Regeringen föreslår riksdagen all anta del förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Anna-Greta Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs vissa ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt i syfte all skärpa behandlingen av vissa intagna som avtjänar längre fängelsestraff. Ändringarna innebär bl. a. att den grupp av intagna som skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt utvidgas till alt omfatta, förutom intagna som har dömts för grov narkotikabrotlslighel lill fängelse i lägst två år, andra intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år. En förutsättning för denna särbehandling är atl del kan befaras atl den intagne är särskilt benägen atl avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig karaktär innan verkställigheten har avslutals.

Särbehandlingen innebär enligl förslaget all den intagne alllid skall vara placerad i sluten riksanslall. Vidare skall utevistelse för den intagne få medges bara i form av s. k. särskild permission som alllid skall ske under bevakning.

Formerna för prövningen av de aktuella fallen stramas upp på olika sätt, bl. a. genom all besluten alltid skall fattas av kriminalvårdsstyrelsen.

Den nuvarande befogenheten för regeringen att för en viss intagen besluta om särskilda restriktioner beträffande försändelser m.m., besök och telefonsamtal skall få utnyttjas inte bara då det är påkallat med hänsyn lill rikets säkerhet. Sådant beslut skall få meddelas också beträffande en viss inlagen, som har dömts för våldsbrott av lerroristkaraktär. Vidare föreslås regeringen få befogenhet att under motsvarande förutsättningar besluta alt frågor om permissioner och andra utevistelser beträffande en viss inlagen skall överlämnas lill regeringen för avgörande.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1988.

I Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 130

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:130

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt delsatte,!, II, 14, 31, 32, 34 och 59 §§ skall ha följande lydelse, dels att del i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§i

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanslaller och riksansialler skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ell år skall företrädesvis vara placerad i lokalanslalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn lill föreliggande fara för all den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än ell år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning, får den intagne överföras lill lokalanslalt.

Placering i sluten anstalt enligl Placering i sluten anstalt enligt
7 § tredje stycket skall, om inte an- 1 § tredje stycket skall ske i riks-
nat föranleds av synnerliga skäl, anstalt och därvid företrädesvis i
ske i riksanslall och därvid företrä- sådan anstalt eller avdelning av an
desvis i sådan anstalt eller avdel- stall som är särskilt lämpad att till-
ning av anstalt som är särskilt läm- godose kraven på hög säkerhet,
pad atl tillgodose kraven på hög sä
kerhet.

7§

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Inlagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för alt den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom all nyttja eller förfara olagligt med narkotika.

Den som har dömts till fängelse i Den som undergår fängelse i
lägst två år för grovt narkotikabrott lägst fyra år och den som i annat
eller grov varusmuggling av narko- fall har dömts till fängelse i lägst två
fika eller för försök, förberedelse, år för grovt narkotikabrott eller
stämpling eller medverkan till brott grov varusmuggling som avser nar-
som nu angetts skall placeras i slu- kotika eller för försök, förberedd-
len anstalt, om del med hänsyn till se, stämpling eller medverkan lill

Senaste lydelse 1984:395. Senaste lydelse 1984:395.

Nuvarande lydelse

arten av hans brottslighet eller annars kan befaras alt han är särskilt benägen alt forlsälla en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutals.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Föreslagen lydelse

brott som nu angetts skall placeras i sluten anstalt, om del med hänsyn lill arten av hans brottslighet eller annars kan befaras all han är särskilt benägen all avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutals.

Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det flnns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas när del finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Prop. 1987/88:130

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:130

31 §5

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn fill rikels säkerhet.

Sådant beslut får meddelas även beträffande en viss inlagen som har dömts för brott som avses i

1. konventionen för bekämpande av olaga besittningslagande av luftfartyg (SÖ 1971:17),

2. konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet (SÖ 1973:48),

3. konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer (SÖ 1975:30),

4. den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism (SÖ 1977:12),

5. konventionen mot tagande av gisslan (SÖ 1980:26) eller

för annat brott som har innefattat användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, om det är påkallat med hänsyn lill risken för att den intagne medverkar tiU sådan brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.

32 §

För all underlätta anpassningen i samhället kan inlagen beviljas tillstånd all lämna anstalten för viss kort lid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk föreligger.Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller ulan giltigt skäl vägrat atl lämna urinprov enligt 52 d §.

Korltidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger än som anges i första stycket.

En inlagen som avses i 7 § tredje En intagen som avses i 7 § tredje

stycket och som är placerad i slu- stycket får ej beviljas korllidsper-

ten riksanslall får ej beviljas kort- mission med slöd av första stycket

lidspermission med slöd av första och får i övrigt beviljas sådan per-

slyckel och får i övrigt beviljas så- mission endast om synnerliga skäl

dan permission endast om synnerii- föreligger därtill,
ga skäl föreligger därtill.

För korttidspermission får ställas För koritidspermisson får ställas

de villkor som kan anses erforderli- de villkor som kan anses erforderli-

-' Senaste lydelse 1976:506. <■ Senaste lydelse 1982:401.

Föreslagen lydelse

ga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning. Intagna som avses i tredje stycket skall vara ställda under be-' vakning.

Nuvarande lydelse

ga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann fillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning. Intagna som avses i tredje stycket skall vara ställda under bevakning, om inte annat krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående placering i öppen anstalt eller eljest påkallas av synnerliga skäl.

'""......... 34 §'

Kan en inlagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda ätgärder som kan antas underiätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande alt för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel.

För vistelsen skall ställas de villkor som kan anses erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påböijas så tidigt att den planerade värd- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställighelsliden.

Prop. 1987/88:130

Justitiedepartementet Prop. 1987/88:130

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande; statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

1 Inledning

Min företrädare uppdrog i juli 1986 åt en särskild utredningsman (lagmannen Johan Leche) all se över tillämpningen av reglerna för kriminalvården i anstalt såvitt gäller långtidsdömda.

Utredningsmannen redovisade uppdraget i november 1987 genom alt överlämna departementspromemorian (Ds Ju 1987:17) Långtidsdömda inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor. Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 .

Förslagen i promemorian innebär bl. a. atl intagna som har dömts lill fängelse i lägst fyra år skall kunna särbehandlas under vissa förutsättningar i fråga om placering i och vistelse utom anstalt. Detta utgör en förändring i förhållande till nuvarande ordning enligt vilken intagna som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet kan ges sädan behandling. Förslagen innebär också en skärpning av denna särbehandling liksom en uppsiramning av själva prövningsförfarandel beträffande dessa fall. Vidare föreslås i promemorian atl befogenheten för regeringen alt beträffande en viss intagen besluta om särskilda restriktioner i fråga om försändelser m. m., besök och telefonsamtal utvidgas till atl gälla, förutom då del är påkallat med hänsyn till rikels säkerhet, intagna som har dömts för våldsbrott av terroristkaraktär. Befogenheten för regeringen att i sådana fall besluta om avvikelser från de regler som annars gäller föreslås omfatta även frågor om vistelse utom anstalt.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som har avgelt yttrande bör fogas som bilaga 2 lill protokollet i delta ärende. En sammanställning av yttrandena har upprättats i jusliliede-partemenlet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-3521).

Regeringen beslutade den 25 februari 1988 atl inhämta lagrådets yttrande över etl förslag lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Förslaget hade upprättats i justiliedeparlemeniet på grundval av promemorian och remissyttrandena. Det förslag som remitterades till lagrådet överensstämmer, bortsett från några redaktionella ändringar, med det förslag som jag nu lägger fram. Lagrådet har i sitt yttrande, som bör

fogas som bilaga 3 till protokollet i delta ärende, lämnat förslaget ulan Prop. 1987/88:130 någon erinran.

När jag nu tar upp frågan om förslag till riksdagen om behandlingen inom kriminalvården av vissa intagna vill jag erinra om att behovet av en översyn pä delta område har tagits upp i regeringens skrivelse hösten 1986 om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott (skr. 1986/87:21 s. 31).

2 Bakgrund

En genomgripande reform av kriminalvården och dess organisation beslutades är 1973 (prop. 1973:1 bil. 4 s. 76-164, JuU 15, rskr. 152). Ny lagstiftning på området infördes den I juli 1974 (prop. 1974:20, JuU 2, rskr. 99). Bestämmelser om kriminalvärden i anstalt meddelades då i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Kompletterande föreskrifter finns i kungörelsen (1974:248) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av KvaL (KvaLK), kriminalvårdsverkels verkställighetsföreskrifter (KVVFS) och kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd (ARK).

Beträffande val av anstalt och ansialtsavdelning samt vistelse utom anstalt gäller enligt regleringen på området i huvudsak följande ordning.

Man skiljer i fråga om anstaltstyper mellan riksanslall och lokalanslalt. Riksanslall och lokalanstalt liksom avdelning av anstalt kan vara öppen eller sluten. En sluten avdelning kan inrättas som specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemenskap mellan de intagna.

Vid fördelningen av intagna mellan riks- och lokalanstalt gäller atl den som avtjänar fängelse i mer än ell är företrädesvis skall placeras i riksanslall. I fräga om valet mellan öppen och sluten anstalt gäller alt den intagne som huvudregel skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt kan föranledas av bl. a. säkerhetsskäl.

Under verkställigheten kan en intagen medges vistelse utom anstalt i flera olika situationer.

Den som är intagen i lokalanstalt kan få s. k. frigång, vilkel innebär atl denne under arbetstid får delta i särskilt anordnad verksamhet utom anstalten i syfte att underlätta anpassningen i samhället. Om det finns särskilda skäl, kan frigång medges även för den som är inlagen i riksanslall.

Vidare gäller alt den intagne bör, om del lämpligen kan ske, beredas tillfälle alt utom anstalten på fritiden delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad alt underiätta anpassningen i samhället (s.k. 14 §-aktiviteter).

Den intagne kan få tillstånd atl lämna anstalten för viss kort tid, s. k.
korltidspermission (32 § KvaL). Kortfidspermission förekommer i två oli
ka former med i stort sett helt olika syften, nämligen som s. k. regelbunden
permission och som s. k. särskild permission. Institutet regelbunden per
mission innebär att permissioner normalt beviljas med någon eller några
månaders mellanrum så snart en intagen har beviljats sin första permission
av sådant slag. Syftet med regelbundna permissioner är att underlätta den
intagnes anpassning i samhället. För särskild permission skall det finnas
någon annan anledning än alt rent allmänt underiätta anpassningen i sam
hället. 8

Vid sidan av korttidspermission finns dessutom permission i form av Prop. 1987/88:130 s.k. frigångspermission och s.k. besökspermission. Frigångspermission beviljas intagen som har medgetts frigång. Sådan perrhission är lill sin' karaktär regelbunden, dvs. den beviljas var eller varannan vecka, och den omfattar normall 36 limmar förutom restid. Besökspermission, som omfattar högst sex timmar inklusive restid, beviljas i samband med att den intagne lar emot besök. Detta slags permission beviljas bara intagna i lokalanstalt eller öppen riksanslall och under förutsättning alt den intagne är inne i regelbunden permissionsgång.

Frigivningspermission (33 § KvaL) beviljas en sådan inlagen som avses i bestämmelserna i 26 kap. 7 § brottsbalken om senare villkorlig frigivning' än normall för personer som har dömts lill längre fängelsestraff. Denna form av permission, som syftar till all förbereda frigivningen, får beviljas tidigast efter del att två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.

Slutligen kan nämnas atl en intagen i rehabilileringssyfle kan få vistas utanför anstalt under längre tidsperioder genom s. k. 34 §-placering. Förutsättningarna är all den intagne genom en sådan vistelse kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället och att det finns särskilda skäl.

Längden av det fängelsestraff som den intagne ådömts och karaktären av brottsligheten har enligt nuvarande ordning i viss utsträckning belydelse för principerna för val av anstalt och ansialtsavdelning saml vistelse utom anstalt.

