsbrolt och olaga intrång är ofredande inte bundet till någon bestämd lokal. Om emellertid en gärning kan bedömas som brott mot 6 § skall endast denna tillämpas, även om beteendet också innefattar ofredande. Detsamma gäller om gärningen kan bedömas som misshandel i någon form. Brollsbeskrivningen för ofredande omfattar handlingar av myckel skilda slag. I förarbetena nämns särskilt atl någon avsiktligt knuffar annan eller rycker eller sliter i hans kläder och liknande. Vidare talas öm antastande av kvinnor med klappar eller smekningar av olika slag. En väsentlig motivering för straffbudets tillkomst var att man ville värna om kvinnofriden på gator och allmänna platser. S.k. telefonterror hör också hit.

Såväl hemfridsbrott och olaga inträng som ofredande förutsätter för åtal alt målsäganden har angett brottet lill åtal. Undantag gäller för brott enligl 6 § som är grovt och för ofredande som har förövats på allmän plats. I samtliga fall gäller också atl åklagaren får väcka åtal om han finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt (11 §).

I giftermålsbalken (GB) finns en bestämmelse som syftar till atl förebygga kränkningar i samband med att etl äktenskap upplöses. Enligt 15 kap. 11 § kan sålunda rätlen i mål om äktenskapsskillnad pä yrkande av endera maken och för tiden fram till dess att lagakraftägande dom föreligger förordna om sammanlevnadens hävande och om förbud för makarna vid vite av fängelse högst etl år eller böter atl besöka varandra. Bestämmelsen finns kvar i den nya äktenskapsbalk som träder i kraft den 1 januari 1988 (14 kap. 7 §). Vitel har emellertid begränsats till alt avse pengar eller fängelse högst en månad.

Bestämmelsen infördes genom 1915 års lag om äktenskaps ingående och
upplösning, som föregick den nu gällande giftermålsbalken. Den tillkom på
förslag av lagutskottet, som, till skillnad från lagberedningen, inte ansåg all

strafflagens regler om hemfridsbrolt var tillräckliga i den aktuella situatio- Prop. 1987/88:137 nen. Man anförde alt erfarenheten från tillämpningen av de då gällande Bilaga 1 bestämmelserna om skillnad till säng och säte visade hur nödvändigt del var alt med tillhjälp av vite avskräcka den ena maken från övergrepp mot den andre. Det sades också all elt förslag i detta hänseende torde tillmötesgå ett ganska allmänt önskemål. Möjligheten alt meddela besöksförbud har också vid utarbetandet av den nya äktenskapsbalken ansetts fylla etl praktiskt behov av integriletsbetonad natur (prop. 1986/87:1 s. 338).

Meningen med viiesbestämmelsen i 15 kap. 11 § GB är sålunda att skydda den ena maken från oönskade besök av den andre under den ofta ganska uppslitande lid som kan föregå upplösningen av ell äktenskap. I och med atl äklenskapsskillnadsdomen vinner laga kraft, förfaller emellertid vitesförbudet och någon möjlighet atl förlänga det finns inte i vare sig den nu gällande lagstiftningen eller enligt den nya äktenskapsbalken. Inte heller kan dessa regler tillämpas på andra förhållanden än äktenskap. Den nuvarande bestämmelsen kommer sällan lill användning.

Regler som på olika sätt motsvarar vad man i den allmänna debatten har brukat avse med besöksförbud finns i flera främmande länder. Redogörelsen i det följande begränsas till Danmark och USA.

4 Besöksförbud i utländsk rätt

4.1 Danmark

I Danmark har man en ordning som innebår all polismyndigheten kan meddela besöksförbud genom "polililillhold". I den danska strafflagen (den borgerlige straffelov) § 265 stadgas atl den som kränker någons frid genom att i trots mot ett polisföreläggande tränga sig på honom, förfölja honom med skriftliga meddelanden eller på annat liknande sätt förolämpa honom straffas med böter eller "haefle" (dvs. elt kortvarigt frihetsstraff på minst 7 dagar) eller vid försvårande omständigheter med fängelse intill sex månader. I lagtexten används ordet advarsel, dvs. varning, medan man i dagligt språkbruk använder ordet tilhold vilkel närmast betyder föreläggande. Ett av polisen meddelat föreläggande gäller för en tid av fem år. Genom straffbestämmelsen kriminaliseras en rad s.k. frihetskränkningar som inte nödvändigtvis är straffbara enligt andra bestämmelser i slraffeloven. Däremot är det vanligt alt en överträdelse av § 265 i praktiken ofta dessutom är straffbar enligt andra bestämmelser.

I paragrafen sågs ingenting om atl polismyndigheten har rätl alt utfärda föreläggande. Delta förutsätts gälla utan lagstadgande.

Straffansvar enligt § 265 i slraffeloven förutsätter alltså ell föregående föreläggande från polismyndigheten. Sådant föreläggande kan utfärdas efter anmodan av den kränkte. De materiella förutsättningarna för atl meddela etl föreläggande framgår inte av strafflagen. Denna bedömning överlåts till polismyndigheten. I praxis anses som regel atl det skall vara fråga om upprepade kränkningar, all dessa skall ha pågått under en viss period och atl det är sannolikt atl kränkningarna fortsätter om inget ingripande sker.

Enligt vad som har inhämtats angående praxis i Danmark förekommer del 60

stora variationer vad gäller typen av kränkningar. Det kan förutom om våld Prop. 1987/88:137

röra sig om all följa efter någon på gatan, om brevförsändelser, lelefonpå- Bilaga 1

ringningar, övervakning av annans bostad, inträng osv. Också synbarligen

oskyldiga gärningar, t.ex. all skicka blommor och andra gåvor, kan föranleda

ingripande. Det anses också atl normala straffprocessuella beviskrav skall

vara uppfyllda, dvs. del skall vara höjt över varje rimligt tvivel atl den det

gäller är skyldig.

Förutom regelrätta varningar förekommer också informella lillrältavis-ningar och förmaningar från polisen. Om sålunda den som känner sig kränkt förklarar sig nöjd med alt motparten tilldelas en mera informell tillrättavisning eller förmaning, meddelas som regel inte något föreläggande. Om det emellertid framgår av upplysningarna att det har förekommit straffbara övergrepp som den kränkte inte önskar anmäla, förekommer del all polisen utfärdar ett sådant.

Även i fall då man anser alt det straffrättsliga skyddet mot en viss gärning i sig självt borde vara tillräckligt meddelas ofta föreläggande. Elt föreläggande som lar sikte på ett pågående individuellt förhållande förmodas nämligen ha direkt effekt, vartill kommer atl den förorättades primära intresse ofta är att få vara i fred för motparten, medan önskemålet om all han skall bestraffas kominer i andra rummet. Man tar också hänsyn lill gärningsmannens inställning. Om angriparen på etl trovärdigt sätt förklarar atl han inte längre kommer atl besvära motparten eller om han ger en rimlig förklaring lill varför han hittills har gjort det, kan etl föreläggande befinnas onödigt. I sådana fall kan i stället eventuellt en informell förmaning eller tillrättavisning meddelas.

Antalet begärda förelägganden är myckel högt i förhållande till antalet medgivna sådana (för åren 1984 och 1985 sammanlagt 3.349 resp. 657). Detta antas bero främst på att ett stort antal framställningar resulterar i informella tillsägelser.

Etl föreläggande gäller normall i fem år. Ingenting hindrar att en kortare period fastställs, men delta förekommer knappast i praktiken.

Föreläggande förs in i etl särskilt protokoll. Detta skall delges den som föreläggandel avser och helst också underskrivas av denne. Vederbörande skall samtidigt upplysas om de straffrättsliga konsekvenserna av att han överträder föreläggandet. Protokollet tillställs bägge parterna och föreläggandet registreras i kriminalregistret.

Föreläggandel bortfaller om den förorättade hemställer om det. Det kan också bortfalla av sig självt om parterna etablerar en "fredlig samvaro", t.ex. genom atl den förorättade frivilligt börjar umgås med den andre. Polismyndigheten kan återta etl föreläggande vid vilken tidpunkt som helst.

1 processuellt hänseende gäller enligt praxis all det är polismyndigheten på den plats där parterna bor som utfärdar föreläggandet. Om parterna bor i olika polisdistrikt blir del i regel polismästaren i det polisdistrikt där den förorättade bor och där begäran om föreläggande har gjorts som handlägger saken. Några föreskrifter i delta hänseende finns emellertid inte.

Ett beslut av polismyndigheten kan överklagas hos jusfitsminisleriel. Ett
överklagande skjuter emellertid inte upp verkställigheten. Lagligheten av ett
föreläggande kan också prövas av domstol. Det står klart att den som blir "

åtalad för överträdelse av föreläggandet kan få saken prövad i denna process. Prop. 1987/88:137 Däremot synes det oklart i vad mån domstolsprövning kan ske i annan Bilaga 1 ordning.

Åtal för överträdelse av § 265 förutsätter begäran av den som blivit kränkt.

Om praxis vid utdömda straff finns enligt uppgift ingen statistik. Straffen för mindre allvarliga och tillfälliga överträdelser av straffelovens § 265 torde normalt stanna vid böter. I fall då det rör sig om upprepade överträdelser och där gärningsmannens förföljelse har varit särskilt systematisk eller av allvarlig art blir följden frihetsstraff, i regel korta haeftestraff.

