Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ub812

av Ingela Gardner m. fl. (m)
om utbildningsfrågor i Storstockholmsområdet

Länets arbetsmarknad

Arbetsmarknaden i Stockholms län skiljer sig i väsentliga avseenden från
landet i övrigt. Stockholm är — av naturliga skäl — landets administrativa,
ekonomiska och kulturella centrum. Här finns också en koncentration av
högteknologisk och kunskapsintensiv industri. Den högproduktiva industrin
omfattar i dag enligt utredningar från länsstyrelsen ca 60 procent av de
industrisysselsatta i länet mot ca 30 procent i övriga landet. Däremot kan
man konstatera att den lågproduktiva industrin svarar för mindre än 10%
av industrisysselsättningen i länet mot drygt 20 % i landet i övrigt. Under de
senaste 20 åren har t. ex. antalet tjänstemän inom tillverkningsindustrin
varit oförändrat medan antalet arbetare minskat kraftigt. Också i detta hänseende
skiljer sig utvecklingen i länet kraftigt från den i övriga landet.

Näringslivet i Stockholmsregionen kännetecknas, vid en jämförelse med
näringslivet i övriga regioner, av ett större inslag av kunskapsyrken. Regionen
ligger cirka tjugo år före de mest utpräglade glesbygdsregionerna. Generellt
har varuhanteringsyrkenas betydelse minskat och kunskapsyrkenas
ökat över tiden. I Stockholmsregionen var redan 1980 fler personer sysselsatta
i kunskapsyrken än i varuhanteringsyrken. Mellan 1960 och 1980 ökade
länets syselsättning med 160 000 personer. Denna ökning var till stor del
beroende av just kunskapsyrkenas expansion. Av nettotillskottet i nya arbetstillfällen
svarade kunskapsyrkena för 60 %. Detta resulterade i att andelen
kunskapsyrken bland länets arbetstillfällen ökade från 15 till 23 %. Allt
tyder på att denna utveckling har fortsatt och t. o. m. accentuerats under
åttiotalet. Särskilt gäller detta för branscher som arbetar under dynamisk
konkurrens, där man under senare tid har kunnat iakttaga en snabb kompetens
och kvalifikationsutveckling. Om Stockholms läns inte kan hålla en
hög utbildningsnivå får detta negativa konsekvenser inte bara för länets
näringsliv utan på sikt även för hela landet.

Trots de ökade utbildningskraven i länet har länets andel av utbildningskapaciteten
närmast sjunkit. Detta gäller framför allt den kommunala vuxenutbildningen
och den högre utbildningen. För gymnasieskolans del har
dock en viss förbättring skett sedan föregående år. Sedan krav på en rimligare
fördelning av gymnasieplatserna mellan länen forts fram bl. a. i en

moderat motion tilldelades Stockholms län ytterligare ca 1 000 intagningsplatser
på de tre- och fyraåriga linjerna.

Näringslivets dynamiska utveckling motsvaras inte av en likartad utveckling
inom utbildningsområdet. Det har lett till att näringslivets nyrekrytering
i stor utsträckning riktat sig utanför länets gränser. Enligt en studie
som länsstyrelsen i Stockholms län gjort beträffande inflyttningen söker
sig jämförelsevis få människor till Stockholm för att studera. Av dem som
flyttar till länet har 60 procent minst en treårig gymnasieutbildning. Varannan
inflyttare i åldersgruppen 25 — 54 år har dessutom högskolestudier bakom
sig. Det visar sig också att överensstämmelsen mellan utbildning och
yrke är större efter inflyttningen till Stockholm än före och att kvalifikationskraven
på länets arbetsmarknad har höjts kraftigt. Utbildning för
Stockholms läns arbetsmarknad sker alltså i dag i allt större utsträckning i
andra delar av landet. Regionens tilldelning av utbildning är med andra ord
för liten för att kunna tillgodose länets arbetsmarknadsbehov. Detta är en
viktig förklaring till inflyttningen till länet.