Som har framgått placeras den som dömts till längre fängelsestraff normalt i riksanslall. Han fär emellertid föras över lill lokalanslalt när det behövs för atl på ell ändamålsenligt sätt förbereda honom inför frigivningen. För intagna av en särskild kategori, vilka skall placeras i sluten anstalt, gäller atl placeringen skall ske i riksanslall, företrädesvis sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad all tillgodose kraven på hög säkerhet.

Den sist nämnda kategorin, som anges i 7 § tredje stycket KvaL (s. k. 7:3-or), utgörs av personer som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet och som med hänsyn till arten av sin brottslighet eller annars kan befaras vara särskilt benägna alt fortsätta brottslig verksamhet av allvarlig karaktär under verkställigheten i anstalt. Undanlag från huvudregeln om alt personer av delta slag skall placeras i sluten anstalt skall göras endast om placering i öppen anstalt krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller om det annars finns synnerliga skäl för placering i öppen anstalt. En intagen av den här aktuella kategorin får inte heller, om han är placerad i sluten riksanslall, medges frigång, 14 §-akliviteler, regelbunden permission, frigångspermission, besökspermission eller 34 §-placering. Särskild permission får beviljas en sådan inlagen bara om det finns synneriiga skäl, och permissionen skall då som huvudregel vara bevakad. I fråga om frigivningspermission finns inga uttryckliga begränsningar för intagna av den nu aktuella kategorin oavsett deras anstaltsplacering.

Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä är för brott som
avses i vissa närmare angivna internationella konventioner med regler mot 9

internationell terrorism eller som annars har innefattat användande av Prop. 1987/88:130 våld, hot eller tvång för politiska syften gäller atl regelbunden permission eller frigång bör medges bara om det finns särskilda skäl.

En inlagen får hällas avskild från andra intagna bl. a. om han har dömts lill fängelse i lägst två år och är placerad i sluten anstalt. Förutsättningen för delta är alt det kan befaras atl han planlägger rymning eller atl någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för alt hindra att sådan plan sätts i verket saml det med hänsyn lill den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig karaktär. Om del finns anledning alt anta alt de nämnda förhållandena kommer alt beslå en längre tid, får den intagne placeras på en specialavdelning. Vid sidan av personer som har dömts för grov narkotikabrottslighel omfattar denna möjlighet lill placering i avskildhet eller på specialavdelning framför allt intagna, som gjort sig skyldiga till våldsbrott eller annan fariig eller hänsynslös brottslighet och som kan befaras rymma eller bli fritagna.

Den nuvarande ordningen innebär således atl del beträffande placering i och vistelse utom anstalt gäller särskilda restriktioner för personer som har ådömts längre fängelsestraff. Sådana restriktioner infördes genom 1973 ärs kriminalvårdsreform.

En grundtanke i kriminalvårdsreformen var visserligen att anstallsvår-den redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske ulan att kravet pä samhällsskydd blir eftersatt (prop. 1974:20 s. 83 f.). För det stora flertalet intagna innebar delta bl. a. vidgade möjligheter att för viss tid vistas utom anstalt.

För en mindre kategori intagna medförde emellertid kriminalvårdsreformen strängare regler för verkställigheten när del gällde val av anstalt och anstaltsavdelning liksom beträffande vistelse utom anstalt. Det var här fråga om lagöverträdare med strafftider på lägst två år, som ägnat sig ål organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfar-lig natur, inte sällan med internationell anknytning, och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kunde förväntas sakna effekt; främt avsågs personer som ägnat sig åt grov narkotikabrollslighet (prop. 1974:20 s. 90, JuU 2 s. 40 ff.). Bakgrunden till restriktionerna för denna grupp var det sfigande antalet rymningar under pågående verkställighet i eller utan samband med permission som då under senare lid begåtts av personer - ofta ulan fast anknytning till Sverige — vilka dömts till långvariga frihetsstraff, i många fall förgrova narkotikabrott av yrkesmässig karaktär.

Avgränsningen av denna grupp, som omfattar de tidigare nämnda intagna som faller under 7 § tredje stycket KvaL, har ändrats vid flera tillfällen. År 1979 utvidgades gruppen lill alt omfatta inte bara personer som begått grova narkotikabrott eller brott med inlernationell anknytning utan även lagöverträdare som hade ägnat sig ål annan brottslighet av särskilt allvarlig ' karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet (prop. 1978/79:62, JuU 15, rskr. 90).

År 1982 begränsades den aktuella gruppen lill alt inbegripa enbart dem
som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende • 10

narkotika (prop. 1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr. 361). Begränsningen

tillkom vid riksdagsbehandlingen av ett regeringsförslag, som syftade till att förbättra möjligheterna att komma lill rätta med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden, bl. a. genom att öka möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna intagna som dömts fill längre fängelsestraff. Genom lagstiftningsärendet skedde även i ett annat hänseende en förändring av kriterierna för särbehandling av den aktuella gruppen. Sålunda avskaffades det dittillsvarande kravet pä -förutom risk för fortsatt brottslighet - flyktfara (se prop. 1981/82:141 s. 24 f.).

Justitieutskoltet uttalade i lagstiftningsärendet - i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1981/82:49 s. 20) - att behovet av atl skärpa verkställighetsreglerna mäste vägas mot intresset av att upprätthälla de principer som präglar svensk kriminalvård och som går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet. Alt låta också dem som dömts för andra brott än grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende narkotika omfattas av reglerna om särbehandling ledde enligt utskottets mening allför långt med tanke på atl del här gällde atl söka motverka narkotikakriminalitelen.

År 1984 fick den aktuella gruppen sin nuvarande avgränsning. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL utvidgades då till att omfatta även intagna som har lagförts för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott eller lill grov varusmuggling avseende narkotika (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333). Justifieutskoltel uttalade i sitt av riksdagen godkända belänkande (JuU 1983/84:26 s. 11) bl. a. att ändringen stod i överensstämmelse med del syfte som låg lill grund för riksdagens beslut år 1982 och alt utskottet av sådana skäl som anfördes i det lagstiftningsärendet inte kunde ansluta sig lill elt motionsönskemål som innebar atl även andra intagna, som dömts fill längre fängelsestraff, än narkotika-brottslingar skulle ingå i den aktuella gruppen.

Prop. 1987/88:130

3 Särbehandling av vissa intagna som avtjänar längre fängelsestraff

3.1 Vilka kategorier skall särbehandlas?

Mitt förslag: Den som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabroltslighel skall liksom i dag särbehandlas i vissa avseenden under straffverkslällighelen, om det med hänsyn till arten av brottsligheten eller annars kan befaras alt han är särskilt benägen alt fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Detsamma skall gälla, om del med hänsyn lill arten av brottsligheten eller annars kan befaras att han är särskilt benägen alt avvika under straffverkställigheten.

Samma särbehandling skall kunna ske åvenav intagna som har dömts lill fängelse i lägst fyra år för brott av annat slag liksom av intagna som, på grund av t.ex. all villkorligt medgiven frihet från tidigare ådömt fängelsestraff har förverkats, i andra fall avtjänar fängelse i lägst fyra år.

Promemorieförslaget: Delta (s. 133-139) skiljer sig från mitt så till vida Prop. 1987/88:130 att särbehandlingen skall gälla enbart intagna som har dörhts lill fängelse i lägst fyra år. Vidare skall vid bedömningen av huruvida den intagne kan befaras vara särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet särskilt beaktas, om straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling beträffande narkotika. Kriteriet all den intagne kan befaras vara särskilt benägen att avvika har ingen motsvarighet i promemorieförslaget.

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna. JO och några av instanserna inom åklagarväsendet förordar emellertid atl särbehandlingen skall gälla intagna som har dömts lill fängelse i lägst två år. Hovrätten för Övre Norriand och kammarrätten i Jönköping anser att den nuvarande gränsen vid fängelse i minst tvä är bör behållas för intagna som har gjort sig skyldiga lill grov narkotikabrollslighet och att gränsen vid fängelse i minst fyra år bör få gälla beträffande andra kategorier intagna. Från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden pekas på atl särbehandlingen bör omfatta inte bara intagna som har dömts till fängelse i minst fyra år utan även intagna som annars avtjänar fängelsestraff av sådan längd, t. ex. på grund av att villkorligt medgiven frihet från etl tidigare straff har förklarats förverkad och all den sammanlagda strafftiden enligl den aktuella domen uppgår till fyra år eller mer. Statskontoret diskuterar möjligheten all inledningsvis obligatoriskt särbehandla intagna som har dömts till fängelse i lägst fyra år.

Skälen för mitt förslag: Vår kriminalvårdslagstiflning vilar i allt väsentligt på de principer som lades till grund för 1973 års reform på området. Dessa principer går ul på att, så långt del är möjligt med hänsyn lill kravet på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet.

Kriminalvårdsreformen innebar emellertid atl en särbehandling skulle ske av vissa intagna som dömts till längre straff, om det förelåg rymningsfara och risk för fortsatt brottslighet under anslaltsliden. Frågan om avgränsningen av denna kategori har därefter omprövats vid flera tillfällen. Den nuvarande ordningen innebär alt personer som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet i vissa fall skall särbehandlas när det gäller placering i och vistelse utom anstalt: Utgångspunkten för särbehandlingen är klassificeringen för placering i sluten anstalt med stöd av föreskriften i 7 § tredje stycket KvaL.

Enligt min uppfattning är det angeläget all hålla fast vid de principer som
sålunda präglar svensk kriminalvård och som går ul på bl. a. alt man skall
försöka främja de intagnas anpassning i samhället. Samtidigt är det mycket
väsentligt för tilltron lill det straffrättsliga systemet att kriminalvården
präglas av fasthet. Särskilt när del gäller personer som har gjort sig skyldi
ga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff är det natur
ligtvis angeläget alt kunna motverka grov misskötsamhet från de intagnas
sida i form av t.ex. rymning eller fortsalt brottslig verksamhet under
verkställigheten. Enligt min mening är ändamålsenliga regler i detta hänse
ende en förutsättning för all vi skall kunna fortsätta alt ha en kriminalvård i
anstalt som för de flesta intagna kännetecknas av förhållandevis generösa
regler om placering i öppen anslah. . 12

En annan viktig synpunkt är all regelverket bör vara utformat sä att del Prop. 1987/88:130 ter sig konsekvent och rimligt för både allmänheten och de intagna. Man bör därför undvika sakligt omotiverade skillnader i behandlingen av olika kategorier av intagna.

Del kan emellertid enligt min uppfattning, inte minst mot bakgrund av vissa uppmärksammade händelser under senare tid, ifrågasättas om det nuvarande systemet i alla avseenden svarar mot de krav som sålunda måste ställas på kriminalvårdens utformning. Den karlläggning av tillämpningen av reglerna för behandlingen i anstalt av personer dömda till längre fängelsestraff som har företagils av utredningsmannen är mot denna bakgrund värdefull.

Utredningsmannen har utifrån 200 slumpmässigt utvalda fall försökt kartlägga tillämpningen av bestämmelserna om val av anstalt och placering av intagna på specialavdelning saml vistelse utom anstalt beträffande personer som har dömts till fängelse i minst fyra år. Kartläggningen visar bl. a. atl tre olika typer av brott dominerar bland dem som har dömts till längre fängelsestraff. I ungefär hälften av fallen är det olika former av grov narkotikabrottslighet, i ungefär en fjärdedel av fallen mord, dråp och liknande våldsbrott och i knappt en femtedel av fallen grova rånbrolt. Samma brottstyper med ungefär samma fördelning förekommer bland dem som har placerats på specialavdelning. Särbehandling med stöd av 7 § tredje stycket KvaL kan däremot komma i fråga endast vid grov narkotikabrottslighet.

Utredningsmannen anser mot denna bakgrund atl 7 § tredje stycket KvaL bör kunna fillämpas inte bara på personer som har gjort sig skyldiga fill narkotikabrottslighet ulan även på dem som begått grova våldsbrott och andra lagöverträdare söm ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur. I fråga om intagna som har placerats på specialavdelning anser utredningsmannen däremot att resultatet av kartläggningsarbetet inte ger anledning alt vidta några ändringar i KvaL.

