Motion till riksdagen
1987/88:Ub372
av Rune Rydén m. fl. (m, fp, c)
om individualiserad undervisning i grundskolan
m. m.
Beslutet om den nioåriga, obligatoriska skolan innebar att realskolan skulle
avvecklas. I den utredning som fick i uppdrag att utreda realskolan under
övergångstiden jämförs i ett särskilt avsnitt kunskapsresultaten i förhållande
till skolgångens längd. Utredningen konstaterar avslutningsvis följande:
Vi sätter inte ett ögonblick i fråga skolans och skollivets fundamentala
betydelse för individens utveckling eller som grundval för vår nations kultur.
Men det kan diskuteras om undervisningens effekt stiger proportionellt med
dess omfattning. Det är viktigt att de uppväxande samlas kring kunskapsbrunnarna
och där får det de kan ta emot. Hur mycket det blir, beror i högsta
grad av deras naturliga förutsättningar. Den som kommer dit med ett stort
mått kan motta mer, den som kommer med ett litet mått får mindre.
Däremot torde det inte båta mycket att hälla i mer än så att måttet blir fullt;
överflödet rinner bort till ingen nytta.
Detta uttalande manar till eftertanke. Den skola som startade år 1842 blev en
sexårig skola. I mitten på 1930-talet beslöt riksdagen att sjuåriga folkskolor
efter hand skulle bli obligatoriska i hela landet. Reformen skulle vara
slutförd senast läsåret 1948/49.
Den nioåriga skolan var genomförd i hela landet läsåret 1972/73.
Det tog alltså över hundra år för att förlänga skolplikten med ett år men
bara tjugofem för att höja den med två år.
Ökad kunskapsprecisering och individualisering
En jämförelse mellan grundskolans läroplaner och folkskolans förmedlar
intrycket av att skolpliktens förlängning lett till en rent matematisk additionsprocess
i kungskapsmängdens omfång utan att man tillräckligt beaktat den
förändrade sociala situationen i vilken inlärningen försiggår. Inlärning får
aldrig uppfattas som en intellektuell additionsprocess.
När det gäller grundskolans läroplan söker de utbildningsansvariga dämpa
effekten av det här nämnda additionsförfarandet genom att hänvisa till
kravet på en individualiserad undervisning. Men för detta har läraren för litet
hjälp av läroplanen. En sådan bör noggrant precisera de grundläggande
kunskaper som skall inläras för att undervisningen skall få någon mening i ett
längre perspektiv. Detta gäller i särskilt hög grad de så kallade färdighetsämnena.
Som exempel på en sådan precisering kan man ta 1955 års undervisningsplan
för folkskolan.
I denna undervisningsplan förutsätts t. ex. i ämnet matematik att multiplikationstabellen
skall vara inlärd i årskurs 4. Brister i detta hänseende är nu
inte helt uteslutna i årskurs 9. Genom kunskapspreciseringen får man det
effektivaste medlet för att avgöra när individualiserande åtgärder måste
sättas in.
Görs inte detta kommer de ständiga misslyckandena att vara ett kvitto på
elevens otillräcklighet. Dagens skola är alltför rik på misslyckanden. Vid
sådana tillfällen saknar ungdomarna vuxnas förmåga att visa ett intelligent
beteende. Den inneboende aktivitetslusten kanaliseras lätt i beteenden som
inte skolan kan eller får acceptera.
Skolan har inte hittills i tillräckligt hög grad sökt utröna tillägnelsemöjligheternas
gränser. Alltför många misslyckas alltför ofta.
I en sådan situation är det inte bara eleven som känner sig utstött.
Situationen förs över till hemmet och skapar en deprimerande familjegemenskap.
Den kontinuerliga tristessen utestänger den glädje som bör vara så
naturlig i ett hem med barn i skolåldern. Erfarenheten säger att tusentals
svenska hem ständigt lider under det tryck som onyanserade kunskapskrav
ställer på barnen.
I skolans arbete behövs grundkurser, tilläggskurser och repetitionskurser.
Det behövs att ödmjukare sätt att se på människors förmåga att tillägna sig
kunskaper. Skolan måste i undervisningssituationen visa respekt för varje
elevs egenvärde för att skolan skall ha något värde för honom.
