Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 10 mars 1988.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ersättningsnivåer

1 propositionen föreslås en höjning av den högsta dagpenningnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 425 kr. den 4 juli 1988 och fill 450 kr. den 2 januari 1989. Vid samma tidpunkter föreslås stödbeloppet i del kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) höjt till 149 kr. resp. 158 kr. och de tre nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering till 425, 255 och 181 kr. resp. 450, 270 och 191 kr.

Fr.o.m. år 1990 anpassas den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och stödbeloppet i KAS samt nivåerna på utbildningsbidragen årligen till löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egentlig industri. Samma högsta och lägsta dagpenning skall gälla inom alla arbetslöshetskassor. Som lägsta dagpenning skall stödbeloppet i KAS gälla.

Kompensationsnivåer och ersättningsvillkor

Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen skall i fortsättningen utgå med högst 90% av den försäkrades dagsförtjänst. För den som får ålderspension får kompensafionsnivån vara högst 65% av dagsförtjänsten. Från dagpenningen skall göras pensionsavdrag med 1/260 av årspensionen.

Karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen och KAS föreslås bli borttagna. Avstängningstiden föreslås samtidigt förlängd med fem ersättnings-dagar för den som frivilligt utan giltig anledning har lämnat ett arbete eller som har skilts från ett arbete på grund av otillbörligt uppförande.

I Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

'Statsbidrag och finansiering av statens kostnader

Statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna skall utgå för hela den utbetalade arbetslöshetsersättningen och skall betalas ut samtidigt med ersättningen. Statsbidraget behöver härigenom inte regleras i efterhand.

Statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och fill permitte-ringslöneersätlningen skall finansieras genom arbetsgivaravgifter. Till arbetslöshetsförsäkringens finansiering skall dämtöver bidra medlemsavgifter från kassorna. Statens kostnader för KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering skall däremot finansieras helt över anslag på statsbudgeten.

Medlemsavgifter m. m.

De ökade kostnaderna som föranleds av att statsbidraget skall utgå för hela den utbetalade ersättningen kompenseras genom att arbetslöshetskassorna åläggs att betala en viss del av medlemsavgifterna lill staten (finansieringsavgift). Varje kassa skall vidare betala en utjämningsavgift, som skall användas för att åstadkomma en utjämning av skillnaderna i medlemsavgifter mellan de olika kassorna.

Arbetslöshetskassornas fonder

De ändrade reglerna för statsbidrag innebär all arbetslöshetskassorna inte längre skall behöva avsätta medel i särskilda fonder. Dessa skall lösas upp.

Permitteringslöneersättningen

Permitteringslöneersältningen föreslås höjd den 1 juli 1988 fill i normalfallet 375 kr. per dag och lill 290 kr. per dag vid väderpermittering. Antalet statsbidragsberälligade dagar vid väderpermittering ökas med 20 från samma tidpunkt.

Ändringarna i ersättningsvillkoren för arbetslöshetsersättning och av statsbidraget till arbetslöshetskassorna samt av medlemsavgifterna och fonderingskravet föreslås träda i kraft den 1 januari 1989.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 19), lagrådets yttrande (s. 87) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 89).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

Propositionens lagförslag Prop. 1987/88:114

1 Förslag till .

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § Dagpenning utges med lägst 140 Dagpenning lämnas med lägst

och högst 400 kronor om inte annat 149 och högst 425 kronor om inte

följer av denna lag. Arbetslöshets- annat följer av denna lag. Arbets-

kassan beslutar om dagpenningens löshetskassan beslutar om dagpen-

storlek. ningens storlek.

Denna lag träder i kraft den 4 juli 1988.

Lagen omtryckt 1982:432. Senaste lydelse 1987:401.

2 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 P
Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd
ges med 140 kronor per dag. lämnas med 149 kronor per dag.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar per vecka som följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

Denna lag träder i kraft den 4 juli 1988.

' Lagen omtryckt 1982:433. Senaste lydelse 1987:402.

4 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring'

dels att 13 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att mbrikerna närmast före 20 och 56 §§ skall utgå,

delsan4, 11, 14-17, 20-21, 30, 45, 54, 56-57 och 61 §§ samt mbrikerna närmast före 54 och 57 §§ skall ha följande lydelse,

dels att mbriken närmast före 13 § skall lyda "Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4P Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om till-lämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

I stället för denna lag tillämpas lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offenfiiga arbetsgivare för den som har fyllt arton men inte tjugo år och som har

1. anvisats arbete i ungdomslag eller fått rätl lill sådan anvisning,

2. avstängts eller skilts från en anställning i ungdomslag, eller

3. frivilligt lämnat en sådan anställning och därefter inte utfört förvärvsarbete under minst tjugo dagar eller i stället för förvärvsarbete deltagit i utbildning.

11 § Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat belopp (dagpenning).

Under en kalendervecka får sum- Under en kälendervecka får sum
man av antalet ersatta och arbetade man av antalet ersatta och arbetade
dagar samt karens- och avstäng- dagar samt avslängningsdagar upp-
ningsdagar uppgå till högst fem. gå till högst fem.

Lagen omtryckt 1982:432. Senaste lydelse 1983:1071.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått lill ända, har den försäkrade, om annat ej följer av 16 §, rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller arbets- och ka-renivillkoret.

Har ersältningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya perioden räknas från inträdel av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den försäkrade, om annat inte följer av 16 §, rätt lill ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden på nytt uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare en ersättningsperiod. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

beloppet avser och motsvarande lön andra kvartalet år 1988.

Dagpenning lämnas lägst med det belopp som bestäms enligt reglerna i 18 § första stycket lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Detta gäller dock inte vid nedsättning av dagpenning enligt bestämmelserna i 21 § förevarande lag-Dagpenning avrundas till närmaste hela krontal.

20 §"
Dagpenning/fl/- ej utgå med hög- Dagpenning lämnas med 90pro-
re belopp i förhållande till den för- cent av den försäkrades dagsför-
säkrades dagsförtjänst än som tjänst, om inte annat följer av 17 §
framgår av en av arbetsmarknads- första stycket och andra stycket
styrelsen fastställd överförsäk- första meningen. Dagpenning till
ringstabell. en försäkrad som har tillerkänts ål-

derspension i form av folkpension,
allmän tilläggspension eller annan
pension som utgår på grund av för
värvsarbete, lämnas med 65 pro
cent av den försäkrades dagsför
tjänst, med den begränsning som
följer av 17 § första stycket.
Med dagsförtjänst avses en fem-        Med dagsförtjänst avses en fem
tedel av veckoinkomst eller, i fråga     ledd av den veckoinkomst eller, i
om försäkrad med månadslön, en     fråga om försäkrad med månads-
tjugotvåendel   av   den   månadsin-     lön, en tjugotvåendel av den må-
komst, som den försäkrade före ar-     nadsinkomst, som den försäkrade
betslöshetens inträde vanligen åt-     före arbetslöshetens inträde vanli-
njöt under arbetstid som var normal     gen åtnjöt under arbetsfid som var
för den försäkrade. Föreligger sär-     normal för den försäkrade. Förelig-
skilda omständigheter, får arbets-     ger särskilda omständigheter, får
marknadsstyrelsen medge att större     arbetsmarknadsstyrelsen medge att
andel av medlems inkomst än som     större andel av medlems inkomst
nu sagts skall utgöra medlemmens     än som nu sagts skall utgöra med-
dagsförtjänst.                              lemmens dagsförtjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänsten enligt andra stycket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.

Utan hinder av bestämmelserna i första—tredje styckena får dagpenning till försäkrad som uppfyllt arbetsvillkoret huvudsakligen genom arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått bestämmas lill belopp som motsvarar utbildningsbidraget.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med

■•Senaste lydelse 1986:409. 8

Är det sannolikt alt arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst fio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. / fall som avses i 29§ 1 —2 utgör dock avstängningstiden tio, 15 respektive 25 ersättningsdagar. I avstäng-ningsfiden inräknas endast dagar för vilka dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningsfiden får inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar. / fall som avses i 29 § 1-2 gäller i stället att denna tid inte får överstiga 28, 42 respektive 70 kalenderdagar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 29 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningsfiden.

Är det uppenbart att en försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då den försäkrade vid upprepade fillfällen anfingen har avvisat erbjudet sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skall den försäkrade vara avstängd till dess han eller hon utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 § inträffat.

45 §'

Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i fillämpliga delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stadgarna skall ange

1. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med uppgift humvida kassan är avsedd för anställda eller företagare eller för bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem,

5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyldigheter i arbetslöshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas fill kassan, och
ordningen för avgifternas erläggande,

7. påföljden av försummelse atl fill kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp,

8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels placering och värdehandlingars förvarande,

10. antalet styrelseledamöter, 8. antalet styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter för dem, revisorer och suppleanter för dem,
sättet för deras tillsättande och ti- sättet för deras tillsättande och ti
den för deras uppdrag, den för deras uppdrag,

11. bestämmelser om förenings- 9. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess befogenhet stämma och hur dess befogenhet skall utövas, skall utövas,

12. om föreningsstämmans befo- 10. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsed- genhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de da ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras upp- skall utses samt liden för deras uppdrag, drag,

13. fid för ordinarie förenings- //. tid för ordinarie förenings
stämma, stämma,

14. det sätt varpå kallelse till för- 12. det sätt varpå kallelse fill för
eningsstämma skall ske och andra eningsstämma skall ske och andra
meddelanden bringas fill medlem- meddelanden bringas fill medlem-

' Senaste lydelse 1987:1255. 10

Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av följande former

1. obligationer som utfärdats av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

2. obligationer som garanterats av staten eller kommun,

3. obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som offentligen utbju-dits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken, med undantag av sådana förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övrigafordringsägare (förlagsbevis),

4. andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller som utfärdats av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

5. intill högst en femtedel av fon
dens tillgångar i skuldförbindelser.

En erkänd arbetslöshetskassa skall för varje medlem som fanns i kassan vid utgången av det senast förflutna verksamhetsåret till staten betala

1. för finansiering av statens
kostnad för utbetalade arbetslös
hetsersättningar ett belopp som
motsvarar 35 procent av den under
det löpande verksamhetsåret ge
nomsnittligt utbetalade dagpen
ningen i kassan (finansieringsav
gift), och

2. för finansiering av ett för kas
sorna gemensamt utjämningsbi
drag ett belopp som motsvarar tre
procent av den gällande högsta
dagpenningen (utjämningsavgift).

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tid och sätt för betalningarna samt om utjämningsbidrag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

för vilka kassan har säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt inom tre fiärdedelar av senast fastställda taxeringsvärde, varvid i taxeringsvärdet på jordbruksfastighet icke får medräknas taxeringsvärdet på växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall godkännas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet, eller

6. med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla vad som anges 15.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, som motsvarar högst en tiondel av fonden, redovisas i andra värdehandlingar än som avses i första stycket 1 -6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond.

61 § Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

/ balansräkningen skall som skuld upptas ett belopp, som minst motsvarar det för kassan föreskrivna lägsta fondbeloppet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter om arbetslöshetskassas löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt därvid, om särskilda skäl föreligger, meddela regler som avviker från bokföringslagen (1976:125).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelsema i 17 § fillämpas första gången när dagpenning som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1990 bestäms. För perioden den 2 januari - den 31 december 1989 skall dagpenning lämnas med högst 450 kronor och lägst 158 kronor, om inte annat följer av lagen.

För den som vid ikraftträdandet får arbetslöshetsersättning tillsammans med ålderspension gäller 20 och 21 §§ i sin äldre lydelse till dess den pågående ersättningsperioden har gått till ända. För annan försäkrad som vid ikraftträdandet uppbär arbetslöshetsersättning får den då utgående dagpenningen inte sättas ned fill följd av bestämmelserna i 20 § första stycket första meningen meningen så länge den påbörjade arbetslöshetsperioden pågår.

Vid avstängning i fall som avses i 29 § 1-2 som grundar sig på en
händelse som har inträffat före den 1 januari 1989 gäller 30 § i sin äldre
lydelse. 13

5 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd'

dels att 13 § skall upphöra att gälla,

dels aU 4, 11, 14-16, 18 och 27 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 13 § skall lyda "Ersättningsfidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2 Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 20 år,

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under fid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om till- ■ lämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

11 §
Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd ut
går i form av ett för dag beräknat går i form av ett för dag beräknat
belopp. Under en kalendervecka belopp. Under en kalendervecka
får summan av antalet ersatta och får summan av antalet ersatta och
arbetade dagar samt karens- och arbetade dagar samt avslängnings-
avstängningsdagar uppgå till högst dagar uppgå till högst fem.
fem.

14 §3
Kontant arbetsmarknadsstöd ul- Kontant arbetsmarknadsstöd ut-

går under längst 150 dagar/å« det går under längst 150 dagar (ersätt-karensvillkoret uppfyllts (ersätt- ningsperiod), om inte annat följer ningsperiod), om ej annat följer av av 15 § sista stycket. Har slödtaga-

' Lagen omtryckt 1982:433.
Senaste lydelse 1985:503.
'Senaste lydelse 1984:514. 15

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om inte annat följer av 16 §, rätt fill kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren inom en tid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare en ersättningsperiod. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdel av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om annat ej följer av 16 §, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren inom en tid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya ersältningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

För den som regelbundet utför deltidsarbete under tid då han i övrigt är arbetslös får, om det finns särskilda skäl, regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva begränsningar i er-sätlningsrätten.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

§'

Kontant arbetsmarknadsstöd lämnas med 149 kronor per dag.

Kontant arbetsmarknadsstöd lämnas med det belopp som regeringen för varje år fastställer om inte annat följer av denna lag. Beloppet utgör 158 kronor multiplicerat med det jämförelsetal som fastställs enligt 17 § första stycket lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Beloppet avrundas till närmaste hela krontal.

Till den som söker deltidsarbete eller i annat fall är arbetslös under del av vecka utgår arbetsmarknadsstöd med det antal ersättningsdagar per vecka s"om följer av en av regeringen fastställd omräkningstabell.

Arbete som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

Prop. 1987/88:114

Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningsfiden fem, fio respektive 20 ersättningsdagar. I avstängningsfiden inräknas endast dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka stödtagaren har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Är det sannolikt att arbete som avses i 26 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden fem, tio respekfive 20 ersältningsdagar. / fall som avses i26§ 1 —2 utgör dock avstängningstiden tio, 15 respektive 25 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast dagar för vilka kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka stödtagaren har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar. I fall som avses i 26 § 1—2 gäller i stället att denna tid inte får överstiga 28, 42 respektive 70 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 26 §, beräknas ny avstängningstid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då stödtagaren vid upprepade tillfällen antingen har avvisat erbjudet sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt ulan gilfig anledning, skall stödtagaren vara avstängd till dess han eller hon utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 26 § inträffat.

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1987/88:114

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén

Föredragande: statsrådet Thalén

Lagrådsremiss med förslag till ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, m. m.

1 Inledning

I årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12) anmälde jag att jag avsåg att senare föreslå regeringen att under våren 1988 i särskild proposition förelägga riksdagen förslag om arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning m. m. Jag återkommer nu till denna fråga.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken är inriktad på alt stödja och prioritera aktiva åtgärder som främjar såväl de fördelningspolitiska som de fillväxtpolitiska målen. Den fulla sysselsättningen är elt av de viktigaste inslagen i regeringens fördelningspolitik. Arbetslöshet är etl ekonomiskt slöseri som befäster orättvisor och som skapar ekonomiska, sociala och mänskliga problem. Ett av arbetsmarknadspolitikens främsta mål är därför att hävda den s. k. arbetslinjen. Denna innebär att arbete eller utbildning skall prioriteras framför passiva åtgärder. Den primära uppgiften för arbetsförmedlingen är således att så snabbt som möjligt finna sådana lösningar att en sökande kan komma i arbete eller utbildning. Genom alt hävda arbetslinjen stöds också näringslivets expansion och tillväxten i ekonomin. Härigenom öppnas möjligheter för bl. a. gmpper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden att finna lämplig sysselsättning.

När en person blir arbetslös har hon eller han oftast rätt fill någon form av arbetslöshetsersättning. Målet är atl göra den fid då ersättning betalas ut så kort som möjligt. Arbetsförmedlingen försöker därför att finna bättre alternativ som snabbare kan leda till stabila sysselsältningsförhållanden.

Vid valet av åtgärder för den enskilde skall arbetsförmedlingen i första
hand tillgripa platsförmedling. Om det ändå visar sig att detta inte är
tillräckligt skall utbildning prioriteras framför sysselsättningsskapande åt
gärder. Om inte heller sådana åtgärder, t.ex. beredskapsarbeten och re
kryteringsstöd, bedöms lämpliga kvarstår självfallet kontantstödet som in
komstkälla i avvaktan på att arbetssökandet skall ge resultat. Detta får
emellertid inte resultera i ett endast passivt utgivande av arbetslöshetser
sättning utan skall kombineras med ett aktivt arbete för atl så snabbt som
möjligt bryta arbetslösheten och förhindra en passiviserande långtidsar- 19

betslöshet.

I detta arbete skall inte bara arbetsförmedlingen delta utan även den Prop. 1987/88:114 sökande skall göra intensiva ansträngningar för att lösa sin situation. Även arbetslöshetskassorna har här ett ansvar för att deras arbetslösa medlemmar tar tillvara alla möjligheter atl snabbt återgå i arbete. Kontantstöden får aldrig ses som ett alternafiv fill arbetslinjen. De är och får aldrig bli annat än ett tillfälligt stöd som tillgrips när fördjupade ansträngningar måste göras för att finna en akfiv lösning. De satsningar som under en följd av år har gjorts inom arbetsmarknadspolitikens ram är ett uttryck för hävdandet av arbetslinjen. Den i förhållande tiU vår omvärld rekordlåga arbetslösheten i Sverige visar att detta är en verksam politik som bör utvecklas ytterligare och fullföljas.

Även om kontantstödet utgör del lägst prioriterade medlet i denna kedja av åtgärder är det ändå nödvändigt att vi har ett väl fungerande system för arbetslöshetsersättning som kan utnyttjas under den tid då den arbetslöse med hjälp av arbetsförmedlingen söker ett nytt arbete. Det är också viktigt att en rättvis och rimlig ersättning kan lämnas till den som måste förlila sig på ersättningen för sin försörjning.

Den senaste stora reformeringen av kontantstödet skedde vid årsskiftet 1973-74. Arbetslöshetsförsäkringen fick sin nuvarande utformning och det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) infördes. Därefter har smärre förändringar gjorts inom både arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Under åren har krav på mer genomgripande förändringar ställts från skilda håll. Utvecklingen på arbetsmarknaden och förändringar inom andra ersättnings- och försäkringssystem har också visat på etl behov av att se över kontantstödet i olika avseenden.

I november 1985 fillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, efter bemyndigande av regeringen, en särskild utredare (A 1985:04) med uppdrag att se över vissa frågor rörande arbetslöshetsersättning (dir. 1985:49 och tilläggsdir. 1986:12). Utredaren' antog namnet a-kassekommittén. Utredarens uppdrag har huvudsakligen varit atl se över frågor rörande dagpenning, finansiering, statsbidrag och medlemsavgifter i arbetslöshetsförsäkringen. Utredaren skulle vidare bl. a. beräkna kostnaderna för atl avskaffa karensdagarna och föreslå vilka pensioner som bör påverka rätten till arbetslöshetsersättning.

A-kassekommittén har slutfört sitt arbete och avgivit delbetänkandet (DsA 1987:4) Arbetslöshetsförsäkring - högsta dagpenning och finansiering samt slulbetänkandet (SOU 1987:56) Ekonomiskt stöd lill arbetslösa - översyn av vissa villkor. Betänkandena har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av riksförsäkringsverket (RFV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Arbetslöshetskassornas samorganisafion (SO). Centrala studiestödsnämnden (CSN) och Svenska Samernas Riksförbund har yttrat sig över vissa punkter i slutbetänkandet.

' F.d. riksdagsledamoten Rune Carlstein. 20

Den I januari 1985 infördes elt syslem med statsbidrag till permitterings- Prop. 1987/88:114 löneersättning. RRV har på uppdrag av regeringen utvärderat systemet. RRV har redovisat uppdraget i rapporten Permitteringslön. Utvärdering av riksrevisionsverket angående permitleringslönesystemel (RRV Dnr 1986:1298). Rapporten har remissbehandlats. Yttranden har avgivils av RFV, AMS, SAF, Sveriges Verkstadsförening, Byggförbundet, Schaktentreprenörernas Arbetsgivareförbund, Kooperafionens förhandlingsorganisation (KFO), Arbetsgivareföreningen SFO, LO, Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Svenska Träindustriarbetareförbundel.

Sammanfattningarna av a-kassekommilténs betänkanden och RRV:s rapport bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilagorna 1—3.

Sammanställningar av remissyttrandena över a-kassekommilléns betänkanden och RRV:s rapport har upprättats och fmns att tillgå i arbetsmarknadsdepartementet (dnr A 2995, A4001 och A4878/87).

Jag kommer i det följande först att redovisa mina förslag och överväganden i fråga om arbetslöshetsersättningen. Därefter kommer jag att behandla permitteringslöneersättningen.

2 Arbetslöshetsersättningen

2.1 Allmän bakgrund

Arbetslöshetsersättningen har kommit att spela en allt större roll för allt fler människor. Antalet personer som någon gång under året får arbetslöshetsersättning har i det närmaste fördubblats under de senaste tio åren, från 217000 år 1977 till 410000 år 1986. Under samma tid har den utbetalade ersättningen ökat från 1 195,4 milj. kr. fill 7 100,7 milj. kr. Statens andel av dessa kostnader var 1085,9 milj. kr. resp. 6766,4 milj. kr. Allt fler människor får ersättning från främst arbetslöshetsförsäkringen framför allt på gmnd av att antalet försäkrade har ökat och all möjligheterna att få ersättning har förbättrats.

Det ökade utnyttjandet av arbetslöshetsersättningen och de kraftigt ökade kostnaderna motiverar en översyn av hela finansieringssystemet för främst arbetslöshetsförsäkringen men också av vissa ersättningsvillkor. En fråga som ofta har varit föremål för diskussion är nivån på dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. I motsats fill vad som gäller i många andra socialförsäkringar sker ingen automatisk uppräkning av dagpenningnivån efter något index eller basbeloppet. Varje höjning har prövats särskilt. Denna ordning bör ersättas med ett system som ger en bättre följsamhet gentemot löneutvecklingen.

Jag kommer i det följande att redovisa förslag, fill stor del gmndade pä
a-kassekommitténs betänkanden, till ändringar av främst arbetslöshetsför
säkringen men också av KAS. Mina förslag omfattar bl. a. ett system för
anpassning av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen till
löneutvecklingen. Vidare ett helt nytt finansieringssystem för försäkringen
med direktutbetalningar av statsbidrag och enhetligare medlemsavgifter.
Systemet har bl. a. den fördelen att kassorna inte längre kommer att
behöva bygga upp och hålla fonder. Dessa bör därför utgå ur kassornas 21

ekonomiska system och lösas upp. Härigenom kan också behovet av Prop. 1987/88:114 höjningar av medlemsavgifterna begränsas.

Mina förslag till ändringar i ersättningsreglerna omfattar bl. a. ett avskaffande av karensdagarna inom både arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Härigenom uppnås en bättre överensstämmelse med den allmänna sjukförsäkringen. Dessutom tillgodoses ett krav som under många år har ställts av bl. a. löntagarorganisationerna.

