Motion till riksdagen
1987/88 :Ub806

av Carl Bildt m. fl. (m)

om utbildningspolitiken Mot.

1987/88

Ub806

Sammanfattning

Moderata samlingspartiet anser att varje människa inom sig bär anlag som
rätt utvecklade ger henne möjligheter att berika och ta ansvar för sitt eget liv.
Med respekt för den enskilde skall kunskapsinhämtande, kunskapsförmedling
och träning av färdigheter vara det centrala i skolan. Utifrån samma
utgångspunkter skall den högre utbildningen utformas så att kunskapen hålls
vid liv och ny kunskap erövras.

Socialdemokraterna hävdar att svensk skola internationellt sett hävdar sig
väl. Med tanke på Sveriges gynnsamma utgångsläge och de unika resurser
som ställs till utbildningens förfogande finns enligt vår mening anledning att
kräva att svensk utbildning skall nå långt bättre resultat än vad som nu är
fallet.

I motionen framförs bl. a. följande förslag:

□ Genom en översyn och precisering av grundskolans läroplan skall skapas
en balans i skolans åtaganden så att skolans huvuduppgift blir tydlig och
möjlig att utföra för personalen.

□ Träningen av basfärdigheter skall intensifieras och ämnesstrukturen
bibehållas.

□ Betyg skall mäta kunskaper och färdigheter i relation till läroplanens
krav. Betygssättning skapar motivation och är ett uttryck för respekt för
elevernas arbetsinsatser. Kompletteringsmöjligheter skall finnas för den
som vill förbättra sina betyg.

□ Krav på förkunskaper skall ställas och skolan skall ärligt deklarera att
vissa kunskaper och färdigheter är nödvändiga för fortsatta studier.

□ Det av skolideologerna omhuldade begreppet likvärdig utbildning skall
avse allas rätt till optimal utveckling och inte begränsas till att gälla en
likadan utbildning för alla eller en viss miniminivå.

□ Skolstarten skall sänkas till sex år för flertalet elever så att deras
receptivitet och motivation att lära tas till vara och utvecklas. Samarbetet
mellan förskola och skola skall underlättas genom ett gemensamt
huvudmannaskap.

□ Undervisningen på mellanstadiet skall stödjas med särskilda resurser och
en fjärdedel av tiden på högstadiet skall avsättas för tillval.

□ Möjlighet till kompletteringsutbildning skall skapas efter årskurs 9.

1 Riksdagen 1987188.3 sami. Nr Ub806

D Regeringen bör utfärda riktlinjer för skolans fostrande uppgift.

□ Elever och föräldrar skall ha rätt att välja en fristående skola och
valmöjligheten skall även gälla val av skola inom det offentliga skolsystemet.

□ Skolans finansieringssystem skall utformas så att det statliga stödet följer
den enskilde eleven.

o Gymnasieskolans reformering försenas ytterligare. I motionen upprepas
moderata samlingspartiets krav på en reformering av gymnasieskolans
yrkesinriktade linjer.

□ En ny organisation för utvärdering av skolorganisationens effekti vi tet och
utbildningsresultaten bör utredas.

□ Vuxenutbildningen bör ses över i syfte att finna vägar att bättre möta
framtida utbildningsbehov.

□ Förberedelserna för den förestående förändringen av lärarutbildningen
för avbrytas. I motionen anges alternativa riktlinjer för hur lärarnas
grundutbildning bör vara organiserad.

□ Det aviserade förslaget till ny fortbildning bör inte realiseras. Förslaget
avslöjar obarmhärtigt socialdemokraternas kunskapssyn. I motionen
föreslås att kvalitativa kriterier och en klart definierad målsättning bör
vara grund för ett nytt förslag.

□ Den högre utbildningen skall vägledas av vetenskapliga mål och kravet
om lärarnas forskarkompetens skall vidmakthållas.

□ Universitet och högskolor bör ges ökade möjligheter att friare utforma sitt
utbildningsutbud. Anslagen bör fördelas direkt till högskoleenheterna.
Institutionernas ledning bör förstärkas, det lokala inflytandet öka och
byråkratin minskas. Ett system med ämneskurser och påbyggnadskurser
bör införas.

□ De mindre högskolorna bör inrikta sin verksamhet mot postgymnasial
utbildning för regionala behov. Samtidigt bör de mindre högskolorna
genom en profilering kunna utveckla utbildning av god kvalitet.

□ Tillträdessystemet bör ändras efter riktlinjer som anges i motionen. Det
huvudsakliga urvalsinstrumentet bör vara betyg och för behörighet till
längre och mer krävande linjer bör fordras minst treårig gymnasielinje.

□ Utbildningens internationalisering skall främjas och Sverige skall sträva
efter att delta i den Europeiska Gemenskapens forskningsprogram som
ERASMUS och COMATT.

□ Studiemedelssystemets ramar bör ökas. Lånehanteringen bör lyftas ur
statsbudgeten och studiemedel bör kunna utgå vid studier utomlands.

Inledning

Det har nu förflutit 25 år sedan den första läroplanen för en sammanhållen
svensk grundskola fastställdes. Med anledning av jubileet har under hösten
1987 flera av dem som aktivt medverkade vid grundskolereformens genomförande
trätt fram och givit sin syn på varför den skola vi har i dag inte
kommit att motsvara förväntningarna.

Skolpolitikens mål är att alla oavsett ekonomisk, geografisk eller social

Mot. 1987/88

Ub806

2

bakgrund utifrån sina förutsättningar skall kunna få en kvalitativt god
utbildning. Den av socialdemokraterna förda skolpolitiken leder inte till att
målen nås. Elevernas rättmätiga krav på och behov av goda kunskaper och
färdigheter eftersätts av socialdemokraterna. Den viktigaste frågan är vilka
åtgärder som nu kan vidtagas för att skapa förutsättningar för en utbildning
som på alla nivåer leder till en god kunskapsutveckling hos alla elever. Vi och
socialdemokraterna har skilda uppfattningar vad gäller val av innehåll,
metod och organisation för att förverkliga målen.

För socialdemokraterna har skolans organisation kommit att stå i förgrunden.
Den sammanhållna klassen är för dem en på ideologiska motiv grundad
enhet för skolans arbete. I praktiken har det varit ett fåtal pedagoger
förunnat att fylla visionerna om en individualisering inom klassens ram med
ett fungerande innehåll. Normalt är spridningen av elevernas utveckling i
olika avseenden i varje enskild klass så stor att det icke är möjligt att
undervisa dem i en sammanhållen grupp om alla skall ha ett rimligt utbyte av
verksamheten.

Socialdemokraterna har enständigt avvisat alla förslag om att gruppera
elever på det sätt som vore motiverat från pedagogisk synpunkt. Förlorarna i
den sammanhållna undervisningen är framför allt de elever som behöver mer
tid och mer träning innan de kan gå vidare med nya uppgifter.

Trots massiva satsningar på förstärkningsåtgärder lämnas i dag många
elever i sticket genom att de ställs inför nya uppgifter som de inte fått grunder
för att klara. All inlärning bygger på att man i rimlig utsträckning behärskar
det föregående avsnittet. Socialdemokraterna har vare sig insett eller
accepterat denna fundamentala utgångspunkt för all inlärning. De trampar
envetet vidare utan att erkänna att de därmed försvårar och försenar
utvecklingen för många av eleverna. Så handlar gårdagens parti. Vi anser att
varje elev skall beredas tillfälle att arbeta på sin egen nivå till dess han eller
hon behärskar det aktuella lärostoffet.

Skolans uppgift som ett instrument för social utjämning och kollektiv
fostran har förts fram som viktigare än förmedlandet av kunskaper och
färdigheter. Att inlärning och övning samtidigt innebär fostran till goda
vanor har socialdemokraterna inte accepterat. Därtill har vi ett betygssystem
som stått under ständig debatt allt sedan det infördes. Någon förnuftig
diskussion om ett bra betygssystem kompletterat med införande av utvärdering
i andra former har inte gått att få till stånd.

För att få utvecklingen att gå i riktning mot den förmenta jämlikhet
socialdemokraterna syftar till har de sökt ständigt nya lösningar genom riktad
bidragsgivning, lagstiftning etc. Skolan är numera helt genomreglerad. En
verkligt radikal förändring vore att drastiskt minska regleringen och överlåta
åt skolans personal att organisera och genomföra undervisningen i de former
man lokalt finnér lämpliga.

Den senaste raden av åtgärder för att anpassa skolverksamheten efter de
socialistiska visionerna är den nya lärarutbildning som skall påbörjas från och
med hösten 1988. Genom att inte centralt fastslå krav på förkunskaper eller
utbildningsinnehåll skapas nu förutsättningar för en fortsatt nivellering av
utbildningen. Med utgångspunkt i denna grundsyn inleder socialdemokrater

Mot. 1987/88

Ub806

3

na nu en lärarfortbildning som än tydligare visar deras nedvärdering av
kunskapsinhämtandet i skolan.

På gymnasienivån har vi fört fram förslag om en modifierad form av
lärlingsutbildning. Denna form av utbildning skulle kännas meningsfull för
eleverna samtidigt som den skulle utgöra en direkt länk in på den
arbetsmarknad som i praktiken är stängd för alltför många ungdomar.
Regeringen tvekar nu att ta de avgörande stegen för att realisera en
utbildning enligt det förslag som lagts av översynsgruppen för gymnasieutbildningen
(ÖGy).

Attityden till utbildning

I en internationell studie har man undersökt ungdomars attityder till olika
frågor. Av undersökningen framgår att svenska ungdomar värdesätter natur
och miljö och vår höga levnadsstandard. Ungdomar i de övriga länder som
ingår i undersökningen för fram historia och kulturarv samt vetenskap och
teknik som det man värdesätter högt i det egna landet. Sådana värderingar i
ungdomsgenerationen blir således en del av förutsättningarna för det arbete
som skall bedrivas i skolan. Att de svenska ungdomarna sätter välfärden i
centrum är förståeligt. Däremot är det oroande att vi till våra ungdomar
uppenbarligen inte lyckats förmedla att denna välfärd skapas utifrån de
kunskaper och traditioner som våra medborgare bär med sig.

Socialdemokraterna har i årets budgetproposition börjat intressera sig för
kvalitetsfrågor i utbildningen. Vi välkomnar ett sådant engagemang men
konstaterar att kvalitetsfrågor under allt för många år försummats av det
nuvarande regeringspartiet. Socialdemokraterna framhåller nu att den
svenska skolan hävdar sig väl i internationella jämförelser. Vi vill ifrågasätta
en sådan tolkning av resultaten. Man bortser helt från det gynnsamma
utgångsläge den svenska skolan haft i jämförelse med många andra länder.
Dessutom är det välkänt att svensk skola internationellt sett disponerar
utomordentligt stora resurser, vilket rimligen borde framgå i form av bättre
studieresultat. Från dessa utgångspunkter är det rimligare att hävda att
svensk skola till eleverna borde förmedla kunskaper och färdigheter som vida
överstiger vad som redovisas från många andra länder.

Våra barn och ungdomar skall känna att de av alla vuxna möts av ett
engagemang och ett intresse som kan stödja dem i deras fortsatta utveckling.
Attityden från alla vuxna borde vara: Det är viktigt att det går bra för våra
ungdomar. Det är viktigt att vi alla engagerar oss för detta mål.

Den socialdemokratiska politikens ensidiga jämlikhetsideal och därav
följande kollektivisering har inte bidragit till ett verkligt intresse för den
enskildes utveckling. Intresset och åtgärderna fokuseras på vissa grupper.
Att alla barn och ungdomar behöver stöd för sin utveckling och hjälp att
utveckla sina förutsättningar har fått stå tillbaka i det praktiska handlandet.
När varje pedagog vet att små undervisningsgrupper skapar kontakt och
förutsättningar för utveckling har detta på olika sätt hindrats av skolans
socialdemokratiska ideologer. I dag är stora delar av den svenska skolbyråkratin
genomsyrad av deras värderingar, vilket utgör ett allvarligt hinder mot
nödvändiga förändringar.

Mot. 1987/88

Ub806

4

Väl definierade krav samt betyg som visar hur väl eleven lyckats nå de
uppställda målen är ett stöd för elevernas utveckling.

De unga som nu växer upp skall en gång vara de som utvecklar och för vårt
samhälle vidare. Deras positiva utveckling är av betydelse inte vara för dem
och deras föräldrar utan för oss alla. Kunskaper och normbildning skall
förmedlas på ett sätt som skapar en god grund för hela vårt samhälle.

Det svenska välståndet har till en del byggts på en långvarig fredlig
utveckling av vårt land men också till stor del på den kvalitet som den svenska
produktionen varit känd för. Detta renommé har skapats av innovativa
personer och yrkesskickliga arbetare som tillsammans svarat för en unik
utveckling av ett stort antal produkter och ett väl uppbyggt näringsliv.

I dag är kvaliteten i den svenska utbildningen hotad. En beundransvärd
lärarkår arbetar lojalt för att försöka fylla skolideologernas visioner med ett
innehåll. Alla vet de att man med en annan organisation där sunda förnuftet
råder skulle kunna nå betydligt bättre resultat än vad som i dag är möjligt.

Den svenska skolan förfogar internationellt sett över stora resurser.
Utbildningsresultat står emellertid inte i proportion härtill. Dessa rikliga
resurser borde, använda i ett annat mönster, kunna ge ett betydligt bättre
resultat. Enligt vår mening behövs en tydligare målsättning för skolan och för
enskilda ämnen samt en radikal avreglering av verksamheten som gör det
möjligt att lokalt organisera utbildningen efter lokala förutsättningar och
behov.

Den bästa starten i livet

Varje människa bär inom sig anlag som rätt utvecklade ger henne möjligheter
att berika och ta ansvar för sitt eget liv. Detta fordrar stöd och hjälp från
omgivningen. Föräldrarna bär fram till barnens myndighetsdag huvudansvaret
för deras fostran. De måste kunna lita på att skolan klarar sin del av
uppgiften att ge barnen den bästa starten i livet.

Vi vill därtill hävda att skolan skall koncentrera sina insatser till det som är
skolans huvuduppgift - att förmedla kunskaper och träna färdigheter.
Kunskapsinhämtande och kunskapsförmedling har av socialdemokraterna
inte setts som den centrala uppgiften i skolan. Den sociala träningen har satts
i förgrunden. Att kunskapsinhämtande förutsätter respekt för arbetsuppgiften
och att den nödvändiga arbetsdisciplinen i sig är fostrande har ansetts
förlegat eller närmast reaktionärt.

Som en följd av den socialdemokratiska kunskapssynen har eleverna i
dagens skola inte tillgång till de läroböcker som borde vara en självklar grund
för skolarbetet. Bristen på läromedel föranledde statsministern att på den
socialdemokratiska partikongressen lova att tillgång till läroböcker är en
självklar rättighet för alla elever. Vi vill erinra om att den socialdemokratiska
regeringen så sent som år 1986 avskaffade den paragraf i skolförordningen
som garanterade att eleverna skulle erhålla vissa läromedel som gåva.