Ökat antal årskurslösa klasser på alla stadier
I de stora klasserna i grundskolan blir skillnaderna i studieförutsättningar och
snabbhet att arbeta mellan eleverna stor. Detta medför svåra problem vid
vanlig, sammanhållen undervisning både för lärare och alla slag av elever.
Det finns tusentals och åter tusentals lärare som är nedbrutna av en omöjlig
arbetssituation.
I detta läge är det angeläget att skolstyrelserna satsar på att öka antalet
klassanordningar med årskurslös undervisning på alla stadier, i ett första
utbyggnadsskede för elever som har studiesvårigheter men också för andra.
Innehållet i de första årens undervisning i stadieklasserna bör vara mindre
prestationsinriktat än eljest, ungefär som i waldorfskolan. Genom att
årskursindelningen är slopad bör den grundläggande kunskapstillväxten för
vissa elever kunna få ta något mer tid än för andra. Vidare kan i detta
sammanhang en ökad individualisering och självverksamhet sättas i system
redan från början. Kontrollen att eleven kan vad han eller hon behöver för
att kunna gå vidare i studierna måste också göras effektiv. Lärartätheten i
dessa årskurslösa klasser bör vara så stor som de lokala utbildningsresurserna
medger.
Med utgångspunkt i en sådan organisation av undervisningen i skolan bör
de finnas förutsättningar för att alla skall få möjlighet att med bibehållen
självkänsla tillägna sig de kunskaper och färdigheter som kan göra dem ”till
harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar”.
Riksdagen bör uppdra åt regeringen att vidta åtgärder för att
Mot. 1987/88
Ub372
4
stimulera kommunerna att öka antalet klassanordningar med årskurslös
undervisning på samtliga stadier.
Rambetonad reglering av vissa arbetsorganisatoriska frågor
I fråga om arbetstid för högskolelärare har arbetsmarknadens parter kommit
överens om att netto 1757 timmar per år skall gälla för heltidstjänstgörande
tjänsteman. Avvägningen mellan olika uppgifter som ingår i en lärares tjänst
skall i princip göras lokalt. Med hänsyn till dels tjänsternas huvudsakliga
inriktning, dels de krav som förberedelse- och efterarbete m. m. ställer har
för olika tjänstekategorier inom högskolan bestämts riktvärden för högsta
uttag av undervisning i antal lektionstimmar för år. För en högskolelärare
utgör fastställt antal lektionstimmar per år tillsammans med en bedömning av
de studerandes prestationer, förberedelse- och efterarbete, egen fortbildning
och att följa utvecklingen inom ämnesområdet heltidstjänstgöring.
En smidigare och mer ändamålsenlig reglering av arbetstiden för lärare i
skolväsendet än den nuvarande är angelägen. Övergången till en rambetonad
reglering av lärarnas arbetstid innebär inte att omfattningen av deras
åliggande ändras. Däremot ger en sådan ordning, i motsats till nuvarande
reglering som huvudsakligen anger undervisningens omfattning, skolorna
ökade friheter i valet mellan olika pedagogiska insatser och över huvud taget
när det gäller fördelningen av uppgifter mellan lärarna. Regeringen bör
uppdra åt statens arbetsgivarverk att för skolväsendets del presentera en
skiss till rambetonad reglering av lärarnas arbetstid. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
En övergång till en rambetonad reglering av lärarnas arbetstid är av stor
betydelse i ett läge när stora krav ställs på att den samlade kompetensen hos
skolans lärare skall utnyttjas så väl som möjligt. Den är också av betydelse för
lärares möjlighet till fortbildning. Nuvarande tjänstesystem medför vid
lärares fortbildning vissa olägenheter, såsom vikarieproblem och bristande
kontinuitet i arbetet i skolan. En rambetonad reglering av lärarnas arbetstid
utgör förutsättning för fortbildning av större omfattning.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att göra en
undersökning av tillägnelsemöjligheternas olika gränser för barn i
skolpliktig ålder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för kunskapsprecisering och individualisering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna
bör få i uppdrag att vidta åtgärder för att öka antalet klassanordningar
med årskurslös undervisning i grundskolan,
Mot. 1987/88
Ub372
5
4. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uppdrag till statens arbetsgivarverk vad gäller
en rambetonad reglering av vissa arbetsorganisatoriska frågor på
skolområdet.
Stockholm den 18 januari 1988
Rune Rydén (m)
Lennart Alsén (fp) Lennart Brunander (c)
Margit Gennser (m)
Mot. 1987/88
Ub372
6