Flertalet av de förslag som jag kommer att redovisa gmndar sig, som jag nyss har nämnt, pä a-kassekommitténs betänkanden. Mina förslag i dessa delar överensstämmer emellertid inte alltid helt med kommitténs förslag. Under beredningen av kommitténs förslag har diskussioner förts mellan representanter inom regeringskansliet och företrädare för SO och fackliga organisationer om främst frågor rörande finansiering, statsbidrag, medlemsavgifter och arbetslöshetskassornas fonder. Vid dessa diskussioner har man varit överens om att vissa avvikelser och justeringar bör göras i förhållande fill kommitténs förslag för att uppnå de mål som har legat till grund för kommitténs arbete.

A-kassekommittén har haft elt stort antal frågor alt överväga. I fråga om vissa av dem har kommittén inte funnit skäl att föreslå några ändringar. Det gäller bl. a. ersättningsregler vid säsong- och dellidsarbetslöshet samt åtgärder för att förhindra felaktiga utbetalningar. För egen del är jag inte heller beredd all föreslå några ändringar på dessa punkter. Jag vill erinra om att regeringen under våren 1987 beslutade om vissa begränsningar av ersällningsrätten i samband med deltidsarbete.

Enligt direktiven skulle kommittén göra en redaktionell översyn av de föreningsrättsliga bestämmelserna i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Ett förslag till lagtext skulle utformas som självständigt reglerar dessa frågor utan hänvisning till annan lagstiftning. Kommittén har emellertid funnit att en sådan lagtext skulle bli sa omfattande att fördelarna med en självständig reglering inte uppväger nackdelarna med en så tyngande lagtext. Kommittén har därför avstått från att redovisa ett lagförslag. I stället föreslår kommittén att översynen av lagtexten skall bedrivas i en särskild utredning, som odelat kan ägna erforderlig tid åt uppgiften. LO föreslår i sitt yttrande över slulbetänkandet att en mer fullständig översyn av lagsfiftningen bör göras. En särskild utredning bör enligt LO därför tillsättas. AMS anser atl det är angeläget att en översyn av de föreningsrättsliga bestämmelserna görs. SO framhåller detsamma och föreslår att en sådan översyn görs i en mindre arbetsgrupp. Jag har full förståelse för alt lagen om arbetslöshetsförsäkring i vissa delar kan upplevas som otidsenlig, inte minst de hänvisningar som görs till 1951 års lag om ekonomiska föreningar och som fortfarande gäller på gmnd av särskilda övergångsregler. Jag är emellertid inte beredd att i detta sammanhang ta ställning lill om en särskild utredning behöver tillsättas för att göra en översyn av lagen enbart av detta skäl.

AMS har i sill yttrande över slutbetänkandet berört frågan om vissa
företagares möjligheter att få arbetslöshetsersättning vid fillfälliga avbrott i
verksamheten. I två arbetslöshetskassor är detta möjligt, nämligen i Sveri
ges fiskares erkända arbetslöshetskassa och, för kollektivt anslutna åkare 22

och schaktare, i Småföretagarnas erkända arbetslöshetskassa. I bägge Prop. 1987/88:114 fallen rör det sig enligt AMS om försäkring mot avbrott och ersältningsreg-lema skiljer sig väsentligr från de normala ersättningsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Enligt AMS bör berörda gruppers försäkring mot avbrott ses över i syfte att pröva om det är möjligt att finna andra fill berörda branscher bättre anpassade försäkringsformer utanför arbetslöshetsförsäkringens ram. Det är enligt min mening angeläget att det inom arbetslöshetsförsäkringen inte utvecklas stödformer som ger ersättning i andra situationer än vid ren arbetslöshet. Denna fråga bör emellertid övervägas ytterligare och jag är därför inte beredd atl nu lägga något förslag i frågan.

Svenska Samernas Riksförbund har i sitt yttrande över a-kassekommitténs slutbetänkande hemställt att regeringen i proposition tar upp rennä-ringskommilténs förslag angående arbetslöshetsersättning för arbetslösa renskötare. Rennäringskommittén har i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi föreslagit bl. a. att AMS skall medge växelarbetande renägare generell dispens från kravet att helt avveckla rörelsen som villkor för att erhålla kontant arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsstöd. Kommittén har vidare föreslagit alt växelarbetande renägare skall anslutas till en av.de befintliga arbetslöshetskassorna för att underlätta en enhetlig policy i ersättningsfrågor. För egen del vill jag anföra följande i denna fråga. Renskötande samer är oftast samtidigt renägare och de betraktas då i arbetslöshetsförsäkringen och KAS som egna företagare. Som sådana kan de inte få arbetslöshetsersättning vid tillfälliga ofta säsongbetingade uppehåll i renskötseln. Rennäringskommitténs förslag att delta skall vara möjligt för växelarbetande renägare innebär ett avsteg från de i princip generellt gällande föreskrifterna att ersättningsrätt inte föreligger vid fillfälliga avbrott i den egna verksamheten. Jag har nyss redovisat min syn på utvecklingen av stödformer inom arbetslöshetsförsäkringen som ger ersättning i andra situationer än vid ren arbetslöshet. Att tillmötesgå rennä-ringskommitlén på denna punkt vore att införa ett näringsstöd med utnyttjande av en försäkringsform som är avsedd för andra ändamål. Jag är därför inte beredd att föreslå några ändringar av reglerna för arbetslöshetsersättning i denna riktning.

A-kassekommittén har övervägt frågan om att ansluta renägare till en befinfiig arbetslöshetskassa men också möjligheterna för renägare att bilda en egen kassa. Kommittén har funnit att rennäringens förhållanden är så speciella att de knappast skulle gagnas av möjligheter för renägarna att bilda eller tillhöra arbetslöshetskassa. Mer framkomliga vägar inom arbetsmarknadspolitiken erbjuder enligt kommittén de sysselsättningsskapande åtgärderna i glesbygd, bl. a. kombinationssysselsättningar. För egen del har jag inte någon annan uppfattning.

Sveriges Köpmannaförbund har i en skrivelse med anledning av a-kassekommitténs slutbetänkande hemställt att elt antal förslag skall övervägas som av förbundet tidigare har framförts fill kommittén. Förslagen avser främst hur dagpenningen skall beräknas för den som tillhör en arbetslöshetskassa för företagare. Jag är inte beredd all tillstyrka förslagen.

Handelstjänslemannaförbundet har i skrivelse den 30 september 1986
(dnr A 4493/86) hemställt att regeringen skall förelägga riksdagen elt för- 23

2,2 Dagpenning- och kompensationsnivån

2.2.1 Dagpenningnivån

Mitt förslag: Den högsta dagpenningnivån i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 425 kr. den 4 juli 1988 och till 450 kr. den 2 januari 1989.

Vid samma tidpunkter höjs stödbeloppet i det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) till 149 kr. resp. 158 kr.

De tre nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering höjs samtidigt till 425, 255 och 181 kr. resp. 450, 270 och 191 kr.

Fr.o.m. år 1990 anpassas den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen, stödbeloppet i KAS och nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering årligen till löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egenfiig industri.

Samma högsta och lägsta dagpenning skall gälla inom samfiiga arbetslöshetskassor. Som lägsta dagpenning skall gälla stödbeloppet i KAS.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt avser att den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen skall anpassas fill löneutvecklingen och att samma högsta dagpenning skall gälla i samtliga arbetslöshetskassor. Frågan om nivåerna på KAS och utbildningsbidragen har inte behandlats av kommittén.

Remissinstanserna: Flertalet tillstyrker förslaget om en årlig anpassning av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Endast SAF avstyrker. AMS och LO anser atl lagen bör utformas så att den möjliggör en förändrad bas för anpassningen av den högsta dagpenningen om ett mer generellt mått för löneutvecklingen tillskapas eller sådana förändringar sker av lönestatistiken för arbetare inom industrin att gmnden för den föreslagna metoden ändras. SACO/SR anser att gränsen för högsta dagpenning skall höjas till högsta sjukpenningklass. Organisationen anser också att det skall finnas möjlighet alt komplettera arbetslöshetsförsäkringen för inkomsttagare som ligger över sjukpenningklass. RFV anser att, om en automatisk justering alls skall införas, den högsta dagpenningen i stället bör justeras med hjälp av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Skälen för mitt förslag: Den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäk-

ringen höjs inte nu med någon automatik. Varje höjning prövas i stället för Prop. 1987/88:114 sig. Hänsyn tas då till pris- och löneutvecklingen men också till det slatsfi-nansiella läget. Vanligtvis höjs dagpenningen vid varje budgetårsskifte vilket innebär en höjning var tolfte månad. Längre perioder mellan höjningar har förekommit.

Erfarenheterna av denna ordning visar alt det är svårt att undvika eftersläpningar gentemot löneutvecklingen. Särskilt kraftiga höjningar måste tillgripas vartannat eller vart tredje år för att rätta till uppkomna obalanser. För den arbetslöse har detta inneburit att värdet på dagpenningen successivt urholkals. Samtidigt har den som arbetar fått en förbättring av sin inkomst genom löneutvecklingen. Denna orättvisa bör nu undanröjas. Även den som är arbetslös bör ha rätl alt få del av ett förbättrat löneläge.

A-kassekommittén har haft i uppdrag att överväga dels metoder för höjning av dagpenningen utan koppling lill något index, dels system för anpassning av dagpenningen till löneutvecklingen. Kommittén har stannat för att föreslå alt dagpenningen skall justeras årligen med hänsyn lill löneutvecklingen. För egen del anser jag också att elt system med årliga justeringar är det mest rättvisa.

I likhet med kommittén anser jag också att de årliga justeringama bör kopplas fill löneutvecklingen. Kommittén har efter att ha vägt för- och nackdelar hos olika lönestatistiska källor på arbetsmarknaden föreslagit atl den högsta dagpenningen bör följa löneulveckhngen för vuxna arbetare inom egentlig industri. Denna löneutveckling redovisas i en av SAF och LO årligen gemensamt framtagen lönestatistik. Själv har jag också vid mina överväganden funnit atl löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egentlig industri ger den bästa garantin för en rimlig kompensation eftersom flertalet av dem som' berörs är arbetare eller tjänstemän på mellannivåer. Jag kan med hänsyn till kostnadseffekterna inte tillstyrka SACO/SR: s förslag att dagpenningen skall höjas till högsta sjukpenningklass. Jag anser i likhet med kommittén att det bör vara den procentuella utvecklingen av tidlön och ackord för vuxna arbetare inom egentlig industri som skall ligga till gmnd för anpassningen av den högsta dagpenningnivån. Mätningen bör därvid utgå ifrån den högsta dagpenningen som gäller för år 1989. Förändringen bör sedan beräknas genom atl detta belopp multipliceras med etl tal (jämförelsetal) som anger löneutvecklingen mellan andra kvartalet året innan den nya dagpenningnivån skall gälla och andra kvartalet år 1988. Det sålunda framräknade beloppet avrundas till närmaste hela krontal. Jag är inte beredd alt tillstyrka SACO/SR:s förslag all det skall finnas möjligheter att komplettera arbetslöshetsförsäkringen med ytterligare ersättning för inkomsttagare med högre inkomster.

Anpassningen av dagpenningnivån bör ske fr. o. m. den första måndagen
varje år. Detta är möjligt eftersom det statistiska underlaget som skall ligga
lill grund för prövningen av behovet av anpassning finns klart under
november månad året innan. Det är också lämpligt att det sker vid denna
fidpunkt för att hålla tidsfördröjningen mellan utfallet av löneutvecklingen
och den nya dagpenningen så kort som möjligt. Att anpassningen bör ske
fr. o. m. den första måndagen varje år beror på att ersättningen beräknas 25

per vecka.

Beslut om den nya högsta dagpenningen kan således fattas under no- Prop. 1987/88:114 vember eller december månad. Det bör ankomma på regeringen att fastställa den nya högsta dagpenningen utifrån de principer som jag nu har förordat.

Den beräkningsmetod och den ordning i övrigt som jag nu har förordat för fastställande av högsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen bör kunna användas även i fråga om KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering. Därvid bör som utgångsvärden naturligtvis gälla de ersättningsbelopp i krontal som gäller för dessa bidragsformer för år 1989.

Som lägsta dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen föreslår jag att i fortsättningen skall gälla stödbeloppet i KAS. Jag föreslår också att samma högsta och lägsta dagpenning i fortsättningen bör tillämpas av samtliga arbetslöshetskassor. Det finns enligt min mening inga skäl till att kassatillhörigheten skall få inverka på ersättningens storlek.

Den ordning som jag nu har föreslagit för att anpassa ersättningsnivåerna för arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag bör tillämpas första gången vid fastställande av de nivåer som bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1990, dvs. fr. o. m. den första måndagen år 1990. I avvaktan härpå bör vissa uppjusteringar ske av nivåerna den 4 juli 1988 och den 2 januari 1989, dvs. fr. o. m. den första måndagen efter budgetårsskiftet resp. årsskiftet.

Jag föreslår att den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 425 kr. fr. o. m. den 4 juli 1988 och till 450 kr. fr. o. m. den 2 januari 1989. Vid samma fidpunkter bör KAS höjas till 149 kr. resp. 158 kr. De nya reglerna om att samma högsta och lägsta dagpenning skall gälla i samfiiga arbetslöshetskassor bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Mina förslag föranleder ändringar i 17§ lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Höjningarna av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och av KAS fr. o. m. den 4 juli 1988 bör komma till uttryck genom endast en ändring av beloppen i den nuvarande lagtexten (lagförslagen 1 och 2). Fr. o. m. den 1 januari 1989 bör paragraferna få en ny lydelse som bemyndigar regeringen att årligen fastställa den högsta dagpenningen resp. stödbeloppet utifrån de principer som jag har förordat. I 17 § lagen om arbetslöshetsförsäkring bör även införas en bestämmelse om att dagpenning utges med lägst stödbeloppet i KAS. Höjningarna av den högsta dagpenningen och av KAS fr. o. m. den 2 januari 1989 bör regleras i övergångsbestämmelser till de lagändringar som föreslås träda i kraft den 1 januari 1989 (lagförslagen 4 och 5).

Regeringen har riksdagens godkännande att anpassa nivåema på ut
bildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabi
litering till dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. Om riksdagen god
känner de höjningar av den högsta dagpenningen som jag har föreslagit
fr.o.m. den 4 juli 1988 och den 2 januari 1989 avser jag att senare föreslå
regeringen att genom förordning besluta om höjning av utbildningsbi
dragen enligt följande. Utbildningsbidraget för den som är berättigad till
ersättning från erkänd arbetslöshetskassa bör höjas fill högst 425 kr.
fr. om. den 4 juli 1988 och till högst 450 kr. fr. o. m. den 2 januari 1989. För 26

den som är lägst 20 år och inte har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa bör bidraget vid samma fidpunkter höjas till 255 kr. resp. 270 kr. Bidragsnivån som gäller för den som är under 20 år och som inte är berättigad till ersättning från erkänd arbetslöshetskassa bör samtidigt höjas till 181 kr. resp. 191 kr. Sveriges AMU-elevers Riksförbund (SARF) har i skrivelse den 21 december 1987 (dnr A 6284/87) hemställt aft det lägsta utbildningsbidraget skall höjas med 50 kr. per dag fr. o. m. den 1 juli 1988 och att det därefter skall följa med höjningen av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen i kronor. SARF har vidare hemställt om vissa förbättringar av resekostnadsersättning och traktamenten vid arbetsmarknadsutbildning. Jag är inte beredd alt fillstyrka dessa framställningar.

Fr. o. m. år 1990 föreslås alltså nya principer gälla för att fastställa den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen. På gmnd härav bör regeringen inhämta ett godkännande av riksdagen aft regeringen fr. o. m. år 1990 årligen får anpassa nivåema på utbildningsbidragen genom tillämpning av samma beräkningsprinciper. Jag avser atl återkomma till denna fråga i den blivande propositionen.

Prop. 1987/88:114

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget. TCO och SO påtalar vikten av övergångsbestämmelser för ålderspensionärer som redan uppbär ersättning enligt de gamla reglerna, SACO/SR motsätter sig bestämt sänkta kompensationsnivåer med nuvarande låga högsta dagpenning. Organisationen påpekar också alt i tjänstepensionsavtalen motsvarar full pension numera ca 70 % (i vissa fall mer) av slutlönen. SAF ifrågasätter om inte kompensationsnivån på 90% är för hög.

Skälen för mitt förslag: För närvarande kan dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen uppgå lill som mest 91,7% av den försäkrades dagsförtjänst före arbetslösheten. Dagpenningen får dock inte uppgå till högre belopp än den gällande högsta dagpenningen i den kassa medlemmen fillhör. Dagpenningen fastställs i förhällande lill medlemmens dagsförtjänst enligt en av AMS årligen fastställd s. k. överförsäkringstabell (20 § lagen om arbetslöshetsförsäkring). Inom den allmänna sjukförsäkringen tilläm-

pas emellertid en kompensationsnivå på 90% av den sjukpenninggmndan- Prop. 1987/88:114 de inkomsten. Jag finner del naturligt mot bakgmnd av att jag strax kommer att föreslå att karensdagarna avskaffas i arbetslöshetsförsäkringen, vilket redan har skett i sjukförsäkringen, att även kompensationsnivån anpassas fill vad som gäller inom sjukförsäkringen. För den enskilde ersättningstagaren innebär detta att dagpenningen minskar med som mest 8 kr. per dag vid en högsta dagpenning om 450 kr. Detta kompenseras dock i flertalet fall av de förbättringar som slopade karensdagar medför. Dagpenning till den enskilde skall dock inte få utgå med högre belopp än den gällande högsta dagpenningen eller med lägre belopp än den gällande lägsta dagpenningen.

En försäkrad som i dag får någon form av ålderspension före fyllda 65 år kan vid arbetslöshet få arbetslöshetsersättning om den s. k. tjänstetidsfaktorn inte uppgår lill 0,8 eller mer. Detta innebär alt om för full pension krävs t. ex. 30 inljänandeår så bortfaller rätten fill arbetslöshetsersättning om den försäkrade har fått ihop minst 24 inljänandeår. Den som har färre inljänandeår kan får ersättning. Dagpenningen fastställs då på vanligt sätt. Från dagpenningen görs sedan ett pensionsavdrag med ett belopp som följer av en av AMS fastställd pensionsavdragstabell.

Den som på detta sätt får arbetslöshetsersättning kan få en sammanlagd inkomst, dvs. inkl. pensionen, som överstiger vad han skulle ha fått om han hade intjänat rätl till hel pension.

Kommittén har i enlighet med sina direkfiv övervägt möjligheterna att helt slopa rätlen lill arbetslöshetsersättning i samband med pension. Kommittén har emellertid, mot bakgmnd av atl många ersältningstagare med pensioner har relativt små sådana på grund av att de har sökt sig ut i arbetslivet vid relativt hög ålder, förordat att det fortfarande skall vara möjligt att kombinera arbetslöshetsersättning med pension.

Även jag har vid mina överväganden funnit att det också fortsättningsvis bör vara möjligt för den som inte har fyllt 65 år att uppbära arbetslöshetsersättning samtidigt med pension. För många med små pensioner är den enda möjligheten att få en dräglig inkomst att så länge som möjUgt stå till arbetsmarknadens förfogande. Delta gäller särskilt för äldre kvinnor som har sökt sig ul på arbetsmarknaden sent efter att ha ägnat många år åt hushållsarbete. Dessa har ofta inte tillräckligt många inljänandeår för full pension.

Dock finns det anledning att göra vissa ändringar i nuvarande bestämmelser för alt bl. a. undvika fall av överkompensation. Dessutom bör bestämmelserna vara så utformade att de motverkar att ålderspensionärer anmäler sig på arbetsförmedlingen endast för alt dryga ut pensionen med arbetslöshetsersättning utan att de är reellt arbetssökande.

För alt uppnå dessa syften föreslår jag att kompensafionsnivån för
ålderspensionärer i arbetslöshetsförsäkringen bör vara 65 % av den fidiga
re dagsförtjänslen. Detta är samma ersättningsnivå som gäller för hel
pension inom flera allmänt förekommande pensionssystem. Från den dag
penning som har fastställts på detta sätt skall därefter göras avdrag med
pensionsbeloppet. Avdraget bör motsvara 1/260 av årspensionen. Genom
detta avdragssystem förenklas pensionsavdragen avsevärt. Särskilda pen- 28

sionsavdragstabeller behöver inte längre fastställas och omarbetas med Prop. 1987/88:114 jämna mellanrum. Även i detta fall bör gälla att dagpenning till den enskilde aldrig skall få utgå med högre belopp än den gällande högsta dagpenningen. Däremot bör dagpenningen för ålderspensionärer kunna understiga den gällande lägsta dagpenningen om detta föranleds av pensionsavdrag.

Mitt förslag innebär således atl arbetslöshetsersättningen jämte pensionen inte, som nu ofta är fallet, får översfiga vad som normall utgår i hel pension. Vidare innebär del alt begränsningsregeln om Ijänstetidsfaktorn 0,8 eller mer kan slopas. Denna regel är egenfiigen bara avpassad till det stafiiga pensionssystemet och det har visat sig svårt många gånger att tillämpa den på andra pensionssystem.

När det gäller vilka pensioner som skall påverka ersättningsrätten så vill jag, i likhet med kommittén, inte föreslå några ändringar i förhållande fill nuläget. Även i fortsättningen bör således avdrag göras vid, fömtom ålderspension från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen, endast ålderspension som utgår på gmnd av förvärvsarbete. Jag vill betona att med det sistnämnda avser jag inte bara ersättningar som benämns pension utan även ersättningar med andra benämningar men som uppenbarligen har karaktär av pension till följd av förvärvsarbete. För att pensionsavdrag skall göras skall det räcka med att den försäkrade har fillerkänts pension. En försäkrad som frivilligt avstår från att lyfta pensionen skall inte därigenom kunna slippa avdrag.

De förslag i fråga om pensioner som jag nu har redovisat avser bara arbetslöshetsförsäkringen. I fråga om KAS har jag inte funnit skäl att föreslå några ändringar i detta avseende. Bestämmelserna om pensionsavdrag i KAS är redan i dag restriktiva. KAS-beloppet är dessutom så lågt att det inte ger utrymme för någon överkompensation.