Det är inte bristen på resurser som leder till att dagens skolelever saknar
egna läroböcker. Däremot saknas den klara avgränsning och målsättning för
skolarbetet som sätter kunskapsinhämtandet i centrum, vilket i sin tur
förutsätter tillgång till aktuella läroböcker för varje elev.

Mot. 1987/88

Ub806

5

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ub806

För att bättre klara uppgiften och färdigheten att förmedla kunskaper
måste arbetet i skolan ha sin utgångspunkt i att elever är olika. Olikheter är
någonting positivt. Det unika i vars och ens personlighet ger nödvändiga
bidrag till den mångfald av egenskaper, färdigheter och intressen som behövs
för att forma ett gott samhälle.

Samtidigt finns det en kärna av kunskaper och färdigheter som alla elever
skall behärska när de lämnar grundskolan. Genom att organisera skolans
arbete på annat sätt än i dag bör både hänsyn till elevernas olikheter och
kravet att ge alla elever en gemensam grund kunna förenas. Nedan utvecklar
vi våra förslag för att göra detta möjligt.

Socialdemokraterna vill använda skolan som ett hjälpmedel i uppbyggnaden
av ett socialistiskt samhälle. Skolan skall forma eleverna att passa in i
detta samhälle. Med ett visst sorts samhälle som mål blir det lätt att tro att
framtiden kan styras. Synfältet begränsas, initiativförmågan hämmas och
därmed minskar beredskapen för andra alternativ.

Moderata samlingspartiet har en annan grundsyn vad gäller skolans
uppgift. Vilka krav som framtiden kommer att ställa på den uppväxande
generationen kan vi i dag inte med säkerhet bedöma. Det bästa vi kan göra
för unga människor är att till dem överföra de kunskaper som byggts upp av
föregående generationer. Det är genom förmågan att foga in nya erfarenheter
i redan uppbyggda tankestrukturer som människan utvecklas och
anpassar sig till nya förhållanden.

Skolans huvuduppgift

Skolan har under en lång följd av år fått åta sig allehanda uppgifter som
tillsammans bidragit till att tiden för skolans huvuduppgift - att ge alla elever
grundläggande kunskaper och färdigheter - begränsats. Det är visserligen
rimligt att det i en skola som syftar till att ge en allmän medborgarkompetens
förekommer vitt skilda ämnen eller moment, men sådana uppgifter får inte
utvecklas till så tidskrävande avsnitt eller organiseras på ett sådant sätt att
huvudsyftet med skolarbetet får stå tillbaka. I snart sagt varje samhällsfråga
kan finnas en utbildningsaspekt som man önskar att skolan skall ta med i sitt
lärostoff. Skolan skall ge goda kostvanor, skapa miljömedvetenhet, engageras
i kampen mot brottslighet etc.

Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 framfördes ytterligare
en rad förslag på ämnen eller frågor som borde ges ökat utrymme i
undervisningen. Det gällde bl. a. undervisning om arbetarrörelsens historia
och roll, införande av spanska i högstadiets undervisning, ökat utrymme för
estetiska ämnen, att undervisning om mänskliga rättigheter skall ingå i
läroplanen, att undervisning om moral och etik schemalägges, om fredsundervisning,
om särskild kurs i invandrarkunskap, om filmkunskap m. m.

Urban Dahllöf visade 1981 hur timtalen för olika ämnen utvecklats från
normalplanen för den sexåriga folkskolan år 1900 fram till dagens nioåriga
grundskola. Av studien framgår att tiden för t. ex. svenskundervisning
uttryckt i veckotimmar är praktiskt taget oförändrad när man jämför det
sammanlagda antal timmar som en elev håller under hela sin grundskoletid
med den sammanlagda tid som sekelskifteseleven erhöll i den då sexåriga

Mot. 1987/88

Ub806

6

folkskolan! Samma förhållande gäller i stort för de samhällsorienterade
ämnena medan däremot matematiken erhållit en viss ökning. Hur är detta
möjligt? Efter en förlängning med tre hela läsår borde rimligen undervisningstiden
ökat väsentligt.

Förklaringen är bl. a. att ökningen ligger i att nya ämnen tillkommit.
Vidare har lektionstiden avkortats och undervisning förekommer inte längre
på lördagar. Om man därtill lägger att olika aktiviteter tillåts bryta den
timplanebundna undervisningen får man en möjlig förklaring till de usla
resultat som ibland redovisas vad gäller de rena basfärdigheterna. Genom en
översyn och precisering av grundskolans läroplan måste skapas ett urval och
en balans i olika åtaganden så att skolans huvuduppgift blir tydligt och möjlig
att utföra för personalen.

Skolans kunskapsförmedling skall lägga grunden för en fortsatt utveckling
av både individer och samhälle. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar att
kunskapsmålet — och därmed den enskildes kunskapsutveckling — ges
prioritet framför övriga uppgifter i skolarbetet. Då först kan skolan bidra till
att ge eleverna en god start i livet.

Kunskaper för alla
Tala, läsa, skriva och räkna

Till det grundläggande i skolundervisningen hör att alla som lämnar
grundskolan skall kunna tala, läsa, skriva och räkna. Detta skall vara ett
ovillkorligt krav. Alltför många elever lämnar skolan utan tillfredsställande
färdigheter i dessa hänseenden. Detta är inte acceptabelt.

Att läsa, tala och skriva är i hög grad resultat av en färdighetsträning, men
därtill krävs förståelse för språkets form och uppbyggnad. Det har tyvärr
länge varit accepterat att barn i tal och skrift uttrycker sig både slarvigt och
felaktigt. Formkrav har fått stå tillbaka av rädsla för att skada elevens vilja att
själv uttrycka sig. Den språkliga träningens inverkan på tankeförmåga och
begreppsbildning har därigenom inte fått det utrymme som är motiverat och
nödvändigt.

Det uppdrag att precisera vilka grundläggande baskunskaper och basfärdigheter
varje elev måste tillägna sig, bl. a. i svenska och matematik som
regeringen 1986 gav skolöverstyrelsen måste snarast resultera i nya riktlinjer
för undervisningen i dessa ämnen.

I kursplanen för ämnet svenska måste, enligt vår mening, kraven på
korrekt behandling av språket betonas. Litteraturstudierna måste lyftas
fram. De skall inte bara användas för att belysa människors villkor i andra
tider, vilket framhölls i förslaget till innehåll i den nya grundskollärarlinjen.
Litteratur är så mycket mer: upplevelser, kunskaper, kulturförmedling.

Våra förslag om att väsentligt öka kommunernas frihet att använda
statsbidragen på det sätt som anses bäst i varje kommun ger kommunerna
möjlighet att minska klasstorlekarna. Mindre klasser är enligt vår mening det
mest verkningsfulla sättet att stödja elever med inlärningssvårigheter.

Mot. 1987/88

Ub806

7

Ämnen i stället för block

De pedagoger och skolpolitiker som hävdar att blockundervisning är bättre
än ämnesundervisning argumenterar så här:

□ Helhetssyn i stället för detaljkunskaper.

□ Överblick i stället för snäva fackstudier.

□ Studier av verkligheten i stället för av konstlade, akademiska ämnen.

I ambitionen att ge eleverna en helhetsbild av verkligheten bortses ifrån att
ämnesstudierna ger eleverna redskap som behövs för att systematiskt kunna
förstå verkligheten. Förståelse bygger på att vi har insikt i och kan använda
oss av de begrepp som de olika vetenskapliga disciplinerna förser oss med.

Begreppen är de verktyg som eleverna behöver för att metodiskt och
kritiskt studera omvärlden. Att inbilla dem att helhetssyn och överblick kan
nås utan kunskaper är vilseledande. Ett ytligt kunnande ger en falsk och
farlig känsla av självtillräcklighet.

Läroplanens indelning i naturorienterande (no) och samhällsorienterande
(so) ämnen är bara ett uttryck för ambitionen att tona ned ämnenas
betydelse. Detta fortsätter i den nya lärarutbildningen, i vilken blockämnesprincipen
är helt genomförd.

Mot denna bakgrund föreslår vi att läroplanen ändras så att upplösning av
ämnesstrukturen förhindras. I läroplanen skall varje ämne ha en egen
kursplan. Vidare skall antalet timmar anges för vartdera av de åtta ämnen
som ingår i no- respektive so-blocken.

Samtidigt med en sådan ändring av kursplanerna bör göras en översyn av
skolans samtliga ämnen. Kraven på att skolan skall få plats med allt mer på
schemat har lett till att det centrala i olika ämnen inte får tillräcklig tid.
Kursplanerna måste därför rensas från sådant som kan anses vara mer
umbärligt.

Inlärning kräver stöd och uppmuntran

Inlärning är arbete. Det är därför en viktig pedagogisk uppgift för skolan att
ge eleverna goda arbetsvanor. Med lämpliga och väl avvägda uppgifter skall
eleverna tränas att själva klara att planera och utföra sitt skolarbete. I goda
arbetsvanor ingår sådana för flertalet självklara saker som att passa tider,
hålla ordning på sina böcker, att sköta hemuppgifter m. m.

All pedagogisk erfarenhet säger att inlärning går lättast om eleven själv är
intresserad av att lära. Skolarbete som för stunden inte verkar särskilt roligt
kan ändå kännas meningsfullt om eleven vet vad kunskaperna kan användas
till.

Också yttre motivation kan bidra till en extra ansträngning. Unga
människor behöver hjälp att komma underfund med att de kan prestera mera
än vad de själva utifrån egna erfarenheter tror att de klarar. Barnet behöver
en reaktion på sin prestation. Eleven måste kunna se att det lönar sig att
arbeta extra. Resultaten skall utvärderas.

Betyg är ett medel att ge eleven en signal om hur arbetet i skolan går.
Genom att sätta betyg visar skolan sin respekt för kunskap och kompetens.
Betyg skapar motivation och eleven lär sig att kunskap är något man kan öka

Mot. 1987/88

Ub806

8

med eget arbete. Betyg sätts inte efter enstaka observation utan skall vara
resultatet av en kontinuerlig bedömning.

Elevernas rättssäkerhet främjas bäst av att de får betyg. Dessa kan på ett
tydligare sätt än samtal och omdömen kvitteras av mottagaren. Enbart
samtal kan i praktiken leda till en inofficiell och icke-kontrollerbar betygsättning.

Betygsättningen bör kombineras med samtal mellan elever, föräldrar och
lärare. Den personliga kontakten är viktig. Samtalen kan också behandla
sådant som inte direkt betygsätts, t. ex. hur barnet uppträder mot skolkamrater
och skolans personal, hur arbetet i klassrummet fungerar.

Nuvarande betygssystem har betydelse enbart som urvalsinstrument. Vi
anser att betygen också har andra viktiga funktioner. Betygsättningen är ett
uttryck för respekt för elevernas arbetsinsatser. Det ger elever, föräldrar och
andra information. För lärare och skolmyndigheter kan betygen vara ett
värdefullt instrument vid utvärderingen av skolans arbete.

Vi förordar ett nytt betygssystem enligt följande principer:

□ Betygen skall mäta elevens kunskaper i förhållande till läroplanens krav.
Det relativa betygssystem vi nu har mäter endast hur stora kunskaper en
elev har jämfört med andra elever.

□ Betyg skall ges oftare än i dag och med början redan vid utgången av
lågstadiet. Antalet betygssteg bör dessutom vara fler än fem. Detta ger
möjlighet till en successiv höjning av de betyg som ges vilket i sin tur
stimulerar till ytterligare ansträngningar.

□ Möjlighet skall finnas att efter kompletterande studier få ett betyg
omprövat. Ett sådant betyg skall vid ansökan till högre studier räknas till
sitt fulla värde.

Rätt ställda krav är en hjälp till fortsatta framsteg. Till de nödvändiga kraven
hör att eleven för att gå vidare måste ha de kunskaper och färdigheter som
behövs för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Den som har behov
därav bör kunna få repetera en årskurs.

I och med att 1980 års läroplan för grundskolan (Lgr 80) infördes innebär
genomgången grundskola rätt att oberoende av betyg i de olika ämnena söka
vilken gymnasielinje som helst. Det är bara när det är flera sökande än
antalet platser som den sammanlagda betygspoängen spelar någon roll.
Resultatet har blivit att alltför många elever visserligen kommer in på en
linje, men redan under första året upptäcker att deras förkunskaper inte
räcker till. Studieavbrottet innebär ett avbräck för den enskilde samtidigt
som en utbildningsplats går förlorad för någon annan som haft förutsättningar
att klara utbildningen.

Vi anser att det vore ärligare att tydligt deklarera att vissa kunskaper och
färdigheter är nödvändiga för fortsatta studier. Därför skall krav på
förkunskaper uppställas till de olika gymnasielinjerna. Förkunskapskraven
hjälper eleverna att förbereda sig för vad de senare kommer att möta. Kraven
bör kunna formuleras i genomsnittsbetyg, lägsta betyg i vissa ämnen och i
vissa fall genomgångna tillvalskurser.

Mot. 1987/88

Ub806

9

Skolan skall utveckla personligheten

Alla ungdomar har rätt att få en utbildning som utvecklar deras inneboende
förmåga. Endast därigenom kan de känna tillfredsställelse med sig själva. Då
finns också grunden för trygghet och självtillit. Människor som är trygga i sig
själva kan ta ansvar för och erbjuda gemenskap med andra människor. Den
som har varje barns speciella utvecklingsmöjligheter för ögonen väljer
lösningar som ger skolan möjligheter att ta hänsyn till den enskilde.

Redan i propositionen om skolans inre arbete anförde det socialdemokratiska
statsrådet att det var nödvändigt att ge skolans inre organisation ett nytt
innehåll och frigöra den från drag som var karaktäristiska för parallellskolesystemet.
Regeringen ansåg därför att grundskolan inte skulle ha permanenta
gruppindelningar. Lärare skulle inte vara antingen ämneslärare eller
klasslärare och nu är grundskolläraren på väg. Möjlighet att välja en annan,
fristående, skola än den offentliga passar inte heller in i det enhetliga
skolsystemet.

Att i jämlikhetens namn och med organisatoriska knep försöka dölja
olikheter har emellertid inte givit barnen likvärdiga möjligheter till god
utbildning. Resultatet har tvärtom blivit att barn med svårigheter av olika
slag för sent eller inte alls har fått den hjälp de behöver. Regeringens egen
utredning om utslagningen i grundskolan gav belägg för denna dystra
sanning.

Svagpresterande elever erhåller inte det stöd som behövs för att de skall
lämna skolan med ett rimligt mått av baskunskaper och basfärdigheter.
Andra elever erhåller inte den stimulans som gör att de får tillfälle att
optimalt utveckla sina förutsättningar. Otaliga försök utförs i vårt skolsystem
i syfte att förbättra inlärningsresultaten. Ändå når inte skolan ett godtagbart
resultat.