Även jag anser att det finns anledning att se på sambandet mellan 7 §
tredje stycket KvaL och reglerna om avskildhet och placering på special
avdelning (20 § resp. 20 a § KvaL). Dessa regler syftar lill att tillgodose de
säkerhetsintressen som kan finnas beträffande behandlingen av vissa in
tagna. De intagna som nu hänförs under 7 § tredje stycket KvaL kunde
tidigare under vissa förutsättningar med slöd av 20 § andra stycket och 20
a § första stycket KvaL hållas avskilda från andra intagna resp. las in på en
specialavdelning. De sist nämnda bestämmelserna utvidgades emellertid år
1984 till atl omfatta även andra särskilt ålerfallsbenägna intagna som dömts
till längre fängelsestraff än sädana som dömts för grov narkotikabrottslig
het (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333). Enligt 20 § andra stycket KvaL
i dess nuvarande lydelse kan sålunda en inlagen som har dömts till fängelse
i lägst två år och är placerad i sluten anstalt få hållas avskild från andra
intagna. Förutsättningen är alt det kan befaras atl han planlägger rymning
eller all någon annan planlägger fritagningsförsök och avskildheten är
nödvändig för alt hindra att en sådan plan sätts i verket saml det med
hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan befaras alt han är 13

särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av allvariig karaktär. Prop. 1987/88:130 Den intagne får enligt 20 a § första stycket KvaL i etl sådant fall placeras på en specialavdelning, om del finns anledning alt anta all förhållandena kommer atl beslå en längre lid.

Inte heller jag anser alt resultatet av utredningsmannens kartläggning ger anledning alt ändra reglerna i KvaL om intagning på specialavdelning. Jag vill emellertid liksom han betona viklen av all kriminalvårdsstyrelsen genom sin tillsynsverksamhet motverkar sådana skillnader mellan olika specialavdelningar som kan uppfattas som orättvisa av de intagna. Samtidigt är del, som JO har framhållit under remissbehandlingen, viktigt att onödig repression undviks.

Del är emellertid som jag ser del inte motiverat alt avgränsningen av den kategori intagna, som har dömts till längre fängelsestraff och som av detta skäl enligl min mening även i fortsättningen bör kunna särbehandlas, på något mer avgörande sätt skiljer sig från avgränsningen av den grupp som kan placeras på specialavdelning. En annan sak är atl en så ingripande åtgärd som placering på specialavdelning självfallet måste grundas på alldeles särskilda skäl som inte nödvändigtvis är beroende av den typ av brott som straffet avser. De restriktioner som i dag gäller för dem som har dömts för grova narkotikabrott torde emellertid i många fall kunna vara befogade även beträffande andra långtidsdömda, även om placering på specialavdelning inte är nödvändig. Att det enligt den gjorda kartläggningen förekommer samma brottstyper bland dem som har dömts lill långvariga fängelsestraff över huvud taget som bland dem som placeras på specialavdelning tyder enligl min mening också på alt den nuvarande avgränsningen för särbehandling med slöd av 7 § tredje stycket KvaL är alltför snäv. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning atl en sådan särbehandling bör kunna ske även beträffande intagna som har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av särskilt samhälls-fariig natur. Med anledning av vad bl. a. RÅ har påpekat under remissbehandlingen vill jag betona all brott mot rikels säkerhet självfallet ofta hör lill dessa brott.

Promemorieförslaget innebär alt nivån på det straff som skall ha ådömts höjs från fängelse i minst två år till fängelse i minst fyra år men atl någon begränsning beträffande den intagnes brottslighet inte skall finnas.

Enligt min mening är det emellertid med hänsyn lill intresset av all
kunna motverka narkotikaproblemen i anstalterna inte välbetänkt all be
gränsa möjligheterna all kunna särbehandla intagna som avtjänar straff för
grov narkotikabrottslighet. Jag kan alltså ansluta mig lill kritiken från
hovrätten för Övre Norriand och kammarrätten i Jönköping mot promemo
rieförslaget i delta hänseende. All bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL
hittills, enligl vad den gjorda kartläggningen visar, tycks ha tillämpats i
första hand beträffande dem som har ådömts fängelse i mer än fyra år bör
sålunda enligt min mening inte få till följd all den nuvarande gränsen
beträffande straffels längd vid grov narkotikabrottslighet höjs. Som jag
skall återkomma lill (avsnitt 3.3) bör man i stället införa en fastare och
mera konsekvent ordning för prövningen av vilka intagna som skall särbe
handlas i de aktuella avseendena. 14

När det gäller brott av annat slag än grov narkotikabrottslighet anscrjag Prop. 1987/88:130 däremot alt straffnivän bör sällas högre än fängelse i lägst tvä år. Jag är visseriigen liksom utredningsmannen väl medveten om atl straffets längd är elt osäkert kriterium på risken för misskötsamhet i olika avseenden under straffverkställighet. Enligl min mening bör emellertid möjligheterna till särbehandling i fråga om placering i och vistelse utom anstalt koncentreras lill de fall där behovet erfarenhetsmässigt är störst. Den i promemorian förordade gränsen fängelse i lägst fyra år är mot denna bakgrund enligt min mening väl avvägd för de nu aktuella fallen. Den innebär att den som har dömts för t.ex. människorov, grov våldtäkt, grovt rån eller grovt spioneri liksom naturligtvis mord eller dråp regelmässigt kommer atl höra lill den kategori intagna beträffande vilka del skall prövas huruvida en särbehandling skall ske i vissa avseenden.

Jag vill tillägga, med anledning av vad som har uttalats under remissbehandlingen frän bl. a. åklagarhäll, att denna avgränsning självfallet får omprövas om de överväganden som pågår inom jusfitiedepartementet med anledning av fängdseslraffkommilléns förslag om bl. a. villkorlig frigivning och ändrade slraffskalor ger anledning lill det.

Mitt förslag i fråga om intagna som har dömts för annan brottslighet än grov narkotikabrottslighet innebär således atl den som har dömts till fängelse i lägst fyra år oavsett brottets karaktär hör till den grupp beträffande vilken frågan om särbehandling skall prövas. Av det sagda följer att det inte uppställs krav pä alt det begångna brottet är av t. ex. särskilt samhällsfarlig natur. Däremot bör karaktären av etl befarat återfall tillmätas belydelse för om särbehandling också skall beslutas. Jag återkommer strax lill denna fråga.

I likhet med vad bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden har uttalat vid remissbehandlingen anser jag det vara motiverat alt öppna möjligheter atl särbehandla inte bara dem som har dömts till fängelse i lägst fyra år utan också de intagna som annars avtjänar elt så långt fängelsestraff. Jag avser här de situationer där den intagne enligt bestämmelserna i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. har en sammanlagd strafftid som uppgår lill fyra år eller mer (se bl. a. 20, 24 och 25 §§). Villkorligt medgiven frihet från etl tidigare straff kan sålunda ha förverkats helt dier delvis, och tillsammans med den nya strafftiden kan den sammanlagda strafftiden vara så lång. Den intagne kan också ha att samtidigt verkställa två eller flera fängelsestraff, t. ex. genom alt han under pågående verkställighet har dömts för brott som begåtts före eller under denna.

Risken för återfall i allvarlig brottslighet är i dessa fall många gånger väl
så påtaglig som vid ådömda längre fängelsestraff. Jag vill här peka på atl en
inlagen kan ha all avtjäna l. ex. ett femårigt fängelsestraff som hänför sig
lill ett treårigt straff för grov misshandel eller våldtäkt enligl den senaste
broltmålsdomen och till en straffåterslod på två år beträffande etl tidigare
långvarigt fängelsestraff för allvarlig våldsbrotlslighel. Som jag ser det är
det i ett sådant fall lika befogat atl ha möjlighet till särbehandling som då
verkställigheten avser etl ådömt straff på fyra år för samma typ av brotts
lighet som i det fallet. 15

För att särbehandling skall beslutas bör krävas mer än all den intagne Prop. 1987/88:130 avtjänar fängelsestraff av viss längd. I likhet med vad som redan nu gäller bör härvid risken för återfall i brottslig verksamhet av allvarligt slag under verkställigheten i anstalt vara en av de faktorer som skall beaktas. Den kvalifikation i fräga om den befarade nya brottslighetens karaktär som bör gälla - grova våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller systematisk karaktär - kan enligt min uppfattning komma lill uttryck på samma sätt som sker i dag i bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL. Även i fortsättningen bör det alltså vara en tillräcklig förutsättning för särbehandling atl det med hänsyn till arten av den intagnes brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen atl fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.

Jag anser emellertid, bl. a. med hänsyn fill intresset av all så långt som möjligt kunna undvika atl placering i specialavdelning behöver tillgripas, atl även en befarad benägenhet hos den intagne alt rymma bör ulgöra grund för särbehandling. Jag vill här erinra om alt flyktfara i förening med risk för fortsatt brottslig verksamhet utgjorde etl kriterium för klassificering under bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL fram till är 1982. Kravet på flyktfara togs då bort med hänsyn till all det inte kunde anses adekvat beträffande narkolikabrotlslingar (se prop. 1981/82:141 s. 24 f.).

Enligt min mening är det mot bakgrund av den här föreslagna utvidgningen av den aktuella gruppen av intagna som kan bli föremål för särbehandling åter motiverat all ange flyktfara som en möjlig grund för särbehandling. Kravet på flyklfara bör därvid uppställas som en ytterligare tillräcklig förutsättning för särbehandling vid sidan av del nyss behandlade kravet på risk för fortsatt brottslig verksamhet. Del bör alltså inte krävas att flyklfaran är förenad med risk för fortsall brottslig verksamhet, även om detta kan antas vara en vanlig situation när del gäller intagna som har dömts för grova brott.

Avgränsningen av de kategorier intagna som avtjänar längre fängelsestraff och som under vissa förutsättningar skall särbehandlas i olika avseenden bör liksom hittills lagtekniskt komma lill uttryck i 7 § tredje stycket KvaL. Jag behandlar i det följande (avsnitt 3.2) den särbehandling som dessa kategorier bör ges.

Jag vill i sammanhanget peka på alt den föreslagna prövningen beträffande särbehandling av vissa intagna delvis avser samma intagna som enligt 26 kap. 7 § brottsbalken får friges villkorligt först sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Prövningen av den sistnämnda frågan, som avser risken för återtall i brott efter frigivningen , görs av kriminalvårdsnämnden medan prövningen av de först nämnda frågorna, som ju avser bl. a. risken för återfall i brott under verkstälUghetstiden, skall göras av kriminalvårdsstyrelsen, något som jag strax skall återkomma lill (avsnitt 3.3).

Det kan hävdas atl denna reglering i stor utsträckning har samma kriteri
er och innebär en risk för lill synes motstridiga beslut genom atl den är
uppdelad på olika organ som skall göra en likartad prövning. Enligt min
mening finns det också anledning alt bl. a mot bakgrund av den nu föreslag
na utvidgningen av möjligheterna att särbehandla intagna som avtjänar 16

längre fängelsestraff överväga behovet av den piövning som sker med stöd av 26 kap. 7 § brottsbalken. Denna fråga avser jag emellertid att återkomma till i samband med all jag senare i år tar upp frågan om institutet villkorlig frigivning till allsidigt övervägande.

Slutligen vill jag peka på att den av utredningen diskuterade frägan om tidigareläggning av lidpunkten för villkorlig frigivning för utländska medborgare har berörts av några remissinstanser. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser sålunda bl. a. all del borde öppnas en möjlighet i lagen alt efter en individuell prövning avkorta anstaltstiden för en utlänning som till följd av beslut om utvisning och eventuellt andra omständigheter, som sammanhänger med att han inte är svensk, kan antas ha haft särskild nackdel av fängelsetiden. Statens invandrarverk anför liknande synpunkter. Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser emellertid att några särskilda bestämmelser om villkorlig frigivning för utländska medborgare inte bör införas.