4.2 USA

I flera nordamerikanska delstater förekommer särskilda bestämmelser lill skydd för s.k. familjevåld (domestic abuse eller domestic violence). Dessa bestämmelser ger domstolarna, vanligen särskilda familjedomslolar, rätt atl utfärda tillfälligt eller mera långvarigt förbud för en familjemedlem all företa vissa närmare angivna handlingar mot annan familjemedlem. Sådana bestämmelser finns i Arizona, Californien, Colorado, Hawaii, Idaho, Minnesota, New York, Nevada, Oregon, South Dakota, och Washington.

Som exempel på denna typ av bestämmelser kan nämnas lagstiftningen i Minnesota. I en särskild lag, Domestic Abuse Act, definieras "domestic abuse" som åsamkande av fysisk skada eller misshandel eller fara för sådan handling gentemot medlemmar av samma familj eller hushåll. Som familje-eller hushållsmedlemmar avses äkta makar, tidigare äkta makar, föräldrar, barn, personer som är släkt med varandra och personer som vid tillfället bor tillsammans eller tidigare har boll tillsammans och personer som har barn tillsammans oavsett om de har varit gifta eller levt tillsammans vid någon lidpunkt.

Den som har blivit utsatt för familjevåld kan begära skydd enligt lagen genom att inge en skriftlig under edlig förpliktelse avgiven försäkran som innehåller uppgifter om vad som har förevarit. Ansökningen kan ges in oavsett om det förekommer något mål, familje- eller straffrältsligt, mellan parterna. Domstolen skall sedan hålla förhör med parterna inom fjorton dagar. Om domstolen finner skäl till del kan den utfärda ell skyddsföreläggande, "order for protection", atl gälla för en lid av högst ell år. Detta föreläggande kan innehålla förhållningsregler (relief) av olika slag, t.ex. all någondera parten skall avhålla sig från all begå våld, alt den skyldige parten utestängs från den gemensamma bostaden eller all den skyldige parlen skall underkasta sig behandling eller social rådgivning eller någon annan åtgärd som bedöms nödvändig för att skydda en familje- eller hushållsmedlem.

För den händelse ansökningen ger vid handen atl det föreligger en omedelbar fara för våld kan domstolen omgående utfärda etl föreläggande som gäller för en tid av högst fjorton dagar. Den som överträder elt skyddsfördäggande kan omedelbart häktas. Att överträda föreläggandet betraktas som förakt mot domstolen (contempt of court) och bestraffas enligt en särskild bestämmelse.

Liknande lagstiftning finns i Colorado, North Dakota, Nevada och
Hawaii. 62

I vissa stater förutsätts atl det pågår en process mellan parterna för att elt Prop. 1987/88:137 skyddsföreläggande i familjerelationer skall utfärdas. Elt exempel härpå är i Bilaga 1 lagstiftningen i Californien. Enligt denna kan domstolen i mål som rör vårdnad om barn eller äktenskapsskillnad utfärda en order som förbjuder en viss person alt kontakta, skada, attackera, hota, sexuellt antasta, misshandla eller störa husfriden för annan medlem av familjen eller hushållet. En förutsättning är all den som ansöker om elt sådant förbud visar goda skäl för det. Överträdelse av ett utfärdat förbud straffas enligt en särskild bestämmelse i strafflagen. Straffet är böter högst 100 dollar eller fängelse i högst sex månader eller en kombination av böter och fängelse.

I kalifornisk lag finns därjämte särskilda bestämmelser för atl förhindra familjevåld (Domestic Violence Prevention Act). Dessa går ul på att åstadkomma en separation under en tillräckligt lång lid för all de inbegripna personerna skall kunna lösa problemen. Enligl dessa regler kan domstolen också utfärda en "reslraining order" som garanterar separation under förutsättning atl en person kan på etl trovärdigt sätt visa alt hon eller han varil utsatt för misshandel (abuse). Domstolen kan också utfärda order av den typ som gäller vid äktenskapsskillnad eller vårdnadsmål. En tillfällig order gäller högst 25 dagar, om den fastställs efter förhör högst etl år. Den kan emellertid förlängas.

1 Idaho, Oregon, och Washington finns särskilda regler om skydd för en utsatt part i samband med skilsmässa.

I New York har man ett syslem enligl vilket familjevåld kan behandlas såväl vid familjedomstol som vid brottmålsdomstol. En process vid familje-domsiolen tjänar då syftet att stoppa familjevåld och skydda parterna medan en handläggning i brottmålsdomstol syftar till åtal och dom. Med famiije-eller hushållsmedlemmar avses personer som är besläktade köttsligt eller genom ingifte, personer som är gifta med varandra, personer som har varit gifta med varandra och personer som har barn tillsammans oavsett formen för samlevnad. Om brott har begåtts i familjeförhållanden kan rätlen utfärda en skyddsorder av innebörd bl.a. att den ena parten åläggs att hålla sig undan från familjens eller någon hushållsmedlems hem, skola eller arbetsplats. En sådan order kan utfärdas såväl under pågående rättegång som i samband med dom eller med villkorlig frigivning. En överträdelse av skyddsorder kan bestraffas särskilt. En sådan bestraffning kan t.ex. innebära att villkorlig frigivning eller villkorlig dom förverkas.

Det förtjänar framhållas i sammanhanget att flera amerikanska stater, t.ex. Californien och New York, tycks ha väl utvecklade sociala program för att komma tillrätta med familjevåldet.

I vissa stater finns också bestämmelser om skydd för andra brottsoffer än sådana som har råkat ul för våld inom familjen.

I Californien kan domstolen utfärda en tillfällig skyddsörder (temporary reslraining order) lill skydd för den som har råkat ul för trakasserier (harassment).

"Harassment" definieras som ett uppsåtligt handlande riktat mot en
speciell person som allvarligt oroar, förargar eller besvärar personen i fråga
och som inte har något legitimt syfte. Handlingssättet måste vara sådant atl
del skulle förorsaka en förståndig person allvarlig känslomässig störning och 63

måste också faktiskt förorsaka sådan störning hos klaganden. Det skall beslå Prop. 1987/88:137 av en serie handlingar under en lidsperiod som tillsammans utvisar all Bilaga 1 vederbörande har till syfte alt skada eller störa offret. En tillfällig skyddsorder kan utfärdas för en period av högst 15 dagar. Efter förhör hos domstolen kan en mera permanent order utfärdas för en tidsperiod av högst tre år. överträdelse av skyddsordern bestraffas som förakt mot domstolen enligt strafflagen. I strafflagen finns för övrigt också bestämmelser till skydd för parter och vittnen under pågående förhandling. Straffet för överträdelser av en skyddsorder är böter, högst 1 000 dollar, eller fängelse i högst 6 månader eller båda dessa påföljder i kombination.

Liknande bestämmelser finns i Hawaiis lag.

1 staten New York finns också bestämmelser om skydd av andra brottsoffer än sådana som har råkat ut för familjevåld. Sådan skyddsorder, som är utformad efter samma mönster som den som gäller i mål om familjevåld, förutsätter en pågående broltmålsulredning eller rättegång. En skyddsorder kan då utfärdas som etl villkor för frigivning från häkte. En skyddsorder kan också utfärdas i samband med dom.

I Missisippi har man i rättegångsbalken etl särskilt kapitel om "Peace Bonds". I delta sägs bl.a. atl om en trovärdig person under ed vittnar om atl han eller hon har blivit utsatt för hot mot person eller egendom och det finns skäl all tro alt ett brott kommer atl begås kan en domare utfärda arresieringsorder. Om del vid förhör visar sig alt det finns skäl att tro all personen i fråga kommer att begå det påstådda brottet, kan han som villkor för frigivning avkrävas borgen till en sådan summa, under sådana säkerhels-föreskrifter och för så lång lid, dock icke överstigande 12 månader, som domaren föreskriver. Etl sådant föreläggande kan också utfärdas i samband med dom för en tid av högst två år.

5 Överväganden och förslag

5.1 Finns det behov av bestämmelser om besöksförbud?

Av redogörelsen för gällande rätt framgår atl de flesta av de beteenden som är utmärkande för män som förföljer en viss kvinna är straffbelagda enligl gällande lag. Förutom straffbestämmelserna för kroppsliga övergrepp ger bestämmelserna om hemfridsbrolt och ofredande etl ganska långtgående skydd. Vad som har uppgelts vålla problem är emellertid vissa fall av personförföljelse som inte kan hänföras lill del straffbara omrädet.

Sådan förföljelse kan gestalta sig på olika sätt, exempelvis genom återkommande brev, telefonuppringningar e.d. En inte sällan förekommande situation upppges vara att en man som har dömts för någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande uppehåller sig omedelbart intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan han frigivils från fängelsestraffet. Ibland kan naturligtvis förfaranden av delta slag anses ha passerat straffbar-helsgränsen för t.ex. ofredande eller hemfridsbrott, men detta är långt ifrån alltid eller ens oftast förhållandel. Hänvändelser från kvinnans sida till polisen blir då i allmänhet resultatlösa, eftersom inget brott kan anses ha

begåtts: försök eller förberedelse till ofredande eller hemfridsbrott är ju inte Prop, 1987/88:137
strafflDdagt. Bilaga 1

I praktiken kan detta få allvarliga konsekvenser för kvinnan. Hon tvingas kanske byta bostad och hemlighålla sin adress och söker ibland vidta åtgärder för att "byta identitet". Till detta kommer att en del fall är kända då ett sådant beteende från mannens sida slutligen resulterat i att ett allvarligt misshandelsbrott har begåtts.