Likvärdighet i utbildningen åstadkommes icke med en för alla skolor
likartad organisation. I en skola kan klimatet vara sådant att relativt stora
undervisningsgrupper fungerar väl. I ett annat klimat kan möjligheten att
organisera små undervisningsgrupper vara den väg som skall väljas för att nå
målen.

Begreppet likvärdig utbildning bör få en precisering. Likvärdigheten kan
dels ses som en miniminivå vad gäller utbildningsresultaten. Likvärdighet
kan även avse allas möjlighet till optimal utveckling. I detta ligger en
motsättning. Respekten för den enskilde individen kräver enligt vår mening
att likvärdighet innebär att var och ens resurser utvecklas och tas till vara på
bästa sätt. Endast om man ser de som skolans uppgift att skapa möjligheter
att optimalt utveckla alla elever, uppstår förutsättningen för alla att nå den
eftersträvade miniminivån. Detta blir än svårare att lösa när den absoluta
miniminivån inte finns preciserad.

Likvärdigheten åstadkoms inte med statlig styrning. Den skapas av
engagerad personal i samspel med elevgrupper och med de resurser som
lokalt står till buds. Verklig jämlikhet är något annat än låtsad likhet i
begåvning, intresse och talang. Jämlikhet är att tillerkänna alla lika värde
oavsett begåvning, intresse och talang.

Mot. 1987/88

Ub806

10

Om skolan skall kunna utveckla varje elevs specifika begåvning måste
uppläggningen av undervisningen ändras. Våra förslag i detta hänseende
redovisas i det följande.

Skolstart vid sex års ålder

Sexåringar visar ett spontant intresse för att lära. I merparten av de länder
som finns med i UNESCO-statistiken har man tagit till vara detta intresse
genom att skolstarten sker vid sex års ålder eller tidigare. Sverige och övriga
nordiska länder har en, internationellt sett, sen skolstart.

Dagens svenska förskola kan inte ersätta skolan. De sociala myndigheternas
otillräckliga kännedom om inlärning i systematiska former skapar ingen
bra miljö för barn som vill lära. Omsorg går före inlärning. Många sexåringar
i förskolan drabbas av ”lektrötthet” i brist på tillfällen till mer organiserad
och systematisk träning.

Barn behöver en bättre förberedelse för skolan än vad som erbjuds i dag.
Moderata samlingspartiet föreslår i annan partimotion att skolstyrelsen skall
vara ansvarig för den del av verksamheten i den kommunala förskolan som
förbereder barnen för lågstadiet. I konsekvens med detta krav bör skolöverstyrelsen
få uppdraget att utforma det pedagogiska programmet för denna
del av verksamheten.

Vi anser att det är viktigt att ta till vara den tid i barnens utveckling då de är
särskilt receptiva och motiverade för att med en lämpligt strukturerad
pedagogik lära sig läsa, skriva och räkna. Vi föreslår därför att skolstarten
sänks till sex års ålder. Vårt avgörande motiv är kvalitativt. En tidigare
skolstart ger fler elever mera kunskaper.

Barn mognar olika fort. Därtill är barns mognad inte ett entydigt begrepp
som kan relateras till en viss ålder. En del barn kan vara verbalt utvecklade
eller ha en tidig läsmognad. Andra barn har en tidigt utvecklad förmåga att
förstå rumsliga begrepp eller matematik. Utvecklingen av motoriken kan
fortgå i sin egen takt etc. Dessutom sker utvecklingen inte parallellt och
linjärt utan med varierande hastighet så att någon kan uppvisa en snabb
utveckling vad gäller den matematiska begreppsbildningen medan den
verbala förmågan behöver mer tid för att utvecklas. En tidigarelagd skolstart
bör därför förenas med möjlighet till flexibilitet. Föräldrarna bör ha rätt att
uppskjuta skolstarten för sitt barn om man bedömer att det passar barnet
bättre.

Elevernas olika utvecklingstakt medför bl. a. att inlärning av olika moment
tar olika lång tid. Undersökningar tyder på att bekymmersamma skolproblem
grundläggs redan i lågstadieåldern. En orsak till detta är att en del
elever aldrig hinner befästa sina kunskaper i ett moment innan det blir dags
för nästa.

Detta talar för att lågstadiet bör ha en annan organisation. Vi föreslår att
det görs årskurslöst och flexibelt till sin utformning. Precis som i dag kommer
flertalet elever att behöva tre år i lågstadiet. Elever med annan mognadsprofil
kommer emellertid att få en bättre skolstart med fyra år i lågstadiet.
Däremot förordar vi inte att en sänkning av skolstartsåldern skall innebära en
generell förlängning av den sammanlagda skoltiden.

Mot. 1987/88

Ub806

11

I ett årskurslöst, flexibelt lågstadium ges lärarna bättre möjligheter att
anpassa undervisningen till varje barns utveckling. Det viktiga blir att se till
att alla elever har möjlighet att klara undervisningen på mellanstadiet innan
de lämnar lågstadiet.

Introduktionen av den tidigare skolstarten bör kunna ske successivt under
en sexårsperiod. En gradvis förändring innebär att övergången kan förberedas
väl.

Den tidigarelagda skolstarten innebär att en åldersgrupp mindre behöver
omsorg inom förskolan. De sexåriga skolbarnen behöver dock tillsyn och den
allmänna förskolan bör erbjudas till alla femåringar. Reformen frigör ändå
betydande resurser för både stat och kommun.

Dessa resurser bör användas till kvalitativa förstärkningar av skolan. Så är
exempelvis mindre undervisningsgrupper angelägna. En ny lågstadieorganisation
kräver fortbildning både av lärare och förskollärare. Det är viktigt
att ta till vara förskollärarnas kompetens för att göra övergången från
förskolan till skolan så smidig som möjligt. Detta underlättas av ett
gemensamt huvudmannaskap för skolan och den allmänna förskolan.

En sänkning av skolstarten till sex års ålder ställer krav på en översyn av
lågstadiets kursplaner och metoder. Ett utvecklingsarbete bör snarast
igångsättas för att finna det innehåll och de arbetsmetoder som bäst gagnar
barns utveckling i åldersgruppen 6-9 år. Som en förberedelse till reformen
bör därför statsbidrag utgå till kommuner som vill starta försöksverksamhet
med denna inriktning.

Situationen på mellanstadiet

Av rapporter framgår att arbetssituationen på mellanstadiet inte är tillfredsställande.
Det faktum att elever utvecklas olika både vad gäller kunskaper
och färdigheter samt att många elever är oroliga eller brister i koncentrationsförmåga
ställer lärarna på mellanstadiet inför en svår uppgift. Än
svårare blir det att få en rimlig arbetssituation på högstadiet om eleverna inte
dessförinnan har fått en god grund för det fortsatta arbetet i skolan.

För att förbättra undervisningssituationen på mellanstadiet kan flera
lösningar tänkas, t. ex. minskad klasstorlek eller undervisning i mindre
grupper.

Vilken organisation eller metod som bör väljas avgörs bäst lokalt. Vi anser
att resurser måste tilldelas mellanstadiet i en sådan omfattning att det finns en
rejäl möjlighet att skapa en bättre arbetssituation för elever och lärare. Vi
kommer att i vår motion rörande vissa budgetfrågor inom utbildningssektorn
att anvisa medel utöver vad regeringen föreslagit för att förstärka undervisningen
på mellanstadiet.

Fler valmöjligheter på högstadiet

I högstadiet framträder elevernas skiftande personligheter och förutsättningar
allt starkare. Frigörelsen från föräldrar och andra vuxna har börjat.
Tonåren kräver respekt och uppskattning för det som är karakteristiskt hos
den egna personligheten. Detta behov måste skolan kunna möta. Vi anser att
högstadieeleverna skall ha möjlighet att välja inriktning av studierna efter
eget intresse.

Mot. 1987/88

Ub806

12

Betydande fördelar kan i så fall nås. Eleverna får under en större del av
skolveckan ägna sig åt det som intresserar dem. De trivs bättre och har då
större chans att lyckas. Det blir lättare att också klara det som inte
omedelbart känns viktigt eller intressant.

Motivet till det sammanhållna högstadiet formulerades så här i den
socialdemokratiska propositionen om SIA-skolan:

Eftersom demokrati och jämlikhet är de övergripande målen måste elevernas
skiftande behov till tillförsäkras dem inom en enhetlig organisation, dvs.
inom undervisningen i den allsidigt sammansatta klassen.

Alltför många föräldrar och lärare kan vittna om att effekterna av denna
sammanhållna undervisning inte alls har blivit de som socialdemokraterna
hoppats på. Tvärtom är utslagningen på högstadiet bevis på motsatsen.

Elva av högstadiets ca 100 stadieveckotimmar kan eleverna i dag använda
för tillval. Den som exempelvis vill lära sig fler främmande språk än engelska
och därför väljer ett s. k. B-språk har förbrukat hela sitt valutrymme.

Vi föreslår att utrymmet för tillval skall utökas till att sammanlagt omfatta
cirka en fjärdedel av tiden på högstadiet. Timmar till ett ökat tillval tas dels
från fria aktiviteter, dels från temastudierna.

Vi föreslår att ett högstadium med flera valmöjligheter utformas utifrån
följande principer:

□ De olika tillvalsmöjligheterna skall anges i läroplanen för att garantera
kvaliteten på tillvalen.

o Varje elev skall ha möjlighet att välja flera alternativ. Tillvalsalternativen
skall omfatta både ämnen som är obligatoriska för alla och sådana som
inte är obligatoriska. Ämnena skall kunna ges i kurser av olika svårighetsgrad.

□ Antalet tillvalstimmar bör gradvis öka ju längre upp i högstadiet eleven
når.

Den tillvalsmodell som vi här skisserat tillgodoser flera krav. Den ger
specialiseringsmöjligheter i fråga om såväl bredd som djup. Dessutom ger
den ett rikligt utrymme för sådant lärostoff som bör vara gemensamt för alla
elever. Hänsyn till personlig utveckling förenas med hänsyn till behovet av en
för alla gemensam kunskapsbas.

För elever som är så skoltrötta att tiden i skolan inte längre är meningsfull
bör skolan ha ytterligare alternativ. I undantagsfall bör eleven därför kunna
påbörja den av oss i det följande föreslagna yrkesutbildningen redan efter
årskurs 8. Att tillsammans med vuxna människor utföra arbete som ger
synligt resultat kan återge eleverna tillfredsställelse och självförtroende.
Yrkesutbildningen bör då förlängas med ett år för dessa elever. Vi vill också
erinra om att ungdomar, enligt vårt förslag, skall delta i den verksamhet som
bedrivs genom det kommunala uppföljningsansvaret tills de fyllt sexton år.

Det är härutöver angeläget att ge skolan möjlighet att i särskilda fall ordna
anpassad studiegång. Får en elev anpassad skolgång vid en lämpligt vald
tidpunkt kan chanserna öka för att han eller hon senare kan återuppta
studierna. Möjligheterna att medge anpassad studiegång bör alltså göras
större.

Mot. 1987/88

Ub806

13

1** Riksdagen 1987/88.3sami. Nr Ub806

Flera tillval under högstadietiden innebär att eleverna kommer att lämna
grundskolan med vissa variationer i sin kunskapsprofil. Vi har i ett tidigare
avsnitt föreslagit att vissa krav på förkunskaper skall gälla för de olika
gymnasielinjerna. Som förkunskapskrav skall även i någon utsträckning
kunna avses viss tillvalskurs från högstadiet.

Båda dessa förändringar innebär att det alltid måste finnas möjlighet att
korrigera ett val eller för att förbättra kunskaperna i ett ämne. Vi föreslår
därför att en möjlighet till kompletteringsutbildning skapas efter årskurs 9 för
de elever som av olika skäl kan ha behov av en sådan.

En sådan kompletteringsutbildning bör ingå i uppgifterna för det förändrade
och utvidgade kommunala uppföljningsansvar som beskrivs i en särskild
kommittémotion.

Det utvidgade uppföljningsansvaret skall gälla ungdomar i åldrarna 15-19
år och ha följande innehåll:

□ Komplettering för elev som har för lågt betyg i ett ämne för vilket
särskilda krav på förkunskaper gäller eller för den som har för lågt
betygsgenomsnitt för samtliga ämnen att komma in på önskad linje.

□ Komplettering för elever som alltför sent upptäcker att de borde ha gjort
ett annorlunda tillval på högstadiet av ett eller flera ämnen.

□ Vägledning för elever som inte vet om eller vad de skall läsa i
gymnasieskolan.

□ Hjälp till studietrötta elever (sextonåringar eller äldre) att få plats i
arbetslivet.

Behoven av kompletteringar och stöd kommer att variera mycket för de olika
eleverna. De extra insatserna efter årskurs 9 måste därför kunna anpassas
efter varje elevs särskilda behov.

Antalet elever som behöver extra stöd blir troligen inte särskilt mycket
större än i dag. Genom att krav på kunskaper finns klart angivna för varje
utbildning kan studierna målinriktas på ett helt annat sätt än i dag. Antalet
studieavbrott borde därmed kunna minimeras. Dessa bidrar nu till hälften av
de elever som finns inom uppföljningsansvaret.

Skolstyrelsen skall liksom nu ha ansvaret för det vidgade uppföljningsansvaret.
På skolorna kommer syo-konsulenterna att ha det praktiska ansvaret
för att varje elev som inte kan komma in på önskad gymnasielinje får det
individuella program som han/hon behöver.

Gällande arbetsrättslig skyddslagstiftning innebär att ytterst få arbeten
står öppna för ungdom under sexton år. En sänkt ålder för skolstart innebär
att eleverna normalt går ut grundskolan vid femton års ålder. För att
ungdomar inte skall utsättas för onödiga risker föreslår vi att samtliga
ungdomar är pliktiga att intill fyllda sexton år delta i den verksamhet som
bedrivs inom det kommunala uppföljningsansvaret. För de allra flesta
kommer detta att innebära att de går i gymnasieskolan. Övriga kommer att få
ett individuellt program inom uppföljningsansvarets ram.

Mot. 1987/88

Ub806

14

Skolans fostrande uppgift

I föregående avsnitt har vi betonat vikten av att skolan organiserar sin
verksamhet så att den bättre kan anpassas till varje elevs behov och intressen.
Det skulle, hävdar vi, ge eleverna större självtillit och tillfredsställelse.

Därutöver behöver skolan på ett bättre sätt än i dag undervisa om vad
samhället ur laglig, moralisk och etisk synvinkel anser vara rätt eller fel.
Kunskaper och erfarenheter som överförs från en generation till nästa måste
också gälla regler om hur man umgås med varandra på ett ansvarsfullt sätt.