För egen del anser jag alt den aktuella frågan inte bör las upp i delta sammanhang. Som bl. a. RÅ har påpekat kan del i stället finnas anledning att återkomma till den i anslutning till behandlingen av fängdseslraffkom-mitténs förslag angående institutet villkorlig frigivning.

Prop. 1987/88:130

Promemorieförslaget överensstämmer med milt (promemorian s. 139-141, 157 och 160 ff.).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom Statsanställdas Förbund. Förbundet anser att den sista Iremånadersperioden av verkställigheten bör efter prövning i varje särskilt fall kunna tillbringas i sluten lokalanstalt.

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av det föregående (avsnitt 3.1) skall enligt nuvarande reglering en inlagen som har hänförts under 7 § tredje stycket KvaL särbehandlas i vissa avseenden, nämligen i fråga om placering i och vistelse utom anstalt. Även i fortsättningen bör särbehandlingen avse dessa frågor. Del bör visserligen enligl min uppfattning här på några punkter ske en uppsiramning i förhållande till nuvarande ordning. Jag vill emellertid redan här framhålla atl den gjorda karfiäggningen visar

på att mina förslag i det följande i praktiken inte innebär annat än mindre Prop. 1987/88:130 förändringar i behandlingen av de s. k. 7:3-orna.

När det först gäller frågan om placering i anstalt anscrjag att del, sedan en intagen väl befunnits tillhöra någon av de aktuella kategorierna och alltså anses särskilt rymningsbenägen eller benägen att fortsätta allvarlig brottslighet under straffverkställigheten, inte kan anses ändamålsenligt att i något fall placera denne i öppen anstalt. Som jag ser del måste i dessa fall hänsynen lill samhällsskyddet prioriteras framför andra intressen.

I den mån placering i öppen anstalt anses önskvärd beträffande en intagen som hänförts till den grupp som skall särbehandlas enligl 7 § tredje stycket KvaL bör således en sådan placering få ske först sedan den intagne efter omprövning inte längre befunnits höra till denna grupp. Som kommer att framgå i det följande (avsnitt 3.3) föreslär jag en fastare ordning för sådan omprövning än den nuvarande, bl. a. så lill vida atl del regelbundet skall ske prövning av detta slag. Del är därför, som jag ser det, inte motiverat att ha kvar den nuvarande möjligheten enligt 7 § fjärde stycket KvaL att placera en intagen, som hänförs under tredje stycket i paragrafen, i öppen anstalt med hänsyn till att det är påkallat för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller det annars finns synnerliga skäl för en sådan placering. Jag anser således liksom utredningsmannen att bestämmelsen i 7 § Qärde stycket KvaL bör avskaffas.

Enligl den nuvarande bestämmelsen i 6 § fjärde stycket KvaL skall placering i sluten anstalt med stöd av 7 § tredje stycket KvaL som huvudregel ske i riksanslall och därvid företrädesvis i sådan anstalt eller anstalts-avdelning som är särskilt lämpad alt tillgodose kraven på hög säkerhet. Undantag får göras bara om del finns synnerliga skäl lill det.

Jag har nyss föreslagit att det inte skall vara möjligt atl placera intagna av de aktuella kategorierna på öppen anstalt. Vidare kommer jag, som nyss har angetts, i del följande att föreslå en fastare ordning för omprövning av huruvida en intagen skall anses höra till den grupp intagna som skall särbehandlas. Jag kommer också alt föreslå all dessa intagna skall få enbart bevakade permissioner. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till promemorieförslaget att avskaffa möjligheten atl placera en intagen som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL i en lokalanslalt. En sådan inlagen skall alltså enligt milt förslag alltid placeras på en sluten riksanslall, en ordning som enligt vad kriminalvårdsstyrelsen har uppgett under remissbehandlingen överensstämmer med styrelsens nuvarande praxis beträffande intagna som hänförs till nämnda lagrum. Och liksom nu när del sker placering i sluten riksanslall skall naturiigtvis placeringen företrädesvis ske i en sådan anstalt eller anstaltsavdelning som är särskilt lämpad alt tillgodose kraven på hög säkerhet.

När det så gäller frågan om vistelse utom anstalt innebär nuvarande
ordning, som jag tidigare berört (avsnitt 3.1), att intagna som hänförs under
7 § tredje stycket KvaL har mera begränsade möjligheter än andra intagna
alt under verkställighelsliden vistas utom anstalt. Bl. a. gäller atl sådana
intagna, om de är placerade i sluten riksanslall, får beviljas korttidspermis
sion bara i form av särskild permission och bara om det finns synnerliga
skäl fill del. 18

Enligt min mening bör även i fortsättningen med hänsyn till främst Prop. 1987/88:130 kravet pä samhällsskydd möjligheterna för intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL atl vistas utom anstalt vara mera begränsade än för övriga intagna. De nuvarande bestämmelserna i KvaL i detta hänseende är enligl min mening i allt väsentligt lämpligt utformade. Jag vill här peka på att mitt förslag i det föregående atl en intagen av del aktuella slaget alllid skall placeras på sluten riksanstalt medför att denne, i motsats till vad som nu gäller, inte i någon situation får medges frigång, 14 §-aktiviieler, regelbunden permission eller 34 §-placering (jfr II § andra stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje stycket resp. 34 § andra stycket KvaL). Däremot får den intagne liksom nu beviljas särskild permission, om del finns synnerliga skäl till det, t. ex. vid begravning av en anhörig.

Enligt den nuvarande bestämmelsen i 32 § fjärde stycket KvaL skall en inlagen som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL och som har placerats på sluten riksanslall som huvudregel vara ställd under bevakning vid särskild permission. Undantag får ske, om det krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående placering i öppen anstalt eller annars påkallas av synnerliga skäl.

Av den gjorda kartläggningen (promemorian s. 72 och 116) framgår alt det har förekommit alt intagna som hänförts under 7 § tredje stycket KvaL sluppit bevakning när de haft s. k. luflhålspermission. Liksom utredningsmannen anscrjag emellertid alt en intagen, så länge han anses höra till den grupp intagna som skall särbehandlas, inte bör få vistas utanför anstalten ulan bevakning. Som föreslås i promemorian bör därför undantaget i 32 § fjärde stycket KvaL från huvudregeln om bevakning vid särskild permission för en sådan intagen avskaffas. Under remissbehandlingen har kriminalvårdsstyrelsen för övrigt uppgetl atl enligl styrelsens nuvarande praxis intagna som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL inte beviljas annat än bevakade permissioner.

Jag vill i detta sammanhang peka på alt frigivningspermission enligt 33 § KvaL i princip inte är utesluten för de intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL. Prövningen av sådana permissionsfrågor görs som huvudregel av kriminalvårdsnämnden (se 54 och 55 §§ KvaL) och avser intagna som enligt 26 kap. 7 § brottsbalken skall friges först sedan tvä tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Jag får anledning alt återkomma till insfitutet frigivningspermission i samband med de överväganden angående villkorlig frigivning som jag har aviserat i det föregående.

I fråga om intagna som har dömts fill längre fängelsestraff men som inte hör lill de nu aktuella kategorierna ger kartläggningen i promemorian enligt min uppfattning inte anledning all överväga några ändringar i regleringen i KvaL i fråga om placering i och vistelse utom anstalt.

Jag vill slutligen något beröra frågan om kriminalvårdsstyrelsens tillämp-
ningsföreskrifler i fråga om vistelse utom anstalt. Utredningsmannen har
här på grundval av sin kartläggning pekat på vissa brister i denna reglering
eller dess tillämpning. Han menar bl. a. (promemorian s. 145) all del
förekommer att särskild permission, dvs. korttidspermission som enligt
32 § andra stycket KvaL får medges av annan särskild anledning än atl
underlätta anpassningen i samhället, har beviljats av skäl som inte har slöd 19

i fillämpningsföreskriflerna om sådan permission (112 § KVVFS 1986:4). Prop. 1987/88:130 Delta gäller luflhålspermission som beviljas av mentalhygieniska skäl, antingen för atl förhindra atl en intagen får psykiska problem av en längre lids inspärrning eller för att lindra redan uppkomna sådana problem av en lång tids inspärrning. Vidare gäller det s. k. träningspermission som syftar lill alt ge den intagne träning att vistas i frihet utan att återfalla i kriminalitet eller missbruk.

Enligl min uppfattning bör del vara möjligt atl med slöd av föreskriften i 32 § andra stycket KvaL ge intagna av olika kategorier tillstånd atl vistas utanför anstalt för de syften som nyss har angetts. Jag vill emellertid - i likhet med vad som görs i promemorian - erinra om att del enligt kriminalvårdsverkets föreskrifter (112 § andra stycket KVVFS) skall undersökas, innan särskild permission beviljas, om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses i samband med regelbunden permission eller på annat sätt. Vidare är det angelägel alt fillämpningsföreskriflerna när det gäller användningsområdet för sädan permission har en utformning som motsvarar den tillämpning som sålunda bör vara möjlig.

Kriminalvårdsstyrelsen har under remissbehandlingen upplyst att del för närvarande pågår en översyn av rikfiinjerna för bl. a. långtidsdömdas permissioner. Översynen tar främst sikte pä att i största möjliga utsträckning motverka risken för missbruk av permission, inte minst beträffande intagna som avtjänar straff för allvarliga våldsbrott. De nya riktlinjerna är avsedda atl fastställas före halvårsskiftet 1988.

Beträffande kriminalvårdsstyrelsens inriktning av översynen vill jag här nämna följande. Avsikten är att i tillämpningsföreskrifterna närmare precisera för vilka ändamål särskild permission fär beviljas och formerna för detta. Därvid kommer bl. a. promemorians förslag att beaktas. Redan nu kan förutskickas atl begreppet "beledsagad" permission (se 117 §, jfr 116 § KVVFS 1986:4), som har kritiserats i promemorian, kommer att avskaffas. Vidare kommer riktlinjer för s. k. kvalifikationstider i samband med regelbunden permission att införas. För det stora flertalet intagna kommer dessa tider inte att bli längre än de som för närvarande tillämpas. Skärpningar kan dock komma alt göras beträffande i första hand intagna som avtjänar straff för grova våldsbrott, t. ex. sexualbrott. Vidare kommer vid översynen särskild uppmärksamhet atl ägnas åt intagna som har allvarliga missbruksproblem eller psykiska störningar. Översynen omfattar även frågan om förutsättningarna för ny permisson efter permissionsmissbruk av olika slag.

Jag konstaterar med tillfredsställelse atl kriminalvårdsstyrelsen sålunda redan inlett en sådan översyn av tillämpningsföreskrifterna som har aktualiserats i promemorian. Några särskilda åtgärder frän regeringens sida med anledning av vad utredningsmannen har anfört i detta hänseende är därför enligt min mening inte påkallade.

Promemorieförslaget överensstämmer i sak med min förslag (promemorian s. 147-150 och 158-160).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta instanserna. JO kritiserar emellertid förslaget och uttalar bl. a. atl "7:3-lillhörighet" måste prövas varje gång fråga om placering i eller vistelse utom anstalt uppkommer. Han förordar därför atl det nuvarande systemet behålls men aU regionchefen åläggs att vid den första placeringen av den intagne tydligt markera alt frågan om 7:3-lillhörighet kan komma atl ha belydelse. Enligl JO bör den typ av "7:3-förklaring" som föreslås i promemorian ankomma på domstol. Föreningen styresmän och assistenter inom kriminalvården vänder sig mot förslaget atl omprövning skall ske var sjätte månad. Enligl föreningen skulle det medföra en onödig byråkralisering ulan egentliga vinster från behandlingssynpunkt. Föreningen anser all den första omprövningen bör ske efter del atl en tredjedel av verkställighetstiden har avtjänats och i anslutning lill en permissionsbedömning.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 3.1 och 3.2) föreslagit alt fler långtidsdömda än för närvarande skall kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt. Liksom enligl nuvarande ordning skall enligt milt förslag kriterierna för avgränsningen av den grupp intagna som del här är fråga om anges i 7 § tredje stycket KvaL. Denna bestämmelse kommer alltså även i fortsättningen atl ligga lill grund för särbehandlingen i övrigt för de aktuella fallen (se 6, 11, 14, 32 och 34 §§ Kval).