Mina förslag föranleder ändringar i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshets
försäkring. I 20 § första stycket bör de nya bestämmelserna om kompensa
tionsnivåer tas in. Bestämmelserna om överförsäkringstabell skall därvid
utgå eftersom dagpenningen nu skall fastställas till en procentuell andel av
dagsförtjänsten. I första styckets första mening bör göras en hänvisning till
17 § första och andra styckena för att markera att dagpenningen dock inte
får överstiga den gällande högsta dagpenningen eller understiga den gällan
de lägsta dagpenningen. I fall som avses i 20 § första stycket andra mening
en, dvs. i fråga om försäkrad som tillerkänts ålderspension, skall likaså
gälla att dagpenningen inte får överstiga den gällande högsta dagpenning
en. Dock skall i sådant fall den gällande lägsta dagpenningen kunna under
skridas om detta föranleds av pensionsavdrag. En hänvisning behöver i
delta fall göras endast fill första stycket i 17 §. I 21 §, som gäller pensions
avdrag, bör i första stycket göras en hänvisning till 20 § första stycket
andra meningen i vilken anges kompensationsnivån för den som tillerkänts
ålderspension. Vidare bör nuvarande bestämmelser i 21 § första stycket
om inplacering i avdragsklass enligt en av AMS fastställd pensionsavdrags
tabell och om nedsättning av dagpenningen ersättas med en bestämmelse
om nedsättning av dagpenningen med 1/260 av årspensionen. 21 § andra
stycket bör upphävas med hänsyn till mitt förslag all regeln om tjänstelids- 29

faktorn 0,8 eller mer bör slopas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt såvitt avser arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén har funnit det angeläget att avskaffa karensdagarna även i KAS. Kommittén har emellertid avstått från att föreslå detta, eftersom den inte har kunnat finna möjligheter att finansiera en sådan reform.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna påtalar att ett slopande av karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen samtidigt bör följas av elt slopande av karensdagarna i KAS. Man anser att det skulle vara fel att särbehandla endera stödformen. SAF anser att karensen i någon mån bör behållas för att stävja missbruk och minska kostnaderna. Statskontoret föreslår en sänkning av karensdagarna från fem till ire och menar atl regering och riksdag då skulle få en bättre överblick över reformens konsekvenser innan man beslutar att la steget fullt ut. Utrymme skulle då skapas för en motsvarande åtgärd inom KAS förutsatt atl kompensationsnivån minskas till 90%. Svenska kommunförbundet och Landsfingsför-bundel avstyrker förslaget med tanke på osäkerheten beträffande kostnader, utfall och finansiering.

Skälen för mitt förslag: Innan ersättning från arbetslöshetsförsäkringen eller KAS får utgå måste enligt nu gällande regler den arbetslöse fullgöra fem karensdagar. Bestämmelser om karens har funnits sedan den första kassaförordningen trädde i kraft år 1935.

Motiven för karensdagarna har varit flera. Ett har varit alt den arbetslöse under den närmaste tiden efter det att anställningen upphörde ansågs ha tillgångar till förfogande för sitt eget och familjens uppehälle. Ett annat har varit alt man vid arbetslöshet behöver tid för att pröva den arbetslöses situation och överväga lämpliga åtgärder. Karensen skulle sortera bort de korta arbetslöshetsfallen som därigenom inte skulle belasta arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassorna. Först efter en tids arbetslöshet ansågs den arbetslöse i allmänhet behöva hjälp.

För egen del anser jag atl dessa argument inte längre är hållbara. Jag vill erinra om all karensdagarna i sjukförsäkringen har tagits bort. Den som drabbas av arbetslöshet kan inte sägas ha bättre förutsättningar att själv

klara det inkomstbortfall som karensdagarna innebär än den som drabbas av sjukdom. Ett kraftigt ekonomiskt avbräck i början av arbetslösheten kan få långvariga ekonomiska konsekvenser både för den som relativt snabbt får ett nytt arbete och den som får vänta en längre tid. Jag kan därför inte se några skäl fill att behålla denna skillnad mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Att karensdagarna skall sortera bort de korta arbetslöshetsfallen är inte något att sträva efter. Snarare är det utomordentligt vikfigt alt den som har drabbats av arbetslöshet snabbt kommer till arbetsförmedlingen för att lämpliga åtgärder skall kunna sättas in i elt tidigt skede. Härigenom kan lättare förebyggas att arbetslösheten utvecklas till att bli långvarig och kostsam att bryta eller alt den enskilde hamnar i en situafion med ofta återkommande korta arbetslöshetsperioder.

Vid flera tillfällen fidigare har från olika håll förts fram förslag om att slopa karensdagarna. Dessa förslag har oftast stupat på att det har bedömts ekonomiskt svårt att genomföra en sådan reform. Kommittén har genom sina förslag till ändring av bl. a. kompensationsnivån visat att det går att finansiera reformen inom ramen för oförändrade kostnader.

Mot denna bakgmnd föreslår jag att karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen skall slopas. Detta bör ske fr.o.m. den 1 januari 1989. Av rättviseskäl anser jag att även karensdagarna i KAS skall slopas vid samma tidpunkt. Det går enligt min mening inte att försvara att olika regler skall gälla i detta avseende i de båda stödsystemen. Kostnaden för att slopa karensdagarna i KAS är ej heller så stor att den motiverar en särbehandling av dem som uppbär KAS.

Kostnaden för att slopa karensdagama i arbetslöshetsförsäkringen har jag beräknat till ca 250 milj. kr. per år och i KAS till ca 20 milj. kr.

Mina förslag medför att 13 § i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd bör upphävas. Förslagen föranleder följdändringar i 11, 14, 15, 16 och 30 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring och i 11, 14, 15, 16 och 27 §§ lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, vilka bara innebär att begreppen karensvillkor, karensdagar och karensfid utgår. Av samma skäl bör också mbrikerna före 13 § i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd ändras.

Prop. 1987/88:114

bart skäl om arbetet skulle ha varat mer än tio dagar. Vid arbeten av Prop. 1987/88:114 kortare varakfighet skall avstängningstiden inte förlängas. Den totala tiden under vilken en avstängning får räknas föreslås förlängd från 56 till 70 kalenderdagar för den som blir avslängd under 25 ersättningsdagar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot kommitténs förslag. TCO uttalar sig principiellt mot en förlängning av avstängningstiden, men accepterar det förslag som ligger.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd skall en arbetslös avstängas från rätt till ersättning viss tid om han eller hon

1. har lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning,

2. har skilts från arbetet på gmnd av ofillbörligt uppförande,

3. har avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

Avstängningsfiden är fem ersättningsdagar om det är sannolikt att arbetet skulle ha varat högst fem dagar och tio ersältningsdagar om arbetet skulle ha varat mer än fem men högst tio dagar. Vid arbete av längre varaktighet än tio dagar är avstängningstiden 20 ersättningsdagar.

Jag har alldeles nyss föreslagit att karensdagarna skall slopas i arbetslöshetsförsäkringen och KAS. I likhet med kommittén finner jag det orimligt atl en avveckling av karensdagarna skall komma den som har lämnat en anställning frivilligt utan gilfig anledning till godo. De slopade karensdagarna innebär ju att man får ersättning snabbare och jag anser att det skulle vara stötande om detta skulle gälla även när någon har lämnat sin anställning frivilligt. Detsamma gäller enligt min mening den som har skilts från sitt arbete på gmnd av otillbörligt uppförande. I båda dessa fall skall de sökande, sedan de har anmält sig på arbetsförmedlingen, vara avstängda från ersättning viss tid och därefter vanligtvis fullgöra fem karensdagar. Först därefter får ersättning utgå. När karensdagarna slopas kommer dessa sökande, med oförändrade avstängningsregler, att få ersättning fem dagar tidigare än nu. Detta bör motverkas genom att avstängningstiden i dessa fall förlängs med det antal dagar som karensen i dag utgör, dvs. med fem ersättningsdagar.

Till skillnad från kommittén kan jag däremot inte anse att avstängningstiden skall förlängas bara i det fall då ett arbete skulle ha varat mer än tio dagar. Även när det gäller arbeten av kortare varaktighet skall sökanden fullgöra fem karensdagar. Det finns enligt min mening inga hållbara skäl för att behandla dessa fall generösare än om arbetet skulle ha varat mer än tio dagar. Avstängningstiden bör därför enligt min mening alltid förlängas med fem ersättningsdagar för den som frivilligt utan giltig anledning har lämnat ett arbete eller som har skilts från etl arbete på gmnd av otillbörligt uppförande. I konsekvens med mitt förslag bör den totala avstängningstiden, dvs. den tid under vilken en avstängning från ersättning längst får räknas, i dessa fall förlängas från 14, 28 eller 56 kalenderdagar lill 28, 42 eller 70 kalenderdagar. De förlängda avstängningsfiderna bör gälla både i arbetslöshetsförsäkringen och KAS och träda i kraft den 1 januari 1989.

Jag delar inte heller kommitténs uppfattning alt avstängningstiden skall 32

förlängas även för den som har avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl. Förlängningen av avstängningsfiderna för den som har lämnat ett arbete frivilligt eller som har skilts från sitt arbete är direkt kopplad till slopandet av karensdagarna. Någon sådan koppling finns enligt min mening inte när det gäller avvisande av arbete. Den som blir avstängd för att ha avvisat elt arbete eller som på annat sätt har vållat att en anställning inte har kommit till stånd uppbär vanligtvis redan ersättning och har således redan fullgjort karensdagarna. Personen i fråga skall därför inte fullgöra karensdagar efter avstängningsfiden. Att förlänga avstängningstiden i dessa fall skulle innebära en direkt skärpning och försämring i förhållande till nuläget.

Kommittén har haft i uppdrag att utreda omfattningen av det frivilliga slutandet. Kommittén har därvid inte funnit några belägg för atl ungdomar skulle lämna sina arbeten frivilligt för att leva på arbetslöshetsförsäkringen, vilket har hävdats från olika håll. Tvärtom har kommittén funnit alt den andel av de arbetslösa ungdomarna som lämnat sina arbeten på egen begäran är lägre nu än för tio år sedan. Det stora flertalet ungdomar som blir arbetslösa blir det därför atl en tillfällig anställning upphör. Däremot har kommittén funnit att det frivilliga slutandet har ökat bland de alh-a äldsta. Som skäl härför uppger kommittén att de äldres avgångar är starkt konjunkturbetingade. Under det försämrade arbetsmarknadsläget åren 1980-1984 fyrdubblades antalet äldre som slutade sina arbeten av skäl som hälsa, pension och flyttning.

Jag kan mot denna bakgmnd inte se att det finns några skäl att göra några skärpningar av avstängningsreglerna vid frivilligt slutande utöver vad jag nyss har föreslagit. Jag vill här erinra om att de s. k. äldreavgångarna är föremål för utredning i särskild ordning. Det är därför inte motiverat atl nu överväga några åtgärder inom arbetslöshetsersättningens ram för denna grupp.

Mitt förslag föranleder ändringar i 30 § första stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring och 27 § första stycket lagen om kontant arbetsmarknads-Stöd. Ändringarna innebär att nuvarande lagtexter kompletteras med de förlängningar av avstängningsfiden räknat i ersättningsdagar och av den tid under vilken en avstängning från ersättning längst får fortgå räknat i kalenderdagar som jag nu har föreslagit.

Prop. 1987/88:114

måste vara om studierna är så bundna att det kan göras sannolikt atl den Prop. 1987/88:114 arbetslöse inte samtidigt kan vara aktivt arbetssökande. TCO, SACO/SR, LO och SO anser att de begränsningar i ersättningsrätten som föreslås bör leda till ökade möjligheter fill utbildning med utbildningsbidrag. CSN ansluter sig fill förslaget när det gäller helfidsstudier under en längre tid. Vid kortare heltidsstudier om högst 14 dagar bör dock arbetslöshetsersättning få utgå.

Skälen för mitt förslag: I lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd finns ersättningsrätten vid studier inte särskilt reglerad. I stället har denna ersättningsrätt i praxis bedömts utifrån bestämmelserna om den sökandes skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om studierna har ansetts förhindra en ersättningssökande från att anta erbjudet arbete har ersättning nekats.

Från alt i början ha bedömts restriktivt har dessa ärenden, bl. a. efter avgöranden i försäkringsöverdomstolen, nu kommit att behandlas mer och mer generöst. Möjligheterna all studera med arbetslöshetsersättning som studiefinansiering har därigenom ökat.

För egen del anser jag att denna utveckling är otillfredsställande. Arbetslöshetsersättningen utnyttjas i stället för de finansieringsformer som samhället erbjuder vid studier. Ersättningen används därigenom på ett sätt som den inte är avsedd för. Ersättningen riskerar att förlora sin karaktär av arbetsmarknadspolitiskt medel som skall användas för att garantera in-komsltrygghet vid tillfälliga perioder av arbetslöshet.

I och för sig är det naturligtvis inte fel alt en arbetssökande lar tillvara den arbetslösa tiden för att förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden. Delta får emellertid inte innebära atl den sökande engagerar sig i aktiviteter som inverkar menligt på hans eller hennes möjligheter att söka och snabbt anta ett ledigt arbete. Studier kan lätt komma att bli ett hinder om de inte är av helt ringa omfattning eller kan bedrivas under tid då de inte inkräktar på själva arbetssökandet. Studier, som när de har fullföljts förbättrar den sökandes möjligheter all få arbete, skall självfallet mötas positivt, men finansieringen av dem skall normalt vara skild från arbetslös-helsersättningen.

Mot denna bakgmnd anser jag att möjligheterna att studera och samtidigt uppbära arbetslöshetsersättning bör regleras i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd.

Som huvudregel bör gälla atl det inte skall vara tillåtet att uppbära arbetslöshetsersättning samfidigt med studier. Endast om del finns särskilda skäl bör detta vara möjligt. Exempel härpå kan vara en heltidsarbetande som bedriver heltidsstudier vid sidan av arbetet. Vid arbetslöshet bör han eller hon kunna fortsätta studierna och uppbära arbetslöshetsersättning fömtsatt att personen i fråga söker heltidsarbete och alt del tidigare arbetet inte har upphört på gmnd av studierna. Mycket korta kurser på heltid som påbörjas under arbetslösheten och som t.ex. syftar fill att ge orientering om olika yrken eller ulbildningsvägar bör också kunna tillåtas.

När det gäller deltidsstudier bör särskilda skäl kunna anses föreligga om
studierna inte hindrar den arbetslöse från alt söka och anta heltidsarbete.
Normalt bör också kunna krävas alt den sökande intygar att han eller hon 34

är beredd att avbryta studierna om dessa inkräktar på möjlighetema att ta arbete. Även i dessa fall bör gälla att det tidigare arbetet har upphört av annat skäl än studier.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att närmare föreskriva vilka särskilda skäl som skall gälla för att arbetslöshetsersättning skall få utgå i samband med studier.

Mitt förslag innebär atl ett nytt andra stycke, i vilket ersättningsrätten vid utbildning regleras, bör införas i4§ i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd. I det nya stycket bör som huvudregel anges att ersättning inte lämnas till den som deltar i utbildning om inte särskilda skäl föreligger. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela närmare föreskrifter om vad som är särskilda skäl.

Dessa regler bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Flera remissinstanser har föreslagit all begränsningen i rätten fill arbetslöshetsersättning i samband med studier bör leda till ökade möjligheter till utbildning med utbildningsbidrag. Jag vill med anledning härav erinra om de omfattande möjligheter som fmns atl få utbildning inom arbetsmarknadsutbildningens ram. I årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12) har föreslagits att närmare 100000 personer skall ges möjlighet all under nästa budgetår delta i utbildningar som berättigar till utbildningsbidrag. Enligt min mening finns här utrymme för att tillgodose remissinstansernas önskemål.

Prop. 1987/88:114

stans har uttalat sig mot att statsbidraget betalas ut samtidigt med arbets- Prop. 1987/88:114 löshetsersättningen.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna är uppdelat i två delar: dels utges ett grundbidrag med 80% av den utbetalade dagpenningen, dels utges ett progressivbidrag med en procentuell andel av den utbetalade dagpenningen efter avdrag av gmndbidragel. Procentandelen bestäms av del genomsnittliga antalet ersältningsdagar per år för samtliga medlemmar i arbetslöshetskassan i fråga, dvs. av arbetslöshetens omfattning. Bidraget kan variera mellan O och 90%. Statsbidraget beräknas för kalenderår. 90% av det beräknade statsbidraget betalas ul månadsvis å konto. Slutreglering sker en gång per år, vanligtvis under del första kvartalet efter varje verksamhetsår, som omfattar kalenderår.

Jag kommer längre fram att föreslå att arbetslöshetskassornas fonder inte längre skall ingå i finansieringssystemet för arbetslöshetsförsäkringen. Del innebär atl kassorna inte kommer att förfoga över några egna medel som kan användas för ersättningsutbetalningar i avvaktan på statsbidraget. Kassorna kommer därför att behöva få tillgång till statsbidraget samtidigt som ersättningen betalas ut.

Starka skäl talar sedan länge för en reformering av det nuvarande statsbidragssystemet. Detta är onödigt krångligt och har under de senaste åren skapat ekonomiska problem för många arbetslöshetskassor. Statsbidraget betalas ut i efterhand, vilkel medför att kassorna måste ligga ute med betydande belopp under långa perioder. I slutet av ett verksamhetsår uppgår kassornas sammanlagda krav på statsbidrag till mellan 600 och 700 milj. kr. Flera kassor klarar inte av att ligga ute med de belopp som det kan vara frågan om, inte ens med utnyttjande av befinfiiga fondmedel. För att göra det möjligt för dessa kassor att betala ut arbetslöshetsersättning gör AMS extra å konto-utbetalningar. Nivån på det nuvarande statsbidraget bygger delvis på arbetslöshetens omfattning i en kassa. Denna kan fastställas först när verksamhetsåret har gått till ända. Först då kan det slufiiga statsbidraget beräknas.

Enligt min mening bör nu ett nytt och enklare statsbidragssystem utformas, som gör det möjligt att skapa ett mer ändamålsenligt ekonomiskt system för arbetslöshetskassorna. En utgångspunkt i detta arbete bör vara atl kassornas fonder inte längre ingår i systemet, något som jag strax återkommer till. En annan bör vara atl statsbidraget skall vara definitivt, dvs. det skall normalt inte behövas någon slutreglering i efterhand. Ytterligare en utgångspunkt bör vara alt det nya statsbidragssystemet inte får innebära annat än marginella kostnadsökningar för staten.

Mitt förslag är mot denna bakgrund att statsbidraget skall betalas ut
direkt i samband med utbetalningen av arbetslöshetsersättningen. Stats
bidraget skall motsvara hela den utbetalade ersättningen. Härigenom kom
mer kassorna inte att behöva hålla egna medel tillgängliga för ersättnings-
utbetalningar. Statsbidraget behöver inte heller regleras i efterhand efter
som det skall täcka hela ersättningen. Förslaget att statsbidraget skall
täcka hela den utbetalade ersättningen medför emellertid inte de facto en
ökning av statens kostnader. Jag kommer strax (avsnitt 2.4.3) att redovisa , 36

milt förslag i fråga om medlemsavgifterna till de erkända arbetslöshetskas- Prop. 1987/88:114 sorna. Förslaget innebär bl. a. atl en viss del av varje medlems avgift skall betalas in fill staten för atl läcka de ökade kostnaderna för staten. Denna andel av medlemsavgiften skall fastställas så att den medger en i det närmaste full täckning av kostnadsökningen.

Mitt förslag innebär atl kopplingen mellan statsbidragets nivå och arbetslöshetens omfattning försvinner. Alla arbetslöshetskassor får fullt statsbidrag. Detta har betydelse främst för medlemsavgifternas storlek. Enligt min mening är det orimligt att i en försäkring av denna karaktär medlemsavgifternas storlek skall vara beroende av risken för arbetslöshet. Den som arbetar i en utsatt bransch och därmed också löper störst risk för atl bli arbetslös har också oftast den lägsta betalningsförmågan.

Statsbidraget kommer med milt förslag att betalas ut tidigare än för närvarande. Detta medför ränteförluster för staten i storleksordningen 80 milj. kr. per år. Jag räknar emellertid med atl denna merkostnad skall kunna finansieras genom de ändringar som jag har föreslagit i det föregående i fråga om kompensationsnivåer m. m. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen m. m. (avsnitt 5).

Jag kan inte tillstyrka kommitténs förslag att ett särskilt förvaltningsbidrag skall lämnas. Bidraget skulle enligt kommiltéförslaget medverka fill en utjämning av medlemsavgifterna mellan olika arbetslöshetskassor. Även jag anser alt en utjämning av dessa avgifter är angelägen. Enligt min mening bör emellerfid en sådan utjämning ske inom ramen för medlemsavgifterna och inte genom ökade statsbidrag. Jag återkommer strax till denna fråga.

Som jag tidigare har nämnt skall statsbidraget normall inte behöva regleras i efterhand. Det är emellertid ofrånkomligt att det kan förekomma felaktiga utbetalningar av ersättning som inte berättigar till statsbidrag. AMS kan i vissa fall frånkänna en arbetslöshetskassa statsbidrag för felaktigt utbetalad ersättning. I sådana fall skall naturligtvis statsbidraget kunna regleras i efterhand när det felaktiga förhållandet upptäcks.

Statsbidraget till arbetslöshetskassorna bör liksom nu betalas ut av AMS. Liksom nu bör också gälla att AMS skall rekvirera erforderliga medel från RFV. Det bör ankomma på regeringen att fastställa de närmare mtiner som skall gälla för utbetalning av statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Reglerna härom bör tas in i en särskild förordning. Jag vill här ' anmäla att jag avser att senare föreslå regeringen atl uppdra åt AMS att efter samråd med RFV, RRV och SO utarbeta ett förslag till utbetalningsrutiner m. m. En utgångspunkt i detta arbete bör naturligtvis vara att utbetalningsrutinerna inte får innehålla moment som strider mot statliga redovisningsregler.

Mitt förslag till etl nytt statsbidragssystem föranleder inga lagändringar.

Det nya statsbidragssystemet bör träda i kraft den I januari 1989. Slutregleringen under våren 1989 av statsbidraget för år 1988 bör ske enligt nu gällande regler.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt.

Remissinstanserna: Hälften av remissinstanserna avstyrker förslaget. Flera, bl. a. AMS, statskontoret och LO, menar att den föreslagna finansieringsordningen kan påverka sambanden mellan arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken i övrigt. Den avvägning som görs i dag mellan kontantstöd och övriga arbetsmarknadspolitiska insatser kan komma att påverkas negativt med en renodlad avgiftsfinansiering. SAF anser att statsmakternas inflytande över omständigheter som påverkar arbetslösheten bör motsvaras av etl kostnadsansvar för arbetslöshetsförsäkringen. RFV anser alt förslaget ur ren redovisningsteknisk mening är bättre än den ordning som gäller för närvarande.

Skälen för mitt förslag: För närvarande finansieras statens utgifter för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna och permitteringslöneersättningen samt utgifterna för KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering fill 65% med en arbetsgivaravgift, den s.k. arbetsmarknadsavgiften. Resterande 35% finansieras över etl anslag på statsbudgeten, tionde huvudtitelns förslagsanslag B4. Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag. Den s.k. fördelningsnyckeln, dvs. fördelningen av kostnaderna på arbetsgivaravgifter och anslagsmedel, fastställs av riksdagen. Arbetsmarknadsavgiften har fr. o. m. den 1 januari 1988 höjts fill 2,16%.

Denna finansieringsordning har med åren visat sig vara otymplig och budgettekniskt olämplig. Kostnaderna för statsbidraget till arbetslöshetskassorna är svåra att beräkna med någon exakthet på gmnd av bl. a. osäkerheten i bedömningen av förändringar i det allmänna löneläget och i arbetslöshetens omfattning. Även mycket små förändringar av arbetslösheten kan innebära kraftiga ökningar eller minskningar av kostnaderna. Under senare år har detta visat sig bl. a. i stora överskridanden av anslaget för bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag. Kostnaderna för utbildningsbidragen är däremot tämligen enkla att beräkna, eftersom omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen och den yrkesinriktade rehabiliteringen fastställs av statsmakterna. Likaså kan kostnaderna för KAS överblickas lättare.