Personlig utveckling innebär bl. a. att inse var gränserna för det egna
handlandet går. Ungdomsvåldet, som blivit allt råare, har säkert flera
orsaker. Sannolikt är en av förklaringarna att det är en reaktion på de vuxnas
likgiltighet. De vuxna har inte förmått reagera och inte satt de nödvändiga
gränserna.

Begreppen ”rätt” och ”fel” har blivit alltmer relativa, dvs. det beror på
den aktuella situationen om handlingen är rätt eller fel. Laglydnaden är
beroende av hur stor risken är för upptäckt snarare än att man verkligen
tycker att handlingen i sig är fel.

Denna glidning i rättskänslan måste te sig mycket förvirrande för barn och
ungdom. De vuxna är inte entydigt goda föredömen. Osäkerheten om vad
som egentligen gäller förstärks givetvis om ungdomar kan begå upprepade
övertramp utan att någon reagerar.

Den gällande läroplanen, Lgr 80, betonar att ”skolan skall fostra”. I den
föregående läroplanen från 1969 används inte ordet fostra utan man har för
motsvarande anvisningar valt formuleringen ”viljelivets utveckling”. Den
attitydförändring som skett mellan de två läroplansutgåvorna har emellertid
inte fått någon påtaglig effekt i skolans vardag.

Uppgiften att fostra barnen är förvisso inte bara skolans. Föräldrarna har
huvudansvaret till dess att barnet når myndighetsåldern. Skolan kan
emellertid på olika sätt stötta föräldrarna. Det är bl. a. skolans uppgift att ge
goda förebilder, att fostra eleverna till goda arbetsvanor, att hålla tider och
att hålla ordning i klassrum, kapprum, uppehållsrum m. m.

De samtal som läraren är skyldig att ha med föräldrarna skall enligt
läroplanen inte begränsas ”enbart till elevernas studieresultat” utan ge en
”nyanserad bild” av elevernas utveckling. Det borde, menar vi, därför vara
naturligt att i dessa samtal redogöra för elevens förmåga att hålla ordning, att
uppföra sig mot kamrater och skolpersonal, att respektera tider och skolans
ordningsregler m. m.

Sist men inte minst skall skolans undervisning behandla de lagar samt de
moraliska och etiska regler som styr vårt samhälle. Etikundervisning i vid
mening bör vara ett regelbundet inslag i skoldagen. Skolan bör till eleverna
överföra ett förhållningssätt som bygger på en respekt för dessa etiska
värderingar.

Skolans personal bör få tydliga signaler från statsmakterna att dessa frågor
är viktiga. Detta visar erfarenheterna från den ”normgrupp” som 1978
tillsattes av den dåvarande moderata skolministern. Denna grupp utarbetade
debattskrifter och arbetsmaterial som underlag för praktiskt skolarbete med
normbildning och normöverföring.

Mot. 1987/88

Ub806

15

Vi anser att det åter behövs inspirerande riktlinjer för hur denna
undervisning skall bedrivas. Vi föreslår därför att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådana riktlinjer för skolans fostrande uppgift.

Rätt att välja skola

Vi har i vår motion angående fristående skolor föreslagit att föräldrarnas
önskemål skall vara skäl nog för att statliga och kommunala bidrag skall utgå
för elev som valt att gå i en fristående skola.

Det är inte utan skäl elever och föräldrar har så litet att säga till om när det
gäller val av skola. Tvärtom är det helt i enlighet med socialdemokratiska
ambitioner. Att samtliga barn i ett område skall gå i samma skola ses av
socialdemokraterna som ett uttryck för jämlikhet. Om föräldrarna fritt
kunde välja skola även inom det offentliga skolsystemet blir det träffade valet
ett mått på hur den enskilda skolan fungerar.

Möjlighet att också kunna välja bland de offentliga skolorna skulle ta bort
den känsla av total maktlöshet föräldrar i dag kan känna, om t. ex. barnet inte
trivs i ”sin” skola.

Enligt nuvarande bestämmelser skall eleverna i kommunens grundskola
”fördelas med hänsyn till vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt
och till vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och andra
utbildningsresurser samt till elevers och föräldrars önskemål”. Regeringen
hävdar att detta innebär att föräldrar och elever har möjlighet att välja skola
inom det offentliga skolsystemet.

Vi anser att gällande bestämmelser är alltför restriktiva. Skollagen bör
ändras så att elev och föräldrar har rätt att fritt välja skola inom det offentliga
skolväsendet. Vidare bör riksdagen hos regeringen begära förslag till nya
statsbidragsbestämmelser utifrån principen att statsbidraget skall kunna
beräknas per elev och följa elevens val av skola oavsett om denna är
fristående eller offentlig.

Gymnasieskolan

Närmare 90 % av en årskull som går ut årskurs nio i grundskolan fortsätter
direkt till gymnasieskolan. Några få skaffar sig arbete på den reguljära
arbetsmarknaden. De övriga tas in i gymnasial lärlingsutbildning eller finns i
det kommunala uppföljningsansvaret.

Många ungdomar som går i gymnasieskolan är eller blir snart myndiga. En
ökande del av gymnasieskoleeleverna väljer en gymnasial yrkesutbildning i
stället för en allmän utbildning, som sedan måste fullföljas med en
yrkesutbildning i högskolan. Nästan vuxna ungdomar kräver att gymnasieskolan
erbjuder dem en klart målinriktad utbildning.

Två stora utredningar har de senaste åren behandlat gymnasieskolan:
gymnasieutredningen och översynen av yrkesinriktad gymnasial utbildning
(ÖGY). I propositionen om gymnasieskola i utveckling (1983/84:116) skrev
den socialdemokratiska regeringen bl. a. följande om den nuvarande gymnasieskolan:
”Den största nackdelen är den stora åtskillnaden mellan teoretiska
(studieförberedande) och yrkesinriktade utbildningar.”

Mot. 1987/88

Ub806

16

Förändringen mot en mer kunskapsintensiv produktion kommer, hävdar
regeringen, att ytterligare höja kunskapskraven för inträde på arbetsmarknaden.
Den slutsats regeringen drar är att gymnasieskolan inte längre kan
förbereda antingen för högskola eller yrkesliv. Den måste i stället ge mera av
både yrkes- och studieförberedelser till alla.

ÖGY har i sitt förslag försökt förena en rad delvis motstridiga krav, som
från olika håll ställs på yrkesutbildningen. Linjerna skall ha utrymme för mer
av allmänna ämnen, bland annat för att underlätta för den som vill fortsätta
till högskolan. Mer av utbildningen skall förläggas till arbetsplats för att
eleverna skall få realistiska tillämpningar av teoriavsnitten. Utredningen
föreslår därför en förlängning av yrkeslinjerna.

Bedömare av den framtida arbetsmarknaden brukar tala om mer kunskapsintensiv
produktion, uppluckrade yrkesroller och en förhållandevis
svag koppling mellan utbildningsbakgrund och yrkesinriktning. Socialdemokraterna
har av detta dragit slutsatsen att yrkesutbildningen måste breddas
och att det definitiva yrkesvalet bör skjutas upp så långt fram i tiden som
möjligt.

Tydligt inriktade utbildningslinjer har, som vi ser det, stora fördelar. Det
skapar en god motivation hos eleverna att kunna se en direkt koppling mellan
utbildningen och det mål den syftar till. Att kunna något område riktigt väl är
en bättre grund att stå på vid kommande fort- och vidareutbildning än ytliga
kunskaper från många områden.

En utveckling av gymnasieskolan bör syfta till att göra gymnasielinjerna
bättre som yreksförberedande eller högskoleförberedande utbildning. Fastställda
krav på förkunskaper kombinerade med goda kompletteringsmöjligheter
för den som senare vill ändra studieinriktning ger gymnasieskolan
bättre möjligheter att tillgodose olika elevers behov och intresseriktning.

Moderata samlingspartiet framlade redan år 1982 ett genomarbetat
principförslag för en snabb och radikal reformering av den gymnasiala
yrkesutbildningen. Under trycket av detta initiativ tillsattes utredningen om
den gymnasiala yrkesutbildningen - ÖGY. Flertalet berörda ungdomar
kommer, av allt att döma, inte att kunna få en bättre utbildning före år 2000.
Om vårt förslag 1982 hade tagits som utgångspunkt för ett beslut om en
reformering av den yrkesinriktade gymnasieutbildningen hade i stället de
första eleverna kunnat lämna skolan med en ny och starkt förbättrad
utbildning bakom sig redan i dag.

Vi hävdar att gymnasieskolan inte skall bli en förlängning av grundskolan.
Tvärtom behöver de olika linjerna i gymnasieskolan en tydligare målinriktning
- mot ett bestämt yrke, en viss bransch eller fortsatta studier efter
gymnasieskolan. När ungdomarna är i gymnasieskolåldern är det hög tid att
de får ta itu med det vuxenliv som de i formell mening anses vara mogna för
redan innan många av dem ens har hunnit lämna gymnasieskolan.

Högre kvalitet på yrkesutbildningen måste innebära att denna får en bättre
anknytning till arbetslivet än vad de gymnasieförlagda yrkeslinjerna kan ge.
Vi anser att en yrkesutbildning med inslag från den nuvarande lärlingsutbildningen
skulle bli en bra utbildning. I en kommittémotion angående
ungdomarnas situation utvecklas förslaget till en ny och förbättrad yrkesutbildning.

Mot. 1987/88

Ub806

17

Huvuddragen i vårt förslag till arbetsplatsförlagd yrkesutbildning (lärlingsutbildning)
är:

□ Eleven är anställd i företaget under utbildningstiden.

□ Utbildningen varierar mellan två och fyra år beroende på utbildningsinriktning.
Största delen av utbildningstiden förläggs till arbetsplatser. I
skolan undervisas eleven framför allt i allmänna ämnen, men också i t. ex.
fackteori och arbetsteknik.

□ Särskilda utbildningsplaner upprättas för varje yrke. Riksdagen fastställer
de allmänna riktlinjerna. Stor lokal frihet att utforma utbildningen
medges.

□ Eleverna erhåller betyg och bevis över genomgången utbildning.

□ Företag och andra arbetsgivare som engageras i utbildningen har
arbetsgivaransvar för eleverna under utbildningstiden, men inte därefter.

□ Elevernas lön sätts med utgångspunkt från att de befinner sig under
utbildning: lönen höjs successivt i takt med att den produktiva arbetsinsatsen
ökar.

□ Arbetsgivaren betalar lönen och de sociala kostnaderna. Det offentliga
står först och främst för de utbildningskostnader som belastar gymnasieskolan.

□ Enskilda företag som vill inrätta utbildningsplatser måste ha möjlighet att
klara utbildningsåtagandet. En kortare handledarutbildning skall erbjudas.

Att eleven är anställd under själva utbildningstiden ger flera kvaliteter åt
utbildningen. Eleven får en direkt inblick i arbetslivet. Verklighetsanknytningen
av yrkesskolningen bidrar till engagemang och inlevelse. En anställning
ger bättre träning i de regler av social karaktär som råder på en
arbetsplats jämfört med vad tillfällig praktik kan ge. Allt detta bidrar till att
de allra flesta elever lättare får arbete efter utbildningen.

De studieförberedande linjernas innehåll behöver inte i första hand
förändras. Däremot kan elevernas valmöjligheter förbättras. Elever med
intresse för idrott och estetiska ämnen kan med timplanejämkning få fem
veckotimmar för studier i sitt specialintresse. I årets budgetproposition
föreslås inrättandet av ett särskilt schackgymnasium i Norrköping med
motsvarande timplanejämkning. Samma möjlighet till jämkning av timplanen
ges för att elever med intresse för ett läroämne skall ha möjlighet att
bedriva fördjupade studier i detta ämne.

Frång högskolehåll kritiseras elevernas bristande kunskaper. Detta har,
enligt vår uppfattning, huvudsakligen att göra med utformningen av tillträdessystemet
till högskolan. Kvotsystemet uppmuntrar taktisk finurlighet
snarare än att eleverna väljer linje efter intresse och de fortsatta studiernas
kunskapskrav.

I ett senare avsnitt redovisar vi vårt förslag till ett nytt tillträdessystem.
Ett sådant system kan detta till trots inte gälla de elever som redan har
påbörjat sin gymnasieutbildning. Vi föreslår därför att garantin för direktövergång
höjs till 50% fr. o. m. höstterminen 1988.

Mot. 1987/88

Ub806

18

Fristående skolor med gymnasieutbildning

I föregående avsnitt har vi pekat på vikten av att eleven har rätt att välja i
vilken skola han/hon vill gå sin grundskoleutbildning.

Också på gymnasienivå är det viktigt att eleven kan välja den utbildning
som passar bäst oavsett huvudman. Vi har i vår motion om elevers och
föräldrars rätt att välja skola föreslagit att bidragsreglerna för gymnasieskolan
skall utformas enligt samma principer som för skolor på grundskolenivån.
Det innebär att elevers och föräldrars val av skola blir grund för bidragsgivningen.

Utvärdering

För skolverksamhetens ledning och utveckling krävs omfattande arbetsinsatser
som i dag utförs dels på lokal nivå, dels av skolöverstyrelsen och
länsskolnämnderna. Därtill utförs utvecklings- och forskningsuppgifter vid
våra universitet och högskolor.

Den verkliga makten vad gäller skolans utveckling i stort skapas väsentligen
genom den överblick och möjlighet till initiativ som de facto till stora
delar ligger hos SÖ. SÖ svarar i samspel med andra nivåer för utveckling av
läroplaner, prioriteringar i personalfortbildning, anslagsframställningar, etc.

Det finns skäl att ställa frågan vad denna dominans från ett ämbetsverk vad
gäller initiativmöjligheter och påverkan får för betydelse för skolutvecklingen.
Är det lämpligt att den myndighet som i väsentliga avseenden skapar
förutsättningar för verksamheten också ansvarar för dess utvärdering? Med
utvärdering avses här alla former av redovisningar om tillståndet i skolan
men också den regelbundna utvärdering som sker genom prov och betyg.

SÖ:s attityd till prov och betyg är välkänd. Dagens betygssystem innebär
att eleverna vid några få tillfällen erhåller betyg där de jämförs med
varandra. Först nu - när grundskolan fyller 25 år - arbetar man inom SÖ
med ett projekt för en nationell utvärdering av grundskolan. Sådana
utvärderingar kommer emellertid alltid att kunna ifrågasättas om de inte
utförs av en fristående instans.

Den ekonomiska utvärderingen av skolan - hur effektivt resurserna
används — bör, enligt vår mening, inte skötas av SÖ utan överföras till
riksrevisionsverket. Utvärdering av skolans inre arbete - den pedagogiska
utvärderingen — bör av samma skäl skötas av en fristående instans. Denna
utvärdering/inspektion skall främst vara rådgivande och bör vara underställd
en fristående kommission.