När det gäller själva prövningen av vilka intagna som hör lill den grupp som avses i 7 § tredje stycket KvaL och som därför skall särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt visar promemorian att del nuvarande systemet innehåller brister i olika avseenden. I den pekas del på atl det av nuvarande reglering inte framgår vid vilken lidpunkt under verkställighetstiden beslut om atl hänföra en intagen under 7 § tredje stycket KvaL skall fattas liksom att det saknas en reglering av när omprövning av sädana beslut skall ske (promemorian s. 30 f.).

Vidare visar den gjorda kartläggningen (promemorian s. 115 f.) att det saknas en fast ordning i den praktiska tillämpningen bl. a. så till vida atl en del intagna hänförts under 7 § tredje stycket KvaL i början av verkställig-

heten, andra närde ansöker om permission och åter andra när de förflyttas Prop. 1987/88:130 från en specialavdelning. Del förekommer ocksä fall där något formellt beslut inte finns, trots alt klassificering av det aktuella slaget har skett. Motsvarande brister har vid kartläggningen observerats när del gäller beslut som innebär atl en klassificering av del aktuella slaget har upphävts. Del står emellertid klart, enligl vad som anförs i promemorian om resultatet av kartläggningen, att klassificeringarna regelmässigt har omprövats vid permissionsansökningar och sedan en tredjedel av den intagnes strafftid har verkställts.

Enligl min mening är det otillfredsställande all ordningen för prövning av huruvida en inlagen hör lill den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL inte är reglerad. Jag anser liksom utredningsmannen atl det skulle vara en fördel om del stod klart all en sådan prövning skall ske redan vid verkställighetens början. En sådan tidig prövning skulle innebära att anstaltspersonalen och inte minst den intagne själv inte skulle behöva sväva i ovisshet om han skall särbehandlas vid prövning av t.ex. permissionsfrågor på grund av atl han anses tillhöra den aktuella gruppen.

Har det vid någon prövning befunnits alt särbehandling inte skall ske av en inlagen, som i och för sig kan bli föremål för sädan behandling, bör en förnyad prövning göras om omständigheterna ger anledning lill det. Detta kan vara påkallat om den dömde har gjort sig skyldig till nya brott under verkställigheten. Jag anser sålunda i linje med uppfattningen i promemorian att prövning av om en inlagen hör till den aktuella gruppen skall göras då verkställigheten påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det lill följd av alt förutsättningarna för tillämpning av 7 § tredje stycket KvaL blir uppfyllda.

Lika angelägel, inte minst från behandlingssynpunkt, är del naturligtvis alt beslut som innebär all en intagen som hänförs lill den aktuella gruppen omprövas så snart som den intagnes förhållanden ger anledning till det, dvs. när rymningsrisken eller faran för fortsalt brottslighet under anstalts-tiden inte längre bedöms föreligga. Del är också av intresse, särskilt från rättssäkerhetssynpunkt, alt det regelbundet sker en omprövning av beslut som innebär alt en intagen hänförs lill denna grupp. Jag anser liksom utredningsmannen all en sådan omprövning alltid bör göras inom sex månader från beslutet eller från senaste omprövning av beslutet.

Vidare bör naturligtvis den intagne själv när som helst kunna begära omprövning av etl sådant beslut. Att det beslutet liksom del nya beslut som fattas med anledning av den intagnes begäran om omprövning kan överklagas till kammarrätten följer av 59 § KvaL. Jag återkommer till denna fråga i specialmötiveringen.

Vad jag nu har föreslagit tillgodoser enligl min mening intresset att det alllid skall stå helt klart om en inlagen skall särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utom anstalt. För att en sådan särbehandling skall kunna ske krävs således etl särskilt beslut. Delta innebär som jag ser del en viktig reglering av formerna för del förfarande som skall tillämpas vid differentiering av de intagna.

När det sedan gäller själva beslutsordningen i sammanhanget har prome
morian visat all del även här finns brister i det system som nu gäller. Enligl 22

nuvarande ordning fattas beslut om alt hänföra en inlagen under 7 § tredje Prop. 1987/88:130 stycket KvaL av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av bestämmelsen i 58 § KvaL om styrelsens befogenheter all fatta beslut enligl lagen.

Befogenheten all fatta beslut om intagning i och överflyttning mellan anstalter har emellertid med stöd av 60 § KvaL med vissa begränsningar lagts på regionchef eller styresman för anstalt (se 19-23 §§ KvaLK). Bestämmelserna innebär bl. a. att kriminalvårdsstyrelsen skall besluta om intagning i eller överflyttning till öppen anstalt av en intagen som har hänförts lill 7 § tredje stycket KvaL (se 22 § första stycket I KvaLK). Prövningen enligt 6 § fjärde stycket KvaL huruvida en inlagen av den aktuella kategorin skall las in i en sluten lokal- eller riksanslall ankommer emellertid pä vederbörande regionchef (se 19 och 20 §§ KvaLK).

1 fråga om vistelse utom anstalt för en sådan inlagen gäller all kriminalvårdsstyrelsen som huvudregel, om den intagne är placerad i sluten lokal-anstalt, skall falla beslut om frigång och 14 §-akliviteter som i princip kan medges om den intagne har placerats i sådan anstalt eller i öppen anstalt (se 26 § resp. 27 § KvalK). I fråga om korltidspermission, som enligt 32 § tredje stycket KvaL får beviljas bara i form av särskild permission beträffande en intagen av den aktuella kategorin om denne är intagen i sluten riksanslall, fallas beslut av styrelsen om del är fråga om ell sådant fall; om den intagne har placerats i sluten lokalanstalt kan beslutanderätten flyttas över på vederbörande regionchef eller efter hans bemyndigande styresmannen (33 § KvaLK). Frågor om frigivningspermission och 34 §-place-ring, som i princip får medges även en inlagen av den aktuella kategorin om denne inte är inlagen i sluten riksanslall, avgörs som huvudregel av kriminalvärdsnämnden (54 § KvaL, 34 och 35 §§ KvaLK).

Utredningsmannen har genom sin karlläggning (promemorian s. 115 f. och 147) funnit alt det tycks saknas en fast beslutsordning för prövning av frågor om placering i och vistelse utom anstalt beträffande personer som har dömts lill längre fängelsestraff. Enligt hans uppfattning (promemorian s. 148 och 165) bör beslut huruvida en intagen skall hänföras till den grupp som skall särbehandlas alllid fattas av kriminalvårdsstyrelsen och sådana beslut alltså inte kunna delegeras till någon lägre nivå inom kriminalvårdsverket.

Jag delar denna bedömning. Det är visserligen en allmän strävan från statsmakternas sida att flytta över beslutsbefogenheter från central till regional eller lokal nivå. Inom kriminalvården pågår sålunda ett arbete med sikte på en sådan decentralisering, bl. a. när del gäller de s. k. klient-ärendena (jfr prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 95). Senast år 1986 skedde vissa ändringar i bl. a. KvaL i syfte alt öka utrymmet för kriminalvårdsstyrelsen att delegera sin beslutanderätt i vissa klientärenden lill regionala och lokala organ (prop. 1985/86:147, JuU 31, rskr. 276).

De nu aktuella ärendena är emellertid av särskilt grannlaga natur med
hänsyn till verkningarna för den enskilde av ell beslut alt hänföra denne till
den grupp som skall särbehandlas. Också med hänsyn lill intresset atl
förtroendet för kriminalvårdens verksamhet upprätthålls är del angeläget
atl det här sker från kriminalpolitisk synpunkt välgrundade bedömningar
och atl tillämpningen blir enhetlig. Som jag ser det skapas bäst garantier 23

för detta genom en prövning på central nivå.

En prövning hos kriminalvårdsstyrelsen i dessa fall skulle enligt min Prop. 1987/88:130 bedömning inte behöva skapa några egentliga praktiska problem för styrelsen eller kriminalvårdsverket i övrigt. Bl. a. skulle det med stöd av ADB- . hantering kunna ske en säker och arbelsbesparande rutin för bevakning av omprövningsfall m. m.

Mitt förslag är därför att beslut i frågan huruvida en intagen skall hänför ras till den grupp som skall särbehandlas beträffande placering i och vistelse utom anstalt alllid fattas av kriminalvårdsstyrelsen. Jag återkommer strax till frågan på vilken nivä inom styrelsen beslutsfattandet skall läggas.

Även när del gäller själva särbehandlingen bör enligt utredningsmannen kriminalvårdsstyrelsen alllid fatta beslut. Den nuvarande regleringen innebär, som har framgått av del föregående, alt beslutanderätten i frågor om placering i och vistelse utom anstalt beträffande den kategori intagna som har hänförts under 7 § tredje stycket KvaL i hög utsträckning redan ligger på kriminalvårdsstyrelsen.

Mitt förslag i det föregående innebär att en inlagen som hänförs till den aktuella gruppen alltid skall tas in i sluten riksanslall. Beträffande placering i anstalt är del därför endast frågor om val av viss sådan anstalt samt förflyttning mellan anstalter som påkallar särskilda beslut. Jag avser alt återkomma lill regeringen om en ändring i 20 § KvaLK i linje med promemorians förslag, som innebär all en regionchef åläggs all rådgöra med kriminalvårdsstyrelsen innan han beslutar om intagning i en riksanslall i elt fall av det aktuella slaget. Någon ändring i 23 § KvaLK, som i sin nuvarande utformning innebär atl styrelsen med viss möjlighet till delegation fattar beslut om förflyttning mellan riksanstaller, är enligt min mening däremot inte påkallad. Del kan i sammanhanget erinras om alt styrelsen alltid, utom när det rör kriminalvårdsnämndens ansvarsområde, kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvården har beslutat med stöd av KvaL eller KvaLK (se 42 § andra stycket KvaLK).

När del gäller frågan om vistelse utom anstalt finns det, om milt förslag genomförs, behov av egentlig prövning bara beträffande särskild permission. Enligl min mening bör kriminalvårdsstyrelsen, av motsvarande skäl som jag har anfört för att styrelsen alltid skall besluta i frågor huruvida intagna hör till den grupp som skall särbehandlas, alltid fatta beslut också i dessa permissionsärenden. Som jag ser det bör en sådan ordning inte heller medföra några större praktiska problem för styrelsen. Mitt förslag i detta hänseende överensstämmer med promemorians.

När del sedan gäller frågan om på vilken nivå inom kriminalvårdsstyrel
sen de olika typer av prövningar som jag nu redogjort för bör göras vill jag
anmärka alt styrelsens generaldirektör nyligen hos regeringen har begärt
alt, i avvaktan på en mer omfattande organisationsöversyn inom krimi
nalvårdsverket, förordningen (1974:555) med instruktion för kriminal
vårdsverket ändras så atl den nuvarande organisatoriska indelningen av
styrelsen i två avdelningar avskaffas. Han har därvid upplyst att del för
närvarande pågår en översyn av arbetsordningen för styrelsen. 1 den nya
arbetsordningen kommer all närmare regleras* bl. a. vilka ärenden som
skall föras till verksledningen - dvs. generaldirektören och överdirek- 24

tören - för information.eller beslut. Detta gäller bl.a. vissa s.k. tyngre Prop. 1987/88:130 klientärenden.