Utbildningsbehov i gymnasieskolan
Direktramen

För varje budgetår fastställs elevplatsramar i gymnasieskolan. Riksdagen
beslutar om ramar för de två närmaste budgetåren och planeringsramar för
ett tredje budgetår. Avsikten med att lägga ut ramar i god tid är att ge
länsskolnämnder och kommuner möjlighet till en bättre framförhållning i
fråga om gymnasieplaneringen. En totalram fastställs för hela riket. Den är
uppdelad på en ram för utbildningar som eleverna kan söka till direkt efter
grundskolan (direktramen) och en ram för kurser för invandrarungdom
och för utbildningar som kräver viss ålder, praktik eller utbildning utöver
grundskolan för tillträde (lilla ramen). Direktramen är uppdelad på sex
sektorsramar och en ram för ospecificerade platser.

Den tidigare obalans som rått både i fråga om antalet gymnasieplatser
och fördelningen av platserna på linjer har förbättrats tack vare den extra
tilldelningen av 1 000 intagningsplatser. På kort sikt kan det därför vara
svårt att utöka antalet platser ytterligare. På längre sikt bör det dock vara
möjligt att bereda alla dem som så önskar en plats i gymnasieskolan.

Lilla ramen

Skolöverstyrelsen (SÖ) har i sin anslagsframställning föreslagit att lilla ramen
utökas med 500 årselevplatser för invandrarkurser. Dessa platser skall
dels användas för att öka antalet kurser dels för att medge en försöksverksamhet
med en förlängning av introduktionskurserna från ett till två år.
Erfarenheterna hittills i kommunerna från introduktionskurserna är att ca
hälften av deltagarna faktiskt behöver två år för att klara en övergång till
reguljär gymnasieutbildning. För att inte invandrarungdomar skall komma
i ett sämre läge på arbetsmarknaden än svenska ungdomar är det angeläget

Mot. 1987/88

Ub812

att invandrarungdomarna får så goda kunskaper och färdigheter inte minst
i svenska språket att de kan genomföra en gymnasieutbildning. SÖ:s förslag
till försöksverksamhet är därför positivt. Antalet platser i invandrarkurser
bör enligt regeringen öka från 1 000 till 1 500 årselevplatser. Regeringen
anser dock att utökningen bör kunna komma till stånd inom en oförändrad
ram.

Om utökningen skall komma till stånd inom en oförändrad ram får det
ske på bekostnad av att färre påbyggnadsutbildningar eller kurser som har
särskilda förkunskapskrav kan anordnas. Det är inte tillfredsställande.
Dessutom har redan en omfördelning skett inom ramen eftersom det finns
ca 1 350 årselevplatser utlagda trots att enbart 1 000 platser är beräknade för
detta ändamål. Mot denna bakgrund är det tveksamt om ens den föreslagna
utökningen med 500 platser räcker för att både klara fler kurser och en
förlängning av kurserna. Det innebär att ytterligare stora omfördelningar i
så fall måste ske. Stockhoms län som har ca 45 % av antalet platser i invandrarkurser
kommer att drabbas hårt av fler omfördelningar. Det kan dessutom
konstateras att vid intagningen inför läsåret 1987/88 var det ca 1 400
sökande som inte kom in på de utbildningar som anordnas inom lilla ramen.

Mot denna bakgrund bör lilla ramen därför utökas med 500 årselevplatser
i enlighet med skolöverstyrelsens förslag.

Medel för detta ändamål bör föras över till anslaget B 19 Bidrag till driften
av gymnasieskolor från anslaget B 20 Bidrag till åtgärder inom kommunernas
uppföljningsansvar för ungdom under 18 år m. m.

Kommunal vuxenutbildning

Också i fråga om den kommunala vuxenutbildningen (K.OMVUX) har
Stockholms län missgynnats vid fördelningen av antalet undervisningstimmar.
Under förra budgetåret omfördelades ca 14 800 timmar från Stockholm
till andra län. Under innevarande år har en nedskärning med ytterligare
36 000 timmar genomförts. SÖ:s avsikt med omfördelningen är att en
utjämning skall ske över landet av antalet timmar per 100 invånare i åldern
18—44 år. En sådan målsättning får dock enligt vår mening inte vara ett
självändamål. Självklart måste det vara människors behov av utbildning
och inte någon matematisk automatik som skall styra tilldelningen.