Som förebild för en sådan organisation kan tjäna den modell som finns i
Storbritannien. HMI - Her Majesty’s Inspectors - rapporterar sina
iakttagelser direkt till den ansvarige ministern. Rapporten har formen av en
offentlig handling. Inspektionerna utgörs av veckolånga besök där ett
inspektörslag studerar en skolas verksamhet utan och innan. Administrationen
granskas, men en inspektionsmetod är också att följa en enskild elev och
studera dennes arbete under en vecka. Inspektörerna delger den aktuella
skolan sina iakttagelser direkt i anslutning till inspektionen och något senare
publiceras den ovannämnda rapporten.

Inspektörerna svarar därutöver för viss rådgivning. Ibland görs också

Mot. 1987/88

Ub806

19

tematiska inspektioner på flera skolor och verksamheten redovisas så som
ovan beskrivits. Den offentliga inspektionsrapporten blir således ett redskap
för vägledning både i andra skolor och inom den regionala och centrala
administrationen.

Huruvida våra nuvarande länsskolnämnder skulle kunna påta sig en sådan
utvecklingsroll är tveksamt. Under alla förhållanden bygger det brittiska
systemet på att åtskillnad görs mellan de förvaltande och pedagogiska
uppgifterna. Vi anser att en utredning bör tillsättas med uppgift att
skyndsamt lägga förslag om ett system för utvärdering av den svenska skolan.
Utredningen bör pröva möjligheterna att i Sverige införa ett utvärderingssystem
motsvarande det ovan beskrivna.

Vuxenutbildning

En huvuduppgift för vuxenutbildning är att minska bildnings- och utbildningsskillnader
mellan olika medborgare. Den som i sin ungdom inte fått
möjlighet att tillägna sig kunskaper och färdigheter motsvarande dagens
obligatoriska skola skall i stället ha den möjligheten i vuxen ålder.

Vuxenutbildningen kan stärka människors möjligheter i arbetsliv och
samhälle. Den kan ge allmän kulturell bildning, språkkunskaper och
möjligheter att pröva och utveckla den egna skapande förmågan.

Vuxenutbildning ges i många olika former, t. ex. i studiecirklar, på
folkhögskolor och i kommunal vuxenutbildning.

En allt viktigare uppgift för vuxenutbildningen är att tillgodose de
utbildningsbehov som uppstår genom förändringar i arbetslivet. Den utbildning
som valts i grundskolan och gymnasieskolan under tonårens skolgång
måste kanske kompletteras.

Vuxnas behov av utbildning kommer med stor sannolikhet att öka
beroende på de allt högre krav som arbetsmarknaden ställer. Mycket av
denna utbildning kommer att organiseras av företagen själva men samhället
måste ha en beredskap att organisera utbildning för dem som saknar
möjligheter till sådan intern utbildning och för dem som av andra skäl vill öka
sina kunskaper. En berättigad fråga är om nuvarande utbildningsformer är
de mest lämpade för att möta kommande behov av vuxenutbildning.

Personalutbildning kan ge viktiga bidrag till individens utveckling. Vid
sidan av sådan utbildning måste det emellertid finnas möjligheter att efter
eget intresse och egna planer välja utbildning, t. ex. i syfte att stärka den egna
ställningen på arbetsmarknaden. Det är då viktigt att utbildningen verkligen
motsvarar de krav på kvalitet som man bör ha rätt att ställa med tanke på de
uppoffringar som ofta måste göras.

Regeringen framhåller att anordnare av vuxenutbildning på olika sätt bör
anpassa organisation och kursutbud till de vuxnas faktiska behov. Vi kan
instämma i en sådan inriktning av vuxenutbildningen, men frågar oss om
sådana förändringar är tillräckliga.

Den av regeringen i förra årets budgetproposition aviserade översyn av
folkhögskolans verksamhet för att bedöma vilken roll den kan och bör spela i
framtiden har ännu inte kommit i gång. Vi anser att översynen skall försöka
utröna hur samtliga utbildningsanordnare av vuxenutbildning bättre skall

Mot. 1987/88

Ub806

20

kunna anpassa sin verksamhet till kommande utbildningsbehov för de vuxna
och alltså få vidgade direktiv.

Översynen bör göras utifrån följande riktlinjer:

□ Åtgärder bör vidtas så att den kommunala vuxenutbildningen motsvarar
de krav som bör ställas vad gäller kvalitet och resultat. Organisationen
bör vara mer flexibel med hänsyn till de heterogena grupper som går i
komvux.

□ En utökning av antalet folkhögskolor är knappast möjlig inom den ram
som kan ställas till förfogande utan att redan befintliga skolor berörs. Det
bör utredas hur de landstingsägda folkhögskolorna kan överlåtas till de
organisationer m.m. som vill starta sådan utbildning. Vidare bör
möjligheterna till ökad samordning av de olika utbildningsanordnarnas
insatser studeras.

□ Stödet till studieförbunden bör konstrueras på ett enhetligt och opartiskt
sätt men ändå ge studieförbunden friare regler för organisation av
verksamheten.

□ Korttidsstudiestödens nuvarande karaktär av stöd till facklig utbildning
måste förändras så att individernas sakliga utbildningsbehov bättre
tillgodoses.

□ Studiestödens utformning och regler bör utformas så att de inte styr utbud
och omfattning av vuxenutbildningen.

Regeringen bör snarast göra en översyn med den inriktning som vi här har
angivit.

Läraren — bäst i klassen

Läraryrket innebär att ha ansvar för att eleverna förvärvar vissa kunskaper
och färdigheter. Lärarkompetensen är sammansatt, men följande tre delar
kan särskilt nämnas:

1. Goda ämneskunskaper. Läraren skall helt enkelt vara bäst i klassen.
Kunskap ökar lärarens naturliga auktoritet och ger den självsäkerhet som är
välbehövlig för den utsatta position som läraryrket ofta innebär. Ämneskunskaperna
skall vara bredare och djupare än det som lärostoffet i skolsituationen
omfattar. Läraren måste veta vart detaljkunskaperna leder och ha en
säker uppfattning om vad i stoffet som är viktigt. Kunskaperna skall vara så
omfattande att läraren utan svårigheter kan vidmakthålla sin kompetens.

2. Förmåga att organisera och strukturera undervisningen så att inlärningen
underlättas. Läraren skall ha den pedagogiska förmågan att bygga upp
inlärning på ett genomtänkt och metodiskt sätt.

3. Förmåga att behärska varierande undervisningsmetoder. För att undervisningen
skall ge bästa tänkbara resultat måste metoderna kunna varieras
för ett otal olika situationer, olika åldrar, olika förmåga att lära. Fantasi och
intresse för att alltid söka den metod som i varje situation är den bästa
tänkbara måste karakterisera lärarna.

Mot. 1987/88

Ub806

21

Lärarutbildningen

Enligt riksdagsbeslut våren 1985 skall lärarutbildningen förändras. Lågstadielärare,
mellanstadielärare och ämneslärare skall ersättas av grundskollärare.
Bland de motiv som regeringen i propositionen anförde för en
förändring av lärarutbildningen kan följande nämnas.

□ Uppdelningen i skilda utbildningar för lågstadielärare, mellanstadielärare
och ämneslärare för högstadiet bidrar till att upprätthålla nackdelarna
med stadieindelningen i grundskolan. Grundskolan skall ses som en
helhet.

□ För att Lgr 80 skall få större genomslagskraft måste också lärarutbildningen
förändras. Detta gäller bl. a. undervisningen i orienteringsämnena,
där ökad samverkan över de traditionella ämnesgränserna förordas.

Riksdagens principbeslut innebär i korthet att nuvarande utbildning av lärare
ersätts med en grundskollärarlinje med två inriktningar, en mot tidigare
årskurser (1-7) samt en mot senare årskurser (4-9). Införandet av en
grundskollärarutbildning innebär att ”den sista resten”, som det brukar heta
från socialdemokratiskt håll, av parallellskolesystemet försvinner.

Regeringen framställer den nya lärarutbildningen som en förstärkning i
och med att utbildningstiden förlängs jämfört med nuvarande låg- och
mellanstadielärarutbildning. Förstärkningen är i själva verket fiktiv i och
med att undervisningsskyldigheten samtidigt breddas. Dels skall de nya
lärarna ha kompetens att undervisa i ytterligare fyra resp. tre årskurser
jämfört med i dag. Dels skall ämneslärare i samhälls- och respektive
naturorienterande ämmnen ha fyra undervisningsämnen jämfört med dagens
tre ämnen.

Hösten 1987 redovisades en undersökning rörande klasslärarkandidaternas
räkneförmåga (Ljung 1987).

En av de uppgifter de blivande lärarna ställdes inför var följande:

I en klass på 24 elever fick 7 elever betyget 4 i matematik. Hur många procent
av klassen fick betyget 4? Avrunda till hela procent.

4 % av de blivande lärarna på låg- och mellanstadiet klarade den uppgiften!

Räkneprovet bestod av 65 uppgifter hänförliga till grundskolans kurs, de
allra flesta till mellanstadiets. Alla väsentliga moment finns med från
addition och subtraktion av tal i decimalform till enkel geometri och
problemlösning.

Totalresultatet i provet varierade mellan 9 och 65 rätt. Endast 12 % hade
dock mer än 57 rätt medan nästan 17 % hade färre än 34 rätt, dvs. mindre
antal rätt än cirka halva antalet uppgifter i provet.

Resultaten av provet har jämförts med kandidaternas skolbetyg i matematik.
Därvid befanns att de som hade höga betyg nådde sämre resultat på det
givna provet än de som hade låga betyg. Eller uttryckt med forskarens
terminologi: Man fann ett så gott som fullständigt negativt samband mellan
genomsnittsbetyg och genomsnittliga provresultat. Förklaringen är givetvis
att elever från tvååriga linjer men med höga betyg i matematik har svårare att
klara undervisningen än en elev med lågt betyg från en treårig teknisk eller
naturvetenskaplig gymnasielinje.

Mot. 1987/88

Ub806

22

Vi vill för vår del hävda att undersökningen av klasslärarkandidaternas
räkneförmåga styrker vad vi under många år anfört om utbildningens
kvalitet. Dess värre kan man på goda grunder anta att liknande brister skulle
uppdagas inom andra discipliner om man utförde motsvarande undersökningar
inom dessa områden.

Vi anser att de redovisade resultaten måste tas som utgångspunkt för
beslut om skärpta krav på förkunskaper för inträde till lärarutbildning samt
för omläggning av lärarutbildningen så att de lärare som examineras har
sådana kunskaper i såväl matematik som i andra ämnen som gör att läraren
kan bedriva en meningsfull undervisning. En fortsatt tillämpning av socialdemokratiska
jämlikhetsdoktriner vid antagning till lärarutbildningen utgör ett
hot mot utbildningsresultaten i den grundskola som i praktiken alla elever är
hänvisade till.

Riksdagen har nu en sista möjlighet att riva upp det enligt vår mening
felaktiga beslutet att införa en ny grundskollärarutbildning. Förberedelserna
för den förestående förändringen av lärarutbildningen bör avbrytas. Vi
föreslår att följande riktlinjer i stället läggs till grund för ett nytt riksdagsbeslut:

□ Lärarutbildningen skall ske på två utbildningslinjer, en klasslärarlinje
(låg- och mellanstadiet) och en ämneslärarlinje (högstadiet och gymnasieskolan).

□ Klasslärarutbildningen skall innehålla två varianter, en för årskurserna
1-4 och en för årskurserna 3-6. Varianten för de lägre årskurserna skall
delvis integreras med förskollärarens utbildning för att underlätta övergången
förskola-skola.

□ För att undervisa på högstadiet skall krävas en utbildning om i normalfallet
minst 40 poäng per ämne. Det ger det ämneskunnande som behövs för
att lärarna skall kunna motsvara de krav som ställs.

□ För undervisning i svenska skall krävas en utbildning om minst 80 poäng i
ämnet.

□ Möjligheter skall finnas för ämneslärare att i sina ämnen ”hämta upp”
eleverna redan på mellanstadiet. Klasslärare med särskild kompetens
skall kunna följa eleverna i något ämne på högstadiet. Högstadielärarna
skall efter ämnesfördjupning kunna bli behöriga för undervisning också i
gymnasieskolan.

□ Särskilda krav på förkunskaper bör gälla för vissa.

Lärarfortbildning

Regeringen anger i årets budgetproposition att motiven för en förändrad
lärarutbildning bland annat är att rätta till brister i grundskolans förmåga att
ge alla elever goda basfärdigheter.

Fortbildning av lärarna ses därvid som ett styrmedel. Den nya grundskollärarutbildningen
skall enligt regeringen ge alla nya lärare en gemensam och
grundläggande lärarkompetens, präglad av den grundsyn som finns i
läroplanen. Denna kompetens skall utgöra grunden också ”för den ämnesvisa
och årskursinriktade kompetensen hos de nya lärarna och därmed förena
dem i grundsyn och professionalism”. I propositionen framhålls att en

Mot. 1987/88

Ub806

23

kompetens som fortbildningen skall ge bör svara mot den som gäller för olika
kurser och moment i den nya grundskollärarutbildningen. Fortbildningens
omfattning skall vara två till tre veckor för de lärare som skall undervisa
eleverna från årskurs 1 till årskurs 7. För de lärare som skall undervisa elever i
årskurserna 4 till 9 omfattar fortbildningen ämnesstudier om 20 poäng i ett
ämne, dvs. en termins studier. Propositionens beskrivning av hur fortbildningen
skall organiseras reser fler frågor än den besvarar.

Här avslöjas obarmhärtigt hur ihåligt den socialdemokratiska regeringens
kvalitetsbegrepp är. Med några veckors fortbildning skall t. ex. Sveriges
nuvarande lärare få en ny insikt om innebörden av sin lärargärning. Därtill
skall kompetensen hos dessa lärare utvecklas så att de i sin undervisning kan
spänna över sju årskurser i stället för de nuvarande tre.

Kostnaderna för denna ”kvalitetsutbildning” beräknas uppgå till minst 3
miljarder kronor under de tio år den är tänkt att pågå. I årets budgetproposition
anslås emellertid knappt två miljoner kronor för planering av fortbildningen.
Detta är hela det substansiella innehåller i den satsning på skolan
som givits en framträdande plats i presentationen av regeringens planer.

Mot bakgrund av vad vi ovan anfört beträffande den nya grundskollärarutbildningen
och fortbildningen anser vi att en fortbildning med den inriktning
som skisserats av regeringen inte bör genomföras.

Fortbildning skall liksom grundutbildning bygga på en på kvalitativa
kriterier klart definierad målsättning. Regeringens planer för lärarnas
fortbildning håller inte måttet i detta avseende.

Lärarnas tjänstesystem

Regeringens förslag till nytt tjänstesystem för grundskolans lärare bör - med
hänvisning till vad vi ovan anfört om den nya grundskollärarutbildningen —
inte genomföras.