Det är huvudsakligen med sikte på sådana fall som tanken på besöksförbud har aktualiserats. Meningen med etl besöksförbud skulle främst vara att möjliggöra etl omedelbart polisingripande i en situation som i det särskilda fallet upplevs som hotande eller skrämmande och därigenom förhindra att ett övergrepp sker och motverka fortsatt förföljelse. Som närmare utvecklas i det följande torde eventuella regler i ämnet inte böra begränsas lill förbud mot besök utan även gälla vissa andra uttryck för förföljelse. I del följande används emellertid besöksförbud som en sammanfattande term.

Mot tanken på att införa regler om besöksförbud kan invändas att man oavsett hur regleringen utformas kan förutse vissa fillämpningssvårigheter. Den avhållande effekten av ett av myndighet meddelat beslut av detta slag skall vidare inte överdrivas. En person som har för avsikt all förgripa sig mot en annan kan naturligtvis inte alltid förutsättas låta sig hindras av ett sådant förbud.

Även om alltså ett ett av myndighet meddelat besöksförbud kan förutsättas ha en begränsad effekt kvarstår det faktum att del ändå i vissa fall kan förhindra brott genom ett fidigt ingripande. Del kan också bidra fill känslan av en viss trygghet för t.ex. en förföljd kvinna om hon vet atl hon kan ringa polisen och fä hjälp så snart mannen på ett eller annat sätt försöker kontakta henne.

Regler om besöksförbud och liknande finns i flera främmande länder. Med hånsyn fill vad som har upplysts om den ofta myckel svåra praktiska situationen för kvinnor som upplever sig vara förföljda synes övervägande skäl tala för att denna väg inte lämnas oprövad. I det följande diskuteras närmare hur regler i ämnet skulle kunna utformas.

5.2 Förutsättningarna för besöksförbud

5.2.1 Den brottsliga handlingen och brottsoffret

När det gäller att la ställning till utformningen av regler om besöksförbud till skydd för den som upplever sig vara förföljd i situationer av här aktuellt slag inställer sig till en början frågan under vilka förutsättningar det skall finnas möjlighet att meddela ett sådant förbud.

Då ett besöksförbud - i vart fall om det skall utformas pä ett sått som gör att
det ter sig effekfivt - är en ganska långtgående åtgärd, synes till en början
böra gälla atl det endast bör kunna komma i fråga när den som förbudet
skulle riktas mot har begått en brottslig gärning som är riktad mot den
personliga integriteten. Att öppna möjlighet att meddela besöksförbud även
i andra fall synes vara att gå alltför långt. Det är nämligen så förhållandevis
vanligt i samband med att äktenskap och samboförhållanden upplöses alt den (5

5 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

ena parten - som kanske inte önskat separationen - under lång tid på olika Prop. 1987/88:137

sätt söker få kontakt med den andra, ofta med sikte på att sammanlevnaden Bilaga 1

skall återupptas. Detta kan naturligtvis te sig ytterligt besvärande för den

som drivit fram separationen. Man är emellertid här inne på förhållanden

som i sådan grad tillhör privatlivet alt det skulle te sig opåkallat att införa

regler om besöksförbud meddelade av myndighet för dylika fall. Man måste

kräva något mera, och någon annan avgränsning än som följer av etl krav på

att straffbar handling har begåtts synes svår att finna.

Del vanligaste fallet då behov av besöksförbud uppstår torde vara att offret har varit utsatt för misshandel, olaga hot eller annat brott mot liv, hälsa eller ■ frihet och därefter på olika sätt förföljs av gärningsmannen. Men även andra fall kan tänkas, nämligen brott mot någons frid, t.ex. intrång i hemmet eller brev- eller telefontrakasserier.

Av betydelse är också om det rör sig om en enstaka eller flera gärningar och, i del senare fallet, under hur lång tid de har pågått. Vid upprepad brottslighet behöver det givetvis inte röra sig om samma slags gärning; i själva verket är det vanligt alt en gärningsman som led i en förföljelse lar till olika metoder, t.ex. såväl misshandel som hemfridsbrott och ofredande. Man får här göra en bedömning från fall till fall. Allmänt sett bör gälla att ju allvarligare brott det rör sig om, desto mindre bör man i övrigt kräva för att gärningsmannen skall kunna åläggas besöksförbud. Även en enstaka misshandel eller sexuellt övergrepp bör kunna föranleda besöksförbud om förutsättningarna i övrigt föreligger.

En utlyeklig förutsättning bör emellertid vara att en förföljelsesiluation
föreligger, dvs. gärningsmannen ringer eller skriver till den som utsatts för
brottet eller uppehåller sig utan anledning vid återkommande tillfällen i ■

närheten av hans eller hennes bostad.

Frågan om besöksförbud har aktualiserats som ett led i möjligheterna att begränsa kvinnomisshandel. Det är troligt atl en bestämmelse om besöksförbud skulle få sitt väsentligaste användningsområde i sådana sammanhang. Erfarenheterna av utländsk rätl ger också detta vid handen.

Även andra situationer där besöksförbud ter sig motiverat kan emellertid tänkas. Det förekommer sålunda också alt en kvinna som har en känslomässig relation till en viss man förföljer denne även om handgripligheter av naturliga skäl är ovanliga i dessa situationer. Vidare kan behov av besöksförbud tänkas föreligga i fall där någon har gjort sig skyldig till övergrepp mot barn. Exemplen kan göras många.

Även om en bestämmelse om besöksförbud mest kommer att användas för alt skydda kvinnor som är utsatta för förföljelse finns del inte anledning att begränsa tillämpningsområdet för en ny lagbestämmelse till dessa fall. En möjlighet skulle vara att - efter mönster av amerikansk rätt - begränsa tillämpningen till fall av familjevåld. Inte heller detta är lämpligt, bl.a. med hänsyn att det kan finnas typiska fall av kvinnomisshandel där parterna inte har varit samboende.

Det anförda talar för alt det saknas skäl att begränsa en bestämmelse om besöksförbud till en viss typ av brottsoffer. I stället bör på samma sätt som enligt dansk rätt bestämmelserna få en generell utformning.

Sammanfattningsvis bör beträffande den handling som kan föranleda "6

besöksförbud gälla atl del skall röra sig om brott mot annans liv, hälsa, frihet Prop. 1987/88:137 eller frid. Ett krav bör vidare ställas på atl den som blivit utsatt för brottet ■ Bilaga 1 därefter förföljs av gärningsmannen.

5.2.2 Fara för fortsatta övergrepp

Syftet med ett besöksförbud är atl hindra all någon som blivit utsatt för etl brott i en eller annan form blir angripen på nytt av samma gärningsman. En förutsättning för att ett sådantförbud skall kunna meddelas är alltså att det finns en äterfallsrisk. Sådana riskbedömningar är generellt sett mycket vanskliga att göra. I vissa fall är det emellertid uppenbart att det finns en risk för upprepning av elt visst beteende på grund av parternas speciella relationer och i betraktande av vad som tidigare har hänt. Del handlar nämligen just om situationer som utmärkts av atl den ena parlen förföljer den andra.

Fråga år emellertid vad man skall kräva för all anse att en risk föreligger. Klart är alt, om det redan när besöksförbudet aktualiseras föreligger upprepad konstaterad brottslighet som riktar sig mot elt och samma offer, ett besöksförbud bör kunna meddelas om det inte finns någon omständighet som direkt tyder på att övergreppen definitivt har upphört. Som tidigare nämnts behöver det inte röra sig om samma sorls brott.

Om del däremot rör sig om en enstaka handling krävs större försiktighet vid bedömningen. Utöver den omständigheten alt brottsoffret är utsatt för förföljelse - vilket enligt vad som förut sagts bör tillhöra de grundläggande förutsättningarna - bör del avgörande vara om brottsoffret känner ängslan för gärningsmannen och om denna ängslan objektivt sett ter sig välgrundad. Även om det rör sig om etl enstaka brott kan det finnas omständigheter kring detta - hotfulla uttalanden som inte är av sådan styrka att de kan betecknas som olaga hot eller alt gärningsmannen på något annat sätt genom sitt uppträdande låter ana att han inte tänker lämna offret i fred.

Här måste givelvis också beaktas vad som anförts under avsnitt 5.2.1 om den brottsliga handlingen. Som där har framhållits bör gälla all ju allvarligare handling det rör sig om desto mindre bör man kräva för att gärningsmannen skall åläggas besöksförbud. Eller med andra ord: man bör inte ställa så stränga krav när man bedömer risken för återfall om del handlar om elt verkligt allvarligt övergrepp.

5.2.3 Brottsoffrets begäran som förutsättning för besöksförbud

Besöksförbud bör liksom enligl utländsk lagstiftning kunna komma i fråga endast på begäran av den som har utsatts för övergreppet eller övergreppen. När det gäller kvinnomisshandel är det visserligen ett välkänt förhållande att många kvinnor som blivit misshandlade upprepade gånger av samme man trots delta lar emot honom eller t.o.m. tar initiativ till sammanträffande med ny misshandel som följd. Inte minst inom kriminalvården har man erfarenhet av denna problemalik.

Även om del finns situationer där kvinnan så att säga kan behöva skyddas mot sig själv skulle det innebära ett alltför långtgående ingrepp i den

personliga integriteten alt ålägga någon besöksförbud i förhållande till en Prop. 1987/88:137 person som inte har begärt del. Däremot bör givetvis ingenting hindra att ett Bilaga 1 brottsoffer av sociala eller andra myndigheter görs uppmärksam på möjligheten att begära besöksförbud eller t.o.m. övertalas till detta. Vid etl genomförande av rällshjälpskommilténs tidigare nämnda förslag (avsnitt 2) kommer hithörande frågor naturligtvis också atl tillhöra dem som skall uppmärksammas av sådana juridiska biträden som kan förordnas åt målsäganden vid sexualbrott.