Av kriminalvårdsstyrelsens remissvar och av vad dess generaldirektör anfört i den nyss nämnda framställningen framgår att styrelsen sedan november 1987 tillämpar en tillfällig beslutsordning som innebär följande. Beslut av styrelsen huruvida en intagen skall hänföras till den kategori som avses i den nuvarande bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL fallas av chefen för rättsvärds- och regislerbyrån i samråd med chefen för tillsyns-byrån. Delsamma gäller flertalet beslut angående permissioner och förflyttningar m. m. för intagna som avtjänar straff pä lägst fyra år. Om någon av byråcheferna — eller chefen för rältsvårdsseklionen som också deltar i handläggningen —är skiljaktig, skall ärendet hänskjulas fill generaldirektören för avgörande. Detsamma gäller om någon av de tre av annan anledning anser atl ärendet skall hänskjulas till verksledningen saml i fräga om ärenden som är av särskild vikt eller principiell betydelse eller kan förväntas väcka allmän uppmärksamhet. Verksledningen prövar även frågan om regelbunden permission första gången för intagna som har dömts till fängelse på livstid.

Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör har uttalat all den beslutsordning som sålunda för närvarande tillämpas har visat sig fungera väl. Vidare framgår av styrelsens remissvar att en ny arbetsordning som grundas pä denna beslutsordning kommer alt införas så snart regeringen har tagit ställning lill generaldirektörens förslag atl avskaffa avdelningsindelningen i styrelsen.

Enligl min bedömning förefaller den nivå för beslutsfallandet i de aktuella frågorna inom kriminalvårdsstyrelsen, där besluten sålunda fattas för närvarande, vara lämplig och ändamålsenlig ur olika aspekter. Jag anser därför alt beslutsfattandet bör ligga på denna nivå även i fråga om de olika typer av prövningar inom kriminalvårdsstyrelsen som enligt mitt förslag skall göras beträffande den nu aktuella gruppen av intagna. Del bör alltså enligt min mening skapas förutsättningar för styrelsen atl permanent ha en sådan ordning.

Det är mot denna bakgrund angeläget atl förslaget atl avskaffa avdelningsindelningen i kriminalvårdsstyrelsen genomförs så snart som möjligt. Jag avser därför alt senare i dag återkomma till regeringen om en ändring i instruktionen för kriminalvårdsverkel i enlighet med förslaget.

Jag vill i samband med frågan om formerna för prövningen slutligen peka på vad som uttalas i promemorian (s. 155 f.) om vikten av atl del inom kriminalvården sker en korrekt dokumentation i enskilda ärenden vid journalföring m. m. Som kammarrätten i Jönköping har anfört vid remissbehandlingen är det av väsentlig belydelse inte minst för prövningen i kammarrätten vid överklagande av kriminalvårdsstyrelsens beslut.

Promemorieförslaget överensstämmer i sak med mitt (promemorian s. 142-144 och 149).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av samtliga instanser.

Skälen för mitt förslag: Enligt 31 § KvaL kan regeringen för elt visst fall förordna om avvikelser från de allmänna bestämmelserna i den lagen om brev och andra meddelanden eller försändelser, besök och telefonsamtal, om detta är påkallat med hänsyn till rikels säkerhet. Bestämmelsen tar sikte på den situationen då det framstår som ett väsentligt intresse atl kunna hindra alt en inlagen får möjlighet all lill någon obehörig lämna ul sådana hemliga militära uppgifter som han har fått del av i samband med brottslig verksamhet (prop. 1974:20 s. 145).

Befogenheten för regeringen atl förordna om sådana avvikelser som del här är fråga om gäller alltså endast i vissa särskilda fall, och bestämmelsen har av naturliga skäl tillämpats ytterst sällan i praktiken. Enligl min mening finns del emellertid behov av en sådan befogenhet för regeringen inte bara med hänsyn till rikets säkerhet. Också när det gäller intagna som har begått våldsdåd av lerroristkaraktär bör enligt min uppfattning regeringen ges möjlighet all i etl visst fall besluta om särskilda restriktioner beträffande försändelser m. m., besök och telefonsamtal. Det kan nämligen i ell sådant fall röra sig om en person som tillhör en lerroristorganisation och visat prov på hänsynslös användning av våld och därför kan förväntas använda varje tillfälle att på nytt begå allvarliga brott som riktar sig mot vitala samhällsintressen. Dessa intressen kan, men behöver inte alltid, avse vad som kan sägas röra rikets säkerhet.

Jag vill här peka på alt möjligheterna enligl nuvarande reglering för intagna som har dömts för brott av lerroristkaraktär alt få vistas utom anstalt är mera begränsade än beträffande andra intagna. Enligt bestämmelsen i 12 § tredje stycket KvaLK får sålunda intagna, som har dömts för vissa närmare angivna brott enligl bl. a. olika inlernationella konventioner för bekämpningen av internationell terrorism som Sverige har ratificerat, ges regelbunden permission eller frigång bara om del finns särskilda skäl för del. Av förarbetena lill bestämmelsen (regeringens förordningsmotiv

1986:6 s. 13 ff.) framgär alt det enligt kriminalvårdslagstiftningen står klart Prop. 1987/88:130 att det allmänna intresset av all under verkställigheten vidta åtgärder för den intagnes sociala anpassning i fall av detta slag måste stå tillbaka för samhällsskyddsaspekter och allmänprevenfiva hänsyn. Den aktuella bestämmelsen har sålunda kommit lill i syfte att förebygga osäkerhet i praxis i detta hänseende.

Den komplettering av den aktuella befogenheten för regeringen som jag anser bör göras ligger alltså helt i linje med det synsätt angående behandlingen av dessa intagna som ligger till grund för den nuvarande regleringen på området. Även om det, med hänsyn till antalet fall där frågan kan bli aktuell, kan antas föreligga ett mycket begränsat praktiskt behov av en sådan utvidgning av denna befogenhet bör man enligl min mening inte avslå från den.

Jag går så över till frågan huruvida bestämmelsen i 31 § KvaL om befogenhet för regeringen att i ett visst fall besluta om särskilda restriktioner för en inlagen bör utvidgas till alt omfatta även vistelse utom anstalt.

Justitiekanslern (JK) har i sin utredning (JK:s dnr 3280-87-20) av omständigheterna kring den för grovt spioneri m. m. lill fängelse på livstid dömde Stig Berglings avvikande föreslagit alt den nu aktuella bestämmelsen utvidgas till all omfatta även rätt till permission (s. 41). Enligl JK bör vidare övervägas, om beslutsordningen är den lämpliga beträffande permissionsbeslut i fråga om intagna som kan jämföras med Bergling. JK anser all det kan vara lämpligt alt ha en ordning som innebår att beslut om beviljande av permission skall underställas regeringen. Med en sådan ordning kan en bättre ansvarsfördelning mellan myndigheterna uppnås. Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt JK med en sädan uppläggning pröva en permission främst från återanpassningssynpunkt och med hänsyn till rymningsrisk och annat därmed jämförligt missbruk av permission, medan polisen och försvaret kan pröva vad hänsynen till rikels säkerhet kräver.

Även utredningsmannen anser atl del är en brist i lagstiftningen att det saknas befogenheter för regeringen att för ett visst fall besluta om avvikelser från bestämmelserna i KvaL om vistelse utom anstalt. Han har därför föreslagit atl 31 S KvaL utvidgas i delta avseende.

För egen del vill jag betona alt motivet bakom den nuvarande bestäm
melsen i 31 § KvaL - alt hindra att en intagen får möjlighet att till en
obehörig person lämna ut sädana hemliga militära uppgifter som han har
fått del av i samband med sin brottsliga verksamhet - självfallet har
avseende även på sådana intagnas vistelse utom anstalt. Som jag ser del
kan det knappast råda någon tvekan om all möjligheterna för en inlagen,
beträffande vilken regeringen har beslutat om särskilda restriktioner i fråga
om försändelser m. m., besök och telefonsamtal, att få vistas utom anstalt
bör vara ytterst begränsade och endast avse de situationer då det framstår
som alldeles särskilt starkt motiverat. Det bör också påpekas all del i en
situation då restriktioner av del aktuella slaget kan länkas aktualiseras i de
allra flesta fall är fråga om en inlagen som skall hänföras lill någon av de
kategorier som avses i 7 § tredje stycket KvaL i enlighet med milt förslag i
del föregående och beträffande vilka möjligheterna atl få vistas utom
anstalt redan av detta skäl är ytterst begränsade. 27

I de fall då vistelse utom anstalt medges för en intagen som har ålagts Prop. 1987/88:130 särskilda restriktioner av regeringen är det naturligtvis angeläget atl bevakningen av den intagne och arrangemangen i övrigt är sädana atl regeringens beslut inte kan sättas ur spel. Det framgår av JK:s utredning alt förhållandena vid Stig Berglings permissioner i samband med och kort tid före hans avvikande i detta hänseende var klart otillfredsställande.

Enligt min uppfattning slår del klart alt redan den nuvarande regleringen i KvaL i och för sig ger tillräckliga möjligheter all vid prövning av frågor om vistelse utom anstalt väga in det nu aktuella intresset, dvs. hänsynen lill rikels säkerhet. Reglerna om vistelse utom anstalt är nämligen fakultativa, dvs. kriminalvårdsmyndigheterna har befogenhet - men inte skyldig-hel - att för vissa syften ge den intagne rätt att i olika former vistas utom anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen och övriga organ inom kriminalvården som har atl pröva frågor om vistelse utom anstalt har sålunda enligl min uppfattning redan enligt nuvarande ordning ansvar för atl hänsynen lill rikets säkerhet — som ju här kan sägas delvis sammanfalla med intresset alt den intagne inte fortsätter brottslig verksamhet - blir tillräckligt beaktade vid denna prövning. Jag anser att beslutsbefogenheterna när det gäller vistelse utom anstalt även i fortsättningen primärt bör åvila kriminalvårdsmyndigheterna. Härmed följer också etl ansvar för alt alla olika aspekter som är av betydelse för beslutsfattandet verkligen beaktas i tillräcklig utsträckning.

Del är naturligtvis angeläget all hänsynen till rikels säkerhet uppmärksammas särskilt i de fall dä regeringen med stöd av bestämmelsen i 31 § KvaL har meddelat särskilda restriktioner beträffande en viss inlagen. Enligt min mening är del naturligt atl kriminalvårdsstyrelsen i detta syfte i de aktuella fallen vid prövningen samråder med rikspolisstyrelsen. Det får därvid naturligtvis ankomma på rikspolisstyrelsen all i sin lur vid behov samråda med den militära säkerhetstjänsten. Genom etl sådant samrådsförfarande bör del enligt min mening normall anses säkerställt all hänsynen lill rikets säkerhet i tillräcklig utsträckning blir beaktad i dessa frågor vid prövningen inom kriminalvården. Vad som har sagts nu om kriminalvårdsstyrelsens skyldigheter bör naturligtvis avse även andra organ inom kriminalvården, t. ex. kriminalvårdsnämnden, som någon gång skulle kunna länkas ha atl pröva en fråga om vistelse utom anstalt i en situation av del aktuella slaget.

Jag avser därför alt senare föreslå regeringen all besluta en sådan regel om samråd, som lämpligen kan tas in i KvaLK.

Jag vill i detta sammanhang la upp en fråga som rikspolisstyrelsen har
aktualiserat under remissbehandlingen, nämligen behovet av samråd och
informationsutbyte mellan rikspolis- och kriminalvårdsstyrelserna i fråga
om vistelse utom anstalt för intagna som har dömts till längre fängelse
straff. Bestämmelser om uppgiftslämnande från kriminal värden till polisen
i samband med vistelse utom anstalt och frigivning finns i kriminalvårds
verkets anstaltsföreskrifter (se 121, 122, 127 och 177 §§ KVVFS 1986:4).
Föreskrifterna innebär bl. a. alt den lokala polismyndigheten skall under
rättas om permission och frigivning vid behov och alllid, förutom i vissa
andra fall, när den intagne har dömts lill fängelse i lägst två år. 28

Rikspolisstyrelsen pekar på atl styrelsen har tillgång till information om Prop. 1987/88:130 de intagna av belydelse bl. a. för möjligheterna atl motverka att en intagen under permission avviker eller förbereder större fritagningsförsök, narkotikaleveranser till anstalter m. m. Styrelsen ifrågasätter därför om inte KvaL bör kompletteras med en bestämmelse om att styrelsen skall underrättas innan intagna som har dömts till fängelse i lägst fyra år ges permission.