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om arbetsmarknaden i regionen
har också K.OMVUX en mycket viktig uppgift. Den snabba omvandlingen
av arbetsmarknaden innebär att skillnaden mellan behov och tillgång på
arbetskraft med relevant utbildning ökar snabbare i Stockholmsregionen
än i övriga delar av landet. Människor riskerar på grund av det snabba
förloppet att slås ut från arbetsmarknaden om de inte kan komplettera sin
utbildning. Begreppet lågutbildad innebär därför något annat i Stockholms
län än i övriga delar av landet. Man kan här vara lågutbildad även vid
utbildningsnivåer där man inte anses vara lågutbildad i andra län.

Mot. 1987/88

Ub812

Till detta kommer ytterligare ett viktigt skäl som talar för att Stockholms
län bör få en betydligt högre tilldelning av timmar än för närvarande. Länet
har en mycket hög andel invandrare och tar dessutom emot ett mycket stort
antal flyktingar. I själva verket bor över 40 % av de utländska medborgarna
i Sverige i Stockholms län. Många har kommit via flyktingmottagningarna
och har kort och bristfällig utbildning från sina hemländer. Dessa invandrare
har behov av såväl utbildning på grundskolenivå som av yrkesutbildning
för att de skall kunna klara sig på arbetsmarknaden. Det finns också en
grupp invandrare som har en relativt hög utbildning från sina hemländer.
För att de skall kunna utnyttja sin kompetens på den svenska arbetsmarknaden
krävs förutom svenskundervisning även utbildning i KOMVUX och
oftast kompletterande utbildning.

Den utbildningsmässigt och kulturellt heterogena invandrargruppen behöver
dessutom ett genomsnittligt högre timtal per individ än studerandegrupper
som har svenska som modersmål.

SÖ har redovisat de principer som tillämpades vid fördelningen mellan
länen av undervisningstimmar för den kommunala vuxenutbildningen inför
läsåret 1987/88. Föredraganden har inte kommenterat SÖ:s principer,
som har lett till stora omfördelningar. Det kan bara tolkas som att regeringen
ställer sig bakom dessa principer. SÖ avser nu att gå vidare och omfördela
ytterligare 17 000 timmar, varav ca hälften på yrkessidan, från Stockholms
län till andra län. Inom loppet av tre år skulle regionen därmed ha
förlorat ca 68 000 timmar. Mot bakgrund av vad som ovan sagts om Stockholmsregionens
speciella karaktär är denna utveckling mycket olycklig.

Dessutom fortsätter omfördelningarna utan att SÖ har någon kunskap
om vilka effekter redan gjorda omfördelningar haft. SÖ bör därför få i
uppdrag att utvärdera effekterna av de hittillsvarande omfördelningarna
innan ytterligare omfördelningar sker. En sådan utvärdering bör belysa om
gruppstorleken påverkats, dvs. om man får lika många elever utbildade på
samma antal timmar som tidigare, om fler elever utbildas på kurser som inte
tillhör de högst prioriterade kurserna samt hur timmarna utnyttjas. Under
läsåret 1986/87 var det ca 30 000 timmar som inte kunde utnyttjas. I Stockholms
län var det 0,15 % av det totala antalet timmar som inte utnyttjades. 1
övriga landet (utom Göteborgs och Bohus län) var det däremot ca 1,1 % av
antalet timmar som inte utnyttjades. Denna skillnad är oroväckande med
hänsyn till de kraftiga utökningar som sedan givits.

Högre utbildning

En stor del av landets arbetsmarknad för högskoleutbildade finns i Stockholms
län. Den allt snabbare tekniska utvecklingen ställer bl. a. krav på att
de specialistutbildningar som ges är orienterade mot de verksamheter som
är förknippade med teknikförnyelse. Att så inte är fallet belyses av följande
sammanställning:

Mot. 1987/88

Ub812

Utbildningslinjer med stora balansbrister i Stockholmsregionen. Källa: Specialbearbetningar
av SCB-statistik.