I lagtexten bör därför ingå som ett rekvisit all besöksförbud kan meddelas endast på begäran av den som har drabbats av ett brott.

5.3 Besöksförbudets innehåll

För alt ett besöksförbud skall kunna fungera effektivt som medel att förhindra fortsatta övergrepp mot en viss person bör föreskriften uppenbarligen sträcka sig längre än till att enbart omfatta ett förbud alt begå lagslridiga handlingar, såsom hemfridsbrolt och ofredande. En föreskrift av detta innehåll skulle ju också te sig meningslös med hänsyn till all sådana handlingar är förbjudna redan genom kriminaliseringen.

Lämpligen bör en föreskrift i ämnet efter omständigheterna fill en början kunna innehålla att gärningsmannen förbjuds atl söka upp offret men också alt la kontakt på annal sätt, t.ex. genom brev eller telefonsamtal. Eftersom del synes vara typiskt för de fall som det här gäller att gärningsmannen ibland söker skrämma offret genom atl ständigt dyka upp i hans eller hennes närhet ulan alt i och för sig ta kontakt, bör han också kunna förbjudas att utan anledning uppehålla sig i den omedelbara närheten av offrets bostad, arbetsplats eller annan plats där han eller hon regelbundet befinner sig. Här bör man naturligtvis iaktta försiktighet, så att gärningsmannens rörelsefrihet inte beskärs mer än vad som är påkallat med hänsyn till bestämmelsens syfte. Förbudet bör inte heller gälla om offret i ett visst fall gått med på att träffa den som har besöksförbud eller på annat sätt bli kontaktad tillfälligt.

I lagtexten bör stadgas alt en föreskrift efter omständigheterna får innehålla förbud för den som begått brotlef att utan den drabbades medgivande eller annal godtagbart skäl söka upp honom eller henne, söka kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet av hans eller hennes bostad eller arbetsplats. Med tanke pä att omständigheterna i det enskilda fallet kan växla bör det av lagtexten också uttryckligen framgå alt föreskriften får innefatta också andra förbud av liknande slag.

5.4 Beslutsmyndighet och förfarandet vid utfärdande av
besöksförbud. Lagregelns placering

När det gäller frågan vilken myndighet som skall få befogenhet att utfärda

besöksförbud finns det, som också framgår av redogörelsen för utländsk rätt,

olika länkbara alternativ. Klart synes till en början vara all, med hänsyn fill

de sakliga lösningar som förut har förordats, upjjgiften lämpligen bör

ankomma på något organ inom rättsväsendet. De instanser som där kan vara Prop. 1987/88:137
aktuella är närmast polismyndighet, åklagare eller domstol. Bilaga 1

Man synes här ha anledning atl skilja mellan olika fall. Till en början kan ju situationen vara den att frågan om besöksförbud är aktuell under en pågående rättegång om ansvar för brottslig gärning som helt eller delvis ligger till grund för framställningen om besöksförbud. För sådana fall synes del klart att den domstol som dömer i brottmålet även bör kunna ta ställning till frågan om besöksförbud. Talan bör i sä fall kunna föras av åklagare i brottmålet men rätten bör också kunna meddela beslut självmant. Även här bör emellerfid krävas en begäran från målsägandens sida. Meddelas ett sådant förbud, bör beslutet tas in i domen såsom ett beslut om särskild rättsverkan av brottet.

Det praktiska fallet torde emellertid snarare bli atl frågan kommer upp först sedan brottmålet avgjorts och gärningsmannen avtjänat eventuellt fängelsestraff som ådömts honom. Naturligtvis skulle även för sådana fall kunna gälla atl ärendet tas upp av allmän domstol, varvid etl särskilt stämnings- eller ansökningsförfarande får förutsättas. Regleringen kunde i så fall utformas efter förebild av t.ex. lagen (1986:436) om näringsförbud eller lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall m.m., vilka båda ger domstol befogenhet atl meddela vissa förbud i brottsförebyggande syfte.

När anknytning saknas till ett pågående brottmål synes å andra sidan ärenden av den karaktär del här gäller te sig i viss mån främmande för omedelbar domstolsprövning. Till detta kommer att omständigheterna ibland kan vara sådana all frågan om förbud bör tas upp omgående efter en hänvändelse från brottsoffrets sida i en akut situation. Beaktas bör också atl etl besöksförbud visserligen innebär en inskränkning av den personliga friheten men har förhållandvis begränsade rättsverkningar och inte lill närmdsevis så långtgående konsekvenser som exempelvis ett näringsförbud.

Det anförda talar för att domstolarna inte lämpligen bör belastas med att falla beslut i första instans i sådana ärenden utan atl dessa i stället bör kunna ankomma på åklagare eller polismyndighet med möjlighet till överprövning av domstol. För åklagarmyndigheterna är åter den typ av prövning som det här gäller mindre väl lämpade, eftersom dessa myndigheter inte i andra sammanhang har att fatta beslut i frågor av renodlat brottsförebyggande karaktär.

Däremot synes polismyndigheterna väl ägnade atl pröva hithörande frågor, vilka närmast är av politirättslig natur. För de drabbade torde det te sig naturligt alt vända sig lill polisen som lar emot anmälningar om brott och som även i andra sammanhang kan meddela beslut som syftar lill all förebygga brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Att förlägga prövningen till polisen skulle också överensstämma med den ordning som tillämpas i Danmark. Från rättssäkerhetssynpunkt synes några invändningar inte kunna riktas mot en sådan ordning under förutsättning atl beslutanderätten förbehålls juristulbildad personal inom polisen och att beslutet går atl överklaga till domstol.

Övervägande skäl synes alltså tala för att frågan om besöksförbud prövas

6 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

av polismyndighet når saken inte aktualiseras under en pågående rättegång. Prop. 1987/88:137
Polismyndighetens beslut bör kunna överklagas till allmän domstol. Bilaga 1

Vad gäller den lagtékniska placeringen av de bestämmelser som behövs synes man med de lösningar i sak som här har förordals ha anledning atl avslå från tanken på en sårskild lag, något som också med tanke på ämnets speciella karaktär får anses vara en fördel. I stället ler det sig naturligt alt de grundläggande bestämmelserna i ämnet placeras i polislagen (1984:387), lämpligen bland de regler som behandlar särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten. Vidare bör med sikte på de situationer då domstol skall besluta om besöksförbud i samband med prövningen av brottmål en bestämmelse las in i 36 kap. BrB.

5.5 Varaktigheten av meddelat besöksförbud

Besöksförbud bör alltid meddelas för viss tid. Tiden bör under inga omständigheter få överskrida fem år från den lidpunkt då brottet begicks. Normall bör emellertid kortare lid fastställas. Förbudet bör dessutom under vissa förutsättningar kunna upphävas före den bestämda tiden. Dels bör det givetvis kunna upphöra på begäran av den som har ansökt om förbudet. Vidare bör det kunna upphöra på begäran av den som har ålagts förbudet om han eller hon anför godtagbara skäl för detta. Etl sådant skäl kan vara att parterna har försonats eller atl det i vart fall står klart atl de utan invändning av den till vars skydd förbudet meddelats har återupptagit någon form av umgänge med varandra. Åven om ett upphävande regelmässigt aktualiseras genom anmälan från den ena eller andra parten bör del inte vara något hinder atl polisen självmant upphäver ell förbud om sådana omständigheter framkommer atl del står klart att förbudet inte längre behövs.

I lagtexten bör anges att polismyndighets beslut gäller omedelbart men efter ansökan kan omprövas av den tingsrätt som har dömt i brottmålet eller den tingsrätt inom vars område den som har drabbats av brottet har sitt hemvist.

5.6 Påföljd för överträdelse av besöksförbud

En överträdelse av ell besöksförbud kommer i många fall att innefatta en handling som är belagd med straff enligt brottsbalken, såsom misshandel, hemfridsbrott etc. Enligl vanliga principer bör i sådana fall normalt dömas för båda brotten i brotlskonkurrens.

En särskild straffbestämmelse för överträdelse av besöksförbud kommer att få belydelse främst för sådana handlingar som inte är straffbara enligt andra lagrum, såsom atl vederbörande uppehåller sig på platser som han enligt förbudet inte har rätt fill, ulan atl delta innefattar t.ex. ofredande eller hemfridsbrott. Med beaktande härav bör straffskalan lämpligen omfatta böter eller fängelse i högst sex månader, vilket motsvarar vad som gäller för ofredande. Mera bagaldlartade överträdelser bör inte föranleda straffansvar och böter bör vara normalpåföljd i de fall lagföring sker. Det år hår att märka att den mest väsentliga fördelen med regler om besöksförbud inte ligger i alt gärningsmannen kan dömas till straff ulan i all polisen får möjlighet alt ingripa i akuta situationer.

För åtal bör förutsättas angivelse av målsäganden, dvs. den lill vars skydd Prop. 1987/88:137 förbudet har meddelats. Beivran av överträdelse av föreskrift i meddelat Bilaga 1 besöksförbud bör i övrigt ske såsom vid brott på vanligt sätt, dvs. åtalas av åklagare vid allmän domstol. Vid prövningen bör självfallet domstolen liksom i vanliga brottmål ta hänsyn fill samtliga omständigheter i målet.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till ändring i polislagen och brottsbalken. Förslagen fogas som bilaga till denna promemoria.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

22a §

Första stycket

Bestämmelserna i detta stycke ger polismyndighet befogenhet att under vissa förutsättningar meddela särskilda föreskrifter till förekommande av olika slags övergrepp. I blickpunkten för regleringen står framför allt den situation som vissa kvinnor befinner sig i när en man som tidigare dömts för brott mot kvinnan efter avtjänat straff fortsätter att förfölja henne. Bestämmelserna har emellertid avfattats generellt och är tillämpliga även i andra situationer såsom exempelvis vid trakasserier av åldringar.