Jag vill för egen del poänglera del angelägna i atl kriminalvården och polisen har det informationsutbyte och samrådsförfarande som är påkallat i frågor om vistelse utom anstalt. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om en bestämmelse av det slag som rikspolisstyrelsen har aktualiserat bör tas in i lag. Som jag ser del bör frågan i stället las upp i del samarbete mellan rikspolis- och kriminalvårdsstyrelserna angående gemensamma riktlinjer på området som nu pågår enligl vad kriminalvårdsstyrelsen har upplyst vid remissbehandlingen. Huruvida t.ex. de nyss nämnda föreskrifterna inom kriminalvården bör kompletteras med en regel av det angivna slaget bör sålunda enligl min mening övervägas i del sammanhanget. Jag vill tillägga atl motsvarande problem finns vid värd av lagöverträdare enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Jag återvänder så lill frågan om prövningsförfarandel beträffande vistelse utom anstalt i de nu aktuella fallen. Beslut av kriminalvårdsstyrelsen om vistelse utom anstalt får av den intagne med slöd av 59 § KvaL överklagas till kammarrätten. Enligl min mening är del emellertid mest naturligt alt i de fall då regeringen har meddelat särskilda restriktioner också omprövningen av kriminalvårdsstyrelsens beslut görs av regeringen. Mitt förslag föranleder en ändring i detta avseende i 59 § KvaL.

Prövningen inom kriminalvårdsstyrelsen i de nu aktuella fallen bör enligl min mening och i linje med utredningsmannens förslag (promemorian s. 149) läggas på verkschefsnivå. Jag har inhämtat atl styrelsen också avser alt la in en regel av denna innebörd i arbetsordningen i samband med den pågående översynen av denna.

Den ordning som jag nu har föreslagit är som jag nyss berört normall tillräcklig för att hänsynen till rikets säkerhet skall bli tillgodosedd vid prövningen av frågor om vistelse utom anstalt. I linje med vad JK har anfört i samband med den tidigare nämnda utredningen angående Stig Berling anser jag emellertid atl man inte bör avvara möjligheten för regeringen alt i speciella fall avgöra frågor om vistelse utom anstalt.

Självfallet bör en sådan möjlighet utnyttjas bara dä det kan anses påkallat atl frågan underställs regeringens prövning. Behov av sådan prövning kan naturligtvis finnas i första hand just i de fall då regeringen har beslutat särskilda restriktioner enligt 31 § KvaL. Exempelvis kan det i ett visst fall vara angeläget atl regeringen har möjlighet all besluta i frågan, om det föreligger oenighet mellan kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Den ordning för regeringens möjligheter alt falla beslut i fråga om
vistelse utom anstalt som sålunda bör införas kan enligl min uppfattning
lämpligen komma till stånd genom atl regeringen får rätt alt besluta atl etl
ärende inom kriminalvården angående vistelse utom anstalt skall överläm
nas fill regeringen för prövning. 29

4 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 130

Vad som har anförts nu om prövningen inom kriminalvården och hos Prop. 1987/88:130 regeringen av frågor om vistelse utom anstalt beträffande en viss inlagen då hänsynen lill rikets säkerhet gör sig gällande har tillämpning också i fråga om del brottsbekämpningsinlresse som föreligger i elt fall då en intagen har begått brott av lerroristkaraktär. Milt förslag är därför att regeringens befogenhet all besluta all ärenden skall överlämnas lill dess prövning skall avse även sådana fall.

5 Ikraftträdande m.m.

Lagändringarna bör träda i kraft den I juli 1988. Reglerna om avgränsning av de kategorier intagna som skall kunna ges särbehandling liksom om deras behandling vid placering i och vistelse utom anstalt skall alltså tillämpas fr. o. m. denna lidpunkt.

De lagändringar som jag föreslär innebär en skärpning för vissa kategorier intagna när det gäller behandlingen i olika hänseenden under verkställigheten. Enligt min mening är del angeläget att den nya ordningen, som innebär bl. a. atl det alltid skall stå klart huruvida en intagen hänförs fill den aktuella gruppen som skall särbehandlas, så snart som möjligt får genomslag. Jag anser därför all något undanlag från tillämpningen av de nya föreskrifterna inte skall göras för demsom är intagna vid ikraftträdandet (jft prop. 1965:159 s. 36 och prop. 1982/83:85 s. 139). Atl prövning enligt de nya bestämmelserna angående intagna som har dömts till längre fängelsestraff skall ske även i äldre fall följer av den föreslagna bestämmelsen aft prövning av huruvida en intagen hör lill den grupp som skall särbehandlas skall ske så snart det finns anledning till det.

När det gäller lagändringarnas praktiska konsekvenser för kriminalvårdsverket kan del göras gällande alt det övergångsvis kan uppslå vissa svårigheter med hänsyn lill den ärendehantering som skall ske initialt. Jag har förståelse för denna synpunkt. Den prövning som skall göras beträffande äldre fall bör nämligen komma till stånd så snart som möjligt efter ikraftträdandet. För all ge möjlighet lill en smidig övergång för kriminalvårdsstyrelsens del bör prövningen därför kunna få ske före denna lidpunkt, vilkel bör komma till uttryck i en övergångsbestämmelse.

Några ytterligare övergångsbestämmelser torde inte krävas.

Kriminalvårdsstyrelsen har under remissbehandlingen påpekat atl handläggningen av initial- och omprövningar enligl utredningsmannens förslag innebär elt visst merarbete inom styrelsen. Frågan huruvida ärendena, som kräver insatser av kvalificerade handläggare, medför behov av perso-nalförslärkning får enligl styrelsen övervägas i samband med det pågående arbetet med decentralisering inom kriminalvårdsverket enligt del uppdrag i ämnet som regeringen har lämnat till styrelsen i oktober 1985. Jag delar styrelsens uppfattning i denna fråga.

När det gäller behovet av anstaltsplatser harjag från kriminalvårdssty
relsen inhämtat atl man där mot bakgrund av den praxis som nu tillämpas
beträffande placering i anstalt räknar med atl ändringarna inte skall medfö
ra något behov av nya platser. Jag delar denna bedömning. 30

6 Upprättat lagförslag Prop. 1987/88:130

I enlighet med vad jag nu anfört har inorn juslitiedeparlementet upprättals förslag lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

7 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Ändringen i fjärde stycket innebär atl den grupp intagna som enligt 7 § tredje stycket tas in i sluten anstalt alllid skall placeras i riksanslall.

7§

Ändringarna i tredje stycket , som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1 och 3.2), innebär en utvidgning av den grupp intagna som under vissa förutsättningar skall placeras i sluten anstalt.

Bestämmelsen i dess nya utformning innebär att intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år oavsett brottslighetens karaktär hör till denna grupp. En sådan kategori utgör de intagna som har dömts lill fängelse i lägst fyra år. Till gruppen hör också intagna som har dömts till kortare fängelsestraff men som samfidigt avtjänar ett annat straff eller vad som förverkats av en villkorligt medgiven frihet så all den sammanlagda tiden uppgår till lägst fyra är. Liksom nu innebär bestämmelsen därutöver att en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet hör lill den aktuella gruppen.

De kategorier intagna som sålunda omfattas av tredje stycket skall placeras i sluten anstalt, om endera av de två särskilda kriterierna för sådan placering är uppfyllda. Även i detta hänseende innebär bestämmelsen en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nuvarande ordning.

Som en ny, tillräcklig förutsättning för atl en inlagen av någon av de aktuella kategorierna skall placeras i sluten anstalt har sålunda angetts alt del med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras atl han är särskilt rymningsbenägen. Avsikten är att t.ex. intagna, som med hänsyn lill den typ av brottslighet som ligger dem lill last kan antas ha sådana förbindelser all del finns risk för fritagningsförsök eller annan medhjälp lill avvikande, skall placeras i sluten anstalt. Detsamma gäller intagna som har visat särskild rymningsbenägenhel genom t.ex. fidigare rymningar eller rymningsförsök eller som kan antas ha sådan benägenhet genom atl de saknar fast anknytning till riket.

Det andra särskilda kriteriet för placering i sluten anställ har samma
språkliga utformning som i den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket.
Avsikten är alt den fortsatta brottslighet som kan befaras från den intagnes
sida under verkställigheten skall kunna föranleda placering i sluten anstalt
bara om den är av särskilt samhällsfarlig art. Här avses i första hand 31

våldsbrott eller annan allvarlig brottslighet av organiserad eller systema- Prop. 1987/88:130 tisk karaktär. Av betydelse för den bedömning som därvid skall göras är naturligtvis den intagnes tidigare brottslighet, som delvis kommer till uttryck genom avgränsningen i bestämmelsen till det straff som verkställigheten avser. Del är emellertid angelägel att del här sker en självständig och inte slentrianmässig prövning av den intagnes benägenhet alt fortsätta brottslig verksamhet av del slag som åsyftas i bestämmelsen.

Det bör betonas atl del inte krävs alt den fortsatta brottsligheten är av samma slag som den tidigare. Det krävs inte heller att det t. ex. är föreskrivet nägot minimislraff för det eller de nya brotten. När det gäller kategorin som avtjänar fängelse i fyra år eller mer men som inte har dömts till fängelse av sådan längd för något brott är det emellertid särskilt angeläget atl det sker en välgrundad bedömning av risken för att den intagne under verkställigheten begår brott av den allvarliga karaktär som här avses. Dennes tidigare brottslighet kan nämligen i ett sådant fall ha varit av en beskaffenhet som inte bör kunna motivera särbehandling, t.ex. vid egen-domsbrottslighel utan våldsinslag.

Det bör, mot bakgrund av vad Statsanställdas Förbund har påpekat under remissbehandlingen om placering i sluten lokalanstalt sista iremånadersperioden av verkställighetstiden, framhållas att risken för rymning eller brottslighet under verkställigheten självfallet ofta avtar mot slutet av denna. Enligl min uppfattning kan del därför beträffande en intagen som tidigare har hänförts till den grupp som avses i.bestämmelsen i tredje stycket i åtskilliga fall antas att förutsättningarna för tillämpning av denna bestämmelse dä inte längre är uppfyllda. Om en omprövning leder till att den intagne inte längre skall hänföras lill denna grupp, finns det inget hinder mot att t. ex. i rehabiliterande syfte placera denne på sluten lokalanslalt.

Den nuvarande bestämmelsen i fjärde stycket i paragrafen om undantag från huvudregeln i tredje stycket om placering i sluten anstalt har, som framgått av den allmänna mofiveringen (avsnitt 3.2), slopats. Till skillnad från vad som gäller nu skall alltså placering i sluten anstalt ske obligatoriskt i de aktuella fallen, om förutsättningarna enligt tredje stycket är uppfyllda.

Den nya lydelsen av fjärde stycket utgörs av regler om prövningen enligt tredje stycket. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3).

Föreskrifterna innebär atl del införs elt fast prövningsförfarande beträf
fande den grupp som avses i tredje stycket. Enligt/örira meningen skall så
snart den intagne påbörjar verkställigheten prövas huruvida förutsättning
arna enligt tredje stycket för placering i sluten anstalt är uppfyllda. Till
grund för prövningen får naturiigtvis läggas kriminalvärdens eventuella
tidigare erfarenheter av den intagne, som de kommer till ullryck i behand
lingsjournaler etc, liksom de uppgifter som har framkommit i samband
med del nya brottet. Självfallet kan även t.ex. polis eller åklagare ha
särskild information för denna bedömning. Av bestämmelsen i första me
ningen följer att, om initialprövningen inte har lett lill elt beslut att hänföra
den intagne till den aktuella gruppen eller om ell tidigare sådant beslut 32

upphävts, en ny prövning skall företas så snart anledning lill del uppkom- Prop. 1987/88:130 mer under verkställigheten.