Utvecklingen av kostnaderna för statsbidraget till arbetslöshetskassorna har också lett lill att arbetsmarknadsavgiften har fått höjas vid flera fillfällen under de senaste åren. Delta har skett dels för att finansiera olika

förbättringar av arbetslöshetsersättningen men dels också för att möta Prop. 1987/88:114 kostnaderna för det ökade utnyttjandet av arbetslöshetsförsäkringen. Under flera år har inflytande avgiftsmedel inte räckt för att täcka löpande utgifter. Medel har då fått lånas från andra inkomsttitlar för att klara utbetalningsbehoven. Situafionen har emellertid nu förbättrats och jag räknar med att alla upplånade medel skall vara återbetalade under nästa budgetår.

Allt detta talar enligt min mening för att vi nu bör finna en enklare och mer lätthanterlig finansieringsmodell. Ett nytt system bör bygga på att varje utgiftsslag skall finansieras ur bara en källa. Kommitténs förslag bygger på denna princip. Dessutom bör gälla att de kostnader som påverkas mest av förhållanden som parterna på arbetsmarknaden råder över bör finansieras genom arbetsgivaravgifter.

Flera remissinstanser har avstyrkt kommitténs förslag till ny finansieringsordning med motivering att det skulle försvaga sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken i övrigt. De menar att de avvägningar som görs i dag mellan kontantstöden och övriga arbets-marknadspolitiska insatser kan komma atl påverkas negativt med en renodlad avgiftsfinansiering. Jag delar inte dessa farhågor. Arbetslöshetsförsäkringen är i dag en alltför viktig och kostnadskrävande del av arbets-marknadspolifiken för att inte tas med i varje bedömning av behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den övergripande inriktningen att arbetslinjen skall hävdas och förstärkas ligger fast. Den omständigheten alt vi skapar en enklare finansieringsordning för arbetslöshetsförsäkringen innebär ingen ändring i detta avseende. Snarare är det så att vi får en mer renodlad uppdelning av kostnaderna så att vi verkligen kan se hur mycket arbetslöshetsförsäkringen kostar i förhållande till de aktiva åtgärderna.

Mitt förslag är därför, i likhet med kommitténs, att statsbidragen fill arbetslöshetsförsäkringen och lill permitteringslöneersättningen bör finansieras genom arbetsmarknadsavgiften. Att viss del av statsbidraget till arbetslöshetsförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1989 bör finansieras också genom medlemsavgifter återkommer jag till (avsnitt 2.4.3). Förslaget innebär inte någon ändring av nivån på arbetsmarknadsavgiften, eftersom jag bedömer att inflytande medel kommer att täcka uibetalningsbehovet.

Kommittén har föreslagit alt över- eller underskott av avgiftsmedel skall balanseras mot statsbudgeten. Jag kan inte tillstyrka förslaget. Övervägande skäl talar enligt min mening i stället för att variafioner i uibetalningsbehovet skall klaras inom det nya finansieringssystemet. Överskottsmedel bör därför behållas inom systemet för all kunna utnyttjas vid perioder med ökade utbetalningar. Till systemet bör dessutom knytas en rörlig kredit om högst 1 000 milj. kr. som bör få utnyttjas när befintliga medel inte räcker för att täcka utgifterna. En sådan kredit undanröjer behovet av snabba justeringar av nivån på arbetsmarknadsavgiften. I likhet med vad som gäller nu bör inflytande avgiftsmedel tillföras ett konto hos riksgäldskontoret. Kontot och den rörliga krediten bör disponeras av RFV.

Kostnaderna för KAS och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsut
bildning och yrkesinriktad rehabilitering, som mer styrs av beslut av stats
makterna, bör helt finansieras över ett anslag på statsbudgeten. Anslaget 39

2.4.3 Medlemsavgifter m. m.

Mitt förslag: En medlem i en erkänd arbetslöshetskassa skall i avgift till kassan per år betala

a) 35% av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen i kassan för finansiering av kassans andel av kostnaden för den utbetalade arbetslöshetsersättningen,

b) 3 % av den gällande högsta dagpenningen för finansiering av ett uljämningsbidrag, och

c) erforderligt belopp som behövs för all finansiera den del av kassans förvaltningskostnader som inte täcks av eventuellt utjämningsbidrag.

Av en enskilt ansluten medlem skall en arbetslöshetskassa dessutom få ta ut ett belopp som läcker merkostnader för administrationen av medlemskapet.

Arbetslöshetskassan skall till staten betala in de delar av medlemsavgifterna som angetts under a) och b) enligt vissa närmare angivna mfiner.

Kommitténs förslag: En medlem i en arbetslöshetskassa skall betala i avgift per år ett belopp motsvarande hälften av den genomsnittliga dagpenningen i kassan. Skillnader i medlemsavgifternas storlek skall utjämnas genom ändrade statsbidragsregler och genom etl särskilt förvaltningsbidrag. Kommitténs förslag i fråga om enskilt anslutna medlemmar överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: AMS och SAF anser i likhet med kommittén att medlemsavgifterna skall göras oberoende av arbetslöshetens omfattning. Svenska kommunförbundet och Landsfingsförbundet har inget atl erinra mot förslaget. TCO, SACO/SR, LO och SO ansluter sig fill e« särskilt yttrande i kommitténs delbetänkande i vilket förordas att nuvarande statsbidragsregler behålls. Gmnderna för beräkning av medlemsavgifterna skall vara desamma som nu med undantag för alt fondavsättningar ej längre skall göras. Dessutom skall arbetslöshetskassorna solidariskt betala en utjämningsavgift som skall användas för att sänka avgifterna för de kassor som har de högsta avgiflema.

Skälen för mitt förslag: Medlemsavgifternas storlek bestäms i dag av en Prop. 1987/88:114 rad olika faktorer såsom dagpenningens storlek, arbetslöshetens omfattning, fonderingskrav och förvaltningskostnader. Medlemsavgifterna varierar för närvarande mellan 96 och 732 kr. Det är främst kassor med lågavlönade medlemmar i utsatta branscher som har höga avgifter. De lägsta avgifterna återfinns ofta i kassor med låg arbetslöshet och bättre avlönade medlemmar.

Enligt min mening är de stora skillnaderna i medlemsavgifter mellan olika arbetslöshetskassor helt orimliga. I en försäkring av denna karaktär bör den enskildes bidrag till försäkringen inte bestämmas utifrån risken att behöva ta försäkringen i anspråk. I stället bör avgiftens storlek mer knytas till den ersättning som medlemmen kan påräkna vid eventuell arbetslöshet. Systemet för medlemsavgifter bör därför reformeras så att denna princip bättre återspeglas i nivån på medlemsavgiften.

Kommittén har haft i uppdrag atl pröva om del går all införa etl system med enhetligare avgifter för alla medlemmar i arbetslöshetskassorna. Kommittén har redovisat ett förslag till utjämning av avgifterna, vilket bygger på att fonderingskravet i arbetslöshetskassorna skall avskaffas men också på ändrade statsbidragsregler. Fömtom atl fullt statsbidrag skall utges oberoende av arbetslöshetens omfattning skall ett förvaltningsbidrag lämnas.

I likhet med kommittén anser jag atl fonderingskravet skall avskaffas. Till denna fråga återkommer jag strax (avsnitt 2.5). Jag har alldeles nyss föreslagit att statsbidrag skall utgå för hela den utbetalade ersättningen. Med dessa två ändringar återstår del bara ersättningens nivå och förvaltningskostnaderna som kan påverka medlemsavgiftemas storlek. Genom att knyta medlemsavgiften till endast dessa två faktorer uppnår man en bättre koppling till den ersättning som kan förväntas vid arbetslöshet men också att avgiften kan hållas nere genom rationaliseringar och effektivise-ringar av den egna förvaltningen. Det sistnämnda, som jag bedömer som utomordenfiigl angeläget, skulle kunna motverkas om man som kommittén föreslår lämnar ett förvaltningsbidrag med etl bestämt belopp per utbetalad ersältningsdag.

Som jag tidigare har nämnt när jag redovisade mitt förslag att statsbidraget skall motsvara hela den utbetalade ersättningen skall de ökade kostnaderna som detta föranleder för staten kompenseras genom all en viss del av medlemsavgifterna betalas in till staten.

Denna del bör per medlem och år uppgå tiU etl belopp motsvarande 35 %
av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen under det år avgiften avser
i den kassa medlemmen tillhör. Detta innebär att en arbetslöshetskassa
innan den fastställer medlemsavgiften för det kommande verksamhetsåret
måste göra etl antagande om löneutvecklingen inom det område kassan
verkar. Med hänsyn till kassans nära samband med den eller de närstående
intresseorganisationer, som förhandlar om lönerna för medlemmarna i
kassan, bör ett sådant antagande kunna göras ulan alltför stora svårighe
ter. Själva inbetalningen till staten bör ske på så sätt att kassan efter varje
kalendermånad betalar in etl belopp per medlem som motsvarar 35 % av
den under den gångna månaden genomsnittligt utbetalade ersättningen 41

delat med tolv. Det totala beloppet för vaije kassa skall beräknas på antalet Prop. 1987/88:114 medlemmar vid utgången av det senaste förflutna verksamhetsåret. Det sammanlagda beloppet som härigenom betalas till staten för samtliga kassamedlemmar kommer att i stort sett motsvara statens ökade kostnader för statsbidraget. Denna del av medlemsavgiften bör föras till det konto hos riksgäldskontoret till vilket medel från arbetsmarknadsavgiften skall föras och få utnyttjas för samma ändamål.

En del av skillnaderna i medlemsavgifterna föranleds av att förvaltningskostnaderna varierar i de olika kassorna. Del är enligt min mening angeläget att nu söka utjämna även dessa skillnader för att få mer rättvisa medlemsavgifter. En väg att åstadkomma detta är atl ålägga kassorna alt ta ut en särskild avgift av alla kassamedlemmar för detta ändamål (utjämningsavgift). De medel som härigenom flyter in skall sedan kunna fördelas till kassor med särskilt hög arbetslöshet eller med lågt antal medlemmar och hög avgift enligt följande modell.

Utjämningsavgiften bör ulgöra ett belopp per medlem och år motsvarande 3% av den för samfiiga kassor gällande högsta dagpenningen. Varje kassa skall i januari betala in utjämningsavgiften till staten beräknad på antalet medlemmar vid utgången av året innan.

Bidrag från utjämningsavgiften skall lämnas till arbetslöshetskassor med en arbetslöshet räknad i utbetalade ersättningsdagar per medlem och år som med 10% överstiger genomsnittet för samtliga arbetslöshetskassor. Bidraget skall lämnas med ett visst belopp för varje medlem i kassan vid utgången av del senaste förflutna verksamhetsåret. Beloppet skall motsvara 2 % av den gällande högsta dagpenningen multiplicerat med den del av antalet ersältningsdagar per medlem och år i kassan som med minst 10% överstiger genomsnittet för samtliga arbetslöshetskassor. Bidraget skall betalas ut när kassan har ansökt om det hos AMS, dock tidigast den 15 februari.

Utjämningsbidrag skall dämlöver lämnas till kassor med ett medlemsantal som understiger 10000 och som har en medlemsavgift som är högre än 70% av den gällande högsta dagpenningen. Bidraget skall vara 50% av del belopp som överstiger 70% av den gällande högsta dagpenningen och kassans verkliga kostnad per medlem. Bidraget skall betalas ut när verksamhetsåret är avslutat.

Om utjämningsavgiften ger överskott skall delta återbetalas lill kassorna när utjämningsbidraget har betalats ut i sin helhet. Om däremot avgiftsmedlen inte täcker uibetalningsbehovet, bör utjämningsbidraget få sättas ned med en lika stor procentandel för samtliga bidragsberättigade kassor.

Utjämningsavgiften och utjämningsbidragel bör handhas av AMS.' ;

I övrigt skall varje medlem i avgift till kassan betala ett belopp som behövs för att betala den del av kassans förvaltningskostnader som inte läcks av eventuellt utjämningsbidrag.

I lagen bör kassorna åläggas dels att ta ut medlemsavgifter som täcker de
belopp som skall betalas in till staten och andra kassan åliggande utgifter,
dels att därefter betala in medlen till staten. De närmare regler som jag har
föreslagit för fördelning av medel till kassoma i uljämningssyfte bör där
emot kunna meddelas av regeringen i förordning. 42

I likhet med vad som gäller nu skall medlemsavgiften registreras hos Prop. 1987/88:114 AMS för att bli gällande. Storleken av en kassas medlemsavgift skall enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring anges i stadgarna. Dessa och ändringar i dem skall registreras hos AMS för att få fillämpas.

Med mitt förslag till ändrade statsbidragsregler och nya medlemsavgifter kommer en ordentlig utjämning av avgifterna till stånd. Som jag tidigare har nämnt varierar medlemsavgifterna nu mellan 96 och 732 kr. Med mina förslag kommer avgifterna att variera mellan ca 120 och ca 350 kr.

I de erkända arbetslöshetskassorna fmns ca 55000 medlemmar som har anslutit sig enskilt, dvs. utan att samtidigt tillhöra en facklig organisation. För dessa medlemmar har kassorna ofta särskilda kostnader genom att man inte kan dra fördel av den för övriga medlemmar i viss mån gemensamma administrationen mellan arbetslöshetskassa och resp. facklig organisation. Efter beslut av regeringen den 24 januari och den 12 december 1985 får arbetslöshetskassorna av enskilt anslutna medlemmar ta ut särskilda administrafions-, aviserings-, påminnelse- och uppläggningsavgifter med belopp och enligt gmnder som närmare anges i besluten.

Dessa avgifter bör nu ersättas med en möjlighet för kassorna att i den fasta avgiften för enskilt anslutna medlemmar inkludera ett belopp som täcker merkostnader för medlemsadminislrationen. Jag vill betona att del endast skall gälla merkostnader och inte samtliga administrationskostnader som man har för enskilt anslutna medlemmar. Det får självklart inte vara fråga om en servicenivå eller omkostnader av större omfattning än vad som erfordras för att ge de enskilt anslutna en med övriga medlemmar likvärdig service. Beloppet måste därför stå i rimlig proportion till kassornas utgifter för administrationen av de kollektivt anslutna medlemmarna. Rätten att ta ut detta belopp bör i fortsättningen framgå av lag och uttryckas så alt kassorna får som fast medlemsavgift ta ut också ett belopp för atl täcka skäliga extra administrationskostnader för medlemskapet. Som skälig kostnad får då anses t. ex. kostnaden för den särskilda avisering om betalningsskyldighet som krävs för dessa medlemmar. Genom att beloppet kommer att utgöra en del av medlemsavgiften följer alt avgiften även i denna del skall registreras hos AMS för att bli gällande.

Mina förslag till ändrade regler för medlemsavgifter föranleder följande
ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring. I 54 § regleras nu skyldighe
ten för kassorna att ta ul erforderliga fasta avgifter. Dessa skall vara så
bestämda att de i förening med andra för verksamheten avsedda inkomster
får antas förslå till betalning av utfästa ersättningar, förvaltningskostnader
och övriga kassan åliggande utgifter samt föreskriven fondbildning. En
hänvisning bör här göras till 57 § i vilken bestämmelse kassans skyldighet
alt betala in medel fill staten enligt vad jag strax återkommer till föreslås bli
reglerad. Bestämmelserna om att avgifterna jämte andra inkomster skall
täcka utfästa ersättningar och föreskriven fondbildning bör utgå med hän
syn till att statsbidraget i fortsättningen skall täcka hela den utbetalade
ersättningen och till att, vilket jag också strax återkommer till, kassorna
inte längre skall hålla fonder. Däremot bör som har framgått förvaltnings
kostnaderna alltjämt i första hand täckas av medlemsavgifter, vilkel bör
återspeglas i bestämmelsen. Rätten för en kassa att dessutom ta ut ett 43

särskilt belopp av enskilt anslutna medlemmar, dvs. medlemmar som inte samtidigt är anslutna lill en kassan närstående facklig organisation, bör föreskrivas i ett nytt andra stycke i .54 §.

156§ finns nu regler om fondering och fondmedel. Med hänsyn fill mina förslag i det följande i fråga om fonderna bör paragrafens nuvarande lydelse upphävas och ersättas med bestämmelser om hur en kassa skall förfara med inkomster som inte har behövt utnyttjas för löpande utgifter under verksamhetsåret och om eget fritt kapital. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.5.

Kassans skyldighet atl betala in medel fill staten för finansiering av arbetslöshetsersättning och utjämningsbidrag bör åläggas i 57§. första stycket och ersätta nuvarande bestämmelser i paragrafen om placering av fondmedel. I ett nytt andra stycke bör införas ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om tid och sätt för inbetalningarna fill staten samt om utjämningsbidrag.

De nya reglerna för medlemsavgifter bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Prop. 1987/88:114

Kommitténs förslag: Någon fortsatt fonduppbyggnad är inte längre erforderlig mot bakgmnd av atl staten i prakfiken sedan många år garanterar arbetslöshetsförsäkringens finansiering. I övrigt redovisar kommittén inte några förslag rörande fonderna.

Remissinstanserna: Samfiiga remissinstanser som har yttrat sig över förslaget att fondavsättningar inte längre skall ske har tillstyrkt eller har inget att erinra mot förslaget. TCO, SACO/SR, LO och SO anser atl om fonderna inte skall behövas i arbetslöshetsförsäkringen de bör tillfalla resp. organisation som har byggt upp arbetslöshetskassan. SAF menar att befintliga fondmedel bör förbrukas för avsett ändamål innan staten träder in med bidrag.

Skälen för mitt förslag: De gmndläggande villkoren för de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet har i stort sett varit desamma allt sedan den första statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1935. Då liksom nu krävdes att kassorna var antagna och registrerade som erkända arbetslöshetskassor för att statsbidrag skulle utgå. Vidare ställdes krav på fondbildning. Kassorna fick inte träda i verksamhet förrän fonderna nått viss minsta storlek.

Fonderna har huvudsakligen haft till uppgift att dels vara en reserv genom vilken avgifterna kan utjämnas mellan år med hög och år med låg

arbetslöshet, dels möjliggöra en tidsmässig utjämning av de ekonomiska Prop. 1987/88:114 krav som ställs på kassan på gmnd av ändringar i arbetslösheten, dels säkerställa att kassan har likvida medel för sina utbetalningar. Fonderna har numera bl. a. genom de successivt förbättrade statsbidragen främst den sistnämnda uppgiften.

Fonderingskravet har under årens lopp kommit att successivt lättas upp. När de första erkända kassorna bildades krävdes en fond som motsvarade ungefär tre gånger årsinkomsten av medlemsavgifter och statsbidrag i en kassa. På mindre kassor ställdes ännu högre fonderingskrav. Under 1970-talet sänktes kraven i två ohka omgångar. Efter ytteriigare en reform i början av 1980-talet motsvarar fonderingskravet numera knappt tre månaders utgifter i en kassa.

Trots att alltså fonderingskravet sänkts kraftigt under de senaste fio åren har det samlade fonderingskravet räknat i fasta priser ökat mellan åren 1974 och 1985. Delta beror dels på den stora medlemstillslrömningen, dels på ett ökat utnyttjande av försäkringen. De medel som måste fonderas för varje medlem är dock i fasta priser lägre nu än för tio år sedan. Till skillnad från tidigare är fonderingskravet nu så lågt atl kassor med svaga fonder i tider med stigande arbetslöshet kan få betalningssvårigheter. Defta löses på så sätt att dessa kassor får extra förskott på statsbidraget. Likviditets-svårigheter ledde fill att månadsvisa ä konto-utbetalningar av statsbidraget infördes fr. o. m. den I juli 1984.

Som fidigare nämnts går fonderingskravet fillbaka till den fid då de första erkända kassorna bildades. Kravet var då naturligt med hänsyn till att statsbidragen endast täckte en mindre del av ersättningen. De arbetsmark-nadspolifiska instmmenten var långt mindre utvecklade än i dag och massarbetslöshet en realitet.

Om mitt förslag i det föregående i fråga om statsbidrag genomförs, kommer statsbidraget i fortsättningen att täcka hela försäkringsersättningen och betalas ut i omedelbar anslutning lill att ersäftningen betalas ut till medlemmen. Mot bl. a. den bakgmnden saknas det enligt min mening skäl att längre upprätthålla kravet på fondering för de erkända arbetslöshetskassorna. Kravet leder fill en kapitalbildning som egentligen inte längre har någon annan funkfion än att "förskoltera" statsbidraget, etl behov som alltså med det nya systemet för utbetalning kommer aft falla bort. Kravet på fondbildning bidrar också till att medlemsavgifterna hålls på en högre nivå än vad som motiveras av dagpenningens storlek och arbetslöshetens omfattning.

Jag delar alltså utredningens uppfattning att fonderingskravet skall slopas. Enligt min mening bör emellertid också de hittills upparbetade fonderna helt tas bort från arbetslöshetskassornas ekonomiska system. Till stöd för denna uppfattning vill jag anföra följande.

I frågan om vilka åtgärder som skall vidtas med de fondmedel som nu
finns upparbetade i de olika kassorna har under beredningen av kommit
téns förslag vissa diskussioner förts mellan representanter inom regerings
kansliet samt företrädare för SO och fackliga organisationer. Den princip
lösningen har därvid diskuterats att varje erkänd arbetslöshetskassas fond
bör kunna fillfalla den eller de intresseorganisationer som har tagit initiativ 45

till kassan.

För att kunna la ställning till denna principlösnings lämplighet bör enligt Prop. 1987/88:114 min mening ledning kunna hämtas ur de förfaranderegler som finns i lagen om arbetslöshetsförsäkring och i kassomas stadgar när det gäller att upplösa en kassa. Jag vill dock först kortfattat redogöra för fondemas historiska och ekonomiska bakgmnd.

De erkända arbetslöshetskassorna som handhar den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har samtliga tillkommit på initiativ av någon inlresseorga-nisafion — ett fackförbund eller en annan yrkesmässig sammanslutning av rikskaraktär. Likväl antyder inte lagstiftningen ens möjligheten av ett sådant samband mellan intresseorganisation och arbetslöshetskassa. Kassornas fristående ställning markeras i stället på olika sätt. Således får en facklig organisation inte registreras som erkänd arbetslöshetskassa även om den skulle utge understöd vid arbetslöshet. Inte heller får en erkänd arbetslöshetskassa utan särskilt medgivande syssla med annan verksamhet än att utge ersättning till medlemmarna i samband med arbetslöshet.

Några formella samband mellan en erkänd arbetslöshetskassa och en bakomliggande organisafion finns således inte och har aldrig funnits. De reella sambanden är emellertid uppenbara och torde kunna betraktas som fömtsättningar för kassomas existens. Bestämmelserna om fonder har ofta inneburit krav på avsevärda insatser från den organisafion som tagit initiafiv fill kassan.

Innan de erkända kassoma tillskapades förekom i vissa fall ekonomisk hjälp vid arbetslöshet inom fackförbundet. När det fanns fondmedel reserverade för detta ändamål låg det nära till hands att föra över dessa medel till den nybildade erkända kassan. I andra fall tillsköts medel ur förbundskassan. På liknande sätt har den bakomliggande intresseorganisationen tillträtt om fonden behövt förslärkas sedan verksamheten kommit i gång. Det har också förekommit andra former av stöd från intresseorganisationen. Etl stöd som ofta förekommit har varit att organisationen gett lån till kassan för att denna skulle erhålla likvida medel och inte behöva realisera bundet fondkapital.

Samtliga kassors fonder har alltså byggts upp med medlemmarnas medel och/eller med tillskott från den initiativtagande organisationen. Statsbidraget har visserligen sedan länge varit och är alltjämt en fömtsättning för kassans verksamhet men har använts för löpande utbetalningar av ersättningar och, före år 1983, för viss del av förvaltningskostnaderna.

