Motion till riksdagen
1987/88:Ub505

av Maja Bäckström och Hans Pettersson i
Helsingborg (s)

om stöd till personer med stamningsbesvär

Stamning är ett av våra osynliga handikapp. Det är ett handikapp som inte
märks annat än vid konversation. Det är stammarna mycket medvetna om,
och det förvärrar deras bekymmer. Själva stamningen är bara toppen på ett
isberg av skuldkänslor, rädsla och mindrevärdeskomplex. Många stammare
är skickliga att dölja sitt handikapp och lider i det tysta. De undviker svåra
situationer och väljer t. ex. bort yrken som kräver mycket muntliga
kontakter.

Eftersom utvecklingen visar att det är möjligt att lära sig behärska
stamningen är det oerhört viktigt att barnet tidigt får extra stöd med sin
språkutveckling.

Man beräknar att 0,7 % av den vuxna befolkningen stammar, dvs. drygt
40 000 personer i Sverige. 95 % av all stamning börjar redan vid 3-7 års
ålder och är betydligt vanligare hos barn än hos vuxna. Stammande barn
utgör 3-4 % av befolkningen. Stamning minskar alltså ofta med åren och
försvinner ibland helt. Orsaken till stamning är inte känd.

Barn med kommunikationsstörningar drabbas hårt under sin uppväxt
genom att omgivningen inte förstår sig på deras svårigheter, och detta stör
utvecklingen i stort. Stamning ger dåligt självförtroende och kan därigenom
leda till anpassningssvårigheter i förskola/skola och som vuxen i samhället.
Stamning i förskoleålder är ett mycket allvarligt handikapp som kräver stor
förståelse, rätt uppmärksamhet och behandling från föräldrar, specialister
och förskolepersonal. Barn som behöver särskild stimulans och träning bör få
hjälp i tidig förskoleålder för att utvecklas optimalt från kommunikationssynpunkt.

Det är av stor vikt att alla barn som behöver inleda terapikontakt i tidig
ålder får behandlas av logoped så länge det är motiverat. För barn som
stammar är det synnerligen angeläget med kontinuitet i behandlingsarbetet.
Det är viktigt att logopeden gör en bedömning av såväl barnets sätt att
stamma på som föräldrarnas reaktioner. Logopedens åtgärd består oftast av
stöd och handledning till föräldrar och förskolepersonal, ibland i kombination
med direkt terapi med det berörda barnet. Stamningsbehandling bedrivs
efter olika metoder. Målet är att göra stamningen mindre ansträngande och
störande för att underlätta kommunikationen. Barnet som stammar måste
känna ett psykologiskt stöd, och självkänslan måste stärkas för att tolerera
omgivningens reaktioner. Mot denna bakgrund vill man när det gäller barn

om möjligt förebygga att stamning uppkommer eller där så redan skett bryta
det mönster i barnets situation som kan tänkas underhålla stamningen. De
indirekta behandlingsinsatserna är därför mycket viktiga (föräldrar, förskolepersonal,
lärare, klasskamrater etc.).

I skolan är det oftast specialläraren eller talpedagogen som skall utgöra det
extra stödet för stammarna. Det är av största vikt att det i utbildningen och
fortbildningen för dessa yrkeskategorier ingår en gedigen kunskap om
barnets språkutveckling och försenad eller avvikande språk- och läsutveckling.

Eftersom stammare finns i alla åldrar är det för handikappgruppen
stammare också av största vikt att de oftast vattentäta skott mellan
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen bryts för att inleda ett gagnerikt
samarbete. Riktig och saklig information till föräldrar, förskolan och
allmänheten är därför a och o. Viktigt är också att t. ex. den personal som
faller under socialstyrelsens tillsynsområde med en specialutbildning kan
tjänstgöra i skolorna. Likaså är det oerhört viktigt att fenomenet stamning
tidigt observeras inom den förebyggande barnavården.

Adekvat behandling leder mestadels inte till att stamningar försvinner
helt, men väl till att de flesta ”vågar gå ut och stamma”. Att få bort rädslan
för att stamma gör underverk för individens självkänsla och integritet.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen hos regeringen begär åtgärder hos berörda myndigheter
så att stamningsproblemen tas upp i grundutbildningen och
fortbildningen för logopeder, talpedagoger och speciallärare.

Stockholm den 13 januari 1988

Maja Bäckström (s) Hans Pettersson (s)

i Helsingborg

Mot. 1987/88
Ub505

9