Av andra meningen i Qärde stycket följer atl ett beslut atl hänföra en inlagen till den grupp som avses i tredje stycket alllid skall omprövas inom sex månader från beslutet eller senaste omprövning. Åven i detta fall gäller alt omprövning skall ske så snart det finns anledning lill del, 1. ex. när det har framkommit nya omständigheter beträffande den intagne eller när denne själv begär omprövning.

Av 58 § framgår alt kriminalvårdsstyrelsen skall fatta beslut enligl Qärde stycket.

Jag vill i detta sammanhang la upp en fråga som JO och kammarrätten i Jönköping har berört under remissbehandlingen, nämligen huruvida kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt Qärde stycket kan överklagas. Enligt vad kammarrätten uppger har enligl fast praxis frågan om en intagen hör till den kategori som avses i den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket prövats av kammarrätten bara när beslutet har varit förenat med elt beslut om t.ex. permission eller frigång. Kammarrätten, som inte har någon erinran mot atl etl beslut enligt Qärde stycket får överklagas särskilt till kammarrätten, har därför föreslagit att rätten att överklaga ett sådant beslut anges uttryckligen i 59 §.

För egen del vill jag peka på alt beslut enligl Qärde stycket får direkta rättsverkningar för den intagne, eftersom beslutet all hänföra den intagne lill den kategori som anges i tredje stycket automatiskt innebär bl. a. atl denne skall vara placerad pä sluten riksanslall, vilket följer av tredje stycket och 6 § Qärde stycket. Enligt min mening är del därför självklart att sådana beslut skall fä överklagas av den intagne. Denna ordning behöver sålunda enligt min mening inte ges uttryckligt slöd i 59 §.

11 §

I paragrafen har företagits en jämkning i andra stycket andra meningen som endast utgör en följdändring till ändringarna i 7 §. Justeringen innebär atl den nuvarande möjligheten enligl andra stycket atl medge frigång för den som hänförs till 7 § tredje stycket men som inte är placerad i sluten riksanstalt slopas.

14 §

I tredje stycket har företagits en följdändring i fråga om 14 §-akfiviteter av

motsvarande innebörd som den i 11 §.

31 §

Enligl andra stycket, som är nytt, får regeringen besluta om särskilda
restriktioner också beträffande intagna som har dömts för brott enligl vissa
konvenfioner som anges i punkterna 1-5 eller för andra brott som har
innefattat användande av våld, hot eller tvång för politiska syften. Bestäm
melsen tar sikte på intagna som har begått brott av lerroristkaraktär. Det är
väsentligt alt del här sker en noggrann bedömning av vilka fall som skall
anses höra till denna kategori. Den uppräkning av brott enligt bl. a. vissa
inlernationella konventioner som görs i den aktuella bestämmelsen har en 33

förebild i 12 § KvaLK. Jag får här hänvisa fill den bestämmelsens förarbe- Prop. 1987/88:130 len (regeringens förordningsmotiv 1986: 6).

Som ytterligare kriterium för att regeringen skall få besluta om särskilda restriktioner av del aktuella slaget gäller enligt andra stycket alt det är påkallat med hänsyn lill risken för att den intagne under verkställigheten i anstalt medverkar till sådan brottslig terrorislverksamhet som anges i bestämmelsen. Avsikten är att det skall ske en noggrann prövning av huruvida fillgängliga uppgifter om den intagne ger fog för atl anse det vara påkallat med sädana restriktioner för atl motverka alt denne medverkar till brott av det aktuella slaget. Denna medverkan kan bestå i t.ex. atl den intagne genom kontakter med personer utanför anstalten deltar i planläggningen av brott av lerroristkaraktär.

Lagtekniskt har den lösningen valls all i likhet med vad som.för närva- . rande gäller enligt 12 § KvaLK göra en utförlig uppräkning av olika internationella konventioner som Sverige har tillträtt i syfte att motverka terrorism. Jag vill peka på all arbete pågår med ytterligare sådana konventioner och alt del i samband med att Sverige tillträder dessa kan finnas anledning alt överväga en enklare utformning av den här aktuella regleringen.

32 §

I tredje stycket har gjorts en följdändring i fråga om regelbunden permission och särskild permission av motsvarande innebörd som den i 11 och 14§§.

Ändringen i fiärde stycket tredje meningen innebär atl intagna som avses i 7 § tredje stycket, vilka i fortsättningen får medges korttidspermission endast i form av särskild permission och bara om det finns synnerliga skäl till det, allfid skall stå under bevakning under sådan permission.

34 §

Justeringen i tredje stycket utgör endast en följdändring av motsvarande

innebörd som den i 11 §, 14 § och 32 § tredje stycket. ...

58 a §

Paragrafen som är ny har utförligt behandlats i dén allmänna motiveringen (avsnitt 4). Bestämmelserna i paragrafen innebär att regeringen beträffande en viss inlagen kan besluta att frågor om vistelse utom anstalt skall avgöras av regeringen.

Förutsättningarna för alt elt sådant beslut skall få meddelas motsvarar dem som gäller för beslut om särskilda restriktioner enligt 31 §. Det krävs sålunda att det är påkallat med hånsyn lill rikels säkerhet eller, när del gäller en intagen som har dömts för våldsbrott av lerroristkaraktär, all del är påkallat med hänsyn lill risken för atl denne medverkar lill sådan brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.

Regeringen kan alltså med slöd av 31 § beträffande en viss intagen
besluta om särskilda restriktioner i fråga om försändelser m. m., besök och
telefonsamtal och samtidigt med stöd av den nya paragrafen besluta alt
frågor om vistelse utom anstalt skall hänskjulas till regeringen för avgöran
de. Bestämmelserna i förevarande paragraf ger regeringen också möjlighet 34

att.besluta att frägor om vistelse utom anstalt skall avgöras av regeringen Pron 1987/88" 130 även om beslut om särskilda restriktioner inte skulle ha meddelats.

I klarhetens intresse bör påpekas att även ärenden som är under handläggning inom kriminalvården skall överlämnas till regeringen så snart ett beslut enligt paragrafen har meddelats.

59 §

Ändringen i paragrafen i sakligt hänseende, som kommer till uttryck i . andra meningen , har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4). Den innebär all den intagne får' överklaga beslut av kriminalvårdsstyrelsen i fräga om permission och andra former av utevistelse hos regeringen i stället för hos kammarrätten i en viss situation, nämligen när regeringen beträffande den intagne har meddelat särskilda restriktioner med stöd av 31 § i fråga om försändelser m.m., besök och telefonsamtal. Det bör påpekas alt beslut av kriminalvårdsnämnden i fråga om frigivningspermission eller 34 §-placering i en sådan situation inte fär överklagas (57 § andra stycket). Att beslut om att hänföra en intagen till den grupp som avses i 7 § tredje stycket får överklagas framgår av motiveringen lill den bestämmelsen.

I paragrafen har dessutom, bl. a. med hänsyn till utformningen av förvaltningslagen (1986:223), förelagils vissa jämkningar av terminologisk och redaktionell art.

Övergångsbestämmelser

Frågan om övergången till den nya ordning som lagändringarna innebär har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5). Bestämmelsen i punkt 2 , som motiveras av praktiska skäl, innebär alt kriminalvårdsstyrelsen får göra en prövning av det aktuella slaget redan före lagens ikraftträdande beträffande dem som då är intagna. Prövningen har naturligtvis rättsverkningar först vid ikraftträdandet.

8 Hemställan

Med hänsyn till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen all anta förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all anta del förslag som föredraganden har lagt fram.

Promemorians lagförslag Prop. 1987/88:130

Bilaga I Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

dels all 31 § skall upphöra atl gälla,

dels att 6, 7, II, 14, 32 och 34 §§ skall ha nedan angiven lydelse,

dels ock all i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a §, av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanslaller och riksanstaller skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ell år skall företrädesvis vara placerad i lokalanslalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen genom atl nylQa eller förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl.

Den som undergår fängelse i mer än etl år placeras företrädesvis i riksanslall. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning, får den intagne överföras lill lokalanslalt.

7§

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn lill säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för atl den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom alt nyttja eller förfara olagligt med narkotika.

Den som har dömts lill fängelse i Den som har dömts till fängelse i

lägst två år för grovt narkotikabrott lägst fyra år skall placeras i sluten

eller grov varusmuggling av narko- anstalt, om det med hänsyn till ar-

tika eller för försök, förberedelse, len av hans brottslighet eller an-

stämpling eller medverkan till brott närs kan befaras atl han är särskilt

som nu angetts skall placeras i slu- benägen atl forisätta en brottslig

ten anstalt, om det med hänsyn till verksamhet av allvarlig karaktär in-

arten av hans brottslighet eller an- nan verkställigheten i anstalt har

närs kan befaras alt han är särskilt avslutats. Vid bedömningen skaU

benägen att fortsätta en brottslig särskilt beaktas, om straffet avser 36

Nuvarande lydelse

verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Föreslagen lydelse

grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika.

Beslut om att placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket meddelas så snart en verkställbar dom föreligger eller annars så snart det finns anledning till det.

Ett beslut enligt fjärde stycket skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var sjätte månad.

Prop. 1987/88:130 Bilaga 1

14 §

Inlagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han bör uppmuntras all ägna sig ål egna intressen som kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter atl genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om del lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom anstalten på frilid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad alt underlätta anpassningen i samhället. Därvid kan föreskrivas alt den intagne skall slå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket.

Andra stycket gäller ej en intagen som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad i sluten riksanslall.

Nuvarande lydelse

En inlagen som avses i 7 § tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt fär ej beviljas kortfidspermission med stöd av första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

För korltidspermission fär ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas all den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

Intagen som avses i tredje stycket skall vara ställd under bevakning, om inte annat krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående placering i öppen anstalt eller eljest påkallas av synnerliga skäl.

Föreslagen lydelse

En inlagen som avses i 7 § tredje stycket får ej beviljas korltidspermission med stöd av första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

För korltidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas all den intagne under permissionen skall vara ställd under bevakning.

Intagen som avses i tredje stycket skall vara ställd under bevakning.

Prop. 1987/88:130 Bilaga 1

Förteckning över remissinstanserna Prop. 1987/88:130

Bilaga 2 Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds Ju

1987:17) Långtidsdömda inom kriminalvården - vissa verkställighetsfrågor avgetls av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, brottsförebyggande rådet, statens invandrarverk, ombudsmannen mot etnisk diskriminering, justitieombudsmannen Anders Wigdius (JO), statskontoret. Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund saml Föreningen styresmän och assistenter inom kriminalvården.

Elt yttrande har inkommit från Statsanställdas förbund. RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt och regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Västerås.

Lagrådet Prop. 1987/88:130

Bilaga 3 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-08

Närvarande: jusfitierådel Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Förslaget har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Göran Rosenberg.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Innehåll Prop. 1987/88:130

Proposifion ...................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988 ... 7

1 Inledning ........................................................ 7

2 Bakgrund......................................................... 8

3 Särbehandling av vissa intagna som avQänar längre fängelsestraff II

3.1 Vilka kategorier skall särbehandlas? ...;.... '........ ... II

3.2 Särbehandling i fråga om placering i och vistelse utom anstalt 17

3.3 Formerna för prövningen .............................. 21

4 Särskilda restriktioner för en intagen i ett visst fall .. .. 26

5 Ikraftträdande m.m............................................ 30

6 Upprättat lagförslag........................................... .. 31

7 Specialmotivering ........................... ............. .. 31

8 Hemställan ...................................... ... 35

9 Beslut............................................................. .. 35

Bilaga I Promemorians lagförslag .......................... 36

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna ........... 40

Bilaga 3 Lagrådets yttrande ................................ 41

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 42