Universitet och högskolor

Hela vårt samhälle och vår kulturella utveckling är beroende av att
kunskaper hålls vid liv och att ny kunskap erövras. Det ligger därför i det
allmännas intresse att skapa så goda betingelser som möjligt för högre
utbildning och forskning.

Vi har under förra året i vår forskningspolitiska motion, 1986/87:Ub5,
bl. a. anfört följande:

Människans historia är förknippad med ett ständigt sökande efter ny
kunskap. Nya generationer bygger vidare på föregångarnas förvärvade
kunskaper. Det kända utsätts hela tiden för kritisk granskning och omvärderas
stundom. Det okända lockar till avslöjanden.

En fri forskning är en vital del av vårt samhälle. Vi kan motivera forskning
med att den på olika sätt är nyttig, att den ger oss handlingsberedskap för
framtiden m.m. Nyfikenheten att få veta mer är emellertid i sig ett fullt
tillräckligt skäl för forskning.

God forskning kan inte kommenderas fram. Den föds inte av administrativa
rutiner. Forskningsresultaten bygger på enskilda individers begåvning och
hängivna arbete.

Mot. 1987/88

Ub806

24

Om Sverige skall kunna hävda sig som forskningsnation krävs det att våra
universitet och högskolor förmår locka till sig dem som har goda förutsättningar
för forskningsarbete. Förbättringar i termer av ny tjänsteorganisation,
bättre beslutsorganisation, arbetsmiljö, m. m. har givetvis betydelse för
forskningens effektivitet. Helt avgörande är emellertid att forskningsverksamhet
betraktas som så attraktiv att rätt personer kan rekryteras till den.

Den högre utbildningen och forskningen skall enligt vår mening vägledas av
vetenskapliga mål. Universiteten skall inte först och främst vara utbildningsanstalter
för vissa yrken utan institutioner för utveckling av det mänskliga
vetandet. Starka och självständiga universitet behövs också för att bl. a.
garantera gentemot statsmakterna oberoende tänkande och kritik. Detta är
av särskild betydelse när den offentliga makten nått en sådan omfattning som
i vårt land.

Nuvarande organisation av den högre utbildningen och forskningen har
fjärmat sig från en sådan grundsyn. Grundutbildningen har utformats för att i
första hand passa arbetsmarknadens behov. Resultatet har bl. a. blivit
svårigheter att rekrytera forskarstuderande. Detta kommer att få svårartade
konsekvenser inom den närmaste tioårsperioden. Det kommer uppenbarligen
att bli svårt att fylla de lärår- och forskarvakanser vid universiteten och
högskolorna, som följer av de väntade pensionsavgångarna.

Inom den högre utbildningen kan urskiljas huvudsakligen två olika former
av utbildning.

Den ena utgörs av forskarförberedande utbildning. Denna ges i form av
påbyggbara ämneskurser men också flera utbildningslinjer ger behörighet till
forskarutbildning, t. ex. läkarlinjen och civilingenjörslinjerna. Den andra
formen är postgymnasial yrkesutbildning i form av kortare linjer, ofta 80
poäng, men också i form av kortare kurser.

Vi anser att universiteten och högskolorna med fasta forskningsresurser på
de sex universitetsorterna och i Luleå samt högskolorna i Karlstad, Växjö
och Örebro skall ha huvudansvaret för den forskningsförberedande utbildningen.
I detta ansvar ligger också, enligt vår mening, ett åliggande att
decentralisera sådan utbildning till orter där önskemål om och behov av
utbildningen finns. Den geografiska fördelningen av detta ansvar att
decentralisera forskarförberedande utbildning bör berörda universitet och
högskolor göra upp sig emellan. De mindre högskolornas huvuduppgift bör
vara att förse sin region med en kvalificerad, postgymnasial yrkesutbildning.
Tillgången till lärare, utrustning m. m. innebär dock att dessa högskolor inte
kan ha ett fullständigt begränsat utbildningsutbud. Skall en tillräcklig kvalitet
kunna upprätthållas på utbildningen måste de mindre högskolorna välja att
satsa på sådana områden där de har särskilda förutsättningar. De mindre
högskolorna måste sträva efter att profilera sig inom skilda områden. Ett
exempel på detta kan vara utbildning, där lokala behov och förutsättningar
tas till vara och utvecklas. Sådana specifika utbildningar blir då - förutsatt
att kvaliteten är tillräckligt hög — också riksrekryterande, vilket är nödvändigt
även med tanke på att de minskande ungdomskullarna gör att
rekryteringsunderlaget minskar. Decentraliseringen av beslut om utbildningsplaner,
som föreslås i budgetpropositionen, kan positivt bidra till en
sådan profilering. Risken för försämring av utbildningens kvalitet kan

Mot. 1987/88

Ub806

25

motverkas av UHÄ:s kontrollerande funktion och i sista hand genom den
ekonomiska styrningen från statsmakternas sida.

Den socialdemokratiska regeringens politik inom högskoleområdet är
osammanhängande och svag. Den saknar bärande linjer i fråga om såväl
kvalitetsfrågorna i den grundläggande högskoleutbildningen och sambandet
mellan utbildning och forskning som när det gäller anslags- och styrsystem för
högskolan. Regeringen bedriver de mycket små stegens politik utan att ens
vara konsekvent i fråga om rörelseriktning.

Kvaliteten i grundutbildningen

Fokus i högskolepolitiken har under en följd av år legat på forskningens
situation och resurser. De senaste åren har detta till viss del skett på den
grundläggande högskoleutbildningens bekostnad.

Grundutbildningen har varit föremål för både öppna och dolda besparingar
under lång tid, framför allt i form av bristande kompensation för löne- och
prisförändringar och schablonmässiga besparingar på administrationen. De
senare har inte alltid träffat avsett mål utan i stället blivit en allmän
besparing.

På den verkställande nivån — institutionerna — blir nu bristen på resurser
alltmer besvärande. Från många områden inom högskolan kommer vittnesbörd
om stora svårigheter att bedriva utbildningen med ett rikligt, kvalitativt
innehåll. Brister i fråga om förbrukningsmaterial för laborationer, otillräcklig
och försliten utrustning, avskaffade eller kraftigt begränsade exkursioner
gör att grundutbildningen inom många utbildningsområden inte kan hålla
den kvalitet som måste vara utmärkande för högre utbildning.

Grundutbildningens problem beror också på svårigheter att rekrytera och
behålla vetenskapligt kvalificerade lärare. De nyss beskrivna bristerna i
grundutbildningen innebär att duktiga lärare i längden tröttnar på en
ohållbar arbetssituation. Därigenom förstärks personalproblem som redan
tidigare varit mycket besvärande. Löneläget för kvalificerade lärare har inom
många områden länge gjort det omöjligt att konkurrera med arbetsmarknaden
utanför högskolan. Det har likaledes under lång tid saknats incitament
för vetenskapligt kvalificerade lärare att ägna sig åt pedagogisk verksamhet.
Den nedrustning av grundutbildningen som ägt rum under senare år har
ytterligare minskat ubildningsverksamhetens attraktionsvärde för lärarna.

De satsningar som skett på forskningen har bl. a. motiverats av att behov
att stärka Sveriges möjligheter att i olika sammanhang hävda sig internationellt.
Försvagningen av grundutbildningen är av samma skäl oförsvarlig. Vi
återkommer senare till frågan om de konsekvenser som redan kan anas i
relation till bl. a. EG.

Flera åtgärder som vidtagits av regeringen under senare år har snarast
förvärrat än förbättrat situationen för grundutbildningen inom högskolan.
Tillkomsten av förnyelsefonderna förutspåddes t. ex. leda till väsentliga
beställningar av uppdragsutbildning, vilket i sin tur skulle ge högskolan
möjligheter att anskaffa nödvändig utrustning för utbildningsändamål. Detta
anfördes för ett par år sedan som ett försvar för att regeringen inte gjorde
satsningar på sådan utrustning. Någon nämnvärd hjälp från förnyelsefonder

Mot. 1987/88

Ub806

26

na har inte kommit. De s. k. bankfonderna som tillkom efter ”överenskommelse”
mellan regeringen och Svenska bankföreningen är helt förbehållna
forskningen och bidrar därmed närmast till att förstärka intrycket av
prioritering av forskningen på utbildningens bekostnad..

Sambandet mellan utbildning och forskning

Grundutbildningens problem är också långsiktigt forskningens, beroende på
att dessa båda verksamhetsområden inom högskolan är ömsesidigt beroende
av varandra. Detta gäller även frågor kring dimensionering och lokalisering.

Såväl budgetpropositionen som i propositionen om Bergslagen och norra
Sveriges inland samt — förutser vi — i det kommande Norrbottenpaketet
läggs förslag om regionalpolitisk! motiverade utökningar av den grundläggande
högskoleutbildningen på ett antal orter. I många fall riktar sig de
förestående utökningarna till den traditionella basen för rekryteringen till
högskolan, dvs. de ungdomsstuderande. Samtidigt kommer antalet ungdomar
i Sverige i åldersgruppen 18-20 år att minska drastiskt under 1990-talet.
Vi vet i dag mycket litet om benägenheten för fortsatta studier kommer att
minska eller öka under motsvarande tidsperiod.

I detta osäkra perspektiv måste även rekryteringen till forskarutbildningen
beaktas. Redan nu har universiteten och de tekniska högskolorna svårigheter
att rekrytera doktorander inom många områden. En fortsattt utbyggnad av
de regionala högskolornas utbildningsutbud vad gäller forskningsförberedande
utbildning, med inriktning mot ungdomsstuderande, riskerar att ge
upphov till ytterligare svårigheter för forskarutbildningen.

Vi motsätter oss inte generellt en utbyggnad av regionala högskolor, men
anser att den i första hand bör inriktas på att tillgodose behovet av fort- och
vidareutbildning och sådan utbildning som tidigare angetts. I den mån
ungdomsutbildning kommer i fråga bör ett beslut bygga på en analys av
konsekvenserna även för rekrytering till motsvarande utbildning vid enheter
med fasta resurser för forskning. I en del fall måste åtgärder i första hand
vidtas för att stärka konkurrenskraften i dessa enheters utbildning.

Anslags- och styrsystem för högskolan

I denna stora fråga gör den socialdemokratiska politiken ett förvirrat och
okunnigt intryck. Sedan ett antal år tillbaka sägs det pågå en översyn av
anslags- och styrsystemet inom regeringskansliet. Redan i prop. 1984/85:100
anmälde regeringen sin avsikt att ”...se över anslagssystemet för högskolan
och därmed också formerna för medelstilldelning och styrning. Härvid bör
också belysas vilken roll högskolemyndigheterna på olika nivåer bör spela i
detta avseende”. Någon klarhet skapades dock inte i frågan om hur en sådan
översyn skulle genomföras, vilket syfte den skulle ha eller hur de närmast
berörda skulle beredas insyn och möjligheter till påverkan i arbetet.

Hösten 1986 skedde ett ”utspel” i frågan om regionstyrelsernas avskaffande
och förändrad sammansättning av högskolestyrelserna. Det dröjde dock
till våren 1987 innan en proposition i ämnet kom på riksdagens bord. Då hade
frågan om översynen av anslagssystemet enligt formuleringen i propositio

Mot. 1987/88

Ub806

27

nen reducerats till en fråga om ekonomiadministrativt utvecklingsarbete.

När riksdagen tog ställning till prop. 1986/87:127 (UbU 1987/88:1) gjordes
ett tillkännagivande, av innebörden att regeringen borde framlägga ett
förslag till nytt anslagssystem i budgetpropositionen 1988. I proposition
1987/88:100 inskränker sig emellertid regeringen till att anmäla att frågan
skall tas upp i en särproposition under 1988. Någon öppen redovisning av
pågående utredningsarbete har inte skett sedan avsikten att göra en översyn
först offentliggjordes.

Vi anser att regeringens hantering av ärendet om en översyn av högskolans
anslags- och styrsystem är djupt otillfredsställande. Ställt i relation till det
ursprungliga, ovan citerade, uttalandet i frågan präglas handläggningen av
brist på konsekvens och överblick. Själva arbetssättet gör att de närmast
berörda inom högskoleorganisationen ställts helt utan insyn och inflytande.

Högskolans anslags- och styrsystem bör ses i ett helhetsperspektiv,
eftersom dess utformning har grundläggande betydelse för förhållandet
mellan högskolan och statsmakterna. Enligt vår uppfattning bör en översyn
ske med utgångspunkt i dels en ambition att stärka högskolans autonomi i
förhållande till staten, dels en strävan att ytterligare förenkla högskolans
organisation och att öka möjligheterna att avväga skilda resursslag mot
varandra.

En reform av anslags- och styrsystemet bör därför innebära både
förändringar i dagens anslagskonstruktioner och förändringar i organisationen
på den nationella myndighetsnivån.

Vad gäller anslagssystemet ansluter vi oss till det tidigare refererade
uttalandet av riksdagen. Det däri angivna syftet kan t. ex. uppnås genom att
respektive högskola får ett samlat anslag över riksstaten, gemensamt för den
grundläggande utbildningen, men med en viss differentiering med ledning av
fakultetsorganisationen. Det är vidare väsentligt att medel för lokalkostnader
och utrustning räknas in i dessa högskoleanslag. Eftersom huvudsyftet
med denna förändring är att möjliggöra för högskolans ledningsorgan att
lokalt göra avvägningar mellan olika resursslag innebär detta att tyngdpunkten
i inflytandet lokalt över lokalanvändning och lokalplanering förskjuts
från byggnadsstyrelsen till högskolan.

I såväl BP-87 som BP-88 har regeringen gjort uttalanden rörande UHÄ:s
framtida roll. Dessa har varit mycket allmänt hållna och huvudsakligen rört
det önskvärda i att ämbetsverket i framtiden mer ägnar sig åt uppföljning och
utvärdering än åt planering.

Det är beklagligt att regeringen ägnar en så förströdd uppmärksamhet åt
den nationella myndighetsnivåns utformning och funktion. Vi finner det
knappast realistiskt att en myndighet som under ett antal år har utsatts för
dels besparingar, dels upprepade fall av desavouering skall kunna förnya sina
arbetsuppgifter och sitt arbetssätt utan ett mer aktivt stöd från den politiska
ansvariga nivån.

Flera centrala myndigheter har i dag hela sin verksamhet inriktad mot
högskolan. Förutom UHÄ gäller detta UUH (utrustningsnämnden för
universitets- och högskolor), NNU (nämnden för undervisningssjukhusen
utbyggnad) och FRN (forskningsrådsnämnden). Organisationen på den
nationella myndighetsnivån måste självfallet anpassas till ändrade förutsätt

Mot. 1987/88

Ub806

28

ningar och behov. Den nuvarande ansvarsfördelningen har rått i tio år.
Under denna tid har massiva förändringar ägt rum på lokal nivå i fråga om
organisation och finansieringsstruktur.