En grundförutsättning för atl polismyndigheten skall få meddela föreskrift om besöksförbud är enligt/öwra meningen att någon förföljs av den som har gjort sig skyldig till brott av visst slag.

Som framgår av styckets omfattning i övrigt avses härvid förföljelse i den överförda betydelse som uttrycket brukar tilläggas allmänt språkbruk. Förföljande i den mening som avses här föreligger, om någon vid återkommande tillfällen på ett påträngande eller eljest besvärande sätt söker kontakt med en annan person mot vad han vet eller bör inse vara den andras önskan. Detta gäller vare sig förföljelsen sker genom brev eller telefonsamtal eller genom att den förföljande t.ex. vid upprepade tillfällen uppehåller sig i omedelbar närhet av den andras bostad. I sakens natur ligger att man inte av den som begär att besöksförbud meddelas kan kräva lika stark bevisning om enskilda incidenter som fordras för straffansvar i ett brottmål.

Det brott som kan ligga lill grund för föreskrifter av här aktuellt slag skall

ha riktat sig mot den andras hälsa, frihet eller frid. Härmed avses i första hand •

något av de brott som omfattas av 3 och 4 kap. BrB. På samma sätt som det

likartade rekvisitet i 26 kap. 7 § BrB inbegriper emellertid ullryckel också

åtskilliga andra brott. Uppenbart är sålunda alt flertalet av sexualbrotten i 6

kap. BrB hör hit liksom exempelvis rån enligt 8 kap. 5 § samma balk. Av

förmögenhetsbrotten kan även stöld och grov stöld vara att hänföra lill de

brott som avses här, nämligen om stölden innefattar fridsbrott såsom

regelmässigt är fallet vid bostadsinbrott. Också brott som avses i fjärde

stycket förevarande paragraf får anses utgöra ell brott som riktar sig mot Prop. 1987/88:137
annans frid. Bilaga 1

I ärendet skall kunna konstaleras alt den mot vilken föreskriften riktar sig har gjort sig skyldig lill brottet. Så är givetvis fallet, om denne genom lagakraftvunnen dom har fällts till ansvar. Om åklagaren har meddelat åtalsunderlåtelse för brottet, t.ex. enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 eller 4 rättegångsbalken, hindrar emellertid detta inte alt ell ärende angående meddelande av föreskrift las upp. Brottet kan också tänkas ha varit föremål för rapporteftergift eller strafföreläggande, men med hänsyn till att besöksförbud i allmänhet inte bör kunna komma ifråga om den aktuella brottsligheten varit av mer bagatellarlad karaktär torde sådana brott normalt inte kunna anses som kvalifikalionsgrundande. Över huvud taget gäller emellertid all frågan om vederbörande har gjort sig skyldig lill del brott som är aktuellt utgör ett prejudicidlt spörsmål och att bevisning kan föras även på annat sätt än genom åberopande av en lagakraftvunnen dom.

Är brottet föremål för förundersökning eller rättegång bör emellertid polismyndigheten inte ta upp frågan om meddelande av föreskrift. 1 sädana fall kan den misstänkte bli föremål för straffprocessuella åtgärder, och domstolen kan i domen meddela föreskrift enligt förslaget till 36 kap. 6 a § BrB. Finns en tidigare lagakraftvunnen dom på ett brott av här avsett slag bör dock polismyndigheten kunna ta upp frågan om föreskrifter utan hinder av , , alt förundersökning pågår om elt senare begånget brott.

Behörigheten att meddela föreskrift har förbehållits polismyndigheten, och en enskild polisman får således inte fatta beslut i frågan. I enlighet med de principer som ligger till grund för gällande delegationsföreskrifter bör bara polischefen eller juristulbildad tjänsteman i polischefskarriären kunna fatta beslut på polismyndighetens vägnar, se 15 och 16 §§ polisförordningen (1984:730). Ulan särskild föreskrift torde det stä klart att behörig polismyndighet är den inom vars område den som anser sig behöva skydd av föreskriften har hemvist.

En förutsättning för atl polismyndigheten skall kunna ta upp frågan är atl den som drabbas av brottet begär det. En sådan begäran kan framställas både muntligen och skriftligen.

Det föreskrivs vidare som en förutsättning för att föreskrift skall få meddelas alt det skall bedömas erforderligt till förekommande av fortsatta övergrepp. Därvid bör naturligtvis i första hand brottets beskaffenhet och gärningsmannens handlande därefter beaktas. Etl typfall är som förut har nämnts när en man som har dömts för övergrepp mot en kvinna efter avtjänat straff fortsätter att trakassera henne genom atl söka kontakt på olika sätt eller genom atl uppehålla sig i omedelbar närhet av hennes bostad. Ibland kan givetvis den brottslighet för vilken lagföring skett i sig vara tillräckligt som indikation på att en föreskrift behöver meddelas.

I andra meningen ges exempel på sådana föreskrifter som kan vara aktuella. En föreskrift kan sålunda avse förbud mot atl utan den drabbades medgivande eller annat godtagbart skäl söka upp honom eller henne, ta kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet av hans eller hennes bostad. Det torde i första hand vara föreskrifter av detta slag som framstår som praktiskt motiverade. Polismyndigheten kan

emellertid också meddela annan sådan föreskrift. Av avfattningen framgår Prop. 1987/88:137 att föreskriften i så fall förutsätts vara helt likartad de exempel som lämnas. Bilaga 1

Någon obligatorisk skyldighet för polismyndigheten all meddela föreskrift så snart de formella förutsättningarna för detta är uppfyllda har inte avsetts gälla, utan polismyndigheten har alllid alt bedöma frågan om detta i det särskilda fallet ärjämpligt. I sådana fall då kontrahenterna på grund av att de har gemensamma barn, egendom som är föremål för pågående bodelning e.d. har anledning att hålla kontakt med varandra är ett besöksförbud av naturliga skäl ofta mindre lämpligt. Det bör emellertid framhållas atl ett förbud i sådana fall inte förhindrar de kontakter som kan behövas för de aktuella ändamålen med hänsyn till atl förbudet inte gäller kontakter som har sin bakgrund i godtagbara skäl.

För polismyndighetens handläggning gäller bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223).

Som maximitid för giltigheten av en föreskrift har angetts fem år från det alt brottet begicks. I allmänhet bör dock kortare lid anges i föreskriften; ett riktmärke för tillämpningen synes kunna vara att tiden i normala fall sätts till etl år från tidpunkten för föreläggandet. Om i anslutning lill den bestämda tidens utgång målsäganden tar upp frågan om förlängning, kan polismyndigheten meddela en ny föreskrift av denna innebörd. Del blir då fråga om ett nytt ärende hos polismyndigheten. Den sammanhängande giltighetstiden för en eller flera föreskrifter får dock inte överstiga fem år från brottet.

Andra stycket

Enligt stycket fär en föreskrift som meddelats enligt första stycket helt eller
delvis hävas av polismyndigheten, om ändrade förhållanden eller någon
annan särskild omständighet föranleder det. En sådan omständighet kan
vara atl den lill vars skydd föreskriften meddelats inte längre motsätter sig
kontakt med gärningsmannen. I sådana fall förlorar visserligen föreskriften
sitt innehåll, eftersom det förbud som det här är fråga om inte avses gälla i fall
av medgivande. Klart är dock att det ändå kan vara av intresse för den mot
vilken förbudet har riktals atl få till stånd ett formellt upphävande.av
förbudet. •

Även andra ändrade förhållanden som medför att en föreskrift bör omprövas kan givetvis föreligga. Det kan t.ex. finnas olika omständigheter som tyder på att målsäganden inte längre behöver känna någon oro för övergrepp från gärningsmannens sida.

Tredje stycket

Enligt stycket gäller beslut av polismyndighet i elt ärende som avses i första
eller andra stycket omedelbart. Efter ansökan kan emellertid beslutet
omprövas av fingsrätt. Tingsrätten har också möjlighet att meddela inhibi-
fion innan belutet omprövas. Både den fingsrätt som har dömt i det
ursprungliga brottmålet och den rätt inom vars område den som drabbats av
brottet har hemvist är behöriga.
Någon fid för ingivande av ansökan om omprövning har inte föreskrivits. '3

Den som har drabbats av förbudet kan således inge en sådan ansökan när som Prop. 1987/88:137
helst under förbudets giltighetstid. Bilaga 1

När det gäller tingsrättens handläggning av ärenden om omprövning har föreskrivits atl lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall tillämpas. Denna lag synes nämligen erbjuda de handläggningsformer som är bäst avpassade för hanteringen av ell ärende av förevarande slag. Lagen om handläggning av domstolsärenden gäller visserligen normalt inte i fråga om ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd. En föreskrift av det slag som här är aktuellt kan dock knappast betraktas som en med brott förenad påföljd och har ej heller eljest sådan karaktär att de skäl som ligger till grund för den angivna begränsningen i ärendelagens tillämpningsområde ■ gör sig gällande.

Fjärde stycket

Enligl stycket skall den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med slöd av första stycket dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader. Åtal får väckas endast efter en angivelse av målsäganden. Det har vidare föreskrivits att i ringa fall ansvar inte skall ådömas.