I sammanhanget bör också betonas att sambandet mellan en erkänd arbetslöshetskassa och del fackförbund eller motsvarande som har varit initiativtagare till kassan bottnar i det medlemssamband som råder. Förbundet har startat kassan för i första hand sina medlemmar, och medlemmarna i kassan och förbundet har varit och är i allt väsentligt desamma.

Som tidigare framgått finns i lagen om arbetslöshetsförsäkring särskilda
regler om kapitalplacering för fondmedel (57 §). Reglerna ställer höga krav
på att tillgångarna placeras på ett från finansiella synpunkter tillfredsstäl
lande sätt. Förutom statsobligationer och vissa andra av staten garantera
de eller utfärdade värdehandlingar godtas endast viss placering mot säker
het i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt. Högst en fiondel
av fondens medel får redovisas i andra värdehandlingar, dock inte i aktier 46

eller andelar i aktiefond.

Av de samlade fondmedlen var vid 1986 års utgång 40% placerade på Prop. 1987/88:114 kassa, bank och giro. Drygt 5,5% var placerade i lån garanterade av stat eller kommun och 50% utgjordes av fordringar på statsverket, andra fordringar samt utestående avgifter och ränta. Det bör observeras atl fordran på statsverket är som störst kring årsskiftet innan de slutliga statsbidragen betalats ut. Resterande ca 4,5% var i huvudsak placerade i obligationer och övriga lån.

I lagen om arbetslöshetsförsäkring föreskrivs bl. a. atl arbetslöshetskassornas stadgar skall ange hur del vid en upplösning av kassan skall förfaras med dess behållna tillgångar (45 § andra stycket). Vidare ger lagen föreskrifter om likvidation och upplösning av arbetslöshetskassa samt om fusion mellan kassor. 183 § tredje stycket sägs att om likvidafion sker utan överlåtelse av kassans rörelse skall stadgarnas bestämmelser om förfarandet med kassans behållna tillgångar vid dess upplösning tillämpas. Enligt kassornas stadgar — som enligt lagen är utformade enligt den normalstadga som fastställs av AMS - skall, om kassan upplöses och ingen överlåtelse sker, kassans behållna tillgångar tillfalla den närstående intresseorganisationen, dvs. den organisation som tagit initiativ till kassan och vars medlemmar också regelmässigt är medlemmar i kassan. De kassor som har medlemmar från flera organisationer har regler i stadgama om medlens fördelning mellan dessa organisationer.

Den nu redovisade bakgrunden ger enligt min uppfattning stöd för alt fonderna bör kunna lösas upp i enlighet med de riktlinjer som har dragits upp i de tidigare nämnda principdiskussionerna. Även om de förfaranderegler som finns rörande en kassas upplösning inte direkt tar sikte på den nu aktuella situationen, kan det inte råda någon tvekan om atl ett förfaringssätt i enlighet med principlösningen ligger väl i linje med dessa regler.

Jag menar därför att upplösningen av kassans behållna fondlillgångar i allt väsentligt bör kunna överlämnas åt kassorna alt själva genomföra i enlighet med sina stadgar. Det är enligt min åsikt angelägel att de enskilda kassorna självständigt får avgöra i vilken takt och pä vilket sätt fondmedlen skall avvecklas. Upplösningen bör dock självfallet göras på ett sådant sätt att eventuella borgenärsintressen inte träds för när. Det kan också på goda gmnder fömtsättas att kassorna, med hänsyn lill vad som enligt 39 § lagen om arbetslöshetsförsäkring är tillåten verksamhet för dem, inte har några väsentliga borgenärsinlressen att fillgodose vid sidan av de ersätl-ningsutbelalningar som kassorna har åtagit sig att svara för och som i sin helhet skall vara täckta av statsbidrag och löpande medlemsavgifter.

Det förhållandet att kassorna själva skall fatta beslut i fråga om upplösningen av fonderna kan naturligtvis innebära att upplösningen i vissa fall kan komma att dra ut på tiden. Jag vill emellertid inte ange en tid inom vilken upplösningen av fonderna skall ha genomförts. Beslutet bör föregås av ett nära samråd med fillsynsmyndigheten AMS. Skulle del visa sig att komplikationer uppkommer ändå får överiäggningar tas upp med berörda kassor och organisationer.

Mitt förslag är således sammanfattningsvis följande. Kassorna skall inte
vara skyldiga atl göra avsättningar fill fonder efter den 31 december 1988.
Samtidigt bör också en avveckling av de befintliga fonderna påbörjas. 47

Någon ny fondbildning skall inte tillåtas. Något direkt hinder att kassorna har kvar ett visst rörelsekapital för att klara utbetalningar och investeringar för den egna förvaltningen bör dock inte ställas upp. Detta kapital skall enligt min bedömning inte behöva överstiga elt belopp motsvarande 50 kr. per medlem. Några särskilda placeringsregler för dessa kassornas egna fria medel behövs inte.

Behållningen i arbetslöshetskassornas fonder uppgick vid årsskiftet 1986-87 till ca 2100 milj. kr. Min uppfattning om behovet av ett rörelsekapital om högst 50 kr. per medlem skulle innebära att som mest 180 milj. kr. kommer att ligga kvar hos kassorna.

Förslaget att slopa fonderingskravet innebär lagtekniskt att de nuvarande bestämmelserna om fondbildning och kapitalplacering i 56 och 57 §§ lagen om arbetslöshelförsäkring bör utgå. Härvid måste också vissa följdändringar vidtas (45, 54 och 61 §§). En bestämmelse om kassornas rätt att ha ett eget fritt kapital motsvarande högst 50 kr. per medlem bör, som jag antytt i avsnitt 2.4.3, föras in i 56 som ett nytt andra stycke.

De överväganden och förslag som jag har redovisat i fråga om upplösning av befintliga fonder innebär enligt min mening att det är tillräckligt att i lag ange att kassorna skall lösa upp sina fonder och atl de därvid, i tillämpliga delar, skall följa de föreskrifter i kassans stadgar som skall finnas enligt 45 § andra stycket 13. lagen om arbetslöshetsförsäkring. Dessa stadgeföreskrifter anger alltså vad som skall hända med kassans behållna tillgångar, om hela kassan löses upp. Av lagen bör då också framgå att kassorna medges rätt att av fondmedlen behålla ett belopp motsvarande högst 50 kr. per medlem atl användas som eget fritt kapital i enlighet med vad jag har föreslagit härom. Bestämmelserna bör ges i övergångsbestämmelser till den lag genom vilken de nuvarande fondreglerna upphävs (lagförslag 4). .

I 45 § gärde stycket hänvisas fill andra stycket 10. i samma paragraf. Som en följd av mina förslag i fråga om fondbildning och fondmedel bör hänvisningen ändras till andra stycket 8.

Prop. 1987/88:114

fråga anser TCO, LO och SO att frågan bör utredas vidare. LO hänvisar i Prop. 1987/88:114 sitt yttrande till ett remissvar i denna fråga till LO från Försäkringsanställdas Förbund. Förbundet pekar på utredningen om den framtida ADB-verksamheten hos försäkringskassorna, "FAS 90", som förordar ett alternativ med tyngdpunkten på lokal datorkraft som bl. a. ger möjlighet till smidiga lokala utbetalningssystem. Förbundet förordar bl. a. att huvudmannaskapet för administrationen av KAS förs över fill försäkringskassorna. Utbetalningarna av KAS bör behållas på försäkringskassorna som en följd av den framtida verksamhetsinriktningen med lokal datorkraft. Svenska kommunförbundet har inget alt invända mot kommitténs förslag. RFV och AMS är positiva till att föra över utbetalningarna från försäkringskassorna lill RFV:s ADB-central.

Skälen för mitt förslag: Ansökningar om KAS prövas nu av länsarbetsnämnderna. Utbetalningen av stödet sker genom de allmänna försäkringskassorna. AMS och RFV har regeringens bemyndigande alt var och en för sitt verksamhetsområde utfärda fillämpningsföreskrifter till lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Administrationen av KAS sysselsätter för närvarande ca 110 årsarbetskrafter, varav 80 på länsarbetsnämnderna och 30 på försäkringskassorna. Härtill kommer ett tiotal lönebidragsanställda på länsarbetsnämnderna.

Kommittén har haft i uppdrag att bl. a. pröva om det är möjligt att ytterligare förenkla hanteringen av KAS-ärenden för att frigöra resurser inom arbetsmarknadsverket till platsförmedlande uppgifter. Som ett alternativ till nuvarande ordning skulle kommittén pröva möjligheterna att föra över delar av arbetsmarknadsverkets ansvar för administrationen av KAS till någon annan existerande eller ny huvudman. Kommittén skulle redovisa förslag till hur administrationen av KAS skulle kunna inordnas i försäkringskassornas verksamhet eller överlåtas på SO.

SO har redovisat två modeller för hur administrafionen av KAS skulle kunna organiseras i SO:s regi. Den ena modellen innebär en helt centraliserad administration och den andra en central administrafion med viss lokal service från fackliga avdelningar. I likhet med kommittén anser jag att inget av dessa alternativ är all föredra framför den nuvarande ordningen. Det första alternativet innebär en sämre lokal service för de sökande genom den helt centraliserade administrationen. I fråga om det andra alternativet är det tveksamt om del blir mindre resurskrävande än den nuvarande ordningen. Del kan också enligt min mening ifrågasättas om en så betydande myndighetsutövning som hanteringen av KAS-ärenden innebär, bör läggas på en enskild intresseorganisation som SO.

Kommittén har inte redovisat något förslag till hur administrationen av KAS skulle kunna inordnas i försäkringskassornas verksamhet. För egen del kan jag nu inte se att det skulle finnas några fördelar i en sådan ändring av huvudmannaskapet. En ny kompetens skulle behöva byggas upp hos försäkringskassorna för atl klara prövningarna av KAS-ansökningar och vissa rent arbetsmarknadspoliliska bedömningar.

Mot bakgmnd härav och då det ADB-system som nu införs hos länsar
betsnämnderna för KAS-hanteringen på sikt beräknas medföra betydande
personalbesparingar, anser jag alt det nu inte är motiverat med någon 49

4 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

ändring av huvudmannaskapet för KAS. Nu gällande ordning bör således Prop. 1987/88:114 behållas.

När det gäller ulbetalningsmtinerna hos riksförsäkringsverket/försäkringskassorna är det angeläget all man ulformar dessa på det mest rationella och ändamålsenliga sättet. Delta är emellertid en fråga som del bör ankomma på RFV och AMS alt i samråd finna den bästa lösningen på.

4 Permitteringslöneersättningssystemet

4.1 Allmän bakgrund

Den 1 januari 1985 infördes ett permitteringslöneersättningssyslem (prop. 1984/85:62, AU 4, rskr. 78). Systemet bygger på en överenskommelse mellan SAF och LO om permitteringslön och om inrättande av särskilda s. k. permitleringslöneanordningar för utbetalning av permitteringslöneersält-ning. SFO och KFO har inom sina resp. områden träffat motsvarande överenskommelser med LO. Avsikten med systemet är att arbetstagare som permitteras skall få full lön av arbetsgivaren och stå till dennes förfogande under hela permilleringstiden. Som en följd av överenskommelsen ändrades 21 § lagen (1982:80) om anställningsskydd så att en arbetstagare skall vara tillförsäkrad lön och andra anställningsförmåner även när arbetsgivaren inte kan tillhandahålla något arbete och därför befriar arbetstagaren frän skyldighet att vara på arbetsplatsen. Kostnaderna för löner under permittering skall arbetsgivaren stå för med bidrag från dels särskilda utbetalningsinstilut, dels av parterna på arbetsmarknaden inrättade särskilda stiftelser. Bidragen finansieras dels kollekfivt av arbetsgivarna genom en avtalad avgift, dels genom bidrag från staten. I instituten som bedrivs i bolagsform, finns representanter för parterna och staten.

Regeringen har genom förordningen (1984:1011) om permitteringslöne-ersättning utfärdat föreskrifter för permitteringslöneersättningssystemet. Den statliga permitteringslöneersättningen uppgår till 300 kr. per hel per-mitteringsdag. Ersättning utgår för högst 23 permitteringsdagar per kalenderår. Den första, andra, tredje, elfte, tolfte, tjugoförsta och tjugoandra permitteringsdagen utgör icke ersätiningsberältigade dagar (karensdagar). Vid permitteringar på grund av otjänlig väderlek, s. k. väderpermittering, som följer av kollektivavtal inom byggnadsbranschen och vissa angränsande områden, gäller särskilda regler. Ersättning lämnas här även för den andra och tredje permitteringsdagen men i gengäld utgår ersättning med etl lägre belopp, 230 kr. per dag. I båda fallen utbetalas etl ytterligare mindre bidrag från de av parterna inrättade stiftelserna. AMS är tillsynsmyndighet för verksamheten.

Permilteringslöneersättningssyslemet har nu varit i kraft i drygt tre år och som inledningsvis nämnts har RRV gjort en utvärdering av systemet. Utvärderingen innehåller inga förslag till ändringar av systemet eller till höjda ersättningsnivåer. Under budgetåret 1986/87 beräknades 105 milj. kr. för statens bidrag till verksamheten. Vid budgetårets slut hade 43 milj. kr. utbetalats i permitteringslöneersättning..

Jag kommer i del följande att redovisa förslag till höjda ersättningsnivå- 50

4.1.1 Ersättningsnivån

Mitt förslag: Permitteringslöneersättningen höjs den 1 juli 1988 till 375 kr. per dag. Ersättningen vid väderpermittering höjs samtidigt till 290 kr. per dag.

Skälen för mitt förslag: Enligt RRV:s utvärdering har det varit svårt all avgöra vilka effekter del nya permitteringslöneersättningssyslemet har haft på permitteringsmönslrel eftersom tillförlitliga uppgifter om permitteringar genomförda före år 1985 saknas. Det har därför inte med tillgänglig statistik gått att med säkerhet fastställa eventuella förändringar i permitte-ringsmönstret efter den I januari 1985 när det nya systemet trädde i kraft. Däremot framgår det av utvärderingen all arbetsgivarna genom del nya systemet har fått ökade kostnader för permitteringar. En slutsats som görs i utvärderingen är att benägenheten alt permittera härigenom sannolikt borde ha minskat.

Det totala antalet statsbidragsberälligade permitteringsdagar inom SAF-LO området uppgick år 1985 till ca 139000, och åren 1986 och 1987 1111138000 resp. 97000. Detta kan jämföras med den bedömning som föredragande statsrådet gjorde i samband med införandet av det nya systemet. Hon beräknade antalet statsbidragsberälligade permitteringsdagar till ca 350000 per år. Delta kan tyda på all arbetsgivarna genom det nya permitleringslönesystemel begränsat antalet permitteringsdagar. Emellertid har permitteringslöneersältningen successivt urholkats eftersom den inte har höjts sedan den infördes den 1 januari 1985. Flera remissinstanser har föreslagit en höjning av ersättningsnivåerna. Jag föreslår mot bakgrund härav att ersättningen höjs från nuvarande 300 kr. per dag till 375 kr. fr.o.m. den 1 juli 1988. Ersättningen vid väderpermittering bör samtidigt höjas från 230 kr. per dag lill 290 kr.

4.1.2 Regeländringar avseende väderpermittering

Mitt förslag: Antalet ersätiningsberältigade dagar vid väderpermittering ökas med 20 till högst 45.

mittering. Den mycket kalla vintern 1985 kom att innebära långa permitteringar. Detta gällde särskilt företag i Norrlandslänen. De nuvarande per-mitteringsreglerna kommer emellertid rimligen på sikt att bidra till en viss minskning av väderpermilteringarna genom att företagen ökar sina ansträngningar fill alternalivsysselsättning och säsonganpassar arbetet. Vissa mindre specialföretag kommer trots sådana ansträngningar att behöva permittera och under framför allt stränga vintrar för ganska långa perioder. Några remissinstanser som har yttrat sig över RRV:s rapport, bl. a. Byggförbundet och Schaktentreprenörernas Arbetsgivareförbund, har föreslagit alt ersättningen vid väderpermittering utges utan begränsning av antalet bidragsberättigade dagar och att karensdagarna tas bort vid väderpermittering. För egen del har jag stor förståelse för att vissa företag har fått problem i samband med långa väderpermitteringar.

Den mycket stränga vintern 1985 när det nya systemet trädde i kraft innebar att förelagen hade kort tid på sig att anpassa sig fill det nya systemet. Vintern 1985 följdes också av två relafivt kalla och snörika vintrar. För att mildra de ekonomiska effekterna för företagen vid långa väderpermitteringar föreslår jag att antalet ersättningsberättigade dagar i samband med väderpermitteringar ökas med 20 utöver de 25 som gäller i dag. Det innebär att ett företag som under året enbart väderpermitterar kan få ersättning för totalt 45 dagar. Jag är inte beredd att föreslå några ändringar i fråga om karensdagarna.

Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1988.

Prop. 1987/88:114

4.1.3 Förenklade utbetalningsrutiner

Mitt förslag: Den statliga permitteringslöneersättningen skall betalas ut till utbetalningsinsfituten samtidigt som dessa beslutar om ersättning.

Skälen för mitt förslag: AMS utbetalning av permitteringslöneersättning kan i dag ske tidigast en dryg vecka efter del att utbetalningsinsfituten rekvirerat medel. Jag anser att det är angeläget att hanteringstiden kan kortas ned. Jag föreslår därför att utbetalningsinstituten på motsvarande sätt som jag tidigare har föreslagit i fråga om statsbidraget fill arbetslöshetskassorna får möjlighet, atl direkt efter beslut om ersättning få tillgång till statsbidraget.

Den nya utbetalningsmtinen bör träda i kraft den 1 januari 1989. Det bör ankomma på regeringen alt närmare utforma reglerna härför.

Jag vill här anmäla att jag avser att senare föreslå regeringen att en särskild preskriptionsregel införs i förordningen (1984:1011) om permitteringslöneersättning som innebär alt arbetsgivaren måste ha ansökt om ersättning inom tre år efter permitteringen för att permitteringslöneersättning skall lämnas.

5 Kostnader Prop. 1987/88:114

Mina förslag i del föregående innebär både kostnadsökningar och kostnadsminskningar. Kostnaderna för de höjningar som jag har föreslagit för nästa budgetår av den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen, stödbeloppet i det kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering beräknar jag till totalt 487 milj. kr. Kostnaderna för de förbättringar som jag har föreslagit i fråga om permitteringslöneersättningen uppskattar jag lill 12 milj. kr. Avskaffandet av karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen och KAS kostar enligt mina beräkningar ca 270 milj. kr. per år eller 135 milj. kr. under budgetåret 1988/89, eftersom reformen föreslås träda i kraft först den 1 januari 1989. Halvårskostnaden för de ränteförluster för staten som de ändrade ulbetalningsmtinerna för statsbidrag innebär beräknar jag till 40 milj. kr.

Mitt förslag atl statsbidrag skall utgå för hela den utbetalade ersättningen medför en ökad utbetalning av statsbidrag med ca 200 milj. kr. under andra hälften av budgetåret 1988/89. Denna kostnad motsvaras emellertid av en lika stor inbetalning lill staten från de erkända arbetslöshetskassorna. En del av medlemsavgifterna i kassorna skall ju, som jag fidigare har redovisat, finansiera de ökade kostnaderna för statsbidraget.

De ändringar som jag har föreslagit i fråga om kompensationsnivåer, avstängningstider och ersättningsrätl vid studier innebär kostnadsminskningar med totalt ca 300 milj. kr. per år eller 150 milj. kr. under budgetåret 1988/89, eftersom de ändrade reglerna föreslås träda i kraft först den 1 januari 1989. Härtill kommer ränteinkomster för staten på den del av medlemsavgifterna som kassorna skall betala in till staten. Jag beräknar dessa inkomster för ett halvår till ca 9 milj. kr.

De totala kostnaderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna under budgetåret-1988/89 beräknar jag till 7743 milj. kr. Jag har då räknat med att arbetslösheten bland medlemmarna i arbetslöshetskassorna kommer att motsvara 6,9 dagar per medlem och år. Vidare har jag räknat med 3,6 miljoner medlemmar i kassorna.

Det är svårt att bestämma antalet statsbidragsberättigade permitteringsdagar, eftersom sådana faktorer som arbetskonflikter och stränga vädervillkor påverkar omfattningen. Med hänsyn till utfallet under åren 1985-1987 uppskattar jag emellertid att antalet statsbidragsberättigade permitteringsdagar i fortsättningen kommer all understiga den nivå som antogs i samband med att systemet infördes. Jag beräknar därför antalet statsbidragsberättigade dagar till 200000 lill en kostnad av 87 milj. kr.

Jag har tidigare föreslagit all kostnaderna för statsbidragentill de erkända arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersättningen skall finansieras helt över arbetsmarknadsavgiften. De sammanlagda kostnaderna som skall finansieras över denna avgift uppgår till 7830 milj. kr. under budgetåret 1988/89. Jag beräknar att inflytande avgiftsmedel för samma period skall täcka uibetalningsbehovet. De medel som kassoma skall betala in till staten beräknar jag fill ca 200 milj. kr. för ett halvår.

Utbetalningsbehovet för KAS beräknar jag till 574 milj. kr. Jag har då Prop. 1987/88:114 uppskattat antalet stöddagar fill 4 miljoner.

Kostnaderna för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering beräknar jag till 3 258 milj. kr. Jag har härvid utgått från den omfattning på arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering som ligger till grund för mina beräkningar av medelsbehovet för sådan utbildning och rehabilitering i årets budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 12). Detta innebär 98000 deltagare i arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag och en genomsnittlig utbildningsfid om 19 veckor. Vidare 23000 deltagare i yrkesinriktad rehabilitering under i genomsnitt tolv veckor.

Kostnaderna för KAS och utbildningsbidragen skall med mitt förslag fill finansiering helt bekostas över statsbudgeten. I årets budgetproposition har regeringen föreslagit riksdagen att beräkna etl förslagsanslag av 3632824000 kr. under anslaget B 4. Bidrag lill arbetslöshetsersäfining och utbildningsbidrag. De kostnader som jag nu har beräknat för KAS och utbildningsbidrag uppgår fill sammanlagt 3 832152000 kr. Anslagsbenämningen bör ändras lill Kontant arbetsmarknadsstöd och utbildningsbidrag.

Mot bakgmnd av de omfattande ändringar i finansieringen av arbetslöshetsersättningen och utbildningsbidragen som mina förslag innebär bör en uppföljning och utvärdering göras av reformemas kostnadsmässiga och administrativa effekter. Delta bör dock ske först sedan reformerna varit i kraft några år. Jag avser att senare återkomma med förslag till regeringen om hur en sådan uppföljning och utvärdering skall genomföras.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för socialdeparte
mentet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Sammanfattning av a-kassekommitténs Prop-1987/88:114

delbetänkande (Ds A 1987:4) ""

Arbetslöshetsförsäkringen — högsta dagpenning och finansiering

I detta delbetänkande lämnar jag förslag om hur beslut om högsta dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen bör fattas, hur finansieringen av statens utgifter för kontantstöd och utbildningsbidrag bör ske samt hur statsbidraget till arbetslöshetskassoma bör utformas.