Linje (1) (2)

Industriell ekonomi	45	0
Datateknikerlinjen	44	0
Internationellt företagande	42	0
Systemvetenskap	42	14
ADB-linjen	39	14
Teknisk fysik	39	30
Elektroteknik	38	32
Ekonomilinjen	37	28
Farm kand	36	0
Datorbas styr- och reglerteknik	33	0
Datatekniklinjen	32	0
ADB-linjen, fortsättare	32	0
Datorstödd konstruktion	31	0
Kemistlinjen	30	22
Teknisk fysik och elektronik	30	0
Processprogrammering och datortekniklinjen	30	0

(1) Andel (%) av de i landet examinerade 1977-1985 som bor i Stockholms län.

(2) Andel (%) av utbildningskapaciteten som finns i Stockholms län.

Till detta kommer att Stockholmsregionen fått en allt mindre del av landets
utbildningsresurser på högskolenivå. Exempelvis skapar Stockholmsregionens
funktion som förvaltnings- och administrativt centrum en stor arbetsmarknad
för dem som utbildats inom administrativa, ekonomiska och sociala
yrkesområden (AES-sektorn). Här finns 17 %av utbildningskapaciteten
i landet men hela 33 % av landets arbetsmarknad.

Regionstyrelsen i Stockholm gjorde år 1986 en kartläggning beträffande
behovet av utbildning inom data- och elektronikområdet. Kartläggningen
visade att avnämarna bedömer att man under de närmaste åren behöver
anställa mångdubbelt fler än de som nu utbildats vid högskolan i regionen.

Utöver vad som ovan anförts kommer att behovet av fort- och vidareutbildning
på högskolenivå är mycket stort i en region som Stockholm med
koncentration av kunskapsintensiva yrken. Stockholm behöver också av
detta skäl tillföras en större andel av högskoleutbildningen i landet, främst
inom data- och elektronikområdet. Inom det datatekniska området har antalet
platser ökat under senare år. En större del av ökningen har dock gått
till andra delar av landet. Ett exempel på detta är behandlingen av den
datavetenskapliga linjen.

Universitetet i Stockholm har med hög prioritet under flera år begärt
medel för att inrätta en datavetenskaplig linje. Såväl regionstyrelsen som
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har ställt sig bakom universitetets
förslag. Några medel för att inrätta en datavetenskaplig linje i Stockholm
har dock inte beviljats. Däremot har linjen utökats med 30 platser vid Uppsala
universitet och inrättats vid universitetet i Umeå. Enligt årets budgetproposition
har UHÄ anmält att man avser att se över hela det datavetenskapliga
området i särskild ordning. Vi anser att behovet av en datavetenskaplig
utbildning i Stockholmsregionen är så väldokumenterad sedan flera
år tillbaka att det inte finns anledning att förhala frågan ytterligare för

Mot. 1987/88

Ub812

Stockholms vidkommande. Datavetenskaplig linje bör därför inrättas vid
Stockholms universitet fr. o. m. budgetåret 1989/90.

Sammanfattningsvis gäller att den utbildning som erbjuds inom länet
inte motsvarar de behov som näringslivet ställer i samband med den snabba
teknikförnyelsen. Inte heller motsvarar den de övriga behov som finns i en
region med Stockholms särart. Om inte Stockholmsregionen får en ökad
tilldelning av utbildningar på högskolenivå är risken stor att inflyttningen
av välutbildad arbetskraft ökar ytterligare. En accelererad inflyttning kan
få synnerligen allvarliga konsekvenser för landet i övrigt. UHÄ bör därför
få i uppdrag att göra en översyn av hur utbildningskapaciteten i Stockholmsregionen
bättre kan anpassas till regionens behov.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar utöka lilla ramen med 500 årselevplatser
att finansieras på sätt som i motionen angivits,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om fördelningen av timmar inom den kommunala
vuxenutbildningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om inrättande av datavetenskaplig linje vid
Stockholms universitet fr. o. m. läsåret 1989/90, samt

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om en bättre anpassning av utbildningen på högskolenivå
till Stockholmsregionens behov.

Stockholm den 26 januari 1988
Ingela Gardner (m)

Alf Wennerfors (m) Gunnel Liljegren (m)

Allan Ekström (m) Jerry Martinger (m)

Inger Koch (m) Gunnar Hökmark (m)

Görel Bohlin (m) Knut Billing (m)

Jan Sandberg (m)

Mot. 1987/88

Ub812

Svenskt Tryck Stockholm 1988