När en föreskrift åsidosätts, föreligger naturligtvis mycket ofta även ett brott mot någon allmän straffbestämmelse i brotttsbalken. Det kan t.ex. vara fråga om ofredande eller olaga intrång. I sädana fall skall regelmässigt ansvar ådömas både enligt brottsbalken och enligt förevarande paragraf i brottskonkurrens. Undantag torde enligt vanliga principer gälla för fall då det sakliga innehållet i brottsbeskrivningarna är identiskt och brottet enligt polislagen har den strängaste straffskalan. Om fråga skulle vara om ett okvalificerat hemfridsbrott som dessutom utgör ett åsidosättande av en föreskrift enligt förevarande paragraf, torde det sålunda av allmänna konkurrensregler följa alt hemfridsbrottet, som endast har böter i straffskalan, konsumeras av brottet enligt fjärde stycket förevarande paragraf.

Som framgår av första stycket kan fall då gärningsmannen har sökt kontakt med den drabbades medgivande inte föranleda ansvar. Godtagbart skäl att överträda förbudet får också som regel anses föreligga, om den fill vars skydd föreskriften har meddelats tidigare har medgivit den andre att söka kontakt och därefter återtar medgivandet. Det skulle nämligen kunna leda till stötande resultat i praktiken om sådana fall skulle kunna beivras.

Helt bagaldlartade fall bör över huvud tagel inte kunna föranleda lagföring. Av detta skäl har särskilt angetts att ringa fall inte skall föranleda ansvar. Generellt gäller också alt åtal förutsätter angivelse av målsäganden, dvs. den till vars skydd föreskriften har meddelats.

Den kriminalisering som förevarande stycke innebär får till följd atl en pågående överträdelse av förbudet kan bli föremål för omedelbart polisingripande. Ett sådant ingripande kan ske med stöd av 13 § polislagen eller enligt rättegångsbalkens regler om gripande.

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Prop. 1987/88:137

Bilaga 1 Förslaget innebär att en domstol som skall fälla någon till ansvar för brott

vilkel riktat sig mot annans hälsa, frihet eller frid och som inte är ringa i

domen kan la in en föreskrift av det slag som avses i 22 a § polislagen. De

förutsättningar som anges i detta lagrum måste naturligen vara uppfyllda.

Detta gäller även i fråga om målsägandens begäran.

Meddelas en sådan föreskrift gäller den omedelbart utan hinder av att domen överklagas, men del följer av allmänna principer atl högre rätt kan meddela inhibition. Enligt andra meningen i paragrafen skall andra stycket i 22 a § polislagen tillämpas i fråga om hävande av en sådan föreskrift som här avses på grund av ändrade förhållanden eller andra särskilda omständigheter. Del innebär alt frågan om hävande inte behöver las upp vid domstol ulan i första instans kan avgöras av polismyndigheten.

En föreskrift om besöksförbud blir atl hänföra lill särskilda rättsverkningar av brottet. Enligl allmänna principer kan såväl åklagaren som målsäganden framställa yrkande i ämnet. Frågan kan också las upp av domstolen självmant.

.75

Bilaga 1 Prop. 1987/88:137
1 Förslag till Bilaga 1

Lag om ändring i polisiagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att i polislagen (1984:387) skall införas en ny paragraf, 22 a §, av följande lyddse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §

Förföljs någon a v den som gjort sig skyldig tiU broU vilket riktat sig mot hans eller hennes hälsa, frihet eller frid får polismyndigheten pä begäran av den som är ulsau för förföljelsen meddela gärningsmannen särskilda föreskrifter, i den mån det bedöms erforderligt till förekommande av fortsatta övergrepp från hans sida. En sådan föreskrift får efter omständigheterna innehålla förbud för gärningsmannen an under viss tid, högst fem år från det an brottet begicks, utan den drabbades medgivande eller annal godtagbart skäl söka upp honom eller henne, ta kontakt genom brev eller telefonsamtal eller uppehålla sig i omedelbar närhet av hans eller hennes bostad eller arbetsplats eller annat sådant förbud.

En föreskrift som meddelats enligt första stycket kan helt eller delvis upphävas av polismyndigheten, om ändrade förhållanden eller någon annan särskild omständighet föranleder del.

Beslut av polismyndighet i ärende som avses i första eller andra stycket gäller omedelbart men kan efter ansökan omprövas av den tingsrätt som har dömt i brottmålet eller den tings-räu inom vars område den som har drabbats av brottet har sill hemvist. 1 fråga om tingsrättens handläggning tillämpas lagen (1946:807) om hand läggning av domstolsärenden.

Den som bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av första stycket skall dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader. Åtal får väckas endast efter angivelse av målsäganden. 1 ringa fall döms inte till ansvar.

----------- 76

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i brottsbalken Bilaga l

Härigenom föreskrivs att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 36 kap. 10 a §, samt närmast före 10 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om besöksförbud

10 a §

Döms någon för brott som riktat sig mot annans hälsa, frihet eller frid, får rätten i domen meddela föreskrifter som avses i 22 a § polislagen (1984:387). Ifråga om hävande av en sådan föreskrift tillämpas andra stycket nämnda paragraf.

Denna lag träder i kraft den

77 7 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 137

Bilaga 2 Prop. 1987/88:137 Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud

Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, socialstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt. Handens tingrätt, Norrköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, polismyndigheten i Stockholm, polismyndigheten i Göteborg, polismyndigheten i Malmö, polismyndigheten i Uppsala, riksdagens ombudsmän, landstingsförbundet, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund. Folkpartiels kvinnoförbund. Vänsterpartiet kommunisterna, kvinnopolitiska utskottet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges Socialchefer, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige och Fredrika-Bremer-Förbundet. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett elt gemensamt yttrande. Vidare har yttrande inkommit från Alla Kvinnors Hus. RÅ har bifogat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt, överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt saml från överåklagaren vid regionåklagarmyndighelerna i Göteborg, Västerås och Umeå. Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Västerås och Uppsala åklagardistrikt.

Inledande bestämmelse

1 § Med besöksförbud enligt denna lag avses förbud för någon aft besöka
eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller atl följa efter denna
person.

Besöksförbud får även avse förbud för någon all uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annal ställe där den personen brukar vistas.

Ett besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn lill särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

Förutsättningar för besöksförbud m.m.

2 § Besöksförbud får meddelas, om det på grund av särskilda omständigheter
finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att förfölja eller
på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid
bedömningen av om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot
vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv,
hälsa, frihet eller frid.

Kan syftet med besöksförbud enligt 1 § första stycket tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd, fär förbud inte meddelas.

Förbud som avses i 1 § andra stycket fär meddelas endast om det kan antas atl förbud enligt 1 § första stycket inte år tillräckligt.

3 § Ett besöksförbud skall förses med de begränsningar och undanlag som är påkallade med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

4 § Besöksförbud skall meddelas för viss tid, högst ett år. Förbudets innebörd och omfattning skall framgå av beslutet.

Besöksförbudet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Besöksförbudet får förlängas med högst etl år i taget.

5 § Ett beslut om besöksförbud skall delges den mot vilken förbudet avses gälla.

6 § Frågor om besöksförbud skall handläggas skyndsamt.

Förfarandet hos åklagaren

1 § Besöksförbud meddelas av allmän åklagare.

Frågan om besöksförbud tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller når det annars finns anledning till det.

8 § En fråga om besöksförbud får tas upp av åklagaren i den ort där förbudet Prop. 1987/88:137
helt eller huvudsakligen avses gälla. Dessutom gäller vad som följer av Bilaga 3
reglerna i 19 kap. rättegångsbalken i fråga om åklagares behörighet.

I fråga om åklagare fillämpas vidare 7 kap. rättegångsbalken.

9 § För utredning av frågor om besöksförbud får åklagaren anlita biträde av
polismyndighet.

I fråga om utredningen gäller i fillämpliga delar 23 kap. 4, 6, 7, 9, 10 och 12 §§ rättegångsbalken.

10 § Den mot vilken förbudet avses gälla och den som förbudet avses skydda har rätl att ta del av del som har tillförts ärendet. Rätten alt la del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).

11 § Innan frågan om besöksförbud prövas, skall den mot vilken förbudet avses gälla samt den som förbudet avses skydda underrättas om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle att yttra sig över den, om det inte finns särskilda skäl mot del.

12 § Ell beslut varigenom åklagaren avgör etl ärende om besöksförbud skall vara skriftligt och ange

1. den som förbudet avses skydda och den som förbudet avses gälla,

2. de skäl som har bestämt Utgången,

3. åberopade lagrum,

4. påföljden vid överträdelse av förbudet samt

5. upplysning om möjligheten att få rättens prövning enligt 15 § och om all åklagaren kan ompröva beslutet enligl 24 §.

13 § Vid åklagarens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 4-9 §§, 14-15 §§, 17 § andra och tredje styckena, 20 § första stycket andra meningen 1, 3 och 4 och andra stycket saml 26 § förvaltningslagen (1986:223).

14 § Frågor om förlängning av besöksförbud handläggs enligt 7-13 §§.

Rättens prövning

15 § Åklagarens beslut i fråga om besöksförbud skall prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda begär det. Begäran om sådan prövning skall göras hos åklagaren, som i så fall skall överlämna ärendet till rätten.

16 § Behörig domstol är tingsrätten i den ort där åklagare som har prövat frågan om besöksförbud skall föra talan i brottmål.

17 § Om rättens prövning begärts av den som ålagts besöksförbud genom beslut av åklagaren, är åklagaren dennes motpart vid rättens handläggning.