Mina förslag är följande:

Högsta dagpenning justeras fortsättningsvis årligen i förhållande lill löneförändringarna för industriarbetare. Underlag för justeringen är SAFs och LOs gemensamma lönestatistik. Justeringen av högsta dagpenning skall direkt överensstämma med löneförändringen. Beslut fattas av regeringen i december och träder i kraft i januari.

Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen och fill permitteringslöneersättningen finansieras helt med arbetsgivaravgifter. Avgiften sätts till en sådan nivå att den ger vissa överskott i högkonjunktur. Under lågkonjunktur träder statsbudgeten emellan. Det kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen bekostas helt över statsbudgeten. Någon höjning av arbetsgivaravgiften behöver inte ske med anledning av mitt förslag.

Kravet på arbetslöshetskassorna att bygga upp fonder avskaffas helt.

Statsbidragen till arbetslöshetskassorna utgår för hela kostnaden för försäkringsersättningen. För varje medlem skall dock kassorna lämna ett bidrag till ersältningskoslnadema som motsvarar hälften av den genomsnittliga dagpenningen i respektive kassa. Dessutom föreslår jag att ett bidrag om fem kronor per ersättningsdag skall utgå till kassorna för deras förvaltning. Utbetalning av ersättningen till de arbetslösa sker från ett konto hos AMS, från vilket kassorna får rätt att beordra utbetalningar. En gång i månaden överför varje kassa sin del av utbetalningarna till delta konto.

Medlemsavgifterna i arbetslöshetskassorna kommer därmed att beslå av hälften av den genomsnittliga dagpenning som utbetalas till en arbetslös i kassan, kassans förvaltningskostnader minskade med förvaltningsbidragel och de övriga inkomster som kassan har. Arbetslösheten får med mitt förslag ingen inverkan på medlemsavgifterna.

Bakgrunden till mina förslag är följande:

Högsta dagpenning - som från den 1 juli 1987 är 400 kronor under högst fem dagar i veckan - förändras f. n. inte med någon automatik. Varje höjning prövas för sig. Beslut fattas av riksdagen. De arbetslösa som har ersättning under högsta dagpenning får däremot i regel sin dagpenning justerad i samband med att nya avtal träder i kraft. Under den senaste tioårsperioden har högsta dagpenning höjts med oregelbundna mellanmm på alltifrån 12 till 22 månader.

Arbetslöshetsförsäkringen har alltsedan den infördes för drygt 50 år
sedan varit en del av arbetsmarknadspolitiken. Avsikten är atl den arbets
löse skall ha trygghet för sin försörjning under den tid han söker nytt 56

arbete. Försäkringen skall utgöra kompensation för den inkomst den ar- Prop. 1987/88:114
betslöse förlorat och beräknas också enligt inkomslbortfallsprincipen. Bilaga 1

De gmpper som berörs av förändringar av högsta dagpenningen utgörs till stora delar av medelinkomsttagare. Flertalet är arbetare eller tjänstemän på mellannivåer. För närvarande har mellan 12 och 15 procent av de arbetslösa högsta dagpenning. Även för dessa grupper bör en snabb, säker och rättvis anpassning ske av ersättningen.

Tre huvudkrav bör enligt min uppfattning ställas på en metod för att anpassa högsta dagpenning till löneutvecklingen: den bör ge skälig långsiktig inkomsttrygghet för de försäkrade, den bör medföra så små tidsfördröjningar som möjligt och den bör vara tekniskt enkel och tillförlitlig.

Dessa huvudkrav tillfredsställs av mitt förslag att SAFs och LOs gemensamma lönestatistik för industriarbetare skall utgöra underlag för justering av högsta dagpenning. Justeringar kan ske med jämförelsevis liten eftersläpning. Eftersom det är löneförändringarna och inte lönernas absoluta nivå som skall grunda omräkningen behöver endast två lönekomponenter - fidlön och ackord — utgöra underlag. Därmed blir metoden enkel att använda.

Om milt förslag skall ge skälig långsiktig inkomsttrygghet för alla försäkrade måste kassornas rätt att besluta om en lägre dagpenning än lagen tillåter tas bort.

Mitt förslag fömtsätter att riksdagen till regeringen överlämnar rätlen att fastställa högsta dagpenning.

Finansieringen av statsutgifterna för arbetslöshetsersättning, permitteringslöneersättning och utbildningsbidrag sker i dag på samma sätt och ur samma källa. 65 procent av utgifterna bekostas med en arbetsgivaravgift (arbetsmarknadsavgiften) och 35 procent över ett anslag på statsbudgeten. Fördelningen mellan avgifts- och budgetmedel beslutas av riksdagen. Om avgiftsmedlen något år skulle ge överskott kan delta överskott inte användas. Om avgifterna å andra sidan inte räcker till den beslutade andelen kan inte statsbudgeten träda emellan. I stället måste medel lånas från andra inkomsttitlar. Därigenom belastas avgiften med räntor för skulder.

Under senare år har inkomsterna från arbetsmarknadsavgiften i stort sett svarat mot kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, medan utgifterna över statsbudgeten i stort sett motsvarat de samlade kostnaderna för del kontanta arbetsmarknadsstödet och utbildningsbidragen.

Då arbetsgivaravgifter för mer än tio år sedan infördes lill försäkringen var motivet att arbetsgivarnas handlande på ett avgörande sätt påverkar sysselsättningen. Detta motiv kvarstår.

Mitt förslag att löneutvecklingen för industriarbetare skall styra den högsta dagpenningen förstärker ytterligare sambanden mellan förhållandena på arbetsmarknaden och försäkringen.

Mitt förslag är att arbetsmarknadsavgiften fortsättningsvis enbart bör
finansiera statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen och till permitte
ringslöneersättningen, medan utbildningsbidragen och det kontanta arbets
marknadsstödet helt bör finansieras över statsbudgeten. Detta ger en mer
rationell hantering av statsmedlen. Någon höjning av arbetsmarknadsav
giften erfordras inte. 57

Arbetslöshetskassorna måste nu bygga upp fonder för att möta kom- Prop. 1987/88:114 mande påfrestningar. Detta s. k. fonderingskrav går tillbaka fill den tid då Bilaga 1 de erkända kassorna bildades. För att en kassa skulle få träda i verksamhet krävdes då alt den hade ansenliga reserver. Detta var naturligt med hänsyn lill att statsbidragen då endast täckte en mindre del av ersättningen. De arbetsmarknadspolitiska instmmenten var långt mindre utvecklade än i dag och massarbetslöshet en realitet.

I dag läcker statsbidragen omkring 95 procent av försäkringsersättningen. I praktiken har staten sedan länge garanterat att medel fmns för försäkringsutbetalningarna. Trots att fonderingskravet sänkts upprepade gånger har många kassor svårt att uppfylla det. Fonderingskravet medför också att det blir väsentligt dyrare för en kassa med hög arbetslöshet att höja dagpenningen än för en kassa där arbetslösheten är låg.

Fonderingen har i alla tider också varit mycket ojämn. Några garantier för att fonderingen sker i de kassor där den i framtiden behövs finns inte. Strukturförändringarna på arbetsmarknaden kan medföra tvära kast inbördes mellan kassorna. De uppoffringar som fonduppbyggnaden kräver framför allt i kassor med hög arbetslöshet slår inte i rimlig proportion vare sig till nyttan av fondmedlen eller till de förmåner medlemmarna kan påräkna. Kravet på fortsatt fonduppbyggnad i arbetslöshetskassoma bör därför helt avskaffas.

Statsbidragen till arbetslöshetskassorna behöver förändras av flera skäl:

För det första kräver avvecklingen av fonderingskraven alt statsbidragen tillförs försäkringen samtidigt som utbetalningarna sker lill de arbetslösa.

För det andra medför inte avvecklingen av fonderingskravet ensamt alt avgifterna utjämnas. De nuvarande stora skillnaderna skulle tvärtom komma att öka ytterligare.

För det tredje skall justeringen av högsta dagpenning ske i samtliga kassor. 1 annat fall är det inte fråga om någon automatik. Därför får ingen kassa hindras av alltför betungande kostnader.

För det Qärde behöver statsbidragen förenklas om de skall kunna utbetalas löpande.

Utgångspunkter för mitt förslag lill nya regler för statsbidragen är följande:

- Arbetslöshetens omfattning i den enskilda kassan bör inte påverka avgifterna i kassan. Inte heller bör förändringar av arbetslösheten framöver påverka avgifterna vare sig i den enskilda kassan eller för kassakol-lektivel som helhet.

- Skillnader i avgifter som beror på skillnader i förmåner eller förhållanden som den enskilda kassan själv kan påverka är rimliga och kan accepteras.

- Kassornas frihet alt själva besluta om sin organisation bör bevaras.

- Kassornas intresse av en god hushållning bör bibehållas.

- Statsbidragen bör vara enkla att hanlera för såväl kassorna som för AMS.

Det finns sedan lång lid avsevärda skillnader i arbetslösheten inbördes 58

mellan kassorna. Många kassor har drabbats av en konstant hög arbetslös- Prop. 1987/88:114 het. Skillnaderna i arbetslöshet är betydligt större i dag än för fio år sedan. Bilaga 1 Det nuvarande statsbidraget utjämnar inte helt dessa skillnader. Det är mer än tre gånger så dyrt atl höja dagpenningen i den kassa där arbetslösheten är högst som i den där den är lägst.

Starka principiella invändningar kan riktas mot att de olika kassorna skall ha skilda kostnader för alt tillämpa den automafiska anpassningen av högsta dagpenning. Att dessa skillnader dessutom skulle bero på arbetslöshetens omfattning anser jag strider mot viktiga principer för en modern arbetslöshetsförsäkring.

De stora skillnaderna i arbetslöshet inbördes mellan kassorna har också lett till stegrade skillnader i förvaltningskostnader. Om arbetslöshetens inverkan på avgifterna helt skall kunna elimineras krävs därför att även förvaltningskostnaderna utjämnas.

Däremot talar många skäl för att avgifterna tas ul i förhållande till den dagpenning som medlemmarna kan påräkna. Det är enligt min uppfattning helt rimligt att en medlem i en kassa där dagpenningen är låg - och även inkomsterna således låga - har en lägre avgift än medlemmar i kassor där inkomsterna och dagpenningen är högre. Däremot anser jag det inte rimligt alt lågavlönade medlemmar skall betala lika stora avgifter som högre avlönade.

Mitt förslag är atl kassorna skall bidra till försäkringsersättningen med etl belopp för varje medlem som knyter an till dagpenningens storlek. Etl förvaltningsbidrag skall utgå för varje ersättningsdag. Därmed utjämnas alla skillnader i medlemsavgifterna som beror på arbetslösheten. Detta statsbidrag är också enklare att hantera än det nuvarande.

Med mitt förslag lill statsbidragsregler och avveckling av fonderingskravet kan avgifterna sänkas i kassorna. Utjämningen av avgifterna blir betydande. Inga skillnader i avgifter som hänför sig till arbetslösheten kvarstår. Kostnaderna för att höja dagpenningen blir inte större i kassor med hög arbetslöshet. Totalt dämpas anspråken på framfida höjningar av avgifterna väsentligt. Trots detta blir kostnaderna för statsbidragen inte högre än med nuvarande regler.

De kostnadsberäkningar jag gjort avser dels kostnaderna för atl anpassa högsta dagpenning till industriarbelarlönernas förändringar, dels de samlade kostnaderna för försäkringsersättningen de närmaste åren.

Som grund för mina kalkyler har jag studerat de kostnads- och volymförändringar som ägt rum under de senaste 10-15 åren. Jag har då kunnat konstatera alt snabba stegringar har skett av såväl volymer som kostnader. De senaste årens sjunkande arbetslöshet, som registrerats såväl i arbets-kraftsundersökningarna som i AMS' sökandestalistik, har inte motsvarats av någon nedgång av försäkringsersättningens volym. Detta har en lång rad orsaker:

- medlemsantalet i arbetslöshetskassorna har ökat snabbare än arbetskraften

- en stigande andel av de arbetssökande är arbelslöshelsförsäkrade

- allt fler fidsbegränsade anställningar, vilket leder fill att många - framför allt unga - får upprepade korta arbetslöshetsperioder 59

- partiell arbetslöshet, som i sin tur har samband bl. a. med de alltmer Prop. 1987/88:114 utbredda korta anställningsformema Bilaga 1

- ökande andel långlidsarbetslösa, i synnerhet bland äldre. Detta avspeglas också i den väsentligt mer omfattande förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl. Bland de äldre långfidsarbetslösa återfinns också många som omfattas av s. k. 58,3-årspensioneringar, som var vanligt förekommande under de första åren av 1980-talet.

Under 80-talel har också ändringar gjorts inom försäkringen och KAS som medverkat till en minskad användning:

• nya regler för pensionsavdrag

• ungdomslagen har införts och åldersgränserna för KAS har höjts

• permitteringslöneersättning har införts

• lagen om anställningsskydd har skärpts

För kontantstödens omfattning under kommande år är givetvis den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige och i vår omvärld av helt avgörande betydelse. Jag utgår i mina bedömningar från att inga avgörande förändringar kommer alt ske inom den ekonomiska polifiken under de närmaste åren och att arbetsmarknadspolitiken än starkare kommer att inriktas mot platsförmedling och utbildning.

Utsikterna på arbetsmarknaden för år 1987 är enligt den bedömning AMS gjorde i början av mars 1987 goda. Sysselsättningen väntas öka även 1987. Dock bedömer AMS atl utbudet av arbetskraft kan bli något större än sysselsättningsökningen, varför arbetslösheten kan öka något. En sådan ökning kommer i första hand alt drabba ungdomar och andra nytillträdande saml dem som redan har svårigheter. Andelen långtidsarbetslösa kan då öka. Sammantaget torde detta leda till en ökning av kontantstöden, men denna ökning väntas bli måttlig.

Flera faktorer har således medverkat till all arbetslöshetsförsäkringens volym inte har kunnat nedbringas trots ett bättre sysselsättningsläge. Flertalet av dessa faktorer kommer att inverka på försäkringen även under kommande år. Även med en oförändrad öppen arbetslöshet kommer därför en viss volymökning att ske.

Sammanfattning av a-kassekommitténs pp- 1987/88:114

slutbetänkande (SOU 1987:56) Ekonomiskt stöd till " arbetslösa - översyn av vissa villkor

Det kontanta arbetsmarknadsstödet och de nuvarande reglerna för arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1974 och har i stort sett varit oförändrade sedan dess.

Sedan denna tid har betydande förändringar skett i de arbetslösas bakgrund.

Fört var den vanligaste orsaken till arbetslöshet drifts- och personalinskränkningar. Numera är den vanligaste orsaken alt etl åtaget arbete — ett vikariat, en objektsanställning eller annat tillfälligt arbete — har upphört. Bland unga och medelålders arbetslösa dominerar denna anledning helt. De äldre, däremot, drabbas alltsedan år 1979 av driftsinskränkningar i oproportionerligt hög grad. Därtill har sådana skäl till arbetslöshet som ohälsa och pension ökat snabbt bland de äldre. Dessa anledningar är nu tre gånger så vanliga bland äldre som för tio år sedan.

Driftsinskränkningar och avgångar av hälsoskäl eller i samband med pension ger också upphov till en myckel svårartad arbetslöshet. Den främsta orsaken till långtidsarbetslöshet är nu avgångar av hälsoskäl eller pensionering. Mer än en tredjedel av alla långtidsarbetslösa är kassamedlemmar i åldrarna mellan 55 och 64 år. Äldre kassamedlemmar som blir arbetslösa får endast sällan nytt arbete. Majoriteten går i pension, oftast efter myckel långa arbetslöshetsfider.

Trots alt en stor andel av de arbetslösa har sin bakgmnd i icke fasta anställningar är inte den andel av de arbetslösa som drabbas av upprepade arbetslöshetsperioder större nu än för tio år sedan.

Arbetslösheten bland ny- och återinträdande på arbetsmarknaden är inte högre nu än för tio år sedan, och andelen långtidsarbetslösa är lägre.

Förslagen i kapitlen 2 lill och med 7 har sin utgångspunkt i dessa stora förändringar i de arbetslösas bakgrund. Förändringarna kräver att innebörden av begreppet "stå till arbetsmarknadens förfogande" klargörs ytterligare. Vidare behöver gränsdragningen mot andra stödsystem - främst pensioner och studiestöd - upprätthållas.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken innebär atl den arbetssökande så snart som möjligt skall få ett lämpligt arbete och inte vara hänvisad till arbetslöshetsersättning under lång tid. En förutsättning för att arbetslinjen skall vara framgångsrik är att de arbetssökande verkligen är oförhindrade och villiga att ta arbete.

Sedan etl par år har det varit möjligt för ersältningstagare att bedriva studier på heltid fömtsatt att de skriftligen förbundit sig att avbryta studierna om lämpligt arbete erbjuds.

Jag anser inte att detta är förenligt med de krav som bör ställas på en arbetssökande att stå till arbetsmarknadens förfogande. En arbetssökande måste också vara tillgänglig för besök på arbetsplatser, för anställningsintervjuer och aktiviteter som arbetsförmedlingen kallar lill.

Förbindelser att avbryta studier strider också mot angelägna strävanden
inom utbildningen att förhindra studieavbrott. Att man för arbetslöshelser- "

sättningen uppställer villkor som direkt motverkar dessa strävanden anser Prop. 1987/88:114

jag förkasfiigt. Möjligheten att bedriva studier med arbetslöshetsersättning Bilaga 2

skapar också orättvisor mellan olika studerande. Orättvisan ligger inte

bara däri att vissa studerande kan komma i åtnjutande av en förmånligare

sludiefinansiering än andra, ulan också i tillgången på utbildningsplatser.

Med de regler som nu gäller kan en studerande bli ulan plats vid en

utbildning till förmån för en person som utfäst sig att avbryta sina studier.

Jag föreslår därför atl huvudregeln skall vara att den som bedriver studier på heltid inte skall kunna få arbetslöshetsersättning annat än i särskilda undantagsfall. Däremot bör givetvis arbetssökande ha rätt att bedriva studier på deltid, förutsatt alt studierna inte inkräktar på möjlighetema att söka och ta arbete och att den arbetslöse inte begränsar sitt arbetsutbud utan söker helfidsarbete.

Sedan många år görs betydande insatser för att minska säsongsmässiga variationer i sysselsättningen.

Utredningen har kartlagt arbetslöshetens säsongsvariafioner i tio kassor. Kartläggningen visar att i dessa tio kassor utgick år 1985 omkring 500 miljoner kronor i ersättning fill följd av säsongsmässiga variationer. I kartläggningen ingår inte Statsanställdas kassa, där en omfattande sä-songsarbelslöshet bland vägarbetare förekommer.

Arbetslöshetskassomas samorganisation har kartlagt den säsongsarbetslöshet som har ett mer direkt samband med säsongsbefingade anställningsvillkor. Enligt denna kartläggning utgick år 1985 totalt ca 260 miljoner kronor i ersättning från kassorna.

Stödet till säsongsarbetslösa fungerar delvis som elt slöd till vissa branscher och regioner. Detta bör emellertid inte påverka ersättningsreglerna. En generell reglering av ersällningsrätten varken kan eller bör ske. Det skulle kunna medföra atl särskilda krav ställs på vissa delårsarbetslösa enbart därför att de är relativt lätta alt identifiera, medan andra ersältningstagare skulle undgå begränsningar av det skälet all de har mer "vaga" former av säsongsanställningar. Däremot måste givelvis samma krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande ställas på säsongsarbetslösa som på andra arbetslösa.

Säsongsarbetslöshet bör motverkas på följande sätt:

1) Parterna på arbetsmarknaden bör göra en noggrann genomgång av alla avtal som fömtsätter säsongsuppehåll. En utgångspunkt bör vara att staten inte skall svara för regelbundet återkommande kostnader.

2) Särskilda insatser för långlidsarbetslösa har nyligen beslutats av regeringen. Dessa insatser bör även ge effekt för de långtidsarbetslösa säsongsarbetarna.

3) AMS bör få i uppdrag alt se över möjligheterna att ordna meningsfylld utbildning och kompletterande sysselsättning åt vägarbetare och andra grupper med omfattande säsongsarbetslöshet.

4) Kombinalionssysselsättningar bör ordnas främst i områden där man är starkt beroende av traditionella säsongsarbeten.

Deltidsarbetslöshetens omfattning är inte känd. På samma sätt som
säsongsarbelslösheten ger olika definitioner olika resultat. A-kassekom
mittén har gjort en kartläggning som visar att den partiella arbetslösheten 62

år 1986 gav upphov till knappt 20% av den utbetalda ersättningen, medan Prop. 1987/88:114 de fackliga representanterna i kommittén har hävdat atl det är fråga om Bilaga 2 mindre än 10%.

Nya regler för ersättning infördes den I juli 1987 och särskilda insatser skall nu göras mot deltidsarbelslösheten. Då kommer även omfattningen att klarläggas. Några erfarenheter av de nya reglerna och insatserna finns inte än, och jag föreslår därför inte heller några ytterligare ändringar.

Bestämmelserna om avdrag för pension i arbetslöshetsförsäkringen fill-kom år 1964. När dessa regler infördes utgick man från atl de skulle vara provisoriska i avvaktan på alt ålderspensionärernas ställning inom försäkringen skulle lösas. Så skedde också 1974. Sedan dess har inte den som uppnått den allmänna pensionsåldern längre rätt att kvarstå som medlem i arbetslöshetskassa och kan således inte heller få ersättning från försäkringen.

På arbetsmarknaden finns emellerfid etl flertal avtal som medger avgång med ålderspension före den allmänna pensionsåldern. Den som har en s. k. tjänstetidsfaktor på 0,8 eller mer - motsvarande 24 år eller mer av pen-sionsgmndande anställning - har inte rätt till arbetslöshetsersättning. För den som har kortare tid än så görs pensionsavdrag motsvarande l/260-del av årspensionen från dagpenningen.

I de flesta tjänstepensionsavlal motsvarar full pension 65 % av slutlönen. Med de regler som nu gäller är det således möjligt för en person att komplettera en låg pension med arbetslöshetsersättning så alt han får högre kompensation än om han hade intjänat rätt fill hel pension.

Många äldre har av olika skäl inte kunnat tjäna in rätt till full pension. Med hänsyn Ull dessa personer bör inte rätlen till arbetslöshetsersättning i samband med pension tas bort helt. Däremot är det inte rimligt att dessa personer skall kunna få en högre kompensation än om de tjänat in rätt till hel pension. Jag föreslår därför all dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen till pensionärer skall kunna utgå med högst 65 % av dagsförtjänsten.

De som nu har tjänstepension bör inte få sina villkor förändrade under pågående ersättningsperiod.

Den som har fyllt 60 år och som har haft arbetslöshetsersättning under längsta möjliga lid kan få förtidspension av arbelsmarknadsskäl. Det är denna rätt som tillsammans med rätten alt IräiTa avtal om avsteg från turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd som har gjort de s. k. 58,3-årspensioneringarna möjliga. Dessa innebär i korthet atl arbetstagare och arbetsgivare träffar avtal om atl vid driftsinskränkningar de äldre arbetstagarna sägs upp först. Detta sker under fömtsältningen att de äldre skall få arbetslöshetsersättning under längsta möjliga tid och därefter få förtidspension. Man utgår från att de äldre inte skall få eller behöva acceptera erbjudanden om nya arbeten.