Frågan om vilka centrala högskolemyndigheter som skall finnas och vilka
förutsättningar som skall gälla för deras verksamhet bör därför övervägas.
Erfarenheterna från större organisationsförändringar i alla andra sammanhang
visar att en sådan dels måste förankras väl i omgivningen, dels måste ges
ett väsentligt stöd i genomförandeskedet.

Regeringens passivitet i fråga om den nationella myndighetsnivån gör att vi
anser det nödvändigt att kräva en översyn under parlamentarisk medverkan.
I en sådan översyn bör uppgifterna för den centrala myndighetsnivån och
antalet myndigheter prövas, med utgångspunkt i bl. a. stränga krav på
enkelhet och effektivitet i myndighetsarbetet. En annan viktig utgångspunkt
bör vara behovet att skapa en stark verksorganisation med goda möjligheter
att stödja högskolan i dess arbete lokalt och att företräda den i förhållande till
andra samhällssektorer och till statsmakterna. Översynen bör också syfta till
att fastställa en lämplig dimensionering för den centrala myndighetsnivån
och vilka åtgärder som krävs i personalpolitisk och kompetensutvecklande
syfte.

Ämnesstudier i stället för linjer

Den inomvetenskapliga utvecklingen av ämnena har hämmats av de
förändringar som den s. k. högskolereformen medförde förden grundläggande
högskoleutbildningen. I och med att merparten av grundutbildningen
skall ges i form av arbetsmarknadsinriktade utbildningslinjer är dessa
styrande på två sätt:

□ Institutionerna måste producera kurser som mer styrs av linjens yrkesinriktning
än de vetenskapliga kvalitetskraven.

□ Den stora resursströmmen går till linjerna — inte till institutionerna. För
de institutioner som har få eller inga kurser på linjer återstår att ansöka
medel.

Vi anser att ämnesstudierna måste ges en renässans. Det är först med
fördjupade ämneskunskaper som grund som de studerande kan få det
metodkunnande som är redskapet för ett i egentlig mening kritiskt tänkande.
För en bibehållen standard på svensk forskning är det dessutom nödvändigt
att rekryteringsbasen ökar genom att andelen studerande med tillräckliga
ämneskunskaper blir större.

För att öka möjligheterna till ämnesstudier inom framför allt det förutvarande
filosofiska fakultetsområdet behövs ändringar på en rad punkter:

□ Institutionerna skall kunna erbjuda de studerande traditionella ämneskurser,
”standardkurser”, på grundläggande nivå samt påbyggnadskurser.
(En sådan benämning på kurserna anger bättre vilken nivå kursen
ligger på än nuvarande poängsystem. Detta redovisar egentligen bara
antal veckor som kursen pågår.) Den studerande kan med hjälp av dessa
kurser kombinera ett eget utbildningsprogram som alternativ till linjeutbildning.

Mot. 1987/88

Ub806

29

□ Tillträdet skall i huvudsak vara fritt till dessa standardkurser och
påbyggnadskurser. Systemet med individuella studieprogram bör modifieras
så att alla studerande tillförsäkras möjlighet att få tillträde till
önskade utbildningskombinationer.

□ Direktfördelning av medel till högskolan ger institutionerna möjlighet att
upprätthålla ett basutbud av ämneskurser.

□ Linjer som i huvudsak har till syfte att med hjälp av nuvarande
sektorsanslag ge institutionerna en någorlunda stabil bas bör avvecklas.
Med vårt förslag till anslagssystem kommer institutionen att på ett helt
annat sätt kunna avgöra om medlen skall användas till linjeutbildning
eller ämneskurser.

□ På kort sikt måste förutsättningarna för ämnesstudier förbättras genom
ett ökat utbud av fristående kurser. Vi föreslår därför att anslaget för
lokala och individuella linjer och fristående kurser ökas med 5 milj. kr.

För att höja kvaliteten anser vi att det är särskilt angeläget att öka per
capita-resurserna för fristående kurser inom de samhällsvetenskapliga och
humanistiska ämnesområdena.

En kreativ miljö

Stort intresse för ett ämne är för de flesta det bärande motivet för att vilja
ägna sig åt den speciella verksamhet som universitet och högskolor erbjuder.
Att nå ökad och fördjupad kunskap inom ämnet samt att bidra till dess
utveckling ger tillfredsställelse i arbetet. Detta sker genom undervisning i
grundutbildning, egen forskning, deltagande i internationella symposier,
handledning av forskarstuderande, m. m. En institutions möjlighet att
erbjuda lärarna/forskarna frihet att ägna mycket tid åt och ge redskap för att
utveckla det egna ämnesområdet är avgörande i konkurrensen om begåvningarna.

Kritiken mot byråkrati och sammanträdande har sin grund i att tiden inte
räcker till för arbetet med det som en gång gjorde att man valde universitet.
Svårigheterna att rekrytera de mest lovande begåvningarna till en universitetskarriär
är naturligtvis en lönefråga, men också ett resultat av diffusa
besked om vad som kan erbjudas efter doktorsexamen samt den ringa
lockelse som ett arbete präglat av stora brister i utrustning och lokaler kan
utöva.

Förslagen i det följande syftar till att ge forskare och lärare möjlighet att
koncentrera sig på det som är universitetens och högskolornas uppgift,
nämligen att vidmakthålla och utveckla kunskap.

* Förstärk institutionerna och deras ledning. Ämnenas och därmed institutionernas
ställning måste stärkas om det åter skall uppfattas som stimulerande
att undervisa och forska. Vi har tidigare redogjort för hur ämnesundervisningen
kan förstärkas.

Den inomvetenskapliga utvecklingen kräver goda kontakter inte bara
mellan institutionernas egna forskare och lärare utan också med det
internationella vetenskapssamhället. Dessa frågor behandlas under annan
rubrik.

Uppdraget som prefekt är inte tillräckligt attraktivt. Det anses inkräkta på

Mot. 1987/88

Ub806

30

möjligheterna till egen forskning och medför oftast omfattande administrativa
uppgifter.

Att leda och fördela arbetet vid en institution borde vara ett av de
viktigaste värven inom högskolan. Uppdraget blir än mer betydelsefullt i den
nu förändrade lärartjänst- och arbetsorganisationen. Vid forskande institutioner
borde det vara en självklarhet att institutionsledningen utövas av en
högt vetenskapligt kompetent person, i normalfallet professorn/ämnesföreträdaren.
Detta borde vara till gagn för en kvalitativt högstående forskning.

För att öka intresset för prefektsysslan krävs att den som åtar sig uppdraget
får ett arvode som står i relation till uppdragets ansvar och arbetsuppgifter.
Prefekten bör också garanteras sammanhängande tid för forskning för att
säkerställa dennes möjligheter att vidmakthålla sin forskningskompetens.

* Öka det lokala inflytandet över ekonomin. Institutionerna skall vara
centra för vetenskapligt motiverat arbete. De måste kunna säga nej till
uppgifter som bedöms vara negativa för den egentliga uppgiften. Det
förutsätter att institutionerna har en bättre ekonomisk bas.

Vi har redan nämnt vikten av att alla medel till grundutbildningen går
direkt till högskolorna. Vidare är möjligheter till långsiktig planering en
förutsättning för självständiga institutioner. Erfarenheterna från de senaste
årens ad hoc-betonade besparingsstrategi från statsmakternas sida visar på
riktigheten i detta påstående.

Vi har därför föreslagit treåriga budgetramar. Av samma skäl bör varje
högskola själv få hand om anslagen för utrustning och ersättningsanskaffning.
I budgetpropositionen aviseras förändringar i denna riktning på båda
dessa punkter, vilket är positivt.

* Minska byråkratin. Byråkratin inom hela högskolesystemet måste hållas
tillbaka för att tid och kraft skall kunna ägnas utbildningen och forskningen.
Vi menar att det är orimligt att jämställa den verksamhet som bedrivs i
högskoleväsendet med den som statliga myndigheter och verk utför.
Forskning och utbildning är inte myndighetsutövning.

En drastisk avbyråkratisering av högskolan är nödvändig. Det kan
åstadkommas genom att ändra antagnings- och anslagssystemen, genom att
radikalt minska antalet beslutsnivåer och beslutande organ och genom att
minimera kravet på uppgifter till centrala datasystem som t. ex. STUDOK/
LADOK.

Riksdagen har 1987 beslutat att regionstyrelserna skall avskaffas. Samtidigt
beslöts att högskolans och universitetens företrädare skulle utgöra en
minoritet i högskolestyrelserna.

Vi eftersträvar en annan ordning, nämligen högskolor och universitet som
är autonoma i förhållande till statsmakterna. Oavsett vilka ledamöter
regeringen utser är det olämpligt att statsmakterna utser majoriteten av
ledamöterna. Det vore, enligt vår uppfattning, rimligare att universiteten
fick ökad frihet att bestämma rörande sina styrelser, både vad gäller antal
ledamöter, hur dessa skall utses samt sammansättningen av styrelsen.

Mot. 1987/88

Ub806

31

Tillträdessystemet

Regeringen har ännu inte presenterat sitt förslag till en reformerad tillträdesordning.
Tillträdesutredningens förslag som presenterades för över tre år
sedan, innebar förbättringar på vissa punkter i förhållande till nuvarande
system. Det är nu hög tid att nuvarande regler förändras.

Enligt vår uppfattning krävs en genomgripande förändring av tillträdessystemet
i enlighet med följande principer:

Linjer

För behörighet till längre och mer krävande linjer bör fordras minst
genomgången treårig gymnasielinje. För övriga utbildningar bör tvåårig
gymnasielinje vara tillräcklig.

För några utbildningar kan det bli aktuellt att ställa krav på viss tids
relevant yrkeslivserfarenhet för att uppnå behörighet.

Det huvudsakliga urva/sinstrumentet skall vara betyg. Enligt alla tillgängliga
undersökningar har betygen det entydigt bästa prognosvärdet för
framgång i studierna. För utbildning som är inriktad mot vissa specifika
yrkesområden bör särskilda intagningsprov konstrueras. Det kan gälla t. ex.
journalist- och arkitektutbildningen.

Studerande som av olika skäl fått otillräckliga betyg från gymnasieskolan
bör ges en andra chans att komma in på önskad högskoleutbildning. Genom
ett allmänt studielämplighetsprov kan ett urval göras mellan dessa sökande.
Den som deltar i provet skall också ha uppfyllt de särskilda förkunskapskraven.
Ett sådant prov lämpar sig även för den som har skaffat sig de reella
förkunskaperna för högre studier om än inte de formella.

Någon meritpoäng för allmän arbetslivserfarenhet skall inte förekomma.

Slutligen bör en individuell bedömning göras av sökande med utländsk
förutbildning och av dem som i övrigt har en sådan bakgrund att det är rimligt
att bedöma dessa sökanden individuellt.

Huvuddelen av de sökande skall antas på grundval av betyg.

Fristående kurser

Behörighetsreglerna för fristående kurser skall i princip vara desamma som
för linjer. Någon möjlighet att kompensera förkunskapskraven genom
uppnådd ålder eller allmän arbetslivserfarenhet skall således inte finnas.

De fristående kurserna bör indelas i grupper beroende på vilket syfte
kurserna har. Inom varje ämne skall det finnas en standardkurs som skall ge
de studerande generell kunskap i ämnet. Den som vill fördjupa sig ytterligare
kan fortsätta med påbyggnadskurser. Till merparten av standardkurserna
skall tillträdet vara fritt.

Måste en spärr sättas skall urvalet göras på grundval av betyg eller
resultatet från högskoleprovet.

Vid urval till kurser som syftar till fort- och vidareutbildning måste
självklart hänsyn tas till relevant arbetslivserfarenhet. Vid urval till påbyggnadskurser
skall på motsvarande sätt hänsyn tas till tidigare akademiska
studier.

Mot. 1987/88

Ub806

32

Regeringen har aviserat en proposition om tillträdesfrågorna till våren.
Därför avstår vi nu från att framställa konkreta yrkanden i enlighet med ovan
redovisade principer. Vi har däremot under avsnittet Gymnasieskolan
föreslagit att nuvarande regler för den s. k. direktkvoten skall höjas till 50 %
för alla utbildningslinjer.

Internationaliserad utbildning och forskning

Sveriges behov av internationella kontakter, inte minst inom högre utbildning
och forskning ställer stora krav på hela vårt utbildningsväsende.

Högre utbildning och forskning existerar i ett internationellt sammanhang.
Kvaliteten på den svenska forskningens resultat mäts efter internationell
måttstock. För att få tillgång till ny kunskap är vi i Sverige beroende av att ha
tillräcklig kompetens för att ha möjlighet att utnyttja och utveckla de
erfarenheter som andra vunnit.

Näringslivets och handelns möjligheter att verka över gränserna kräver
både goda språkkunskaper och kunskap om de olika ländernas specifika
kultur. Sveriges industriproduktion övergår från stora serier till kundanpassade
produkter. För exportindustrierna betyder detta helt andra krav på
kontakter, förhandlingar m. m. innan produkten slutligen kan levereras.
Alla nivåer i utbildningsväsendet måste därför förberedas för yrkesverksamhet
i internationell miljö.

En i verklig mening internationaliserad utbildning och forskning kräver
förändringar och åtgärder på många områden.

Samarbetet i Europa

Det europeiska samarbetet tilldrar sig allt större uppmärksamhet. Inom EG
stimuleras rörligheten över nationsgränserna på utbildningspolitikens område
med olika medel. Ekonomiskt stöd ges åt utbildningsprogram, som är
gemensamma för flera länder, lärarutbyte stimuleras, stipendiemöjligheterna
för studenterna, som studerar i andra länder, utbyggs kraftigt, en generell
giltighet av examina utvecklas och forskningssamverkan får ett vittomfattande
ekonomiskt stöd.

Samarbetet inom EG stimuleras genom en rad olika program. Två av de
viktigaste på utbildningspolitikens område är ERASMUS och COMETT.
ERASMUS (European Community Action Scheme for the Mobility of
University Students) siktar på att år 1992 nå 10 % av studenterna i Europa.
De förutsätts kunna tillbringa ett studieår i ett annat EG-land än det egna.
COMETT (Programme of the Community in Education and Training for
Technologies) utgör ett komplement till andra teknologiska program.
Studerande och akademisk personal får under några kvartal vistas vid
industrier i andra länder inom gemenskapen. Utarbetandet av nya gemensamma
universitets- och industriprogram stimuleras.

Såväl ERASMUS som COMETT är avsedda för studerande inom
gemenskapen. Det är naturligt att svenska studenter känner en stark oro över
att bli ställda utanför. Svenska studenter får inte samma förutsättningar som
studenterna i EG-länderna att under studietiden knyta viktiga kontakter med

Mot. 1987/88

Ub806

33

studenter, lärare och forskare i andra länder. De får inte tillträde till den
stora gemensamma europeiska arbetsmarknaden. Det är därför angeläget att
ansträngningarna att ansluta EFTA-länderna till EG:s samarbetsprogram
bär frukt.