Har rättens prövning begärts av den som förbudet avses skydda, är den

mot vilken förbudet avses gälla motpart vid prövningen. Rätten skall

inhämta yttrande av åklagaren, om det inte är obehövligt.

18 § Rätten får förordna att elt besöksförbud fills vidare inte skall gälla. Om Prop. 1987/88:137
besöksförbud inte tidigare meddelats, får rätten meddela sådant förbud fram Bilaga 3

till dess all ärendet avgjorts slutligt.

19 § Vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud tillämpas lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden i den mån inte annat föreskrivs i denna lag. Därvid gäller i fråga om begäran om prövning vad som sågs i den lagen om ansökan.

20 § Vid avgörande av saken skall tingsrätten beslå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid annan handläggning är tingsrätten domför med en lagfaren domare.

Vid omröstning gäller reglerna i 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

21 § Förhandling inför rätten enligt 4 § andra stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall allfid hållas, om någon som för talan i ärendet begär del.

22 § Vardera parlen skall svara för sin kostnad, om inte sådant förhållande föreligger som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

23 § År den mot vilken förbudet avses gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om besöksförbud, får åklagarens beslut i fråga om besöksförbud prövas i mål om allmänt åtal rörande brottet. Därvid tillämpas bestämmelserna om rättegång i ell sådant mål.

Hävande eller ändring av besöksförbud

24 § Om det på grund av ändrade förhållanden finns skäl lill del, får
åklagaren häva eller ändra ett beslut i fråga om besöksförbud som har
meddelats av åklagaren eller rätten.

Första stycket gäller dock inte om beslutet är föremål för rättens prövning. Frågor om atl häva eller ändra beslut om besöksförbud handläggs enligt 7-23 §§.

25 § Om den som har meddelats besöksförbud enligt denna lag åläggs ett nytt
förbud rörande samma person medan det gamla ännu gäller, skall det
tidigare förbudet hävas, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.

Överträdelse avförbud m.m.

26 § Den som bryter mot ett besöksförbud döms för överträdelse av
besöksförbud till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

27 § Överträdelse av besöksförbud fär åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

----------- 81

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

2 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) Bilaga 3

Härigenom föreskrivs atl 7 kap. 19 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. 19 § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annal bistånd åt enskild,

2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare ulan samtycke inom socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga ulan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smitlskyddslagstiftning-en eller annat bistånd åt smitlskyddsläkare,

om del kan antas atl den enskilde eller någoii honom närslående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:000) om besöksförbud för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del kan antas an den enskilde eller nägon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Lagen omtryckt,1988:9. 82

3 Förslag till Prop. 1987/88:137

Lag om ändring i äktenskapsbalken Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

1 mål om äktenskapsskillnad får domstolen, förtiden till dessalt frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt alt bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för liden till dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, I sådant mål får domstolen också,

för tiden lill dess att skillnadsfrågan för liden fill dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft, på yrkande av vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna förbjuda makar- någon av makarna förbjuda makar
na all besöka varandra vid vite, som na all besöka varandra. Överträder
bestäms i pengar eller till fängelse i någon ett sådant förbud tillämpas 26
högst en månad. och 27 §§ lagen (1988:000) om be-

söksförbud.

Etl beslut enligl första stycket får verkställas på samma sätt som en dom
som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt
som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligl första eller andra stycket
får dock när som helst ändras av domstolen. ,

1 mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om besöksförbud som har meddelats före ikraftträdandet.

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, regeringsrådet Wadell, justi-fierådet Magnusson.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill lag om besöksförbud, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av statsåklagaren Gunnel Lindberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om besöksförbud

loeh2§§

I 1 § första stycket i det remitterade förslaget har tagils upp en bestämmelse om vad som normall avses med besöksförbud, medan del i andra stycket anges alt besöksförbud även kan innebära vissa ytterligare begränsningar i en persons rörelsefrihet. De materiella förutsättningarna för de olika typerna av besöksförbud har tagits in i 2 §. Därutöver innehåller 1 § tredje stycket en materiell regel, som begränsar räckvidden av ett besöksförbud enligt första stycket.

Enligt lagrådets mening blir lagtexten tydligare, om förutsättningarna för etl normall besöksförbud och innebörden av etl sådant förbud tas upp i 1 §, medan del utvidgade besöksförbudet på motsvarande sätt regleras i 2 §.

När del sedan gäller de risker som skall kunna låggas till grund för den normala formen av besöksförbud får det anses lämpligt att risken för brott. uttryckligen nämns i lagtexten. Bl.a. framgår det då klarare än i remissförslaget atl det är tillräckligt med risk för brott vid ett enstaka tillfälle för alt besöksförbud skall kunna meddelas.

En annan fråga är vilka typer av befarade brott som skall kunna beaktas. Uppenbarligen bör det i första hand vara fråga om sådana brott som sårskilt skall beaktas när det gäller redan begången brottslighet, dvs. brott mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. Även andra brott som kan användas i trakasserande syfte bör emellertid kunna läggas lill grund för besöksförbud.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 1 och 2 §§ får följande lyddse:

"1 § Enligt denna lag får förbud meddelas för en person atl besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller alt följa efter denna person. Sådant förbud (besöksförbud) får meddelas, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för alt den mot vilken förbudet avses gälla kommer alt begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreligger skall

särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot Prop. 1987/88:137
den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Bilaga 4

Kan syftet med etl besöksförbud tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.

Ett besöksförbud omfattar inte kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade.

2 § Om det kan antas att ell besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till atl avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas."

Lagrådet föreslår vidare alt 1-6 § får den gemensamma rubriken "Förutsättningar för besöksförbud m.m.".

5§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om delgivning av beslut om besöksförbud. Enligl vad som sägs i remissprolokollet bör härvid 12 och 15 §§ delgivningslagen inte tillämpas. Denna tanke bör enligt lagrådets uppfattning komma till ullryck i lagtexten. Paragrafen bör således kompletteras med en mening där det sägs att de angivna bestämmelserna i delgivningslagen inte gäller.

8§

I paragrafens första stycke finns bestämmelser om vilken åklagare som är behörig alt la upp frågor om besöksförbud. Huvudregeln är att en sådan fråga tas upp av åklagaren i den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses gälla. Dessutom skall enligt den föreslagna lagtexten gälla vad som följer av reglerna i 19 kap. rättegångsbalken i fråga om åklagares behörighet.

Innebörden av den sistnämnda bestämmelsen är inte helt klar. Enligl remissprotokollet är syftet med bestämmelsen för det första att möjliggöra för en åklagare atl gemensamt handlägga och bedöma både en förundersökning och åtalsfråga och en fråga om besöksförbud. Avsikten är vidare att en fristående fråga om besöksförbud skall kunna hanteras av åklagaren i den ort där den mot vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig.

Vad som sålunda har anförts i motiven bör enligl lagrådets mening komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår atl 8 § första stycket får följande lydelse:

"Frågor om besöksförbud prövas av åklagaren i den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses bli tillämpat eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är den sistnämnde misstänkt för brott som har betydelse för frågan om besöksförbud, får frågan prövas även av åklagare som är behörig alt väcka åtal för brottet."

H§ Prop. 1987/88:137

Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelserom kommunikation, motsva- °

rar 17 § första stycket förvaltningslagen.' Även 17 § andra och tredje styckena förvaltningslagen görs emellertid tillämpliga genom hänvisningen i 13 § i den nu föreslagna lagen. Enligt lagrådets mening är det en bättre ordning alt uttömmande behandla frågor om kommunikation i förevarande paragraf. Härvid bör spörsmålet om i vilka fall kommunikation kan underlåtas regleras mera utförligt än som har skett i remissförslaget.'

Lagrådet föreslår att 11 § ges följande lydelse:

"Innan frågan om besöksförbud prövas, skall den mot vilken förbudet avses gälla saml den som förbudet avses skydda underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och beredas tillfälle att yttra sig över dem. Frågan får dock avgöras utan atl så har skett. Om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om del kan befaras alt det annars skulle bli avsevärt svårare alt genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas.

Åklagaren bestämmer hur underrättelse enligt första stycket skall ske. Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)".

Om lagrådels förslag beträffande 11 § genomförs, krävs en följdändring i 13 §.

14 §

I paragrafen sägs att frågor om förlängning av besöks förbud handläggs enligt 7-13 §§. Att så skall vara fallet torde emellertid, till följd av paragrafernas utformning, vara klart utan att det behöver sägas uttryckligen. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i 14 § utgår.

17 §

I del remitterade förslaget har i denna paragraf lagils upp bestämmelser om parlsslällningen vid rättens prövning av frågor om besöksförbud. När prövningen begärs av den som förbudet avser alt skydda, skall enligl förslaget denne vara part och den mot vilken förbudet avses gälla vara motpart. Begärs däremot rättens prövning av den sistnämnde, skall hans motpart vara åklagaren och alltså inte den som förbudet avser atl skydda.

Den föreslagna ordningen kan i vissa fall få mindre lillfredsslållande konsekvenser för den som förbudet avser att skydda, nämligen i den situationen atl åklagaren har meddelat besöksförbud och delta upphävs eller inskränks av rätlen. Av förslaget följer att den som förbudet avser att skydda normalt inte intar partsställning vid rätten i ett sådant fall. Den personen kan då inte själv överklaga beslutet. Atl möjligheterna att få frågan om besöksförbud prövad av högre rätt på det sättet blir beroende av om åklagaren vill föra den vidare stämmer mindre väl överens med grunderna för förslaget.