Det har sedan länge funnits en stark strävan atl värna äldre människors
rätt att om de så önskar fortsätta att arbeta. Elt uttryck för detta är skyddet
för äldre i lagen om anställningsskydd, ett annat de äldres rätt lill längre
ersättningsfider inom arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbets
marknadsstödet. 58,3-årspensioneringarna strider därför mot angelägna
strävanden. Avstegen är emellertid främst elt arbetsmarknadspolitiskt pro- 63

blem som inte kan och heller inte bör lösas genom åtgärder inom arbetslös- Prop. 1987/88:114
hetsförsäkringens ram. Bilaga 2

Den som slutar ett arbete frivilligt ulan giltigt skäl stängs av från ersättning. Detsamma gäller den som avvisar ett arbetserbjudande. Avstängningstiden är 20 dagar om det lämnade/avvisade arbetet skulle ha varat mer än 10 dagar. Den som lämnar en anställning får således inte någon ersättning under sammanlagt fem veckor — fyra veckors avstängning och en veckas karens.

I debatten under senare lid är ofta förekommit uppgifter om alt ungdomar skulle lämna sina arbeten frivilligt för att leva på arbetslöshetsförsäkringen. De undersökningar som jag har företagit ger inga som helst belägg för detta. Tvärtom är den andel av de arbetslösa ungdomarna som har lämnat sina arbeten på egen begäran lägre nu än för fio år sedan.

Det finns inga tecken på att det frivilliga slutandet skulle ha ökat totalt sett. Däremot lämnade markant fler äldre sina anställningar av skäl som ohälsa, flyttning eller pensionering under lågkonjunkturåren 1980 lill 1984 än under tidigare år. Alltjämt är betydligt fler äldre arbetslösa av dessa anledningar än år 1980.

En avveckling av karensen i arbetslöshetsförsäkringen bör inte komma dem som frivilligt lämnar en anställning till godo. Därför bör en sådan avveckling kombineras med en förlängning av avstängningstiden från 20 till 25 dagar.

Karensvillkor har funnits i arbetslöshetsförsäkringen alltsedan den första kassaförordningen. Det nu gällande villkoret innebär alt en person måste vara arbetslös i fem dagar innan ersättning kan börja utgå.

Tidigare fanns inom arbetslöshetsförsäkringen elt system med inplacering i dagpenningklasser. För dem som trots detta blev överkompenserade tillämpades en ordning med s. k. överförsäkringsavdrag. Dagpenningklasserna finns inte längre. För alla som inte är berälfigade lill högsta dagpenning görs därför nu överförsäkringsavdrag med 8,3 %.

Förutsättningarna att finna ett nytt arbete, lämplig utbildning eller annan åtgärd för en arbetslös är givetvis oberoende av om han genomgår karens eller ej. För många arbetslösa är det också mycket svårt att bära ett så stort inkomstbortfall som en veckas karens innebär. De som beviljas fortsatt ersättning efter att en ersättningsperiod gått lill ända får en ny karens mitt under en pågående, ofta lång arbetslöshetsfid. För den enskilde är detta helt obegripligt.

Jag anser atl det inte längre finns några bärande skäl alt behålla karensen i arbetslöshetsförsäkringen.

I det delbetänkande som jag tidigare har avlämnat har jag föreslagit atl högsta dagpenning årligen skall justeras efter förändringarna av industriarbetarnas löner.

Det finns sedan lång lid en strävan att anpassa reglerna för arbetslöshetsförsäkringen till vad som gäller inom socialförsäkringarna.

Jag föreslår atl karensen avvecklas i arbetslöshetsförsäkringen och att kompensationsnivån sätts till 90%.

Detta innebär att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen närmas till vad
som gäller i sjukförsäkringen. Samtidigt avskaffas de sista kvardröjande 64

dragen av understöd och särbehandling av arbetslöshet i förhållande till Prop. 1987/88:114
andra förvärvshinder. Bilaga 2

Jag lämnar av finansieringsskäl inte något förslag till avveckling av karensen i det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Administrationen av det kontanta arbetsmarknadsstödet sköts nu av länsarbetsnämnderna och försäkringskassorna. Arbetslöshetskassornas samorganisation har erbjudit sig atl ta över administrationen.

Ersättningstagarna med KAS har blivit allt färre under de senaste åren. Vid länsarbetsnämnderna är ett nytt ADB-system under införande. Detta kommer att medge en inte obetydlig rationalisering. Jag har inte kunnat finna all en överföring av administrationen till samorganisafionen skulle medföra några ekonomiska vinster. En sådan ordning skulle också bli mindre flexibel än den nuvarande.

Försäkringskassorna svarar nu för utbetalning av KAS till ersättningstagarna. Utbetalningarna kan utan olägenheter överföras till riksförsäkringsverkets ADB-central. Detta skulle ge en inte obetydlig ytteriigare besparing. Jag föreslår all delta prövas.

Felaktiga utbetalningar av kassaersättning förekommer givetvis. Jag har dock kunnat konstatera att felutbetalningarna varken ekonomiskt eller antalsmässigt ger någon anledning till oro. Jag kan därför inte finna några skäl att föreslå ändringar i den nuvarande ordningen, som har många fördelar.

Arbetslöshetskassorna har allt sedan de bildades stått öppna för var och en som är verksam inom kassans område. För medlemmar i de närstående organisationerna har medlemsskap (med ett undanlag) alltid varit obligatoriskt. 98% av medlemmarna i kassorna är anslutna på detta sätt. Övriga 2 % är enskilt anslutna medlemmar.

Den obligatoriska anslutningen medför alt många funktioner kan skötas mer rationellt. Dessa fördelar kan inte utnyttjas för de enskilt anslutna medlemmarna. Av dessa medlemmar får kassorna därför ta ul extra avgifter. För närvarande förekommer fyra olika sådana avgifter. Jag anser att dessa olika avgifter bör ersättas av en särskild avgiftsklass. Avgiftens storlek skall, i likhet med övriga avgifter, godkännas av AMS. Meravgiften skall endast avse de merkostnader kassorna har för den rena medlemsadminislrationen, såsom uppbörd av medlemsavgifter.

Del finns en mängd föreningsrättsliga bestämmelser för arbetslöshetskassorna. Dessa bestämmelser överensstämmer i stort med dem som gäller för ekonomiska föreningar och i lagen om arbetslöshetsförsäkring hänvisas därför i betydande omfattning till lagen om ekonomiska föreningar.

Inom utredningen har en lagtext som självständigt reglerar föreningsrät
ten utarbetats. Detta har emellertid medfört att lagtexten har blivit väsent
lig mer omfattande än för närvarande. Även en skiss till en ny lag har
utarbetats. Denna skiss innebär emellertid ganska stora ingrepp i de nuva
rande bestämmelserna. 65

5 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Att självständigt reglera arbetslöshetskassornas föreningsrättsliga ställ- Prop. 1987/88:114 ning medför stora omarbetningar. Skall detta ske behöver därför en ny lag Bilaga 2 — och inte ändringar i den nuvarande lagen - utarbetas. Det är då lämpligt att se över bl. a. även lagens språkliga utformning. I ett sådant sammanhang kan det också vara lämpligt att pröva om inte en del av AMS föreskrifter bör inarbetas i lagen. Ett så omfattande arbete ligger inte inom ramen för mitt uppdrag, utan bör ske i en utredning som odelat kan ägna sig ål detta. Jag har därför stannat för alt inte nu föreslå några förändringar i den föreningsrätlsliga regleringen av kassornas verksamhet.

Kostnaderna för att avveckla karensen i arbetslöshetsförsäkringen i kombination med en kompensalionsnivå på 90 % i stället för den nuvarande 91,7% beräknar jag till mellan 130 och 180 miljoner kronor årligen. Beräkningarna är gjorda i 1986 års löneläge och med då gällande högsta dagpenning m. m. Jag har räknat med att 15-20000 nya ersältningstagare med korta arbetslöshetstider tillkommer. Vidare kommer den andel av ersättningstagarna som under ett år genomgår karens att variera under loppet av en konjunkturcykel. Andelen kommer att var störst på toppen av en högkonjunktur och lägst i början av en konjunkturuppgång. Jag beräknar att den andel av ersättningstagarna som varje år genomgår karens kommer alt variera mellan 40 och 55 %.

Under år 1986 uppbar mellan 11000 och 12 000 tjänstepensionärer ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Efter pensionsavdrag utgick mellan 170 och 180 miljoner kronor i ersättning. Med en kompensationsnivå på 65 % beräknar jag kostnaderna lill 70—80 miljoner kronor årligen.

De ändrade ersättningsreglerna bör leda till färre avgångar. Om antalet tjänslepensionärer minskar med 25% - till 8500—9000 — uppstår en ytterligare besparing för försäkringen på omkring 25 miljoner kronor.

Mina övriga förslag medför begränsade förändringar av kostnaderna.

Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport Prop, 1987/88:114
(RRV Dnr 1986:1298) Permitteringslön "

I denna rapport redovisas en uppföljning av det permitteringslönesystem som infördes den 1 januari 1985. Undersökningen har utförts som ett konsultuppdrag för riksrevisionsverkel (RRV).

Huvuduppgiften har varit atl belysa om det nya systemet inneburit några förändringar i permitteringsmönslrel och om så är fallet, vilka orsakerna är till dessa förändringar. I förutsättningarna har också ingått att särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan oni hur systemet fungerat inom de branscher där permittering sker på gmnd av otjänlig väderlek.

Permittering innebär alt en arbetsgivare pgatillfällig arbetsbrist, driftsstörning, otjänlig väderlek eller annan liknande omständighet inte kan tillhandahålla en arbetstagare något arbete och atl han i samband därmed befriar denne från skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. Permitteringen kan omfatta en sammanhängande period eller fördelas på återkommande perioder ("intermittent") t. ex. i form av s. k. korttidsvecka.

Gmnden för det nya permitteringslönesystemet utgörs av en av riksdagen antagen ändring i lagen om anställningsskydd som innebär att "En arbetstagare som permitteras har rätt till samma lön och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter" (21 § LAS).

Enligt tidigare regler var arbetstagaren efter en inledande karensvecka med permitteringslön från arbetsgivaren, hänvisad fill ersättning från A-kassa vid permittering. I det nya systemet bärs kostnaderna för permit-leringslönen av den permilterande arbetsgivaren med bidrag från en s. k. permitteringslöneanordning, vilken i sin tur finansieras dels genom bidrag från staten, dels kollektivt ay arbetsgivarna genom en avtalad avgift.

Den statliga permitteringslöneersättningen ("PLE") utgår, oförändrat sedan systemets införande, med 300 kr. per hel permitteringsdag. Den avgiftsfinansierade kompletterande ersättningen, PLE-K, uppgår till 17% av den utbetalade permitteringslönen (exkl. sociala kostnader).

Ersättning ges för högst 23 permitteringsdagar per kalenderår. De första, andra, tredje, elfte, tolfte, tjugoförsta och tjugoandra permitteringsdagama utgör icke ersätiningsberältigade karensdagar.

Vid permitteringar pga otjänlig väderlek som följer av kollektivavtal inom byggnadsbranschen och vissa angränsande områden, gäller särskilda regler. Ersättning får här lämnas för de andra och tredje permitteringsdagama men i gengäld är ersättningsnivåerna lägre. PLE utgår med 230 kr. och PLE-K med motsvarande 13,6% av permitteringslönen.

För utbetalningen av ersättningarna svarar på LO-SAF-området del genom en överenskommelse mellan parterna tillkomna "Institutet för utbetalning av permitteringslöneersättning aktiebolag'' (lUP). Reglerna rörande den statliga permitteringslöneersättningen återfinns i en förordning om permitteringslöneersättning (1984:1011) vilken trädde i kraft samtidigt med anställningsskyddslagens nya regel i 21 §, den 1 januari 1985.

Undersökningen av del nya systemets effekter på permilleringsmönslret
har försvårats av att fillförlifiiga uppgifter om permitteringar genomförda 67

före 1985 saknas. För tiden efter det nya systemets införande kan däremot Prop, 1987/88:114
i stort sett heltäckande uppgifter fås genom IUP:s ulbetalningsregister. Bilaga 3

De uppgifter som funnits tillgängliga och lagts till gmnd för undersökningen har i första hand varit AMS varselstatistik, IUP:s statistik över utbetalad permitteringslöneersättning samt en stickprovsundersökning av permitteringarnas omfattning 1979-81 inom sex förbundsområden. Undersökningen genomfördes 1982 på uppdrag av SAF-LO:s förhandlingsgmpp som arbetade fram underlaget för del nya permitleringslönesystemel. Som en del av den nu genomförda undersökningen har dessutom vissa bearbetningar gjorts av tidigare insamlat primärmaterial samt vid arbetsmarknadsstyrelsen arkiverade varselanmälningar m. m. Vidare har etl tjugotal besök och intervjuer genomförts vid företag inom branscher med betydande s. k. väderpermitteringar.

Tillgängliga statistiska uppgifter ger ej underlag för säkra slutsatser om eventuella förändringar i permitteringsmönslrel. Detta beror främst på de bristfälliga kunskaperna om permitteringar före 1985 och på den korta uppföljningsperioden. Bedömningarna försvåras dessutom av att enstaka omfattande permitteringar vid storföretag eller i samband med arbetskonflikter, kraftigt kan påverka den totala permitteringsvolymen under enskilda år. Flera exempel på detta kan hämtas från 80-lalets första hälft och i viss mån även från tiden efter nuvarande syslems införande.

Det genomsnittliga arbetsgivarinträdel vid permitteringar på gmnd av arbetsbrist o.likn. har genom de nya reglerna ökat från knappt 25% lill 50—60% beroende på löneläge. Detta innebär alt arbetsgivarnas benägenhet att utnyttja permilteringsinstrumenlel, givet efterfrågeläge och andra yttre förhållanden av betydelse, skulle kunna förväntas ha minskat.

Permitteringarna av andra orsaker än väderstörningar, har under 1985-86 legat något över den nivå som av LO-S AF: s förhandlingsgrupp bedömdes sannolik för år med "låg" permitteringsnivå, eller ca 130-160000 permitteringsdagar. De till länsarbetsnämnderna inrapporterade permille-ringsvarslen har under 1985-86 legal på ungefär samma nivå som under de närmast föregående åren.

Ingen av dessa jämförelser ger några belägg för atl det inträffat en avgörande nedgång i permitteringsvolymen jämfört med perioder under liknande konjunkturlägen före del nya systemets införande. Delta behöver dock inte stå i motsats till antagandet om företagens minskade benägenhet att utnyttja permitteringsinstmmenlel. I vilken mån en sådan minskad benägenhet verkligen slår igenom i permitteringsmönslrel sammanhänger med vilka alternativ som står lill buds för förelag med behov av att variera arbetsstyrkan - och hur man tidigare valt mellan dessa altemafiv då kostnaderna för permittering låg på en lägre nivå.

Vid tillfälliga efterfrågeminskningar skulle t.ex. produktion mot lager,
omplacering lill underhålls- och reparafionsarbeten etc. kunna antas ha
blivit mera attrakfiva altemafiv. En genomgång av varselanmälningar för
perioden 1979-82 har dock givit en relativt enhetlig bild av att alternativ
av detta slag redan till fullo utnyttjats när företagen valt att lägga permitte
rings varsel. I den mån varsel återkallats, har detta vanligen skett antingen
på grund av en snabbi förbättrad efterfrågesituation eller alt någon form av 68

företagsutbildning anordnats. Det finns knappast skäl att anta att de för- Prop, 1987/88:114 ändrade villkoren vid permittering inneburit att företagen i markant ökad Bilaga 3 utsträckning börjat välja alternativ till permittering som tidigare undvikits på gmnd av ekonomiska överväganden.

Det förhållandet att permitteringsperiodernas längd enligt tillgängligt material tycks ha minskat, kan tolkas som ett resultat av ökade ansträngningar från företagen att begränsa t. ex. längre perioder med korttidsvecka.

En annan form av anpassning till de nya reglema skulle för företag inom vissa branscher kunna bestå i en minskning av den fasta arbetsstyrkan och ett ökat utnyttjande av tillfälligt anställd personal altemativt återkommande uppsägningar av tillsvidareanställda.

Detta kan främst antas vara ett realistiskt alternativ för en begränsad krets av säsongberoende företag med återkommande behov av att variera arbetsstyrkan och med möjligheter att ny- eller återtekrytera personal för tillfälliga belastningstoppar.

För företag med tillfälliga efterfrågesvackor och/eller mer påtagliga nyrekryterings- och utbildningskostnader, kan man räkna med att kostnaderna för att på detta sätt variera arbetsstyrkan i allmänhet blir väsentligt högre än för permittering.

Permitteringslönesystemet har lett till den största kostnadsökningen för företag inom särskilt väderkänsliga branscher, dvs. byggnadsindustrin och vissa specialföretagsområden såsom mur- och -puts, taktäckning samt schaktentreprenadverksamhet. Inom byggnadsbranschen utgick tidigare ingen ersättning alls till väderpermitterade arbetstagare vilka i stället var hänvisade till ersättning genom A-kassan. Med dagens regler utbetalar arbetsgivaren full lön, vid ackordsarbete beräknad som s. k. parallellfidser-sättning. Den ersättning som utgår ifrån lUP täcker, beroende på löneläget, mellan 25 och 40% av dessa lönekostnader.

Permitteringarna inom byggsektom har, jämfört med de nivåer som framkom vid förhandlingsgruppens stickprovsundersökning, minskat avsevärt trots att väderleksförhållandena delvis varit extrema under 1985 och 1986. Samtidigt har vid flertalet av de företagsintervjuer som genomförts vid byggnads- och specialföretag, redovisats att väderpermilteringarna under de senaste vintrarna legat på en högre nivå än närmast föregående år.

Vid de företagsintervjuer som gjorts för atl särskilt belysa väderpermilteringarna har permitteringsmönstrets beroende av tillgängliga alternativ tydligt illustrerats. Orsaksbilden vid väderpermitteringar är sammansatt och innebär att möjligheterna att påverka permitteringarnas omfattning varierar stort mellan och inom branscher alltefter företagens storlek, geografiska läge, grad av specialisering m.m.

För husbyggnadsföretagen är säsongsanpassningen den faktor som i första hand styr väderberoendet. I den mån tidpunkten för starttillstånd, beställarönskemål m. m. innebär att man ändå drabbas av väderstörningar, står man i princip inför tre alternafiv.

Det första är att invänta bättre väder under arbetsdagen och/eller fortsät
ta arbetet även under ogynnsamma betingelser och t. ex. med förkortad
arbetsdag. I detta sammanhang är möjligheterna till olika former av upp- 69

6 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

värmnings- och skyddsåtgärder av betydelse. Kostnaderna för sådana Prop, 1987/88:114 arrangemang blir i vissa fall mycket höga men man kan notera att del pågår Bilaga 3 en viss utveckling mot mer effektiva provisorier för intäckning, uppvärmning m. m. för att minska väderberoendet. Vid några av de besökta företagen har man även pekat på värdet av denna utveckling ur arbetsmiljösynpunkt.

Del andra alternativet, främst vid större objekt samt för företag med flera pågående objekt, är omplacering från väderstörd verksamhet till i första hand innearbeten. När meningsfull alternafivsysselsätlning saknas, återstår permittering som etl sista alternativ.

Omplaceringsmöjligheierna är ofta begränsade och arbetsledningen kan ställas inför svåra avvägningar humvida arbetet bör avbrytas eller ej. Vid företagsintervjuema har givits en rad exempel på hur det pä arbetsplatserna uppstått irritation vid de informella förhandlingar det ofta blivit fråga om. På vissa håll har utvecklats en praxis med fasta "köldgränser".

Ersättningsreglerna anses också ha skapat rällviseproblem i och med att de permitterade uppbär samma lön som de arbetare som kan omplaceras -och t.o.m. högre ersättning än arbetare som beordrats att stanna pä arbetsplatsen med s. k. vänlelidsersättning. Önskemål har förekommit från arbetslag om att internt få bestämma lurordningen vid väderpermitteringar. Mot detta har då ofta stått platsledningens önskemål om all de i alternativsysselsättningar mest användbara arbetstagarna skall gå kvar på arbetsplatsen.

Från arbetsgivarhåll har mot denna bakgmnd förslag framförts om en justering av ersättningsnivåerna fill en fallande skala för fortsatt arbete, vänlefid, respekfive permittering.

De mest extrema exemplen på de nya reglernas kostnadseffekter har redovisats av vissa specialföretag med starkt väderberoende verksamhet och vanligtvis mycket små möjligheter till produktiv alternalivsysselsättning. I denna undersökning har särskilt uppmärksammats förhållandena inom taktäcknings, mur- och puts samt schaktentreprenadföretag. Dessa företags utsatthet hänger bl. a. samman med deras starka specialisering och vanligen begränsade storlek. Till skillnad mot vad som gäller för större husbyggnadsföretag med kanske flera samtidigt pågående objekt, drabbar väderstörningar ofta hela eller stora delar av arbetsstyrkan inom de mindre specialföretagen.

Specialiseringen innebär också att möjligheterna är små att begränsa väderberoendet genom medveten säsongplanering. Verksamheten är ofta påtagligt säsongbetonad med skärpt konkurtens om uppdragen vintertid.

Möjligheterna till prismässig kompensation för onormalt höga vinter
kostnader har av besökta förelag redovisats som mycket små beroende på
de särskilda konkurrensförhållandena inom dessa branscher. De nya per-
mitteringslönereglerna har för övrigt hävdats vara "icke konkurrensneu
trala" i vissa avseenden, bl. a. eftersom fåmansföretagare kan ha möjlighet
att låta verksamheten vila under lågsäsongen och därmed inte drabbas av
de nya permitteringslönekostnadema. För de något större taktäcknings-
och putsförelagen, som genomgående tillämpar tillsvidareanställning, är
möjligheterna små alt anpassa arbetsstyrkans storlek efter säsongvariafio- 70

nerna i efterfrågan. Bristen på yrkeskunnig personal gör det svårt att efter Prop, 1987/88:114

en eventuell höstuppsägning nyrekrytera kunnig personal inför högsäsong- Bilaga 3

en.

Bilden är något annorlunda för delar av schaktentreprenadbranschen. Enligt en av branschorganisationen SERAF utförd medlemsenkät har många företag anpassat sig till de nya reglerna bl. a. genom neddragningar av den fasta arbetsstyrkan och ett ökat anlitande av extrapersonal. Denna, ur vissa synpunkter negativa, utveckling har sannolikt underlättats av branschens särskilda stmktur med dominans av mycket små företag och sedan tidigare inslag av olika fillfälliga anställningsformer. De något större företagen tycks ha påverkats av de nya reglerna i mycket skiftande utsträckning bl. a. beroende på möjligheterna till produkfiv alternativsysselsättning t. ex. i egna verkstäder.

Den extremt kalla vintern 1985 innebar avsevärda ekonomiska problem för många specialförelag. Elt onormalt stort produktionsbortfall på gmnd av de ogynnsamma väderbetingelserna kom i kombination med de "nya" kostnaderna för permilteringslöner att innebära att 1985 och/eller i vissa fall 1986 blev förlustår för vissa företag. Vid intervjuer har enskilda företagare beskrivit det nya permitteringslönesystemet som etl hot mot den fortsatta verksamheten.