Det skall emellertid också uppmärksammas att det i Europa ställs
frågetecken beträffande den svenska utbildningens kvalitet. Detta kom bl. a.
till uttryck vid det senaste mötet rörande akademisk rörlighet i Europarådets
regi i Wien i september förra året. Bl. a. skulle svenska ungdomar med
avgångsbetyg från gymnasieskola kunna tvingas genomgå individuella prov
för att få behörighet att antas till högskolestudier. Detta är uttryck för
uppfattningen att svensk högskoleutbildning ligger på en lägre nivå än
utbildningen i andra länder och bottnar även i att kraven för att antas till
svensk högskoleutbildning är lägre än vad som anses normalt i andra länder.

Enligt vår mening är det absolut nödvändigt att kraftfulla ansträngningar
görs för att få med Sverige i EG:s samarbetsprogram inom den högre
utbildningen och forskningen. UHÄ har uppskattat kostnaderna för att
Sverige skulle kunna ”köpa in sig” i ERASMUS-programmet till 5 milj. kr.
Självfallet kommer dock ett svenskt deltagande över hela linje att kosta
betydligt mer. I ett större sammanhang väger dock kostnaderna för ett
svenskt deltagande lätt i jämförelse med priset för att tvingas stå utanför.
Regeringen bör därför utarbeta en strategi och verka för ett fullvärdigt
svenskt deltagande i EG:s utbytes- och forskningsprogram inom den högre
utbildningen. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Språk

Goda språkkunskaper behövs för näringslivets utveckling men också för
kulturellt utbyte och mångfald, för turismen och för att kunna förstå
livsvillkor och livsmönster i andra länder. Dessutom vill många kunna tala
och förstå ett eller flera främmande språk.

Grundskolans språkundervisning har betoningen lagd på engelska. Det
engelska språkets dominans förstärks av att en påfallande stor del av TV:s
utbud är engelskspråkiga program. Till det kommer att den musik som
ungdom oftast lyssnar till som regel har texter på engelska.

Goda kunskaper i engelska är nödvändiga, men det är också angeläget att
de s. k. B-språkens, dvs. tyska och franska, ställning förbättras. Under
senare år har dock antalet undervisningstimmar för språk undan för undan
minskat. Situationen förvärras även av att avbrott under skoldagen slår
särskilt hårt mot färdighetsämnen och därmed även språkundervisningen.
Färdighetsämnen kräver väl planerade, lärarledda, täta och regelbundna
övningstillfällen för att goda resultat skall kunna uppnås. Att alternativkurserna
tagits bort på högstadiet har också gjort det svårare att anpassa
undervisningen efter varje elevs förutsättningar.

Inom högskolan har litteratur på engelska kommit att bli det enda
alternativet, om utländsk litteratur över huvud taget blir aktuell. Detta beror
givetvis på att endast engelska ingår i förkunskapskraven. Det leder i sin tur
till att anglosaxisk forskning och därmed sammanhängande problemställningar
blir mest kända för den svenska studenten. Dessa båda faktorer

Mot. 1987/88

Ub806

34

samverkar till att vår traditionellt sett starka samhörighet med övriga Europa
löper stor risk att försvagas. Läromedel på främmande språk måste i större
utsträckning än vad som nu är fallet kunna användas i undervisningen. Det
kräver att de studerande redan vid tillträdet till universitet och högskolor har
goda språkkunskaper även i andra språk än engelska.

Utlandsstudier och gästforskare

Någon tids studier utomlands ger en utomordentlig grund för ett kommande
arbete med internationella kontakter. Goda språkkunskaper och inte minst
vana vid att fungera i annan miljö än den hemvanda är nyttiga effekter av
utlandsvistelse. Kontakter skapas som senare kan vara till nytta. Staten har
därför anledning att på olika sätt uppmuntra studier utomlands.

Reglerna för att få studiestöd, studiehjälp eller studiemedel för studier i
länder utanför Norden är mycket restriktiva. Studiestöd kan beviljas för
utbildning som inte med lika stor fördel kan studeras i Sverige för
språkstudier.

Vi hävdar att som ett första steg studiebidraget skall utgå under studier
utomlands under ett år. Det skulle exempelvis vara till nytta för den som
väljer att under ett år bedriva studier i ett annat land.

Vi anser även att studiemedel skall utgå för i princip samma utbildning
utomlands som enligt reglerna i dag utgår för utbildning i Sverige. Studieresultat
som uppnåtts vid utländskt universitet måste kunna räknas de
studerande till godo i större utsträckning än vad som nu sker.

Ökade möjligheter att efter doktorsexamen kvalificera sig för högre
tjänster är mycket väsentliga för att vi skall få en bättre rekrytering till
forskarutbildningen. Vi föreslår därför en ökning av de post dokt orala
stipendierna. En viss del av dessa stipendier bör avsättas för dem som under
någon tid vill vistas vid ett utländskt universitet. Stipendierna bör då vara så
beräknade att de även täcker resa och uppehälle.

Inom vissa ämnen ges möjlighet att redan under forskarutbildningen delta
i internationella sammanhang i s. k. sommarskolor. Möjligheterna att skicka
fler doktorander på liknande arrangemang bör ökas.

Utländska forskare och lärare har blivit mer sällsynta i den högre
utbildningen under senare år. Detta är beklagligt. Till stor del beror det
bristande intresset från utländska forskare och lärare för att verka inom den
svenska högskolan på den svenska skattelagstiftningens villkor. Högskolorna
har inga ekonomiska möjligheter att erbjuda utländska forskare och lärare
konkurrenskraftiga nettolöner.

Den genomförda ordningen med viss skattebefrielse för personer som
besitter sådan kompetens som saknas i Sverige har inte utfallit särskilt väl. En
starkt bidragande orsak är att reglerna är så restriktivt formulerade att endast
ett fåtal individer kan komma i fråga. Ett genomförande av moderata
samlingspartiets skattepolitik skulle på ett helt annat sätt underlätta möjligheterna
att engagera utländska forskare och lärare till Sveriges universitet
och högskolor.

Stor lokal frihet i resursanvändningen är i nästan alla avseenden att
föredra. Erfarenheten visar att det är svårt att ”ha råd” med kvalitetsstärkan

Mot. 1987/88

Ub806

35

de insatser, sorn exempelvis internationell kontaktverksamhet, när andra
mer omedelbara behov knappt kan tillgodoses. Vi föreslår att den översyn av
anslagssystemet som nu pågår beaktar vad vi här har anfört om behovet av att
stimulera internationell kontaktveksamhet.

Internationella databaser och datastöd

Datorstöd har länge varit en nödvändighet för exempelvis teknisk och
naturvetenskaplig forskning. I allt hastigare tempo blir sådant stöd nödvändigt
också för bl. a. samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.

En annan aspekt på datorernas insteg i forskningsvärlden är att det
svårligen går att skriva någon vetenskaplig avhandling, uppsats m. m. utan
att i databaser ha kontrollerat vad som redan har gjorts eller är på gång.
Databassökning kräver medel för datakörningar och i vissa fall specialutbildad
personal.

Med datorernas hjälp har det internationella forskarsamhället med ens
blivit mycket påtagligt. De geografiska avstånden är inte längre hinder för ett
effektivt internationellt samarbete. Det stora bekymret vid Sveriges universitet
och högskolor är därför att allt som har med datoriseringen att göra är
förknippat med långt större kostnader än anslagen täcker. Datortid är dyrbar
och den maskinella utrustningen har kortare avskrivningstider än annan
utrustning.

Mot denna bakgrund har vi år efter år föreslagit riksdagen att regeringen
skall göra en grundlig inventering av utrustningsbehoven. En plan för en
successiv uppbyggnad är nödvändig.

Studiestöd

Studiemedlens värde har under årens lopp urholkats alltmer. Behovet av
reformer har därmed blivit mycket påtagligt. Studiemedelskommittén har
utrett studiemedelssystemet och i augusti 1987 avgivit sitt slutbetänkande.
Dess arbete hämmades av att förslagen till förändringar enligt direktiven
skulle rymmas inom nuvarande kostnadsram.

För vår del anser vi det nödvändigt att den ekonomiska ramen för
studiemedelssystemet vidgas. Systemet bör vidare bygga på generella regler,
dvs. inte differentieras på basis av t. ex. bostadsförhållanden. Lånehanteringen
bör lyftas ut ur statsbudgeten så att statens verkliga kostnader framgår
på ett tydligt sätt. Bankväsendet bör ges möjligheter att handlägga delar av
eller hela medelshanteringen om det kan ske på ett för de studerande och
staten förmånligt sätt.

Samtidigt vill vi framhålla att det finns ett starkt samband mellan
effekterna av ett studiemedelssystem och skattesystemet. För att utbildning
skall te sig lockande måste investeringen på sikt vara lönsam även för den
enskilde. Inte bara det framtida arbetets art utan även sådana förhållande
som lönenivåer och avdragsmöjligheter påverkar benägenheten att sätta sig i
skuld för framtiden.

I budgetpropositionen aviseras att en proposition i ärendet kommer att
föreläggas riksdagen under våren 1988. Ett nominellt oförändrat anslag har

Mot. 1987/88

Ub806

36

därför upptagits under förevarande anslagspost. I avvaktan på den kommande
propositionen i ärendet avstår vi från att nu lägga några förslag.

Vuxenstudiestödet består av särskilt vuxenstudiestöd (SVUX), korttidsstudiestöd
(tidigare tim- och dagstudiestöd), och internatbidrag, särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa (SVUXA) m. m. Utgifterna för dessa studiestöd
täcks av inkomster från vuxenutbildningsavgiften, som utgör 0,27 %
av lönesumman.

SVUX och korttidsstödet är avsett för att korttidsutbildade med besvärliga
arbetsförhållanden skall kunna studera. Föregående år hänvisade vi till en av
RRV utförd undersökning om stöden når rätt målgrupp.

RRV:s bedömning av utfallet för tim- och dagstudiestöden var kritisk.
RRV konstaterade att dessa stöd ”i huvudsak använts för facklig utbildning”
samt att ”antalet utnyttjade tim- och dagstudiestöd var väsentligt lägre än
antalet beviljade”.

Korttidsstudiestöden kan rekryteras kollektivt. Därigenom har skapats
möjlighet för organisationer att i förväg ansöka om ett antal studiestöd för
kurser som de planerar för sina medlemmar. Sådana organisationer är t. ex.
de fackliga organisationerna. Internatbidragen kan rekvireras av pensionärsoch
handikapporganisationer.

RRV undersökte vilka kurser som de kollektiva rekvisitionerna av
internatbidrag använts till. Ca 15% av LO-gruppernas ansökningar avsåg
”icke-fackliga” kurser. Av TCO-gruppernas ansökningar var det bara 4 %
som inte gällde fackliga kurser.

Vuxenstudiestöden fördelas av vuxenutbildningsnämnder (VUN), som
har nio ledamöter. Fem av dessa utses på förslag från LO och TCO. RRV
framhöll att sammansättningen av VUN innebär risk för att ledamöterna
uppfattas som företrädare för partsintressen.

Från och med den 1 juli 1987 har timstudiestödets och dagstudiestödets
inkomstbidrag ersatts av ett korttidsstudiestöd. CSN konstaterar i sin
anslagsframställning för budgetåret 1988/89 att den uppsökande verksamheten
och korttidsstudiestöden i stor utsträckning varit inriktade på att
tillgodose de fackliga organisationernas behov av att utbilda sina medlemmar
i fackliga frågor, men också deras behov av att utbilda sina förtroendevalda.
Studieutbudet i den uppsökande verksamheten innehåller sällan kurser av
mer allmänt innehåll och kopplingen till längre studier saknas ofta.

Vi anser de redovisade förhållandena otillfredsställande och anser att en
översyn av gällande regler för korttidsstudiestödet bör ske i syfte att bättre än
för närvarande nå den primära målgruppen. Vidare bör översynen gälla
systemet med en särskild vuxenutbildningsavgift och det särskilda studiestödet
för arbetslösa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Mot. 1987/88

Ub806

37

Hemställan

I motionen föreslås lagändringar. Det torde ankomma på vederbörande
utskott att utforma erforderlig författningstext.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kunskapsmålet och den enskildes kunskapsutveckling skall ges prioritet
framför andra uppgifter i skolarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av grundskolans
läroplan i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för undervisningen i svenska,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i läroplanen markera de enskilda ämnenas
ställning så att varje ämne har en egen kursplan,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt betygssystem
i enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheter till kompletterande studier och
omprövning av betyg,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förkunskapskrav för gymnasieskolans linjer,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tidigare skolstart i
enlighet med vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet med en tidigare skolstart,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att öka resurserna på mellanstadiet,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade valmöjligheter
i högstadiet i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade regler för anpassad studiegång,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för skolans fostrande uppgift,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
skollagen att elev och föräldrar ges en reell möjlighet att välja skola
inom det offentliga skolväsendet,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya statsbidragsbestämmelser
utifrån principen att statsbidraget skall beräknas per
elev och följa elevens val av antingen en fristående skola eller en skola
inom det offentliga skolväsendet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gymnasieskolans inriktning,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av den
yrkesinriktade utbildningen på gymnasial nivå i enlighet med vad som i
motionen anförts,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om intresseval i gymnasieskolan,

Mot. 1987/88

Ub806

38

19. att riksdagen beslutar om en garanti för direktövergång från
gymnasieskola till högskola om 50 procent fr. o. m. höstterminen
1988,

20. att riksdagen hos regeringen begär utredning om utvärdering av
skolan i enlighet med vad som i motionen anförts,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av principerna för statsbidragsgivningen
till utbildning för vuxna,

22. att riksdagen beslutar att den förestående förändringen av
lärarutbildningen skall avbrytas i enlighet med vad som i motionen
anförts,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lärarutbildning
i enlighet med vad som i motionen anförts,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärarnas fortbildning,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om synen på den högre utbildningen och forskningen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan högre utbildning och forskning,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högskolans styr- och anslagssystem,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrade möjligheter att bedriva ämnesstudier,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdraget som prefekt,

30. att riksdagen hos regeringen begär att en strategi utvecklas och
att Sverige verkar för ett fullvärdigt deltagande i EG:s utbytes- och
forskningsprogram inom den högre utbildningen,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i anslagssystemet för att främja
ökad internationell utveckling,

[att riksdagen beslutar att studiehjälp i ökad omfattning skall
kunna utgå vid studier utomlands enligt vad som i motionen anförts,1 ]
[att riksdagen hos regeringen begär översyn av vuxenstudiestödet
i enlighet med vad som i motionen anförts.1]

Mot. 1987/88

Ub806

39

Stockholm den 25 januari 1988

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

11987/88:Sf409

gotab Stockholm 1988 14418