Problemet kan lösas genom all man låter den som förbudet avses skydda

vara motpart även i de fall där rättens prövning begärs av den som har ålagts Prop. 1987/88:137

besöksförbud. Några särskilda regler om parlsslällningen vid rättens prov- Bilaga 4

ning behövs då inte. Den tänkta ordningen kan nämligen anses följa redan av

regleringen i 15 § i förslaget. Av skäl som redovisas i remissen är del däremot

rimligt att åklagaren i många fall får ta på sig uppgiften atl vid rättens

prövning utföra talan ål den som förbudet avser att skydda. En regel om delta

kan lämpligen föras in i stället för vad som i remissen föreslås i 17 §.

Åklagarens skyldighet bör i första hand avse den situationen atl han själv utfärdat besöksförbud och rättens prövning begärts av den mot vilken förbudet gäller. Om däremot prövningen av åklagarens beslut -oavsett om besöksförbud utfärdals eller ej - begärs av den som förbudet avses skydda, är del knappast lämpligt alt åklagaren får en skyldighet att föra dennes talan. Åklagaren skulle ju i den situationen tvingas argumentera mot sitt eget beslut. Om rätten ändrar åklagarens beslut till nackdel för den som förbudet avser all skydda och frågan förs upp till högre rått, kan del däremot vara befogal all åklagarens skyldighet att föra talan omfattar även förfarandet där. Det torde emellertid finnas situationer där åklagaren bör ha rätt atl avslå från alt föra talan, t.ex. om han anser det uppenbart all elt överklagande inte kommer atl leda till någon ändring av beslutet.

Mot denna bakgrund bör åklagarens skyldighet att föra talan för den som förbudet avser alt skydda omfatta endast de situationer där åklagaren själv har beslutat om besöksförbud. Vidare bör del finnas en möjlighet för åklagaren att avslå från att föra talan, om det finns särskilda skäl.

I enlighet med vad sorn anförs i remissen bör rätten vara skyldig all inhämta yttrande från åklagaren, om det inte är obehövligt.

Lagrådet föreslår atl den nu behandlande paragrafen får följande lydelse:

"Har åklagaren beslutat om besöksförbud, är han skyldig atl på begäran av den som förbudet avses skydda föra dennes talan vid rätten, om inte särskilda skäl talar mot del.

Rätten skall begära yttrande av åklagaren, om del inte år obehövligt".

19 §

Enligl förslaget skall vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud tillämpas lagen om handläggning av domstolsärenden, i den mån inte annat föreskrivs i den föreslagna lagen.

Denna teknik, som inte använts i fråga om förfarandet hos åklagaren,
lämnar åt läsaren att vid jämförelse mellan de båda lagarna själv klara ut vad
som gäller. Enligt lagrådels mening blir det lättare att tillämpa lagtexten om
man i likhet med vad som i 13 § föreslagils i fråga om förfarandet hos
åklagaren uttryckligen anger de paragrafer i ärendelagen som skall tillämpas
vid rättens handläggning av ärenden om besöksförbud. En paragraf med
detta innehåll har sin naturliga plats efter 20-22 §§ i förslaget (19-21 §§ om
lagrådets förslag under 14 § följs), vilka bl.a. innehåller förtydliganden och
undantag i förhållande till ärendelagen. I enlighet härmed föreslås att
sistnämnda paragrafer betecknas 18-20 §§ och alt 21 § får följande lydelse:
"Vid rätlens handläggning av ärenden om besöksförbud gäller i övrigt 2 §
andra-femte styckena, 3 §,4 § första och andra styckena, 5 §samt9-12 §§ °'

lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden. Därvid gäller i fråga Prop. 1987/88:137
om begäran om prövning vad som sägs i den lagen om ansökan". Bilaga 4

23 §

Enligl del remitterade förslaget är det inte möjligt för en domstol alt ta upp en fråga om besöksförbud i andra fall än då frågan först har prövats av åklagare och del har begärts domstolsprövning av åklagarens beslut. Del kan emellertid ifrågasättas om inte frågor om besöksförbud bör kunna las upp i samband med handläggning av ell brottmål, även om del inte föreligger etl tidigare åklagarbeslut, förutsatt all målet gäller brott av en typ som kan ha betydelse för frågan om besöksförbud. Beslut om besöksförbud skulle alltså kunna las in i en brottmälsdom även i andra fall än som följer av den föreslagna 23 §.

En ordning av det nu antydda slaget föreslogs i den promemoria som ligger till grund för lagrådsremissen. Promemorieförslaget innebar att, om någon döms för brott som riktat sig mot annans hälsa, frihet eller frid, rätten i domen skulle kunna meddela föreskrifter om besöksförbud.

I och för sig har förutsättningarna för promemorians förslag rubbats genom det remitterade förslaget, som innebär avvikelser från promemorian på åtskilliga punkter. Mot en möjlighet för domstolarna att utan föregående åklagarprövning la upp en fråga om besöksförbud talar också att en sådan möjlighet sannolikt inte skulle få sä stor belydelse i praktiken. Är situationen sådan att den som är misstänkt eller åtalad för brott bör åläggas besöksförbud, är det angeläget atl frågan handläggs skyndsamt. Del remitterade förslaget innebär också all åklagaren skall fatta sitt beslut i besöksförbudsfrågan så snart som möjligt, utan hänsyn till rättens handläggning av brottmålet (jfr 6 § i den föreslagna lagen). Enligt remissförslaget föreligger del inte något hinder mot att åklagaren prövar frågan om besöksförbud samtidigt som brottmålet handläggs.

Fall kan emellertid förekomma då tanken på etl besöksförbud inte väcks förrän i samband med rätlens handläggning av brottmålet. Den som väcker frågan skall då av rätten hänvisas fill atl begära åklagarens prövning, även om utredningen i brottmålet är fullt tillräcklig för alt rätlen själv skall kunna la ställning. En sådan ordning förefaller onödigt omständlig. Det kan i det sammanhanget erinras om att flera av de remissinstanser som yttrade sig över promemorieförslaget ansåg atl saken ibland kunde vara så brådskande att domstolen borde kunna meddela ett interimistiskt besöksförbud.

Remissmaterialet ger inte underlag för en definitiv ståndpunkt i den nu diskuterade frågan. I vilket fall som helst behöver åtskilliga detaljfrågor utredas ytterligare. Enligl lagrådets mening förtjänar det emellertid atl övervägas om inte det föreslagna systemet med prövning hos åklagare av frågor om besöksförbud bör kompletteras med en möjlighet för domstol att ta upp sådana frågor i samband med handläggningen av brottmål, oavsett om det redan föreligger ett åklagarbeslut eller ej.

24 § Prop. 1987/88:137

Bilaga 4 I tredje stycket i den föreslagna 24 § sägs atl frågor om att häva eller ändra

beslut om besöksförbud handläggs enligl 7-23 §§. Även ulan en sådan regel

får del emellertid anses klart att de allmänna bestämmelserna om förfarandet

hos åklagaren och om rättens prövning (7-13 §§ resp. 14-22 §§, enligl

lagrådets förslag) skall tillämpas även när det är fråga om all häva eller ändra

ett beslut om besöksförbud. Lagrådet föreslår därför atl tredje stycket utgår.

25 §

I paragrafen sägs alt om den som har meddelats besöksförbud åläggs ett nytt förbud rörande samma person medan del gamla ännu gäller, del tidigare förbudet skall hävas, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Bestämmelsen torde bl.a. åsyfta fall då ett beslut om besöksförbud utvidgas enligt 1 § andra stycket i remissförslaget (2 § i lagrådels förslag). Såväl i detta fall som i andra situationer när elt beslut om besöksförbud ändras är del emellertid naturligast att se saken så, all det nya beslutet helt och hållet träder i det gamlas ställe. En bestämmelse om alt det gamla beslutet skall hävas är alltså enligl lagrådets mening onödig.

På grund av del sagda föreslår lagrådet atl bestämmelsen i den föreslagna 25 § utgår.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Innehåll Prop. 1987/88:137

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ ........ 1

Propositionens lagförslag............................................... ........ 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988.. 7

1 Inledning.................................................................. ........ 7

2 Gällande ordning m. m............................................. ........ 8

3 Allmän motivering..................................................... ...... 11

3.1 En lag om besöksförbud införs........................ ...... 11

3.2 Förbudets innebörd m. m................................ ...... 14

3.3 Förutsättningar för förbud .............................. ...... 17

3.4 Förbudstidens längd ....................................... ...... 21

3.5 Förfarandet .................................................... ...... 23

3.5.1 Beslutande myndighet m.m.. ....................... 23

3.5.2 Förfarandet hos åklagaren................... ...... 25

3.5.3 Domstolsprövning av beslut om besöksförbud ... 29

3.5.4 Hävande eller ändring av besöksförbud 33

3.5.5 Övriga frågor......................................... 34

3.6 Påföljd vid överträdelse m.m........................... ...... 34

3.7 Registrering av förbud..................................... ...... 36

3.8 Sekretessfrågor .............................................. ...... 36

3.9 Kostnader för reformen................................... 38

4 Ikraftträdandet........................................................ ...... 39

5 Upprättade lagförslag.............................................. 39

6 Specialmolivering..................................................... 40

6.1 Förslaget till lagom besöksförbud................... ....... 40

6.2 Förslaget till lagom ändringi sekretesslagen (1980:100) .. 53

6.3 Förslaget lill lag om ändring i äktenskapsbalken 53

7 Hemställan............................................................... 53

8 Beslut....................................................................... 53

Bilagor

Bilagal Departementpromemorian (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud . 54

Bilaga 2 Remissinstanser............................................... 78

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................ 79

Bilaga 4 Lagrådels yttrande .......................................... 84