De nuvarande permitleringsreglerna kommer på sikt rimligen bidra till en viss minskning av väderpermilteringarna genom ökade ansträngningar till planering av alternativsysselsättning, åtgärder för att anpassa arbetsstyrkan till säsongsvariationerna, ökad användning av vinterprovisorier och annan arbetsteknisk utveckling etc. När man bedömer "utrymmet" för en sådan minskning måste man samfidigt ta hänsyn fill utgångsläget: Väderpermittering har redan tidigare i allmänhet fungerat som en sista-handslösning och under normala vintrar legat på en relafivt låg nivå. Två-tre "stoppdagar" har vid några företag redovisats som en normal siffra. De specialföretag som regelmässigt haft mer betydande permitteringar har i regel också små möjligheter att genom särskilda vinteråtgärder begränsa permitteringsbehovet. Förutom i de fall det kan vara möjligt att variera arbetsstyrkan mellan låg- och högsäsong består alternativen fill väderpermitteringar främst av att i större utsträckning låta de anställda gå på vänlefid eller i mindre produktiva alternativsysselsättningar.

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1987/88:114

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs alt 17 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §2

Dagpenning utges med lägst 140 Dagpenning lämnas med lägst

och högst 400 kronor om inte annat 149 och högst 425 kronor om inte

följer av denna lag. Arbetslöshets- annat följer av denna lag. Arbets-

kassan beslutar om dagpenningens löshetskassan beslutar om dagpen-

storlek. ningens storlek.

Denna lag. träder i kraft den 4 juli 1988.

' Lagen omtryckt 1982:432.

Senaste lydelse 1987:401. 72

2 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant '

arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 P
Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd
ges med 140 kronor per dag. lämnas med 149 kronor per dag.

Arbete som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare skall jämställas med arbete på helfid.

Denna lag träder i kraft den 4 juli 1988.

' Lagen omtryckt 1982:433.

Senaste lydelse 1987:402. 73

4 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring'

dels att 13 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels alt rubrikerna närmast före 20 och 56 §§ skall utgå,

dels an 4, 11, 14-17, 20-21, 30, 45, 54, 56-57 och 61 §§ samt mbrikerna närmast före 54 och 57 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 13 § skall lyda "Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2 Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under lid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offenfiiga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vad som är särskilda skäl.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än fillfälligl, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

I stället för denna lag fillämpas lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare för den som har fyllt arton men inte tjugo år och som har

1. anvisats arbete i ungdomslag eller fått rätl till sådan anvisning,

2. avstängts eller skilts från en anställning i ungdomslag, eller

3. frivilligt lämnat en sådan anställning och därefter inte utfört förvärvsarbete under minst tjugo dagar eller i stället för förvärvsarbete deltagit i utbildning.

11 § Ersättning utgår i form av etl för dag beräknat belopp (dagpenning).

Under en kalendervecka får sum- Under en kalendervecka får sum
man av antalet ersatta och arbetade man av antalet ersatta och arbetade
dagar samt karens- och avstäng- dagar samt avslängningsdagar upp-
ningsdagar uppgå till högst fem. gå till högst fem.

' Lagen omtryckt 1982:432.

Senaste lydelse 1983:1071. 75

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den försäkrade, om annat ej följer av 16 §, rätt fill ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller arbets- och ka-renivillkorel.

Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått fill ända, har den försäkrade, om annat inte följer av 16 §, rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop, 1987/88:114

dustriarbetare avseende andra Bilaga 4 kvartalet året före det som beloppet avser och motsvarande lön andra kvartalet år 1988.

Dagpenning lämnas lägst med det belopp som bestäms enligt reglerna i 18 § första stycket lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

Dagpenning avrundas till närmaste hela krontal.

20§-'
Dagpenning/Åre/M/gå med hög- Dagpenning lämnas med 90pro-
re belopp i förhållande till den för- cent av den försäkrades dagsför-
säkrades dagsförtjänst än som tjänst, om inte annat följer av 17§
framgår av en av arbetsmarknads- första och andra styckena. Dag
styrelsen fastställd överförsäk- penning till en försäkrad som har
ringstabell. tillerkänts ålderspension i form av

folkpension, allmän tilläggspension eller annan pension som utgår på grund av förvärvsarbete, lämnas med 65 procent av den försäkrades dagsförtjänst, med den begränsning som följer av 17 § första stycket.

Med dagsförtjänsl avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsinkomst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för den försäkrade. Föreligger särskilda omständigheter, får arbetsmarknadsstyrelsen medge att störte andel av medlems inkomst än som nu sagts skall utgöra medlemmens dagsförtjänsl.

Utan hinder av bestämmelserna i första-tredje styckena får dagpenning till försäkrad som uppfyllt arbetsvillkoret huvudsakligen genom arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag har utgått bestämmas till belopp som motsvarar utbildningsbidraget.

Åtnjuter medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersättning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå enligt första—fjärde styckena och ersättningen,

21 § Sedan försäkrad erhållit ålders- Dagpenning som har fastställts pension skall han eller hon, när an- enligt 20 § första stycket andra me-

" Senaste lydelse 1986:409.

' Senaste lydelse 1984:513. 77

7 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 114

Nuvarande lydelse

sökan om ersättning därefter första gången görs under verksamhetsåret, inplaceras i avdragsklass enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen fastställd pensionsavdragstabell. Dagpenning skall, sedan den fastställts enligt bestämmelserna i 20 § första stycket, nedsättas med det mot avdragsklassen svarande avdragsbeloppet. Ersättning som understiger tio kronor för dag utbetalas ej.

Rätten till ersättning upphör, när den försäkrade börjar uppbära ålderspension med en tjänstetidsfaktor som uppgår till 0,8 eller mer och pensionen utgår på grund av förvärvsarbete. Vad som nu har sagts gäller dock inte tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

ningen, skall sättas ned med 1/260 av årspensionen. Ersättning som understiger tio kronor pe/- dag utbetalas inte.

Prop, 1987/88:114 Bilaga 4

Ar det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningstiden fem, tio respektive 20 ersättningsdagar. 1 avstängningsfiden inräknas endast dagar för vilka karenstid skulle ha tillgodoräknats eller dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar.

Är det sannolikt att arbete som avses i 29 § skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst fio dagar eller mer än tio dagar, utgör avstängningsfiden fem, tio respektive 20 ersältningsdagar. / fall som avses i29§ 1 —2 utgör dock avstängningstiden tio, 15 respektive 25 ersättningsdagar. I avstängningstiden inräknas endast dagar för vilka dagpenning skulle ha utgått, om avslängningen inte hade skett, eller dagar under vilka den försäkrade har utfört förvärvsarbete. Den totala avstängningstiden får dock inte överstiga 14, 28 respektive 56 kalenderdagar. I fall som avses i 29 § 1-2 får denna tid inte överstiga 28, 42 respektive 70 kalenderdagar.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

försäkrade vara avstängd fill dess han eller hon utfört förvärvsarbete under Bilaga 4 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 § inträffat.

45 §'

Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i fillämpliga delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stadgarna skall ange

1. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med uppgift humvida kassan är avsedd för anställda eller företagare eller för bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem,

5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyldigheter i arbetslöshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas till kassan, och ordningen för avgifternas erläggande,

7. påföljden av försummelse att fill kassan erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp,

8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels placering och värdehandlingars förvarande,

8. antalet styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter för dem,
sättet för deras tillsättande och ti
den för deras uppdrag,

9. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess befogenhet skall utövas,

10. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

//. fid för ordinarie föreningsstämma,

12. det sätt varpå kallelse fill föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom samt den lid före stämman då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen tillhanda och den tid då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna.

10. antalet styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter för dem,
sättet för deras tillsättande och ti
den för deras uppdrag,

11. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess befogenhet skall utövas,

12. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

13. lid för ordinarie föreningsstämma,

14. det sätt varpå kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom saml den fid före stämman då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat, skall vara styrelsen tillhanda och den tid då föreskrivna kallelseålgärder senast skall vara vidtagna.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostnader per medlem under det sist-förflutna räkenskapsåret och en tredjedel av det genomsnittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per ersättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, efter avdrag för preliminär skatt, multiplicerat med det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Om särskilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas annat belopp än som följer av första stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fetn år, skall arbetsmark-

En erkänd arbetslöshetskassas inkomster som inte har använts för löpande utgifter under verksamhetsåret skall användas för sådana utgifter följande verksamhetsår.

En erkänd arbetslöshetskassas eget fria kapital får inte överstiga ett belopp motsvarande 50 kronor per medlem.

57 §«

Fondens tillgångar skall redovisas i en eller flera av följande former

1. obligationer som utfärdats av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

2. obligationer som garanterats av staten eller kommun,

4. andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller som utfärdats av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,

5. intill högst en femtedel av fon
dens tillgångar i skuldförbindelser,
för vilka kassan har säkerhet i form
av panträtt på grundval av inteck
ning i annan fastighet än industri
fastighet eller i tomträtt inom tre
fiärdedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, varvid i taxerings
värdet på jordbruksfastighet icke

En erkänd arbetslöshetskassa skall för varje medlem som finns i kassan vid utgången av det senast förflutna verksamhetsåret till staten betala

2. för finansiering av ett för kas
sorna gemensamt utjämningsbi
drag ett belopp som motsvarar tre
procent av den gällande högsta
dagpenningen (utjämningsavgift).

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tid och sätt för betalningarna samt om utjämningsbidrag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

får medräknas taxeringsvärdet på Bilaga 4

växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall godkännas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet, eller

6. med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla vad som anges i 5.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, som motsvarar högst en tiondel av fonden, redovisas i andra värdehandlingar än som avses i första stycket 1—6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond.

61 § Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

/ balansräkningen skall som skuld upptas ett belopp, som minst motsvarar det för kassan föreskrivna lags ta fondbeloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelserna i 17 § tillämpas första gången när dagpenning som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1990 bestäms. För perioden den 2 januari — den 31 december 1989 skall dagpenning lämnas med högst 450 kronor och lägst 158 kronor, om inte annat följer av lagen.

För den som vid ikraftträdandet får arbetslöshetsersättning tillsammans med ålderspension gäller 20 och 21 §§ i sin äldre lydelse till dess den pågående ersättningsperioden har gått lill ända. För annan försäkrad som vid ikraftträdandet uppbär arbetslöshetsersättning får den då utgående dagpenningen inte sättas ned till följd av bestämmelserna i 20 § första meningen så länge den påbörjade arbetslöshetsperioden pågår.

Vid avstängning i fall som avses i 29 § 1-2 som gmndar sig på en händelse som har inträffat före den 1 januari 1989 gäller 30 § i sin äldre lydelse.

De behållna fondmedel som finns hos varje erkänd arbetslöshetskassa när lagen träder i kraft skall lösas upp. Dock får varje kassa av fondmedlen behålla ett belopp motsvarande högst 50 kronor per medlem som eget fritt kapital. Vid upplösningen av de överskjutande fondmedlen skall kassoma i tillämpliga delar följa de föreskrifter som enligt 45 § andra stycket 13 finns i kassans stadgar om hur det vid kassans upplösning skall förfaras med kassans behållna ullgångar.

5 Förslag till Prop. 1987/88:114

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd' dels att 13 § skall upphöra att gälla, dels att 4, 11, 14-16, 18 och 27 §§ skall ha följande lyddse, dels att mbriken närmast före 13 § skall lyda "Ersättningstidens längd".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4¥ Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som l.harfynt20år,

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 fimmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tneddelar närmare föreskrifter om vad som är särskilda skäl.

Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av särskilda skäl föreskriver annat.

Il§

Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd ut-

går i form av ett för dag beräknat går i form av ett för dag beräknat belopp. Under en kalendervecka belopp. Under en kalendervecka får summan av antalet ersatta och får summan av antalet ersatta och arbetade dagar saml karens- och . arbetade dagar saml aystängnings-avstängningsdagar uppgå till högst dagar uppgå lill högst fem. fem.

14 §-
Kontant arbetsmarknadsstöd ut- Kontant arbetsmarknadsstöd ut-

går under längst 150 dagar från det går under längst 150 dagar (ersätt-karensvillkoret uppfyllts (ersätt- ningsperiod), om inte annat följer ningsperiod), om ej annat följer av av 15 § sista stycket. Har stödtaga-15 § sista stycket. Har stödtagaren ren uppnått 55 års ålder innan er-

' Lagen omtryckt 1982:433.
Senaste lydelse 1985:503.
' Senaste lydelse 1984:514. 83

uppfyllde arbetsvillkoret.

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om annat ej följer av 16 §, rätl till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslös-hel, även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har ersältningsperioden gått fill ända men har stödtagaren inom en fid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersätlningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast

Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gåft till ända, har stödtagaren, om inte annat följer av 16 §, rätt till kontant arbetsmarknadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren inom en tid av tolv månader dessförinnan uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare en ersättningsperiod. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1987/88:114

ringen för varje år fastställer om Bilaga 4 inte annat följer av denna lag. Beloppet utgör 158 kronor multiplicerat med det jämförelsetal som anges i 17 § första stycket lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Beloppet avrundas till närmaste hela krontal.

Arbete som har utförts enligt lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare skall jämställas med arbete på heltid.

27 §

Är det sannolikt att arbete som Är det sannolikt alt arbete som
avses i 26 § skulle ha varat högst avses i 26 § skulle ha varat högst
fem dagar eller mer än fem men fem dagar eller mer än fem men
högst fio dagar eller mer än tio da- högst tio dagar eller mer än tio da
gar, utgör avstängningsfiden fem, gar, utgör avstängningstiden fem,
tio respektive 20 ersättningsdagar. I tio respektive 20 ersättningsdagar. /
avstängningstiden inräknas endast fall som avses i26§ 1 -2 utgör dock
dagar för vilka karenstid skulle ha avstängningstiden tio, 15 respekti-
tillgodoräknats eller kontant ar- ve 25 ersättningsdagar. I avstäng-
betsmarknadsstöd skulle ha utgått, ningstiden inräknas endast dagar
om avslängningen inte hade skett, för vilka kontant arbetsmarknads-
dier dagar under vilka stödtagaren stöd skulle ha utgått, om avstäng-
har utfört förvärvsarbete. Den tota- ningen inte hade skett, eller dagar
la avstängningstiden får dock inte under vilka stödtagaren har utfört
överstiga 14, 28 respekfive 56 ka- förvärvsarbete. Den totala avstäng-
lenderdagar. ningstiden får dock inte översliga

14, 28 respekfive 56 kalenderdagar.

Ifall som avses i26§ 1 -2 får denna

tid inte överstiga 28, 42 respektive

70 kalenderdagar.

Inträffar under avstängningstiden förhållande som avses i 26 §, beräknas ny avstängningsfid i enlighet med bestämmelserna i första stycket, om inte den nya avstängningstiden ryms inom den löpande avstängningstiden.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då stödtagaren vid upprepade tillfällen anfingen har avvisat erbjudet sådant arbete eller lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning, skall stödtagaren vara avstängd till dess han eller hon utfört förvärvsarbete under 20 dagar,

Avstängningstiden räknas från den dag då del förhållande som anges i 26 § inträffat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Bestämmelserna i 18 § första stycket tillämpas första gången när det

Senaste lydelse 1984:514. 85

Lagrådet Prop, 1987/88:114

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-03-07

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierädet Freyschuss.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988 har regeringen på hemställan av statsrådet Thalén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Johan

Eklund, åtföljd av departementssekreteraren Peter Strömberg såsom sakkunnigt biträde.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

14 § andra stycket i förslaget till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och 4 § andra stycket i förslaget till ändring i KAS-lagen anges att ersättning enligt berörd lag inte lämnas till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Därtill fogas föreskriften att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vad som är särskilda skäl. Då ifrågavarande ämne - med hänsyn till arbetslöshetskassornas reella framfida roll av förmedlare av statsbidrag (jfr betr. en något tveksam inställning i saken Strömberg, Normgivningsmak-ten enligt 1974 års regeringsform, 1983, s. 139 och supplement, 1985, s. 16) synes vara av sådan art att det i och för sig faller inom regeringens s. k. restkompelens enligt 8 kap, 13 § regeringsformen, torde någon anmärkning ej vara att rikta mot de nämnda föreskriftemas uppläggning. Avfattningen av andra meningen synes dock lämpligen kunna ske enligt följande: "Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer."

En vikfig konsekvens av de föreslagna reformerna på arbetslöshetsförsäkringens område är att den fondbildning, som nu ingår i de erkända arbetslöshetskassornas ekonomiska system, skall upphöra och att fondmedlen, med mindre undantag, skall överföras till de organisationer som enligt kassornas stadgar skulle vara de utskiftningsberättigade för det fall att kassorna helt hade upplösts. Lagrådet finner denna lösning med dess anknytning till stadgarna vara godtagbar från formella synpunkter, oavsett att medlen i realiteten i väsentlig mån härrör från andra källor. Sedan är det en sak för sig att man kan tänka sig att förbmka fonderna genom att låta fondmedlen ingå i kassornas allmänna rörelse och därmed minska behovet av statsbidrag den närmaste fiden. Men en sådan linje är det inte lagrådets sak att förespråka ty då är man inne på rent polifiska överväganden.

Lagrådet vill vidare ifrågasätta det berättigade i att enligt 54 § andra
stycket förslaget till ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring enskilt 87

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1987/88:114

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Thalén

Föredragande: statsrådet Thalén

Proposition med förslag till ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring, m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 18 febmari 1988) över förslag fill

1. lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

4. lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har anfört synpunkter på förslagen i tre olika hänseenden, nämligen i fråga om arbetslöshetsersäUning vid studier, upplösningen av arbetslöshetskassornas fonder och enskilt anslutna medlemmars avgifter till arbetslöshetskassorna.

När det gäller den föreslagna regleringen av ersällningsrätten vid studier i 4 § andra stycket i lagen om arbetslöshetsförsäkring och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd har lagrådet föreslagit att bestämmelsernas andra mening borde avfattas enligt följande: "Närmare föreskrifter om fillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer." Jag godtar den av lagrådet förordade förbättringen av lagtexten. Andra meningen i 4 § andra stycket i såväl lagen om arbetslöshetsförsäkring som lagen om kontant arbetsmarknadsstöd bör därför utformas i enlighet med lagrådets förslag.

I fråga om den föreslagna ordningen för upplösning av arbetslöshetskassomas fonder kan konstateras att lagrådet har ansett förslaget godtagbart från formella synpunkter. Mot den bakgmnden instämmer jag i lagrådets egen uppfattning, nämligen att det inte kan anses vara lagrådets sak att förespråka en annan saklig lösning.

Vad slutligen gäller lagrådets erinringar mot förslaget att i 54 § andra
stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring reglera möjligheten för arbetslös
hetskassorna att av enskilt anslutna medlemmar i den fasta medlemsavgif
ten ta ut eft belopp som täcker skäliga extra administrationskostnader för
medlemskapet vill jag anföra följande. Lagrådet har, främst under åbero- 89

pande av en allmänt gällande likabehandlingsprincip, ifrågasatt det berätti- Prop. 1987/88:114 gade i att enskilt anslutna medlemmar skall få åläggas en särskild avgift till täckande av extra administrationskostnader för medlemskapet. Den föreslagna bestämmelsen ger emellertid enligt min mening inte utrymme för arbetslöshetskassoma att i avgiftshänseende utsätta medlemmarna för någon oberättigad särbehandling. Innebörden av bestämmelsen är endast att kassorna ges en möjlighet att av en viss kategori medlemmar, nämligen de som är enskilt anslutna, kunna la ut en avgift som täcker även de extra kostnader som faktiskt är förknippade med denna medlemsgmpp. Ett exempel på en sådan kostnad är kostnaden för informafion fill denna medlemsgmpp, som inte kan informeras via den kassan närstående fackliga organisationens medlemstidning. Det är alltså denna typ av extra administrationskostnader som enligt min mening bör kunna få utkrävas av de enskilt anslutna medlemmarna fömtom kostnader för den särskilda avise-ringen om när och med vilket belopp medlemsavgiften skall erläggas. Visserligen kan härigenom uppstå en särbehandling av vissa medlemmar i en arbetslöshetskassa. Men denna särbehandling är inte ett utslag av något godtycke utan gmndar sig på för denna medlemsgmpp faktiskt föreliggande särskilda, extra kostnader. Jag kan därför inte dela lagrådets ifrågasättande av denna regel.

Med det anförda föreslår jag att bestämmelsen i 54 § andra stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring genomförs.

I lagförslagen bör göras en del ändringar av språklig och redaktionell natur i förhållande till de remitterade förslagen.

2 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna änd
ringar,

2. godkänna att regeringen fr. o. m. år 1990 årligen får anpassa nivåerna på utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering fill löneutvecklingen för vuxna arbetare inom egentlig industri,

3. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om statsbidrag fill de erkända arbetslöshetskassoma, permitteringslöneersättningen, det kontanta arbetsmarknadsstödet samt utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering,

4. medge alt riksförsäkringsverket får disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret om högst 1000000000 kr. för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersältningen,

5. godkänna att statsbidragen fill de erkända arbetslöshetskassorna och till permitteringslöneersättningen får betalas ut samtidigt som ersättning betalas ut från resp. stödsystem,

6. godkänna de riktlinjer beträffande utjämningsbidrag till erkända arbetslöshetskassor som jag har förordat, 90

Innehåll Prop. 1987/88:114

Sid.

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ I

Propositionens lagförslag ................................................ 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 februari 1988 19

1 Inledning ....................................................................... 19

2 Arbetslöshetsersättningen .......................................... ... 21

2.1 Allmän bakgrund .................................................... ... 21

2.2 Dagpenning- och kompensationsnivån .................... ... 24

2.2.1 Dagpenningnivån ............................................. ... 24

2.2.2 Kompensafionsnivån......................................... ... 27

2.3 Ersättningsregler ................................................... 30

2.3.1 Karensdagama ................................................. 30

2.3.2 Avstängning ................................................... 31

2.3.3 Ersättning vid studier ...................................... 33

2.4............................................................................ Statsbidrag, finansiering av statens utgifter saml medlemsavgif
ter m. m.................................................................... 35

2.4.1 Statsbidrag .................................................... 35

2.4.2 Finansiering av statens utgifter ....................... 38

2.4.3 Medlemsavgifter m.m........................................ 40

2.5 Arbetslöshetskassornas fonder ............................. 44

3 Administrationen av KAS .............................................. 48

4 Permilteringslöneersätlningssystemel ......................... 50

4.1 Allmän bakgrund .................................................... 50

4.1.1 Ersättningsnivån ............................................ 51

4.1.2 Regeländringar avseende väderpermittering.... 51

4.1.3 Förenklade utbetalningsmtiner ........................ ... 52

5 Kostnader ...................................................................... 53

6 Upprättade lagförslag ................................................... ... 54

7 Hemställan ................................................................... ... 54

8 Beslut............................................................................. ... 55

Bilaga I Sammanfattning av a-kassekommitléns delbetänkande
(DsA 1987:4) Arbetslöshetsförsäkringen - högsta dagpen
ning och finansiering .......................................... ... 56

Bilaga 2 Sammanfattning av a-kassekommitléns slutbetänkande (SOU 1987:56) Ekonomiskt slöd till arbetslösa - översyn

av vissa villkor ................................................... ... 61

Bilaga 3 Sammanfattning av riksrevisionsverkets rapport (RRV Dnr

1986: 1298) Permitteringslön .............................. 67

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................... 72

Utdrag ur lagrådels protokoll den 7 mars 1988................. ... 87

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1988 ... 89

1. Anmälan av lagrådsytlrande ........................................ 89

2. Hemställan ................................................................... 90

3. Beslut .......................................................................... ... 91